Sammansatta Banko- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 1.

1

N: o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1908, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl,
Maj:t angående utredning i fråga om tryggande af sparbanksverksamheten
m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 136, kar kerr N.
Persson i Malmö kemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t ankålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utreda, kuruvida
ock på kvad sätt ett tryggande af sparbanksverksamketen ock en
begränsning af de enskilda bankernas ock bankaktiebolagens lånerörelse
lämpligen må kunna ske, samt därefter för Riksdagen framlägga förslag
till ändring i gällande banklagstiftning ock vidtaga de öfriga åtgärder, som
för vinnande af motionens syfte må anses lämpliga.

I motionens syfte kafva sex ledamöter af kammaren instämt.

Efter öfverenskommelse mellan bankoutskottet ock lagutskottet kar
denna motion öfverlämnats till behandling af sammansatt banko- ock lagutskott.

I fråga om motiveringen till den i förevarande motion gjorda hemställan
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Af kvad motionären anfört till stöd för sin förevarande hemställan
framgår, att kufvudsakliga syftet med de af honom ifrågasatta ändringarne
i gällande banklagstiftning är att åstadkomma en begränsning af
de enskilda bankernas och bankaktiebolagens sparkasserörelse, i ändamål
att allmänhetens däri ingående insättningar måtte i vidsträcktare mån än
Bih. titt Riksd. Prof. 1908. 6 Samt. 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1.) 1

2

Sammansatta Banko- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 1.

nu komma sparbankerna till godo och dessa därigenom beredas ökade
möjligheter att tillgodose de lånebehof, som det borde tillkomma dem att
fylla, särskildt i afseende å fastighetskrediten.

För bedömande af föreliggande fråga vill utskottet till en början erinra
om innehållet uti 1 § i lagen om sparbanker den 29 juli 1892. I
öfverensstämmelse med detta stadgande synes ändamålet med sparbankernas
rörelse kunna angifvas vara att från allmänheten hopsamla företrädesvis
de mindre kapitalen samt genom räntans läggande till hufvudstolen ytterligare
förkofra desamma. Sparbankernas utlåningsrörelse afser härvid förnämligast
att göra de insatta medlen på säkraste och förmånligaste sätt
fruktbärande. Att sparbankerna, såsom i motionen åsyftas, skulle utgöra
lånekassor för fyllande hufvudsakligen af vissa slags lånebehof, måste därför
betecknas såsom i viss mån främmande för sparbankslagens syfte. Och i
den mån fyllandet af en sådan uppgift kunde befaras leda till minskande
af insättarnes säkerhet eller fördel i afseende på deras i sparbanken
insatta medel, måste den anses bestämdt stridande mot sagda lag.

Ur denna synpunkt kan det sättas i fråga, om det skulle vara för
sparbanksrörelsen lyckligt att, utöfver hvad redan nu äger rum, i större
omfattning binda däri insatta medel mot sådana jämförelsevis mindre lätt
realiserbara säkerheter, hvilka i motionen afses, helst det torde vara ovisst,
om de säkerheter af detta slag, som nu finnas hos de enskilda bankinrättningarne
och som till äfventyra skulle till sparbankerna öfverflyttas, äro ur
trygghetens synpunkt önskvärda att åt sparbanksrörelsen förvärfva. Och
ur synpunkten af insättarnes intresse att erhålla högsta möjliga ränta å
sina medel är uppenbarligen konkurrensen med de enskilda bankinrättningarnes
sparkasseräkningar af den betydelse, att det icke synes eftersträfvansvärdt
att döda denna konkurrens. Det torde för öfrigt icke kunna
med fog påstås, att denna konkurrens från de enskilda bankernas sida
hittills tagit några för sparbanksrörelsens sunda och obehindrade utveckling
farliga dimensioner.

Slutligen vill utskottet tillägga, att de af motionären ifrågasatta utvägarne
att inskränka sparkasserörelsen hos de enskilda bankerna, äfven
om de kunde anses lämpliga eller möjliga att genomföra, säkerligen i allt
fall icke skulle leda till det därmed åsyftade ändamålet. Om insättningar
å sparkasseräkning hindrades genom vissa inskränkande lagbestämmelser,
skulle ifrågavarande medel med stor sannolikhet öfvergå till andra räkningar,
som af bankerna för sådant ändamål anordnades under något afvikande
former och benämningar — hittills iakttagna företeelser gifva

3

Sammansatta Banko- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 1.

starkt stöd för en dylik förmodan —; och endast en ringa del torde söka
sig till sparbankernas kassor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1908.

På sammansatta utskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.