Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 31 mars 1908, kl. 3 e. m.

Sammansätta bevillnings- och lagutskottets utlåtande, i anledning af
väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
införande af på allmän folkomröstning grundadt kommunalt
veto i fråga om försäljning af brännvin samt
vin och Öl.

Genom fyra särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner har
frågan om införande af på allmän folkomröstning grundadt, så kalladt
kommunalt veto i fråga om försäljning af brännvin samt vin och Öl åter
bragts under Riksdagens pröfning.

I motion n:o 131 har sålunda herr K. A. Staaff jämte 14 af kammarens
ledamöter anfört följande:

»Gällande författningar innehålla som bekant stadganden om kommunal
vetorätt beträffande såväl detaljhandel med brännvin som utskänkning
af vin och Öl. Med begagnande af denna rätt hafva också en
mängd landskommuner genomfört lokalt veto mot all rusdrycksförsäljning.

Det har emellertid visat sig, att dessa på den kommunala fyrkskalan
grundade stadganden icke äro tillräckliga för att trygga kornig''/».
till Riksd. Prof. 190S. 5 Sami. 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1.) 1

Motion
II: 131.

2 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N;o 1.

mimens själfbestämningsrätt, om man med kommunens vilja förstår den
uppfattning, som gör sig gällande lios flertalet af dess myndiga medborgare.
Med nu rådande fyrkskala är det mycket vanligt, att ett fåtal,
som förfogar öfver många röster, bestämmer sakens utgång i strid med
ett stort flertal af smärre röstinnehafvare. Upprörande bevis för storfyrkarnas
öfvermäktiga inflytande till rusdryckshandteringens förmån ha
i stor mängd framdragits både i pressen och inom riksdagen. Härtill
kommer, att den ena hälften af kommunens medborgare, kvinnorna, i
stort sedt, sakna rösträtt.

Visserligen föreligger till Riksdagens slutliga pröfning ett af Kungl.
Maj:t framlagdt förslag till reform af den kommunala rösträtten, genom
hvars antagande rikedomens på den nu gällande fyrkskalan fotade
öfvermakt skulle icke obetydligt inskränkas. Men äfven denna nya ordning
lär enligt vår öfvertygelse långt ifrån trygga de små röstinnehafvarnes
rätt vid den sträfvan för rusdrycksförsäljningens motarbetande, för hvilken
de vid striderna om det kommunala vetots tillämpning gjort sig till
målsmän. Därjämte kvarstår äfven efter reformens genomförande det
missförhållandet, att, med få undantag, kvinnorna, bland dem särskildt
hustrur och mödrar, som framför andra lida under männens dryckenskap,
allt fortfarande äro beröfvade möjligheten att göra sin stämma hörd vid
rösturnan.

Tungt vägande skäl tala för att just i fråga om rusdrycksförsäljningens
inskränkande eller afskaffande icke längre fyrkskalan utan personlighetsprincipen
lägges till grund för den kommunala rösträtten. Oberonde
af en reform i den kommunala rösträtten i allmänhet bör vid behandlingen
af denna särskilda angelägenhet i vårt land, liksom det skett flerstädes
i utlandet, införas ett kommunalt veto, som grundar sig på allmän
folkomröstning, hvarvid en röst tillkommer hvarje till myndig ålder
kommen välfrejdad medlem af kommunen, man eller kvinna.

Det är nu redan mer än femton år, sedan förslag i sådant syfte
första gången väcktes inom Riksdagen, och frågan har därefter upprepade
gånger förelegat till behandling, senast vid 1907 års riksdag i motioner
afgifna dels af herr Thavenius, dels af herr Beckman i Djursholm m. fl.
med instämmande af 63 af Andra Kammarens ledamöter. Motionerna
afstyrktes af sammansatta bevillnings- och lagutskottet, men det oaktadt
uttalade Andra Kammaren för sin del genom bifall till en vid utlåtandet
fogad reservation med 113 röster mot 69 sin principiella anslutning till
kommunalt veto, grundadt på allmän folkomröstning.

Sammansatta Bevilbnngs- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3

Vi anse det icke behöflig! att här upprepa den historik, som lämnats
såväl i utskottets utlåtande som i motionerna. Vi vilja endast påpeka,
att tanken på det kommunala vetot vunnit allt vidsträcktare anslutning
såväl inom som utom riksdagen. I ett afseende hafva dock
åtskilliga bland anhängarne af själfva principen ställt sig tveksamma. T
det förslag, som af Andra Kammaren förlidet år godkändes, stadgades,
att frågan om förbud skulle afgöras medelst enkel röstöfvervikt. Detta
har hos mången väckt betänkligheter. Större trygghet mot att tillfälligheter
skulle spela in vid frågans afgörande och ett skadligt osäkerhetstillstånd
uppkomma skulle vinnas därigenom att, såsom ock i en af
fjolårets motioner påyrkades, kvalificerad majoritet föreskrefves. Denna
majoritet synes oss böra bestämmas till 2h af de i omröstningen deltagande.
Af formella skäl måste de slutliga yrkandena rörande detaljhandeln
med brännvin och försäljningen af vin och Öl frambäras i skilda
motioner. Här augifvas de hufvudsakliga bestämmelser, som vi anse
böra gälla för den föreslagna folkomröstningen rörande detaljhandeln
med brännvin:

Kär i stads- eller landtkommun fråga uppstått, att rättighet till
detaljhandel med brännvin må meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande,
därest inom viss tid skriftlig ansökan inkommer, undertecknad
af välfrejdade till myndig ålder komna män och kvinnor, som äro medlemmar
af kommunen och svenska medborgare, till ett antal, motsvarande
minst en tjugondei af kommunens mantalsskrifna folkmängd, att förordna
om anställande i kommunen af omröstning rörande den sålunda väckta
frågan.

I denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller
endast förbud eller icke förbud mot ifrågavarande upplåtelse af försäljningsrättigheter,
äger enhvar välfräjdad myndig man eller kvinna, som är
medlem af kommunen, att deltaga.

Om Va af de i omröstningen deltagande rösta för förbud, träder
detta i kraft på den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter upphöra.
För införande af detaljhandel med brännvin, där sådan handel förut icke
funnits, skall likaledes erfordras Va majoritet.

Frågan kan åter väckas först efter tre år. Besvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det
af denna anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna
om anställande af ny omröstning.

Med stöd af hvad ofvan anförts, föreslå vi, att Riksdagen ville i

4

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Motion
II: 132.

Motion
II: 133.

skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af
förslag till bestämmelser i syfte att afgörandet inom kommun af väckt
fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin måtte äga rum genom
allmän omröstning med lika och direkt rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af oss angifna grunder.»

I motion n:o 132 hafva samma motionärer med hänvisning till den
motivering, som ofvan anförts, hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kung!. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till
bestämmelser i syfte att afgörandet inom kommun af väckt fråga om
tillstånd till försäljning af vin eller Öl måtte äga rum medelst allmän
och lika rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med följande grunder:

»När i stads- eller i landtkommun fråga uppstått, att tillstånd till
försäljning af vin eller Öl må meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande,
därest inom viss tid skriftlig ansökan inkommer, undertecknad
af välfrejdade, till myndig ålder komna män och kvinnor, som äro medlemmar
af kommunen och svenska medborgare, till ett antal, motsvarande
minst en tjugondei af kommunens mantalsskrifna folkmängd, att förordna
om anställande i kommunen af omröstning rörande den sålunda väckta
frågan.

I denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller
endast förbud eller icke förbud mot ifrågavarande tillstånd till försäljning,
äger enhvar välfräjdad myndig man eller kvinna, som är medlem af
kommunen, att deltaga.

Om 2/3 af de i omröstningen deltagande rösta för förbud, träder
detta i kraft på tid, som i författningen bör enligt vissa grunder bestämmas.
För införande af sådan försäljning, där den icke förut funnits,
skall likaledes erfordras 73 majoritet.

Frågan kan åter väckas först efter tre år. Besvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det
af denna anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna
om anställande af ny omröstning.»

Vidare har herr E. Beckman i Djursholm jämte fyra af kammarens
ledamöter i motion n:o 133 föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till
bestämmelser i sytte att afgörandet inom kommun af väckt fråga om
tillstånd till detaljhandel med brännvin måtte äga rum genom allmän

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

omröstning med lika och direkt rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med (1q grunder, som ofvan finnas angifna i motion n:o 131.

Till stöd för detta yrkande hafva dessa motionärer anfört följande:

»Kommunal vetorätt i fråga om såväl detaljhandel med brännvin som
iskänkning af vin och Öl finnes, som bekant, redan införd i vår lagstiftning.
En mängd landskommuner hafva med utöfvande af denna rätt
befriat sig från all rusdrycksförsäljning.

Men gällande bestämmelser, grundade på den kommunala fyrkskalan,
ha visat sig långt ifrån tillfyllestgörande. Ett ringa fåtal bestämmer
blott alltför ofta sakens utgång. ''Storfyrksegrar till förmån för rusdryckshandteringen
äro allt annat än sällsynta.

Med allt större styrka framträder därför krafvet på ett verkligt effektivt
kommunalt veto, sådant som detta förefinnes i vissa främmande
länder, där det grundats på allmän folkomröstning med lika rösträtt för
alla myndiga män och kvinnor, som äro medlemmar af kommunen.

Riksdagens nykterhetsgrupp har också gifvit ett kraftigt uttryck åt
denna uppfattning, då den på sitt program bland reformer, för hvilka
gruppen vill verka under den närmaste framtiden’, upptagit: ''effektivt
kommunalt veto mot rusdrycksförsäljning’.

Med ''rusdryck’ afses i här anförda uttalande naturligtvis likaväl
Öl och andra starkare maltdrycker som brännvin och därmed jämförliga
drycker. Särskilt för landsbygden är nämligen ölet fullt ut lika mycket
som brännvinet en källa till dryckenskap och alkoholism i alla dess
yttringar. Rusdryck som rusdryck — lagstiftningen bör opartiskt rikta
sina restriktiva bestämmelser mot dem båda.

Yid förra årets riksdag framburos förslag om kommunalt veto, grunddadt
på allmän folkomröstning med en röst för hvarje till myndig ålder
kommen, välfrejdad medlem af kommunen, man eller kvinna, dels af
herr Thavenius, dels af herr Beckman i Djursholm jämte 65 af Andra
Kammarens ledamöter. Första Kammaren afslog utan vidare motionerna,
hvilka afstyrkts af sammansatta bevillnings- och lagutskottet. Andra
Kammaren däremot gaf med 113 röster mot 69 ett principiellt erkännande
åt det på allmän folkomröstning grundade kommunala vetot.

Under hänvisning, i fråga om sakens tidigare behandling inom Riksdagen,
till nyssnämnda utskotts utlåtande och den af herr Beckman m. fl.
afgifna motionen n:o 123, tillåta vi oss att här ur sagda motions motivering
upprepa de skäl för en sådan anordning, som i principiellt hänseende
hufvudsakligen blifvit anförda:

(3 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

''Försäljningen af rusdrycker — det må nu vara brännvin eller Öl —
är ej blott en närings- eller skattefråga, utan en sedlighetsfråga, som
på det närmaste berör den enskildes lif och familjelifvet’ och just därför
påkallar en röstgrund, genom hvilken ''personlighetsprincipen kommer
mera till sin rätt’. Försäljningen af rusgifvande drycker får således
icke af lagstiftaren behandlas som ett medel att taga ut skattebidrag ur
de breda lagren, ej heller från synpunkten af enskilda tillverkares och
försäljares vinst, utan ''fastmer som ett ondt, som bör begränsas och mot
hvithet samhället bör taga i anspråk sina medlemmars moraliska kraft.
Och denna kraft väckes och sättes i verksamhet i samma mån som
arbetet icke längre synes hopplöst, utan utsikt öppnas att kunna göra
något till att slutligen bekämpa det onda’.

Vidare har framhållits, ''att om man åtminstone i denna sak afstode
från det kommunala förmögenhetsväldet och i stället införde en på allmän
rösträtt grundad kommunal vetorätt, så skulle nykterhetsintresset
få gorå sig gällande mera omedelbart utan att behöfva bemäktiga sig
ledningen vid vissa kommunala val, ''där man borde mera taga hänsyn
till en persons allmänna lämplighet än till hans ståndpunkt i en speciell,
om än så viktig fråga’.

Riksdagens bevillningsutskott har redan tidigt ''i princip gifvit sin
sanktion åt krafvet på eu reform i angifna syfte, då det 1893 vid behandlingen
af ett då framställdt förslag om s. k. lokalt veto enhälligt
yttrade, att det kan med skäl sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet
större inflytande inom kommunen borde tillerkännas flertalets
asikt’. Men flertalet är ju just de små fyrktalens innehafvare eller do
helt och hållet rösträttslöse, bland dem i främsta rummet kvinnorna’.

Slutligen erinras därom, att det vill synas, som om uppfattningen
både inom och utom Riksdagen på senare tid i vissa afseenden undergått
en så väsentlig förändring, att rätta ögonblicket synes vara inne att
ånyo frambära förslag om kommunal vetorätt mot försäljning af rusdrycker,
grundad på allmän omröstning med lika rösträtt för myndiga
män och kvinnor. Tanken på den allmänna rösträttens tillämpning på
ett speciellt noga begränsadt område af det kommunala lifvet lär numera
knappast förefalla lika främmande för våra förhållanden, som fallet var
för blott magra år sedan. Vidare har ju samtidigt med krafven på såväl
politisk som kommunal rösträttsreform det berättigade i kvinnans inflytande
på det offentliga lifvet vunnit allt större erkännande. Fn af vetenskapen
bestyrkt öfvertygelse om de stärka dryckernas fullständiga umbär -

Sammansatta Bevillning.1!- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7

ligliet och deras riksfördärfliga inflytande samt om striden mot deras
herravälde som ett samhällets nödvärn har sprätt sig till allt vidare kretsar.
Man har också inom alla samhällsklasser vaknat till insikt om den
oafvisliga nödvändigheten att bryta rusdryckssedens tyranni — framför
allt då det gäller en liten nation som vår, hvilken behöfver spänna alla
sina krafter för att häfda sin plats bland knltnrens bärare och för att
vinna ökad styrka inåt och utåt. Slutligen bestrider knappast någon,
att det här ligger fara i dröjsmålet: med hvarje år, som går, skjuter
rusdryckshandteringen och dess intressen allt djupare ekonomiska rötter,
på samma gång som ''alkoholismen’ — rusdryckernas fördärfliga följder på
olika områden — griper allt vidare omkring sig och hotar att undergräfva
äfven kommande släktens fysiska, ekonomiska och sedliga utveckling.»

I den nämnda motionen finnes äfven redogörelse för det kommunala
vetot i Norge, Kanada och Nordamerikas förenta stater, och heter det
beträffande sistnämnda land, att verkningarna af det lokala förbudet, såvidt
motionärerna kunnat inhämta, varit synnerligen tillfredsställande.
»Detta vitsordas äfven af bestämda motståndare till. s. 1c. ''förbudslagstiftning’
i egentlig mening» (state prohibition).

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet afstyrkte, som nämndt,
samtliga i frågan väckta motioner. Ett af utskottets främsta vapen var
ett försök att framställa det kommunala vetot i Norge och i Nordamerika
såsom främjande i stället för stäfjande rusdrycksförbrukningen.

Hvad först Norge beträffar, åberopar utskottet ett 1898 afgifvet betänkande
af den kommitté, som norska regeringen tillsatt för att allsidigt
pröfva och uttala sig om brännvinslagstiftningen och hvars mandat sedermera
utsträcktes till att omfatta äfven lagstiftningen angående handeln
med vin, Öl m. m. Utskottet sammanfattar kommitténs åskådning så,
att lagen af 1894 — i främsta rummet dess stadganden om folkomröstning
— »befordrat superiet, befrämjat lönkrögeri och olaga försäljning,
lönbränning samt utbredning af andra och skadligare drycker äfvensom
tillfogat inhemsk handel och näring onödig skada med motsvarande fördel
för utländingar». Vidare anföres bland annat såsom ett ytterligare bevis
för lagens skadliga verkningar, att det s. k. laddevinet börjat strömma
in öfver landet o. s. v. Ja, i sin svartmålning förutspår kommittén, att
drinkarna framdeles »under ännu trängre förbudsförhållanden» komma
att tillgripa skadliga surrogat, såsom petroleum, denaturerad sprit och
polityr, hvilka vätskor redan då icke voro okända berusningsmedel.»

Man skulle väl tycka, att det norska folket, kändt såsom ett af

8 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

de mest nyktra och nylcterhetsifrande folk i världen, skulle skyndat att
upphäfva en lag, som så hotade att sänka landet i dryckenskap. Men
nej — ''resultatet af det nu berörda lagstiftningsarbetet’, säger utskottet
utan att däraf draga några som helst slutsatser, ''blef lagen af den 17
maj 1904’, i hvilken lag beträffande minuthandel och utskänkning af
brännvin i städerna ’den allmänna folkomröstningen bibehållits .

Detta sakförhållande bidrager mer än något att ställa kommitténs
uppfattning i dess rätta ljus och utgör ett led i den skarpa kritik, som
alltifrån kommittébetänkandets första framträdande kom detsamma till del.

Särskild! framhölls från folkomröstningens anhängare, att den
ökning i fylleri, som delvis framträdde i början af lagens tillämpning,
icke berodde på nedvotering af åtskilliga bolag, utan stod i samband
med de goda tiderna, jobbaretiden’, då alkoholförbrukningen steg med
arbetslönerna, allra mest i Ivristiania. I den sistnämnda staden, där aldrig
någonsin utskänkningsbolagen nedvoterats, rådde också den största förbrukningen
af det fördärfliga laddevinet. Och icke kunde man gärna
draga den slutsatsen, att orsaken hvarför förbrukningen af laddevin ökades
i Ivristiania var den, att man röstat bort utskänkningsbolagen i vissa
småstäder?

Den s. k. »laddevinspesten» började redan före folkomröstningarnas
införande och stod närmast, såsom ofta blifvit påvisadt, i samband med
göda tider och rådande brännvinsskatte- och tullförhållanden. Efter att
införseln under de värsta »laddevin-åren» 1896—98 stigit till 2,38—2,75
liter på person, har den sjunkit 1905—06 till 0,85—1,04 liter.

Alkohol förbrukningen i sin helhet — inberäknadt Öl och vin — utvisar
en liknande sänkning. 1899—1900 nådde den sin höjdpunkt
2,75—2,77 liter på person för att sedermera ständigt sjunka, så att den
1905—06 endast utgjorde 1,88—1,93 liter. Det finnes åtminstone stora
sannolikheter för att en lagstiftning, under hvilken ett lands förbrukning
så väsentligt nedgår, är relativt främjande för nykterheten och verkar
hand i hand med den stigande upplysningen på detta område.

Att särskildt bestämmelsen om allmän folkomröstning alltjämt åtnjuter
stort förtroende, därpå har man de färskaste bevisen från förra
året. Enligt den nya lagen af 1904 kan omröstning endast äga rum
hvart sjätte år med början år 1907. Sistnämnda år har omröstning
försiggått i icke mindre än 19 städer. I 13 af dessa funnos imder året
bolag, hvilka nedvoterades i sex städer och bibehöllos i sju (omröstningen
i en af dem är öfverklagad). I öfriga sex städer röstades om

Sammansatta Bevillning» och Lagutskottets Utlåtande B:o 1

återupprättande af förut nedvoterade bolag, hvilket emellertid iifvei-allt
blef afslaget.

Utskottet säger sig vidare ''tagit del af vissa undersökningar i NordArnerika,
hvilka under senaste tiden företagits af från Finland särskild!
utsände delegerade’. Dessa delegerade lära icke vara den af buska
senaten utsända regeringskommissionen, utan utskickade, enligt uppgift,
af bryggareföreningen i Finland. I sina slutsatser med anledning af
deras berättelse tyckes utskottet emellertid icke ha tillräckligt skilt
mellan s. k. (stats)förbudslagstiftniug och kommunalt förbud. Det är
sant, att Förenta staterna en tid hade icke mindre än sexton förbudsstater,
men att icke mindre än tretton af dessa ånyo frångått förbudslagstiftningen,
så att man förlidet år endast hade statsförbud i 3 stater,
hvilket antal dock under årets lopp fördubblats genom beslutad förbudslagstiftning
i vissa af de södra staterna. Men det må ihågkommas, att
de tretton stater, som frångått förbudslagstiftningen, öfvergått just till
den af många andra stater bepröfvade s. k. lokal option’ eller med
andra ord en anordning, innefattande bland annat just den kommunala vetorätt,
som vi önska se införd i vårt land. Att det allt starkare nykterhetskrafvet
i Förenta staterna för sin del anser det kommunala vetot
såsom ett kraftigt hjälpmedel i kampen mot rusdryckerna är ostridigt.
Och det har uppgifvits, att genom förbud af ett eller annat slag två
tredjedelar af Förenta staternas område är ''torrlagdt'', d. v. s. fritt från
laglig krogrörelse af hvarje slag. I hvad mån lagarna öfverträdas inom
de egentliga förbudsstaternas är det icke nödigt att här undersöka. Hvad
däremot beträffar de samhällen, som gjort bruk af sin kommunala vetorätt,
synas de samvetsgrannaste undersökningar ge vid handen, att, om
än naturligtvis lagöfverträdelser förekomma, det kommunala vetot, så
långt dess befogenhet går, visat sig synnerligen tillfredsställande.

I fråga om Canada har en noggrann undersökning af förhållandena
verkställts af den s. k. »Canadian Commission», hvilken kommit till ett
liknande resultat.

Något fog synes således icke finnas för utskottets uppfattning, att
»de i främmande länder vunna praktiska erfarenheterna», särskild! de
norska, tydligt ådagalägga, att införandet af kommunalt veto i vårt land
»icke skulle lända nykterhetssaken till båtnad».

Ytterligare stöd för denna åsikt, som står i skarp strid med den
bland skilda länders nykterhetsvänner rådande, tror sig utskottet kunna
hämta äfven från erfarenheter här i landet, nämligen från lappmarkerna,
Bill. till Riksd. Prot. 1908. 5 Sami. 2 Afd. 1 Käft. 2

10 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

där ju tidigare ett, låt vara på annan väg än genom befolkningens egen
omröstning, tillkommet förbud mot införsel varit gällande. I sin skrifvelse
till Kungl. Maj:t 1897 med begäran om detta förbuds upphäfvande
uttalade Riksdagen, bland annat, sin förväntan, att sedligheten skulle
befrämjas af en dylik åtgärd, ty ett absolut förbud mot införsel af spritdrycker
till en ort måste, såsom af erfarenheten bekräftas, med nödvändighet
medföra förbudets öfverträdande, hvaraf åter följde bristande
aktning för lagarnas helgd, då dessas efterlefvande ej kunde upprätthållas.
Om åter tillfälle lämnades befolkningen att på lagligt sätt åtkomma
spritdrycker, medförde detta bland annat den stora fördelen, att
frestelsen till anskaffande af spritdrycker på oloflig väg minskades och
myndigheterna blefve i stånd att utöfva eu effektiv kontroll öfver försäljningen.

Hvad erfarenheten i verkligheten gifvit vid handen i fråga om
»sedlighetens befrämjande» genom införande af legaliserad brännvinshandel
har, efter noggranna undersökningar i Gellivare socken, Kiruna
stationssamhälle och Jockmocks socken, skildrats af polisuppsyningsmannen
August Berglund i hans af Svenska sällskapet för nykterhet
och folkuppfostran 1903 utgifna skrift: Norrbottningen och den legaliserade
sprithandteringen. Författaren anser sig beträffande uppkomsten,
utvecklingen och följderna af den legaliserade rusdryckshandteringen
kunna konstatera:

»l:o) att densamma i regeln tillkommit på intiativ af personer ur
herremannaklassen, till hvilka ordningsmakten på stället vanligen slutit
sig och alltid motiverats med: lönkrögarnes utrotande’ samt stundom
med talet om större inkomster åt kommunen;

2: o) att bönder och arbetare — äfven sådana som använda rusdrycker
— i regeln varit emot handteringens införande, men besegrats
dels i följd af sina ringa röstetal och dels till följd af svårigheterna att
från de vidt aflägsna orterna infinna sig vid stämmorna, stundom ock i
följd af egen likgiltighet;

3:o) att lönkrögeriet visserligen aftagit och å socknarnas hufvudort
af helt naturliga skäl i det närmaste upphört, men att detta ej endast
är en följd af den lagliga försäljningens öppnande, utan äfven orsakats
af den lösa befolkningens afflyttning och de gamla lönkrögarenästenas
afhysning;

4:o) att lönkrögeri i socknarnas utkanter likväl fortfar;

5:o) att ölkonsumtionen i stort sedt hvarken ökats eller minskats; samt

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

11

(i:o) att rusdrycksförtäringen i sin helhet betydligt ökats, och detta mera,
ju längre den legaliserade handteringen pågått».

Förhållandena i lappmarkerna är den enda svenska erfarenhet, på
hvilken utskottet hänvisat. Däremot har det icke alls — såsom i den
vid dess betänkande fogade reservationen erinras — inlåtit sig på våra
egna erfarenheter i öfrigt, till hvilka man väl dock främst vid denna
saks bedömande borde lita. Man har ju i eu mängd af våra landskommuner
redan lyckats genomföra lokalt veto mot försäljning af såväl
brännvin som Öl; och det har icke sports, ’att detta ledt till olägenheter,
som göra beslutets upphäfvande önskligt, utan tvärtom sägas åtgärderna
i de allra bestå fall haft uteslutande goda verkningar. Det är påtagligt,
att eu utvidgad möjlighet för andra landskommuner att där införa
enahanda ordning bör i regeln kunna antagas hafva samma goda verkan’.
Från städerna sakna vi visserligen, med ett par obetydliga undantag,
inhemsk erfarenhet. Erkännas måste ju, att där af naturliga skäl
lättare skall uppstå försök att kringgå förbudet. Men mycket beror på
det allvar, hvarmed lagen tillämpas. Och näppeligen lär väl hos oss,
särskild! i större stadssamhällen, ett förbud införas, om icke eu så stark
opinion fordrar det, att man redan häruti har eu trygghet för lagens
efterlefnad.

För att ytterligare försäkra sig om att icke tillfälligheter skola spela
in vid frågans afgörande eller beslut fattas, som kanske snart nog en ny
omröstning skulle kullkasta, torde en viss kvalificerad majoritet böra föreskrifvas.
Och om denna majoritet bestämmes till 2/s, vill det synas oss
som om ett sådant stadgande skulle kunna i hög grad bidraga att aflägsna
de betänkligheter, som stundom yppats äfven bland principiella
anhängare till den kommunala folkomröstningen. Ej heller får det förglömmas,
att den kvalificerade majoriteten innebär ökad trygghet mot
införande (eventuellt återinförande) af rusdrycksförsäljning.

Att äfven med sådan personlig omröstning ingen absolut visshet
finnes för ernående i alla fall af beslut i sådan riktning, som nykterhetsvännerna
önska, är en erinran, som utskottet med fullt fog framställer.
Men det är ju just afsikten med det kommunala vetot, att det skall ge
ett säkert uttryck åt folkmeningen. De som väl få anses på detta område
mest sakkunniga, de som under lång tid ägnat sitt arbete åt lösningen
af alkoholfrågan, äro emellertid öfvertygade att frigörelse på
denna punkt från fyrkskalan och införande af allmän omröstning skulle
lända nykterhetssaken till stor båtnad.

Motion
II: 134.

Historik.

12 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Visserligen liar utskottet äfven framhållit sannolikheten af antagande
åt det förslag till reform af den kommunala rösträtten, som framlagts
af Kungl. Maj:t. Men, äfven om detsamma innebär en icke oväsentlig
inskränkning i de stora fyrktalens öfvermakt, äro vi dock öfvertygade,
att denna reform icke är tillfyllestgörande att trygga de små röstinnehafvarnes
berättigade inflytande i förevarande fall. Därjämte kvarstår
oförändradt det missförhållandet, att kvinnorna alltfort sakna möjlighet
att vid en omröstning rörande dessa frågor deltaga i afgörandet.

Vi tillåta oss således att ånyo draga frågan om kommunalt veto,
grundadt på allmän folkomröstning, under Riksdagens pröfning.»

Slutligen hafva samma ledamöter af kammaren, hvilka afgifvit motionen
n:o 133, under åberopande af den motivering, som anförts för denna
motion, i motion n:o 134 hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till bestämmelser
i syfte att afgörande inom kommun af väckt fråga om tillstånd
till försäljning af Öl eller vin måtte äga rum medelst allmän och lika
rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i motionen n:o 132
angifna grunder.

Förevarande fråga har, såsom af motionärerna framhållits, redan
liera gånger förelegat till Riksdagens pröfning; och vill utskottet till fullständigande
af hvad motionärerna anfört härom ytterligare meddela följande.

Vid 1893 års riksdag hade väckts motion därom, att inga då befintliga
eller ifrågasatta nya spirituosaförsäljningsställen inom en kommun
finge efter viss tid utöfva sin verksamhet förr, än genom omröstning per
capita blifvit bestämdt, huruvida inom kommunen spirituosaförsäljning
skulle få äga rum eller icke; och skulle, enligt det framställda förslaget,
rättighet att i dylik omröstning deltaga tillkomma samtliga till 21 års ålder
komna, välfrejdade män och kvinnor ej mindre inom de kommuner,
hvarest fråga uppstått om inrättande af nya eller bibehållande af redan
befintliga försäljningsställen, utan äfven inom angränsande kommuner
och de kommuner, som vore belägna på visst afstånd, af t. ex. mindre
än eu mil.

Med anledning af sistberörda motion åberopade bevillningsutskottet
(betänkandet n:o 9) §§ 6, 7, 8, 10 och 13 i då gällande brännvinsförsäljningsförordning;
och yttrade utskottet vidare:

»Bestämmandet af huruvida brännvinsförsäljningsrättighet må i en
kommun utöfvas är sålunda enligt nu gällande stadganden i allmänhet

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 13

öfverlämnadt till kommunens representation järnte vederbörande myndighet.

Enligt utskottets förmenande kan det med skäl sättas i fråga, om ej
i nu berörda angelägenhet större inflytande borde inom kommunen tillerkännas
flertalets åsikt. Den af motionären i detta syfte föreslagna anordningen
synes emellertid utskottet icke kunna förordas, enär densamma
uppenbarligen skulle innebära eu alltför stor afvikelse från nu gällande
grundsatser för kommunala ärendens afgörande.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och blef denna utskottets
hemställan af båda kamrarna utan omröstning bifallen.

I en vid 1894 års riksdag i frågan väckt motion föreslogs aflåtande
till Kungl. Maj.t af en skrifvelse med begäran om förslag till ändring i
då gällande förordning om försäljning af brännvin m. m., enligt följande
grunder:

»l:o. När i stads- eller landtkommun fråga uppstår, att rättighet till
annan minuthandel med eller utskänkning af brännvin än sådan, som i
stad äger rum på grund af burskap eller särskildt privilegium och på
landet kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, skall inom kommunen
meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande, därest inom viss tid
skriftlig ansökan därom inkommer, undertecknad af välfrejdade, till myndig
ålder komna medborgare af kommunen, som äro svenska medborgare,
till ett antal motsvarande minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna
folkmängd, att förordna om anställande i kommunen af omröstning
rörande den sålunda väckta frågan.

2:o. I denna omröstning äga alla de kommunalmedlemmar att deltaga,
som uppnått myndig ålder, äga god frejd och äro svenska medborgare.

3:o. Omröstningen, som sker med slutna sedlar, gäller endast förbud
eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande af försäljningsrättigketer.

4:o. Om förbudsförslaget af mer än hälften af de i omröstningen
deltagande antages, träder det i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade
rättigheter upphöra, och må ny fråga om upplåtande af rättigheter
ej väckas förrän efter tre år. Om förslaget af flertalet röstande ogillas,
har det förfallit, och kan ny fråga om förbudsomröstning likaledes ej
väckas förrän efter tre år.

5:o. Besvär öfver det genom omröstningen fattade beslutet må ej
anföras på annan grund, än att det förmenas icke hafva tillkommit i

14 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

laglig ordning; och skall Konungens befallningshafvande, därest beslutet
af sådan anledning undanröjes, förordna om anställande af ny omröstning.
»

Denna motion behandlades af sammansatt bevillnings- och lagutskott,
hvilket, efter en utredning om verkningarna inom olika länder af lagstiftningsåtgärder
i den föreslagna riktningen, i sitt betänkande (n:o 6) yttrade:

»Af den ofvan lämnade kortfattade redogörelsen för hithörande förhållanden
i några länder, särskild! i de af motionären åberopade Nordamerikas
förenta stater och England med dess kolonier samt vårt eget
land, framgår enligt utskottets åsikt, att det lokala optionssystemet icke
är mindre fullständigt tillämpadt i vårt land än uti öfriga anförda länder.
De kommunala myndigheterna hafva i Sverige med större framgång än
uti de flesta länder inskränkt brännvinsförsäljningen och uti de flesta kommuner
för landsbygden till och med infört absolut förbud. Att stadskommunerna
hos oss icke ansett sig med framgång kunna genomföra ett
dylikt förbud, torde ej väcka förvåning hos den, som sett, att så godt
som öfverallt i andra länder, där försök i städerna i den riktningen gjorts,
dessa utfallit mindre gynnsamt och måst öfvergifvas. Fördelen att måhända
något kunna inskränka förbrukningens totala belopp har uppvägts af den
demoralisation och de andra olägenheter, som förbudets kringgående så
godt som allestädes medfört. Emellertid äro äfven stadskommunerna i
vårt land i sin fulla rätt att genom lokal option införa förbud för minuthandel
med eller utskänkning af brännvin, om blott stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga och magistraten äro ense om fördelen däraf.

Utskottet har icke uti de af motionärerna anförda utländska förhållandena
kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen varit
uppdragen åt en vidsträcktare krets röstberättigade än den, som utgjorts
af de i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men väl
har det visat sig på flera ställen fördelaktigt att lägga åtgörande! i händerna
på ett mindre antal personer, som representera ett större område,
i ändamål att minska deras inflytande, kvilkas intressen mer eller mindre
vore förbundna med spirituosaförsäljningen. I likhet med förliden Riksdags
bevillningsutskott medgifver utskottet visserligen, att önskvärdt vore,
det ett större inflytande än nu är fallet tillerkändes flertalets åsikt, men
anser, att den af motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför mycket
afvika från de nu i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhållandcna.
Med brännvinsförsäljningen äro förbundna så stora intressen,
och sättet för dess tillämpning är af så ingripande betydelse för kom -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåt ande N:o 7. tf,

munernas lugna och lifskraftiga utveckling, alt något talande skål näppeligen
torde kunna anföras, hvarför icke hithörande frågor borde afgöras
på enahanda sätt och af samma korporationer som kommunens öfriga
angelägenheter. Nykterhetsfrågorna hafva såväl i vårt land som i andra
länder visat sig äga förmågan att sätta sinnena i sådan rörelse, att snarare
mer än mindre betänksamhet och mogenhet i uppfattningen erfordras för
deras lugna profvande än vid andra af de oftare förekommande kommunala
frågorna.

Såväl licenssystemet som än mer en på den lokala optionen grundad
ren förbudslagstiftning innebär enligt utskottets uppfattning ett sådant
ingripande i den enskilde individens handlingsfrihet och lefnadsförhållanden,
att hvarje fortskridande på dessa vägar bör ske endast i mån som
det allmänna rättsmedvetandet uppbär och gillar de föreslagna åtgärderna.
Ett förhastadt steg i nämnda riktning — låt vara framkalladt af aldrig så
välmenande och entusiastiska sträfvanden — framkallar lätt motsatsen
af den verkan, som åsyftas.»

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls af Riksdagen, af Första
Kammaren utan föregående diskussion och utan votering, samt af Andra
Kammaren, efter diskussion, med 141 röster mot 74, hvilka afgåfvos
för bifall till motionen.

En motion med samma förslag som det i sist omförmälda motion
framställda förekom jämväl vid 1896 års riksdag.

I sitt i anledning af motionen afgifna betänkande (n:o 1) förklarade
sig bevillningsutskottet icke anse förslaget innefatta bättre bestämmelser
än dem, som redan vore gällande i fråga om sättet för bestämmande af
rättigheter till minuthandel med och utskänkning af brännvin; och yttrade
utskottet vidare:

»Redan enligt nu gällande förordning har i de flesta landtkommuner
fullständigt förbud blifvit infördt, och möjlighet att få sådant förbud till
stånd finnes äfven för städerna. Det torde nämligen icke lida något
tvifvel, att stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och magistraten skulle
afstyrka beviljandet af försäljningsrätt inom staden, om en mera allmän
önskan i sådan riktning skulle göra sig gällande inom samhället. Att
i denna fråga gifva de röstberättigade lika rösträtt, eller, såsom i motionen
föreslagits utsträcka rösträtten än ytterligare genom att lägga afgörandet
i händerna på en så vidsträckt krets röstberättigade som kom mimens
alla till myndig ålder komna medlemmar, män och kvinnor, hvilka äga

16

Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

god frejd och äro svenska medborgare, finner utskottet innebära en alltför
stor afvikelse från nu gällande grundsatser för kommunala ärendens
afgörande; hvarförutom, såsom 1894 års sammansatta bevillnings- och
lagutskott i sitt ofvan omförmälda betänkande jämväl framhållit, med
brännvinsförsäljningen äro förbundna så stora intressen och sättet för
dess tillämpning är af så ingripande betydelse för kommunernas lugna
och lifskraftiga utveckling, att skäl icke förefinnes att afgöra hithörande
frågor på annat sätt än öfriga kommunala angelägenheter.»

Utskottet hemställde förty, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas, och Riksdagen fattade sitt beslut i enlighet med denna utskottets
hemställan. Sagda beslut fattades af Första Kammaren utan
föregången diskussion och utan votering samt af Andra Kammaren, efter
diskussion, med 121 röster mot 58, Indika afgåfvos för bifall till motionen.

I en vid 1902 års riksdag väckt motion framställdes samma yrkande
som i den ofvan omförmälda motionen af år 1894.

T sitt öfver motionen afgifna betänkande (n:o 18) framhöll bevillningsutskottet,
bland annat, att enligt då gällande brännvinsförsäljningsförordning
den kommunala representationen i landskommun och i stadskommun,
om den vore enig med magistraten, kunde förhindra minuthandel
med och iskänkning af brännvin.

Bevillningsutskottet hemställde om afslag å motionen, emot hvilken
hemställan någon reservation icke afgafs inom utskottet. Utskottets hemställan
bl ef utan votering bifallen af såväl Första som Andra Kammaren.

Slutligen framställdes vid 1907 års riksdag i fyra inom Andra
Kammaren väckta motioner yrkande om införande af kommunalt veto
med allmän folkomröstning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
grunder, som i den vid 1894 års riksdag afgifna motionen angifvits,
beträffande försäljningen såväl af brännvin som af vin och Öl. En
motionär hade dock föreslagit, att för att beslut i dylik fråga skulle
hafva bindande kraft, en majoritet af minst 2/s af de afgifna rösterna
skulle erfordras, äfvensom att ett sådant beslut ej skulle kunna ändras
förrän efter 5 års förlopp.

Dessa motioner behandlades af sammansatt bevillnings- och lagutskott,
som i sitt öfver motionerna afgifna betänkande (n:o 1) erinrade,
bland annat, att enligt hvad för utskottet tillgängliga upplysningar gåfve
vid handen, ingenstädes, där förbud mot försäljning af rusdrycker införts,
förbudet medfört åsyftad verkan, äfvensom att det icke syntes
lämpligt, att på i motionerna föreslaget sätt införa speciella rösträtts -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 17

grunder för afgörandet af särskilda kommunala angelägenheter, samt
vidare anförde:

»Då förslag till vidtgående reformer med afseende å den kommunala
rösträtten i dess helhet nu föreligga till Riksdagens pröfning, synes ock
den af motionärerna ifrågasatta anordning desto mindre af behofvet påkallad,
som, därest en reform af hela den kommunala rösträtten i sålunda föreslagen
omfattning varder genomförd, flertalets åsikt skulle på behörigt
sätt kunna göra sig gällande i den förevarande frågan. — — —

Med erinran, att gällande författningar redan innehålla stadganden
om kommunal vetorätt beträffande såväl detaljhandel med brännvin söm
utskänkning af vin och Öl, vill utskottet slutligen fästa uppmärksamhet
därå, att den nu ifrågasatta folkomröstningen ingalunda innebär absolut
visshet för ernående i alla fall af beslut i sådan riktning, som motionerna
uppenbarligen åsyfta. Det kan nämligen ganska väl tänkas, att till följd
af verksam agitation bland de många röstberättigade flertalet uttalar sig
för eu försäljningsrätt, som icke skulle blifvit beviljad, därest frågan fått
behandlas i nu lagstadgad ordning.»

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, emot hvilken hemställan fem ledamöter från
Andra Kammaren reserverade sig under yrkande om bifall till motionerna.

Utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren utan föregående
diskussion och utan votering, hvaremot Andra Kammaren, efter diskussion,
med 113 röster mot 69 biföll den vid betänkandet fogade reservationen.

Såsom af motionärerna framhållits, innehålla gällande författningar
redan stadganden om kommunal vetorätt beträffande såväl detaljhandel
med brännvin som försäljning och utskänkning af vin och Öl. De ifrågavarande
motionerna afse emellertid införandet af andra grunder för utöfvandet
af den kommunala vetorätten.

Utskottet kan icke finna, att de skäl, som af motionärerna åberopats
för ändring af nu gällande bestämmelser, äro öfvertygande.

Den årliga förbrukningen af spirituösa drycker inom landet — eller,
noggrannare uttryckt, den till förtäring disponibla kvantiteten däraf —
som under femårsperioden 1871—1875 uppgick till 11,8 liter 50% brännvin
per invånare, har minskats så, att densamma under femårsperioden
1901 —1905 endast utgjorde 7,6 liter per invånare samt under år 1906, det

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 5 Sami. 2 Af cl. 1 Höft. 3

Utskottets

yttrande.

18 Sammansatta Bevillning8- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

sista år, för hvilket officiella siffror äro tillgängliga, allenast uppgick till
7,2 liter.

Antalet begagnade ständiga försäljningsrättigheter (minuthandels- och
utskänkningsrättigheter) har jämväl nedgått. Sålunda funnos under försäljningsåret
1895—1896 i städer och köpingar med bolag 871 rättigheter
och 1,144 inbyggare för hvarje rättighet. Motsvarande tal för försäljningsåret
1905—1906 utgjorde 847 rättigheter och 1,469 inbyggare
för hvarje rättighet. A landsbygden är nedgången i antalet rättigheter
ännu mer märkbar. Under det att förstnämnda försäljningsår användes
155 rättigheter, motsvarande en rättighet på 25,307 inbyggare, funnos
försäljningsåret 1905—1906 endast 116 rättigheter eller en rättighet på
34,919 inbyggare.

Hvad konsumtionen af maltdrycker beträffar, uppgick denna till
60,96 liter per invånare under tillverkningsåret 1904—1905 — det första
år, för hvilket den officiella statistiken lämnar uppgift å det per invånare
konsumerade litertalet. Under tillverkningsåret 1905—1906 hade förbrukningen
af ifrågavarande drycker stigit till 62,18 liter per invånare.
Undersöker man närmare, hur konsumtionen af de olika slagen af maltdrycker
(porter, Öl af alla slag, lager- och pilsnerdricka samt svagdricka)
under berörda tvenne år ställt sig, finner man emellertid, att under det
förbrukningen af Öl visat en nedgång med 1,06 liter per invånare, så
företer däremot konsumtionen af det i jämförelse med ölet betydligt
mindre alkoholhaltiga svagdrickat en ökning från 31,85 liter under tillverkningsåret
1904—1905 till 33,95 liter året 1905—-1906 eller med icke
mindre än 2,1 liter per invånare. Den stegrade förbrukningen af svagdricka
täcker alltså ensamt hela ökningen i maltdryckskonsumtionen.

Utskottet kan för sin del icke finna, att nu anmärkta förhållanden
gifva stöd åt det i motionen n:o 133 gjorda uttalande, att »alkoholismen
— rusdryckernas fördärfliga följder på olika områden — griper allt vidare
omkring sig.»

Det lär ock svårligen kunna bestridas och har äfven af nykterhetsifrare
medgifvits, att redan nu gällande lagstadganden äro till fyllest för
åvägabringandet af kommunalt rusdrycksförbud, därest ett sådant förbud
uppbäres af en mera allmän folkmening. Härom vittnar därjämte den
omständigheten, att försälj ningsrättigheter, tillkomna under medverkan
af de kommunala myndigheterna, i stora delar af landet ej förekomma
å landsbygden. Enligt officiella uppgifter för försäljningsåret 1905—
1906 finnes ingen enda ständig försäljningsrättighet å landsbygden i fyra

Sammansatta Bevillnings- oeli Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

19

län, nämligen i Uppsala, Södermanlands, Västernorrland» och Jämtlands
län. I hvardera af sju län finnes blott en dylik rättighet å landsbygden
och äro fem af dessa rättigheter privilegierade, nämligen de i Blekinge,
Värmlands, Örebro, Västerbottens ocli Norrbottens län. I ytterligare tre
län bestå på landsbygden endast privilegierade rättigheter (fyra i hvarje
län). — Dessa privilegierade rättigheter komma, i den mån de icke
redan upphört, att inom icke aflägsen tid upphöra. — I tolf län finnes
sålunda å landsbygden icke någon enda ständig försäljningsrättighet, till
hvars upprättande vederbörande kommunala myndigheter medverkat. Det
är under sådana förhållanden icke befogadt att, såsom i motionerna
skett, tala om »storfyrkarnes öfvermäktiga inflytande till rys drycksh an dteringens
förmån». Fastmer anser utskottet det vara ådagalagdt, att,
därest inom en kommun ett allmänt kraf på lokalt rusdrycksförbud förefinnes,
detta redan med nuvarande kommunala rösträttsbestämmelser kan
förverkligas.

Utskottet vill för öfrigt i detta sammanhang erinra om den vidtgående
kommunala rösträttsreform, som under viss förutsättning antagits
af 1907 års "Riksdag och som med all säkerhet torde komma att i afsevärd
män öfverflytta bestämmanderätten i kommunala angelägenheter på
de mindre fyrktalens innehafvare. Den af motionärerna ifrågsatta anordning
torde därför så mycket mindre vara påkallad af något verkligt
behof, som efter allt att döma berörda reform inom jämförelsevis kort
tid kan antagas vinna tillämpning.

Utskottet har redan framhållit, att konsumtionen af alkoholhaltiga
drycker i vårt land betydligt aftagit. Att nykterhetsrörelsen därtill medverkat,
är obestridligt, liksom ock att lämpliga lagbestämmelser främjat
detta goda förhållande, men hufvudsakligen är det nog allmänbildningens
väsentliga höjande och det alltjämt fortskridande folkupplysningsarbetet,
som mest verkat härtill. Utskottet håller ock bestämdt före, att ett
försök att genom skärpta lagbestämmelser, hvilka icke uppbäras af en
mera allmän folkmening, söka åstadkomma afhållsamhet lätt kan medföra,
att de resultat, som i berörda afseende nu vunnits, äfventyra». Så
länge den ojämförligt större delen af vårt folk icke ser något brottsligt
i ett måttligt njutande af alkoholhaltiga drycker, skola alltför stränga
restriktiva lagbestämmelser uppfattas såsom ett otillbörligt intrång i den
personliga friheten. Dylika restriktioner medföra då ej åsyftadt gagn,
men väl allvarliga olägenheter. Enligt utskottets mening kan det med
allt skäl ifrågasättas, om genom de af motionärerna föreslagna åtgärder

20

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

åstundadt resultat skulle stå att vinna. Utskottet delar för öfrigt den
af 1907 års utskott uttalade mening, att det icke är lämpligt, att, såsom
motionärerna föreslå, införa speciella rösträttsgrunder för afgörandet af
särskilda kommunala angelägenheter.

De bestämmelser, Indika genom kungl. förordningen den 9 juni 1905
infördes i nykterhetens intresse och som trädt i tillämpning så nyligen
som den 1 oktober 1907 i fråga om stad och den 1 november 1907
beträffande landsbygden, ansågos då vara till fyllest; och torde det vara
skäl att afvakta resultatet däraf, innan ytterligare bestämmelser i samma
riktning införas. Ett fortsatt upplysningsarbete med syfte att uppfostra
folket till nykterhet är nog den väg, som bäst leder till ett varaktigt
resultat.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

l:o) att förevarande motioner n:ris 131 och 133
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående införande
af på allmän folkomröstning grundadt kommunalt veto
i fråga om försäljning af brännvin icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2:o) att förevarande motioner n:ris 132 och 134
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående införande
af på allmän folkomröstning grundadt kommunalt veto
i fråga om försäljning af vin och öl icke heller måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 mars 1908.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:

G. RUDEBECK.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

21

Reservation

af herrar Widén, G. Jansson, O. A. Ericsson, F. O. Berg, Nordin
och J. E. Pettersson, hvilka anfört:

»Frågan om försäljning af alkoholhaltiga drycker är, såsom motionärerna
anföra, »ej blott en närings- eller skattefråga, utan en sedlighetsfråga,
som på det närmaste berör den enskildes lif och familjelifvet».
I en sådan fråga är allmän folkomröstning, som helt grundar sig på
personlighetsprincipen, den enda principiellt riktiga röstgrunden. Utan
en sådan kan man ej tala om att en »allmän folkmening», såsom utskottet
säger, får göra sig gällande.

Med hänsyn till frågans ofvan angifna sedliga och för familjelifvet
betydande innebörd är det alldeles särskild! orätt att, såsom nu och äfven
efter genomförande af den föreslagna ändringen i de kommunala rösträttsbestämmelserna
måste blifva fallet, kvinnan är i största utsträckning
utesluten från att med sin röst inverka på kommunens beslut.

I den mån nykterhetsintresset genom en sådan allmän folkomröstning
kan, såsom det antages, mera än under nuvarande kommunala
rösträttsförhållanden göra sig gällande inom en kommun, måste detta
anses beteckna ett framsteg i utvecklingen.

Detta upphäfves ej däraf att inom ett samhälle, där lokalt veto
gjort sig gällande, enskilda individer, särskild! under öfvergångsperioder,
till äfventyrs söka och delvis kanske äfven lyckas kringgå förbudet. All
erfarenhet gifver vid handen, att ett minskadt tillfälle att åtkomma spritdrycker,
blott restriktionen gifves tid att verka, minskar superiet. Ej
minst från vårt eget lands lagstiftnings historia på detta område finner
man bestyrkt, att ingrepp, i restriktiv betydelse och motsättning till bestående
förhållanden, jämförliga med det nu ifrågasatta, verkat till välsignelse.

Nykterhetsarbetet måste äfven på lagstiftningens väg städse skrida
framåt. Behofvet däraf, som är för allmänt erkändt för att behöfva här
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 5 Sami. 2 Afd. 1 Käft. 4

22 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

ytterligare framhållas, har icke blifvit vederlagdt genom hvad utskottet
anfört om spritkonsumtionens nedgående. Man kan ej, såsom utskottet
förmenar, stå stilla där man var 1905. Framstegsarbetet, äfven på detta
område, går fort i våra dagar. Ej minst till förekommande af alltför
tvära omkastningar, är det angeläget att i tid se till, hvad som bör göras
och huru det bör göras.

Genom den ifrågasatta bestämmelsen om en kvalificerad majoritet
af 7s har här ock i föreliggande förslag angifvits en garanti, utöfver hvad
förut varit händelsen, mot att rusdrycksförbud genomföres i en kommun
utan att en mera allmän opinion därför ligger till grund.

Den ena afdelningen af Riksdagen, Andra Kammaren, har, såsom i
utskottets betänkande erinrats, redan förra året med 113 röster mot 69
för sin del uttalat sig för ett lokalt veto i förevarande afseende.

På grund af hvad sålunda anförts hemställa vi,

l:o att Riksdagen, med anledning af förevarande
motioner n:is 131 och 133, ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till
bestämmelser i syfte att afgörandet inom kommun af
väckt fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin
måtte äga rum genom allmän omröstning med
lika och direkt rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med i motionerna angifna grunder; och

2:o att Riksdagen, med anledning af förevarande
motioner n:is 132 och 134, ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till
bestämmelser i syfte att afgörandet inom kommun af
väckt fråga om tillstånd till försäljning af vin eller
Öl måtte äga rum genom allmän omröstning med lika
och direkt rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i motionerna angifna grunder.»

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1908.