Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 4 febr. 1908, kl. 1.3 0 e. m.

Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta ifråga
om vissa po stafgifter.

*

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för den 18 nästlidne januari har Kungl. Maj:t i en till Riksdagen
aflåten proposition n:o 13, som hänvisats till bevillningsutskottets
förberedande behandling, föreslagit Riksdagen att

dels, i fråga om de till den inrikes posttjänsten hörande afgifter —
med förklarande att Riksdagen fortfarande vill utöfva sin rätt att ensam
besluta rörande

befordringsafgifter i egentlig mening,

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsafgifter
— de sistnämnda, om och när inkassering till äfventyrs
kommer att införas äfven i den inrikes postutväxlingen —
afgifter för lösenförsändelser äfvensom

afgifter för postabonnemang å tidningar och för tidnings afl ämnande
till postanstalt å tid, då postanstalten ej hålles öppen för allmänheten
—

bemyndiga Kungl. Maj:t att intill utgången af år 1918 i öfrigt
besluta i fråga om hithörande afgifter;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att fortfarande intill utgången
af år 1918 besluta beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande
afgifter.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 1 Käft. (N:o 1.)

1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1

I ofvan omförmälda statsrådsprotokoll erinras till en början, hurusom
jämlikt 60 § regeringsformen postmedlen äro att hänföra till bevillningarna,
hvadan det tillkommer Riksdagen att ensam besluta om desamma.

Grundlagens bud i fråga om bestämmanderätten öfver postmedlen vore
således klart och tydligt, men förhållandena hade i själfva verket utvecklat
sig i riktning mot en väsentlig modifikation af berörda grundlagsstadgande,
tvifvelsutan hufvudsakligast beroende på nödig praktisk hänsyn.

Vidare erinrar chefen för civildepartementet, hvad först anginge de
af utrikes posttrafiken härflytande afgifter, hurusom representationen vid
två särskilda tillfällen, nämligen år 1818 och år 1823, uppdragit åt regeringsmakten
att bestämma omförmälda afgifter, äfvensom att Kungl.
Maj:t därefter allt hitintills utöfvat nämnda Kungl. Maj:t tillerkända
myndighet.

Beträffande därefter de af inrikes posttrafiken härflytande afgifter
hade förhållandena varit mera växlande, i det angående en del afgifter
förordnats i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, andra åter bestämts
af Kungl. Maj :t utan Riksdagens hörande. Denna olikhet hade
ej stöd i något riksdagsbeslut, motsvarande de båda ofvan angifna.
I fråga om en stor del af de hithörande afgifter, som bestämts af
Kung! Maj:t utan Riksdagens hörande, vore förklaringsgrunden härtill att
finna i praktiska hänsyn, nämligen samma afgifters ringa betydelse i
statsfinansiellt hänseende. Och beträffande åter andra, mera betydande
af dessa afgifter, hvilka på enahanda sätt fastställts, förelåge en historisk
förklaringsgrund, i det dessa, t. ex. postanvisnings- och postförskottsafgifterna,
hänförde sig till rörelsegrenar, hvilka tillkommit under
postväsendets alltjämt fortgående utveckling, men ansetts mer eller mindre
främmande för postverkets ursprungliga befattning med befordran endast
af bref och värden. Anda till senare tid hade från Riksdagens sida ej
heller framkommit något som helst uttalande i anledning af berörda, för
Riksdagen nogsamt kända förhållande.

Efter en redogörelse för de uttalanden i denna fråga, som, enligt
hvad kändt är, förekommit vid 1896, 1905 och 1907 årens riksdagar,
samt under erinran att, med anledning däraf att bevillningsutskottet ifrågasatt,
det Riksdagen skulle återkalla det vid 1817—1818 års riksdag
Kungl. Maj:t gifna bemyndigande att bestämma öfver postafgifter i trafiken
mellan Sverige och utlandet, vederbörande departementschef under
frågans behandling vid nästlidet års riksdag förklarat sig beredd att
låta verkställa en utredning för utrönande af huruvida det kunde vara
lämpligt, att omförmälda Kungl. Maj:t gifna bemyndigande i sin helhet
eller delvis bibehölles, anför chefen för civildepartementet vidare, att
det gifvetvis måste anses önskvärdt — på sätt under öfverlägg -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 3

ningen år 1907 i Andra Kammaren jämväl framhölls — att frågan om
sättet för postafgifternas bestämmande i hela sin omfattning på eu gång
komme till afgörande och sålunda ej inskränktes till de af den ut°
ländska trafiken härflytande afgifterna.

Ifrågavarande utredning, hvilken sedermera verkställts genom generalpoststyrelsens
försorg, innehåller till en början en redogörelse för
de olika slagen af postafgifter och de sätt, hvarpå desamma°fastställts.
Till nämnda redogörelse, som återfinnes å sid. 6—24 i den kungl. propositionen,
anhåller utskottet att få hänvisa.

Generalpoststyrelsen har därefter upptagit till skärskådande, i hvad
man praktiska olägenheter kunde befaras uppstå, därest frågan om
nya eller förändrade postafgifter i hvarje särskildt fall skulle underställas
Riksdagens pröfning.

Härom yttrar, enligt statsrådsprotokollet, styrelsen följande:

Hvad därvid först beträffar de postafgifter, som äro att hänföra till
den inrikes posttrafiken, så torde genom det nu ifrågasatta förfaringssättet
några väsentliga olägenheter icke komma att uppstå. Dock lärer
det få anses önskvärdt, att, när dylika afgifter äro af särdeles ringa
ekonomisk betydelse, desamma kunna af Kungl. Maj:t bestämmas
utan den omgång och tidsutdräkt, hvarmed ett hänskjutande till Riksdagens
pröfning är förenadt. Till afgifter af sistnämnda slag synas
böra hänföras de, som utgå för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad
försändelse, för expressutdelning, mottagningsbevis och reklamation,
för adress förändring eller försändelses återtagande, för tidningsöfverflyttning
samt för registrering af ankomna värdeförsändelser. Rörande
afgifterna för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad försändelse,
för adressförändring eller försändelses återtagande samt för tidnmgsöfverflyttning
saknas visserligen statistiska siffror, men någon
tvekan kan icke råda därom, att de belopp, som genom dessa afgifter
tillflyta postkassan, äro synnerligen obetydliga; och hvad angår de öfriga
afgifter af mindre vikt, om hvilka nu är fråga, tillåter sig generalpoststyrelsen
nämna, att under år 1906 i den inrikes posttrafiken uppburos
i runda tal för expressutdelning något mer än 9,000 kronor, för
mottagningsbevis något mer än 2,000 kronor, för reklamation omkring
450 kronor och för registrering af ankomna värdeförsändelser näsrot mer
än 14,000 kronor. ö

Afgifterna för fackafläggning och för befordran med postverkets
fartyg af resande och fraktgods äro, på sätt ofvan sagts, af beskaffenhet
att enligt generalpoststyrelsens mening icke böra hänföras till postmedlen.
Skulle emellertid Kungl. Maj: t finna dessa afgifter vara att

Generalpost styrelsen.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

såsom postmedel anses, lärer det i alla händelser icke vara lämpligt,
att frågor rörande nu förevarande afgifter underställas Riksdagens
pröfning. Dels äro nämligen afgifterna i fråga af ringa ekonomisk betydelse,
och dels medför nödvändigheten att afpassa desamma efter ortsoch
andra särskilda förhållanden en viss större föränderlighet i afgifternas
natur. Under år 1906 inflöto till postkassan för fackafl äggning
endast omkring 7,500 kronor och för befordran med postverkets fartyg
af resande och fraktgods allenast närmare 12,000 kronor.

Hvad därefter beträffar posta/gifter na i den utrikes trafiken, så synas
de skål, som under början af i800-talet föranledde Rikets Ständer
att till Kungl. Maj:t öfverlämna dessa afgifters bestämmande, ännu
i allmänhet äga samma styrka, som när öfverlämnandet skedde. Visserligen
är tiden mellan riksmötena numera väsentligen inskränkt, men
mellan de årliga riksdagarna fastställas eller förändras internationella
afgifter i en omfattning, som säkerligen icke står efter hvad som i
äldre tider skedde mellan de då mera sällan sammanträdande riksmötena.
Detta har gifvetvis sin grund i våra dagars ojämförligt liggare postala
förbindelser samt däri, att postverken efter hand utvidgat sin verksamhet
till allt flera rörelsegrenar såsom befordran af paket och assurerade
försändelser, utväxling af postanvisningar, postförskott och inkasseringshandlingar,
förmedling af tidningsabonnemang m. m.

De viktigaste besluten beträffande de internationella postafgifterna
fattas vid världspostkongresserna. Att ett lands ombud vid dylik kongress
i ett eller annat hänseende förbehåller sig vederbörande riksförsamlings
godkännande, låter sig naturligtvis göra, men om därvid kongressen
icke, såsom i enstaka fall skett, antager en eventuell undantagsanordning
för de postförvaltningar, hvilka icke kunna biträda kongressens beslut
i ämnet, har sedermera det land, hvars riksförsamling ej anser sig kunna
godkänna kongressens beslut, ingen annan utväg än att, om beslutet
hänför sig till hufvudkonventionen, utträda ur världspostföreningen eller,
om beslutet rör något af de öfriga allmänt internationella postfördragen,
för sm del helt och hållet frånträda detta föidrag.

Världspostkongressernas beslut kunna emellertid äfven mellan kongresserna
förändras efter skriftlig omröstning eller modifieras genom särskilda
öfverenskommelser, hvarjämte besluten rörande den allmänt internationella
posttrafiken ofta påkalla jämkningar i afgifter, som fastställts
genom speciella fördrag. Hvad särskild! beträffar dylika jämkningar,
så är det gifvetvis önskvärd!, att de träda i tillämpning samtidigt
med de kongressbeslut, som föranledt desamma, och om detta
önskemål skall kunna vinnas, lärer icke sällan kunna inträffa, att jämk -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 5

ningarna i fråga icke hinna underställas Riksdagens pröfning. Äfven
utan att vara direkt föranledda af kongressbeslut kunna jämväl sådana
ändringar i speciella postfördrag ifrågasättas, som det ur allmänhetens
synpunkt är högst önskvärdt att kunna genomföra utan tidsutdräkt och
sålunda utan att afvakta ett riksdagsbeslut, som måhända skulle låta
vänta på sig under närmare ett års tid.

Åt hvad nu blifvit anfördt och med hänsyn till den förut lämnade
redogörelsen rörande mångfalden af de postala afgifterna torde framgå,
att det för posttjänstens ändamålsenliga bedrifvande är högst önskvärdt,
att frågor om nya eller förändrade internationella postafgifter i så ringa
omfattning som möjligt behöfva underställas Riksdagens pröfning. Hvad
emellertid angår befordringsafgifterna i egentlig mening, så äro dessa
af en så afgörande ekonomisk betydelse, att generalpoststyrelsen trott
sig icke böra ifrågasätta annat, än att dessa afgifter äfven i den utrikes
posttrafiken skulle antingen i allmänhet eller åtminstone till hufvudgrunderna
pröfvas af Riksdagen. Att fullt noggrannt uppgifva, till
hvilka belopp ifrågavarande befordringsafgifter uppgå, är icke möjligt
utan anställande af särskilda, tämligen vidlyftiga statistiska räkningar,
men med ledning af de statistiska siffror, som finnas tillgängliga, anser
sig generalpoststyrelsen kunna beräkna beloppen af de befordringsafgifter,
som under år 1906 i utväxlingen med utlandet influtit till
svenska postkassan, till omkring 1,750,000 kronor för bref och brefkort,
omkring 130,000 kronor för korsband och nära 400,000 kronor
för paket. I fråga om befordringsafgifterna för bref, brefkort och
korsband torde skyldigheten till sådan underställning, hvarom nu är
fråga, kunna utan mera afsevärd olägenhet undantagslöst fastslås, hvaremot
rörande paketafgifterna med deras skilda slag och efter olika förbindelser
växlande belopp det synes ur praktisk synpunkt nästan outförbart
att till Riksdagen hänskjuta annat än frågor rörande nya eller
förändrade allmänna grunder, efter hvilka svenska postverkets godtgörelse
för befordran af ett internationellt paket skall utgå. I sådana
fall, då icke en mera principiell eller i ekonomiskt hänseende mera ingripande
förändring beträffande nämnda godtgörelse ifrågasättes, torde
Kungl. Maj:t böra fortfarande som hittills meddela beslut.

Under åberopande af hvad generalpoststyrelsen sålunda andragit
uttalar styrelsen slutligen såsom sin mening, att frågor om nya eller
förändrade postafgifter höra kunna utan mera afsevärda praktiska olägenheter
underställas Riksdagens pröfuing i den mån de röra

till den inrikes posttjänsten hörande

befordringsafgifter i egentlig mening,

Departements chefen.

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- ock inkasseringsafgifter
— de sistnämnda, om ock när inkassering till äfventyr
kommer att införas äfven i den inrikes postutväxlingen —

afgifter för lösenförsändelser äfvensom abonnemang å tidningar ock
för tidnings aflämnande till postanstalt å tid, då postanstalten ej
kalles öppen för allmänketen, samt

till den utrikes posttrafiken hörande

befordringsafgifter för bref, brefkort, korsband ock paket, paketafgifterna
dock endast till de allmänna grunder, efter kvilka godtgörelsen
till svenska postverket skall utgå.

För egen del kar ckefen för civildepartementet i det föreliggande
ämnet anfört följande.

»Såsom det anmärktes vid öfverläggningen år 1907 i Riksdagens Andra
Kammare, kar vid bestämmandet af postmedlens begrepp användts
olika beteckningar med olika innebörd ock räckvidd. Med ledning
af kvad generalpoststyrelsen andragit torde nämnda begrepp numera
kunna på ett tillfredsställande sätt bestämmas. Lika med styrelsen
anser jag, att icke samtliga de afgifter, som uppbäras i posttjänsten,
kunna hänföras till postmedlen, utan att därifrån böra uteslutas till
en början de af styrelsen närmare angifna afgifter, hvilka tillfalla vissa
postfunktionärer eller entreprenör.

De afgifter, som ingå till postverket, redovisas dels med frankotecken
ock dels med kontanta medel.

De afgifter, som sålunda redovisas med frankotecken, äro följande:

befordringsafgifter, såvidt de ej afse utgifvarkorsband eller tidningsbilagor; assurans-,

rekommendations-, postanvisning3-, postförskotts- ock
inkasseringsafgifter; samt

afgifter för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad försändelse,
för expressbefordran, mottagningsbevis, reklamation ock adressförändring
eller återtagande af försändelse äfvensom för tidningsöfverflyttning.

Alla öfriga postafgifter skola redovisas med kontanta medel, nämligen
afgifter för lösenförsändelser, registrering af ankomna värdeförsändelser,
fackafläggning, postabonnemang å tidningar, postbefordran af
utgifvarkorsband ock tidningsbilagor, tidnings aflämnande till postanstalt
å tid, då postanstalten ej hålles öppen för allmänketen, samt befordran
med postverkets fartyg af resande ock fraktgods.

Att vid bestämmandet af begreppet postmedel lägga den afgörande
vikten på sättet för afgifternas redovisning, genom frankotecken eller

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 7

Tf**! Skä''- ^u,lejag

postverket såsom gSÄrTi t de ^vilka ingå till

af postbefordran. *1 eSet 1 °ch för Marter

till postverket inflytande ffo-ifter höra räk^ 8amtI!^a ofvanberörda,
af styrelsen angifva båda rmdanta •'' • A3’8 td Postmedlen, dock med de

afläggning och dels för befordran af£iftfna dels för fack och

fraktgods. Det kan nämligen ei med I!°Stverkets fartyg af resande
relsens uppfattning därom att^intniL A ^ mvandas något mot stysiellt
hänseende betydelselösa afo-ifter J* & or ofngt i stats Ii nämligen
höra hänföras''^tiU postoelSn afsadan natur> att de ej lämp ar

det, på sätt förut^ramhåflits aTrfk ^ d/n inrikes posttrafiken,
om sättet för dessa afgifters bestäm^V^Sf^ å8tadkommes i fråga
vara något att erinra mot hvad o-J, j dC\ torde darvid i sak ej

föreslagit. Genom ett bifall därtill skulle R^611 1 fdant hänseende
farande utöfva sin rätt öfver IfiZ Riksdagen komma att fort i

någon som helst män ^seÄ oTfk -m kan anses

tanderätt öfverlämnas allenast tv* gt? 8krde tdl Kung], Majrts beskmtedagen
BkX af ob**«4*B slag.

tanderätt beträffande ^farande komma att utöfva sin besk befordringsafgifter

i egentlig mening;

gifter samt °cl1 Postförskottsaf mrikes

postutväxlingen; g Sadana k°mma att iföras i den

avgifter för lösenförsändelser samt

till posgtanstalt°å tid^då^TsfanstkteTfaif ^ tidnin^s hämnande

KunglMajU,** “^n.

; —d to.Ä“ife,te&

mottagningsbevis;
reklamation;

trgande af

registrering af ankomna värdeförsändelser.

treprenör, äfveMom^frift^fö/fåJS*101^1,61’ eder„vederbörande enpostverkets
fartyg af resande och frakt" gfnm/= ,?ck for befordran med
till postmedel! fortfarande bestämmaAf&mgiUMajA™ ^ hänförliga

g Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

generalpoststyrelsen om orma & födande skulle successivt indragas

vissa postfunktionärer vid po^rj Afläggning, för bokföring af
till postkassan, nämligen a ^ ägka för vidimation af afskrifter samt
postafgifter, för begagnan ’ ad eller rekommenderad förför
intyg om innehållet i “^ne,''förekommande afgifter

sändelse. Beträffande enahanda vidr Posts “^. tiU postkassan. Af

har däremot icke föreslagits ^ Atnämnda någon ekonomisk be dTl

hinder faV1906 uppgiBgo blunda afgifterna för fackafläggning

»Krc-Si i''ankommen värdeförsändelse lära icke

6,ve^« “

under nagra förhållanden vara a . f ^greppet postmedlen, som

icke heller med hänsyn till den aktion a * fö7bo£föring af postofvan
gifvlts, kunna 1 ragasa as ^ skulle komma att indragas

afgifter äfven ™ A afgifter lärer visserligen, därest desamma

till postverket j farande hänseende upp skulle

ingå ull pos.kaävin, gifter» jämförelsevis ringa ekono mi

?Tl''J*fvtTRMagenicke"höra hafva anledning att i friga
miska betydelse, y & , , iil sjBeslutanderätt.

om dessa afgifters bestamman nosta drifterna som Riksdagen kan

poströrelsen uppkomma en e er beträffande hvilken rimligtvis kunde

k någon nu befintlig kategori “““ att höra af Kung! M»j:t

£ reSm^Är—ing kommer att till R.ksdagen

afl“ Hvad därefter ånger poMft^na

ligen kunna jafvas riktigheten af geM^^y Rikets Ständer att tall

skäl, som under början af 18 bestämmande, ännu i allmänhet

ITÄ- -'' - k“ “

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 9

med fog göras gällande, att för närvarande föreligga starkare skäl till
ett sådant delegerande åt Riksdagens befogenhet, än hvad fallet var
under 1800-talets början. Den omständigheten att Riksdagen numera
sammanträder hvarje år och att det skäl för Ständernas beslut, som
förefanns i. den långa tidrymden mellan riksmötena, sålunda bortfallit,
torde nämligen mer än väl motvägas af, att nutidens så ojämförligt lifligare
och mångsidigare postala samfärdsel de olika staterna emellan
hos hvarje enskildt postverk kräfver eu snabb och smidig anpassningsförmåga,
om hvars utsträckning man i början af 1800-talet för visso ej
kunde bilda sig en föreställning. Och dock framstod det redan vid den
tiden för representationen såsom ett afgörande skäl för det beslutade
delegerandet af dess befogenhet, att hithörande afgifters storlek »endast
berodde på de författningar, utländska makter funne för e;odt att utfärda».

För att visa, med hvilka obetydligheter Riksdagen komme att besväras,
om. frågor rörande internationella postafgifter skulle undantagslöst
hänskjutas till Riksdagen, tillåter jag mig erinra om ett par fall,
som nyligen varit föremål för Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

_ Enligt det vid postkongressen i Washington år 1897 afslutade postanvisningsaftal
skulle högsta beloppet för internationell postanvisning
utgöra 1,000 francs, dock att de förvaltningar, som icke kunde medgifva
nämnda maximum, ägde begränsa detsamma till 500 francs. Bland
de länder, som begagnade sig af denna rätt, var Danmark, hvarest
maximibeloppet i fråga således intill senaste tid utgjort 500 francs eller
360 kronor. Postkongressen i Rom år 1906 medgaf emellertid icke
någon sådan generell undantagsbestämmelse som Washington-kongressen,
i följd hvaraf Danmark numera måst höja postanvisningsmaximum till
1,000 francs (720 kronor). Denna förändring har påkallat ett tillägg
till den särskilda öfverenskommelsen om postförbindelsen mellan Sverige
och Danmark, i hvilken öfverenskommelse afgiften för postanvisningar
mellan nämnda bägge länder å belopp t. o. in. 360 kronor är bestämd
till 15 öre för de första 25 kronorna och 30 öre för belopp öfver 25
t. o. m. 100 kronor med 15 öres förhöjning för hvarje ytterligare belopp
af 100 kronor eller del däraf, så att afgiften för en postanvisning
å 360 kronor utgör 75 öre. När det nu gällde att bestämma afgiften
för svensk-danska postanvisningar å belopp öfver 360 t. o. m. 720
kronor, kunde beslutet icke gärna blifva annat, än att jämväl i fråga
om dessa större anvisningar afgiften skulle stiga med 15 öre för hvarje
belopp af 100 kronor eller del däraf.

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 1 Haft.

2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Det andra fallet rör postförskottsafgiften i en viss särskild förbindelse.
Mellan Sverige och Belgien blef nämligen år 1894 afslutadt ett
separataftal om direkt utväxling med ångbåt mellan Göteborg och Antwerpen
af paket om högst 50 kilograms vikt. I hufvudsaklig öfverensstämmelse
med då gällande allmänt internationella paketkonvention innehåller
berörda separataftal, bland annat, att afsändare af paket med
postförskott skall erlägga en särskild afgift af 20 centimes per 20 francs
eller del af 20 francs af postförskottsbeloppet; att afsändningslandets
förvaltning skall, för att adresslandet må bekomma hälften af postförskottsafgiften,
godtgöra sistnämnda land en half procent af hvarje postförskottsbelopp,
med afrundning i vissa fall; att dylikt paket skall åtföljas
af ett postförskottsreversal, som, i händelse paketet utlöses, återsändes
till afgångslandet; samt att afräkningen mellan förvaltningarna
af postförskotten ingår i den allmänna paketafräkningen, hvarvid anteckningar
å paketkartorna läggas till grund. Enligt den i Rom år 1906
afslutade allmänt internationella postpaketkonvention skall den särskilda
afgiften för postförskott å paket fortfarande utgå med samma belopp,
som ofvan sagts (20 centimes per 20 francs eller del af 20 francs), till
lika fördelning mellan afgångslandet och adresslandet, men däremot föreskrifver
konventionen, att redovisningen af postförskott skall ske medelst
postanvisningar — hvarigenom undvikes, att paketafräknmgarna belastas
med uppgörelsen härutinnan — samt att adresslandets godtgörelse skall
beräknas efter postförskottsanvisningarnas slutsumma för månad. (Det
har nu befunnits önskvärdt, att bestämmelserna i det svensk-belgiska
separataftalet bringas till öfverensstämmelse med den allmänt internationella
paketkonventionen, hvad redovisningen af postförskott beträffar.
En förändring i sådan riktning kan emellertid i vissa fall medföra en
höjning eller sänkning af Sveriges andel i postförskottsafgifterna, men
särskildt med hänsyn till den ringa omfattningen af ifrågavarande svenskbelgiska
paketutväxling torde det belopp, hvarmed, genom det nya redovisningssättets
antagande, svenska postverkets inkomster kunna komma
att minskas, icke uppgå till mer än högst några kronor för år.

Ofta inträffar därjämte, att jämkningar i aftal med främmande förvaltningar
äro af den brådskande beskaffenhet, att det skulle medföra
afsevärda olägenheter, om frågan behöfde hänskjutas till Riksdagen.

Redan af det anförda torde sålunda framstå såsom praktiskt sedt
olämpligt att i vår tid för bestämmandet af ifrågavarande afgifter skapa,
en ordning, som är förenad med större omgång och tidsutdrägt än den,
som nu följts under närmare ett århundrade. Riksdagens rätt i afseende
å jämväl dessa afgifter är emellertid, såsom ofvan framhållits, jämlikt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 11

gällande grundlag alldeles obestridlig. Nu liksom förut synes emellertid
vid Irågans bedömande den praktiska synpunkten böra få träda i förgrunden.

Generalpoststyrelsen har också i sitt utlåtande framhållit, att
det för postjänstens ändamålsenliga bedrifvande är högst önskvärdt,
att frågor om nya eller förändrade internationella postafgifter i ''så
ringa omfattning som möjligt behöfva underställas Riksdagens pröfning.
Jag skall här ytterligare tillåta mig betona hvad generalpoststyi
elsen i sitt utlåtande yttrar därom, att det visserligen låter sig
göra, att ett lands ombud vid en världspostkongress i ett eller annat
hänseende förbehåller sig vederbörande riksförsamlings godkännande,
men att - om därvid kongressen icke, såsom i enstaka fall skett, antager
en eventuell undantagsordning för de postförvaltningar, hvilka icke
kunna biträda kongressens beslut i ämnet — det land, hvars riksförsamling
ej anser sig kunna godkänna kongressens beslut, sedermera icke har någon
annan utväg än att, om beslutet hänför sig till hufvudkonventionen, utträda
ur världspostföreningen eller, om beslutet rör något af de öfriga allmänt
internationella postfördragen, för sin del helt och hållet frånträda detta
fördrag. . Om fastställandet af en afgift i den internationella postutväxgjordes
beroende af Riksdagens samtycke, skulle sålunda följden
däraf i regel blifva den, att å ena sidan vårt kongressombud i alla sina
yrkanden och förslag komme att hämmas af den begränsning i hans
befogenhet, som betingades af den Riksdagen i sista hand tillkommande
pröfningsrätt, och att å andra sidan denna pröfningsrätt i realiteten
komme att inskränka sig till ett nödtvunget godkännande af hvad vid
kongressen beslutats. Det kan nämligen ej gärna tänkas, att Riksdagen
skulle finna anledning att genom vägran att godkänna kongressens beslut
utsätta Sverige för de i styrelsens utlåtande omförmälda eventualiteter.
Att Sveriges ombud på sådant sätt skulle betagas möjlighet att
med tillbörlig kraft och auktoritet representera landet vid internationella
postala förhandlingar, synes för öfrigt ingalunda böra betecknas såsom
en önskvärd åtgärd.

Emellertid har generalpoststyrelsen tänkt sig, att utan mera afsevärda
praktiska . olägenheter frågor om vissa särskilt angifna internationella
postafgifter skulle kunna antingen i allmänhet eller åtminstone
till hufvudgrunderna pröfvas af Riksdagen. Det förefaller dock, som
skulle gent emot de af styrelsen själf kraftigt framhäfda praktiska trafven
berörda synpunkt desto mindre böra verka ett undantag från regeln,
som det ju ej kan blifva fråga om annat än modifikationer, och dessa
kanske oftast rätt oväsentliga, i de afgiftsgrupper, hvilka för närvarande
inbringa de af styrelsen angifna ungefärliga belopp.

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Hvad nu särskilt angår de internationella paketafgifterna, har generalpoststyrelsen
framhållit, hurusom med hänsyn till dessa afgifters skilda slag
och efter olika förbindelser växlande belopp, det synes ur praktisk synpunkt
nästan outförbar att till Riksdagen hänskjuta annat än frågor
rörande de allmänna grunder, efter hvilka svenska postverkets godtgörelse
för befordran af ett internationellt paket skall utgå Hvad som
i detta sammanhang skall förstås med »allmänna grunder» bär generalpoststyrelsen
dock icke angifvit, hvadan detta uttalande icke torde kunna
läggas till grund för ett förslag i den af styrelsen antydda riktning,
äfven om eljest en förändring härutinnan skulle vara ensidig. r ör min
del finner jag detta ingalunda vara förhållandet, och om Riksdagen forbehölle
sig att fastställa eller förändra dessa allmänna grunder, torde
ofta uppstå fall, där det vore praktiskt taget synnerligen olagligt att
afbida ett Riksdagens beslut, likasom det mången gång lärer blifva
mycket vanskligt att afgöra, huruvida eu viss fråga ar af beskaffenhet,
att Riksdagen däröfver skall besluta. På sätt af den har ofvan a sid.
12—15 lämnade redogörelsen framgår, föreligga nämligen särskild! i
fråga om paketpostförsändelser en mängd separata aftal, som tidt och
ofta kräfva ändringar, hvilka böra snabbt genomföras. I regel röra sig
ändringarna om synnerligen obetydliga detaljer, hvilka dessutom oftast
äro rena konsekvenser af internationella postpaketkonventioner.

Frågor om de egentliga befordringsafgifterna för bref, brefkort och
korsband i den utrikes trafiken skulle enligt generalpoststyrelsens mening
utan mera afsevärda olägenheter kunna hanskjutas till Riksdagen,
styrelsens utlåtande framgår emellertid tillika, att Riksdagens beslut
icke lärer kunna inhämtas förr än efter det vederbörande varidspostkongress
hållits. Vid sådant förhållande torde Riksdagen - därest ej
kongressen antagit en undantagsanordning för de postförvaltningar, som
icke kunna bitäda kongressens beslut i ämnet — knappast hatva
annan utväg än att för Sveriges vidkommande godkänna hvad kongressen
beslutit. Fn vägran härutinnan från Riksdagens sida skulle
nämligen, då bestämmelserna om nu ifrågavarande afgifter återfinnas i
hufvudpostkonventionen, såsom förut påpekats, medföra, att Sverige no

gades utträda ur världspostföreningen.

Då således åtskilliga afsevärda olägenheter utan tvifvel skulle kunna
uppstå, om skyldighet att till Riksdagens pröfning hänskjuta frågor om
internationella postafgifter — låt vara i den af generalpoststyrelsen angifna
inskränkta omfattning — fastsloges, synes det af rent praktiska
skäl vara att förorda, att hos Riksdagen göres framställning darom, att
Riksdagen nu förnyar Rikets Ständers på sin tid i detta ämne med

13

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 1.

delade beslut och således bemyndigar Eders Kungl. Maj:t att fortfarande
besluta beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande afgifter.

Detta bemyndigande synes emellertid böra inskränkas till samma tidrymd,
som ofvan föreslagits i fråga om de inrikes postafgifterna, eller intill
utgången af år 1918.

Äfven om Riksdagen skulle meddela ett så vidsträckt bemyndigande,
lärer Eders Kungl. Maj:t, därest ifrågasatt ändring beträffande internationell
postafgift är af särskildt ingripande ekonomisk betydelse, och
vederbörande världspostkongress kan förmås antaga en undantagsanordning
för de postförvaltningar, som icke kunna biträda kongressens beslut,
ej underlåta att underställa Riksdagens pröfning, huruvida ifrågavarande
förändring må, hvad Sverige angår, genomföras.»

Som kändt är, hade bevillningsutskottet vid hemställan om bifall utskottet,
till Kungl. Maj:ts till 1907 års Riksdag aflåtna proposition angående
höjning af lägsta viktsatsen för inrikes bref, med framhållande af att
det tillkomme Riksdagen allena att bestämma öfver alla slag af postafgifter,
såväl för inrikes som för utrikes försändelser, jämväl föreslagit,
att Riksdagen skulle återkalla det vid 1817—1818 års riksdag Kungl.

Maj:t lämnade, vid 1823 års riksdag förnyade bemyndigande angående
regleringen af posttaxan för utrikes brefväxlingen. Vid ärendets behandling
inom kamrarna förklarade emellertid dåvarande chefen för civildepartementet
sig anse, att en dylik återkallelse borde föregås af en
allsidig utredning rörande möjligheten att förebygga de praktiska olägenheter,
som med skäl kunde väntas af en dylik återkallelse, äfvensom
att han vore beredd att låta verkställa en sådan utredning för utrönande
af, huruvida det kunde vara lämpligt, att omförmälda, Kungl. Maj:t
gifna bemyndigande i sin helhet eller delvis bibehölles. Med anledning
häraf förklarades å bevillningsutskottets vägnar, att utskottet icke hade
något emot uteslutande ur betänkandet af nämnda uttalande och förslag,
hvilket också skedde.

Sedermera har, såsom af den kungl. propositionen framgår —
i syfte att på ett tillfredsställande sätt ordna såväl den konstitutionella
som den praktiska sidan af saken — en dylik, fullständig och uttömmande
utredning blifvit genom generalpoststyrelsens försorg verkställd;
och har nämnda utredning resulterat i det af Kungl. Maj:t för
Riksdagen nu framlagda förslaget.

Enligt hvad ifrågavarande utredning och förslag gifva vid handen
har generalpoststyrelsen ansett bland annat frågor om nya eller förändrade
postafgifter böra kunna utan mera afsevärda praktiska olägenheter
underställas Riksdagens pröfning i den män de röra de till den utrikes

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

posttrafiken hörande befordringsafgifter för bref, brefkort, korsband och
paket, paketafgifterna dock endast till de allmänna grunder, efter hvilka
godtgörelsen till svenska postverket skall utgå. Kungl. Maj:t åter har i detta
afseende, på de af chefen för civildepartementet anförda skäl, ansett frågor
om internationella postafgifter icke böra hänskjutas till Riksdagen och att
det begärda bemyndigandet alltså skulle omfatta samtliga dessa slag af
afgifter.

Genom det framlagda förslaget har till en början Riksdagens rätt att besluta
öfver postbevillningen obetingadt fastslagits och frågans konstitutionella
sida torde vid sådant förhållande få anses vara en gång för alla afgjord.
Hvad därefter angår den rent praktiska sidan af saken, kan svårligen
bestridas, att skäl tala för att Riksdagen må lämna det af Kungl. Maj:t
begärda bemyndigandet. Bevillningsutskottet anser sig emellertid böra
fästa uppmärksamheten därå, att — enligt hvad föredragande departementschefen
jämväl uttryckligen förutsatt såsom själffallet — därest
under ifrågavarande tidrymd i den inrikes poströrelsen skulle uppkomma
en eller annan ny afgift, som ej vore att hänföra till någon nu befintlig
kategori och beträffande hvilken rimligtvis kunde uppstå tvekan, huruvida
den är af beskaffenhet att böra af Kungl. Maj:t ensam bestämmas,
vederbörlig framställning kommer ''att till Riksdagen aflåtas. Häremot
torde icke vara annat att erinra än att Riksdagen synes böra uttryckligen
förbehålla sig, att dylik framställning skall till Riksdagen aflåtas.
Det har vidare beträffande den tidrymd, som blifvit af Kungl. Maj:t
ifrågasatt, synts utskottet, som om företrädesvis med hänsyn . till
postväsendets alltjämt fortskridande, synnerligen lifliga utveckling,
nämnda tidrymd blifvit väl långt tilltagen. Utskottet har därför
ansett, att densamma lämpligen skulle kunna inskränkas att omfatta
tre år, eller samma tidsperiod, som för närvarande gäller i fråga
om val till Riksdagens Andra Kammare. Genom ett bifall härtill skulle
Riksdagen beredas tillfälle att en gång under hvarje sådan valperiod
pröfva omfånget och utsträckningen af ifrågavarande bemyndigande.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer bevillningsutskottet,

att Riksdagen måtte

dels, i fråga om de till den inrikes posttjänsten
hörande afgifter — med förklarande att Riksdagen
fortfarande vill utöfva sin rätt att ensam besluta rörande
befordringsafgifter i egentlig mening,
assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts-
och inkasseringsafgifter — de sistnämnda,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1, 15

om och när inkassering till äfventyrs kommer att införas
äfven i den inrikes postutväxlingen —
afgifter för lösenförsändelser äfvensom
afgifter för postabonnemang å tidningar och för
tidnings aflämnande till postanstalt å tid, då postanstalten
ej hålles öppen för allmänheten —

bemyndiga Kung!. Maj:t att intill utgången af år
1911 i öfrigt besluta i fråga om hithörande afgifter;

dock att därest under berörda tidrymd skulle uppkomma
en eller annan ny afgift, som ej är att hänföra
till någon nu befintlig kategori och beträffande
hvilken rimligtvis kan uppstå tvekan, huruvida densamma
är af beskaffenhet att böra af Kungl. Maj:t
ensam bestämmas, vederbörlig framställning skall till
Riksdagen aflåtas;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att fortfarande
intill utgången af år 1911 besluta beträffande de till
den utrikes posttrafiken hörande afgifter.

Stockholm den 4 februari 1908.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.