Riksdagens Skrifvelse N:o 08.

1

N:o 98.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 maj 1907.
— — — — Andra Kammaren — 2 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
ändrade bestämmelser rörande tullen å brännvin och sprit
samt vin.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 21).

Till Konungen.

Inom Riksdagen har enskild motionär — med omförmälande af
värdet utaf de år 1905 till riket införda kvantiteter brännvin och vin —
fäst uppmärksamheten därå, att denna import till mycket stor del föranleddes
af kringresande agenter för utländska vin- och spirituosafirmor,
hvilka ginge ur hus i hus samt utbjödo och upptoge beställningar på
nämnda varor. I syfte ätt inskränka de utländska handelsresandenas
verksamhet på ifrågavarande område har i motionen framställts förslag
om införande! af differentialtullar, allteftersom importen afsåge större
eller mindre kvantiteter, äfvensom i sammanhang därmed viss höjning
af vintullen.

Hvad först''beträffar den af motionären omförmälda import, torde
det få anses visst, att en betydande del af densamma föranledes af
utländska agenters verksamhet här i landet. Såsom motionären yttrar,
är det onekligen ägnadt att tilldraga sig uppmärksamhet, att, ehuru
Bih. till Riksd. Prof. 1007. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 32 Höft. (.N:is OS—100.) 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

jämlikt kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af
brännvin förbud stadgats för inhemska försäljare att vid personligt besök
eller genom ombud hos annan än innehafvare af brännvinsförsäljningsrättighet
utbjuda brännvin eller upptaga beställningar därå i mindre
belopp än 250 liter, utländska handlandes ombud, som färdas omkring
i Sverige, likväl på grund af gällande handelstraktater anses äga upptaga
dylika beställningar. Det synes därför böra tillses, huruvida icke
åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte att vinna ändring i sist omförmälda
förhållande.

Motionärens förslag, att genom införande af differentialtullar äfvensom
viss höjning af vintullen söka inskränka de utländska handelsresandenas
verksamhet på ifrågavarande område, finner Riksdagen sig
emellertid icke kunna biträda dels med hänsyn till de gällande traktaterna,
dels ock därför att dessa åtgärder icke lära med säkerhet föra
till det nyssnämnda åsyftade målet.

Därmed bör enligt Riksdagens åsikt frågan dock icke få förfalla.
Det synes nämligen Riksdagen vara af betydelse, att full klarhet erhålles
i förevarande spörsmål beträffande de rättigheter, som numera
böra anses verkligen tillkomma agenter eller ombud för utländska handelshus.
Sedan genom 1905 års försäljningsförordning förbud stadgats för
inhemska försäljare att till andra än innehafvare af försäljningsrättigheter
utbjuda brännvin eller upptaga beställningar därå i mindre belopp än
250 liter, torde nämligen hela frågan kunna anses hafva kommit i ett
annat läge.

För frågans bedömande vill Riksdagen till en början erinra om
bestämmelserna i artikel 17 af gällande handels-och sjöfartstraktat med
Frankrike. Af innehållet i omförmälda artikel äfvensom därefter i ämnet
förda underhandlingar framgår, att från Frankrikes sida gjorts gällande,
att inskränkningar, sådana som den förenämnda, i 1905 års brännvinsförsäljuingsförordning
nu förekommande, icke skulle af Frankrike anses
äga tillämpning beträffande franska handelsresande.

Vidare må här erinras om bestämmelserna beträffande handelsresande
i artikel 6 af den mellan Sverige och ''l^ska riket förlidet år
afslutade handels- och sjöfartstraktat.

På sätt dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade, afsåge
dock dessa bestämmelser endast sådana handelsresande, som, försedda
med vederbörligt legitimationskort, upptoge beställningar å varor allenast
hos köpmän i deras affärslokaler samt hos sådana personer, i hvilkas
affär varor af det utbjudna slaget funne användning. Skulle det alltså
i Sverige befinnas önskvärdt, att vare sig i detta eller andra afseenden

liiksdagens Skrifvelse N:o 98.

3

andra föreskrifter utfärdades i fråga om handelsresande, som utbjöde
varor hos privatpersoner, mötte, enligt chefens för finansdepartementet
mening, härför intet hinder i traktaten.

Härvid bör emellertid bemärkas, att på grund af gällande traktater
resande och agenter för handelshus inom flertalet af de länder, med
hvilka Sverige står i förbindelse, torde kunna göra anspråk på att här
i landet behandlas såsom handelsresande tillhörande den mest gynnade
nation eller, med andra ord, att erhålla samma förmåner som reseagenter
förfranska handelshus.

Med eu dylik tillämpning af traktaterna, hvilken Riksdagen redan
tidigare sökt få undanröjd, skulle utländska handelsresande å vissa områden
och nu särskildt i fråga om försäljning af brännvin komma att
äga vidsträcktare rättigheter än svenska försäljare. Begreppet »nationell
behandling» skulle vid sådant förhållande innefatta mindre förmåner än
en klausul om »behandling såsom mest gynnad nation.» Å de områden
af näringslifvet, där restriktiva bestämmelser i något afseende utfärdats
att gälla för svenska undersåtar, innebure detta gentemot dem eu orättvisa,
hvilket det bör vara angeläget att få aflägsna^.

Särskildt med hänsyn till den här i landet af kringresande utlänningar
eller ombud för utländska handelshus idkade försäljning af
spirituösa och vin synes det Riksdagen vara af vikt, att nu berörda
förhållanden göras till föremål för lämpliga åtgärder från Eders Kungl.
Maj:ts sida, och har Riksdagen därför funnit sig böra hos Eders Kungl.
Maj:t göra framställning i sådant hänseende.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder därhän, att
utländska handelsresande, med eller utan näringslegitimationsbevis, icke
under några förhållanden må tillgodonjuta gynnsammare behandling än
landets egna undersåtar, som utöfva enahanda yrke.

Stockholm den 2 maj 1907.

Med undersåtlig vördnad.