Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
1
N:o 60.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 mars 1907.
— — — — Andra Kammaren den 28 — —
Riksdagens Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nyttjanderätt till
fast egendom rn. m. och dels tre med föranledande af
propositionen väckta motioner.
(Lagutskottets utlåtande n:o 25.)
Till Konungen.
Genom proposition den 31 december 1906 har Eders Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bilagda förslag till
l:o) lag om nyttjanderätt till fast egendom;
2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom;
3:o) lag om servitut;
4:o) lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt;
5:o) lag om inteckning i tomträtt;
6:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken;
7:o) lag om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§ utsökningslagen;
8:o)
lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och
57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
9:o) lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen;
10:o) lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen den 20
november 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarblitva;
ll:o) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning;
12:o) lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan afledning af vatten;
Bill. till Riksd. Prot. 1007. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Käft. (N:o 60.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
13:o) lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående
hvad till fast egendom är att hänföra; samt
14:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden;
I sammanhang med nämnda proposition har Riksdagen tagit under
öfvervägande några af enskilda motionärer framställda yrkanden hvilka
hänföra sig till de i ofvan omförmälda förslag till lag om nyttjanderätt
till fast egendom innefattade bestämmelserna angående en föreslagen ny
form af nyttjanderättsupplåtelse, benämnd tomträtt.
Ifrågavarande fjorton lagsförslag sammanfalla till sitt innehåll i det
närmaste med de lagförslag i ämnet, som utarbetats af lagberedningen. Denna
har erhållit Eders Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa omarbetning af
jordabalken med därtill hörande författningar med öppen rätt för lagberedningen
att framlägga förslag till jordabalk i särskilda afdelningar. °De
i propositionen innefattade lagförslagen äro ämnade att utgöra den första
afdelningen. Enligt hvad Riksdagen inhämtat, kommer andra afdelningen
att innefatta hufvudsakligen bestämmelserna angående laga fång till fast
egendom samt angående lagfart och inteckning. I en tredje afdelning
skulle öfriga delar af det till jordabalken hörande rättsområdet inrymmas
och därvid de förut framlagda förslagen inordnas under en för alla delarna
gemensam ram. Den plan, som lagberedningen sålunda uppgjort
för ordnandet af ifrågavarande lagarbete, synes Riksdagen vara god och
väl ägnad att läggas till grund för den äfven enligt Riksdagens förmenande
välbehöfliga revisionen af den gällande rätten på ett område, som
är att anse såsom ett af rättslifvets viktigaste. Riksdagen finner det vara
en riktig . utgångspunkt att söka, såvidt möjligt, bibehålla den gällande
balkindelningen, hvilken kan anses hafva i viss mån ingått i det allmänna
föreställningssättet och därför icke lärer utan tvingande skäl böra uppgifvas.
Med lagberedningen är Riksdagen ock ense däri, att det vidtomfattande
rättsområde, hvartill jordabalken hänför sig, icke gärna medgifvit
framläggandet på en gång af ett hela detta område omfattande revisionsförslag.
Fastmera lärer, såsom lagberedningen själf yttrar, uppdelningen
i särskilda afdelningar medföra den ingalunda oväsentliga fördelen att vid
granskning af en afdelning kunna komma att gifvas uppslag af betydelse
äfven för arbetet med en följande.
Den förevarande propositionen har i hufvudsak vunnit Riksdagens bifall.
Endast i fråga om vissa detaljbestämmelser i de här ofvan under l:o), 3:o),
4:o), 6:o) och 8:o) upptagna lagförslagen har Riksdagen funnit ändringar böra
äga rum; och får Riksdagen härmed lämna redogörelse för dessa ändringar.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
3
Förslaget till lag om nyttjanderätt till fast egendom.
2 KAP.
11 §•
Riksdagen underkänner ingalunda de skäl, som föranledt att funktionen
såsom syneförrättare ansetts höra fortfarande vara förbehållen de tjänstgörande
eller fönitvarande nämndemännen. Det vill dock synas Riksdagen
som om behörighet i nämnda hänseende borde — på sätt ock inom högsta
domstolen tillstyrkts — tillkomma jämväl ledamöter i ägodelningsrätt samt
gode män vid landtmäteriförrättningar, äfven om de icke äro eller förut
varit nämndemän. Det är numera långt ifrån ovanligt särskild! å vissa
orter — att till nämndemän utses personer, hvilka icke själfva äro jordbrukare
eller eljest besitta den för förrättande af syner nödiga, kännedomen
om jordbruksförhållanden. Det kan på grund häraf lätt inträffa,
att tillgången på lämpliga syneförrättare, om sådana få tagas allenast ur
nämndemännens krets, blir väl mycket begränsad. För allmänheten kan
det därför icke vara till annat än stor fördel att få för syners hållande
anlita äfven de jordbrukskunniga män som erhållit förtroendet att vara
ledamöter i ägodelningsrätt eller skiftesgodemän; och äfven under vanliga
förhållanden vinnes härigenom den fördelen, att jordägaren och arrendatorn,
då de hafva långt till närmast boende lämpliga nämndemän, i stället
äga att vända sig till i närheten boende personer i nyssnämnda ställning.
Af nu anförda skäl har Riksdagen i förevarande paragraf vidtagit
ändring i angifna syftet: därvid Riksdagen funnit det vara i sin ordning
att tillerkänna jämväl förutvarande ägodelningsrättsledamot. och skiftesgodman
ifrågavarande behörighet under enahanda villkor, som i sådant hänseende
enligt förslaget gäller i fråga om förutvarande nämndeman.
12 §.
Ändringen i denna paragraf sammanhänger med ändringen i 11 §.
14 §.
För den händelse jordägaren i arrendeaftalet särskildt utfäst att å
fastigheten uppföra byggnad eller eljest försätta fastigheten i visst skick,
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
men han underlåter att fullgöra utfästelsen, skall enligt stadgande i denna
paragraf arrendatorn äga rätt att för deri tid, fastigheten är i bristfälligt
skick, njuta skälig nedsättning i arrendeafgiften. Därest utfästelsen innefattar
skyldighet för jordägaren att först å viss tidpunkt under den löpande
arrendetiden hafva vidtagit så beskaffad åtgärd, som nyss sagts, är det
uppenbarligen förslagets mening, att, om än fastigheten kan sägas hafva
redan vid arrendetidens början varit i bristfälligt skick i det hänseende,
som med utfästelsen afsetts, nämnda rätt för arrendatorn dock icke inträder
förr än jordägaren låtit komma sig någon underlåtenhet till last.
För att emellertid hvarje anledning till missförstånd härutinnan må förebygga
bär Riksdagen i första styckets andra punkt tillsatt orden »på
grund af jordägarens underlåtenhet».
15 §.
Då i denna paragraf stadgas skyldighet för jordagaren att, när
genom vådeld eller annan olyckshändelse byggnad så skadats, att nybyggnad
erfordras, verkställa nybyggnaden, afses därmed, såsom af lagberedningens
motiv framgår, icke blott sådant fall, då den skadade byggnaden
måste från grunden ånyo uppföras; äfven ombyggnad eller en
därmed likställd, mera omfattande reparation kan komma att därunder
hänföras. Hvad förslaget sålunda innebär lärer få anses grundadt på den
otvifvelaktigt riktiga tanken, att man öfverallt i orterna torde hafva en
bestämd uppfattning om hvad som är att hänföra till »nybyggnad» och
hvad som faller utanför detta begrepp. Det förefaller dock Riksdagen,
som om förslaget i denna särdeles viktiga punkt skulle vinna på att i
lagrummet komme att inflyta ett uttryck, som vore ägnadt att för den
allmänna uppfattningen tydligare än som skett klargöra hvad som är
åsyftadt. I detta hänseende har Riksdagen ansett, att lagrummet lämpligen
bör sålunda ändras, att ordet »nybyggnad» utbytes mot orden »ny
byggnad eller ombyggnad»; af hvilken ändring följt, att i stället för det
på fjärde raden i paragrafen förekommande ordet »nybyggnaden» bort
sättas »byggnaden».
Äfven så till vida har Riksdagen ansett jämkning i paragrafen
erforderlig, att uttrycket »utan dröjsmål» förändrats till »utan oskäligt
dröjsmål»; detta har skett för att tydligt utmärka, att jordägaren är ansvarig
allenast för sådant dröjsmål med verkställande af honom åliggande
byggnadsarbete, som icke skäligen kan anses vara af de föreliggande förhållandena
påkalladt.
Riksdagens Skrif velse N:o 60.
5
17 §.
Enligt stadgande i denna paragraf äger under vissa förutsättningar
arrendatorn efter verkställd täckdikning uppbära ersättning af jordägaren
med så stor del af kostnaden, som motsvarar värdet af de nedlagda rören.
För att förebygga den möjliga tolkningen, att, i strid mot förslagets
uppenbara syfte, arrendatorn skulle äga anspråk på godtgörelse jämväl för
kostnad, som själfva utförandet af täckdikningsarbetet medfört, har Riksdagen
ur paragrafen uteslutit de där förekommande orden »de nedlagda».
36 §. 7 mom.
I förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af tillagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka har viss maltdryck — svagdricka —
i afseende å villkoren för rätt till försäljning likställts med alkoholfria
drycker. Af arrendatorn bedrifven oloflig försäljning af sådan maltdryck
synes då icke heller böra utgöra giltigt skäl till arrenderättens förverkande;
allenast för den händelse försäljningen afser brännvin, vin eller öl, torde
en så sträng påföljd vara påkallad. I enlighet härmed har 7 mom. i förevarande
paragraf af Riksdagen ändrats.
40 §.
I denna paragraf har åt domstol inrymts befogenhet att, när arrendator
förpliktas att afflytta, tillika förordna att utslaget må verkställas
utan hinder däraf, att det icke äger laga kraft; och skall på grund af
hänvisning i 3 kap. 28 § af förslaget detsamma gälla i fråga om hyresgäst.
Jämlikt 42 § utsökningslagen i dess föreslagna nya lydelse får emellertid
dylik verkställighet icke äga rum, med mindre den vinnande ställer pant
eller borgen. På det att icke detta villkor må af vederbörande exekutor
förbises, har en hänvisning till nämnda lagrum i utsökningslagen synts
vara lämplig.
3 KAP.
7 §•
Förevarande paragraf afser att reglera den viktiga frågan om rätt
för hyresgästen till s. k. sublokation, d. v. s. rätt att åt annan upplåta
6
Riksdagens Skrifvelse N:o SO.
den förhyrda lägenheten eller del däraf utan att han därmed själf träder
ut ur rättsförhållandet till hyresvärden. I förslaget är denna fråga afgjord
så, att för sådan upplåtelse erfordras hyresvärdens samtycke. Men
denne får dock icke utan vidare förbjuda upplåtelsen; vägrar han utan
skälig anledning sitt samtycke, när sådant begäres, medför detta väl icke,
att hyresgästen blir oförhindrad att göra upplåtelsen, men denne erhåller
i stället rätt att uppsäga hyresaftalet, äfven om annat förbehåll gjorts.
Hvad förslaget sålunda innehåller anser Riksdagen icke fullt tillfredsställande.
Såvidt fråga är om upplåtelse af lägenheten i dess helhet,
har visserligen Riksdagen intet att erinra mot förslaget. Vill hyresgästen
lämna ifrån sig hela lägenheten, synes det vara i sin ordning att hyresvärden
äger förbjuda detta, äfven om intet skäligen finnes att anmärka
mot den, till hvilken hyresgästen önskar öfverlämna lägenheten. För
hyresgästens skyddande är i sådant fall tillräckligt sörjdt därigenom, att
det står honom fritt att genast uppsäga lägenheten med rätt att inom viss
kort tid därefter — bestämd enligt reglerna i 4 och 27 §§ — blifva helt
och hållet fri från hyresaftalet. För alla sådana fall däremot, då det af
en eller annan anledning är för hyresgästen önskvärdt att kunna upplåta
någon del af lägenheten åt annan, kommer, om förslaget oförändradt antages,
hyresgästen i en synnerligt ofördelaktig ställning. Visserligen lärer
icke förslaget få anses innebära, att det skulle vara hyresgäst förmenadt
att upplåta lägenheten åt tillfällig gäst; men däremot synes förslaget lägga
hinder i vägen för hyresgästen att åt annan uthyra rum i lägenheten, ett
eller flera, vare sig rummen lämnas möblerade eller utan möbler, vare sig
upplåtelsen allenast afser att bereda bostad åt annan person eller därmed
tillika afses att denne skall blifva medlem af hyresgästens hushåll (s. k.
inackordering). Denna inskränkning i hyresgästens befogenhet synes kunna
leda till stort men och stå i strid mot hvad behofvet i våra dagar kräfver.
En stor del af städernas invånare äro för sin utkomst hänvisade att mot
betalning låta andra personer bebo viss del af förhyrd lägenhet; och mångenstädes,
särdeles i storstäderna, är det för mindre bemedlade personer
förenadt med stor svårighet, för att icke säga omöjligt, att erhålla dräglig
bostad, såvida det icke står dem öppet att låta andra med sig dela lägenheten.
I fråga om upplåtelse af allenast en del af lägenheten låter det
sig i allmänhet icke göra att uti uppsägningsrätt för hyresgästen finna
det verksamma korrektivet mot obefogad vägran från hyresvärdens sida
att samtycka till upplåtelsen. En sådan rätt är i detta fall för hyresgästen
af föga värde, ty hvad han i regeln är minst betjänt med är att
behöfva aföytta från lägenheten.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
7
På grund af det anförda har Riksdagen funnit sig föranlåten att i
förevarande paragraf vidtaga den ändringen, att den kommer att äga tilllämprång
allenast å sådan sublokation, som afser öfverlämnande till annan
af lägenheten i dess helhet; och har vid sådant förhållande Riksdagen ansett
det i förslaget använda uttrycket »upplåta lägenheten åt annan» lämpligen
böra utbytas mot »öfverlåta lägenheten till annan».
Att lämna det helt och hållet till hyresgästens fria skön att åt
annan upplåta viss del af den förhyrda lägenheten torde emellertid å andra
sidan icke vara behörigt. Denna rätt får icke missbrukas till hyresvärdens
förfång. Hyresgästen bör icke få i lägenheten inrymma främmande personer
under sådana omständigheter, att det för hyresvärden kan medföra
verkligt men eller obehag; gör han detta, bör otvifvelaktigt hyresvärden
kunna inskrida däremot. Hyresvärden bör i sådant fall äga att få hyresaftalet
förklaradt förverkadt. Härom har Riksdagen infört bestämmelse i
23 § 3 inom., hvilket. lagrum i sammanhang härmed underkastats vissa af
ändringen i 7 § betingade jämkningar. Att, därest hyresvärden skulle i
aftalet intaga förbehåll om hyresrättens förverkande äfven i händelse af
sublokation under sådana omständigheter, att däraf icke kan uppkomma
något men för hyresvärden, förbehållet är utan verkan, följer af den allmänna
regeln i 25 § af förevarande kapitel.
9 §•
I denna paragraf stadgas, att hyresaftalet är förfallet, om före tillträdesdagen
lägenheten genom vådeld eller annorledes blifvit förstörd eller så skadad,
att den icke kan iståndsättas. Såväl af lagberedningens motiv som af en
jämförelse med 10 § framgår, att med uttrycket »så skadad, att den icke
kan iståndsättas» afses skada af så genomgripande art, att den med hänseende
till sina verkningar å hyresaftalet är att likställa med total ödeläggelse.
Då sålunda uttrycket i fråga i själfva verket är öfverflödigt och,
om det får stå kvar, det icke är uteslutet att angående dess innebörd kan
uppkomma missförstånd, har det synts Riksdagen lämpligast att ur paragrafen
utesluta detsamma.
16 och 17 §§.
Tredje stycket af 16 § har af Riksdagen ändrats därhän, att det
kommer att afse allenast sådan — i 7 § förbjuden — sublokation, som
omfattar den förhyrda lägenheten i dess helhet. I följd häraf och då
naturligtvis hyresgästen alltid bör uti den i 16 § stadgade utsträckning
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
vara hyresvärden ansvarig äfven för sådana personers görande och låtande,
som af hyresgästen inrymts i lägenheten, har Riksdagen i första stycket
af paragrafen gjort ett tillägg, hvarigenom dessa personer i berörda hänseende
likställts med hyresgästens husfolk.
1 17 § har den där omförmälda, hyresgästen åliggande vårdnadsplikten
utsträckts till att omfatta jämväl dem, som af hyresgästen inrymts
i lägenheten.
23 §.
För ändringarna i denna paragrafs 3 mom. har redogjorts vid 7 §.
Äfven paragrafens 4 mom. har bragts till öfverensstämmelse med 7 § i
dess af Riksdagen föreslagna lydelse.
4 KAP.
1 §•
Denna paragraf innehåller, bland annat, att tomträtt må af stad,
köping eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall tillämpas, upplåtas till tomt inom det för samhällets bebyggande
planlagda område, att jämväl kronan äger upplåta tomträtt till
tomt inom område, som nyss sagts, samt att, under viss förutsättning,
äfven till sådan tomt, hörande till fideikommiss eller annan stiftelse, må
kunna ske upplåtelse af ifrågavarande art.
I anledning af hvad sålunda föreslagits har af enskilda motionärer
påyrkats, bland annat, dels bestämmelse därom, att tomträtt måtte få upplåtas
jämväl till område å stads donationsjord utom det för stadens bebyggande
planlagda området, och dels sådan ändring i förslaget, att dylik upplåtelse
finge ske af kronan och kommun tillhörig, å landet belägen jord i
allmänhet.
Riksdagen delar den uppfattningen, att ifrågavarande upplåtelseform
bör väsentligen vara förbehållen kronan samt vissa samhällen. Då Riksdagen
icke heller funnit anledning till anmärkning mot det i förslaget
medgifna undantaget, att jämväl fideikommissarie må kunna, under villkor
af Konungens tillstånd för hvarje särskildt fall, upplåta tomträtt, har Riksdagen
emellertid velat erinra, att Riksdagen föreställer sig, att sådant tillstånd
kan komma att göras beroende däraf att icke, när upplåtelsetiden
går till ända, dåvarande fideikommissarie blir i till fälle att för sitt samtycke
till tomträttsaftalets förnyande föreskrifva villkor, som för tomträtts
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 00.
II
häfvare» kunna blifva öfver höfvan betungande. Lika med lagberedningen
anser Riksdagen vidare, att allenast tomt inom planlagdt område bör kunna
utgöra föremål för tomträttsupplåtelse. Emellertid har Riksdagen ansett
lagförslaget böra undergå sådan omarbetning, som betingas af möjligheten
till en förändrad lagstiftning i fråga om stadsplan och tomtindelning. Till
Riksdagens pröfning har Eders Kungl. Maj:t hänskjuta ett lagförslag i
sådant syfte. Enligt detta förslag — hvilket innefattas i Eders Kungl.
Maj:t proposition med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
in. m. — skall, där å visst område å landet större byggnadsverksamhet
är att förvänta, stadsplan kunna upprättas för området äfven i det
fall, att detta icke ingår eller år afsedt att ingå i sådant samhälle, för hvilket
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall tillämpas (36 §).
Berörda proposition innehåller emellertid icke tillika någon bestämmelse
därom, att för område, för hvilket sålunda kan komma att fastställas plan,
äfven skall fastställas tomtindelning i den därför gällande ordning. I anledning
häraf har af enskild motionär gjorts hemställan om berörda lagförslags
fullständigande i anmärkta hänseendet. Därjämte har motionären
framställt ett annat yrkande af betydelse för nu förevarande fråga. På
sätt nyss nämnts, afser den åberopade 36 § i lagförslaget om stadsplan
in. m. allenast område å landet. Kändt är, att åtskilliga städer äro i besittning
af stora donation^ ordar, hvilka stundom, ehuru belägna inom stadens
jurisdiktion, ligga på betydligt afstånd från det egentliga stadsområdet.
Såväl den nu gällande som den föreslagna lagstiftningen angående städernas
bebyggande synes utgå från den förutsättningen, att planläggningen
af stadsjord må ske endast i sammanhang med och i anslutning till den
redan befintliga stadsplanen. Häraf kommer ofta att orsakas hinder mot
planläggande af afsides belägen donationsjord eller annan stadsmark. För
undanröjande häraf har i omförmälda motion jämväl framställts yrkande
om ändring i den föreslagna stadsplanelagen i sådant syfte, att visst område
af stads donationsjord eller af annan stadsmark må kunna blifva särskilt
för sig regleradt för bebyggande. Kommer en ny lagstiftning till
stånd i enlighet med den omförmälda propositionen och med iakttagande
af de förändringar, hvarom motionären hemställt, kommer därigenom gifvetvis
att beredas utväg till att tomträttsupplåtelser må kunna i betydligt
vidsträcktare omfattning, än som enligt det förevarande tomträttsförslaget
är möjligt, äga rum utan att det där uppställda villkoret att allenast tomt
i egentlig mening får vara föremål för sådan upplåtelse behöfver uppgifvas.
Så t. ex. kan kronan komma i tillfälle att vid statens järnvägsstationer i
allmänhet åt järnvågarnas funktionärer upplåta tomträtt, och blir det möjligt
för städerna att å af dem inköpta områden på landet göra tomträttsBih.
till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Håft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
upplåtelser oberoende af områdenas inkorporering med städerna. Vidare
kommer syftet med ofvan omförmälda i anledning af innehållet i förevarande
§ väckta motioner att så till vida vinnas, att städerna betydligt lättare
komma i tillfälle att å donationsjord eller annan stadsmark upplåta
tomträtt samt att jämväl annan landtkommun än köping må kunna begagna
sig af den nya upplåtelseformen.
På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen funnit lämpligt
att så omarbeta 1 § i kapitlet om tomträtt, att lagrummet kan utan vidare
anpassas efter de förändrade förhållanden, som kunna blifva en följd af
eu ny lagstiftning angående stadsplan och tomtindelning.
Förslaget till lag om servitut.
1 §•
Likasom ingen tvekan råder därom, att inteckning kan meddela^ i
fastighet innan ännu någon fordran uppkommit, torde det ej heller möta
hinder att, när tvenne skilda fastigheter ägas af samma person, på grund
af dennes ensidiga utfästelse ett servitut genom inteckning fästes vid den
ena fastigheten till förmån för den andra. Att de i gällande inteckningsförordning
förekommande bestämmelserna angående intecknande af servitut
hänföra sig endast till sådana fall, då ett aftal om upplåtande af servitutsrätt
föreligger, torde få anses utgöra allenast ett uttryck för att ett servitutsförhållande
icke kan komma till tillämpning med mindre fastigheterna
befinna sig i olika ägares hand. Det praktiska behofvet har också
föranledt att vid åtskilliga af landets domstolar ofvannämnda uppfattning
gjort sig gällande. Vid dess förhållanden har Riksdagen ansett, att den
föreslagna servitutslagen bör erhålla en affattning, som icke lämnar rum
för antagande, att nämnda uppfattning är oriktig. I sådant syfte har
förevarande paragraf omarbetats.
2 och 8 §§.
I följd af de uti 1 § vidtagna ändringarna hafva jämväl 2 och 8 §§
undergått erforderlig jämkning.
Riksdagens Skrifvelse A:o 60.
11
Förslaget till lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt.
2 §.
Till grund för den här upptagna, föreskriften ligger den helt visst
riktiga uppfattningen, att man måste söka förebygga hvarje möjlighet till
rättskollision mellan innehafvare af inteckning i tomträtt med hvad därtill
hör och dem, som äga panträtt eller annan sakrätt i själfva tomten.
Detta syfte är i förslaget tillgodosedt därigenom, att, på sätt i förevarande
paragraf stadgas, inskrifning af tomträtten får meddelas allenast under
förutsättning att tomten är gravationsfri. På grund af detta stadgande
lärer med hänsyn till bestämmelsen i 3 § af 4 kap. i förslaget till lag
om nyttjanderätt till fast egendom hinder möta mot inskrifning af tomträtt
jämväl för den händelse att tomten redan skulle på grund af inskrifning
häfta för annan tomrättsupplåtelse än den ifrågavarande. Att sådant öfver
hufvud taget är möjligt sammanhänger därmed att enligt grunderna för
den gällande fastighets!agstiftningen ett visst område, om ock vid tomtindelning
afskildt såsom en själfständig tomt, likväl fortfarande kan utgöra
allenast en del af en fastighet och därför icke kan ensamt för sig
blifva föremål för inskrifningsåtgärder. Detta förhållande, som lärer kunna
inträffa så snart fråga icke är om mark inom stads jurisdiktion, medför
att inskrifning af tomträtt till en af de tomter, i hvilka ett visst område
uppdelats, kommer att gravera jämväl alla de öfriga tomterna. Det hinder
för tomträttsinstitutets användning, som, därest förslaget i denna del blefve
lag, otvifvelaktigt skulle uppkomma, bör enligt Riksdagens förmenande
helst undanröjas utan afvaktande af den revision af gällande bestämmelser
angående fastighetsförhållandena, som är att förvänta. Det vill synas
Riksdagen, som om den omständigheten att ett visst område är besväradt
af flera inskrifningar för tomträtt, hvilka sinsemellan äga olika förmånsrätt,
i själfva verket icke är af någon betydelse från den synpunkt, som
föranledt det i förevarande § upptagna förbudet mot inskrifning; skulle
området eller någon del däraf gå till exekutiv försäljning, lärer icke den
ena tomträtten mera än den andra vara utsatt för fara att därvid gå
under. I betraktande häraf har Riksdagen i förevarande lagrum vidtagit
vissa af nämnda syfte betingade förändringar.
4 §.
Uteslutet är icke, att framdeles det kan blifva både möjligt och
behöfligt att medgifva upplåtelse af tomtätt till område, som icke utgör
12 Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
tomt i sträng mening. Vid sådant förhållande har Riksdagen ansett, att
i förevarande paragraf icke lämpligen bör för angifvande af inskrifnhnnssökandes
skyldighet i afseende å individualisering af tomten abvändas
alldeles samma uttryck, som i gällande lagfartsförordning finnes begagnadt
i fråga om lagfart å gård och tomt i stad, utan har i stället ettdera
allmänt uttryck i paragrafen införts.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken.
5 och 6 §§.
Från den förmånsrätt för hyresfordran, som enligt stadgande i första
stycket af 5 § tillkommer hyresvärden i hyresgästens konkurs, är sådan
fordran utesluten, som förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursens
början. På grund af annat stadgande i förevarande kapitel lärer
enahanda begränsning vara att iakttaga när utmätning skett af de lösören
hvari ifrågavarande förmånsrätt äger rum. Men då i fråga om den förmånsrätt
till ränta, som tillkommer innehafvare af inteckning i fartyg, i
tredje stycket af förevarande paragraf utmätning uttryckligen omförmäies
jämte konkurs, har för undvikande af möjligt missförstånd äfven första
stycket af paragrafen synts böra i angifna hänseendet kompletteras. Detsamma
har iakttagits i 6 § med afseende å där omförmäld förmånsrätt
för fordran på grund af arrendeaftal.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55,
56 och 57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom.
55, 56 och 57 §§.
De här vidtagna förändringarna äro betingade af den omarbetning,
som Riksdagen verkställt af vissa paragrafer i här ofvan omförmälda förslaget
till lag om servitut.
Rikadagens Skrifvelse N:o HO.
13
Riksdagen, som af nu anförda skal funnit Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunna i oförändradt skick godkännas, får alltså
tillkännagifva:
att Riksdagen för sin del antagit lag om nyttjanderätt
till fast egendom, lag om servitut, lag om inskrifning
af tomträtt samt af fång till sådan rätt, lag
om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalk^)
och lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50,
53, 55, 56 och 57 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom, af den lydelse
bilagorna A, B, C, D och E utvisa,
samt att Riksdagen bifallit de i propositionen
innefattade förslagen till lag om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, lag om inteckning i tomträtt, lag om ändrad
lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och 158 §§ utsökningslagen,
lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen,
lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen
den 20 november 1845 i afseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarblifva, lag om
ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning, lag om
ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan afledning af vatten, lag om ändrad
lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895 angående hvad
till fast egendom är att hänföra samt lag om ändrad
lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden.
Med undersåtlig vördnad
Stockholm den 28 mars 1907.
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
Bil. A.
Lag
om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet å landet, vare
ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts; dock vare nyttjanderätt,
som åt någon för lifstiden upplåtits, gällande, ändå att sagda tid öfverskrides.
Angår aftalet fastighet i köping eller å annan ort, där den för
städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall i fråga om
tiden för nyttjanderättens bestånd tillämpas hvad som gäller för stad.
Aftal, hvarigenom upplåtes nyttjanderätt till fastighet i stad, vare,
där fråga är om fastighet inom område, för hvilket plan för bebyggande är
gällande, eller om jord, som ligger utom sådant område men hör till tomt,
ej bindande utöfver tjugufem år från det aftalet slöts; dock att i fråga om
tid, för hvilken upplåtelse må ske af tomträtt, gäller hvad i 4 kap. stadgas.
Angår aftalet stadsjord, som ej hör till tomt, skall i fråga om tiden för
nyttjanderättens bestånd tillämpas hvad för fastighet å landet i allmänhet
gäller.
2 §•
Till säkerhet för beståndet af nyttjanderätt äge den, till hvilken rättigheten
upplåtits, erhålla inteckning eller, där fråga är om tomträtt, inskrifning
under de villkor och i den ordning, särskildt är stadgadt.
Riksdagens Skrifvelse N:o SO.
15
3 §•
Sker öfverlåtelse af fastighet, hvartill nyttjanderätt, upplåtits, vare
nyttjanderätten ej gällande mot nye ägaren, med mindre vid öfverlåtelsen
skett förbehåll om nyttjanderåttens bestånd eller på grund af inteckning
eller inskrifning, enligt hvad därom är stadgadt, nyttjanderätten skall fortfarande
gälla; dock att i fråga om rätt för arrendator eller hyresgäst att i
visst fall njuta sin nyttjanderätt till godo gäller hvad i 2 kap. 28 § och 3
kap. 19 § därom stadgas.
Varder fastigheten såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, vare
nyttjanderätten ej gällande mot köparen, med mindre försäljningen skett med
förbehåll om nyttjanderåttens bestånd.
4 §•
Kommer af anledning, som i 3 § afses, nyttjanderätt att upphöra,
njute nyttjanderättshafvaren skadestånd af upplåtaren, utan så är att, enligt
hvad särskildt är stadgadt, rätten till skadestånd är förverkad; var nyttjanderätten
upplåten utan vederlag, vare dock i det fall, 3 § andra stycket afser,
upplåtaren fri från ansvarighet, där han ej vid öfverlåtelse af fastigheten
underlåtit något af hvad på honom ankommit för att bereda nyttjanderättshafvaren
rätt att få inteckning för nyttjanderätten.
Underlåter den, som förvärfvat fastigheten med förbehåll om nyttjanderättens
bestånd, att vid öfverlåtelse af fastigheten till nyttjanderättshafvarens
säkerhet göra förbehåll, njute denne af honom skadestånd, där
nyttjanderätten af sådan anledning går förlorad.
5 §.
Har någon för samma tid upplåtit nyttjanderätt till sin fastighet åt
flera, gifve vid tvist dem emellan den upplåtelse företräde, som först skedde,
utan så är att på grund af inteckning eller inskrifning, enligt hvad därom är
stadgadt, företrädet skall annorlunda bestämmas; och njute den, som måste
vika, skadestånd af upplåtaren, där han var i god tro när upplåtelsen skedde.
6 §•
Varder fastighet, hvartill nyttjanderätt upplåtits, efter klander vunnen
från upplåtaren eller den, till hvilken fastigheten från honom öfvergått, och
1(1
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
kommer till följd däraf nyttjanderätten att förfalla, njute nyttjanderättshafvaren,
där upplåtelsen skett mot vederlag, skadestånd af upplåtaren, så vida
ban var i god tro när upplåtelsen skedde.
7 §.
Hvad här ofvan eller eljest i lag finnes i allmänhet stadgadt angående
nyttjanderätt till fast egendom skall jämväl tillämpas i fråga om rättighet,
som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten afverka skog eller
att där taga torf, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till
fastighetens vanliga afkastning, eller att jaga eller att fiska; dock att, där
upplåtelsen afser allenast eller hufvudsakligen rätt att annorledes än till husbehof
afverka skog, längsta tid för rättighetens bestånd är fem år.
8 §•
Hvad i 1 och 7 §§ stadgas angående längsta tid för beståndet af rättighet,
som där afses, äger icke tillämpning å upplåtelse, som sker från kronan.
2 KAP.
Om arrende.
1 §•
Aftal, hvarigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas
skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas.
2 §.
Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns
lifstid; dock att, där upplåtelsen angår fideikommiss, boställe eller annan
fastighet, hvaröfver upplåtaren icke äger förfoga utöfver sin egen besittningstid,
upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. År icke arrendetiden
så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en tid af
fem år.
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen
efter arrendetidens utgång, och har ej inom två månader därefter
jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt på fem år.
3 §•
Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än
som öfverensstämmer med hvad här nedan i 9, 27, 28, 33—37 och 39 §§
stadgas förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att frånträda
aftalet. före arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan
verkan.
4 §•
Är arrendetiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 § stadgade längsta
tid för nyttjanderätts bestånd öfverskrides, och vill jordägaren eller arrendatorn
förty frånträda aftalet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i
den ordning 38 § bestämmer.
5 §•
Fardag för tillträde och afträde af arrenderad fastighet är den fjortonde
dagen i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller afträde
ske följande dag.
Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten
hälften i fastighetens hus.
6 §•
Är ej tid utsatt för erläggande af arrende, som skall utgå i penningar
eller naturalster, skall arrendet betalas sist tre månader före hvarje arrendeårs
utgång; saknas föreskrift om orten, där naturalster skola aflämnas, ankomme
på jordägaren att anvisa sådan ort, dock icke utom området för den
arrenderade fastigheten eller den hufvudgärd, hvartill denna hör.
7 §•
Skola för fastigheten utgöras dagsverken till jordägaren, och är ej i
arrendeaftalet bestämdt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider af året,
skall hela antalet dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt
Bik. till Riksd. Prot. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Häft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
fördelas. För hvarje arrendeår eller, där aftalet innehåller föreskrift om
utgörande af visst antal dagsverken under viss tid af året, för hvarje
sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de
dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att aftalet annorlunda
bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetes utförande inställa
sig förr än å andra dagen efter det uppgift, som nu sagts, meddelats honom.
Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att
utöfver fastställdt antal dagsverken på tillsägelse af jordägaren utgöra sådana;
har dylikt förbehåll skett, vare det utan verkan.
8 §•
Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan till brukande
upplåta fastigheten eller del däraf.
År arrendeaftalet slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill
arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren
det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat
sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med
hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten,
men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen bör utgå, skall frågan
därom afgöras af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera
parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera
parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af
den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om
valet. Den, som ej nöjes med hvad de fleste skiljemännen säga, äger att
draga tvisten under rättens pröfning, så framt han instämmer sin talan inom
nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall
i beslutet lämnas tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har att iakttaga
för tvistens dragande under rättens pröfning."
9 §•
Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,
men delägare i boet äge i ty fall, ändå att aftalet icke är slutet för
viss tid öfverstigande tjugu år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan
tid enligt 8 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där
de vilja göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet
hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.
19
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
Vid lifstidsarrende njute arrendator^ hustru, där äktenskapet var
ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död arrendet till godo så länge
hon förblifver änka; går hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.
10 §.
Arrendatorn åligge att väl häfda jorden samt vårda och underhålla
byggnader och öfriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under
arrendetiden försämras. Eftersätter han hvad sålunda åligger honom, vare
han pliktig att utgifva ersättning till jordägaren när fastigheten afträdes; finnes
då arrendatorn hafva af hjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han
därför godtgörelse af jordägaren.
Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hädas syn,
när fastigheten tillträdes och när den afträdes; ej må angående fastighetens
skick vid tillträdet eller afträdet bevisning annorledes föras.
11 §•
Syn, som i 10 § afses, skall förrättas af minst två ojäfvige män af
nämnden eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger,
men, om den hör till stad, där rådstufvurätt finnes, i angränsande tingslag,
eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill
valbara. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, namne, på
begäran af endera, domaren i orten eller, där fastigheten är belägen å
stads område, rådstufvurättens ordförande synemän, som nyss sagts.
Mot synemän galle de jäf, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare;
dock må ej synemän jäfvas, där parterna varit ense om valet, så
framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit veterligt först efter valet.
Tillträdessyn må ej hållas tidigare än sex månader före tillträdesdagen
eller senare än sex månader efter samma dag, ej heller afträdessyn längre
tid än nu sagts före eller efter afträdesdagen.
12 §.
När syn, som i 10 § sägs, skall hållas, utsätte synemännen dag för
förrättningen å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte jordägaren
och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera, må synen icke hållas, där
icke den uteblifne bevisligen underrättats om tiden för förrättningen. Menar
part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve synemännen
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes, fråga om
jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först efter synen, ej heller
må i något fall jäf göras gällande annorledes än i sammanhang med klander
af förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången
göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om domarejäf är i allmänhet
stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Hvad nu stadgats
skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit i
nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid landtmäteriförrättningar,
icke vidare är valbar till den befattning.
Vid synen skall undersökas allt hvad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas hvad till botande
af därvid befunna brister erfordras, öfver allt hvad sålunda förekommit
skall upprättas skriftlig handling, som af synemännen undertecknas.
Kostnaden för synen skola jordägaren och arrendatorn gemensamt
vidkännas.
13 §.
År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt
och inom den tid 11 § bestämmer, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar''från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd part
sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.
14 §.
Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad
eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han
det, äge arrendatorn, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens afhjälpande,
utföra arbetet i jordägarens ställe och därefter undfå godtgörelse
med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,
vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten på grund af jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt
skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arx^endeafgiften; äge ock rätt till
skadestånd.
I fråga om syn, som i denna § afses, galle hvad i 11 § första och
andra styckena, 12 § första och andra styckena och 13 § stadgas om syn
vid tillträde eller afträde.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
21
15 §•
Varder genom vådeld eller annorledes, utan arrendator^ vållande,
byggnad förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras,
åligge jordågaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att
utan oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden; underlåter han det, vare lag
som i 14 § sägs. Var skadan ringare än nyss sagts, ligge å arrendatorn
att ombesörja dess botande; njute dock vid brandskada skälig godtgörelse
af jordägaren för kostnaden.
16 §.
Vill arrendatorn i annat fall än 15 § afser i stället för byggnad, som
han mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej
öfverenskommelse med jordägaren kan träffas; äge dock, där byggnaden
uppföres efter plan, som af jordägaren godkänts, eller den eljest pröfvas
vara för sitt ändamål lämplig, vid afträdet, räkna sig till godo husrötebelopp,
som vid tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med afdrag, där den nya
byggnaden finnes behäftad med brist, af kostnaden för bristens afhjälpande.
17 §.
Låter arrendatorn efter plan, som uppgjorts af statens landtbruksingenjör
eller blifvit af jordägaren godkänd, å fastigheten verkställa täckdikning
med användande af tegelrör, vare jordägaren pliktig att, sedan
arbetet blifvit behörigen utfördt, till arrendatorn utgifva ersättning för så
stor del af kostnaden, som motsvarar värdet af rören.
18 §.
Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller
16 § afses, eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af
fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt
kostnad, heinbjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.
Vill jordägaren lösa men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras i den ordning, 8 § bestämmer. Vill
ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjor
-
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
des förklarat sig därtill villig, äge arendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.
År ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det jordägaren
utan lösen.
Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad
från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,
där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning, 8 § bestämmer.
19 §.
Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till
pris motsvarande hälften af det i orten för dylikt foder gångbara öfverlåta
det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse träffas om den ersättning,
hvilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som i 8 §
stadgas.
20 §.
Arrendatorn äge ej i annan mån än arrendeaftalet bestämmer nyttja
fastighetens skog eller taga torf från torfmosse, som hör till fastigheten;
äge ej heller afhända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess
årliga afkastning.
Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja
eller verkställa bränning af jord.
21 §.
Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskildt
stadgadt.
22 §.
Vill jordägaren under arrendetiden anställa besiktning å fastigheten,
vare arrendatorn pliktig att lämna tillträde till fastigheten. Om tiden för
besiktningen bör jordägaren i god tid förut underrätta arrendatorn.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
23
23 §.
Arrendatorn ansvare för ad skatt och annan allmän tunga, som för
fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag för
bevillning. Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga,
svare jordägaren själf därför.
24 §.
Har jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens
bruk, och är visst värde satt å hvad sålunda lämnats, vare arrendatorn
pliktig att under arrendetiden städse å fastigheten hålla sådana lösören,
motsvarande för hvartdera slaget i värde hvad han mottagit. De lösören
skola utan särskildt förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas
i stället för dem, som blifvit • lämnade.
25 V
Har i arrendeaftalet jordägaren uppgifvit fastighetens ägovidd vara
större än den är eller lämnat annan dylik uppgift, som befinnes oriktig,
njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeafgiften äfvensom ersättning
för skada; äge ock rätt att uppsäga aftalet. Ej må dock uppsägning ske,
där det som brister är af ringa betydelse eller efter det ett år förflutit
från det arrendatorn tillträdde fastigheten, utan så är att jordägaren svikligen
förfarit.
26 §.
Varda genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse, utan
arrendatorns vållande, fastighetens ägor minskade eller försämrade, njute
arrendatorn skälig nedsättning i arrendeafgiften; äge ock rätt att uppsäga aftalet,
där ej förändringen är af allenast ringa betydelse. Ej må dock uppsägning
ske efter det ett år förflutit från det förändringen inträffade eller, där
denna timade innan arrendatorn tillträdt fastigheten, från det tillträde skett.
Kommer af anledning, som i 1 kap. 3, 5 eller 6 § afses, någon del af
fastigheten att frångå arrendatorn, njute han skälig nedsättning i arrendeafgiften,
äfvensom skadestånd efter ty i 1 kap. sägs; äge ock, där han var
i god tro när aftalet slöts, rätt, som nyss sagts, att uppsäga aftalet.
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
27 §.
Hafva till följd af skiftesförrättning eller genom dom i ägotvist fastighetens
ägor till omfång eller läge så än lrats, att afkomsten och nyttan däraf
för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeafgiften
och rätt för arrendatorn att uppsäga aftalet tillämpas hvad i 26 § första
stycket stadgas.
Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgifva
ersättning för odling eller bättre häfd, men vill ej arrendatorn för den ökade
afkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning
i arrendeafgiften, vare jordägaren öppet att frånträda aftalet; uppsäge dock
aftalet inom ett år efter det tillträde af ägolotterna skett, eller vare sin
rätt därtill förlustig. Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tilllämpning,
där jordägaren för dikning eller annan afledning af vatten fått
vidkännas kostnad; skolande den tid, inom hvilken uppsägning skall ske,
räknas från det företaget fullbordades.
28 §.
Sker öfverlåtelse af fastigheten efter det arrendatorn tillträdt densamma,
galle utan särskildt förbehåll arrendeaftalet mot nye ägaren, där
aftalet var skriftligen upprättadt; var ej aftalet så upprättadt, och vill ej
nye ägaren låta arrendatorn kvarsitta, uppsäge han aftalet inom tre månader
efter det öfverlåtelsen skedde, eller vare aftalet mot honom gällande.
29 §.
Nu har i arrendeaftal, som upprättats skriftligen, skett ändring eller
tillägg, utan att sådant anmärkts å jordägarens exemplar af handlingen; var
ej hvad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt när öfverlåtelsen
skedde, och vill han det ej godkänna, gifve det arrendatorn till känna inom
en månad efter det denne underrättade honom om ändringen eller tillägget,
eller galle det mot honom såsom hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagifvande,
äge arrendatorn därefter tid af en månad att uppsäga aftalet.
30 §.
När öfverlåtelse af fastigheten skett, äge, där ej annan tid för fastighetens
öfvertagande aftalats, nye ägaren uppbära arrende, som förfaller till
Riksdagens Skrifvelse N:o 60. 2;>
betalning efter öfverlåtelsen, och i öfrigt utöfva de rättigheter, som på grund
af arrendeaftalet tillkomma jordägaren. Ej må å arrendebelopp, som förfaller
till betalning mer än ett år efter det arrendatorn fick kunskap om
öfverlåtelsen, arrendatorn afräkna hvad han må hafva att fordra af förre
ägaren, ej heller galle i fråga om sådant arrendebelopp betalning, som af
arrendatorn erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne
träffats, utan så är att nye ägaren därom hade kunskap när öfverlåtelsen
skedde.
31 §.
Skall arrendeaftal gälla mot den, soin efter öfverlåtelse blifvit ägare
af fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande
förpliktelser, hvilka skola fullgöras efter det han öfvertog fastigheten.
Vill arrendatorn förbehålla sig rätt att, där nye ägaren skulle brista
i aftalets fullgörande, söka ersättning af förre ägaren, gifve det denne till
känna inom sex månader efter det nye ägaren fick lagfart å sitt fång;
underlåter han det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd
efter ty i 1 kap. sägs.
32 §.
Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller förordnande,
som i 28 § ut sökningslagen sägs, meddeladt om fastighetens försäljning,
äge arrendatorn frånträda aftalet och bekomma ersättning för skada;
uppsäge dock aftalet inom en månad efter det han erhöll kunskap om utmätningen
eller förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder
utmätningen upphäfd, eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning
att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.
Hvad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där före
tillträdesdagen jordägaren försättes i konkurs.
33 §.
Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;
sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,
svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,
där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund
däraf aftalet upphör att gälla.
Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge
därtill rätt, dock vid arrende för viss tid öfverstigande tjugu år endast mot
Bill. till Riksd. Prof. 1007. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Häft. 4
2 ti
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
skyldighet att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll
om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen
efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga
aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen i konkursen
gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker öfverlåtelse
senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han samma rätt
förlustig.
Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är att aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande
tjugu år och han själf uppsade aftalet.
34 §.
År för altalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras
sedan säkerheten, vare arrendatorn pliktig att på anfordran ställa ny säkerhet,
med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre
månader, vare jordägaren berättigad att uppsäga aftalet och bekomma ersättning
för skada.
35 §.
öfvergifver arrendatorn fastigheten och lämnar den obrukad eller
utan vård, må jordägaren genast återtaga den; äge ock rätt till skadestånd.
36 §.
Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga
aftalet:
1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår
i penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller
undandrager sig att utgöra honom enligt aftalet åliggande arbete eller
annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar tredska;
_ 2- om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,
där jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap
till fastighetens bruk, eftersätter hvad enligt sagda § åligger honom och icke
på tillsägelse vidtager rättelse;
3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen
/förutsattes eller, där aftalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar
27
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
bestämmelse angående fastighetens häfd, afvikcr från hvad sålunda bestämts
och icke på tillsägelse vidtager rättelse;
4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del däraf
utan jordägarens medgifvande (dier i fall, som 8 § andra stycket eller 9 §
första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan att där gifna föreskrifter
iakttagits;
5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder eller
gödsel;
6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;
7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller Öl;
8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som
under 6 och 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren, så
snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;
9. om han, oaktadt aftalet innefattar förbud att å fastigheten inhysa
främmande person, där inhyser sådan och underlåter att på tillsägelse aflägsna
honom; eller
10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.
Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendator!! låtit komma sig till
last vara af ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.
Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.
37 §.
Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 §
1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk af
sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 36 § 4, 5, 6, 7 eller 10
afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader från det han fick
kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan jordägaren åberopa
förhållandet såsom grund för arrendator^ skiljande från arrendet.
38 §.
Uppsägning af arrendeaftal skall ske skriftligen eller med vittnen,
där ej skriftligt erkännande om uppsägningen lämnas.
28
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Är någon
satt att å jordägarens vägnar uppbära arrende, vare uppsägning, som hos
honom sker, lika gill, som hade den skett hos jordägaren själf.
Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde
uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad
å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans husfolk,
om sådant finnes, men eljest fäst å hans husdörr; skolande uppsägningen
anses hafva skett, när hvad sålunda föreskrifvits blifvit fullgjordt.
Har jordägare eller arrendator, hos hvilken uppsägning skall ske, ej
kändt hemvist här i riket, och finnes ej heller kändt ombud, som äger för
honom mottaga uppsägning, må uppsägningen ske genom kungörande i allmänna
tidningarna.
Stämning, däri talan föres om arrendes upphörande, så ock ansökan
om arrendators vräkande galle, där delgifning skett i behörig ordning, såsom
uppsägning, ändå att hvad här ofvan är stadgadt icke iakttagits.
39 §.
Sker uppsägning i fall, som 36 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt
ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.
Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendator^
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter
sex månader från dödsfallet.
40 §.
Pröfvas i tvist angående skyldighet för arrendator att afträda fastigheten
arrendatorn vara pliktig att afflytta, äge rätten tillika, när skäl
därtill äro, förordna, att utslaget må på sätt utsökningslagen bestämmer
verkställas utan hinder däraf att det icke äger laga kraft.
Är sådant förordnande meddeladt, och fullföljes mot utslaget talan
i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet
slutligen pröfvas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet icke må
äga rum.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
29
41 §.
Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på
•/rund af arrendeaftal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det
aftalet upphörde att gälla; dock att, där inom sagda tid syn, soin vid att rådet
hållits, klandras, talan må anhängiggöras inom två år från det klandret
blifvit afgjordt genom utslag, som äger laga kraft. Försittes den tid, vare
rätt till talan förlorad. År i rätt tid af endera talan anhängiggjord, age
den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blifvit sålunda bevakad.
42 §.
Häftar arrendator^ när han skall afträda fastigheten, i skuld för
arrende eller för ersättning, som vid afträdessyn eller genom skriftlig
öfverenskommelse blifvit bestämd, eller är utskyld eller a gi , r J1 e
arrendatorn skolat ansvara, icke af honom gulden; då vare, där aftalet upprättats
skriftligen, jordägaren berättigad att af arrendatorn tillhöriga lösören
och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla sa mycket, som svarar
mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jordägaren
säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65
8 utsökningslagen skall undantagas från utmätning.
Hade jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn kreatur,
redskap eller annat till fastighetens bruk, och är därför betingad lega ogulden,
eller gitter arrendatorn icke aflämna hvad jordägaren tillkommer, hafve
jordägaren enahanda rätt, som nyss sagts.
43 §.
Upplåtes jord på arrende för annat ändamål än jordbruk, skola å
sådan upplåtelse stadgandena i 1 och 4 §§, 5 § första stycket, 6“9> i®’
25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36—-41 §§ samt 42 § första
stycket äga motsvarande tillämpning; dock att hvad 33 § stadgar angående
rätt för jordägaren att uppsäga aftalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn
tillträdt. fastigheten, ej heller innan tillträde skeft, där arrendatorn
på anfordran inom utgången af nästa dag för aftalets fullgörande ställer
säkerhet, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas.
Är ej arrendetiden bestämd, skall aftalet upphöra att gälla etter det
uppsägning å någondera sidan skett.
•>0 Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
Ej må genom förbehåll i aftalet stadgas inskränkning i arrendatorns
rätt att vid öfverlåtelse af fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens
förverkande stadgas annan grund än 36 och 37''§§ bestämma; har sådant
förbehåll skett, vare det utan verkan.
3 KAP.
Om hyra.
1 §•
Aftal, hvarigenom hus eller del af hus upplåtes till nyttjande mot
lega, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtelsen sker för tid understigande
ett år eller, vid upplåtelse för längre tid, upplåtaren och hyresgästen
annorlunda åsämjas.
2 §•
År hyrestiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 § stadgade längsta
tid för nyttjanderätts bestånd öfverskrides, och vill hyresvärden eller hyresgästen
förty frånträda aftalet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i
den ordning 26 § bestämmer.
3 §•
Fardag för tillträde och afträde åt förhyrd lägenhet är om våren den
första dagen i april månad och om hösten den första oktober. Infaller
fardag å söndag eller annan allmän helgdag, skall tillträde eller afträde ske
nästföljande söckendag.
Sist klockan tolf å afträdesdagen skall den, som har att afträda lägenheten,
hålla denna tillgänglig för den, som kommer efter; omfattar bostadslägenhet
flera än ett rum, skall hälften af lägenheten hållas tillgänglig
klockan tolf föregående dag eller, om denna är söndag eller annan allmän
helgdag, klockan åtta före middagen å afträdesdagen. *
Riksdagens Skrifvelse N:o 00.
4 §.
Är ej hyrestiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det
uppsägning å någondera sidan skett. Har ej viss uppsägningstid aftalats,
skall lägenheten afträdas:
där hyran beräknas för fjärdedels år eller längre tid, å den fardag,
som inträffar näst efter tre månader från uppsägningen;
där hyran beräknas för månad, fjorton dagar efter uppsägningen,
dock ej förr än å den dag, som genom sitt tal i månaden motsvarar den
för lägenhetens tillträde bestämda dagen, eller, om motsvarande månadsdag
ej finnes, å månadens sista dag;
där hyran beräknas för vecka, tre dagar efter uppsägningen, dock ej
förr än å den veckodag, som motsvarar den för tillträdet bestämda
dagen; och
där hyran beräknas för kortare tid än vecka, dagen efter det uppsägningen
skedde.
Hvad sålunda stadgats angående uppsägningstid skall jämväl äga tilllämpning
å hyresaftal, som är ingånget för bestämd tid, där förbehåll skett
om uppsägning men viss uppsägningstid ej är aftalad.
5 §.
Har vid hyra gällande för viss tid hyresgästen suttit kvar i lägenheten
efter hyrestidens utgång, och har ej inom en månad därefter hyresvärden
anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt på obestämd
tid.
6 §-
Är ej tid utsatt för erläggande af hyra, som skall utgå i penningar,
skall, där hyran beräknas för helt, hälft eller fjärdedels år, hyran betalas
senast å näst sista dagen af hvart fjärdedels år samt, där hyran beräknas
för månad, vecka eller dag, före utgången af hvarje sådan tidrymd; hyra, för
hvilken sådan beräkningsgrund ej är stadgad, skall gäldas vid hyrestidens slut.
Skola för lägenheten utgöras dagsverken till hyresvärden, galle hvad
i 2 kap. 7 § sägs.
7 §•
Vill hyresgästen till annan öfverlåta lägenheten, inhämte förut hyresvärdens
samtycke till öfverlåtelsen. Vägras samtycke utan skålig anledning,
eller lämnas ej inom en vecka efter det framställningen gjordes
i
32
Riksdagens Skrifvelse Ar:o 60.
hyresgästen besked, äge han, ändå att aftalet innefattar annat förbehåll, uppsäga
aftalet. Samtycker hyresvärden till öfverlåtelsen, svare ändock hyresgästen
till de skyldigheter, aftalet ålägger honom, utan så är att hyresvärden
tager den andre för god i hyresgästens ställe.
8 §•
Dör hyresgästen före hyrestidens utgång, skall aftalet fortfarande vara
gällande; men delägarne i boet äge att i sitt ställe sätta annan, hvilken
hyresvärden skäligen kan taga för god såsom hyresgäst.
Är lägenhet upplåten för hyresgästens lifstid, skall hvad i 2 kap. 9 §
andra stycket är stadgadt angående lifstidsarrende äga motsvarande tillämpning.
9 §•
Varder lägenheten, innan tid för tillträde är inne, genom vådeld eller
annorledes förstörd, vare aftalet förfallet. Ligger vållande hyresvärden
till last, äge hyresgästen rätt till skadestånd.
10 §.
Timar före hyrestidens början å lägenheten skada, som är ringare än
i 9 § sägs, och är ej skadan botad när lägenheten skall tillträdas, eller
finnes eljest lägenheten då icke vara i det skick, hyresvärden utfäst eller
utan särskild utfästelse hyresgästen skäligen äger fordra, må hyresgästen,
där icke hyresvärden på tillsägelse genast vidtager åtgärd för bristens afhjälpande,
själf därom besörja på hyresvärdens bekostnad. Kan ej bristen
utan uppehåll afhjälpas, eller underlåter hyresvärden att, efter tillsägelse,
så snart ske kan därom besörja, äge hyresgästen uppsäga aftalet; dock må
uppsägning ej ske, där bristen är af ringa betydelse.
För den tid lägenheten är i bristfälligt skick njute hyresgästen skälig
nedsättning i hyran; äge ock rätt till ersättning för skada, där lägenheten
var behäftad med bristen när aftalet slöts och bristen då var hyresvärden
veterlig eller kunnat med användande af vanlig uppmärksamhet upptäckas,
eller ock bristen senare tillkommit genom hyresvärdens vållande. Visar
hyresvärden försumlighet vid af hjälpande af brist, för hvilken han efter ty
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
33
11 §•
År ej i ratt tid lägenheten utrymd af den, som skall afflytta, njute
hyresgästen för den tid han är i mistning af lägenheten eller del däraf
skälig afkortning å hyran. Varder ej efter det hyresvärden om förhållandet
underrättats hindret genast undanröjdt, njute hyresgästen skadestånd, där
icke hyresvärden visar, att uppehållet ej kan tillräknas honom såsom försummelse;
hyresgästen äge ock rätt att efter ty i 10 § sägs uppsäga aftalet.
12 §.
Timar under hyrestiden å lägenheten skada, för hvilken hyresgästen
ej är ansvarig, eller uppstår af annan anledning, utan hyresgästens vållande,
för honom hinder eller men i nyttjanderätten, skall hvad i 9 och 10 §§
stadgas äga motsvarande tillämpning.
13 §.
Har i fall, som 10, 11 eller 12 § afser, hyresvärden afhjälpt bristen
eller undanröjt hindret, och sker ej uppsägning före utgången af nästa dag
efter det rättelse sålunda skett samt, där hyresgästen ej tillträdt lägenheten,
han därom underrättats, äge ej sedan hyresgästen uppsäga aftalet.
14 §.
Kommer af anledning, som i 1 kap. 3, 5 eller 6 § afses, någon del
af lägenheten att frångå hyresgästen, njute han skälig nedsättning i hyran,
äfvensom skadestånd efter ty i 1 kap. stadgas; äge ock rätt, som i 10 §
sägs, att uppsäga aftalet, där han var i god tro när aftalet slöts.
15 §.
Finnes förhyrd lägenhet, som är afsedd till bostad, vara så beskaffad,
att dess användande är förenadt med uppenbar våda för inneboendes hälsa,
och varder ej på tillsägelse bristen genast af hyresvärden afhjälpt, äge
hyresgästen uppsäga aftalet, ändå att annat förbehåll skett.
Bil,, till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Håft.
5
34
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
16 §.
Hyresgästen skall under hyrestiden väl vårda och aktsamt handtera
lägenheten med hvad därtill hör och .ersätta all skada, som genom hans
vållande därå kommer. Uppkommer därå skada genom vårdslöshet eller
försummelse af någon, som hör till hans husfolk eller som af hyresgästen
inrymts i lägenheten, vare han ock pliktig att den ersätta; dock vare han
utan ansvar för brandskada, som sålunda uppstått, där han icke brustit i den
omsorg och tillsyn, som vederbort. Timar skada eller yppas brist å lägenheten,
och är ej skadan eller bristen af beskaffenhet att med dess afhjälpande
kan utan äfventyr anstå, vare hyresgästen pliktig att därom utan dröjsmål
underrätta hyresvärden; försummar hyresgästen det, vare han hyresvärden
ansvarig för skada, som däraf kommer.
År af hyresgästen lägenheten öfverlåten till annan, vare hyresgästen,
där ej hyresvärden tagit den andre för god i hans ställe, ansvarig för
skada, som denne, därest lägenheten varit af honom förhyrd, efter ty nu
sagts skolat ersätta.
17 §.
Hyresgästen vare pliktig att vid lägenhetens begagnande iakttaga allt
hvad som erfordras för bevarande af sundhet,'' ordning och skick inom
fastigheten. Hyresgästen hålk ock noggrann vårdnad däröfver att hvad
sålunda åligger honom själf iakttages jämväl af hans husfolk och af demr
som af hyresgästen inrymts i lägenheten.
18 §.
Ej må tillträde till lägenheten förvägras hyresvärden, når sådant erfordras
för utöfvande af nödig tillsyn eller för utförande af förbättringsarbete,
som ej utan skada kan uppskjutas. Då lägenheten är ledig till uthyrning,
vare hyresgästen pliktig ätt låta den förevisas å därför lämpliga
tider.
19 §.
Sker öfverlåtelse af fastigheten efter det hyresgästen tillträdt den
förhyrda lägenheten, vare angående hyresgästens rätt att kvarsitta lag som
i 2 kap. 28 § sägs. Ej må genom förbehåll i hyresaftalet stadgas inskränkning
i hyresgästens rätt att vid öfverlåtelse af fastigheten kvarsitta;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60. 85
I Girigt skall beträffande hyresaftal hvad i 2 kap. 29—31 §§ stadgas
om arrendeaftal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger
att å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter
det häri fick kunskap om öfverlåtelsen, afräkna fordran hos förre ägaren
eller att i fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som med denne
träffats, med mindre nye ägaren hade kunskap om uppgörelsen när öfverlåtelsen
skedde.
20 §.
Varder, innan tid för tillträde af förhyrd lägenhet är inne, fastigheten
utmätt eller förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, meddeladt
om fastighetens försäljning eller hyresvärden försatt i konkurs, skall
hvad i 2 kap. 32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
21 §.
Försättes hyresgästen i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;
skolande i fråga om borgenärernas ansvarighet för aftalets fullgörande tilllämpas
hvad i 2 kap. 33 § sägs.
Har ej, när konkursen inträffar, tillträde af lägenheten skett, vare
hyresgästen pliktig att, där hyresvärden fordrar det, för aftalets fullgörande
ställa säkerhet, med hvilken denne skäligen kan nöjas; sker det ej inom
utgången af nästa dag efter det säkerhet fordrades, äge hyresvärden uppsäga
aftalet.
Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, äge hyresvärden rätt
till skadestånd.
22 §.
Är för aftalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras
sedan säkerheten, vare hyresgästen pliktig att på anfordran ställa ny säkerhet,
med hvilken hyresvärden skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom en
månad, vare hyresvärden berättigad att uppsäga aftalet och bekomma ersättning
för skada.
23 §.
Hyresrätten vare förverkad och hyresvärden förty berättigad att uppsäga
aftalet:
1. om hyresgästen dröjer med erläggande af hyra, som utgår i penningar,
utöfver två söckendagar efter förfallodagen eller, där han på grund
36 Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
af aftalet skall utgöra arbete eller annan tjänstbarhet, undandrager sig
att fullgöra hvad sålunda åligger honom eller vid arbetets utförande visar
tredska;
2. om lägenheten nyttjas till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes, och hyresgästen icke på tillsägelse vidtager rättelse;
3. om utan hyresvärdens medgifvande hyresgästen öfverlåter lägenheten
till annan eller han däri inrymmer främmande personer under sådana
omständigheter, att däraf kan uppkomma men för hyresvärden, eller i fall,
som 8 § första stycket afser, i hyresgästens ställe sättes någon, hvilken
hyresvärden ej är pliktig att taga för god;
4. om lägenheten vanvårdas, eller om hyresgästen eller, där lägenheten
öfverlåtits till annan, denne åsidosätter något af hvad jämlikt 17 § skall
vid lägenhetens begagnande iakttagas eller brister i den tillsyn, samma
§ ålägger hyresgäst, och icke på tillsägelse rättelse sker;
5. om i fall, där jämlikt 18 § hyresgästen är pliktig att lämna hyresvärden
eller annan tillträde till lägenheten, sådant vägras, och hyresgästen
ej kan visa giltig ursäkt; eller
6. om hyresgästen, där aftalet utöfver hvad i detta kap. är stadgadt
ålägger honom förpliktelse, hvars fullgörande måste anses vara för hyresvärden
af synnerlig vikt, åsidosätter hvad sålunda åligger honom.
Finnes i fall, som denna § afser, hvad som lägges hyresgästen till last
vara af ringa betydenhet, må ej hyresgästen skiljas från lägenheten.
Uppsäges aftalet, äge hyresvärden rätt till skadestånd.
24 §.
Är hyresrätten förverkad på grund af förhållande, som i 23 § 1, 2,
4 eller 5 sägs, men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk af sin rätt
att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 23 § 3 eller 6 afses, hyresvärden
icke uppsagt aftalet inom en månad från det han fick kunskap om förhållande,
som där afses, äge ej sedan hyresvärden åberopa förhållandet såsom
grund för hyresgästens skiljande från lägenheten.
25 §.
Ej må genom förbehåll i hyresaftalet stadgas annan grund för hyresrättens
förverkande än 23 och 24 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett,
vare det utan verkan.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
37
26 §.
Angående uppsägning af hyresaftal galle hvad i 2 kap. 38 § är stadgadt
i fråga om arrendeaftal; dock att, där hyrestiden ej är bestämd och
hyran beräknas för tid understigande ett fjärdedels år, uppsägning är gill,
ändå att den ej skett skriftligen eller med vittnen.
27 §.
Uppsäges hyresaftal af anledning, som i 10, 11, 12, 14, 15 eller 23 §
sägs, skall aftalet genast upphöra att gälla.
Sker eljest uppsägning af anledning, som efter ty här ofvan sagts
medför rätt för hyresvärd eller hyresgäst att frånträda aftalet, skall lägenheten
afträdas å tid, som i 4 § är för hvarje särskildt fall stadgad; hade
hyresgästen ej tillträdt lägenheten när uppsägningen skedde, skall aftalet
genast upphöra att gälla.
Är lägenheten upplåten för hyresgästens lifstid, skall, när på grund
af dennes eller hans änkas död aftalet upphör att gälla, lägenheten afträdas
å den fardag, som infaller näst efter en månad från dödsfallet.
28 §.
Hvad i 2 kap. 40 § stadgas angående förordnande om verkställighet
af domstols beslut, hvarigenom ålägges arrendator att afflytta, galle ock
i fråga om beslut, hvarigenom hyresgäst berättigas att tillträda förhyrd
lägenhet eller förpliktas att afträda sådan.
29 §.
Hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på
grund af hyresaftal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det aftalet
upphörde att gälla. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. År
i rätt tid af endera talan anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvittning
för fordran, som ej blifvit sålunda bevakad.
30 §.
För hyra, som är förfallen till betalning eller som skall erläggas inom
närmaste sex månader, äge hyresvärden att af hyresgästen tillhöriga lösören,
som finnas inom fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot
38
Riksdagens Skrifvelse JV:o 60.
hans fordran, till dess hyresgästen gör rätt för sig eller ställer hyresvärden
säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 § utsökningslagen
skall undantagas från utmätning
^ o O Ö
31 §.
Innefattar aftal, hvarigenom lägenhet uthyres, tillika upplåtelse af
jord att i förening med lägenheten nyttjas, skall ändock å aftalet tillämpas
hvad i detta kap. är stadgadt.
4 KAP.
Om tomträtt.
1 §•
Tomt å område, som blifvit i den ordning, särskild!, är stadgad, planlagd!
för bebyggande, inå, där tomten tillhör kronan, stad eller annan kommun
eller ock municipalsamhälle, med iakttagande af hvad här nedan i 2 §
föreskrifves, upplåtas för viss tid ej understigande tjugusex och ej öfverstigande
etthundra år. Upplåtelse, som nu sagts, må ock ske af tomt hörande
till fideikommiss eller annan stiftelse, där Konungen för särskilt fall
finner skäligt att sådant medgifva.
2 §.
Aftal, hvarigenom upplåtes tomträtt, som i 1 § sägs, skall upprättas
skriftligen och med vittnen; skolande i handlingen uttryckligen angifvas,
att upplåtelsen afser tomträtt.
öfverlåtes tomträtt, skall ock aftalet därom upprättas skriftligen och
med vittnen.
3 §.
Är till säkerhet för beståndet af upplåten tomträtt inskrifning sökt
eller meddelad, galle om verkan däraf hvad enligt lag i allmänhet gäller
angående verkan af sökt eller beviljad inteckning för nyttjanderätt.
Riksdag em Skrifvelse N:o 60.
4 §.
Sedan till säkerhet för beståndet af tomträtt inskrifning meddelats,
skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk afsedd anläggning,
som finnes å tomten, såsom tillbehör hänföras till tomträtten.
5 §•
Öfvergår från den, till hvilken tomträtt upplåtits, rättigheten till annan,
äge ny tomträttshafvare, där till säkerhet för tomträttens bestånd inskrifning
är meddelad, erhålla inskrifning af sitt fång under de villkor och i
den ordning, särskildt är stadgadt.
6 §•
Tomträtt, hvarför inskrifning är meddelad, må under de villkor och i
den ordning, särskildt är stadgadt, intecknas för fordran; sker det, njute
sedan fordringsägaren panträtt i tomträtten med hvad därtill hör.
7 §•
Har i aftal, hvarigenom tomträtt upplåtits, skett ändring eller tillägg,
skall sådant i tomträttsprotokollet anmärkas. Är inteckning förut sökt eller
meddelad i tomträtten, må anteckning om ändringen eller tillägget ej ske,
med mindre inteckningshandlingen för rätten uppvisas; och varde därom
bevis handlingen åtecknadt.
8 §•
Är, då tomt, hvartill tomträtt upplåtits, återgår till tomtägaren, denne
enligt tomträttsaftalet pliktig att för byggnad eller annat, som finnes å
tomten, gälda lösen, må ej, där inteckning är meddelad i tomträtten, sådan
lösen utgifvas till tomträttshafvaren, utan varde beloppet nedsatt hos öfverexekutor,
som har att kungöra det inteckningshafvarne och lagligen fördela
beloppet. Menar inteckningshafvare, som ej fått sin fordran till fullo
betäckt, att löseskillingen icke blifvit bestämd i enlighet med aftalet, äge
han med tomtägaren tvista om löseskillingens belopp.
40
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
9 §•
I fråga om utmätning af tomträtt samt försäljning utmätningsvis eller
under konkurs af sådan rättighet skall så förfaras som för utmätning och
dylik försäljning af fast egendom är stadgadt; skolande hvad i 13 och 82 §§
utsökningslagen sägs angående lagfart gälla om inskrifning, hvarom ofvan
i 5 § sagts.
Hvad angående fast egendoms afstående för allmänt behof är stadgadt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.
Bil. B.
Lag
om servitut.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Lägges å fastighet besvär och last till förmån för annan fastighet eller
ock för grufva, såsom angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning
för öfverförande af kraft, skogsfång, mulbete, torf-, ler- eller grustäkt,
utsikt eller fönster, må till säkerhet för beståndet af det servitut
meddelas inteckning under de villkor och i den ordning, särskildt är stadgadt,
2 §•
Innefattar upplåtelse af rätt till servitut tillika föreskrift om skyldighet
för ägare af den fastighet, hvarå servitutet lägges, att därå underhålla
väg, byggnad eller inrättning, som för rättighetens begagnande erfordras,
skall ändock å upplåtelsen tillämpas hvad i lag stadgas om servitut.
Riksdagens Skrifvelse N:o SO.
41
3 §•
Hvad i 1 kap. 3—6 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är
stadgadt i fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande
tillämpning; dock att hvad där stadgas angående verkan af öfverlåtelse af
fastigheten eller af dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer
icke skall äga tillämpning å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller
ägostyckning eller som tillkommit före den 1 januari 1876.
4 §•
Ägare af fastighet eller grufva, till hvars förmån servitut gäller, skall
vid servitutets begagnande så förfara, att icke därigenom den fastighet, som
af servitutet besväras, mer än nödigt är betungas.
5 §•
Nu är för begagnande af servitut visst ställe bestämdt; kommer till
följd af ändrade förhållanden servitutet att medföra märkligt men vid
fastighetens bruk, och kan därutinnan genom servitutets förflyttning till
annat ställe å fastigheten fördel beredas utan förfång för den egendom,
till hvars förmån servitutet gäller, må, där ägaren af den fastighet, som
af servitutet besväras, det yrkar, domstol förordna om servitutets förflyttning;
skolande den, som begärt förflyttningen, ej mindre vidkännas kostnad,
som för förflyttningen må erfordras, än äfven gälda vederpartens utgifter
vid första domstolen.
Angående förflyttning af servitut i sammanhang med laga skifte är
särskildt stadgadt.
6 §•
Huru i vissa fall utbrytning af servitut må ske, därom skils i skiftesstadgan.
7 §•
barder till följd af ändrade förhållanden servitut onyttigt, må,
där ägaren af den fastighet, som af servitutet besväras, det yrkar, domstol
förklara servitutet förfallet. Är ej servitutet onyttigt, men är nyttan ringa
i förhållande till den tunga, som däraf vid fastighetens bruk uppkommer,
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Iläft. 6
42
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
må på yrkande af fastighetens ägare domstol förordna, att servitutet skall
aflösas. I fråga om skyldighet för kärande att gälda vederpartens utgifter
å målet galle hvad i 5 § är stadgadt.
Har domstol förordnat om aflösning af servitut, men kan ej öfverenskommelse
träffas om löseskillingens belopp, skall detta bestämmas af tre
ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda
utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,
eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af den tredje, äge domaren
eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med
hvad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens pröfning,
så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens
beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning
om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under
rättens pröfning.
8 §•
Hvad här ofvan i 5 och 7 §§ stadgas angående förflyttning och upphörande
af servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen
annat förbehåll skett.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; skolande hvad i
5 och 7 §§ stadgas tillämpas jämväl å servitut, som uppkommit före
nämnda dag.
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
4a
Bil. C.
Lag
om
inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vill den, åt hvilken tomträtt upplåtits, få rättigheten inskrifven, göre
därom ansökan hos den rätt, hvarunder tomten lyder, och ingifve den handling,
hvari rättigheten upplåtits. Rätten läte handlingen offentligen uppläsas
och i tomträttsprotokollet införas.
Företer ej sökanden upplåtelsehandling så upprättad och i öfrigt så
beskaffad, som lag föreskrifver, varde ansökningen afslagen.
2 §•
Ej må inskrifning meddelas, där tomten är besvärad af sökt eller beviljad
inteckning eller kan jämlikt stadgandet i 11 kap. 2 § jordabalken
i upplåtarens hand häfta för fordran eller rättighet, ej heller där utmätning
af tomten skett och ej visas hafva upphört att gälla; dock att hinder för
inskrifning ej inöter däraf, att till annan tomt inom område, hvartill tomten
hör, tomträtt upplåtits och blifvit inskrifven.
3 §•
Har upplåtaren åtkommit tomten genom fång, som enligt lag skall
lagfaras, må inskrifning ej meddelas utan att upplåtaren fått lagfart å
tomten; är lagfart sökt men ännu ej beviljad, eller är, när inskrifningen
sökes, talan instämd om klander å upplåtarens fång eller om återgång
däraf eller om lösningsrätt till tomten, skall hvad för dylikt fall är i fråga
om inteckning för nyttjanderätt stadgadt äga motsvarande tillämpning.
Hvad om upplåtarens åtkomst och lagfarten upplyses skall i tomträttsprotokollet
anmärkas.
44
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
4 §•
Den, som söker inskrifning af tomträtt, vare pliktig att visa tomtens läge
enligt den för området upprättade planen samt tomtens ytinnehåll och längden
af dess särskilda sidor. Visas det ej, när inskrifningen sökes, vare ansökningen
hvilande, till dess sökanden fullgjort hvad i sådant afseende åligger
honom.
5 §•
Vill ny tomträttshafvare få sitt fång inskrifvet, ingifve till rätten
handlingar, som visa, att tomträtten till honom öfvergått från den, till
hvilken tomträtten upplåtits, eller, där senare tomträttshafvare fått sitt fång
inskrifvet, från denne; och läte rätten handlingarna i nödiga delar offentligen
uppläsas och i tomträttsprotokollet införas.
6 §•
Företer ej sökanden handlingar, som i 5 § sägs, så upprättade, som
lag i hvart särskildt fall föreskrifver, eller finner rätten eljest uppenbart,
att sökandens fång icke är lagligt, eller är ej inskrifning af tomträtten sökt,
varde ansökningen afslagen.
Sökes inskrifning på grund af testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att
handlingen blifvit ståndande.
7 §•
År, då ansökning göres om inskrifning, som i 5 § sägs, inskrifning
af tomträtten sökt men frågan därom förklarad hvilande, må ansökningen
ej bifallas förr än inskrifningen blifvit beviljad. Lag samma vare, där inskrifning
af föregående tomträttshafvares fång är sökt men frågan därom
förklarats hvilande.
8 §•
Kan till följd af de i 6 § andra stycket och 7 § gifna föreskrifter
sökt inskrifning af tomträttshafvares fång ej beviljas, eller finnes sökandens
45
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
rätt tvistig, eller möter eljest mot bifall till ansökningen annat hinder, som
icke är af beskaffenhet att den jämlikt 6 § första stycket bör afslås, förklare
rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande.
9 §.
Har tomträtt öfverlåtits till flera, galle den öfverlåtelse, på grund
hvaraf först sökes inskrifning; sökes på grund af de särskilda öfverlåtelserna
inskrifning samma dag, galle den öfverlåtelse, som först skedde. Uppstår
tvist om företrädet dorn emellan, vare lag som i 8 § sägs.
10 §.
Utan hinder af inskrifning må talan å tomträttshafvares fång lagligen
pröfvas.
Hvar, som till rätten instämt sådan talan, vare skyldig låta den antecknas
i tomträttsprotokollet. Har sådan anteckning ej skett, då käromålet
till handläggning förekommer, gifve rätten käranden nödig tid därtill, och
hvile emellertid målet. Försummas den tid, vare käromålet förfallet.
Sökes inskrifning samma dag sådan anteckning sker, som nyss sagts,
eller efteråt, vare ansökningen hvilande, till dess det visas, att laga kraft
ägande dom finnes i den sak, hvarom anteckning skett.
11 §■
Nu visas, att hinder, hvarför ansökan om inskrifning lämnats hvilande,
blifvit undanröjdt, eller att annan omständighet, som föranledt särskild anteckning
i tomträttsprotokollet, ej vidare äger rum, varde då det förändrade
förhållandet i nämnda protokoll antecknadt, och meddele rätten i öfverensstämmelse
därmed beslut öfver inskrifningsansökningen, där sådan är hvilande.
12 §.
Då inskrifning är beviljad, utfärde rätten därom bevis. I detta bevis
skall anmärkas tomtens läge och storlek, dagen då tomträtten upplåta samt,
där inskrifningen afser fång till tomträtt, dagen då inskrifning af tomträtten
meddelades, den tid, för hvilken tomträtten är upplåten, samt villkor,
där sådant förekommer, som inskränker tomträttshafvarens rätt att tomträtten
öfverlåta eller med inteckning belasta.
46
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
13 §.
Vi- tomtagaren, att den tid, för hvilken tomträtten upplåtits, gått
till ända eller att tomträtten eljest upphört att gälla, varde det i tomträttsprotokollet
anmärkt.
Skall efter öfverenskommelse mellan tomtägaren och tomträttshafvaren
tomträtten upphöra innan därför aftalad tid gått till ända, må ej anmärkning,
som nyss sagts, ske, med mindre tomträtten är fri från inteckning
14 §.
Har beslut, hvarigenom underrätt afslagit ansökan om inskrifnin(r,
som i 1 § afses, blifvit till följd af besvär ändradt af högre rätt, vare
sökanden pliktig att i stad inom tre månader och å landet sist å det ting,
som infaller näst efter tre månader, från det utslaget om ändringen vunnit
laga kraft, det hos underrätten förete, vid äfventyr att i annat fall inskrifning,
som på grund af utslaget beviljas, gäller så som vore den sökt å den
dag, utslaget vid underrätten företes.
15 §.
Ärende angående inskrifning må af rätten upptagas i stad endast å
måndag eller, om helgdag då inträffar, nästa söckendag därefter samt å
landet endast å lagtima tino\
° o
16 §.
Vid rätten skall i öfverensstämmelse med tomträttsprotokollet föras
bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses: hvarje tomträtt, i fråga om
hvilken inskrifning blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget,
där ansökningen afser sådan inskrifning, samt villkor, där sådant förekommer,
som inskränker tomträttshafvarens rätt att tomträtten öfverlåta eller
med inteckning belasta, så ock tiden då inskrifning blifvit beviljad eller afslagen
eller ock ansökan om inskrifning förklarats hvilande eller därefter
åter hos rätten anmälts. Då ändring eller tillägg till tomträttsaftalet antecknats
i protokollet eller anteckning däri skett enligt 10, 11 eller 13 §
varde ock det i boken anmärkt.
De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen,
47
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
o
A tomträttsbevis eller protokollsutdrag, som utfärdas i ärende angående
inskrifning, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt
i boken.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.
Bil. B.
Lag
om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken skola erhålla
följande ändrade lydelse:
5 §•
Därnäst äge hyresvärd förmånsrätt i de hyresgästen tillhöriga lösören,
som finnas inom fastigheten, för hyra, dock ej för hyresfordran, som
förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller början af
konkurs samt för kost under sista tre månaderna, så ock för ersättning, där
sådan skall utgå, för skada å den förhyrda lägenheten.
Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsägaren eller byggmästaren
förskott i penningar eller byggnadsämnen; är afhandling därom
upprättad och med afhandlingen så förfaret, som i 3 § sjölagen sägs,
njute förskottsgifvaren sedan förmånsrätt i de lämnade byggnadsämnena
och det, som med förskottet är tillverkadt.
Därefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg,
förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt för
ränta, som före utmätning eller början af konkurs är upplupen, för längre
tid än tre år. År fartyget intecknadt för fleres fordringar, äge den företräde,
som först sökt inteckning; hafva flere sökt inteckning samma dag,
äge lika rätt. År inteckning för fordran vunnen på grund af medgifvande,
som lämnats efter fordringens tillkomst, och varder den, som inteckningen
48 Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
medgifvit, eller, där flere äro, som den medgifvit, någon af dem försatt
i konkurs, som börjas inom en månad efter det inteckningen söktes, vare
inteckningen utan verkan. Ej heller galle inteckning, som blifvit’ sökt
samma dag konkurs börjats eller därefter.
6 §.
Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan afgäld uf
fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i hvems
hand den vara må, där ej afgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan
upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader,
som å egendomen finnas, samt, där tomträtt upplåtits, i tomträtten med hvad
därtill hör, för arrende eller afgäld, som till jordägaren skall utgå, samt
för jordägaren åliggande utskyld eller annan afgift, som bort af egendomens
innehafvare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare
än ett år före utmätning eller början af konkurs, så ock för husröta eller
vanhäfd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator
kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren
lika rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, äfvensom för
ersättning, där sådan bör utgå, för hvad sålunda blifvit arrendatorn
lämnadt.
o Därefter njute borgenär,'' som för sin fordran har inteckning i tomträtt,
förmånsrätt i tomträtten med hvad därtill hör; dock gälle ej förmånsrätt
för ränta, som före utmätning eller början af konkurs är upplupen, för
längre tid än tre år. Är tomträtten intecknad för fleres fordringar, äge
den företräde, som först sökt inteckning; hafva flere sökt inteckning samma
dag, äge lika rätt. År inteckning för fordran vunnen på grund af medgifvande,
som lämnats, efter fordringens tillkomst, och varder den, som inteckningen
medgifvit, eller, där flere äro, som den medgifvit, någon af
dem försatt i konkurs, som börjas inom en månad efter det inteckningen
söktes, vare inteckningen utan verkan. Ej heller gälle inteckning, som
blifvit sökt samma dag konkurs börjats eller därefter.
Genom denna lag upphäfvas 17 kap. 3 och 4 §§ jordabalken samt
förordningen den 22 oktober 1867 angående tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken
i fråga om jordägares förmånsrätt till arrendator lösegendom. Förekommer
i lag eller särskild författning hänvisning till 17 kap. 5 eller 6 §
handelsbalken, skall hänvisningen afse samma lagrum i dess ändrade lydelse.
Riksdagens Skrifvelse N:o SO.
4‘t
Denna lag skall tillämpas i förmånsrättstvister, som göras anhängiga
efter utgången af december månad 1907; dock att i fråga om fordran, som
uppkommit före nämnda tid, inskränkning ej sker i förmånsrätt, som enligt
äldre lag må tillkomma den fordran.
Lag
Bil. B.
om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och 57 §§ i
förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55, 56 och
57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
skola erhålla följande ändrade lydelse:
39 §.
Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,
må, till betryggande af nyttjanderättens bestånd efter ty här nedan sägs,
erhålla inteckning därför vid den rätt, hvarunder egendomen lyder; dock
att i fråga om tomträtt gäller hvad angående inskrifning af sådan rätt är
särskilt stadgadt.
Huru i visst fall inteckning ej må beviljas utan att upplåtarens
hustru samtyckt till upplåtelsen, därom skils i giftermålsbalken.
46 §.
År äganderätt öfverlåten till en och nyttjanderätt upplåten till annan;
galle nyttjanderätten, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget,
bökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet hvad i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom stadgas.
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Höft.
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 60.
50
47 §.
Varder egendom afträdd till konkurs innan den, som undfått nyttjanderätt
i egendomen, därför sökt inteckning, och går egendomen till försäljning;
då skall hvad i 46 § stadgas angående verkan däraf att inteckning
för nyttj anderätten sökes förr, än nye ägaren söker lagfart å sitt fång,
icke äga tillämpning.
48 §.
Har någon vid öfverlåtelse af äganderätt till fast egendom förbehållit
sig eller annan nyttjanderätt till egendomen eller någon del däraf,
eller skall, utan att sådant förbehåll skett, arrende- eller hyresaftal, efter
ty särskildt är stadgadt, äga bestånd mot nye ägaren, eller är fast egendom
utmätningsvis såld med förbehåll om beståndet af nyttjanderätt, som ej
är intecknad; vare nyttjanderätten gällande mot nye ägaren, ändå att denne
söker lagfart å fånget, innan inteckning för nyttjanderätten sökes.
Har vid öfverlåtelse eller försäljning skett förbehåll, som nyss sagts,
och öfverlåter nye ägaren sedan fastigheten till annan, vare lag samma, där
inteckning sökes inom den ill kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det
lagfart meddelades å den förres fång.*
49 §.
Innehafvare af nyttjanderätt, som enligt 48 § skall gälla mot ny ägare,
njute i förhållande till dennes borgenärer den rätt, som enligt lag tillkommer
ogulden köpeskilling.
50 §.
Upplåter någon nyttjanderätt till samma egendom åt flere, vare den
upplåtelse gällande, hvarför inteckning först sökt varder; sökes för upplåtelserna
inteckning samma dag, galle om företrädet hvad i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom stadgas.
53 §.
Innehafvare af nyttjanderätt, som måste vika i något af de fall nu
sagde äro, har ej för skadestånd, hvartill han enligt lag kan vara berättigad,
51
Riksdagens Skrifvelse N:o SO.
förmånsrätt i egendomen, med mindre att skadeståndet är såsom fordran
till bestämdt belopp särskildt intecknadt.
Har den, som upplät nyttjanderätten, öfverlätit egendomen till annan,
och låter nyttjanderättens innehafvare beviljad inteckning utan upplåtarens
samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har han i fall, som 48 § afser.
försummat att för nyttjanderätten söka inteckning inom den tid, som i 11
kap. 2 § jordabalken stadgad är; hafve då förverkat den rätt till skadestånd
af upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.
55 §.
Upplåtes servitutsrätt skriftligen, må, till betryggande åt rättighetens
bestånd efter ty nedan sägs, inteckning meddelas, såsom om nyttjanderätt
är stadgadt.
Om förnyelse, förändring eller dödande af inteckning för servitut
vare tag som i 43, 44 och 45 §§ sägs.
56 §.
Öfver lates äganderätt till en och upplåtes servitutsrätt till annan, vare
servitutet gällande, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget;
sökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet hvad i lagen
om servitut stadgas; skolande hvad i 47, 48 och 49 §§ är stadgadt angående
nyttjanderätt jämväl tillämpas å servitut.
57 §.
Är servitutsrätt upplåten till flere, eller upplåtes servitutsrätt till en
och nyttjanderätt till annan, och kunna ej rättigheterna jämte hvarandra
fullt bestå; äge den rätt företräde, därför inteckning först söktes: äro
inteckningarna sökta samma dag; äge den rätt, som först uppläts, företräde.
Hvad i 51, 52 och 53 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock i fråga
om servitut.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.