Riksdagens Skrifvelse N:o 33.
5
N:o 33.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 mars 1907.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande
af förslag till en invandringslag.
(Lagutskottets utlåtande n:o 19.)
Till Konungen.
Vid innevarande års Riksdag har enskild motionär föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t begära, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och om möjligt redan för 1908 års
Riksdag framlägga förslag till en invandringslag, som hindrade invandring
och bosättning här af sådana individer, hvilka kunde befaras komma att
utöfva en moraliskt och ekonomiskt skadlig inverkan på svenska folket.
Bland de olika områden, inom hvilka den senare tiden medfört ett
förut knappt anadt uppsving, intager kommunikationsväsendet ett synnerligen
framskjutet rum. Samfärdseln mellan länder, som hittills på grund
af sitt inbördes geografiska läge haft föga eller ingen beröring med hvarandra,
har härigenom väsentligen underlättats, hvaraf ock blifvit följden,
att omsättningen af medborgare mellan de olika länderna antagit intensivare
karaktär, och att antalet individer, som för längre eller kortare tid
slå sig ned i främmande land, i väsentlig grad ökats.
Äfven vårt land har icke varit oberördt häraf. Invandringen hit
har [ på de senare åren antagit ganska afsevärda dimensioner. Enligt den
senast utkomna officiella statistiken har immigranternas antal under de
sista år, densamma omfattar, uppgått till omkring 7,000 å 8,000 årligen,
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 33.
och det torde vara berättigad anledning antaga, att den verkliga siffran
är betydligt högre, då gifvetvis de till grund för statistiken liggande
officiella uppgifterna ej kunnat omfatta alla invandrare. Att på den allra
sista tiden särskildt ryska folkelement i stor omfattning hit inkommit,
torde vara allmänt bekant.
Det är uppenbart, att de folkkategorier, som sålunda invandra, äro
af mycket olikartad beskaffenhet. Ärliga och fullt hederliga förvärfsuppsåt
i förening med oförvållade svårigheter i hemlandet drifva tvifvelsutan
mången att i främmande land söka ett bättre lifsuppehälle. I andra
fall åter är motivet af mindre god beskaffenhet och invandrarens medborgerliga
egenskaper af lägre värde. Att immigrationen kan vara förbunden
med vissa olägenheter för det land, dit den sker, torde ej kunna
förnekas. . Riksdagen vill ock med afseende å förhållandena hos oss söka
visa, att i några fall så är händelsen.
Ur ekonomisk synpunkt må framhållas, hurusom många hit invandrande
utlänningar söka förvärfva sitt uppehälle genom att på ett mot
redbare svenska handelsmän illojalt sätt utöfva en affärsverksamhet, hvilken
ofta ej heller är till den köpande allmänhetens bästa. Invandrande
arbetssökande utlänningar kunna i vissa fall obehörigen bidraga till att
försämra svenska arbetares utsikt till förvärf. Särskildt i de norra delarna
af vårt land besökas kusttrakterna regelbundet hvarje vår af arbetssökande
finnar, hvilka på hösten återvända hem, och lärer denna invandring
i nyssnämnda afseende icke vara utan olägenhet. Då de invandrande
därjämte oftast sakna hvarje tillgång, är risken betydlig, att de falla fattigvården
till last, hvilket också ofta säges inträffa.
Såsom ofvan nämnts, tillhöra de som invandra i månget fall ej de
bästa folkkategorierna. Erfarenheten hos oss har ock bekräftat detta.
Oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer nödgas ofta utvandra
och då de flesta af de främmande länder, dit de söka inträde, redan
genom lagbestämmelser skyddat sig mot immigranter af denna art,
ligger det i sakens natur, att dessa sämre element uppsöka och öfverskrida
våra för dem öppna gränser. Att utlänningar af sådan beskaffenhet,
som sysslolösa ströfva omkring i landet från ort till annan, skola utöfva
ett dåligt inflytande, lärer vara visst.
Af det sålunda anförda synes framgå, att det föreliggande ämnet
är af. icke obetydlig vikt, och att ett tillfredsställande ordnande af invandringen
till landet är en betydelsefull angelägenhet för lagstiftningen.
Att principiella betänkligheter icke kunna resas mot en invandringslag,
synes Riksdagen gifvet. Det torde vara en inom statsrätten allmänt godkänd
sats, att hvarje själfständig stat inom sitt territorium äger den full
-
Riksdag em Skrifvelse N:o 33.
7
ständiga myndigheten att ordna, förhållandena, med afseende å samtliga
de individer, in- eller utländska, som å. dess område uppehålla sig, och
där en inskränkning i detta ordnande föreligger, har staten frivilligt genom
lagar eller traktater inedgifvit densamma. Många främmande länder
hafva ock genom invandringslagar eller på annat sätt sökt ordna sådana
utlänningars förhållanden, som önska uppehålla sig å främmande områden,
och äfven i vårt land hafva ju vissa bestämmelser i sådant syfte åvägabragts.
Eders Kungl. Maj:ts cirkulär den 28 maj 1886 samt det den 27
april 1906 utfärdade cirkulär, hvilket enligt cirkulär den 21 sistlidne december
skall gälla tillsvidare under detta år, innehålla de hufvudsakliga
bestämmelserna i förevarande afseende. Men dessa i administrativ väg
utfärdade bestämmelser kunna, äfven om man bortser därifrån, att sistnämnda
cirkulär gäller endast tillsvidare under innevarande år, icke anses
tillfyllestgörande för vinnande af det uppställda önskningsmålet.
Enligt ofvan förstnämnda cirkulär kunna visserligen utlänningar,
hvilka inom landet göra sig förfallna till behandling såsom lösdrifvare,
genom polismyndigheternas försorg återsändas till sitt hemland, i händelse
det land, till hvilket den ifrågavarande personen står i undersåtligt förhållande,
är så beläget, att han eller hon kan dit befordras, utan att
under vägen behöfva uppehålla sig å annat lands område; och då sådant
förhållande äger rum, sker ock återsändande, åtminstone i de flesta fall.
I annan händelse äfvensom i fall icke med full tillförlitlighet kan utredas,
hvilket land personen tillhör, skall frågan om hans behandling till Eders
Kungl. Maj:ts pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte
förvaras. Det inses lätt, hvilka svårigheter tillämpningen af dessa sistnämnda
föreskrifter skola förorsaka, särskildt då, såsom ofta för att icke
säga oftast är fallet, den anhållne utlänningen icke ens själf vet eller åtminstone
ej kan förmås tillförlitligt uppgifva till hvilket land han står i
undersåtligt förhållande. Myndigheterna måste därför ofta stå alldeles
maktlösa mot alla zigenaresällskap, positivspelare och många andra, hvilka
få fritt inkomma och därefter ströfva omkring i landet, uppehållande sig
med mera eller mindre förstucket tiggeri, till dess de, såsom ofvan är antyda
slutligen måste af fattigvården omhändertagas. Enda möjligheten
att befria landet från sådan immigration torde vara att genom polismyndigheterna
i rikets gränsstationer hindra dessa för trefnaden inom samhället
menliga, oftast medellösa individer att inkomma. Andra fall, då
förhindrande af tillträde kunde vara önskligt, äro här ofvan vidrörda.
Förutnämnda cirkulär den 27 april och 21 december 1906 innehålla väl
föreskrifter om förfaringssättet mot vissa utlänningar, sedan de redan inkommit,
men gifva icke polismyndigheterna befogenhet att, då skäl därtill
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 33.
kunde förefinna», vägra tillträde. I fråga om uppsikt öfver inkomna utlänningars
åtgöranden och verksamhet, där sådan kan vara nödig, samt
polismyndigheternas befogenhet i detta hänseende, finnas inga andra bestämmelser
än de tämligen knapphändiga föreskrifterna uti sistnämnda
cirkulär.
Uppenbarligen bör dock vid lagstiftning uti nu antydd riktning den
största varsamhet iakttagas, så att icke den internationella samfärdseln
obehörigen hindras och försvåras eller dugande och behöfliga arbetskrafter
afhållas från användning inom landet. Därför måste i lag noga bestämmas
och begränsas de fall, då underordnad polismyndighet må vara berättigad
på eget ansvar afvisa utlänning, som vill i riket inkomma, eller
meddela honom tillstånd att under vissa villkor sig här uppehålla. I
vissa fall torde pröfningen af sådana frågor böra ankomma på öfverordnad
polismyndighet. Kan åter fråga om utlännings behandling på något
sätt beröra landets förhållande till främmande makt, torde i allmänhet,
såsom nu iakttages, sådan fråga böra öfverlämnas till Eders Kungl. Maj:ts
omedelbara pröfning.
Med stöd af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig invandring, såvidt
möjligt, må hindras, samt i öfrigt utlänningars inflyttning och bosättning
inom landet på lämpligt sätt ordnas.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm den 20 mars 1907.
Stockholm 1907. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt k Söner.