4
Riksdagens Skrifvelse N:o 19.
N:o 19.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 februari 1907.
— — — — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om internering af alkoholister.
(Lagutskottets utlåtande n:o 3.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksmöte hafva enskilda motionärer ifrågasatt verkställandet
af en utredning, huruvida och i hvad mån föreskrifter må
kunna meddelas rörande internering af alkoholister äfven mot deras vilja
i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill gåfve anledning,
lagstiftning i ämnet.
Frågan om bekämpande af alkoholmissbruket och upphäfvande, såvidt
ske kan, af dess verkningar har fått en alltmer framskjuten plats,
dels på grund däraf att förhållanden inträdt, äfven i vårt land, hvilka
visat sig ägnade att stegra alkoholkonsumtionen, och dels emedan man
med läkarevetenskapens framsteg fått en allt skarpare och klarare blick
för de vådliga följderna af omåttlighet i berörda afseende och allt strängare
uppfattning af hvad som bör bedömas såsom omåttlighet. Med
ofvanberörda förhållanden afser Riksdagen särskild! dem, som stå i samband
med storindustriens utveckling. Erfarenheten från alla industriländer
gifver nämligen vid handen, att med industriens utvidgning följt
ökad alkoholförbrukning, beroende på en mångfald omständigheter, hvilkas
menliga inflytande kan motverkas endast genom ett vidtomfattande socialt
Riksdagens Skrifvelse N:o 19. 5
arbete, afseende att skapa bättre bostadsförhållanden, bättre betingelser för
yrkesutöfningen, särskild! i sanitärt hänseende, högre upplysning och i
allmänhet mer gynnsamma lefnadsvillkor, äfvensom att befordra nykterhetsrörelsen
samt ordna försäljningen af alkoholhaltiga drycker på ett
sätt, som är ägnadt att minska förbrukningen eller åtminstone förekomma
stegrad förbrukning in. m.
Huru kraftigt detta sociala arbete än må bedrifvas, torde man likväl
allt framgent eller åtminstone för en ännu ej öfverskådlig tid hafva att
räkna med fall, i hvilka omåttlig alkoholkonsumtion bragt konsumenten
till ett sådant tillstånd, att han kan kallas alkoholist, hvarmed torde vara
att förstå eu sådan person, hos hvilken begäret efter starka drycker antagit
en sjuklig karaktär samt gått så långt, att vederbörande till följd
af sin dryckenskap ej längre kan sörja för sig själf eller han är en fara
för sin omgifning. I vårt land torde antalet alkoholister vara högst betydligt.
Att söka återföra dylika sjuklingar till hälsa är tydligen ur
både humanitär och nationalekonomisk synpunkt en uppgift af utomordentlig
betydelse. Man återbördar, om den löses, till samhället individer,
Indika eljest skulle i både andligt och lekamligt afseende hjälplöst
förfallit. Till arbete oförmögna blifva åter arbetsföra. Hem, som nedbrutits,
återupprättas. Eljest erforderliga fattigvårdskostnader undvikas,
och utgifterna för hospital och fångvårdsanstalter, till hvilka inrättningar
nu så många alkoholister komma, torde kunna nedbringas. Då man bedömer
betydelsen af här ifrågavarande kurativa verksamhet, har man att
ihågkomma, att den sjuklighet, som frambringas genom missbruk af alkohol,
kan vara ärftlig, och att på grund häraf de skadliga verkningar,
som kunna inträda af en enda persons alkoholism, knappast låta sig
öfverblicka.
Det verksammaste medel för botande af alkoholism, som läkarvetenskapen
känner, är systematisk vård å för ändamålet särskilt inrättade
anstalter. A dessa äro patienterna afstängda från all tillgång till alkohol.
De anstalter, vid hvilka man vunnit de bästa resultaten (t. ex. Ellicon i
Schweiz) äro icke ordnade såsom vanliga sjukhem, utan såsom anstalter,
där patienterna såvidt möjligt sysselsättas med kroppsarbete i det fria,
en sorts isolerade arbetarekolonier. En vanlig arbetsinrättning, som erbjuder
sådant arbete, gör emellertid icke till fyllest, bland annat emedan en efter
läkares anvisning fullt individualiserad behandling i fråga om arbete, diet
med mera där icke kan genomföras. Vården å dylika kuranstalter har
enligt sakkunnig uppgift visat förvånande goda verkningar. Enligt statistik
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 19.
från de länder, där man liar den största erfarenheten i ämnet, lära af de
å anstalten intagna ungefär en tredjedel blifva botade och eu tredjedel
förbättrade. Återstoden består af sådana, hvilka icke förbättrats eller om
hvilka upplysning i detta hänseende icke vunnits. A anstalter, där man
företrädesvis intagit personer i sjukdomens tidigaste stadium, i hvilket den
är lättast botad, hafva vunnits än gynnsammare resultat.
Erfarenheten har emellertid gifvit vid handen, att, hur verksamt
medlet i fråga än visat sig, alkoholister endast undantagsvis besluta sig för
att anlita detsamma och än mera sällan äro ståndaktiga nog att tillräckligt
länge begagna det. Häremot gifves ej annat korrektiv än tvångsinternering.
Angående frågan, huruvida tvångsinternering öfver hufvud låter
principiellt försvara sig, vill Eiksdagen senare i framställningen yttra sig.
Det torde emellertid vara uppenbart, att den icke utan äfventyrande af
allmän rättssäkerhet i fråga om den personliga friheten kan tillämpas i alla
de fall, då intagning å anstalt visat sina bästa verkningar, nämligen å
sådana till dryckenskap förfallna personer, som ännu måste anses psykiskt
fria och således ej göra skäl för benämningen alkoholister enligt ofvannämnda
bestämning af begreppet. Det är vidare både möjligt och sannolikt,
att en påtvungen kur, om omständigheterna i öfrigt äro lika, icke har
fullt så goda verkningar som en frivilligt undergången. Men då man
bedömer betydelsen af en lagstiftning, som gör tvångsinternering under
vissa förutsättningar möjlig och lämplig, har man att taga hänsyn däi’-till, att tillvaron af eu dylik lagstiftning måste förmå många att frivilligt
underkasta sig anstaltsvård af fruktan för en möjligen väntande tvångsinternering.
Tydligen förstärkas lagens verkningar i detta afseende, om
— hvartill ej saknas anledning — den tvungna kuren utsträckes längre
tid än den frivilliga. Ej heller får man förbise, att äfven i de fall, då
tvångsinternering icke leder till patientens förbättrande, den i annat afseende
kan hafva en synnerligen stor betydelse. Därigenom att en alkoholists
familj för en tid, låt vara öfvergående, befrias från all beröring
med denne, kan mycket vinnas. Förhållandena i hemmet kunna under
tiden ordnas, med eller utan fattigvårdsmyndighetens hjälp, och när alkoholisten
en gång återvänder från anstalten, har hemmet större motståndskraft
mot hans inflytelser. I hvarje större stadssamhälle förekommer ett
antal individer, som på grund af alkoholism äro oförmögna till arbete,
men med frånseende häraf uppfylla förutsättningarna för tillämpning å
dem af påföljd för lösdrifveri. Gentemot dessa stå myndigheterna hos
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 19.
oss nu alldeles maktlösa. Do anhållas den ena gången etter den andra
vanligen i följd af fylleri eller bettleri, tnen kunna icke dömas till tvångsarbete
eller kvarhållas å försörjningsinrättning. De fortsätta därför ett
lif, som, om de vore arbetsföra, skulle ådraga dem tvångsarbete. Funnes
tillfälle att för alkoholism internera dylika individer, hvilket ju borde
ske i särskilda för dem afsedda alkoholistanstalter, kunde möjligen en
del af dem förbättras, och samhället vore i hvarje fall för en tid befriadt
från de faror, besvär och obehag, som de förorsaka, då de äro lämnade i frihet.
Enligt Riksdagens mening tinnes alltså all anledning att vidtaga åtgärder
för internering af alkoholister. Från principiell synpunkt har
emellertid framhållits, att tvångsinternering icke skulle stå väl tillsammans
med det mått af personlig frihet, som rättsmedvetandet krafvel’ för
individen. Det har häremot erinrats, hurusom staten hade en allmänt
erkänd rätt att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom
att straffa brottslingar och internera dårar, samt anförts, att de grunder,
på hvilka denna statens rätt hvilade, äfven vore ett fullt tillräckligt stöd
för statens befogenhet att internera alkoholister. Då sådana personer,
som i ofvan angifna mening benämnas alkoholister, äro psykiskt ofria,
i visst afseende sinnessjuke, delar Riksdagen nyss anförda åsikt. Lagstiftningens
genomförande förutsätter emellertid stor varsamhet, och att
förfarandet vid besluts meddelande om internering kan ordnas så, att
personer, som förfallit till missbruk af alkohol, men ännu ej förlorat sin
viljefrihet i berörda afseende, icke utsättas för faran att förväxlas med
sådana sjuklingar, hvarom här är fråga, och det därmed förenade äfventyret
af tvångsinternering. Det synes emellertid Riksdagen kunna antagas,
att en i berörda afseende tillfredsställande ordning låter sig genomföra
utan äfventyrande af lagstiftningens effektivitet. Frågans lösning
är emellertid förenad med icke ringa svårighet, och först en fullständigare
utredning än den, som inom Riksdagen kunnat komma detta spörsmål
till del, torde kunna leda till klarhet, om hvilka former förfarandet bör
iklädas.
En lagstiftning om internering torde komma att företrädesvis beröra
den fattigare befolkningen. Obenägenheten att söka inträde å anstalt
eller, om man lyckats öfvertala patienten härtill, böjelsen att i förtid afbryta
kuren torde hafva visat sig svårare att öfvervinna hos alkoholister
af denna klass. Olägenheten för en familj att inom sig hysa en alkoholist
är ock gifvetvis större i ett fattigt hem än i ett burget. I det förra
kan han mer än i det senare inverka störande på hemmets hushållning,
8 Riksdagens Skrifvelse N:o 19.
och det trängre utrymmet utsätter de öfriga familjemedlemmarne för faror
och o trefnad, som de i en rymligare bostad i viss mån kunnat undvika.
Sammanställas dessa omständigheter med det förut påpekade förhållandet,
att en viktig del åt den fattigare befolkningen, nämligen industriarbetarne,
visat sig vara utsatt för eu särskilt stor fara för alkoholism, framstår
stiftandet af en lag om internering af alkoholister såsom ett led i sträfvandena
för förbättring af den fattigare befolkningens villkor.
Till sist uppställer sig frågan om konsekvenserna i ekonomiskt afseende
af den ifrågasatta lagstiftningen, som ju betingar inrättandet af
anstalter för alkoholister. Enligt Riksdagens mening behöfver lagstiftning
i ämnet ej omedelbart föranleda till upprättandet genom statens eller
obligatoriskt genom kommuns försorg af erforderligt antal dylika anstalter.
Fastmer synes inrättandet af anstalter böra öfverlämnas åt det enskilda
initiativet, hvilket vi ju hafva att tacka för våra redan befintliga alkoholisthem:
Sans Souci vid Uppsala, Stockholms alkoholisthem Eolshäll,
Furunäs i Småland och ett par andra. I länder, där i en eller annan
form tillfälle är beredt till tvångsinternering af alkoholister, har det enskilda
initiativet på detta område visat sig synnerligen fruktsamt. Man
torde, särskilt om statsunderstöd ställes i utsikt, kunna antaga, att landsting
och stadsfullmäktige i städer, som ej i landsting deltaga, af enskildt
initiativ, såsom skett bland annat i fråga om anstalter för sinnesslöa,
efter hand frivilligt anordna anstalter för ändamålet. Alkoholisthemmens
betydelse från allmän synpunkt är så stor, att de synas böra få påräkna
statsunderstöd. För ändamålet erforderliga medel torde erbjuda sig därigenom
att, enligt förordningen angående försäljning af brännvin den 9
juni 1905, ett belopp, motsvarande Vjoo af samtliga afgifter och vinstmedel
för riket, skall afsättas för att användas till främjande af nykterheten
och motarbetande af dryckenskapens följder. I fråga om formen
för understödet synes böra tagas i öfvervägande, huruvida ej detsamma
bär utgå med visst belopp för hvarje patient, såsom sker beträffande anstalter
för sinnesslöa och döfstumma,
I fråga om de ekonomiska synpunkterna vill Riksdagen vidare anföra,
att erfarenhet från utlandet visar, att kostnaderna för anstalternas
inrättande och underhåll kunna stanna vid oväntadt små belopp, om blott
tillbörlig enkelhet iakttages och patienternas arbetskraft på förståndigt
sätt utnyttjas. Såsom bidrag till underhållet skulle naturligen afgifter
upptagas af patienterna eller af vederbörande fattigvårdssamhällen, och
kunde möjligen därvid afgifterna för de mera burgna patienterna be
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 19. ■’
stämmas till belopp, som ej blott betäckte kostnaderna för dessa patienters
vård, utan lämnade något öfverskott till betryggande af anstaltens
ekonomi. .
Vid bedömande af‘kostnadsfrågan bör man ock hålla i minnet vissa
omständigheter, som förut i annat sammanhang framhållits. Kommunerna
torde hafva anledning till offervillighet för främjande af alkoholisters botande
på grund af den utsikt, som härigenom öppnas^ att minska den
framtida fattigvårdstungan. Statens utgifter för ändamålet torde åtminstone
till en del komma att uppvägas, därigenom att statens kostnader
för fångvård och hospitalsväsen uppenbart reduceras genom ett framgångsrikt
arbete i här förevarande hänseende.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och
i hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering af
alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt,
ifall utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i ämnet.
Stockholm den 27 februari 1907.
Med undersåtlig vördnad.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 12 Käft.
2