Riksdagens Skrifvelse N:o 14.

!»

N:o 14.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 februari 1907.
— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontor et, i anledning
af verkställd granskning af riksgäldskontorets förvaltning.

(Statsutskottets utlåtande n:o 3.)

Till fullmäktige i riksgäldskontoret.

Efter erhållen del af Riksdagens år 1906 församlade revisorers berättelse
om granskning af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning har
Riksdagen tagit under öfvervägande hvad revisorerna uti denna berättelse
i ett eller annat hänseende erinrat äfvensom hvad statsutskottet i afgifvet
utlåtande angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit sedan ansvarsfrihet år 1906 tillerkändes fullmäktige i nämnda
kontor, anfört och hemställt; och har Riksdagen i nedannämnda ämnen
fattat följande beslut.

l:o) Angående infriande af riksgäldskontorets skulder till Södertälje
stads kyrka och till skepparesocieteten i Stockholm.

I fråga härom hafva Riksdagens revisorer anfört följande:

Bland riksgäldskontorets icke fonderade skulder med ränta finnas
under gemensam benämning »det s. k. gamla lånet» upptagna två skuldposter,
den ena å 750 kronor till Södertälje stads kyrka och den andra
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Häjt. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 14.

å 9,375 kronor till skepparesocieteten i Stockholm. Dessa skalder, som
löpa med fem procent ränta, äro visserligen från riksgäldskontorets sida
ouppsägbara, men revisorerna anse sig emellertid, med hänsyn till önskvärdheten
af en reglering af dessa gamla skuldförhållanden, böra ifrågasätta,
huruvida icke från fullmäktiges sida lämpligen borde vidtagas åtgärd
i syfte att genom öfverenskommelse med vederbörande förskaffa
riksgäldskontor! rätt att infria berörda skulder.

Efter att hafva redogjort för uppkomsten och beskaffenheten af
riksgäldskontorets ifrågavarande skulder samt omförmält de yttranden,
som i anledning af revisorernas berörda framställning afgifvits dels af
Södertälje stads- och landsförsamling samt af Strängnäs domkapitel, dels
ock af sjökaptenssocietetens i Stockholm deputerade, hafven I för egen
del anfört följande.

Såsom framginge af den redogörelse I lämnat, hade med afseende
å såväl den ena som den andra af riksgäldskontorets ifrågavarande
skulder representanter för vederbörande fordringsägare visat sig villiga
att träffa uppgörelse om skuldförbindelsernas inlösen. Beträffande skulden
till Södertälje stads kyrka torde församlingens beslut af den 27 december
1906 få anses innebära medgifvande för riksgäldskontoret att infria
skulden genom erläggande af det förskrifna kapitalbeloppet 750 kronor
jämte upplupen ränta. Hvad åter anginge skulden till skepparesocieteten
i Stockholm, hade sjökaptenssocietetens deputerade erbjudit uppgörelse
på det sätt, att riksgäldskontoret skulle återfå sin skuldförbindelse mot
afrinnande till societeten af svenska statens 3,6 procent obligationer till
så stort belopp, att societeten häraf finge samma årliga ränteinkomst,
468 kronor 75 öre, som den nu hade af den med 5 procent ränta löpande
skuldförbindelsen å 9,375 kronor. Detta kunde i det närmaste åstadkommas
genom att till societeten aflämnas obligationer å ett kapitalbelopp
af 13,000 kronor, hvilka obligationer efter 3,6 procent lämnade
en ränta af 468 kronor. Härefter återstode en årlig ränta af 75 öre,
som, kapitaliserad efter samma procentsats, motsvarade ett belopp af 20
kronor 83 öre, hvarmed societeten ytterligare borde godtgöras.

De särskilda omständigheter, under hvilka ifrågavarande båda summor
blifvit i riksgäldskontoret insatta, syntes emellertid enligt Eder uppfattning
böra såväl i ena som i andra fallet utgöra hinder för vederbörande
fordringsägare att utfå kapitalbeloppen, utan att Kungl. Maj:t därtill
lämnat tillstånd. För den händelse sådant tillstånd på ansökning af
vederbörande skulle vinnas, syntes från riksgäldskontorets sida ej något

11

Riksdagens Skrifvelse N:o ld.

vara att erinra mot ett infriande af de ifrågavarande skuldförbindelserna,
den till skepparesocieteten afgifna på de grunder, som af societetens
deputerade föreslagits, och förbindelsen till Södertälje stads kyrka på
villkor, som ej vore för riksgäldskontoret mindre fördelaktiga. I ansågen
Eder därför hafva anledning tillstyrka, att Riksdagen lämnade sitt medgifvande
därtill att omförm äkta båda skuldförbindelser finge af riksgäldskontoret
på nyss angifna villkor infrias, detta dock under förutsättning
att i hvarje fall vederbörande fordringsägare härtill ntverkat Kungl. Maj:ts
tillstånd.

I enlighet med hvad af Eder sålunda tillstyrkts har Riksdagen medgift,
att ifrågavarande båda skuldförbindelser må af riksgäldskontoret
infrias, förbindelsen till skepparesocieteten i Stockholm på de grunder,
som af societetens deputerade enligt protokoll af den 6 december 1906
föreslagits, och förbindelsen till Södertälje stads kyrka på villkor, som
ej äro för riksgäldskontoret mindre fördelaktiga, dock att hvarken i ena
eller andra fallet sådant infriande må ske, såvida icke vederbörande
fordringsägare därtill utverkat Kungl. Maj:ts tillstånd.

2:o) Angående Västerås domkyrkas lån.

Under erinran, att vid 1860 års riksdag beviljats ett statsbidrag af

28,000 kronor till fortsättning af reparationsarbetena å Yästerås domkyrka,
under villkor att det beviljade understödet, hvarå ränta icke skulle
beräknas, borde återgäldas i den mån domkyrkans inkomster framdeles
därtill lämnade tillgång, hafva revisorerna meddelat, att å berörda lån,
för hvilket skuldförbindelse afgifvits af domkyrkokommissionen i Yästerås
i egenskap af nämnda domkyrkas föreståndare och förvaltare, ännu icke
gjorts någon afbetalning.

Då af domkyrkokassans räkenskaper för år 1905 inhämtats, att
kassans inkomster under nämnda år uppgått till 7,905 kronor 7 öre och
dess utgifter till 2,900 kronor 51 öre samt att ett öfverskott för året
alltså uppstått till belopp af 5,004 kronor 56 öre, som i sin helhet utbalanserats
i räkenskapen vid årets slut, syntes det revisorerna anmärkningsvärdt,
att någon afbetalning å skulden för omförmälda lån icke
verkställts.

I häröfver afgifven förklaring af den 17 december 1906 har domkyrkokommissionen
i Yästerås meddelat, att vid 1 905 års slut visserligen

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 14.

uppstod ett öfverskott å 5,004 kronor 56 öre, men att därmed gjordes
afbetalning å en annan domkyrkans skuld, nämligen till fastigketsfonden,
som är bildad af köpeskillingsmedel för af domkyrkan med Kungl. Maj:ts
tillstånd försålda fastigheter och hvaraf domkyrkan uppbär räntan, så att
domkyrkokassans verkliga behållning utgjorde" 1,711 kronor 68 öre.

Vidare har domkyrkokommissionen anfört, att icke blott de reparationsarbeten,
till hvilkas fortsättande ifrågavarande lån anvisades, blifvit verkställda,
utan ock att domkyrkan åren 1896—1898 undergått en genomgående
restaurering, som kostade domkyrkan 139,493 kronor 44 öre och
medtog icke blott hennes då besparade tillgångar, utan kräfde äfven
ytterligare medel, som måste anskaffas genom lån å 43,338 kronor 44 öre,
af hvilket ett belopp af 27,186 kronor 94 öre ännu vore oguldet.

På grund häraf och då det vid beviljandet af 1860 års lån å

28.000 kronor gjorda villkor, att det lämnade understödet borde återgäldas
i den mån domkyrkans tillgångar därtill framdeles lämnade tillgång,
enligt domkyrkokommissionens mening tydligen icke innebure någon
föreskrift därom, att understödet skulle återbetalas, när de arbeten, för
hvilkas utförande det lämnats, blifvit verkställda, utan att det skulle ske,
när. domkyrkans inkomster därtill lämnade tillgång — men detta gjorde
de icke, förrän kostnaden för restaureringen åren 1896—1898 blifvit af
hennes inkomster till fullo gulden —, ansåge domkyrkokommissionen sig
berättigad och pliktig att före statsunderstödets återgäldande först inbetala
det lån, som för sistnämnda reparation upptagits.

Ytterligare har domkyrkokommissionen anfört, att biskopshuset år
1902 blifvit repareradt för en kostnad af 30,324 kronor 18 öre, till bestridande
hvaraf enligt kungl. brefvet den 6 november 1903 från biskopslöneregleringsfonden
erhållits såsom bidrag dels ett anslag å 10,000
kronor utan återbetalningsskyldighet och dels ett räntefritt lån å 15,000
kronor att amorteras med en femtondedel årligen, å hvilket lån återstode

14.000 kronor, så att domkyrkans hela skuld den 31 december 1905
utgjorde 41,186 kronor 94 öre, oberäknadt skulden till riksgäldskontoret.

Slutligen har. domkyrkokommissionen meddelat, att konsistoriehuset,
som domkyrkan jämväl hade att bygga och underhålla, befunne sig i
högst otillfredsställande skick och tarfvade en snar reparation, som enligt
uppgjordt förslag vore beräknad att kosta omkring 20,000 kronor.

Riksdagens revisorer hafva redan förut en gång, nämligen i sin
år 1892 afgifna berättelse, fäst uppmärksamheten å domkyrkokommissionens
underlåtenhet att göra afbetalning å domkyrkans ifrågavarande

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 14.

skuld. I anledning häraf framställden I, enligt uppdrag af Eiksdagen,
erinran till domkyrkokommissionen om verkställande af sådan afbetalning.
Kommissionen påvisade emellertid, hurusom domkyrkans inkomster fortfarande
såsom förut toges i anspråk för reparationer, som måste med
dessa medel bekostas. Vid detta förhållande och då i fråga om återbetalningen
af förevarande lån endast föreskrifvits, att detsamma bör
återgäldas i den mån domkyrkans inkomster därtill lämna tillgång, kunde
någon afbetalning å statens fordran då icke erhållas.

De upplysningar, domkyrkokommissionen nu lämnat beträffande
kassabehållningen och de domkyrkan åliggande utgifterna, gifva vid
handen, att ej heller nu ställningen är sådan, att kyrkans inkomster
kunna anses vara tillgängliga att användas till afbetalning å ifrågavarande
lån. Med afseende härå och ehuru domkyrkans skyldighet att
en gång återgälda denna sin skuld ingalunda synes böra eftergifvas,
anser Eiksdagen dock, att för närvarande anledning saknas att vidtaga
åtgärd för att söka utfå någon del af den lämnade försträekningen.
Eiksdagen har därför funnit revisorernas ifrågavarande framställning icke
föranleda till någon Eiksdagens åtgärd.

3: o) Angående ansvarsfrihet för riksgäldskontorets styrelse.

Då Eiksdagen funnit fullmäktige i riksgäldskontoret hafva med nit
och omsorg uppfyllt sitt viktiga och ansvarsfulla kall, har Eiksdagen
tillerkänt fullmäktige full ansvarsfrihet för alla beslut och åtgärder, som
finnas antecknade i deras protokoll från den 18 januari 1906 till och med
den 18 januari 1907.

Stockholm den 19 februari 1907.