Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
1
N:o 121.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1907.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande af förslag till öfverenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält
och trafikaktiébolaget Grängesberg-Oxelösund, å andra
sidan, angående viss grufegendom m. m.
(Statsutskottets utlåtande n:o 111.)
Till Konungen.
I en den 21 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition, n:o
107, har Eders Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen medföljande
utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen att
dels för sin del godkänna och antaga ett propositionen bilagdt förslag
till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund, å andra sidan, angående viss grufegendom
m. m.,
dels ock bevilja ett anslag af 3,125,000 kronor till utförande af erforderliga
kompletteringsarbeten å järnvägen Gellivare—Riksgränsen samt
till anskaffande af ytterligare rullande materiel för statens järnvägar äfvenså.
till Riksd. Prof. 1907. 10. Sami. 1 Afd. 1 Band. 39 Höft. (N:o 121, 122). 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
som bemyndiga riksgäldskontoret att, i mån af behof och efter Eders
Kungl. Maj:ts beslut i hvarje särskildt fall, jämväl under innevarande
år tillhandahålla järnvägsstyrelsen nämnda belopp.
Det af Eders Kungl. Maj:t nu framlagda förslaget till öfverenskommelse
angående de stora norrbottniska malmfälten innefattar uppenbarligen,
på sätt af föredragande departementschefen närmare utvecklats, mycket
beaktansvärda fördelar för staten, och den lösning, som enligt berörda förslag
skulle gifvas åt denna så länge sväfvande fråga, bör enligt Riksdagens
mening på det hela taget anses vara för det allmänna tillfredsställande.
Med afseende å vissa af de medgifvanden, som staten enligt kontraktet
skulle lämna malmbolagen, hafva från skilda håll betänkligheter
yppats. Men om än dessa medgifvanden äro af betydande värde för bolagen,
innebära de dock enligt Riksdagens mening icke för staten större
uppoffring, än att den måste anses väl motsvaras af de vunna fördelarna.
Bland dessa statens medgifvanden äro de utan all fråga viktigaste dels
tillståndet till viss ökning af malmexporten, dels ock det stadgande i kontraktet,
som fritager bolagen från att under kontraktstiden drabbas af exporttull
eller annan pålaga eller afgift på järnmalm.
Hvad först beträffar den ökade malmexporten, synes det Riksdagen
vara genom redan verkställda undersökningar ådagalagdt, att ifrågavarande
malmtillgångar äro så betydande, att denna nationalrikedom icke äfventyras
genom en årlig export af den kvantitet, som i det föreslagna kontraktet
för en begränsad tid medgifves. De malmtillgångar, som efter
förloppet af denna tid återstå, måste anses fullt tillräckliga såväl för den
svenska järnförädligsindustriens behof som ock för fortsatt export under
en lång framtid. — I en inom Riksdagen väckt motion hafva betänkligheter
framställts mot järnmalmsexporten på den grund, att genom densamma
komme att skapas och understödjas en för vår egen järnhand tering
farlig utländsk konkurrens.
Riksdagen kan dock icke anse det vara en klok politik att låta
farhågor i berörda hänseende utgöra hinder för tillgodogörandet af landets
naturtillgångar. Gifvetvis bör den inhemska industriens behof af råvara
i första hand tillgodoses, och genom särskilda bestämmelser i det nu föreliggande
förslaget är ock väl sörj dt härför. Men det torde vara uppenbart,
att åtminstone under den närmaste framtiden endast en mindre betydande
mängd af ifrågavarande malmer kan på detta sätt få användning.
För att göra sig till godo större malmkvantiteter har man ej annan utväg
än afsättning till utlandet. Lika litet som England funnit det vara med
sina intressen förenligt att förbjuda export af stenkol för att icke gifva
näring åt den konkurrens, för hvilken detta lands industri är utsatt från
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
främmande hinder, lika litet synes det, hvad vårt land angår, vara fog för
att af liknande hänsyn förhindra en järnmalmsexport, som i förhållande
till landets malmtillgångar icke kan anses vara öfverdrifven.
Hvad vidare angår kontraktets stadgande i fråga om exporttull på
järnmalm, hafva betänkligheter framställts mot ett sådant stadgande, hvarigenom
staten faktiskt skulle afhända sig möjligheten att under tiden för
kontraktets giltighet lägga tull på malmexporten. Betänkligheterna häremot
afse icke så mycket värdet af en sådan tull i finansiellt hänseende
för beredande af inkomster till statskassan, utan egentligen den betydelse,
som exporttullen kan hafva såsom bytesmedel vid framdeles ifrågakommande
förhandlingar om handelstraktater. Utan att här ingå på ett närmare
bedömande af malmtullens betydelse i detta hänseende vill Riksdagen
dock framhålla, att värdet af denna tull måste anses vara underordnadt
i förhållande till de fördelar, staten genom uppgörelse med malmbolagen
skulle bereda sig. Det synes ock vara uppenbart, att denna uppgörelse
icke. kan komma till stånd, utan att malmbolagen vinna full trygghet
att icke utsättas för tyngden af en eventuell exporttull, och det lärer
ingalunda kunna för dem anses vara tillfyllestgörande, att garanti i detta
hänseende af staten lämnas endast för en del af kontraktstiden eller under
vissa andra inskränkningar.
Slutligen har anmärkning gjorts mot kontraktet på den grund, att
i detsamma icke tillräcklig hänsyn skulle hafva tagits till andra trafikanters
rätt att begagna järnvägen Kiruna—Riksgränsen. I detta hänseende har
särskildt framhållits utfraktningen af malm från Svappavaara gruffält. I
fråga om koncession å en järnvägsanläggning från Svappavaara till Kiruna
har Riksdagen år 1901, med anledning af därom framställd proposition,
i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t tillkännagifvit, att Riksdagen icke hade
något att erinra emot, att koncession å anläggning af en sådan järnväg
af Eders Kungl. Maj:t beviljades under vissa närmare angifna villkor och
förbehåll, bland hvilka, såsom berörande förevarande ämne, här må nämnas,
att järnvägens ägare och trafikanter skulle vara underkastade den
inskränkning i tillfälle till vidare transport öfver statsbanan Kiruna—Riksgränsen,
som föranleddes af de medgifvanden af rätt till transport af järnmalm
och däraf förädlad produkt, som redan af staten kontraktsenligt
lämnats Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Det har nu framhållits, att,
då enligt det föreslagna kontraktet Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
skulle få rätt att å banan Kiruna—Riksgränsen frakta malm intill en kvantitet
af 3,300,000 ton årligen och då banans transportförmåga äfven efter
utförandet af nu ifrågasatta utvidgningar och kompletteringar icke torde
kunpa skattas mycket högre än 3,500,000 ton, utrymme saknades för vi
-
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
dåre transport å denna bana af någon afsevärd kvantitet malm från Svappavaara.
Härvid må emellertid erinras, hurusom utväg alltid finnes att
möjliggöra ökad transport genom riksgränsbanans ombyggnad till dubbelspårig
å större eller mindre del af dess sträckning eller genom ökning af
antalet mötesplatser; och kostnaden härför skulle uppenbarligen för staten
väl betala sig genom de ökade frakterna. Under de förhållanden, som
ofvan angifvits, synes det Riksdagen icke vara något fog för påståendet,
att andra trafikanters rätt skulle trädas för nära genom det medgifvande
till ökad utfraktning af malm, som enligt den föreslagna uppgörelsen
skulle lämnas Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Enligt Riksdagens mening
är det icke anledning att i denna uppgörelse inblanda frågan om
villkoren för andra trafikanters rätt till transport å riksgränsbanan, en
fråga, som lämpligen kan ordnas i annat sammanhang.
Beträffande det anslag, som af Eders Kungl. Maj:t äskats för utförande
af erforderliga kompletteringsarbeten å järnvägen Gellivare—Riksgränsen
m. m., har Riksdagen icke haft något att erinra.
På grund af det sålunda anförda får Riksdagen anmäla, att Riksdagen
för sin del godkänt och antagit det vid statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 21 mars 1907 fogade förslaget till öfverenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
å andra sidan; samt att Riksdagen dels beviljat ett anslag af 3,125,000
kronor till utförande af erforderliga kompletteringsarbeten å järnvägen
Gellivare—Riksgränsen samt till anskaffande af ytterligare rullande materiel
för statens järnvägar, dels ock bemyndigat riksgäldskontor att, i mån
af behof och efter Eders Kungl. Maj:ts beslut i hvarje särskildt fall, jämväl
under innevarande år tillhandahålla järnvägsstyrelsen nämnda belopp.
Stockholm den 10 maj 1907.
Med undersåtlig vördnad.