Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
7
N:o 103.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 maj 190?.
— — — — Andra Kammaren den 2 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående framläggande
af förslag till lag om s. k. emissionsbanker.
(Sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2.)
Till Zonungen.
Vid innevarande års riksdag hafva enskilda motionärer föreslagit, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
af förslag till lag angående sådana banker, som må tillåtas idka
handel äfven med aktier, s. k. emissionsbanker.
Hvad som nu foranledt frågans upptagande synes vara den omfattande
och okontrollerade spekulation i industri- och andra aktier, som
under de senare åren förekommit i vårt land med tendens till ständig
stegring och som framkallat oro inom vida kretsar. Man har trott, att
genom en lagstiftning af den art, som nu ifrågasättes, skola uppkomma
penninginstitut, som hafva förmåga att leda denna spekulation i en sundare
riktning till följd af bättre kännedom om de respektive företagens
verkliga affärsställning.
Kan det osunda aktiejohheriet sålunda anses ytterligare framhäfva
behofvet af sådan lagstiftning, som. motionärerna åsyfta, torde senaste årens
utveckling inom industrien och det ekonomiska lifvet i allmänhet jämväl
understödja det ökade krafvet på en dylik lagstiftning. Från representanter
för affärslifvet har framhållits, att Sverige visserligen har stora
naturliga resurser och goda industriella möjligheter, men att det dock
saknas flera af den moderna utvecklingens förutsättningar, och synes därför
det allmänna icke böra underlåta att vidtaga någon af de åtgärder,
som visat sig kunna främja en sund företagsamhet. Vidare har med afse
-
i
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
ende härå anförts, att i landet väl stiftas och registreras aktiebolag i
stor omfattning, men att, vid granskning af det sätt hvarpå dessa bolag
komma till stånd, man ej sällan finner, att det sker utan tillbörlig undersökning
vare sig beträffande företagets ekonomiska berättigande och rentabilitet
eller i afseende å dess finansiella planläggning. Och då ett eller
annat dylikt företag lyckats arbeta sig fram, fattas det ofta insikter, mod
och kapital för att det lofvande företaget skall kunna utveckla sig till en
väsentligen större affär, som eventuellt kunde tillföra landet stora fördelar.
Ett medel att befrämja företagsamheten och gifva den hjälp i dessa afseenden
bar man trott sig finna genom inrättande af emissionsanstalter.
Att väl ordnade och ledda emmissionsanstalter kunna genom att organisera
och understödja företagsamheten vara till gagn för den allmänna
ekonomiska utvecklingen synes också vara allmänt erkändt. Några sådana
anstalter hafva emellertid hittills ej funnits hos oss, då man ej ansett
något större behof däraf förefinnas och den uppfattningen varit rådande,
att våra nuvarande banker visat sig hafva medel att genom lån och förlag
lämna företagsamheten erforderligt stöd. Då emellertid lån och förlag ej
kunna lämnas annat än i viss mera inskränkt omfattning, kunna bankerna
dock under nuvarande förhållanden ej lämna industrien tillräckligt understöd
för uppammande af nya företag eller understödjande af äldre sådana.
Visserligen har under tiden efter framläggande af motionen i hufvudstaden
af framstående affärsmän på skilda områden grundats ett emissionsbolag,
utrustadt med ett för våra förhållanden betydande kapital och afsedt
att drifva just den verksamhet, som motionärerna tillärnat åt de af dem
föreslagna emissionsbanker, och vid första påseende synes ett sådant för
ändamålet särskildt bildadt emissionsbolag med tillräckligt kapital och
under god ledning vara lämpadt att afhjälpa hvad bankerna härutinnan
brista och sålunda motionärernas syfte nås på denna väg utan någon
ändrad lagstiftning. Men underkastas ett dylikt fullkomligt privat emissionsbolag
jämförelse med en sådan enligt särskilda lagbestämmelser kontrollerad
emissionsbank, som i motionen afses, torde från det allmännas
synpunkt flera omständigheter kunna framdragas till förmån för den senare
typen. Om också värdet af bankinspektionens mera formella kontroll ej
får öfverskattas, torde densamma dock medföra den afsevärda nyttan, att
allmänheten till följd af den föreskrifna publiciteten har tillfälle att följa
och kontrollera bankens verksamhet under tillförlitlig visshet, att härför
uppsatta handlingar — månadsrapporter och bokslut — äro riktiga och att
däri ej förekomma några vilseledande poster. Jämväl i den omständigheten,
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
9
att emissionsbankens ordning skall underställas Eders Kungl. Maj:ts pröfning,
ligger ett betryggande skydd, äfven om man ej i koncessionen får
se någon offentlig rekommendation eller garanti för bankens soliditet.
Efter hvad som sålunda anförts anser Riksdagen det vara en brist i
vår lagstiftning, att däri saknas alla bestämmelser till reglerande af handel
med aktier och finner därför, att en aktieemissionsverksamhet med tillräckligt
kapital, väl organiserad och stiilld under offentlig kontroll skulle
vara till nytta för vår industri och landets ekonomi.
Men häraf följer icke med nödvändighet, att denna verksamhet bör
utöfvas af banker enligt den typ, motionärerna tänkt sig, rena emissionsbanker.
Det synes böra komma under öfvervägande, huruvida icke frågan
kan lösas äfven på det sätt, att de af våra vanliga banker, som äga
mera betydande fonder, kunde erhålla den enligt gällande lagstiftning dem
förvägrade rätt att förvärfva aktier, hvarigenom tillfälle till emissionsverksamhet
skulle för dem beredas. Detta system, att låta emmissionsverksamheten
ingå såsom en detalj af bankrörelsen, är för öfrigt, såsom motionärerna
själfva påvisa, med stor framgång användt i Tyskland, hvars kreditförhållanden
erbjuda åtskilliga jämförelsepunkter med våra. Men såsom
i fråga om den rena emissionsbanken, inlåningen från allmänheten
måste, såsom ock motionärerna förutsätta, begränsas, så lärer en nödig
omtanke för bibehållande af vårt bankväsendes soliditet fordra, att, om en
vanlig bank med obegränsad inlåningsrätt skulle erhålla rättighet att förvärfva
aktier, denna rätt genom lag erhölle en sträng begränsning.
Den nuvarande bankinspektören har under en nyligen hållen offentlig
diskussion i förevarande ämne framhållit, att gällande banklagstiftning
osökt erbjuder en sådan gräns. Där föreskrifves nämligen, att afsättning
till reservfond skall med visst belopp af årsvinsten göras, till dess reservfonden
nått 50 procent af grundfonden, då vidare afsättning icke behöfver
ske. Nu hafva emellertid åtskilliga banker skaffat sig en större reservfond,
än lagen fordrar, och med anledning häraf har bankinspektören ifrågasatt,
att det belopp, hvarmed reservfonden öfverstiger lagstadgade 50 procent
af grundfonden, finge användas för förvärfvande af aktier. Skulle
nu under vidriga omständigheter hela detta belopp gå förloradt — något,
som knappast är sannolikt — har dock banken i behåll utom sin grundfond
så stor reservfond, att någon tillökning af densamma icke af lagen
kräfves. Man torde därför ej kunna påstå, att en sådan aktietrafik vore
för bankens kunder äfventyrlig. Enligt hvad bankinspektören i sammanBih.
till Riksd. Prof. 1907. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
bang härmed meddelade, skulle sammanlagda beloppet för bankernas aktieförvärfsrätt
enligt dessa grunder uppgå till omkring 40 miljoner kronor.
För bankernas utöfvande af en dylik begränsad aktieförvärfsrätt synes
olika former kunna väljas. Då man inom bankvärlden torde kunna urskilja vissa
grupper af banker, bvilka stå i något närmare beröring med hvarandra,
är ju tänkbart, att en sådan sammanslutning emellan dem kunde komma
till stånd, att hvarje bank kunde berättigas att med den öfverskottsfond,
som skulle stå öppen för aktieförvärf, ingå såsom delägare i en gemensam
emissionsanstalt, hvilken då kunde erhålla en sådan organisation och ledning,
som för vinnande af fulla syftet med en dylik anstalt kan erfordras.
Eller ock torde bankerna medgifvas rätt att i angifven omfattning direkt
förvärfva aktier, hvilken rätt dock synes i hvarje fall endast böra tillerkännas
banker med större samlade fonder.
En utredning, om och under bvilka villkor rättighet att drifva handel
med aktier må kunna medgifvas bolag, som äro eller blifva underkastade
den för enskilda bankinrättningar — solidariska bankbolag och bankaktiebolag
— gällande lagstiftning, synes emellertid böra åstadkommas genom
Eders Kungl. Maj:t.
På anförda grunder får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, om och under hvilka villkor rättighet att drifva handel
med aktier må kunna medgifvas bolag, som äro eller blifva underkastade
den för enskilda bankinrättningar gällande lagstiftning, samt till
Riksdagen afgifva det förslag i ämnet, som en sådan utredning må kunna
föranleda.
Stockholm den 2 maj 1907.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1907.