Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

1

N:o 58.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen i fråga om
ändringar i och tillägg till nådiga förordningen den 22 juni.
1883 angående en postsparbank för riket; gifven Stockholms
slott den 29 november 1906.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
besluta

dels att §§ 2, 8, 9, 10 och 11 i nådiga förordningen den 22 juni
1883 angående en postsparbank för riket skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 2.

Mom. 1. En hvar äger att för egen eller annans räkning insätta
medel i postsparbanken.

Mom. 2. Insättning kan äga rum vid de postanstalter, postsparbankens
styrelse bestämmer, å alla de tider, då postanstalten hålles
öppen för allmänheten. I den mån och på det sätt, Kungl. Maj:t pröfvar
lämpligt, må insättning ock förmedlas af i postverkets tjänst anställda
personer.

Mom. 3. Vid första insättning skall uppgifvas det fullständiga
namnet å den, till hvars förmån insättningen sker, äfvensom, där insättningen
verkställes för viss person, dennes hemvist och lefnadsyrke samt,
där så ske kan, födelseår, månad och dag. Göres insättningen till förmån
för minderårig, böra, om så ske kan, äfven föräldrarnas namn
uppgifvas.

Mom. 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel,
att dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas,
göre därom förbehåll, då insättning verkställes. Vill han vid insättning
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 44 Håft. 1

2

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

gorå annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning, ankomme på
pröfning af postsparbankens styrelse, huruvida medlen må med det
förbehåll mottagas.

§ 8-

Mom. 1. Räntefoten å de medel, som äro eller varda i postsparbanken
insatta, bestämmes af Konungen.

Mom. 2. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma
dock icke i verket förrän två månader efter det Konungens
beslut i ämnet blifvit kungjordt.

§ 9.

Mom. 1. Den, som vill lyfta innestående behållning eller del
däraf, skall, med uppvisande af motboken, beloppet å postanstalt skriftligen
uppsäga och därvid uppgifva, genom hvilken postanstalt medlen
böra utbetalas. Öfver uppsägningen meddelas bevis å postanstalten.

Mom. 2. Uppsägning bör i allmänhet verkställas:

för belopp af högst 100 kronor ........................ minst en vecka,

„ „ öfverstigande 100 men ej 500 kronor „ två veckor,

ii ii öfverstigande 500 kronor ............... ,, en månad,

allt före den dag medlen skola vara att lyfta.

Mom. 3. På postsparbankens styrelse ankommer emellertid att i
särskilda fall, där sådant begäres och utan olägenhet för postsparbanken
kan ske, medgifva utbetalning af insatta medel äfven inom kortare tid,
än här ofvan stadgas.

Mom. 4. Befinnes åter tiden för postens gång påkalla, att vid
någon postanstalt uppsägningstiden för belopp, ej öfverstigande 100
kronor, utsträckes till mer än en vecka, bör postsparbankens styrelse
meddela nödiga föreskrifter i ämnet, hvilka skola å postanstalten anslås.

Mom. 5. Afser uppsägning icke hela det innestående beloppet,
må densamma ej lyda å annat än helt krontal.

Mom. 6. Hafva uppsagda medel icke blifvit af vederbörande
lyftade inom tio dagar efter den dag, då desamma skolat tillhandahållas,
anses uppsägningen hafva förfallit, och beräknas räntan å dessa medel,
såsom vore de i postsparbanken ånyo insatta.

§ io.

Mom. 1. Anmäler sig innehafvare af motbok till lyftande af
medel, som blifvit uppsagda, tillhör det honom att, därest han icke är

3

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 58.

personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande af sådana
uppgifter, som i § 2 mom. 3 omförmälas.

Mom. 2. Finnas dessa uppgifter vara öfverensstämmande med
dem, som vid första insättningen afgifvits, och förekommer ej anledning
betvifla, att personen är den, han uppgifver sig vara, verkställes utbetalningen.
I annat fall öfverlämnas ärendet till postsparbankens styrelse,
som äger att efter omständigheterna förordna om medlens utbetalande
eller om frågans hänvisande till laga domstol.

Mom. 3. Vid medlens lyftande aflämnas till postanstalten kvitto,
tecknadt å sådan blankett, som i § 5 mom. 1 omförmäles.

Mom. 4. Beloppet af de lyftade medlen skall af vederbörande
tjänsteman i motboken införas.

Mom. 5. Omfattar uppsägning motboksägares hela tillgodohafvande
på en och samma motbok, skall, vid medlens lyftande, motboken
till postanstalten återställas.

§ n Mom.

1. Medel, som för gift kvinnas räkning innestå i postsparbanken,
må af henne äfven utan mannens samtycke uppsägas och lyftas.
Likaledes må omyndig, som uppnått femton år, utan särskild tillåtelse
af målsman förfoga öfver egna medel, dem han själf å motbok insatt.

Mom. 2. I de fall, hvarom i denna § förmäles, må medel ej från
postsparbanken utbetalas till mannen utan hustruns eller till målsman
utan den omyndiges samtycke. ■*

dels och att till omförmälda förordning skall fogas en ny paragraf
med nummer 23 af följande lydelse:

Meddelande angående insättares mellanhafvande med postsparbanken
må icke lämnas annan än insättaren eller dennes rättsinnehafvare.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Carl Swartz.

4

Kungl.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
november 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i underdånighet: I

underdånig skrifvelse den 22 februari 1905 har styrelsen för
postsparbanken gjort framställning om vidtagande af vissa ändringar i
och tillägg till nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket.

Till en början hemställes sålunda om ändring i § 2 mom. 3 af
sagda förordning i syfte, att möjlighet måtte beredas andra än fysiska
personer att använda postsparbanken för insättning af medel. Jämlikt
nämnda författningsrum skall vid första insättningen uppgift lämnas om
namn, födelseår, månad och dag, hemvist och, där sådant kan ske,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58. 5

lefnadsyrke för den, till hvars förmån insättningen äger ram. Enligt
hvad styrelsen för postsparbanken meddelar, har vid fyrfaldiga tillfällen
framställning gjorts om rättighet att få använda postsparbanken
för insättning af medel, tillhöriga kassor, föreningar eller sällskap. Dylik
framställning hade emellertid icke kunnat bifallas under annan form än att
insättningen ansetts verkställd af någon kassans, föreningens eller sällskapets
funktionär samt den motbok, hvari insättningen kvitterats, utfärdats
för denne funktionär, med angifvande att motboken vore afsedd
för insättning af kassans, föreningens eller sällskapets medel. Då, jämlikt
§ 15 af postsparbanksförordningen, öfverlåtelse af motbok ej finge äga
rum annorledes än på grund af arf eller testamente eller till följd åt
konkurs eller utmätning, måste vid ombyte af funktionär de å motboken
innestående medlen uttagas och ånyo insättas till förmån för den efterträdande
funktionären, ett tillvägagångssätt, som, jämte det att detsamma
föranledde ökadt arbete såväl för posttjänstemännen som för postsparbanksbyråns
personal, förorsakade besvär och tidsspillan för allmänheten,
utan att därmed vunnes något gagn. Någon olägenhet för postsparbanken
att direkt af kassor, föreningar eller sällskap till förvaltning
mottaga medel förefunnes ej; och uti det formulär, som funnes fogadt
vid nådiga kungörelsen den 15 juli 1892 angående formulär för uppgifter
om registrerad sjukkassas verksamhet, vore ock anvisning lämnad
för en dylik placering af dessa sjukkassors medel.

Under erinran att enligt bestämmelse i § 9 mom. 1 af omförmälda
förordning den, som ville lyfta innestående behållning eller del däraf, skulle
med uppvisande af motboken skriftligen uppsäga beloppet, anför styrelsen
för postsparbanken vidare, att, då således motboksinnehafvaren icke vore
skyldig att vid uppsägningen aflemna boken, posttjänstemannen ofta
måste under den mest brådskande expedition jämföra uppgifterna å den
skriftliga uppsägningshandlingen med de i motboken befintliga. Gifvet
vore, att under sådana förhållanden befintliga skiljaktigheter kunde förbises,
hvilket förbiseende sedermera föranledde ingående undersökningar
och en afsevärd skriftväxling för utrönande af orsaken till skiljaktigheten.
Ur synpunkten att bereda lättnad för posttjänstemännen vid
handläggning af uppsägningar, men hufvudsakligast för åstadkommande
af en effektiv kontroll däröfver, att skiljaktigheter ej förefunnes emellan
postsparbankens räkenskaper och vederbörande motböcker, vore det önskvärdt,
att vid uppsägning af medel den motbok, hvarå uppsägningen
ägde rum, aflämnades till postanstalten för att jämte uppsägningshandlingen
insändas till postsparbanksstyrelsen. Någon afsevärd olägenhet

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

skulle därigenom ej tillskyndas motboksägaren eller dennes ombud, då
motboken efter en eller annan dag åter skulle till postanstalten återställas
för att tillhandahållas ägaren eller ombudet.

Jämte det styrelsen för postsparbanken på omförmälda skäl föreslagit
viss ändrad lydelse af § 9 mom. 1 i postsparbanksförordningen,
har styrelsen tillika vidkommande mom. 2 i samma § ifrågasatt förändrade
bestämmelser med afseende å uppsägningstiden för i postsparbanken
innestående medel. Uppsägningstiden utgör för närvarande för
belopp af högst 50 kronor minst 10 dagar, för belopp, öfverstigande 50
men ej 500 kronor, minst 30 dagar, för belopp, öfverstigande 500 kronor,
minst 60 dagar, allt före den dag, medlen skola vara att lyfta.

Anmärkningar hade emellertid, framhåller styrelsen, vid flera tillfällen
försports däröfver, att dessa för postsparbanken bestämda uppsägningstider
vore för långa i jämförelse med den ringa tidsutdräkt,
som kräfdes för utbekommande af medel, innestående i enskilda sparbanker
eller å sparkasseräkning i enskilda banker och bankaktiebolag,
där i regel dylika medel utbetalades vid anfordran. Med den utveckling
af kommunikationerna inom landet, som under de senare tjugu åren
ägt rum, mötte ej svårighet från postsparbankens sida att föranstalta
om utbetalande på de flesta postsparbankskontor af uppsagda postsparbanksmedel
inom kortare tid än nu gällande, under förutsättning att,
där, såsom förhållandet syntes vara med vissa delar af öfre Norrland,
postgången komme att lägga hinder i vägen för en dylik kortare uppsägningstid,
postsparbanksstyrelsen hädanefter som hittills medgåfves
rätt till utsträckning af den i allmänhet stadgade minsta uppsägningstiden.

Med förmälan att lämpligast syntes vara att, i stället för uppsägningstidens
beräknande i (lagar, densamma bestämdes till vecka och
månad, har styrelsen för postsparbanken därjämte, i anledning af styrelsens
i förenämnda afseende framställda förslag till ändrad lydelse af
§ 9 mom. 2 postsparbanksförordningen, enligt hvilket förslag den längsta
uppsägningstiden inskränkts från två månader till en månad, tillika
hemställt om sådan förändring af § 8 mom. 2, sådant detta moment
lyder enligt nådiga kungörelsen den 4 juli 1902, att den tidrymd, inom ''
hvilken nedsättning i räntefoten å de i postsparbanken insatta medlen
skall träda i kraft, minskas från tre till två månader efter det Konungens
beslut härom blifvit kungjordt.

Vidkommande innehållet i § 10 mom. 1 af postsparbanksförordningen,
enligt hvilket lagrum motboksinnehafvare vid lyftning af medel
skall styrka sin behörighet därtill genom meddelande af uppgifter rörande
enahanda förhållanden, hvarom, enligt hvad förut nämnts, uppgifter skola

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

vid företa insättning lämnas, har styrelsen för postsparbanken anfört,
att ordalydelsen i detta moment hade gifvit en och annan posttjänsteman
anledning att äfven vid sådant tillfälle, där motboksinnehafvaren varit
af tjänstemannen personligen känd och där någon tvekan ej rådt i fråga
om motboksinnehafvarens behörighet att lyfta de uppsagda och till betalning
medgifna medlen, dock fordra uppgift å namn, födelseår, månad
och dag m. in., hvilket tillvägagångssätt af den motboksinnehafvare,
det gällt, betraktats såsom trakasseri. Vid sådant fall som det nu antydda
borde utbetalning utan någon dylik efterfrågan från posttjänstemannen
kunna äga rum.

Efter att hafva föreslagit en häraf betingad ändrad lydelse af §
10 mom. 1, framhåller styrelsen, att, enär i mom. 2 af samma § stadgades,
att, därest, vid begäran om uppsagda medels utbekommande, de
af motboksinnehafvaren meddelade uppgifterna befunnes öfverensstämmande
med dem, som afgifvits vid första insättningen, utbetalningen
skulle af posttjänstemannen verkställas, det följaktligen ej tillhörde
tjänstemannen att ingå i någon ytterligare pröfning för bedömande af
motboksinnehafvarens behörighet att utbekomma medlen äfven vid sådant
understundom inträffande fall, där det varit påtagligt, att den, som innehaft
motboken och kunnat meddela de föreskrifna uppgifterna, ej varit
ägare af motboken eller ombud för denne. Det vore därför enligt styrelsens
mening önskligt, att nu gällande stadganden i afseende å behörighet
att utbekomma uppsagda medel i postsparbanken bragtes i
öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 25 § af lagen angående
sparbanker den 29 juli 1892, enligt hvilket lagrum för utbetalning
af uppsagda medel till motboksinnehafvaren jämväl förutsättes, att
anledning icke förekommer att betvifla, att personen är den, han uppgifver
sig vara.

Vidare syntes det styrelsen lämpligt, att de i § 11 postsparbanksförordningen
gifna bestämmelser om gift kvinnas och minderårigs rätt
till uttagning af för dem innestående medel i postsparbanken omredigerades
i anslutning till de i 26 § sparbankslagen i sådant afseende
meddelade stadganden, såsom bättre ägnade att skydda gift kvinnas och
minderårigs rätt till dylika medel.

Slutligen har styrelsen för postsparbanken i förevarande underdåniga
skrifvelse anfört, att såsom allmän praxis, hvilken i åtskilliga fall jämväl
blifvit lagfästad, gällde, att enskildas förhållanden till penningeinrättningar,
hvilka handhade inlåning från och utlåning till allmänheten, ej
finge för allmänheten yppas. Såvidt styrelsen hade sig bekant, tilllämpades
jämväl inom utländska postsparbanker liknande praxis. Hvad

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58-

svenska postsparbanken beträffade, saknades hvarje bestämmelse i dylikt
hänseende; och hade saknaden af en sådan bestämmelse föranledt därtill,
att postverkets eller postsparbankens tjänstemän ansett sig ej kunna
förvägra den, som sådant önskade, att taga del af vederbörande postsparbanksräkenskaper
för att därigenom vinna kännedom om enskildas
mellanhafvanden med banken. En dylik offentlighet, om den vunne
utsträckning, vore gifvetvis af beskaffenhet att minska allmänhetens
sympati för postsparbanken.

Emellertid syntes det ej vara lämpligt föreskrifva ett ovillkorligt
förbud för meddelande af upplysning i nu omhandlade hänseende. Ej
sällan hände nämligen, att en afliden persons rättsinnehafvare hade anledning
antaga, att för den aflidnes räkning funnes medel innestående
i banken, ehuru någon motbok därå ej funnes bland den aflidnes kvarlåtenskap.
Vid sådant eller liknande fall borde postverkets eller postsparbankens
funktionärer vara skyldiga tillmötesgå med meddelande af
tillgängliga upplysningar. I anslutning till hvad sålunda anförts, hemställer
styrelsen, att till postsparbanksförordningen skulle fogas ytterligare
en §, hvilken borde erhålla numret 23, af innehåll att, i öfverensstämmelse
med hvad i nämnda hänseende funnes för finska postsparbanken
stadgadt, en hvar vid postverket eller postsparbanken anställd
person måtte förbjudas att för obehöriga uppenbara något rörande enskilda
insättares namn och af dem i postsparbanken insatta belopp.

Innan jag yttrar mig i anledning af de utaf styrelsen för postsparbanken
sålunda gjorda förslag, anhåller jag få anmäla jämväl en annan
fråga, hvilken i viss mån äger sammanhang med nu ifrågavarande ämne,
ity att densamma synes böra föranleda ett tillägg till postsparbanksförordningen.
I underdånig skriivelse den 15 juni 1906 har generalpoststyrelsen
gjort framställning om nådigt bemyndigande att försöksvis genomföra i
vissa hänseenden utvidgad befogenhet för landtbrefbärare och i sådant afseende
föreslagit, bland annat, att landtbrefbärare skulle vara skyldig att
förmedla insättning af medel i postsparbanken, dock ej till högre belopp
än 100 kronor under hvarje brefbäringstur å hvarje motbok. Därefter
har styrelsen för postsparbanken i underdånig skrifvelse den 27 berörde
juni hemställt att, därest generalpoststyrelsens berörda framställning
vunne nådigt bifall, Kungl. Maj:t täcktes meddela det förklarande, att
landtbrefbärare ägde att mot ersättning i viss angifven ordning för
postsparbankens räkning och på dess ansvar af allmänheten mottaga,
för befordran till vederbörande postsparbankskontor, medel för insättning

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

i postsparbanken med den begränsning- i afseende å insättningens belopp,
soja af generalpoststyrclson föreslagits.

Beträffande denna fråga åberopar styrelsen för postsparbanken ett
af generalpoststyrelsen med dess nyssnämnda skrifvelse öfverlämnadt, af
tillkallade sakkunnige afgifvet utlåtande i fråga om behofvet och lämpligheten
af en utvidgning af landtbrefbäringsinrättningen i Sverige. I berörda
utlåtande hafva de sakkunnige framhållit, bland annat, att landtbrefbärareinstitutionen
skulle kunna varda till afsevärd nytta för främjande
af postsparbankens verksamhet. Den inbjudning till sparsamhet, som
postsparbanken gjorde, därigenom att densamma såsom afdelningskontor
använde postanstalterna, spridda öfver hela landet och dagligen öppna
för allmänheten, måste visserligen, betonas det i nämnda utlåtande, blifva
kraftigare än någon annan banks, men å andra sidan hindrade mången
gång de långa utstånden på landsbygden den spirande intentionen till
sparsamhet att gå öfver till handling. Det med besökandet af postsparbankskontoret
förenade besväret gåfve ofta anledning till ett uppskof,
hvilket innebure fara för den lofvande tankens fullföljande. Liksom i
städerna en del banker för att främja rörelsen å sparkasseräkning upprättat
filialkontor i hemmen genom att där utpostera s. k. hemsparbössor,
så borde ock postsparbanken tränga in i de spridda hemmen på landsbygden
för att afhämta besparingarna. För detta ändamål syntes postsparbanken
icke kunna anlita en lämpligare medhjälpare än landtbrefbäraren,
som på sina turer Lomme i beröring med de samhällsklasser,
ur hvilka postsparbanken afsåge att företrädesvis hämta sina kunder.
Till landtbrefbäraren borde utlämnas ett förskott af sparmärken för försäljning,
hvarjämte han skulle vara skyldig att förmedla postsparbanksinsättningar.
I sistnämnda afseende skulle han från korrespondenter
mottaga och till den fasta postanstalten öfverföra de för insättning afsedda
medlen (eller sparkorten) jämte motbok samt vid nästa tur återlämna
motboken, i hvilken insättningen då vore antecknad. Då det
syntes lämpligt, att dessa transaktioner icke skedde på insättarens risk,
borde landtbrefbärare öfver mottagna medel och motböcker utfärda för
postsparbanken bindande kvitto, hvilket sedermera af deponent återställdes
till landtbrefbärare i utbyte mot motbok. För kontrollens skull
borde dessa interimskvittenser sedermera af landtbrefbärare aflämnas till
den fasta postanstalten för att där förvaras. Landtbrefbäraren borde därjämte
vara försedd med ett förråd af blanketter till sparkort och anmälningssedlar.
Hvarken lämpligt eller nödvändigt syntes det däremot vara,
att landtbrefbärare befattade sig med förmedling af postsparbanksutBih.
till lliksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 44 Häft. 2

10

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 58.

tagningar. Dessa transaktioner vore allt för omständliga för att kunna
utföras af landtbrefbärare under turen. Ej heller borde det ligga i det
allmännas intresse att underlätta uttagningarna.

Hvad sålunda anförts rörande lämpligheten att såsom medhjälpare
vid uppsamlande på landsbygden af sparmedel anlita landtbrefbärare,
har styrelsen för postsparbanken i sin förenämnda underdåniga skrifvelse
den 27 juni 1906 förklarat sig kunna till fullo biträda, Om emellertid
genom en dylik anordning något afsevärdt resultat skulle kunna vinnas,
borde, enligt styrelsens förmenande och såsom äfven uti de sakkunniges
utlåtande föreslagits, de transaktioner, som ifrågakomme mellan insättarne
och landtbrefbärarne, ej ske på de förras risk, utan syntes landtbrefbäraren
böra öfver mottagna medel och motböcker utfärda för postsparbanken
bindande kvitton. Visserligen skulle därigenom postsparbankens
ansvarighet ökas, men, då, såsom i berörda utlåtande föreslagits, landtbrefbäraren
ej skulle utfärda definitivt kvitto å de mottagna insättningsmedlen
utan allenast interimskvitto, af hvilket, enligt hvad styrelsen
tänkt sig, eu kopia skulle vid brefbäringsturens slut tillställas det postsparbankskontor,
hvarest insättningen komme att definitivt kvitteras,
syntes ett undansnillande af mottagna sparmedel svårligen kunna döljas.

Äfven jag anser otvifvelaktigt att det skidle lända till gagn för
postsparbanksrörelsen, ifall landtbrefbärareinstitutionen toges i denna
rörelses tjänst. Landtbrefbärarkåren torde nämligen, på sätt framhållits,
val ägna sig såsom förmedlare mellan allmänheten och postsparbanken.
Om landtbrefbärarne åläggas utöfva dylik förmedling, skulle
därför en sådan åtgärd, särskildt i fall, på sätt jämväl föreslagits, landtbrefbärarnes
intresse för uppdraget sporrades genom försäkran om någon
ersättning för arbetet med postsparbanksgöromålen, säkerligen snart visa
sig vara ett verksamt medel för befordrande af postsparbanksrörelsens
utveckling. För att emellertid åt landtbrefbärare må kunna inrymmas
befogenhet att å tjänstens vägnar mottaga medel af allmänheten för
insättning i postsparbanken och förty utfärda för postsparbanken bindande
kvitto å sådana medel, synes ett tillägg till nu gällande bestämmelser
rörande ordningen för insättning i postsparbanken vara erforderligt,
Enligt § 2 mom. 2 postsparbanksförordningen kan nämligen insättning
äga rum allenast å postanstalt, hvilket tydligen innebär, att
endast postanstaltens tjänstemän äro behöriga att å insatta medel utfärda
för postsparbanken bindande kvittenser. För att möjliggöra ifrågavarande
anordning lärer därför i nyssnämnda lagrum böra införas ett tillägg,
hvarigenom det öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att medgifva, det insättning
förmedlas af i postverkets tjänst anställda personer.

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

De i styrelsens för postsparbanken skrifvelse den 22 februari 1905
framställda förslag finner jag mig kunna i hufvudsak biträda, utom
livad beträffar § 9 mom. 1 i postsparbanksförordningen. På sätt förut
angifvits, har styrelsen hemställt, att detta moment måtte ändras därhän,
att vid uppsägning af medel motbok skulle ej blott såsom nu för vederbörande
posttjänsteman uppvisas utan till denne aflämnas. En dylik
föreskrift skulle emellertid enligt min mening icke vara ändamålsenlig.
Den lättnad för posttjänstemännen, som bland annat med den föreslagna
åtgärden åsyftats, skulle icke blifva afsevärd, och i hvarje fall skulle åtgärden
medföra ej obetydliga olägenheter för allmänheten. Det sy* icke
föreslaget och kan knappast ifrågakomma att befria tjänstemännen från
skyldigheten att utfärda särskildt bevis om uppsägningen. En handling,
som samtidigt innefattade bevis om uppsägning och kvitto å den aflämnade
motboken, skulle nämligen icke gärna kunna komma till användning,
då vederbörande motboksinnehafvare ju icke lärer lämna ifrån sig en
sådan handling, förrän medlen af honom lyftas, och sålunda genom en
dylik anordning skulle betagas möjligheten att utan afvaktan a den
jämförelsevis långa uppsägningstidens utgång återfå motboken. Styrelsen
för postsparbanken har också förutsatt, att, medan uppsägningsbevis
tydligen måste af motboksinnehafvare behållas, tills de uppsagda medlen
lyftas, kvittot skulle af honom återlämnas, då motboken efter »en eller
annan dag» till honom återställdes. Posttjänstemannen, som mottoge
uppsägningen, blefve följaktligen nödgad att för hvarje uppsägning, utfärda
två handlingar i stället för en. Jämte det åtgärden sålunda icke
torde medföra någon förenkling i behandlingen af postsparbanksgöromålen
å postanstalterna, skulle densamma äfven vålla allmänheten ökadt
besvär för utbekommande af i postsparbanken innestående medel. Till
de nu för sådant ändamål oundgängliga två besöken vid postanstalt, ett
för uppsägning och ett annat för lyftning af medel, skulle nämligen för
den, som önskade före medlens lyftande återfå sin motbok, komma ett
tredje besök för motbokens återbekommande. På de af mig nu anförda
skäl finner jag mig förhindrad biträda styrelsens för postsparbanken framställning
i förevarande del.

Öfriga af styrelsen för postsparbanken framställda förslag synas
mig, såsom jag redan antydt, vara välgrundade. Plvad beträffar den föreslagna
nya '' § 23, är jag väl af den mening, att postverkets och postsparbankens
tjänstemän redan nu äro berättigade att vägra allmänheten
upplysning rörande insättares mellanhafvande med postsparbanken; men
då vederbörande icke synas dela denna uppfattning, lärer en bestämmelse,

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

som innefattar ett uttryckligt förbud för meddelande af sådan upplysning,
vara af behofvet påkallad.

I de af styrelsen för postsparbanken formulerade förslagen till
förut omförmälda paragrafer uti ifrågavarande författning bär jag låtit
vidtaga en del redaktionella ändringar, som icke lära kräfva någon särskild
motivering.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i anslutning till hvad
han i förevarande ämne anfört uppgjord t förslag till ändringar i och
tillägg till nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket, hemställde departementschefen, att ifrågavarande förslag
måtte föreläggas Riksdagen till antagande.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition
i ämnet af den lydelse, bilagan litt. ... vid
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Karl Skogman.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI. AKTIEBOLAG, 1907.