Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
1
N:o 61.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående restitution
af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl och märgel;
gifven Stockholms slott den 12 januari 1907.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen
att, för restitution af viss del af fraktkostnaderna vid transport
å järnväg af kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behof, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna
grunder, på extra stat för år 1908 anvisa, såsom förslagsanslag, 200,000
kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft.
1
2
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 51.
1887 åri faxekommitté.
Framställning
från svenska
mosskulturföreninqen.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten uti statsrådet å
Stockholms slott den 12 januari 1907.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern LINDMAN,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena TROLLE,
Statsråden: TiNGSTEN,
Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
Roos,
JUHLIN,
SWARTZ.
l:o.
Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och finansdepartementen
anförde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Alfred
Petersson:
Den af Kungl. Maj:t den 9 september 1887 tillsatta kommittén
för revision af statens järnvägstaxa hade uti sitt den 1 oktober 1888
afgifna underdåniga betänkande föreslagit, bland annat, att frakten för
»kalk, kalksten och märgel» skulle vid lastning af minst 8,000 kilogram
å hvarje vagn utgå efter tariff 12 i förslaget (se bil. I b). Detta förslag
blef af Kungl. Maj:t godkändt och upptogs i den af Kungl. Maj:t den 29
november 1889 fastställda taxa för transporter å statens järnvägar.
Emellertid hade svenska mosskulturföreningen i underdånig skrifvelse
den 20 i sistnämnda månad hos Kungl. Maj:t gjort framställning
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
om nedsättning i frakten för, bland annat, kalk och märgel å statens
järnvägar med 50 procent under tariff 12 (se bil. 1 c). Föreningen
både därvid anfört, hurusom föreningen, vid sina bemödanden att åt
odlingen vinna de störa och dittills ofruktbara mossvidderna i vårt
land, vunnit eu ytterligare noggrann kännedom om, att ett hufvudsakligt
villkor för ernående af goda skördar, icke blott på den gamla
åkerjorden utan i synnerhet å mossodlingar, läge i tillgången på billiga
och tjänliga jordförbättrings- och gödselmedel, särdeles af de slag, som
behöfdes i stora kvantiteter och kraftigast bidroge till höjandet af
jordens alstringsförmåga, såsom kalk, märgel, kalisalter och fosfater.
Mosskulturföreningen hade också låtit anställa jämförande försök med
kalkning å mossjord, genom hvilka det blifvit ådagalagdt, att större
delen af mossjorden utan riklig tillförsel af kalk icke kunde gifva en
afkastning, som ens tillnärmelsevis ersatte odlingskostnaden. Sålunda
hade det visat sig, att den för jordbrukaren viktigaste produkten, gräs,
ej kunde åstadkommas på högmossar utan kalk, att större delen al
vissa mossar ej utan kalk alstrade säd och att den gamla odalj orden
till stor del lede brist på kalk. För att kunna i större mängder komma
till användning måste emellertid kalken vara prisbillig. Då kalk inom
vårt land förekomme endast på enstaka, långt från hvarandra belägna
platser, vore det därför för jordbruket möjligt att i större mängd använda
kalk blott under förutsättning af billiga frakter. Enligt taxekommitténs
förberörda förslag utgjorde frakten för 100 kg. kalk pr
100 km. 28 öre, pr 200 km. 44 öre och pr 300 km 57 öre eller —
på sistnämnda afstånd — ungefär halfannan gång varans värde på
brytningsorten, hvilket då syntes böra beräknas till 40 öre pr 100 kg.
En stor del af landets jordbrukare vore hänvisade att taga sitt behof
af kalk från Skaraborgs län, där den träffades tillsammans med alunskiffer,
som användes vid bränningen af kalken, hvarför den ock där
kunde hållas prisbilligast. Då afståndet från Skaraborgs län till exempelvis
södra Småland utgjorde 300 km. eller därutölver, syntes följa,
att, om Småland skulle vinna fördelen att i större utsträckning kunna
begagna kalk, järn vägsfrakten för denna vara borde nedsättas med 50
procent under tariff 12.
I sammanhang med denna af svenska mosskulturföreningen gjorda
framställning hade äfven 19 af landets hushållningssällskap samt Kronobergs
läns landtmannaförening uti särskilda underdåniga skrivelser hos
Kungl. Maj:t anhållit om fraktnedsättning å kalk och märgel, därvid
flertalet biträdt mosskulturföreningens framställning. Västmanlands läns
hushållningssällskap hade hemställt om dylik nedsättning till minsta
Framställningar
från
hushållningssällskap
m, fl.
Järnvägsstyrelsens
utlåtande
den
•/it 1890.
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
möjliga belopp, som från järnvägens synpunkt kunde medgifvas. Hallands,
Skaraborgs och Kopparbergs läns hushållningssällskap hade anhållit
om så stor fraktnedsättning, som Kungl. Maj:t i jordbrukets
intresse funne skäligen kunna äga rum.
Öfver samtliga dessa framställningar afgaf järnvägsstyrelsen den
5 december 1890 underdånigt utlåtande. Dessförinnan hade styrelsen
i ärendet hört förvaltningarna för de enskilda järnvägar, b vilka, voro i
samtrafik med statsbanorna. Några få förvaltningar hade därvid motsatt
sig hvarje nedsättning i fraktsatserna, andra hade förklarat sig
villiga att biträda de bestämmelser i ämnet, som komme att blifva
gällande för statsbanorna, andra åter ansågo sig kunna för kalk och
märgel i vagnslaster om minst 8,000 kg. medgifva viss, närmare angifven
fraktnedsättning, hvilken emellertid ej obetydligt understeg den
af svenska mosskulturföreningen begärda.
Uti sitt förberörda utlåtande anförde järnvägsstyrelsen till en
början, att en så betydlig nedsättning i frakten för kalk och märgel,
som den af svenska mosskulturföreningen och öfriga med denna förening
instämmande petitionärer ifrågasatta, eller till hälften af de då
gällande afgifterna, syntes, äfven om Kungl. Maj:t i jordbrukets intresse
skulle finna för godt anbefalla tillämpning å statsbanorna af sådan
nedsättning, icke skäligen kunna åläggas de enskilda järnvägarna,
enär vid en dylik nedsättning den trafikinkomst, som erhölles vid
transport å 200 km. väglängd och häröfver, till och med komme att ej
obetydligt understiga den direkta kostnaden för transportens verkställande
på sätt framginge af nedanstående tabell, för hvilken lagts till grund
en af omförmälda kommitté verkställd beräkning öfver direkta transportkostnaden
å statsbanorna.
Antal kilometer. |
200 |
300 |
350 |
400 |
500 |
600 |
700 |
8C0 |
900 ! 1,000 |
j 1,500 |
|
Direkt transportkostnad: öre pi-lot) kg........................ .. |
26 |
39 |
45,5 |
52 |
65 |
78 |
91 |
104 |
117 |
130 |
195 |
Fraktafgifter för kalk och märgel |
22 |
28,5 |
32 |
35 |
41,5 |
48 |
54,5 |
61 |
67,5 |
74 |
107 |
Vidare anförde järnvägsstyrelsen, att styrelsen, ehuru till fullo
uppskattande betydelsen för det svenska jordbruket af låga järnvägs
-
Kungl. Maj.ts Ndd. Proposition N:o Öl.
trakter för kalk ocli märgel, dock af nyss angifna skäl icke ansåge
sig kunna ens beträffande statsbanorna förorda en sa betydande fraktnedsättning
för dessa varuslag som den föreslagna; samt att det däremot
syntes styrelsen af vikt, att för afstanden 200—600 km., öfver
Indika de mest betydande transporterna antagligen komme att framgå,
afgifterna ställde sig ungefärligen lika med de undantagsfrakter, som
å statsbanorna gällt före tillämpandet af 1889 ars taxa (se bil. I a).
På grund af det anförda hemställde järnvägsstyrelsen, att de gjorda
framställningarna måtte på det sätt bifallas, att föreskrift utfärdades
därom, att fraktafgifterna för kalk och märgel för jordbrukets behof
skulle vid sändningar i partier om minst 8,000 kg. pr vagn från och med
1891 års ingång och tills vidare å statsbanorna utgå med vissa närmare
angifna belopp, nämligen vid en väglängd af intill 60 km. enligt tariff
12, från och med 60 till och med 100 km. med belopp, som understege
nämnda tariff med 1 öre för 60 km. och med ytterligare 1 öre för
hvarje följande tiotal km., från och med 100 till 120 km. med 5 öre,
från och med 120 till 140 km. med 6 öre, från och med 140 till 180
km. med 7 öre samt från och med 180 km. med 8 öre under tariff 12,
allt pr 100 kg., äfvensom att dessa fraktsatser, med tillämpning i
öfrigt af samtrafiktaxans bestämmelser, skulle gälla till efterrättelse jämväl
för samtliga enskilda järnvägar i samtrafik dels med statens järnvägar
och dels med andra enskilda järnvägar transito statsbanorna.
Landtbruksstyrelsen afgaf den 31 december 1890 utlåtande i ärendet
och hemställde därvid, att frakten för kalk och märgel för jordbrukets
behof måtte vid transporter å statens järnvägar och med desamma i samtrafik
stående enskilda järnvägar nedsättas med 50 procent under hvad
den för statsjärnvägarna då gällande taxa i sådant afseende bestämde.
Uti underdåniga skrifvelser hade vidare under hösten 1893 åtskilliga
målsmän för den svenska järnhandteringen, under åberopande
af det tryckta läge, hvari denna handtering sedan länge befunnit sig,
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte befrämja, att då gällande frakter för
forsling å statens och enskilda järnvägar af vissa för järntillverkningen
erforderliga råämnen, bland annat kalk, måtte nedsättas med 50 procent,
hvarjämte ej mindre hushållningssällskapens ombud vid sammanträde i
november 1893 samt åtskilliga hushållningssällskap hvart för sig anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke, bland annat,
järnvägsfrakterna för landtmannaprodukter och artiklar, som för jordbruket
— Örebro läns hushållningssällskap jämväl för bergsbruket —
användes, kunde i väsentlig män nedsättas, än äfven svenska moss
-
landtbruksstgrelsens
utlåtande
den
31/i* 1890.
Framställningar
från
malsmän för
järnhandteringen
m. Jl.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
kulturföreningen i underdånig skrifvelse den 25 november 1893 förnyat
sin förut gjorda framställning om nedsättning i frakten å kalk och
märgel och därvid anhållit, att sådan nedsättning måtte tillämpas äfven
å i samtrafik med statsbanorna varande enskilda järnvägar.
järnvägs- Efter verkställda undersökningar och sedan styrelserna för om
“tttandTdZ
förmälda enskilda järnvägar blifvit ånyo hörda, afgaf järnvägsstyrelsen
16/<s 1895. uti underdånig skrifvelse den 15 juni 1895 förslag till ändringar
i då gällande godsindelning m. m., därvid järnvägsstyrelsen föreslog,
bland annat, att frakten å kalk, kalksten och märgel skulle vid
sändning af minst 8,000 kg. utgå efter tariff 12, dock att vid lastning
af minst 10,000 kg. å hvarje vagn frakten skulle utgå med
20 procent under sagda tariff (se bil. I e). Detta förslag blef af
Kungi. Maj:ts Kungl. Maj:t den 29 maj 1896 godkändt och fastställdt att lända till
be>lU''i890 2i,''° efterrättelse vid transporter å statens järnvägar från och med den 1
juli 1896, i sammanhang hvarmed Kungl. Maj:t ej mindre förklarade,
att hvad sålunda bestämts skulle tillämpas äfven å enskilda järnvägar
i samtrafik med statens järnvägar och med andra enskilda järnvägar
öfver statsbanorna, än äfven, beträffande transporter å statens järnvägar
af kalk, kalksten och märgel i fulla vagnslaster om minst
8,000 kg., tillsvidare utöfver den sålunda fastställda nedsättningen
i afgifterna försöksvis från och med sistnämnda dag medgaf den ytterligare
lindring i fraktkostnaden, då godset vore afsedt för jordbrukets
eller bergsbrukets behof, att mottagare af dylik vagnslast skulle af
frakten äga restitutionsvis återbekomma en krona för hvarje begynnande
femtiotal kilometer, som vagnen med fulla lasten tillryggalagt å statsbanorna
(se bil. I d). Tillika uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att utfärda
de kontrollföreskrifter, som i anledning af sistberörda bestämmelse blefve
erforderliga.
Jag kan i detta sammanhang nämna, att järnvägsstyrelsen uti sin
nyssnämnda underdåniga skrifvelse den 15 juni 1895 särskildt framhållit,
att dess då afgifna förslag syntes, åtminstone för det dåvarande,
angifva den gräns, öfver hvilken man ej kunde komma med nedsättningar
uti eu i samtrafik inom landet allmänt gällande frakttaxa.
Motionär vid Vid 1899 års Riksdag väcktes åtskilliga motioner (Första Kammaren
1899 ån n;0 ;[3? Andra Kammaren n:is 8, 20, 67, 91 och 171) i syfte att vinna
Riksdag pn(jring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport af kalk. I en af
motionerna (Andra Kammaren n:o 8) yrkades nedsättning med 30 procent,
i en annan (Andra Kammaren n:o 20) med 50 procent i den i gällande
frakttaxa för statens järnvägar bestämda fraktsats för artikeln kalk.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
Uti två af motionerna (Första Kammaren n:o 13 och Andra Kammaren
n:o 91) föreslogs, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga utredning, om och i
hvad mån nedsättning uti järn vägsfrakterna för kalk till bergs- och
jordbrukets behof kunde äga rum, eller, om så ej kunde ske eller
ansåges lämpligt, framkomma med förslag om att på annat sätt göra
fraktkostnaderna afsevärdt billigare för kalk, som för nämnda ändamål
transporterades å statens järnvägar. Liknande förslag framställdes ock
i den inom Andra Kammaren väckta motionen n:o 171 med undantag
däraf, att den ifrågasatta lindringen hemställdes skola gälla vid frakt ej
allenast å statens Titan äfven å enskilda järnvägar samt att tillika föreslogs,
att, därest frakta ed sättning e j befunnes lämplig, lindringen borde
ske efter hufvudsakligen samma grunder som i Danmark vore bestämda
för transporter af kalk. Slutligen hemställdes uti den inom Andra
Kammaren väckta motionen n:o 67, att Riksdagen måtte besluta att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till ett
reservationsanslag att användas för lindring i järnvägsfrakter för kalk,
som vore afsedd för jordbrukets upphjälpande, på det sätt och till det
omfång, Kungl. Maj:t och Riksdagen kunde finna lämpligt.
Beträffande förhållandena i Danmark meddelades i motionen n:o
171, bland annat, att för bevisligen transporterade märgel- och kalkmängder
till kulturändamål utbetalades från af danska riksdagen beviljade
medel genom Hedeselskabet */s af fraktbeloppet till rekvirenterna,
då dessa sålunda komme att betala endast Va af den ordinarie frakten,
därvid dock den minimiafgift, som mottagaren själf skulle erlägga, blifvit
fastställd till 3 kronor för vagnslast märgel å 10,000 kg. och till 6
kronor för vagnslast kalk å 10,000 kg.
Den ordinarie frakten vore för 10,000 kg.:
för afstånd i kilometer ............... 60—120—180—240.
kronor ............................................. 17— 26— 34— 40.
Med anledning af därom från vederbörande utskott framställd
anhållan anbefallde Kungl. Ma;j:t järnvägsstyrelsen att, hvad anginge
statens järnvägar, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande i ämnet
samt att jämväl infordra och till Kungl. Maj:t öfversända yttranden
från vederbörande förvaltningar för de enskilda järnvägarna i riket.
Sådant yttrande afgafs af styrelsen den 20 mars 1899 och öfverlämnades
till vederbörande utskott. På anförda skäl förklarade sig
styrelsen anse de i motionerna uttalade önskemålen i fråga om fraktnedsättning
å kalk kunna på det sätt tillmötesgås, att frakten för denna
Järnvägsstyrelsens
yttrande den
''-°/s 1899.
Riksdagens
skrifvelse den
18/& 1899.
8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
artikel skulle, då minst 10,000 kg. lastades på en vagn, utgå med
30 i stället för med 20 procent under tariff 12. Styrelsen framhöll
dock därvid särskild^ hurusom med tillämpning af en dylik fraktbestämmelse
visserligen någon behållning skulle vid transport å kortare
sträckor för järnvägen uppkomma, men att vid transport å längre
afstånd eller i samtrafik med enskild järnväg fraktinkomsten knappt
skulle betacka transportkostnaden, där den ej rent af understege densamma.
Vidare påvisade järnvägsstyrelsen, att de då utgående fraktafgifterna
för kalk vore lägre i Sverige än i våra grannländer Danmark,
Finland och Preussen.
Med skrifvelse den 19 april 1899 inkom järnvägsstyrelsen till
Kungl. Maj:t med infordrade yttranden från de i den inrikes sam trafiken
dä deltagande förvaltningarna af enskilda järnvägar; och öfverlämnades
jämväl dessa handlingar till vederbörande utskott för att tagas i öfvervägande
vid behandlingen af motionerna.
I skrifvelse den 13 maj 1899 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, om och i hvad mån nedsättning af
järn vägsfrakterna å statens järnvägar för vissa landtmannaprodukter
kunde äga rum samt huruvida för kalk, som för jordbrukets eller
bergsbrukets behof fraktades å såväl statens som enskilda järnvägar,
fraktkostnaderna kunde lindras dels genom nedsättning af fraktafgifterna,
och dels genom restitution af en del af fraktkostnaderna.
Till stöd härför framhöll Riksdagen, hvad angår fraktkostnaderna
för kalk, hurusom af de väckta motionerna i ämnet framginge,
hvilken vikt frågan om en lättnad i afseende å dessa kostnader tillmättes
inom landets olika delar. Därom vittnade äfven de af hushållningssällskap,
landtmannaföreningar och enskilda gjorda framställningar om
nedsättning i järnvägsfraktafgifterna för kalk.
Det syntes Riksdagen vara af alla erkändt, att det för ett land
med Sveriges naturförhållanden vore af den allra största betydelse, att
kraftiga åtgärder vidtoges för att lägga så stora områden som möjligt
under kultur och främja brukningen af den redan odlade jorden.
Genom att i alla hänseenden och således äfven i fråga om de odlingsbara
moss-, torf- och dymarkerna tillgodogöra sig landets naturliga tillgångar
och understödja de ansträngningar, som af enskilda och korporationer
gjordes i detta syfte, kunde svenska folket motse en ekonomisk
utveckling, fördelaktigt återverkande på alla samfundslifvets områden.
Det syntes alltså Riksdagen böra vara en nationell angelägenhet
9
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 51.
för oss att icke försumma vidtagande af åtgärder i nu nämnda hänseende,
hvilka vore ägnade att öka möjligheten för en talrikare befolkning att
existera och på samma gång gifva utsikter till eu bättre lön för den
å jordens odling nedlagda möda och kostnad. I afseende därå kunde
det numera ej af någon bestridas, att tillgång på kalk och dess användande
vore'' af den allra största betydelse, till och med en nödvändig
förutsättning, då det gällde att lägga nya jordområden under kultur
eller att bevara den redan odlade jordens bördighet.
Ur denna synpunkt ansåge Riksdagen, att frågan om fraktkostnaderna
vid kalktransport vore en för landet i dess helhet betydelsefull
angelägenhet. Visserligen vore särskildt några af rikets län företrädesvis
kalkfattiga och i behof af kalk. Men just dessa län — Blekinge,
Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Ålfsborgs, Värmlands och Västernorrlands
— innehölle så stora mossar, mader och kärrmarker, att de för
dessas uppbringande i kultur behöfde bistånd från öfriga delar af landet.
Enligt de i eu af motionerna förekommande uppgifter skulle
endast för ett rationellt bruk af åkerjorden — alltså utan att taga i
beräkning all den kalk, som behöfdes för uppodling af mossar m. m.
— årligen erfordras omkring 600,000 ton kalk, under det att sammanlagda
vikten af all den kalk, kalksten och cement, som under år 1897
fraktades å statsbanorna, uppgått allenast till något öfver 115,000 ton.
I sistnämnda tal vore visserligen ej myckenheten af den kalk medräknad,
som fraktades å fartyg och å enskilda järnvägar, men äfven med afseende
fäst därå syntes nyssnämnda förhållanden icke kunna undgå att väcka
den önskan, att genom lättade förbindelser och lindring i fraktafgifterna
ökade tillfällen måtte beredas landets jordbruksidkande befolkning att
erhålla ifrågavarande viktiga medel för höjandet af jordens afkastning.
För ett så betydelsefullt måls vinnande ansåge Riksdagen landet
i dess helhet böra medverka. Rättmätigheten af en dylik medverkan
hade länge erkänts af statsmakterna, då det gällt att afdika sänka marker,
att minska frostländigheten, att främja skogsodlingen m. m. Med lika
rätt begärdes nu statsmakternas bistånd för att genom underlättande
af kalkens tillgodogörande öka och förbättra den odlade jorden. Därtill
komme, att, såsom flera af motionärerna framhållit, de utgifter, som
statsverket möjligen skulle komma att vidkännas i nu ifrågavarande
hänseende, äfven ur andra synpunkter kunde anses väl använda.
Det vore otvifvelaktigt, att genom det ökade egendomsvärdet ökade statsinkomster
kunde väntas uppkomma, att med det förbättrade jordbruket
större produktion likasom äfven större konsumtion skulle föranleda ökade
Bih. till Biksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
fraktinkomster i fråga om åtskilliga artiklar och att ökade tillfällen
till arbete och förtjänst skalle yppa sig för olika klasser af befolkningen.
Det kunde icke förnekas, att de kalkbehöfvande provinsernas önskningar
om billiga järn vägsfrakter å kalk under de senare åren i viss
mån rönt tillmötesgående. Det af järnvägsstyrelsen på grund af § 46
riksdagsordningen afgifna yttrande, som till Riksdagens vederbörande
utskott öfverlämnats, angåfve, att möjlighet till ytterligare nedsättning
icke vore utesluten, i det att styrelsen ställt i utsikt, att för kalk, lastad
i minst 10 ton å eu vagn, skulle kunna tillämpas en fraktsats, som
med 30 procent understege tariffen 12 i gällande frakttaxa.
Därutöfver syntes krafvet på fraktnedsättningen icke kunna sträckas.
Men om man härvid erinrade sig, att omförmälda vara på grund af sin
tyngd och beskaffenhet i öfrigt måste betinga en i förhållande till varans
värde allt för hög fraktkostnad, så att denna vid längre järnvägstransport
uppginge till, om ej rent af öfversköte, varuvärdet,''vore det
tydligt, att man måste anlita särskilda utvägar för att verksamt underlätta
kalkens ökade användning. Detta blefve ännu mera uppenbart,
om man besinnade, att en afsevärd myckenhet kalk måste fraktas å
enskilda järnvägar, hvilka, såsom framginge af jämväl utaf järnvägsstyrelsen
meddelade upplysningar i ämnet, icke allmänt kunde erbjuda
en så betydande nedsättning i frakterna som statsbanorna.
En utväg att undanröja de hinder för kalkförbrukningen, som
de långa afstånden medförde, vore redan anvisad genom utfärdande af den
nu gällande bestämmelsen, att mottagaren af en vagnslast kalk m. m.
under vissa förhållanden ägde restitutionsvis återbekomma eu krona
för hvarje begynnande femtiotal kilometer, som vagnen tillryggalagt å
statsbanorna. Denna tanke hade, enligt hvad Riksdagen inhämtat, äfven
vunnit tillämpning i Danmark och därstädes utvecklats därhän, att
förbrukare af kalk för kulturändamål under vissa förhållanden erhölle
i restitution % af fraktafgiften. Till bestridande af de för en dylik
restitution nödiga medel anvisade representationen anslag.
Ifrågavarande anordning syntes Riksdagen vara i hög grad förtjänt
af uppmärksamhet äfven i Sverige. Därvid ville emellertid Riksdagen
framhålla, att restitution ej syntes böra lämnas åt andra rekvirenter än
dem, som använde kalken för jordbrukets eller bergsbrukets behof, eu
inskränkning, som redan vore stadgad för den hos oss medgifna, förutnämnda
restitutionen. Då verkan af den nu ifrågasatta restitutionen
skulle blifva alltför otillräcklig, därest densamma skulle afse allenast
11
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 57.
fraktafgifter å statens järnvägar, borde restitutionen gälla äfven för
transport ä de enskilda järnvägarna.
Rörande beloppet af den ifrågasatta restitutionen liksom angående
sättet för dess verkställande fann Riksdagen det vara för tidigt att uttala
sig, innan en behöflig utredning kommit till stånd. Dock ansåge Riksdagen
den i Danmark medgift]a restitutionen vara väl afvägd; och beträffande
sättet för medlens utbetalning föreställde sig Riksdagen möjligheten af
en återbetalning utaf fraktkostnaden eller ock af den anordning, att mottagaren
af en järnvägslast kalk skulle erlägga blott eu del af fraktbeloppet,
hvaremot återstoden skulle debiteras statskassan samt utbetalas
af viss bestämd myndighet, exempelvis Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Skulle ifrågavarande af Riksdagen sålunda antydda åtgärd
komma till stånd, svntes förutnämnda, nu af trafikmedel utgående restitution
böra indragas.
Riksdagen anmärkte slutligen i detta sammanhang, att under
uttrycket kalk borde i förevarande hänseende alla slag af kaustik och
kolsyrad kalk inbegripas.
Den 19 maj 1899 anbefallde Kung!. Maj:t järnvägsstyrelsen att
i ärendet afgifva underdånigt utlåtande och afgaf järnvägsstyrelsen ätande dm
sådant den 30 oktober 1901. 1 fråga om artikeln kalk anförde därvid *7*» i901-
järnvägsstyrelsen, bland annat, följande.
Af till järnvägsstyrelsen inkomna svar från de enskilda järnvägarna
å styrelsens förfrågan, huruvida de vore villiga medgifva en
nedsättning med 30 procent under tariff 12, jämväl i samtrafik, hade
de af nämnda järnvägar, för h vil ka transport af kalk spelade en afsevärdare
roll, lämnat afböjande svar.
En dylik nedsättning för försändelser af kalk i samtrafik mellan
stationer vid berörda järnvägar och stationer vid statens järnvägar eller
vid enskilda järnvägar öfver statens järnvägar syntes styrelsen således
ei kunna åvägabringas med mindre Kung!. Magt gjorde bruk af den
rätt Kungl. Maj:t vid fastställandet af taxor för transporter å dessa
såväl som öfriga enskilda järnvägar förbehållit sig att fastställa särskilda
afgifter för gods, som öfverginge mellan berörda järnvägar och
statsbanan eller enskild järnväg, med hvilken samfärdseln förmedlades
genom statsbanan.
Därest dock Kungl. Magt skulle finna skäl biträda Riksdagens
åsikt om lämpligheten af att emottagare af kalk för jord- eller bergsbrukets
behof skalle erhålla restitution af två tredjedelar af vederbörande
fraktbelopp, ansåge järnvägsstyrelsen det kunna ifrågasättas, om Kungl.
12
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 51.
Maj:t borde göra bruk af denna rätt, då de banförvaltningar, som af en
eventuell bestämmelse om än lägre fraktafgifter för kalk än de redan
utgående skulle lida minskning i inkomster, förklarat sig ej kunna
ingå på den af järnvägsstyrelsen föreslagna nedsättningen med 30
procent under tariff 12.
Beträffande den af Riksdagen ifrågasatta anordning, hvarigenom
förbrukare af kalk för jordbrukets eller bergsbrukets behof skulle erhålla
i restitution viss del af fraktafgiften, för hvilket ändamål nödiga medel
skulle af Riksdagen anslås, hölle styrelsen före, att, därest Riksdagens
uttalande, att den i Danmark medgifna restitutionen till förbrukare af
kalk för kulturändamål — två tredjedelar af frakten — syntes vara väl
afvägd, af de af Riksdagen föreslagna tvenne sätten för medlens utbetalning,
det senare eller att mottagaren af en järnvägsvagnslast
kalk skulle erlägga blott eu del af fraktbeloppet, hvaremot återstoden
skulle debiteras statskassan samt utbetalas af vissa bestämda myndigheter,
exempelvis Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, skulle
vara fördelaktigast såväl för trafikanterna som för järn vägsförvaltningen.
I fråga om sändningar af kalk, som äfven berörde enskilda järnvägar,
skulle i så fall den del af frakten, som icke af trafikanten direkt
erlades, genom styrelsens försorg tillgodoföras vederbörande enskilda
järnvägars kassa af de medel, som Riksdagen för ändamålet kunde
komma att anslå. Beträffande storleken af det belopp, som därför
behöfde anvisas, uppskattade styrelsen detsamma, därest restitutionsbeloppet
fixerades till två tredjedelar al frakten, till i rundt tal
250,000 kronor.
Järnvägsstyrelsen hemställde sålunda, att, därest Kungl. Maj:t
skulle finna skäl till Riksdagen aflåta nådig proposition om anvisande af
erforderliga medel i syfte att förbrukare af kolsyrad samt släckt eller
osläckt kalk äfvensom märgel, som försändes för jord- och bergsbrukets
behof, skulle under iakttagande af de kontrollföreskrifter, styrelsen
kunde finna skäl bestämma, erhålla restitution med två tredjedelar af
fraktbeloppet, och en dylik proposition af Riksdagen bifölles, den lindring
i fraktkostnaden för kalk, kalksten och märgel i fulla vagnslaster om
minst 8,000 kilogram, då nämnda gods vore afsedt för jordbrukets eller
bergsbrukets behof, som genom Kungl. Maj:ts nådiga bref af den 29 maj
1896 medgifvits tills vidare försöksvis från och med den 1 juli samma
år, måtte förklaras skola upphöra att gälla, samt att sättet för förstnämnda
fraktlindrings åtnjutande skulle bestämmas i enlighet med det af
styrelsen förordade förslaget, därvid dock den på statskassan belöpande
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
andel i respektive fraktafgifter sjmtes böra tillhandahållas styrelsen af
allenast en af Kungl. Magt därtill lämplig befunnen myndighet, exempelvis
statskontoret.
Sedan Kungl. Magt den 5 december 1901 meddelat beslut i anledning
af Riksdagens förberörda framställning utom i den del, som afsåg
lindring i fraktkostnaderna vid transport af kalk. har Kungl. Maj:t den
12 september 1902 i sistnämnda fråga infordrat yttrande af landtbruksstyrelsen,
som till följd däraf den 19 januari 1905 afgifvit underdånigt
yttrande, därvid styrelsen erinrat, bland annat, om de framställningar
i ämnet, som, enligt hvad i det föregående omförmälts, inkommit
från svenska mosskulturföreningen, 19 hushållningssällskap och Kronobergs
läns landtmannaförening, samt vidare anfört, hurusom det intresse,
som sålunda från jordbrukets sida af dess representanter visats förfrågan
om beredande af lindrigare fraktkostnader å järnvägarna för
kalk, måste anses tydligt ådagalägga, att här förelåge ett behof, som
icke kunde i längden afvisas.
Det svenska jordbrukets afkastning hade, enligt hvad erfarenheten
lagt i dagen, under de senare årtiondena icke stått i rätt förhållande
till de kostnader, som måst nedläggas å jorden för frambringandet åt
skördarna. Detta missförhållande hade allt skarpare framträdt i samma
män, som det för landtbrukets bedrifvande erforderliga arbetet kommit
att betinga allt större kostnader. För att det kapital, som i vårt land
nedlades på jordbruket, skulle kunna lämna skälig afkastning, vore nödvändigt
att öka jordens produktionsförmåga.
Till höjandet af denna syntes ett af de säkraste medlen vara att
tillföra jorden erforderliga mängder af kalk. Särskilt kunde detta anses
vara nödvändigt beträffande mossjorden, hvilken svårligen kunde med
fördel odlas utan att kalk tillfördes densamma. Som emellertid stora
delar af vårt land saknade kalkbrott, såge sig jordbrukaren ofta nödsakad
att från mer eller mindre aflägsna trakter hämta sitt behof af kalk och,
då frakterna för kalken på grund af varans tyngd måste ställa sig höga,
medförde kalkningen ofta allt för stora kostnader, för att den skulle kunna
komma till användning.
För att bedöma hvilket behof förefunnes af kalk och huru stor
tillgången på denna vara vore inom vårt land samt hvar kalk förekomme
inom landet, syntes landtbruksstyrelsen en redogörelse härutinnan vara
på sin plats.
Kalk förekomme inom vårt land dels såsom kristallinisk kalk
eller så kallad urkalk, dels såsom sedimentär kalk i silur-, krit- samt,
om ock i obetydlig grad. äfven keuperformationen.
Landtbruksstyrelsen»
•yttrande den
,9/i 1905.
14
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 51.
Urkalken påträffades ganska ymnigt i östra delen af mellersta
Sverige från östra Värmland och österut, men vore däremot sällsynt
inom andra delar af urbergsområdet.
Siluriska aflagringar funnes i Skåne, på Gottland och Öland, i
Östergötland och Västergötland, i Närke, något, om ock högst obetydligt
i Gästrikland, omkring Siljan i Dalarna samt på flera ställen vid Storsjön
i Jämtland.
Krit- och keuperkalken påträffades endast i Skåne.
Såsom råmaterial för tillverkning af kalk för jordbrukets behof i
form af bränd kalk eller malen rå kalksten användes för närvarande
urkalk, silurisk kalk och kritkalk. Kalkbrotten vore belägna omkring
de största förekomstorterna.
Enligt Sveriges handelskalender för år 1904 funnes nedan upptagna
antal kalkbrott inom följande län:
Jämtlands län ................................................................................................ 4
Gäfleborgs » 1
Kopparbergs » 10
Uppsala i» 1
Stockholms » 5
Södermanlands » 6
Västmanlands » 2
Örebro » 18
Östergötlands » 7
Skaraborgs » 25
Alfsborgs » 4
Kalmar » (Öland) ................................................................................ 3
Malmöhus » 10
Kristianstads » 11
Gottland s » 19
De öfriga länen, nämligen Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,
Värmlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Hallands
och Blekinge län, saknade nästan alldeles kalkbrott.
Vidkommande de särskilda länen syntes det böra nämnas, att i
Norrbottens och Västerbottens län på flera ställen förekomme kalk i fjällskiffrarnas
region, ehuru kalken till följd af den aflägsna belägenheten
af de orter, där den förekomme, icke åtminstone för närvarande kunde
komma till någon användning. Omkring Kalix, Luleå och Skellefteå
funnes äfven dolomitiska kalkstenar, som mycket väl skulle lämpa sig
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
till jordbrukskalk, men då bränningen säkert skulle ställa sig ganska
dyr, syntes enda sättet att tillgodogöra sig denna kalk vara att medelst
vattenkraft mala stenen till mjöl.
Västernorrlands län vore mycket fattigt på kalk och den enda afsevärda
kalkfyndiglieten funnes vid Alnön utanför Sundsvall.
Helt olika förhölle det sig däremot med Jämtland, där hela trakten
omkring Storsjön utgjordes af siluriska aflagringar, de största i vårt land,
särskild! ortocerkalk. Vidare förekomme därstädes alunskiffer, ehuru i
mindre mängd och mäktighet med låg halt af bitumen, hvarför skiffern
ej fått någon användning vid kalkbränning. För närvai’ande brändes
ganska litet kalk med ved såsom bränsle. Tillverkning af kalkstensmjöl
borde lätt kunna anordnas med den rikedom på lämplig vattenkraft, som
funnes inom Jämtland.
I Gäfleborgs län förekomme urkalk inom Torsåkers socken, där
äfven funnes en mindre kalkugn, äfvensom på några andra spridda ställen.
På Limon utanför Gäfle förekomme äfven silurisk kalk, dock i obetydlig
mängd. Den kalk, som funnes inom detta län, vore emellertid icke tillräcklig
för länet.
Kopparbergs läns västra del vore i saknad af kalk, men i östra och
södra delarna förekomme urkalk på enstaka ställen, likasom kring
Siljan funnes siluriska aflagringar. Där brändes också kalk i stor utsträckning.
Inom Värmlands län funnes endast på ytterst få ställen urkalk,
och borde länet räknas bland de kalkfattigaste inom vårt land.
Däremot funnes inom Örebro län såväl urkalk som siluriska aflagringar,
och vore en mängd kalkbrott i verksamhet i Kund atrakten.
I Västmanlands län funnes urkalk, särskild t vid Sala, där kalk
brändes af aktiebolaget Salberget.
Inom Uppsala län förekomme urkalk i den största mängden vid
Dannemora.
Likaså funnes inom Stockholms län något urkalk, som brändes vid
Enholm, Herräng, Hjortsberga, Rusta, Långbro med flera ställen.
Talrika urkalksfyndigheter funnes inom Södermanlands län och
stora brännerier vore anlagda vid Mörkö, Oaxen med flera ställen.
I Östergötlands län förekomme både urkalk och silurisk kalk,
den senare mellan Omberg och Roxen, och kalk brändes på ganska
många platser, hvarjämte kalkstensmjöl tillverkades vid Berg, Odensfors
och Gistad.
Inom Skaraborgs län förekomme siluriska berg vid Falköping,
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
Billingen, Kinnekulle samt Halle- och Hunneberg och brändes därstädes
ofantligt mycket kalk med skiffer såsom bränsle. Dessa kalkbrott försedde
en stor del af kringliggande län med deras kalkbehof.
Ålfsborgs samt Göteborgs och Bohus län vore mycket fattiga
på kalk. Detsamma gällde äfven Småland och Hallands län.
Däremot funnes rikligare kalkfyndigheter inom Skåne samt på
Gottland och Oland. Blekinge län hämtade sin kalk från Skåne.
Af det sagda framginge, att följande delar af landet vore för sitt
kalkbehofs fyllande hänvisade till andra landsdelar, nämligen Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands, Gäfleborgs, Värmlands, Ålfsborgs, Göteborgs
och Bohus, Hallands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län
med undantag af Oland samt Blekinge län.
Vidkommande frågan, hvarifrån dessa län skulle kunna från andra
delar af vårt land erhålla erforderlig mängd kalk, så syntes detta enligt
landtbruksstyrelsens mening kunna ske, beträffande de tre nordligaste
länen, sjöledes från Gottland eller Oland, Gäfleborgs län från Dalarnas
kalkbrott, Värmlands län från Örebro län, Ålfsborgs samt Göteborgs
och Bohus län från Skaraborgs län, Hallands och Blekinge län från
Skåne samt Småland irån Västergötland eller Skåne.
Med hänvisande till en landtbruksstyrelsens utlåtande bifogad,
utaf ledaren af verksamheten vid svenska mosskulturföreningen lämnad
utredning *), meddelade landtbruksstyrelsen vidare några närmare upplysningar
rörande kostnaden för kalkens användande.
För hektar uppginge kostnaden för grundkalkning af lerjord till
42 kronor 75 öre, om bränd kalk användes, och till 68 kronor vid
kalkning med kalkstensmjöl, samt för grundkalkning af mossjord i förra
fallet till 36 kronor 75 öre och i senare fallet till 59 kronor 50 öre,
allt under förutsättning att förbrukningsplatsen befunne sig omedelbart
invid kalkbrottet och således ingen som helst transportkostnad förekomme.
Enligt samma utredning skulle underliållskalkningen för år räknadt
kosta i medeltal för lerjord 3 kronor 32 öre och för mossjord 5 kronor
67 öre.
Vid beräkning huru mycket dessa kostnader ökades genom kortare
eller längre transport å järnvägarna, hade landtbruksstyrelsen funnit
kostnaden för kalkning per hektar uppgå till vid
'') Se bil. II.
17
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 51.
grundkalkning
å lerjord å mossjord
med jämvägsfrakt för |
bränd kalk |
kalkstensmjöl |
bränd kalk kalkstensmjöl |
|
kilometer |
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
100 |
54,3 8 |
84,32 |
46,99 |
73,78 |
200 |
60,5 3 |
92,9 6 |
52,04 |
81,34 |
400 |
70,08 |
106,4 0 |
60,2 7 |
93,10 |
600 |
79, G9 |
119,64 |
68,5 0 |
104,86 |
underliållskalkning |
||||
med 1,500 kilogram calciumoxid i cirkulation |
||||
å lerjord |
å mossjord |
|||
med jämvägsfrakt för |
brand kalk |
kalkstensmjöl |
||
kilometer |
kronor |
kronor |
||
100 |
20,03 |
31,6 2 |
||
200 |
22,30 |
34,8 6 |
||
400 |
25,83 |
39,9 0 |
||
600 |
29,36 |
42,94 |
||
omedelbart vid kalkbrottet |
15,75 |
25,50 |
Vid enskilda banor, som stode i samtrafik med statsbanorna, erlades
utom frakten ett frakttillägg af 5 öre för hvarje 100 kilogram för
hvarje enskild bana, öfver hvilken kalken transporterades. Vid vissa dylika
banor belöpte sig emellertid sagda frakttillägg till 7—8 öre. Det vore
tydligt, hvilken kännbar utgift sådant frakttillägg komme att tillskynda
konsumenten, helst ofta hände, att kalken måste fraktas öfver flera
enskilda banor. Genom sådana frakttillägg kunde till och med, då våglängden
ej mer än obetydligt öfverstege 100 kilometer, frakten uppgå
till hälften af varans värde.
Landtbruksstyrelsen ansåge det icke vara möjligt att beräkna, huru
hög fraktkostnad kalken i allmänhet kunde draga, då detta berodde på
dess värde på förbrukningsplatsen, hvilket växlade snart sagdt i obegränsad
mån. På sätt af den bifogade utredningen framginge, vore
kalkens verkan så mångfaldig och så olika, beroende på beskaffenheten
af jordarten och den växt, som skulle odlas, på ändamålet med kalkningen
m. m., att man i allmänhet endast syntes kunna såga, att kalkningen
vore af så stor betydelse och behöfde så allmänt användas, att
det vore ett viktigt önskemål att från statens sida gjordes hvad på den
kunde ankomma, för att kalken skulle blifva så allmänt använd för jordbruksändamål,
som omständigheterna påkallade. Vidsträckta arealer af i
öfrigt odlingsbara mossmarker erfordrade endast kalk för att sedan kunna
Bill. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 3
Järnvägistyrelsens
utlåtande
den
28/n 1906.
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
med ekonomisk fördel odlas. Mången fastmarksåker förmådde ej bära
ens en medelmåttig klöfverskörd och lämnade således endast låg afkastning,
därför att kalkbrist vore lör lianden och jordinnehafvaren ansåge
det med nuvarande frakter för dyrt att anskaffa den behöfliga kalken.
Om också en fullt exakt beräkning härutinnan icke läte sig verkställa,
ansåge landtbruksstyrelsen det likväl vara en själfklar sak, att,
lör den händelse det eljest skulle finnas lämpligt, att restitution till
belopp, motsvarande två tredjedelar af frakten, på sätt järnvägsstyrelsen
föreslagit, skulle komma till stånd, det af järnvägsstyrelsen i sådant
afseende beräknade statsanslaget af 250,000 kronor, för år räknadt, vida
skulle uppvägas och ersättas genom de fördelar, som eu större användning
af kalk för jordbrukets behof skulle medföra.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen,
som icke ansett sig hafva anledning att ingå i bedömande af frågan
från statsfinansiell eller samfärdselsynpunkt, i underdånighet hemställt,
att, försåvidt Kungl. Maj:t skulle vid pröfning af ärendet i hela dess
vidd finna hinder däremot icke möta, Kungl. Maj: t måtte i jordbrukets
intresse bereda tillgång till de medel, som enligt järnvägsstyrelsens beräkning
skulle erfordras för restitution, på sätt samma styrelse antydt,
af två tredjedelar af fraktbeloppet för kalk, som å statens eller enskilda
järnvägar forslades och vore afsedd för jordbrukets behof.
Den 15 september 1906 bär Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
ej mindre att anmoda vederbörande förvaltningar för de enskilda järnvägarna
inom riket att inkomma med yttrande, huruvida de vore villiga
medgifva, att i samtrafik frakten för artikeln kalk finge, då minst 10,000
kg. lastades på en vagn, utgå med 30 procent under tariffen 12, än
äfven till Kungl. Maj:t inkomma med de sålunda infordrade yttrandena
äfvensom förnyadt eget underdånigt utlåtande rörande förevarande ärende
i dess helhet, innefattande jämväl utredning angående de under senare
år inträffade förhållanden, som ansåges böra öfva inverkan på frågans
bedömande. Järnvägsstyrelsen afgaf sitt utlåtande den 29 november
1906 och öfverlämnade därvid inkomna yttranden från förvaltningarna
för de enskilda järnvägarna. Af dessa yttranden hade järnvägsstyrelsen
funnit, att det alldeles öfvervägande antalet järnvägar bestämdt motsatte
sig den ifrågasatta nedsättningen till 30 procent under tariffen 12, hvilken
nedsättning förmenats komma att medföra förlust för järnvägarna, särskilt
med hänsyn till förväntade ökade aflöningskostnader. En del
järnvägar hade till och med uttalat, att den för närvarande gällande
frakten numera icke ansåges betäcka järnvägarnas omkostnader.
19
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 51.
Järnvägsstyrelsen har vidare anfört, att bifall till den ifrågasatta
nedsättningen endast lämnats af Gäfle—Dala, Karlskrona—Växjö, Kinnekulle—Lidköpings,
Södra Dalarnas, Siljans, Sala—Gysinge—Gäfle, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga,
Uddevalla—Lelångens och Varberg—
Borås järnvägar samt några smärre banor, af hvilka en del enligt uppgift
icke kunde påräkna några afsevärda transporter af kalk.
Under sådana omständigheter och då det med hänsyn till de af
vederbörande styrelser anförda skälen för afslag icke i detta fall syntes
böra ifrågakomma, att Kungl. Maj:t begagnade sig af den rätt att
fastställa särskilda afgifter för gods i samtrafik, som Kungl. Maj:t
vid fastställandet af taxor för transporter å enskilda järnvägar förbehållit
sig, syntes det få anses omöjligt att i samtrafik genomföra någon
nedsättning* af gällande frakter för kalk, utan att vederbörande järnvägar
på lämpligt sätt erhölle ersättning, motsvarande fulla beloppet af
den lidna inkomstminskningen.
Hvad därefter beträffade transporter af kalk i statens järnvägars egen
trafik, har järnvägsstyrelsen framhållit, att den inkomst, statens järnvägar
erhölle enligt nuvarande bestämmelse, att frakten skulle utgå med 20
procent under tariff 12 med afdrag af 1 krona per vagn för hvarje påbörjadt
femtiotal km. (se bil. I d), på det allra närmaste motsvarade
frakten enligt den ifrågasatta tariffen, SO procent under tariff 12. Detta
framginge af följande tabell, uti hvilken i den förra kolumnen upptagits
nuvarande frakten för 100 kg. — under förutsättning att, såsom nästan
alltid vore fallet, vagn lastades med 10 ton — och i den senare den
ifrågasatta nya frakten:
10 |
km. |
5 |
öre |
6 |
öre. |
20 |
7 |
» |
7 |
» |
|
30 |
9 |
» |
9 |
» |
|
40 |
» |
11 |
» |
11 |
» |
50 |
13 |
13 |
» |
||
100 |
» |
20 |
20 |
» |
|
150 |
27 |
» |
26 |
||
200 |
31 |
31 |
|||
300 |
40 |
» |
40 |
» |
|
400 |
» |
48 |
49 |
||
500 |
» |
56 |
» |
58 |
» |
600 |
» |
65 |
67 |
» |
20
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 51.
Af denna sammanställning framginge, att de ändringar af frakterna,
än förhöjningar, än nedsättningar, som skulle uppstå genom ersättande
å statens järnvägar af den nuvarande tariffen genom den ifrågasatta
nya, vore synnerligen oväsentliga. Då därtill komme, att det nuvarande
beräkningssättet vore lättare att tillämpa, för den händelse att någon
nedsättning af frakterna på enskilda järnvägar icke företoges, hade järnvägsstyrelsen
ansett sig böra afstyrka den ifrågasatta fraktberäkningen
för kalk enligt tariff 12 med afdrag af 30 procent.
Då emellertid Kungl. Maj:t ålagt järnvägsstyrelsen att afgifva
förnyadt underdånigt utlåtande rörande förevarande ärende i dess helhet,
hade järnvägsstyrelsen, som af landtbruksstyrelsens underdåniga
utlåtande i ärendet fått den uppfattningen, att en nedsättning af
gällande frakter för kalk för jordbrukets behof vore i hög grad önskvärd,
ansett sig böra företaga en undersökning, huruvida styrelsen
möjligen för statens järnvägars del skulle kunna tillstyrka ett större
afdrag å frakten än det nuvarande af 1 krona per vagn för 50 km.,
utan att därigenom uraktlåta att taga skyldig hänsyn till nämnda järnvägars
finansiella resultat.
Under år 1904 transporterades å statens järnvägar 92,960 ton
kalk för jordbrukets behof, hvaraf 23,479 ton i egen trafik och 69,481
ton i samtrafik. Antalet tonkilometer hade beräknats till 8,350,000 och
fraktinkomsten å statens järnvägar till omkring 170,000 kronor eller,
med afdrag af restitutionen, till omkring 148,000 kronor. Beträffande
utgifterna bestode de i första rummet af kostnaderna för vagnarnas framdragande
och underhåll samt för erforderlig tågpersonal, hvilka beräknats
till 4,7 öre per vagnkilometer. Då emellertid kalkvagnarna alltid
måste återgå tomma, uppstode samma utgift för återfärden, tillsammans
alltså 9,4 öre per vagnkilometer eller, då regelbundet 10 ton
lastats på hvarje vagn, äfven på dem, hvilkas bärighet vore större, 0,94
öre per tonkilometer. Hela kostnaden för vagnarnas framdragande och
underhåll samt för erforderlig tågpersonal hade alltså år 1904 uppgått
till omkring 78,000 kronor.
F örutom detta belopp måste emellertid på kalktransporterna läggas
större delen af ett belopp, motsvarande ränta och amortering å anskaffningskostnaden
för de begagnade vagnarna. Förhållandet vore nämligen,
att kalk på grund af nödvändigheten att fullkomligt utestänga väta
måste transporteras i vagnar af en alldeles särskild konstruktion, som
icke lämpade sig för några andra transporter. Detta framginge, bland
annat, af att kalkvagnarna endast från början af mars till början af maj
och från midten af juni till midten af augusti användes i den utsträck
-
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
ning, som för vanliga vagnar kunde betraktas såsom normal, under det
att under den öfriga delen af våren, sommaren och hösten 15 å 40
procent och under vintern 50 å 85 procent af kalkvagnarna stode utan
användning. Antoges det belopp, som beliöfdes till betäckande åt ränta
och amortering å anskaffningskostnaden, 1,067,000 kronor för de år 1904
befintliga 350 kalkvagnarna, till 7 procent däraf eller i rundt tal 75,000
kronor, kunde enligt järnvägsstyrelsens åsikt högst en tredjedel af denna
summa läggas på kalkfrakten för bergsbrukets behof eller för byggnadsändamål,
och måste således transporterna för jordbrukets behof år 1904
belastas med minst 50,000 kronor.
Lade man detta belopp till berörda 78,000 kronor, så vore det
tydligt, att nämnda fraktinkomst för kalk för jordbrukets behof,
148,000 kronor år 1904, i det allra närmaste åtgått till bestridande af
direkta utgifter och lämnat ett ytterst obetydligt belopp öfver såsom bidrag
till järnvägarnas mångahanda öfriga kostnader, för banunderhåll, banbevakning,
allmän förvaltning, expedition, vagnväxling in. in., och naturligtvis
intet bidrag till ränta å anläggningskapitalet. Det vore till och med fara
värdt, att framdeles, då aflöningarna och möjligen äfven kolprisen komme
att stiga, fraktinkomsterna skulle visa sig otillräckliga att betäcka de
direkta kostnaderna för kalktransporterna och således förorsaka statens
järnvägar ren förlust.
Under sådana förhållanden syntes den enda utvägen att tillgodose
jordbrukets behof att erhålla kalk till billigare pris, än hittills varit
möjligt, vara den af Riksdagen ifrågasatta, att bevilja viss restitution,
att utgå af statsmedel. Huru en dylik restitution borde beräknas berodde
i så fall uteslutande af jordbrukets behof, och därvid behöfde icke järnvägarnas
driftkostnader och de i samband därmed stående ordinarie
fraktbeloppen vara ensamt afgörande.
Den kostnad för staten, som en dylik restitution skulle föranleda,
berodde naturligen på det sätt, hvarpå restitutionen afpassades, och därvidlag
måste äfven tagas i betraktande, att en större restitution kunde antag-as
medföra större trafikökning än en mindre. Fraktinkomsten enligt gällande
tariff för kalk för jordbrukets behof å statens järnvägar uppginge
såsom nämndt till omkring 170,000 kronor; lades därtill frakterna å
enskilda järnvägar samt för kalk för bergsbrukets behof, syntes sammanlagda
nuvarande fraktinkomsten för kalk för jord- och bergsbrukets
behof kunna uppskattas till approximativt 350,000 kronor per år.
Skulle en restitution af statsmedel komma att beviljas, syntes det
järnvägsstyrelsen icke vara någon anledning att bibehålla den nuvarande
restitutionen från statens järnvägars sida, hvilken i så fall, förutom
Karta.
Departements
chefens
yttrande.
22 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 51.
att den ensidigt gynnade trafikanter, som kunde begagna statsbanorna,
endast skulle innebära en dubbel bokföring, och hvilken för öfrigt,
såsom of\ an framhållits, framdeles sannolikt komme att förorsaka
statens järnvägar direkt förlust. I hvarje fall vore den nuvarande bestämmelsen,
enligt hvilken restitutionen skulle utgå med visst belopp per vagn,
lastad med minst 10 ton, oafsedt om större kvantitet inlastats, olämplig
och ägnad att föranleda missbruk. Den ledde nämligen till att en person,
som försände t. ex. o0 ton kalk 75 km., erhölle 6 kronor i restitution,
om han begagnade tre vagnar, men endast 4 kronor, om han lastade in
kalken på två \ agnar. Detta stode ju i direkt strid med järnvägarnas
intresse att få vagnarna lastade så väl som möjligt, och det hade faktiskt
visat sig, att i de befintliga kalkvagnar, som kunde bära 16 ton,
regelbundet endast 10 ton inlastades.
En eventuell restitution borde naturligen utbetalas genom vederbörande
stationer, vare sig de läge vid statens eller enskilda järnvägar.
Det förefunnes sedermera ingen svårighet att, under förutsättning att
järnvägsstyrelsen bemyndigades utfärda erforderliga kontrollföreskrifter,
ordna all redovisning och kontroll samt erforderlig afräkning med
enskilda järnvägar genom järnvägsstyrelsens kontrollkontor, hvarefter
det sammanlagda^restituerade beloppet syntes lämpligen månadsvis kunna
godtgöras statens järnvägar af en enda myndighet, t. ex. statskontoret.
Med stöd af hvad järnvägsstyrelsen sålunda anfört har styrelsen
hemställt, att, för den händelse. Kungl. Magt skulle finna skäl vidtaga
åtgärder för att emottagare af kalk, kalksten och märgel för jord- eller
bergsbrukets behof måtte af särskildt utanordnade medel erhålla restitution
å järnvägsfrakten i större omfattning än nu vore stadgadt, Kungl.
Maj.t måtte därvid dels upphäfva föreskriften i nådiga brefvet den 29
maj 1896 om restitution af frakt för kalk o. d. för jord- eller bergsbrukets
behof, dels föreskrifva, att restitutionen skulle äga rum genom
vederbörande järnvägsstation och under iakttagande af de kontrollföreskrifter,
järnvägsstyrelsen skulle äga utfärda.
Till åskådliggörande af belägenheten af förekommande kalktillgångar
har jag låtit genom Sveriges geologiska undersökning utarbeta
en karta, som torde få bifogas detta protokoll.
Af den. redogörelse, jag här lämnat, för de sträfvanden, som
under en följd af år varit riktade på att genom nedbringandet af
järnvägsfrakterna å kalk sätta landets jordbrukare i tillfälle att i större
utsträckning än hittills i allmänhet varit fallet tillgodogöra sig de
många fördelar, hvilka en kalkning af jorden erbjuder, framgår tydligt
den stora betydelse, man med rätta fäster vid en tillfredsställande lös
-
Kungl. Maj:t& Nåd. Proposition N:o 51. 2o
ning- af denna fråga. En rik erfarenhet liar visat, att häri ligger en
af de viktigaste förutsättningarna för att det nu med lifligt intresse
omfattade arbetet på att bringa vårt lands stora, hittills så godt som
värdelösa mossar under lönande kultur, skall krönas med framgång,
i det att den nybrutna, mer eller mindre oförmultnade mossjorden
endast genom riklig kalktillförsel kan sättas i det fysikaliska skick,
att den genom tillfredsställande skördar betalar odlingskostnaderna
och lämnar odlaren skälig ersättning för påförda gödselmedel m. m.
Äfven i den gamla åkerjorden måste tillgången på kalk vara riklig,
för att de stora mängder näringsämnen, livilka i naturlig och konstgjord
gödsel vid det nutida rationellt bedrifna jordbruket tillföras
densamma, skola kunna af växterna fullt tillgodogöras. Då kalkningen
vidare genom åstadkommande äfven af andra betydelsefulla kemiska
omsättningar och förändringar i jorden gör densamma luckrare och
mera lättbrukad, varmare och mera drifvande, ökar dess absorbtionsförmåga,
påskyndar den under inflytande af olika mikroorganismer
pågående viktiga salpeterbildningen, oskadliggör särskild! i mossjord
ofta förekommande skadliga föreningar, hvilka i många fall kunna
förtaga verkan af den rikligaste gödsling, och sålunda i flera afseenden
utöfvar ett lifgifvande inflytande på all odlad jord, är det
uppenbart, att man uti kalken har ett det allra viktigaste jord förbättringsmedel
och att en underlättad tillgång därtill skulle väsentligt
höja den svenska jordens afkastningsförmåga och sålunda befordra
ett viktigt statsintresse. Det förhållandet att stora delar af
vårt land sakna kalkförekomster, under det andra hafva riklig tillgång
därpå och att just de områden, livilka inrymma de största ännu ouppodlade
mossarna, i regel äro de kalkfattigaste utgör enligt mitt förmenande
kraftigt talande skäl för vidtagande af särskilda åtgärder från
statens sida för att åt dessa kalkfattiga trakter bereda möjlighet att i
nödig utsträckning begagna sig af ifrågavarande jordförbättringsmedel.
Att de långa afstånden och däraf följande dryga fraktkostnader i förhållande
till varans värde skola verka i hög grad hämmande i detta
afseende, är uppenbart.
Beträffande det sätt, hvarpå ifrågavarande önskemål lämpligen
skulle kunna förverkligas, har Riksdagen i sin förberörda skrifvelse anvisat
två olika vägar för ernående af målet, den ena fraktnedsättningoch
den andra restitution medelst för ändamålet anslagna statsmedel.
I fråga om den förstnämnda eller fraktnedsättning har dock Riksdagen
som sin mening uttalat, att densamma icke syntes kunna sträckas utöfver
den gräns, som järnvägsstyrelsen angifvit i sin underdåniga skrifvelse
den 20 mars 1899, nämligen en fraktsats, som med 30 procent under
-
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
stege tariffen 12 i gällande frakttaxa. Järnvägsstyrelsen har också i
nyss berörda skrifvelse framhållit, att man med tillämpning af denna
fraktbestämmelse uppnått den gräns, där vid transport å långa afstånd
eller i samtrafik med enskilda järnvägar fraktinkomsten knappast kunde
täcka transportkostnaden utan rent af understege densamma.
Under de år, som förflutit, sedan detta uttalande gjordes, hafva
emellertid — såsom ock framgår, bland annat, af styrelsernas för de
enskilda järnvägarna i ämnet senast afgifna yttranden — järnvägarnas
driftkostnader af olika skäl icke oväsentligt ökats. Grundad anledning
finnes också att antaga, att så fortfarande kommer att blifva
fallet. En följd häraf har blifvit, att de enskilda järnvägarnas förvaltningar
nu ställa sig ännu mera motvilliga mot ytterligare fraktnedsättning,
än fallet var år 1899. Vid dessa förhållanden torde det, såsom
äfven järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande den 29 november 1906 framhållit,
numera få anses omöjligt att i samtrafik eller öfverhufvud såvidt angår
de enskilda järnvägarna genomföra någon nedsättning af gällande frakter
för kalk. Att detta oaktadt vid transport å statsbanorna tillämpa den
ifrågasatta fraktberäkningen enligt tariff 12 med afdrag af 30 procent,
synes mig på de af järnvägsstyrelsen anförda skäl icke böra ifrågakomma,
och i denna min uppfattning har jag ytterligare styrkts vid mina öfverläggningar
i ämnet med statsrådet och chefen för civildepartementet.
Fullgoda skäl hafva ock af järnvägsstyrelsen anförts mot, att erforderlig
ytterligare lindring i här ifrågavarande transportkostnader beredes genom
att höja beloppet af den restitution, som vid transport å statsbanorna
nu utgår af trafikmedel, ett sätt för beredande af fraktlindring, som
dessutom redan af den anledningen, att det ensidigt gynnar endast
trafikanter af statens järnvägar, icke kan få den räckvidd, som här afses.
Under dessa förhållanden och då det mål, man här vill nå, eu
allmän höjning af den svenska jordens afkastning, är af betydelse icke
endast för den enskilde jordbrukaren utan för landet i dess helhet, tvekar
jag icke att tillråda anlitandet af den andra af Riksdagen anvisade
utvägen till målets vinnande eller att viss del af fraktafgiften må utgå
från särskildt för ändamålet anvisadt statsanslag.
Såsom stöd för denna min uppfattning tillåter jag mig att äfven
åberopa, hurusom Riksdagen, under framhållande af kalkens stora värde
såväl vid läggandet af nya jordområden under kultur som vid bevarandet
af den redan odlade jordens bördighet, uppställt beredandet af ökade
tillfällen för landets jordbruksidkande befolkning att tillgodogöra sig
ifrågavarande viktiga medel för höjandet af jordens afkastning såsom
ett betydelsefullt mål, för hvars vinnande landet i dess helhet bör medverka.
Hvad Riksdagen i sammanhang härmed anfört om de ökade
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51. 25
statsinkomster, som eu höjning af jordens afkastning bör kunna medföra,
om de ökade fraktinkomster i fråga om åtskilliga artiklar, som en
med det förbåttrade jordbruket större såväl produktion som konsumtion
skulle föranleda, samt om de ökade tillfällen till arbete och förtjänst,
som skulle yppa sig för olika klasser af befolkningen, torde innefatta
ytterligare bevis för lämpligheten af att i detta fall anlita den direkta
anslagsvägen.
Om vid bedömandet af föreliggande fråga nu angifna synpunkter
få göra sig gällande, synes det mig äfven vara en oafvislig fordran,
att trafikanter af enskilda järnvägar i här ifrågavarande hänseende
blifva likställda med dem, som anlita statsbanorna. Det skulle nämligen
onekligen ligga en kännbar orättvisa i att bereda endast dessa
senare en fördel af sådan beskaffenhet som den här ifrågasatta, medan
åter de många, hvilka begagna sig af enskilda järnvägar, skulle komma
i en ofördelaktig undantagsställning. De bestämmelser, som i förevarande
hänseende komma att träffas, böra sålunda tillämpas icke blott
å statsbanorna utan äfven å enskilda järnvägar och beträffande dessa
senare icke endast i samtrafik med statens järnvägar eller med andra
enskilda järnvägar öfver statsbanorna utan äfven vid transporter, som
icke beröra dessa sistnämnda, därvid dock, i de fall då frakten icke utgår
, undantagsfall (se bil. I e), hvilket för närvarande
är händelsen vid vissa enskilda järnvägar, statsbidraget torde böra
beräknas såsom om denna tariff tillämpats. Några betänkligheter mot
att åt. här ifrågasatta förmån gifva nu angifna räckvidd på grund
af svårighet att utöfva kontroll öfver sändningar, som transporteras lokalt
å enskilda järnvägar eller i sådan samtrafik, som icke granskas af statens
järnvägars, kontrollkontor, torde, enligt hvad jag hos järnvägsstyrelsen
inhämtat, icke behöfva uppstå.
Samma uppfattning angående utsträckningen af omförmälda förman
har ock uttalats i Riksdagens skrifvelse i ämnet, däruti framhållits,
att verkan af den ifrågasatta restitutionen skulle blifva allt för otillräcklig,
därest densamma skulle afse allenast fraktafgifter å statens
järnvägar.
Hvad angår storleken af det bidrag, hvarmed staten synes böra
deltaga i fraktkostnadernas täckande, tillåter jag mig till eu början påpeka,
att det onekligen vore önskvärd! att vid dess bestämmande kunna
utgå från det maximipris för kilogram ren kalk, vid hvilket kalkning,
där sådan befunnes behöflig, under alla förhållanden med fördel kunde
verkställas. Statsbidraget borde då bestämmas så, att kalkpriset å de
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 38 Höft. 4
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
olika orterna därigenom kunde nedbringas till öfverensstämmelse med detta
maximipris. Att finna ett sådant pris låter sig emellertid, såsom äfven
af den i ärendet förebragta utredningen framgår, icke göra, enär ej endast
kalkhalten i skilda slag af kalk är synnerligen växlande utan äfven olika
jordarter och olika växtslag fordra påförande af mycket olika mängder kalk
Frågan måste således bedömas utan en sådan utgångspunkt. Svenska
mosskulturföreningen och det öfvervägande flertalet af landets hushållningssällskap
hafva nu hemställt om en nedsättning med 50 procent
under tariff 12 i gällande frakttaxa (se bil. I c), hvilken nedsättning
motsvarar en fraktafgift, som med omkring 37,5 procent understiger
den för närvarande vid större sändningar tillämpade, med 20 procent
under tariff 12 utgående fraktsatsen. Å andra sidan har Riksdagen
i sin förenämnda skrifvelse, med framhållande att, innan någon utredning
förelåge, det vore för tidigt att uttala sig om storleken af det
belopp, som borde restitueras, dock påpekat, att det syntes Riksdagen,
som om den i Danmark medgifna restitutionen af i regel */» eller
66,6 procent af gällande fraktafgift vore väl afvägd. Tillämpad på
nuvarande svenska förhållanden skulle en sålunda beräknad fraktlindring
motsvara en nedsättning i fraktsatserna med omkring 73 procent under
tariff 12 (se bil. I f). För min del anser jag mig i anledning af hvad
Riksdagen sålunda ifrågasatt böra framhålla, att, hvad Danmark beträffar,
rätten till restitution där dels endast afser vissa mindre gynnsamt lottade
delar af landet, dels ock är kringgärdad med åtskilliga på specifikt danska
förhållanden grundade bestämmelser, som icke oväsentligt begränsa
statens utgifter för ändamålet, men som icke rätt väl låta sig öfverflvttas
på våra förhållanden. Den i anledning af Riksdagens skrifvelse
förebragta utredningen har ej heller gifvit anledning antaga, att en så
långt gående fraktlindring som den i Danmark medgifna, ehuru naturligtvis
synnerligen gynnsam för jordbruket, äfven från de andra synpunkter,
från hvilka frågan jämväl måste skärskådas, skulle vara lämplig
i Sverige. Vid sådant förhållande synes mig så mycket större betydelse
böra tillmätas den omständigheten, att mosskulturföreningen och hushållningssällskapen,
som väl få antagas besitta en på praktisk erfarenhet
grundad, så vidt det låter sig göra, tillförlitlig kännedom om i hvad
mån ett nedbringande af de med jordens kalkning förbundna kostnaderna
under här i landet allmänt gängse förhållanden kan anses af behofvet
påkalladt, funnit sig böra föreslå en icke obetydligt mindre fraktlindring.
På grund häraf och då det, enligt hvad jag ofvan anfört,
icke låter sig göra att, såsom Riksdagen i sin skrifvelse ifrågasatt,
åstadkomma någon fördelning af fraktlindringen på dels nedsättning
27
Kungl. Maj:ti Nåd. Proposition N:o 51.
i gällande fraktafgifter och dels restitution af en del af dem, utan
endast sistnämnda, för statsverket mera betungande åtgärd här torde
kunna ifrågakomma, har det synts mig lämpligast och riktigast att
stanna vid den fraktlindring, som mosskulturföreningen och landets
hushållningssällskap ansett tillfyllestgörande. Därvid har jag dock
funnit mig böra föreslå, att den del af fraktbeloppet, som staten skulle
komma att erlägga, måtte afrundas uppåt till jämnt 40 procent af
nu tillämpade, med 20 procent under tariff 12 utgående fraktsats, i
hvilket fäll mottagarens fraktkostnad skulle komma att belöpa sig till
60 procent af sistnämnda fraktsats (se bil. I g). Med en sådan anordning
skulle vid transport å så lång vägsträcka som t. ex. 300 kilometer
frakten för mottagaren icke uppgå till högre belopp än 2 kronor 80 öre
per ton, hvilken förhöjning i priset på själfva varan ej torde behöfva
afhålla någon jordbrukare från att kalka sill jord i den utsträckning,
förhållandena kräfva.
På korta afstånd anser jag denna lindring i fraktkostnaderna
icke vara af behofvet påkallad utan torde böra bestämmas, att bidrag
af statsmedel till täckande af viss del af ifrågavarande fraktkostnader
lämnas, först då frakten enligt nu tillämpade tariff 12 med afdrag af 20
procent öfverstiger en krona per ton, hvilket inträffar vid transport å
minst 40 kilometer, samt att bidraget därefter begränsas så, att mottagarens
fraktkostnader oaktadt restitutionen aldrig komma att understiga
nämnda belopp. Under dessa förhållanden skulle den föreslagna
fraktlindringen först vid järnvägstransport å omkring 70 kilometer komma
att fullt tillgodonjutas.
Enligt Kungl. Maj:ts i det föregående omförmälda beslut den 29
maj 1896 medgifves fraktnedsättning med 20 procent under tariff 12
endast vid sändning af minst 10 ton å hvarje vagn. Samma bestämmelse
angående den transporterade varans kvantitet synes mig böra uppställas
såsom villkor för erhållande äfven af här föreslagna lindring i fraktkostnaderna.
Någon fara för att landets mindre jordbrukare, hvilka
kanske vid inköp af ifrågavarande jordförbättringsmedel icke äro i
behof af så stor kvantitet som den ofvannämnda, härigenom skulle
komma i en ofördelaktig undantagsställning, synes mig icke förefinnas, då
två eller flera personer lätt kunna förena sig om gemensamt inköp.
Skulle det för öfrigt vid transport af mindre kvantiteter än 10,000 kilogram,
till följd af gällande undantagstariff och eventuellt statsbidrag,
ställa sig förmånligare för betraktaren att erlägga frakt för fullt 10,000
kilogram, torde hinder därför ej möta — ett dylikt tillvägagångssätt lär
redan nu användas.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.
Såsom af det föregående framgår, äger för närvarande mottagare
af kalk i fulla vagnslaster å minst 8,000 kilogram restitutionsvis återbekomma
en krona för hvarje begynnande femtiotal kilometer, som
vagnen tillryggalagt å statens järnvägar. I öfverensstämmelse med hvad
järnvägsstyrelsen hemställt och äfven Riksdagen framhållit som lämpligt,
anser jag denna förmån, som uteslutande kommer trafikanter af statsbanorna
till godo, böra upphöra, om mitt här framställda förslag vinner
Kungl. Maj:ts och Riksdagens bifall.
Landtbruksstyrelsen har i sitt ofvan omförmälda, senast afgifna
utlåtande riktat uppmärksamheten på det kännbara frakttillägg, som i
form af så kallade banafgifter måste erläggas, då transporten berör en
eller flera i samtrafik med statsbanorna stående enskilda järnvägar.
Beträffande dessa banafgifter tillåter jag mig i detta sammanhang
erinra, hurusom de i regel utgå i samtrafik för hvarje af sändningen
berörd enskild järnväg såsom ett tillägg till frakten med 5 öre för
hvarje 100 kilogram af sändningens vikt. Dock finnas härifrån vissa
undantag, i det att en del enskilda järnvägar erhållit rätt att uppbära
mer än en banafgift. Detta har berott därpå, att dessa banor hafva lokala
taxor, som äro högre än statens. Då nu i samtrafik på hela transportsträckan
tillämpas statsbanornas tariffer med deras med transportens längd
fallande skala, blir däraf följden, att ifrågavarande enskilda järnvägars
andel af samtrafiksfrakten blir icke oväsentligt lägre än om frakten på
dessa järnvägar beräknas efter deras lokala taxor. Såsom ersättning för
den förlust, som vållas dem genom tillämpning af samtrafikstaxan, hafva
de därför vid sitt inträde i samtrafiken fordrat att utom den vanliga, på
järnvägen ifråga fallande banafgiften erhålla extra dylik afgift. Enligt
hvad jag inhämtat, godkännes dock dylik fordran af järnvägsstyrelsen
endast för såvidt den på järnvägen för en viss sträcka fallande andelen
af samtrafiksfrakten, ökad med de ifrågasatta banafgifterna, icke öfverstiger
den enligt järnvägens lokala taxa beräknade afgiften för samma
sträcka.
I de fall, där, enligt hvad jag i det föregående föreslagit, en del
af fraktkostnaden skulle komma att betalas af statsmedel, synes mig
så böra äga rum äfven med dessa banafgifter, där de förekomma.
Mottagarens fraktkostnader skulle i motsatt fall till och med på jämförelsevis
korta vägsträckor mången gång kunna springa upp till så
betydliga belopp, att den förut föreslagna fraktrestitutionen komme att
förlora en stor del af sin betydelse. Emellertid torde icke under några
förhållanden större statsbidrag böra utbetalas än att mottagarens fraktkostnad,
banafgift däri inberäknad, uppgår till minst en krona per ton.
29
Kungl. Maj:ts Nid. Proposition No 51.
Uppenbart synes mig vara, att alla slag för jordbruksändamål
afsedd kaustik kalk (släckt eller osläckt), kalkstensmjöl och märgel
böra — i öfverensstämmelse med hvad som äfven Riksdagen i sin
skrifvelse framhållit — inbegripas i här föreslagna förmåner, därvid
dock mottagaren för att komma i åtnjutande af dem synes mig böra
styrka, att den transporterade varan skall användas till kalkning af
hans jord.
1 sin förut åberopade skrifvelse har Riksdagen framhållit, att de
lindringar i fraktkostnaderna för kalk, som möjligen kunde åvägabringas,
borde, liksom den af Kungl. Maj:t år 1896 medgifna fraktlindringen,
komma icke endast jordbruket utan äfven bergsbruket till godo. Efter
samråd med statsrådet och chefen för finansdepartementet har jag
emellertid ansett mig icke böra upptaga denna tanke. Såsom af det
förut sagda framgår, har nämligen den för jordbruket önskliga storleken
af den ifrågasatta fraktlindringen visat sig icke kunna ernås på
den nyssnämnda år anlitade vägen af direkt fraktnedsättning utan har
därför måst föreslås utvägen att äska särskildt anslag. Sistnämnda
utväg lämpar sig emellertid uppenbarligen endast under förutsättning,
att det ändamål, för hvilket anslaget skall användas, innebär ett mera
allmänt intresse. Ett sådant allmänt intresse föreligger ju också otvetydigt,
så länge det gäller att för odlingen vinna nya områden eller
att öka redan odlade områdens förmåga att bära skördar. I fråga om
bergsbruket spelar emellertid kalken ej samma roll, så nödig den än
är för detsamma. Något allmängiltigt behof att låta den nu ifrågasatta
fraktlindringen omfatta äfven kalk, som är afsedd för bergsbruket, torde
således icke föreligga utan böra beträffande detta, de nuvarande bestämmelserna
fortfarande kvarstå oförändrade.
Beträffande det tillvägagångssätt, genom hvilket den af mig föreslagna
fraktlindringen skulle bringas till genomförande, har jag intet
att erinra mot hvad järnvägsstyrelsen föreslagit; och har jag förvissat
mig om, att den afräkning med statskontoret, detta tillvägagångssätt
förutsätter, utan olägenhet kan ske på sätt styrelsen angifvit, äfven i
de fall då fråga är om fraktbelopp för kalk, som fraktats å enskilda
järnvägar.
Vid beräkning af storleken af det belopp, som, under af mig i
det föregående angifna förutsättningar, för här ifrågavarande ändamål
skulle befinnas erforderligt, har jag utgått från uppgifter, som af
järnvägsstyrelsen lämnats mig angående kalkfrakterna för år 1905.
Bruttoinkomsten af dem uppgick nämnda år å samtliga statens och
30 Kungl. Mapts Nåd. Proposition N:o 51.
enskilda järnvägar till sammanlagdt omkring 450,000 kronor, i hvilket
belopp förut omförmälda banafgifter ingå med omkring 75,000 kronor.
Om af återstoden, 375,000 kronor, 40 procent eller 150,000 kronor
skulle erläggas af statsmedel och därtill ytterligare lades ofvannämnda
banafgifter, 75,000 kronor, skulle sammanlagda statsbidraget uppgå
till 225,000 kronor. Då emellertid i nämnda 450,000 kronor äro inberäknade
dels inkomsterna af frakt och banafgifter för kalk, som icke
varit afsedd för jordbruksändamål, dels frakt och banafgifter för transporterade
mängder under 10,000 kilogram, dels slutligen alla transporter
å mindre än omkring 40 kilometer, har det synts mig, att det för nu
ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet, äfven då hänsyn tages
till den ökning i de transporterade kalkmängderna, som torde blifva
en följd af de nedsatta fraktkostnaderna, icke bör behöfva för år 1908
beräknas högre än till 200,000 kronor. Enär det dock icke på förhand
med visshet kan afgöras, huruvida nämnda summa kommer att visa sig
fullt tillräcklig, och då därtill kommer, att medel för ändamålet alltid
måste finnas tillgängliga, finner jag det vara nödvändigt, att beloppet
anvisas såsom förslagsanslag.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, för restitution af viss del af fraktkostnaderna vid transport
å järnväg af kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behof,\ i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med af mig här ofvan angifna allmänna grunder,
på extra stat för år 1908 anvisa, såsom förslagsanslag, 200,000 kronor.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla samt förordnade, att i enlighet därmed proposition
skulle till Riksdagen aflåtas, så lydande, som bilaga
III till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Abr. Unger.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 51
31
Bil. I.
Praktsatser för 100 kg. kalk vid transport i vagnslast på 10 ton.
a |
b |
C |
d |
e |
f |
8 |
|||
Kilo- meter |
Närmast |
Tariff 12 |
Tariff 12 |
Nu ut-gående |
Tariff 12 |
1899 års Riksdag |
Föreliggande proposition |
||
Mottaga-rens frakt-kostnad : |
Stats-bidrag: |
Mottagarens frakt- kostnad: 60 % af e *) |
Stats-bidrag : |
||||||
öre |
öre |
öre |
öre |
öre |
öre |
öre |
öre |
öre |
|
10 |
7 |
8 |
4 |
5 |
6 |
2 |
4 |
6 |
— |
20 |
10 |
10 |
5 |
7 |
8 |
3 |
5 |
8 |
— |
30 |
13 |
13 |
7 |
9 |
10 |
3 |
7 |
10 |
— |
40 |
15 |
15 |
8 |
11 |
12 |
4 |
8 |
10 |
2 |
BO |
18 |
18 |
9 |
13 |
14 |
5 |
9 |
10 |
4 |
60 |
21 |
20 |
10 |
14 |
16 |
5 |
11 |
10 |
6 |
70 |
23 |
22 |
11 |
16 |
18 |
6 |
12 |
11 |
7 |
80 |
26 |
24 |
12 |
17 |
19 |
6 |
13 |
11 |
8 |
90 |
28 |
26 |
13 |
19 |
21 |
7 |
14 |
13 |
8 |
100 |
28 |
28 |
14 |
20 |
22 |
7 |
15 |
13 |
9 |
no |
30 |
30 |
15 |
21 |
24 |
8 |
16 |
14 |
10 |
120 |
31 |
32 |
16 |
23 |
26 |
9 |
17 |
16 |
10 |
130 |
33 |
33 |
17 |
23 |
26 |
9 |
17 |
16 |
10 |
140 |
34 |
35 |
18 |
25 |
28 |
9 |
19 |
17 |
11 |
150 |
36 |
37 |
19 |
26 |
30 |
10 |
20 |
18 |
12 |
160 |
38 |
38 |
19 |
26 |
30 |
10 |
20 |
18 |
12 |
170 |
38 |
40 |
20 |
28 |
32 |
11 |
21 |
19 |
13 |
180 |
40 |
41 |
21 |
29 |
33 |
11 |
22 |
20 |
13 |
190 |
41 |
43 |
22 |
30 |
34 |
11 |
23 |
20 |
14 |
200 |
42 |
44 |
22 |
31 |
35 |
12 |
23 |
21 |
14 |
210 |
43 |
45 |
23 |
31 |
36 |
12 |
24 |
22 |
14 |
220 |
45 |
47 |
24 |
33 |
38 |
13 |
25 |
23 |
15 |
230 |
46 |
48 |
24 |
33 |
38 |
13 |
25 |
23 |
15 |
240 |
47 |
BO |
25 |
35 |
40 |
13 |
27 |
24 |
16 |
250 |
48 |
51 |
26 |
36 |
41 |
14 |
27 |
25 |
16 |
260 |
49 |
52 |
26 |
36 |
42 |
14 |
28 |
25 |
17 |
270 |
50 |
53 |
27 |
36 |
42 |
14 |
28 |
25 |
17 |
280 |
51 |
55 |
28 |
38 |
44 |
15 |
29 |
26 |
18 |
290 |
53 |
56 |
28 |
39 |
45 |
15 |
30 |
27 |
18 |
300 |
54 |
57 |
29 |
39 |
46 |
15 |
31 |
28 |
18 |
310 |
54 |
58 |
29 |
39 |
46 |
15 |
31 |
28 |
18 |
320 |
56 |
60 |
30 |
41 |
48 |
16 |
32 |
29 |
19 |
330 |
57 |
61 |
31 |
42 |
49 |
16 |
33 |
29 |
20 |
340 |
58 |
63 |
32 |
43 |
50 |
17 |
33 |
30 |
20 |
350 |
59 |
64 |
32 |
44 |
51 |
17 |
34 |
31 |
20 |
360 |
60 |
65 |
33 |
44 |
62 |
17 |
35 |
31 |
21 |
370 |
61 |
66 |
33 |
45 |
53 |
18 |
35 |
32 |
21 |
380 |
62 |
68 |
34 |
46 |
54 |
18 |
36 |
32 |
22 |
390 |
63 |
69 |
35 |
47 |
55 |
18 |
37 |
33 |
22 |
400 |
64 |
70 |
35 |
48 |
56 |
19 |
37 |
34 |
22 |
450 |
70 |
77 |
39 |
53 |
62 |
21 |
41 |
37 |
25 |
500 |
74 |
83 |
42 |
56 |
66 |
22 |
44 |
40 |
26 |
600 |
85 |
96 |
48 |
65 |
77 |
26 |
51 |
46 |
31 |
700 |
95 |
109 |
55 |
73 |
87 |
29 |
58 |
52 |
35 |
800 |
106 |
122 |
61 |
82 |
98 |
33 |
65 |
59 |
39 |
900 |
116 |
135 |
68 |
90 |
108 |
36 |
72 |
65 |
43 |
1,000 |
126 |
148 |
74 |
98 |
118 |
39 |
79 |
71 |
47 |
*) Dock ej dä. frakten för 100 kilogram icke öfverstiger 10 öre. **) Statsbidrag utgår först då
frakten för 100 kilogram öfverstiger 10 öre.
32
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 51.
Bil. II.
»Afskrift.
P. M.
rörande kalks användning på olika jordarter och kostnaderna därför.
Kalkens stora betydelse för jordbruket i sin helhet torde vara så
allmänt bekant, att det egentligen är öfverflödigt att närmare ingå
därpå, men då vi i detta sammanhang vilja något utreda frågan om
kostnaderna för ett tillförande af detta ämne på olika jordslag, kan
det möjligen ej vara ur vägen att först med några ord beröra kalkningens
fördelar.
Kalk hör, som bekant, till de för våra kulturväxter oumbärliga
näringsämnena, och om det alldeles saknas i jorden, är det ej möjligt
för växterna att nå någon normal utveckling. De därtill behöfliga
kalkmängderna äro visserligen ej så stora, men växla mycket för olika
kulturväxter. Så t. ex. upptager en medelskörd af stråsäden cirka 18
kg. kalk per hektar, af potatis 24 kg. per hektar, af morötter 100 kg.
per hektar, timotej 47 kg., rödklöfver 131 kg. och luzern 250 kg. kalk.
Detta gör också, att olika växter utvecklas ganska olika på en jord
allt efter dess kalkhalt, och särskild! äro baljväxter och klöfver synnerligen
fordrande i detta afseende.
Det är emellertid ej i denna egenskap, som kalken äger sin
största betydelse, utan dess så kallade indirekta verkan är så genomgripande
på nästan all slags jord, att kalkning och märgling sedan
gammalt ansetts höra till ett af grundvillkoren för ett rationellt jordbruk.
Kalken befordrar sönderdelningen af de organiska ämnena i jorden
och är således af den allra största betydelse på klent multnad moss- och
myrjord, som därigenom ofta ganska hastigt omvandlas till godartad
mylla.
Klent multnad, kalkfattig torfjord har nästan alltid en sur reaktion,
beroende på förekomsten af de vid sönderdelningen af växtresterna
bildade humussyrorna, och därför utgör äfven dylik jord en mycket
ogynnsam jordmån för mikroorganismer, som på annan jord kunna utöfva
sitt välsignelsebringande verk. Om då kalk tillföres, neutraliseras dessa
syror, jorden får en neutral eller t. o. m. ibland svagt alkalisk reaktion,
och bakterierna finna nu ett gynnsamt näringssubstrat samt kunna
snabbt utveckla sig.
33
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
(Enligt af svenska mosskulturföreningen år 1904 utförda undersökningar
ökades bakteriehalten i en klent multnad mossjord endast
genom kalkning, sand körning och brukning utan gödsling redan första
året från 200,000 till 7 millioner bakterier per gram jord.)
Hvad detta har att betyda, inses lätt, då man har sig bekant,
att det är just dessa mikroorganismer, som befordra en hel del omsättningar
i jorden, som så småningom förvandla det svårlösliga kväfvet
i salpetersyrade salter, livilka sedan af växterna kunna tillgodogöras,
och som äfven i öfrigt sönderdela de organiska ämnena, så att de återstående
mineralbeståndsdelarna kunna till en viss grad komma vegetationen
till godo.
Man har ju äfven i nästan all jord funnit bakterier, som förmå
direkt fixera luftens fria kväfve och således öka kväfveförrådet i jorden,
och ehuru dessa mängder ej torde vara så stora, som flere forskare
velat framhålla, äro de dock ej utan sin betydelse. Slutligen hafva vi
ju äfven de bakterier, som i symbios med baljväxterna sätta dessa i
stånd att normalt utveckla sig endast med hjälp af det kväfveförråd,
de hämta ur luften, och alla dessa bakterier kunna, som nämndt, trifvas
endast i det fall, att jorden ej lider brist på kalk.
En annan gynnsam inverkan af kalken är dess förmåga att sönderdela
oorganiska ämnen, mineralbeståndsdelar i jorden, hvarvid andra
växtnäringsämnen och särskilt kali lösliggöras, hvarigenom kulturväxterna
få ett större förråd af kali att tillgodogöra sig.
Genom kalkningen ökas jordens absorbtionsförmåga för en del
ämnen, och särskildt är detta af betydelse vid fosforsyregödsling, i det
att fosforsyrans kalkföreningar äro mycket lättare tillgängliga, än då
den i jorden bindes af järnoxid och lerjord.
Som nämndt neutraliserar kalken humussyrorna i torfjord, men
denna egenskap att med sura ämnen bilda neutralt och basiskt reagerande
salter är äfven i andra fall af betydelse. Det förekommer nämligen
emellanåt, att jorden innehåller s. k. växtskadliga ämnen, och
särskildt ferrosulfat samt fri svafvelsyra, hvilka bildats vid sönderdelning
af svafvelkis. Dessa ämnen ingå då förening med kalken, så
att det bildas svafvelsyrad kalk (gips) samt järn oxidhydrat, hvilket
sistnämnda ämne är oskadligt för växterna.
Dessutom befordrar kalken utvecklingen af vissa växter, som förut
ej kunnat trifvas, och därpå skulle vi af våra försök kunna visa mer
än ett exempel. På vallar och ängsmarker hafva genom kalkningen
klöfver, vicker- och vialarter utvecklats mycket kraftigt, då de förut
varit tynande, och därigenom har det skördade fodrets kvalitet betydligt
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 38 Häft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
ökats. Säden både på mossar och fastmarksjord har blifvit tjmgre och
bättre matad. Samtidigt med att ängsfloran förbättrats, hafva äfven
mindervärdiga växter och ogräs undanträngts, hvilket haft sin stora
nytta med sig.
Styf lerjord förbättras i fysikaliskt hänseende märkbart genom en
kalkning, i det att den luckras, så att luften får bättre tillträde, skorpbildningen
minskas, och i och med detsamma underlättas brukningen
högst betydligt.
Slutligen kan man äfven till kalkningens fördelar räkna den, att
den befordrar verkan af gödselmedlen. Dessa kunna af kulturväxterna
snabbare upptagas, och så blifver kalkningen indirekt orsaken till en
större afkastning.
Att kalkningen ej kan ersätta en gödsling, torde hvar och en
kunna inse, och det var den bristande kännedomen härom, som på sin
tid bragte kalken i vanrykte och gaf upphof till det mycket omtalade
ordspråket, att »kalken gör rika föräldrar men fattiga barn».
Då vi nu i korthet redogjort för de viktigaste fördelarna, som
uppnås genom ett påförande af kalk (märgel eller annat kalklialtigt
material), så framställer sig osökt den frågan, hvilken jord vi då skola
kalka samt i huru stora mängder och i hvilken form kälken bör gifvas.
Den första frågan: hvilken jord som bör kalkas, får man besvara
därhän, att man delvis af jordens utseende, skördens beskaffenhet, de
förekommande ogräsen, det i dikena afrinnande vattnets utseende m. m.,
kan sluta sig härtill, men full visshet erhåller man först genom en
kemisk analys af jorden.
Så mycket den kemiska jordanalysen på de senare åren blifvit
underskattad såsom varande nästan värdelös vid bedömande af jordens
behof af näringsämnen, så står dock fast, att man rörande kalkhalten
äger en mycket god hållpunkt i analysen, särskildt om man ej endast
nöjer sig med att bestämma den totala mängden kalk, utan den lösliga
och, helst efter D. Meyers metod med 10 procent salmiaklösning, den
assimilerbara mängden.
Huru stora kalkmängder, som böra tillföras jorden, beror då i
första hand på kalkhalten, men dessutom äfven på jordens beskaffenhet
(hos torfjord dess förmultningsgrad, hos lerjord dess fysikaliska beskaffenhet)
samt om man med kalkningen afser en verklig grundförbättring
eller endast vill vidmakthålla kalkhalten vid en lämplig höjd.
Som bekant går nämligen en del kalk årligen förlorad dels med den
borttagna skörden, dels löses kalk i markvätskan och tvättas med ne
-
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
derbörden ned samt bortgår med dräneringsvattnet. Med de artificiella
gödselmedlen och särskildt kalisalter tillförses också ej obetydligt med
klorföreningar, och dessa omsättas i jorden under bildande af klorkalcium,
som är synnerligen lätt lösligt i vatten och uttvättas. Dessa
förluster måste då ersättas, hvarför allt emellanåt en svagare kalkning
är behöflig.
Att nu uppsätta några bestämda för alla förhållanden lämpliga
kalkmängder är af lätt insedda skäl alldeles omöjligt, men i det följande
skall endast uppsättas ett par exempel för styf lerjord och kalklattig
mossjord, för att man därefter skall kunna få en hållpunkt vid
bedömande af kostnaden per hektar af en dylik kalkning.
Vi antaga då dessa kalkmängder till
för lerjord för mossjord
vid grundkalkning ............... 4,000 kg. CaO. 3,500 kg. CaO. per hektar
vid underhålls
kalkning
.................................. 1,500 „ „ 1,500 „ „ „
Kalken kan gifvas antingen i form af bränd kalk, som före
utspridningen släckes, eller som malen, rå kalksten s. k. kalkstensmjöl
(kallas äfven ehuru oriktigt jordbrukskalk, gödningskalk, dungerkalk
o. d.) och man kan enligt af oss utförda försök antaga, att kalken har
ungefär samma värde i båda dessa former, d. v. s. såsom hydrat eller
karbonat.
Som typ för bränd kalk taga vi då silurisk kalk från kalkbrotten
i Västergötland och antaga en medelhalt af 72 procent kalciumoxid
samt en hektolitervikt af 90 kg\
Dylik kalk kostar för närvarande fritt å järnvägsvagn 65 kronor
per vagn om 112 hl. eller 10,000 kg. d. v. s. 65 öre per 100 kg.
Innan den kan användas, måste den emellertid släckas, hvarför vi beräknat
10 öre i släckningskost.nad per 100 kg.
Kalkstensmjöl kan i allmänhet beräknas innehålla 50 procent
kalciumoxid. Priset växlar mycket, men kan knappast sättas lägre än
75 öre per 100 kg. åtminstone i mellersta och norra Sverige, där man
måste mala silurisk eller urkalk. (Kritkalken i Skåne är mycket lättare
att mala och kostar därför blott 40—50 öre per 100 kg.)
Det fina mjölet kan ej gärna fraktas löst utan i säckar, hvarför
till kostnaden kommer en utgift för säckslitning af 10 öre per 100 kg.
De ofvannämnda kalkmängderna för underhållskalkningen hafva
beräknats för kortvarig cirkulation och torde då kunna anses tillräckliga.
36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
I långvarig cirkulation eller om jorden ligger i permanent vall, kan
det emellertid visa sig lämpligt att allt emellanåt gifva en svagare
kalkdosis, och. följande växtföljder äro som exempel uppsatta.
Växtföljd I.
1) Grönfoderträda 1,500 kg. CaO.
2) Vårsäd
3) Rotfrukter
4) Vårsäd.
Växtföljd II.
1) Träda 1,500 kg. CaO.
2) Höstsäd
3) Vall
4) Vall (vid upplöjning 1,000 kg. CaO.)
5) Vårsäd
6) Rotfrukter
7) Vårsäd.
Växtföljd in.
1) Träda 1,500 kg. CaO.
2) Höstsäd
3) Vall
4) Vall
5) Vall 1,000 kg. CaO.
6) Vall
7) Vårsäd 1,000 kg. CaO.
8) Rotfrukter
9) Vårsäd.
Permanenta vallar på kalkfattig torfjord torde efter grundkalkningen
kunna reda sig med cirka 1,000 kg. CaO hvart 4:e år.
Kostnaden för kalkningen per hektar skulle således med ofvan
beräknade mängder och pris under förutsättning att ingen frakt tillkomme
blifva:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.
37
Gr undk dikning. |
Behöflig |
Motsvarande rävara kg. |
Kostnad per hektar |
bränd kalk................................ |
.......... 4,000 |
5,700 |
42.7 5 |
kalkstensmjöl ......................... Mossjord |
.......... 4,000 |
8,000 |
68.00 |
bränd kalk ................................ |
......... 3,500 |
4,900 |
36.75 |
kalkstensmjöl ......................... |
.......... 3,500 |
7,000 |
59.60 |
Underhållskalkning
Lerjord och. mossjord
bränd kalk ....................................... |
1,500 |
2,100 |
15.75 |
kalkstensmjöl .......„.......................... |
1,500 |
3,000 |
25.50 |
Vid de uppsatta växtföljderna Växtföljd I bränd kalk......................................... |
525 |
3.94 |
|
kalkstensmjöl .....................„............. |
750 |
6.38 |
|
Växtföljd II bränd kalk ....................................... |
500 |
3.7 5 |
|
kalkstensmjöl.................................... |
715 |
6.08 |
|
Växtföljd III bränd kalk........................................ |
490 |
3.68 |
|
kalkstensmjöl ................................. |
700 |
5.95 |
|
Permanent vall bränd kalk ....................................... |
350 |
2.63 |
|
kalkstensmjöl .................................... |
667 |
5.67. |
Om vi i de första fallen antaga ett 6-årigt omlopp, så skulle vid
underhållskalkningens fördelning kostnaden för år räknadt uppgå till
vid användande af bränd kalk kronor 2.62 och af kalkstensmjöl kronor 4.25.
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 6
38
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 51.
Medeltalet af de olika beräknade årliga kostnaderna för underh
ållskalkningen af 1 hektar blifver således vid
Bränd kalk |
Kalkstensmjöl |
kronor |
kronor |
2.62 |
4.25 |
3.94 |
6.38 |
3.75 |
6.08 |
3.68 |
5.95 |
2 63 |
5.67 |
Medeltal kronor 3.3 2 |
kronor 5.6 7 |
Jönköping den 13 januari 1905.
H. v. Feilitzen.
Svenska mosskulturföreningens föreståndare.
Bestyrkes ex officio
Fredrik Egerström.y>
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.
OFVERSIKTSKARTA angifvande SVERIGES KALKSTENSFOREKOMSTER
utarbetad 1907 af Il human Hedström
pa, grundval* af Sveriges Geologiska, TJruLersöknuigs kartmaterials
''dikare.
Maij är
Eaparah
\odpa.
< o [totte ii
räcke)
'' rmosand
''uÅnMvaJl
Bergsjö
åglerhamn
iolbuis
Mfd/it,
Mara
t \J‘ärual sforsek.
Jjbzghci
ftihub
\ t_\n uetors
HdebcLck.
•eros
FUipstm
burdn
•ttneka,
Amål,
''lUhberg
\ O derhän
M Vi
AdariestxuLt
^Oxelösund,
rrskohn
^rkösund.
^(åabxrrccL % y
dricefceort/i
\VästeAfk,
lagring
FÖRKLARING
idtsfr-ed
KUidehem
rMtl, ill.
skafull
Berg grin ut eif kalksten, tiJfhörande
krilformalja nen
''/meJuiain -
Berggrimd, af kalksten, tUlJuirande
sQurfbrrriaZumav
FalAentbety
i Ålsl er bro
then m.
åalrnstaA
Större kalkbruk, oclv kaJkst£Jismjölf/dnik
blom olvaruiämdas områden.
''rrimabo,
frihult
åafgln
Berggrund, af kalksten
in hagel, ( och, den, algonJciska, serien.,
dop aria a
Större kalkbruk, och leafkstansvzjVi[fabrik
inom de senare u nutid ma.
K art skar
''yesborg
S ta ten s järn1 lig ar
IJnfkUda, jurnvä/jaj
axarislt/unn
Skanör
falsterb
Skala 1: 2 000000
100 käran eter
Fofolit. öen ätab- Lss .Ansf.Srockholm