Kungl. Maj ta Nåd. Proposition N:o 32.

5

N:o 32.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående anslag
till bestridande af kostnader för en tullbehandlings-
och upplysningsbyrå mom generaltullstyrelsen;
gifven Stockholms slott den 1 februari 1907.

Under åberopande af härvid fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att, under förutsättning af bifall till det i nådig proposition
denna dag innefattade förslag till förordning angående rätt att hos
generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandling af varor,
afsedda att till riket införas, till bestridande af kostnader för en
tullbehandlings- och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen å extra
stat för år 1908 anvisa ett belopp af 36,750 kronor, att utgå direkt
af tullmedlen, med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis under år
1907 utanordna en tredjedel däraf, eller 12,250 kronor.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Carl Swartz.

6

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 32.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet d
Stockholms slott den 1 februari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Föredragande departementschefen, statsrådet Swartz anförde vidare:

Vid underdånig föredragning den 12 nästlidne januari af de till
regleringen af riksstatens sjunde hufvudtitel för nästkommande år
hörande frågor anmälde jag jämväl frågan om anordnande af en tullbehandlings-
och upplysningsbyrå inom generaltullstyrelsen. Som nämnda
fråga då icke hunnit att i hela dess vidd beredas, inskränkte jag
mig vid samma tillfälle att hemställa, att, i afvaktan på den nådiga
proposition angående inrättande af en dylik byrå, som Kungl. Maj:t
kunde komma att till Riksdagen aflåta, till bestridande af kostnader
för en sådan byrå måtte bland utgifterna under nämnda hufvudtitel
på extra stat för år 1908 beräknas ett belopp af 36,750 kronor. Denna
min hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall.

I det jag nu tillåter mig att anmäla ärendet till nådig pröfning,
får jag till en början erinra, hurusom frågans upptagande på dag -

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

ordningen har sin särskilda anledning i ett från Sveriges sida gjordt
åtagande vid afslutandet den 8 maj 1906 af handels- och sjöfartstraktat en
med Tyska riket. På sätt framgår af det vid traktaten fogade slutprotokoll,
har nämligen svenska regeringen förklarat sig beredd att så
snart som möjligt utfärda bestämmelser, hvarigenom det skulle möjliggöras
för varuimportör att på officiell väg erhålla bindande upplysning
rörande tullbehandling af varor vid deras införsel till Sverige.

Förevarande fråga har emellertid, såsom jag vid förenämnda
anmälan af ifrågavarande ärende den 12 nästlidne januari jämväl
framhöll, i annan ordning dragits under Kungl. Maj:ts skärskådande.
I skrifvelse den 25 maj 1906 har nämligen Riksdagen anhållit, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande frågan om inrättandet
inom generaltullstyrelsen af en byrå för lämnande af upplysningar
i tulltekniskt afseende samt för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning. Vid underdånig anmälan
den 20 juli 1906 af denna Riksdagens skrifvelse fann Kungl. Maj:t
godt uppdraga åt den af Kungl. Maj:t den 22 därförutgångne juni tillsatta
kommitté för revision af gällande tulltaxa att verkställa den i Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse omförmälda utredning äfvensom därefter
afgifva underdånigt förslag i ämnet.

Sedan föredragande departementschefen härefter vidare erinrat,
att nämnda kommitté med underdånig skrifvelse den 2 oktober 1906
inkommit med den anbefallda utredningen jämte förslag i ämnet äfvensom
att generaltullstyrelsen den 1 därpåföljde november afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande öfver samma förslag, anförde departementschefen
vidare :

Enligt Riksdagens förberörda skrifvelse hade i en vid Riksdagen
väckt motion framhållits önskvärdheten af att i vårt land funnes någon
institution, som på därom gjord framställning kunde på förhand lämna
underrättelse om, huru tulltaxan komme att tillämpas i fråga om en
för import afsedd vara, samt lämna vederbörliga föreskrifter härom;
och hade med anledning häraf framställts förslag om inrättande af en
tullteknisk byrå.

Genom det förslag, som i motionen innefattades, afsåges — heter det
vidare i Riksdagens skrifvelse — att i största möjliga mån afhjälpa de
olägenheter, som i visst afseende vore förenade med införsel i riket af
tullpliktiga varor, och motionen berörde alltså en angelägenhet, som
vore af största betydelse för affärsvärlden, speciellt för dem, hvilka för

Riksdagens

skrifvelse.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

industriella och kommersiella ändamål införskrefve varor. Såväl af skrivelser
från handels- och industrikammare m. fl. som äfven af hvad
Riksdagen i öfrigt i ärendet inhämtat hade framgått, att de olägenheter,
som importörer af tullpliktigt gods måste räkna med, bestode
förnämligast i svårigheten att på förhand erhålla förvissning om, hvilken
tull en vara komme att draga.

Visserligen kunde allmänheten hos de lokala tullförvaltningarna
begära besked därom. Men sådana upplysningar vore tullförvaltningarna
icke skyldiga att lämna, och det besked, som gåfves, hade icke
bindande verkan. Vore varan af förut okänd art eller sammansättning,
kunde besked icke erhållas, ty den hade icke varit föremål för tullbehandling
på platsen.

En annan olägenhet, som inverkade ofördelaktigt på varuomsättningen
med utlandet, vore den brist på likformighet i tullbehandlingen,
hvilken vore ett framträdande drag hos nu rådande system. Till Riksdagens
kännedom hade konnnit flera fall, då en och samma vara blifvit
på olika tullplatser eller till och med vid olika afdelningar af en och
samma tullkammare behandlad efter olika rubriker i tulltaxan. Denna
brist på likformighet föranledde importören att försöksvis angifva en
vara till förtullning på olika platser, och han läte sedermera*importen
äga rum på en tullplats, där en lägre tullsats blifvit tillämpad. Härigenom
kunde förlust tillskyndas staten, ty det vore ju icke gifvet, att
den lägsta tullsatsen vore den riktiga.

Men äfven importören kunde blifva lidande genom att tvingas
anlita handelsvägar, som icke vore naturliga, och han stode alltid det
äfventyret att vid ett senare tillfälle nödgas betala en högre tull än
den, han förut erlagt och på hvilken han grundat sitt köpslut. Eu
personalförändring vid en tullkammare hade visat sig kunna medföra
mer eller mindre betydande förändringar med afseende å förut tillämpade
tullsatser. Under dylika förhållanden vore det icke möjligt för
en importör att uppgöra tillförlitliga priskalkyler för en påtänkt varuimport,
för så vidt importen icke afsåge en vara, om hvars tullbehandling
stridiga meningar icke kunde råda. Och den omständigheten, att
en importör å en ort kunde få vidkännas högre tull än en på annan
ort arbetande importör af samma vara, måste gifvetvis göra osäker den
grund, hvarpå en sund konkurrens emellan köpmän borde vara byggd.

Inrättandet af eu byrå i det afseende, hvarom i motionen förmäldes,
skulle helt visst blifva till afsevärdt gagn för landets näringslif,
och de olägenheter, som förut antydts, därigenom äfven till stor del
komma att häfvas.

9

KlingL. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

En institution med här åsyftad uppgift hade redan kommit till
stånd i Tyskland, och jämväl i vårt land hade frågan om vidtagande
af åtgärder i samma hänseende varit föremål för uppmärksamhet, bland
annat af den kommitté, som år 1902 afgifvit betänkande öfver tullverkets
stater.

Enligt Riksdagens mening borde den ifrågasatta byrån utgöra eu
särskild afdelning inom generaltullstyrelsen, på det att meddelandet af
upplysningar rörande för införsel afsedda varors tullbehandling måtte
tillkomma samma myndighet, som hade att fatta beslut i uppkomna
tvister rörande redan inkomna varors rätta tullbehandling, men angående
byråns organisation i öfrig!, dess befogenhet och speciella uppgifter
syntes eu utredning genom Kungl. Maj:ts försorg böra komma till stånd.

Innan jag härefter går att redogöra för den utredning och de
förslag i ämnet, som af tulltaxekommittén och generaltullstyrelsen i
förberörda underdåniga yttranden afgifvits, torde det tillåtas mig att,
på sätt i nämnda yttranden jämväl ägt ruin, erinra om hvad den af
Kungl. Maj:t den 6 november 1900 tillsatta kommitté för granskning
af tullverkets stater i sitt uti Riksdagens skrifvelse omförmälda underdåniga
betänkande i förevarande ämne anfört.

Med tillkännagifvande att kommittén ägnat frågan om införande
här i landet af anordningar för meddelande af bindande förhandsupplysningar
i tullbehandlingssaker särskild uppmärksamhet, yttrade
kommittén vidare, att den inhämtat, att anordningar för berörda ändamål
kommit till stånd i Tyskland. Enligt den i sådant afseende utfärdade
författning både den, som önskade upplysning angående tullbehandlingen
af en till införsel ämnad vara, att i ämnet framställa
förfrågan hos den af de inom riket distriktsvis anordnade öfvertullmyndigheter
(Direktivbehörden), inom hvars distrikt införseln skulle
äga rum. Han skulle därvid angående varan lämna fullständiga uppgifter
i närmare angifna hänseenden samt, allt efter omständigheterna,
bifoga sådana prof, afbildningar eller beskrifningar, som erfordrades
icke blott för ett noggrant bedömande af varan utan äfven för dess
framtida identifierande. Sedan med aidedning af.dylik förfrågan besked
angående varans tullbehandling meddelats, skulle de underlydande tullförvaltningarna
ställa sig detta besked till efterrättelse; och kunde
importören till och med, i händelse det till grund för beskedet liggande
beslut blefve af den myndighet, som meddelat detsamma, eller i högre
instans ändradt, likväl under vissa villkor erhålla rätt att under någon
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft. 2

Tullstats -kommitténs
yttrande i
Hmnet.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

kortare tid därefter införa den i beskedet omhandlade varan mot den
tull, som däri uppgifvits.

För att vinna närmare upplysningar angående omförmälda bestämmelsers
tillämpning och verkningar hade tullstatskommittén låtit
genom utrikesdepartementets bemedling införskaffa vissa uppgifter, af
Indika inhämtats, bland annat, att verkningarna af ifrågavarande bestämmelser
kunde betecknas såsom gynnsamma; att de i varuomsättningen
med utlandet deltagande kretsar regelbundet och i allt jämt
växande omfattning begagnade sig af den nya inrättningen; samt att icke
från något håll framkommit yttrande om, att tullförvaltningarna därigenom
skulle förorsakats olägenheter.

Beträffande förutsättningarna för en liknande anordnings införande
i Sverige anförde tullstatskommittén, att först och främst vore att
märka, att, då numera i svenska tullverkets organisation icke inginge
några distriktsförvaltningar, meddelande af lagligen förbindande upplysningar
i tullbehandlingsfrågor, i den mån sådant meddelande läte
sig förena med hos oss antagna förvaltningsgrundsatser, icke gärna
kunde uppdragas åt annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen. Styrelsen,
hvars uppgift hittills varit begränsad till tullverkets förvaltning
och öfvervakande af de författningars efterlefnad, hvilkas tillämpning
vore åt tullmyndigheterna uppdragen, skulle emellertid uppenbarligen
icke kunna öfvertaga det utanför berörda uppgift liggande bestyret att
afgifva utlåtande angående tullbehandlingen af enhvar hos densamma
i dylikt syfte företedd vara, med mindre att styrelsen erhölle förstärkning
i de arbetskrafter inom densamma, hvilka närmast vore afsedda för
handläggning af tullbehandlingsfrågor, hvartill dittills hänförts endast
sådana mål, hvilka rört från utlandet redan införda varor och hvilka
innefattat besvär öfver verkställd tullbehandling eller ock af viss tullförvaltning
till styrelsens bedömande hänskjuten förtullningsfråga.

Hvad därefter anginge själfva saken i och för sig, syntes det
kommittén, som om vissa närmare angifna omständigheter vore ägnade
att något reducera fördelarna för den varuimporterande allmänheten
af en sådan anordning, som omförmälts. Så kunde, enligt hvad tullstatskommittén
inhämtat, en importör icke beräkna att i hvarje fall
ovillkorligen erhålla den begärda upplysningen. Den myndighet, som
det til Ikorn me att meddela dylikt besked, måste nämligen, såsom också
i Tyskland vore fallet, hafva rätt att vägra sådant, då särskilda omständigheter
det påkallade. I vissa fall mötte det exempelvis tekniska
svårigheter att bedöma eu vara efter ett företedt prof, likasom ock
vissa varor efter någon tids förlopp underginge sådana förändringar

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32. 11

till beskaffenhet eller utseende, att bedömandet vid införseln af en
dylik varas identitet med det företedda profvet kunde försvåras eller
rent af omöjliggöras. Vidare skulle verkan af meddelad officiell upplysning
i tullbehandlingsfråga säkerligen icke kunna bär erhålla den
utsträckning, att det till grund för upplysningen liggande beslut blefve,
såsom under vissa förutsättningar i Tyskland vore fallet, gällande emot
ett senare meddeladt beslut angående tillämpning å den ifrågakomma
varan af en högre tullsats; och i sådana fall skulle således importören
komma att få erlägga högre tullafgift, än lian på grund af den erhållna
upplysningen beräknat.

På grund af hvad sålunda anförts äfvensom af vissa andra af
kommittén angifna skäl hade tullstatskommittén funnit sig icke böra
förorda, att statsverket skulle för det dåvarande ikläda sig de kostnader,
som erfordrades för anordnande af tillgång till särskilda officiella, på
förhand gifna besked i tullbehandlingsfrågor.

Under erinran om hvad tullstatskommittén sålunda anfört, framhåller
kommittén för revision af tulltaxan i sitt förenämnda utlåtande
af den 2 oktober 1906, att kommittén — innan kommittén inginge
på själfva frågan, om hvilka anordningar som påkallades för att gent
emot statsverket i viss utsträckning bindande upplysningar rörande
rätta tullbehandlingen af till införsel afsedda varusändningar från utrikes
ort skulle kunna från den importerande allmänhetens sida hos
generaltullstyrelsen äskas — ansåge sig icke böra underlåta att inledningsvis
beröra äfven de öfriga önskningsmål, som satts i förbindelse
med denna fråga.

Därvid mötte, anför kommittén, först den allmänna fordran på
större likformighet i tullbehandlingen. Utan att närmare ingå på befogenheten
af de anmärkningar, som i detta hänseende framställts mot
förhållandena, sådana de hittills gestaltat sig här i landet, har kommittén
dock funnit sig kunna utgå från, att för anmärkningar af detta
slag skäl ingalunda saknades; och gifvet vore, att i den mån nya eller
förhöjda tullar tillkommit, olägenheterna af förefintlig ojämnhet i tullbehandlingen
blifvit allt kännbarare. Sökte man från nu angifna utgångspunkt
utreda, hvilka åtgärder som kunde anses påkallade i reformerande
syfte, syntes man, framhåller kommittén vidare, med allt
skäl böra beakta, att krafvet på likformighet i tullbehandlingen jämväl
inneslöte kraf på en riktig tullbehandling. Härför måste emellertid
förutsättas nödig kompetens hos de myndigheter, som verkställde
tullbehandlingen, i hvilket afseende dessa myndigheter borde äga dels
varukännedom, dels förmåga att tolka och tillämpa föreskrifterna i

Tulltaxskommitténs

utlatands.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

tulltaxan jämte tillhörande författningar. Då — oafsedt det förhållande,
att tullbehandlingsfrågors allmännare fullföljd till högre instans icke
vore förenlig med den fordran på snabbhet i det slutliga afgörandet,
som måste ställas på ett tillfredsställande t ullbehandl yigsförfarande —
under inga omständigheter flertalet tullbehandlingsfrågor kunde antagas
komma att underkastas ytterligare ompröfning efter deras handläggning
hos de lokala tullmyndigheterna, vore det för en riktig och
således äfven för eu enhetlig tullbehandlings garanterande otvifvelaktigt
af största vikt. att nödig tullbehandlingskompetens förefunnes redan
hos personalen vid tullmyndigheterna i första instans, ej mindre än
att ändamålsenliga närmare tjänstgöringsföreskrifter funnes meddelade
angående dessa göromåls handläggning därstädes, angående behörighet
för tjänsteman att själfständigt ombesörja dylika göromål, angående
kontrollen å deras utförande o. s. v.

Oafsedt huruvida förhållandena inom svenska tullverket i sistberörda
hänseende vore tillfredsställande, en fråga, som kunde antagas
blifva föremål för granskning af de kommitterade, hvilka inom tullverket
för närvarande vore sysselsatta med utarbetande af förslag till nytt
tjänstgöringsreglemente för verket, hade tulltaxekommittén ansett sig
böra i detta sammanhang betona, att utan en ingående och omfattande
varukännedom hos de lokala tullmyndigheterna man svårligen kunde
förvänta eu likformig tullbehandling; ty, äfven om man för ett riktigt
bedömande af varans beskaffenhet ofta nog äfven i första instans måste
anlita undersökning och utlåtande af särskild sakkunnig person, kunde
detta dock icke ifrågakomma i samma utsträckning som vid dylika frågors
fullföljd till högre instans, hvarest den erforderliga varukännedomen
oftast finge användning hufvudsakligen såsom förmåga att kritiskt bedöma
de sakkunnigas utlåtanden. Lokalförvaltningarnas uppgift vid
tullbehandlingen blefve också alltmera grannlaga och krafvet på deras
personal måste ställas högre, i den mån den tillämnade nya tulltaxan
närmare anpassades till den utveckling, industrien under senare tiden
vunnit.

Vid sidan af åtgärder på nu berörda område hade under frågans
behandling inom Riksdagen äfven åtskilliga andra framhållits såsom
ägnade att leda till en mera likformig tullbehandling. I detta hänseende
framhåller tulltaxekommittén, att redan af tullstatskommittén
föreslagits tillsättande af reseinspektörer, en institution, som kunde
förväntas blifva till väsentlig nytta, hvadan detta förslags utförande
syntes icke längre böra undanskjutas.

Den nu ifrågasatta byrån inom generaltullstyrelsen syntes ock i

13

Kuncjl. Maj ds Säd. Proposition N:o 32.

din mån, anför kommittén vidare, komma att bidraga till större likformighet.
i tullbehandling, äfven om byrån i förevarande hänseende
måhända icke kunde blifva af fullt så stor betydelse som motsvarande
tyska inrättning. Anledningen till de mycket stora förväntningarna
derutinnan, som från många håll ställts på den föreslagna
institutionen, kunde måhända delvis tillskrifvas uttalanden i Tyskland
under de år. då särskildt från handelsvärldens sida ansträngningar
gjorts för institutionens införande därstädes.

För eu rätt uppfattning af berörda uttalanden erfordrades emellertid
någon kännedom om vissa för Tyskland säregna förhållanden i afseende
å. tullväsendet. Till belysning häraf anför tulltaxekommittén
följande.

Uppbörden af tullar och andra till Tyska riket såsom sådant ingående
indirekta skatter jämte därmed sammanhängande förvaltningsåtgärder
tillkomme inom de särskilda förbundsstaterna hvarje stat
för sitt område. De statsorgan, som för detta ändamål vore verksamma,
utgjordes närmast af lokala tullmyndigheter (Hauptzollämter,
Nebenzollämter), ungefär motsvarande, så vidt deras verksamhet berörde
tullväsendet, tullförvaltningarna i våra stapelstäder, ehuru med sinsemellan
något olika behörighet. Dessa lokala myndigheter sorterade
under en inom den förbundsstat, där de vore belägna, inrättad Zolldirektion
(Direktivbehörde eller Mittelbehörde), lydande direkt under
samma stats vederbörande ministerium. Denna »Zentralbehörde», med
ett gemensamt namn kallad »Oberste Landesfinanzbehörde», utgjordes
vanligen af finansministeriet, eljest af den myndighet, som ombesörjde
högsta ledningen af landets finansväsen. I Hamburg, likasom i Bremen,
fungerade senaten såsom Oberste Landesfinanzbehörde. Såsom Zolldirektivbehörde
verkade i Hamburg en Generaldirektion och i Bremen
en Zolldirektion. Benämningen å Direktivbehörden växlade för öfrigt
(Provinzialdirektion, Zolldirektion, Zoll- und Steuerdirektion, Steuerkollegium
o. s. v.). Inom vissa stater förekomme mera än en direktivmyndighet.
Hvarje sådan myndighet hade sitt särskilda distrikt med
underlydande lokala förvaltningsmyndigheter. Organisation och närmare
bestämmelser om dessa myndigheters verksamhet ankomme på
vederbörande stat. Med afseende å den decentralisation, som sålunda
ägde rum i förvaltningen af de för hela riket gemensamma tullangelägenheterna,
hade för åvägabringande af nödig likformighet i denna
förvaltning inrättats en särskild rikskontroll, som utöfvades dels af
särskilda, rikskanslern underlydande, vid direktivmyndigheterna anställda
>Reichsbevollmächtigte» dels af dem underlydande, vid den
lokala förvaltningen anställda »Stationskontrolleure».

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Den sjanständighet, som sålunda åtnjötes af hvarje särskild förbundsstat
i afseende å tullväsendets organisation och tulluppbörden —
hvaraf följde, att de särskilda staternas högsta finansmyndigheter, hvar
för sitt land. utan vidare appell i de konkreta fallen afgjorde tullförfattningarnas
tillämpning — hade, såsom naturligt vore, mycket bidragit
till klagan öfver olikformighet i tullbehandlingen. Visserligen hade
förbundsrådet till uppgift att på grund af från riksfullmäktige för
tullar och skatter till » Reichsschatzamt» ingående framställningar utfärda
föreskrifter, åsyftande att för framtiden afhjälpa dylika oegentligheter,
men i afseende å redan förlupen tullbehandling kunde sådana
föreskrifter icke komma till tillämpning. Därtill komme ytterligare
en omständighet, som i Tyskland gifvit anledning till missnöje med
tullbehandlingen, och detta vore den stora utsträckning, i hvilken från
tullverkets sida tull efterräkningsvis utkräfts i fall, då tullbehandlingspraxis
ändrats till importörens nackdel. Innan anordningen med bindande
officiella förhandsupplysningar i tullfrågor ännu kommit till
stånd, hade det icke varit ovanligt, att upplysningar angående
tulltaxans tillämpning på viss vara, meddelade till och med i officiell
form af lokal tullmyndighet, i händelse den hos samma myndighet tilllämpade
praxis måste på grund af beslut i högre instans ändras, befunnits
icke skydda mot dylika efterräkningar. Denna omständighet i
förening med det jämväl öfverklagade skarpa fasthållandet af fiskaliska
synpunkter vid tullbehandlingsfrågornas slutliga afgörande hos vederbörande
finansminister föranledde allt ifrån 1880-talet upprepade motioner
inom tyska riksdagen, gående ut dels därpå, att förhandsupplysningar
borde meddelas med den verkan, att efterräkningar af förut
omförmälda slag icke vidare skulle förekomma, dels ock på garanterande
af opartiskhet i tullfrågors afgörande i sista instansen. Förslag att i
likformighetens intresse skapa för riket i dess helhet gemensamma organ
för handhafvande af berörda uppgifter strandade på motvilja mot
vidtagande af därför erforderliga ändringar i rikets författning, ledande
till inskränkning i de särskilda staternas rättigheter; och det
enda resultatet af samtliga förberörda förslag förelåge i det först genom
bestämmelser af förbundsrådet den 20 januari 1898 inrättade,
förut omförmälda förfarandet med förhandsupplysningar. Nu gällande
bestämmelser i ämnet vore — sedan vid senaste tulltaxerevision principen
i fråga blifvit fastslagen i »Zolltarifgesetz» — inrymda uti förbundsrådets
den 11 januari 1906 utfärdade nya föreskrifter, hvilka i
allt väsentligt öfverensstämde med de äldre.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

För innehållet i de nya bestämmelserna, hvilka, då ju fråga är om
införande af liknande anordningar hos oss, äga ett omedelbart intresse,
lämnar kommittén följande redogörelse.

Officiell upplysning rörande tullbehandling af varor, hvilka vore
afsedda att införas inom det tyska tullområdet, såväl som rörande de
därvid ifrågakommande tarabestämmelser och tarasatser lämnades af
direktivmyndigheterna. Befogenhet att meddela upplysning tillkomme
den direktivmyndighet, inom hvars distrikt den slutliga tullbehandlingen
af varan skulle äga rum; och borde, enligt uttrycklig föreskrift,
vid meddelandet af upplysning största möjliga skyndsamhet iakttagas.

Den, som önskade införa en vara (= frågeställaren), hade att
sanningsenligt angifva varans beskaffenhet, det land, där varan framställts,
och det ändamål, hvartill den skulle användas, samt att ställa
till vederbörande myndighets förfogande fyra varuprof äfvensom, i händelse
teknisk undersökning af varan vore nödvändig, jämväl de för
dennas utförande erforderliga ytterligare prof. Af förstnämnda fyra
prof, hvilka skulle förses med officiella igenkänningstecken, skulle det
ena stanna hos direktivmyndigheten, det andra öfverlämnas till vederbörande
riksfullmäktig för tullar och skatter, det tredje återställas till
frågeställaren och det fjärde öfversändas till den tullförvaltning, hos
hvilken den slutliga tullbehandlingen af varan skulle äga rum. Kunde
på grund af varans beskaffenhet prof icke företes, skulle vid förfrågningen
fogas i fyra exemplar antingen en afbildning af varan eller en
så noggrann beskrifning därå, att den önskade upplysningen kunde
meddelas och äfven utan varans företeende blifva tydlig. Afbildningarna
och beskrifningarna skulle förses med officiella igenkänningstecken och
fördelas på samma sätt, som i fråga om varuprofven vore föreskrifvet.
Kunde hvarken prof företes eller en fullt tydlig och åskådlig beskrifning
af varan lämnas, ägde direktivmyndigheten vägra att meddela
upplysning. Direktivmyndigheten behöfde icke fästa afseende vid föreskriften
om profs företeende, därest myndigheten funne prof icke erfordras.
Förutom nyssnämnda uppgifter hade frågeställaren vidare att
meddela upplysning i följande hänseenden, nämligen dels huruvida han
redan aflåtit enahanda förfrågan till annan direktivmyndighet och
hvilken upplysning han från denna erhållit, dels huruvida omhandlade
vara — och i så fall öfver hvilken tullplats — redan blifvit af honom
eller med hans vetskap af annan införd, samt på hvad sätt den därvid
blifvit tullbehandlad, dels ock vid hvilken tullplats i direktivdistriktet
han hade för afsikt att låta slutligen tullbehandla varan, eller, om
han icke vore i stånd att uppgifva detta, skälet därför.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Frågeställaren ägde icke rätt att besvära sig öfver meddelad
upplysning. Varuimportör ägde däremot, oberoende häraf, befogenhet
att besvära sig öfver en på grund af erhållen upplysning företagen
tullbehandling.

Kostnaderna för eventuellt erforderlig sakkunnig undersökning af
varan äfvensom för befordran af varuprofven ålåge det frågeställaren
att gälda. Ytterligare kostnader finge icke drabba honom. Direktivmyndigheten
ägde rätt fordra, att frågeställaren inbetalade ett lämpligt
förskott å kostnadsbeloppet; och borde dylikt förskott synnerligast i
det fall äskas, att frågeställaren hvarken ägde hemvist eller drefve
näring inom landet.

Om den af direktivmyndigheten meddelade upplysningen skulle
anmälan göras till den tullplats i direktivdistriktet, vid hvilken varans
slutliga tullbehandling skulle äga rum. I hvad mån en sådan anmälan
skulle göras jämväl till öfriga tullplatser inom direktivdistriktet, bestämdes
af direktivmyndigheten. Det beslut, som läge till grund för den meddelade
upplysningen, ägde bindande kraft för de tullmyndigheter, som
lydde under direktivmyndigheten. Om den meddelade upplysningen
grundade sig på resultatet af en kemisk eller mikroskopisk undersökning,
kunde varans tullbehandling i enlighet med upplysningen göras beroende
af resultatet af en förnyad undersökning, hvarförutom tullbehandlingen
kunde med hänsyn till sistnämnda undersökning jämväl inskränkas till
bestämda tullplatser.

Bortsedt härifrån ägde frågeställaren rätt att påfordra tillämpning
af den genom upplysningen fastställda tullbehandlingen vid alla de
tullplatser inom direktivdistriktet, som i allmänhet ägde tullbehandla
den ifrågakomna varan.

Blefve efter meddelandet af upplysningen det till grund därför
liggande beslutet af direktivmyndigheten själf eller af högsta finansmyndigheten
inom vederbörande förbundsstat eller af förbundsrådet så
till vida ändradt, att varan förklarades skola draga eu högre tull eller
åtnjuta lägre taraafdrag, skulle skillnaden i tullafgift icke påföras frågeställaren
för de varusändningar, hvilka blifvit föremål för slutlig tullbehandling
i enlighet med den meddelade upplysningen, innan ändringen
blifvit på tullbehandlingsplatsen bekantgjord. Hade emellertid frågeställaren
emot bättre vetande underlåtit att lämna vissa af de föreskrifna
uppgifterna eller lämnat oriktiga sådana, skulle tullskillnaden
af honom utkräfvas. Den, som under åberopande af en angående viss
vara meddelad upplysning försökte att införa en annan, med högre
tull belagd vara. vore underkastad straff enligt tullagen.

17

Kuhtji. Maj.ls Nåd. Proposition N:o Hd.

Vederbörande stats högsta finansniyndigliet ägde att låta det
beslut, som läge till grund för behörigen meddelad upplysning, tilllämpas
på de varusänduingar, smil frågeställaren på grund af upplysningen
införde under eu tid af tre månader, efter det ändringen i tullbehandlingen
vidtagits, försåvidt frågeställaren styrkte, att införseln
ägde rum till följd af aftal, som lian. förr än ändringen blifvit på tullbehandlingsplatsen
bekantgjord, i god tro afslutat. Denna bestämmelse
ägde icke tillämpning, om det ursprungliga beslutet förlorat sin giltighet
på grund af ändring i lagstiftningen eller i den till tulltaxan hörande
varuförteckningen eller i eljest offentligt kungjorda verkställiglietsföreskrifter.
Af förbundsstaternas högsta finansmyndigheter i enlighet
med nyssnämnda bestämmelse gjorda medgifvanden skulle upptagas i
de förteckningar öfver af billiglietsskäl medgifna tulleftergifter, som
årligen förelädes förbundsrådet.

Hvarje ändring i beslut, som läge till grund för meddelad upplysning,
skulle, så framt den icke berodde på ändring i lagstiftningen,
i varuförteckningen eller i offentligen kungjorda verkställiglietsföreskrifter,
genast officiellt meddelas frågeställaren, om ändringen vidtagits
inom ett år, efter det upplysningen meddelades. Efter denna tid lämnades
däremot meddelande om ändring blott på särskild förfrågan. De tullplatser
i direktivdistriktet, där tullbehandling kunde ifrågakomma af vara,
om hvilken upplysning lämnats, skulle genast underrättas, då ändring,
hvarom nyss sagts, vidtoges i afseende å varans tullbehandling.

Riksfullmäktig^ för tullar och skatter ålåge det att taga kännedom
om såväl alla meddelade upplysningar i tullfrågor som sedermera vidtagna
ändringar och att med största möjliga skyndsamhet göra anmälan
därom till Reichsschatzamt med öfverlämnande af de riksfullmäktige
tillställda prof, af bildningar eller beskrifningar af varorna.
Fall, Indika vore af så enkel beskaffenhet, att möjlighet till meningsskiljaktighet
därom syntes utesluten, eller i hvilka det vore fråga om
saker af helt underordnad betydelse, behöfde icke anmälas.

Reichsschatzamt hade att sörja för att skiljaktigheter i de af
olika direktivmyndigheter rörande samma vara meddelade upplysningar
skyndsammast blefve undanröjda genom vederbörande förbundsstaters
högsta finansmyndigheters eller genom förbundsrådets förmedling. Samma
myndighet skulle vidare, så framt icke för åstadkommande af likformighet
ytterligare skriftväxling, på sätt nyss nämnts, syntes erforderlig,
i fortlöpande ordning sammanställa till detsamma ingående anmälningar
samt öfversända de sålunda sammanställda uppgifterna till förbundsregeringarna
i och för meddelande till tullplatserna.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft.

S

18

Kungl.

Svårigheten att under angifna förhållanden åstadkomma en likformig
tullbehandling inom hela tyska riket måste naturligtvis, anför
tulltaxekommittén vidare, vara väsentligt större än motsvarande svårigheter
i ett land med enhetlig tullförvaltning, och detta förhållande
ej mindre än de kännbara olägenheter i form af efterkraf å tull, för
hvilka den tyska affärsvärlden varit utsatt, syntes i sin mån förklara,
att — så vidt kommittén hade sig bekant — Tyskland först af alla
länder infört anordningen med bindande officiella förhandsupplysningar
i tullfrågor.

Då emellertid i samband med krafvet på motsvarande anordning
här i landet äfven upptagits frågan, huruvida vid behandlingen af
tullfrågor i högre instans än hos de lokala tullmyndigheterna näringslifvet
borde särskildt representeras vid sidan af staten, samt äfven i detta
hänseende en viss likhet förefunnes med kraf, som i Tyskland från
vissa kretsar framställts, hade kommittén ansett sig lämpligen böra
fullfölja jämförelsen äfven i denna del.

I sådant afseende framhåller kommittén, att i Tyskland icke blifvit
ifrågasatt, att förhandsupplysningarna skulle lämnas annorlunda än af
eu ren tulladministrativ myndighet. De myndigheter, som hade detta
åliggande, intoge nämligen därstädes ungefär samma ställning som
generaltullstyrelsen här i landet och utgjorde icke någon för den ifrågavarande
uppgiften särskildt inrättad myndighet.

Vidare vore att märka, att den ökade garanti för besvärsmålens
riktiga afgörande, som i Tyskland jämväl åsyftats, riktat sig mot afgörandet
af nämnda mål i högsta instans. Man hade i sådant hänseende
bland annat ifrågasatt dessa måls hänvisning antingen till vanlig domstol
eller till en särskild förvaltningsrätt under medverkan af sakkunniga
utanför administrationen vid afgörandet. Vidkommande förhållandena
här i landet syntes det, som om den farhåga för fiskaliska
synpunkters öfvervägande beaktande, hvilken kunde vara förklarlig i
ett land som Tyskland, där dylika frågor afgjordes af finansministeriet,
icke borde i lika hög grad förefinnas, då afgörandet läge hos landets
regering och den Konungens rådgifvare, på hvilken dessa frågors beredning
närmast ankomme, hade att företräda handelns och industriens lika väl
som statskassans intressen. Också visade det sig, att man i utlandet
— äfven om exempel funnes därpå, att tullbehandlingsfrågor ankomme
på pröfning af domstol eller skiljemän — dock ganska allmänt
läte desamma afgöras af rena förvaltningsmyndigheter. Så vore förhållandet,
utom i våra närmaste grannländer, i Tyskland, Österrike -

Kungl. Maj:t» Mdd. Proposition N:o 32. 1!)

Ungern, Ryssland och Schweiz. För öfrigt torde väl frågan om
afgörandet i sista hand här i landet af dylika frågor själfmant erbjuda
sig till öfvervägande, då den redan väckta frågan om inrättande af en
regeringsrätt upptoges till närmare granskning.

Med hvad nu anförts hade kommittén emellertid icke ansett sig
hafva uttömt frågan angående möjligheten och lämpligheten att åt
näringslifvets representanter inrymma ökadt inflytande på tullfrågors
afgörande. Ty, äfven om frågornas afgörande förbehölles åt regeringen
och dess underlydande organ, kvarstode alltid frågan, huruvida den
sakkunskap, som förefunnes inom näringsidkarnas krets, behörigen tillgodogjordes
vid frågornas beredning till afgörande.

Äfven denna fråga hade vid ärendets behandling inom Riksdagen
berörts, i det att vederbörande utskott hänvisat till förhållandena i
Hamburg med dess »Beratungsbehörde för das Zollweseii».

Fmligt den af nämnda utskott lämnade redogörelse syntes denna
rådgifvande institution närmast och egentligast vara ställd vid sidan af
senaten, som vore sista instansen för afgörande af tullbehandlingsfrågor
i Hamburg. Tullmyndigheterna i första instansen åter syntes icke hafva
annan beröring med denna institution, än den, som härflöte däraf, att,
då behofvet af särskildt sakkunnigt utlåtande yppade sig, de kunde
erhålla sådant från någon eller några af sagda institutions medlemmar.
Men äfven om en central rådgifvande institution för första instansens
tullmyndigheter inom ett så begränsad! tullområde som Hamburgs
utan svårighet kunnat anordnas, blefve förhållandet naturligtvis icke
detsamma, då området hade den utsträckning som vårt land. En
sådan anordning härstädes skulle otvifvelaktigt medföra betydande
tidsutdräkt vid förtullningarna. För upprättande af lokala, motsvarande
institutioner syntes åter endast på ett fåtal förtullningsplatser förefinnas
erforderliga förutsättningar uti tillräckligt antal lämpliga representanter
för handel och industri.

Helt annat måste förhållandet vara, då det vore fråga om pröfning
i högre instans. Också hade förhållandet i Hamburg sin motsvarighet
äfven annorstädes. Exempelvis kunde från upplysningar,
lämnade till 1900 års internationella kongress för tullagstiftning, meddelas,
huru förhållandet vore ordnadt i Österrike-Ungern och Schweiz.

Vid tullfrågors behandling inom österrikiska, likasom ock inom
ungerska, finansdepartementet vore vederbörande minister skyldig att före
afgörandet inhämta utlåtande af det s. k. Zollbeirat, hvars medlemmar
icke tillhörde statsförvaltningen utan utgjordes af sakkunniga, utsedda
af regeringen på förslag af handelskamrarna. Denna rådgifvande för -

20 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

samling delade sig på afdelningar efter industrigrenar. Om för utlåtande
i särskild fråga ingen af medlemmarna besutte erforderlig
kompetens, kunde Zollbeirat inhämta yttrande af utomstående sakkunnig
enligt eget skön. Zollbeirats utlåtanden hade naturligtvis icke
bindande kraft för finansministerns beslut,

I Schweiz anlitade statsförvaltningen för hvarje särskildt fall de
sakkunniga, som syntes mest lämpliga, men importören kunde gent
emot sådant utlåtande å sin sida påkalla utlåtande i frågan från verkställande
utskottet i »Société Suisse pour le commerce et T industriel.

I hvad mån dessa och likartade institutioner i utlandet visat sig
ändamålsenliga och lämpliga samt kunde förtjäna att i en eller annan
form efterbildas här i landet, vore en fråga, som väl kunde påkalla
särskild utredning; men, då Riksdagens ifrågavarande skrifvelse och det
kommittén gifna uppdrag icke syntes kommittén därtill föranleda,
hade kommittén ansett sig endast böra fästa uppmärksamheten å berörda
fråga,

I afseende å hvad kommittén i nu förevarande del af ämnet anfört
hafva emellertid tre af kommitténs ledamöter, enligt hvad kommitténs
utlåtande bilagdt protokollsutdrag utvisar, haft en från den af kommitténs
flertal omfattade ståndpunkt något afvikande mening, två under
direkt uttalande, att de ansett kommittén höra ingå på eu närmare
utredning af frågan om lämpligheten af att vid sidan af den ifrågasatta
tulltekniska byrån organiserades en institution, sammansatt af representanter
för landets näringar, utsedda af korporationer, som hade
till uppgift att tillvarataga och främja näringslifvets intressen och från
hvilken institution nämnda byrå kunde i fall, där så funnes lämpligt,
inhämta sakkunnigt utlåtande.

Vidkommande själfva frågan om meddelande af förhandsupplysningar
i tullfrågor, har kommittén till eu början förklarat, att, oafsedt den
omständighet att de svenska statsmakterna gent emot tyska riket åtagit
sig att för den tid, den nu afslutade handels- och sjöfartstraktaten
med nämnda rike gällde, vidtaga en sådan anordning, af hvilken naturligtvis
äfven utländska näringsidkare, som drefve export på Sverige,
komme att draga nytta, kunde kommittén, med hänsyn till det svenska
näringslifvets intressen, göra det uttalande, att nyttan af en sådan
inrättning för framtiden torde visa sig väl uppväga därmed förenade,
jämförelsevis mindre betydande uppoffringar, likasom ock att motsvarande
tyska inrättning i väsentliga delar lämpligen syntes kunna
tjäna till föredöme för denna angelägenhets ordnande här i landet.

21

Kung!. Maj:hs Nåd. Proposition N:o 32.

Oafsedt den betydelse, en byrå af nyssnämnda slag kunde få för åstadkommande
af en likformig tullbehandling, syntes densamma böra för den
importerande allmänheten kunna medföra afsevärda fördelar. En förtänksam
importör kunde nämligen genom att förskaffa sig förhandsupplysning
om tullbehandling af den vara, han tänkte införa, förvissa sig om snabb
tullbehandling, då införseln ägde rum. Och hvad mera vore, han kunde
med relativ trygghet uppgöra leveransaftal äfven för någon tid framåt.

Denna senare sida af saken sammanhängde med frågan, i hvilken
utsträckning de meddelade upplysningarna skulle anses bindande vid
ändringar i tullbehandlingssättet. Oäfvet vore. att. så snart dylik
ändring hade sin grund i eu lagstiftningsåtgärd, här lika litet som i
Tyskland kunde ifrågasättas, att på grundval af den äldre lagstiftningen
meddelad upplysning skulle vara bindande längre, än till dess den nya
bestämmelsen trädt i kraft. Men ändring i tullbehandlingen kunde
ock förekomma utan att ändrad lagstiftning därtill föranledde, nämligen
då, såsom någon gång inträffade, vederbörande myndigheter,
hvilka hade att tillämpa de ifrågakommande tullförfattningarna, kommit
till den uppfattning, att dittills följd tullbehandlingspraxis varit oriktig,
något som oftast innebure, att varan blifvit i något afseende felaktigt
bedömd och i följd däraf oriktigt rubricerad enligt tulltaxan. Det
vore i sådant fall oftast eu förnyad teknisk undersökning af varan, som
gåfve anledning till ändring i det förut tillämpade tullbehandlingssättet.

I händelse en förändring af sistberörda art vidtoges, syntes den
icke böra utan vidare gorå eu i enlighet med den äldre praxis meddelad
upplysning kraftlös. Med hänsyn till att sådan upplysning afsetts
att vara gent emot statsverket bindande, syntes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke densamma borde, hvad beträffade införsel, verkställd af
den person, som erhållit upplysningen, gälla, tills denne blifvit underrättad
om den vidtagna ändringen. Tillämpning i hvarje fall af denna
grundsats skulle dock medföra olägenheter. Å ena sidan skulle därigenom
den importör försättas i en alltför gynnad ställning, hvilken af
en eller annan anledning mindre lätt kunde anträffas med delgifning.
Å andra sidan skulle den importör, som omedelbart med delgifning
anträffades, kunna, därest genast därefter den vidtagna ändringen blefve
mot honom ovillkorligen gällande, oförskyldt tillfogas kännbar ekonomisk
förlust. Det kunde ju lätteligen hända, att han i god tro
redan träffat leveransaftal, hvilka ännu icke hunnit effektueras och
livilka han icke kunde få lämpade efter de ändrade förhållandena.

I det förra hänseendet syntes man därför böra göra en inskränkning
i principens tillämplighet så till vida, att man dels — utgående från

22 Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 32.

den förutsättning att importören hölle generaltullstyrelsen underkunnig
om sin eller behörigt ombuds adress här i riket — läte ändringen
genast träda i kraft mot den, som ej kunde med delgifning anträffas,
dels ock för att icke gorå delgifningsåliggandet allt för betungande
för myndigheterna fritoge dem från skyldighet att underrätta, om mer
än ett år förflutit, efter det upplysningen meddelats. Härutinnan
förekomme i viss mån motsvarande inskränkande bestämmelser i den
tyska lagstiftningen.

I det senare hänseendet hade man i Tyskland tillgodosett importörens
befogade intresse på det sätt, att man under någon tid efter
ändringen läte det äldre tullbehandlingssättet tillämpas på för hans
räkning inkommande varor. Detta sätt att ordna saken syntes i Tyskland,
där i stor utsträckning tillämpades förfarandet att af billighetsskäl
bevilja tulleftergifter, förefalla helt naturligt. Hos oss däremot, där
dylika billighetshänsyn hittills icke fått göra sig gällande, skulle
möjligen införandet af en sådan ny princip kunna väcka vissa betänkligheter,
såsom ock af tullstatskommitténs yttrande framginge; men. med
hänsyn till nyss anförda förhållanden och för att icke syftet med den
ifrågasatta institutionen skulle delvis förfelas, alltså af rent praktiska
skäl, syntes man i viss mån böra utsträcka vipplysningens bindande
kraft utöfver den tidpunkt, då ändring i tullbeliandlingspraxis inträdde,
något som måhända ock kunde anses påkalladt af den i svensk-tyska
traktaten gjorda utfästelse. Ställde man sig på nu angifna ståndpunkt,
syntes man emellertid böra för sig klargöra, hvilken betydelse för statsverket
frågan kunde hafva.

För att i sistberörda afseende vinna upplysning hade kommittén
gått i författning om införskaffande af uppgifter, i hvilken omfattning
ändringar under tiden från och med år 1901 vidtagits i tullpraxis i
riktning af skärpt tullbehandling, eller, med andra ord, i hvilka fall
skärpning i tullbeskattningshänseende under tiden förekommit, utan
att densamma varit föranledd af ändrad lagstiftning; och inhämtades
af dessa uppgifter, hvilka lämnats af packhusinspektionen i Stockholm,
dels att under nämnda tid inträffat allenast sexton fall — samtliga
tillkomna på grund af beslut af generaltullstyrelsen — då dylik ändringförekommit,
dels ock att den förändrade tullbehandlingen i regeln berott
därpå, att nya sakkunniga blifvit hörda.

För att vidare åskådliggöra berörda uppgifter har kommittén lämnat
följande tabellariska sammanställning af desamma, upptagande såväl
de varuslag, om hvars tullbehandling fråga varit, som den olika tull -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

28

behandling, nämnda varuslag underkastats före och efter (len ifrågavarande
ändringen.

Varuslag.

Tullbehandla före
ändringen,
(.Tullsats).

Tullbehandling efter
ändringen,

Tullsats).

»Degras» (garfvarfett)

Tullfritt

15 % af värdet

Slaggull

D:o

D:o

Brefkortsalbum

35 öre pr kilogram

2 kr. pr kilogram

»Evinol-Créme » (sko-

15 % af värdet

20 öre „ „ , brutto

smörja)

! Frimärksalbum

l

:35 öre pr kilogram

2 kr. „ „

i Kiesel-guhr-papp

i

-1 y> i)

5 öre „ „

: Borrolja

Tullfri

15 % af värdet

Bengaliska tändstickor

5 öre pr kilogram

2 kr. pr kilogram

Ventilplattor af kautschuk Tullfria 10 % af värdet

Muttrar till velocipeder 50 öre pr kilogram 2 kr. pr kilogram, netto
»Coal Tar» (stenkolstjära) Tullfri 15 % af värdet

Zinkbultar Tullfria 20 öre pr kilogram

i Komprimerade stålaxlar 10 % af värdet 2 kr. 50 öre pr 100 kilogram
I Fönsterramar af järn 10 öre pr kilogram 1 kr., 50 öre

eller 20 öre pr „

! Kautschuksringar, platta Tullfria 1 kr. 20 ,, „ „

Planschverk, vissa slag Tullfria 50 öre „ ,,

Häraf syntes, anför kommittén vidare, framgå, att det ur statskassans
synpunkt icke kunde möta någon synnerlig betänklighet att
med afseende å inträffande skärpning i tullbehandlingspraxis medgifva
bindande verkan af förut meddelad tullbehandlingsupplysning under
någon tid efter det ändringen ägt rum, om blott denna tid icke tilltoges
alltför rundlig. För utsträckning allenast till en kortare tid
talade jämväl den omständigheten, att importören ej borde sättas i en
allt för gynnad ställning i förhållande till konkurrenter, mot hvilka
den nya ordningen tillämpades. Med hänsyn till dessa förhållanden
syntes den i Tyskland stadgade förlängningen af giltighetstiden med tre
månader vara väl afpassad, och syntes densamma kunna antagas göra
tillfyllest jämväl med afseende å aftal, som uppgjorts om successiva
leveranser. Kommittén hade ansett den förlängda tiden lämpligen böra
räknas från den dag, då importören om förändringen kunnat äga kännedom.
Gifvet vore emellertid, att ifrågavarande förmån endast borde

24

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N.o 32.

tillkomma den importör, som utan kännedom om förändringen i god
tro träffat aftal om leverans af ett varuparti.

Beträffande det närmare anordnandet af den nya institutionen kunde,
på sätt kommittén yttrat, motsvarande tyska inrättning i hufvudsakliga
delar tjäna till förebild. Tydligt vore emellertid, såsom ock af den för de
tyska förhållandena lämnade redogörelsen framginge, att de föreskrifter
i den tyska författningen, som betingats af de skilda förbundsstaternas
själfständiga ställning i tullbehandlingsfrågor, icke kunde få någon
motsvarighet hos oss, som i generaltullstyrelsen hade eu för hela landet
gemensam central tullmyndighet. De stadganden däremot, som berörde
själfva ansökningsförfarandet och de särskilda villkoren för erhållande
af upplysning, kunde i allt väsentligt hos oss göras lika med de i
Tyskland gällande.

Nyssberörda föreskrifter jämte stadgandena om en meddelad upplysnings
bindande kraft, hvilka afsåge att ordna rättsförhållandet å hithörande
område mellan de enskilde och statsverket samt delvis kunde
medföra modifikationer i tillämpningen af Riksdagens allmänna beslut
rörande tullbeskattningen, syntes vara af beskaffenhet att böra inflyta
i en särskild förordning, hvilken emellertid icke lämpligen syntes böra
inrymma jämväl sådana däraf betingade bestämmelser, som allenast
innefattade instruktionsföreskrifter för tullmyndigheterna.

Från nu angifna ståndpunkt har kommittén utarbetat följande
förslag till

Förordning

angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande
tullbehandlingen af varor, afsedda att till riket införas.

§ I Huru

gällande tulltaxa och taratariff skola tillämpas å vara, som
någon har för afsikt att till riket införa, därom äger han i den ordning,
här nedan sägs, hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning, som
är för statsverket bindande, enligt hvad i denna förordning stadgas.

§ 2.

Upplysning, som i § 1 afses, sökes skriftligen med uppgift å varans
beskaffenhet och tillämnade användning äfvensom å den eller de tullplatser,
där varan efter införseln skall angifvas vare sig till direkt förtullning
eller till uppläggning å nederlag; och skall därjämte i ansök -

Kungl May.ts Nåd. Proposition N:o .12. 25

ningen uppgjfvas hvad sökanden har sig bekant angående varans tullbehandling,
då den förut införts, äfvensom hvarest tullbehandlingen
ägt rum.

Jämte ansökning, som nu är sagd, skall till generaltullstyrelsen
aflämnas prof å varan i den myckenhet, att, efter nödig befunnen undersökning
däraf, återstoden må kunna fördelas i särskilda prof att förvaras
i det skick, generaltullstyrelsen föranstaltar, ett hos sökanden,
ett hos generaltullstyrelsen och ett hos en hvar tullförvaltning, där
enligt ansökningen tullbehandlingen skall äga rum.

I stället för prof å varan, där sådant icke kan företes, må uttömmande
beskrifning eller utförlig ritning öfver densamma i erforderligt
antal exemplar bifogas; ankommande dock i ty fall, likasom ock
då hvarken prof, beskrifning eller ritning företes, på generaltullstyrelsen
att pröfva, huruvida med ledning af den förebragta utredningen den
äskade upplysningen må kunna meddelas.

§ 3.

Möjligen uppkommande kostnad för varuprofs undersökning äfvensom
för sådant profs förpackning eller inneslutande i kärl till framtida
förvar samt transport till tullplats, där den inkommande varan skall
tullbehandlas, gäldas af sökanden; och åligger det honom att, där
generaltullstyrelsen pröfvar sådant skäligt, ställa nöjaktig säkerhet för
sagda kostnad.

§ 4.

Mot meddelad upplysning i tullbehandlingsfråga må klagan icke
föras. Vägi’as sådan upplysning, däröfver må besvär anföras i den
ordning, som är stadgad angående sökande af ändring i generaltullstyrelsens
beslut.

§ 5.

1. Enligt denna förordning meddelad upplysning i tullbehandlingsfråga
skall lända till efterrättelse vid tullbehandling af vara, hvars
öfverensstämmelse med den i upplysningen afsedda vara blifvit vederbörligen
utrönt; dock att hvad sålunda föreskrifvits äger tillämpning
allenast så länge de vid upplysningens meddelande gällande stadganden
i fråga om varans tullbehandling fortfarande äga giltighet och oförändradt
tillämpas.

2. Har, utan att ändring i sagda stadganden vidtagits, ändrad
tillämpning af desamma inträdt på grund af vare sig generaltullstyrelseDS

Bih till Biktd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft. 4

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

eller Kungl. Maj:ts beslut, skall vid tullbehandla- af vara, som till
sökanden eller för hans räkning inkommer, upplysningen fortfarande
äga giltighet, så länge icke beslutet delgifvits sökanden eller behörigt
ombud för honom; dock att hvad sålunda stadgats icke äger tillämpning,
därest sökanden eller ombudet icke kunnat under uppgifven adress
här i riket med delgifning anträffas eller mera än ett år förflutit, efter
det upplysningen meddelades.

3. Vid sådan ändring i tillämpningen af gällande stadganden,
hvarom i mom. 2 sägs, må dessutom tullbehandling i enlighet med den
före ändringen meddelade upplysningen kunna medgifvas i afseende å vara,
som till sökanden eller för hans räkning inkommer under de närmast efter
förändringen följande tre månaderna och införes på grund af aftal, som
sökanden styrker sig hafva träffat, innan han kunnat äga kännedom
om förändringen. I fall, som nu är sagd!, skall frågan, huruvida tullbehandlingen
må verkställas i enlighet med den lämnade upplysningen,
underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Förekommer därvid skälig anledning,
att någon i ansökningen meddelad uppgift, hvilken befunnits
oriktig, lämnats mot bättre vetande, eller att föreskrifven uppgift, som
sökanden underlåtit meddela, kunnat af honom lämnas, vare dock tullbehandling
i enlighet med den lämnade upplysningen icke medgifven.

4. Utan hinder af meddelad upplysning i tullbehandlingsfråga,
må mot tullbehandling af inkommen vara besvär anföras enligt hvad
därom är stadgadt.

För de särskilda stadganden i detta författningsförslag, hvilka
tarfvade ytterligare motivering, har kommittén därefter i följande
ordning redogjort.

§ 1. De tullförfattningar, om hvars tillämpning det kunde blifva
fråga att lämna bindande upplysning, vore gifvetvis tulltaxan och
taratariffen.

§ 2. För underlättande af den myndighets arbete, som skulle
lämna upplysning, syntes böra fordras, att varans tillämnade användning
uppgåfves, hvariämte det tvifvelsutan vore ägnadt att påskynda förtullningen
af den inkomna varan, om den eller de blifvande förtullningsorterna
angåfves, så att prof å varan kunde finnas där tillgängligt. Om
sökanden vidare förpliktades gifva tillkänna, hvad han möjligen hade
sig bekant om tullbehandling af varan vid eventuell föregående införsel
däraf, syntes härigenom sträfvandet efter likformighet i tullbehandling
kunna ej obetydligt främjas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. 27

Att däremot i enlighet med den tyska författningen fordra uppgift
om varans produktionsland syntes åtminstone för närvarande icke vara
af behofvet påkalladt.

I likhet med hvad fallet vore i Tyskland, hade kommittén föreslagit,
att såsom regel borde föreskrifvas, att för upplysnings erhållande
prof å varan skulle företes; och borde dylikt prof aflämnas i så stor
myckenhet, att, förutom hvad som åtginge för varans undersökning,
ett prof kunde stanna hos generaltullstyrelsen, ett prof återställas till
sökanden samt slutligen ett prof sändas till eu hvar tullförvaltning,
där enligt ansökningen tullbehandlingen skulle äga rum.

Då det för tullbehandlingen af en inkommande vara, hvarför en
meddelad upplysning åberopades, vore af afgörande betydelse att fastställa,
huruvida varan öfverensstämde med vid upplysningens meddelande
företedda prof, läge det vikt uppå, att betryggande åtgärder
vidtoges, i syfte att dessa prof icke kunde undergå någon förändring
under den tid, som förflöte mellan upplysningens meddelande och tullbehandlingen
af den inkommande varan. Generaltullstyrelsen syntes
därför böra föranstalta om profvens inneslutande till förvaring på
lämpligt sätt under försegling.

Kunde prof å varan ej åstadkommas, borde likväl sökanden lämnas
möjlighet att genom företeende af uttömmande beskrifning eller lutning
öfver varan förskaffa sig den önskade upplysningen, men syntes det i
dessa fall vara nödigt att öfverlämna åt generaltullstyrelsen att afgöra,
huruvida beskrifningen eller ritningen vore af den beskaffenhet, att
upplysningen kunde lämnas. Liknande pröfningsrätt borde gifvetvis
med än större skäl tillkomma generaltullstyrelsen i det fall, att upplysning
begärdes utan att därvid vare sig prof, beskrifning eller ritning
företeddes.

Såsom af det anförda framginge, vore kommittén af den mening,
att, då prof å varan företeddes, skulle upplysningen ovillkorligen
lämnas. Kommittén ville emellertid med afseende härå erinra, att
af tullstatskommittén framhållits åtskilliga fall, då det skulle vara
förenadt med afsevärd svårighet att meddela upplysning. På sätt förut
nämnts, hade tullstatskommittén härom anfört, bland annat, att exempelvis
i vissa fall det mötte tekniska svårigheter att bedöma en vara efter
företedt prof likasom ock vissa varor efter någon tids förlopp underginge
sådana förändringar till beskaffenhet eller utseende, att bedömandet
vid införseln af en sådan varas identitet med det företedda profvet
kunde försvåras eller rent af omöjliggöras. Då kommittén beträffande
dylika fall icke förutsatt befogenhet för generaltullstyrelsen att vägra

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 32.

upplysning, vore det ej på grund däraf, att kommittén underskattat
svårigheterna. Kommittén hade fast mera haft sin uppmärksamhet riktad
på åtskilliga fall af berörda slag. Så till exempel hade kommittén
tänkt sig det fall. att ett råsockerprof. som vid upplysningens meddelande
befunnits vara till färgen obetydligt mörkare än n:o 18 af den
i världshandeln gällande holländska standard, genom ljusets inverkan
sedermera förändrat färg, så att det blifvit ljusare än nämnda standardnummer
och sålunda underkastadt en högre tullsats, än hvad den meddelade
upplysningen innehölle. Vidare hade kommittén icke förbisett,
att vissa varor, Indika behöfde vid tullbehandlingen kemiskt undersökas,
möjligen kunde efter någon tids förvaring undergå sådana förändringar,
att en förnyad analys kunde gifva annat resultat än det ursprungliga.
Men kommittén hade trott dessa svårigheter icke vara oöfvervinneliga.
Så hade man i fråga om det sist omförmälda fallet utgått därifrån, att,
som villkor för att eu vara, hvilken erfordrade kemisk undersökning,
skulle tullbehandlas i enlighet med förut meddelad upplysning, kräfdes,
att den inkommande varan befunnes till beskaffenheten öfverensstämma
med profvet, sådant detta befunnits vid dess analys enligt den närmare
redogörelse, som den meddelade förhandsupplysningen i detta afseende
måste innehålla. Hvad åter beträffade det anförda exemplet om förändring
af färgen å socker, syntes i detta och liknande fall svårigheten
kunna öfvervinnas, om profvet utanpå det vanliga emballaget försåges
med något ogenomskinligt omhölje, som vederbörande tullförvaltning
kunde i män af behof aflägsna för att efter verkställd tullbehandling
af inkommen vara åter under försegling påsätta. Kommittén ville i
detta afseende erinra, att redan nu behof måste anses förefinnas att
tillse, att de vid tullbehandling af oraffineradt socker använda normalprof
på betryggande sätt förvarades.

Vid nu anförda förhållanden hade kommittén trott, att, lika litet
som i den tyska författningen funnes inrymd någon diskretionär befogenhet
uti ifrågavarande afseende för vederbörande direktivmyndighet, lika
litet borde hos oss stadgas rätt att vägra upplysning i något fall,
då prof företeddes.

§ 3. Utöfver de i denna paragraf angifna kostnader syntes sökanden
icke höra få vidkännas annan utgift än den, som författningsenligt
kunde belöpa för den expedition i ärendet, som till honom utfärdades.
Sådan expedition, hvilken, enligt hvad kommittén antoge, komme att
utfärdas i form af protokollsutdrag, syntes med tillämpning af gällande

2»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

bestämmelser böra vara fri från lösen, men böra beläggas med stämpel
till belopp af fyra kronor, där icke expeditionen undantagsvis kräfde
mera än ett ark. i hvilket fall stämpelbeloppet ökades med två kronor
för hvarje ark utöfver det första.

Anledning att ifrågasätta frihet från berörda stämpelafgift för
ifrågavarande expeditioner mera än för generaltullstyrelsens protokollsutdrag
i allmänhet syntes så mycket mindre förefinnas, som en så måttlig
afgift som den, hvarom här vore fråga, endast torde kunna anses såsom
ägnad att verka som korrektiv mot onödiga förfrågningar.

§ 4. Den rätt att öfverklaga generaltullstyrelsens beslut, som
eljest vore allmän regel, syntes af praktiska skäl icke böra medgifvas
i fråga om beslut, hvarigenom fö r h ands a p p lysning meddelades. Någon
rätt att besvära sig öfver dylikt beslut förekomma ej heller i Tyskland;
och gifvetvis kunde sökandens intresse få anses tillbörligt tillgodosedt
genom hans författningsenliga rätt att öfverklaga inkommen varas tullbehandling.
I det fall däremot, då generaltullstyrelsen vägrade lämna
upplysning, syntes rätten att besvära sig böra förvaras sökanden.

§ 5. Med iakttagande af den begränsning i fråga om meddelad
upplysnings bindande kraft, hvarom förut förmälts, borde inkommen varas
tullbehandling i enlighet med vederbörligen gifven förhandsupplysning
kunna påfordras, äfven om varan af sökanden importerades för annan
persons räkning eller om den af annan person infördes för sökandens
räkning. Vidare borde dylik tullbehandling af varan kunna påkallas
icke blott vid den eller de tullplatser, som i ansökningen uppgifvits,
utan äfven vid öfriga tullplatser med motsvarande tullbehandlingsrättigheter.
Förekomme tullbehandling å ort af senare slaget, syntes emellertid
icke obetingadt lika snabb tullbehandling kunna påräknas som vid
införsel öfver de i ansökningen uppgifna platser, i ty att prof öfverlämnades
endast till tullförvaltningarna på dessa senare platser och det,
äfven om sökanden företedde det till honom utlämnade profvet, icke
borde kunna förmenas tullförvaltningen att, i händelse sådant ansåges
nödigt för bevakande af det allmännas rätt. föranstalta om den inkomna
varans jämförande med vederbörligt prof, som befunnit sig i
officiell vård.

På sätt förut nämnts, hade kommittén ansett, att en ändring i
tillämpad tullpraxis icke borde utan vidare beröfva eu upplysning
giltighet, utan att tullbehandling i enlighet med upplysningen borde
under viss tid stå öppen för vara, som till sökanden eller för hans
räkning inkomme på grund af aftal, som sökanden träffat, innan han

30 Kungl. Mnjds Nåd. Proposition N:o 32.

kunnat äga kännedom om ändringen. I allmänhet taget kunde val
förutsättas, att han icke kunnat äga sådan kännedom före den dag,
då underrättelse om ändringens vidtagande ankommit till tullplats,
å hvilken eller i hvars distrikt han eller hans uppgifna ombud hade
sitt hemvist. Pröfningen, huruvida undantagsvis i det föreliggande
fallet på grund af förebragt utredning en tidigare vetskap om förhållandet
kunde förutsättas, eller om tvärtom sökanden eller hans ombud
kunde anses ännu längre hafva saknat kännedom om ändringen, och
följaktligen afgörandet, huruvida en varuimportör skulle tillerkännas
den med nu berörda bestämmelser afsedda förmånen i afseende å tullbehandling,
syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t. Att emellertid eu
dylik förmån ej borde beviljas den importör, som i den till grund för
upplysningen liggande ansökningen mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller underlåtit att meddela föreskrifven uppgift, som kunnat
af honom länmas, syntes böra uttryckligen föreskrifvas.

Kommittén hade vidare ansett, att i förevarande paragraf lämpligen
borde intagas en erinran om den varuimportören tillkommande
rätten att utan hinder af meddelad upplysning mot tullbehandling af
inkommen vara anföra besvär enligt bestämmelserna i § 187 i gällande
tullstadga.

I detta sammanhang har kommittén slutligen erinrat, att i den
tyska författningen funnes föreskrifvet, att den, som under åberopande
af en meddelad upplysning försökt att införa en annan, med högre tull
belagd vara, skulle straffas enligt straffbestämmelserna i tullagen. Förutom
det att en motsvarande bestämmelse, hvilken skulle komma att
beröra ett lagstiftningsområde, som hos oss reglerades genom tullstadgan,
enligt kommitténs mening ej lämpligen borde inflyta i förevarande förordning,
syntes behofvet af ett dylikt stadgande kunna ifrågasättas,
då någon större svårighet för tullpersonalen att skydda sig för svikligt
förfarande i berörda afseende icke torde förefinnas. Skulle det emellertid
visa sig vara af nöden att i antydd riktning fullständiga gällande lagstiftning,
syntes de för ändamålet erforderliga föreskrifterna böra inrymmas
i § 131 tullstadgan.

Hvad beträffade organisationen af den myndighet, som skulle
äga att meddela upplysningar af ifrågavarande slag, anslöte sig kommittén
till den uppfattning, som i frågan uttalats af Första Kammarens
tillfälliga utskott och som läge till grund för Riksdagens uttalande,
nämligen att tullbehandlingstvister och förfrågningar rörande varors tullbehandling
borde handläggas på en och samma byrå och följaktligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .''iX. 31

föredragas inför generaltullstyrelsen af eu och samme byråchef. Om
vid eu sådan anordning hithörande ärenden skulle, såsom sannolikt
vore, komma att befinnas utgöra eu så betydande arbetsbörda, att ärenden
af annan innebörd ej hunne handläggas å denna byrå, kunde detta
endast blifva till fördel för den nya institutionen, enär vid tillsättande
af ifrågavarande byråchefstjänst hufvudsaklig hänsyn då kunde tagas
till vederbörandes tulltekniska utbildning. Enligt kommitténs uppfattning
vore det nämligen ett oeftergiflig! villkor för att den nya institutionen
skulle blifva till väntadt gagn, att den tulltekniska sakkunskapen
städse kunde förutsättas vara på ett fullt tillfredsställande sätt representerad
å ifrågavarande byrå. Under förutsättning härjämte, att till
byråchefens biträde anställdes erforderligt antal väl utbildade underordnade,
syntes man ock kunna antaga, att packhusinspektionen i Stockholm
icke behöfde annat än undantagsvis tagas i anspråk för utredning
af till generaltullstyrelsen hänskjuta tullbehandlingsfrågor, utan
att inspektionen kunde få mera odeladt ägna sig åt sin egentliga uppgift,
att vara tullbekandlingsmyndighet i första instans i Stockholm.

Kommittén ansåge sig vidare böra särskildt betona vikten dåra!’,
att chefen för sagda byrå komme att stå i erforderlig beröring med
landets näringslif för att, närhelst sakkunnigt utlåtande från näringsidkarnas
krets vore påkalladt vid pröfningen af en tullbehandlingsfråga,
han kunde vara i tillfälle att införskaffa detsamma från i sådant hänseende
mest lämplig person.

I fråga om byråns arbetssätt i öfrigt syntes detta böra ordnas i
så enkla och praktiska former som möjligt samt ärendena behandlas
med minsta tidsutdräkt, och alltså begärda upplysningar meddelas med
största möjliga snabbhet. Vidare syntes, i händelse begärd upplysning
icke kunde omedelbart lämnas, vare sig på den grund att teknisk
undersökning kräfdes eller af annan orsak, den frågande böra från
byrån erhålla underrättelse om uppskofvet äfvensom om skälet därför.

Beträffande härefter byråns personal har kommittén ansett sig
böra framhålla, att densamma i fråga om antal borde göras fullt tillräcklig
och att vid tillsättning af dithörande befattningar hänsyn borde
tagas till tullteknisk utbildning, så att jämväl de underordnade tjänstemännen
vore i varukännedom väl förfarna.

Jämväl hade kommittén ansett sig kunna förutsätta, att sådana
anordningar träffades, att af generaltullstyrelsen meddelade upplysningar
i tullbehandlingsfrågor lika väl som afgjorda tullbeliandlingstvister
blefve, där de kunde anses äga någon betydelse ur tullbehandlingssyn -

32

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 32.

punkt, bragta till samtliga vederbörande lokala myndigheters kännedom
samt på lämpligt sätt för allmänheten tillgängliggjorda.

Innan jag härefter öfvergår till att redogöra för innehållet i generaltullstyrelsens
förr omförmälda utlåtande, torde det tillåtas mig anmäla
en af tulltaxekommittén den 3 december 1906 aflåten underdånig skrifvelse,
hvarmed öfverlämnats vissa af kommittén genom utrikesdepartementets
bemedling införskaffade handlingar, innefattande upplysningar
i ämnet rörande förhållandena i vissa främmande länder, hvilka upplysningar
synas delvis vara af intresse vid bedömandet af nu föreliggande
frågor.

Af berörda handlingar framgår, att i Frankrike saknas föreskrifter
angående meddelande af officiella upplysningar i tullfrågor,
men att praxis utbildat sig på det sätt, att generaltulldirektionen
undantagslöst på hvarje skriftlig förfrågan angående tullbehandlingen
af en vara lämnar svar, som, under förutsättning att icke ett groft
misstag blifvit begånget, blifver bindande, intill dess annorlunda förordnas.
Tid efter annan meddelas de sålunda gjorda klassificeringarna
genom cirkulär till tullkamrarna, men generaldirektionen är oförhindrad
att genom nytt cirkulär ändra eu klassificering utan hinder af de upplysningar,
som lämnats, och utan skyldighet att därom underrätta mottagarna
af sagda upplysningar.

Uti Italien åter har, närmast på grund af handelstraktat med
Schweiz, redan införts ett visserligen tills vidare genom provisoriska
föreskrifter, men dock officiellt reglementeradt förfaringssätt för importör
att erhålla förhandsupplysning i tullbehandlingsfrågor. Dessa föreskrifter
äro gifna i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut omförmälda
i Tyskland uti förevarande afseende gällande stadganden, särskildt i
fråga om ordningen för sökande af upplysning samt beträffande tiden
för upplysnings bindande kraft. Af de mera väsentliga olikheterna
skall jag endast beröra tullmyndigheternas befogenhet å nu ifrågavarande
område. Enligt de i Italien gällande bestämmelser äro tullkammare
af första ordningen och andra ordningens första klass bemyndigade
att gifva förhandsupplysning. Öfriga tullkammare, till hvilka
förfrågningar inkomma, skola inskränka sig till att öfversända dem till
distriktets direktör för svars erhållande. Men äfven tullkammare med
bemyndigande att lämna förhandsupplysning har denna sin befogenhet
inskränkt till fall, där tullkammaren utan den ringaste tvekan ser sig i
stånd att afgifva svar å förfrågan. Eljest och i fall, där svar ej kan

33

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

ges utan föregående kemisk analys, öfversändes ärendet till vederbörande
ministerium, som då själft lämnar besked.

f sitt den 1 november 1900 aflåtna underdåniga utlåtande har
generaltullstyrelsen till en början framhållit, att det svårligen kunde
på förhand bedömas, i hvad mån befintligheten af en institution af nu
ifrågavarande beskaffenhet kunde komma att innebära garanti för förverkligande
af de förväntningar i afseende å likformighet i tullbehandlingen,
som allmänt syntes vara därmed förbundna. Det syntes dock
kunna antagas, att institutionen, ändamålsenligt anordnad, äfven i detta
hänseende komine att äga en viss betydelse, liksom det syntes kunna
anses visst, att institutionen skulle blifva till afsevärdt gagn för importverksamheten
i vårt land. Generaltullstyrelsen ansåge sig därför hafva
allt skäl att tillstyrka, att en sådan institution blefve här i riket inrättad.

Såväl Riksdagen som kommittén för revision af tulltaxan hade
utgått från den förutsättning, att ifrågavarande institution skulle utgöra
en särskild afdelning af generaltullstyrelsen, jämställd med de inom
styrelsen nu anordnade byråer. Likaså hade både Riksdagen och
kommittén framhållit lämpligheten däraf, att tvister om inkomna
varors tullbehandling blefve handlagda å samma afdelning af generaltullstyrelsen,
som hade att behandla ansökningar om förhandsupplysningar
och således inför styrelsen föredragna af chefen för denna afdelning.
Då lämpligheten af en sådan anordning syntes generaltullstyrelsen
obestridlig, har styrelsen, på sätt jag redan förut i annat sammanhang
omförmält, för sin del anslutit sig till denna uppfattning; och har
styrelsen föreslagit, att ifrågavarande afdelning af styrelsen måtte, med
hänsyn till de göromål, som sålunda företrädesvis komme att handläggas
å densamma, erhålla benämningen tullbehavälings- och upplysning
sby rån.

Vid den granskning, som tulltaxekommitténs förut omförmälda
författningsföi''slag inom generaltullstyrelsen undergått, har styrelsen i
vissa punkter funnit anledning till erinringar, hufvudsakligen af formell
natur, hvilka delvis föranledt förslag till vissa ändringar i kommitténs
förslag; och anför generaltullstyrelsen i dessa hänseenden följande.

§ 1. Då kommittén i denna paragraf uttalat, att upplysning
skulle'' kunna erhållas, huru gällande taratariff skulle tillämpas å viss
vara, hade styrelsen ansett sig böra framhålla, att en sådan upplysning
tydligtvis icke kunde erhålla samma bindande kraft som en upplysning
angående den tull. en vara vid införsel skulle draga . Den enligt
Bih. till Piksd. Prot. 1907. 1 sand. 1 Afd. 24 Höft. 3

Oeneraltull
styrelse nu
utlåtande.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

gällande bestämmelser tulltjänsteman tillkommande rättigheten att för
den verkliga tarans utrönande låta störta inkommen vara måste nämligen
bevaras honom oförkränkt, utan hinder af den meddelade upplysningen.
Denna syntes således endast kunna innefatta meddelande om
det taraafdrag, som enligt tariffen finge åtnjutas för varan, då den
inkomme i förpackning af viss uppgifven beskaffenhet, med underrättelse
tillika, att rätt till störtning vore förbehållen såväl tulltjänsteman
som importören.

§ B. För att, särskild! då den upplysningssökande hvarken ägde
hemvist eller drefve näring inom landet, bereda styrelsen möjlighet att
på lättaste sätt tillhålla sökanden att godtgöra eller ställa säkerhet
för de kostnader, som enligt denna paragraf skulle af honom gäldas,
äfvensom att af honom uttaga stämpelafgift för det utdrag af styrelsens
protokoll, hvarigenom begärd upplysning borde meddelas honom,
syntes det styrelsen lämpligt, att sökandens rätt att erhålla den begärda
upplysningen gjordes beroende däraf, att han fullgjort berörda skyldighet,
och att styrelsen fördenskull tillerkändes befogenhet att, där så
pröfvades skäligt, låta anstå med upplysningens meddelande till dess
så skett. Styrelsen syntes ock böra äga rättighet att fordra inbetalande
af lämpligt förskott å sagda kostnader i stället för ställande af säkerhet
därför, då det förra väl oftast ställde sig bekvämare. Naturligtvis
borde eventuellt öfverskott å det lämnade förskottet redovisas
sökanden.

§ 4. Enligt de i denna paragraf föreslagna bestämmelser skulle
klagan icke kunna föras mot meddelad upplysning i tullbehandlingsfråga.
Detta stadgande innebure tydligen, att, då den upplysningssökande
icke åtnöjdes med meddelad upplysning om viss varas tullbehandling,
han, för att få upplysningens riktighet pröfvad, hade att
till riket införa varan, därefter hos generaltullstyrelsen öfverklaga
den lokala tullförvaltningens i enlighet med upplysningen meddelade
beslut om varans tullbehandling och slutligen hos Kungl. Maj hänföra
besvär mot styrelsens beslut, som väl måste utfalla i enlighet med den
lämnade upplysningen. Det syntes styrelsen obestridligt, att detta
förfaringssätt innebure en väsentlig omgång och icke stode i samklang
med den fordran på snabbhet i tullbehandlingsförfarandet, som
eljest och med allt skäl af kommittén med stor skärpa gjorts gällande.
Styrelsen kunde därför icke annat än ställa sig synnerligen tveksam
beträffande lämpligheten af detta stadgande; men då, detta oaktadt,
styrelsen icke ansett sig böra föreslå en bestämmelse af motsatt innebörd,
hade sådant berott på antagandet, att de af kommittén antydda

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32. 35

praktiska skäl för kommitténs förslag i nu ifrågavarande afseende —
mot hvilket, så vidt af betänkandet framginge, icke någon invändning
blifvit gjord från de kommittéledamöters sida, indika närmast representerade
landets näringslif — vore af afgörande betydelse för frågan.

Vidare både kommittén i denna paragraf föreslagit en bestämmelse,
att besvär Unge i den ordning, som vore stadgad angående sökande af
ändring i generaltullstyrelsens beslut, anföras mot beslut, hvarigenom
begärd upplysning vägrats. Enligt § 2 i förslaget kunde upplysningrörande
eu varas tullbehandling vägras endast i det fall, att prof å
varan icke företetts, sålunda då till grund för bedömandet af varan
förelåge, förutom sökandens uppgifter, blott beskrifning eller ritning,
eller då icke ens sådana handlingar aflämnats. Då styrelsen i sådant
fall, med tillämpning af den styrelsen enligt sistnämnda paragraf tillkommande
pröfningsrätt, förklarat begärd upplysning icke kunna meddelas,
skulle rätten till anförande af besvär öfver ett sådant beslut
innebära, att till Kungl. Maj:ts pröfning skulle få hänskjutas frågan,
huruvida upplysningen kunnat lämnas eller icke. Därest Kungl. Magt
då funne upplysningen hafva kunnat meddelas, skulle styrelsen, som
förutsatte, att ärendet i sådant fall blefve återremitteradt till styrelsen,
blifva ålagdt att meddela eu upplysning utan att därför hafva annat
underlag än det. som styrelsen en gång förklarat sig anse otillräckligt.
Styrelsen funne sig fördenskull icke kunna biträda, hvad kommittén i
detta afseende föreslagit, utan hemställde, att i stället den föreskrift
måtte meddelas, att då upplysning vägrats i fall, där styrelsen ägde
pröfva, huruvida upplysning kunde lämnas, klagan öfver sådan vägran
icke finge föras.

§ 5. Mot de grundsatser rörande den bindande kraften af lämnad
upplysning i tullbehandlingsfråga, hvilka kommittén i denna paragraf
uttalat, hade styrelsen i sak intet att erinra. De anmärkningar, styrelsen
i allt fall ansett sig böra framställa, åsyftade endast att i vissa
afseenden fullständiga eller förtydliga paragrafens andra moment.

I detta moment förutsattes tydligen, att det i vissa fall skulle
åligga generaltullstyrelsen såsom en skyldighet att, då tullbehandlingen
af en vara, rörande hvilken upplysning lämnats, genom sedermera
meddeladt beslut blifvit ändrad, om detta beslut underrätta sökanden,
som erhållit upplysningen. Enligt styrelsens åsikt borde emellertid
uttrycklig föreskrift om detta åliggande för styrelsen inflyta i författningen.
Denna delgifningsskyldighet torde dock kunna och böra inskränkas
till de fall, då tullafgiften för varan höjts eller varan, om den
jämlikt upplysningen skolat åtnjuta tullfrihet, förklarats tullpliktig.

36

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 32.

Då vidare ändringsbeslutet, därest detsamma meddelats, sedan mera
än ett år förflutit efter det upplysningen lämnats, enligt kommitténs
förslag skulle omedelbart träda i kraft äfven gent emot sökanden,
borde enligt styrelsens åsikt delgifningsskyldighet i detta fall icke
förefinnas, och likaså syntes styrelsen böra vara fritagen från nämnda
skyldighet, då sökanden icke uppgifvit sin egen eller behörigt ombuds
adress här i riket, i hvilket fall konsekvensen ock syntes fordra, att
ändringsbeslutet genast trädde i kraft äfven mot sökanden.

De åsikter, styrelsen sålunda i ifrågavarande hänseenden uttalat,
kunde måhända anses uttryckta äfven genom kommitténs förslag
till lydelse af § 5 mom. 2; men då styrelsen för sin del ansåge
lämpligt, att uttryckliga och fullständiga bestämmelser i dessa afseenden
inflöte i författningen, hade styrelsen i sådant syfte utarbetat förslag
till en något ändrad lydelse af momentet.

Därest Kungl. Maj:t skulle finna skäligt att. med ändring af
kommitténs förslag, förordna, att besvär finge i den ordning, som vore
stadgad angående sökande af ändring i generaltullstyrelsens beslut,
anföras mot meddelad upplysning i tullbehandlingsfråga, syntes inom.
4 af § 5 — hvilket moment i annat fall måhända kunde utan olägenhet
uteslutas ur förordningen — böra erhålla förslagsvis följande lydelse:

»Utan hinder däraf, att besvär icke anförts mot meddelad upplysning
angående tullbehandling af viss vara, må mot tullbehandling
af inkommen sådan vara, som upplysningen afsett. besvär anföras enligt
hvad därom är stadgadt.»

Förutom de erinringar, för hvilka styrelsen sålunda mera utförligt
redogjort, hade styrelsen funnit skäl att vid förslaget framställa
några mindre sådana, beträffande hvilka någon närmare motivering
dock icke synts erforderlig.

Då generaltullstyrelsen därefter öfvergå!- till att yttra sig angående
organisationen af den ifrågasatta nya afdelningen inom generaltullstyrelsen
och därmed sammanhängande frågor, har styrelsen, som.
enligt hvad redan angifvits. funnit, att den ifrågasatta byrån borde handlägga,
jämte ansökningar om upplysningar i tidlbehandliiigsfrägor, äfven
vanliga tullbehandlingstvister, förklarat, att styrelsen i likhet med kommittén
ansåge det sannolikt, att dessa ärenden komme att utgöra ett så
stort arbetskvantum, att förutom dem inga andra göromål borde åligga
byrån, än vissa sådana, som stode i alltför nära sammanhang med byråns
nyssnämnda egentliga arbetsområde, för att lämpligen kunna därifrån
undantagas. Styrelsen syftade härvid på de åtgärder, som i enlighet

37

Kungl. Maj.i.s Nåd. Proposition N:o 32.

med Kungl. Maj:ts nådiga skrifvelse till styrelsen den 25 november
1904 vidtoges för beredande af tillfälle åt tulltjänsteman och betjänte
att vinna utbildning i tulltjänsten. 1 sådant syfte hade nämligen under
åren 1905 och 1900 varit anordnade föreläsningskurser i varukännedom
och därmed sammanhängande delar af mekanisk och kemisk teknologi,
hvarjämte understöd af ett å tullverkets omkostnadsstat uppfördt anslag
tilldelats vid annan tullförvaltning än de i Stockholm, Göteborg och
Malmö anställda tjänstemän och betjänte, som för utbildning i tulltjänsten
deltagit i göromålen vid tullförvaltningen i någon af dessa
städer. Då dylika åtgärder så godt som uteslutande afsåge vederbörandes
utbildning i packhustjänstgöring, således i varors tullbehandling,
ansåge styrelsen, att de göromål, som häraf föranleddes, vore al
natur att lämpligast höra ankomma på den nya byrån inom styrelsen.
Vidare borde naturligtvis å byrån handläggas ärenden angående tillsättning
af tjänster inom densamma, tjänstledighet, semester och afsked
för där anställda tjänstemän samt tjänstefel af samma tjänstemän.

Med inrättandet af den nya byrån, vid hvilken enligt generaltullstyrelsens
förslag skulle anställas, förutom eu byråchef, en sekreterare,
två byråassistenter samt en registrator och aktuarie jämte nödig betjäning.
uppställde sig, yttrar generaltullstyrelsen vidare, själfmant det
spörsmålet, huruvida icke - med hänsyn till den minskning i de
kanslibyråns tjänstemän åliggande göromål, som därigenom kunde uppkomma
— en eller flera af de nya tjänsterna skulle kunna erhållas
genom öfverflyttning från kanslibyrån af därstädes nu anställda tjänstemän.
Enligt § 17 i den för styrelsen gällande nådiga instruktion af
den 1 november 1878 ålåge det nämligen dessa tjänstemän — förutom
det biträde, kanslibyråchefen påkallade för handläggningen af de till
hans byrå hörande ärenden — följande göromål: dels förandet af
styrelsens protokoll, dels uppsättandet af alla de från styrelsen eller
dess byråer utgående expeditioner, till Indika koncept icke aflämnades
af ledamöterna, äfvensom, sedan expeditionerna blifvit renskrifna och
undertecknade, deras afsändande eller utlämnande, och dels förandet af
diarier med register samt skyldigheten att dessa jämte styrelsens arkiv
och bibliotek i god ordning förvara. Då, enligt hvad förut anförts,
de göromål af nu nämndt slag, som härrörde af till tullbehandlingsoch
upplysningsbyrån inkommande ärenden, skulle bestridas af därstädes
anställda tjänstemän, uppkomine gifvetvis någon lindring i de kanslibyråns
tjänstemän åliggande göromålen, i följd hvaraf eu sådan öfverflyttning,
som nyss nämnts, tilläfventyrs kunde ifrågasättas.

38

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 32.

Kedan i underdånig skrifvelse den 20 november 1899 med förslag
till stater för år 1901 hade, anför generaltullstyrelsen, styrelsen framhållit,
huruledes göromålen inom centralverket i synnerligen hög grad
tilltagit, och i detta afseende anfört, bland annat, att tillväxten i arbetsbördan
fallit icke minst på de å kanslibyrån anställda tjänstemännen,
hvilka sedan år 1879 utgjorts af. förutom byråchefen, en sekreterare,
en registrator och aktuarie samt två notarier, hvartill kommit till och
med år 1897 en och därefter två amanuenser. Efter att hafva lämnat en
jämförelse mellan antalet inkommande ärenden och utgående skrivelser
under åren 1879 och 1898. hade styrelsen i nyssnämnda underdåniga
skrifvelse slutligen yttrat, att den minsta förstärkning af kanslibyråns
arbetskrafter, som enligt styrelsens åsikt kunde ifrågasättas, vore notarietjänsternas
ökning till samma antal som före år 1879, eller från
två till tre. I anledning af denna styrelsens hemställan uppfördes
från och med år 1901 å extra stat en notarietjänst å kanslibyrån.

Tullstatskommittén, som i sitt den 29 oktober 1902 afgifna underdåniga
betänkande ätergifvit hvad styrelsen i nyssberörda skrifvelse
i nu ifrågavarande afseende anfört, hemställde — under framhållande
att dessa skäl för ökning af arbetskrafterna å kanslibyrån än ytterligare
vunnit i styrka, i det att antalet koncept till styrelsens utgående
skrivelser och protokoll, hvilket stigit från 1,673 år 1879 till 3,525
år 1898, sedermera än ytterligare ökats och utgjort 3,808 år 1899,
3,723 år 1900 och 3,815 år 1901 — att den sålunda å extra stat inrättade
notarietjänsten måtte uppföras å ordinarie stat. Af känd anledning
hade emellertid så ännu icke skett, utan vore tjänsten fortfarande
uppförd å extra stat.

Sedan den tid, då nu nämnda förstärkning af kanslibyråns arbetskrafter
vidtagits, hade emellertid göromålen icke blott å denna byrå
utan äfven å styrelsens öfriga byråer i så väsentlig grad ytterligare
vuxit, att styrelsen sedan någon tid tillbaka varit betänkt på att, äfven
om icke nu föreliggande anledning till inrättande af en ny byrå inom
styrelsen förekommit, därom hos Kungl. Maj:t gorå underdånig hemställan.
Denna ökning af göromålen hade, hvad beträffade kanslioch
kameralbyråerna, inträdt hufvudsakligen på grund af de nya stater
för tullverket och i sammanhang därmed utfärdade flera bestämmelser,
som med 1905 års ingång trädt i kraft. Men äfven å revisionsbyrån
hade en väsentlig ökning af göromålen gjort sig märkbar, såsom till
exempel i fråga om tullbehandlingsärenden och ansökningar om restitu -

39

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 32.

tion i anledning af bestämmelserna i §§ 8 och 9 af tulltaxeunderrättelserna,
hvartill, efter 1905 års början, kommit ytterligare en grupp
restitutionsärenden, nämligen ansökningar om restitution af erlagda
skogsvårdsafgifter. Den förberedande behandlingen af nyssnämnda olika
slag af restitutionsärenden vore ofta synnerligen tidsödande.

Till belysning af nu omförmälda förhållanden meddelar styrelsen,
att antalet nummer i styrelsens diarium för inkommande ärenden, som
år 1879, eller det första året efter styrelsens nuvarande organisation,
utgjorde 3,995 och år 1898 7,117, uppgick

Däraf till handläggning å

år

till

kanslibyrån j

kameralbyr&ii|

1

revisions-

byrån

1880

4,132

1,586 |

i

1,346

1,200

1890

5.566

2,175

1,265

2,126

1895

6,540

2,183

1,268

3,089

1900

6,942

2,555

1,252

3,135

1905

8,622

3,426

1,554

3,642

Härvid vore dock att märka, att vissa grupper af likartade ärenden,
såsom: å kanslibyrån framställningar angående regleringen af tullverkets
stater, anmälningar om verkställda beslag med mera, å kameralbyrån
framställningar om ålderstillägg, ansökningar om fattigpensioner
och begrafningshjälp med mera samt å revisionsbyrån diverse rapporter
och förteckningar, upptagits under gemensamt, en gång för hela året upplagdt
nummer, äfvensom att sådant sammanförande under de senare åren
vidtagits i större utsträckning än tillförne varit vanligt, i följd hvaraf
ökningen i själfva verket vore större än blotta silf ertalen utvisade.

Koncepterna till styrelsens utgående skrivelser och protokoll,
hvilka, såsom af tullstatskommittén omförmälts, till antalet utgjort
1,673 år 1879 och 3,525 år 1898, hade under de i följande tabell
uppgifna år uppgått till däri upptagna antal.

40

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 32-

År.

Antal

skrivelser.

Däraf

efter föredragning å

kanslibyrå.n.

-

kameral-

byrån.

revisions-

byrån.

1880

1,672

1,099

250

323

1890

2,806

1,705

273

828

1895

3,129

1,657

215

1,257

1900

3,723

2,012

294

1,417

1905

5,140

2,695

510

j 1,935

Samtliga dessa skrifvelse!- med undantag af dem, till livilka koncept
aflämnats af vederbörande byråchefer, hade uppsatts af kanslibyråns
tjänstemän, hvilkas arbete i denna del sålunda afsevärdt vuxit.

Då genom den nya byråns inrättande revisionsbyrån skulle befrias
från åtskilliga af de ärenden, hvilkas handläggning nu ankomme på
densamma, hade generaltullstyrelsen vidare funnit sig böra undersöka,
i hvad mån revisionsbyråchefens arbete därigenom komme att minskas.
Under år 1905 hade till styrelsen inkommit, för att å revisionsbyrån
handläggas, i rundt tal 450 klagomål öfver verkställd tullbehandling,
underställda tullbeliandlingsfrågor och förfrågningar i sådana. Vidare
öfverlämnades under samma år till revisionsbyrån 71 nådiga remisser
och 34 ämbetsskrifvelser från statsdepartementen. Af dessa båda slag
af ärenden kunde omkring 50 antagas hafva varit af den beskaffenhet,
att deras handläggning skulle ankommit på tullbehandlings- och upplysningsbyrån,
därest densamma funnits inrättad. Med hänsyn därtill
att, utom tullbehandlings- och upplysningsfrågor, endast ett fåtal andra
ärenden syntes böra ankomma på sistnämnda byrås handläggning,
kunde sålunda antalet af de ärenden, som under nyssnämnda förutsättning
skulle under år 1905 hafva frångått revisionsbyrån, anslås till
högst 550. Då de till revisionsbyrån inkomna ärendena under år 1905
utgjort 3,642, skulle således återstått omkring 3,100, alltså mera än
två och en half gånger så många som under år 1880 och ungefär lika
många som under hvartdera af åren 1895 och 1900. Härtill komme,
att, då äfven kanslibyråns göromål i högst betydlig grad vuxit, någon
del däraf borde efter den nya byråns inrättande öfverflyttas till revisionsbyrån.
Härtill syntes företrädesvis böra väljas ärenden angående nederlags-
och transitorörelsen. hvilka ärenden hittills i vissa fall handlagts
å kanslibyrån.

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 02.

Den minskning i göromålen å kansli- och revisionsbyråerna, som
genom inrättandet af en tullbehandlings- och upplysningsbyrå komme
till stånd, syntes sålunda icke blifva af så stor omfattning, att därigenom
under någon längre följd af år nyssberörda fråga om inrättandet af
ytterligare en byrå inom styrelsen kunde undanskjutas, särskildt om
hänsyn toges till ärendenas tendens att alltjämt växa till antal och
allmänhetens mer och mer stegrade anspråk på snabb expedition.

Af hvad nu anförts syntes det generaltullstyrelsen likaledes framgå,
att någon minskning af personalen å kanslibyrån icke kunde vidtagas.
Oaktadt tillkomsten af den å extra stat uppförda notarietjänsten hade
från och med år 1905 ytterligare en amanuensbefattning måst inrättas,
sä att för närvarande å byrån funnes anställda tre amanuenser, hvilkas
arbete i ganska hög grad måst tagas i anspråk. Dessutom hade tidtals,
vid särskildt hopande af göromålen, tjänstgöring af extra biträden
mot särskild godtgörelse påkallats. Bortfallandet af de göromål, som
enligt hvad styrelsen förut anfört skulle tillhöra vissa tjänstemän å
den nya byrån, kunde därför i afseende å kanslibyråns personal
endast verka därhän, att en eljest nära förestående nödvändig förstärkning
af de ordinarie arbetskrafterna å byrån något längre kunde uppskjutas.

Hvad slutligen beträffade frågan, huruvida för den nya byråns
behof kunde anlitas någon af de hos styrelsen nu anställda fem vaktbetjänte,
anför styrelsen, att detta antal icke vore större än för närvarande
oundgängligen erfordrades för styrelsens och de nuvarande
byråernas räkning, i följd hvaraf den nya byråns behof af vaktbetjänte
måste tillgodoses genom inrättande af nya tjänster af ifrågavarande slag.

Generaltullstyrelsen, hvilken sålunda funnit hinder möta att vid
inrättandet af den nya byrån minska antalet tjänstemän å öfriga byråer,
har beträffande den nya byråns personal till en början framhållit, att,
då ingen erfarenhet funnes rörande den omfattning, i hvilken allmänheten
inom och utom landet kunde komma att begagna sig af
rätten att hos styrelsen erhålla upplysningar — om än, af åtskilliga
tecken att döma, det kunde anses sannolikt, att sådant komme att
ske i stor utsträckning — det föi’slag, styrelsen i nämnda afseende
framlade, ingalunda kunde göra anspråk på slutgiltighet. Därest emellertid,
såsom styrelsen ansåge sig hafva skäl antaga, byråns personal
icke omedelbart blefve uppförd på ordinarie stat utan vederbörande
tjänstinnehafvare endast erhölle förordnande att tills vidare bestrida
respektive tjänster,- syntes någon svårighet icke möta, att, i händelse
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft. 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

erfarenheten skulle visa, att minskning i tjänsternas antal kunde äga
ruin, vidtaga härför erforderliga åtgärder. Styrelsen hade nämligen
vid afgifvande! af ifrågavarande förslag utgått från den uppfattning,
att personalens antal borde göras tillräckligt stort för att byrån genast
från början måtte kunna fylla de utan tvifvel rätt stora anspråk, som
koinme att ställas på densamma, helst den möjlighet icke vore utesluten,
att byrån just under första tiden af sin tillvaro komme att
blifva anlitad i ännu större utsträckning än som tilläfventyrs efter
några år kunde blifva fallet. Styrelsen ansåge sig emellertid böra betona,
att ett motsatt förhållande lika väl kunde inträda och att flera tjänster
än de, styrelsen nu ifrågasatte, kunde visa sig erforderliga.

Ifrågavarande nya byrå inom generaltullstyrelsen borde gifvetvis,
såsom ock tulltaxekommittén uttalat, förestås af en fjärde ledamot af
styrelsen, alltså en byråchef, med enahanda åligganden som de, hvilka
enligt den för styrelsen gällande instruktion tillkomme öfriga ledamöter
af styrelsen. Någon närmare motivering för behofvet af eu
byråchef såsom föreståndare för byrån ansåge generaltullstyrelsen icke
vara erforderlig. Anspråket att denne skulle vara en i varukännedom
förfaren och i tulltekniskt afseende väl utbildad person ansåge styrelsen
i allo befogadt. Såsom biträden åt chefen borde, såsom redan angifvits,
anställas fyra tjänstemän, nämligen en sekreterare, två byråassistenter
samt en registrator och aktuarie, hvarjämte för nödig betjäningerfordrades
åtminstone två vaktmästare. Med hänsyn till de göromål,
som borde åligga bemälda tjänstemän, syntes vid tillsättningen af de
två byråassistentbefattningarna hufvudsaklig hänsyn böra tagas till
vederbörandes tulltekniska utbildning, hvaremot i fråga om sekreteraren
samt registrator!! och aktuarien sådan utbildning icke syntes
böra i första rummet komma i betraktande. De båda byråassistenterna
syntes nämligen böra hafva till åliggande att i allmänhet biträda
chefen för byrån med beredningen af de till byrån hörande ärenden,
hvilka ju till öfvervägande del blefve af tullteknisk natur, hvarjämte
endera af dem borde vid behof kunna inträda såsom vikarie för byråchefen.
Men härförutom borde dessa tjänstemän hafva sig ålagda
andra göromål, vid hvilkas fullgörande behofvet af tullteknisk utbildning
måste anses oafvisligt. Tydligt vore, att för afgörandet
inom styrelsen af tullbehandlingsfrågor erfordrades en liflig förbindelse
med någon af de tullmyndigheter, som hade till uppgift att handlägga
tullbehandlingsgöromål, och förnämligast med den, som kunde anses
vara i besittning af den rikaste erfarenheten på detta område.
Denna förbindelse hade hittills åvägabragts på det sätt, att i alla

Katigt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32. 43

till styrelsens pröfning hänskjutna tullbehandlingsfrågor yttrande
infordrats från packhusinspektionen i Stockholm. I följd af det
växande antalet af dessa ärenden, hade emellertid under de sista
åren afgifvandet af ifrågavarande utlåtanden för inspektionens föreståndare
medfört ett arbete, som tagit i anspråk en så väsentlig del
af deras tid, att detsamma blifvit till hinder för deras egentliga uppgift,
att öfvervaka det vidlyftiga och på flera olika ställen i staden
försiggående arbetet med tullbehandling af inkommande varor. Då
det, på sätt tulltaxekommittén jämväl antydt, måste anses vara af
stor vikt, att inspektionens föreståndare finge mera odeladt ägna sig
åt sin nyssnämnda uppgift, ansåge styrelsen det synnerligen lämpligt,
om vid inrättandet af den nya byrån inom styrelsen sådana anordningar
kunde vidtagas, att den nödvändiga förbindelsen mellan styrelsen
och inspektionen kunde åstadkommas på annat sätt än det hittills
brukliga. Detta önskningsmål borde enligt styrelsens förmenande kunna
vinnas genom anställandet å byrån af ifrågavarande två tjänstemän,
för hvilka styrelsen tillåtit sig föreslå benämningen byråassistent. Det
skulle sålunda åligga dem att med uppmärksamhet följa tullbehandlingsgöromålen
i tullpackhusen i Stockholm för att därigenom blifva i tillfälle
att kunna inhämta de upplysningar och afgifva de yttranden, hvilka
chefen för byrån kunde finna erforderliga för att städse befinna sig i
önsklig samverkan med det praktiska handläggandet af tullbehandlingsgöromål.
Härigenom skulle säkerligen ock eu betydelsefull insats åstadkommas
till förverkligande af det med rätta framhållna önskningsmålet
af större likformighet i tullbehandlingen. Ytterligare ett steg
i nu angifna syften syntes kunna åvägabringas genom att bland nämnda
tjänstemäns åligganden upptaga skyldighet att, efter förordnande af
styrelsen, företaga inspektionsresor till tullförvaltningarna i riket.
Redan tullstatskommittén, liksom sedermera tulltaxekommittén, hade,
på tal om åtgärder för vinnande af likformighet i tullbehandlingen,
ifrågasatt anställandet af särskilda tjänstemän, hvilka skulle hafva att
under resor utöfva tillsyn öfver inkommande varors tullbehandling vid
rikets olika tullförvaltningar. Genom att bland ifrågavarande två
tjänstemäns åligganden upptaga omförmälda skyldighet skulle enligt
styrelsens förmenande de fördelar, hvilka inrättandet af särskilda reseinspektörer
ovedersägligen kunde förväntas medföra, kunna vinnas på
ett för statsverket så litet som möjligt betungande sätt.

Med det sålunda anförda trodde sig styrelsen hafva ådagalagt behofvet
och nyttan af inrättandet af ifrågavarande två byrå assistentbefattningar.
Med hänsyn dels till vikten af de göromål, som sålunda

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

skulle tillkomma innehafvarna af dessa tjänster, dels ock till angelägenheten
att alltid för tjänsterna kunna påräkna fullt kvalificerade personer
äfvensom att tillförsäkra tjänstinnehafvarna vederbörlig auktoritet, särskilt
vid förrättandet af omförmälda inspektionsresor, ansåge sig styrelsen
böra hemställa, att dessa tjänster förklarades tillhöra andra graden
och sålunda i afseende å tillsättning samt aflönings- och andra med
dem förenade förmåner blefve likställda med sekret er artjänster.

Då de åligganden, som enligt styrelsens förslag skulle tillkomma
nämnda två byråassistenter, syntes icke komma att lämna dem någon
mera afsevärd tid att deltaga i öfriga å byrån förekommande göromål,
erfordrades, anför generaltullstyrelsen vidare, gifvetvis för bestridandet af
dessa göromål särskilda tjänstemän. Såsom sådana göromål kunde nämnas,
förutom en ej obetydlig korrespondens för infordrande af upplysningar
och prof, delgifning af vissa beslut m. in., framför allt uppsättandet af
ett stort antal utgående expeditioner i tullbehandlingsärenden äfvensom
af underdåniga utlåtanden i anledning af anförda besvär öfver styrelsens
beslut i sådana ärenden; vidare förande af åtskilliga diarier, bokhålleri
öfver de kostnader, som skulle af vederbörande frågeställare gäldas,
etikett er ande, samlande och ordnande af inkommande prof. iordningsställande
af de prof, som skulle afsända» till vederbörande tullförvaltningar
och frågeställare, kungörande af viktigare beslut i tullbehandlingsärenden,
vårdande af byråns arkiv och bibliotek m. m. — allt göromål
för hvilkas förrättande erfordrades omsorg och noggrannhet, men däremot
icke såsom hufvudvillkor någon särskild tullteknisk utbildning.
Till bestridande af dessa göromål syntes två tjänstemän vara erforderliga,
nämligen en af andra graden, eller en sekreterare, och eu af
första graden, eller eu registrator och aktuarie. På sekreteraren
skulle ankomma att närmast öfvervaka och ansvara för göromålen
å byrån äfvensom att uppsätta de underdåniga utlåtanden, till hvilka
koncept icke aflämnades af byråchefen, samt i öfrigt — där så kunde
befinnas erforderligt, med biträde af en amanuens — alla utgående
expeditioner. Öfriga nyss omförmälda göromål skulle förrättas af
sekreteraren samt registrator!! och aktuarie!! gemensamt med biträde,
i den mån omständigheterna medgåfve, af byråassistenterna och tilläfventyrs
amanuensen, allt i enlighet med de närmare bestämmelser,
som styrelsen komme att utfärda.

Slutligen syntes för budskickning, upp- och inpackningsarbete,
afhämtande och afsändande af prof med flera dylika göromål å byrån
erfordras två vaktbetjänte.

45

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Vid bifall till hvad styrelsen sålunda hemställt i fråga om aflöningsförmånerna
åt byråchefen och öfriga tjänstinnehafvare å byrån skulle
desamma utgöra:

Lön.

Tjänst-

görings-

Kronor.

penningar.

Kronor.

byråchefen .............................................

........... 4,400

2.000

sekreteraren ........................................

............ 3.000

1,500

en byråassistent.....................................

............ 3,000

1,500

eu d:o ......................................

............ 3,000

1,500

en registrator och aktuarie ..............

............. 1.800

1,200

en vaktmästare .................................

.......... 500

300

en ,, ....................................

.......... 500

300

eller i summor .................................

............ 16,200

8,300.

Till dessa aflöningsförmåner skulle, enligt generaltullstyrelsens
förslag, jämväl komma ålderstillägg. Styrelsen har nämligen hemställt,
att, därest någon tid skulle förflyta, innan ifrågavarande byråchefsämbete
och öfriga omförmälda tjänster kunde varda uppförda å
ordinarie stat, innehafvarna af sagda ämbete och tjänster måtte tillerkännas
rätt att för åtnjutande af ålderstillägg, enligt hvad därom
genom nådiga kungörelsen den 1 november 1878 vore stadgadt, tillgodoräkna
sig sin tjänstgöring å byrån äfven under nämnda tid; och
har generaltullstyrelsen föreslagit, att ålderstillägg skulle få utgå, till
byråchefen med 600 kronor efter fem års tjänstgöring, till öfriga tjänstemän
med 500 kronor efter respektive fem och tio års tjänstgöring,
således med tillhopa 1,000 kronor till dem hvar samt till vaktmästarna
med 100 kronor efter fem års tjänstgöring.

Vidkommande den resekostnads- och traktamentsersättning, som
borde utgå till byråassistenterna vid af dem i tjänsten företagna inspektionsresor,
har styrelsen ansett, att denna ersättning borde utgå efter
tredje ldassen i gällande resereglemente.

Beträffande ifrågavarande tjänstebefattningar har generaltullstyrelsen
vidare hemställt, att byråchefen måtte, med afseende å såväl sättet för
hans utnämning samt honom tillkommande aflönings- och andra förmåner
som äfven åligganden, förklaras likställd med öfriga ledamöter
af styrelsen; att öfriga tjänstinnehafvare måtte, i afseende å sättet för
deras utnämning samt aflönings- och andra med deras tjänster förenade
förmåner, förklaras likställda med tjänstinnehafvare inom styrelsens

Departements chefens yttrande.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

byråer af motsvarande grad; och att de personer, som i egenskap af
byråchef och tjänstemän blefve anställda å byrån måtte, med afseende
å rätten till semester, förklaras likställda med ordinarie tjänstinnehafvare
af motsvarande grad å styrelsens öfriga byråer.

Utom de af generaltullstyrelsen ifrågasatta särskilda bestämmelserna
skulle emellertid inrättandet inom generaltullstyrelsen af en ny
byrå föranleda utfärdandet af arbetsordning för byrån samt möjligen
jämväl ändringar i vissa delar af den för styrelsen gällande instruktion.
Arbetsordningen syntes det ankomma på styrelsen att i sinom tid utfärda;
och vore därvid utan tvifvel värda allt beaktande de utaf tulltaxekonnnittén
gjorda uttalanden af önskvärdheten af snabb expedition
af å byrån förekommande ärenden, enkla och praktiska former för
arbetssättet samt kungörandet af viktigare beslut i upplysnings- och
tullbehandlingsärenden.

Beträffande det af tulltaxekommitteu uttryckta önskemålet, att
chefen för den ifrågavarande nya byrån måtte komma att stå i erforderlig
beröring med landets näringslif, har styrelsen, som förklarat
sig till fullo uppskatta betydelsen däraf, för sin del uttalat den mening,
att en sådan beröring för närvarande icke torde kunna åstadkommas på
annat sätt än därigenom, att befintliga organisationer af handels- eller
industriidkare eller ock enskilda sådana personer frivilligt åtoge sig att vid
behof tillhandagå styrelsen med upplysningar. Sådana hade styrelsen ock,
dä anledning därtill förefunnits, plägat begära hos enskilda näringsidkare,
hvilka i allmänhet beredvilligt lämnat desamma. Men styrelsen
ansåge sig dock böra framhålla, att det stundom kunde vara svårt att
bedöma, huruvida den opartiskhet, som måste utgöra eu nödvändig
förutsättning för värdet af en sålunda erhållen upplysning, förefunnes
hos den person, af hvilken upplysning kunnat begäras; och hade styrelsen
därför stundom, äfven då särskild teknisk undersökning strängt taget
icke varit erforderlig, för upplysnings erhållande anlitat de vetenskapsmän,
som under flera år tillhandagått styrelsen i nu ifrågavarande
afseende.

Genom det i omförmälda med tyska riket afslutade handelstraktat
från Sveriges sida gjorda förklarande har Sverige åtagit sig att vidtaga
sådan anordning, att importör må kunna erhålla bindande förhandsupplysning
rörande tullbehandlingen af viss vara vid dess införsel till
Sverige. Nämnda åtagande har visserligen för sin tillkomst närmast
att tacka en sträfvan från tysk sida att tillgodose tyska exportörers

47

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 32.

intressen vid export till Sverige. Tydligt är emellertid, att införandet
hos oss af en anordning af berörda beskaffenhet har betydelse icke blott
för Tysklands — eller andra främmande länders — exporthandel på
Sverige utan än mera och framför allt för vårt eget lands importörer,
hvilka därigenom skulle beredas möjlighet att, oberoende däraf från
hvilket land importen äger rum, på förhand erhålla upplysning rörande
tullbehandlingen af de varor, som äro ämnade att till Sverige importeras.

Jämte det införandet af den ifrågasatta anordningen sålunda
innebär ett infriande af eu åtagen förbindelse gentemot en främmande
stat, torde densamma, på sätt Riksdagen i sin förenämnda skrifvelse
den 25 maj 1906 framhållit, kunna varda till stort gagn för landets
näringslif eller i allt fall vara ägnad att i afsevärd mån undanröja
vissa olägenheter, som under nu rådande förhållanden äro förknippade
med införseln till riket af tullpliktiga varor.

Att den ovisshet och osäkerhet, som nu gifvetvis ej sällan förelinnas
i fråga om den tullbehandling, en för import afsedd vara kommer
att underkastas, måste verka i hög grad hämmande eller besvärande
för importhandeln eller mången gång rent af medföra förluster för
importören, är gifvet. På samma gång den föreslagna anordningen synes
erbjuda ett medel att undvika eller minska berörda olägenheter och därigenom
äfven i viss män bidraga till att förläna större stadga och trygghet
åt affärslifvet inom landet, bör densamma jämväl vara ägnad att i sin
mån främja ernående af en större likformighet i tullbehandlingen af
samma slags varor än som under nuvarande förhållanden kan vinnas.

Visserligen torde en fullständig likformighet i berörda hänseende
icke vara möjlig att ernå. Äfven med den bäst affattade tulltaxa och
den bästa möjliga utbildning hos tullpersonalen lärer det nämligen
icke kunna undvikas, att i vissa fall olika tolkningar af taxan söka
göra sig gällande och i följd däraf en viss ojämnhet i tullbehandlingen
någon gång kommer att framträda. Men den nu föreslagna anordningen
synes innebära en god utväg att i afsevärd mån förekomma detta och
därigenom bidraga till uppnåendet af ett mål, hvars förverkligande
naturligen ur många synpunkter är synnerligen eftersträfvansvärdt.
Förutom det att importören genom det föreslagna nya förfarandet
skulle sättas i tillfälle att på förhand försäkra sig om en likformig
tullbehandling å olika tullplatser af en viss, af honom till import afsedd
vara, böra nämligen äfven de beslut, som af vederbörande myndighet
i sådant afseende komme att meddelas — hvilka beslut naturligen
böra på lämpligt sätt bringas till lokaltullförvaltningarnas känne -

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

dom — jämväl i öfrigt verka i liknande riktning och därigenom
varda af stor betydelse för utbildande af likformighet och fasthet
i tullbehandlingen af inkommande varor. Den omgång och tidsutdräkt,
som den enskilde nu mången gång i dylika fall måste för
vinnande af vederbörlig rättelse underkasta sig genom anförande af
besvär hos högre myndighet, kunna ock därigenom undvikas.

Med utvecklingen af vårt lands importhandel och industiu har
ock krafvet på införandet af ett förfarande af nu ifrågasatt art till
mildrande af förut omförmälda olägenheter framträdt allt starkare. Att
ett verkligt behof i förevarande afseende äfven förefinnes, därom vittna
ej blott Riksdagens omförmälda skrifvelse och tulltaxekommitténs förut
återgifna uttalanden utan jämväl det intresse, hvarmed förevarande fråga
inom vida kretsar i vårt land omfattats, ett intresse, som jämväl tagit
sig uttryck i särskilda till Kungl. Maj:t i anledning af föreliggande
förslag gjorda framställningar i ämnet, till hvilka jag senare skall återkomma.

Vidkommande frågan, till hvilken myndighet handläggningen
af förevarande frågor bör anförtros, synes mig icke någon tvekan
böra råda därom, att den centrala myndigheten inom ifrågavarande
förvaltningsområde, generaltullstyrelsen, härför bäst ägnar sig. Med
hänsyn till mängden och beskaffenheten af de göromål, som i följd af
det ifrågasatta nya förfarandets införande kunna antagas komma att
åläggas styrelsen, torde det emellertid blifva nödvändigt att inom styrelsen
för ändamålet inrätta en ny byrå, något som ock Riksdagen i sin förut
omförmälda skrifvelse synes hafva förutsatt.

Gifvet är emellertid, att, i den mån så kan befinnas lämpligt, till
denna byrå äfven böra förläggas andra ärenden af därmed närbesläktad
art, hvilka nu tillhöra andra inom styrelsen redan befintliga byråer.
Till denna fråga anhåller jag att längre fram få återkomma i samband
med frågan om den nya byråns organisation.

Vid bestämmandet af de grunder, som vid tillämpningen af upplysningsförfarandet
böra följas, synes mig det af tulltaxekommittén
utarbetade förslaget, med iakttagande af de utaf generaltullstyrelsen
därvid gjorda, förut omförmälda erinringar vara af beskaffenhet att
kunna till alla delar godkännas.

Ett af de viktigaste spörsmålen, som vid affattande! af hithörande
bestämmelser framstår till besvarande, är uppenbarligen det, i hvad
mån en meddelad förhandsupplysning bör tillerkännas bindande kraft.

Att en meddelad upplysning icke kan tilläggas bindande kraft
längre än de stadganden gälla, af hvilka densamma är afsedcl att utgöra
en tolkning, torde till en början få anses gifvet.

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Om däremot en ändring i tillämpningen af de stadgande)), hvarom
fråga är, vidtages, ställer sig frågan något mera invecklad. Å ena.
sidan har man härvid att taga hänsyn till importörens berättigade
intresse att, så länge han icke erhållit kännedom om ändringen, åtminstone
under en viss bestämd, icke alltför begränsad tid kunna trygga
sig till den honom meddelade upplysningen i afseende å tullbehandlingen
af vara, som han ärnar hit till riket införa. Å andra sidan har
man ock att tillse, att statens intresse, att varan varder riktigt tullbehandlad,
icke trädes för nära, likasom ock att missbruk, så vidt möjligt,
förebyggas.

I sådant afseende har föreslagits, att. äfven om ändrad tillämpning
af ifrågavarande stadganden vidtages, meddelad förhandsupplysning
fortfarande i regel skall äga giltighet, så länge icke beslut om
den ändrade tillämpningen i vederbörlig ordning delgifvits den, som
erhållit upplysningen. Härvid har dock å ena sidan stadgats den begränsning,
att, om ändringen sker mera än ett år efter det upplysningen
meddelades, likasom ock ifall den, hvilken undfått upplysningen,
eller ombud för honom icke kan under uppgifven adress här i riket
med delgifning anträffas, den ändrade föreskriften utan vidare skall
träda i kraft äfven gent emot honom, men ä andra sidan ock medgifvits
det undantag härifrån, att ändringen icke skall gälla vara, om
hvars införsel aftal af honom träffats, innan han kunnat äga kännedom
om ändringen, och som hit till riket införes inom tre månader efter
det densamma beslöts.

De sålunda föreslagna bestämmelserna, hvilka i allt väsentligt
ansluta sig till de i Tyskland gällande och där lära befunnits ändamålsenliga,
synas mig vara i allo väl afvägda och ägnade att, i den
mån med den ifrågavarande anordningen är förenligt, tillgodose såväl
den enskildes som statens intressen.

Det sist omförmälda medgifvandet innefattar visserligen eu ganska
betydande afvikelse från hittills hos oss följda grundsatser inom tullagstiftningen.
Gifvet är emellertid, att, om hänsyn icke i någon mån
toges till i god tro uppgjorda leveransaftal, hela det afsedda förfarandet
skulle förlora en stor del af sitt värde för importören. Med afseende
härå och då, enligt hvad den af tulltaxekommittén härutinnan lämnade
utredning gifver vid handen, betydelsen af ett dylikt stadgande för
statsverket antagligen komme att varda skäligen ringa, synes någon
betänklighet däremot icke böra möta, helst enligt förslaget en hvar
framställning i förevarande afseende skulle underställas Kungl. Maj:ts
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 24 Höft. 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

pröfning, hvarigenom faran för missbruk synes vara i möjligaste mån
förebyggd.

Såsom jag redan förut erinrat, lärer det för handläggningen af
nu ifrågavarande ärenden blifva nödigt att inom generaltullstyrelsen
inrätta en särskild byrå, till hvilken emellertid, på sätt styrelsen föreslagit,
torde böra öfverflyttas vissa grupper af de ärenden, som nu
tillhöra andra afdelningar inom styrelsen, särskilt ärenden angående
tvister mellan godsägare och tullmyndighet angående varors tullbehandling,
hvilka ärenden nu tillhöra styrelsens revisionsbyrå. Likaså
torde, i enlighet med hvad styrelsen antydt, äfven en del af de ärenden,
som nu handläggas af kanslibyrån, däribland sådana, som angå nederlags-
och transitröreisen, lämpligen kunna till den nya byrån öfverföras.

Hvad angår organisationen af den nya byrån, anser jag, i likhet med
generaltullstyrelsen, det vara af vikt, att densamma redan från början utrustas
med nödiga arbetskrafter och sammansättes så, att allmänheten
må kunna påräkna såväl en sakkunnig granskning som ock — hvilket
naturligen vid ärenden af ifrågavarande slag är af särskild vikt — en
snabb behandling och expedition af inkommande ärenden.

På det att till byråns föreståndare, hvilken bör hafva till åliggande
att bereda och inom generaltullstyrelsen föredraga de till byrån
hörande ärenden äfvensom i öfrigt ansvara för deras riktiga handläggning,
må kunna erhållas en fullt kvalificerad person, är jag ense
med generaltullstyrelsen därutinnau, att denne tjänsteman bör erhålla
enahanda ställning, som eljest tillkommer byråchef.

Äfven synes mig ändamålsenligt och lämpligt, att, på sätt generaltullstyrelsen
föreslagit, inom den ifrågavarande byrån anställas två byråassistenter
med de åligganden och befogenheter, styrelsen angifvit.
Dessa tjänstemän, till hvilka skulle utses personer med tullteknisk
utbildning, skulle, på samma gång de hade att biträda byråchefen med
beredningen af de till byrån hörande ärenden, dessutom hafva till
åliggande, bland annat, att genom företagande af inspektionsresor
följa och öfva tillsyn öfver tullförfattningarnas tillämpning å skilda
orter inom landet. Den sålunda tilltänkta anordningen synes mig
kunna förväntas varda i flera afseenden fruktbärande. Jämte det en
önskvärd likformighet och säkerhet i tullbehandlingen böra därigenom
kunna i afsevärd mån främjas, bör den sålunda föreslagna anordningen
ock sätta den nya byrån i stånd att ständigt följa den praktiska handläggningen
i orterna af sådana ärenden, hvilka ankomma på dess pröfning,
något som helt visst utgör en viktig förutsättning för att dess
verksamhet skall blifva till den nytta, man däraf förväntar, äfven -

51

Kungl. Maj .in Nåd. Proposition N:o 32.

som i öfrigt sätta generaltullstyrelsen i stånd att på ett fullständigare
sätt än hittills träda i beröring med ortsmyndigheterna. Då i
regel en af ifrågavarande tjänstemän torde blifva upptagen af inspektionsresor
och en under tiden bör finnas tillgänglig inom byrån,
synes hos byrån böra anställas två assistenter; och synas dessa af skäl,
som generaltullstyrelsen anfört, böra likställas med andra gradens
tjänstemän.

I enlighet med hvad styrelsen föreslagit, synes ock resekostnadsoch
traktamentsersättning vid inspektionsresor, som af nyssnämnda
tjänstemän företagas, böra utgå efter tredje klassen i gällande resereglemente.

Äfven den af styrelsen föreslagna personal i öfrigt synes vara för
byråns verksamhet erforderlig.

Då jag sålunda i alla delar ansluter mig till generaltullstyrelsens
förslag i fråga om den tilltänkta nya byråns organisation, anser jag
mig likväl böra tillägga, att denna organisation naturligen tills vidare
i viss mån måste erhålla karakteren af en försöksanordning och att
det därför måhända snart nog kommer att visa sig, att antingen en
tillökning eller en minskning i den nu föreslagna personalen må finnas
påkallad. I följd däraf bör ock, intill dess någon tids erfarenhet
vunnits angående den nya byråns verksamhet, byrån endast uppföras
å extra stat.

Genom den förut omförmälda öfverflyttningen af vissa ärenden
till den nya byrån, hvilken, på sätt föreslagits, lämpligen synes böra
benämnas tullbehandlings- och upplysning sbyrån, skulle visserligen någon
lättnad åstadkommas för generaltullstyrelsens öfriga byråer. Af hvad
styrelsen anfört i fråga om mängden af de göromål, som ankomma på
styrelsens handläggning, synes mig emellertid med full tydlighet framgå,
att, oaktadt nyssnämnda omständighet, den för den nya byrån erforderliga
personalen icke till någon del kan erhållas genom indragning
af en eller flera befattningar å styrelsens öfriga afdelningar. Tvärtom
torde, äfven ifall den nya byrån kommer till stånd och någon lindring
i följd däraf beredes de nuvarande byråerna i deras arbetsbörda, dessa
väl behöfva sin nuvarande arbetsstyrka för att på ett tillfredsställande
sätt medhinna de göromål, som tillhöra ämbetsverket.

Med afseende å det förut omförmälda författningsförslaget vill
jag i detta sammanhang erinra, att tulltaxekommittén af praktiska skäl
föreslagit, att af generaltullstyrelsen lämnad upplysning icke skulle få
genom besvär dragas under Kungl. Maj:ts pröfning. Generaltullstyrelsen
åter har uttalat tvekan om lämpligheten af en sådan bestämmelse,

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

hvilken synts styrelsen medföra åtskillig omgång och tidsutdräkt i
behandlingen af förevarande frågor.

För egen de! anser jag mig böi’a biträda kommitténs mening i
denna del. Det synes mig nämligen mindre lämpligt, att Kungl. Maj:t
skulle annorledes än i sammanhang med en verklig tvist rörande tullbehandlingen
af viss vara bestämma om varans tullbehandling, allrahelst
det torde vara tvifvelaktigt, huruvida ett stadgande därom, att besvär
i dylika mål finge dragas under Kungl. Maj:ts pröfning, skulle innebära
någon verklig fördel för importören. Såsom generaltullstyrelsen framhållit,
torde nämligen förfrågningar rörande varors tullbehandling,
särskildt under den första tiden af det nya förfarandets tillämpning,
blifva synnerligen talrika. Om dessa ärenden i något större antal
genom besvär underställdes Kung]. Maj:ts bepröfvande, kunde lätteligen
inträffa, att besvärsmålen i finansdepartementet, som redan nu äro
synnerligen talrika och betungande, komme att ökas i sådant omfång,
att därigenom skulle ej blott menligt inkräktas på den begränsade
tid, som nu kan tagas i anspråk för handläggning af alla de större
frågor, som ankomma på departementets föredragning, utan äfven förorsakas
dröjsmål med pröfningen af andra besvärsmål och öfriga i departementet
förekommande löpande ärenden. I sådant afseende torde
särskildt böra erinras om den omgång vid besvärsmålens afgörande hos
Kungl. Maj:t, som föranledes därigenom, att, såsom grundlagen bjuder,
före målens afgörande myndigheters yttranden infordras, ett förfaringssätt,
som i fall af förevarande beskaffenhet är så mycket nödvändigare,
som deras afgörande ofta beror af speciella tekniska utredningar, hvilka
icke kunna inom departementet åstadkommas.

För det fall, att generaltullstyrelsen skulle vägra att meddela
begärd förhandsupplysning, bär tulltaxekommittén ansett, att sökanden
bör vara oförhindrad att öfverklaga styrelsens beslut hos Kungl. Maj:t,
hvaremot generaltullstyrelsen på anförda skäl tillstyrkt, att i dylikt
fall klagan öfver styrelsens beslut icke skulle få föras.

I detta hänseende tillåter jag mig till en början erinra, att enligt
det af tulltaxekommittén uppgjorda, af generaltullstyrelsen därutinnan
utan anmärkning lämnade författningsförslaget styrelsen aldrig skulle
äga rätt att vägra att lämna begärd förhandsupplysning, ifall prof å
varan företes, utan att detta endast skulle kunna ifrågakomma, därest,
i stället för prof, allenast beskrifning eller ritning öfver densamma
bifogas ansökningen eller därest icke ens beskrifning eller ritning åtföljer
ansökningen. Att i dylika fall ålägga styrelsen — hvilket ju
med klagan öfver styrelsens beslut af nu ifrågavarande innehåll skulle

53

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 32.

åsyftas — att, oaktadt styrelsen icke själf ansåge sig äga tillräckligt
material för frågans bedömande, meddela begärd förhandsnpplysning
synes mig föga lämpligt. En under sådan förutsättning af styrelsen
meddelad upplysning torde nämligen i de flesta fall icke äga något
verkligt värde. Tvärtom synes det mig som om en sådan föreskrift
lätt skulle kunna föranleda, att ifrågakommande varor blefve oriktigt
tullbeliandlade, hvilket i sin ordning tilläfventyrs ofta skulle vålla
ändring i de beslut, som legat till grund för meddelade upplysningar
och därigenom måhända framkalla misstroende till hela den nya anordningen.

Jag ansluter mig därför i denna punkt till generaltullstyrelsens
förslag.

Därest, i enlighet med hvad jag sålunda förordat, föreskrift
meddelas, att klagan icke får föras vare sig öfver beslut, som innefattas
i meddelad förhandsupplysning, eller öfver beslut, hvarigenom af
förut omförmäld anledning sådan upplysning vägrats, kan detta visserligen
förefalla såsom innebärande en afvikelse från eljest i allmänhet
hos oss gällande förvaltningsgrundsatser. Besinnar man emellertid, att
här icke är fråga om meddelande af ett slutgiltigt beslut, hvarigenom
någons rätt definitivt afgöres, utan endast om meddelande af en provisorisk
tolkning af vissa gifna stadganden, afsedd att tills vidare läggas
till grund för ett visst förfarande, torde emellertid berörda afvikelse
i själfva verket befinnas mera skenbar än verklig, då det ju alltid står
sökanden öppet att, därest han ej nöjes åt den tullbehandling, en till
import afsedd vara vid dess införsel varder underkastad, däröfver i
vanlig ordning föra klagan, eventuellt äfven hos Kungl. Maj:t.

Innan jag går vidare, tillåter jag mig angifva min ställning till
frågan, i hvad mån näringslifvet bör särskildt representeras vid afgörandet
af förhandsupplysningsfrågor äfvensom i allmänhet af tullärenden,
vid hvilkas behandling varukännedom erfordras.

Behofvet att vid afgörandet af frågor, som beröra näringarnas
område, anlita den sakkunskap, som finnes samlad hos näringarnas
egna målsmän, gör sig på grund af den allt rikare och mångsidigare
utveckling af näringslifvet, som kännetecknar våra dagars samhälle,
helt naturligt allt mera kännbart. Så är i viss mån ock förhållandet
med de frågor rörande rätta tullbehandlingen af inkommande varor,
som dragas under generaltullstyrelsens pröfning, hvilka frågors afgörande
ofta nog oundgängligen kräfva speciella tekniska insikter inom
vidt skilda områden. Och i ännu mycket högre grad lärer generaltullstyrelsen,
efter införande af förhandsupplysningsförfarandet, få behof

54 Kungl. Maj:ta Nid. Proposition N:o 32.

af närmare beröring med representanter för näringslifvet. Enligt den
för styrelsen gällande instruktion äger styrelsen visserligen redan nu
att. där så göres behof, inhämta utlåtanden i tulltekniska ärenden
från särskildt tillkallade sakkunniga, en befogenhet, hvaraf styrelsen
ock i stor utsträckning begagnat sig. Då emellertid, på sätt jag nyss
antydt, behofvet härutinnan, efter anordnandet af eu särskild tullbehandlings-
och upplysningsbyrå, gifvetvis kommer att göra sig än kännbarare,
och då särskildt på grund häraf svårighet kan tänkas uppstå
för styrelsen att själf i alla förekommande fall anskaffa biträde från
sakkunnigt håll, finner jag det synnerligen lämpligt att i detta sammanhang
till närmare skärskådande upptaga frågan, huru denna angelägenhet
må kunna på ändamålsenligaste sätt ordnas.

Att utsträcka näringslifvets inflytande på afgörandet af tullbehandlings-
och upplysningsfrågor till direkt medverkan vid beslutens
fattande torde knappast böra ifrågasättas. Såväl statens fiskaliska intressen,
hvilka säkerligen ej sällan skulle råka i konflikt med de intressen,
som representeras af de tillkallade sakkunniga, som ock svårigheten
att finna tillräckligt antal personer, villiga och lämpliga att åtaga
sig ett dylikt uppdrag, synas bestämdt tala emot eu dylik anordning.
Dessutom får icke förbises, att, enligt den föreslagna planen för byråns
organisation, den tekniska sakkunskapen torde blifva inom byrån tämligen
starkt företrädd. Det lärer därför också vara för tillgodoseende af
näringslifvets intressen tillräckligt, att rådgifvande röster från näringslifvets
sida få tillfälle att göra sig hörda, då till afgörande förekomma
frågor af natur att kräfva en mera ingående kännedom af någon särskild
näringsgren.

Inom vårt land finnes emellertid icke någon lagstadgad korporation
af näringslifvets män, hvars biträde kan med säkerhet för nu
ifrågavarande ändamål påräknas. Visserligen intaga handels- och sjöfartsnämnderna
härvidlag i viss män en undantagsställning. Dock torde
dessa nämnder mindre väl lämpa sig för ett uppdrag af nu ifrågavarande
art af den anledning, att de mera äro att betrakta såsom en
kommunal institution än såsom en representation för handel- och industri.
Och utan tvifvel torde det vara för saken gagneligare, om de vid behandlingen
af tullbehandlings- och upplysningsfrågorna, rådgifvande
rösterna hämtas ur korporationer, som utgöra sammanslutningar från
handelns och industriens kretsar eller direkt bildats ur sådana sammanslutningar.
I denna min uppfattning har jag jämväl bestyrkts af förr
omförmälda hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar i ämnet, hvilka
jag nu tillåter mig anmäla.

55

Kunyl. Maj:ts .Vild. Proposition N:o 32.

I eu den 21 november IDOG afbiten skrifvelse bär handelskammaren
i Göteborg i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes,
därest en tullteknisk byrå inom generaltullstyrelsen komme att upprättas,
vidtaga åtgärder, på det att generaltullstyrelsen måtte vid
anlitandet af sakkunniga vid vissa varors bedömande inom tulltekniska
byrån utse dessa bland personer, föreslagna af därtill lämplig
institution, exempelvis Stockholms köpmannaförenings handelskammare.
Till stöd för denna framställning har handelskammaren i Göteborg,
under åberopande af Riksdagens förberörda skrifvelse angående inrättandet
inom generaltullstyrelsen af en tullteknisk byrå, anfört, att
byråns verksamhetsfält torde, hvad mångfalden af ärenden beträffade,
blifva af synnerligen stor omfattning samt erfordra biträde af sakkunniga
personer utom den krets af ämbets- och tjänstemän, som i
byrån blefve fast anställda. Kompetensen hos dessa sakkunniga syntes
också blifva af synnerligen stor betydelse för resultaten af byråns
arbeten, hvadan den allra största omsorg borde användas vid desammas
utväljande. Då man emellertid icke med fog kunde förutsätta,
att den myndighet, åt hvilken byrån komme att anförtros, skulle
inom alla områden besitta tillräcklig personkännedom för att alltid
vid utseendet af de sakkunniga kunna träffa det bästa valet, syntes
det handelskammaren, som om det vore välbetänkt att härvidlag taga
i anspråk den personkännedom, hvilka vore till finnandes inom befintliga
sammanslutningar af köpmän och industriidkare.

En liknande framställning har vidare inkommit från Göteborgs
börssällskap. I underdånig skrifvelse den 28 november 1906 har nämligen
detta sällskap hemställt, att Stockholms köpmannaförenings handelskammare
måtte anmodas utse representanter, hvilka på anmodan af den
tulltekniska byrån vore skyldiga att afgifva utlåtanden i alla de mera
invecklade tullbehandlingsfrågor, som kunde komma under byråns afgörande.
I motiven för denna framställning antydes emellertid, att
en dylik åtgärd endast borde anses såsom interimistisk samt att ömkligt
vore, att framdeles måtte kunna för ändamålet anordnas en särskild
nämnd, bestående af sakkunniga, valda af landets alla handelskorporationer.

På sätt jag redan antydt, synes mig, som om den i dessa framställningar
anvisade utvägen för närvarande skulle kunna med fördel
användas. Inom Stockholms köpmannaförenings handelskammare bör
man nämligen kunna påräkna en så pass mångsidig kunskap å näringslifvets
olika områden, att densamma bör kunna vara till afsevärd nytta
vid behandlingen af nu förevarande frågor. Om handelskammaren alltså

56

Kungl. Maj\ts K ad. Proposition N:o 32.

inom eller, där så funnes lämpligare, utom sig utsåge sakkunniga på
näringslifvets skilda områden, som vore villiga afgifva yttranden i tullbehandlings-
och upplysningsfrågor, synes det som om generaltullstyrelsen
skulle, när helst för bedömandet af en dylik fråga erfordrades
speciella upplysningar af fackmässig natur, kunna påräkna stödet af
sakkunskap inom skilda grenar af näringslifvet, samtidigt med att dess
representanter finge tillfälle att låta sin rådgifvande röst i ärendet
höras.

Rörande de särskilda bestämmelser, som för sådant ändamål böra
utfärdas, torde jag, sedan frågan om anordnande af den nya byrån
inom generaltullstyrelsen definitivt afgjorts, få återkomma. För sådana
bestämmelser, som torde höra erhålla sin plats i generaltullstyrelsens
instruktion, förutsättes emellertid först och främst, att den
korporation, som är afsedd att för ändamålet anlitas, åtager sig att
lämna det biträde, hvarom nu är fråga. Fn framställning i dylikt
syfte torde emellertid ej böra göras, förr än ifrågavarande författningsförslag
och frågan om den nya byråns organisation blifvit definitivt
afgjorda.

Hvad beträffar de af upplysningsförfarandet föranledda särskilda
kostnader, delar jag till fullo den af tulltaxekommittén och generaltullstyrelsen
uttalade mening, att upplysningssökande icke bör drabbas af
andra kostnader än dem, som äro förenade med företedt profs undersökning,
förvaring och transport. Det torde nämligen härvid icke höra förbises,
att upplysningsförfarandet, på sätt jag redan antydt, hufvudsakligen
utgör ett medel att undanröja eller förminska vissa olägenheter, som
utan den enskildes förvållande äro förenade med själfva tullbehandlingsförfarandet.

I fråga om generaltulIstyrelsens förslag till lönestat för den till
inrättande föreslagna nya byrån, har jag, på sätt redan af det föregående
framgår, i hufvudsak intet att erinra. Dock synes det mig icke
nödigt eller ens lämpligt att redan nu tillerkänna personalen rätt
till ålderstillägg å lönen. Om det förhållandet skulle inträffa, att byrån
skulle fortfara att vara uppförd på extra stat så länge, att skäl kunde
förefinnas, att en eller annan af personalen, i likhet med de ordinarie
tjänstemännen och betjänte inom generaltullstyrelsen, k om me i åtnjutande
af dylik ökning å lönen, lärer Kungl. Maj:t säkerligen vid äskandet
af förnyadt anslag för byrån beakta samma förhållande.

Till de löneförmåner, som, enligt hvad jag nu anfört, synas mig
böra utgå till personalen å byrån, komma jämväl vissa andra utgifter
för byråns verksamhet. Byråchef och öfriga tjänstemän torde nämligen.

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

på sätt generaltullstyrelsen hemställt, böra komma i åtnjutande af
semester i likhet med ordinarie tjänstinnehafvare af motsvarande grad
å styrelsens öfriga byråer. Med afseende å ersättning till vikarie under
semester för tjänsteman å tullbehandlings- och upplysningsbyrån liksom
godtgörelse till möjligen erforderliga extra biträden samt expenser å
byrån erfordras emellertid icke något särskildt anslag. Utgifter af omförmälda
art kunna nämligen bestridas från de till generaltullstyrelsens
disposition för vikariatsersättningar, expenser m. m. ställda anslagsbelopp.

Ännu en af den nya byråns tillkomst föranledd utgiftspost, hvilken
redan föranledt ett Kungl. Maj:ts beslut i ämnet, återstår att
nämna. Jag syftar härmed på ersättning för hyra af lokal för byrån
och tillåter mig i detta afseende erinra om följande.

I underdånig skrifvelse den 22 oktober 1906 anförde generaltullstyrelsen,
att, då utredning för det dåvarande påginge angående inrättande
inom ämbetsverket af en så kallad tullteknisk byrå samt det
väl finge antagas, att denna byrå inom den närmaste tiden komme
till stånd, styrelsen ansett sig böra vidtaga förberedande åtgärder för
anskaffande af lokal åt nämnda byrå. De lägenheter, som af styrelsen
disponerades i störa tullhuset vid Skeppsbron, vore redan för sitt nuvarande
ändamål mycket knappa, hvadan något utrymme därstädes
icke funnes att för berörda byrå tillgå. Å andra sidan komme så
mycket samarbete att erfordras mellan styrelsens nuvarande afdelningar
och den tilltänkta nya byrån, att dennas lokal måste med nödvändighet
vara lätt tillgänglig från tullhuset. Ägaren till det tullhuset
angränsande huset n:o 40 vid Skeppsbron hade emellertid förklarat
sig villig att mot ett årligt hyresbelopp af 5,000 kronor åt
styrelsen upplåta till begagnande från och med den 1 januari 1907 den
två trappor upp i sistberörda hus belägna våning om sex rum med
tillhörande bekvämlighetsinrättningar äfvensom förbundit sig att, om
så begärdes och tillåtelse därtill lämnades, mot en årlig godtgörelse
af 200 kronor, medelst påbyggande af den mellan förenämnda två hus
redan befintliga täckta genomgång anordna en liknande direkt förbindelse
mellan sagda våning och styrelsens lokaler. Detta anbud
gällde dock endast under förutsättning, att hyreskontrakt blefve uppgjordt
och undertecknadt före den 1 januari 1907, men hade ägaren
emellertid förklarat, att, om det ifrågasatta hyresaftalet komme till
stånd, detsamma finge anses upphäfdt från och med den 1 juli samma
år, därest framställning därom gjordes före den 1 därförutgångne juni.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft. 8

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 32.

Med tillkännagifvande häraf och enär den sålunda erbjudna lägenheten
syntes styrelsen blifva fullt ändamålsenlig och densamma i betraktande
däraf, att särskildt utrymme komme att erfordras för den nya
byråns profsamlingar och eventuellt äfven för laboratorium, ej heller
kunde anses blifva större än nödigt, hemställde styrelsen om berörda
lägenhets förhyrande för ändamålet.

Vid underdånig föredragning den 16 november 1906 af denna
generaltullstyrelsens skrifvelse fann Kungl. Maj:t godt ej mindre bemyndiga
styrelsen att med vederbörande på angifna villkor träffa aftal
om förhyrande för ifrågavarande ändamål af nämnda lägenhet för en
tid af fem år, räknadt från och med den 1 januari 1907, än äfven
förordna, att årliga hyresbeloppet, högst 5,200 kronor, skulle utgå af
tullmedlen.

Någon förhöjning af det förslagsanslag, som för, bland annat,
ändamål af nu ifrågavarande art finnes uppfördt å tullverkets omkostnadsstat,
synes emellertid icke af nu berörda anledning af nöden.

De medel, som för byråns verksamhet böra hos Riksdagen särskildt
äskas, torde sålunda inskränka sig till de belopp, som erfordras
för aflöning af byråns personal, utgörande sammanlagdt 24,500 kronor
för år räknadt.

I enlighet med hvad jag redan förut vid underdånig föredragning
af de till statsregleringen hörande frågor anfört beträffande beräknande
af nödigt anslag för nu förevarande ändamål, torde den författning,
som är afsedd att reglera det ifrågasatta nya förfarandet med afseende
å förhandsupplysning i tullbehandlingsfrågor, lämpligen böra träda i
kraft redan den 1 nästkommande juli, hvilket åter förutsätter, att den
nya byrå, som skulle hafva att handlägga dessa ärenden, kan vid
samma tid träda i verksamhet.

I öfverenstämmelse härmed har ock i statsverkspropositionen för
ändamålet beräknats ett belopp af 36,750 kronor, motsvarande förenämnda
för aflöning af byråns personal erforderliga medel för tiden
från och med den 1 juli 1907 till 1908 års utgång.

Då sistnämnda belopp blifvit i nyssberörda proposition allenast
provisorisk beräknad, torde framställning nu böra hos Riksdagen göras
om anvisande af beloppet — hvilket i likhet med aflöningarna till
generaltullstyrelsens personal i öfrigt torde böra utgå direkt af tullmedlen
— ä extra stat för år 1908, med rätt för Kungl. Maj:t att låta
förskottsvis under år 1907 utanordna en tredjedel däraf, eller 12,250
kronor.

Kungl. Alajds Nåd. Proposition N:o 32. 59

Naturligen blifva i följd af den nya byråns tillkomst åtskilliga
ändringar i eller förklarande tillägg till generaltullstyrelsens instruktion
erforderliga, en fråga, hvartill jag, sedan byråns organisation blifvit
slutligen bestämd och grunderna för dess verksamhet behörigen fastställda,
torde få återkomma.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i
enlighet med de af honom nu uttalade åsikter affattadt förslag till förordning
angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning
rörande tullbehandlingen af varor, afsedda att till riket införas, yttrade
departementschefen vidare:

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört och då förenämnda
författningsförslag, hvilket i vissa hänseenden ingriper i den Riksdagen
hittills tillkommande bestämmanderätten öfver tullagstiftningen, följaktligen
bör underställas Riksdagens pröfning, hemställer jag i underdånighet,
att Kungi. Maj:t måtte

dels i särskild proposition föreslå Riksdagen att antaga berörda
af mig förordade förslag till förordning angående rätt att hos generaltullstyrelsen
erhålla upplysning rörande tullbehandling af varor, afsedda
att till riket införas;

dels ock i särskild proposition föreslå Riksdagen att, under förutsättning
af bifall till nyssnämnda förslag till förordning, till bestridande
af kostnader för en tullbehandlings- och upplysningsbyrå inom
generaltullstyrelsen å extra stat för år 1908 anvisa ett belopp af
36,750 kronor, att utgå direkt af tullmedlen, med rätt för Kungl.
Maj:t att låta förskottsvis under år 1907 utanordna en tredjedel däraf,
eller 12,250 kronor.

Dessa af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställanden behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla; och skulle nådiga propositioner
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bil. lätt.
vid detta protokoll utvisa.

Ex protocollo:
Algot Wahlin.