Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

1

N:o 181.

Kungl. Maj.is nådiga proposition till Riksdagen med förslag til
lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet;
gifven Stockholms slott den 19 april 1907.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om bredden
af hjulringar å arbetsåkdon på landet.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 142 Höft.

1

2

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 181.

Förslag

till

Lag

om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där förhållandena inom något landstingsområde sådant påkalla,
äge Konungens befallningshafvande att, efter landstingets och de väghållningsskyldiges
hörande, förordna, att bredden af hjulringarna å
arbetsåkdon, som användes å allmän väg inom den till landstingsområdet
hörande landsbygd, icke må understiga visst mått.

Vid meddelande af sådant förordnande må undantag göras för
viss del af landstingsområdet eller för viss väg, där särskilda omständigheter
därtill föranleda.

2 §•

Med arbetsåkdon förstås i denna lag sådant åkdon på hjul, som
framföres medelst dragare och är afsedt uteslutande eller hufvudsakligen
för lasskörning.

Kungl. Maj.ia Nåd. Proposition N:o 181.

3

3 §•

Minsta bredden å hjulringar må för enbetsåkdon ej sättas under
sju eller öfver tio centimeter. För paråkdon vare motsvarande mått
nio och tolf centimeter.

4 §.

I förordnande skall bestämmas viss dag för dess ikraftträdande;
och må den dag fej sättas tidigare än tre eller senare än fem år från
det förordnandet gafs.

5 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

6 §•

Förseelse mot förordnande enligt denna lag straffes med böter
från och med fem till och med ett hundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för sådan
förseelse, densamma fortsätter, skall han för hvarje gång stämning
därför utfärdats och delgifvits fällas till de böter, som för förseelsen
äro stadgade.

7 §•

För förseelse, som med husbondes vetskap begås af hans hustru,
husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom
vore förseelsen begången af honom själf.

8 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

4

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

9 §•

Förordnande enligt denna lag skall, så snart det vunnit laga
kraft, tillika med erinran om påföljden för förseelse däremot, genom
Konungens befallningshafvandes försorg införas i länskungörelserna
samt uppläsas i landstingsområdets kyrkor.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

5

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 15 februari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde efter
gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen:

I underdånig skrifvelse den 22 april 1904 har Riksdagen anfört
följande.

I större, delen af vårt land torde de allmänna vägarna så väl
motstå nötningen af den å dem framgående trafiken, att denna trafik
ej för vägarnas sparande behöfde ordnas på särskildt sätt. Inom vidsträckta
områden af riket rådde dock ett annat förhållande. I en och
annan trakt syntes väl denna vägarnas brist på hållbarhet kunna af
hjälpas genom tillbörlig omsorg af de väghållningsskyldige, men på
många orter vore det för dessa omöjligt eller förenadt med alltför stora

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

svårigheter att bereda vägarna den fasthet, som kräfdes af trafiken,
sådan den nu vore anordnad. Yägslitningen tvingade till upprepade
väglagningar, vägunderhållet blefve betungande, och vägarna tillfredsställde
ändå ej de vägfarandes billiga anspråk. För dylika orter uppstode
fråga, huruvida ej åtgärder af ett eller annat slag med afseende
å trafiken måtte kunna leda därhän, att den förödande vägslitningen
förekommes. En utveckling i denna riktning syntes i åtskilliga fall
vara den enda lösning, som erbjödes, samt i många andra kunna medföra
gagn genom att nedbringa omkostnaderna för vägarna; och någon
tvekan att befordra densamma borde desto mindre råda, som den
öfverensstämde med en sund och riktig rättsgrundsats för väghållets
ordnande, nämligen den, att de vägfarande borde taga del i uppoffringarna
för vägarnas bevarande, en grundsats, som blott allt för litet
kommit i tillämpning i vårt land.

Vid öfvervägande, hvilka åtgärder i dylikt syfte borde vidtagas,
inställde sig helt naturligt tanken på de fördelar, som skulle vinnas
därigenom, att de åkdon, som förmedlade den tyngre trafiken, arbetsåkdonen,
vore försedda med bredlötade hjul. Att en dylik anordning
borde vara det mest verksamma medlet att ordna trafiken till förekommande
af vägslitning läge i sakens natur och vore äfven vitsordadt
af erfarenheten. Man hade därför antagit lagbestämmelser därom i
Norge och så uppgåfves vara förhållandet i Danmark och flera andra
länder.

Någon grundad förhoppning att här i Sverige få den förordade
anordningen erforderligen genomförd å frivillighetens väg torde icke
finnas. Försök att genom överenskommelser befordra reformen hade
gjorts i vissa orter, men, som det uppgåfves, med ringa framgång.
Uppenbart behöfdes äfven i vårt land stödet af lagbestämmelser. För
•städerna hade frågan kunnat ordnas med stöd af ordningsstadgan för
rikets städer. Men för landsbygden hade föreskrifter enligt nu gällande
författningar ej kunnat meddelas. Tiden torde emellertid nu vara inne
att genom ett försiktigt ingripande af lagstiftningen bibringa allmänheten
erfarenhet af, att någon omtanke på detta försummade område,
som rörde bruket af vägarna, kunde vara till stor fördel både för
väghållningsskyldige och för dem. som before vägarna. Då förhållandena
i vårt land med afseende å vägarna, som nämndt, vore mycket olikartade
i skilda delar af landet, borde genom lagbestämmelser allenast
beredas tillfälle att för orter, hvarest behof däraf gjorde sig gällande,
meddela föreskrifter, att hjulringar å arbetsåkdon skulle hafva viss
fastställd bredd. Behöfligheten af dylik anordning berodde utom på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181. 7

själfva vägbyggnadens soliditet samt arten af de väglagningsämnen,
som funnes att tillgå i trakten, i all synnerhet på trafikens storlek
och beskaffenhet. Det vore särskildt i två fall, där olägenheterna af
det nuvarande tillståndet framträdde bjärtast, nämligen dels i afseende
å vägar, på hvilka i brist af andra kommunikationer en stor genomgående
varutrafik ägde rum genom legokörslor, och dels då vägar
anlitades för forsling af produkter från eller till någon viss industriell
anläggning eller från viss grufva, stenbrott eller dylikt. Om uti ortei'',
där dylik körning förekomme, i mån af behof meddelades föreskrift,
att just dessa slag af körslor ej finge företagas annat än medelst åkdon
med hjulringar af lämplig bredd, syntes detta vara billigt och lämpligt
i alla afseenden. Lagstiftningen torde för närvarande kunna inskränkas
till att bereda möjlighet för en förnuftig anordning just för dessa två
fall. Detta syntes ock i det stora hela öfverensstämma med de åberopade
norska bestämmelserna i ämnet, från hvilkas tillämpning vore i regeln
undantagna körning för eget behof samt jordbruksprodukters bärgning.
Erforderliga öfvergångsbestämmelser måste gifvetvis också fastställas.

Ändamålet vunnes väsentligen, om hjulringarna finge en viss tillräcklig
bredd, oafsedt lassets vikt. Ville man härutinnan medgifva
någon eftergift genom tillåtelse att för körslor af ifrågavarande beskaffenhet
begagna smalare ringar, när lasset understege en viss mindre
vikt, så funnes därför naturligtvis ej något hinder.

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen anhållit, det
Kungl. Maj:t täcktes efter utredning låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom tillfälle bereddes att
för orter, där behof däraf gjorde sig gällande, meddela föreskrifter, att hjulringar
å arbetsåkdon skulle för särskilda fall hafva viss fastställd bredd.

Jämlikt föreskrift i särskilda nådiga remisser hafva Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län genom tillkännagifvande i
länskungörelserna lämnat vägstyrelser och andra vederbörande inom
länen tillfälle att yttra sig i ärendet samt därefter inkommit med sålunda
afgifna eller eljest infordrade yttranden och egna underdåniga
utlåtanden.

Härefter hafva jämväl landtbruksstyrelsen och kammarkollegium
afgifvit underdåniga utlåtanden.

Under det i vårt land, hvad landsbygden beträffar, lagstiftningen
lämnat trafiken å de allmänna vägarna så godt som alldeles fri från
tvångsbestämmelser i syfte af vägarnas bevarande genom de vägfarandes

8

Kungl. Maj:ti Nåd. Proposition N:o 181.

egen medverkan, har i främmande länder en motsatt princip längesedan
vunnit insteg och mer eller mindre vidsträckt tillämpning. Bestämmelser
i denna riktning, hänförande sig hufvudsakligen till arbetsåkdonens
konstruktion och belastning, förefinnas sålunda, enligt en af landtbruksstyrelsen
införskaffad utredning, vare sig i allmän lag eller i lokala
föreskrifter, inom Norge, Danmark, Preussen, England, Österrike och
Frankrike. Särskildt vänder man sig härvid mot de smala hjulringarna
å arbetsåkdonen.

Af landtbruksstyrelsens utredning inhämtas tillika, bland annat,
beträffande förhållandena i Norge, att vid försök, som på statens bekostnad
1903 och 1904 utförts, blifvit utrönt, att användandet af breda
hjulringar och höga hjul icke allenast sparade vägen och underlättade
vägunderhållet utan äfven medgåfve ett fullständigare utnyttjande af
dragkraften, så att man på detta sätt under eljest lika förhållanden
kunde transportera större lass.

Jämväl i Danmark verkställdes år 1900 prof angående hjulbredden
å arbetsåkdon, hvarvid dåvarande läraren vid Alnarps landtbruksinstitut
J. A. Sjöström var tillstädes, och har Sjöström sedermera på landtbruksstyrelsens
begäran öfver profven afgifvit en promemoria, utvisande, att
på god och fast väg smal- och bredringade vagnar fordrade samma
kraft; att däremot på sämre och lösare väg liksom vid körning på
åker de bredringade vagnarna ginge lättare, försåvidt icke jord eller
snö klibbade fast vid hjulen alltför mycket, samt att för vägarnas bestånd
de bredringade vagnarna visade sig betydligt öfverlägsna.

Af de i ärendet hörda vederbörande hafva visserligen många,
såsom varit att vänta, hvar för sin ort förklarat den ifrågaställda lagstiftningen
icke vara af behof påkallad. Man har härvid haft att hänvisa
på förekomsten af mera gynnsamma betingelser för vägunderhållet,
såsom vägarnas i sig själf goda och fasta beskaffenhet, lättare tillgång
till tjänliga väglagningsämnen och frånvaron af så beskaffad trafik som
enligt lliksdagens skrifvelse särskildt borde motivera en lagstiftning i
ämnet. Såvidt de af länsstyrelserna afgifna yttranden föranleda, skulle
på sådana grunder lagstiftningen vara obehöflig för Uppsala, Södermanlands,
Kalmar och Gottlands län.

Länsstyrelsen i Älfsborgs län jämte några få vägstyrelser och
kronobetjänte hafva afstyrkt livarje ingripande af lagstiftningen på ifrågavarande
område, därvid hufvudsakligen anförts, antingen att nyttan
icke blefve så betydande, att det skäligen borde ifrågakomma att inskränka
den enskildes frihet i förevarande hänseende, eller ock att en

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

tvångslagstiftning i ämnet skulle för den trafikerande allmänheten medföra
alltför betungande kostnader och andra olägenheter.

Alla öfriga länsstyrelser, likasom flertalet af kronobetjänte, vägstyrelser
och kommunalstämmor, som yttrat sig i ärendet, äfvensom
landtbruksstyrelsen och kammarkollegium, hafva hvar för sig, om ock
med hvarjehanda afvikelser från Riksdagens förslag i afseende å anordning
och detaljer, tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot den
begärda lagstiftningen såsom varande i förhållandena väl grundad.
Från somliga län har tillslutningen varit så liflig och enhällig, att
knappt en enda röst höjt sig mot Riksdagens framställning i dess allmänna
syfte.

Härvid har man från många håll på det kraftigaste vitsordat de
bredare hjulringarnas företräde framför de smalare såväl för trafikanterna
som äfven och framför allt för vägarnas sparande. I en mängd
uttalanden skildras ock i lifliga färger svårigheten eller, som en kommunalstämma
i Jämtlands län uttrycker sig, »den absoluta omöjligheten
att hålla fargill väg så länge de smalare hjulringarne å arbetsfordon
finge vara i allmänt bruk». Från nämnda län, där man gjort stora
ansträngningar för att söka på enskild väg införa ett allmänt begagnande
af bredhjuliga lastfordon, utan att, i brist af lagstiftningens hjälp, försöken
kunnat leda till målet, säges man emellertid redan haft tillfälle
iakttaga de välgörande verkningarna af sådana fordon för en af de
större stråkvägarna, där man lyckats få till stånd en mera allmän
användning af så beskaffade fordon. Flerestädes i gränsbygderna mot
Norge åberopas likaledes personlig erfarenhet om de välgörande verkningarna
af där gällande lagstiftning i ämnet. I uttalanden från
landets södra delar hänvisas på samma sätt till förhållandena i Danmark.

I åtskilliga yttranden har emellertid framhållits, att lagstiftningen
icke borde rikta sig ensamt mot de smala hjulringarna, utan äfven
mot andra anordningar för trafiken, vare sig med afseende å åkdonens
konstruktion eller körsättet. Så förordas bestämmelser äfven mot eu
alltför ringa hjulhöjd, särskildt vid användning af tvåhjuliga lastfordon;
föreskrift, att hufvuden å spikar eller skrufvar, hvarmed hjulringarna
äro fastsätta, skola vara nedfällda i ringarna och ej skjuta upp
öfver desamma samt att ringarna skola anbringas å lötarna så att
ringarna bilda en fullkomligt rak yta och till hela bredden trycka
spåret — detta enär föredlen af breda ringar eljest skulle förfelas —;
vidare stadganden om försiktighetsmått och eventuell skadeståndsplikt
vid framförande af sådana fordon, som kunna afsevärdt skada vägarna,
Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 142 Häft. 2

10

Rubriken
samt 1 och

2 §§■

Kungl. Mctj.ts Nåd Proposition N:o 181.

t. ex. ångtröskverk; förbud mot släpande på barmark af timmerstockar
eller i öfrigt befordrande af tyngre last på sådant sätt, att denna
allenast uppbäres af framhjulen men eljest släpar å vägbanan; samt
slutligen och framför allt bestämmelser till motverkande af bruket att
uppköra ett och samma hjulspår.

Afskaffandet af detta för många orter så allmänt och envist fasthållna
bruk har på flera håll ansetts till och med ännu viktigare än
bestämmelser mot de smala ringarna, enär det vore just de djupa hjulspåren
som mest skadade vägarne och lände trafiken till men. För
berörda ändamål har påyrkats föreskrift om en viss större bredd mellan
hjulen å arbetsåkdon än å andra åkdon, eller i allmänhet ökning af
nämnda bredd i förhållande till lassets vikt, eller till och med en viss
reglementerad olika bredd mellan hjulen i hvarje par eller slutligen
en allmän föreskrift för vägfarande att hålla sig på vänstra sidan af
vägen.

På grund af hvad i ärendet förekommit och för egen del öfvertygad
om gagnet och behofvet af en lagstiftning i ämnet har jag
låtit inom departementet uppgöra ett förslag, som jag nu anhåller
få anmäla.

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet af berörda
förslag, hvilket skulle biläggas protokollet.

Departementschefen anförde vidare:

Då bestämmelser i nu afsedda syfte stå i nära sammanhang med
vissa stadganden i den allmänna väglagen, och för öfrigt i tillämpningen
torde komma att uppfattas såsom ett ej oviktigt ingrepp i den
enskildes frihet, finner jag det i sin ordning, att en författning i ämnet
erhåller karaktär af allmän civillag.

På sätt redan af lagförslagets rubrik framgår, åsyftar detsamma
endast arbetsåkdon och bredden af hjulringarna å sådana åkdon. Några
särskilda anordningar af trafiken äfven i andra hänseenden — såsom
angående hjulhöjd m. m. — har jag trött mig icke böra ifrågasätta,
enär, äfven om sådana anordningar i och för sig skulle kunna afsevärdt
främja lagens syfte att genom vägarnas bättre sparande bereda
lättnad för såväl vägunderhållet som trafiken, tiden hos oss säkerligen
icke ännu är mogen för mera omfattande inskränkningar i den allmänna
landsvägstrafikens frihet, och för öfrigt det mest verksamma
medlet för berörda syfte lärer vara att finna just i ett allmänt bruk
af bredare hjulringar.

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

Hvad beträffar begreppet arbetsåkdon lärer, till förekommande
af osäkerhet vid lagens tillämpning, detta begrepp böra däri närmare
bestämmas. I sådant afseende och då från flera orter upplyses, att äfven
för personbefordran afsedda fordon eller så kallade åkvagnar tillika ofta
användas för forsling af lass, men sådana åkdon icke skäligen böra
vara underkastade lagens bestämmelser, utsäger förslaget, att åkdonet,
för att vara hit hänförligt, skall vara afsedt uteslutande eller hufvudsakligen
för lasskörning.

Då genom nådiga förordningen om automobiltrafik den 21 september
1906 bestämmelser, bland annat, i nu ifrågavarande hänseende
finnas meddelade i fråga om lastautomobiler, afser förslaget ej heller
sådana fordon, utan endast arbetsåkdon, som framföras »medelst dragare».

I öfverensstämmelse med den af Riksdagen och nästan alla i
ärendet hörda vederbörande uttalade uppfattning afser förslaget endast
beredande af möjlighet att för orter, där behof däraf verkligen gjort
gällande, åstadkomma en anordning af här åsyftade beskaffenhet.
För sådana orter, där förhållandena icke påkalla lagstiftningens inskridande,
skulle ett allmängiltigt påbud i ämnet uppenbarligen vara
utan ändamål och endast förorsaka olägenhet.

Då den allmänna vårdnaden om vägväsendet enligt författningarna
tillkommer Konungens befallningshafvande, torde det ligga närmast
till hands att åt denna myndighet anförtro pröfningen huruvida
lokala föreskrifter i ämnet skola såsom behöfliga meddelas.

Då väghållningsskyldigas och trafikanters mening uppenbarligen
i någon form bör inhämtas, innan länsstyrelses beslut i ämnet meddelas,
och detta beslut antagits i regel skola afse hela länet, har det synts
tjänligt att i berörda afseende anlita landstinget, som torde kunna
anses i tillräcklig mån representera bemälda båda kategorier af vederbörande,
och som ju äfven i andra hänseenden har befattning med
vägväsendet. Som emellertid den föreslagna lagen äfven skulle gälla
beträffande sådana städer, hvilka icke deltaga i landsting, torde, för
såvidt förordnande skall beröra område, tillhörande dylik^ stad, äfven
motsvarande organ, stadsfullmäktige, böra höras. I öfverensstämmelse
härmed är förslaget affattadt.

Olika meningar hafva gjort sig gällande beträffande den frågan,
huruvida länsstyrelsens förordnande i ämnet bör undantagslöst afse länet
i dess helhet eller vid behof kunna begränsas till ett mindre giltighetsområde,
eventuellt endast till vissa vägar eller vägsträckor. Å ena
sidan framhålles, att det för bestämmelsernas effektivitet till skyddande
af vägarna och nedbringande af kostnaderna för vägunderhållet samt

12 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 181.

för nödig kontrolls utöfvande är af betydelse, att bestämmelserna
icke erhålla för snäft giltighetsområde; å andra sidan åter, att väsentligen
olika förhållanden såväl rörande vägarnas beskaffenhet som deras
brukande kunna påkalla en till och med långt drifven lokalisering
af berörda bestämmelser.

Möjlighet till en viss lokalisering bör enligt min tanke visserligen
medgifvas, men jag kan icke finna lämpligt att härvid gå så långt,
som att länsstyrelses förordnande skulle få afse allenast viss väg eller
vägsträcka. Sådant skulle nämligen lätt kunna tänkas föranleda till
trakasserier och obehag för vägfarande, hvilka otvifvelaktigt skola
hafva lättare att hålla reda på och ställa sig till efterrättelse föreskrifter
som gälla för vägarna i allmänhet inom ett visst, låt vara
äfven mindre område.

Då det emellertid å andra sidan ur ofvan angifna synpunkter
torde vara önskligt, att de lokala bestämmelserna i allmänhet komma
att gälla för helt län, har åt förslaget gifvits sådan affattning, att
däraf skall framgå, hurusom denna anordning bör vara regel, begränsningen
till mindre områden åter undantag.

Däremot bär det synts mig utan olägenhet kunna medgifvas,
att viss väg eller vissa vägar, som finnas vara föremål för trafik uteslutande
af dem, som bo utmed desamma, finge undantagas från föreskrifternas
tillämpning; och inrymmer förslaget alltså åt länsstyrelsen
befogenhet att efter omständigheterna härom bestämma.

Såsom redan blifvit antydt, gäller förslaget äfven städerna. På
sätt i Riksdagens skrifvelse vidröres, anvisar visserligen redan den nu
gällande lagstiftningen — ordningsstadgan för rikets städer — medel
för tvångsmessigt genomförande af här åsyftade anordning, så vidt
angår de allmänna vägarna å städernas områden. Men då lagstiftning
nu föreslås för landsbygden och densamma utan svårighet låter
sig användas äfven för städerna, samt det vid sådant förhållande icke
kan vara önskligt eller lämpligt att bibehålla en åtskillnad mellan stad
och land, hvilken skulle kunna vålla oegentlighet och missnöje, har
jag icke tvekat att utsträcka förslagets giltighet äfven till städerna.

I Riksdagens skrifvelse ifrågasättes, att bestämmelser i förevarande
ämne skulle få hänföra sig endast till vissa särskilda slag af trafik,
nämligen antingen en stor genomgående varutrafik medelst legokörslor
eller forslandet af produkter från eller till någon viss industriell anläggning
eller från viss grufva, stenbrott eller dylikt. I sammanhang

13

Kungl. Maj;ta Nåd. Proposition N:o 181.

härmed antydes lämpligheten af att från bestämmelserna fritaga körning
för eget behof, samt för jordbruksprodukters bärgning.

Flertalet af de i ärendet hörda vederbörande hafva uttalat sig
mot en sä inrättad lagstiftning. Härvid påpekas till en början, att
den förödande vägslitning, mot hvilken man här ville råda bot, för
ingen del vore inskränkt till de två af Riksdagen angifna särskilda
tallen. Så betonas från många håll, att en lagstiftning vore mest
önskvärd till skydd för vägarna i närheten af städer och järnvägsstationer.
Vidare och för såvidt man skulle afse några särskilda slag
af varuforsling, fästes uppmärksamheten vid sådana körslor, som föranleddes
af den i många orter pågående lifliga skogsafverkningen och
som öfver allt, där de förekomme, förorsakade en synnerligen svår vägslitning.
Från andra orter säges behofvet företrädesvis gälla därstädes
allmännare förekommande körslor af vissa andra slag af produkter,
såsom betor och betmassa, kalk, tegel, mjölk, grus, sten, tjära o. s. v.
Och dessa slags körslor skulle antingen alldeles icke eller ock åtminstone
ej i nöjaktig mån träffas af en lagstiftning, så inskränkt som
Riksdagen angifvit.

Hvad som härvid framför allt framkallat gensagor, är den af Riksdagen
framkastade tanken att från blifvande lagbestämmelser borde
kunna undantagas körning för eget behof och för jordbruksprodukters
bärgning. Det vore oförnekligt, anföres det, att sådana körslor skadade
vägarna lika mycket eller, i stort sedt, måhända mera än andra, och det
funnes icke något giltigt skäl, hvarför sådana körslor skulle åtnjuta större
frihet. Flera uttalanden afstyrka alltså detta på det kraftigaste. Dylika
undantag skulle på de allra flesta orter, menar man vidare, göra lagens
verkan så godt som illusorisk. Så skulle förhållandet blifva i Skåne,
där behofvet af föreskrifter gjorde sig mest gällande med afseende å
transporter af betor, hvilka transporter i regel verkställdes af vederbörande
för egen räkning. Så ock i andra orter, åtminstone till stor del,
med afseende å virkeskörslor, som i stor utsträckning verkställdes antingen
af vederbörande hemmansägare, hvilka för egen räkning afverkade och
försålde sin skog, eller ock af virkeshandlare, som för transporten skaffade
sig egen uppsättning af dragare och fordon. För öfrigt vore det
icke alltid lätt afgöra, om körningen skulle anses verkställd för eget
behof — ett tänjbart uttryck — eller ej. Slutligen framhålles i många
yttranden, att ett sådant undantag skulle gorå en verksam kontroll
öfver blifvande föreskrifters efterlefnad vansklig eller hardt när omöjlig.
Något mindre afvisande har man ställt sig till det andra undan -

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

taget: för jordbruksprodukters bärgning. Emot detta undantag erinras
emellertid, hurusom landtmännen redan nu för sina jordbrukskörslor,
åtminstone på många orter, allmänt begagna sig af fordon med bredlötade
hjul och att sådana i själfva verket också vore bäst för befarande
af lösare mark, såsom gräsvallar och dylikt.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har det synts
lämpligast att hvarken göra de lokala föreskrifterna hänförliga till
endast vissa slag af varutrafik eller från tillämpningen af samma
föreskrifter medgifva några sådana allmänna undantag som i Riksdagens
skrifvelse antydts. I öfverensstämmelse härmed anvisar förslaget
åt länsstyrelse endast helt allmänt befogenhet att meddela
bestämmelser mot användningen af smalare hjulringar, oafsedt hvilka
särskilda förhållanden kunna sådant påkalla; men de bestämmelser,
som sålunda komma att utfärdas, skola gälla för alla slag af arbetskörslor.

Lika med Riksdagen vill förslaget icke låta skyldigheten att använda
bredare hjulringar blifva beroende af någon viss större tyngd
af själfva lasset. Bestämmelser af sådant innehåll hafva visserligen
förebilder i främmande lagstiftningar, liksom äfven i förordningen om
automobiltrafik, och hafva jämväl här från många håll förordats.
Men från lika många, om icke flera, andra håll har en dylik anordning
kraftigt afstyrkts, under framhållande att däraf skulle vållas alltför
stora svårigheter med afseende å kontrollen öfver de lokala påbudens
efterlefnad, och befogenheten af denna invändning har synts mig icke
kunna jäfvas. Att, såsom från ett och annat håll blifvit ifrågasatt,
låta lagen gälla endast paråkdon lärer så mycket mindre hafva skäl
för sig som lagen därigenom tydligen skulle komma att väsentligen
förfela sitt ändamål.

Af de i 1 § använda ordalag, jämförda med innehållet i 3 §,
torde framgå såsom förslagets mening, att länsstyrelse, utöfver befogenheten
att pröfva, när förhållandena för större eller mindre område
öfverhufvud påkalla ett inskridande mot bruket af smalare hjulringar,
endast har att — inom de i sistnämnda paragraf angifna gränser
— till vederbörandes efterrättelse fastställa det minimimått, som i berörda
afseende finnes lämpligt.

3 §. Frågan, huruvida själfva lagen bör angifva bestämdt mått för

den hjulbredd, som skall påbjudas, eller om det bör öfverlåtas åt lokal -

15

Kuntjl, Maj:ts Nåd. Proposition N;o 181.

myndighet att härom bestämma, bär varit föremål för olika meningar.
A ena sidan bär det förra alternativet förordats såsom medförande
enhet och likformighet i bestämmelserna för olika orter, liksom också
uppenbarligen en viss större garanti mot de vägfarandes betungande med
öfverhöfvan stränga bestämmelser i nämnda hänseende. För den senare
meningen åter anföres, hurusom i betraktande af de vidt skilda förhållandena
kunna påkallas olika bestämmelser för olika orter.

b ör att i skälig mån beakta såväl den ena som den andra synpunkten
går förslaget härutinnan en medelväg genom uppställande af
en viss latitud, inom hvilken ortmyndighetens förfogande måste hålla
si?- Olika mått stadgas hår för enhets- och paråkdon, därvid för de
förra fordras mindre dimensioner än för de senare, hvilken anordning
har sin naturliga grund däri, att paråkdonen kunna förutsättas i regel
hafva tyngre belastning och alltså mera slita vägarna. Härigenom
tages ock i själfva verket all den hänsyn till lassets vikt, som praktiskt
sedt är möjlig. Till ledning för bedömande af lämpligheten utaf de
föreslagna minimimåtten, för enbetsåkdon 7 och för paråkdon 9 centimeter,
kan anföras, att i Norge med afseende å ett där för hela riket
ifrågasatt s. k. »veiplakat» enligt uppgift föreslagits respektive 8 och
10 centimeter; att, enligt hvad de inkomna yttrandena gifva vid handen,
nu brukliga smalare hjulringar i allmänhet hålla endast 4 å 5 centimeter
— efter ringarnes förslitning nedgår bärytan ända till 2 å 2 »/
centimeter , samt att ökningen föreslagits till olika mått, varierande
från 6 upp till 15 centimeter.

Det säger sig själft, att de mått, som inom den angifna latituden
bestämmas, själfva skola hafva betydelse endast af minimimått likasom
att vid dessas fastställande, skälig hänsyn bör tagas jämväl till dem, som
redan må hafva blifvit bestämda för angränsande orter.

Gifvetvis böra de lokala påbuden jämväl innehålla bestämmelse
om tiden för deras trädande i kraft. Till förekommande af å ena sidan
en alltför brådstörtad öfvergång med däraf följande olägenheter för
vederbörande trafikanter och å andra sidan ett alltför långt undanskjutande
af påbudens verkan har det ansetts nödigt att i själfva lagen
på lämpligt sätt begränsa ortmyndighetens pröfningsrätt med afseende
å öfvergångstidens längd. Af sådan anledning upptager förslaget äfven
här en viss latitud till vederbörandes efterrättelse. Latitudens minimum,
tre år, har bestämts med hänsyn därtill, att, enligt uppgift,
längre tid knappast åtgår innan hjulringar å ett arbetsåkdon vid
någorlunda flitigt bruk hinna förslitas.

16

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

I afseende å fullföljd af talan mot länsstyrelses förordnande anvisar
förslaget enahanda ordning som för ekonomimål är i allmänhet stadgad.

Såsom påföljd för förseelser mot förordnande i enlighet med förslaget,
hvilken påföljd lämpligen torde böra i själfva lagen utsättas,
stadgar förslaget böter. I afseende å bötesskalans maximum, 200
kronor, torde höra framhållas, att ett ringare belopp knappast kan
vara tjänligt för att verksamt stäfja ett — här lättare än eljest tänkbart
— upprepande af förseelse.

Att, för den händelse åkdon med undermåliga hjulringar brukas
af annan än åkdonets ägare, lägga ansvaret å ägaren, lärer icke kunna
anses befogadt. Undantag bör emellertid med allt skäl äga rum med
afseende å förseelse, som med husbondes vetskap begås af någon tillhörande
hans husfolk eller arbetspersonal, och upptager förslaget alltså
föreskrift härom.

Bestämmelserna i förslagets 8 § om åtalsrätt och forum öfverensstämma
med hvad i allmänhet plägar i författningarna stadgas
angående polisförseelser.

Till främjande af en; så vidt möjligt, verksam tillsyn å efterlefnaden
af länsstyrelses förordnande, har det synts lämpligt att tillägga
åklagaren andel i ådömda böter; hvilken andel ansetts skäligen kunna
bestämmas till två tredjedelar. Beträffande återstoden, vore tvifvelsutan
bäst på sin plats att anslå densamma åt vederbörande vägkassa.
Men då, för den händelse förseelsen blifvit begången inom två eller
flera väghållningsdistrikt, någon egentligen rättvis grund för fördelningen
icke torde kunna uppställas, och fördelningen tillika, där
förseelsen på samma gång skett inom flera rätters domvärjo, skulle
föranleda en viss omgång, har det synts enklast att i stället anvisa
denna bötesandel åt kronan.

Det ligger i sakens natur, att förordnande, som enligt förslaget
beslutas, bör, så snart det vunnit laga kraft, offentliggöras och det
på sådant sätt, att vederbörande kunna antagas därom verkligen lätt
och säkert erhålla kännedom. De i förslagets 10 § uti sådant syfte
föreskrift^ åtgärder torde ock få anses för sitt ändamål nöjaktigt verksamma.

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

Hvad beträffar bestämmelsen, att förordnandet skall anslås på
lämpliga ställen inom länet, innebär densamma äfven, att, där förordnandet
afser allenast en del af länet, anslag bör göras jämväl inom
angränsande trakter, som hafva samfärdsel med denna länsdel. Hvilka
ställen för anslags uppsättande i öfrigt kunna vara mest lämpliga, —
skjutsanstalter, kommunalrum o. s. v. — lämnar förslaget åt länsstyrelsen
att bestämma.

För så vidt förordnandet berör trafiken från annat län — och
detta måste naturligen så godt som alltid blifva fallet, där förordnandet
afser länet i dess helhet — bör tydligen äfven vederbörande allmänhet
inom det främmande länet om förordnandet erhålla kännedom, för hvilket
ändamål publikation i motsvarande ordning jämväl där skall äga rum.

På det att — för den händelse lagförslaget redan vid innevarande Slut\
riksdag skulle blifva antaget — länsstyrelserna inom de län, där lagen sta<1"am
kunde anses böra snarast möjligt komma till användning, må blifva i tillfälle
att i frågan inhämta yttranden redan af detta års landsting, har
den föreslagna lagen ansetts böra träda i kraft genast efter utfärdandet.

För så vidt på grund af ordningsstadgan för rikets städer bestämmelser
i förevarande hänseende redan finnas för någon stad åvägabragta,
torde anledning saknas att låta denna reglering förlora sin
giltighet ensamt genom den nya lagens utfärdande, utan torde därvid
höra få förblifva intill dess annorlunda kan varda på grund af denna
lag stadgadt. Förbehåll härom har alltså ansetts böra i förslaget inflyta.

Departementschefen uppläste härefter förevarande lagförslag och
hemställde: att högsta domstolens yttrande öfver förslaget måtte, för
det ändamål § 87 regeringsformen angifver, genom utdrag af detta
protokoll inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Krön-.
prinsen-Regenten lämna bifall.

Ex protocollo:
Nils Lange.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 142 Höft.

3.

18

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

Förslag till Lag om

bredden eif hjulringar å arbetsåkdon.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På Konungens befallningshafvande ankomme att för länet eller,
där förhållandena sådant påkalla, för viss del däraf, efter landstingets
och, hvad angår område, tillhörande stad, som ej i landsting deltager,
stadsfullmäktiges hörande, förordna, att bredden af hjulringarna å arbetsåkdon,
som användes å allmän väg, icke må understiga visst mått.

Med arbetsåkdon förstås i denna lag sådant åkdon på hjul, som
framföres medelst dragare och är afsedt uteslutande eller hufvudsakligen
för lasskörning.

2 §•

Vid meddelande af förordnande, som i 1 § sägs, må undantaggöras
för viss väg, där särskilda omständigheter sådant föranleda.

3 §•

Minsta bredden å hjulringar må för enbetsåkdon ej sättas under
sju eller öfver tio centimeter. För paråkdon vare motsvarande mått
nio och tolf centimeter.

4 §•

I förordnande skall bestämmas viss dag för dess ikraftträdande;
och må den dag ej sättas tidigare än tre eller senare än fem år från
• det förordnandet gafs.

Kuiujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

19

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

6 §•

Förseelse mot förordnande enligt denna lag straffes med böter
från och med fem till och med tvåhundra kronor.

^ §•

För förseelse, som med husbondes vetskap begås af hans husfolk
eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden liksom vore
förseelsen begången af honom själf. *

8 §•

Förseelse åtalas af allmän åklagare, i stad hos polisdomstol, där
särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och, där sådan
icke finnes, vid allmän domstol, samt å landet vid allmän domstol.

9 §•

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfaller en tredjedel
kronan och två tredjedelar åklagaren.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

10 §.

c.

Förordnande enligt denna lag skall, så snart det vunnit laga
kraft, tillika med erinran om påföljden för förseelse däremot, genom
Konungens befallningshafvandes försorg på statsverkets bekostnad införas
i länskungörelserna och i tidning för orten samt anslås på
lämpliga ställen inom länet.

20

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 181.

I den man anledning därtill förekommer, skall förordnandet jämväl
öfversändas till Konungens befallningshafvande i angränsande län
för att, på sätt nyss är sagdt, där offentliggöras.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

Äro vid den tid för någon ort på grund af ordningsstadgan för
rikets städer bestämmelser meddelade i det hänseende, hvarom i denna
lag förmäles, må därvid förblifva intill dess i ordning, som denna lag
stadgar, kan blifva annorlunda bestämdt.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 181.

21

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 8 april 1907.

törsta rummet.

N ärvarande:

Justitieråden; Huss,

WlJKANDER,

Thollander,

Quensel,

SUNPBERG,

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut de 26 februari innevarande
år handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af
utlåtande öfverlämnade förslag till lag om bredden af hjulringar å
arbetsåkdon cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter,
så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt
exemplar af förslaget bilagdt detta protokoll.

Förslaget föranledde följande anmärkningar:

1 och 2 §§.

Justitierådet Sundberg yttrade: »Starka skäl synas tala emot att
låta den ifrågasatta lagstiftningen omfatta icke blott landsbygden, utan
jämväl städerna. Förhållandena därstädes kunna redan under nu gällande
lagstiftning tillfredsställande regleras för vinnande af det med föreliggande
förslag åsyftade ändamål, i det att erforderliga föreskrifter
kunna meddelas i den ordning, som angifves i 20 § af ordningsstadgan

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

för rikets städer. Särskild lagstiftning i ämnet är därför, livad städerna
angår, ej behöflig; och missnöje med nu rådande förhållanden har,
såvidt de i ärendet afgifna yttranden visa, för- städernas vidkommande
icke försports. Ej heller torde, så länge allmänna väglagen icke äger
tillämpning å stad eller dess område, ligga något oegentligt däruti att
den nj-a lagstiftningen komme att gälla endast landsbygden, men bestämmelser,
såvidt städerna anginge, uti förevarande, den allmänna
ordningen rörande fråga finge meddelas i nu stadgad ordning. Däremot
skulle, om ordningsstadgan för rikets städer härutinnan upphäfves, så
till vida uppstå en oegentlighet, som Konungens befallningshafvande på
grund af samma stadga fortfarande ägde att, i det föreliggande förslagets
syfte, för stad fastställa andra föreskrifter än de i förslaget
angifna, t. ex. om åkdonshjulens höjd, körsättet o. s. v. Jag hemställer
fördenskull om sådan ändring af förslaget, att detsamma icke
kommer att afse städerna och deras områden. Därest denna hemställan
vinner afseende, bör beaktas, att den strafflatitud, som finnes intagen
uti 6 § af förslaget, icke öfverensstämmer med den i 20 § af ordningsstadgan
för rikets städer bestämda strafflatituden.

Enligt hvad den förslaget åtföljande motiveringen gifver vid
handen, synes förordnande, som i 1 § sägs, icke böra inom ett län
utfärdas i annat fall än att förhållandena inom länet påkalla lagstiftningens
ingripande. Förslagets affattning i 1 § 1 mom. kan dock
måhända gifva anledning till missförstånd härutinnan, hvadan till undvikande
häraf samma stadgande bör undergå någon omredigering; och
torde därvid innehållet i 2 § lämpligen kunna föras i sammanhang med
bestämmelserna i 1 § 1 mom.

För att vid uppkommen fråga om utfärdande af förordnande enligt
förslaget länsstyrelsen må erhålla fullständig utredning för frågans
riktiga bedömande synes vara nödigt, att de vägliållningsskyldige eller
vägstyrelserna, och i städerna deras magistrater varda i ärendet hörda.

Vidare må beträffande 1 § erinras, att densammas affattning lämnar
rum för tvekan, huruvida förslaget är afsedt att gälla för Stockholm
och beträffande såväl Stockholm som andra städer, för deras planlagda
områden, äfvensom att den omständighet icke synes vara beaktad, att
mera än ett landsting kan finnas inom samma län.»

Justitieråden Huss och Wijkander instämde uti nämnda yttrande.

Justitierådet, Sundberg anförde vidare: »En otydlighet föreligger
jämväl därutinnan, att af förslaget ej med visshet framgår, huruvida
öfverträdelse af gifvet förordnande må anses äga rum allenast i det
fall, att arbetsåkdon med smalare hjulringar, än tillåtet är, å allmän.

23

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 181.

"väg användes för sitt ändamål, d. v. s. lasskörning, eller utan afseende
å den tillfälliga användningen i hvarje fall, då sådant åkdon framföres
å allmän väg. Denna otydlighet bör afhjälpas».

Justitierådet Quensel utlät sig beträffande 1 §: »Lika med justitierådet
Sundberg anser jag

att paragrafen bör omredigeras för undvikande af den missuppfattning,
att förordnande, hvarom i paragrafen sägs, ovillkorligen skall
i hvarje län utfärdas;

att de väghållningsskyldige böra i ärendet höras;

att paragrafens affattning lämnar rum för tvekan, huruvida förslaget
afser Stockholm;

samt att den omständighet icke synes beaktad, att ett län kan
bestå af särskilda landstingsområden.

Dessutom synes mig kunna anmärkas, att uttrycket »allmän väg»
.är mindre väl afpassadt, då därmed skall afses jämväl gatorna i stad.»

Justitierådet Thollander yttrade: »Jag instämmer i de redaktionella
anmärkningar, som af justitieråden Sundberg och Quensel blifvit
vid ifrågavarande §§ framställda.

Därjämte är jag ense med justitierådet Sundberg däruti, att före
meddelandet af förordnande, som här afses, de väghållningsskyldige
och i städerna deras magistrater borde höras.

För att ändamålet med förordnande angående viss bredd å hjulringarna
skall nås synes mig nödigt att i likhet med i förordningen
om automobiltrafik föreskrifva, att hjulringarna icke få vara kullriga
.utan skola med hela den stadgade bredden trycka mot marken.»

Justitierådet Quensel anförde: »Enligt den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad, räknas tiden för klagan hos Konungen
från det klaganden erhöll kännedom om utslaget, hvaröfver klagan
föres. Utslaget skall därför delgifvas sakägare, innan besvärstid för
honom börjar löpa; dock att, där målet rörer menighet, utslaget skall
.anses vara densamma delgifvet genom uppläsande från predikstol pa
Nu kan Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i förslaget
afses, tänkas vara af beskaffenhet, att enskild rätt är däraf beroende,
utan att dock visshet kan på förhand vinnas, hvilka enskilde kunna
komma att uppträda såsom behörige klagande öfver beslutet. Vid
sådant förhållande lärer svårighet uppstå för afgörande af frågan, när
Konungens befallningshafvandes beslut må anses lagakraftvunnet, med

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

mindre föreskrift meddelas, att besvärstiden för en hvar, som är med''
beslutet missnöjd, räknas från den dag, då beslutet blifvit i vederbörande
kyrka eller kyrkor uppläst.»

Justitierådet Wijkander instämde i hvad af justitierådet Quensel
vid denna § anförts; hvarförutom justitierådet ansåg böra såsom
en ofullständighet i förslaget anmärkas, att i detsamma ej angifvits
förutsättningarna för behörighet att öfverklaga Konungens befallningshafvandes
beslut. Utan bestämmelse härutinnan syntes det nämligen
blifva tvifvelaktigt, huruvida den, som bodde utom länet men med
arbetsåkdon trafikerade väg inom länet, kunde anses vara behörig att
öfverklaga beslutet.

6 §■

Högsta domstolen ansåg att för det fall, då fortsatt förbrytelseförelåge,
stadgande borde meddelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad för sådant fall i åtskilliga andra författningar funnes föreskrifvet,
exempelvis i 31 § i förordningen om a utom obiltrafik.

Justitierådet Sundberg, med hvilken justitieråden Huss, Wijkander
och Thollander instämde, anförde: »Då husbondes hustru icke torde

kunna räknas bland hans husfolk, men den uti förevarande § för husbonde
stadgade ansvarsskyldighet synes böra gälla jämväl beträffande
förseelse, som af hans hustru begås, hemställer jag, att §:ns lydelse
måtte undergå härutinnan erforderlig ändring.»

8 §-

Justitierådet Sundberg, med hvilken justitieråden Huss och Wijkander
instämde, yttrade: »Genom det här intagna stadgandet om atalsrätt
har icke någon inskränkning eller utvidgning skett i fråga om den
befogenhet att åtala förbrytelser, som utan särskild föreskrift tillkommer
allmän åklagare. Samma stadgande bör förty utgå såsom
obehöfligt och möjligen ledande till det missförstånd, att åtalsrätt för
målsägande icke ägde rum.

Därest, i enlighet med hvad förut af mig hemställts, förslaget
ändras till att afse allenast landsbygden, torde förevarande 8 § kunna
i dess helhet uteslutas.»

Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 181. 25

Justitieråden Thollander och Quensel hemställde på de af justitierådet
Sundberg anförda skäl att orden »af allmän åklagare» måtte ur
paragrafen utgå.

9 §•

Högsta domstolen ansåg att i enlighet med den princip, som uti
de under senare tider utfärdade författningar i allmänhet gjort sig
gällande, de böter, hvilka ådömdes enligt blifvande lag i ämnet, borde
tillfalla kronan.

10 §.

Justitierådet Sundberg, med hvilken justitieråden Huss, Wijkander
och Quensel voro ense, yttrade: »Därest gifvet förordnande, sedan det
vunnit laga kraft, varder infördt i länskungörelserna och uppläst från
predikstolarne i kyrkorna inom det län, förordnandet afser, synes därmed
hafva meddelats sådan offentlighet åt förordnandet, som skäligen
bör utgöra förutsättning för att det skall kunna tillämpas. De i förevarande
§ intagna ytterligare föreskrifter om förordnandets kungörande
i tidning för orten och anslående på lämpliga ställen inom länet samt
dess offentliggörande i annat län torde närmast vara att anse såsom
råd i fråga om att på lämpligt sätt sprida kännedomen om förordnandet
och böra förty — om de få sin plats i detta lagförslag —
bestämdt åtskiljas från de föreskrifter om offentliggörande, hvilka
ovillkorligen skola iakttagas.»

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 142 Höft.

4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 181.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å
Stockholms slott den 19 april 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: TlNGSTEN,

Alfred Petersson,

Albert Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ,

Justitieråden: CARLSON,

Quensel.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anmälde, efter
gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen,
i underdånighet högsta domstolens den 8 innevarande april afgifna
yttrande öfver det, jämlikt nådigt beslut den 15 sistlidne februari, till
högsta domstolen remitterade förslag till lag om bredden af hjulringar
å arbetsåkdon.

Efter att hafva erinrat om lagförslaget och redogjort för innehållet
af högsta domstolens yttrande anförde departementschefen vidare:

Med anledning af de i högsta domstolen framställda anmärkningar
mot det remitterade förslaget har jag låtit omarbeta detsamma, hvarvid

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 181. 27

de af högsta domstolen eller dess pluralitet gifna anvisningar blifvit
följda.

Beträffande frågan, huruvida, på sätt det remitterade förslaget
afsåg, den nya lagstiftningen i ämnet borde gälla äfven städerna,
bär jag visserligen icke funnit mig alldeles öfvertygad om lämpligheten
att i denna del frångå det remitterade förslagets ståndpunkt. Men då
å andra sidan olägenheterna af lagstiftningens begränsning allenast till
landsbygden icke torde behöfva blifva särskilt afsevärda, har jag icke
velat motsätta mig denna begränsning, åt hvilken äfven gifvits uttryck
i det omarbetade förslagets rubrik.

Enligt det remitterade förslaget skulle förordnande, hvarom i förslaget
förmäldes, utfärdas efter »landstingets» hörande och omfatta helt
län eller, där förhållandena sådant påkallade, viss del däraf. Med föranledande
af den inom högsta domstolen framställda erinran, att mer
än ett landsting kan finnas inom ett län, och då förhållandena inom
de olika landstingsområdena kunna i förevarande hänseende gestalta
sig tämligen olika, har det synts lämpligt att låta förordnandet afse
landstingsområde i stället för län. Tillika och i stället för anordningen att
i särskilda fall låta förordnande gälla allenast någon viss del af län (landstingsområde),
har förslaget nu, omvändt, affattats så, att förordnandet
formellt skall afse hela länet (landstingsområdet), med rätt för länsstyrelse
att medgifva undantag för viss del af samma område, när särskilda
omständigheter därtill föranleda. Denna senare anordning torde
nämligen bättre än den förra tillgodose det önskemål, jag vid anmälan
af det remitterade förslaget tillät mig framhålla, nämligen att de lokala
bestämmelserna i allmänhet skulle komma att gälla för helt län.

Vidkommande fullföljd af talan mot länsstyrelsens beslut i fråga,
som i förslaget afses, hafva två af högsta ledamöter framhållit behofvet
af en föreskrift, att besvärstiden för en hvar, som är med beslutet
missnöjd, räknas från den dag, då beslutet blifvit i vederbörande kyrka
eller kyrkor uppläst. Frågan härom torde dock måhända lämpligast
böra upptagas i samband med en eventuell revision af gällande bestämmelser
om administrativa besvärsformer i allmänhet. Samma behof kan
nämligen sägas vara för handen beträffande en hel del andra administrativa
besvärsmål, såsom särskildt väg- och flottningsmål. Praxis i
sådana mål torde emellertid hafva utvecklat sig just i den af bemälda
ledamöter anvisade riktning, och samma förhållande lärer alltså, utan
den åsyftade uttryckliga föreskriften, vara att emotse äfven i afseende
å mål, hvarom här är fråga.

28

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 181.

Hvad slutligen angår sättet för offentliggörande af laga kraft
vunnet förordnande, hafva ur förslaget uteslutits bestämmelserna om
förordnandets införande i tidning och anslående på lämpliga ställen
äfvensom om dess publikation i angränsande ort. Åt länsstyrelsernas
egen omtanke torde nämligen kunna öfverlämnas att vidtaga den åtgärd,
som, utöfver det obligatoriska kungörandet, kan vara tjänlig för ytterligare
spridande af kännedom om förordnandet.

Departementschefen uppläste härefter förslaget i dess omarbetade
skick och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Quensel hänförde sig till hvad han vid lagförslagets
granskning inom högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid förslagets
omarbetande iakttagits.

Statsrådets, öfriga ledamöter instämde med departementschefen,

och behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
besluta, att nådig proposition af den lydelse,
Bil. . .. till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
afl åtas.

Ur protokollet:
Nils Lange.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.