Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
1
N:o 18.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension; gifven Stockholms slott den 12 januari 1907.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen:
A. att antaga närlagda förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension;
B. att, därest sådan lag blifver af Riksdagen antagen, dels besluta,
Bo) att denna lag skall tillämpas såväl å den genom riksrådet
Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid Uppsala universitet
som ock å sådan ordinarie eller extra ordinarie professur vid rikets
universitet, till hvars innehafvare aflöningen, anslag af universitetets
medel oberäknad!, utgår uteslutande i form af prebendepastorat, dock
att i fråga om beräkning af pensionsunderlag för en hvar af nämnda
professurer skall gälla, att pensionsunderlaget skall anses utgöra enahanda
belopp, som för annan professur af det slaget vid samma universitet,
där den ifrågavarande professuren finnes inrättad, samt att
tjänstinnehafvare därvid icke må tillgodoräknas ålderstillägg, med mindre
han fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare för ålderstilläggs
åtnjutande föreskrift^ villkor;
2:6) att ej mindre de bestämmelser om pensionsrätt och skyldighet
att för pensionsändamål vidkännas löneafdrag, hvilka stadgats genom
särskilda nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904 beträffande a) tillförordnade
rektorer vid rikets allmänna läroverk, b) rektor vid högre
lärarinneseminariet, c) lärare vid rikets folkskoleseminarier: i musik och
sång, i teckning, i gymnastik eller i slöjd, äfvensom genom nådig kungörelse
af den 9 juni 1905 beträffande tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium,
skola, äfven efter förenämnda lags antagande, fortfarande
äga giltighet, än äfven hvad i öfrigt genom samma lag blifvit
stadgadt skall i tillämpliga delar gälla en hvar af dessa rektorer och
lärare;
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
3:o) att de pensioner, som med tillämpning af nämnda pensionslag
komma att beviljas, skola utgå: till tjänstinnehafvare vid poststaten
af postmedlen, till tjänstinnehafvare vid tullstaten af tullmedlen,
till tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets stat från »patentoch
varumärksafgifters samt registreringsafgifters fond» samt till öfriga
tjänstinnehafvare från därtill särskild! anvisadt anslag; med förbehåll,
att de medel, den fond eller det anslag, från hvilka pensionerna sålunda
utbetalts, beredes godtgörelse från den i 11 § pensionslagen omförmälda
pensionsfond med belopp, som svara mot pensionsfondens efter
fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;
dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett förslagsanslag
å 100,000 kronor till pensionering, enligt pensionslagen, af
civila tjänstinnehafvare;
dels, såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för
en i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet angifna
grunder ordnad ny änke- och pupillkassa för civilstaten, likaledes å
ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett bestämdt anslag
å 35,000 kronor;
dels ock medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och härefter
uppkommande behållningar å det till pensionsstaten för civila
ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn anvisade anslag å
45,000 kronor må tillfalla den nya änke- och pupillkassan för civilstaten
med skyldighet för denna kassa att svara för utbetalning i behörig
ordning af de till utgående från nämnda anslag redan anvisade
pensioner;
samt
C. att, under förutsättning af bifall till de under A. och B. framställda
förslag, från riksstaten för år 1908 utesluta de å tionde hufvudtiteln
nu uppförda ordinarie anslagen till civilstatens pensionskassa
af tillhopa 112,286 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kung], Maj:t förblifver Riksdagen
med all Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen. Stockholms slott den
12 januari 1907.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Carl Swartz.
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
3
Förslag
till
Lag
angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
1 §■
Rätt till pension vid afgång från tjänst tillkommer, med de undantag
och under de villkor som här nedan stadgas, en hvar ordinarie
innehafvare af civil tjänst med lön å stat, som blifvit fastställd af
Konungen och Riksdagen.
2 §•
Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsrådsämbete,
civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa, tjänst
vid telegrafverket eller statens järnvägstrafik, ej heller i fråga om
befattning, som är uteslutande prästerlig, utan gälle i afseende å dem
hvad i fråga om pension nu är eller framdeles må varda stadgadt.
3 §•
Såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skall tjäna:
a) för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller
ortstillägg äro förenade, hela lönen;
b) för annan tjänst, två tredjedelar af lönen.
Vid beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken förmån
af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån är förenad,
skall lönen, därest den af sådan anledning minskats med ett belopp,
som finnes i lönestaten angifvet eller med ledning däraf kan bestämmas,
ökas med detta belopp.
Ej må för någon tjänst pensionsunderlag beräknas till högre belopp
än sextusen kronor.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskilt fastställdt, skall,
oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag tjäna
till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.
4 §•
Pension är till sitt belopp antingen hel eller af kortad.
Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.
Afkortad pension utgör viss del af hel pension och beräknas på
sätt i 7 § föreskrifves.
Där vid beräkning af pensions belopp detta icke slutar å helt
tiotal kronor, skall det ökas till närmast högre tiotal kronor.
5 §•
Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:
för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;
för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tjänstår;
dock att sådan rätt inträder:
a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid
femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;
b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;
c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju tjänstår;
d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfvensom de vid
blindundervisningsanstalterna anställda lärare: vid sextiotvå lefnadsoch
trettio tjänstår;
e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor, veterinärinstitutet,
fria konsternas akademi och musikaliska akademiens konservatorium
äfvensom för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;
f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och
öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e) särskild!
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
angifna äfvensom landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjente
vid den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;
g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse en hvar af dem tillhör.
6 §•
Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:
a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller där
han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade
lefnads- och tjänstår, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom
varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;
b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stadgade
lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från
tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre
än till fyllda sjuttio år;
c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade
lefnadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra följande år i
följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,
finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;
d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där
olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.
Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden,
och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel
pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af
minst sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension
inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio
år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen,
uppnått en lefnadsålder af minst sextiotre år, äge
Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning,
förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå.
7 §‘
Vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § d sägs, utgår hel
pension.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Har tjänstinnehafvare, som afgår på grund af någon af öfriga i
6 § intagna bestämmelser, uppnått det i 5 § för rätt till hel pension
stadgade antal tjänstår, utgår äfven till den tjänstinnehafvare hel pension;
i annat fall vare han, därest tjänstårens antal icke understiger
tio, berättigad erhålla pension till afkortadt belopp i förhållande till det
mindre antalet tjänstår; dock att vid afgång från tjänst af anledning,
som i 6 § c sägs, pensionen icke i något fall må understiga sjuttiofem
procent af hel pension.
8 §•
Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan att därtill vara
skyldig enligt bestämmelserna i 6 §, vare icke berättigad till pension;
dock att innehafvare af domarämbete, som uppnått sextiosju lefnadsmen
icke trettiofem tjänstår, må, därest tjänståren icke understiga tio,
äga erhålla afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.
9 §•
Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt
eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild.
Pension tillkommer ej heller den, som vid afgång från tjänsten
icke är svensk medborgare.
10 §.
Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande
af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna
procent å det för honom gällande pensionsunderlag.
Af giftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade
högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje
helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent å
nämnda pensionsunderlag.
Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom
för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i följd
af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.
Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen bestämmes.
Kurujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
7
11 §.
De i föregående paragraf omförmälda afgifterna ingå till en särskild
fond för pensionering af civila tjänst innehafvare.
Från denna fond bestrides så stor del af kostnaden för beredande
af pension enligt denna lag, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning
finnes motsvara fondens tillgångar och de stadgade pensionsafgifternas
storlek. Sådan beräkning skall verkställas minst en gång hvart femte år.
Erforderliga föreskrifter om fondens förvaltning och om verkställande
af sannolikhetsberäkningen meddelas af Konungen.
12 §.
Rätt att från pensionsfonden återbekomma erlagda pensionsafgifter
medgifves allenast vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet
i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande af pension
erlägga retroaktiv afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften
uppgår.
13 §.
Pension enligt denna lag sökes hos Konungen.
Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under
hvilken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under
hvilken pensionstagaren aflider eller pensionsrätten eljest upphör.
Häftar pensionstagare vid tillträde af pension för oguldna pensionsafgifter,
skola dessa afgifters sammanlagda belopp uttagas genom afdrag
å pensionen intill dess beloppet till fullo guldits.
14 §.
Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende
eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar
af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast
en tredjedel af det ursprungliga beloppet.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
15 §.
Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning
förfallit, vare förverkadt och tillfälle pensionsfonden, dock med
rätt för Konungen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen,
medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.
16 §.
Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för
erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön
eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i
de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:
l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes,
utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser
eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen
och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som
eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med
skillnaden;
2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension
för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, Ökadt med eu tredjedel af det
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel;
3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera
erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger tillämpning,
pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af
det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda
pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen
må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.
17 §.
Tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag beräknas icke
allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst, som i
denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft annan
statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller
9
Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 18.
förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall afdrag göras för tid,
under hvilken ledighet från tjänsten ägt mm af annan anledning än
semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt
tillstånd företagits till egen utbildning; i fråga om tjänstinnehafvare,
som icke äger rätt till semester, må afdrag ej göras för tid af högst
eu och en half månad om året, under hvilken ledighet må hafva åtnjutits
för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.
I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst, som i
denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan
statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension,
ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring
än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats,
må såsom tjänstår beräknas.
18 §•
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock att
a) för den, som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst augår, icke skola gälla, där
ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att underkasta
sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller han
inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens
bestämmelser må å honom vinna tillämpning;
b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke
äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande
i kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den
1 januari 1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag
föreskrifves icke vinna tillämpning förrän ny lönestat må
varda för tjänsten fastställd utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget
skall utgöra: där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor,
hela lönen; där lönen uppgår till mer än tretusen men icke till tretusensjuhundra
femtio kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår
till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre belopp, åttio procent af
lönen, dock ej i något fall mer än åttatusen kronor;
c) för häradshöfding, landshöfding, provinsialläkare, professor vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik
äfvensom för länsveterinär samt förste landtmätare pensionsunderlaget
skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det
belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för
sådan tjänstinnehafvare bestämd;
Bih. till Bihsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna
läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, gälla, i afseende
å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag
skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af
hel pension hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit
stadgadt om pensionsbeloppets beräkning.
Tjänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser,
vare, om han för den tjänst åtnjuter aflöning enligt lönestat, som
fastställts före den 1 januari 1907, befriad från att erlägga i lagen
stadgad pensionsafgift, så länge aflöning å den lönestat af honom
åtnjutes, så framt icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för
denna aflönings åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare
skall vara skyldig att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å
aflöningen.
Tjänstinnehafvare, som enligt hvad nyss nämnts icke är pliktig
att vidkännas pensionsafgift, skall, därest honom ådömes straff eller
straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs, hafva förverkat hela pensionen; och
äge de i 16 § l:o), 2:o) och 3:o) gjorda medgifvanden icke tillämpning
å sådan tjänstinnehafvare.
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
11
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 12 januari 1907.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Dyrssen,
Hammarskjöld,
Roos,
JUHLEN,
SWARTZ.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i underdånighet:
Frågan
om det civila pensionsväsendets omdaning har sedan lång
tid tillbaka stått på dagordningen utan att ännu hafva vunnit sin slutliga
lösning. Ett förslag till definitivt ordnande af nämnda angelägenhet
har visserligen af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagts uti nådig
proposition af den 24 februari 1899, men detta förslag vann i sin då
föreliggande form icke anslutning från Riksdagens sida.
Då ärendet den 24 berörda februari inför Kungl. Maj:t anmäldes,
lämnades af dåvarande chefen för finansdepartementet en utförlig
redogörelse för hvad dittills i frågan förekommit; och torde vid sådant
Motion vid
1889 års
riksdag.
1889 års
riksdagsskrivelse.
Första
kommittébehandling.
12 * Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
förhållande jag nu kunna, beträffande frågans uppkomst och behandlingunder
det omförmälda, tidigare skedet, inskränka mig till ett angifvade
endast af sådana omständigheter, som kunna anses vara af betydelse
för en rätt uppfattning af åtskilliga punkter i de förslag till det civila
pensionsväsendets ordnande, som jag nu ärnar framställa._
Utgående från det antagande, att civilstatens pensionsinrättning
förfogade öfver tillgångar, som skulle göra de till pensionsinrättningen
anvisade statsanslag öfverflödiga, hade uti en vid 1889 års riksmöte
inom Andra Kammaren väckt motion yrkats, att Riksdagen måtte besluta,
att nämnda statsanslag skulle i sin helhet eller till de delar, som
kunde indragas, statsverket besparas.
Sedan denna motion föranledt Riksdagen att i skrifvelse den
16 maj 1889 angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof och i
sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida icke genom
förändrade bestämmelser angående samma pensionsinrättning minskning
i statens utgifter för pensionering af civila ämbets- och tjänstemän samt
betjänte skulle kunna beredas, samt till Riksdagen inkomma med det
förslag, som af berörda utredning kunde föranledas, blef, på föranstaltande
af en af Kungl. Maj:t den 19 augusti 1889 för ändamålet tillsatt
kommitté, af professorn vid tekniska högskolan A. Lindstedt utredt, att
pensionsinrättningen, i stället för att, såsom ansetts sannolikt, äga öfverskott,
från och med år 1887 varit i behof af en ytterligare stadigvarande
årsinkomst af 252,864 kronor.
Då det alltså visat sig, att på denna väg minskning i statens utgifter
för den civila tjänstemannapensioneringen icke, utan ett ytterligare
försvårande af pensionsinrättningens ställning, skulle stå att
vinna, uppdrog Kungl. Maj:t under den 6 augusti 1891 åt kommittén
att dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida
pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin dåvarande omfattning
och organisation, eller om en mera genomgripande förändring
eller inskränkning af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna
påkallad, och i sammanhang därmed i öfrigt föreslå
åtgärder till betryggande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning,
dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt, genom omorganisation
och förening af flera eller färre befintliga pensionsinrättningar och
indragningsstater eller annorledes genom förändring af gällande bestämmelser
och villkor för pensionering af statens civila ämbets- och tjänste
-
Kunijl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 18. 13
män och af deras efterlämnade änkor och barn, ej mindre förenkling i
förvaltningen jämte stadigvarande kontroll och garanti rörande härför
erforderliga penningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter för
sagda pensionering skulle kunna åstadkommas.
Till fullgörande af detta uppdrag öfverlämnades med underdånig
skrifvelse den 28 rnaj 1894 af kommittén ett »betänkande angående
ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjänsteinnehafvare samt
för deras änkor och barn». Detta betänkande innefattade, förutom
historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af såväl statens
civile tjänstinnehafvare som dessa tjänstinnehafvares änkor och barn,
grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet; förslag till pensionslag
för civilstaten, jämte motiv; förslag till reglemente för civilstatens
pensionskassa för änkor och barn, jämte motiv; samt plan för afvecklingen
af vissa pensionsinrättningars förbindelser m. m.
Kommitténs förslag till pensionslag hvilade på följande förutsättningar
nämligen: l:o) att vederbörande tjänstinnehafvare borde vara befriade
från afgifter för den egna pensioneringen men skyldiga att, utan
statens bistånd, bestrida de med pensioneringen af änkor och barn förenade
utgifter med undantag af kostnaden för pensionskassans förvaltning; och
2:o) att tjänstemannapensionering från civilstatens pension sinrättning och
från telegrafverkets pensionsinrättning skulle upphöra samt staten öfvertaga
den pensioneringsskyldighet, som eljest skolat åligga dessa bägge
pensionsinrättningar, den förra beträffande tjänstinnehafvare vid postverket
och den senare beträffande vid telegrafverket anställda ämbetsoch
tjänstemän samt betjänte.
1 öfrigt innehöll detta lagförslag följande hufvudsakliga stadganden:
Statspension tillförsäkrades en hvar ordinarie innehafvare af civil
befattning med lön å stat, som fastställts af Konungen och Riksdagen;
och skulle pensionsrätten inträda för tjänstinnehafvare i allmänhet vid
uppnådda 70 lefnadsår men för innehafvare af vissa, särskildt uppräknade
tjänster vid 65 lefnadsår. I händelse af invaliditet inträdde
dock pensionsrätt fem år tidigare, eller alltså vid en lefnadsålder af 65
respektive 60 år.
På tjänstetidens längd berodde, huruvida pensionen skulle utgå hel
eller af kortad. För hel pension erfordrades för tjänstinnehafvare i
allmänhet en tjänstetid af 35 år, men för vissa särskildt uppräknade
endast 30 tjänstår.
Olycksfall i tjänsten, som åstadkommit framtida oförmögenhet till
tjänstgöring, medförde rätt till hel pension, oafsedt antalet lefnads- och
tjänstår.
Konmiittébetänkandet
af 1894.
14
1899 års
kuugl.
proposition.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Pensionsbeloppet skulle beräknas å samtliga tjänstinnehaf varens
på ordinarie stat uppförda aflöningsförmåner; och hel pension skulle
utgå, där aflöningsförmånernas summa icke öfverstege 600 kronor, med
80 procent af sådan aflöningssumma; men vid högre aflöningssummor,
hvilka indelats i serier, skulle hel pension utgå med ett fixeradt belopp,
som var lika för alla till en och samma serie hörande aflöningssummor.
Högsta medgifna beloppet af hel pension utgjorde 6,000 kronor.
Då den för rätt till pension stadgade lefnadsåldern eller invaliditetsgraden
inträdt, borde därmed också inträda skyldighet att afgå från
tjänsten.
Genom bestämmelser, åsyftande pensionsålderns höjande för tjänstinnehafvarne
i allmänhet, pensionsbeloppens reducering samt införande
af ett pensionsmaximum, hade kommittén alltså sökt åstadkomma den
i dess uppdrag omförmälda lindringen i statsverkets utgifter för det
civila pensionsväsendet.
Då Kungl. Maj:t till 1899 års riksdag aflät sin ofvan omförmälda
proposition med förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension af staten m. m., utgick detta lagförslag från
samma förutsättningar, som, enligt hvad nyss erinrats, legat till grund
för kommitténs lagförslag, dock med den icke oväsentliga skillnaden
att, enligt Kungl. Majrts förslag, telegrafverkets pensionsinrättning
borde bibehållas orubbad. Såväl i afseende å pensionsålderns höjning
och den lagstadgade afgångsplikten som i fråga om sättet för pensionsberäkningen
och beloppet af högsta medgifna pension innehöll däremot
Kungl. Maj:ts lagförslag afsevärda modifikationer i de af kommittén
förordade strängare bestämmelserna. Sålunda borde enligt detta lagförslag
rätt till erhållande af hel pension i regel inträda vid 67 lefnadsoch
35 tjänstår; dock skulle för vissa grupper af tjänstinnehafvare
pensionsrätten inträda vid tidigare lefnadsår och för en del äfven vid
lägre tjänstålder. Hel pension skulle, där aflöningsförmånerna vore
fördelade i lön och tjänstgöringspenningar, utgå med ett lönen motsvarande
belopp samt i annat fall med så stor del af lönebeloppet,
som tjänstinnehafvaren icke vore skyldig att afstå under tjänstledighet,
åtnjuten för sjukdom. Från denna allmänna regel i afseende å pensionsbeloppets
beräkning gjordes dock undantag för häradshöfdingar, förste
landtmätare och provinsialläkare, för hvilka i lagförslaget upptogos fasta
pensioner af respektive 5,000 kronor, 2,500 kronor och 4,000 kronor.
Afkortad pension skulle tillkomma den, som vid stadgad lefnadsålder
afginge från tjänst utan att hafva uppnått föreskrifvet antal tjänstår.
Skyldighet att afgå från tjänst skulle åligga tjänstinnehafvare, som upp
-
15
Kunr/l. Maj.ts Nåd. Proposition No 18.
nätt 70 lefnadsår och befunnes till hel pension berättigad. Enahanda
skyldighet skulle vid längre sjukdomsförfall inträda dels efter uppnående
af den för pensionsrätt stadgade lefnads- och tjänståldern och
dels under vissa förutsättningar före uppnående af eljest stadgad lefnadsålder.
Pensionsbeloppet skulle icke få öfverstiga 8,000 kronor.
Såsom redan blifvit omförmäldt, blef det af Kungl. Maj:t framlagda
lagförslaget icke bifallet. Riksdagen ansåg nämligen'', att en
sådan lag borde hvila på den af Riksdagen tidigare uttalade grundsatsen,
att de civila tjänstinnehafvarna skulle vara förpliktade att bidraga
till sin egen pensionering.
I sin den 10 maj 1899 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse (n:r 121)
yttrade i detta hänseende Riksdagen — efter en erinran, hurusom
icke blott Riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat den mening, att
skyldighet skulle åläggas tjänstinnehafvarna att själfva lämna bidrag
till bestridande af de med deras pensionering förenade kostnaderna,
utan äfven vid lagförslagets föredragning inför Kungl. Magt af föredragande
departementschefen erkänts, att den af Riksdagen sålunda
påyrkade förpliktelsen för tjänstinnehafvarna grundade sig på en i och
för sig fullkomligt riktig princip — att Riksdagen funnit frågan angående
det civila pensionsväsendets omreglering böra till slutligt afgörande
anstå under den tid, som erfordrades för verkställandet af en
utredning i fråga om storleken af de afgifter, som skulle kunna tjänstinnehafvarna
för egen pensionering åläggas.
I riksdagsskrifvelsen göres därefter följande uttalande:
»Det synes Riksdagen, som skulle det vara att gå en sådan utredning
i förväg, därest Riksdagen nu skulle närmare inlåta sig på
något bestämdare uttalande i fråga om storleken af de afgifter, som
må kunna tjänstinnehafvarne för egen pensionering åläggas; men
Riksdagen har dock af de verkställda utredningarna rörande de afgifter,
som af delägarne i civilstatens änke- och pupillkassa, enligt de i
den kungl. propositionen åberopade grunder för reglemente för en sådan
kassa, behöfde uttagas, trott sig finna, att nuvarande aflöningsförhållanden
åtminstone för de lägst aflönade tjänstemännen näppeligen skulle
medgifva dessa delägare att, utöfver berörda afgifter, till sin egen
pensionering afsätta några afsevärdt större belopp. På den blifvande
utredningen torde äfven få bero, huruvida pensioneringen bör bestridas
genom en med erforderligt statsbidrag understödd pensionskassa, till
hvilken tjänstinnehafvarnes afgifter i så fall skulle ingå, eller om, med
bibehållande af nu gängse sätt för pensionernas utbetalning, dessa afgifter
skulle ingå till statskassan.»
1899 års
riksdagsskrivelse.
16
Ny kommittébehandling.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
»På samma gång Riksdagen icke velat underlåta att erinra om
önskvärdheten däraf, att utredningen äfven denna gång må ske med
aktgifvande därpå, att statens utgifter för pensioneringen i möjligaste
mån inskränkas, har dock Riksdagen naturligtvis icke kunnat förbise
den inverkan på pensionskostnadens totalbelopp, hvartill förvaltningens
behof af ökade arbetskrafter kan gifva anledning, eller som kan följa
af pensioneringens utsträckande till innehafvare af befattningar, med
hvilka pensionsrätt ännu icke är förenad.»
»Med hittills följda grundsatser har Riksdagen jämväl funnit öfverensstämma,
att de nya bestämmelser i fråga om pensionsväsendet, som
må komma att föreslås, och således äfven ett eventuellt stadgande, som
förpliktade till erläggande af afgift för egen pensionering, skulle äga
tillämplighet endast på tjänstinnehafvare, som efter de nya bestämmelsernas
trädande i kraft erhölle syssla, med hvars innehafvande sådan
förpliktelse vore förbunden, så framt icke tidigare erhållen befordran
skett med uttryckligt förbehåll att vara pensionsreglering underkastad.»
»På grund af hvad Riksdagen sålunda, beträffande denna del af
den föreliggande frågan, anfört, har Riksdagen alltså funnit sig icke
kunna antaga lag om civile tjänstinnehafvares rätt till pension af staten,
förrän en sådan ytterligare utredning i ämnet vunnits som den, hvilken
Riksdagen här ofvan till dess hufvudsynpunkter antydt. Riksdagen har
därför funnit sig böra afslå Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag
till lag angående civile tjänstinnehafvares rätt till pension af staten.
Och får Riksdagen, med tillkännagifvande häraf, hos Eders Kungl. Maj:t
anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om
sådant ordnande af det civila pensionsväsendet, att tjänstinnehafvarne
lämna bidrag äfven till sin egen pensionering, samt för Riksdagen framlägga
det förnyade förslag till pensionering åt civile ämbete- och tjänstemän,
som efter dylik utredning må finnas af förhållandena påkalladt.»
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 af meranämnda
riksdagsskrivelse fann Kungl. Maj:t godt tillsätta en kommitté
med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda
utredning; och sedan kommittén i underdånig skrifvelse den 27 april
1900 dels anfört, att, ehuru i det åt kommittén lämnade uppdrag
icke uttryckligen angåfves, att den anbefallda utredningen skulle omfatta
jämväl undersökning om storleken af de förpliktelser, som skulle
åligga tjänstinnehafvarne för upprätthållandet af pensioneringen af
deras änkor och barn, det likväl framginge af Riksdagens skrifvelse i
ämnet, att Riksdagen funnit förhållandena påkalla, att vid frågan om
bestämmande af de afgiftsbelopp, med hvilka tjänstinnehafvarna skulle
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
bidraga till sill egen pensionering, skälig hänsyn borde tagas till nämnda
förpliktelser, samt att jämväl kommittén vore af den åsikt att frågan
om beloppet af de af gifter, livilka skulle åläggas tjänstinnehafvarna för
egen pensionering, icke kunde tillfredsställande besvaras, med mindre
säker kännedom vunnits om de anspråk, som ett tidsenligt ordnadt
pensionsväsen för änkor och barn ställde på dessa tjänstinnehafvare,
dels ock på grund häraf hemställt om bemyndigande att verkställa
undersökning i sålunda angifvet syfte, fann Kung!. Maj:t i anledning
af denna hemställan den 11 maj 1900 godt bemyndiga kommittén att
verkställa den utredning, som kommittén uti ofvan angifna hänseenden
kunde finna erforderlig för fullgörande af sitt uppdrag.
För att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det åt kommittén
lämnade uppdrag blefvo därjämte tid efter annan till kommittén öfverlämnade
följande till Kungl. Maj:t inkomna underdåniga framställningar,
nämligen:
l:o) chefens för Sveriges geologiska undersökning skrifvelse af
den 17 december 1898, i hvad den afsåge pensionering af den vid
undersökningen fast anställda personalen, jämte en af geologerna vid
samma undersökning till statsrådet och chefen för civildepartementet
ingifven promemoria af den 20 november 1899 i ämnet;
2:oj chefens för rikets allmänna kartverk skrifvelse den 29 juni
1899 angående pensionsrätt för kartverkets personal;
3:o) kanslersämbetets vid rikets universitet skrifvelse den 4 oktober
1901, i hvad den afsåge en af det större akademiska konsistoriet
i Lund gjord framställning om, bland annat, beredande af pensionsrätt
för extra ordinarie professorer äfvensom för Lunds universitets vaktmästare,
konservatorn vid zoologiska institutionen och trädgårdsmästaren
vid botaniska trädgården; samt
4:o) statskontorets den 22 oktober 1901 gjorda framställning beträffande
pension vid afskedstagandet för konsistorienotarierna.
Efter undfången del af Kungl. Maj:ts här ofvan omförmälda
bemyndigande af den 11 maj 1900 anmodade kommittén en af sina
ledamöter, ofvanbemälde professorn A. Lindstedt, att verkställa den utredning,
som erfordrades för att vinna insikt om civilstatens pensionsinrättnings,
civilstatens änke- och pupillkassas samt tullstaténs enskilda
änke- och pupillkassas förmåga att uppfylla sina förbindelser äfvensom
att, under förutsättning att de afgifter, hvilka enligt af kommittén
fattadt provisoriskt beslut syntes böra af tjänstinnehafvaren erläggas
såsom bidrag till egen pensionering, Lomme att fonderas, såvidt möjligt
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 3
18
Kommittébetänkandet
af 1902.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 18.
vore verkställa eu beräkning af det belopp, hvartill en dylik fond kunde
antagas komma att stiga.
Kommitténs betänkande angående förändradt ordnande af det
civila pensionsväsendet innefattar, jämte en historik, trenne hufvnddelar,
nämligen:
l:o) förslag till pensionslag för civila tjänstinnehafvare;
2:o) förslag till ombildning af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning;
och
3:o) förslag till kungörelse, innefattande föreskrifter om verkställighet
af pensionslagen.
Betänkandet, som öfverlämnades till Kungl. Maj:t med underdånig
skrifvelse den 7 november 1902, åtföljes af — förutom en af
professorn Lindstedt till kommittén ställd skrifvelse,'' hvari redogöres
för resultaten af de på grund af kommitténs berörda uppdrag verkställda
undersökningar och beräkningar — dels en redogörelse för de
olika sätt, hvarpå pensioneringen af innehafvare af svensk statstjänst
för närvarande bestrides, och villkoren för pensions erhållande dels
ock tabeller öfver aflöningsförmåner samt nuvarande och föreslagen
pensionsrätt för de tjänstinnehafvare, å Indika den blifvande pensionslagen
skulle erhålla tillämpning.
Enligt hvad kommittén uti sin nyssberörda skrifvelse meddelat,
hade kommittén visserligen betraktat såsom sin främsta uppgift att uti
det förut befintliga förslaget till pensionslag inrymma stadganden beträffande
tjänstinnehafvarnas skyldighet att medelst afgifters erläggande
deltaga uti kostnaden för egen pensionering; men då införande bland
pensionsbestämmelserna af ett nytt och så betydelsefullt moment icke
kunnat verkställas, med mindre föregående lagförslag måst underkastas
en fullständig revision, hvilken haft till följd, att i ett flertal stadganden
företagits omarbetningar och förändringar af såväl reell som formell art,
hade resultatet af detta kommitténs arbete framlagts uti det vid betänkandet
fogade förslag till pensionslag för civila tjänstinnehafvare.
För att åt de föreslagna lagbestämmelserna måtte gifvas största möjliga
stadga och trygghet, borde enligt kommitténs tanke pensionslagen blifva
af civillags natur; men då åtskilliga stadganden och bestämmelser, hvilka
stode i samband med ordnandet af det civila pensionsväsendet och endels
påkallats af de nya grunder, som i kommitténs lagförslag tilllämpats,
om än behöfliga, dock icke kunde anses vara af den betydelse,
att åt dem borde förlänas civillags natur, hade kommittén funnit sig
böra sammanföra alla dylika stadganden uti det redan omförmälda för
-
Kitngl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18. 19
slaget till kungörelse, innefattande föreskrifter om verkställighet af
pensionslagen.
Kommitténs lagförslag skiljer sig från det af Kungl. Maj:t
för 1899 års riksdag framlagda lagförslaget — utom därutinnan att
bestämmelser införts om pensionsafgifter och deras beräkning m. in. —
hufvudsakligen i följande delar.
De för pension grundläggande aflöningsförmånerna, med ett gemensamt
namn här benämnda pensionsunderlaget, skulle utgöra: för tjänst,
med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar vore förenade, hela lönen
och för annan tjänst två tredjedelar af lönen. Dock förutsättes, att vid
lönereglering ett särskildt pensionsunderlag i något fall må kunna hafva
blifvit i lönestaten fastställdt. Högsta pensionsunderlaget borde utgöra
0,000 kronor.
Enligt kommitténs mening borde pensionsunderlaget emellertid
icke under alla omständigheter komma att motsvara den blifvande pensionen.
Med bibehållande af den i föregående lagförslag upptagna indelningen
af pensionsbeloppen i hela och afkortade innehåller det nya
lagförslaget i afseende å beräkningen af'' hel pension den väsentliga
olikheten, att pensionsbeloppet skulle hänföra sig icke ensamt till det
lönebelopp, hvaraf tjänstinnehafvaren vid tiden för afgången från tjänsten
vore i åtnjutande, utan till hans under de tio senaste åren åtnjutna
lönebelopp. Hel pension skulle nämligen utgöra »en tiondedel af sammanlagda
beloppen af de högsta pensionsunderlag, som under hvart
och ett af de tio senast förflutna åren varit för tjänstinnehafvaren
gällande».
Rätt att komma i åtnjutande af hel pension borde liksom enligt
1899 års lagförslag inträda: i regel vid uppnådda 67 lefnads- och 35
tjänstår, dock för vissa tjänstinnehafvare redan vid 62 lefnads- och 30
tjänstår, för andra vid 65 lefnads- och 25 tjänstår samt för en del
tjänstinnehafvare vid 65 lefnads- och 35 tjänstår.
Efter uppnådda 70 lefnadsår skulle för tjänstinnehafvare inträda
ovillkorlig skyldighet att afgå från tjänsten, vare sig tjänstårens antal
berättigade till hel pension eller icke.
Framtida oförmögenhet till tjänstgöring borde under vissa förutsättningar
likaledes medföra ovillkorlig afgångsskvldighet oafsedt antalet
af tjänstinuehafvarens såväl lefnadsår som tjänstår.
Beträffande kommitténs förslag i fråga om de pensionsafgifter,
som borde åligga tjänstinnehafvarna att utgöra, torde jag i detta sammanhang
kunna inskränka mig till återgifvande af lagförslagets 10 §,
så lydande:
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
I anledning
af 1902 års
kommittébetänkande
infordrade
yttranden.
»TjänstinneliafVare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande
af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna
procent å det för honom gällande pensionsunderlag.
Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade
högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje
helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än 3 procent.
Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom
för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i följd
af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.
Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen bestämmes.
»
Uti särskilda till Kungl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse!-af den 7 november 1902 har kommittén, dels till komplettering af
hufvudbetänkandet i vissa delar och dels till besvarande af de ofvan
uppräknade, till kommitténs öfvervägande remitterade frågor, yttrat sig:
l:o) i fråga om pensionslagens tillämpning å de ordinarie och
extra ordinarie professorer vid universiteten, hvilkas aflöning till hela beloppet
utgöres af afkomst af prebendepastorat;
2:o) i fråga om pensionslagens tillämpning å professor skytteanus
vid Uppsala universitet samt innehafvaren af Per Henrik Malmstens
professur vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;
3:o) i anledning af väckt fråga om beredande af pensionsrätt för
den vid Sveriges geologiska undersökning fast anställda personal;
4:o) i anledning af väckt fråga om beredande af pensionsrätt för
den vid rikets allmänna kartverk anställda civila personal; och
5:o) i fråga om beredande af pensionsrätt för konsistorienotarierna,
de extra ordinarie professorerna vid universiteten samt följande vid
Lunds universitet anställde tjänstinnehafvare, nämligen konservatorn
vid zoologiska institutionen, trädgårdsmästaren vid botaniska trädgården
och universitetets vaktmästare.
Då kommittébetänkandet den 19 december 1902 inför Kungl.
Maj:t anmäldes, behagade Kungl. Maj:t anbefalla, att underdåniga
utlåtanden skulle infordras:
från fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen, medicinalstyrelsen,
generaltullstyrelsen och domänstyrelsen i anledning af dels § 5 i förslaget
till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension dels
ock förslaget till föreskrifter om verkställighet af nämnda pensionslag,
från direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning öfver kommittébetänkandet,
i hvad detsamma berörde pensionsinrättningen, samt
21
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
från öfverståthållareämbetet och samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen öfver kommitténs förslag till kungörelse, innefattande
föreskrifter om pensionslagens verkställighet.
Sedan de sålunda infordrade yttrandena inkommit, blefvo till
statskontoret remitterade:
dels den 5 mars 1904 ej mindre ett exemplar af det tryckta
kommittébetänkandet, hvilket innehåller kommitténs samtliga förslag
och skrivelser, åtföljdt af de nyss omförmälda yttrandena, än äfven
kommitténs under 5:o) här ofvan omförmälda särskilda underdåniga
skrifvelse med därtill hörande handlingar, med nådig befallning till
statskontoret att öfver dessa frågor afgifva underdånigt utlåtande;
dels den 31 mars 1904 kommitténs med 2:o) här ofvan betecknade
särskilda underdåniga skrifvelse äfvensom de yttranden, hvilka i anledning
däraf inkommit från patronus för skytteanska stiftelsen, nuvarande
innehafvaren af den skytteanska professuren, det större akademiska
konsistoriet i Uppsala, nuvarande innehafvaren af den s. k. malmstenska
professuren vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och institutets
lärarekollegium samt universitetskanslern, med nådig befallning till
statskontoret att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande;
dels ock den 21 juni 1904 kommitténs med l:o) härofvan betecknade
särskilda underdåniga skrifvelse jämte de yttranden, hvilka i anledning
däraf inkommit från de större akademiska konsistorierna i Uppsala och
Lund samt universitetskanslern, med nådig befallning att statskontoret
skulle taga dessa handlingar i öfvervägande vid afgifvande af det den
5 mars 1904 infordrade underdåniga utlåtandet.
Uti ett den 9 juni 1905 dagtecknadt och den 20 därpåföljde
oktober till finansdepartementet inkommet underdånigt utlåtande har
statskontoret besvarat dessa nådiga remisser och förklarat sig därvid
jämväl hafva tagit, i öfvervägande en af direktionen öfver blindinstitutet
den 7 oktober 1904 till Kungl. Maj:t aflåten framställning om
ordnande af pensionsförhållandena för tjänstinnehafvarna vid statens
läroanstalter för blinda; och torde härmed frågan om ett definitivt
ordnande af det civila pensionsväsendet få anses så förberedd, att ett
nytt förslag till pensionslag, denna gång enligt Riksdagens därom uttryckta
önskan byggdt på principen af tjänstinnehafvarnas skyldighet
att med egna afgifter bidraga till pensionskostnaden, må kunna för
Riksdagen till antagande framläggas.
22
Nya löneochpensionsregleringar,
hvarvid
kommitténs
förslag till
pensionsafgift
vunnit
tillämpning.
a) Lokaltullförvaltningen
samt
kust- och
gränsbevakningen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Såsom jämväl af statskontoret i dess underdåniga utlåtande blifvit
erinradt, hafva under tiden efter det pensionskommitténs nu föreliggande
betänkande afgifvits ett flertal nya löne- och pensionsregleringar blifvit
genomförda för tjänstinnehafvare, å hvilka den nya pensionslagen borde
komma att gälla; och torde särskildt med afseende därå, att vid dessa
regleringar kommit till tillämpning bestämmelser beträffande löneafdrag
för pensionsändamål, hvilka löneafdrag motsvara hvad pensionskommittén
föreslagit i fråga om pensionsafgift, en fullständig redogörelse här böra
lämnas för innehållet i dessa pensionsbestämmelser.
Uti skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 20 maj 1904 (n:o 135)
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel
anmälde Riksdagen under rubriken »tullverket», bland annat, att Riksdagen,
vid godkännande af aflöningsstat för lokaltullförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen att tillämpas under 1905, fästat det villkor,
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension brådt i kraft, å de i denna afdelning af aflöningsstaten
bestämda lönebelopp för enhvar af de där upptagna tjänstemän och
betjänte skall afgå och tullmedlen besparas följande belopp, nämligen:
för tjänstemän: |
• |
.. 175 |
kronor |
|
kustbevakningschefer |
. . 175 |
11 |
||
dito |
... 135 |
11 |
||
tullförvaltare |
... 175 |
11 |
||
ö fverkontrollörer |
... 135 |
11 |
||
dito |
... 100 |
11 |
||
dito |
... 90 |
11 |
||
dito |
SO |
11 |
||
tullförvaltare |
... 135 |
11 |
||
dito |
... 100 |
11 |
||
dito |
.. 85 |
11 |
||
dito |
... 75 |
11 |
||
dito |
... 70 |
11 |
||
tullflskaler |
... 60 |
11 |
||
kontrollörer |
... 90 |
11 |
||
dito |
... 80 |
11 |
||
dito |
65 |
11 |
||
gränsbevakningschef |
... SO |
11 |
||
kammarskrifvare |
... 50 |
17 |
||
inspektörer |
... 60 |
11 |
Kunjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
23
för betjente:
öfveruppsy n i ngsm än
gränsöfveruppsyningsmän
kustbevakningsförmän
j aktuppsyningsmän
uppsyningsman
gränsuppsyningsmän
kustuppsyningsmän
vaktmästare
45 kronor.
dito
dito
kammarvaktmästare
kustvakter
gränsridare
roddare
kustroddare
20
Bland allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande af de å
nämnda aflöningsstat uppförda aflöningsförmånerna märkas:
»att tjänstinnehafvare skall vara förpliktad att, tjänsteman, då
han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, samt betjänt efter uppnådda
60 lefnads- och minst 30 tjänstår, med oafkortad lön såsom
pension från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller generaltullstyrelsen,
om det tillkommer styrelsen att afskedet utfärda, dock obetaget att låta
detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma kvarstå; samt
att tjänstinnehafvare, som, innan han uppnått nu stadgade lefnadsoch
tjänstår, befinnes till nöjaktig vidare tjänstgöring oförmögen, skall,
därest han enligt gällande särskilda bestämmelser är till pension berättigad,
vara underkastad skyldighet att låta sig öfverflvttas till pensionsstat
med det pensionsbelopp, honom jämlikt dessa särskilda bestämmelser
må tillkomma.» (§ 2).
De sålunda åberopade »särskilda bestämmelserna» återfinnas i nådiga
förordningen den 18 november 1836, jämförd med nådiga brefvet den
11 november 1870; se pensionskommittébetänkandet af den 28 mai
1894 sid. 227. ’
I sammanhang med antagande af den nya aflöningsstaten blef
jämväl ett aflöningsreglemente af Riksdagen godkändt; och är en hvar,
som är underkastad föreskrifterna i aflöningsreglementet, skyldg att i
fråga om pension underkasta sig de förändrade bestämmeliser, som
framdeles kunna varda meddelade.
24
b) Lärarepersonalen
vid de allmänna
läroverken.
Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Genom den af 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk har i
afseende å pensionsväsendet blifvit stadgadt:
att ordinarie lärare eller lärarinna vid allmänt läroverk, som ingripa
den nya lönestaten eller som utnämnes efter den 3 oktober 1904,
skall hafva rättighet och skyldighet att, ämneslärarinna vid uppnådda
55 lefnadsår och 25 tjänstår, gymnastiklärare vid uppnådda 62 lefnadsår
och 30 tjänstår samt annan lärare vid uppnådda 65 lefnadsår och 35
tjänståi’, med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten
afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna;
att pensionsbeloppet skall utgöra för ordinarie ämneslärare eller
ämneslärarinna oafkortad lön, men för ordinarie öfningslärare två tredjedelar
af de löneförmåner, lian under de tio sista åren i medeltal för år
uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden själf
bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen oafkortad;
att tillförordnad rektor, som fullgjort de i fråga om ämneslärare
för pensions erhållande stadg*ade villkor och i minst 15 ar innehaft
rektorsförordnande, skall vara berättigad att i pension uppbära sin lön
såsom rektor oafkortad;
att ordinarie lärare eller lärarinna skall vid inträde å den nya
lönestaten vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser
rörande pensionering, som kunna varda stadgade; samt.
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för en hvar af ordinarie lärare och lärarinnor skall afgå och åt statsverket
besparas följande belopp, nämligen:
för adjunkt:
i första lönegraden ............................................
„ andra „ .................................................
„ tredje „ ..............................................
„ femte ,,
för lektor:
i första lönegraden
„ andra „
„ tredje „
„ fjärde „
,, femte „
65 |
kronor, |
75 |
?7 |
90 |
77 |
100 |
77 |
115 |
77 |
100 |
77 |
115 |
77 |
130 |
77 |
145 |
77 |
160 |
77 |
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
för rektor vid realskola:
i första lönegraden .................................................... 115 kronor,
„ andra „ 135 „
för rektor vid högre allmänt läroverk:
i första lönegraden ..................................................... 180 ,,
„ andra „ 200 „
för teckningslärare och gymnastiklärare vid realskola:
. i första lönegraden .................................................... 20 „
„ andra „ 20 „
»tredje „ 25 „
för teckningslärare och gymnastiklärare vid högre allmänt läroverk:
i första lönegraden .......................................v.....
„ andra „ ................................................
n tredje „ ...............................................
» fjärde _ „ ..............................................
för musiklärare vid realskola:
i första lönegraden ..............................................
„ andra ,, ..............................................
n tredje _ „ ................................................
för musiklärare vid högre allmänt läroverk:
i första lönegraden ..............................................
„ andra „ ................................................
n tredje „ ............................................
„ fjärde _ „ ...............................................
för första lärarinna:
i första lönegraden ..............................................
,, andia ,, ..............................................
för ämneslärarinna:
i första lönegraden ...............................................
40 kronor,
45
50
60
andra
15
15
20
30
35
45
50
40
55
30
45
i:
Den vid 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet innehåller i afseende
å pensionsväsendet följande stadganden:
att rektor, lektor, adjunkt eller ämneslärarinna, som ingår på den
nya lönestaten eller som utnämnes efter den 3 oktober 1904, skall hafva
rättighet och skyldighet att, rektor vid uppnådda 65 lefnadsår och 35
tjänstår (hvaraf 15 tjänstår såsom rektor), lektor eller adjunkt, vid uppnådda
65 lefnadsår och 35 tjänstår samt ämneslärarinna vid uppnådda
55 lefnadsår och 25 tjänstår, med pension från allmänna indragningsstaten
från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 15 Höft. 4
o) Lärare och
lärarinnor
vid högre
lärarinneseminariet.
d) Lärare och
lärarinnor
vid f olkskoleseminariema.
26
Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 18.
afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i
tjänsten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna;
att pensionsbeloppet skall utgöra den af den pensionsberättigade
senast åtnjutna aflöningen, med afdrag af tjänstgöringspenningar och
för rektor därjämte af den del af arfvodet, som anses motsvara tjänstgöringspenningar
;
att lärare vid inträde på den nya lönestaten skall vara skyldig
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som
kunna varda stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnebafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för enhvar af ordinarie lärare skall afgå och åt statsverket besparas
följande belopp nämligen:
för rektor:
i första lönegraden
andra
för lektor:
i första lönegraden
,, andra ,,
„ tredje „
„ fjärde „
,, femte ,,
för adjunkt:
i första lönegraden
andra
tredje
ii ii
„ femte ,,
för ämneslärarinna:
i första lönegraden
„ andra „
„ tredje „
„ fjärde
180 |
kronor, |
200 |
77 |
100 |
77 |
115 |
77 |
130 |
77 |
145 |
77 |
160 |
77 |
65 |
77 |
75 |
77 |
90 |
77 |
100 |
77 |
115 |
77 |
35 |
77 |
45 |
77 |
60 |
77 |
70 |
77 |
De för ämneslärarinna sålunda fastställda löneafdragen skola
emellertid på grund af en vid 1906 års riksdag beslutad löneförhöjning
för dessa lärarinnor från och med år 1907 utgöra respektive 40, 50, 60
och 70 kronor.
Genom den vid 1904 års riksdag beslutade löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid rikets folkskoleseminarier har i
afseende å pensionsväsendet blifvit stadgadt:
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
att rektorer samt manliga och kvinnliga adjunkter, som ingå på
den nya löncstaten eller som utnämnas efter den 3 oktober 1904,
äfvensom lärare i musik och sång, i teckning, i gymnastik och i slöjd
skola hafva rättighet och skyldighet att, rektor och manlig adjunkt
samt lärare i musik och sång, i teckning och i slöjd vid uppnådda 65
lefnadsår och 35 tjänstår, kvinnlig adjunkt vid uppnådda 55 lefnadsår
och 25 tjänstår samt lärare i gymnastik vid uppnådda 62 lefnadsår och
30 tjänstår, med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten
afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå,'' därest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna;
att pensionsbeloppet skall utgöra för rektor och för manlig eller
kvinnlig adjunkt oafkortad lön samt för öfningslärare tre fjärdedelar
af det befattningen åtföljande arfvode med ålderstillägg, dock att för
öfningslärare, som uppbär pension för annan statens tjänst, sammanlagda
af statsmedel utgående pensionsbeloppet icke må öfverstiga 3,000
kronor;
att rektorer, manliga och kvinnliga adjunkter samt öfningslärare
skola vid inträde på den nya lönestaten vara skyldiga underkasta sig
de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda
stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för en hvar af ordinarie lärare skall afgå och åt statsverket besparas
följande belopp, nämligen:
för rektor:
i första lönegraden ................................................... 135 kronor,
,, andra ,, ......................... |
.......................... 145 |
|
u tredje „ ....................... |
.......................... 160 |
|
för |
manlig adjunkt: |
|
i första lönegraden ......................... |
......................... 65 |
|
,, andra ,, ........................... |
.......................... 75 |
|
» tredje „ .......................... |
........................... 90 |
|
» fjärde „ .......................... |
.......................... 100 |
|
„ femte ,, ........................... |
........................... 115 |
|
för |
kvinnlig adjunkt: |
|
i första lönegraden .......................... |
........................... 40 |
|
,, andra ,, .......................... |
........................... 50 |
|
n tredje „ .......................... |
.......................... 60 |
|
« fjärde „ ....................... |
......................... 70 |
e) Lektorerna
vid sjökrigsskolan.
28
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 18.
för lärare i musik och sång:
i första aflöningsgraden
„ andra „
„ tredje „
för lärare i teckning:
i första aflöningsgraden
„ andra „
n tredje
för lärare i gymnastik:
i första aflöningsgraden
„ andra „
n tredje
för lärare i manlig slöjd:
i första aflöningsgraden
,, andra ,,
n tredje _ „
för lärare i kvinnlig slöjd:
i första aflöningsgraden
andra ,,
it
tredje
so |
kronor. |
35 |
77 |
40 |
77 |
20 |
77 |
25 |
77 |
30 |
77 |
20 |
77 |
20 |
77 |
25 |
77 |
20 |
77 |
25 |
77 |
25 |
77 |
20 |
77 |
20 |
77 |
25 |
77 |
Jämte antagande af ny lönestat för lärare och öfrig personal vid
sjökrigsskolan, att gälla från och med år 1906, har af 1905 års riksdag
beslutats:
att lektor vid sjökrigsskolan, som ingår på den nya lönestaten eller
som utnämnes, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva
rättighet och skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår
med pension från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl.
Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge
den peneionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna;
att pensionsbeloppet skall utgöra oafkortad lön;
att lektor skall vid inträde å den nya lönestaten vara skyldig
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som
kunna varda stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å lektors löneförmåner skall
för en hvar afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:
i första lönegraden......................................... 100 kronor
i andra „ ......................................... 115 „
29
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
i fjärde lönegraden....................................... 145 Kronor
,, femte „ ...................................... 160 ,,
Genom den vid 1905 års riksdag beslutade Inne- och pensiousreglering
för lärarne vid de tekniska elementarskolorna liar i afseende å
pensionsväsendet blifvit stadgadt:
att lektor eller rektor, som ingår på den nya lönestaten eller som
utnämnes, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall hafva rättighet
och skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och 35 tjänstår med pension
från allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Ivungl. Maj:t dock
obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
:
att pensionsbeloppet skall utgöras af den egentliga lönen oafkortad;
att vederbörande skall vid inträde å den nya lönestaten vara
skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering,
som kunna varda stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de bestämda löneförmånerna
för en hvar af ifrågavarande lärare skall afgå och åt statsverket besparas
följande belopp, nämligen:
för lektor:
med begynnelselön............................................... 100 kronor
11 |
ett |
ålderstillägg ..................... |
.................... 115 |
11 |
11 |
två |
11 ...................... |
..................... 130 |
11 |
11 |
tre |
11 .................... |
.................. 145 |
11 |
11 |
fyra n ...................... |
...................... 160 |
11 |
|
för rektor: |
||||
med |
beg |
ynnelselön ........................... |
...................... 130 |
kronor |
11 |
ett |
ålderstillägg ...................... |
...................... 145 |
11 |
11 |
två |
11 ....................... |
..................... 160 |
11 |
11 |
tre |
11 ............... ...... |
...................... 180 |
11 |
11 |
fyra „ ................... |
..................... 200 |
11 |
Vid de af 1905 års riksdag antagna lönestater för landtbruksinstitutet
vid Ultima samt för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
hafva fästats, bland andra, följande villkor och förbehåll:
att lektor eller adjunkt skall, då han uppnått 65 lefnadsår och 35
tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller vederbörande
instituts styrelse, där det tillkommer denna att afskedet utfärda, dock
obetaget att låta med detsamma anstå, därest och så länge den pensions
-
f) Lärame
vid do tekniska
elementarskolorna.
g) Landtbruksinstitutens
lärarepersonal.
h) Statskonsulenter
i boskapsskötsel
och i
mejerihushållning.
30
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
berättigade pröfvas kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det
allmänna och kan finnas villig att i densamma kvarstå;
att lektor eller adjunkt skall vara underkastad de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de i staterna för instituten
för en hvar af lektorer och adjunkter bestämda löneförmånerna skall
afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen:
för adjunkt: |
|||
i första löne |
graden .......................... |
........................ 65 |
kronor |
„ andra |
ii ........................... |
........................ 75 |
ii |
,, tredje |
ii ........................... |
....................... 90 |
ii |
„ fjärde |
ii ......................... |
...................... 100 |
ii |
„ femte |
ii ........................... |
...................... 115 |
ii |
för lektor: |
|||
i första lönegraden........................ |
....................... 100 |
kronor |
|
„ andra |
?i .......................... |
..................... 115 |
11 |
„ tredje |
ii ........................... |
........................ 130 |
11 |
„ fjärde |
V ........................... |
........................ 145 |
11 |
„ femte |
V ........................ |
...................... 160 |
11 |
Jämte det 1905 års riksdag fastställt aflöningar åt en statskonsulent
i boskapsskötsel och en statskonsulent i mejerihushållning, hafva för
åtnjutande af dessa löneförmåner stadgats, bland andra, följande villkor:
att statskonsulent skall, då han uppnått 65 lefnadsår och minst 35
tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller den myndighet,
som äger afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå,
därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på
tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig i densamma
kvarstå;
att statskonsulent skall vara underkastad de förändrade bestämmelser
i fråga om pension, som kunna varda stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de för statskonsulenterna
bestämda löneförmånerna skall afgå och åt statsverket besparas följande
belopp, nämligen:
i första lönegraden
andra
tredje
ii
100 kronor
115
ISO
ii
ii
11
11
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Vid 1905 års riksdag har beslut fattats därom, att det krono jägare '') Krono~
tillkommande ålderstillägg å 100 kronor må från och med år 1906 ingå jKgani<-i aflöningen såsom lön i stället för såsom tjänstgöringspenningar, dock
med villkor,
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, skall å aflöningsförmånerna för
kronojägare — hvad beträffar dem, som hädanefter antagas, ovillkorligen
och beträffande redan anställda, därest de före 1906 års ingång förklarat
sig villiga att ingå på ifrågavarande lönereglering — afgå och åt statsverket
besparas ett belopp af 15 kronor.
För åtnjutande af de i en af 1906 års riksdag godkänd stat för k> Beskickbeskickningar
och konsulat upptagna löneförmåner har såsom villkor ''konsulat.11
stadgats, bland annat:
att tjänsteman skall hafva rättighet och skyldighet att med pension
från allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten vid uppnådda 65
lefnadsår och 35 tjänstår, Kungl. Maj:t obetaget att låta med afskedet
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten
kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock att
tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat i Ostasien
minst tio år, skall äga rätt till pension redan vid uppnådda 60 lefnadsår
och 30 tjänstår;
att pension skall utgöra oafkortad lön, dock med den begränsning,
att den icke i något fall må öfverstiga 6,000 kronor;
att tjänsteman skall vara skyldig att vid inträde på den nya lönestaten
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering,
som kunna varda stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, skall å löneförmånerna till enhvar
tjänsteman afgå och åt statsverket besparas följande belopp, för
år räknadt, nämligen:
för minister och ministerresident ............... 360 kronor
,, generalkonsul ............................................ 360 „
„ legationsråd ............................................... 290 „
,, konsul......................................................... 290 „
„ legationssekreterare ................................. 125 „
,, vice konsul............................................... 125 „
I sammanhang med beslut om vissa förändringar i aflönings- historiska
staterna för naturhistoriska riksmuseum och meteorologiska central- riksmuseum
anstalten hafva af 1906 års riksdag för de sålunda förändrade aflönings-ocljo™est^°ro''
förmånernas åtnjutande fastställts, bland andra, följande villkor, nämligen: centrai
anstalten.
32
Kungl. Mitj.ts Nåd. Proposition No 18-
att tjänsteman skall, då han uppnått 65 lefnadsår, vara förpliktad
att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från
tjänsten afgå, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig
att i densamma kvarstå;
att tjänsteman skall vara skyldig underkasta sig de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade; samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de i staten bestämda,
omreglerade löneförmånerna skola afgå och åt statsverket besparas följande
belopp, nämligen:
i första lönegraden
andra
tredje
180 kronor,
200 „
220 „ .
m) Central- Med antagande af stat för centralanstalten för försöksväsendet på
»n«taiten för jordbruksområdet har 1906 års riksdag för åtnjutande af de i samma
väsendet pa stat för föreståndare och öfverassistenter upptagna aflöningsfönnåner
jordbruks- stadgat, bland andra, följande villkor, nämligen:
att föreståndare eller öfverassistent skall, då han uppnått 65 lefnadsår
och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom
pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t
eller den myndighet, som äger afskedet utfärda, dock obetaget att låta
med detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjänsten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig i densamma kvarstå;
att föreståndare eller öfverassistent skall vara underkastad de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda stadgade;
samt
att, intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft, å de i staten för anstalten för
enhvar af föreståndare och öfverassistent bestämda löneförmånerna skall
afgå och åt statsverket besparas följande belopp, nämligen
för öfverassistent:
i första lönegraden,
andra
it
tredje
T)
90 kronor
105
120
tt
V)
33
Kutujl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.
för föreståndare:
i första lönegraden
„ andra „
„ tredje „
120
140
160
kronor
«
En jämförelse mellan de i kommitténs lagförslag intagna grunder
för pensionsafgifts beräkning och de grunder, som följts vid fastställande
af nu omförmälda löneafdrag, gifver vid handen, att dessa löneafdrag
i det närmaste motsvara de avgifter för egen pensionering, som tjänstinnehafvarne
enligt lagförslaget borde vidkännas. Under det att pensionslagen,
enligt kommitténs förslag, icke medgifver någon afrundning
af pensionsafgiften, har dock löneafdraget, där så behöfts, afrundats
till närmast lägre 5- eller 10-tal kronor, såsom också statskontoret i
sitt utlåtande erinrat.
Ur den såsom bilaga vid kommittébetänkandet fogade redogörelse
för de olika sätt, hvarpå pensionering af innehafvare af svensk statstjänst
bestrides, och villkoren för pensions erhållande, må det tillåtas
mig att här meddela följande utdrag, innefattande ännu gällande
stadganden, hvilka i ett eller flera afseenden äro afvikande från de
allmänna bestämmelserna om pensionsrätt för civila tjänstinnehafvare.
Sådana särskilda pensionsbestämmelser tillämpas å nedannämnda tjänstinnehafvare,
nämligen:
l:o). Häradshöfdingarna. Dessa, hvilkas aflöning blifvit genom
reglering vid 1874 års riksdag fördelad i lön (4,500 kronor utan rätt
till åld er stillägg) samt tjänstgöringspenningar (växlande mellan lägst
200 kronor och högst 3,500 kronor), äro eldigt beslut vid 1878
års riksdag och nådiga brefvet den 7 juni samma år berättigade att
från och med månaden näst efter den, då de efter fyllda 65 lefnads- och
35 tjänstår från ämbetet afgått, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära årlig pension af 5,000 kronor.
2:o). Den del af bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna,
som utgöres af fanjunkare, underofficerare, vaktmästare, förste vaktkonstaplar
samt vaktkonstaplar, äfvensom fånggevaldigerna. På grund
Bill. till RiJcsd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 15 Höft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
af beslut vid 1902 års riksdag och nådiga brefvet den 13 juni samma
år skall nu nämnd tjänstinnehafvare vid 65 lefnads- och 35 tjänstår
bekomma pension å allmänna indragningsstaten till lönen motsvarande
belopp, därest löntagaren minst 20 år innehaft ordinarie tjänst på fångvårdens
stat.
3:o). De civila lärarne vid artilleri- och ingenjörhögskolan samt
vid krigshögskolan. Enligt beslut vid 1856—1858 årens riksdag och
nådiga brefvet den 16 mars sistnämnda år förklarades civil lärare vid
högre artilleriläroverket äga att, sedan han i denna egenskap tjänstgjort
i 20 år eller därutöfver, efter afskedstagandet från läroverket under sin
återstående lifstid från allmänna indragningsstaten erhålla en årlig
pension, motsvarande hälften af den aflöning, han vid afgången från
läroverket i egenskap af lärare uppbure.
4:o). Landshöfdingarna. Jämlikt beslut vid 1884 års riksdag och
nådiga brefvet den 30 maj samma år är landshöfding berättigad att,
sedan han uppnått 65 lefnadsår och minst 35 tjänstår, däraf minst
10 år såsom landshöfding, vid afgång från ämbetet under sin återstående
lifstid från allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig pension
af 6,000 kronor.
5:o). Distriktcheferna i väg- och vattenbyggnad sdistrikten. Enligt
den vid 1882 års riksdag antagna och genom nådiga brefvet den 2
juni samma år fastställda aflöningsstaten åtnjuta dessa tjänstemän endast
lön, men äro jämlikt villkoren för denna aflöningsförmåns åtnjutande
pliktiga att vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår afgå från tjänsten med
pension å allmänna indragningsstaten till lönen motsvarande belopp.
6:oj. Generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen. Enligt
beslut vid 1898 års riksdag och nådiga kungörelsen den 2 september
samma år är denne förpliktad att efter uppnådda 65 lefnads- och minst
10 tjänstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen afgå med oafkortad
lön såsom pension å allmänna indragningsstaten.
7:o). Provinsialläkarna. Oaktadt aflöningen vid 1890 års riksdag
fördelats i lön och tjänstgöringspenningar, åtnjuter provinsialläkare fortfarande
deri genom 1884 års riksdags beslut och nådiga brefvet den 10
juli samma år sådan läkare tillagda rätt att vid fyllda 60 år och efter
25 års tjänstgöring i statens tjänst, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare,
afgå med pension å allmänna indragningsstaten till belopp af
4,000 kronor, hvilket med 1,125 kronor öfverstiger provinsialläkarelönen
jämte ålderstillägg.
8:o). Generaldirektören och chefen för järnvägsstyrelsen. Denne
är enligt beslut vid 1897 års riksdag och nådiga brefvet den 15 oktober
35
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
samma år berättigad att från och med månaden näst efter den, då han
efter 65 lefnadsår och minst 10 tjänstår såsom chef för järnvägsstyrelsen
från ämbetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 6,000 kronor; dock att, om han
äfven är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsiurättning, hans
pension icke må sammanlagdt öfverstiga nämnda summa, samt under
villkor att det från allmänna indragningsstaten utgående beloppet skall
minskas med hvad han kan vara berättigad att i pension uppbära från
berörda pensionsinrättning.
9:o). Universitetens professorer äfvensom bibliotekarien och räntmästaren
vid hvartdera universitetet. Jämlikt beslut vid 1873 års riksdag
och nådiga brefvet den 6 juni samma år blefvo dessa berättigade
att utan afseende å tjänstårens antal, om de efter uppnådda 65 lefnadsår
göra ansökan om afsked, å allmänna indragningsstaten uppföras till
åtnjutande af pension till belopp af 4,500 kronor. Med undantag af
den skytteanske professorn i Uppsala, förste teologie professorn där
samt professorerna inom teologiska fakulteten i Lund erhöllo enligt
beslut vid 1902 års riksdag bägge universitetens ordinarie professorer
och ordinarie bibliotekarier samt räntmästarna aflöningsförhöjning i form
af två ålderstillägg å 500 kronor dock under villkor, bland anDat, att
den, som ingick på de nya bestämmelserna, skulle vara pliktig att vid
uppnådda 65 lefnadsår afgå med oafkortad lön såsom pension å allmänna
indragningsstaten.
10:o). Universitetens sekreterare och kamrerare. Dessa äro genom
beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år
förklarade berättigade att enligt de för civila tjänstemän i allmänhet
stadgade grunder i afseende å lefnads- och tjänstålder m. m. undfå
pension å allmänna indragningsstaten till belopp, motsvarande deras
fasta löner.
ll:o). Professorerna och e. o. professorerna vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet äfvensom vice bibliotekarierna vid universiteten.
Samtliga fingo genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet
den 2 juni samma år sig medgifven rätt att, utan afseende å tjänstårens
antal, efter uppnådda 65 lefnadsår vid afskedstagandet från tjänsten
å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension, professor till belopp af
4.500 kronor och e. o. professor samt vice bibliotekarie till belopp af
2.500 kronor. Med undantag af innehafvaren af den s. k. malmstenska
professuren erhöllo vid 1902 års riksdag ordinarie professorerna vid
karolinska institutet ålderstillägg till enahanda belopp och på samma
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
villkor som professorerna vid universiteten. Slutligen biel vid 1904
års riksdag medgifvet, att beloppet af den pension, som tillkomme
professor vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i medicin, i kirurgi
eller i pediatrik, finge, under förutsättning att professorn icke uppbure
pension i egenskap af öfverläkare, utgöra 4,000 kronor för den, som
icke intjänat något ålderstillägg, 4,500 kronor för den, som kommit i
åtnjutande af första ålderstilläjrget, och 5,000 kronor för den, som
kommit i åtnjutande af båda ålderstilläggen.
12:o). Innehafvaren af Per Henrik Malmstens professur vid karolinska
medikokirurgiska institutet. Denne fick genom beslut vid 1886
års riksdag och nådiga brefvet den 4 juni samma år sig tillerkänd pensionsrätt
lika med den, som tillkommer ordinarie professor vid institutet.
13:o). Professorerna och lektorerna vid tekniska högskolan. Dessa
hafva genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni
samma år erhållit rättighet att efter uppnående af 65 års ålder, professorerna
utan afseende å tjänstårens antal och lektorerna efter 20 års
tjänstgöring vid högskolan, vid afskedtagandet uppbära pension å allmänna
indragningsstaten med de belopp, hvartill deras fasta löner uppgå.
14:o). Gymnastiklärarne vid gymnastiska centralinstitutet och vid
elementarläroverken. I händelse de antingen vid nämnda institut eller
läroverk oförvitligen tjänstgjort i 30 år och uppnått 60 års ålder, blefvo
de jämlikt beslut vid 1856—1858 årens riksdag och nådiga brefvet
den 16 mars sistnämnda år berättigade att uppföras på allmänna indragningsstaten
med sin fulla lön såsom pension. Beträfiande gymnastiklärame
vid elementarläroverken hafva sedermera i sammanhang med
1904 års lönereglering meddelats nya pensionsbestämmelser, för hvilkas
innehåll förut af mig redogjorts.
15:o). De vid barnmorskeundervisningsanstalterna i Stockholm och
Göteborg anställde tvenne barnmorskelärare. Enligt beslut vid 1879 års
riksdag och nådiga brefvet den 20 juni samma år äga de rätt att, då
de uppnått 65 års ålder, utan afseende å viss tjänstålder, efter afskedstagande!
från tjänsten uppbära pension å allmänna indragningsstaten
med det belopp, hvartill lönen uppgår.
16:o). Professorerna och lektorn vid veterinärinstitutet. Dessa
äga, likaledes på grund af beslut vid 1879 års riksdag och nådiga brefvet
den 20 juni samma år, rätt att, då de uppnått 65 års ålder, professorerna
utan afseende å tjänstårens antal och lektorn, då han i 20 år tjänstgjort
vid institutet, efter afskedstagandet från tjänsten uppbära pension
å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill lönen uppgår.
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
17:o). Lärarne vid statens, under akademiens för de fria konsterna
inseende ställda läroverk. Dessa lärare äga, enligt beslut vid 1878 års
riksdag och nådiga brefvet den 31 maj samma år, rätt att, utan afseende
å visst antal tjänstår, vid 65 års ålder efter afskedstagandet
från tjänsten uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det
belopp, hvartill lönen uppgår.
18:o). Lärarne vid det under musikaliska akademiens inseende
ställda konservatoriet och direktören för samma läroverk. Enligt beslut
vid 1884 års riksdag och nådiga brefvet den 10 juli samma år äga
dessa rätt att, då de uppnått 60 lefnadsår och minst 20 tjänstår, efter
afskedstagandet frän tjänsten uppbära pension å allmänna indragningsstaten
med det belopp, hvartill lönen uppgår.
19:o). Chefen för landtbruksstyrelsen. Denne är, enligt beslut
vid 1889 års riksdag och nådiga kungörelsen den 7 juni samma år,
förpliktad att efter uppnådda 65 lefnadsår och minst 30 tjänstår afgå
med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten.
20:o). Landtbruksingenjörerna. För dessa gälla visserligen de grunder,
som för rätt till pension å allmänna indragningsstaten blifvit fastställda
för civila ämbets- och tjänstemän i allmänhet; dock kan, jämlikt
beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år,
landtbruksingenjör redan vid 60 års ålder komma i åtnjutande af pension
å allmänna indragningsstaten, såvida han efter minst 30 års anställning
såsom landtbruksstipendiat eller landtbruksingenjör befinnes vara till
hälsa och kroppskrafter så försvagad, att han icke längre kan på
tillfredsställande sätt utöfva sin befattning.
21:o). Länsveterinärerna. I afseende å dessa tjänstinnehafvares
rätt till pension å allmänna indragningsstaten skola, enligt beslut vid
1901 års riksdag och nådiga kungörelsen den 22 november samma år,
lända till efterrättelse »de bestämmelser, som härutinnan förut tillämpats»,
d. v. s. då gällande författningar angående civila tjänstemäns pensionsrätt,
dock med iakttagande att länsveterinär, som fullgjort de enligt
nämnda bestämmelser gällande villkor för pensions erhållande, må vara
berättigad att komma i åtnjutande af en årlig pension af 1,800 kronor.
22:o). Tjänstemännen och betjänte vid skogsstaten. Sådan tjänstinnehafvare
är, enligt beslut vid 1889 års riksdag och nådiga kungörelsen
den 29 november samma år, så snart han uppnått 65 lefnads-
och minst 35 tjänstår, förpliktad att med oafkortad lön såsom
pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå; Kungl. Maj:t
eller domänstyrelsen, där det tillkommer nämnda styrelse att afskedet
utfärda, dock obetaget att uppå ansökning gifva skogstjänsteman eller
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
skogsbetjänt i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd
afsked vid uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår.
23:o). Första landtmätarna. Jämlikt beslut vid 1878 års riksdag
och nådiga brefvet den 7 juni samma år är sådan tjänstinnehafvare
berättigad att vid uppnådda 60 lefnadsår på allmänna indragningsstaten
undfå pension till belopp af 2,500 kronor, d. v. s. 600 kronor mer än
lön med ålderstillägg, därest han vid afskedstagandet tjäuat i minst
30 år och under sammanlagdt minst 25 år varit tjänsteman vid generallandtmäterikontoret
eller storskiftes- eller afvittringslandtmätare eller
vice kommissionslandtmätare, kommissionslandtmätare, andre eller förste
landtmätare.
24:o). Kommissionslandtmätarna. Ehuru dessa tjänstemän icke
uppbära någon aflöning af staten, äro de tillförsäkrade eventuell rätt
till pension af statsmedel. Genom beslut vid 1885 års riksdag och
nådiga brefvet den 12 juni samma år blef nämligen medgifvet, att,
under förutsättning att endast ett begränsadt antal kommissionslandtmätare
inom riket anställdes, å allmänna indragningsstaten finge uppföras
48 pensioner till belopp af 1,600 kronor för hvarje, att af Kungl.
Maj:t, i den mån nämnda antal pensionsrum därtill lämnade tillfälle,
vid kommissionslandtmätares afgång från landtmäteristaten äfvensom
från anställning vid ekonomiska kartverket, därest sådan innehades,
tilldelas kommissionslandtmätare, hvilka uppnått 65 lefnadsår och tjänat
minst 30 år samt under sammanräknadt 25 år varit anställda vid generallandtmäterikontoret
eller vid ekonomiska kartverket eller såsom storskiftes-
eller afvittringslandtmätare, vice kommissionslandtmätare eller
kommissionslandtmätare och af Kungl. Maj:t pröfvades hafva under
förenämnda 25 år varit verksamma såsom landtmäteritjänstemän.
Beträffande dåvarande kommissionslandtmätare bestämdesvid samma
tillfälle, att de skulle, sedan de uppnått 65 lefnadsår och tjänat 30 år,
äga att vid afskedstagandet, därest de icke komme i åtnjutande af
förenämnda pensioner, uppföras å allmänna indragningsstaten till pension
af 900 kronor, med rättighet därjämte för dem att, i den ordning de
undfått afsked, kunna i mån af äldres afgång under de för de förhöjda
pensionernas erhållande stadgade villkor uppföras till åtnjutande af det
högre pensionsbeloppet.
25:o). Storskiftes- och afvittringslandtmätarna. Desse erhöllo
genom beslut vid 1875 års riksdag och nådiga brefvet den 2 juli samma
år rätt att, sedan de tjänat 30 år, däraf minst 25 år vid storskifteseller
afvittringsverken, vid uppnådda 60 lefnadsår komma i åtnjutande
af pension å 2,000 kronor från allmänna indragningsstaten, dock så att
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
den, som tillika vore kommissionslandtmätare och i sådan egenskap
efter afgången från storskiftes- eller afvittringslandtmätarebefattningen
kvarstode så länge, att han jämväl såsom kommissionslandtmätare fullgjort
de för pension från allmänna indragningsstaten stadgade villkor,
finge från denna stat åtnjuta pension endast för den af tjänsterna, som
berättigade till högsta pensionsbeloppet.
Förutom de nu om förmälda särskilda pensionsbestämmelserna
gälla, i den mån ej annorlunda genom senare bestämmelser förordnats,
fortfarande följande allmänna stadganden rörande civila tjänstinnehafvares
rätt till pension af statsmedel nämligen:
nådiga brefvet den 25 juni 1818, enligt livilket civil löntagare,
som erhåller afsked sedan han uppnått 70 år och varit i 30 års oafbruten
tjänst, tillförsäkrats pension motsvarande lönens belopp;
nådiga brefvet den 12 november 1823, hvarigenom terminen för
civila ämbets- och tjänstemäns rätt att taga afsked med sina löneförmåner
oafkortade nedsatts från 70 till 65 års ålder, där, efter vid pass
40 års tjänstgöring, sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd styrkes
genom laglig läkarattest;
nådiga brefvet den 16 mars 1858, hvarigenom pensionsbeloppen
blifvit sålunda bestämda, att de tjänstinnehafvare, som uppbära i lön
3,000 kronor eller därunder, undfå hela beloppet i årlig pension, de,
som hafva öfver 3,000 kronor, men mindre än 3,750 kronor, få 3,000
kronor och de, som hafva 3,750 kronor eller däröfver, få åttio procent
eller fyra femtedelar af hela lönesumman, dock så att den årliga pensionen
ej i något fall må öfverstiga 8,000 kronor;
nådiga brefvet den 1 juni 1877, som stadgar, att, oberoende af
hvad då gällande stadganden innehölle om rätt till pension å allmänna
indragningsstaten, civila ämbets- och tjänstemän samt betjänte, hvilkas
aflöning på grund af reglering, som skett vid 1876 och 1877 årens
riksdagar eller vid följande riksdagar kunde äga rum, är fördelad i lön
och tjänstgöringspenningar, berättigas — där ej för särskilda fall andra
bestämmelser då vore eller sedermera blefve meddelade — att, då de
uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, vid afskedstagandet från
tjänsten å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens hela
belopp.
För att tidigare meddelade bestämmelser om pensionsrätt icke
måtte alltför länge stå hindrande i vägen för den väntade nya pensionslagens
tillämpning å de civila tjänstinnehafvarne har Kungl.
Maj:t dels under den 31 mars 1900 utfärdat nådig kungörelse med föreskrift,
att den, som efter nämnda dag utnämndes till befattning, med
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
hvilken följde rätt till pension från allmänna indragningsstaten, skulle
vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunde varda stadgade, dels ock genom nådig kungörelse den 21 december
1900 ytterligare föreskrifvit, att den, som därefter blefve utnämnd
till befattning, hvarmed följde rätt till pension af postmedlen eller af
tullmedlen, skulle likaledes vara underkastad de förändrade bestämmelser
i fråga om pension, som kunde varda stadgade.
Till följd af sålunda antingen endast för vissa tjänstinnehafvare
personligt bindande eller ock med åtnjutande af de å vissa lönestater
upptagna aflöningsförmånerna i allmänhet förbundet villkor kan alltså
den förevarande pensionslagen efter sitt trädande i kraft vinna omedelbar
tillämpning å ett betydande antal af dem, för hvilka dess bestämmelser
äro afsedda.
Skyldighet att vara underkastade de förändrade bestämmelser, som
kunna varda stadgade i fråga om pension, åligger på grund af vid
respektive lönestat fästadt villkor sålunda:
direktörer och bevakningsbefälhafvare vid läns- och kronocellfängelserna;
fanjunkare,
vaktmästare, underofficerare, förste vaktkonstaplar,
vaktkonstaplar och fånggevaldiger vid fångvårdsanstalterna;
kvinnliga betjänte vid fångvårdsanstalterna;
tjänstemän och betjänte vid beskickningar och konsulat;
lektorerna vid sjökrigsskolan;
tjänstemän och betjänte vid lokaltullförvaltningen samt kust- och
gränsbevakningen;
arkivarien och vaktmästaren vid hvardera af landsarkiven i Uppsala
och Lund;
notarierna vid de ecklesiastika konsistorierna;
ordinarie professorer vid universiteten i Uppsala och Lund äfvensom
universitetens ordinarie bibliotekarier och räntmästare;
ordinarie professorerna vid karolinska mediko-kirurgiska institutet,
med undantag af innehafvaren af den s. k. malmstenska professuren;
ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk;
lärare vid högre lärarinneseminariet;
rektorer, manliga och kvinnliga adjunkter samt öfningslärare vid
ri k ets folkskoleseminarier;
rektorer och lektorer vid de tekniska elementarskolorna;
tjänstemän vid naturhistoriska riksmuseum;
tjänstemän vid meteorologiska centralanstalten;
lektorer (och adjunkter) vid landtbruksinstitutet å Ultima;
41
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
lektorer vid landtbruks- och mejeriinstitutet å Alnarp;
statskonsulenten i boskapsskötsel;
statskonsulenten i mejerihushållning;
föreståndaren och öfver assistenten vid centralanstalten för försöksväsendet
å jordbruksområdet; samt
kronojägarna.
Äfven tjänstemän och betjänte vid postverket äro på grund af
innehållet i § 17 af det vid 1902 års riksdag för dem antagna aflöningsreglemente,
i den mån de tillträdt den då fastställda nya aflöningsstaten,
skyldiga att underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga
om pension, som kunna varda stadgade.
Då jag nu går att närmare redogöra för innehållet i det föreliggande
lagförslaget och för de erinringar, som framställts af däröver
hörda ämbetsmyndigheter, torde af lagförslagets olika bestämmelser
i första rummet böra komma under skärskådande sådana punkter,
hvari detta förslag, mera väsentligt afviker från de grunder, hvilka’
enligt hvad förut blifvit af mig omförmäldt, hittills allmänneligen vunnit
tillämpning vid civila tjänstinnehafvares pensionering. Till dylika bestämmelser
synas mig vara att hänföra: l:o) de, som stå i samband
med tjänstinnehafvarnes deltagande i pensionskostnaden medelst erläggande
af pensionsafgifter; 2:o) de, som angå sättet för beräkningen af
beloppet af hel pension; 3:o) stadgandena om afkortade pensionsbelopp
och om pension vid olycksfall i tjänsten; 4:o) föreskrifter, hvarigenom
tjänstinnehafvare ålägges skyldighet att afgå från tjänst, äfven om
ingen pension eller endast del af pension kan honom tillerkännas;
5:o) bestämmelserna om pensions eller visst pensionsbelopps förverkande;
6:o) förbudet mot pensions förening med lön eller pension för annan
statstjänst; 7:o) reglerna för beräkning af tjänstår.
Bland de bestämmelser, som hänföra sig till den första gruppen
eller sådana, som kunna omedelbart eller medelbart härledas från deltagandet
å tjänstinnehafvarnes sida i pensionskostnaden, märkas stadgandena
om pensionsunderlag (3 §) pensionsafgiftens beräkning (10 §),
pensionsafgif temas användning (11 §), viss förutsättning, hvarunder erlag da
pensionsafgifter må kunna återfås (12 §), afdrag å pensionen för oguldna
pensionsafgif ter (13 §), tilldelande af understöd åt hustru eller barn till
tjänstinnehafvare, som förverkat sin pensionsrätt (14 §), och vissa undantag
från det allmänna förbudet mot pensions förening med lön eller pension
för annan statstjänst (16 §).
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft.
l:o) Bestämmelser,
som
stå i samband
med
tjänstinnehafvarnes
deltagande i
pensionskostnaden.
6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
a) Pensionsunderlag
(pensionslagen
3 §).
Pensionsunderlag.
Med detta för vår pensionslagstiftning nya namn har i lagförslaget
betecknats den del af aflöningsförmånerna, i förhållande hvartill pensionsafgift
och pensionsbelopp skola beräknas; och synes mig en sådan
för dessa aflöningsförmåner gemensam benämning medföra afsevärda
praktiska fördelar, bland annat äfven för redigeringen af själfva lagtexten.
I det lagförslag, som finnes intaget i 1894 års kommittébetänkande,
hänfördes till underlag för pensionsbeloppets beräkning hela »den
tjänstinnehafvaren enligt ordinarie stat tillkommande aflöning», hvartill
borde räknas »lön, tjänstgöringspenningar, ålderstillägg samt bostadsförmån»,
såvida denna senare blifvit i staten till visst penningbelopp
upptagen eller kunde med ledning af staten till dylikt belopp uppskattas.
Då genom detta beräkningssätt åt tjänstgöringspenningarna komme
att inrymmas ett ej obetydligt inflytande å pensionsbeloppets storlek,
gaf detta, såsom kommittén erinrat, anledning till åtskilliga anmärkningar
från de myndigheter, som erhållit befallning att utlåta sig öfver
berörda lagförslag. Sålunda framhölls: att enligt den vid löneregleringarna
följda grundsats lönen afpassats så, att den skulle blifva ett lämpligt
pensionsbelopp för den afskedstagande tjänstemannen; att tjänstgöringspenningarnas
belopp i många fall blifvit bestämdt med hänsyn
till lokala eller andra sådana förhållanden, hvilka, om än af stor betydelse
för den tjänstgörande, saknade all betydelse för den från tjänsten
afgångne; att, hvad vissa tjänstinnehafvare beträffade, deras tjänstgöringspenningar
blifvit satta till jämförelsevis låga belopp, såsom i allmänhet
fallet vore med dem, hvilka kunde påräkna afsevärda inkomster i form
af expeditionslösen eller annan efter taxa utgående ersättning för i
tjänsten verkställdt arbete; samt att det måste betraktas såsom en
oegentlighet, därest den från tjänst afgångne erhölle en pension, hvars
belopp öfverstege den del af aflöningen, som han ägt att uppbära under
för sjukdom åtnjuten tjänstledighet.
Då de anmärkta oegentligheterna svårligen skulle kunna undvikas,
med mindre en mängd specialstadganden, innefattande lika många
undantag från regeln, i lagen inrymdes, upptogos, enligt hvad kommittén
vidare erinrat, i Kungl. Maj:ts för Riksdagen framlagda förslagtill
pensionslag bestämmelser, enligt hvilka den i stat fastställda lönen
ensam skulle vara det för pensionens storlek afgörande momentet, så
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
att i de fall, där aflöningsförmånerna fördelats i lön och tjänstgöringspenningar,
ett mot lönen svarande belopp skalle utgå såsom (hel) pension,
och, där sådan fördelning icke ägde rum, (hel) pension motsvaras
af den del af lönebeloppet, hvilken tjänstinnehafvaren under för sjukdom
åtnjuten tjänstledighet icke vore skyldig att afstå till vikarien.
Den till vikarien utgående löneandelen kunde nämligen betraktas såsom
jämförlig med tjänstgöringspenningar, äfven om den icke erhållit sådan
benämning.
För egen del yttrar kommittén, att den ägnat förevarande fråga
synnerlig uppmärksamhet och därvid visserligen icke kunnat undgå att
finna, hurusom i enstaka fall vid reglering af de med en tjänst förenade
aflöningsförmåner olägenhet skulle kunna uppstå, därest lagen
innehölle ovillkorligt stadgande, att pensionen skulle hänföra sig till
någon viss i aflöningen ingående förmån eller del däraf; men då hittills
vunnen erfarenhet gifvit vid handen, att allmängiltiga grunder för pensionsbeloppens
normerande kunde på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift;
och då i en blifvande pensionslag icke borde saknas bestämda
regler uti en så viktig del som denna, hade kommittén i sitt lagförslag
å ena sidan inrymt stadgande i fråga om huru stor del af aflöningen,
som borde tjäna såsom underlag för bestämmande af pensions belopp,
men å andra sidan gjort förbehåll, hvarigenom tillfälle bereddes att vid
uppgörande af lönestat, där så skulle finnas af förhållandena påkalladt,
fastställa pensionsunderlag efter andra grunder än de för pensionsunderlags
beräkning i pensionslagen stadgade.
Vid afgifvande af förslag till föreskrift i fråga om pensionsunderlags
beräkning saknades, enligt kommitténs mening, anledning att frångå
de nu för pensionsbelopps beräkning gällande bestämmelser, så vidt
fråga vore om tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar
vore förenade. Kommittén föreslår alltså, att för dylik tjänst lönen
skall utgöra pensionsunderlag. Beträffande åter tjänst, där sådan aflöningsfördelning
icke äger rum, har kommittén, utgående från den uppfattning,
som kommittén trott sig finna hafva i fråga om förhållandet
mellan lön och tjänstgöringspenningar gjort sig gällande vid de löneregleringar,
hvilka företagits under den senaste tiden, ansett sig böra
föreslå, att såsom pensionsunderlag skall tjäna två tredjedelar af lönen.
Till ledning för bedömande af frågan, huru pensionsunderlaget
skall beräknas i det fall, att med tjänst är förenad aflöningsförmån,
som utgöres af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån,
har i kommitténs lagförslag den bestämmelse intagits, att, därest lönen
af sådan anledning minskats med ett belopp, som finnes i lönestaten
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
augifvet eller med ledning däraf kan bestämmas, skall vid beräkning
af pensionsunderlaget för sådan tjänst lönen ökas med detta belopp. I
den händelse att af lönestaten icke skulle framgå, att sådan minskning
i lönebeloppet ägt rum, skulle alltså enligt kommitténs åsikt icke heller
pensionsunderlaget röna någon inverkan af befintligheten utaf förmån
af berörda slag. Genom införande i lagen af en bestämmelse i nu
angifna syfte skulle enligt kommitténs afsikt vinnas tvenne fördelar,
nämligen dels den, att vid beräkning af pensionsunderlaget för en
tjänstinnehafvare denne icke skulle komma att blifva lidande af den
tillfällighet, att hans kontanta lön blifvit, till följd af någon särskild
vid lönestatens uppgörande beräknad förmån, fastställd att utgå med
lägre belopp än som hade blifvit händelsen, därest dylik förmån ej
förefunnits, dels ock den, att tvekan aldrig kan uppstå, till hvilket värde
förmån af nu ifrågavarande slag bör uppskattas.
Hvad angår fastställande af ett maximibelopp för pensionsunderlaget,
så har kommittén förmält sig icke hysa någon betäuklighet mot
att i denna del upptaga den förra pensionskommitténs förslag, särskildt
med hänsyn därtill, att från pensionslagens tillämpning undantagits de
tjänstinnehafvare, hvilka i främsta rummet borde kunna göra anspråk
på högre pensionsbelopp än 6,000 kronor, nämligen ledamöterna af
statsrådet.
Då rättighet förbehållits att i lönest åt fastställa särskildt pensionsunderlag,
beräknadt efter andra grunder än dem pensionslagen angifver,
synes mig följdriktigast vara, att detta förbehåll utsträckes till att gälla
jämväl det för pensionsunderlag i lagen angifna maximibeloppet, 6,000
kronor.
Alldenstund Riksdagen ensam afgör frågor, som afse beloppen af
de å lönestaterna uppförda löne- och pensionsförmånerna, torde efter
mitt förmenande en sådan utsträckning af nämnda förbehåll icke kunna
gifva grundad anledning till farhågan, att högre pensionsunderlag än
det i pensionslagen angifna maximibeloppet skulle komma att fastställas,
med mindre än att sådant verkligen vore i det föreliggande fallet af
förhållandena påkalladt; och karaktären af undantag från regeln komme
härigenom att tydligare framträda, än om ett i pensionslagen ovillkorligt
fastslaget maximibelopp för pensionsunderlag skulle genom Jagens ändring
i denna del höjas, vare sig denna höjning blefve generell eller endast
afsåge innehafvare af någon eller några vissa tjänster.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anser jag, som i öfrigt
icke har något att erinra mot hvad kommittén i 3 § föreslagit, en omredigering
af denna § erforderlig; och skulle det af mig angifna syftet
45
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
vinnas, dårest, med uteslutande ur första stycket af orden »där ej särskild!
pensionsunderlag blifvit i lönestaten fastställdt», ett nytt stycke i
slutet af 3 § lillägges af följande lydelse:
»År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskild! fastställdt, skall,
oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag tjäna
till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.»
Pensionsafgiftens beräkning.
I fråga om pensionsafgifternas belopp yttrar kommittén, att det b) Pensionsicke
kunde antagas hafva varit Riksdagens afsikt, att afgifterna skulle Kräkning''6''
bestämmas så låga, att genom desamma något afsevärdt bidrag till pen- (pensionssionskostnadernas
bestridande icke komme att lämnas, och att kommittén lagen 10 §)‘
därför funnit sig böra föreslå pensionsafgifterna till sådana belopp, att
i händelse af deras fonderande ungefärligen eu tredjedel af pensionskostnaderna
skulle kunna med afgift erna täckas. Därigenom skulle icke
blott statens utgifter för pensioneringen komma att i afsevärd mån
nedbringas utan jämväl den på tjänstinnehafvarne belöpande andelen i
pensionsutgifterna att utgå i ett efter kommitténs uppfattning lämpligt
förhållande.
Då det icke ingått i det åt kommittén lämnade uppdrag och icke
heller varit för kommittén möjligt att i detalj pröfva, huruvida de med
hvarje särskild tjänst förenade aflöningsförmåner vore så afvägda, att
de under rådande förhållanden, hvilka i många fäll påkallat löneökning
i form af dyrtidstillägg, kunde anses medgifva den löneminskning, som
påläggandet af en ny afgift för pensionsändamål komme att medföra,
hade kommittén, enligt hvad den vidare förmält, vid uppgörande af sitt
förslag till pensionsafgifter trott sig äga anledning antaga, att, där en
tjänstinnehafvares aflöningsförmåner icke skulle medgifva dessas minskning
i den grad, som skulle blifva följden af antagande af kommitténs
förslag till pensionsafgifter, förhållandet komme att beaktas vid den
pågående revisionen af statens tjänstinnehafvares aflöningsförhållanden.
I detta sammanhang har kommittén jämväl erinrat, att utom den
pensionsafgift, som enligt pensionslagen skulle komma att utgå, tjänstinnehafvarne
vore skyldiga att vidkännas andra pensionsafgifter, till
belysande hvaraf vid komrnittébetänkandet fogats en tablå, hvilken, med
iakttagande af de förändringar, hvilka påkallats af den för lärarne vid
de allmänna läroverken år 1904 beslutade löne- och pensionsreglering,
torde få här till sitt innehåll återgifvas.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Tablå,
upptagande vissa, exempelvis anförda, civila tjänstinnekafvares pensionsafgifter,
sådana dessa afgifter skulle komma att utgå med tillämpning
af kommitténs förslag till pensionslag samt nu gällande reglementen för
de pensionskassor, i kvilka samma tjänstiunekafvare äro skyldige att
vara delägare ock såsom sådana erlägga afgifter
för pensionering af änkor ock barn.
Tj änstinnehafvarens |
er» crq M ® o 1_J to. ® 2 |
Pensionsaf-giften i pro-cent af: |
crq P* o CD O u P pw pj CX ® OS 0$ |
Pension |
B. B. M» et- |
I Summa |
Pensions-afgiftema i |
|||||
Titel |
Aflö- ning, högst |
Pen- sion, högst |
CD M. p O w» P ®3. ** l-t» &c1_ Ce Hl OQ 2= |
högsta af- lönin- gen |
högsta pen- sionen |
C3 hH) g. ^ % v • |
l-, rM “ P •f‘B. C2 m» P &■ § |
pensions-år, högst |
högsta af- lönin- gen |
högsta pen- sionen |
||
President........................ |
10,000 |
6,000 |
360 |
3,60 |
6,o |
1,200 |
216 |
576 |
_ |
5,7 6 |
9,6 0 |
|
Generaldirektör i statskon-toret |
9,000 |
6,000 |
360 |
4,o |
6,o |
1,200 |
216 |
576 |
_ |
6,4 0 |
9,60 |
|
Statskommissarie i ,, |
7,000 |
5,000 |
250 |
— |
3,67 |
5,o |
1,200 |
216 |
466 |
— |
6,6 6 |
9,32 |
Sekreterare „ „ |
5,500 |
4,000 |
160 |
— |
2,91 |
4,0 |
900 |
162 |
322 |
— |
5,85 |
8,05 |
Revisor „ „ |
4,000 |
2,800 |
84 |
— |
2,10 |
3,o |
600 |
108 |
192 |
— |
4,8 0 |
6,8 6 |
l:e vaktmästare „ „ |
1,100 |
800 |
24 |
— |
2,18 |
3,o |
150 |
27 |
51 |
— |
4,6 4 |
6,3 8 |
Vaktmästare „ „ |
900 |
600 |
18 |
— |
2,o |
3,o |
150 |
27 |
45 |
— |
5,0 |
7,50 |
Byråchef hos tullstyrel-sen *) |
7,000 |
5,000 |
250 |
_ |
3,57 |
5,o |
750 |
200 |
450 |
_. |
6,4 3 |
9,0 |
Sekreterare „ „ |
5,500 |
4,000 |
160 |
— |
2,91 |
4,o |
600 |
160 |
320 |
— |
5,8 2 |
8,0 |
Revisor „ „ |
4,000 |
2,800 |
84 |
— |
2,1 o |
3,o |
420 |
112 |
196 |
— |
4,90 |
7,0 |
l:e vaktmästare hos „ |
1,100 |
800 |
24 |
— |
2,18 |
3,o |
120 |
32 |
56 |
— |
5,09 |
7,o |
Vaktmästare „ „ |
900 |
600 |
18 |
— |
2,0 |
3,o |
90 |
24 |
42 |
— |
4,6 7 |
7,o |
Professor vid universitetet i Uppsala |
7,000 |
5,000 |
250: — |
3,5 7 |
5,o |
700 |
25 |
275: — |
3,93 |
5,50 |
||
D:o „ „ i Lund |
7,000 |
5,000 |
250: — |
3,67 |
5,o |
600 |
30 |
280: — |
4,0 |
5,6 0 |
||
Lektor vid högre allm. läro-verk |
6,000 |
4,000 |
160: — |
2,6 6 |
4,o |
1,013 |
90 |
250: — |
4,16 |
6,2 5 |
||
Adjunkt „ r» v » |
5,000 |
3,400 |
115 |
— |
2,80 |
3,38 |
875 |
70 |
185: — |
3,70 |
5,44 |
J) För tjänstinnehafvare inom tullstyrelsen har afgiften till änkekassan beräknats under
antagande, att inträdet i kassan skett mellan 30:de och 40:de lefnadsåret.
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Beträffande afgiftsbeloppet och sättet för dess beräkning anför
kommittén följande:
»De tjänstinnehafvare, för hvilka pensionslagen är afsedd att gälla,
tillhöra såväl i fråga om beskaffenheten af deras verksamhet som i fråga
om kompetensvillkoren de mest skilda kategorier. Åldern för tillträdet
af ordinarie tjänst är också synnerligen växlande. I afseende å det
antal lefnads- och tjänstår, som erfordras för pensionsrättens inträde,
måste därför pensionslagens bestämmelser blifva väsentligen olika för
skilda tjänstemannagrupper. Häraf blifver en gifven följd, att värdet
af pensionsförmånen kommer att ställa sig gynnsammare för vissa slag
af tjänstinnehafvare än för andra, i ty att detta värde måste blifva
större i samma mån som behof förefunnits att nedsätta fordringarna
beträffande lefnads- och tjänståldern vid pensionens tillträde. Då det
emellertid skulle vara förenadt med alltför stora praktiska olägenheter
att använda ett afgiftssystem så ordnadt, att pensionsafgiften afvägdes
efter den blifvande pensionens värde i det särskilda fallet, har det för
kommittén icke återstått annan utväg än att vid uppgörandet af förslaget
till afgifter lämna alldeles åsido de faktorer, som vid beräkning af
lifräntepremier äro de afgörande. Kommittén har med andra ord måst
låta sig nöja med att söka erhålla en genomsnitts-afgift, d. v. s. en
afgift som ungefärligen kan antagas komma att motsvara den anpart,
med hvilken tjänstinnehafvarne, kollektivt betraktadt, ansetts böra deltaga
i pensionskostnaden. Denna anpart bör, enligt hvad förut angifvits,
uppgå till omkring en tredjedel. Att kommittén med de föreslagna
afgiftsbeloppen någorlunda träffat det sökta måttet, torde kunna slutas
af den beräkning, hvilken återfinnes i det af kommitténs ledamot, professor
Lindstedt, till kommittén afgifna och vid detta betänkande fogade
utlåtande. Denna beräkning utvisar nämligen, att med de af kommittén
föreslagna afgifterna i allmänhet skulle komma att täckas 30 resp. 33 V*
procent af pensionen. Dessa procenttal förutsätta emellertid, att af de
inflytande pensionsafgifterna enligt försäkringstekniska grunder en fond
bildas, som göres räntebärande.»
»Kommittén har funnit sig böra föreslå sådan grund för pensionsafgiftens
beräkning, att denna afgift komme att utgå efter en i förhållande
till pensionsbeloppet stegrad skala, så att å ett mindre pensionsunderlag
afgiften beräknas efter lägre procenttal än å ett större. Genom
en sådan stegring af procenttalet bär kommittén sökt tillgodose fordran
på pensionsafgiftens rättande efter den eventuelle pensionstagarens lefnadsålder
vid tillträdet af tjänsten, enär tjänster med högre lönebelopp och
af dem beroende högre pensionsunderlag i allmänhet tillträdas vid en
48
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.
jämförelsevis mera framskriden lefnadsålder, och i följd däraf afgifternas
värde i dylika fall blifver mindre än i fråga om tjänster, som tillträdas
vid tidigare ålder.»
»I fråga om afgiftsberäkningen anser sig kommittén vidare böra
föreslå: dels att tjänstinnehafvarnes bidrag uttagas ensamt i form af
årliga afgifter, utgående efter viss procent å det för hvarje tjänstinnehafvare
vid tiden för afgiftens erläggande gällande pensionsunderlag,
dels ock att nämnda procenttal beräknas efter beloppet af det för hvarje
tjänst stadgade högsta pensionsunderlag. Genom att så anordna afgiftsberäkningen
har kommittén sökt vinna ett dubbelt syfte, nämligen å ena
sidan att i fråga om samma tjänst samma procenttal alltid må komma
till användning, oafsedt huruvida ålderstillägg utgår eller icke, och å
andra sidan att afgiftsbeloppet städse må ansluta sig till det pensionsunderlag,
som vid det ifrågavarande tillfället är gällande för den person,
af hvilken afgiften skall uttagas.»
»Den skala, som kommittén i afseende å procenttalets beräkning
föreslår till användning, är synnerligen enkel men tillgodoser på samma
gång alla anspråk på en rättvis beräkningsgrund. Utgående från ett
minimum af tre procent, höjes procenttalet med en tiondedel för hvarje
helt hundratal kronor, hvarmed högsta pensionsunderlaget för tjänsten
öfverstiger tre tusen kronor. Procenttalet kommer härigenom med
antagande af ett maximum för pensionsunderlaget af sextusen kronor
att växla mellan lägst tre och högst sex procent.»
Mot hvad kommittén sålunda anfört och föreslagit har jag för
min del ingenting att erinra. Den kvot, hvarmed desse tjänstinnehafvare
enligt kommitténs beräkning skulle komma att i pensionskostnaden deltaga,
lärer icke kunna anses vara för lågt tilltagen och torde finna
motsvarighet inom annat af staten upprätthållet pensionsväsen, såsom
exempel hvarpå jag tillåter mig anföra den genom statens försorg förvaltade
och med statsbidrag understödda pensionskassan för lasarettsläkare.
Enligt de vid 1903 års riksdag antagna och genom nådiga
reglementet den 13 november samma år fastställda grunder för nämnda
pensionskassa beräknas staten, landstingen och lasarettsläkarne skola
med lika andelar bidraga till kostnaden för dessa läkares pensionering.
Härvid är dock att märka, att lasarettsläkarne icke betraktas såsom
innehafvare af statstjänster. Jämväl vid ordnandet af den genom beslut
vid 1905 års riksdag och nådiga reglementet den 30 augusti samma år
inrättade pensionsanstalten för döfstumlärare synes i fråga om kostnadsfördelningen
enahanda åskådningssätt gjort sig gällande. Det sätt,
hvarpå beräkningen af pensionsafgiften enligt kommitténs förslag skulle
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. 49
liga rum, synes mig jämväl uppfylla fordringarne icke blott på enkelhet
och reda utan jämväl på rättvisa och billighet, så långt detta är möjligt
inom ett afgiftssystem, där hänsyn till de individuella förhållandena på
förhand måste anses utesluten.
Biträdande kommitténs uppfattning, att i pensionslagen bör vara
bestämdt, för hvilken tid pensionsafgift skall utgå, anser jag i likhet
med kommittén lämpligast, att, då lönerna numera i allmänhet utgå
månadsvis, afgiften hänföres till sådan tidsperiod och erlägges för hvarje
månad, för hvilken tjänstinnehafvaren åtnjuter lön för tjänsten; och då
den omständighet, att tjänstinnehafvare på grund af tjänstledighet eller
i följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid icke äger att uppbära
lön, icke heller enligt min tanke bör medföra befrielse från afgiftens
erläggande, synes mig den af kommittén tillagda bestämmelsen, att
pensionsafgift skall erläggas äfven för månad, under hvilken på grund
af någon af ofvan nämnda anledningar lön icke uppbäres af tjänstinnehafvaren,
vara riktig.
Jämväl i fråga om tiden när och sättet, hvarpå pensionsafgift skall
erläggas, äro naturligtvis föreskrifter af nöden; men då, såsom kommittén
framhållit, åt Kungl. Maj:t torde böra öfverlämnas att i administrativ
ordning meddela härutinnan erforderliga bestämmelser, och då
förslag till dylika bestämmelser innehållas uti det förslag till kungörelse,
hvarom förut talats, torde jag framdeles få återkomma till detta ämne.
Pensionsafgifternas användning.
Såsom redan blifvit anfördt, grundar sig den af kommittén gjorda
beräkningen öfver tjänstinnekafvarnes andel i pensionskostnaden på den
förutsättning’, att pensionsafgifterna skulle komma att fonderas. Enligt
professor Lindstedts tillförene af mig omförmälda utlåtande skulle eu
dylik fond vid den tid, när pensioneringen nått sitt jämviktsläge, komma
att uppgå till omkring 17,000,000 kronor. Kommittén har ansett flera
omständigheter förefinnas, hvilka skulle göra pensionsafgifternas fondering
önskvärd, och i sådant afseende framhållit, att icke blott afgifternas
värde skulle komma att genom deras förräntande förhöjas utan äfven
graden af tjänstinnehafvarnes deltagande i pensionskostnaden blifva
bättre åskådlig, än hvad som blefve händelsen, därest afgifterna i stället
inginge bland statsverkets inkomster eller på annat sätt omedelbart
användes för löpande pensionsutgifters bestridande.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.
c) Pensionsafgiftemas
användning
(pensionslagen
11 §).
7
50
Kutujl. Maj ds Nåd. Proposition No 18.
Af sålunda anförda skäl bär kommittén föreslagit, att pensionsafgifterna
skola ingå till en särskild fond för civila tjänstinnehafvare;
och då de till stöd för detta förslag åberopade omständigheter synas
mig kraftigt tala för en sådan fondbildning, som här blifvit ifrågasatt,
finner jag mig höra understödja detta förslag.
På sätt nyss af mig erinrades, hafva i sammanhang med vissa
nya lönestaters fastställande meddelats bestämmelser om löneafdrag,
hvilka kunna anses till beloppet motsvara de pensionsafgifter, om hvilka
stadgande skulle intagas i en blifvande pensionslag. De löneinnehållningar,
som till följd af nämnda bestämmelser verkställts, torde redan nu
uppgå till afsevärda belopp. Vid sådant förhållande och då dessa medel
till sin natur äro fullt jämförliga med ifrågavarande pensionsafgifter,
lära, därest en sådan pensionsfond som den af kommittén föreslagna
och af mig förordade skulle komma till stånd, jämväl sålunda innehållna
lönemedel böra vid tiden för pensionslagens trädande i kraft tillgodoioras
fonden; och jag har för afsigt att, därest denna min uppfattningskulle
af Kung]. Maj:t godkännas, föreslå, att en framställning i berörda
syfte må till Riksdagen aflåtas.
Enligt hvad kommittén vidare föreslagit, skulle från den af de
samlade afgifterna bildade fonden årligen bestridas viss andel al den
kostnad för pensionsändamål, som blefve en följd af pensionslagens
tillämpning. Att på förhand angifva storleken af denna andel läte sig
dock efter kommitténs mening icke göra, enär härtill erfordrades ett
material, som icke kunde föreligga, förrän pensionslagen trädt i kraft
och kännedom vunnits om antalet af de tjänstinnehafvare, å hvilka
lagen kunde tillämpas, samt deras pensionsunderlag och pensionsafgifter
m. m. T afseende å den blifvande beräkningen af storleken af londens
tillskott till pensionsutgifterna har det synts kommittén vara lämpligast
att i pensionslagen endast fastslå, att sådan sannolikhetsberäkning skulle
ske efter vetenskapliga grunder, med fästadt. afseende å pensionsfondens
tillgångar och de stadgade pensionsafgifternas storlek, samt att den
skulle verkställas minst en gång hvart femte år. Erforderliga föreskrifter
om fondens förvaltning och om verkställande af sannolikhetsberäkningen
har kommittén ansett böra af Konungen meddelas och i
sitt förslag till kungörelse intagit åtskilliga sådana föreskrifter af mera
allmän natur.
Dessa kommitténs uttalanden och förslag hafva icke gifvit mig
anledning till någon erinran.
Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o IS.
51
Pcnsionsafgifts återbekommande.
Under antagande att rätteligen er lagda pensionsafgifter icke borde
kunna återbekommas i annan form än af pensionsförmån enligt de för
pensions erhållande i pensionslagen gifna förutsättningar, bär kommittén
dock funnit det vara rättvist och billigt, att tjänstinnehafvare, som
öfvergått från tjänst, å hvilken denna lag vore tillämplig, till annan
statstjänst, borde i så måtto få tillgodonjuta af honom till pensionsfonden
erlagda afgifter, att, därest med inträdet i den nya statstjänsten
vore förenad skyldighet att erlägga retroaktiv afgift för beredande
af egen pension, sådan retroaktiv afgift finge betäckas med tjänstinnehafvarens
till pensionsfonden inbetalda årsafgifter i den mån de
härtill kunde förslå.
Vid öfvervägande af frågan, om och i hvad mån tjänstinnehafvare
borde medgifvas rätt att återbekomma till pensionsfonden erlagda pensionsafgifter,
har kommittén stannat vid den åsikt, att sådan restitution borde
vara medgifven l:o) endast för det fall, att en tjänstinnehafvare, som
öfvergått till annan statstjänst, vid sitt inträde i den nya tjänsten varit
skyldig att för beredande af pension åt sig själf erlägga retroaktiv
afgift, och 2:o) med högst det belopp, hvartill sådan retroaktiv afgift
uppgång6.
Mot riktigheten af hvad kommittén i förevarande hänseende anfört
och förordat synes mig giltig invändning icke kunna framställas, hvadan
jag anser mig böra ansluta mig till kommitténs förslag äfven i denna del.
Afdrag å pension för oguldna pensionsafgifter.
Med erinran att genom införande af sådant uppbördssätt för
pensionsafgifterna, som det af kommittén i kungörelseförslaget § 2
förordade, knappast borde kunna förekomma fall, då pensionstagare vid
tillträde af pensionen häftade för oguldna pensionsafgifter, har kommittén
dock, då möjligheten af ett sådant förhållande icke vore utesluten, ansett
pensionslagen böra innehålla stadgande, huru i dylik händelse skulle
förfaras, samt i sådant afseende föreslagit den bestämmelsen, att de
oguldna pensionsafgifternas sammanlagda belopp skulle uttagas genom
afdrag å pensionen, intilldess beloppet tillfullo guldits.
d) Viss förutsättning,
hvarunder
erlagda
pensionsafgifter
mfi
kunna återbekomma*
(pensionslagen
12 §).
e) Afdrag å
pension för
oguldna
pensionsafgifter
(pensionslagen
13 §).
52
f) Understöd
åt hustru
eller barn
(pensionslagen
14 §).
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
Kommittén liar i sammanhang härmed gjort det uttalande, att, då
redan före pensions beviljande borde vara utrönt, huruvida och i hvad
mån den pensionssökande häftade för oguldna pensionsafgifter, det kunde
antagas, att i sammanhang med pensionens beviljande föreskrift komme
att meddelas åt den myndighet, som hade att verkställa pensionsutbetalningen,
att genom afdrag å pensionen, i mån som den till utbetalning
torfölle, innehålla oguldet afgiftsbelopp och detsamma till förvaltaren
af pensionsfonden behörigen redovisa.
Då afdrag, hvarom här är fråga, icke lärer kunna ske, med mindre
stadgande därom finnes i pensionslagen intaget, har äfven jag funnit
en bestämmelse sådan som den af kommittén i sista stycket af 13 §
föreslagna icke böra saknas i den förevarande lagen.
Understöd åt hustru eller barn till tjänstinnehafvare, som
förverkat för egen del rätten till pension.
Kommittén förmäler sig hafva, med hänsyn till den blifvande
skyldigheteu för tjänstinnehafvare att medelst erläggande af årliga
algifter delvis pensionera sig själf, haft anledning taga i öfvervägande,
i hvad mån detta nya moment i pensionslagstiftningen för de tjänstinnehafvare,
hvarom är fråga, kunde anses böra föranleda någon mildring
af verkningarna utaf de i 14 § föreslagna bestämmelserna om förverkande
af rätten att för framtiden uppbära beviljad pension; och kommittén
har trott sig finna, att, äfven om erläggandet af pensions afgift icke
kunde betraktas annorlunda än som en med den innehafvande tjänsten
förenad skyldighet, hvars behöriga fullgörande utgjorde ett af villkoren
för rätt att åtnjuta de af tjänsten sig härledande förmåner, omständigheter
dock kunde förekomma af den ömmande art, att det måste anses
vara med billighetens fordringar mest öfverensstämmande, därest dessa
utgifter i någon lämplig form finge tillgodokomma pensionstagarens
hustru och oförsörjda barn, hvilka eljest skulle alltför hardt drabbas af
de ekonomiska svårigheter och bekymmer upphörandet af pensionsförmånen
medförde.
Af sådan anledning och under den förut nämnda beräkningen,
att tjänstinnehafvaren kunde anses genom erläggande af de föreslagna
afgifterna deltaga i pensionskostnaden med omkring en tredjedel, har
kommittén ansett sig böra till intagande i pensionslagen förorda ett
stadgande af innehåll att, därest den, som enligt bestämmelserna i 14 §
förverkat rätt till pensions uppbärande, hade här i riket bosatt hustru eller
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 18. 58
barn under aderton år, Konungen skulle äga, efter pröfning af de i det
särskilda fallet föreliggande omständigheterna, att för den tid, pensionen
eljest skolat utgå, af pensionsfondens medel tilldela hans hustru eller
barn understöd, hvilket till sammanlagdt belopp icke finge öfverstiga
en tredjedel af pensionen.
Till det förslag, kommittén sålunda framställt, torde jag få återkomma,
då jag till granskning upptager det öfriga innehållet i 14 § af
ifrågavarande lagförslag.
Undantag från förbudet mot pensions förening med lön eller
pension för annan statstjänst.
Kommittén, som från föregående lagförslagen i 16 § upptagit ett
stadgande i syfte att förekomma förening af pension för tjänst, som i
pensionslagen afses, med lön eller pension för annan sådan tjänst eller
annan statstjänst, har dock ansett sig böra tillse, huruvida icke den
tjänstinnehafvare genom pensionslagen ålagda skyldighet att erlägga
pensionsafgift lordrade vissa undantagsbestämmelser från denna allmänna
hufvudregel; och har kommittén förklarat sig hafva funnit förutsättningen
för att förening af pension vare sig med lön eller med annan
pension skulle kunna anses befogad vara den, att den vid afgång från
tjänsten till pension enligt denna lag berättigade tjänstinnehafvaren
antingen l:o) då jämväl innehade annan tjänst med lön af staten, eller
2.o) förut innehaft annan tjänst, som i lagen afses, och för sistnämnda
tjänst åtnjöte pension, eller ock 3:o) då vore eller sedermera komme i
åtnjutande af pension för statstjänst, å hvilken denna lag- icke vore
tillämplig. '' to
Kommittén, som äfven här utgått från det antagande, att tjäustmnehafvaren
genom erläggande af de i pensionslagen stadgade avgifter
själf bekostade tredjedelen af sin blifvande pension, har på grund häraf
ansett tjänstinnehafvare, som behörigen erlagt dessa utgifter, äfven böra
vara berättigad att under alla omständigheter, så vida pensionsrätten
eljest icke blifvit af honom förverkad, få, i den mån han uppfyllt de för
pensions åtnjutande stadgade villkor, uppbära mot samma afgifter
svarande andel af pensionsbeloppet; och då denna andel, som visserligen
icke i hvarje enskildt fäll komme att utgöra en tredjedel, dock enligt
genomsnittsberäkningen kunde antagas uppgå till omkring en tredjedel
af jjensionsbeloppet, bär kommittén funnit sig äga anledning föreslå,
att från den allmänna regeln, att enligt pensionslagen utgående pension
g) Pensionsförening
med lön
eller annan
pension
(''pensionslagen
16 §).
54 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
icke fino-e förenas med lön eller pension för annan statstjänst, måtte
medoåfvas undantagsbestämmelser, med tillämpning al h vilka.
& l:o) för den, som vid afgång från tjänsten åtnjöte lön lör annan
tjänst, pension finge, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjötes,
utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser
eljest skolat utgå; . .
2:o) för den, som vid afgång från tjänsten åtnjöte pension tor
annan tjänst, som i denna lag afses, pension finge utgå för bägge
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen vore lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel; och
3:o) för den, som vid afgång från tjänsten åtnjöte eller sedermera
erhölle pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke ägde tillämpning,
pension för den förra tjänsten finge utgå med en tiedjedel af det
belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda
pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen
finge ökas med hvad som motsvarade skillnaden.
ö Då jag har för afsigt att föreslå intagande i pensionslagen af det
af kommittén förordade stadgandet, att »pension för tjänst, som i denna
lag afses, må, ändock att de för erhållande af pension föreskrift^ villkor
uppfyllts, icke förenas med lön eller pension för annan sådan tjänst
eller annan statstjänst», anser jag mig redan i detta sammanhang höra
tillkännagifva, att jag i hufvudsak delar kommitténs uppfattning om de
inskränkningar i afseende å detta förbud, hvilka måste anses påkallade
af hänsyn till tjänstinnehafvarnes skyldighet att medelst egna utgifter
bidraga till sin pensionering.
1:0; Bestämmelser,
som
angå sättet
för beräkningen
af beloppet
af kel
pension (pensionslagen
* §•
I fråga om sättet för beräkningen af hel pension anför kommittén
i den motivering, som föregår lagtexten, följande:
»Vid beräkning af det pensionsbelopp, som skall utgå till tjänstinnehafvare,
hvarom nu är fråga, hänför man sig för närvarande uteslutande
till den lön, han på grund af vid tiden för afskedet innehafvande
tjänst är berättigad att åtnjuta. Detta b Brukningssätt torde nog också
i allmänhet vara ägnadt att gifva ett nöjaktigt resultat; men omständigheterna
kunna dock vara sådana, att det måste anses innebära en oegentlighet
att vid pensionsbeloppets beräkning utgå endast Irån den lön,
som den afskedstagande tjänstinnehafvaren vid ofvannämnda tidpunkt
Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 18. 55
äger att tillgodonjuta. Ett sådant förhållande inträffar nämligen enligt
kommitténs åsikt, om den afgående tjänstinnehafvaren åtnjutit dessa
aflöningsförmåner under allenast någon kortare tid omedelbart före
afskedet, samt tilläfventyrs sökt tjänsten med hänsyn hufvudsakligen
till den blifvande, förmånligare pensionen. Utan att vidare inlåta sig
på frågan, huruvida behof må förefinnas af någon bestämmelse i pensionslagen,
som vore i sin mån ägnad att motverka befordringar och transporter
i det nyss antydda syftemålet, har kommittén ansett det vara i och för
sig fullt riktigt att beräkna beloppet af den pension, staten består en
afgående tjänsteman lör hans återstående lifstid, med hänsyn till de
aflöningsförmåner denne ägt att uppbära, icke blott under det sista året,
utan under senaste tidsskedet af sin verksamhet i statens tjänst. Såsom
ett lämpligt sådant tidsskede har kommittén trott sig böra föreslå de
närmast före afskedstagande! förflutna tio åren. Hd pension skulle då
komma att utgöra en tiondedel af sammanlagda beloppen af de högsta
pensionsunderlag, som under hvart och ett af de tio senast förflutna
åren varit för tjänstinnehafvaren gällande. För sådan anordning i
afseende å pensionsbeloppets beräkning, som den nu af kommittén förordade,
talar jämväl den omständighet, att den afgift, med hvilken
tjänstinnehafvaren skulle bidraga till täckande af en del af pensionskostnaden,
bör, enligt hvad kommittén har för afsikt att föreslå, utgå
med viss procent å det för tjänstinnehafvaren för hvarje år gällande
pensionsunderlag. Och tydligt är att, därest pensionen komme att utgå
med hänsyn till pensionsunderlaget, sådant som detta gestaltat sig endast
för det sista året, den afgående tjänstinnehafvare, som kanske blott för
ett eller annat år erlagt afgift, beräknad å nämnda pensionsunderlag,
men dessförinnan afgift å ett betydligt lägre pensionsunderlag, i sådant
fäll skulle i pensionshänseende blifva ställd alltför gynnsamt i förhållande
till den tjänstinnehafvare, hvilken under en lång följd af år betalt
pensionsafgift, beräknad å samma pensionsunderlag, som komme att
läggas till grund vid beräkning af det till honom utgående pensionsbeloppet.
»
I den speciella motiveringen till 4 § yttrar kommittén vidare:
»Till grund för beräkningen af hel pension skola enligt kommitténs
förslag läggas de belopp, som utgjort högsta pensionsunderlag för tjänstinnehafvaren
under hvart och ett af de närmast före afskedstagandet
förflutna tio åren. Har den afgående tjänstinnehafvaren under hvart
och ett af dessa tio år innehaft samma tjänst, eller har han under fen
del af nämnda tidrymd innehaft en och under återstående tiden eu
annan sådan tjänst, att pensionslagen därå äger tillämpning, bör tyd
-
56
Kungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 18.
ligen icke den minsta svårighet möta för pensionsbeloppets beräkning.
Pensionsunderlagen — sådana de för hvart och ett af de tio åren
gestaltat sig — sammanläggas och den därvid uppkommande summan
divideras med tio, då kvoten visar det belopp, hvarmed hel pension
skall utgå. Skulle åter tjänstinnehafvaren under något eller några af
de tio åren icke innehaft sådan anställning i statens tjänst, att därmed
varit förenad rätt till pension, komme pensionsunderlag att saknas för
det året eller de åren och dividenden blefve följaktligen så mycket
mindre.»
»Emellertid torde äfven det fall komma att inträffa, att en tjänstinnehafvare
under någon del af de närmast före afskedstagandet förflutna
tio åren, utan att tillika innehafva sådan tjänst, hvarå pensionslagen
äger tillämpning, innehaft annan statstjänst, hvarmed rätt till pension
varit förenad; och på det att en dylik tjänstinnehafvare vid pensionsbeloppets
bestämmande icke må blifva lidande till följd däraf, att föreskrift
saknades beträffande beräkningen af pensionsunderlaget för den
tid sådan tjänst innehafts, har kommittén här intagit förslag till stadgande
därom, att äfven för den tid pensionsunderlag skall beräknas och
därvid tillämpas de i pensionslagen gifna föreskrifterna för sådant
underlags beräkning. Med tillhjälp af ett sådant, på rättvisa grundadt
stadgande torde, enligt hvad kommittén föreställer sig, blifva undanröjd
den tvekan, som tilläfventyrs eljest i något fall skulle kunna uppstå i
fråga om pensionsbeloppets riktiga beräkningsgrund.»
Statskontoret, som i sitt till Kungl. Maj:t afgifna underdåniga
utlåtande öfver kommitténs förslag till pensionslag ansett sig böra
inlägga en gensaga mot hvad kommittén i 4 § föreslagit om sättet
för beräkning af hel pension, yttrar till stöd härför.
»Då numera i de allra flesta fall aflöningen för de civila tjänstinnehafvare,
å hvilka den blifvande pensionslagen skulle komma att
tillämpas, är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar med rätt för den
tjänstinnehafvare, som uppnått stadgad pensionsålder, att få såsom
pension uppbära ett belopp, motsvarande lönen oafkortad, torde man
väl kunna säga, att genom antagande af kommitténs lagförslag det
normala pensionsbeloppet, eller med andra ord beloppet af hel pension,
icke skulle komma att undergå någon väsentlig förminskning livad
beträffar det öfvervägande antalet af tjänstinnehafvare, då i regeln
tjänstinnehafvarens lön vid afskedstagandet torde vara till beloppet lika
me’d den, som han uppburit under de tio år, hvilka närmast föregå
afskedet. Där så icke är händelsen, torde detta i de allra flesta fall
bero på att omreglering af löneförhållandena under nämnda tidrymd
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
sigt rum eller att en tjänstinneliafvare till följd af ämbetsverkets omorganisation
och däraf föranledda ogynnsamma befordr inge förhållanden
eller andra omständigheter, å hvilka han icke varit i tillfälle att inverka,
vunnit en sen befordran till den tjänst, han vid pensionsålderns inträde
bekläder. 1 sådana enstaka fall skulle nu kommitténs förslag, enligt
hvilket till grund för beloppet af hel pension bör läggas, icke den
afgångsskyldige tjänstinnehafvarens lön, sådan den vid tiden för afgången
utgår, utan i stället medeltalet af de senaste tio årens lönebelopp, vara
ägnadt att medföra en betydande reduktion af pensionen, jämförd med
den, som under liknande förhållanden enligt nuvarande pensionsbestämmelser
utfaller. Om under nyss antydda förutsättning redan hel pension,
beräknad på det sätt, kommittén föreslagit, komme att utgå med ett så
lågt belopp, att det icke kunde befinnas tillfredsställande hvarken för
pensionstagaren eller för staten, såsom pensionsgifvare, blefve detta
naturligtvis i ännu högre grad tillfället, där endast s. k. afkortad pension
kunde komma att beviljas.»
»Med hänsyn till här anmärkta förhållanden kan statskontoret
därför icke anse det vara välbetänkt att, samtidigt med införande af
skyldighet för tjänstinnehafvarne att själfva bidraga till sin pensionering
medelst erläggande af pensionsafgifter till afsevärda belopp, för en del
af samma tjänstinneliafvare minska den pension, som hittills, utan något
som helst bidrag å deras sida, ansetts böra tillkomma dem. Då statskontoret
— som icke funnit de af kommittén anförda skälen för det af
kommittén förordade sättet att beräkna hel pension innebära tillräcklig
anledning för vidtagande af förändring i det hittills vedertagna sättet
för pensionsbeloppets beräkning — föreslår eu bestämmelse i pensionslagen
af det innehåll, att hel pension skall utgå med samma belopp
som det för tjänstinnehafvaren vid tiden för hans afgång från tjänsten
gällande pensionsunderlag, hvilket endast innebär bibehållande af nuvarande
allmänna beräkningssättet för pension åt de tjänstinneliafvare,
hvarom här är fråga, tror sig statskontoret till stöd härför äfven kunna
åberopa, att det icke kan antagas hafva varit Riksdagens mening att,
utöfver den väsentliga värdeminskning af pensionsförmånen, som inträder
genom tjänstinnehafvarne åliggande skyldighet att erlägga pensionsafgifter,
ytterligare förringa värdet af denna förmån. Till bestyrkande
af detta antagande torde statskontoret få erinra om det förhållande,
att, sedan Eders Kungl. Maj:t i proposition till 1904 års riksdag angående
ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för
de vid dem anställda lärare föreslagit, att pensionsbeloppet skulle utgöra
för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar af de löneförmåner, han under
Bill. till BiJcsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
de sista tio åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit,
i den händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock att pensionsbeloppet
icke i något fall finge öfverstiga 3,000 kronor, så beslöt, i
enlighet med därom af motionär inom andra kammaren väckt förslag,
Riksdagen, att pensionsbeloppet skulle utgöra för ordinarie öfningslärare
två tredjedelar af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal
för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela
tiden själf bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen oafkortad.»
»Slutligen får statskontoret, beträffande den finansiella verkan af
en sådan förändring i sättet för pensionsbeloppets beräkning som den
af statskontoret nu förordade, framhålla, att denna verkan helt visst
skulle visa sig blifva utan särdeles stor betydelse för staten men däremot
af afgörande betydelse för den tjänstinnehafvare, som med tillämpning
af ett sådant beräkningssätt för hel pension som det kommittén
föreslagit, komme att se sin pension reducerad till ett belopp, hvarmed
icke ens de allra nödvändigaste lefnadsbehofven skulle kunna tillfredsställas.
Uppstode ett sådant missförhållande, påkallade detta naturligtvis
framställning om beredande af fyllnadspension, hvilket borde, om möjligt,
undvikas.»
Under hänvisning till dessa sina uttalanden har statskontoret därför
hemställt, att andra stycket i 4 § måtte erhålla denna förändrade
lydelse:
»Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.»
Jämför man nu å ena sidan de skäl, kommittén anfört till stöd
för sitt förslag om införande af ett nytt sätt för beräkning af pensionsbeloppet,
och å andra sidan de skäl, som enligt statskontorets mening
tala för bibehållande i hufvudsak af enahanda beräkningssätt, som för
närvarande tillämpas vid fastställande af pensionsbeloppen för de civila
tjänstinnehafvare, hvarom nu är fråga, synes det mig som skulle de
senare vara tyngre vägande; och jag anser vid sådant förhållande
anledning saknas att frångå ett beräkningssätt, till förmån för hvilket
Riksdagen helt nyligen, enligt hvad statskontoret erinrat, gjort ett
bestämdt uttalande.
På grund af det nu anförda finner jag mig böra tillstyrka införande
i pensionslagen af en punkt med den af statskontoret föreslagna
lydelse i stället för andra stycket i 4 § af kommitténs lagförslag.
59
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Jag anhåller att nu få öfvergå till de af kommittén föreslagna
stadganden om afkortade pensionsbelopp och om pension vid olycksfall
i tjänsten.
Efter att hafva erinrat, hurusom, livad beträffar de civila tjänstinnehafvare,
hvarom denna lag skulle handla, det för närvarande icke
funnes några bestämmelser, som gjorde det möjligt för den tjänstinnehafvare,
hvilken blifvit af ålder eller sjuklighet oförmögen till vidare
tjänsteutöfning, men ännu icke uppfyllt de allmänna villkoren för rätt
till pension, att vid afgång från tjänsten erhålla annan pension än i
lyckligaste fall den efter nuvarande förhållanden alldeles otillräckliga,
som kunde tillkomma honom i egenskap af delägare i civilstatens pensionsinrättning,
har kommittén, då det otillfredsställande uti ett sådant
förhållande läge i öppen dag, framhållit behofvet af lämpligt afvägda,
allmänt gällande grunder, enligt hvilka dylika pensionsfrågor skulle
kunna i hvarje särskilt fall afgöras; och då det, enligt kommitténs
uppfattning, i en pensionslag, som stadgade ovillkorlig skyldighet för
tjänstinnehafvare att vid viss lefnadsålder afgå från tjänsten, blefve
en nödvändighet att upptaga bestämmelser, hvarigenom någon pensionsförmån
bereddes dylik till afgång pliktig men ännu icke till pension
enligt de allmänna villkoren berättigad tjänstinnehafvare, har kommittén
med anslutning till föregående lagförslag i förevarande hänseende upptagit
indelningen af pension i hel pension, d. v. s. det pensionsbelopp,
som utginge till tjänstinnehafvare, hvilken fullgjort alla de fordringar,
som lagen i regel uppställde såsom villkor för sådan tjänstinnehafvares
rätt till pension, och afkortad pension, d. v. s. sådan, som kunde tillläggas
tjänstinnehafvare, hvilken i ett eller annat afseende bruste i
uppfyllande af nämnda villkor och därför borde åtnöjas med en del af
det pensionsbelopp, som i annat fall tillkommit honom. Huru stor
denna del komme att i hvarje särskildt fall blifva, borde enligt kommitténs
mening göras beroende af det mindre antal tjänstår, som den
till afkortad pension berättigade kunde äga att räkna sig till godo i
förhållande till det för rätt till hel pension stadgade antal. Sålunda
borde, om sistnämnda antal vore t. ex. 35, afkortad pension utgå med
så många trettiofemtedelar af hel pensions belopp, som den afskedstagande
kunde räkna antal tjänstår o. s. v.
Kommittén har därjämte ansett särskilda bestämmelser om pensionsbeloppets
beräkning vara af nöden, för den händelse att tjänstinnehafvare
på grund af honom i tjänsten träffadt olycksfall förklarats
skyldig att från tjänsten afgå. 1 ett sådant fall vore det, enligt hvad
kommittén anfört, icke fråga om pension i den vanliga meningen, utan
3:o) Afkortade
pensioner
och pension
vid olycksfall
(pensionslagen
4
och 7 §5).
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
det gällde arbetsgifvarens skyldighet att hålla arbetaren skadeslös för
den förlust, som tillskyndades den senare, därigenom att han på grund
af olycksfall i arbetsgifvarens tjänst miste sin framtida utkomst. Efter
kommitténs mening vore det här så långt ifrån, att lefnads- och tjänstårens
större antal borde berättiga till större vederlag för mistad arbetsförtjänst
åt den af olycksfallet drabbade, att snarare motsatsen vore det
rätta, då för den unge och lifskraftige arbetaren framtiden måste anses
representera ett vida högre kapitalvärde än för den, som redan lagt
den bästa arbetstiden bakom sig.
Vid olycksfall i tjänsten borde därför enligt kommitténs mening
vid bestämmande af pensionsbeloppet alltså l:o) afseende icke fästas
vid antalet af den skadades lefnads- och tjänstår och 2ro) pensionen
utgå med ett belopp, som ungefär motsvarade hvad tjänstinnehafvaren
varit berättigad att af sina aflöningsförmåner uppbära, därest han fått
kvarstå i den tjänst, hvari olycksfallet träffat honom. Då nämnda belopp
i allmänhet kunde anses sammanfälla med det pensionsunderlag, som
för tjänstinnehafvaren vore gällande vid tiden för olycksfallet, har
kommittén föreslagit, att, då tjänstinnehafvare afginge från tjänst på
grund af honom träffadt olycksfall i tjänsten, pensionen skulle utgå med
enahanda belopp som det vid tiden för olycksfallet för tjänstinnehafvaren
gällande pensionsunderlag.
I anledning af dessa kommitténs uttalanden, i hvilka jag för min
del kan instämma, anser jag mig här endast böra erinra, att den af kommittén
föreslagna beräkningsgrunden för pension åt en på grund af
olycksfall i tjänsten afgången tjänstinnehafvare torde kunna anses sammanfalla
med den af mig för hel pension föreslagna beräkningsgrund.
4:o) Föreskrifter
angående
skyldighet
för
tjängtinnehafvare
att
lämna tjänsten
(pensionslagen
6
och 7 §§).
I afseende å tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten
yttrar kommittén:
»En af pensionslagens viktigare uppgifter bör enligt kommitténs
mening blifva att genom lämpligt afvägda bestämmelser så ordna frågan
om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten, att dylik skyldighet
förefinnes i alla de fall, då det måste anses ådagalagdt, antingen
att till följd af hög ålder tjänstinnehafvares arbetsförmåga blifvit så
nedsatt, att lian icke vidare kan på ett tillfredsställande sätt fylla sin
plats, eller ock att långvarig sjukdom, vanförhet eller lyte gör honom
för framtiden till tjänsteutöfning oförmögen.»
»Uti nu ifrågavarande hänseende har det synts kommittén nödigt
att skilja mellan, å ena sidan, dem, som innehafva domarämbeten och
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 18. 61
alltså utöfva ett kall åt den art, att frågan om kvarstående i ämbete
utöfver viss åldersgräns icke synes böra göras beroende af någon
myndighets beslut, samt, å andi-a sidan, öfrige ämbets- och tjänstemän,
i afseende å hvilka frågan om kvarstående i tjänsten utöfver viss åldersgräns
i hvarje särskildt fall bör kunna öfverlåtas åt öfverordnad myndighets
profning.»
»Ovillkorlig skyldighet att från tjänsten afgå bör, enligt kommitténs
åsikt, inträda:
l:o) för hvarje tjänstinnehafvare, därest han antingen fyllt sjuttio
år eller, efter att under fem på hvarandra följande år af sjukdom, vanförhet
eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden
till tjänstgöring oförmögen, eller ock träffats af olycksfall i tjänsten af
den beskaffenhet, att det befinnes för honom medföra framtida oförmögenhet
till tjänstgöring;
2:o) för innehafvare af domarämbete, därest han, efter att hafva
uppnatt de för rätt till hel pension stadgade lefnads- och tjänstår,
oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit och fortfarande
finnes vara till tjänstgöring oförmögen.»
»Annan tjänstinnehafvare än den, som innehar domarämbete, bör
enligt kommitténs mening visserligen vara skyldig att från tjänsten
afgå, så snart han uppnått den lefnadsålder, som utgör ett af villkoren
för erhållande af hel pension, men det må vara Konungen eller, där
viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet
obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren
pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna. Liknande medgifvande förefinnes redan nu bland villkoren
för åtnjutande af de å ett flertal lönestater uppförda aflöningsförmåner;
och genom ett sådant lagstadgande har kommittén velat tillgodose såväl
statens som den enskilde tjänstinnehafvarens ekonomiska intressen, hvilka
under här angifna förutsättning tydligen sammanfalla.»
1 motiverna till 6 § har kommittén beträffande denna fråga vidare
anfört:
»Där en tjänstinnehafvare på grund af framskriden ålder eller
långvarig obotlig sjukdom icke längre förmår att på ett tillfredsställande
sätt sköta de till hans tjänst hörande göromål, måste det icke allenast
för honom själf utan jämväl och i synnerhet från det allmännas sida
anses önskligt, att han lämnar plats för en annan, hvilken äger de för
tjänstens behöriga bestridande nödiga förutsättningarne. Därest en tjänst -innehafvares arbetskraft blifvit sålunda förbrukad, bör dock entledigandet
ske utan godtycke, enligt gifna regler och med behörigt tillgodoseende
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
af tjänstinnehafvarens berättigade anspråk på ett efter tjänstens beskaffenhet
och tjänstetidens längd afpassadt underhåll för återstående
lefnadsdagar; och kommittén bär redan erinrat om vikten däraf, att i
pensionslagen inflyta uttömmande och väl afvägda stadganden uti berörda
hänseende.»
»I fråga om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänst,
synes den hufvudregel böra uppställas, att tjänstinnehafvare, som uppnått
den för åtnjutande af hel pension stadgade lefnadsålder, bör vara skyldig
att afgå från tjänsten; och detta äfven om han vid nämnda tidpunkt
tilläfventyrs icke skulle räkna tillräckligt antal tjänstår för erhållande
af hel pension. I de allra flesta fall skall säkerligen den tjänstinnehafvare,
som hunnit den för hel pensions åtnjutande föreskrifna lefnadsåldern,
jämväl innehafva det för sådan pension bestämda minimiantalet
tjänstår; och där så icke skulle vara händelsen, torde väl detta oftast
vara att tillskrifva omständigheter, hvilka varit beroende af tjänstinnehafvarens
eget görande eller låtande och alltså icke kunna läggas det
allmänna till last.»
»Skulle emellertid en tjänstinnehafvare, som uppnått nämnda
lefnadsålder, befinnas vara till fortsatt tjänstgöring fullt duglig, bör
möjlighet förefinnas att under ännu någon tid taga hans arbetskraft i
anspråk; och kommittén har i detta syfte i sitt lagförslag upptagit
bestämmelser, innebärande att tjänstinnehafvare väl skall hafva skyldighet
att afgå från tjänsten, så snart han uppnått den för åtnjutande
af hel pension stadgade lefnadsåldern, men att det dock skall vara
Konungen eller vederbörande ämbetsmyndighet obetaget att med afskedet
låta anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna
i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna.»
»I fråga om dem, som innehafva domarämbeten, lämpar sig dock
icke, enligt hvad redan hlifvit påpekadt, ett dylikt villkorligt kvarstående
i tjänsten, såsom i någon mån oförenligt med en sådan tjänstinnehafvares
ställning. Kommittén föreslår därför för innehafvare af domarämbete
ovillkorlig skyldighet att afgå från ämbetet, efter det han uppnått
antingen den för alla tjänstinnehafvare föreslagna högsta lefnadsåldern
för kvarstående i tjänst, nämligen 70 år, eller ock den för åtnjutande
af hel pension stadgade lefnads- och tjänståldern, i detta senare fallet dock
endast i händelse tjänstinnehafvaren oalbrutet under sex månader på grund
af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen.»
»Då kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder måste betraktas
såsom ett undantagsförhållande, hvilket icke bör få fortfara alltför
länge; och då det äfven för den ämbetsmyndighet, på hvars pröfning
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. 6-i
Irågan om dylikt anstånd är beroende, kan vara synnerligen önskvärdt,
att lagen föreskrifver en bestämd gräns, utöfver hvilken kvarstående i
tjänst icke under några förhållanden medgifves, har kommittén i lagförslaget
såsom en sådan åldersgräns antagit uppnådda 70 lefnadsår,
hvilken ålder redan nu, vid beviljande af tillstånd att kvarstå i tjänst
efter hunnen pensionsålder, i de flesta fall icke torde öfverskridas.
Kommittén anser alltså, att, sedan tjänstinnehafvare, å hvilken pensionslagen
äger tillämpning, uppnått 70 års ålder, bör han hvarken äga rätt
eller ens kunna på ansökning medgifvas rätt att längre kvarstå i tjänsten.»
»Ovillkorlig rättighet för tjänstinnehafvare att få i tjänsten kvarstå,
ända till dess han uppnått den i 5 § stadgade lefnadsåldern, skulle
emellertid i vissa fall kunna medföra afsevärda olägenheter och fördenskull
icke vara förenlig med ett behörigt iakttagande af hvad det allmännas
fördel fordrar. Pensionslagen bör för sådana fall innehålla
stadganden, som berättiga att utan afbidan af den tid, då tjänstinnehafvare
uppnått den för rätt till åtnjutande af hel pension bestämda
lefnadsåldern, afskeda tjänstinnehafvare; dylika fall föreligga, dels då
tjänstinnehafvare, som under en följd af år — kommittén har, med
anslutning till hvad i sådant hänseende föreslogs uti det till 1899 års
riksdag aflåtna lagförslaget, ansett en tid af fem år böra bestämmas
såsom minimum — varit på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte ur
stånd att tjänstgöra, finnes vara jämväi för framtiden till tjänstgöring
oförmögen, dels ock då tjänstinnehafvare träffats af olycksfall i tjänsten
och af sådan anledning finnes för framtiden vara urståndsatt att tjänstgöra.
I senare fallet torde det tydligen böra få bero af omständigheterna,
huru lång tid som kommer att förflyta, innan rätten att meddela
afsked åt tjänstinnehafvaren göres gällande.»
Bestämmelser, livilka innebära skyldighet för tjänstinnehafvare att
under en viss gifven förutsättning afgå från tjänsten, äro visserligen
icke främmande för våra nuvarande förhållanden. Vid löne- och pensionsregleringar,
som företagits under senare årtionden, hafva nämligen såväl
militära som civila tjänstinnehafvare underkastats sådan skyldighet, vare
sig denna erhållit formen af ett villkor för åtnjutande af de med tjänsten
förenade löneförmånerna eller den blifvit förbunden med delaktighet uti
någon pensionskassa.
Ett flertal exempel på afgångsskyldighet, stadgad såsom förbehåll
för åtnjutande af de på aflöningsstaten uppförda förmåner, hafva redan
i det föregående blifvit af mig anförda; dock har i alla dessa fall med
plikten att afgå från tjänsten förbundits rättigheten att efter afgången
komma i åtnjutande af pension till belopp motsvarande lönen eller hvad
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 18.
som eljest enligt de för sådan tjänstinnehafrare bestämda pensioneringsgrunder
i pension högst medgifvits.
För de förutsättningar, under li vilka afgångsplikt åligger arméns
och flottans befäl och underbefäl med vederlikar, delägarna uti statens
järnvägstrafiks och telegrafverkets pensionsinrättningar, personalen vid
riksbanken och riksgäldskontor! samt, för jämförelsens skull, folkskolelärarekåren,
har statskontoret uti sitt underdåniga utlåtande lämnat
följande redogörelse:
»Beträffande arméns befäl och underbefäl med vederlikar är i nu
förevarande hänseende genom nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 stadgadt:
dels i punkt 7: att den löntagare, som med tre år öfverskridit
den för rätt till pension med fyllnadspension i den tjänst, han innehar,
stadgade lefnadsålder, skall, så snart han jämväl uppfyllt de villkor, som
för erhållande af de tjänsten åtföljande pensioner eljest äro föreskrifna,
vara skyldig att med pension och fyllnadspension afgå, såframt ej Kungl.
Maj:t eller den myndighet, som honom till tjänsten utnämnt, pröfvar
hans kvarstående i tjänst vara för riket nyttigt;
dels ock i punkt 8; att den löntagare, som i minst tre år lidit af
lamhet, blindhet eller vansinne, utan att anledning förefinnes, att han
kan återvinna tjänstbarhet, må, sedan detta förhållande genom föregående
undersökning blifvit vederbörligen utredt, kunna, utan egen ansökning,
från tjänsten skiljas mot åtnjutande under sin återstående lifstid af
pension från allmänna indragningsstaten till belopp, motsvarande pension
jämte fyllnadspension.»
»För flottans befäl och underbefäl med vederlikar gälla, jämlikt
punkt 8 i nådiga kungörelsen den 24 november 1876, ordagrant samma
bestämmelser som de, hvilka i punkt 8 af nådiga cirkuläret den 22 juni
1877 blifvit för arméns motsvarande personal gifna.»
»Uti nådiga reglementet för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
den 3 november 1882 äro i förevarande hänseende följande stadganden
meddelade:
§ 6. Berättigad till pension är delägare:
a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken lian i
tjänsteutöfning vid statens järnvägstrafik sig ådragit, icke vidare kan sin
befattning behörigen sköta och fördenskull af styrelsen afskedas;
b) som efter minst 10 tjänstår i ordinarie anställning vid statens
järnvägstrafik afskedas, emedan han antingen till följd af sjuklighet,
som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet
icke kan sin befattning behörigen sköta.
§ 7 mom. 1. Arliga beloppet af pension bestämmes, i män af
05
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
(len pensionsberättigades tjänstår, till vissa procent (minst 20, högst
80) af den medelaflöning, som uppkommer, då medeltalet tages af de
fem sista årsaflöningar, i förhållande hvartill den pensionsberättigade
näst före erhållet afsked, erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen, etc.
inom. 2. Delägare, som skall pensioneras på grund af bestämmelsen
i § 6 litt. a), erhåller såsom pension:
då han icke räknar fulla 23 tjänstår, 50 procent af den enligt
föregående mom. beräknade medelaflöning och,
då lian räknar fulla 23 tjänstår eller därutöfver, den procent, som
i föregående mom. är stadgad (d. v. s. 52 å 80 procent),
dock skall, därest kroppsskadan eller sjukligheten är af sådan beskaffenhet,
att delägaren icke kan bidraga till sin egen försörjning,
pensionen, oberoende af antalet tjänstår, utgå med 80 procent af liiedelaflöningen.
Inträffar pensionsrätter innan delägaren varit fem år i tjänst,
beräknas medelaflöningen efter det mindre antalet årsaflöningar.»
»Enligt nådiga reglementet för telegrafverkets pensionsinrättning
den 17 december 1886 är hvarje delägare, som i telegrafverkets tjänst
ådragit sig kroppsskada eller sjuklighet och icke vidare kan behörigen
sköta sin tjänst samt fördenskull erhåller afsked, berättigad till half
pension, d. v. s. ett belopp, som motsvarar:
30 procent afbeta aflöningen, då denna ej öfverstiger 4,000 kronor;
30 procent af 4,000 kronor, då hela aflöningen är större än 4,000
kronor, men icke öfverstiger 5,000 kronor; och
24 procent af hela aflöningen, då densamma öfverstiger 5,000
kronor.»
»För den vid riksbanken och riksgäldskontor anställda personalen
är i gällande reglementen stadgadt, att, då sådant för göromålens säkra
och skyndsamma gång finnes erforderligt, fullmäktige kunna på pensionsstat
förflytta tjänsteman eller vaktbetjänt, som af sjukdom eller
minskad arbetsförmåga är förhindrad att vidare på ett tillfredsställande
sätt gagna verket, oaktadt han ej anmält sig om afsked, i hvilket fall
fullmäktige äga att efter omständigheterna tillägga den, som afskedas,
antingen hela lönen i pension, ehvad de föreskrift^ lefnads- och tjänståren
äro uppnådda eller icke, eller ock en del af lönen, dock ej mindre
än att, om tjänståren understiga 35, å tre fjärdedels lön afdråges 1f
för hvarje bristande tjänstår, men om tjänståren öfverstiga 35 och.
åldersåren 60, pensionbeloppet ökas med ]/3. för hvarje Överskjutande
tjänstår eller ock med 1/60 för hvarje Överskjutande åldersår, därest
detta senare beräkningssätt skulle för pension stagaren ut falla förmånligare.»
Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 18.
»Slutligen bör i detta sammanhang jämväl erinras, hurusom riksdagen
år 1876 beviljade ökning i det till folkskolelärarnes pensionsinrättning
utgående årsbidrag med 200,000 kronor, på det att hel pension
måtte kunna tillkomma hvarje i öfrigt pensionsberättigad folkskolelärare
vid uppnådda 55 och afkortad pension vid uppnådda 50 lefnadsår,
samt på det att, i öfverensstämmelse härmed, då pension på grund af
obotlig sjukdom beviljades lärare, denne måtte erhålla hel pension,
därest summan af hans lefnads- och tjänstår utgjorde 85 i stället för
tillförne stadgade 90 år, allt emot villkor att folkskolelärare, sedan han
blifvit berättigad till hel pension, skulle vara skyldig att från tjänsten
afgå, såvida skolrådet ansåge hans fortsatta tjänstgöring icke vara gagnelig
för folkskolan.»
För egen del tillägger statskontoret, som i detta sammanhang ansett
sig böra till skärskådande upptaga frågan, huruvida de åt kortade pensioner,
som enligt kommitténs förslag borde vid tvångsafgång tillkomma
de afgångspliktiga, kunde under alla omständigheter befinnas
vara nöjaktigt afvägda, följande.
»Åf de utdrag ur gällande pensionsbestämmelser, som här lämnats,
visar det sig, att, på samma gång man låtit- sig angeläget vara att tillvarataga
statens eller det allmännas intresse genom stadganden, med
tillämpning af Indika det blir möjligt att ersatta en till tjänsteutöfning
oförmögen med annan därtill skickad person, man å andra sidan icke
uraktlåtit att därmed förena tillgodoseende af den genom sjukdom eller
olyckshändelse till afgång förpliktade tjänstinnehafvarens berättigade anspråk
på att icke lämnas utan existensmedel under återstående lefnadsdagar.
Klart är ock, att, liksom befintligheten af dylik förmån måste
utgöra eu dragningskraft till inträde i den tjänst, där sålunda tryggad
ställning stål- att vinna, hvarje steg, som tages i riktning att förminska
berörda trygghet, kommer att utöfva eu motsatt verkan på alla dem,
hvilkas kompetens och duglighet lämna dem möjlighet att välja mellan
olika slag af verksamhet. Att under sådana förhållanden för de tjänstinnehafvare.
hvilkas pensionsväsen skall regleras genom ifrågavarande
lag, bereda en ställning, som är vida mindre betryggande än den de
för närvarande äga, synes statskontoret hvarken vara klokt eller rättvist;
och statskontoret kan därför icke ansluta sig till lydelsen af den
bestämmelse, som intagits i 7 § andra stycket uti kommitténs förslag
till pensionslag. Sedan kommittén i 6 § föreslagit stadgande, enligt
hvilket ovillkorlig skyldighet att afgå från tjänsten inträder för tjänstinnehafvare,
som under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom,
vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra och beftnnes
67
Kungl. Mavts. Nåd. Proposition N:o 18.
vara äfven för framtiden till tjänstgöring oförmögen, innehåller 7 §
föreskrift om den pensionsförmån, som skall tillfalla dylik till afgång
från tjänsten förpliktad tjänstinnehafvare. Kommittén har i sådant afseende
visserligen föreslagit, att pension alltid skall utgå, men gjort
pensionens belopp så beroende af tjänstårens antal, att, med antagande
af kommitténs förslag i denna del oförändradt, fall måste inträffa, då
pensionsbeloppet, sålunda beräknadt, icke komme att motsvara ett efter
de måttligaste anspråk på lifvet afpassadt underhåll. Äfven om sådana
tall icke blefve alltför talrika, skulle däraf dock nödvändiggöras en hel
del framställningar om pensionsfyllnad, Indika riksdagen så mycket
mindre skulle kunna lämna utan afseende, som ett afslag å riksdagens
sida skulle komma att stå i strid mot hvad riksdagen beslutat i föregående
liknande frågor och förefalla så mycket mera oförklarligt, sedan
tjänstinnehafvarne börjat att själfva bidraga till pensionskostnadens
täckande.»
»Statskontoret har på grund af det nu anförda ansett det vara
nödvändigt att för det i G § c) omliandlade fall fastslå ett pensionsminimum;
och har statskontoret därvid dels med ledning af de pensionsbelopp,
som riksdagen under senare tider beviljat obotligt sjuka
tjänstinnehafvare med jämförelsevis kort tjänstetid, dels ock med hänsyn
tagen till de afgifter för pensionering, Indika hädanefter komma att af
dessa tjänstinnehafvare själfva erläggas, såsom pensionsminimum föreslagit
ett belopp motsvarande tre fjärdedelar af det för den afgångspliktige
tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag.»
Enligt kommitténs förslag uti pensionslagens 6 § skulle, såsom
af det anförda framgår, tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från
tjänsten i regel inträda:
för innehafvare af domarämbete, då han hunnit den i lagen högst
medgifna åldersgränsen af 70 lefnadsår, eller ock då lian, efter att
hafva uppnått för rätt till hel pension stadgade 67 lefnads- och 35
tjänstår, befunnes oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom
hafva varit och fortfarande vara oförmögen till tjänstgöring, samt
för hvarje annan tjänstinnehafvare, då han uppnått den lefnadsålder,
vid hvilken, om han tillika innehade stadgadt antal tjänstår, rätt
till hel pension funnes medgifven.
Framtida oförmögenhet till tjänstgöring skulle dock, oberoende af
lefnads- och tjänstårens antal, medföra skyldighet att från tjänsten afgå
för en hvar tjänstinnehafvare, som
antingen under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom,
vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
eller ock träffats af olycksfall i tjänsten.
Till de sålunda af kommittén föreslagna bestämmelser om tjänstinnehafvares
skyldighet att afgå från tjänsten borde, enligt hvad statskontoret
föreslagit, tillkomma ytterligare eu, som har afseende särskild!
å tjänstinnehafvare, anställd vid den lokala skogsförvaltningen, och får
jag beträffande anledningen till detta statskontorets förslag meddela
följande.
Enligt nådiga kungörelsen den 29 november 1889 är till skogsstaten
hörande tjänstinnehafvare, så snart han uppnått 65 lefnads- och
minst 35 tjänstår, förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å
allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, hvarvid dock förbehållits
Kungl. Maj:t eller domän styrelsen, där det tillkommer nämnda styrelse
att afskedet utfärda, rättighet att på ansökning gifva skogstjänsteman
eller skogsbetjänt i händelse af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd
afsked vid uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår.
Bibehållande af berörda bestämmelse, hvarigenom tillfälle beredes
att åt sådan innehafvare af skogsstatstjänst, som befinnes sjuklig eller till
hälsan försvagad, gifva afsked med pension redan efter uppnådda 60
lefnads- och 30 tjänstår, har af domänstyrelsen i dess nu afgifna underdåniga
utlåtande ansetts behöflig!
Till stöd härför har anförts, att, efter det högstberörda nådiga
kungörelse trädt i kraft, åtskilliga skogstjänstemän och krono] ägare måst
på grund af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd afgå från sina
tjänster före uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår; att det till och med
visat sig, att många kronojägare, innan de uppnått 60 år, af hälsoskäl
blifvit urståndsätta att vidare tjänstgöra, hvadan årstjänstledighet måst
dem beviljas, till dess afsked med pension vid sagda ålder kunnat erhållas;
att, då vikarie för kronojägare, som på grund af sjukdom erhölle
tjänstledighet, åtnjöte full aflöning, hyresersättning, där sådan förekomme,
jämväl däri inbegripen, statsverkets utgifter ej ökats genom pensioneringvid
60 års ålder af sådana tjänstinnehafvare inom denna klass, hvilka
till följd af oförmögenhet att uppehålla sina befattningar från dem afmätt;
att genom erfarenhet under de förflutna åren sålunda full bekräftelse
vunnits om behofvet af en tidigare pensionering af tjänstinnehafvare
vid skogsstaten än vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänst-år,
där de till följd af tjänstgöringens beskaffenhet blifvit urståndsätta att
tjänstgöra; att denna skogsstaten af Kungl. Maj:t och Riksdagen tillerkända
undantagsställning i fråga om pensionsrätt ingalunda kunde
anses äga motsvarighet i den af kommittén i 6 § c) angifna skyldigheten
att från tjänsten afgå, där tjänstinnehafvare, efter att under fem
6!)
Kungl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o 18.
pa, hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit
nr stånd att tjänstgöra, funnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen,
enär nämligen till följd af strapatser under tjänsteverksamhet i
skog och mark ådragna åkommor merendels ej vore af den art, att de
kunde af läkare hänföras till sjukdom, vanförhet eller lyte, ehuru de
hindrade en fortsatt sådan tjänstgöring; samt att det därför skulle blifva
till stort men för skogsväsendet, om rätten att i händelse af sjuklighet
eller försvagadt hälsotillstånd gifva innehafvare af skogsstatstjänst afsked
vid uppnådda 60 lefnads- och SO tjänstår utbyttes mot det ofvan
angifna af kommittén föreslagna stadgandet.
Under erinran att den nu gällande bestämmelsen om rätt för
vederbörande myndighet att vid tidigare lefnads- och tjänstålder gifva
skogstjänsteman eller skogsbetjänt afsked med rätt till pension måste
anses hafva tillkommit väsentligen af hänsyn till det allmännas intresse,
har statskontoret, under uttalande såsom sin mening att det egentliga
syftet med samma bestämmelse bäst skulle vinnas genom att göra tjänstinnehafvarens
afgång oberoende af hans därom gjorda ansökning, hemställt
om ett tillägg till lagförslagets 6 § af denna lydelse:
»Styrkes genom behörig läkares intyg, att vid den lokala skogsförvaltningen
anställd tjänstinnehafvare, som uppnått sextio lefnadsoch
trettio tjänstår, är sjuklig eller till hälsan försvagad, och pröfvas
af den myndighet, hvilken äger att bevilja tjänstinnehafvaren afsked,
nämnda förhållande vara hinderligt för tjänstens behöriga utöfvande,
inträder äfven i sådant fäll skyldighet för den tjänstinnehafvare att från
tjänsten afgå.»
De i lagförslagets 6 § angifna förutsättningar, under livilka för
vederbörande tjänstinnehafvare skulle inträda skyldighet att afgå från
tjänsten, synas mig samtliga vara grundade på en riktig uppfattning
af syftemålet med lagbestämmelser, livilka för rättighet att i tjänsten
kvarstå uppställa gränser, de där äro af tjänstinnehafvarens egen vilja
oberoende. Lika naturligt som det är, att man vid uppdragande af
nämnda gränslinjer endast har att taga hänsyn till hvad statens fördel
kräfver, lika billigt synes det mig dock å andra sidan vara, att staten
fortfarande såsom hittills vid pensionsförmånernas bestämmande tillser,
att en sådan till afgång från tjänsten förpliktad tjänstinnehafvare icke försattes
uti en i ekonomiskt hänseende alltför bekymmersam ställning. För
att sådant icke må kunna inträffa, torde i det i 6 § c) angifna fall en minimigräns
för pensionsbeloppet böra i lagen fastställas; och då hvad statskontoret
härutinnan föreslagit såsom pensionsminimum synes mig kunna
vara för bägge parterna tillfredsställande, i det att härigenom staten
70
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
såsom arbetsgivare icke konnne att öfver höfvan betungas och vederbörande
tjänst,innehafvare tillförsäkrades ett mot nöd betryggande underhåll
för återstående lefnadsdagar, har jag ansett mig böra ansluta
mig till statskontorets förslag i denna del.
Genom den framflyttning af pensionsåldern från 60 resp. 65 år
till 62 resp. 67 år, som skulle komma att äga rum enligt lagförslagets
5 §, har man sökt bereda staten eu afsevärd lättnad i pensionsutgifterna.
Ett sådant framskjutande af åldersgränsen torde dock icke
kunna anses vara ur det allmännas synpunkt önskvärdt under annan
förutsättning än den, att vederbörande rjänstinnehafvare befinnes kunna
i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna staten intill dess den för
pensionsrättens inträde iastställda högre lefnadsaldern blifvit uppnådd.
Skulle så icke vara händelsen, har grunden för åldersgränsens framflyttning
i själfva verket bortfallit; och utväg torde under sådana omständigheter
böra beredas att ur tjänsten aflägsna tjänstinnehafvare,
som visat sig sakna de förutsättningar, utan hvilka ett kvarstående i
tjänst måste anses vara mera till skada än till gagn för det allmänna.
Liksom beträffande de vid skogsstaten anställda tjänstemän och betjänte
nu tinnes stadgad rättigheten att för tillgodoseende af. statens bästa
före den vanliga pensionsålderns uppnående aflägsna sådan tjänstinnehafvare,
hvars försvagade hälsotillstånd visat sig hederligt för tjänstens
behöriga utöfvande, så synes det mig som skulle man i eu blifvande
pensionslag icke kunna undvara en bestämmelse, hvarigenom det öfver1
ämnades åt Konungens pröfning att, uppå vederbörande ämbetsmyndighets
framställning, förklara den tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten
afgå, som befinnes vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden
och som tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder
vid 67 lefnadsår, uppnått eu lefnadsålder af minst 65 år eller, där enligt
samma paragraf rätt till hel pension inträder vid 62 år, uppnått en
lefnadsålder af minst 60 år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare
vid den lokala skogsförvaltningen, uppnått en lefnadsålder af minst
63 år. Eu punkt af nu angifvet innehåll torde därför böra i 6 § inflyta.
De bestämmelser, som i lagförslaget upptagits om rätt för vederbörande
ämbetsmyndighet att låta en tjänstbar men till afgång enligt
lagen förpliktad tjänstinnehafvare vid tjänsten bibehållas, skilja sig från
hvad i detta hänseende för närvarande i allmänhet gäller endast genom
fastställande af 70 år såsom den åldersgräns, hvilken icke i något fall
lar öfverskridas, och hafva icke gifvit anledning till erinran från min sida.
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Enligt 14 § pensionslagförslaget skulle rätt att för framtiden uppbära
beviljad pension förverkas:
a) af den, som dömes till förlust af medborgerligt förtroende eller
i stället för afsättning till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen;
b) af den, som upphör att vara svensk medborgare.
1 motiverna till berörda lagparagraf anför kommittén:
»Af pensions egenskap att vara eu af förut innehåll tjänst omedelbart
beroende förmån måste den slutsats dragas, att, därest grunden för
rätten till pension skulle bortfalla, äfven pensionsförmånen bör upphöra.
Skulle alltså en pensiontagare blifva dömd till förlust af medborgerligt
förtroende, bör hans rätt att vidare uppbära pensionen vara förverkad,
enär för tjänstinnehafvare förlust af medborgerligt förtroende alltid
drager med sig förlust af innehafvande ämbete eller tjänst. Likaledes
bör tydligen, om det skulle inträffa att en pensionstagare för under
tjänstetiden begånget brott gjort sig skyldig till afsättning och — då
afsättning i sådant fall icke kan såsom straff användas — i stället för
afsättning ådömes straff, hvarom i 2 kap. 17 § strafflagen förmäles, en
sådan pensionstagare icke vidare få tillgodonjuta rätten att uppbära
pension.»
»Slutligen torde äfven rätten till beviljad pensions uppbärande
för framtiden böra förverkas, därest en pensionstagare skulle öfvergå
till främmande nationalitet, enär han därigenom upphör att äga den
egenskap af svensk medborgare, hvilken, enligt hvad förut blifvit sagdt,
skulle utgöra en nödvändig förutsättning för att tjänstinnehafvare vid
afskedstagandet må kunna tilläggas pension.»
»Utom de nu omförmälda anledningarne till förlust af rättigheten
att för framtiden uppbära beviljad pension upptogs i det kungl. lagförslaget
en omständighet, som borde föranleda beviljad pensionsförmåns
upphörande under viss tid. Ett dylikt afbrott i pensionsförmånens
åtnjutande skulle enligt berörda lagförslag inträffa, därest pensionstagare
efter erhållet afsked med stöd af ofvan åberopade lagrum i stället för
mistning af tjänsten på viss tid ådömdes fängelsestraff; ity att han,
under den tid fängelsestraffet varade, icke skulle få uppbära pensionen.
Då emellertid straffarten fängelse icke för sådant fall lärer användas,
och då, om så skulle hända, fängelsestraffet måste anses hafva till uppgift
att motsvara den ekonomiska förlust, mistningen af de med tjänsten
förenade aflöningsförmåner skulle hafva medfört för den skyldige, om
han vid tiden för sakfällandet varit i besittning af tjänsten, har kommittén
ansett riktigast, att pensionslagen icke upptager någon be
-
5:o) Bestämmelser
om
förverkande
af pension
eller viss del
däraf (pensionslagen
14 §,.
72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
stymmelse, som vore iignad att skärpa det åt domstolen ådömda
straffet.»
»Kommittén liar icke funnit erforderligt, att i pensionslagen upptages
någon bestämmelse i afseende å den tidpunkt, med hvilken pensionens
förlust skall betraktas inträda. Kommittén tiar nämligen ansett
det såsom en gifven sak, att då denna förlust, såvidt det rör de i 14
§ a) omförmälda fall, alltid måste grundas på befintligheten af domstols
laga kraft ägande utslag, hvarje pensionsbelopp, som förfaller till
utbetalning etter det sådant utslag föreligger, bör anses förverkadt. I
fråga åter om tidpunkten, då den, som upphört att vara svensk medborgare,
skall betraktas förlustig rätten att uppbära pension, synes
denna böra anses sammanfalla med den tidpunkt, då medborgarrätten
upphörde, vare sig detta skedde genom ett uttryckligt lösande från de
skyldigheter, som åligga svensk medborgare, eller på annat sätt. Äfven
här synas de efter nämnda tidpunkt till utbetalning förfallna pensionsbeloppen
böra anses förverkade.»
I anledning af kommitténs förslag under 14 § anför statskontoret:
»Enligt innehållet i första stycket b) skulle den, som upphör att
vara svensk medborgare, förverka rätten att för framtiden uppbära beviljad
pension; och motsvarande bestämmelse återfinnes såväl i lagförslaget
af 1894 som i det för 1899 års riksdag framlagda lagförslag.»
»Af motiverna till 1894 års lagförslag inhämtas, att förslagsställarne
funnit ett dylikt stadgande innefatta en sådan bestämmelse, hvilken
tillhör hvarje pensionslag och icke tarfvar någon särskild motivering».
»Uti motiverna till nu förevarande lagparagraf heter det, att rätten
till beviljad pensions uppbärande för framtiden torde böra förverkas,
därest en pensionstagare skulle öfvergå till främmande nationalitet, enär
han därigenom upphör att äga den egenskap åt svensk medborgare,
hvilken enligt detta lagförslag utgör en nödvändig förutsättning för
att tjänstinnehafvare vid afskedstagandet må kunna tilläggas pension.»
»Då särskildt med hänsyn därtill att tjänstinnehafvarne genom
egna tillskott skulle komma att själfva bekosta en del åt pensionen,
tvekan nog kan uppstå om det befogade i en bestämmelse sådan som
den föreslagna, har statskontoret ansett frågan vara värd en mera ingående
undersökning, hvars företagande gifvit vid handen följande förhållanden.
»
»För de tjänstinnehafvare, å hvilka denna lag är afsedd att vinna
tillämpning, finnes för närvarande icke någon positiv bestämmelse på
gnmd af hvilken förlust af författningsenligt förvärfvad pension af stats
-
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
medel skulle blifva eu påföljd vare sig för den pensionär, som afflytta!-från riket, eller för den, som blifver annan makts undersåte och därigenom
förlorar sin svenska medborgarrätt.))
))Då pensionär å allmänna indragningsstaten från riket afflyttat,
liar emellertid i särskilda fall frågan om hans rätt att fortfarande få
åtnjuta pensionen gjorts till föremål för nådig pröfning; och anledningen
härtill synes hafva varit ett stadgande i kungl. brefvet den 25
mars 1793 angående ''Kungl. Maj:ts liåfstat’ m. m. Uti detta bref har
nämligen — sedan Kungl. Maj:t i anseende till förekomna särskilda
omständigheter tillåtit hustrun till en lifknekt att, oansedt hon sig på
utrikes ort uppehölle, icke dess mindre få tillgodonjuta en henne genom
kungl. bref den 27 december 1786 anslagen pension — ''på det sådant
icke måtte tjäna andra till praejudicat’, förordnats, att, i händelse bland
de öfriga, som på beneficii- och benådningsstaten vore uppförda, någon
antingen för det dåvarande vore i främmande land boende eller ock
därefter sig utur riket begåfve, densamme då icke finge utbekomma
mer än hälften af den anslagna årliga pensionen eller understödet, så
länge och intill dess en sådan pensionär befunnes inom rikets gränser
vara återflyttad.’))
»Något fall, då pensionär å allmänna indragningsstaten öfvergått
till annan nationalitet, är icke statskontoret bekant.»
»Uti vissa af Kungl. Maj:t fastställda reglementen för pensionsinrättningar,
hvilkas verksamhet till större eller mindre del uppehälles
genom statsanslag, är uttryckligen stadgadt, hvilken inverkan pensionärs
afflyttning till utrikes ort eller öfvergång till annan nationalitet
skall utöfva på pensionsrätten.»
»Sålunda innehåller gällande reglemente för flottans pensionskassa
bestämmelser, enligt hvilka pensionstagare, som afflvttar till utrikes
ort, får bibehålla sin pension jämte fyllnadspension oförändrad,
hvaremot pensionstagare, som blifver främmande makts undersåte, har
fötverkat rättighet till pension jämte fyllnadspension under sin återstående
lifstid. Dessa bestämmelser gälla äfven i tillämpliga delar, då
till gratial berättigad änka eller barn afflyttar till utrikes ort.»
»I senast fastställda reglemente för civilstatens pensionsinrättning
stadgas, att vistande utom riket icke medför rubbning i pensionsrätten;
men i reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa heter det om
pensionär, som uppbär pension från allmänna änke- och pupillfonden,
d. v. s. uteslutande af statsmedel, att, om hon flyttar utrikes, minskas
hennes pension af denna fond till hälften, såframt icke Kungl. Maj:t
på särskilda skäl finner godt att därifrån bevilja undantag.»
Bill. till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.
10
74
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
»Af det för folkskolelärarnes pensionsinrättning gällande reglementet
inhämtas, att pensionstagare, som bosätter sig å utrikes ort,
utan att därtill äga Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd, därigenom förverkar
pension för den tid, han utrikes är, samt att, om pensionstagare varder
främmande makts undersåte eller träder utan Kungl. Maj:ts tillstånd i
främmande stats tjänst, hans rätt till pension upphör. Några häremot
svarande bestämmelser förekomma icke i reglementet för folkskolelärarnes
änke- och pupillkassa.))
»Då öfriga reglementen för pensionsinrättningar, genom hvilka
pensionering af statstjänstemän ombesörjes, såvidt statskontoret kunnat
rinna, sakna bestämmelser i nu förevarande hänseende, har tydligen
hvarken afflyttning ur riket eller öfvergång till främmande nationalitet
någon inverkan på rätten att åtnjuta enligt dessa reglementen beviljad
pension.»
»Upptagande i nu förevarande pensionslag af en bestämmelse om
ovillkorlig förlust af beviljad pension för den pensionär, som upphör
att vara svensk medborgare, torde säkerligen icke komma att medföra
vidare praktisk betydelse, enär bestämmelsen förmodligen endast i något
sällsynt undantagsfall skulle blifva tillämplig; och då härtill kommer,
att rättsgrunden för ett sådant stadgande synes statskontoret vara tämligen
tvifvelaktig, finner statskontoret sig böra hemställa, att ifrågavarande
bestämmelse icke må i eu blifvande pensionslag intagas, samt
att jämväl de i sista stycket af 14 § förekommande orden: ''bär i riket
bosatt’ må ur lagtexten utgå.»
Då den pensionsrätt, hvarom i denna lag är fråga, kan anses
vara grundlagd dels genom det arbete, pensionären under sin verksamhetstid
för statens räkning utfört, och dels genom direkta inbetalningar
å tjänstinnehafvarens sida, torde dessa omständigheter böra tagas i betraktande
vid afgörande af frågan, under hvilka förhållanden en redan
beviljad pension må anses vara af pensionären förverkad. Enligt kommitténs
lagförslag skulle rätten att beviljad pension för framtiden uppbära
anses förverkad, dels då pensionär låtit komma sig till last
visst brottsligt förfarande och dels då pensionär upphört att vara
svensk medborgare. I 14 § af lagförslaget stadgas nämligen, att pensionär
skall hafva för framtiden förverkat honom redan beviljad
pension, om han: Do) dömes till förlust af medborgerligt förtroende,
eller 2:o) dömes till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kap. 17 §
strafflagen. Samma påföljd skulle ock drabba den pensionär, som upphört
att vara svensk medborgare.
7 5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Härvid torde jag till en början få i minnet återkalla, hurusom
Kungl. Maj:t i nådig proposition af den 22 december 1897
föreslog Riksdagen att medgifva, att punkt It) i nådiga cirkuläret
angående ny pensionsreglering för armén den 22 juni 1877 måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
»Den, som efter laga rannsakning och dom blifvit förvunnen till
sådant brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende, skall
från och med månaden näst efter den, då domen vunnit laga kraft,
äfven vara förlustig sin rätt till åtnjutande af pension och fyllnadspension.
Huruvida åter den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt
förtroende, genom laga kraft ägande beslut blifvit afsatt
från s}rssla, med hvilken rätt till fyllnadspension enligt dessa grunder
är förenad, eller efter erhållet afsked dömd till straff jämlikt 2 kap.
17 § strafflagen, skall därigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension,
kommer i hvarje fall att bero på Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.»
I skrifvelse den 13 maj 1898 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att Kungl.
Maj:ts berörda framställning icke af Riksdagen bifallits, och anhöll,
dels att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i grunderna för arméns och flottans
pensionering, att den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt
förtroende, genom laga kraft ägande beslut blifvit afsatt från syssla,
med hvilken rätt till fyllnadspension vore förenad, eller efter erhållet
afsked förklarats hafva gjort sig till afsättning skyldig, skulle hafva
förverkat rätt till fyllnadspension, och dels att Kungl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida icke för alla klasser af ämbetsoch
tjänstemän samt betjänte, hvilkas pensionering delvis eller i sin
helhet bestredes af allmänna medel, motsvarande bestämmelser om förlust
af pensionsrätt eller pension borde blifva gällande, som de, Indika
kunde komma att stadgas beträffande armén och flottan.
Efter det vederbörande blifvit öfver Riksdagens framställning
börda, aflät Kungl. Maj:t den 6 april 1900 nådig proposition, hvari
föreslogs Riksdagen att besluta, att pension eller fyllnadspension af
statsmedel icke måtte tillkomma den, som genom domstols eller vederbörande
myndighets beslut blifvit afsatt eller för fel eller försummelse
i tjänsten afskedad från tjänstebefattning, med hvilken rätt till sådan
pension eller fyllnadspension vore förenad, ej heller den, som efter
erhållet afsked från dylik befattning blifvit genom i vederbörlig ordning
meddeladt beslut dömd medborgerligt förtroende förlustig eller
till, i stället för afsättning, straff jämlikt 2 kapitlet 17 § strafflagen;
76 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
att i dessa fall pensionsrätter! skulle anses vara förverkad vid den tid,
berörda beslut vunnit laga kraft; att i fråga om ämbets- eller tjänsteman,
lrvilkens pensionering bestredes af medel från kabinetts- eller konsul
skassan, pensionsrätten dock icke skulle anses förverkad, med mindre
Kungl. Maj:t förklarat sådan påföljd böra inträda; samt att, beträffande
huru i de omförmälda fallen förfaras borde i fråga om pension, hvartill
någon på grund af anställning i statens tjänst eller eljest kunde vara
berättigad från anstalt, som af staten understöddes, skulle gälla hvad
i reglementet för hvarje särskild sådan anstalt vore eller framdeles
kunde varda stadgadt.
Uti skrifvelse den 14 maj 1900 yttrade Riksdagen, att hvad
Kungl. Maj:t sålunda föreslagit beträffande förlust af pension eller
fyllnadspension, som utginge af statsmedel, syntes Riksdagen motsvara
hvad Riksdagen uti sin skrifvelse af den 13 maj 1898 åsyftat, samt att,
hvad vidkomme de pensioner, hvilka utginge från kassor, som endast
till en del underhölles af statsmedel och hvilkas pensionsväsende till
en annan, kanske betydligare del vore grundadt på bidrag af delägarne,
Riksdagen väl ansåg:e, att fullständig förlust af dylik pension vid då
ifrågavarande fall icke borde från statens sida påyrkas, men att det
dock syntes Riksdagen, som om lämpligen beträffande så stor andel af
sistnämnda pensioner, som kunde anses motsvara det af vederbörande
pensionsanstalt åtnjutna statsunderstödet, enahanda bestämmelser borde
blifva gällande som för de uteslutande af statsmedel utgående pensioner
och fyllnadspensioner. Under uttalande, att Riksdagen ansåge det vara
önskvärdt, att, såvidt sådant kunde vara möjligt, detta finge efter hand
blifva i vederbörlig ordning stadgadt uti pensionsanstalternas reglementen,
förklarade sig Riksdagen hafva bifallit Kungl. Maj ds i ämnet
gjorda framställning.
De sålunda beslutade bestämmelserna om förlust åt pensionsrätt
eller pension för den, som blifvit från innehafvande tjänst afsatt eller
förklarats hafva gjort sig till afsättning skyldig, blefvo därefter i nådig
kungörelse den 25 maj 1900 vederbörande till efterrättelse meddelade.
I de för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning och för telegrafverkets
pensionsinrättning gällande reglementen hafva äfven af Kungl.
Majd beslutats förändringar, åsyftande att tillmötesgå Riksdagens uttalade
önskningar i fråga om brottslig delägares uteslutande från den
andel af pension, som kan anses utgå af statsmedel.
Det vill synas mig, som borde jämväl i den nu förevarande pensionslagens
bestämmelser i hithörande delar enahanda uppfattning göras
gällande; och torde alltså pensionstagare, som dömts förlustig med
-
77
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
borgerligt förtroende eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kap.
17 § strafflagen, därigenom icke anses hafva förverkat hela sin pension
utan få, efter det sådan dom vunnit laga kraft, bibehålla så stor andel
af pensionen, som beräknas härleda sig från delägaroafgifter. Då
denna andel antagits blifva en tredjedel af pensionens hela belopp,
skulle alltså sådan pensionär få fortfarande uppbära en tredjedel af den
honom en gång tillagda pensionen.
Enär pensionsförmån, hvarom här är fråga, tillagts pensionären
på grund åt ett redan före afskedstagande! af honom utfördt arbete i
statens tjänst, anser jag lika med statskontoret tvifvelaktigt, huruvida
det kan åberopas verklig rättsgrund för den mening, att pensionär genom
att öfvergå till annan nationalitet bör anses hafva förverkat denna förmåns
åtnjutande för återstående lefnadsdagar. Att pensionär äfven i
sådant fall icke bör beröfvas frukten af de afgifter, han för erhållande
af denna pension måst erlägga, och att han således under alla omständigheter
bör bibehållas vid en tredjedel af pensionen, synes mig vara
uppenbart. Då emellertid nu gängse åskådningssätt icke med eu svensk
medborgares öfvergång till annan nationalitet — där denna handling icke
skulle företagas i ett mot det egna landet fientligt syfte — torde förbinda
upplattningen af något brottsligt eller för hans person nedsättande,
så synes mig, som skulle med detta åskådningssätt icke heller öfverensstämma
att belägga sådan öfvergång med den påföljd, att den intjänade
pensionen, i hvad den härledde sig från statsmedel, kornrne att afhändas
honom.
Skulle de åsikter, jag här uttalat, vinna Kungl. Maj:ts godkännande,
bör naturligtvis det sista stycket i 14 § af kommitténs förslag
utgå.
Efter omredigering af 14 § i enlighet med mina nu gjorda uttalanden,
skulle denna § erhålla följande lydelse:
»Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende
eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar
af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast
en tredjedel af det ursprungliga beloppet.»
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
(ko) Förbud Behofvet af bestämmelser, ägnade att förekomma dubblering af
‘"^pension8 pensioner, bär sedan länge gjort sig gällande, och Riksdagen bär i skrifmed
lön velse den 7 maj 1894 uttalat sig för vidtagande af åtgärder i sådant
pension''för syfte. Såsom jag redan antydt, synes mig kommitténs förslag i 16 § i
annan stats- bufvudsak tillgodose det i afseende a de ifrågavarande tjänstinnettousiigen"
bafvame förefintliga behofvet af stadganden, innefattande förbud mot
16 §.''i pensions förening med lön eller med pension för annan statstjänst, då
i betraktande tages, att vid sådant förbuds meddelande behörig hänsyn
måste tagas till den rätt till pension, som grundlagts genom lagstadgade
pensionsafgifters inbetalning. Eu af statskontoret framställd erinran
mot kommitténs affattning af 16 § l:o) bär jag dock funnit äga befogenhet.
Statskontorets ifrågavarande erinran är af följande lydelse:
»I motiveringen till 16 §, som handlar om förening af pension
med lön eller med annan pension, har kommittén uttalat, att tjänstinnehafvare,
med hänsyn till den enligt förslaget honom åliggande
skyldighet att erlägga afgift för blifvande pension, icke syntes böra
betagas hvarje möjlighet att få åtnjuta fördel af inbetalda afgifter,
hvarför kommittén, utgående från förutsättningen att dessa afgifter i
genomsnitt skulle motsvara en tredjedels pension, föreslagit bestämmelser
i syfte att därigenom skulle åt tjänstinnehafvare alltid bevaras rätten
till bekommande af nämnda pensionsandel.»
»Den af kommittén i 16 § l:o) föreslagna bestämmelsen, att för
den, som vid afgång från tjänsten ''åtnjuter lön för annan tjänst, pension
må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes, utgå med en
tredjedel af det belopp, som enligt pensionslagens bestämmelser eljest
skolat utgå’, synes emellertid ej fullt tillgodose det nyss angifna syftet,
såsom följande exempel torde klargöra. Om en tjänsteman, som vid
afgång från tjänsten är berättigad till pension å 3,000 kronor, åtnjuter
lön för annan tjänst med 1,000 kronor, varder han på grund af nyssnämnda
stadgande ställd i valet mellan att antingen få sin pension
nedsatt till 1,000 kronor och således sina inkomster förminskade till
2.000 kronor, eller ock, om lian vill åtnjuta full pension å 3,000 kronor,
frånträda den senare tjänsten och därvid helt och hållet uppoffra den
pensionsrätt å denna tjänst, han genom gjorda inbetalningar afpensionsafgifter
grundlagt. Obilligheten häraf, lärer näppeligen kunna bestridas
och torde framgå än tydligare vid eu jämförelse med bestämmelsen i
16 § 2:o), enligt hvilken i nyss angifna exempel tjänstinnehafvaren,
om han blifvit pensionsberättigad å den lägre aflönade tjänsten samtidigt
med eller förr än å den andra tjänsten, skulle, då han afginge
79
Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
äfven från denna senare, komma att i pension uppbära 3,333 kronor
33 öre.»
»Statskontoret anser därför, att mom. 1 af ifrågavarande paragraf
bör modifieras därhän, att pensionen och lönen tillsammans alltid må
uppgå åtminstone till beloppet af den pension, han skulle hafva uppburit,
om han icke innehaft någon annan tjänst; och synes stöd härför
äfven kunna hämtas af det motsvarande stadgandet i mom. 3.»
»Till mom. 1 synes alltså böra fogas följande tillägg: ''dock att,
därest härigenom pensionen och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet
af den pension, som eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas,
pensionen ökas med skillnaden’.»
1 anslutning till detta statskontorets uttalande kommer jag att
föreslå ett tillägg till lagförslagets 16 § l:o) af den lydelse, som blifvit
af statskontoret förordad.
I likhet med föregående lagförslag upptagas äfven i det nu föreliggande
vissa grunder för beräkning af tjänstår. Uti detta hänseende
anför kommittén i sin allmänna motivering till pensionslagens stado-anden
följande.
»Hittills har vid tjänstårsberäkning för statspensions erhållande i
allmänhet icke gjorts någon åtskillnad mellan tjänstgöringen i ordinarie
och i extra ordinarie anställningar i statens tjänst. Kommittén har icke
heller för afsikt att föreslå någon bestämmelse, ägnad att förändra gällande
praxis i detta fall. Därest den extra ordinarie anställningen icke
Unge föras vederbörande tjänstinnehafvare till godo vid beräkningen af
de tjänstår, som grundlägga pensionsrätt, så blefve med hänsyn till den
sena ålder, då befordran till ordinarie tjänst i regel inträder för de
civile tjänstinnehafvarne, icke annan utväg möjlig än att väsentligen
nedsätta det för rätt till pension af staten nu erforderliga antalet tjänstår.»
»Kommittén bär ansett uttrycket ''allmän tjänst’, hvilket i de föregående
lagförslagen användts för att beteckna den tjänst eu tofning som
berättigade till tjänstårsberäkning för erhållande af pension, böra utbytas
mot ''statens tjänst’. Dels synes det sväfvande begreppet ''allmän
tjänst’ böra i en lag, om möjligt, undvikas, och dels torde genom införande
å ena sidan af pensionsafgifter af tjänstinnehafvarne och å den
andra af rättigheten att erhålla afkortade pensioner betingelserna för
7:o) Regler
för tjänstårs
beräkning
(pensionslagen
17 §)
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18-
don utvidgning af verksamhetsområdet, som föranledt användningen af
uttrycket ''allmän’ tjänst icke vidare föreligga.»
»För att få beräkna en viss tidsperiod såsom tjänstår, bör i allmänhet
såsom villkor uppställas den fordran, att verklig tjänstgöring därunder
ägt rum, och detta i den omfattning, som förhållandena i det
särskilda fallet påkallat. Häraf följer tydligen, att vid tjänstårsberäkning
afdrag skall ske för den tid, under hvilken ledighet från tjänsten ägt
rum. För ledighet, som af vissa anledningar påkallats, bör dock undantag
medgifvas, och något afdrag i tjänstetiden alltså icke ske. Sålunda
svnes det vara uppenbart, att semesterledighet och ledighet, som erfordrats
för något offentligt uppdrags utförande, icke böra föranleda afdrag
i tjänstetiden. Likaså förefaller det vara med billighetens fordringar
öfverensstämmande, att den tid, hvarunder tjänstinnehafvare nödgats
vara ledig för sjukdom, icke skall vid tjänstårsberäkningen fråndragas
hans tjänstetid. I likhet med hvad som i de föregående lagförslagen ägt
rum, har äfven kommittén ansett, att den ledighet, som tjänstinnehafvare
åtnjutit för resa, företagen för egen utbildning, icke bör verka minskning
i tjänstetiden. Dock har kommittén, i akt och mening att därigenom
förebygga missbruk af det medgifna undantaget, såsom villkor
tillagt, att för dylik resa vederbörligt tillstånd skall hafva utverkats.:»
»Från föregående lagförslag har äfven upptagits det af billighetshänsyn
påkallade stadgande, hvarigenom man sökt att bereda tjänstinnehafvare,
som icke äger rätt till semester, förmånen att, utan afdrag
vid tjänstårsberäkningen för pension, kunna få åtnjuta kortare årlig
ledighet för hälsovård eller för andra enskilda angelägenheters ombesörjande.
»
»Slutligen har i detta afseende kommittén sökt att tillgodose behofvet
af bestämmelse, hvarigenom en obehörig dubblering af tjänståren
må kunna undvikas; och har kommittén därvid utgått från den princip,
att tjänstgöring, som grundlagt beräkning af tjänstår, hvilka erfordrats
för att komma i åtnjutande af pensionsförmån för en tjänst, icke vidare må
tagas i räkningen för förvärfvande af sådan förmån för annan tjänst.
Huru kommittén tänkt sig tillämpningen af detta stadgande, belyses
genom följande exempel.»
»’X, som innehar befattningarne dels såsom gymnastik- och dels
såsom musiklärare vid Y allmänna läroverk, afgår vid 62 års ålder från
gymnastikläraretjänsten och åberopar för erhållande af pension såsom
gymnastiklärare dels den tid af 8 år, han haft anställning i militärtjänst
före tillträdet af gymnastikläraretjänsten och dels tjänstgöring under
25 år såsom gymnastiklärare. Då för erhållande af hel pension såsom
81
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
gymnastiklärare erfordras Ii2 lefnads- och 30 tjänstår, liar X alltså uppfyllt
dessa villkor; och sådan pension varder honom beviljad till belopp
af 600 kronor. Så länge X kvarstår såsom musiklärare, får gymnastiklärarepensionen
emellertid, jämlikt bestämmelserna om föreningen af
pension med lön, endast utgå med Vs af 600 kronor, d. v. s. 200 kronor.’
''Vid sedermera uppnådda 65 lefnadsår önskar X lämna äfven
musikläraretjänsten mot erhållande af därmed förenad pension samt
styrker för sådant ändamål, att han utöfvat musikläraretjänst vid statens
läroverk under 32 år. För erhållande af hel pension såsom musiklärare
skall X kunna räkna dels 65 lefnadsår och dels 35 tjänstår; och som
af hans militära tjänstgöringstid återstå 3 år, hvilka icke behöfde tagas
med i räkningen för uppnående af det för pensionen såsom gymnastiklärare
föreskrifna t jänstårsantalet, måste X alltså anses hafva uppfyllt villkoren
för att erhålla hel pension jämväl såsom musiklärare. Sistnämnda
pension utgör t. ex. 300 kronor; men på grund af bestämmelserna angående
förening af tvenne pensioner för statstjänst, förklaras X berättigad
att i egenskap af f. d. gymnastik- och musiklärare uppbära pensioner
till sammanlagdt belopp af 700 kronor.’»
I den särskilda motiveringen till 17 § af lagförslaget yttrar kommittén
beträffande denna fråga vidare:
»Beräkningen af tjänstår torde väl i allmänhet icke möta synnerlig
svårighet; men bestämmelser härom synas dock vara erforderliga, och
kommittén har i afseende å den tid, som må tillgodoräknas eu tjänstinnehafvare
såsom tjänstår, då fråga är om pensions erhållande, i det
närmaste samma uppfattning som den, hvilken uttalats uti de föregående
lagförslagen.»
»Såsom kommittén redan haft tillfälle framhålla, anser kommittén
således:
att tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag må beräknas
icke allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst,
som i denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft
annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning
eller förordnande;
att afbrott i tjänsteutofning, som ägt rum af annan anledning än
semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt
tillstånd företagits till egen utbildning, skall föranleda till afdrag vid
tjänstårsberäkningen;
dock att för tjänstinnehafvare, som icke äger rätt till semester,
afdrag ej må göras för tid af högst eu och en half månad om året,
Bih. till Rihsd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 15 Höft. 11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
under hvilken ledighet åtnjutits för hälsans vårdande eller för andra
enskilda angelägenheter.»
»Då den fråga någon gång torde kunna uppstå, i hvad mån eu
tidrymd, hvilken redan tagits i beräkning för att bereda en tjänstinnehafvare
pension, tilläfventyrs må kunna få tillgodoräknas samme person
för förvärfvande af pension jämväl i egenskap af innehafvare af annan
statstjänst, har kommittén i förslaget till pensionslag infört stadgande
i berörda hänseende, och har kommittén gifvit åt detta stadgande följande
lydelse: ’I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst,
som i denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller
annan statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension,
ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring
än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må
såsom tjänstår beräknas.’ På samma gång kommittén härigenom velat
häfda regeln, att en och samma tidrymd icke må för pensions erhållande
tillgodoräknas tjänstinnekafvaren mer än en gång, har kommittén
dock å andra sidan ansett, att det skulle innebära en obillighet, därest
icke en person, som samtidigt tjänstgjort i olika egenskaper och kanske
till och med i bägge dessa egenskaper erlagt pensionsafgift, också finge
såsom tjänstår för pensionsrätt beräkna de bägge olika slagen af tjänstgöring.
»
De grunder, som vid beräkning af tjänstår enligt pensionslagen
blifvit af kommittén föreslagna, har jag funnit vara efter de på frågan
inverkande förhållandena lämpligt afvägda och har därför ingen anledning
till erinran mot hvad kommittén i förevarande hänseende föreslagit.
I de delar af det föreliggande lagförslaget, hvilka hittills icke
blifvit af mig i det föregående behandlade, förekomma visserligen bestämmelser,
som dels icke oväsentligt afvika från hittills gällande och
dels i öfrigt måste anses äga icke ringa betydelse; men jag har dock
trott mig kunna lämpligast behandla dessa punkter i sammanhang med
den detalj granskning af lagförslaget, hvartill jag nu torde få öfvergå.
1 §•
I fråga om innehållet i denna paragraf anför kommittén å sid. 17:
»I afseende å frågan, hvilka tjänstinnehafvares pensionsförhållanden
böra genom den föreslagna pensionslagen ordnas, ansluter sig kommittén
83
Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition No 18.
i allt väsentligt till den formulering af svaret, som återfinnes i 1 § af
de föregående lagförslagen och enligt hvilken pensionsrätt skulle med
vissa undantag, för hvilka under motiveringen till 2 § närmare redogöres,
tillkomma eu hvar ordinarie innehafvare, af civil tjänst med lön
a stat, som blifvit fastställd af Konungen och Riksdagen. Då härigenom
endast skulle lagfästas en grundsats, hvilken länge gjort sig gällande
vid bestämmandet af civile tjänstemäns rätt till pension af statsmedel,
och då föregående pensionskommitté lämnat en utförlig motivering för
1 § i dess lagförslag, tillåter sig kommittén, till undvikande af ett återupprepande,
endast att hänvisa till berörda motivering, sådan den återfinnes
å sidd. 244 och 245 i 1894 års kommittébetänkande.»
»Enligt 1 § 2 mom. af förra pensionskommitténs förslag till
pensionslag, skulle enahanda rätt till pension af staten, som där tillerkändes
ordinarie innehafvare af civil befattning med lön å stat, som
blifvit af Konung och Riksdag fastställd, tillkomma de professorer och
e. o. professorer vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska
institutet, hvilka icke innehade lön på sådan stat, äfvensom kommissionslandtm
ätare.»
»De åsyftade professorerna och e. o. professorerna voro och äro
fortfarande följande, nämligen: inom teologiska fakulteten vid Uppsala
universitet eu professor och inom samma fakultet vid Lunds universitet
samtlige ordinarie och e. o. professorer, för hvilka alla aflöningen till hela
sitt belopp utgöres af afkomst af prebendepastorat, professor skytteanus
vid Uppsala universitet samt innehafvare!! af den genom f. d. provinsialläkaren
G. Bottigers gåfvobref inrättade professuren vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, hvilkas löner utgå helt och hållet från
enskilda donationsfonder. Samtliga nu nämnda ordinarie professorer
äro för närvarande i pensionshänseende likställda med öfriga ordinarie
professorer vid universiteten och karolinska institutet; däremot äga de
e. o. professorerna vid universiteten icke någon rätt till pension.»
»Då kommittén i sitt föreliggande förslag till pensionslag icke
inryckt bestämmelse, hvarigenom ofvan uppräknade professorer och e. o.
professorer tillerkännes pensionsrätt enligt samma lag, så har detta icke
sin grund däruti, att kommittén ansett deras pensionsförliållanden böra
ordnas efter andra grunder eller att någon pensionsrätt icke borde dem
tillkomma; men då, med afseende särskild! å den skyldighet att erlägga
pensionsafgift, som skulle åligga samtlige de tjänstinnehafvare, hvarå
pensionslagen borde tillämpas, samt de med denna afgiftsplikt sammanhörande
bestämmelser, kommittén funnit det mindre lämpligt att i lagen,
vid sidan om de allmänna bestämmelserna, skulle införas uteslutande
84
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
för detta fåtal tjänstinnehafvare afsedda undantagsstadganden, så har
kommittén i stället nti särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t föreslagit
de åtgärder, som kommittén anser böra vidtagas för ordnande af dessa
tjänstinnehafvares pensionsförhållanden.»
»Hvad beträffar kommissionslandtmätarne, bär det synts kommittén
som borde äfven desse tjänstinnehafvare, hvilka icke åtnjuta aflöning
af statsmedel, af hufvudsakligen enahanda skäl, som nyss äro anförda,
icke hänföras under den nya lagens stadganden; härtill kommer jämväl
betänkligheten att inrymma lagstadgad pensionsrätt åt en personal, hvars
antal icke begränsas genom någon af Riksdagen godkänd lönestat.
Kommittén har därför ansett nuvarande bestämmelser angående kommissionslandtmätares
pensionsrätt böra åtminstone tills vidare förblifva
gällande.»
Angående affattningen af denna paragraf tillägger kommittén å
sid. 41.
»Lydelsen af denna paragraf skiljer sig icke i något väsentligt från
den i förra pensionskommitténs och Kungl. Maj:ts lagförslag använda;
men då bägge dessa förslag utgingo från den förutsättning, att peusionsafgifter
icke skulle uttagas af tjänstinnehafvarne utan hela pensionskostnaden
bestridas af staten, under det att enligt nu förevarande lagförslag
tjänstinnehafvarne själfve skola med icke oväsentliga afgifter
bidraga till sin pensionering, hafva orden: ’af staten’, såsom i någon
mån vilseledande, blindt bär utelämnade.»
»Likaledes bar kommittén ansett sig kunna utesluta förklaringen
af hvad med ''civil’ tjänst i denna lag förstås och delvis ersatt densamma
genom en redaktionsförändring af nästföljande paragraf.»
»Ordet ''tjänst’ har här användts såsom det vidsträcktare begreppet,
i sig inneslutande utom tjänster i inskränkt mening såväl de viktigare
tjänster, hvilka benämnas ’ämbeten’, som de befattningar och sysslor,
hvilka bestridas af personer, tillhörande den s. k. betjäntklassen, såsom
vaktmästare, vaktkonstaplar, kustroddare m. fl.»
Sedan kommittén afgaf det betänkande, hvarur ofvanstående yttranden
hämtats, har visserligen genom beslut vid 1904 och 1905 årens
riksdagar samt i anslutning därtill utfärdade nådiga kungörelser rätt till
pension af statsmedel tillförsäkrats ej mindre tillförordnade rektorer vid
de allmänna läroverken än äfven rektor vid högre lärarinneseminariet,
hvilken i sådan egenskap uppbär endast arfvode, samt de vid rikets
folkskoleseminarier anställda lärare i musik och sång, i teckning, i
gymnastik och i slöjd, oaktadt dessa lärares hela aflöning utgår i form
af arfvoden, men då dessa medgifvanden lära böra betraktas såsom
85
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
undautagsstadganden, synes detta förhållande icke påkalla någon ändring
i formuleringen af denna paragraf, mot hvars innehåll i öfrig! jag icke
heller funnit något att erinra.
Till de åtgärder, som må påkallas för ordnande af pensionsförliållandena
för vissa professorer och e. o. professorer vid universiteten, får
jag framdeles anledning att återkomma.
2 §•
1 det af 1894 års pensionskommitté afgifna förslag till pensionslag
§ 2 hade från pensionsrätt enligt lagen undantag^ »innehafvare af
befattning, som medför rätt till pension från statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning, arméns pensionskassa eller flottans pensionskassa».
Då Kungl. Maj:t icke delade kommitténs mening därom, att telegrafverkets
pensionsinrättning borde upphöra såsom särskild pensionsanstalt
för telegraftjänstemän, upptog det af Kungl. Maj:t för Riksdagen
framlagda lagförslaget jämväl innehafvare af befattning, medförande rätt
till pension från telegrafverkets pensionsinrättning, bland de civila tjänstinnehafvare,
som icke skulle äga pensionsrätt enligt pensionslagens
bestämmelser.
Enligt hvad i nu förevarande kommittébetänkande förmäles, har
kommittén funnit sig böra från pensionslagens tillämpning undantaga
följande grupper af civila tjänster, nämligen:
a) statsrådsämbete,
b) tjänst å utrikesdepartementets stat,
c) civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,
d) tjänst vid telegrafverket eller statens järnvägstrafik samt
e) befattning, som är uteslutande prästerlig.
Såsom motivering härtill anföres:
»Hvad först beträffar statsrådets ledamöter, så intaga de en ställning;
åt den art, att åtskilliga af de för civile tjänstinnehafvare i allmänhet
lämpliga och nödiga bestämmelser i afseende å pensionering näppeligen
skulle vara på sin plats beträffande innehafvare af statsrådsämbete,
hvarför, i den händelse pensionslagen skulle å dessa ämbetsmän komma
att äga tillämpning, sådant icke kunde ske med mindre i flere af lagens
viktigare paragrafer infördes undantagsbestämmelser för innehafvare af
statsrådsämbete.»
»Skulle åter, såsom kommittén anser vara det rätta, pensionslagen
icke komma att gälla i afseende å statsrådets ledamöter, komme tydligen
deras pensionsrätt att, tillsvidare och intilldess annorlunda kunde blifva
beslutadt, bedömas efter nu gällande bestämmelser angående pension åt
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
sådana statens civile ämbetsmän, hvilkas aflöning icke fördelats i lön
och tjänstgöringspenningar enligt reglering, som skett vid 1876 års
riksdag eller vid någon af därefter följande riksdagar ägt rum. Häraf
blefve väl följden, att det pensionsbelopp, som tillfölle afgående statsråd,
fortfarande komme att utgå med 8,000 kronor, d. v. s. med 2,000 kronor
utöfver det, som enligt lagförslaget skulle högst utgå till tjänstinnehafvare,
för hvilken särskildt pensionsunderlag icke blifvit i lönestaten
fastställdt, samt att innehafvare af statsrådsämbete icke komme att i sådan
egenskap erlägga pensionsafgift. Bibehållandet för statsrådsledamot af
det nuvarande pensionsbeloppet, 8,000 kronor, anser kommittén emellertid
vara väl motiveradt af det förhållande, att statsracien bekläda rikets högsta
och viktigaste ämbeten och därför tvifvelsutan torde kunna anses böra
hugnas med en pension, hvars belopp väsentligt öfverstiger det, som
eljest högst tilldelas statens ämbetsmän; och hvad angår den frihet från
erläggande af pensionsafgift, som skulle älven framgent tillkomma innehafvare
af statsrådsämbete, så är därvid att märka att, därest statsrådsledamot,
såsom hittills åtminstone oftast varit fallet, innehar fullmakt a
annat statens ämbete, hvilket under tiden uppehälles af vikarie, sådan
statsrådsledamot torde komma att erlägga den pensionsafgift, som med
innehafvandet af det senare ämbetet är förbunden. Skulle däremot
någon vid sin utnämning till statsrådsledamot icke innehafva fullmakt
å annan statstjänst men vid afgång från statsrådsämbetet tillträda dylik
tjänst, torde han väl i allt fall endast undantagsvis komma att räkna så
många tjänstår, att han blefve berättigad till annan pension än afkortad;
och skulle slutligen till ledamot af statsrådet kallas någon privat person,
som vid afgång från statsrådsämbetet aterginge till privatlifvet, lärer
det icke böra anses såsom någon obehörig undantagsställning, om han
under sin ämbetstid åtnjutit frihet från erläggande af afgift för en förmån,
af hvilken han ej kunnat blifva delaktig.»
»Då kommittén ansett, att från lagens tillämpning bör uteslutas
jämväl tjänst å utrikesdepartementets stat, så hafva anledningarne härtill
vant följande. Den norska staten deltager i kostnaden för tjänstemännens
aflöning; och vid sådant förhållande torde skyldighet icke i detta sammanhang
böra åläggas ifrågavarande tjänstemän att af sin aflöning betala
pensionsafgift för pension, som utgår från svenska statsverket. Härtill
kommer, att äfven en ordinarie tjänstinnehafvare inom utrikesdepartementet
ofta, kort efter sin utnämning till tjänsten, förflyttas till tjänstgöring
vid beskickningarne, hvarvid hans tjänst inom departementet
besättes med annan ordinarie innehafvare; men då de med anställning
vid beskickningarne förenade aflöningsförmånerna icke äro uppförda a
87
. Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
stat, som fastställes af Konungen och Riksdagen, komme förflyttningen
att hafva till följd, att pensionslagons bestämmelser skulle upphöra att
gälla för en sådan tjänsteman under den tid, hans anställning vid
beskickningarne fortvarade. Slutligen bör äfven märkas, att utrikesdepartementet
städse varit undantaget från de verk och stater, som
tillhöra civilstatens pensionsinrättning.»
»Oaktadt kommittén icke förbisett den oegentlighet, som i viss mån
komme att ligga däruti, att pensionslagen saknade tillämpning på tjänst
å utrikesdepartementets stat, samt den olägenhet, som väl någon gångkunde
komma att af detta förhållande föranledas, har dock kommittén
ansett de skäl, som tala för den föreslagna undantagsställningen, vara
af öfvervägande betydelse.»
»Då innehafvare af de under c) och d) här ofvan omförmälda tjänster
redan äro delaktige af de förmåner, livilka ordnade pensionsförhållauden
erbjuda, hafva berörda tjänster undantagits från lagens tillämpning.))
»Slutligen har kommittén, i afsikt att förebygga den uppfattning
att en uteslutande prästerlig befattning skulle kunna såsom civil tjänst
enligt denna lag anses, uttryckligen undantagit jämväl sådan befattning
från dem, å hvilka pensionslagen bör tillämpas.»
Genom den upplösning af unionen mellan Sverige och Norge,
som ägt rum sedan dessa uttalanden af kommittén gjordes, har tydligen
frågan om de å utrikesdepartementets stat anställda tjänstinnehafvarnas
ställning till det förevarande lagförslaget väsentligen förändrats. Såsom
jag i det föregående erinrat, har under år 1906 ny stat för beskickningar
och konsulat blifvit antagen och i sammanhang därmed åt
de å denna stat uppförda tjänstemän tillerkänts rätt till pension från
allmänna indragningsstaten. Med åtnjutande af de å staten för beskickningar
och konsulat upptagna löneförmåner hafva jämväl förknippats
vissa skyldigheter, som påkallats af de väntade nya allmänna bestämmelserna
om civila tjänstinnehafvares rätt till pension. På grund af
hvad sålunda förekommit torde de viktigaste skälen för uteslutande från
pensionslagens tillämpning af »tjänst å utrikesdepartementets stat» få
anses hafva bortfallit; och enligt min mening bör detta undantag icke
bibehållas i det lagförslag, som nu torde komma att Riksdagen till
antagande föreläggas.
I öfrigt har kommitténs affattning af 2 § icke gifvit mig anledning
till annat uttalande än att jag, äfven om i lagen skulle medgifvas
rum för ett högre pensionsmaximum än 6,000 kronor, dock anser tillräcklig
anledning kvarstå att från lagens tillämpning utesluta »statsrådsämbete».
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
Under erinran, hurusom, då meningen vore att beträffande innehafvare
af de i 2 § uppräknade ämbeten och tjänster bibehålla nuvarande
pensionsförhållanden oförändrade, åt denna afsikt jämväl borde gifvas
ett positivt uttryck, har statskontoret -i sitt underdåniga utlåtande hemställt
om ett tillägg till denna paragraf så lydande: »utan gälle i afseende
å dem hvad i fråga om pension nu är eller framdeles må varda
stadgadt»; och torde ett sådant tillägg få i lagtexten inflyta.
3 §•
Under åberopande af hvad tidigare blifvit af mig anfördt beträffande
frågan om pensionsunderlag och dess beräkning samt med erinran att
den tjänstinnehafvare vid beskickningar och konsulat enligt 1906 ars
lönereglering tillkommande aflöningsförmånen: »ortstillägg» måste anses
fullt likställd med tjänstgöi ingspenningar, hemställer jag, att denna §
må erhålla följande lydelse:
»Såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skall tjäna:
a) för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller
ortstillägg äro förenade, hela lönen;
b) för annan tjänst, två tredjedelar af lönen.
Vid beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken törmån
af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån är förenad,
skall lönen, därest den af sådan anledning minskats med ett belopp,
som finnes i lönestaten angifvet eller med ledning däraf kan bestämmas,
ökas med detta belopp.
Ej må för någon tjänst pensionsunderlag beräknas till högre belopp
än sextusen kronor.
År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskildt fastställdt, skall,
oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag
tjäna till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.»
4 §•
Hänförande mig till mina förut gjorda uttalanden i fråga om
sättet för beräkningen af hel pension, hemställer jag, dels att i stället för
det i kommitténs förslag under 4 § upptagna andra stycket måtte införas
en punkt af följande lydelse:
»Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.»
dels ock att näst sista stycket i 4 § måtte utgå.
5 §•
I det föreliggande kommittébetänkandet bär anförts, hurusom
bland allmänna villkor för att tjänstinnehafvare skulle äga att vid al
-
89
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
skedstagande ur tjänsten undfå pension borde uppställas fordran på ett
visst antal uppnådda lefnade- och tjänstår. Och kommittén har, beträffande
frågan, vid hvilken lefnadsålder rätt till pension borde inträda,
förklarat sig dela den mening, som uttalats och närmare motiverats
uti Kungl. Maj:ts till 1899 års riksdag aflåtna proposition i detta
ämne, och alltså hållit före, att såsom allmän regel för civil tjänstinnehafvares
pensionsålder borde uppställas, att denna ålder skulle utgöra
67 lefnadsår. Då för närvarande den ålder, vid hvilken sådan
tjänstinnehafvare i allmänhet kunde komma i åtnjutande af pension enligt
kommitténs mening kunde sägas utgöra 65 år, komme alltså kommitténs
förslag att innebära framflyttning af pensionsåldern med tvenne
år, en skärpning af pensionsvillkoren, som kunde anses motiverad såväl
af det förhållande, att medellifslängden enligt statistikens vittnesbörd
under de senare årtiondena ej oväsentligt stegrats, som ock däraf att
åtgärder, där så utan olägenhet kunde ske, borde vidtagas till nedbringande
af statens kostnader för pensionsändamål. Att undantag från
den nu nämnda regeln i vissa fall vore af behofvet påkallade, har kommittén
förklarat sig hafva beaktat.
Då den omständighet, att en tjänstinnehafvare uppnått viss lefnadsålder
icke i och för sig borde vara grundläggande för anspråk på pension
vid afgång från tjänsten, utan härjämte och i främsta rummet
måste uppställas den fordran, att tjänstinnehafvaren under en längre
tid varit verksam i statens tjänst och därigenom gjort sig förtjänt af
den förmån, rätten till åtnjutande af pension innebure, har kommittén
enligt hvad vidare anförts med anslutning till hvad i sådant hänseende
för närvarande är i allmänhet stadgadt och jämväl af Kungl. Maj:t
förordades i lagförslaget till 1899 års riksdag’ utgått från den förutsättning,
att eu tjänstålder af 35 år borde fastställas såsom den normala.
Äfven i detta hänseende vore dock enligt kommitténs mening vissa
undantag från den allmänna regeln af nöden.
De uttalanden, i hvilka kommittén framhållit behofvet af undantagsbestämmelser
i afseende å pensionsåldern, äro af följande lydelse:
»Visse tjänstinnehafvare äro dock till följd af tjänstegöromålens
beskaffenhet m. m. i den ställning, att tillfälle bör dfem beredas att
erhålla pensionsrätt vid tidigare lefnadsår och i några fall jämväl vid
lägre tjänstålder än den, som är stadgad för civile tjänstinnehafvare i
allmänhet. Detta är i synnerhet fallet dels i afseende å lefnadsåldern,
när tjänstgöringen är af mera ansträngande natur, och dels i fråga om
tjänstetiden, när mer än vanligt långa förberedelser kräfvas för att
vinna och ådagalägga nödig kompetens för tjänstens behöriga skötande.»
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS.
»Vid uppgörande af sitt förslag till sådana undantagsbestämmelser
bär kommittén låtit sig angeläget vara icke blott att begränsa undantagen
till det minsta möjliga antal grupper af tjänstinnehafvare utan
jämväl att, där så ske kunnat, under en och samma bestämmelse sammanföra
alla tjänstinnehafvare med något så när likformig verksamhet eller
kompetens.»
»Kommittén har alltså funnit nödigt föreslå eu nedsättning af såväl
lefnads- som tjänståldern för de tjänstinnehafvare, hvilka l:o) utöfva
verksamhet såsom läkare eller såsom gymnastiklärare och 2:o) innehafva
lärostolar vid rikets universitet och öfriga högskolor. För läkarne och
gymnastiklärarne har nedsättningen ansetts böra gälla hufvudsakligen
lefnadsårens och för högskolornas lärare hufvudsakligen tjänstårens
antal.»
»Då någon förhöjning af den för pensions erhållande nu gällande
lefnadsåldern synts kommittén icke böra ifrågasättas för följande tjänstinnehafvare
med mer eller mindre ansträngande verksamhet, hvilken
medför behof för dem att vid tidigare lefnadsålder än den för civile
tjänstinnehafvare i allmänhet bestämda lämna sina befattningar, har
kommittén förordat bibehållandet af nu för inträdet af pensionsrätt
stadgade 65 lefnadsår såsom villkor för att nedannämnde tjänstinnehafvare
vid afgång från tjänst må erhålla hel pension. Desse tjänstinnehafvare
äro: bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
ämueslärarne vid andra läroverk än de särskilt nämnda,
landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten.
Kommittén anser samma pensionsålder böra gälla för musik- och teckningslärarne
vid de allmänna läroverken som för ämneslärarne vid
nämnda läroverk och hyser icke någon tvekan om befogenheten af den
utaf såväl förra pensionskommittén som Kungl. Maj:t föreslagna åtgärden
att för bevakningspersonalen vid tullverket förhöja pensionsåldern från
nuvarande 60 till 65 lefnadsår.»
Såsom undantag från den allmänna regeln har kommittén alltså
föreslagit, att hel pension må kunna tillfalla:
a) vid uppnådda 62 lefnads- och 30 tjänstår:
l:o) provinsialläkare (nu: 60 lefnadsår och 25 tjänstår, häraf 20 år
såsom provinsialläkare);
2:o) läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuke (nu: 65 lefnadsår
och 35 tjänstår);
3:o) gymnastiklärare (nu: 60 lefnadsår och 30 tjänstår såsom
gymnastiklärare dock enligt 1904 års reglering, gymnastiklärare
co to
91
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 18.
vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium vid 62 lefnadsår
och 30 tjänstår);
b) vid uppnådda 65 lefnads- och 25 tjänstår lärare vid följande läroanstalter,
nämligen:
l:o) universiteten (nu: professorer 65 lefnadsår utan visst antal tjenstår);
2:o) karolinska mediko-kirurgiska institutet (nu: professorer och extra
ordinarie professorer 65 lefnadsår utan visst antal tjänstår);
3:o) tekniska högskolan (nu: professorer 65 lefnadsår utan visst antal
tjänstår och lektorer 65 lefnadsår samt 20 tjänstår vid högskolan)
;
4:o) gymnastiska centralinstitutet (nu: 60 lefnadsår samt 30 tjänstår
såsom gymnastiklärare);
5:o) farmaceutiska institutet;
6:o) undervisningsanstalterna för barnmorskor (nu: 65 lefnadsår utan
visst antal tjänstår);
7:o) veterinärinstitutet (nu: professorer 65 lefnadsår utan visst antal
tjänstår och lektorn 65 lefnadsår samt 20 tjänstår vid institutet);
8:o) fria konsternas akademi (nu: 65 lefnadsår utan visst antal tjänstår);
9:o) musikaliska akademiens konservatorium (nu: 60 lefnadsår och 20
tjänstår).
c) vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår:
l:o) bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna (nu: 65 lefnadsår
och 35 tjänstår, däraf minst 20 år i ordinarie tjänst på fångvårdens
stat);
:o) postvaktbetjänte (nu: 65 lefnadsår och 35 tjänstår);
:o) bevakningspersonalen vid tullverket (nu: betjänte 60 lefnadsoch
30 tjänstår);
4:o) ämnes- och öfningslärare — utom gymnastiklärare — vid andra
läroverk än de under litt. b nämnda (nu: enligt 1904 års regiering,
ämnes- och öfningslärare vid allmänna läroverk, högre
lärarinneseminarium och folkskoleseminarium 65 lefnads- och
35 tjänstår samt ämneslärarinna vid 55 lefnads- och 25 tjänstår);
5:o) landtbruksingenjörer (nu: 70 lefnadsår och 30 tjänstår, eller, i
händelse af styrkt sjuklighet, 65 lefnadsår och vid pass 40
tjänstår, dock äfven 60 lefnadsår med 30 års anställning såsom
landtbruksstipendiat eller landtbruksingenjör samt intyg om försvagad
hälsa);
6:o) tjänstemän och betjänte vid skogsstaten (nu: 65 lefnadsår och
35 tjänstår, dock äfven, i händelse af sjuklighet eller försvagadt
hälsotillstånd, 60 lefnadsår och 30 tjänstår).
92
Kungl. Aiajds Nåd. Proposition N:o 18.
Innehållet i denna paragraf af kommitténs lagförslag har från de
i ärendet hörda myndigheternas sida gifvit anledning till följande uttalanden.
Fångvårdsstyrelsen har — under framhållande att en ökad medellifslängd
icke behöfde vara identisk med en af åren oförsvagad själskraft
och arbetsförmåga, utan att tvärtom vid så hög lefnadsålder som
den ifrågavarande ofta måste förekomma, att, om också ej sjukdom eller
kraftlöshet lade afgjordt hinder i vägen för tjänstinnehafvare att hålla
sig uppe, hans arbetsförmåga ändock kunde vara otillräcklig för tjänstens
skötande på ett sådant sätt, att staten kunde hafva något verkligt gagn
af att tvinga honom kvar i tjänsteutöfningen — med hänsyn härtill
och då å andra sidan den tjänsteman, som vid berörda ålder hade i
behåll sin arbetskraft och ville fortfarande ägna den åt statens tjänst,
icke borde därifrån hindras, ansett ändamålsenligast att, på sätt ock
tillämpades i fråga om militära tjänster, öfverlämna åt tjänstinnehafvaren
att själ!'' välja; och har styrelsen på grund häraf hemställt, att i
den blifvande pensionslagen måtte intagas sådan ändrad bestämmelse,
att, där skyldigheten att afgå från tjänsten inträdde senare än vid 65 års
ålder, tjänstinnehafvaren dock skulle vara berättigad att efter eget
val redan vid uppnådda 65 lefnadsår därifrån med pension afgå.
Generalpoststyrelsen har dels i allmänhet beträffande den föreslagna
framflyttningen af lefnadsåldern för pensionsrättens inträde uttalat sig i
samma riktning som fångvårdsstyrelsen, dels ock, hvad särskildt angår
tjänstinneliafvarne vid postverket, anfört:
att i fråga om det centrala ämbetsverkets personal inom postverket
någon undantagsställning mot hvad lör andra centrala ämbetsverk kunde
vara bestämdt icke syntes böra ifrågakomma;
att däremot för tjänstemannapersonalen vid postverkets lokalförvaltningar
i hvarje fall icke någon höjning af pensionsåldern borde ske
utan åtminstone vid nu gällande bestämmelser få förblifva, enär med
allt lifligare trafik och allt flera rörelsegrenar inom postverket följde
ett allt mera enerverande arbete vid de brådskande expeditionerna å
postanstalterna, och enär fördenskull hvarje höjning af pensionsåldern
för där anställd personal efter all sannolikhet skulle framkalla behof af
extra arbetskrafter för göromålens behöriga skötande, hvarigenom den
genom pensionsålderns höjning vunna besparingen i pensionskostnader
komme att motvägas af höjda utgifter till biträden och den åsyftade
besparingen för statsverket därigenom försvinna, utan att ändock förhållandena
kunde anses väl ordnade;
93
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
samt att generalpoststyrelsen icke lunnit anledning till erinran
mot kommitténs förslag, att för postbetjänte skulle stadgas såväl rätt
som skyldighet att vid 65 lelnads- och 35 tjänstår afgå med pension.
Medicinalstyrelsen framhåller vikten af att nu gällande, i nådiga
kungörelsen den 2 september 1898 gifna bestämmelse, enligt hvilken
generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen är förpliktad att
efter uppnådda 65 lefnadsår och minst 10 tjänstår såsom ordförande i
medicinalstyrelsen afgå med oafkortad lön såsom pension, äfven för
framtiden bibehålies; åberopande styrelsen till grund för denna sin
mening de skäl, som anfördes i Kungl. Maj:ts till 1898 års riksdag i
ämnet aflåtna nådiga proposition samt statsutskottets däröfver afgifna
utlåtande. 1 anledning af förslaget om provinsialläkares rätt att komma
i åtnjutande af hel pension vid 62 lefnads- och 30 tjänstår erinrar
medicinalstyrelsen, att befordran till ordinarie provinsialläkaretjänst i
allmänhet icke ernåddes förrän sökanden uppnått en ålder af omkring
40 lefnadsår, att, då endast i ett fåtal fall dessförinnan tjänstårsberäkning
i statens tjänst kunnat i annan läkarbefattning förvärfvas, följden
af en tillämpning af anförda bestämmelse skulle blifva den, att provinsialläkare
ej sällan nödgades kvarstå i tjänst till bortåt 70:de lefnadsåret,
hvilket syntes med afseende på dessa ämbetsmäns ansträngande verksamhet
såväl obilligt för dem själfva som föga gagneligt för en tillfredsställande
skötsel af ifrågavarande befattningar, hvilka fordrade
kraftiga och rörliga läkare; samt att en höjning af tjänståldern för
provinsialläkare i och för erhållande af rätt till hel pension från nu
stadgade 25 tjänstår, däraf 20 år såsom provinsialläkare, till 30 tjänstår
enligt styrelsens mening icke borde ifrågakomma. Slutligen tillkännagifver
medicinalstyrelsen, att i förslaget saknades bestämmelser i afseende
å den lefnads- och tjänstålder, som erfordrades för länsveterinärs
rätt att komma i åtnjutande af hel pension, men att länsveterinär af
samma skäl, som af styrelsen anförts beträffande sådan rätt för provinsialläkare,
syntes böra erhålla rätt till hel pension vid uppnådda 62 lefnadsoch
25 tjänstår, däraf 20 år såsom länsveterinär.
Generaltullstyrelsen anför, att styrelsen funnit sig icke böra motsätta
sig de i förevarande paragraf förekommande förslag, såvidt de
afsåge tullverkets ämbets- och tjänstemän samt de generaltullstyrelsen
och tullverkets lokalförvaltning tillhörande betjänte, men att styrelsen
måste på det kraftigaste afstyrka, att pensionsåldern för de till tullverkets
kust- och gränsbevakning hörande betjänte höjdes utöfver hvad i mom. a)
af förevarande paragraf föresloges för vissa tjänstinnehafvare, eller 62
lefnads- och 30 tjänstår; till stöd för hvilken mening styrelsen åberopar:
94
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
att det torde ligga i öppen dag, att med afseende å den tjänstgöring,
som åligger tullverkets sist nämnda betjänte, dessa vid utöfningen däraf
måste vara i besittning af oförminskad arbetsförmåga samt tull kraft
och uthållighet; att lika litet som en tulljakt kunde vid förföljande af
farkost, som undandroge sig tillsyn från tullverkets sida, med erforderlig
snabbhet manövreras af en besättning, som i sjömannens ansträngande
yrke uppnått så hög ålder som 62 år, med lika liten utsikt till framgång
torde en gränsridare vid nämnda ålder vare sig till häst, på
velociped eller å skidor kunna eftersätta smugglare till lands; samt att,
enligt styrelsens bestämda åsikt, kust- och gränsbevakningens hufvudsakliga
uppgift, nämligen att förhindra och upptäcka oloflig varuinförsel
och andra brott mot tullförfattningarna, icke kunde nöjaktigt fullgöras,
om icke den därtill hörande personalen vore i besittning af den kroppens
spänstighet och kraft, som endast undantagsvis torde vara till finnandes
hos personer, som öfverskridit nyssnämnda ålder. Generaltullstyrelsen
har såsom eu följd häraf och då särskilt kustbevakningspersonalen med
största fördel rekryterades af personer, som redan vunnit utbildning
såsom sjömän vid handelsflottan och således ofta redan hunnit en ålder,
som möjligen skulle lägga hinder i vägen för deras pensionering vid
uppnådda 62 lefnadsår, därest såsom villkor för erhållande af full pension
föreskrefves att hafva uppnått högre tjänstålder än 30 år, såsom sin
mening uttalat, att tjänstårens antal för kust- och gränsbevakningsbetjänte
icke borde bestämmas högre än 30. Slutligen har generaltullstyrelsen,
med afseende å hvad styrelsen sålunda anfört och under
förmenande att i stället de till bevakningspersonalen hörande tjänstemän
borde med afseende å pensionsålder kunna likställas med tullverkets
öfriga tjänstemän, föreslagit, att de i mom. c) förekommande orden
»bevakningspersonalen vid tullverket» skulle förändras till »betjänte
vid tullverkets kust- och gränsbevakning».
För domänstyrelsens yttrande i anledning af förevarande paragraf
har jag haft anledning att i annat sammanhang redogöra.
Enligt hvad i statskontorets underdåniga utlåtande erinras, har
direktionen öfver institutet och förskolan för Minda å Tomteboda under
den 7 oktober 1904 till Kungl. Maj:t inkommit med framställning om
ordnande af pensionsförhållandena för tjänstinnehafvarne vid statens
läroanstalter för blinda och uti denna skrifvelse hemställt, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för ordnande af pensionering af befattningshafvande
vid statens blindanstalter i öfverensstämmelse med
kommitténs förslag allenast med den ändring, att rätt till pension skulle
inträda, för såväl lärare som lärarinna: efter 30 tjänstår i statens eller
95
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o IS.
folkskolans tjänst, däraf minst 20 år vid någon statens blindskola, samt
för lärare: vid uppnådda 62 lefnadsår och för lärarinna: vid 55 lefnadsår;
börande, när pensionsrätt inträdt, tjänstinnehafvare vara skyldig att
afgå, direktionen dock obetaget att på grund af ansökning för ett år
i sänder låta med afskedet bero under högst fem år.
1 sitt nyss åberopade underdåniga utlåtande yttrar statskontoret:
»Hvad nu törst beträffar den af fångvårdsstyrelsen ocli generalpoststyrelsen
uttalade mening, att någon framflyttning af pensionsåldern
för tjänstinnehafvarne i allmänhet icke skulle vidtagas men tjänstinnehafvare,
. som uppnått nämnda åldersgräns, tillförsäkras rättighet att
kvarstå i tjänst två år utöfver den för pensionsrättens inträde fastställda
åldersgräns, så kan statskontoret icke understödja detta förslag, hvars
antagande vore ägnadt icke blott att motverka det ändamål, man genom
en framflyttning af pensionsåldern för tjänstinnehafvarne i allmänhet
söker vinna, utan äfven att åt den särskilde tjänstinnehafvaren inrymma
ett afgörande inflytande på frågan om tiden för hans afgång från
tjänsten, som icke kan anses vara på sin plats. Statskontoret finnei''
sig icke heller kunna tillstyrka afseende å generalpoststyrelsens förslag''
om bibehållande af den nuvarande pensionsåldersgränsen för de vid
postverkets lokalförvaltning anställda tjänstemännen, enär statskontoret
hyser den uppfattning, att behof icke torde föreflnnas för dessa tjänstemän
att i förevarande hänseende intaga undantagsställning.»
»Då de skäl, livilka föranledde Eders Kungl. Maj:t att för 1898
års riksdag framlägga förslag om antagande af nu gällande undantagsbestämmelse
rörande chefens för medicinalstyrelsen pensionsrätt, torde
komma att äga sin fulla giltighet, äfven om det förevarande lagförslagets
medgifvande af rätt till erhållande af afkortad pension varder slutligen
antaget, har statskontoret ansett nödigt, att nämnda undantagsbestämmelse
bibehålies, och därför upptagit densamma i sitt förslag till ändrad
lydelse af 5 §.»
»Hvad medicinalstyrelsen erinrat beträffande den af kommittén
föreslagna tjänståldern för provinsialläkares rätt till erhållande af hel
pension torde vara förtjänt af beaktande; och då det näppeligen torde
förefinnas anledning att höja tjänstårens antal i detta fall utöfver hvad
som motsvarar den föreslagna förhöjningen af lefnadsåldern, har statskontoret
— utan att återupptaga den för närvarande gällande bestämmelsen,
att af tjänståren 20 år böra vara tillbragta såsom provinsialläkare
— ansett sig kunna förorda en sådan modifiering af kommitténs
förslag i denna del, att rätt till hel pension komme att för provinsialläkare
inträda vid 62 lefnads- och 27 tjänstår.»
V
96
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
»Då medicinalstyrelsen ansett, att för länsveterinär borde i afseende
å pensionsåldern gälla motsvarande bestämmelse som för provinsialläkare,
och alltså föreslagit, att rätt till liel pension skulle för länsveterinär
inträda vid 62 lefnadsår och 25 tjänstår, däraf 20 år såsom länsveterinär,
så är detta samma förslag, som af medicinalstyrelsen framlades i dess
jämväl åberopade underdåniga skrifvelse af den 16 december 1898 med
allenast den förändring, att lefnadsåldern nu bill vit höjd med två år.
Medicinalstyrelsen hade nämligen då, med hänsyn särskild! till länsveterinärernas
ansträngande och ofta hälsovådliga tjänstgöring, hemställt,
att pensionsåldern ej borde sättas högre än 60 år, samt att pension
borde af dem erhållas efter 25 års tjänstgöring i statens tjänst, af
hvilka 20 år såsom länsveterinär. Sedan statskontoret i underdånigt
utlåtande den 18 september 1900 anfört, att frågan om förändrade
bestämmelser angående länsveterinärernas pensionsrätt syntes böra tagas
under ompröfning i sammanhang med den allmänna omreglering af
det civila pensionsväsendet, som då förbereddes, yttrade vid ärendets
föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 11 januari 1901 statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, att han i iikhet med statskontoret
och på de af denna myndighet anförda skäl ansåge, att några förändrade
bestämmelser i afseende å länsveterinärernas pensionsrätt för det tillfället
icke borde ifrågakomma i vidare mån än, att dem syntes skäligen
böra tillförsäkras ett något förhöjdt pensionsbelopp, hvaremot med det
definitiva ordnandet af denna fråga borde anstå till dess en allmän
omreglering af det civila pensionsväsendet komme till stånd; tilläggande
emellertid föredragande departementschefen, att han likväl ansåge sig
icke böra underlåta att framhålla, det han funne de af medicinalstyrelsen
föreslagna villkor i detta hänseende lämpliga med undantag allenast åt
åldersgränsen, som syntes kunna höjas från 60 till 65 år.»
»Genom 1901 års riksdagsbeslut erhöllo länsveterinärerna icke
heller annan undantagsställning i pensionshänseende än att för länsveterinär
fixerades ett pensionsbelopp af 1,800 kronor, hvilken summa
med 100 kronor öfverskjuter länsveterinärlönen med ålderstillägg.»
»På grund af hvad sålunda förekommit, och då vid bestämmande
af tjänstårens antal i detta fall hänsyn lärer böra tagas till det förhållande,
att länsveterinärkåren väl i allmänhet rekryteras från distriktsveterinärkåren,
och att anställning såsom distriktsveterinär icke medför
rätt till tjänstårsberäkning enligt denna lag, torde i sammanhang med
den allmänna pensionsreglering, som nu förestår, någon undantagsställning
böra beredas länsveterinär i afseende å det för hel pensions
erhållande erforderliga antalet såväl lefnads- som tjänstår. Statskontoret
97
Kunyl. Maj: t a Nåd. Proposition N:o 18.
bär för den skull trott sig böra förorda, att länsveterinär må blifva till
hel pension berättigad vid samma lefnads- och tjänstålder som den för
lärarne vid veterinärinstitutet föreslagna eller vid 65 lefnadsår och 25
tjänstår; innebärande detta alltså att statskontoret ansett tillräcklig anledning
saknas att i detta fall införa någon bestämmelse om att af de
för pension stadgade tjänståren vissa år böra vara tillbragta såsom
länsveterinär.»
»Mot den af generaltullstyrelsen gjorda hemställan, att de i 5 §
mom. c förekommande orden »bevakningspersonalen vid tullverket»
förändras till »betjänte vid tullverkets lokalförvaltning», samt att under
mom. a införas »betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning»
har statskontoret ansett sig icke kunna göra någon erinran, helst dessa
betjänte vid kust- och gränsbevakningen numera enligt 19u4 års lönereglering
medgifvits att vid uppnådda 60 lefnads- och minst 30 tjänstår
erhålla efter afskedstagandet oafkortad lön såsom pension. Statskontoret
föreställer sig också, att med antagande af en allmän pensionslag för
civila tjänstinnehafvare, i hvilken behörigt afseende fästats vid den
ställning i pensionshänseende den ifrågavarande personalen bör intaga,
de för denna personal afsedda särskilda bestämmelser, hvarom här ofvan
blifvit förmäldt, kunna såsom obehöfliga upphäfvas.»
. »Vid behandlingen af 5 § har statskontoret icke kunnat underlåta
att taga hänsyn till den pensionsreglering, som, enligt hvad här ofvan
omförmälts, blifvit genom nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904
fastställd att gälla från och med innevarande år dels för lärare och
lärarinnor vid rikets allmänna läroverk, dels för lärare och lärarinnor
vid högre lärarinneseminariet, dels ock för lärare och lärarinnor vid
rikets folkskoleseminarier; och har statskontoret därför uti sitt förslag
till ändrad lydelse af 5 § upptagit de sålunda gifna bestämmelserna i
hithörande delar.»
»Statskontoret har därjämte, med föranledande af den framställning
från »direktionen öfver blindinstitutet, hvarom i det föregående blifvit
taladt, tagit i öfvervägande frågan om den lefnads- och tjänsteålder,
vid hvars uppnående rektor samt lärare och lärarinna vid rikets blindundervisningsanstalter
böra äga rätt att komma i åtnjutande af pension.
Hvad då först angår lärarinnorna, har statskontoret trött det vara riktigast,
att för dem fastställdes samma pensionsålder som för alla öfriga lärarinnor,
å hvilka denna lag skulle blifva tillämplig, alltså: 55 lefnadsår
och 25 tjänstår. Beträffande åter lärarne, har statskontoret väl, i likhet
med direktionen, funnit såväl lefnads- som tjänstårens antal böra
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 13
98 Kuntfl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
för dem sättas något lägre än den för lärarne vid de allmänna läroverken
föreslagna och har alltså i denna del upptagit direktionens förslag
om en lefnadsålder af 62 år och en tjänstålder af 30 år; hvaremot
statskontoret, hvad såväl lärarinnor som lärare angår, å ena sidan
icke ansett sig kunna för dessa tjänstinnehafvare förorda någon afvikelse
från den allmänna bestämmelsen i 17 § om den tjänstgöring,
som bör vara grundläggande för tjänstårsberäkningen, men också å
andra sidan vid sådant förhållande funnit anledning saknas till upptagande
af det af direktionen föreslagna villkoret af 20 års anställning
vid någon statens blindskola. För rektorerna har någon undantagsställning
icke blifvit af direktionen ifrågasatt; och torde alltså, liksom
för sådana ämnes- och öfningslärare vid statens läroverk, som icke
blifvit i pensionslagen särskilt angifna, pensionsrätt böra för rektor
vid statens blindundervisningsanstalt, om han eljest intager den ställning
att pensionslagen är å honom tillämplig, inträda vid 65 lefnadsår
och 35 tjänstår.»
I fråga om den åldersgräns, vid hvilken rättighet bör tillförsäkras
en tjänstinnehafvare att afgå från tjänsten med åtnjutande af pension
för återstående lefnadsdagar, kunna tydligen olika synpunkter anläggas.
Sålunda framhölls i 1894 års kommittébetänkande den ur besparingssynpunkt
stora betydelse, som skulle ligga i en förhöjning af den för
pensionsrätter inträdande bestämda lefnadsåldern; och då statistiken
utvisat, att i vårt land medellifslängden för män under det nittonde
århundradet väsentligen ökats, såsom exempel hvarpå, bland annat, anfördes,
att af 30-åringar nästan lika många uppnådde 70 år, som under
åren 1861 —1870 hade utsikt att uppnå 65 år, ansåg sig kommittén
kunna föreslå, att 70 år bestämdes såsom den ålder, då rätt att afgå
från tjänsten med pension skulle inträda för de civila tjänstemännen i
allmänhet. En lägre pensionsålder, eller 65 år, borde dock enligt kommitténs
mening bestämmas för följande grupper af tjänstemän,- nämligen
för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, landtbruksingenjörer,
tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, bevakningspersonalen
vid tullverket (med undantag af öfveruppsyningsmän), kommissarier, assistenter
och telegrafister vid telegrafverkets stationer, lärare vid musikaliska
akademiens konservatorium, provinsialläkare samt läkare vid hospital
och asyler för sinnessjuka.
A andra sidan erinrades i statsrådsprotokollet till 1899 års nådiga
proposition, hurusom vid bestämmande af tidpunkten för pensionsrätter
inträde, det hufvudsakligen borde tillses, att icke genom ett allt
-
99
Kungl. Maj:ts Nätt. Proposition A.o 18.
för långt framskjutande af denna åldersgräns statens behof af fullt
arbetsdugliga organ för utförandet af dess mer och mindre ansvarsfulla
och viktiga värf åsidosattes för vinnande af en besparing, den där under
sådana förhållanden kunde blifva ganska tvifvelaktig; och föredragande
departementschefen förklarande sig i betraktande häraf och med hänsyn
till de erinringar mot kommitténs förslag, hvilka framställts af de i
ärendet hörde vederbörande, hysa tvekan, huruvida det kunde anses
ligga i statens sannskyldiga intresse att vidtaga en så långt gående
förändring i dåvarande bestämmelser som att till 70 år framflytta rätten
att från tjänsten afgå med pension. Äfven om de statistiska siffrorna
utvisade en betydlig förhöjning af medellifslängden, utgjorde dock
enligt departementschefens åsikt detta faktum icke i och för sig tillräckligt
stöd för att på en gång med 5 år höja pensionsåldern för de
civile tjänstemännen i allmänhet. Erfarenheten syntes honom vara en
säkrare måttstock i detta hänseende; och enligt denna erfarenhet syntes
regeln vara den, att, om också vid 65 års ålder verksamhetsintresset
och förmågan af ett för kropp eller själ mera ansträngande arbete förefunnes
i någorlunda oförminskad grad, detta intresse och denna förmåga
icke i erforderlig grad vore att påräkna intill 70 års ålder. Intill
dess ytterligare erfarenhet vunnits, borde man därföre stanna vid en
förhöjning med 2 år af pensionsåldern i allmänhet, alltså bestämma
den till 67 år.
I enlighet med denna uppfattning blef i propositionen till 1899
års riksdag för sådana tjänstinnehafvare, hvilka ej särskildt undantogos,
rätten att afgå från tjänsten med hel pension bunden vid 67 lefnadsoch
35 tjänstår. För följande tjänstinnehafvare borde enligt nämnda
proposition rätt till hel pension inträda tidigare nämligen:
a) för provinsialläkare vid 62 lefnads- och 25 tjänstår, däraf 20
år såsom provinsialläkare;
b) för gymnastiklärare vid 62 lefnads- och 30 tjänstår, som tillbragts
vid gymnatiska centralinstitutet eller vid allmänt läroverk;
c) för bevakningspersonalen vid fångvården, landtbruksingenjörer,
postvaktbetjänte, bevakningspersonalen vid tullverket, tjänstemän och
betjänte vid skogsstaten, lärarn e vid de allmänna läroverken (med undantag
af gymnastiklärare) samt läkare vid hospital och asyler för sinnessjuka
vid 65 lefnads- och 35 tjänstår;
d) för professorer och extra ordinarie professorer vid rikets universitet
och karolinska institutet, professorer vid veterinärinstitutet,
tekniska högskolan och fria konsternas akademi, lärare vid musikaliska
akademiens konservatorium samt lärare vid barnmorekeundervisningsanstalterna
vid 65 lefnads- och 25 tjänstår;
100
Runni. Maj:ts Nid. Proposition N:o 18.
e) för chefen för järnvägsstyrelsen vid 65 lefnads- och 10 tjänstår
såsom chef för järnvägsstyrelsen;
f) för chefen för medicinalstyrelsen vid 65 lefnads- och 10 tjänstår
såsom ordförande i medicinalstyrelsen.
Beträffande frågan, hvilken pensionsålder i den blifvande pensionslagen
bör angifvas såsom den normala, synes mig hvad manliga tjänstinnehafvare
angår anledning saknas att frångå det förslag, som härutinnan
framställdes i det af Kungl. Maj:t år 1899 framlagda förslaget
till pensionslag och som af senaste pensionskommitté återupptagits.
Tjänster, hvarå pensionslagen bör komma till tillämpning, äro redan
nu i flera fall besatta med kvinnliga ordinarie innehafvare; och detta
torde i en snar framtid blifva händelsen i än större utsträckning. Vid
sådant förhållande och då erfarenheten ådagalagt, att minskning i arbetskraft
inträder för kvinnor i allmänhet tidigare än för män, torde riktigast
vara att bestämma en lägre pensionsålder för kvinnor än för män och
synes mig den normala pensionsåldern för kvinnliga tjänstinnehafvare
lämpligen böra sättas till sextio år. Om ock i regel en kvinnlig tjänstinnehafvare
vid sextio års ålder torde räkna trettiofem tjänstår, lärer
dock följdriktigheten kräfva, att äfven tjänståldern sättes lägre för kvinnor
än för män; och jag föreställer mig därför, att 30 tjänstår skulle kunna
uppställas såsom den minimitjänstålder, vid hvilken kvinnlig tjänstinnehafvare
må kunna erhålla hel pension. Utgår man alltså ifrån den grundregel,
att rätt till hel pension bör för de här ifrågavarande tjänstinnehafvarne
i allmänhet inträda, om de äro män, vid uppnådda 67 lefnadsoch
35 tjänstår, och, om de äro kvinnor, vid 60 lefnads- och 30 tjänstår,
bör därefter tillses, i hvad mån denna normalålder i fråga om vissa
grupper af tjänstinnehafvare må tarfva modifikationer. Härvid synes
det mig som borde i alla de fall, där redan på grund af vunnen
erfarenhet särskilda bestämmelser i nu förevarande hänseende visat sig
vara af nöden, afseende mera fästas vid dessa erfarenhetsrön än vid
upprätthållandet af en teori, för hvilken tillräckligt praktiskt underlag
ännu icke torde kunna anses förefinnas. Man måste nämligen förutsätta,
att, där hittills i fråga om pensionsålder afvikelser gjorts från
den vanliga regeln, sådant undantag kommit till stånd först efter sorgfälligt
öfvervägande af de på frågan inverkande omständigheterna.
Vanskligheten att i förevarande hänseende träffa det i hvarje fall
rätta torde emellertid ligga i öppen dag; och skulle i en framtid erfarenheten
ådagalägga, att de lagbestämmelser härutinnan, som nu
kunna varda beslutade, visat sig i ett eller annat afseende otillfredsställande,
lärer ett dylikt förhållande jämförelsevis lätt kunna afhjälpas.
101
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
Kommitténs förslag till undantagsbestämmelser i fråga om pensionsåldern
synes mig dock icke inrymma tillräcklig hänsyn till de förhållanden,
som grundlagt vissa nu gällande, från de vanliga afvikande
pensionsstadganden.
Jämte det jag härutinnan åberopar hvad statskontoret anfört och
hemställt, anser jag mig böra för egen del tillägga följande i fråga om
pensionsåldern för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksst.
yrelsen.
Då Kungl. Maj:t den 24 mars 1898 beslöt aflåta nådig proposition
till Riksdagen angående ändring i bestämmelserna om rätt
för generaldirektören och ordföranden i medicinalstyrelsen till erhållande
af pension å allmänna indragningsstaten, föregicks detta beslut af
ett yttrande af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, hvari
denne — efter en erinran om de aflöningsförmåner, 6,200 kronor lön och
2,800 kronor tjänstgöringspenningar, som enligt den för medicinalstyrelsen
fastställda aflöningsstat tillkomme generaldirektören, och om
det vid dessa förmåners åtnjutande fastade villkoret om skyldighet till
afgång från tjänsten efter uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjänstår
med rätt till erhållande af pension motsvarande lönens belopp — anförde
följande:
»Besinnar man, hvilka stora fordringar ställas på detta ämbetsverks
chef, som, på samma gång han måste besitta omfattande kunskaper
på det medicinska området och alltjämt följa med den rastlösa
utvecklingen af hit hörande vetenskaper, tillika måste vara en framstående
administrativ förmåga, inses lätt, att ett sådant mått endast af
ett fåtal kan fyllas. En person, utrustad med dylika egenskaper, har
merendels bättre utsikter att på annat håll skaffa sig en vida mer inkomstbringande
och i öfrigt angenämare ställning. Då till platsen
endast kan ifrågakomma en läkare, händer det lätt, att den, som anses
lämplig att bekläda platsen, har en lönande praktik, som han ej vill
utbyta mot de förmåner, hvilka äro förenade med chefsämbetet i medicinalstyrelsen.
För att kunna vid detta ämbete fästa en därtill fullt
kvalificerad person vore det visserligen önskligast, att generaldirektörens
aflöning blefve i afsevärd mån höjd, men då det ej synes osannolikt,
att det åsyftade målet för den närmare framtiden skall kunna
vinnas genom bestämmande af ändrade villkor för generaldirektörens
pensionering, torde man för närvarande kunna inskränka sig till anlitande
af denna senare utväg. På sätt förut antydts, gäller i fråga
om rätt till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten för
generaldirektören, lika som för hvarje annan ämbets- eller tjänsteman
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
i medicinalstyrelsen, att lian skall hafva uppnått 65 lefuads- och minst
35 tjänstår. Då det emellertid vid valet af generaldirektör kan blifva
nödvändigt att gå utom statstjänstemännens led, torde det vara skäl
att för medicinalstyrelsens chef uppställa lindrigare fordringar i fråga
om antalet af de för pension behöfliga tjänståren, och synes därvid
vara till fyllest att bestämma, att han skall räkna minst tio tjänstår
såsom ordförande i nämnda styrelse. Ett motsvarande stadgande har
nyligen meddelats beträffande generaldirektören och chefen för järnvägsstyrelsen.
»
Då föredragande departementschefens sålunda uttalade meninggillades
af Kungl. Maj:t, äskades i berörda nådiga proposition Riksdagens
medgifvande därtill, att bestämmelserna i 7 punkten af nådiga
kungörelsen den 1 juni 1877 angående villkoren för åtnjutande
af de från 1878 års början fastställda nya löneförmånerna för medicinalstyrelsen
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
att generaldirektören skall efter uppnådda 65 lefnads- och minst
10 tjänstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen, samt annan ämbetseller
tjänsteman, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår,
vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen,
där det tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta
med detsamma anl^å, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma kvarstå.
Till svar härå meddelade Riksdagen, att Riksdagen ansåge det
vara uppenbart, att, därest utsikt skulle finnas att till befattning såsom
generaldirektör och ordförande i medicinalstyrelsen förvärfva en med
nödiga egenskaper i framstående grad utrustad läkare, särskilda föreskrifter
angående pensionsrätten vore i lika hög grad erforderliga, som
de befunnits vara beträffande befattningen såsom generaldirektör och
chef för järnvägsstyrelsen, angående hvilken Riksdagen föregående året
antagit pensionsbestämmelser af ungefär enahanda innehåll som det
föreslagna tillägget; och förklarade sig Riksdagen hafva på grund häraf
bifallit Kungl. Maj:ts framställning.
Hvad sålunda förekommit synes mig innebära fullgiltig anledning
att äfven i det föreliggande förslaget till pensionslag bibehålla undantagsställning
i afseende å tjänståldern beträffande chefen för medicinalstyrelsen.
Enligt min uppfattning tala emellertid goda skäl för beredande
äfven åt landtbruksstyrelsens chef af en motsvarande undantagsställning.
103
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18-
Redan nu är denne på grund af beslut vid 1889 års riksdag tillförsäkrad
pension å allmänna indragningsstaten vid eu tjänstålder, som
med fem år understiger den för öfriga tjänstinnehafvare å styrelsens
stat bestämda; men då det för landtbruksstyrelsens chef sålunda uppställda
villkoret af 30 tjänstår för pensions erhållande lätteligen torde
kunna komma att träda hindrande emellan vid besättande af denna
chefsplats, å hvars innehafvare måste ställas anspråk på framstående
duglighet och praktisk utbildning å just det område, hvarinom hans
verksamhet såsom chef skall göra sig gällande, törde det icke vara tillräckligt
att bibehålla den nuvarande bestämmelsen i fråga om pensionsåldern
för denne chef. I själfva verket lärer det enligt min mening
saknas anledning att för honom uppställa fordringarna på tjänstår för
pensionsrätt efter samma måttstock som för de tjänstinneliafvare, hvilkas
hela verksamhetstid förutsättes hafva ägnats åt den direkta statstjänsten.
Helt säkert skall det också komma att visa sig lämpligast att icke heller
för chefen för landtbruksstyrelsen stadga en minimitjänstålder af mer
än tio år; och jag tvekar därför icke att i det lagförslag, jag nu går
att framlägga, föreslå ett stadgande i detta syfte.
Slutligen är äfven att märka den u ndantagsställning, som genom
1906 års löne- och pensionsreglering för tjänstinnehafvarna vid beskickningarna
och konsulaten beredts tjänsteman, som varit anställd
vid beskickning eller konsulat i Ostasien minst tio år. Sådan tjänsteman
har nämligen tillförsäkrats rätt till pension redan vid uppnådda
60 lefnadsår och 30 tjänstår; och synes det mig icke böra ifrågasättas
att nu vidtaga någon förändring uti detta afseende.
Med åberopande af hvad nu blifvit af mig anfördt och under
erinran, att genom den af mig föreslagna lydelsen af 2 § denna lags
bestämmelser icke skulle komma att äga tillämpning å chefen för järnvägsstyrelsen,
hvilkens nuvarande pensionsrätt alltså komme att oförändrad
bibehållas, anser jag 5 § böra erhålla följande lydelse:
»Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:
för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;
för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tjänstår;
dock att sådan rätt inträder:
a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid
femtiofem lelnads- och tjugufem tjänstår:
b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år, vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;
104
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju tjänstår;
d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfvensom de vid
blindundervisningsanstalterna anställda lärare: vid sextiotvå lefnadsoch
trettio tjänstår;
e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor, veterinärinstitutet,
fria konsternas akademi och musikaliska akademiens konservatorium
äfvensom för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och tjugufem
tjänstår;
f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och
öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e) särskildt angifna
äfvensom landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjänte vid
den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;
g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse en hvar af dem tillhör».
6 §■
Såsom jag redan haft tillfälle uttala, har jag icke haft anledning
till någon erinran mot den af kommittén föreslagna lydelsen af denna
paragraf, under förutsättning att i fråga om pensionsbeloppet för det i
c) angifna fall bestämmes ett minimum, som kan anses ägnadt. att bereda
den till afgång förpliktade tjänstinnehafvaren anständig bärgning.
Till denna paragraf synes mig dock böra af skäl, som i det
föregående blifvit af mig anförda, göras följande tillägg:
»Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden,
och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel
pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af
minst sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension
inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio
år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen,
uppnått en lefnadsålder af minst sextiotre år, äge
Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning,
förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
105
7 §•
Af hvad jag tidigare anfört framgår, att jag ansett behöfligt, att
det fastställes ett minimibelopp för afkortad pension vid tillämpning af
stadgandet i 6 § c, äfvensom att jag funnit hel pension böra utgå till
den, som med anledning af stadgandet i 6 § d nödgas afgå från tjänsten.
Vid afgång, som påkallas af någon annan af de i 6 § meddelade
bestämmelser, torde uteslutande på tjänstårens antal få bero, huruvida
pensionen skall utgå med helt eller med afkortadt belopp. I anslutning
till dessa mina uttalanden, anser jag mig böra för 7 § föreslå följande
lydelse:
»Vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § d sägs, utgår hel
pension.
Har tjänstinnehafvare, som afgår på grund af någon af öfriga i 6 §
intagna bestämmelser, uppnått det i 5 § för rätt till hel pension stadgade
antal tjänstår, utgår äfven till den tjänstinnehafvare hel pension; i annat
fall vare han, därest tjänstårens antal icke understiger tio, berättigad erhålla
pension till afkortadt belopp i förhållande till det mindre antalet tjänstår;
dock att vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § c sägs, pensionen
icke i något fall må understiga sjuttiofem procent af hel pension.»
8 §•
Därest en tjänstinnehafvare skulle taga afsked från sin tjänst, utan
att sådana förhållanden föreligga, att han enligt bestämmelserna i 6 §
är skyldig att afgå, har kommittén ansett eu sådan tjänstinnehafvare icke
böra vara berättigad till erhållande af någon pension. För att emellertid
icke betaga innehafvare af domarämbete den rätt till pension, som
vid uppnådda sextiosju lefnadsår tillkommer andra, i 5 § icke särskildt
nämnda tjänstinnehafvare, har kommittén gjort undantag från nämnda
regel för innehafvare af domarämbete, som uppnått sextiosju lefnadsmen
icke trettiofem tjänstår. Sådan tjänstinnehafvare har förbehållits
rätt att, därest tjänståren icke understiga tio, vid afgång från tjänsten
komma i åtnjutande af afkortad pension i förhållande till tjänstårens
antal.
Till denna kommitténs motivering för lydelsen af ifrågavarande
paragraf har jag för min del icke funnit något vara att tillägga.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.
14
106
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
9 §.
Under åberopande af den i strafflagen 2 kap. 16 § intagna
bestämmelsen att i fråga om rättighet till pension för afsatt tjänstinnehafvare
skall gälla hvad särskildt är stadgadt, har kommittén, i
likhet med hvad i de föregående lagförslagen ägt rum, intagit ett
stadgande därom, att rätt till pension icke tillkomma den, som blifvit
från tjänsten afsatt; hvarjemte kommittén till fullständigande af bestämmelsen
tillagt orden: »eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild»;
och då kommittén utgått från det antagande att svensk medborgarrätt
borde utgöra en nödvändig förutsättning för att erhålla pension, har
kommittén i denna § jämväl inrymt eu bestämmelse, att pension ej
heller tillkomme den, som vid afgång från tjänsten icke vore svensk
medborgare.
Förevarande bestämmelser, hvilka innebära förbud mot pensions
beviljande åt tjänstinnehafvare, hvarom här förmärs, få icke förblandas
med innehållet i 14 §, hvari stadgas vissa förutsättningar, under hvilka
rätten att uppbära redan beviljad pension upphör.
Beträffande 9 §:s förra del har kommittén erinrat, att, da rätten
till pension är en förmån, som omedelbarligen härleder sig från den
innehafvande tjänsten, det borde vara en själfklar sak, att, den, som
gjort sig tjänsten förlustig, äfven skulle förlora sin rätt till pension.
Hvad angår det senare styckets innehåll anför kommittén, att den
såsom ett allmänt pensionsvillkor ansett sig böra uppställa innehafvande!
af svensk medborgarrätt, men uttryckt detta villkor under den negativa
formen, att pension icke må tillkomma den, som vid afgång från tjänsten
icke är svensk medborgare. Enligt hvad kommittén erinrar, öfverensstämmer
ett sådant stadgande så till vida med föregående lagförslag,
som både i förra pensionskommitténs och Kungl. Maj:ts förslag till
pensionslag från pensionsrätt undantogs »tjänstinnehafvare, som icke
äger svensk medborgarrätt»; och för att ytterligare klargöra sin uppfattning
af detta villkor tillägger kommittén:
»Skulle alltså, hvilket naturligtvis endast undantagsvis kan inträffa,
en person vara anställd i civil befattning, å hvilken pensionslagen vore
tillämplig, utan att tillika vara i besittning af svensk medborgarrätt,
komme han väl att vara underkastad de förpliktelser, hvilka lagen
ålägger tjänstinnehafvare, men finge icke komma i åtnjutande af de
pensionsförmåner, som däri erbjudas, med mindre han före afskedstagandet.
förvärfvat sig svensk medborgarrätt. Det öfverlämnas således
107
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
åt den eljest till pension berättigades eget val att afgöra, huruvida lian
vill vidtaga den åtgärd, som erfordras för att vinna delaktighet af
pensionsförmånen eller icke; och kommittén har så mycket mindre
lunnit betänklighet mot att föreslå detta förbehåll för pensions åtnjutande,
som den allmänna uppfattningen hittills synes varit den att svensk
medborgarrätt bör utgöra förutsättningen för åtnjutande af svensk
statspension.»
Rättigheten att vid afgång från tjänst tilläggas pension är en
villkorlig rättighet, som förutsätter vissa betingelser å tjänstinnehafvarens
sida. Såsom en dylik betingelse bör väl i första rummet kunna uppställas,
att den eventuellt pensionsberättigade icke genom brottsligt förfarande
blifvit dömd förlustig innehafvande’ tjänst. I annat fall komme
ju pensionen att innebära ett vederlag för den förmån, som blifvit
honom fråndömd, och brottet skulle i själfva verket blifva strafflöst.
Då man velat frånkänna tjänstinnehafvare, som ännu vid afgång
från tjänsten saknar svenskt medborgarskap, den pensionsförmån, som
eljest skolat tillkomma honom, så ligger visserligen till grund för stadgandet
af dylik påföljd ett helt annat motiv, om hvars betydelse och
berättigande meningarna kunna vara delade; men då en sådan tjänstinnehafvare
måste antagas hafva mottagit tjänsten med kännedom om
förhållandet och det i allt fall får anses vara uteslutande af hans egen
vilja beroende att aflägsna detta hinder för pensionsförmånens förvärfvande,
synes mig giltig anledning saknas att ur det föreliggande
lagförslaget utesluta nämnda stadgande.
10 §.
För innehållet i denna paragraf och min ställning till hvad
kommittén härutinnan föreslagit har jag i annat sammanhang redogjort
och tillåter mig nu att hänvisa till dessa mina uttalanden, hvilka gifva
vid handen, att jag biträder kommitténs förslag till lydelse af ifrågavarande
paragraf.
11 §•
Af statskontoret har hemställts om en omredigering af första
stycket i denna paragraf; och då den sålunda föreslagna lydelsen torde
äga något företräde framför den af kommittén använda, synes mig
paragrafen böra affattas i enlighet härmed. Hvad innehållet af denna
paragraf angår har jag, såsom jag redan haft tillfälle meddela, icke
någon erinran att framställa.
108
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
12 §.
Med stöd af hvad tillförene blifvit anfördt om rättvisan och billigheten
af det här gjorda medgifvandet, har jag ansett en paragraf af
denna lydelse böra inflyta i det lagförslag, som må komma att för
Riksdagen framläggas.
13 §.
Då hvarje pension, som enligt denna lag komme att beviljas, är
afsedd att till större delen utgå af medel, som för sådant ändamål
blifvit af Riksdagen ställda till Kungl. Maj:ts förfogande; och då det
torde vara af synnerlig vikt att lagens bestämmelser komma att på ett
enhetligt sätt tillämpas, torde fortfarande såsom hittills pensiousrätts
pröfning i hvarje förekommande fall hänskjutas till Kungl. Maj:ts afgörande.
Innehållet i öfrigt af denna paragraf synes mig icke påkalla
yttrande å min sida utöfver hvad som redan skett beträffande stadgandet
om afdrag å pension till täckande af tilläfventyrs ogulden pensionsafgift.
14 §.
I afseende på innehållet i denna paragraf må det tillåtas mig att
hänvisa till förut gjorda uttalanden; och får jag alltså föreslå, att paragrafen
må erhålla följande lydelse:
»Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende
eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar
af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast
en tredjedel af det ursprungliga beloppet.»
15 §.
Då det synts kommittén med god ordning öfverensstämma, att
pensionsbelopp, som under en längre tid varit till utbetalning förfallet
utan att af pensionstagaren lyftas, icke allt framgent borde anses såsom
en pensionstagarens innestående fordran, hvilken han efter behag kunde
låta kvarstå eller lyfta, har kommittén föreslagit ett stadgande, i enlighet
hvarmed pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år, sedan det till
109
Kungl. i\laj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
betalning förfallit, skulle vara förverkadt och tillfalla pensionsfonden.
Under åberopande att stadgandet föreslagits hufvudsakligen af ordningshänsyn
och icke på det att staten sålunda skulle göra någon vinst på
den enskildes bekostnad, har kommittén förklarat sig anse, att dylikt
outtaget pensionsbelopp borde tillgodokomma pensionsfonden. Slutligen
bar kommittén antagit, att förhållandet, att döma af hittills vunnen
erfarenhet, ytterst sällan komme att inträffa; samt att, därest den försumliga
pensionstagaren sedermera kunde åberopa någorlunda giltig
anledning till försummelsen, beloppet nog torde komma att, uppå
ansökning af pensionstagaren, till honom utbetalas från pensionsfondens
medel.
Under erinran att åt Kungl. Maj:t syntes böra förbehållas rättighet
att, därest omständigheterna i något fall skulle därtill föranleda,
medgifva restitution af ett till följd af stadgandet i denna paragraf förverkadt
pensionsbelopp, har af statskontoret föreslagits, att till paragrafen
måtte göras följande tillägg: »dock med rätt för Konungen att,
efter pröfning af anledningen till försummelsen, medgifva beloppets utbetalning,
om framställning därom göres.»
Då restitution af belopp, hvarom här är fråga, näppeligen skulle,
utan Riksdagens medgifvande i hvarje särskildt fall, kunna beviljas,
därest icke i lagen åt Kungl. Magt förbehölles sådan rätt, som statskontoret
ifrågasatt, har jag funnit mig böra för denna paragraf förorda
den af statskontoret föreslagna lydelsen.
16 §.
På grund af förut gjorda uttalanden har jag ansett denna paragraf
böra erhålla följande från kommitténs förslag i en punkt afvikande
lydelse:
»Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för
erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön
eller pension för annan sådan tjänst eller annan statsjänst förutom i de
fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:
* l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten
åtnjutes, utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags
bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen
och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest
skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;
2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension
no
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med eu tredjedel af det
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel;
3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera
erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger
tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af
det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda
pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen
må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.»
17 §•
Enligt kommitténs af mig biträdda förslag skulle denna paragraf
erhålla följande affattning:
»Tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag beräknas
icke allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst,
som i denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft
annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning
eller förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall afdrag göras för
tid, under hvilken ledighet från tjänsten ägt rum af annan anledning
än semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt
tillstånd företagits till egen utbildning; i fråga om tjänstinnehafvare,
som icke äger rätt till semester, må afdrag ej göras för tid af högst
en och en half månad om året, under hvilken ledighet må hafva
åtnjutits för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.»
»I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst, som i
denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan
statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension,
ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan
tjänstgöring än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats,
må såsom tjänstår beräknas.»
18 §.
Såsom naturligt är, har kommittén ansett sig böra till besvarande
upptaga frågan, i hvad mån den nya pensionslagens bestämmelser
borde vinna tillämpning å de tjänstinnehafvare, som redan blifvit utnämnda,
innan lagen kommo att träda i kraft; och kommittén har till
in
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
en början erinrat, hurusom i Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899
uttalades, att de nya bestämmelser i fråga om pensionsväsendet, som
kunde komma att föreslås, och således äfven ett eventuellt stadgande,
som förpliktade tjänstinnehafvare till erläggande af afgift för egen
pensionering, borde äga tillämplighet endast på tjänstinnehafvare, som
efter de nya bestämmelsernas trädande i kraft erliölle syssla, med hvars
innehafvande sådan förpliktelse vore förbunden, så framt icke tidigare
erhållen befordran skett med uttryckligt förbehåll att vara underkastad
pension sreglering.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning, hvars riktighet kommittén
förklarat sig till fullo dela, har kommittén föreslagit bestämmelse
af innehåll, att för den, som vid tiden för pensionslagens trädande i
kraft innehade tjänst, som i samma lag afsåges, lagens stadganden,
såvidt den tjänst anginge, icke skulle gälla, där ej på grund af särskilda
föreskrifter skyldighet ålåge honom att underkasta sig förändrade
bestämmelser angående rätt till pension.
Utom de allmänna föreskrifter i berörda hänseende, som innehölles
i Kungl. Maj:ts förut åberopade nådiga kungörelser af den 31 mars
och den 21 december 1900, hade, enligt hvad kommittén vidare erinrar,
bland villkoren för åtnjutande af de å vissa lönestater uppförda aflöningsförmåner
förbehåll intagits om tjänstinnehafvares skyldighet att vara
underkastad förändrade bestämmelser i fråga om pensionsrätt.
Särskild uppmärksamhet påkallade, enligt hvad kommittén funnit,
förhållandet med de å patent- och registreringsverkets stat uppförda
tjänstinnehafvarnas ställning i pensionshänseende. Jämlikt Riksdagens
beslut enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 11 maj 1898 vore
nämligen dessa tjänstinnehafvare visserligen i saknad af pensionsrätt
men hade å andra sidan icke fått sig ålagd skyldighet att vid viss
lefnads- och tjänstålder afgå från tjänsten; och som ingen af de nuvarande
tjänstinnehafvarna å nämnda stat träffades af de i nådiga
kungörelserna den 31 mars och den 21 december 1900 gifna föreskrifter,
hade de icke någon förpliktelse att underkasta sig den föreslagna
pensionslagens bestämmelser.
I afsikt att bereda tjänstinnehafvare, som vid tiden för lagens
trädande i kraft innehade tjänst, med hvilken pensionsrätt först genom
den nya lagen blefve förbunden, och som alltså icke hade skyldighet
att underkasta sig pensionslagens föreskrifter, möjlighet att åt sig
betrygga förmånen af pension under de villkor, pensionslagen stadgade,
borde enligt kommitténs mening en sådan tjänstinnehafvare sättas i
tillfälle att erhålla nämnda förmån, därest han inom någon viss tid —
112 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 18.
kommittén har föreslagit ett år — efter det lagen trädt i kraft, anmälde,
att pensionslagens bestämmelser finge å honom vinna tillämpning.
Komme en sådan bestämmelse som den af kommittén sålunda
föreslagna till stånd, skulle, enligt hvad kommittén anfört, följden blifva
den, att pensionslagens stadganden skulle komma att tillämpas icke
blott å en hvar, som efter lagens trädande i kraft erhölle tjänst, som
i lagen afsåges, utan äfven dels å en hvar till sådan tjänst dessförinnan
utnämnd, därest utnämningen eller tillträdandet af tjänsten tillhörande
löneförmåner skett med förbehåll om skyldighet att vara underkastad
de nva bestämmelser om pensionsrätt, som kunde varda stadgade, dels
ock å sådan tjänstinnehafvare, som väl icke vore skyldig att underkasta
sig lagen men inom den i sådant hänseende stadgade tid anmälde sig
önska, att pensionslagens bestämmelser finge å honom tillämpas. Det
skulle dock, enligt kommitténs mening, icke kunna anses rättvist att
låta den reduktion af pensionsbeloppet, som med tillämpning åt förslaget
om beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar
icke vore förenade, komme att äga rum, träffa innehafvaren
af sådan tjänst, med hvilken pensionsrätt redan nu vore förbunden,
förr än lönestat, vid hvars uppgörande hänsyn tagits till de nya pensionsgrunderna,
vunnit tillämpning.
Vare sig utnämning skett med eller utan förbehåll om skyldighet
att vara underkastad pensionsreglering, borde alltså enligt kommitténs
mening i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke
vore förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens
trädande i kraft stadgad, därest gällande lönestat fastställts före den
1 januari 1900 — d. v. s. innan man vid uppgörande af nya lönestater
ägde anledning att taga en blifvande pensionslags föreskrifter i särskildt
betraktande — pensionslagens stadgande angående beräkning af pensionsunderlag
icke vinna tillämpning förr än ny lönestat kunde varda
för tjänsten upprättad, utan dessförinnan gälla, att vid pensionsunderlagets
beräkning skulle tillämpas enahanda bestämmelser, som enligt
nådiga brefvet den 16 mars 1858 gällde i fråga om beräkning af pensionsbeloppet
för civil tjänstinnehafvare, hvilkens aflöningsförmåner icke
genom reglering vid riksdag efter 1875 fördelats i lön och tjänstgöringspenningar,
allenast med det undantag att pensionsunderlaget aldrig finge
beräknas till högre belopp än sextusen kronor. Med tillämpning häraf
skulle pensionsunderlaget för sådan tjänst utgöra: där lönen ej uppginge
till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen uppginge till mer än
tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio kronor, tretusen kronor;
samt,* där lönen uppginge till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. 113
belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fåll mer än sextusen
kronor.
De för närvarande för häradshöfding, provinsialläkare och förste
landtmätare särskildt fastställda pensionsbelopp af respektive 5,000 kronor,
4,000 kronor och 2,500 kronor ansåge kommittén jämväl böra bibehållas
såsom pensionsunderlag för en hvar af desse tjänstinnehafvare, intill
dess reglering af deras aflöningsförmåner företoges och nya lönestater
blefve för dem fastställda. Äfven i dessa fall hade kommittén, enligt
hvad den slutligen förmäler, ansett sig sakna hvarje anledning att
genom sina förslag rubba de grunder, som nu gällde för beräkning af
pensionsbelopp och som sammanfölle med dem, hvilka kommittén önskat
uppställa för beräkning af pensionsunderlaget, allenast med det undantag
som begränsning af pensionunderlaget till visst maximibelopp kräfde.
På grund af dessa sina uttalanden har kommittén för 18 § föreslagit
följande lydelse:
»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock att
a) för den som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst angår, icke skola gälla, där
ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att
underkasta sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller
han inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens
bestämmelser må å honom vinna tillämpning;
b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke
äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande
i kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den 1
januari 1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag
föreskrifves icke vinna tillämpning förr än ny lönestat må varda för
tjänsten upprättad, utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget skall
utgöra: där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen;
där lönen uppgår till mer än tretusen men icke till tretusens] uhi mdrafemtio
kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio
kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen, dock
ej i något fall mer än sextusen kronor;
c) för häradshöfding, provinsialläkare och förste landtmätare pensionsunderlaget
skall, intill dess ny lönestat må varda bestämd, utgöra
det belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för
sådan tjänstinnehafvare fastställdt.»
Hvad kommittén sålunda föreslagit har gifvit statskontoret — som
redan i början af sitt underdåniga utlåtande förklarat sig kunna förutsätta,
att så väsentligt förändrade pensionsbestämmelser, som de i lagBih.
till lliksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 15
114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
förslaget ifrågasatta, komme att vinna tillämpning endast i den man
vid de pågående löneregleringarna för statens civila ämbetsverk och
tjänstemän hithörande förhållanden redan vunnit eller komme att vinna
behörigt beaktande — anledning till följande uttalande och hemställan:
»Till de i 18 § c) omförmälda tjänstinnehafvare, för hvilka särskilda
pensionsunderlag skulle tills vidare blifva gällande, böra enligt
statskontorets mening läggas: ej mindre de professorer vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, hvilkas pensioner, på sätt ofvan erinrats,
blifvit till sina belopp bestämda under år 1904, än äfven länsveterinärerna,
för Indika, såsom förut nämnts, särskild! pensionsbelopp fastställdes år
1901; och då anledning lärer saknas till vidtagande af någon rubbning
i de särskilda grunder för pensions beräkning, livilka i sammanhang
med 1904 års lönereglering antagits för tecknings-, gymnastik- och
musiklärarne vid rikets allmänna läroverk, har statskontoret under 18 §
upptagit ny undantagsbestämmelse litt. d) för dessa öfningslärare.»
»Statskontoret får alltså föreslå, att, med bibehållande af litt. a)
och b) oförändrade,
dels 18 § c) må erhålla denna förändrade lydelse: ''för häradshöfding,
provinsialläkare, professor vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik äfvensom för länsveterinär
samt förste landtmätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat
må varda fastställd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i
kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare bestämd'';
dels ock under samma paragraf må införas en ny punkt d) af
denna lydelse: ’d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets
allmänna läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd,
gälla: i afseende å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag
skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet
af hel pension hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti
1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets beräkning’.»
I hufvudsak delande det betraktelsesätt, som vunnit uttryck i de
af kommittén i lagförslagets 18:de paragraf intagna bestämmelser, har
jag dock funnit nödigt att beträffande innehållet i punkterna b) och c)
gorå följande erinringar.
Såsom jag redan haft anledning framhålla, torde i pensionslagen
icke böra fastslås såsom ovillkorligt maximum för pensionsunderlag ett
belopp af 6,000 kronor utan öppet lämnas att i sammanhang med lönereglering
fastställa äfven ett högre belopp, därest förhållandena skulle
så påkalla. Ser man nu på verkan af en sådan bestämmelse som den
i punkt b) införda, så skulle endast åt vissa tjänstinnehafvare bibehållas
115
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
den förmånligare beräkning af pensionsunderlaget, som genom nu gällande
pension sbestämmelser tillförsäkrats tjänstinnehafvare, livilkas aflöning
icke delats i lön och tjänstgöringspenningar, under det att däremot
ett fåtal andra tjänstinnehafvare genom förslaget om pensionsunderlagets
begränsning till 6,000 kronor skulle få vidkännas en högst
väsentlig reduktion af hittills varande pensionsbelopp. Denna reduktion
skulle sålunda träffa endast justitieråden och öfverståthållaren, en hvar
af de förra med 2,000 kronor och den senare med omkring 1,000 kronor.
Enligt mitt förmenande skulle det icke kunna anses vara öfverensstämmande
med statens välförstådda intressen att utan vidare undersökning
af de på frågan inverkande förhållandena försätta vissa af de nu nämnda
tjänstinnehafvarne i den ställning, att de icke blott skulle få pensionsbeloppet
minskadt med en fjärdedel utan därtill måhända nödgas att
vidkännas ett betydligt löneafdrag för att komma i åtnjutande af den
sålunda reducerade pensionen. Mera lämpligt och, enligt min mening,
jämväl med kommitténs åskådningssätt i öfrigt bättre öfverensstämmande
skulle det därför vara att låta äfven dessa tjänstinnehafvare få såsom
pensionsund erlag beräkna det nu för dem bestämda pensionsbeloppet,
intill dess ny lönestat varder upprättad.
Skulle den af mig förordade ändring i punkt b) blifva vidtagen,
blefve emellertid erforderligt, till förekommande af en för landshöfding
för närvarande icke ifrågasatt eller åsyftad pensionsförhöjning, att landshöfding
komme att upptagas bland de under punkt c) särskildt uppräknade
tjänstinnehafvare.
Då äfsren jag finner anledning saknas att genom denna lag rubba
de grunder för pensionsberäkning, livilka helt nyligen genom Kungl.
Maj:ts och Riksdagens beslut fastställts ej mindre för vissa af professorerna
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet än äfven för länsveterinärer
och öfningslärarne vid rikets allmänna läroverk, biträder
jag hvad statskontoret beträffande dem föreslagit.
På grund af hvad nu blifvit af mig anfördt och under erinran att
de bestämmelser, som under a), b), c) och d) af 18 § nu komma att
af mig föreslås, liksom de af kommittén under a), b) och c) af samma
paragraf föreslagna, icke kunna betraktas annorlunda än som öfvergångsstadganden,
har jag ansett åt 18 § böra gifvas följande lydelse:
»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock att
a) för den, som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst angår, icke skola gälla, där
ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att underkasta
sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller han
116
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens
bestämmelser må å honom vinna tillämpning;
b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke äro
förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande i
kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den 1 januari
1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag föreskrifves
icke vinna tillämpning förr än ny lönestat må varda för tjänsten
fastställd, utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget skall utgöra:
där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen
uppgår till mer än tretusen men icke till tretusensjuhimdra femti o kronor,
tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio
kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fall
mer än åttatusen kronor;
c) för häradshöfding, landshöfding, provinsialläkare, professor vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik
äfvensom för länsveterinär samt förste landtmätare pensionsunderlaget
skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det belopp, som
före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare
bestämdt;
d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna
läroverk skall, intilldess ny lönestat må varda fastställd, gälla: i afseende
å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag skall
betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af hel pension
hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit stadgadt
om pensionsbeloppets beräkning.))
Härmed torde dock enligt min tanke icke allt kunna anses vara
väl beställdt i afseende å frågan om den nya lagens tillämpning. Alltför
betungande skulle det nämligen helt säkert under nuvarande förhållanden
vara, om skyldighet att erlägga pensionsafgifter till de af mig
föreslagna belopp lades å tjänstinnehafvare, som väl enligt de i denna
lag gifna eller eljest utfärdade föreskrifter och förbehåll vore förpliktad
att underkasta sig de i lagen gifna bestämmelser men innehade tjänst,
för hvilken aflöning utginge enligt en lönestat, där icke bland villkoren
för aflöningens åtnjutande uttryckligen stadgats skyldighet för löntagaren
att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen,
enär i annat fall icke antagas kan, att aflöningsförmånerna blifvit afvända
med hänsyn jämväl till en med tjänstens innehafvande förbunden skyldighet
att för pensionsändamål afsätta större eller mindre del af aflöningen.
117
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o J8.
Om alltså å ena sidan billig!)etskraf synas mig påkalla, att till
förmån för sådan tjänstinnehafvare i lagen införes ett undantagsstadgande
medgifvande anstånd, i afseende å tillämpningen af lagens föreskrift
om skyldighet för tjänstinnehafvare att erlägga pensionsafgift, så
bör å andra sidan befrielsen från pensionsafgifts erläggande för sådan
tjänstinnehafvare medföra förlust af hvarje förmån, som i lagen tillförsäkrats
tjänstinnehafvare uteslutande med hänsyn till den skyldighet
han haft att erlägga pensionsafgift.
Med stöd af det nu anförda hemställer jag alltså, att under 18 §
måtte inrymmas jämväl följande stadganden:
»Tjänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser,
vare, om han för den tjänst åtnjuter aflöning enligt lönestat, som fastställts
före den 1 januari 1907, befriad från att erlägga i lagen stadgad
pensionsafgift, så länge aflöning å den lönestat af honom åtnjutes, så
framt icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för denna aflönings
åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare skall vara
skyldig att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen.»
»Tjänstinnehafvare, som enligt hvad nyss nämnts icke är pliktig
att vidkännas pensionsafgift, skall, därest honom ådömes straff eller
straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs, hafva förverkat hela pensionen; och
äge de i 16 § l:o), 2:o) och 3:o) gjorda medgifvanden icke tillämpning
å sådan tjänstinnehafvare.»
Såsom jag redan anmärkt, har pensionskommittén i sammanhang
med själfva hufvudbetänkandet aflåtit vissa särskilda underdåniga skrifvelse!’,
hvari framställts förslag, hvilka afse att utgöra komplettering af
nämnda betänkande. De framställningar, hvarå jag nu syftar, behandla
frågan om pensionslagens tillämpning dels å de ordinarie och extra
ordinarie professorer vid universiteten, hvilkas aflöning till hela beloppet
utgöres af afkomst af prebendepastorat, dels ock å professor skytteanus
vid Uppsala universitet samt innehafvaren af Per Henrik Malmstens
professur vid karolinska medikokirurgiska institutet.
I den förra af dessa framställningar har kommittén till en början
erinrat, att det förslag till pensionslag för civila tjänstinnehafvare, hvilket.
samtidigt till Kungl. Maj:t öfverlämnades, tilläde rätt till pension
vid afgång från tjänst åt ordinarie innehafvare af civil tjänst med lön
å stat, som blifvit fastställd af Konungen och Riksdagen; att de vid
rikets universitet anställda lärare vore enligt berörda lagförslag att
118
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
hänföra till civila tjänstinnehafvare; att emellertid inom de teologiska
fakulteterna funnes såväl ordinarie som extra ordinarie professorer, hvilka
icke uppbure sin aflöning1 på grund af lönestat, så fastställd, som i
pensionslag-en förutsattes, enär de aflönades uteslutande genom afkomst
af det prebendepastorat, hvilket blifvit en hvar af dem anvisadt; att
sådana löntagare vore: förste teologie professorn vid Uppsala universitet
och samtliga professorer och extra ordinarie professorer vid Lunds
universitets teologiska fakultet; att för närvarande de nu uppräknade
ordinarie professorerna ägde samma rätt till pension å allmänna indragningsstaten,
som tillkomme annan professor vid rikets universitet; att de
extra ordinarie professorerna inom de teologiska fakulteterna för närvarande,
lika litet som deras vederlikar inom de världsliga fakulteterna,
ägde någon pensionsrätt; samt att genom antagande åt det lagförslag,
som af kommittén utarbetats, såväl de ordinarie som de extra ordinarie
professorerna vid rikets universitet skulle, oafsedt hvilken fakultet de
tillhörde, så vidt de uppbure lön å stat, som blifvit fastställd af Konungen
och Riksdagen, erhålla rätt till pension enligt pensionslagens bestämmelser.
Under anförande att det syntes kommittén vara uppenbart, att
den omständighet, att aflöningen uteslutande bestode i afkomst af prebendepastorat,
icke borde försätta en tjänstinnehafvare i annan ställning
i afseende å pensionsrätt och därmed förbundna skyldigheter än
öfriga med honom eljest likställda tjänstinnehafvare, har kommittén,
med åberopande hurusom kommittén, enligt hvad i betänkandet närmare
angåfves, funnit mindre lämpligt att beträffande dessa tjänstinnehafvare
i pensionslagen inrymma undantagsstadganden, förklarat sig anse särskildt
beslut om deras pensionsrätt böra meddelas.
Kommittén har på grund häraf hemställt, det täcktes Kungl.
Maj:t föreslå Riksdagen besluta, att, därest lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, af hufvudsakligen samma innehåll som
det af kommittén framlagda lagförslaget, blefve antagen, denna lags
bestämmelser skulle i alla tillämpliga delar gälla äfven de ordinarie och
extra ordinarie professorsämbeten vid rikets universitet, till hvilkas innehafvare
aflöningen utginge uteslutande i form af afkomst af prebendepastorat;
dock att i fråga om beräkning af pensionsunderlag borde
iakttagas, att pensionsunderlaget för hvarje sådant professors- eller extra
ordinarie professorsämbete skulle anses utgöra enahanda belopp, som för
annan ordinarie eller extra ordinarie professur vid samma universitet,
samt att ålderstillägg icke finge vid pensionsunderlagets bestämmande
beräknas, med mindre tjänstinnehafvaren fullgjort de för annan likställd
tjänstinnehafvare i sådant afseende föreskrifna villkor.
119
Kungl. Maj.t a Nåd. Proposition N:o 18.
I anledning af detta förslag hafva vederbörande lämnats tillfälle
att yttra sig och därvid hufvudsakligen anfört:
det större akademiska konsistoriet i Uppsala: att nuvarande innehafvaren
af förste teologie professuren i Uppsala — den ende, hvarom
vid detta universitet här vore fråga — förklarat sig icke hafva något
mot förslaget att erinra; att denne professor, förutom inkomsterna af
Uppsala stads och Vaksala prebendepastorat, hade sig tilldeladt löneanslag
af universitetets medel, i stat upptaget till 1,039 kubikfot 5
kannor spannmål och i värde beräknadt till 2,224 kronor 53 öre;
samt att konsistoriet för egen del icke hade något att erinra mot
pensionskommitténs förslag;
det större akademiska konsistoriet i Lund: att de ordinarie professorerna
inom teologiska fakulteten vid Lunds universitet, förutom
afkomsten af prebendepastorat, åtnjöte i spannmål beräknade lönebidrag
af universitetets medel; att således endast de e. o. professorernas inom
nämnda fakultet aflöning till hela beloppet utgjordes af afkomst af
prebendepastorat; samt att pensionskommitténs förslag borde med afseende
på ifrågavarande lärare vinna tillämpning, i den mån de vore
skyldiga eller förklarade sig villiga att underkasta sig sådana bestämmelser;
universitetskanslern: att kanslersämbetet icke hade något att invända
mot bifall till kommitténs förslag rörande tillämpning af den
ifrågasatta nya pensionslagens bestämmelser jämväl å professurer af
ifrågavarande slag, i den mån deras innehafvare vore skyldiga eller
förklarade sig villiga att underkasta sig dessa bestämmelser; samt
statskontoret: att kommitténs hemställan beträffande pensionslagens
tillämpning å prebendeinnehafvarne vid universiteten icke gifvit anledning
till annan erinran än att, då, enligt hvad upplyst blifvit, en del
af dessa prebendeinnehafvare åtnjöte lönebidrag af universitetens medel,
efter ordet: »aflöningen» borde, till förekommande af all osäkerhet,
inskjutas orden »anslag af universitetets medel oberäknadt».
I den andra af de nu ifrågavarande skrifvelserna anför kommittén:
att af de vid rikets högskolor inrättade lärostolar tvenne grundade
sig på donationer af enskilda personer; så vore nämligen förhållandet
med den skytteanska professuren vid universitetet i Uppsala samt den
professur vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilken tillkommit
genom ett af f. d. provinsialläkaren Gustaf Bottiger utfärdadt gåfvobref;
att den skytteanska professuren i vältalighet och politik vore
stiftad enligt riksrådet Johan Skyttes donationsbref den 1 januari 1622,
hvarå sanktion erhållits genom nådiga brefvet den 2 juni 1622; varande
i bref den 1 oktober samma år af Skytte utfärdade närmare bestämmelser
för denna professurs tillsättning, innehafvarens skyldigheter m. m.;
120
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
att den af Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 13 november
1885 fastställda utgiftsstat för universitetet i Uppsala upptoge under
filosofiska fakulteten, humanistiska sektionen »eu professor i vältalighet
och statskunskap, skytteauus», med anteckning »lön af riksrådet Skyttes
donation och bostad i skytteanska huset»;
att emellertid till innehafvaren af denna professur utginge aflöning
jämväl af statsmedel, hvilket inhämtades af det förhållande, att 1887 års
riksdag i enlighet med därom af Kungl. Magt framställdt förslag,
med uteslutande af det under rubrik »indelning och därmed jämförlig
anvisning på förslag: ersättningar» upptagna anslag, 1,800 kronor, såsom
ersättning för spannmålsindelning, tillkommande professor skytteauus vid
universitetet i Uppsala, beviljat ett årligt belopp af 1,785 kronor;
att genom det vid 1873 års riksdag fattade beslut, att universitetsprofessor
skulle äga rätt att, om han efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde
ansökan om afsked, å allmänna indragningsstaten uppföras till åtnjutande
af pension till belopp af 4,500 kronor, sådan pensionsrätt tillfallit jämväl
professor skytteanus;
att genom gåfvobref, dagtecknadt oktober 1885, f. d. provinsialläkaren
och brunnsintendenten Gustaf Bottiger öfverlämnat till karolinska
mediko-kirurgiska institutet i Stockholm en summa af 100,000 kronor
på villkor, bland andra: att kapitalet skulle utgöra grundfonden för en
ordinarie professur vid institutet i någon af den praktiska medicinens
specialgrenar och räntan oafkortad utgå såsom lön åt professorn i ämnet;
att den af donator eller — efter hans död — af institutets lärarekollegium
till innehafvare af lärostolen kallade skulle i vederbörlig
ordning af Kungl. Maj:t till professor utnämnas; samt att i pensionsrätt
och för öfrigt i alla skyldigheter och rättigheter, som i gåfvobrefvet
icke blifvit särskildt vidrörda, den nye professorn borde varda likställd
med institutets dittills varande ordinarie professorer; varande af donator
uti eu den 28 november 1885 utfärdad handling förklarad!, att sistnämnda
punkt i gåfvobrefvet borde så tolkas, att genom densamma åt innehafvaren
af den på grund af donationen upprättade lärostolen tillförsäkrades rätt
till en pension af statsmedel lika med den, som då vore bestämd för
institutets ordinarie professorer, eller 4,500 kronor;
att, enär gåfvan sålunda gjorts beroende, bland annat, däraf att
den ifrågasatta lärostolens professor blefve i afseende å pensionsrätt
likställd med karolinska institutets dittills varande ordinarie professorer,
Kungl. Maj:t, under erinran att sådan professor enligt nådiga bref vet
den 2 juni 1876 vore berättigad att efter uppnådda 65 år vid afskedstagande!
uppbära årlig pension till belopp af 4,500 kronor, aflåtit
121
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 18.
proposition i ämnet till Riksdagen för att dymedelst sätta Riksdagen i
tillfälle att taga under ompröfning, huruvida Riksdagen ville medgifva
den pensionsrätt, som utgjorde ett villkor för att gåfvan skulle komma
till verkställighet, samt föreslagit Riksdagen medgifva, »att innehafvare!!
af den professur, som i följd af en särskildt erbjuden gåfva å 100,000
kronor kunde komma att upprättas vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet, måtte tillerkännas pensionsrätt lika med den, som för närvarande
tillkomme ordinarie professor vid institutet»; samt
att Riksdagen enligt skrifvelse den 16 maj 1886 medgifvit, att
innehafvaren af nämnda professur tillerkändes pensionsrätt lika med
den, som »för närvarande» tillkomme ordinarie professor vid institutet,
dock under villkor dels att såväl det läroämne, den nya professuren
skulle omfatta, som valet af den person, hvilken skulle uppehålla densamma,
äfvensom af den förste innehafvarens efterträdare af Kungl. Maj:t
godkändes, dels att förändringar i de ordinarie undervisningstiderna, som
af innehafvaren af professuren kunde önskas, endast finge äga rum med
institutets lärarekollegii medgifvande, dels ock att nämnda innehafvare
icke finge äga rättighet att fordra högre löneförmåner än behållna räntan
af det donerade kapitalet.
För egen del har kommittén yttrat, att liksom professor skytteanus
och innehafvaren af den omförmälda professuren vid karolinska medikokirurgiska
institutet hittills varit i fråga om pensionsrätt likställda med
öfriga ordinarie professorer vid universiteten och det nämnda institutet,
så syntes detsamma böra blifva förhållandet för framtiden. Om därför,
såsom kommittén föreslagit, den blifvande pensiouslagens bestämmelser
komme att tillämpas i afseende å alla de läraretjänster vid dessa högskolor,
för Indika lön utginge enligt stat, som blifvit fastställd af Konungen
och Riksdagen, borde alltså — såvidt icke de vid donationerna fastade
förbehåll skulle lägga hinder i vägen — samma lagbestämmelser förklaras
skola i tillämpliga delar gälla i afseende å de genom nämnda tvenne
donationer inrättade professurer.
Beträffande den förra eller den skytteanska professuren vid Uppsala
universitet syntes enligt kommitténs mening icke heller, särskildt med
afseende därå, att innehafvaren af denna professur till icke så obetydlig
del aflönades af statsmedel, något hinder möta för en sådan anordning,
hvaremot kommittén förklarat sig finna tvifvelaktigt, huruvida ändring
numera kunde vidtagas i fråga om den pensionsrätt, som utgjorde ett
villkor för öfverlämnande till karolinska mediko-kirurgiska institutet af
de gåfvomedel, hvarpå den ifrågavarande professuren vid nämnda institut
vore grundad.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft.
16
122
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
Kommittén liar på grund af hvad sålunda anförts hemställt, det
täcktes Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen besluta, att, därest lag angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension af hufvudsakligen samma
innehåll som det nu af kommittén framlagda lagförslaget blefve antagen,
samma lags bestämmelser skulle i alla tillämpliga delar gälla ej mindre
den genom riksrådet Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren
vid Uppsala universitet än äfven den professur vid karolinska medikokirurgiska
institutet, som vore grundad på gåfvobref af f. d. provinsialläkaren
Gustaf Bottiger, den senare professuren dock endast
så vidt de med donationen förenade villkor icke befunnes utgöra hinder
för pensionslagens tillämpning; och borde därvid iakttagas, att pensionsunderlaget
för hvardera tjänsten skulle anses utgöra samma belopp
som för annan ordinarie professur; dock att ålderstillägg icke finge
vid pensionsunderlagets bestämmande beräknas, med mindre tjänstinnehafvaren
fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare i sådant
afseende föreskrifna villkor.
Uti de yttranden, som blifvit afgifna i anledning af kommitténs
förslag om pensionslagens tillämpning å skytteanska professurens innehafvare,
har i hufvudsak anförts:
af patronus för den skytteanska stiftelsen: att han icke hade något
att erinra mot kommitténs ifrågavarande förslag, under förbehåll att
patronus blefve den, som ägde bestämma, huruvida en pensionsberättigad
professor finge under den tid, lagen medgåfve, kvarstå i tjänsten eller icke;
af nuvarande innehafvaren af skytteanska professuren: att han
instämde med patronus;
af det större akademiska konsistoriet i Uppsala: att konsistoriet
icke i hufvudsak hade något att invända mot kommitténs förslag;
af universitetskanslern: att han icke hade något att erinra mot
bifall till kommitténs förslag jämväl i fråga om den Kungl. Maj:t förbehållna
rätt att i visst fall låta med afskedet anstå, dock under förbehåll
dels att skytteanske professorn blefve, utan något särskildt reglerande
från statens sida af pensionsunderlaget, i afseende härpå utan vidare
likställd med öfriga ordinarie professorer, så att han skulle, därest han
innehaft sitt professorsämbete under de tidslängder, som vore föreskrifna
för ordinarie professorers tillträdande af ålderstillägg, utan vidare anses
hafva blifvit berättigad till dylikt ålderstillägg samt på dem grundadt
pensionsbolopp, dels ock att nuvarande innehafvaren af professuren finge
äga valfrihet mellan att behålla den honom nu tillkommande pensionsrätt
och att erhålla den pensionsrätt med motsvarande skyldigheter, som
genom den föreslagna nya ordningen skulle komma till stånd; samt
Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition No IS. 123
af statskontoret: att då staten, utan att därtill hafva någon som helst
skyldighet, låtit professor skytteanns få åtnjuta samma pensionsförmån,
som beredts åt andra ordinarie professorer vid universiteten, innehafvare)!
af denna professur icke syntes kunna hafva berättigade anspråk på att
i fråga om denna pensionsförmån intaga någon särställning i en blifvande
pensionslagstiftning; i anledning hvaraf statskontoret — med erinran att
å den nuvarande innehafvaren, såsom utnämnd till ämbetet år 1901, vore
tillämplig bestämmelsen i nådiga kungörelsen den 31 mars 1900 därom att
den, som efter sistnämnda dag utnämndes till befattning, med hvilken
följde rätt till pension å allmänna indragningsstaten, skulle vara underkastad
de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde vara
stadgade — tillstyrkt den af pensionskommittén i fråga om pensionslagens
tillämpning å skytteanska professurens innehafvare gjorda hemställan.
Af de yttranden, Indika afgifvits öfver förslaget om pensionslagens
tillämpning å innehafvaren af den s. k. malmstenska professuren vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet, inhämtas:
att nuvarande innehafvaren af denna professur afstyrkt förslaget
såsom innebärande ett för professurens innehafvare synnerligen dåligt
ekonomiskt resultat;
att lärarekollegiet vid nämnda institut ansett, att, äfven om lagförslaget
i öfrigt skulle komma att genomföras, det dock icke borde
blifva gällande för innehafvaren af den ifrågavarande professuren ;
att universitetskanslern, under erinran att jämlikt bestämmelse i
nådigt bref den 1 april 1887 denna professur borde benämnas »Per
Henrik Malmstens professur», i likhet med lärarkollegiet och professurens
nuvarande innehafvare, bestämdt afstyrkt det ifrågavarande förslaget; samt
att statskontoret förklarat sig visserligen finna önskvärdt, att innehafvaren
af denna professur äfven framgent komme att intaga samma
ställning i pensionshänseende som institutets öfriga ordinarie professorer,
men i likhet med kommittén ansett tvifvelaktigt, huruvida sådant emot
vederbörandes bestridande kunde låta sig göra.
Genom beslut vid 1873 års riksdag, af Kungl. Maj:t till efterrättelse
fastställ dt den 6 juni samma år, erhöllo universitetens professorer
rätt att, om de efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde ansökan
om afsked, uppföras å allmänna indragningsstaten till åtnjutande af
pension af 4,500 kronor. Samma pensionsrätt tillerkändes professor
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet genom beslut vid 1876 års
riksdag och nådiga brefvet den 2 juni samma år. Pensionsrätt, lika
med den som sålunda tillkomme professor vid karolinska institutet, blef
ock, såsom redan anmärkts, genom beslut af 1886 års riksdag och
124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
nådiga brefvet den 4 iuni samma år under vissa villkor tillförsäkrad
innehafvare!! af »Per Henrik Malmstens professur» vid bemälda institut
I sammanhang med den lönereglering, som den 13 juni 1902 af
Kungl. Maj:t fastställdes dels för universitetens ordinarie professorer,
med0 undantag af den skytteanska professorn och förste teologie professorn
vid Uppsala universitet samt de till teologiska fakulteten vid
Lunds universitet hörande professorer, dels ock för de ordinarie professorerna
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, med undantag af
innehafvaren af den malmstenska professuren, förklarades, att tjänsteman,
som inginge på de nya aflöningsbestämmelserna skulle, då^ han
uppnått 65 lefnadsår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom
pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå. Till följd af
nämnda löne- och pensionsreglering utgör pensionen för professor, som
icke kommit i åtnjutande af ålderstillägg, 4,000 kronor, för den, som
erhållit ett ålderstillägg, 4,500 kronor och för den, som erhållit bägge
de medgifna ålderstilläggen, 5,000 kronor. För de professorer, som
vid 1902 års lönereglering undantogos, gälla alltså fortfarande i fråga
om pensionsrätt de bestämmelser, som meddelats genom förut åberopade
nådiga blefven den 6 juni 1873, den 2 juni 1876 och den 4 juni 1886,
och är alltså eu hvar af dessa professorer berättigad att vid 65 års
ålder erhålla i pension 4,500 kronor. Hittills hafva de extra ordinarie
professorerna vid rikets universitet icke fatt pensionsrätt sig tillerkänd.
Om nu den af kommittén föreslagna och af mig förordade lydelsen
af första paragrafen i pensionslagen vunne slutligt godkännande, skulle,
såsom kommittén erinrat, å de professorer och extra ordinarie professorer
vid universiteten eller karolinska institutet, för hvilka någon lön a
stat, fastställd af Kungl. Maj:t och Riksdagen, icke finnes uppförd,
lagen sakna tillämplighet, därest icke särskildt beslut därom fattades.
De tjänstinnehafvare, för hvilka detta skulle blifva händelsen, äro, såsom
förut nämnts: förste teologie professorn vid Uppsala universitet, de till
teologiska fakulteten vid Lunds universitet hörande ordinarie och extra
ordinarie professorer, innehafvaren af skytteanska professuren vid Uppsala
universitet samt innehafvaren af »Per Henrik Malmstens professur»
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Då af samtliga nu ifrågakomna tjänstinnehafvare en hvar synes
mig böra, såvidt sådant är möjligt, intaga enahanda ställning i pensionshänseende
som med honom likställd tjänstinnehafvare vid samma
institution, har jag icke något att erinra mot kommitténs i detta s_s Itc
framställda förslag utom hvad beträffar innehafvaren af »Per Hemik
Malmstens professur». Det förefaller mig nämligen vara uppenbart, att
125
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
flen pensionsrätt, som genom 1880 års riksdagsbeslut och Kungl. Maj:ts
den 4 juni samma år utfärdade nådiga bref tillförsäkrats innehafvaren af
nämnda professur, är att betrakta såsom ett med donationens mottagande
oupplösligt förbundet villkor, som numera icke ensidigt kan rubbas.
Vid 1004 års Inne- och pensionsreglering för de allmänna läroverken
med flera undervisningsanstalter tillerkändes pensionsrätt åt tillförordnade
rektorer vid allmänt läroverk och högre lärarinneseminarium
samt åt vissa med arfvoden försedda öfningslärare vid folkskoleseminarierna.
Med nämnda pensionsrätt förbands skyldighet för rektorn eller
läraren att, »intill dess ny allmän författning angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension trädt i kraft», vidkännas visst afdrag å
aflöningen. Då den förevarande pensionslagen tillerkänner pensionsrätt
endast åt ordinarie tjänstinnehafvare med lön, kan denna lag icke vinna
omedelbar tillämpning å nämnda rektorer och lärare. Då dessa emellertid
synas böra bibehållas icke blott vid sin nu ägande pensionsrätt
utan äfven vid den därmed förenade skyldigheten att vidkännas afdrag
å aflöningen samt jämväl i öfrigt så långt ske kan underkastas pensionslagens
bestämmelser, lärer uttryckligt beslut härom nu böra fattas.
Uti det nu föreliggande kommittébetänkandet meddelas, att kommittén
beträffande frågan om de medel, af hvilka pensioner, beviljade
enligt pensionslagen för civila tjänstinnehafvare borde utgå, visserligen
tänkt sig, att de till tjänstinnehafvare vid post- och tullstaten beviljade
pensionsbeloppen borde fortfarande såsom hittills utgå af post- respektive
tullmedleD, att de tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets
stat tillkommande pensionerna borde, i likhet med aflöningsmedlen, utgå
af »patent- och varumärkesafgifters samt registreringafgifters fond»,
samt att pensionerna till öfrige tjänstinnehafvare fortfarande borde utgå
från allmänna indragningsstaten eller annat ordinarie anslag å tionde
hufvudtiteln, som Riksdagen för sådant ändamål kunde komma att anvisa.
Kommittén förmäler sig dock icke hafva ansett lämpligt, att i pensionslagen
intoges någon bestämmelse härutinnan, utan föreställde sig, att
Kungl. Maj:t i sammanhang med framläggande för Riksdagen af förslag
till pensionslag komme att föreslå Riksdagen att besluta angående
anvisande af medel, erforderliga för de utgifter, som af pension slagens
antagande härleddes.
I likhet med kommittén anser äfven jag, att utfärdandet af bestämmelser
uti nu förevarande hänseende icke lämpar sig för lagstiftning,
utan att frågan om anvisande af de för pensionsutbetalningarna nödiga
126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
medlen bör behandlas i enahanda ordning som andra på budgeten
inverkande frågor. Jag delar äfven den af kommittén uttalade uppfattning
beträffande pensionsutgifternas fördelning mellan olika medel
och anslag, dock så att jag i fråga om de pensioner, hvilka på grund af
pensionslagen skola utgå till andra tjänstinnehafvare än dem, som tillhört
post- och tullstaten eller som uppburit aflöning af »patent- och
varumärkesafgifters samt registreringsafgifters fond», anser, att det
skulle vara lämpligare, om riksdagen för bestridande af dessa pensionsutgifter
anvisade ett särskildt anslag, än om det blefve beslutadt, att
de skulle afföras under den redan för eu mängd utgifter af ganska
växlande art gemensamma titeln: allmänna indragningsstaten. Utom
det att det finansiella resultatet af don nya pensionslagen skulle blifva
lättare tillgängligt, om särskildt anslag för ändamålet uppfördes, synes
jämväl naturen af dessa utgifter påkalla en utbrytning. Att detta nya
anslag — till hvilket enligt kommitténs af mig härutinnan biträdda
åsikt borde årligen från pensionsfonden omföras fondens andel i de
med medel från anslaget bestridda pensionsutgifterna — bör blifva ett
förslagsanslag, torde falla af sig själf. Däremot synes det vara förenadt
med ej ringa svårighet att träffa en någorlunda riktig siffra för det nu
erforderliga anslagsbeloppet, Under år 1905 torde hafva å allmänna
indragningsstaten beviljats pensioner till tjänstinnehafvare, tillhörande
samma grupper som dem, å hvilka den nya pensionslagen är afsedd att
tillämpas, med ett sammanlagdt belopp af i rundt tal 240,000 kronor.
Om nu i betraktande tages, att den ifrågavarande lagen under år 1908
svårligen kan komma att vid pensioners beviljande vinna tillämpning å
något större antal tjänstinnehatvare tillhörande nämnda grupper samt att
omkring tredjedelen af dessa pensionsutgifter skall af pensionsfonden
godtgöras anslaget, torde det ifrågasatta nya anslaget kunna i staten
för 1908 upptagas med ett belopp af 100,000 kronor, utan att anslagets
öfverskridande i alltför hög grad synes vara att befara. Då dessa
pensioner, i fall särskildt anslag icke blefve i staten uppfördt, komme
att. afföras å anslaget till allmänna indragningsstaten, kan tydligen
statsregleringen för år 1908 icke röna någon inverkan af det sätt,
hvarpå anslagsfrågan blifver ordnad.
Därest det af mig förordade förslag till pensionslag varder antaget,
torde i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kommittén föreslagit,
böra utfärdas kungörelse, upptagande sådana föreskrifter, som blifva
erforderliga för samma lags verkställighet.
127
Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Med anledning- af de i pensionskommittébetänkandet af år 1894
väckta förslag till omdaning af det civila pensionsväsendet kom, såsom
jag tidigare erinrat, äfven frågan om civilstatens pensionsinrättnings
ställning inom detta pensionsväsen att göras till föremål för behandlingvid
den föredragning af berörda betänkande, som inför Kung!. Maj:t
ägde rum den 24 februari 1899. Då denna fråga nu måste ånyo upptagas,
bär jag ansett det nödigt att hufvudsakligen med ledning af
den vidlyftiga utredning angående civilstatens pensionsinrättuing, som
i 1894 års kommittébetänkande förebragts, lämna en kortfattad öfversikt
öfver denna pensionsinrättnings förhållanden, sådana de utvecklat
sig från dess uppkomst intill närvarande tid.
Den första upprinnelsen till ifrågavarande pension sinrättning torde
vara att söka uti en den 19 oktober 1756 af rikets ständer till Kung!
Maj:t afbiten skrifvelse angående inrättande af arméns pensionskassa, i
hvilken skrifvelse anhölls, att plan till eu liknande pensionskassa för
civilstaten måtte utarbetas. Först den 15 november 1826 kunde emellertid
ett »reglemente för civilstatens pensionsrättning» afKungl. Maj:t utfärdas.
Redan genom en nådig kungörelse af den 29 juni 1798'' hade dock
»till början och grundläggning af en framtida fullständigare pensionsinrättning
för rikets civilstat» anslagits af statsmedel en årlig summa af
10,000 riksdaler banko, med föreskrift att besparingarna å detta anslagskulle
fonderas; och enligt 1823 års riksdagsbeslut erhöll pensionsinrättningen
såsom grundfond den sålunda uppkomna besparingsfonden,
hvilken med 264,676 riksdaler 8 skilling 7 runstycke banko den 30 juni
1825 öfverlämnades af statskontoret till pensionsinrättningen.
Räntan å denna grundfond, vissa årliga statsanslag samt delägarnas
utgifter enligt för hvarje tid gällande reglemente hafva alltsedan
pensionsinrättningens begynnelse utgjort dess egentliga tillgångar.
Hvad statsanslagen beträffar, så hafva under hela tiden med oförändrade
årliga belopp utgått dels de i kungörelsen den 29 juni 1798
bestämda 15,000 kronor och dels 22,500 kronor, hvilka anslagits såsom
ersättning för den del af centonalen af civilstatens löner, som från
Vadstena krigsmanshus utgick till arméns pensionskassa. Med det förra
af dessa anslagsbelopp liksom med emottagande! af grundfonden följde
emellertid förbindelse för pensionsinrättningen att ansvara för pensioneringen
af dem, som från samma anslag dittills njutit underhåll.
Af öfriga årliga statsanslag hafva likaledes under hela tiden utgått
ej mindre den dittills statsverket tillkommande lönebesparing under s. k.
vakans- och förslagsliggetid än äfven den löneinnehållning, som, då civil
ämbete- eller tjänsteman tog afsked, ägde rum för efterträdaren under
Civilstatens
p elision sinrftttning.
Historik.
128
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
namn af begrafningshjälp och som dittills kommit statsverket till godo.
Härvid är emellertid att märka, att bägge dessa slag af statsbidrag, hvilka
till följd af sin art tillgodokommit pensionsinrättningen med årligen
växlande belopp, sedan lång tid tillbaka ersatts med fixa årliga anslag
af respektive 9,231 kronor 50 öre och 6,540 kronor.
Till dessa årsanslag hafva under 1870- och 1880-talen kommit
följande nämligen: för pensionering af kommissionslandtmätare jämte
deras änkor och barn 7,200 kronor enligt nådiga brefvet den 20 maj
1870, för pensionering af tjänstemän och betjänte vid skogsstaten och
skogsskolorna 9,000 kronor enligt nådiga brefvet den 5 juni 1874, för
pensionering af föreståndare, lärare och betjänte vid tekniska högskolan
3,500 kronor enligt nådiga trefven den 24 och 31 maj 1878 samt för
pensionering af ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfvensom
af deras änkor och barn 1,300 kronor enligt nådiga brefvet den 29
juni 1883.
Häraf framgår, att de årliga statsanslag, som nu utgå till civilstatens
pensionsinrättning, utgöra tillsammans 74,271 kronor 50 öre,
hvaraf emellertid någon mindre del afsetts såsom bidrag till pensioneringen
af änkor och barn.
Delägareafgifterna hafva städse varit af tre slag, nämligen årsafgifter,
befordringsafgifter och retroaktiva utgifter, samt hänfört sig
till pensionsbeloppet i den klass, till hvilken delägarens tjänst enligt
pensionsreglementets klassificering hört. Delägareklasserna, som ursprungligen
voro åtta, äro sedan år 1832 nio. Delaktighets- eller
pensionsbeloppen, som att börja med utgjorde: för första klassen 1,200
kronor, för andra 900 kronor, för tredje 750 kronor, för fjärde 450
kronor, för femte 300 kronor, för sjätte 225 kronor, för sjunde 120
kronor och för åttonde klassen 90 kronor, hafva under årens lopp
blifvit förhöjda och fastställdes genom nådiga reglementet den 30
november 1877 till följande, därefter bibehållna belopp, nämligen: för
första klassen 2,400 kronor, för andra 1,800 kronor, för tredje 1,500
kronor, för fjärde 1,200 kronor, för femte 900 kronor, för sjätte 600
kronor, för sjunde 450 kronor, för åttonde 300 kronor och för nionde
klassen 200 kronor.
År saf gifter na, som i 1826 års reglemente bestämdes till fyra procent
af pensionsbeloppet för delägareklasserna 1—6 och till tre procent åt
pensionsbeloppet för delägareklasserna 7 och 8, utgå sedan år 1883
med två procent af pensionsbeloppet för alla delägareklasser.
129
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 18.
B ef or äring saf''gift bär ända sedan pensionsinrättningens tillkomst
utgått och utgår fortfarande med fem procent af pensionsbeloppet i den
klass, i hvilken inträde vinnes eller till hvilken uppflyttning genom
befordran sker; dock äger för åttonde och nionde klasserna, ursprungligen
sjunde och åttonde klasserna, icke någon befordringsafgift rum.
Uppflyttas delägare i högre klass till följd af regementsförändring,
utgår befordringsafgift med fem procent af skillnaden emellan pensionsbeloppet
i den klass, hvarifrån flyttningen sker, och den, hvari delägaren
upptages.
Iletroakt traf gift skall erläggas af särskild! uppräknade högre ämbetsmän
såsom presidenter, landshöfdingar och generaldirektörer in. fl.,
därest den till sådant ämbete befordrade vid denna befordran är äldre
än 35 år och då icke tillhör pensionsinrättningen. Sådan retroaktivafgift
skall till beloppet motsvara första delägareklassens årsafgifter
för hela den tid, som förflutit från det den befordrade fyllde 35 lefnadsår.
Med delägareskap i civilstatens pensionsinrättning har städse varit
förbunden skyldighet att järnväl deltaga i civilstatens änke- och pupillkassa,
för hvilken kassa det första reglementet utfärdades samtidigt
med det första reglementet för civilstatens pensionsinrättning. Från
sin begynnelse har denna änke- och pupillkassa varit delad i två från
hvarandra fullständigt skilda afdelningar, nämligen en, hvars fond erhållits
genom pensionsinrättningens andel i ett å riksstatens dåvarande
sjunde hufvudtitel uppfördt anslag, gemensamt för militära och civila
ämbets- och tjänstemäns änkor och barn och af hvilken fond alla änkor
och barn, som dittills varit berättigade till pension af statsverket, ägt
att undfå pension — civilstatens allmänna änke- och pupillfond — och
en annan afdelning, hvars tillgångar samlats genom delägarnes tillskott
och från hvilken pensionsrätt tillkommit endast änkor och barn efter
delägare i civilstatens pensionsinrättning — civilstatens enskilda änkeoch
pupillfond.
Den allmänna änke- och pupillfondens tillgångar hafva utgjorts af
dels det ofvannämnda statsbidraget, ursprungligen 15,000 kronor men
sedermera tid efter annan förhöjdt intill ett belopp af 45,000 kronor,
med hvilket det fortfarande enligt nådiga brefvet den 16 mars 1858
utgår, dels ock ett årligt anslag af 7,500 kronor från civilstatens pensionsinrättning,
hvilket senare bidrag emellertid upphörde i sammanhang
med en vid 1844—1845 årens riksdag beslutad förhöjning af statsanslaget.
Med statsanslagets åtnjutande har varit förbunden skyldighet
för denna fond att i afseende å alla till rikets civilstat hörande tjänstemäns
i fattigdom efterlämnade änkor och barn fullgöra den pensioneBih.
till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 17
130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
ringsskyldighet, som enligt nådiga kungörelsen den 29 juni 1798 förut
ålegat statsverket.
Den enskilda änke- och pupillfonden har aldrig åtnjutit något statsanslag,
utan dess tillgångar hafva uteslutande utgjorts af delägarnes
afgifter samt det årliga understöd, som delägarne i civilstatens pensionsinrättning
med nådigt tillstånd af dess tillgångar för enskilda änke- och
pupillfonden anvisat.
Delägarea/gift har utgått dels såsom årsafgift och dels såsom
befordringsafgift.
Årsafgiften har här liksom i fråga om årsafgiften till pensionsinrättningen
växlat. Ursprungligen utgörande två procent af det pensionsbelopp,
för hvilket delägare till pensionsinrättningen bidragit, utgår
denna afgift från och med år 1900 med sju procent af nämnda pensionsbelopp.
Befordringsafgiften utgör sedan nyssnämnda tidpunkt likaledes sju
procent af det pensionsbelopp, för hvilket dylik afgift erlägges till
pensionsinrättningen, men utgick tidigare med samma procenttal som
befordringsafgiften till pensionsinrättningen.
Det årliga fyllnadsbidrag, som från pensionsiurättningens tjänstemannafond
anvisats för fullgörande af den enskilda änke- och pupillfonden
åliggande pensionering af änkor och barn efter delägare i civilstatens
pensionsinrättning, förutsattes såsom erforderligt redan i det
första för änke- och pupillkassan utfärdade reglementet af den 15
november 1826. Till beloppet har detta fyllnadsbidrag växlat men i
regel, år för år, varit i stigande. Det utgick första gången år 1833
med 30,000 kronor, nådde år 1899 sitt maximum, 343,794 kronor 45
öre, och belöpte sig för år 1905 till 289,903 kronor 13 öre.
Att tjänstemannafondens tillgångar i så hög grad skulle komma
att anlitas för änke- och pupillkassan hade tydligen från början aldrig
varit meningen, och sådant hade naturligtvis ej heller låtit sig göra,
därest icke civilstatens pensionsinrättning redan i sin första begynnelse
kommit att förfela sin hufvuduppgift — tjänstemannapensioneringen.
Grenom åtskilliga under början af 1800-talet fattade beslut — om hvilka
jag förut erinrat — tillförsäkrades nämligen de civila tjänstinnehafvarne
rätt till erhållande af pension å rikets allmänna indragningsstat; och
härigenom hade staten på ett alldeles särskildt och för dem synnerligen
förmånligt sätt sörjt för deras pensionering. Under det att pensioneringen
af tjänstinnehafvare vid armén och flottan städse förmedlats
genom arméns respektive flottans pensionskassa, hafva däremot de civila
tjänstinnehafvarne — denna benämning då tagen i dess ursprungliga
131
Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 18.
omfattning — i regel utan förmedling af någon pensionskassa, omedelbart
af statsverket utbekommit dem tillförsäkrade pensioner; och i detta
förhållande, att pensionen utgått direkt från statskassan, torde väl ock
kunna sökas hufvudanledningen till den frihet från erläggande af afgift
för denna pension, som intill senaste tiden varit dessa tjänstinnehafvare
förunnad.
Vid upprepade tillfällen hafva yrkanden framkommit, att civilstatens
pensionsinrättuing borde inom det civila pensionsväsendet intaga
en ställning motsvarande arméns och flottans pensionskassor inom sina
områden, men alla dylika försök hafva strandat på det obestridliga
faktum, att civilstatens pension sinrättning visat sig sakna det ekonomiska
underlag, utan hvilket en sådan åtgärd vore otänkbar. Till dessa försök
torde i främsta rummet kunna hänföras den pensionering af tjänstinnehafvare
vid poststaten, som jämlikt nådiga brefvet den 24 maj
1872 och senare i samma riktning meddelade föreskrifter ägde rum
från civilstatens pensionsinrättnings tjänstemannafond och som bestod
däruti, att för d}dika tjänstemän, efter det de uppnått den ålder, som
jämte stadgad tjänstetid berättigade dem att afgå med lönens bibehållande,
söktes och, såvidt de fullgjort därför stadgade villkor, erhölls pension
af civilstatens pensionsinrättning, hvarefter fyllnad i det belopp, de bort
såsom statspension åtnjuta, tillädes dem å postverkets pensionsstat af
postmedlen.
Jag nämnde nyss, hurusom civilstatens pensionsinrättning befunnits
sakna det för dess ursprungliga uppgifter erforderliga ekonomiska
underlaget. Bland anledningarna till detta förhållande har i de verkställda
utredningarne hufvudsakligen framhållits — utom den för tjänstemannafonden
undergräfvande inverkan, de betydliga årliga tillskotten
till enskilda änke- och pupillfondens utgifter utöfvat — att, oaktadt
pensionsinrättningens grundkapital och statsanslag varit beräknade endast
för de verk och stater, som vid inrättningens stiftande ansetts böra
däri deltaga, sedermera dels nya ämbetsverk och dels hela nya klasser
af tjänstemän vunnit delaktighet, utan att i flertalet fall särskilda tillskott
utöfver delägarebidragen erlagts; att, där sådana tillskott undantagsvis
kommit pensionsinrättningen till del, de icke blifvit beräknade
efter matematiskt tekniska grunder; att tjänstinneliafvarnas antal å redan
i pensionsinrättningen intagna stater kunnat mångdubblas, utan att sådant
ledt till ökning af statens bidrag till tjänstemannafonden eller till
någon beräkning, huruvida en sådan ökning af delägareantalet varit
förenlig med pensionsinrättningens bestånd; samt att, om också genom
dessa nya delägares inträde i pensionsinrättningen liksom genom de tid
Frågans behandling
vid
1890 års
riksdag.
132 Kungl. Ma.j:ts It ad. Proposition N:o 18.
efter annan beslutade uppflyttningarna af vissa delägare till högre
pensionsklasser inkomsterna af delägareafgifterna ökats, denna ökningdock
icke på långt när motsvarat de nya förbindelser, särskilt i afseende
å änke- och pupillpensioneringen, som pensionsinrättningen
genom deras upptagande måst ikläda sig.
Till belysning i hvad mån delägarnas antal vuxit, torde i detta
sammanhang få erinras, att vid pensionsinrättningens grundande hela
detta antal beräknades till 2,105 men vid slutet af år 1905 utgjorde
icke mindre än 6,043, af hvilka 5,233 i tjänst varande.
Då de af sakkunnig person år 1897 verkställda undersökningar,
i hvad mån civilstatens pension sinrättnings och den därmed förenade
civilstatens änke- och pupillkassas ekonomiska ställning kunde anses
motsvara de kraf, som dem åliggande förpliktelser betingade, visat,
bland annat, att vid 1896 års slut kassans aktiva understigit passiva
med ett belopp af 7,670,000 kronor; att den sålunda förefintliga bristen,
approximativt beräknadt, kunde anses vara intill ett belopp af 3,500,000
kronor förorsakad af det särskilda sätt, på hvilket pensioneringen af
tjänstinnehafvare vid postverket verkställdes; att, för den händelse icke
snar hjälp vore att förvänta, det skulle blifva nödvändigt att afstånga
och afveckla kassan; samt att, äfven i sådant fall, kassans inkomster i
längden icke skulle förslå till utgifternas bestridande, utan brist uppstå,
hvars kapitalvärde beräknats till något öfver 3,000,000 kronor, föreslog
Kungl. Maj:t i den till 1899 års riksdag aflåtna propositionen om
antagandet af lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
af staten Riksdagen att, med ändring af då gällande bestämmelser i
fråga om sättet för bestridande af pensioneringen af såväl ämbets- och
tjänstemän samt betjänte vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjänstinnehafvare
vid postverket, medgifva, att samtliga till poststaten hörande
tjänstinnehafvare, hvilka från och med det år, då sådan ny organisation
åt civilstatens pensionsinrättning inträdde, som i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet omförmäldes, afginge ur tjänst, skulle äga
att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen, därest de för rätt
till pension af staten stadgade villkor blifvit behörigen uppfyllda, äfvensom
att från och med samma tidpunkt de pensioner, som dessförinnan
blifvit tjänstinnehafvare vid postverket beviljade från civilstatens pensionsinrättning
att utgå jämte pension från postverkets pensionsstat, finge i
stället utgå från sistnämnda pensionsstat. Och då på de i statsrådsprotokollet
till samma proposition närmare utvecklade grunder all tjänstemannapensionering
från civilstatens pensionsinrättning borde upphöra
och denna pensionsinrättning ombildas till en uteslutande för änkor och
133
Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
barn efter civila t j änstin aoh af vare afsedd pensionskassa, föreslogs i den
nådiga propositionen vidare, att Riksdagen måtte, för bildande af ny
änke- och pupillkassa för civilstaten, uppföra såsom ordinarie anslag
ej mindre 35,000 kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden
för nämnda kassa än äfven 9,200 kronor till beredande af
frihet från befordringsafgifter för de till de bägge lägsta pensionsklasserna
hörande delägare i kassan.
I sin förut åberopade skrifvelse af den 10 maj 1899 svarade Riksdagen,
som redan i fråga om förslaget till pensionslag angifvit såsom
sin uppfattning, att äfven den utvägen att genom en pensionskassa
bestrida pensioneringen af civila tjänstinnehafvare borde hållas öppen,
att Riksdagen i följd däraf funnit att frågan om civilstatens pensionsinrättnings
ombildning till en uteslutande för änkor och barn afsedd
pensionsanstalt borde tillsvidare hvila, hvadan Kungl. Maj:ts framställning
i hvad den afsåge anvisande af medel till en ny änke- och
pupillkassa för civilstaten icke kunnat bifallas; men att Riksdagen — som
ansåge, att det äfven från det allmännas sida vore af vikt, att pensionsinrättningens
undergräfda ställning icke under anståndstiden än vidare
så försämrades, att möjligheten af dess användning i det af Riksdagen
antydda syfte helt och hållet uteslötes, och funne högst sannolikt, att
den genom Kungl. Maj:ts äfven af Riksdagen godkända beslut pensionsinrättningen
ålagda särskilda skyldighet i afseende å posttjänstemännens
pensionering aldrig blifvit ifrågasatt, därest man haft anledning
befara, att pensionsinrättningens bestånd därigenom skulle äfven -tyras och öfrige delägare alltså utan eget förvållande lida intrång i sina
reglementsenliga rättigheter — befriat pensionsinrättningen från nämnda
särskilda skyldighet beträffande sådana tjänstinnehafvare vid postverket,
Indika komme att efter ingången af år 1900 från tjänst afgå, och
medgifvit, att dessa tjänstinnehafvare, under förutsättning att de uppfyllt
villkoren för rätt till pension af staten, finge, med bibehållande i
öfrigt af samma ställning gent emot civilstatens pensionsinrättning, som
posttjänstemännen dittills intagit, af postmedlen utbekomma jämväl den
del af pensionsbeloppet, hvilken enligt då gällande bestämmelser eljest
bort erhållas från civilstatens pensionsinrättning.
Med omförmälan af detta Riksdagens beslut har den år 1899 tillsatta
pensionskommittén i sitt nu föreliggande betänkande vidare erinrat,
hurusom i senast fastställda reglemente för pensionsinrättningen af den
9 juni 1899 jämväl — i syfte att därigenom än vidare förbättra kassans
ställning — vidtagits åtskilliga ändringar i dittills gällande bestämmelser;
af livilka särskild! framhållits: höjning af lefnadsåldern för tillträde af
1902 års
koimriitfcébetänkande.
134
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
pension för delägare i allmänhet från 55 till 60 år; höjning af pensionsafgifterna
in. in. Enligt kommitténs mening borde särskilt beslutet
om pensionsålderns förböjning vara ägnadt att nästan alldeles upphäfva
kassans betydelse såsom pensionsanstalt för tjänstinnehafvare, då det
redan förut visat sig, att — med undantag af de tjänstinnehafvare vid
postverket, livilka vore skyldiga att taga pension från civilstatens pension
sinrättning — endast ett försvinnande fåtal af öfriga delägare funnit
med sin fördel förenligt att begagna sig af sin rätt till pension från
nämnda pensionsinrättning.
Den med nådigt tillstånd företagna utredningen angående civilstatens
pensionsinrättnings ställning både, enligt hvad kommittén upplyser,
gifvit följande resultat angående kassans passiva och aktiva vid
1899 års slut:
Kassans passiva
vid 1899 års slut.
Räntefot.
3 V» %
Nuvarande delägares efterlefvande....................... 7,049,000
Framtida » » ...................... 7,800,000
Pensionsfonderna, tillsammans ........................... 6,481,000
Begrafningshjälp....................................................... 50,000
Ogifta döttrar mellan 21—25 år........................ 200,000
Sjukligbetspensioner, framtida ............................ 956,000
Tjänstemannapensionering..................................... 901,000
Förvaltningkostnad ............................................... 1,714,000
Summa passiva, kronor 25,151,000
4 %
6.339.000
5.950.000
6.214.000
45,000
180,000
786.000
757.000
1.500.000
21,771,000.
Hvad kassans aktiva beträffar, bestode dessa i dels statsbidraget
till belopp af kronor 74,271: 50 om året, dels delägarnes utgifter jämte
en del oregelbundna inkomster, hvilka tillsammans under åren 1900 och
1901 — beräkningen både skett för dessa år, enär den för framtiden
gällande förhöjningen af delägarnes afgifter först inträdt från och med
år 1900 — utgjorde i medeltal kronor 365,057: 9 5, dels slutligen kassans
kapital, som vid 1899 års slut utgjorde kronor 11,632,177: 02.
Förvandlades statsbidraget och de angifna årliga inkomsterna till
motsvarande kapitalvärden, så erhölles för 1899 års slut följande sammanställning
af
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Kassans aktiva.
Räntefot.
185
Statsbidraget ................
Kassans kapital.............
Delägareafgifter m. m.
3 V» %
.................................... 2,122,000
........................................ 11,632,000
........................................... 10,430,000
Summa aktiva, kronor 24,184,000
4 %
1.857.000
11,632,000
9.126.000
22,615,000.
Jämfördes nu aktiva med passiva, erhö lies såsom resultat beträffande
kassans ställning vid 1899 års slut:
efter 3 1/2 %: eu brist af 967,000 kronor,
» 4 %: ett öfverskott af 844,000 kronor,
hvaraf följde, att kassans ställning blifvit genom de senaste reglementsförändringarna
konsoliderad, och att dess förmåga att motsvara sina
förbindelser vore tryggad under förutsättning af en räntefot mellan
3,7 och 3,8 %.
Till denna ur professor Lindstedts till kommittén afgifna yttrande
hämtade tablå fogar kommittén för egen del följande uttalande:
»Af denna utredning torde alltså få anses framgå, att de tillgångar,
hvaröfver kassan för närvarande förfogar, äro nödvändiga för
kassan, därest den skall kunna svara för sina förbindelser enligt hittills
gällande reglementen, eller, med andra ord, att från denna kassa icke
kan påräknas bidrag till de civila tjänstinnehafvarnes egen pensionering
i vidare mån än med nämnda reglementen är öfverensstämmande.»
»På goda grunder anser sig kommittén också kunna utgå från den
förutsättning, att pensionering af civila tjänstiunehafvare vid sidan af
den, som komme att grunda sig på den nya pensionslagens bestämmelser,
icke bör eller behöfver ifrågakomma, så vidt det rör de tjänstinnehafvare,
hvarå nämnda lag skulle blifva tillämplig.»
»Med anledning af livad Riksdagen i sin nyss åberopade skrifvelse
yttrat, har kommittén dock ansett sig böra tillse, huruvida icke civilstatens
pensionsinrättning skulle kunna ombildas därhän, att pensionsinrättningen
skulle uppbära de af tjänstinnehafvarne enligt pensionslagen
utgående afgifter och därutöfver erforderligt statsanslag samt
bestrida den pensionering af civila tjänstinnehafvare, som blefve en
följd af nämnda lags antagande.»
»Då kommittén emellertid föreställer sig, att någon besparing icke
skulle komma att beredas statsverket, därest bestyren med pensionernas
utbetalande, pensionsafgifternas mottagande och pensionsfondens förvaltning
skulle öfverlämnas åt direktionen öfver civilstatens pensionsinrättniug
och de hos direktionen anställda tjänstemän och redogörare,
136
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18-
har kommittén icke funnit sig äga anledning att tillstyrka ombildning
af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning i det nyss antydda syftet.
Kommittén har ej heller ansett erforderligt, att annat, enbart för detta
ändamål afsedt ämbetsverk inrättades, då kommittén hyser den mening,
att nuvarande anordningar i afseende å pensionsutbetalningarna böra
kunna i det väsentliga bibehållas, samt att pensionsafgifternas uppsamlande
och pensionsfondens förvaltning torde kunna ombesörjas, utan att
särskildt ämbetsverk skulle för sådant ändamål behöfva inrättas. Huru
kommittén tänkt sig sättet för uppbörden och redovisningen af pensionsafgifterna
samt fondförvaltningen, framgår af det förslag till kungörelse,
innefattande föreskrifter om verkställighet af peusionslagen för civila
tjänstinnehafvare, livilket förslag jämte dithörande motivering återfinnes
i afdelning III af detta betänkande.»
Efter att hafva erinrat,
dels att å riksstatens tionde hufvudtitel under rubriken: »civilstatens
pensionskassa» upptagas följande förut af mig omnämnda anslagsbelopp,
nämligen:
Pensionsstaten för civila ämbets- och tjänstemän.
Bidrag till den under civilstatens pensionsinrättnings
förvaltning stående tjänstemannafonden,
enligt nådiga kungörelsen
den 29 juni 1798 .......................................... 15,000: —
Ersättning för den del utaf f. d. centonalen
af civilstatens löner, som från Vadstena
krigsmanshuskassa utgår till arméns
pensionskassa............................................... 22,500^-— 37,500: —
Pensionsstaten för civila ämbets- och tjänstemäns änkor och
omyndiga barn.
Bidrag till ofvannämnda kassas allmänna änke- och pupillfond,
enligt nådiga brefvet. den 16 mars 1858 ............ 45,000: —
Ersättning för mistade löneinnehållningar.
För de under namn af vakans- eller förslagsliggetidsbesparing
tillförene bestämda, numera upphörda innehållningar
af ämbets- och tjänstemäns löner, enligt nådiga
brefven den 11 juni 1853 och 21 maj 1880 ............ 2,246: —
transport 84,746: —
137
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18. transport |
137 84,746: — |
Ersättning för nådårs- och begrajningshjälpsbesparingar. Till ersättning åt pensionskassorna för de till dem anslagna |
6,540: — |
För pensionering af kommissionslandtmätare jämte deras Enligt nådiga brefvet den 20 maj 1870................................... |
7,200: — |
För pensionering af tjänstemän och betjänte vid skogsstaten och skogsskolorna. Enligt nådiga brefvet den 5 juni 1874 .................................. |
9,000: — |
För pensionering af föreståndare, lärare och betjänte vid tekniska högskolan. Enligt nådiga brefven den 24 och 31 maj 1878 .................. |
3,500: — |
För pensionering af ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid Enligt nådiga brefvet den 29 juni 1883 ............................... |
1,300: — |
Summa enligt riksstaten, kronor 112,286: —
dels ock att, såsom fyllnad i det ofvan nämnda anslaget till ersättning
för mistade löneinnehållningar, civilstatens pensionsinrättning dessBih.
till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 18
138
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.
utom äger, jämlikt nådigt bref den 11 juni 1853 att årligen upp
-
bära:
af 2:a hufvudtitelns besparingar .................. 1,743: —
» 4:e » » 322: 50
» 6:e » » 3,075: —
» 7:e » » 1,309: 5 0
» 8:e » » 535: 50
tillsammans kronor 6,985: 5 0
fortsätter kommittén:
»Af ofvannämnda anslag bör särskildt uppmärksammas det under
rubriken: »pensionsstaten för civila ämbets- och tjänstemäns änkor och
omyndiga barn» upptagna å 45,000 kronor, hvilket med hela sitt belopp
ingår till civilstatens allmänna änke- och pupillfond. Enligt gällande
reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa äga alla till rikets civilstat
hörande tjänstemäns i fattigdom efterlämnade änkor och barn, som
enligt kungl. kungörelsen den 29 juni 1798 varit berättigade till pension
af det för sådant ändamål afsätta anslag, att, utan afseende därå om
mannen eller fadren varit delägare i civilstatens pensionsinrättning eller
icke, undfå pension af denna allmänna änke- och pupillfond, när med
lagligen upprättad och godkänd bouppteckning styrkes, att kvarlåtenskapen
icke lämnat så stor kapitalbehållning, att räntan häraf till tre
procent beräknad, uppgår till lika belopp med pensionen i den klass,
hvartill änkan eller barnen höra. Samma reglemente stadgar äfven,
att direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning skall inom den 15
april hvarje år till Kungl. Maj:t insända icke allenast de under nästföregående
året inkomna ansökningar om pension af allmänna änke- och
puptllfonden tillika med sitt betänkande öfver desamma, utan ock förslag
öfver fondens tillgångar och utgifter för det löpande året, hvarefter
Kungl. Maj:t låter berörda ansökningar sig föredragas och bestämmer
de sökandes pensionsrätt.»
»Sedan det visat sig, att årsanslaget icke längre var tillräckligt att
fylla hvad som erfordrades till uppehållande af fondens pensionering,
bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 5 maj 1882 direktionen
öfver civilstatens pensionsinrättning att af pensionsinrättniugens medel
förskjuta hvad till fullgörande af pensioneringen för år 1882 kunde
erfordras, och förklarade Kungl. Maj:t därjämte, att ansökningar till
erhållande af pension från denna fond tillsvidare icke komme att mottagas.
Vid 1886 års slut hade pensionsinrättningens fordran hos allmänna
änke- och pupillfonden på grund af lämnade förskott stigit till ett belopp
139
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
af 25,341 kronor 83 öro, men dessa förskott blefvo sedermera så småningom
ersatta, och vid slutet af år 1893 hade pensionsinrättningen
erhållit full godtgörelse för sin fordran till såväl kapital som räntor.
Sedan allmänna änke- och pupillfondens skuld sålunda blifvit betald
samt af de år 1882 befintliga pensionärerna en del årligen afgått utan
att nya tillkommit i stället, utgjorde vid 1901 års slut pensionärernas
antal 495, årliga pensionsbeloppet 21,289 kronor 50 öre och fondens
samlade öfverskott 191,509 kronor 6 öre.»
»Då kommittén måste antaga, att ej heller framdeles nya pensioner
komma att från anslaget till den allmänna änke- och pupillfonden anvisas,
har kommittén, enär i allt fall kassans ställning icke är så stark,
att den icke väl är i behof af ytterligare någon tillgång, ansett sig
böra ifrågasätta, huruvida icke de å allmänna änke- och pupillfonden
befintliga öfverskotten skulle kunna få öfverlämnas till civilstatens
pensionsinrättning mot skyldighet för pensionsinrättningen att bestrida
pensionsutbetalningarna till nu kvarstående pensionärer dels med den
af de kapitaliserade öfverskotten fallande räntan, i den mån den därtill
försloge, dels ock därutöfver med det anslag af statsmedel, som för
sådant ändamål borde ställas till pensionsinrättningens förfogande; hvaremot
det nu å stat uppförda årsanslaget, 45,000 kronor, borde för framtiden
indragas. Då de kvarstående pensionärernas autal år efter år måste
nedgå för att snart helt och hållet försvinna och pensionskostnaden i
samband därmed minskas samt slutligen upphöra, framgår af nämnda
förhållande, att det årliga belopp af statsmedel, som skulle erfordras
för att jämte räntan å öfverskottsmedlen bestrida de nu från den allmänna
änke- och pupillfonden anvisade pensionerna, till en början skulle
uppgå till måhända omkring 12,000 kronor men med hvarje år nedgå,
och att, så snart ränteafkastningen af de kapitaliserade öfverskotten
blefve tillräcklig för pensioneringens uppehållande, något statsmedelsanslag
för detta ändamål icke vidare skulle vara af nöden.»
»På samma gång en lag blifver antagen, hvarigenom på ett betryggande
sätt sörjes för pensioneringen af de civila tjänstinnehafvare,
hvilka nu äro förpliktade till delaktighet i civilstatens pensionsinrättning,
synes, enligt hvad som förut blifvit ant},''dt, pensioneringen af tjänstemän
från denna pensionsinrättning samtidigt böra inskränkas till sådana,
som vid tiden för pensionslagens trädande i kraft redan äro pensionstagare
eller delägare i pensionsinrättningen, samt denna pensionsanstalt
efter hand öfvergå till — hvad den genom förhållandena redan i själfva
verket i det närmaste blifvit — en uteslutande för änkor och barn efter
civile tjänstinnehafvare afsedd pensionskassa.»
140
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
»Af tjänstemannapensioneringens totala upphörande bör enligt
kommitténs mening följa indragning af de statsanslag å tillhopa 74,271
kronor 50 öre, hvilka för närvarande utgå till civilstatens pensionsinrättning,
och hvilka, efter vidtagande af de åtgärder, kommittén här
nedan föreslår, icke heller skulle, enligt hvad professor Lindstedts utredning
gifver vid handen, blifva för kassan nödvändiga.»
»Den minskning i kassans inkomster, som genom statsanslagens
indragning skulle uppstå, representerar under antagande af en räntefot
af 31/., procent en kapitalförlust af 2,122,000 kronor och efter eu räntefot
af"4 procent en dylik förlust af 1,857,000 kronor. Då kommittén,
särskildt med fästadt afseende å de pensionsafgifter, som enligt pensionslagen
skulle komma att af tjänstinnehafvarna uttagas, icke tilltror sig
att föreslå någon ökning i de enligt reglementena nu utgående årsafgifterna
till civilstatens pensionsinrättning och dess änke- och pupillkassa,
hvilka afgifter motsvara 27 procent af änkepensionen, har kommittén
sökt andra utvägar för att bringa jämvikt i kassans ställning.
Och då kommittén funnit det vara synnerligen önskvärdt, att den
ombildade kassan kom me att ställas under förvaltning af en styrelse,
utsedd af Kungl. Maj:t, har kommittén ansett sig böra upptaga det
förslag härutinnan, som framställdes af 1894 års pensionskommitté och
gick därpå ut, att styrelsens såväl ordförande som ledamöter borde
utses af Kongl. Maj:t, ett förslag, som då icke mötte någon gensägelse
från civilstatens fullmäktige. Likaledes har kommittén funnit sig böra
förorda det af berörda pensionskommitté framställda förslaget om en
årlig revision af kassans räkenskaper, handlingar och förvaltning genom
af Kungl. Maj:t utsedde revisorer. Med antagande af dessa förslag för
styrelsens och revisorernas tillsättning torde emellertid följa, att de
med kassans förvaltning förenade kostnader, i den mån de icke äro att
hänföra till utgifter för delägarnas deltagande i förvaltningen genom
utsedde fullmäktige, böra af statsmedel bestridas.»
»En sådan representation synes emellertid kommittén icke vara af
något verkligt behof påkallad, helst delägarna i kassan icke torde sakna
tilllallé att genom någon af revisorerna eller på annat sätt låta till Kungl.
Maj:ts kännedom komma möjligen uppstående önskemål i frågor rörande
kassans förvaltning eller delägarnas intressen. Då nu förvaltningskostnaderna
i sin helhet beräknats taga i anspråk en kapital tillgång af
resp. 1,714,000 kronor eller 1,500,000 kronor, allt eftersom räntefoten
antages utgöra 3*/2 eller 4 procent, skulle alltså statens öfvertagande
af denna utgiftspost medföra eu motsvarande minskning i kassans passiva.
Ytterligare sådan minskning torde kunna beredas därigenom, att för
141
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
barn efter blifvande delägare i kassan den ålder, då pensionsrätten
upphör, nedsättes för såväl son soin dotter från resp. 21 och 25 år till
18 år, vid hvilken åldersgräns barns rättighet att uppbära pension numera
torde i de flesta liknande kassor upphöra. Genom sistnämnda reglementsförändring
beräknas kassans passiva komma att nedgå med omkring
100,000 kronor, och då härtill lägges den minskning af omkring 360,000
resp. 300,000 kronor, som tjänstemannapensioneringens upphörande
skulle hafva till följd, skulle alltså vidtagande af samtliga nu föreslagna
åtgärder gifva som resultat, att, i händelse af statsanslagens upphörande,
kassans ställning skulle komma att förblifva ungefär densamma, som
angifves i professor Lindstedts bär ofvan intagna utredning.»
»Af största vikt synes emellertid vara, att kassan icke bringas ur
sitt jämviktsläge genom reglementsförändringar, som öka kassans förbindelser,
utan att kassan tillföres en däremot svarande tillgång. Det måste
därför anses synnerligen önskvärd t, att i kassans reglemente infördes
bestämmelser, hvilka såsom villkor för upptagande i kassan al nyinrättade
tjänster eller af nya tjänstemannagrupper äfvensom för uppflyttning till
högre klass af kassan redan tillhörande tjänstemannagrupper stadgade,
att kassan, utan förutvarande delägares betungande, skulle beredas den
tillökning i inkomster, som efter verkställd beräkning funnes motsvara
de nya förbindelser, som genom sådan åtgärds vidtagande komme att
tillskyndas kassan. Till kassans betryggande borde enligt kommitténs
mening reglementet jämväl innehålla grunder för bestämmande af delägarnas
klassindelning samt en revision af afgiftsbeloppen verkställas i
syfte af dessa afgifters rättvisare fördelning.»
I det underdåniga yttrande, som af direktionen öfver civilstatens
pensionsinrättning jämlikt nådig föreskrift afgifvits öfver kommittébetänkandet
i hvad det berör pensionsinrättningen, meddelar direktionen att:
då — äfven efter det Riksdagen fattat sitt på pensionsinrättningens
vara eller icke vara så ingripande beslut, hvarigenom pensionsinrättningen
befriats från skyldighet att pensionera sådana tjänstinnehafvare vid
postverket, hvilka komma att efter ingången af år 1900 från tjänst
afgå — pensionsinrättningen likväl ingalunda befunne sig i den ställning,
att en tidsenlig och tillfredsställande tjänstemannapensionering
därå kunde grundas;
då i allt fall de jämförelsevis ringa belopp, hvartill de från pensionsinrättningen
utgående tjänstemannapensionerna kunnat sättas, verkat
därhän, att pensionsinrättningen allenast i enstaka undantagsfall tagits
i anspråk för tjänstemannapensioneringen, och, etter det pensionsåldern
höjts från 55 till 60 år, dessa fall för visso skulle blifva än sällsyntare;
Direktionens
utlåtande.
142
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
då af den. i kommitténs betänkande intagna utredningen framginge,
att de tillgångar, hvaröfver pensionsinrättningen förfogade, vore nödvändiga
för pensionsinrättningen, därest den skulle kunna svara för
sina förbindelser enligt hittills gällande reglementen;
då, såsom kommittén förutsatt, pensionering af civila tjänstinnehafvare
vid sidan af den, som komme att grunda sig på den af kommittén
föreslagna nya pensionslagens bestämmelser, icke borde eller
behöfde ifrågakomma, såvidt rörde de tjänstinnehafvare å hvilka nämnda
lag skulle blifva tillämplig;
och då, hvad anginge frågan huruvida icke civilstatens pensionsinrättning
skulle kunna ombildas därhän, att pensionsinrättningen skulle
uppbära de af tjänstinnehafvarna enligt den föreslagna pensionslagen
utgående afgifter och därutöfver erforderligt statsanslag samt bestrida
den pensionering af civila tjänstinnehafvare, som blefve en följd af
nämnda lags antagande, direktionen delade den af kommittén uttalade
mening, att någon besparing icke skulle komma att beredas statsverket,
därest bestyren med pensionernas utbetalande, peusionsafgifternas mottagande
och pensionsfondens förvaltning skulle öfverlämnas åt direktionen
öfver civilstatens pensionsinrättning och de hos direktionen anställda
tjänstemän och redogörare, samt att fördenskull anledning icke förefunnes
att tillstyrka ombildning af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning
i det nyss antydda syftet;
direktionen funne sig böra, lika med kommittén, uttala den jämväl
af särskild!. 1895 års fullmäktige biträdda åsikt att, på samma gång
den af kommittén föreslagna pensionslagen blefve antagen, hvarigenom
på ett betryggande sätt sörjdes för pensionering af de civila tjänstinnehafvare,
hvilka nu vore förpliktade till delaktighet i civilstatens
pensionsinrättning, tiden vore inne för en afveckling af civilstatens
pensionsinrättnings verksamhet därhän, att tjänstemannapensioneringen
samtidigt inskränktes till sådana tjänstemän, som vid tiden för pensionslagens
trädande i kraft redan vore pensionstagare eller delägare i
pensionsinrättningen, samt att pensionsinrättningen i öfrigt efter hand
öfverginge till en uteslutande för änkor och barn efter civila tjänstinnehafvare
afsedd pensionskassa.
I anledning af kommitténs förslag att det i riksstaten såsom
bidrag till civilstatens pensionskassas allmänna änke- och pupillfond
uppförda årsanslag af 45,000 kronor för framtiden måtte indragas, men
att till civilstatens pensionsinrättning måtte få öfverlämnas de å allmänna
änke- och pupillfonden befintliga öfverskottun mot skyldighet
för pensionsinrättningen att bestrida pensionsutbi-talningarna till kvar
-
143
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
stående pensionärer dels med den af de kapitaliserade öfverskotten
fallande räntan, i den mån den därtill försloge, dels ock därutöfver med det
anslag af statsmedel, som för sådant ändamål borde ställas till pensionsinrättningens
förfogande, yttrar direktionen:
»Att civilstatens pensionsinrättning, då den skall börja sin nya, i
framtiden uteslutande åt änke- och barnpensionering ägnade verksamhet,
ingalunda intager en så stark ställning, att icke eu förbättring däraf
är högst önskvärd, synes bäst af professor Lindstedts i kommitténs
betänkande intagna utredning, hvaraf framgår, alt, därest räntan å
pensionsinrättningens fonder skulle sjunka under emellan 3,7 och 3,8
procent, inrättningens förmåga att fullgöra sina förbindelser icke vidare
är betryggad. Emellertid hafva icke så särdeles många år förflutit
sedan de tider, då största svårighet mötte att erhålla 4 procent ränta
å första klassens inteckningar och då fyrfaldiga obligationslån med en
räntetyp af allenast 3,6 eller 3,7 5 procent kunde emitteras till en kurs,
som mycket närmade sig och i vissa fall till och med uppgick till pari.
För visso handlar den pensionsinrättning klokt, som räknar med att
sådana tider af längre eller kortare varaktighet skola återkomma. Då
otvifvelaktigt är, att, särskilt för dylika eventualiteter, det för pensionsinrättningen
vore godt att kunna repliera på det ifrågavarande öfverskottet,
som, om än possessionen däraf skulle för ännu något decennium
uppvägas af en motsvarande extra pensioneringsskyldighet, dock därefter
blefve kassans egendom och skulle i sin mån vara ägnadt att stärka
och konsolidera kassans ställning, tillåter sig direktionen uttala den
förhoppning, att hvad kommittén i detta afseende yttrat måtte vinna
vederbörandes bifall.»
Beträffande kommitténs hemställan, att de med den nya kassans
förvaltning förenade kostnader, i den mån de icke vore att hänföra till
utgifter för delägarnes deltagande i förvaltningen genom utsedda fullmäktige,
måtte af statsmedel bestridas, yttrar direktionen, att, då denna
åtgärd skulle vara i mycket afsevärd måtto ägnad att stärka pensionsinrättningens
ekonomiska ställning, direktionen finge på det varmaste
ansluta sig till kommitténs härutinnan gjorda uttalande.
Med anledning af kommitténs, under förutsättning af tjänstemannapensioneringens
totala upphörande, väckta förslag om indragning af de
statsanslag å tillhopa 74,271 kronor 50 öre, hvilka för närvarande utgå
till civilstatens pensionsinrättning, har direktionen ansett sig böra erinra
allenast därom, att i dessa anslag inginge ej mindre än 21,000 kronor,
som enligt särskilda nådiga bref tillförsäkrats pensionsinrättningen i
vederlag för det inrättningen åtagit sig pensionering af åtskilliga under
144
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 18.
de senast förflutna årtiondena i pensionsinrättningen intagna grupper
befattningshafvare jämte deras änkor och barn. Då nu den af pensionsinrättningen
sålunda åtagna pensioneringsskyldighet skulle till sin allra
väsentligaste del, nämligen i fråga om pensionering åt änkor och barn,
öfverflyttas å den nya kassan, skulle det, enligt direktionens förmenande,
visserligen ingalunda vara obilligt, att pensionskassan i ersättning för
sina fortgående förpliktelser i detta hänseende finge bibehålla åtminstone
större delen af ifrågavarande, kassan såsom vederlag för dessa lörpliktelser
tillförsäkrade anslag; men då å andra sidan direktionen ansåge
sig kunna antaga, att Riksdagen skulle känna sig allt annat än hugad
att tillmötesgå ett förslag, som ginge ut på fortsatt uppförande å riksstaten
af sDtberörda anslag, och då för öfrigt, därest pensionskassan
finge i sinom tid öfvertaga det å allmänna änke- och pupill fonden
befintliga öfverskott samt statsverket därtill öfvertoge bestridandet af
pensionskassans förvaltningskostnad, kassan härigenom skulle hämta
full ersättning jämväl för ifrågavarande, särskildt åtagna pensioneringsskyldighet,
har direktionen förklarat sig under nyss berörda förutsättningar
icke hafva något att erinra mot indragning af samtliga de
ifrågavarande anslagen.
Kommitténs merling om obehöfligheten af en representation genom
fullmäktige har direktionen däremot ansett sig icke kunna dela. Utom
det att, enligt direktionens mening, billigheten syntes kräfva, att delägarna
i kassan, hvars uppehållande skulle i väsentlig mån bero af
delägarnas afgifter och hvars fortbestånd vore för dem åt största vikt,
ej uteslötes från rättigheten att själfva genom fullmäktige öfvervaka
kassans skötsel samt öfverlägga i frågor rörande grunderna för kassan
och dess förvaltning, måste händelser kunna inträffa, hvilka ur såväl
det allmännas som delägarnes intresse påkallade sådana ändringar af
dessa grunder, att de ej torde kunna genomföras utan delägarnas hörande
och samtycke, exempelvis i fråga om delägareafgifternas höjande, kassans
utvidgning genom upptagande af nya tjänstemannagrupper o. s. v.
Komme, såsom direktionen sålunda förordat, fullmäktigeinstitutionen i
den form och med de förpliktelser, som kunde finnas lämpliga, att
bibehållas, skulle enligt direktionens mening anledning saknas fråntaga
densamma den rätt, som nu tillkomme civilstatens lullmäktige att
utse flertalet af direktionens ledamöter äfvensom revisorer för granskning
af räkenskaperna och förvaltningen i öfrigt. Direktionen har i detta
sammanhang förklarat sig icke kunna underlåta åt t såsom sin mening
uttala, att frågorna om fullmäktigeinstitutionens bibehållande och om
statsverkets öfvertagande af pensionskassans förvaltningskostnader icke
145
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
stode till hvarandra i något sådant inbördes förhållande, att den senare
frågans lösning berodde på, huru deu förra frågan afgjordes. Skulle
emellertid, hvad direktionen icke kunde tänka sig, fullmäktigeinstitutionens
bibehållande betinga, att kassan gånge i mistning om statsverkets öfvertagande
af kassans förvaltningskostnad, så funne direktionen detta pris
vara dyrt, ja under vissa förutsättningar ruinerande.
Då kommittén, för åvägabringande af minskning i kassans passiva,
ifrågasatt, att för barn efter blifvande delägare i kassan den ålder, vid
hvilken pensionsrätt borde upphöra, skulle nedsättas för såväl son som
dotter från respektive 21 och 25 år till 18 år, har direktionen, som funnit
det uppenbart, att i afseende å flertalet delägares barn kostnaden för
deras uppfostran och undervisning i åldern 18—21 år vore större än
motsvarande kostnad under barnens tidigare ålder, hvarför det för såväl
änkorna som barnen själfva vore synnerligen angeläget, att pension för
barnen utginge åtminstone tills de uppnått myndighetsåldern, förklarat
sig icke kunna biträda kommitténs förslag att nedbringa den åldersgräns,
då pensionsrätten skulle upphöra, under 21 år, hvaremot enligt
direktionens mening, ifrågavarande åldersgräns utan större olägenhet
borde kunna för dotter nedsättas till samma åldersgräns som för son,
eller alltså till 21 år.
Med tillkännagifvande att direktionen mot hvad kommittén i öfrigt
rörande pensionsinrättningen anfört icke haft något att erinra, har
direktionen slutligen uttalat den förmodan, att jämväl civilstatens fullmäktiges
yttrande komrne att af Kungl. Maj:t i ärendet inhämtas.
Uti det af statskontoret afgifna utlåtandet har meddelats, att statskontoret
funnit hvad kommittén anfört och föreslagit rörande statens
bidrag till upprätthållande af civilstatens pensionsinrättning vara väl
grundadt, samt att statskontoret i ärendets nuvarande skick ansett
öfriga nämnda pensionsinrättning vidkommande förslag icke påkalla
något uttalande från statskontorets sida.
Bland de af kommittén i den afdelning af dess föreliggande betänkande,
som rör civilstatens pensionsinrättning, framställda fölslag
intager tydligen frågan om upphörande af tjänstemannapensionering
genom nämnda inrättning det främsta rummet.
Redan i 1894 års kommittébetänkande hade, såsom förut erinrats,
förutsatts att, därest genom en allmän pensionslag pensioneringen af de
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. 19
Stats
kontorets
utlåtande.
146
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
civila tjänstinnehafvare, som ägde delägarerätt i civilstatens pensionsinrättning,
blefve på tillfredsställande sätt ordnad, någon tjänstemannapensionering
genom nämnda pensionsinrättning icke vidare skulle blifva
erforderlig; och 1895 års fullmäktige förklarade i underdånigt utlåtande
af den 3U maj samma år att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig
öfverensstämmeise med hvad i nyssnämnda kommittébetänkande föreslagits
blefve beslutad, civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för
tjänstemäns pensionering skulle kunna upphöra, dock att de tjänstinnehafvare,
hvilka redan genom erlagda avgifter beredt sig eventuell
rätt till tidigare pension från tjänstemannafonden, icke utan sitt hörande
borde kunna afhändas nämnda rätt.
I underdånigt utlåtande den 13 november 1897 yttrade då församlade
fullmäktige, under åberopande af de skäl, som af 1895 års
fullmäktige blifvit anförda i fråga om obehöflig heten af en särskild
anstalt för pensionering af civda tjänstinnehafvare vid tidigare ålder
än den för rätt till pension från allmänna indragningsstaten bestämda,
att, äfven om pensionsväsendet för tjänstemän icke skulle blifva ordnadt
genom en gemensam pensionslag på det af pensionskommittén föreslagna
sätt, utan i afseende därå komme att fortfarande gälla de pensionsvillkor,
hvilka bestämts vid antagande af lönestat för hvarje verk eller kår,
civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för tjänstemäns pensionering
enligt fullmäktiges omdöme i allt fall kunde upphöra. Fullmäktige förklarade
sig dock vidhålla den åsikt, hvilken fullmäktige tidigare uttalat,
att tjänstinnehafvare, hvilka redan genom erlagda afgifter grundlagt åt
sig eventuell rätt till tidigare pension från tjänstemannafonden, icke
borde kunna utan eget medgifvande helt och hållet afhändas denna rätt.
Det var ock i öfverensstämmelse med denna uppfattning som
Kungl. Maj:t uti nådiga propositionen den 24 februari 1899, med
förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af
staten m. m., föreslog Riksdagen att för bildande af ny änke- och
pupillkassa för civilstaten uppföra å riksstaten vissa för ändamålet
erforderliga ordinarie anslagsbelopp, hvaremot, under förutsättning af
bifall härtill, dittills å riksstaten uppförda anslag till civilstatens pensionskassa
borde uteslutas.
Då genom antagande af det förslag till pensionslag, som nyss
blifvit af mig forordadt, enligt mitt förmenande skulle komma att blifva
sörjdt för de civila tjänstinnehafvarnes pensionering på ett sätt, som
icke torde kunna anses för dem mindre betryggande eller fördelaktigt
än det af 1894 års pensionskommitté föreslagna; och då alltså förutsättningen
för civilstatens fullmäktiges biträdande af det tidigare väckta
147
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
förslaget om upphörande af tjänstemannapensionering genom civilstatens
pensionsinrättning äfven bör anses vara för handen, därest det af mig
nu framlagda förslaget till pensionslag varder i dess hufvudsakliga delar
antaget, hyser jag för min del ingen tvekan att biträda den i nu föreliggande
kommittébetänkande uttalade mening, att pensionering af
tjänstemän från civilstatens pensionsinrättnings tjänstemannafond bör,
samtidigt med det att den nya perisionslagen träder i kraft, inskränkas
till sådana, som då redan äro pensionstagare eller delägare i pensionsinrättningen,
samt att denna pensionsanstalt bör, efter hand som den
kvarstående tjänstemannapensioneringen upphör, öfvergå till eu pensionskassa,
afsedd uteslutande för pensionering af tjänstinnehafvares vid
civilstaten änkor och barn.
I afseende på grunderna för den nya änke- och pupillkassan har
icke blifvit ifrågasatt några större förändringar i det för civilstatens
änke- och pupillkassa nu gällande reglemente än sådana, som af kommittén
ansetts nödiga eller önskvärda för att åt kassan bereda det
ekonomiska underlag, utan hvilket dess förmåga att kunna fullgöra
åliggande förbindelser icke vore tryggad. Dit hör nu liksom förra
gången, då denna fråga förevar, i främsta rummet rätt för kassan att
öfvertaga tjänstemannafondens tillgångar mot skyldighet att bestrida
förekommande utgifter för tjänstemannapensionering. Detta skulle
emellertid i själfva verket icke innebära någon förändring,af de faktiska
förhållandena, då denna fond städse varit en reservfond för änke- och
pupillkassan, och då kassan, såsom redan visats, denna fond förutan
skulle saknat och allt framgent komme att sakna hvarje möjlighet att
infria sina reglementsenliga förpliktelser. I och med upphörandet af
all tjänstemannapensionering genom civilstatens pensionsinrättning bortfölle,
såsom kommittén anmärkt, naturligtvis grunden för de nu till
berörda ändamål anvisade statsanslagen å tillsammans 74,271 kronor
50 öre. Häraf äro å riksstaten uppförda 67,286 kronor, hvaraf emellertid
någon liten del bör betraktas såsom bidrag till pensionering af vissa
änkor och barn. Dessa anslag synas alltså böra samtidigt med pensionsinrät
tningens ombildning till änke- och pupillkassa ur riksstaten uteslutas.
Återstående beloppet, 6,985 kronor 50 öre, utgöres af den jämlikt förut
åberopade nådiga brefvet den 11 juni 1853 af andra, fjärde, sjätte, sjunde
och åttonde hufvudtitlarnas besparingar anvisade fyllnad i anslaget till
ersättning för mistade löneinnehållningar; och torde i sammanhang med
de å riksstaten uppförda anslagens upphörande jämväl berörda fyllnadsbidrag
böra indragas.
Äfven om denna nybildade änke- och pupillkassa Ange, såsom
förutsatt blifvit, komma i åtnjutande af hela tjänstemannafonden, skulle
148
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18-
den dock enligt de verkställda beräkningarna icke kunna anses Hafva
Härigenom ernått den erforderliga ekonomiska jämvikten. Medel till
detta måls uppnående måste alltså sökas på annan väg, d. v. s. antingen
genom ytterligare ökning af kassans tillgångar eller genom minskning
af dess förbindelser eller ock genom anlitande af Hägge dessa utvägar.
Det är det sistnämnda sättet, som blifvit af kommittén anvisadt.
Det närmast till Hands liggande medlet att stärka kassans ställning
vore ju att Höja delägarnes afgifter. Kommittén Har emellertid
särskildt i betraktande af de pensionsafgifter, som enligt pensionslagen
skulle komma att uttagas af delägarne för egen pensionering, icke
tilltrott sig att föreslå någon ökning i de nu till pensionsinrättningen
utgående årsafgifterna, tillsammans motsvarande 27 procent af änkepensionen.
Härutinnan torde man icke kunna undgå att gifva kommittén
rätt. För min del anser jag mig icke Heller kunna tillstyrka
någon åtgärd, hvarigenom nu ifrågavarande tjänstinnehafvare skulle
tillförpliktas att af sina aflöningsmedel för pensionsändamål afsätta större
belopp än dem, som skulle utgå enligt det af mig framlagda förslaget
till pensionslag och nu gällande reglementen för civilstatens pensionsinrättning
samt dess änke- och pupillkassa; och tillåter jag mig beträffande
dessa belopp att hänvisa till en af mig i annat sammanhang
åberopad tablå.
Såsom ten ny tillgång för den ombildade änke- och pupillkassan
Har kommittén förordat öfverlämnande till denna kassa af de vid tiden
för den nya ordningens tillämpning befintliga öfverskotten å allmänna
änke- och pupillfonden. De öfverskott, som å berörda fond förefunnos
vid 1901 års slut, utgjorde enligt Hvad kommittén meddelat 191,509
kronor 6 öre. Vid utgången af år 1905 hade samma öfverskott enligt
uppgift, lämnad af vederbörande tjänsteman i civilstatens pensionsinrättning,
stigit till ett belopp af 341,473 kronor 10 öre. Beträffande antalet
pensionärer å meranämnda fond har den upplysning vunnits, att
vid 1905 års slut kvarstodo 445 stycken. Pensionsutgifterna för samma
år uppgingo till 16,850 kronor mot 21,289 kronor 50 öre för år 1901.
Då kommittén funnit det för den nya änke- och pupillkassans
framtida trygghet behöfligt att genom statens mellankomst åt kassan
bereda ökad kapitaltillgång, synes mig förslaget att för sådant ändamål
använda den redan befintliga tillgång, som ligger uti de af direktionen
öfver civilstatens pensionsinrättning förvaltade öfverskottsmedlen å allmänna
änke- och pupillfonden, vara både välbetänkt och mera tilltalande,
än om man vidtoge den åtgärden att påfordra dessa öfverskottsmedels
återbärande till statsverket med utsikt att i en framtid möjligen
nödgas för samma ändamål å riksstaten anvisa något motsvarande belopp.
149
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Då jag alltså anser mig böra inför Kungl. Maj:t förorda detta kommitténs
förslag, bär jag kunnat göra detta så mycket hellre, som det
synes numera icke möta någon betänklighet att med gåfvan åt nämnda
öfverskottsmedel förknippa det förbehåll, att kassan skall ansvara för
de å den allmänna änke- och pupillfonden anvisade pensionernas behöriga
utbetalning. Euär inga nya pensionärer å denna fond tillkomma,
under det att antalet af de kvarstående allt hastigare nedgår och såsom
en följd däraf pensionsutgifterna i samma mån minskas och öfverskottsmedlen
ökas, torde det nämligen vara uppenbart, att redan efter 1907
års utgång räntan å då befintliga öfverskottsmedel bör förslå till de
årliga pensionsutgifternas bestridande. Efter nämnda tidpunkt bör alltså
enligt min åsikt något anslag, afsedt för civilstatens allmänna änkeoch
pupillfond, icke vidare å riksstaten uppföras.
Samtliga de nu af mig behandlade förslagen att åt den nya änkeoch
pupillkassan för civilstaten bereda erforderlig stadga hafva gått ut
på att tillföra kassan nya tillgångar. Såsom redan nämnts, har kommittén
dock äfven ansett sig böra tillse, huruvida icke genom inskränkning
i kassans utgifter skulle kunna åstadkommas motvikt mot den
minskning i inkomster, som komme att uppstå genom bortfallande af
de statsbidrag, Indika hittills med årligt belopp af 74,271 kronor 50
öre utgått till civilstatens pensionsinrättning. Dessa bidrag representera
en kapitaltillgång af 2,122,000 kronor, om kapitaliseringen sker
efter en räntefot af 3‘/a procent, men 1,857,000 kronor, om räntefoten
antages vara 4 procent. Genom de nämnda statsbidragens indragning
komme alltså kassan att tillskyndas en häremot svarande kapitalförlust,
hvilken dock till belopp af omkring 360,000 kronor respektive 300,000
kronor kunde anses uppvägas af tjänstemannapensioneringens upphörande.
Såsom ytterligare motvikt mot denna kapitalförlust har kommittén förordat,
att för barn efter blifvande delägare i kassan den ålder, då pensionsrätten
upphör, skulle nedsättas för såväl son som dotter från respektive
21 och 25 år till 18 år. Härigenom skulle, enligt kommitténs beräkning,
dock icke göras större kapitalvinst än omkring 100,000 kronor. Ett
kraftigare verksamt medel till åstadkommande af den erforderliga jämvikten
mellan kassans aktiva och passiva har kommittén emellertid funnit,
då den från kommittébetänkandet af år 1894 upptagit förslaget att ställa
kassan under styrelse och kontroll af personer, därtill ui sedda af Kungl.
Maj:t, med hvilken anordning själffallet ansetts följa, att kostnaden för
kassans förvaltning komme att öfverflyttas på staten. Då nu förvaltningskostnaderna
i sin helhet upptagits ibland kassans beräknade passiva
till 1,714,000 kronor eller 1,500,000 kronor efter respektive 3!/2 och
4 procent, skulle genom förvaltningskostnadernas bestridande af därtill
150
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
anslagna statsmedel kassans passiva minskas med motsvarande belopp
och den eftersträfvade jämvikten mellan aktiva och passiva vara uppnådd.
Hvad först angår förslaget att nedbringa den åldersgräns, då
barns rätt att uppbära pension upphör, från nu bestämda 21 år för son
och 25 år för dotter till 18 år för bäggedera, så har direktionen öfver
civilstatens pensionsinrättning motsatt sig detta förslag och i dess ställe
förordat bibehållande af nuvarande åldersgräns för son men medgifvit,
att åldersgränsen nedsattes för dotter, så att den blefve densamma som
för son, eller 21 år. Hvad direktionen sålunda föreslagit öfverensstämmer
med hvad i 1894 års pensionskommittébetänkande förordades och med
det förslag till grunder för en ombildad änke- och pupillkassa för civilstaten,
hvilka af Kungl. Maj:t, efter fullmäktiges i civilstatens pensionsinrättning
hörande, framlades för 1899 års riksdag.
Då nu den af kommittén förordade nedflyttningen af åldersgränsen
till 18 år för såväl son som dotter onekligen är för pensionstagaren af
synnerligt stor betydelse och väl i månget fall skulle kunna utöfva
afgörande inflytande på val af lefnadsbana, har det synts mig möta
betänklighet att i strid mot direktionens uttalande och utan att fullmäktige
lämnats tillfälle att i frågan sig yttra nu ansluta mig till kommitténs
förslag i denna del. På grund häraf och då enligt kommitténs
egen beräkning den föreslagna åtgärden icke torde kunna tillå ggas så
synnerligt stort inflytande å kassans ekonomiska ställning, att den af
sådan anledning nödvändigt behöfde vidtagas, anser jag denna fråga
böra lämnas öppen för att vinna sitt slutliga afgörande i sammanhang
med fastställande af reglemente för den tilltänkta nya änke- och pupillkassan.
Jag torde knappast behöfva tillägga, att jag finner den i 1899
års proposition omförmälda nedsättning af åldersgränsen för dotter till
21 år böra under alla förhållanden vidtagas.
Det återstår för mig att angifva min ställning till de af kommittén
väckta förslagen om förändradt sätt för utseende dels af ledamöter i
kassans styrelse och dels af revisorer för granskning af kassans förvaltning
samt om upphörande af fullmäktigeinstitutionen.
Enligt gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning skall
pensionsinrättningen förvaltas af en direktion, bestående af ordförande,
förordnad af Kungl. Maj:t »bland civila ämbetsmän», af en likaledes af
Kungl. Maj:t förordnad öfverkommissarie samt af tre ledamöter, som
»bland delägarne» väljas af fullmäktige. För årlig granskning af
pensionsinrättningens räkenskaper utses af fullmäktige bland delägarna
fyra revisorer, fhdlmäktige åter skola väljas omedelbart af delägarna
till ett antal af tjugutvå, af hvilka 6 utses af de i hufvudstaden varande
151
K mull. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
delägare, 2 af de till Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge
hörande delägare och 14 af öfriga delägare i landsorten enligt viss, i
reglementet fastställd plan.
Enligt det förslag till »reglemente för civilstatens pensionskassa
för änkor och barn», hvilket tinnes intaget i 1894 års kommittébetänkande,
skulle nämnda kassa, som emellertid var afsedd att få en
vida större omfattning än den nuvarande civilstatens pensionskassa,
stå under förvaltning af en styrelse, bestående af ordförande och fyra
ledamöter, af hvilka senare minst tre skulle vara delägare. Såväl
ordföranden som samtliga ledamöterna skulle utses af Kungl. Maj:t,
som jämväl skulle nämna kamrerare. Årlig granskning af kassans
räkenskaper skulle ske genom tre revisorer, alla utsedda af Kungl.
Maj:t, och borde minst två af dessa revisorer vara delägare. Någon
representation för delägarna ingick icke i detta reglementsförslag.
Kostnaderna för kassans förvaltning och revision äfvensom för den utredning,
som hvart femte år borde efter matematiskt tekniska grunder
verkställas öfver pensionskassans tillstånd och förmåga att fullgöra sina
förbindelser, skulle bestridas med statsmedel.
Då 1895 års fullmäktige yttrade sig öfver nämnda reglementsförslag,
förklarade de sig anse, att förslaget i nu förevarande dol borde
sålunda ändras, att ordföranden och samtliga ledamöterna i styrelsen
skulle vara delägare i kassan, och gjorde alltså icke någon invändning mot
det af kommittén föreslagna sättet för utseende af ordförande och ledamöter
i styrelsen samt af revisorer af kassans förvaltning men angåfvo
såsom en brist hos förslaget, att åt delägarna icke inrymts rätt att i
något afseende genom valda fullmäktige bevaka sina intressen, och
hemställde därför, att i reglementet måtte intagas bestämmelser om
rätt för delägande att genom fullmäktige yttra sig och besluta i pensionskassan
rörande viktigare frågor.
Enligt de grunder för ombildning af civilstatens pensionsinrättning
till en änke- och pupillkassa för civilstaten, hvilka finnas angifna i statsrådsprotokollet
till 1899 års nådiga proposition, skulle delägarna vara
berättigade att genom valde tullmäktige utse styrelse för kassan, med
undantag af ordföranden, hvilken skulle af Kung!. Maj:t förordnas, samt
revisorer, antaga instruktion för styrelsen och besluta i andra frågor
rörande kassans förvaltning eller ändringar i reglementet, dock att
beslut om ändring i reglementet eller instruktionen ej finge blifva
gällande, utan att Kungl. Maj:ts fastställelse därå erhölles. Kassan skulle
förvaltas af en styrelse, bestående af en ordförande, som förordnades
af Kungl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka jämte ett lika antal
152
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
suppleanter skulle väljas af fullmäktige. Kassans räkenskaper och för
vältning skulle hvarje år granskas af tre af fullmäktige utsedde revisorer,
af hvilka minst två skulle vara delägare. Kostnaden för fullmäktiges
och revisorernas sammanträden skulle utgå af kassans medel, men öfriga
förvaltningskostnader bestridas af staten.
Under det att, enligt de i åberopade statsrådsprotokoll angifna
grunder för den nya änke- och pupillkassan för civilstaten, någon
ändring icke ifrågasattes i den delägarna tillkommande befogenhet att
genom utsedda representanter utöfva inseende öfver kassans styrelse
och förvaltning samt, under förbehåll af Kungl. Maj:ts godkännande,
fatta beslut om förändring i kassans reglemente, har däremot kommittén
i sitt förslag till kassans ombildning förordat vidtagande af så genomgripande
förändringar i omförmälda hänseenden, att delägarna skulle
komma i saknad af all reglementsenlig rätt att i någon form deltaga
i förvaltningen af kassans angelägenheter eller ens yttra sig angående
innehållet i kassans reglemente.
Äfven om vissa af kommitténs härutinnan gjorda uttalanden torde
vara förtjänta af uppmärksamhet, anser jag dock, att det skulle vara
mot 62 § af gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning
stridande, därest Kungl. Maj:t, utan att först hafva lämnat fullmäktige
tillfälle att yttra sig öfver kommitténs förslag i denna del, fattade beslut
i den af kommittén förordade riktning.
Då emellertid de af kommittén föreslagna ändringar i afseende å
sättet för utseende af styrelse och revisorer samt den i nära samband
därmed stående frågan, huruvida fullmäktigeinstitutionen bör bibehållas,
icke synas mig vara af den betydelse, att det sätt, hvarpå dessa frågor
vunne slutlig lösning, borde antagas kunna utöfva något afgörande
inflytande på den nya änke- och pupillkassans ekonomiska ställning
eller på Riksdagens benägenhet att lämna kassan ett förvaltningsbidrag,
hvari icke blifvit inräknade några kostnader för fullmäktige eller af
dem utsedde revisorer af kassans räkenskaper och förvaltning, är jag
af den mening, att äfven dessa frågor torde böra lämnas öppna och
med deras slutliga afgörande anstå, till dess fullmäktige lämnats tillfälle
att öfver dem afgifva yttrande. Efter hvad jag inhämtat, skola
civilstatens fullmäktige i september 1907 sammankomma till ordinarie
sammanträde, det första som ägt rum sedan nu föreliggande kommittébetänkande
till Kungl. Maj:t inkom; och torde, därest beslut om
sådan förändring af det civila pensionsväsendet, som här af mig
förordats, då skulle föreligga, Kungl. Maj:t behaga till fullmäktige
öfverlämna att uppgöra förslag till reglemente för den ombildade kassan
153
Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
samt därvid taga under ompröfning samtliga de af kommittén väckta
och på reglementets innehåll inverkande frågor, hvilka icke dessförinnan
må hafva vunnit slutlig lösning.
Hvad angår beloppet af det förvaltningsbidrag, som borde till
kassan af statsmedel utgå, torde det icke förefinnas anledning att nu
åt Riksdagen äska större anslag än det i 1899 års proposition begärda
eller 35,000 kronor. Enligt den underdåniga berättelse, som vid
1902 års fullmäktigesammanträde afläts till Kungl. Maj:t, samt mig
tran kassans expedition tillhandakomna uppgifter hafva förvaltningskostnaderna
— däri inbegripen pensionsinrättningens indragningsstat —
under åren 1901—1905 gestaltat sig sålunda:
I '' |
1901 |
1902 |
1903 |
CD 1 O |
I 1905 |
||
För 1902 års fullmäktige .................. |
! __L |
11,396190 |
1,949 |
07 |
_|_ |
J |
|
Aflöning och gratifikationer ............... |
26,316 6 7 |
26,300 — |
27,300 |
27,400^— |
25,733 |
34 |
|
Provisioner till redogörare.................. |
11,035 76 |
10,799 13 |
10,642 |
20 |
11,131 46 |
10,987 |
12 |
Öfriga utgifter: hyra, ved in. m.......... |
5,183; o c |
5,359j o 7 |
5,966 |
32 |
6,137 86 |
5,863 |
86 |
Pensionsinrättningens indragningsstat... |
8,300 — |
8,300 — |
8,300 |
— |
3,238 33 |
4,966 |
67: |
Säger |
50,836 os |
62,155jo |
54,157 |
59 |
47,907S 6 5 |
47,550 |
9 ö| |
Häraf synes, att ett förvaltningsbidrag till belopp af 35,000 kronor
torde komma att ungefär täcka utgifterna för kassans direktion, tjänstemän
och redogörare.
Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med
hvad ofvan angifvits affattadt förslag till lag angående civila tjänstinneJiafvares
rätt till pension; och hemställde departementschefen, att
Kung]. Maj:t måtte genom nådig proposition föreslå Riksdagen:
A. att antaga berörda af departementschefen upplästa lagförslag;
B. att, därest sådan lag blefve af Riksdagen antagen, dels besluta,
l:o) att denna lag skall tillämpas såväl å den genom riksrådet
Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid Uppsala universitet
som ock å sådan ordinarie eller extra ordinarie professur vid rikets universitet,
till hvars innehafvare aflöningen, anslag af universitetets medel
oberäknad^ utgår uteslutande i form af prebendepastorat, dock att i fråga
om beräkning af pensionsunderlag för en hvar af nämnda professurer skall
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 20
154 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
gälla, att pensionsunderlaget. skalljanses utgöra enahanda belopp, som
för annan professur af det slaget vid samma universitet, där den ifrågavarande
professuren finnes inrättad, samt att tjänstinnehafvare därvid
icke må tillgodoräknas ålderstillägg, med mindre han fullgjort de för
annan likställd tjänstinnehafvare för ålderstilläggs åtnjutande föreskrifna
villkor;
2:o) att ej mindre de bestämmelser om pensionsrätt och skyldighet
att för pensionsändamål vidkännas löneafdrag, hvilka stadgats
genom särskilda nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904 beträffande
a) tillförordnade rektorer vid ifikets allmänna läroverk, b) rektor vid
högre lärarinneseminariet, c) lärare vid rikets folkskoleseminarier: i
musik och sång, i teckning, i gymnastik eller i slöjd, äfvensom genom
nådig kungörelse af den 9 juni 1905 beträffande tillförordnad rektor
vid folkskoleseminarium, skola, äfven efter förenämnda lags antagande,
fortfarande äga giltighet, än äfven hvad i öfrig! genom samma lag blifva
stadgadt skall i tillämpliga delar gälla eu hvar af dessa rektorer
och lärare;
3:o) att de pensioner, som med tillämpning af nämnda pensionslag
komma att beviljas, skola utgå: till tjänstinnehafvare vid poststaten
af postmedlen, till tjänstinnehafvare vid tullstaten af tullmedlen, till
tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets stat från »patentoch
varumärkesafgifters samt registreringsafgifters fond» samt till öfriga
tjänstinnehafvare från därtill särskild! anvisadt anslag; med förbehåll,
att de medel, den fond eller det anslag, från hvilka pensionerna sålunda
utbetalts, beredas godtgörelse från den i 11 § pensionslagen omförmälda
pensionsfond med belopp, som svarar mot pensionsfondens efter fastställd
fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;
dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett
förslagsanslag å 100,000 kronor till pensionering, enligt pensionslagen,
af civila tjänstinnehafvare;
dels, såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för
eu i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut angifna grunder ordnad
ny änke- och pupillkassa för civilstaten, likaledes å ordinarie staten
under tionde hufvudtiteln uppföra ett bestämdt anslag å 35,000 kronor;
dels ock medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och härefter
uppkommande behållningar å det till pensionsst.aten för civila
ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn anvisade anslag a
45,000 kronor må tillfalla den nya änke- och pupillkassan för civilstaten
med skyldighet för denna kassa att svara för utbetalning i behörig
ordning af de till utgående från nämnda anslag redan anvisade
pensioner; samt
155
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
C. :itt, under förutsättning af bifall till de under A. och B. framställda
förslag, från riksstaten för år 1908 utesluta de å tionde hufvudtiteln
nu uppförda ordinarie anslagen till civilstatens pensionskassa af
tillhopa 112,286 kronor.
Till livad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. —
vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Algot Wahlin.
156
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
Tablå öfver civilstatens pensionsinrättnings
År |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||||
Statens bidrag |
Delägarnas (observations-ocli bötesmedel |
Pensions-utgifter från |
Förvaltnings-kostnader, |
Tjänstemanna-fondens till-skott till en-skilda änke-ocli pupill-fonden |
Kapital-tillökning å |
|||||||
1825... |
471,070 |
1,934 |
48 |
3,179 |
75 |
80,303 |
50 |
|||||
1826... |
48,569 |
87 |
— |
— |
7,626 |
89 |
5,397 |
12 |
— |
— |
62,001 |
40 |
| 1827.... |
53,133 |
27 |
22,168 |
57 |
5,836 |
51 |
6,995 |
23 |
— |
— |
85,764 |
65 |
j 1828.... |
55,538 |
84 |
22,229 |
05 |
6,255 |
08 |
6,639 |
28 |
— |
— |
94,543 |
38 |
1829.... |
46,566 |
53 |
22,885 |
43 |
5,446 |
13 |
6,585 |
94 |
— |
— |
92,307 |
43 |
1830.... |
50,914 |
97 |
22,816 |
29 |
9,082 |
70 |
6,653 |
02 |
— |
— |
104,654 |
— |
1831... |
58,196 |
13 |
23,974 |
33 |
13,662 |
20 |
6,843 |
46 |
— |
— |
105,569 |
77 |
1 1832.... |
61,611 |
68 |
23,863 |
43 |
16,344 |
20 |
16,714 |
13 |
— |
— |
101,176 |
54 |
1833 ... |
46,851 |
57 |
19,796 |
57 |
20,260 |
51 |
9,321 |
15 |
30,000 |
— |
71,992 |
52 |
1 1834 ... |
66,266 |
34 |
19,133 |
26 |
27,008 |
80 |
9,429 |
47 |
30,000 |
— |
79,286 |
29 |
1835... |
50,021 |
12 |
21,678 |
94 |
30,835 |
79 |
9,422 |
60 |
30,000 |
— |
60,914 |
46 |
1836... |
64,032 |
65 |
21,942 |
96 |
34,149 |
27 |
10,554 |
04 |
30,000 |
— |
67,550 |
78 |
1837... |
51,780 |
36 |
22,116 |
— |
35,330 |
58 |
16,513 |
46 |
30,000 |
— |
43,867 |
82 |
1838... |
49,729 |
29 |
22,958 |
33 |
35,397 |
98 |
11,230 |
52 |
30,000 |
— |
58,618 |
77 |
1839... |
49,143 |
90 |
22,540 |
59 |
37,910 |
63 |
10,237 |
89 |
30,000 |
- |
54,579 |
60 |
| 1840... |
52,699 |
34 |
22,109 |
65 |
41,650 |
01 |
10,534 |
21 |
30,000 |
— |
52,985 |
40 |
1841... |
58,447 |
15 |
24,714 |
83 |
42,171 |
89 |
10,874 |
23 |
30,000 |
— |
64,282 |
19 |
1842... |
56,054 |
48 |
24,254 |
31 |
43,847 |
65 |
15,736 |
54 |
30,000 |
— |
56,098 |
06 |
1843... |
56,039 |
82 |
23,069 |
50 |
44,910 |
17 |
13,270 |
94 |
31,820 |
53 |
61,902 |
48 |
1844... |
60,027 |
58 |
23,595 |
90 |
43,518 |
72 |
11,639 |
95 |
37,351 |
50 |
67,266 |
98 |
1845.... |
52,083 |
34 |
24,164 |
54 |
44,333 |
59 |
11,500 |
98 |
40,457 |
33 |
69,023 |
84 |
1846... |
52,545 |
26 |
25,569 |
96 |
45,380 |
83 |
11,315 |
69 |
42,402 |
80 |
69,701 |
60 |
1847... |
51,290 |
94 |
25,350 |
52 |
45,466 |
49 |
14,979 |
10 |
45,495 |
96 |
60,23916 |
|
1848 ... |
46,129 |
58 |
24,650 |
16 |
46,044 |
35 |
16,153 |
26 |
50,322 |
03 |
59,643 36 |
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
157
Bil. 1.
ekonomiska utveckling åren 1825—1905.
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
||||||
Tjänstemanna-fondens till-gångar vid |
Delägarnas |
Pensionsutgifter |
Enskilda änke-och pupillfondens |
Summan |
1 Civilstatens |
||||||
477,817 |
77 |
||||||||||
539,819 |
17 |
— |
— |
— |
_ |
-- |
_ |
_ |
— |
— |
|
625,083 |
82 |
10,223 |
— |
— |
— |
10,223 |
— |
32,391 |
57 |
— |
|
719,627 |
20 |
10,723 |
57 |
— |
— |
21,170 |
97 |
32,952 |
62 |
— |
— |
811,934 |
63 |
11,232 |
95 |
— |
— |
33,174 |
34 |
34,118 |
38 |
— |
! |
916,588 |
63 |
10,722 |
27 |
1,042 |
50 |
47,362 |
27 |
33,538 |
56 |
— |
|
1,022,15840 |
11,331 |
43 |
2,285 |
50 |
58,802 |
23 |
35,305 |
76 |
— |
i |
|
1,123,334 |
94 |
11,298 |
81 |
3,412 |
25 |
101,248 |
95 |
35,162 |
24 |
— |
|
1,195,327 |
46 |
17,694 |
92 |
17,864 |
25 |
135,673 |
08 |
37,491 |
49 |
— |
__ i |
1,274,613 |
75 |
17,583 |
— |
22,947 |
92 |
166,875 |
14 |
36,716 |
26 |
— |
—! |
1,335,528 |
21 |
18,956 |
63 |
32,145 |
42 |
191,454 |
12 |
40,635 |
57 |
— |
- |
1,403,078 |
99 |
18,833 |
88 |
36,113 |
75 |
214,152 |
73 |
40,776 |
84 |
— |
|
1,446,946 |
81 |
20,319 |
25 |
41,161 |
83 |
234,702 |
04 |
42,435 |
25 |
— |
—1 |
1,505,565 |
58 |
21,457 |
51 |
47,567 |
92 |
249,002 |
57 |
44,415 |
84 |
— |
- i |
1,560,145 |
18 |
20,890 |
54 |
51,910 |
42 |
261,739 |
57 |
43,431 |
13 |
— |
—; |
1,613,13058 |
20,747 |
06 |
53,911 |
87 |
272,246 |
35 |
42,856 |
71 |
— |
— |
|
1,677,412177 |
21,721 |
35 |
56,170 |
42 |
281,985 |
79 |
46,436 |
18 |
— |
—'' |
|
1,733,510 83 |
22,080 |
06 |
60,359 |
17 |
288,165 |
25 |
46,334 |
37 |
— |
_i |
|
1,795,41331 |
21,255 |
56 |
66,780 |
83 |
282,300 |
48 |
44,325 |
06 |
— |
— |
|
1,862,680 |
29 |
21,654 |
63 |
72,302 |
08 |
282,300 |
48 |
45,250 |
53 |
— |
— |
1,931,704 |
13 |
22,137 |
18 |
76,555 |
62 |
282,300 |
48 |
46,301 |
72 |
— |
— |
2,001,405 |
73 |
23,010 |
37 |
78,228 |
33 |
282,300 |
48 |
48,580 |
33 |
— |
— |
2,061,644 |
89 |
24,125 |
75 |
83,437 |
50 |
282,300 |
48 |
49,476 |
27 |
— |
— |
2,121,288 25 |
22,937 |
81 |
87,295 |
— |
282,300 |
48 |
47,587 |
97 |
— |
— |
158
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
År |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||||
Statens bidrag |
Delägarnas (observations-ocli bötesmedel |
Pensions-utgifter från |
Förvaltnings-kostnader, |
Tjänstemanna-fondens till-skott till en-skilda änke-ocli pupill-fonden |
Kapital-tillökning å |
|||||||
1849... |
57,336 64 |
24,149 |
44 |
44,603 |
72 |
12,942 |
13 |
54,517 |
32 |
66,759 |
73 |
|
1850.... |
59,294 |
34 |
24,227 |
12 |
44,269 |
35 |
13,184 |
72 |
61,995 |
26 |
72,444 |
29 |
1851.... |
50,066 |
38 |
24,275 |
12 |
45,731 |
85 |
13,505 |
10 |
63,326 |
47 |
60,290 87 |
|
1852... |
60,332 |
— |
25,032 |
35 |
46,823 |
31 |
19,374 |
04 |
70,309 |
51 |
68,697 |
15 |
1853.... |
53,271 |
— |
26,444 |
25 |
43,676 |
01 |
15,868 |
45 |
75,443 |
78 |
61,51089 |
|
1854... |
53,271 |
- |
24,459 |
52 |
45,024 |
68 |
14,601 |
11 |
77,143 |
48 |
43,795 |
49 |
1855... |
53,271 |
— |
26,493 |
17 |
45,076 |
68 |
14,935 |
25 |
77,288 |
82 |
63,105 |
08 |
1856 .. |
53,440 |
36 |
26,259 |
68 |
44,061 |
27 |
16,243 |
36 |
80,494 |
47 |
69,380 |
02 |
| 1857.... |
53,271 |
— |
25,664 |
97 |
45,143 |
85 |
24,085 |
11 |
81,241 |
03 |
44,471 |
88 |
1858... |
53,271 |
— |
27,988 |
33 |
38,297 |
52 |
24,025 |
89 |
81,941 |
64 |
62,196 |
80 |
| 1859... |
53,271 |
— |
40,537 |
20 |
38,713 |
54 |
20,028 |
89 |
69,747 |
58 |
117,069 |
47 |
| 1860... |
53,271 |
— |
40,134 |
92 |
36,186 |
68 |
20,103 |
92 |
70,826 |
96 |
119,289 |
03 |
1861.... |
53,271 |
— |
41,883 |
20 |
36,895 |
85 |
20,325 |
45 |
72,573 |
65 |
129,885 |
14 |
1862... |
53,271 |
— |
42,726 |
40 |
37,397 |
73 |
29,013 |
62 |
75,728 |
86 |
122,874 |
72 |
1863.... |
60,471 |
— |
58,119 |
80 |
32,886 |
69 |
21,935 |
33 |
74,350 |
39 |
165,729 |
26 |
1864.... |
60,471 |
— |
66,640 |
81 |
33,667 |
51 |
23,433 |
20 |
68,266 |
65 |
190.175 |
84 |
1865.... |
60,471 |
— |
69,080 |
23 |
37,715 |
43 |
31,015 |
41 |
70,696 |
81 |
192,633 |
37 |
1866.... |
60,471 |
— |
62,156 |
74 |
39,864 |
17 |
24,371 |
69 |
81,867 |
21 |
197,359 |
25 |
! 1867... |
60,471 |
— |
61,187 |
84 |
41,462 |
52 |
32,608 |
27 |
90,969 |
24 |
187,690 |
27 |
1868... |
60,471 |
— |
61,882 |
85 |
37,680 |
22 |
26,008 |
01 |
91,685 |
91 |
214,536 |
19 |
1869.... |
60,471 |
— |
65,773 |
53 |
40,708 |
02 |
28,654 |
89 |
99,793 |
65 |
204,489 |
49 |
1870 ... |
60,471 |
_ |
62,699 |
15 |
40,567 |
10 |
27,075 |
80 |
107,620 |
71 |
198,033 |
48 |
1871 ... |
60,471 |
— |
60,642 |
63 |
42,453 |
56 |
26,805 |
93 |
111,940 |
09 |
210,552 |
20 |
1872... |
60,471 |
— |
61,952 |
11 |
44,061 |
68 |
37,471 |
37 |
120,407 |
36 |
169,187 |
92 |
1873.... |
60,471 |
— |
61,733 |
70 |
43,101 |
01 |
29,604 |
42 |
124,214 |
55 |
207,906 |
26 |
1874 ... |
60,471 |
— |
64,900 |
91 |
46,394 |
35 |
28,542 |
35 |
130,167 |
75 |
201,009 |
60 |
1875... |
69,471 |
— |
71,662 |
63 |
48,091 |
02 |
30,777 |
01 |
131,909 |
27 |
223,000 |
77 |
1876... |
69,471 |
— |
68,816 |
— |
49,049 |
55 |
30,526 |
01 |
136,020 |
20 |
237,687 |
21 |
1877... |
69,471 |
— |
69,934 |
72 |
51,331 |
67 |
46,592 |
66 |
145,975 |
54 |
208,980;66 |
|
1878 ... |
69,471 |
_ |
89,951 |
31 |
54,877 |
50 |
38,373 |
42 |
68,970 |
52 |
319,435 |
77 |
1879... |
72,971 |
— |
85,435 |
63 |
62,620 |
84 |
39,965 |
60 |
79,323 |
56 |
335,576 |
02 |
j 1880.. |
72,971 |
— |
83,768 |
89 |
67,623 |
53 |
41,789 |
07 |
95,523 |
18 |
320,759 |
36 |
j 1881... |
72,971 |
50 |
80,567 |
50 |
69,428 |
05 |
42,402 |
37 |
110,290 |
39 |
331,577 |
22 |
! 1882... |
72,971 |
50 |
86,065 |
39 |
74,977 |
71 |
54,882 |
80 |
122,859 |
54 |
291,874 |
93 |
1883... |
72,971 |
50 |
80,910 |
10 |
74,233 |
33 |
44,897 |
46 |
143,146 |
40 |
281,422 |
99 |
| 1884... |
74,271 |
50 |
83,282 |
32 |
76,733 |
33 |
47,546 |
28 |
125,151 |
06 |
312,813 |
10 |
1885 .. |
74,271 |
50 |
76,287 |
07 |
79,966 |
67 |
47,552 |
43 |
148,907 |
06 |
305,420 |
65 |
Kunyl Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
159
Tjänstemannafondens
tillgångar
vid
årets slut
2,188,047 98!
2,260,492 27i
2,320,783 14
2,389,480 29
2,450,991 18
2,494,786 67
2,557,891 75
2,627,271 77
2,671,743 65
2,733,940 45
2,851,009 92
2,970,298 95
3,100,184 09
3,223,058 81
'' 3,388,788 07
3,578,963 91
3,771,597 28
3,968,956 53
4,156,646 80
4,371,182 99
4,575,67248
4,773,705:96
i 4,984,25846
5,153,44608
5,361,352 34
5,562,361 94
5,785,36271
6,023,049 92
6,232,030 58
6,551,466 35
6,887,042 37
7,207,801 73
7,539,378 95
7,831,253 88
8,112,676 87
8,425,489 97
I 8,730,910 62
8 | 9 | 10 | 11 j 12
Delägarnas |
Pensionsutgifter |
l ! i Enskilda änke- |
Summan |
Civilstatens |
|||||
skilda änke- och |
! 7 från enskilda |
och pupillfonc |
ens |
af delägarnas |
pensions- inrättnings till- |
||||
(observations |
- |
änka- och pupill- |
tillgångar |
bidrag till båda |
|||||
och bötesmedel |
fonden |
j vid årets slut |
fonderna |
årets slut |
|||||
22,758 |
56 |
91,344 |
79 |
282,300 |
48 |
46,908 |
|||
22,253 |
04 |
98,209 |
58 |
282,300 |
48 |
46,480 |
16 |
||
23,409 |
37 |
100,795 |
282,300 |
48 |
47,684 |
49 |
— |
||
22,947 |
37 |
107,284 |
17 |
282,300 |
48 |
47,979 |
72 |
— |
_ |
24,808 |
114,144 |
58 |
282,300 48 |
51,252 |
25 |
— |
— |
||
23,700 |
39 |
112,860 |
— |
282,300 |
48 |
48,159 |
91 |
— |
— |
23,878 |
46 |
115,061 |
46 |
282,300 48 |
50,371 |
63 |
— |
- |
|
24,974 |
69 |
120,110 |
21 |
282,300 |
48 |
51,234 |
37 |
— |
— |
24,730 |
47 |
119,026 |
04 |
282,30048 |
50,395 |
44 |
— |
__ |
|
25,146 |
83 |
120,582 |
91 |
282,30048 |
53,135 |
16 |
— |
||
40,042 |
99 |
125,484 |
15 |
282,30048 |
80,580 |
19 |
— |
||
41,861 |
66 |
127,955 |
63 |
282,300 |
48 |
81,996 |
58 |
— |
— |
44,654 |
21 |
132,928 |
49 |
282,300 |
48 |
86,537 |
41 |
— |
|
46,912 |
38 |
137,975 |
40 |
282,300 |
48 |
89,638 |
78 |
— |
_ |
51,579 |
22 |
141,303 |
06 |
282,300 |
48 |
109,699 02 |
— |
— |
|
64,443 |
19 |
148,204 |
40 |
282,300 |
48 |
131,084 |
- |
— |
— |
71,725 |
61 |
158,125 |
81 |
282,300 |
48 |
140,805 |
84 |
— |
|
64,406 |
11 |
162,476 |
47 |
282,300 |
48 |
126,562 |
85 |
4,446,536 |
21 |
64,353 |
31 |
171,182 |
03 |
282,300 |
48 |
125,541 |
15 |
4,679,422 |
49 |
67,491 |
76 |
175,890 |
18 |
282,300 |
48 |
129,374 |
61 |
4,936,820 |
85 |
65,340 |
44 |
180,874 |
69 |
282,300 |
48 |
131,113 |
97 |
5,206,606 |
70 |
64,965 |
22 |
187,866 |
36 |
282,300 |
48 |
127,664 |
37 |
5,472,229 |
13 |
63,570 |
28 |
191,200 |
89 |
282,300 |
48 |
124,212 |
91 |
5,773,217 |
34 |
62,808 |
96 |
196,648 |
41 |
292,300 |
48 |
124,761 |
07 |
6,019,083 |
14 |
63,310 |
32 |
202,661 |
86 |
282,300 |
48 |
125,044 |
02 |
6,293,723 |
21 |
64,970 |
73 |
209,626 |
61 |
282,300 |
48 |
129,871 |
64 |
6,547,332 |
86 |
69,927 |
10 |
216,570 |
24 |
282,300 |
48 |
141,589 |
73 |
6,823,377 |
54 |
69,240 |
62 |
220,396 |
74 |
282,300 |
48 |
138,056 |
62 |
7,110,938 |
82 |
70,455 |
78 |
231,078 |
94 |
282,300 |
48 |
140,390 |
50 |
7,372,252 |
86 |
153,357 |
13 |
236,761 |
SO |
282,300 |
48 |
243,308 |
44 |
7,747,282 |
21 |
151,110 |
84 |
245,165 |
22 |
282,300 |
48 |
236,546 |
47 |
8,134,566 |
99 |
150,238 |
40 |
260,739 |
81 |
282,300 |
48 |
234,007 |
29 |
8,542,122 |
97 |
147,648 |
54 |
273,289 |
32 |
282,300 |
48 |
228,216 |
04 |
8,937,100 |
13 |
154,867 |
16 |
292,004 |
95 |
282,300 |
48 |
240,932 |
55 |
9,307,726 |
02 |
148,575 |
99 |
305,512 |
46 |
282,300 |
48 |
229,486 |
09 |
9,671,985 |
66 |
184,906 |
39 |
323,420 |
65 |
282,300 |
48 |
268,188 |
71 |
10,076,090 |
76 |
181,454 |
28 |
344,645 |
15 |
282,300 |
48 |
257,741 |
35 |
10,445,749 |
61 |
160
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
År |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||||
Statens bidrag |
Delägarnas (observations-oeb bötesmedel |
Pensions-utgifter från |
Förvaltnings-kostnader, |
Tjänstemanna-fondens till-skott till en-skilda änke-och pupill-fonden |
Kapital-tillökning å |
|||||||
1886 ... |
74,271 |
50 |
73,832 |
90 |
83,966 |
67 |
51,876 |
26 |
175,058 |
23 |
265,120 |
32 |
1887... |
74,271 |
50 |
72,638 |
20 |
89,525 |
01 |
70,33477 |
179,068 |
80 |
258,258 |
68 |
|
1888 ... |
74,271 |
50 |
73,811 |
07 |
99,733 |
33 |
56,13139 |
201,667 |
58 |
243,144 |
36 |
|
1889.... |
74,271 |
50 |
73,448 |
84 |
102,146 |
25 |
57,56069 |
217,164 |
38 |
218,501 |
51 |
|
1890 ... |
74,271 |
50 |
72,930 |
96 |
106,311 |
87 |
60,137:66 |
239,141 |
48 |
166,232 |
05 |
|
1891.... |
74,271 |
50 |
73,609 |
53 |
106,653 |
33 |
56,733|55 |
249,068 |
28 |
189,791 |
35 |
|
1892 ... |
74,271 |
50 |
75,914 |
43 |
107,342 |
91 |
69,93710 |
255,924 |
96 |
179,747 |
64 |
|
1898 ... |
74,271 |
50 |
76,639 |
20 |
101,553 |
33 |
61,993|89 |
279,996 |
50 |
318,149 |
59 |
|
1894.... |
74,271 |
50 |
72,739 |
49 |
102,778 |
33 |
57,33565 |
291,683 |
85 |
176,069 |
56 |
|
1895 ... |
74,271 |
50 |
74,967 |
43 |
104,900 |
84 |
69,223 17 |
300,257 |
57 |
152,968 |
18 |
|
1896 ... |
74,271 |
50 |
72,243 |
35 |
106,721 |
67 |
58,04072 |
313,186 |
45 |
122,867 |
18 |
|
1897... |
74,271 |
50 |
74,917 |
— |
104,499 |
16 |
76,558 91 |
330,114 |
81 |
90,073 |
90 |
|
1898 ... |
74,271 |
50 |
80,336 |
43 |
104,269 |
66 |
61,586 |
20 |
332,701 |
20 |
113,487 |
68 |
1899 ... |
74,271 |
50 |
75,242 |
42 |
103,840 |
83 |
58,354 |
75 |
343,794 |
45 |
120,776 |
06 |
1900 ... |
74,271 |
50 |
82,113 |
80 |
89,441 |
67 |
51,327 |
70 |
269,578 |
96 |
238,929 |
38 |
1901 ... |
74,271 |
50 |
81,951 |
16 |
86,600 |
— |
50,836 |
08 |
282,687 |
83 |
255,967 |
13 |
1902.... |
74,271 |
50 |
80,636 |
67 |
80,225 |
— |
62,15510 |
297,103 |
20 |
254,598 |
92 |
|
1903.. |
74,271 |
50 |
89,993 71 |
76,983 |
34 |
54,15759| 286,34067 |
277,426 |
43 |
||||
1 1904 ... |
74,271 |
50 |
83,927 i 10 |
65,175 |
- |
48,606165; 298,51340 |
285,997 |
38 |
||||
| 1905 |
74,271 |
50 |
89,984108 |
57,500 |
- |
50,101 |
74] 289,903] 13 |
319,773 |
04 |
’) hvaraf kronor 138,354:87, utgörande vid 1892 års stut upplupna, till betalning ej förfallna räntor.
(1892) beslut därifrån afförda och uppfördes bland tillgångarna.
2) hvaraf kronor 3,877: 86, d:o, d:o, d:o.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.
161
Tjänstemannalön
(lens tillgängar
vid
ärets sint
8
Delägarnas
afgifter till enskilda
änke- och
pupillfonden
(observationsooh
bötesmedel
inberäknade)
j Pensionsutgifter
! frän enskilda
|änke- och pupill
fonden
10
Enskilda änke- j
och pupillfondens
tillgångar
vid årets slut i
Siunman
af delägarnas
bidrag till båda
fonderna
12
Civilstatens
pensionsinrättnings
tillgångar
vid
årets slut
8,996,060 94
9,254,28962
9,497,433^98
9,715,98549
9,882,16754
10,071,958 89
10,251,706 58
10,569,856:12
10,745,925 68
10,898,89886
11,021,76104
11,111,884 94
11,225,82262
11,345,998 68
11,584,928 06
11,840,89519
12,095,494 11
12,372,920 54
12,658,917 92
12,978,69096
180,832(77
182,83682
183,415 54
179,28195
179,15060
180,75841
191,196 38
187,242 84
182,04976
184,530 81
180,917 67
183,78487
194,212:25
188,118 90
276,617)26
278,585452
276,554 97
298,384''17
288,501 37
305,169 02
369,713 41
382,295 96
398,708 99
409,436 52
480,458 88j
442,691 08''
459,869 34
480,034 23)
486,34869,
496,089 39
505,86688,
525,057 23''
538,608 17
543,802 12
558,314)72;
573,389 48
586,287167,
597,063j63
598,83331
607,204 87
| |
282,300 48
282,300 48
282,30048
282,300 48
282,30048
282,300 48
282,300 48
-) 286,178 34
286,17834
286,17834
286,178 34
286,178 34
286,17834
286,178)34
286,17834
286,178:34
286,178 34
•") 286,185 —
286.185 -
286.185 -
254,665)67
255,47502
257,22661
252,73079
252,081 56
254,367 94
267,11081
263,882 04
254,789 25
259,49824
253,161 02
258,651 87
274,578 68
263,361 32
358,73106
360,536 68
357,191 [64
388,377 88
372,428 47
395,153 10
10,778,070;24
11,104,597 35
11,452,20518
11,763,747^8
12,011,334 68
12,277,532 30
12,524,026
12,903,370
13,146,612 79
13,333,13121
13.503.726 67
13,657,161 06
13,820,660 78
13.989.727 50
14,305,522 561
14,615,778 63j
14,929,698)12|
15,255,748 86
15,592,28870
15,980,951 16
Dessa riintorj som uti föregående års räkdnskaper fördes inom linjen, hlefvo enligt (''.itifstutei
3) hvaraf kronor (i: (><>, utgörande fonden under år 1903 tillagda gåfvomedel.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 15 Haft.
fullmäktige*
21
162
Knuff!. Map.ts Nåd. Proposition No 18.
B il,. II.
Tablå öfver civilstatens änke- och pupillkassa åren 1825—1905.
Enskilda änke- och pupillfonden
Allmänna änke- och pupillfonden
t-, ... ITillskottfrån
Delägarnas |
i pensionsafgifter®)
. .
° ’ inrättningen
Stats -
1825 ...
1826 ...
1827....
1828...
1829...
7.500
1831...
1832...
1833...
1834...
1835 ...
1836....
1837...
7.500
1838 ...
261.739
1839...
1842 ...
1843...
1844...
1845...
1846 ...
1847....
1848 ..
1849 ...
1850 ...
®) Häri inräknade observations- och bötesmedel.
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 18.
10:’.
År |
Allmänna |
änko- och pupillfonden |
Enskilda enke- |
och pupillfonden |
||||||||
Stats- bidrag |
Bidrag från |
Pensions- utgiftcr |
Delägarnas |
j Tillskott från |
Ponsions- utgiftcr |
'' Tillgång slut 1 |
ar lo |
|||||
kr. |
| ; ö. |
kr. |
kr. ■ ö. |
kr. |
ö. |
kr. | ö. |
kr. |
kr. |
! = |
|||
1851.... |
37,500 |
| — |
— |
31,649,58 |
23,109 |
37 |
63,32617 |
100,795 |
_ |
! 282,30018 |
||
1852 ... |
37,500 |
I — |
— |
— |
37,69917 |
22,917 |
37 |
70,30951 |
107,281 |
17 |
282,30018j |
|
1853... |
37.500 |
— |
— |
— |
37,297 09 |
24,808 |
— |
75,11378 |
114,114 |
58 |
282,30018 |
|
1851... |
37,500 |
— |
— |
— |
39,679 17 |
23,700 |
39 |
77,14318 |
112,860 |
282,30018 |
||
1855 ... |
37,500 |
j— |
— |
— |
39,19831 |
23,878 |
46 77,28882 |
115,06116 |
282,30018 |
|||
1856.... |
37,500 |
— |
— |
— |
39,179 58 |
21,974 |
69 |
80,49117 |
120,110 21 |
282,30018 |
||
1857... |
37,500 — |
—• |
— |
39,757 09 |
24,73047 |
81,21103 |
119,026 01 |
282,30018 |
||||
1858... |
15,000 |
— |
— |
— |
38,90283 |
25,116 83 |
81,91164 |
120.582 |
91 |
282,30018 |
||
1859... |
15,000 |
— |
— |
— |
37.95511 |
10,01299 |
69,747 58 |
125,184 15 |
282,30018 |
|||
1860 ... |
45,000 |
— |
— |
37,05659 |
11,861 |
66 70,82696 |
127,95563 |
282,30018 |
||||
1861... |
15.000 |
— |
— |
38,23511 |
44,654 |
21 |
72.573:65 |
132,928 |
19 |
282,300 IS |
||
1862 ... |
15,000 |
— |
— |
— |
15,370 91 |
46,912 |
38 |
75,72886 |
137,975 |
10 |
282,300 |
48 |
1863 ... |
15,000 |
_ |
— |
_ |
43,036,67 |
51,579 |
22 |
74,35039 |
111.303 |
06 |
282,300 |
48 |
1861 ... |
15.000 |
— |
_ |
17.51243 |
64,443 |
19 |
68,266|65 |
148,201 |
10 |
282,300 |
48 |
|
1865... |
15,000 — |
— |
— |
16,644167 |
71,725 |
61 |
70,696 81 |
158,125 |
81 |
282,300 |
48 |
|
1866 ... |
15,000 |
— |
— |
— |
45,517 — |
61,406 |
11 |
81,86721 |
162.176 |
47 |
282,30018 |
|
1867.... |
45,000 |
— |
— |
48,452 75 |
64,353 |
31 |
90,969:24 |
171,182 |
03 |
282,300148 |
||
186S ... |
15.000 |
— |
— |
— |
18.7131 — |
67,191 |
76 |
91,68591 |
175,89018 |
282,300 |
48 |
|
1869... |
15.000 |
— |
— |
— |
48,958 83 |
65,310 |
44 |
99,79365 |
180,874 69 |
282,300 |
18! |
|
1870 ... |
45.000 |
— |
— |
48.831:50 |
61,96522 |
107.62071 |
187.866:36 |
282,300 |
18! |
|||
1871... |
45,000 |
— |
— |
— |
17,051 — |
63,57028 |
111,910 09 |
191.200 89 |
282,300 |
18! |
||
1872.... |
45,000 |
— |
— |
— |
49,472 — |
62,808 96 |
120,407136 |
196,618 |
ll! 282,300 |
18'' |
||
1873 ... |
15,000 |
— |
— |
— |
50,155:— |
63,31032 |
124,2U!55 |
202,66l!86 |
282,300 |
18: |
||
1871... |
15,000 |
— |
50,11883 |
61,97073 |
130,167 75 |
209,626 61 |
282,300 |
181 |
||||
1875... |
15.000 |
— |
— |
51,155 50 |
69,927 10 |
131,90927. |
216,570 24 |
282.300 |
18! |
|||
1876... |
15,000 |
— |
— |
51,11650 |
69,24062 |
136,02020 |
220,398:74 |
282,300 |
48! |
|||
1877.... |
15,000 |
_ |
— |
— |
51,751 — |
70,455,78 |
115,975:54! |
231,078 91 |
282.300 |
48: |
||
1878... |
15,000 |
— |
— |
— |
53,37850 |
153,357,13 |
68,970 52 |
236.76180 |
282,300 |
18! |
||
1879.... |
15,000 |
— |
— |
— |
53,794 50 |
151.110;S4 |
79,323 56 |
245,165 |
22 |
282.300 |
48 |
|
1880... |
45,000 |
— |
— |
— |
54,12350 |
150,238!10 |
95,52318 |
260,739: |
81 |
282,300 |
18 |
|
1881... |
15,000 |
— |
— |
— |
55,098| — |
147,648 54 |
110,290 39 |
273,289| |
32 |
282,300 |
18 |
|
1882.... |
15,000 |
— |
— |
— |
54,53975 |
151,867 16 |
122,85954! |
292,004 95 |
282,30018 |
|||
1883 ... |
45,000 |
— |
— |
— |
52,362 — |
148,575 99 |
143,11610 |
305,51246 |
282.30048 |
|||
1881... |
45,000 |
— |
— |
— |
50.442 50 |
184,906 39 |
125,151:06! |
323,420165 |
282,30018 |
|||
1885... |
45,000 |
— |
— |
— |
49,433 — |
181,454 28 |
118.90706 |
344,64515 |
282,300 48 |
|||
1886.... |
45,000 |
— |
— |
48,269 75 |
180,83277 |
175,058 23! |
369,713 41 |
282,300 48! |
||||
1887.... |
45,000 |
i |
i |
44.859!— |
182,836-82 |
179,068,80: 382,295,96: |
282.300,48 |
*) HiSr inräknade observations- och bötesmedel.
164
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
Allmänna änlce- och pupillfonden
Enskilda änke- och pupillfonden
Bidrag från T,
° \ Pensions
Ipensionsin
.
... . utgifter
rättningen n
Tillskott från!
pensions- \
inrättningen j
Pensions- j
vid årets
utgifter i slut
Stats -
Delägarnas
afgifter *)
bidra;
1888 ..
1881)..
1890 ..
1891...
1893...
1895...
45.000
1896 ...
1897...
1898...
1899...
1900
1901...
1902...
297.103
1903 ...
1904...
1905 ...
45,000
289,903
;s) Här inräknade observations- och bötesmedel,
Kunyl. Muj.ts Nåd. Proposition N:o 18.
165
Bil. III.
Uppgift å antalet delägare i Civilstatens pensionsinrättning vid
slutet af hvart och ett af åren:
1896
1901
1905
Betalande delägare: Delägare med
----------------pension dels från
Civilstatens pen-!
F. d. delägare, sionsinrättning,
1 tjänst varande i som erlä^a
delägare j afgift för bibehållen
delaktighet
3,950 |
1 74 |
4,470 |
69 |
*) 5,233 |
68 |
dels från Post- Summa
jverkets pensionsjstat,
dels å All-,
j manna indragningsstaten
-
2) 473 4,497
2) 412 4,951
3) 742 6,043
’) Ökningen består hufvudsakligen i nytillkomna delägare inom Postverket. I antalet ingå
icke 19 st. kronojägare, utnämnda under december månad 1905 att tillträda nya befattningar från
och med år 1906.
2) Antalet icke avakt på grund af ofullständiga uppgifter från pensionsinrättningens redo -
görare beträffande pensionärer å Allmänna indragningsstaten.
3) Häraf äro:
pensionärer i Civilstatens pensionsinrättning ............................................. 8X st.
„ å Postverkets pensionsstat, Indika icke uppbära pension jämväl
från Civilstatens pensionsinrättning..................................................... 6<j
pensionärer å Allmänna indragningsstaten, enligt Kungl. Statskontorets liggare
för år 4906 .................................................................. 592
742 st.