Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 17.

N:o 17.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om rikets vapen; gifven Stockholms slott den 12
januari 1907.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om rikets vapen.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Julius Juhlin.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Barn! 1 Afd. 14 IJä/t. (N:o 17.)

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 17.

Förslag

till

Lag

om rikets vapen.

1 §•

Riksvapen finnas två, stora vapnet och lilla vapnet.

2 §■

Stora riksvapnet består af en genom ett ntböjdt guldkors fyrdelad
sköld med hjärtsköld.

Den stora sköldens fyra fält äro blå, första och fjärde taltet med
tre kronor af guld, två ställda öfver den tredje, samt andra och tredje
fälten med tre ginbalksvis gående strömmar af silfver, belagda med ett
krönt gyllene lejon med röd utsträckt tunga.

Hjärtskölden är klufven i två fält. Första fältet är bandvis tredeladt
i blått, silfver och rödt med en däröfver ställd vase af guld.
Andra fältet är blått med en i silfvervatten stående bro i tre spann
med två krenelerade torn af silfver, öfver bron sitter en gyllene örn
med en åska af guld i klorna, och i fältets öfverstå del syijes karla vagnens

stjärnbild jämväl af guld.

Sköldhållare äro två tillbakaseende lejon af guld med klufna svansar
och röda utsträckta tungor. Lejonen krönas med kunglig krona.

Skölden täckes af en kunglig krona, och under densamma hänga
de kungliga riddarordnarnas insignier.

Hela vapnet omgifves af en hermelinfodrad purpurmantel under

kunglig krona. „

Störa riksvapnet må brukas såväl utan mantel men med sköldhållare

som utan både mantel och sköldhållare.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

3 §•

Lilla riksvapnet utgöres af en blå sköld med tre kronor af guld,
ställda två öfver den tredje. Skölden är täckt af eu kunglig krona och
omgifven af serafimerordens insignier.

4 §•

Likare å riksvapnet skall tillhandahållas å de ställen, Konungen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1907.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Uyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JuHLIN,

SWARTZ.

Efter gemensam beredning med deras excellenser herr statsministern
och herr ministern för utrikes ärendena samt öfriga departementschefer
anförde chefen för civildepartementet statsrådet Juhlin:

Vid 1900 års riksdag väcktes af ledamoten af Riksdagens Andra
Kammare, dåvarande professorn Ernst Carlson, jämte andra medlemmar
af kammaren motion angående rikssymbolernas grundlagsfästande. I
motionen yttrades, bland annat, att rikets vapen och flagga vore de
synliga, af alla kända och erkända tecknen för vår nationella makt och
själfständighet. De hade, dessa tecken, under tidernas lopp blifvit det
svenska folket dyrbara, och en väsentlig ändring i desamma skulle, om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

en sådan mot förmodan företoges, utan tvifvel mötas med ogillande af
nationen. Likväl vore rikssymbolerna då ännu lämnade utan skydd af
lagen. Med anledning af nämnda motion afgaf konstitutionsutskottet
den 20 april 1900 utlåtande, däri utskottet, på de i motionen anförda
grunder, förmälde sig dela motionärernas uppfattning och fann, att
den föreslagna bestämmelsen borde intagas i Regeringsformens 79 §.

Sedan Konung och Riksdag bifallit förslaget, stadgas numera i
sagda paragrafs första moment, att ingen förändring af rikets vapen eller
flagga må göras utan Riksdagens samtycke.

I skrifvelse den 14 november 1905 har riksheraldikern gjort
framställning om utredning rörande det svenska riksvapnets utseende.

Riksheraldikern erinrar härvid om, att hvarje laglig beskrifning på
det svenska riksvapnets utseende saknas, och att meningarna härom
äro i flera detaljer delade. Vid dess afbildning hade man nämligen
endast att stödja sig på sinsemellan delvis ganska olika förebilder, såsom
sigill, af konungarna vid olika tillfällen godkända vapenritningar och
dylikt. Unionsvapnet hade visserligen fastställts den 20 juni 1844, och
en ritning funnes bifogad statsrådsprotokollet därom, men denna ritning
vore rätt ofullkomligt utförd och åtföljdes icke af någon beskrifning. I de
flesta andra europeiska länder vore riksvapnen lagstadgade. Då det,
fortsatte riksheraldikern, hvarken vore principiellt riktigt eller i praktiskt
afseende tillfredsställande, att å ena sidan grundlagen bestämde, att
riksvapnet ej finge ändras utan Riksdagens samtycke, men att å den
andra dettas utseende ingenstädes funnes lagligen fastställ dt, hemställde
riksheraldikern, att åt en kommitté måtte uppdragas att utreda frågan
om riksvapnets utseende samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
som däraf kunde föranledas. >

I anledning af omförmälda framställning uppdrog Kungl. Maj:t den
2 december 1905 åt riksheraldikern att i samråd med riksantikvarien
och riksarkivarien samt med det biträde till förslagets konstnärliga utförande,
som riksheraldikern kunde finna påkalladt, uppgöra och inom
viss tid till Kungl. Maj:t inkomma med förslag, med tillhörande ritning
och beskrifning, till rikets vapen.

Jag har nu att i underdånighet anmäla, att riksheraldikern, till
fullgörande af nyssnämnda nådiga uppdrag, inkommit med förslag till
rikets vapen. I sin underdåniga skrifvelse lämnar riksheraldikern först eu
kortfattad redogörelse öfver bestämmelserna om riksvapnen i Europas
öfriga länder, hvilken redogörelse är så lydande:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Redogörelse
för främmande
länders
riksvapen.

»Belgien.

Riksvapnet är faststäldt genom art. 125 grundlagen och kungl.
beslutet den 17 mars 1837, kvilket finnes infördt i »Bulletin officiel»,
törne 18, N:o CXXVII, sid. 1228. Form och storlek å officiella sigill
och stämplar äro bestämda genom kungl. brefvet den 26 december
1838. Emedan flera af de diplomatiska och konsulära ämbetsmännen
emellertid icke desto mindre begagnade sig af sigill och stämplar,
hvilka ej voro i full öfverensstämmelse med lag och författning, utfärdade
belgiske utrikesministern den 2 december 1839 ett tryckt cirkulär
med ritning och noggrann beskrifning på Belgiens stora och mindre
riksvapen. Detta cirkulär skulle förvaras i de respektive arkiven och
i minsta detalj lända till efterrättelse. I enlighet härmed begagna
diplomatiska ämbetsmän af första graden sigill af 45 millimeters storlek,
chargés d’affaires och generalkonsuler af 40 millimeters och konsuler af
35 millimeters.

Baicrn.

Genom en kungl. förordning den 20 december 1806 erhöll konungariket
Baiern sitt första lagstadgade vapen. Denna upphäfdes genom
kungl. förordningen den 18 oktober 1835, som ännu är gällande. Den
åtföljes af en teckning af vapnet. Uti ingressen säges uttryckligen,
att bestämmanderätten öfver titel och vapen tillhör suveränen. Genom
statsministeriets för kungl. huset och utrikes ärendena kungörelse den
28 februari 1889 fick den gren af Wittelsbachska ätten, hvars medlemmar
föra titeln »hertigar i Baiern», rättighet att föra samma vapen.
Något mindre riksvapen finnes icke officiellt.

Bremen.

Nu gällande bestämmelser angående fria riksstaden Bremens vapen
grunda sig på ett senatsbeslut den 17 november 1891. Rörande bruket
af detta vapen föreskrefs genom senatsbeslut den 14 maj 1897, att
privatpersoner hade rätt att begagna detsamma på flaggor, att bremiska
fabrikanter ägde tillstånd att med vapennycklarna utan sköld märka

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 17.

varor och förpackningar, att i öfrigt enskilda personer förbjödos bruka
stadsvapnet, för så vidt ej senaten för hvarje särskildt fall beviljade
tillstånd, samt att öfverträdelser mot denna förordning straffades med
böter intill 150 mark eller fängelse.

Danmark.

Bestämmelserna om det danska riksvapnet föreligga ej i egentlig
lagform. De äro från enväldets tid och grundade på kungliga beslut,
hvaraf det senaste är en cirkulärskrifvelse från kungliga kansliet den
20 november 1819, införd i Fogtmanns reskriptsamling för samma år
sid. 365. Genom kungl. resolution den 19 december 1903 företogs en
ändring i riksvapnet, då Islands gamla vapen — en krönt fläkt fisk i
rödt fält — utbyttes mot ett nytt: en silfverfalk i blått fält. — —

England.

Det brittiska riksvapnet är bestämdt genom en så kallad »Order
in Council» d. v. s. en af konungen efter i rådet fattadt beslut utfärdad
förordning. Ingen förändring kan äga rum utan genom i lika ordning
fattadt beslut. Den nu gällande författningen är från den 1 januari
1801 med förändring den 26 juli 1837, föranledd däraf att Englands
suverän då upphört att vara äfven Hannovers.

Frankrike.

I Frankrike finnes ej någon slags författning — »Ni loi, ni décret»
— angående republikens vapen. — — — — — — — — — — —

Hessen.

Storbertigdömet Hessens vapen är fastställdt genom förordningarna
den 29 juli 1808 och den 9 december 1902. Den senare införde ett
»större» vapen vid sidan af det förut brukliga, som nu blef det »mindre»
vapnet. Förordningen åtföljes af vapenritningar och beskrifning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Holland.

Nederländska riksvapnets utseende är fastställdt genom ett kungl.
beslut den 24 augusti 1815. Den nu regerande drottningens make har
fått sitt vapen bestämdt och rättighet att i första fältet föra nederländska
riksvapnet genom ett liknande beslut den 30 september 1901.

Italien.

Riksvapnets utseende är ej heller här bestämdt genom grundlag
utan genom ett kungligt dekret den 27 november 1890, hvilket lagfäster
den historiska och nationella traditionen. Dekretet åtföljes af tvänne
planscher i färgtryck, den första visande det stora riksvapnet och den
andra fem olika tillåtna former för det mindre.

Bland dekretets motiver framhåller dåvarande konseljpresidenten
Crispi, att grunden till att gifva riksvapnet lagbestämdt utseende vore
den, att en så viktig statssymbol icke måtte utsättas för ändringar af
artisternas fantasi.

Oldenhurg.

Storhertigdömets vapen är fastställdt genom en regeringskungörelse
den 28 november 1829.

I storhertigdömet Baden finnas däremot inga lagliga bestämmelser,
genom hvilka statsvapnets utseende fastställes. Det är detsamma, som
af ålder förts af det regerande huset. Äfven i de andra tyska småstaterna,
de sachsiska liertigdömena, Reuss, Lippe, Scliwartzburg samt
i Lichtenstein, bibehålies den feodala uppfattningen, att ]andsherrens vapen
är statsvapen, och att han allena har beslutanderätt däröfver.

Portugal.

Riksvapnet är, så vidt jag kunnat finna, ej bestämdt genom lag.
Det är samma vapen, som fördes af den förste konungen af Portugal,
och har alltsedan 1100-talet förblifvit oförändradt, äfven sedan den

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 17.

gamla dynastien utslocknat och tronen öfvergått först till sidolinjen
Braganza och slutligen på 1800-talet till det sachsiska huset. Det har
således från att ursprungligen hafva varit ett släktvapen öfvergått till
verkligt statsvapen, ett förhållande som har sin motsvarighet äfven
annorstädes.

Preussen.

Vapnet är fastställdt genom ‘ kungl. förordningarna den 9 januari
1817, den 11 januari 1864, den 16 augusti 1873 och den 8 december
1897. I alla gifvas bestämmelser för trenne olika vapen, det stora, det
mellanstora och det mindre. Såväl i förordningen från 1864 som i den
den från år 1873 innehåller det stora vapnet icke mindre än 52 fält
med vapen för de olika provinser, af hvilka den preussiska monarkin
är sammanbragt. Mellanvapnet innehåller i den förra 10 men är i den
senare ökadt till 17. Det mindre vapnet är betydligt enklare.

Rumänien.

Riksvapnet är fastställdt genom lagen den 11 mars 1872, som
noga bestämmer hvarje detalj, märkligt nog till och med sköldens form.
Något »mindre» riksvapen finnes ej.

Ryssland.

Den författning, hvari icke blott riksvapnet och rikssigillet utan
äfven kejsarens personliga och öfriga medlemmars af det kejserliga huset
vapen beskrifvas, är ett bihang till ryska rikets grundlagar och finnes intagen
i första afdelningen af första bandet af »Samling af Ryska kejsardömets
lagar». Här finnas bestämmelser för såväl stora riksvapnet som
mellanstora och lilla riksvapnen, kejsarens personliga, tronföljarens, tronföljarens
äldsta sons, kejsarens yngre söners, hans sonsöners, sonsöners
söners o. s. v., kejsarinnans, furstarna Romanoffs, gifta och ogifta storfurstinnors
vapen. Här har således ej blott riksvapnet grundlags helgd,
den tillkommer äfven de vapen, som föras af medlemmarna af hela det
kejserliga huset och dess anförvanter.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Sachsen*

Konungarikets nuvarande »stora» riksvapen är grundadt på en kung],
kungörelse den 7 juni 1889. Såsom »mindre» vapen användes fortfarande
det dessförinnan ensamt brukade.

Schweitz.

De olika kantonerna föra sedan gammalt skilda sköldemärken, och
äfven konfederationen har af ålder som sitt vapen fört ett silfverkors
i rödt fält, hvilket dock icke blifvit lagligen fastställdt såsom republiken
Schweitz’ nationalsymbol förr än genom en »arreté Fédéral» den 12
december 1889.

Spanien.

Riksvapnet förekommer både i större och mindre form. Det mindre
innehåller blott vapnen för de under spanska kronan lydande gamla
konungarikena på Pyreneiska halfön — Leon, Castilien och Granada —
jämte regerande husets vapen. Det större innefattar dessutom åtskilliga
vapen för länder, fordom tillhörande den spanska monarkien. För dessa
vapen synes emellertid ej finnas någon annan grund än häfd. Under
Josef Bonapartes korta regeringstid var spanska riksvapnet bestämdt
genom dekretet den 12 oktober 1808.

Tyskland.

Tyska riksvapnet grundar sig på en kejserlig förordning, daterad
Coblenz den 3 augusti 1870. Senare kejserliga förordningar hafva gifvit
närmare detaljbestämmelser rörande ett stort och ett mindre riksvapen
samt kejsarinnans och kronprinsens vapen.

Ungern.

Landets vapen finnes — så vidt jag kunnat finna — ej lagligen
beskrifvet, men uti lagen af år 1848 art. XXI § 2 stadgas, synbarligen

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 17.

för att utestänga det kejserliga, att vapnet och nationalflaggan skola
användas på alla offentliga byggnader och vid alla offentliga festligheter.
Genom lagen af år 1868 art. XXX §§ 61 och 62 erhöllo Kroatien, Slavonien
och Dalrnatien rättighet att inom sina respektiv^ gränser och i
sina egna angelägenheter använda sina egna vapen, dock täckta af den
ungerska S:t Stefanskronan. Äfvenledes bestämdes, att symbolen för de
ungerska kronländernas gemensamma angelägenheter skulle utgöras af
Ungerns, Kroatiens, Slavoniens och Dalmatiens förenade vapen.

Wiirtemberg.

Konungarikets vapen är bestämdt genom ett kungligt dekret den
30 december 1817. Liksom fallet är i de flesta europeiska länder, finnas
äfven här fastställda ett större och ett mindre vapen, men i motsats
mot vanliga förhållandet är själfva sköldens innehåll i bägge alldeles
lika, och olikheterna återfinnas endast i de yttre emblemerna.

Österrike.

Riksvapnets utseende bestämmes genom ett hofkanslidekret den 22
augusti 1836, hvaruti säges, att kejsaren, i likhet med sina företrädare,
funnit sig föranlåten att vid sitt anträde till regeringen reglera titel
och vapen. Ett större, ett medelstort och ett mindre vapen finnas därvid
fastställda och heraldiskt beskrifna. Vid den nu regerande kejsarens
tronbestigning 1848 utfärdades ej något dylikt dekret, utan det föregående
förblef till alla delar gällande, men efter förlusten af Lombardiet
och Venetien uteslötos dessa länders vapen ur riksvapnet.

Påfvens

vapen har alltid varit rent personligt, äfven under den tid, då han var
herre öfver en del af Italiens jord. De påfliga emblemerna, hvilka däremot
varit konstanta, hafva haft sin plats utom skölden.

Serbien.

Konungariket har såsom riksvapen upptagit icke blott den Byzantinska
dubbelörnen utan ock den sista kejsarättens, Paläologernas, familje -

Historik ang.
svenska riksvapnet.

12 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 17.

vapen. Huruvida detta lån är bekräftadt. genom lag och författning,
har ej af mig kunnat utrönas. Vapnet är emellertid ett verkligt statsvapen.
— — — — — — — — — — — — — — — —---—

Vidare anför riksheraldikern:

»Den nuvarande sammansättningen af svenska riksvapnet daterar
sig från konung Karl Knutsson Bondes tid. Han var den förste, som
förde skölden fyrdelad med samma fält, som ännu i dag däri förekomma,
och med sin släkts vapen i midtelskölden, i likhet med bifogade
ritning. °)

De tre kronorna i lista och 4:de fälten — om hvilkas ålder såsom
rikssymbol meningarna äro delade — hafva ej sedan dess undergått
några andra ändringar än de obetydliga variationer, som varit föranledda
af olika tiders stilarter. Det bär visserligen förekommit, att bottnarna
i kronorna afbildats röda, men då de ej äro fodrade, böra desamma,
då de synas, ej vara i färg utan af guld liksom själfva kronorna.

Det af ofvannämnda konung i rikets vapen återupptagna Folkungavapnet
(sedermera med orätt kalladt. »Göta rikes» vapen) erhöll plats i
sköldens 2:dra och 3:dje fält samt afbildades i nära likhet med det af
Folkungaätten förda. Den enda skillnaden är, att ginbalkarna äro så
smala, att de närmast likna strängar.

Under Sturarnas tid fördes i rikssigillet endast de tre kronorna,
men vid det nationella konungadömets pånyttfödelse återupptog konung
Gustaf I Karl Knutssons fyrdelade sköld med sin egen släkts vapen i
hjärtskölden. °°)

Folkungavapnet undergick emellertid härvid en förändring. Ginbalkarna
utbyttes mot strömmar, och dessa hafva alltsedan bibehållits.
Vid föreliggande lagfästande af Sveriges riksvapen skulle det kunna
ifrågasättas, huruvida det ej vore skäl att utbyta strömmarna mot ginbalkar,
då denna senare vapenbild är den ursprungliga och äfven i heraldiskt
afseende vackrare än den förra. Emellertid anser jag — och
denna min åsikt har af riksantikvarien och riksarkivarien biträdts —
att strömmarna böra bibehållas, då de i snart 400 år utgjort en beståndsdel
i Sveriges rikes vapen, samt den heraldiska bilden »ett lejon öfver
trenne strömmar» ingått i folkmedvetandet såväl som i poesi och bildande
konst.

*) Se afbildning 1. Sigill 144».
**) Se afbildning 2. Secret 1524.

Kungi. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Lejonet är redan i konung Magnus Ladulås’ sigill från 1275 krönt0),
och bör kronan fortfarande vara öppen, liksom den i det afgjordt öfvervägande
antalet officiella sigill och afbildningar allt sedan varit.

På senare tider har det ofta varit brukligt att gifva detta lejon
klufven svans i likhet med sköldhållarnas. Den dubbla svansen har
uppkommit genom heraldikens önskan att med vapenbilden så mycket
som möjligt fylla fältet och har utvecklat sig från medeltidens rikt ornamenterade
till renaissalicens mer eller mindre dubbla. Den är emellertid
ej nödvändig för den stilart, i hvilken riksvapnet numera är hållet,
och då den, på ett par undantag när, ej förekommer i rikssigillerna,
är skäl bibehålla den enkla.

Guldkorset, hvarigenom skölden fyrdelas, har utvecklat sig ur skiljelinjerna
mellan fälten och har möjligen sitt ursprung i det kors, som
finnes bakom skölden i konung Eriks af Pommern sekret, konungarna
Kristoffers, Kristian I:s och Karl Knutssons mynt, den s. k. Sturedalern
in. m. Det kan, ehuru i början endast svagt, spåras i flera sigill från
de äldre Vasakonungarna men förekommer fullt utbildadt först i Gustaf
II Adolfs vapen och är då utböjdt. Då alla fyra fältens färg är blå,
och dessa skiljas genom ett guldkors, harmonierar vapnet härigenom
med den andra rikssymbolen, flaggan. Alla skäl tala således för guldkorsets
bibehållande.

Sköldhållare förekomma officiellt till svenska riksvapnet först under
Johan III. De voro redan då lejon med klufna svansar och krönta
med slutna kungliga kronor, liksom de äro ännu i dag. Hufvudena
voro emellertid till en början i enlighet med tidens stil vända framåt
mot skölden men hafva sedan varit riktade dels mot åskådaren, dels —
och i allmänhet — bakåt, hvilket de sista tvåhundra åren varit konstant.»

Såsom belysande exempel på svenska riksvapnets utseende under
1600- och 1700-talen har riksheraldikern bifogat afgjutningar af de
rikssigill, som begagnats af Gustaf II Adolf (graveradt af »isensnidaren»
Hans Weigler), Caid X Gustaf, Carl XII, Ulrika Eleonora, Fredrik I,
Adolf Fredrik och Gustaf III.

Riksheraldikern har vidare anfört:

»Hjärtskölden har innehållit den regerande konungaättens vapen:
Vasa, Pfalz-Zweibriicken, Hessen-Cassel, Holstein-Gottorp ochPonte-Corvo.

*) Se afbildning 3. Sigill 1275.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Af nuvarande hjärtvapnets tvänne fält är det första Fasavapnet.
Det försvann ur svenska riksvapnet, då drottning Kristina nedlade kronan,
och återkom ej förr än vid konung Karl XIV Johans uppstigande
på tronen, då det på nytt ditsattes såsom ett för svenska folket kärt
historiskt minne. Ursprunget till den däri förekommande heraldiska
bilden, som icke har sin motsvarighet i den allmänna europeiska vapenläran,
är ej fullt klar, och den har under olika tider afbildats något
olika. Redan på konung Sigismunds tid börjar den uppfattas som en
sädeskärfve. Jag anser, att vasen bör afbildas i den modernare typ,''
som stadgade sig under de sista regenterna af Vasahuset.

Ehuru vasen under olika tider förekommit under något olika former,
har fältets utseende i dess helhet varit enahanda. Så har däremot
icke varit förhållandet med hjärtsköldens andra fält. Det furstliga
Ponte-Corvoska vapnet har under den relativt korta tid, det ingått
i svenska riksvapnet, blifvit framställdt på åtskilliga olika sätt med afseende
på olika detaljer. Ett i Hans Maj:t Konungens ägo befintligt
sigill, användt af marskalk Bernadotte, furste af Ponte-Corvo, före hans
val till kronprins af Sverige, bär följande vapen: i blått fält en silfverbro,
i ett helt och två halfva spann stående i silfvervatten och prydd
med två krenelerade torn, däröfver en chef, äfvenledes blå, med en krönt
åt vänster seende örn med nedslagna vingar och hållande en »åska» i
klorua. Detta samma vapen återfinnes i kronprinssigillet af 1814 och
i det sigill, som under hela konung Karl XIV Johans regeringstid användes
under Kungl. förordningar och resolutioner äfvensom i hans
öfriga, i Kungl. riksarkivets stampsamling förvarade sigiller, endast med
den skillnaden att skölden snarare är delad än en sköld med chef. De
uti nämnda samling förvarade stampar från konung Oskar I:s tid visa
samma vapen med den förändringen, att skiljestrecket mellan fälten är
bortfallet och örnen ej är krönt. Under hans regering började dessutom
örnen, genom missförstånd af betydelsen af »Ponte-Corvo», allmänt
anses såsom en korp och som sådan afbildas. Denna uppfattning
höll sig länge och är fastslagen i Klingspors år 1874 tryckta »Svensk
Heraldik». Fågeln i Ponte-Corvoska vapnet säges där uttryckligen (sid.
96) vara en korp. Örnen återställdes först genom en på 1880-talet af
Konungen godkänd, genom riksheraldikern Klingspor uppgjord ritningtill
riksvapnet, hvilken dock icke blifvit föredragen i statsrådet eller
försedd med datering. Härvid fick emellertid örnen, eget nog, bibehålla
korpens svarta färg.

I det unionsvapen, som finnes bifogadt statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 20 juni 1844, äro icke blott tornen utan äfven själfva bron

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

krenelerad, den krönta örnens hufvud är vändt åt höger, vingarna äro
nedslagna, från åskan utgå blixtar, och öfver densamma äro ställda sju
stjärnor, hvilka bilda Karlavagnens stjärnbild.

Sigillet under regeringshandlingar från Karl XV:s tid visar samma
vapen som faderns, men i det diplom af år 1829, hvarigenom han erhöll
titel och vapen såsom hertig af Skåne, stå öfver örnen två parallella
rader stjärnor, och detta torde vara första gången, åtminstone officiellt,
som stjärnorna förekomma i det Ponte-Corvoska vapnet.

I de diplom, hvarigenom nuvarande kronprinsen tillägges vapen och
titel såsom hertig af Värmland, prins Karl såsom hertig af Västergötland,
prins Eugen såsom hertig af Närke, prins Gustaf Adolf såsom
hertig af Skåne och prins Erik såsom hertig af Västmanland, förekommer
Karlavagnens stjärnbild, liksom i alla officiella eller officiösa afbild
ningar från senare tid. I samtliga dessa hertigvapen saknar fågeln
åskan och naturligtvis då äfven blixtarna, i kronprinsens vapen är han
dessutom okrönt. Prins Wilhelms hertigvapen har bron bågformad
och okrönt örn med blixtar.

Det vapen, som genom Kungl. utrikesdepartementets försorg plägat
uppsättas. på de svenska konsulaten i utlandet, närmar sig mera det
ursprungliga. Här är fältet deladt samt örnen guldnäbbad och okrönt
med nedslagna vingar och blixtrande åska; bron är ej krenelerad men
däremot bågformig.

För att så mycket som möjligt närma detta hjärtsköldens andra
fält mot det ursprungliga furstiiga Ponto-Corvoska vapnet, utan att
brista i hänsyn mot det af Hans Maj:t Konungen och hans företrädare
förda, torde vara skäl, att bron göres rak och okrenelerad, att skiljestrecket
mellan de båda likfärgade fälten utelämnas, att örnen blir af
guld med åska utan blixtar, samt att Karlavagnens stjärnbild bibehålies.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har riksheraldikern föreslagit,
att Sveriges riksvapen, i enlighet med bifogad målning, fastställes
sålunda:

»En genom ett utböjdt guldkors fyrdelad sköld med hjärtsköld;
första och fjärde fälten blå med tre kronor af guld, två och en ställda;
andra och tredje fälten blå med tre ginbalksvis gående strömmar af silfver,
belagda med ett krönt gyllene lejon med röd utsträckt tunga.
Hjärtskölden klufven: första fältet band vis tredeladt i blått, silfver och
rödt, däröfver en vase af guld, andra fältet blått med en i silfvervatten
stående bro i tre spann och med två krenelerade torn, äfven af silfver,

Rikaheraldikerna
hemställan.

Kung},. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 17.

öfver denna en gyllene örn med en åska af guld i klorna, samt i sköldens
öfverstå del karlavagnens stjärnbild äfven af guld.

Sköldhållare: två tillbakaseende guldlejon med klufna svansar och
röda utsträckta tungor samt krönta med kungliga kronor.

Skölden täckes af en kunglig krona och under densamma hänga
de kungliga riddarordnarnas insignier.

Det hela omgifves af en hermelinfordrad purpurmantel under kunglig
krona.»

Med anledning af de svårigheter, som förefinnas att på svenska
språket fullt klart beskrifva ett vapen, har riksheraldikern för tydlighetens
skull lämnat en fransk öfversättning:

»Ecartelé, aux 1 et 4 d’azur å trois couronnes d’or (2 et 1), aux
2 et 3 d’azur å trois barres ondées d’argent et au lion d’or couronné
du méme, lampassé de gueules, brochant sur les barres. A la croix
pattée d’or brochant sur 1’écartelé. Sur le tout,, parti: a) tiercé en
bände d’azur, d’argent et de gueule å la gerbe héraldique d’or brochant
sur le tiercé; b) d’azur au pont sommé de deux tourelles d’argent, jeté
en trois arches sur une riviére du méme, accompagné dans la partie
supérieure de l’écu d’une aigle d’or perché sur un foudre du méme et
de la constellation de »La grande ourse» d’or en chef.»

Vidare har riksheraldikern hemställt, att detta vapen måtte kunna
officiellt brukas, i enlighet med bifogade målningar, såväl utan mantel
men med sköldhållare som utan både mantel och sköldhållare.

Slutligen har riksheraldikern, under erinran att af den förut lämnade
redogörelsen för de europeiska ländernas riksvapen framginge, bland annat,
att de flesta af dem hade ett större och ett mindre, anfört, att alla
skäl, såväl heraldiska som estetiska och praktiska, talade för att för
Sverige, vid sidan af det stora vapnet, äfven fastställa ett mindre, helst
därmed icke infördes någon nyhet utan blott gåfves bekräftelse på
ett sedan århundraden befintligt bruk; och har han därför föreslagit,
att såsom mindre riksvapen — i enlighet med bifogade målningar —
fästställes:

»En blå sköld med tre kronor af guld, två och en ställda, skölden
täckt af en kunglig krona och omgifven af serafimerordens insignier.»

Vid denna skrifvelse äro fogade, förutom afbildningar i sigilltryck
af flertalet af riksvapnen i Europas öfriga länder samt tenn plattor öfver
det svenska riksvapnets utseende under olika tidsperioder, af arkitekten
Agi Lindegren, under riksheraldikerns öfvervakande och enligt
af honom meddelade bestämmelser, uppgjorda målningar i färgtryck till
riksvapnen.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 17. I 7

För egen del får jag underdånigst anföra följande.

Med hänsyn till föreskriften i 79 § regeringsformen synes det
\ ara ai vikt, att riksvapnets utseende varder i en af Konung och Riksdag
gemensamt stiftad lag bestämdt. Ett lagfästande af riksvapnets utseende
måste vara befogadt, på det att heraldiskt mindre tillfredsställande
eller rent af oriktiga riksvapen icke måtte komma till officiell användning.
. Fn utsmyckning af riksvapnet enligt enskilda konstnärers smak
kan icke vara lämplig. Riksheraldikerns förslag utvisar riksvapen af
det utseende, hvartill vapnet historiskt utvecklat sig, med iakttagande
att allenast fullgoda och heraldiskt riktiga förebilder lagts till grund.

Det afviker från det för närvarande brukliga endast därutinnan,
att örnen i Ponte-Corvoska vapnet afbildas i guld i stället för i svart

detta för att återgå till det ursprungliga förhållandet och undvika
ett fel mot en af vapenlärans grundregler, som bjuder, att färg ej må
läggas på färg.

Enligt min mening bör också riksvapnets utseende fastställas i enlighet
härmed och sådant det från äldre tider historiskt utvecklat sig.
Skulle ett fullständigt nytt förslag till Sveriges rikes vapen nu uppgöras,
kunde det visserligen med fog ifrågasättas, huruvida icke vapnet
borde erhålla ett, särskildt med afseende å emblemen omkring vapnet,
annat utseende än det af riksheraldikern nu framlagda, men enligt min
mening betinga historiska, hänsyn och andra traditionella förhållanden,
att riksvapnets utseende icke bör undergå någon afsevärd förändring.

Såsom af riksheraldikerns ofvanintagna skrifvelse framgår, föreligger
förslag till två riksvapen, stora vapnet och lilla vapnet.

Det mindre riksvapnet har afbildats i två typer, dels med s. k.
fransk sköld den mest brukliga af alla sköldformer —, dels ock med
lund sköld, hvilken allt sedan Adolf Fredriks och i synnerhet Gustaf
III.s tid ofta användts å mynt, sigiller m. m. Denna senare form af
riksvapnet brukas fortfarande å riddarbref, legationernas sigill m. m.
och är af god dekorativ verkan.

Beskrifning å såväl stora som lilla vapnet synes böra inflyta i
lagen. Att angifva sköldens form är emellertid i heraldiken ej brukligt.

Stora riksvapnet torde, såsom hittills, böra få användas såväl utan
mantel men med sköldhållare som utan såväl mantel som sköldhållare.

För att riksvapnets utseende må blifva tillräckligt spridt, anser jag
lämpligt, att. vapnet i färgtryck bifogas blifvande lag i ämnet, samt att
likare öfver riksvapnet finnas tillgängliga å de ställen, Konungen bestämmer.

Att i lagen upptaga föreskrifter om riksvapnets användande eller
när stora eller lilla vapnet bör brukas, synes mig ej böra ifrågaBih.
till Jtik/zd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 14 Htijt. 3

Departements*

chefens

yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

komma. Härigenom skulle lagen komma att belastas med eu del detaljbestämmelser,
som näppeligen alltid kunde hållas fullständiga eller uttömmande.
För olika slag af kung! expeditioner, vid hvilka riksvapnet
synes böra fästas, kommer väl framgent att användas än det störa och
än det lilla riksvapnet. Samma synes ock vara förhållandet i en del
speciella fall vid riksvapen användande å en statsbyggnad o. s. v.
Jämväl åtskilliga etikettsförhållanden och synpunkter, som äro att hänföra
till Konungen och konungahuset, kunna komma i beaktande vid
frågan om bruket af riksvapnet. Alla dessa förhållanden medföra, att
ett upptagande i lagen af bestämmelser angående riksvapnets användande
måste anses mindre lämpligt. I utländska lagar äro ej heller

dylika stadganden gifna. .

För öfrigt ber jag få erinra om föreskriften i nådiga skrifvelsen
den 14 augusti 1885, att intet vapen må anbringas å offentliga byggnader,
minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns
hörande — en föreskrift, som gifvetvis fortfarande kommer att äga till -

lämpning.

Det är, synes mig, med riksvapnet icke samma förhållande som
med rikets flagga. Riksvapnet är afsedt att användas för statsändamål
samt under förhållanden, som mera speciellt röra Konungen och hans
hus, men icke att, såsom flaggan, brukas af enskilda såsom en allmängiltig
nationssymbol.

Af dessa skäl synes mig lagen allenast höra innehålla bestämmelser
angående riksvapnets utseende; och har jag på dessa grunder
uppgjort förslag till lag om rikets vapen. Med afseende å lagtexten
tillåter jag mig anmärka, att ett affattande i lagform af heraldiska
bestämmelser alltid måste blifva ofullkomligt och ur formell synpunkt

mindre tillfredsställande.

Departementschefen uppläste härefter detta förslag och hemställde,
att detsamma, med tillhörande afbildningar af riksvapnet, måtte genom
nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprmsenRegenten
lämna bifall; och skulle proposition i ämnet,
af den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, till
Riksdagen aflåta s.

Ur protokollet:

E. K. Almqvist.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1907.

Sigill 1175.

Sigill 1^48.

Secret 15^4-

V ■

-T ^

* ■■

£5®^r:

" Jk!

“ ;Yä

SjMRgfarASg p

vTfli”

... ''Vv-i

ggnK

MAI

■ asfe

i”

RS« *

R aS

v«*v

i ’

l jr *