Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 100.

N:o 100.

i

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ny aflöningsstat
för statskontoret; gifven Stockholms slott den
15 mars 1907.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
dels godkänna följande förslag till aflöningsstat för statskontoret
att tillämpas från och med år 1908:

1 generaldirektör ....................j

1 statskommissarie och byråchef

2 dito...........................................j

1 andra gradens tjänsteman/

sekreterare ..............................i

1 dito, räntmästare ..................

1 dito, kamrerare och kassakontrollant
..............................j

|1 dito, förste revisor ..............j

1 dito, kamrerare .....................

1 första gradens tjänsteman,

stämpelkassör.........................

1 dito, revisor ...........................

8 dito, revisorer och bokhållare,

registrator ..............................j

Till amanuenser, vikariatser-,
sättning, renskrifning och

flitpenningar ...........................

1 förste vaktmästare ...............

1 vaktmästare ...........................

5 dito............................................

Kronor.

Tjänst-

Arfvoden

Lön.

görings-

Orts-

eller miss-

Summa.

pennin-

tillägg.

räknings-

-

gar.

penningar.

7,000

3,000

1,000

11,000

5,000

2,500

600

_

8,100

16,200

J Efter 5 år kan

10,000

5,000

1,200

—

! lönen höjas med
| 000 kronor.

3,600

1,800

400

_

5,800

3,600

1,800

400

500

6,300

Efter 5 år kan

lönen höjas med
500 kronor och

3,600

1,800

400

—

5,800

< efter 10 år med

3,600

1,800

400

—

5,800

ytterligare o00
kronor.

3,600

1,800

400

—

5,800

Efter 5 år kan

2,200

1,500

300

500

4,500

1 lönen höjas med

2,200

1,500

300

—

4,000

1 500 kronor, eller
'' 10 år med ytter-

ägare 500 kronor

17,600

o

o

cy

of

rH

2,400

“”—

32,000

och efter 15 år
med än ytter-ligare 500kronor.

_

_

_

30,700

30,700

900

450

150

—

1,500

700

3,500

350

1.750

150

750

—

1,200

6,000

/Efter 5 år kan
j lönen höjas med

1 100 kronor.

Summa|144,700

i

Anm.

Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån
kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 1

■2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

dels godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande af
de i staten upptagna aflöningsförmåner, nämligen

att innehafvare af ordinarie befattning i statskontoret skall vara
underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i
åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets
ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej
längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa
ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat
ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och
den aflöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta
de med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i statskontoret icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas
vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk
eller bolag, som är med Kungl. Majt:s oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk
eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så
framt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår
innehafvare af annan befattning, statskontoret, uppå därom gjord framställning,
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderlig^ för tjänstgöringen i ämbetsverket,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas
och bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den
särskilda befattning inom graden, där statskontoret, till befordrande af
arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings
innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men
för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till
den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som undfår ledighet
för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos
Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag
eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten
utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100. 3

ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för tid, hvarunder
han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af statskontoret
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej statskontoret finner skäligt låta honom
uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han
förordnas till högre befattning i statskontoret, densamma, mot åtnjutande,
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men i senare fallet af däremot svarande belopp i stället för
egna tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagdt
tre månader under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestrid
t sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst,
dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit
semester, och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare
fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest
sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,
under iakttagande, hvad hvar och eu af omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmakt eller
konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af frågan om statskontorets
omorganisation;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder,
som berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens
behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaldirektören,
statskommissarierna och tjänstemännen af andra lönegraden enhvar

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

under eu och en half månad samt tjänstemännen af första lönegraden
enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å
uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af generaldirektören bestämmes,
begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till
månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldigunderkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed;
dels förklara,

ej mindre att enhvar, som med eller efter 1908 års ingång tillträder
befattning i statskontoret, skall vara pliktig att underkasta sig
nu omförmälda villkor och bestämmelser;

än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i statskontoret,
hvilka icke före den 1 november 1907 anmäla, att de vilja
underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och
bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i
den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag, vid
den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels ock höja det i riksstaten under sjunde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till statskontoret från 112,000 kronor till 144,700 kronor,
eller således med 32,700 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

(Jarl Swartz.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kungi.

Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindmak,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: TlNGSTEN,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyessen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter: Sedan

derå år tillbaka har behofvet af förändrad reglering af
löneförhållandena för de vid statens ämbetsverk och myndigheter anställda
tjänstemän och betjänte gjort sig gällande.

Visserligen hafva åtskilliga grupper af löntagare under senare
åren fått sina löner omreglerade. Beträffande flertalet af statens ämbetsverk
och myndigheter gälla dock ännu de aflöningar, som fastställdes

G Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 100.

under senare hälften af 1870- och förra hälften af 1880-talet, sedan
hvilken tid betydande förändringar i vårt samhälles ekonomiska förhållanden
inträdt.

Alltsedan år 1901 har emellertid Riksdagen på Kungl. Maj:ts
därom gjorda framställningar för ett år i sänder beviljat löneförbättring
i form af dyrtidstillägg åt en stor del af statens tjänstemän och
betjänte. Dyrtidstilläggen hafva likväl endast varit afsedda att utgöra
eu tillfällig löneförbättring i afvaktan å en mera definitiv
reglering af hithörande förhållanden.

Då, under förutsättning att de förhållanden, som framkallat beliofvet
af dyrtidstillägg, komme att fortfara någon längre tid framåt,
detta behof syntes böra tillgodoses på mera stadigvarande sätt än genom
ett år efter år beviljadt dyrtidstillägg, anbefallde Kungl. Maj:t genom
cirkulär den 25 oktober 1901 statens vederbörande ämbetsverk och
myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning, huruvida under nyssberörda förutsättning ändringar i
vederbörande lönestater kunde anses böra äga rum, därvid tillika borde
komma under öfvervägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen
tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster, som genom de
förändrade anordningarna kunde undvaras.

Af de inkomna utredningarna framgick, att ändringar i gällande
lönestater i syfte att bereda ämbets- och tjänstemännen ökade löneförmåner
allmänt ansetts vara behöfliga. I fråga om de belopp, hvarmed
lönerna boi’de ökas, äfvensom beträffande sättet, hvarpå lönetillökningen
skulle komma vederbörande till godo, uttalades emellertid af de respektive
ämbetsverken och myndigheterna ganska olika meningar. Med
anledning häraf och då för hvarje särskildt verk förslag till lönereglering
jämväl ansågs böra föregås af en noggrann pröfning af hvarje sysslas
behöflighet och lämpliga anordning, uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt
beslut den 3 oktober 1902 åt en kommitté att, efter tagen kännedom
af de redan inkomna utredningarna äfvensom af dem, hvilka än ytterligare
kunde varda till kommittén öfverlämnade, afgifva underdånigt
utlåtande och förslag rörande reglering af statens ämbetsverks och
myndigheters löneförhållanden, därvid kommittén skulle hafva att taga
under öfvervägande, huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle
kunde beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade
anordningarna kunde undvaras.

Denna kommitté — den s. k. löneregleringskommittén — har
den 18 november 1903 afgifvit betänkande och förslag dels angående
allmänna förutsättningar och grunder för en reglering af löneförhållan -

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100■ 7

(lena in. m. inom de centrala ämbetsverken dels ock angående reglering
af löneförhållanden m. m. vid kammarkollegium.

Vidare liar kommittén, såvidt angår de under finansdepartementet
lydande ämbetsverk och myndigheter, afgifvit betänkande och förslag
i enahanda hänseende dels den 18 juni 1904 beträffande kammarrätten
och dels den 24 november samma år angående statskontoret.

Öfver berörda af kommittén afgifna betänkanden och förslag
hafva nämnda tre ämbetsverk, hvart i hvad samma ämbetsverk rörer,
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, kammarkollegium den 29
april 1904, kammarrätten den 13 maj 1905 samt statskontoret den
22 juni sistnämnda år; hvarjämte domänstyrelsen, efter nådig remiss,
yttrat sig beträffande af kommittén väckt förslag om öfverflyttning
till sistnämnda ämbetsverk af vissa på kammarkollegii handläggning nu
ankommande slag af ärenden.

Jag anhåller nu att för Kung! Maj:t få framlägga frågan om reglering
af löneförhållandena vid statskontoret. Visserligen hade det varit
önskvärdt, att äfven frågorna om ny reglering af löneförhållandena vid
kammarkollegium och kammarrätten nu kunnat komma under behandling.
Regleringen af dessa ämbetsverk sammanhänger emellertid i
viss män med en annan, på Kungl. Maj:ts pröfning beroende fråga,
nämligen den om inrättande af en s. k. regeringsrätt för pröfning af
administrativa besvärsmål, hvilken fråga ännu är under utredning, i
följd hvaraf icke kan bedömas, i hvad mån densamma bör öfva inflytande
å omförmälda båda ämbetsverks organisation. Jag har därför
ansett mig böra för närvarande till behandling upptaga endast statskontoret,
hvilket ämbetsverk dessutom på grund af sin jämförelsevis
enkla och i viss mån typiska organisation synes lämpa sig väl såsom
eu utgångspunkt för en mera allmän reglering af de centrala ämbetsverkens
löneförhållanden och hvad därmed äger sammanhang.

Enligt den för statskontoret den 8 december 1876 utfärdade
instruktion åligger det statskontoret:

att, där ej för särskilda fall annorledes är förordnadt, emottaga
och redovisa statsverkets inkomster och bestrida statsutgifterna i öfverensstämmelse
med de af Kungl. Maj:t fastställda stater, allmänna författningar
eller särskilda af Kungl. Maj:t gifna föreskrifter samt, på

Statskontorets
nuvarande
ämbetsverksamhet

och organisation.

8 Kungl. Maj-ds Nåd. Proposition N:o 100.

sätt redan är eller framdeles må blifva förordnadt, i kronans kassor
jämväl låta emottaga andra verks och myndigheters särskilt ingående
uppbörd för att vederbörande tillhandahållas;

att handlägga ärenden angående stämpelpappersväsendet och kortstämplingen,
i sådant afseende anskaffa stämpladt papper, kortkonvolut
in. m., besörja om utlämnande däraf till vederbörande och dessutom
iakttaga hvad om uppbörden och kontrollen härutinnan är eller varder
föreskrifvet;

att förvalta de under statskontorets vård stående särskilda fonder
och kassor samt göra deras tillgångar räntebärande, på sätt genom
fastställdt reglemente eller tid efter annan gifna föreskrifter är eller
må varda bestämdt :

att öfver allt detta verkställa erforderlig bokföring samt för
öfrigt uti hvad på statskontoret kan ankomma tillse, att kronans rätt
och bästa städse iakttages och att de allmänna författningar, som redan
äro eller framdeles kunna varda i berörda afseenden gällande, blifva
noggrant iakttagna;

'' att i enlighet med det formulär, som af Kungl. Maj:t är eller
varder fastställdt, upprätta rikshufvudbok, utvisande statsverkets samtliga
tillgångar, inkomster och utgifter, samt därjämte granska och efter
samråd med vederbörande ämbetsverk föreslå formulär för de räkenskaper,
hvilka skola ligga till grund för rikshufvudboken;

att uti en statsliggare med därtill hörande årliga supplement låta
införa alla de specialanslag och förändringar däri, som upptagas i den
fastställda riksstaten, äfvensom för hvarje år upprätta och till vederbörande
i god tid öfversända stater för rikets samtliga län;

att å den löpande kronouppbörden utöfva kontroll genom granskning
dels af de månatligen inkommande landtränteriredogörelsehandlingarna,
dels af de från länen och Stockholms stad årligen ingående
relationer om restantierna å kronouppbörden, öfver hvilka sammandrag
skall uppgöras för att till Kungl. Maj:t ingifvas tillika med berättelse
om befintliga propriebalanser, och dels af de likaledes från länen och
Stockholms stad inkommande årliga bevillningssammandrag, hvaröfver
ett generalsammandrag skall upprättas för att genom statskontorets
försorg utgifvas från trycket och utdelas med allmänna tidningarna;
samt att, därest vid uppbörds- och redogörelseverket någon oriktighet
förefinnes, som ej kan afhjälpas i administrativ väg, öfverlämna ärendet
till vederbörande ämbetsmyndighet för laga åtal och afgörande;

att hvarje år inom februari månads utgång till kammarrätten

9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition R:o JOO.

aflämna förteckning'' å alla under det näst föregående året, med villkor
af redovisning, utaf statskontoret anordnade medel;

att likaledes hvarje år före den 15 december till Kungl. Maj:t
afgifva berättelse om statsverkets inkomster under det sistförfluten året,
såvidt dessa äro kända och beräkneliga, jämte förslag'' till deras beräknande
vid nästföljande statsreglering, med hvad mera, som kan tjäna
till upplysning vid uppgörande af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof, så ock särskild berättelse
om undsättningsfonden;

att äfven årligen inom juli månads slut till Kungl. Maj:t inkomma
sned berättelse om statsverkets ställning, om undsättningsfonden och
om stämpelpappersuppbörden det år, hvilket då förestående statsrevision
afser;

att, på sätt särskildt är eller varder stadgadt, tillhandagå Riksdagens
statsutskott och revisorer med nödiga upplysningar, räkenskaper
och handlingar samt att tillhandahålla cheferna för statsdepartementen
de upplysningar, Indika af dem kunna infordras, rörande
statsverkets inkomster och utgifter m. in., som därmed äger sammanhang;
samt

att hvarje halfår inom den 15 januari och den 15 juli låta genom
därtill förordnad tjänsteman verkställa inventering af myntverkets behållning
af myntadt och omyntadt guld, silfver, koppar, zink, tenn
och brons äfvensom af dess kassa, samt däröfver ingifva berättelse till
Kungl. Maj:t.

På grund af särskilda författningar eller eljest meddelade föreskrifter
har statskontoret jämväl åtskilliga andra åligganden. Dit höra,
bland annat, vissa ärenden, som af statskontoret ensamt eller gemensamt
med kammarkollegium handläggas, angående tillsättande af en
del landsstatstjänstemän samt om tjänstledighet, förordnanden och afsked
för dem; granskning och förvaring af kronans uppbördsmäns och redogörares
till statskontoret inkomna löftesskrifter och andra säkerhetshandlingar
samt tillsyn däröfver, att de icke till säkerheten förfalla
eller förminskas; åtskilliga ärenden rörande punschstämpelväsendet;
mottagande och fördelning af vissa andelar af brännvinsförsäljningsmedlen;
mottagande och fördelning mellan vederbörande landstingsområden
af inflytande skogsvårdsafgifter m. m.

Innan statskontoret år 1876 omorganiserades, var detta ämbetsverk
kollegialt organiseradt med en president såsom chef och tre statskommissarie!’
såsom ledamöter samt fyra särskilda underlydande afdelBih.
till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 2

10

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition 2s;o 100.

ningar för ärendenas behandling. År 1876 organiserades statskontoret
efter byråsystemet med en chef. generaldirektören, hvilken i regel är
ensam beslutande, samt tre statskommissarier såsom chefer för hvar
sin byrå. nämligen inkomst-, fond- och stämpelbyrån, utgiftsbyrån och
riksb okslutsbyrån.

Därtill kommer det för ämbetsverket] i dess helhet gemensamma
kansliet samt räntmästaren, hvilken enligt instruktionen är gemensam
kassör för inkomst-, fond- och stämpelbyrån samt utgiftsbyrån.

Enligt instruktionen och den af chefen i enlighet därmed utfärdade
arbetsordning äro ärendena mellan byråerna fördelade på följande
sätt.

Inkomstfond- och stcimpclbyvån har att emottaga riksbankens
attester öfver där gjorda penninginsättningar för statskontorets räkning
och, efter granskning af därom ingående reversal, bokföra remisserna
samt afl ämna attesterna jämte reversalen till vederbörande kassör; att
uppsätta och expediera ej mindre de skrivelser, som af nämnda granskning
må påkallas, än äfven bref med vederbörande kassörs af byråns
bokhållare annoterade kvittenser; att handlägga ärenden rörande dels
de under statskontorets vård stående särskilda fonder och kassor, dels
anslag och lån till vattenaftappnings- och odlingsföretag järnte anslag
till bro- och hamnbyggnader eller förbättring och nyanläggning af
vägai1. och dels kort- och punschstämplingen samt stämpelpappersväsendet
i öfrigt äfvensom föra inseendet däröfver, att de löftesskrifter,
förbindelser och borgensskrifter, som i nämnda hänseenden skola afgifvas,
i rätt tid inkomma och bibehållas vid gällande kraft; att uppsätta
de i dessa ärenden beslutade anordningar och bref samt expediera
desamma; att handlägga pensionsärenden, i hvilka statskontoret, efter
Kungl. Maj:ts befallning, har att afgifva utlåtande, ärenden rörande
verkets ekonomiska angelägenheter samt ärenden i fråga om tillhandahållandet
åt vederbörande myndigheter af blanketter till taxeringslängder
och till kvittenser å bevillningsafgifter af vissa handlande och
handelsexpediter äfvensom exemplar af bevillnings- och inkomstskatteförordningarna
; att handlägga ärenden angående lönetillskott till biskopar
och prästmän från vissa fonder, angående försäljning af bergverkstionde
från Dylta svafvelbruk, angående fördelning af i statskontoret insatta
brännvinsförsäljningsmedel samt angående prägling och öfverlämnande
af medaljer, hvilka bekostas af fonders medel, äfvensom att förvara
säkerhetshandlingar, värdepapper och löftesskrifter jämte förrådet af
stämpelpapper; samt att föra de för byråns verksamhet erforderliga
förteckningar och räkenskaper.

11

Kungl. Maj ds jY ad. Proposition AV o 100.

Utf/iftsbi/rån åligger att handlägga alla utgiftsärenden med undantag
af dem, som tillhöra inkomst-, fond- och stämpelbyrån; att i sådant
afseende granska ingående rekvisitioner och räkningar, där sådana för
likviderna erfordras; att å därför bestämda tider föreslå utbetalning af
de anslag samt aflönings- och pensionsmedel, lxvilka af statskontoret
utan föregående rekvisition skola vederbörande tillhandahållas; att uppsätta
de anordningar och bref, som i dessa ärenden beslutas, samt expediera
desamma; att upprätta och expediera de till kammarrätten årligen
ingående förteckningarna öfver de mot redovisning anordnade
medel; att upprätta redogörelse öfver de under förskottstitel utanordnade
belopp att läggas till grund för de årliga framställningarna
till Kungi. Maj:t om ersättning; att handlägga de frågor om befordran,
tjänstledighet, vikariat och afsked för landsstatstjänstemän, som det
tillhör statskontoret att, vare sig ensamt eller gemensamt med kammarkollegium,
behandla, samt hafva inseende öfver landsstatst]''änstemäns
uppbördssäkerheter; att hafva inseende öfver förrådet af anvisningsblanketter
och kontrollera redovisningarna öfver utlämnade dylika blanketter;
att handlägga ärenden angående prägling och öfverlämnande
af medaljer, för Indika kostnaden skall gäldas af statsmedel; samt att
föra de för byråns verksamhet nödiga anteckningar och räkenskaper
äfvensom låta i utgiftsmemorialboken anteckna från inkomstbyrån utgående
anordningar med undantag af sådana å fonderna.

Riksbokslutsbyrån har att för hvarje år uppgöra och, så fort ske
kan, afsluta rikshufvudbok, med tillsyn därå, att de räkenskaper, som
härför erfordras, i rätt tid till statskontoret inkomma och att de för
dem fastställda formulär äro vederbörligen iakttagna; att upprätta
statsliggaren och de för länen gällande specialstater; att verkställa
granskningen af de månatliga landtränteriredogörelsehandlingarna samt
årliga restantierelationerna och bevillningssammandragen; att uppsätta
och expediera de skrivelser, hvilka af granskningen må påkallas, samt
uppgöra dels det sammandrag öfver restantierna med åtföljande berättelser
om propriebalanserna, som skall till Kungl. Maj:t ingifvas, dels
det generalsammandrag öfver allmänna bevillningen, som genom trycket
bör allmänheten meddelas; att upprätta förslag till den beräkning af
statsinkomsterna, hvarmed statskontoret har att i sin berättelse till
Kungl. Maj:t före hvarje riksdag inkomma; att uppgöra föreskrifna
likvider med andra förvaltande verk äfvensom erforderliga öfverslag
öfver besparingar och brister å utgiftsanslagen samt öfverskott och brister
å de beräknade statsinkomsterna; samt att handlägga ärenden rörande
Lappmarks, ecklesiastikverk.

12

Löneregleringskommitténs

förslag i fråga
om statskontorets

ämbetsverksamhet.

Öfverflyttning
å länsstyrelserna
af en
del anordnings
ärenden.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 100.

Jämlikt arbetsordningen åligger det ock äldste ledamoten i statskontoret
att anmäla frågor om extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes
antagande, samt cheferna för inkomst- och utgiftsbyråerna
att hafva inseende, den förre öfver räntmästaren och vaktbetjäningen.
samt den senare öfver kansliets tjänstemän, med skyldighet att föredraga
dithörande ärenden. Därjämte är åt en af utgiftsbyråns revisorer
uppdraget att kontrasignera alla statskontorets assignationer å riksbanken.

Löneregleringskommittén har icke föreslagit några mera genomgripande
förändringar i fråga om de ämbetsåligganden, som nu tillhöra
statskontoret, eller sättet för deras fullgörande. Kommitténs i dessa
hänseenden framställda förslag röra hufvudsakligen dels sättet för handläggningen
af vissa utbetalningsärenden dels ordnandet af statskontorets
bokföring.

I det förra hänseendet har kommmittén hemställt:

att i allmänhet sådana å därför bestämda anslag anvisade utgifter,
hvilka hittills af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förskottsvis utbetalats,
och för hvilka de haft att begära ersättning hos statskontoret, må af
Konungens befallningshafvande definitivt anordnas och i landtränteriräkningen
afföras; äfvensom

att sådana utgifter enligt stat eller särskilda föreskrifter, som
hittills af statskontoret anordnats för att å landtränterierna utbetalas,
må af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anordnas, där ej med utbetalningen
förbundna särskilda omständigheter föranleda, att anordnandet
bör äga rum i statskontoret.

Hvad angår förstberörda hemställan, har kommittén erinrat, att.
sedan Riksdagens år 1870 församlade revisorer fäst uppmärksamheten
på vikten däraf, att statsverkets räkenskaper komme att utvisa det
verkliga förhållandet och att dessa icke bland tillgångarna upptoge
medel, som redan blifvit utbetalda, fastän icke formellt afförda, 1874
års löneregleringskommitté, hvars förslag i väsentliga delar lagts till
grund för de beträffande statskontorets ämbetsverksamhet och organisation
nu gällande bestämmelser, med åberopande af statsrevisorernas
omförmälda uttalande, återupptagit deras berörda förslag, hvarigenom
enligt nämnda kommittés mening äfven skulle för statskontoret
vinnas någon minskning uti skriftväxling och bestyr med anordningars
utfärdande.

Nyssnämnda kommittés i berörda hänseende framställda förslag''
hade visserligen sedermera genomförts med afseende å vissa slag af

13

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o JOD.

utgifter, beträffande hvilka samma kommitté särskild! framhållit önskvärdheten
af en dylik förändring, men i fråga om vissa andra slag af
utgifter tillämpades fortfarande det förfarande, att utgifterna endast
förskottsvis anordnades af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och därefter
på rekvisition ersattes af statskontoret; och har nu förevarande
kommitté, som ansåge samma skäl, som, på sätt nämnts, föranledt förändring
i det förut tillämpade förfaringssättet beträffande vissa slag af
utgifter, äga giltighet äfven i de fåll, där detta fortfarande användes, hemställt.
att ändring härutinnan måtte till vinnande af förenkling i nämnda
ärendens handläggning vidtagas i den riktning, som nyss angifvits.

Statskontoret har med afseende härå upplyst, att — frånsedt
vissa undantagsfall, där det på grund af särskilda omständigheter befunnes
nödigt, att länsstyrelse förskotterade utgiften och därefter
hos statskontoret rekvirerade ersättning — detta förfaringssätt numera
tillämpades endast beträffande tre utgiftsgrupper, nämligen i fråga om
dels lönetillskotten till prästerskapet från vissa fonder, dels statens bidragtill
skjutsentreprenaderna och dels kostnaderna för de årliga militäröfningarna
vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och de
tekniska läroverken.

Hvad angår bidragen till skjutsentreprenaderna, är det i skjutsstadgans
23 § föreskrifvet, att statens bidrag skola förskottsvis af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande halfårsvis anordnas mot ersättning från statskontoret.
Statskontoret har emellertid för sin del förklarat sig icke
hafva något att erinra mot en sådan ändring af berörda föreskrift, att
länsstyrelserna må kunna definitivt anordna nämnda bidrag från vederbörande
anslag. Sedan genom nådig remiss den 27 nästlidne februari
kammarkollegii yttrande öfver kommitténs förslag, i hvad angår denna
punkt, infordrats, så har jämväl kammarkollegium i den 1 innevarande
mars afgifvet underdånigt utlåtande förklarat sig icke hafva
något att erinra mot eu dylik ändring af nu ifrågavarande föreskrift;
och torde, efter hvad mig blifvit meddeladt, chefen för jordbruksdepartementet
komma att göra den framställning, som för åstadkommande af
en sådan ändring må finnas erforderlig.

Beträffande de omförmälda lönetillskotten till prästerskapet har
statskontoret erinrat, att dessa lönetillskott, hvilka dels åtfölja viss tjänst
och dels äro af personell natur, tillsvidare i vissa fall utgå utan inskränkning
i tiden, hvaremot de i andra fall äro beviljade endast för
ett visst antal år eller ock intill dess någon särskild! angifven omständighet
inträffar; och har statskontoret därför ansett, att ett öfverflyttande
af dessa utgifter å länsstat endast skulle medföra omgång

Departements chefen.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

och föranleda minskad möjlighet för statskontoret, som förvaltar berörda
fonder, att under årets lopp följa utbetalningarna därå.

Hvad angår kostnaderna för förberörda militäröfningar har statskontoret
fäst uppmärksamheten därå, att det i nu förevarande afseende
tillämpade förfarandet betingas af den i nådigt bref den 12 augusti
1902 gifna föreskriften, att för dessa utgifter skola tagas i anspråk först
det å staten för folkskoleseminarierna uppförda anslaget till befrämjande
af vapenöfningar samt det å de tekniska läroverkens stat förekommande
anslaget till militäröfningarnas bedrifvande och därefter det å de allmänna
läroverkens stat uppförda anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare
samt till anskaffning af ammunition för målskjutning in. in.

Med afseende å hvad sålunda anförts har statskontoret ansett
någon för alla fall gällande föreskrift icke kunna under nuvarande förhållanden
meddelas och därför afstyrkt kommitténs förslag i denna punkt.

För egen del hyser jag, i likhet med kommittén, den uppfattning,
att det ur de af kommittén an gifna synpunkter i allmänhet måste
anses önskvärdt, att de utgifter, som skola af Kungl. Maj :ts befallningshafvande
af vissa bestämda anslag anvisas, också må kunna, i den
utsträckning så lämpligen kan ske, definitivt anordnas af sistnämnda
myndigheter; och torde i allmänhet hinder icke heller möta för ett
ordnande af saken på sådant sätt. Att emellertid i vissa fall undantag
härifrån kunna vara lämpliga eller nödiga, synes jämväl vara uppenbart.

Nu omförmälda framställning från kommitténs sida har emellertid
gifvetvis en skäligen ringa betydelse för ordnandet af statskontorets
arbete såsom ett helt betraktadt och för den däraf beroende frågan
om ämbetsverkets organisation.

Hvad beträffar kommitténs andra, förut omförmälda hemställan,
enligt hvilken sådana utgifter enligt stat eller särskilda föreskrifter,
som hittills af statskontoret anordnats för att å landtränterierna utbetalas,
skulle af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anordnas, där ej
med utbetalningen förbundna särskilda omständigheter föranledde, att
anordnandet borde äga rum i statskontoret, kan gifvetvis frågan, i hvad
mån en dylik öfverflyttning — där den icke redan ägt rum — af ifrågavarande
utgifters anordnande från statskontoret till länsstyrelsen bör
lämpligen äga rum, icke bedömas annat än efter föregången pröfning i
hvarje särskildt fall af de villkor och bestämmelser, som beträffande
hvarje sådant slag af utgifter, som här är i fråga, äro gällande.

Statskontoret har uttalat den mening, att den ifrågasatta öfverflyttningen
å länsstyrelserna af utgifters anordnande icke'' lämpligen
kan ske i synnerligen vidsträcktare mån än som redan ägt rum.

15

Kuntjl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 100.

Äfven om emellertid en dylik öfverflyttning utan olägenhet kan
äga ruin i åtskilliga andra fall än dem, där så redan skett, och eu del
inbesparing af tid och arbetskrafter för statskontoret därigenom vinnas,
torde dock denna, enär, såsom statskontoret påpekat, därstädes ändock
måste föras erforderliga anteckningar för bibehållande af nödig öfversikt
öfver ifrågavarande utgiftstitlars ställning, i allt fall knappast
blifva så betydande, att densamma kan öfva någon mera afsevärd
inverkan å den nu föreliggande frågan om statskontorets organisation.

Viktigare i sådant hänseende än nu omförmälda åtgärder äro de stauiontorcts
af kommittén väckta förslag till ändringar i statskontorets bokxonng.

I sådant afseende har kommittén hemställt, att från statskontorets
direkta, till räntmästarens handläggning hörande kassarörelse måtte
helt och hållet afskiljas länsstyrelsernas insättningar och dragningar å
statskontorets räkning i riksbanken samt bokföringen i statskontoret
af desamma verkställas annorstädes än i räntekammaren, samt att inom
statskontoret måtte, i enlighet med vissa af kommittén gjorda antydningar,
åvägabringas de förenklade anordningar i afseende å bokföring
och kontroll in. in., som af den sålunda föreslagna förändringen betingas.

Kommittén har enligt sin egen utsago föranledts till berörda förslag
af en önskan att åstadkomma förenkling af räntmästarens bokföring
och att därigenom underlätta öfverskådligheten och kontrollen
öfver denna tjänstemans kassarörelse. Kommittén har ock funnit en
särskild anledning att ingå på denna fråga i de förhållanden, som föranledt
anställandet af en särskild kassabokhållare å räntekammaren.

Med anledning af de under år 1902 upptäckta förfalskningarna af
åtskilliga statskontorets assignationer å riksbanken fann nämligen statskontoret
nödigt att vidtaga åtskilliga förändringar i arbetssättet å räntekammaren
samt inkomst- och utgiftsbyråerna i syfte att, utöfver hvad i
ämbetsverkets instruktion och arbetsordning vore föreskrifvet, åstadkomma
en fortlöpande och mera ingående kontroll å statskontorets kassarörelse.

I underdånig skrifvelse den 20 november 1902 redogjorde statskontoret
för de af statskontoret i sådant afseende tilltänkta åtgärder.

Dit hörde, utom åtskilliga förändrade anordningar med afseende å
statskontorets assignationer, anställandet af en särskild tjänsteman å
räntekammaren, hvilken skulle hafva till uppgift, bland annat, att
vid sidan af den utaf räntmästaren förda journalen föra vissa i den
underdåniga skrifvelsen närmare angifna räkenskaper, så uppställda,
att desamma innefattade en fortlöpande och fullständig kontroll å
kassarörelsen. För genomförande af de i berörda hänseenden föreslagna

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

åtgärder erfordrades emellertid, yttrade statskontoret i sin förenämnda
underdåniga skrifvelse, förstärkning af statskontorets arbetskrafter.
Statskontoret hade ock till eu början haft för afsikt att begära uppförande
från och med år 1904 å ämbetsverkets ordinarie stat af aflöning
till en ny tjänsteman å räntekammaren (kassabokhållare); men vid
närmare öfvervägande hade statskontoret funnit, att någon tids erfarenhet
om verkan af de ifrågavarande åtgärderna borde förvärfvas, innan
framställning gjordes om uppförande af eu ny ordinarie tjänst å ämbetsverkets
stat; och inskränkte sig statskontoret därför till att begära, att
till dess disposition måtte å extra stat från och med år 1903 ställas de
medel, som för anställande af omförmälda tjänsteman erfordrades. I
sammanhang därmed anmälde statskontoret, att, enär den dittills å räntekammaren
tjänstgörande amanuensen, ifall en kassabokhållare där
anställdes, blefve å räntekammaren obehöflig, statskontoret under omförmälda
förutsättning hade för afsikt att till utgiftsbyrån öfverflytta
nämnde amanuens för att bereda lättnad i göromålen för en af de där
tjänstgörande revisorerna, hvilken i sammanhang med de förändrade
anordningarna finge sig åtskilliga nya och maktpåliggande bestyr ålagda.

Sedan statskontoret genom nådigt bref den 5 december 1902
erhållit bemyndigande att lör ifrågavarande ändamål tillsvidare under
år 1903 af under händer varande medel förskjuta ett belopp af högst
3,000 kronor för år räknadt, föreslog Kungl. Maj:t i den till 1903 års
Riksdag aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behof
Riksdagen ej mindre att till åstadkommande af den nyss omförmälda
förstärkningen af statskontorets arbetskrafter på extra stat för år 1904
uppföra ett anslag af 3,000 kronor än äfven att medgifva, att för år
1903 ett mot berörda anslag svarande belopp af 3,000 kronor finge
af statskontoret med under händer varande medel förskjutas för att
sedan hos Riksdagen anmälas till ersättande; och blef denna Kungl.
Majrts framställning af Riksdagen bifallen.

Vid anmälan i skrifvelse den 22 maj 1903 af detta sitt beslut
anförde emellertid Riksdagen, bland annat, att omförmälda af statskontoret
föreslagna anordning — eller att till kontrollens förstärkande
skulle å räntekammaren anställas en å extra stat uppförd kassabokhållare
och den därstädes förut tjänstgörande amanuensen öfverflyttas
till utgiftsbyrån — endast borde betraktas såsom en tillfällig åtgärd i
afvaktan på den framställning uti ifrågavarande afseende, som kunde
komma att göras af den för afgifvande af utlåtande och förslag rörande
reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden af
Kungl. Maj:t tillsatta kommitté, hvarjärnte Riksdagen — som hölle före,

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

att den kontroll, man velat åstadkomma genom inrättandet af en
kassabokhållarplats å räntekammaren, skulle göras än mer effektiv,
om platsen blefve med ordinarie tjänsteman besatt och därför ansåge
det böra så ordnas, att genom omplacering af verkets ordinarie tjänstemän
en af dem blefve anställd såsom kassabokliållare å räntekammaren —
uttalat den förväntan, att bemälda kommitté icke skulle underlåta att
taga under ompröfning, huruvida genom förändrad organisation af statskontorets
ämbets- och tjänstepersonal den skärpta kontroll, som afsåges
med anställande af den ifrågavarande till uppförande å extra stat föreslagna
nye tjänstemannen, skulle kunna vinnas utan ökning i antalet
af ämbetsverkets personal.

Innan jag yttrar mig i frågan beträffande lämpligheten af den
föreslagna förändringen af bokföringen å räntekammaren, anhåller jag
att i största korthet få erinra, huru densamma enligt de från och med
år 1903 tillämpade bestämmelser i hufvudsak är ordnad.

Af räntmästaren föres dels eu »liufvudjournal» dels en »bijournal».
I den förra, som afser insättningar och uttagningar i hufvudstaden,
antecknas å inkomstsidan de belopp, som i riksbankens hufvudkontor
insättas å statskontorets giroräkning, samt å utgiftssidan samtliga de
assignationer, som, jämte de utaf statskontoret utfärdade anordningar, till
räntmästaren öfverlämnas. I den senare åter upptagas, å inkomstsidan
de i riksbankens afdelningskontor i landsorten gjorda insättningar å statskontorets
giroräkning, vare sig dessa verkställas af länsstyrelse eller af
enskilda, samt å utgiftssidan länsstyrelsernas dragningar å samma räkning.

Dessa journaler äro sålunda i främsta rummet en moträkning
med riksbanken men äfven af vikt för kontrollen öfver de af räntmästaren
handhafda assignationer och handkassa, hvilken sistnämnda
är afsedd att täcka de anordningar till mindre belopp, därå assignationer
icke i och för utbetalningens verkställande utfärdas.

Vid sidan af nämnda räkenskaper föres af den å räntekammaren
anställde kassabokhållaren en kassahufvudbok, upptagande i löpande
följd samtliga in- och utbetalningar, som ske till eller från statskontorets
kassa, till hvilken är att räkna ej mindre statskontorets tillgodohafvande
hos riksbanken än äfven den af räntmästaren omhänderhafda
handkassa. Nämnda kassahufvudbok, hvilken jämväl upptager
särskilda konti för alla inkomst- och utgiftstitlar, redovisar sålunda
statskontorets kassa i dess helhet och utgör tillika en ständigt fortlöpande
kontroll å räntmästarens räkenskaper. Kassahufvudboken ligger
därjämte till grund för den räkenskap, som under benämning af »ränteBih.
till Biksd. Prof, 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 3

18 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 100.

kammarens hufvudbok» årligen uppgöres och. underskrifven af räntmästaren
och kassabokhållaren, aflämnas till kammarrätten för granskning.

Kontrollen å räntmästarns bokföring utöfvas ytterligare på det
sätt, att räntmästaren och kassabokhållaren dagligen efter kassatimmens
slut gemensamt afgifva en rapport, den s. k. dagrapporten, öfver kassans
ställning, hvilken rapport utgör en jämförande sammanställning af räntmästarens
journaler och lcassahufvudboken.

Därjämte är räntmästaren ålagdt att för hvarje vecka, sedan riksbanken
till statskontoret aflämnat utdrag af statskontorets giroräkning
med uppgift å de insättningar och dragningar, hvilka under veckan i
riksbanken bokförts, till förklaring af de skiljaktigheter, som, i följd
dåraf att under veckan timade förändringar med afseende å nämnda
räkning icke alltid samtidigt bokföras i riksbanken och statskontoret,
kunna förefinnas mellan riksbankens uppgifter och räntmästarens journaler,
uppgöra eu s. k. veckoafslutning, innefattande en jämförande
tablå af journalerna och riksbankens veckobesked med specificerad
uppgift å de förhållanden — insättningar och dragningar, som redan
bokförts i det ena verket men ännu icke kommit till synes i det andra
verkets räkenskaper — hvilka orsaka skiljaktigheterna.

I hufvudsak motsvarande föreskrifter som dem, hvilka sålunda
tillämpas beträffande statskontorets och riksbankens mellanhafvanden.
gälla enligt nådiga kungörelsen den 8 april 1904 för alla statsmedelförvaltande
verk och myndigheter, som äga särskild giroräkning i riksbanken,
dock att den utredning i fråga om möjligen befintliga skiljaktigheter
mellan riksbankens och det medelförvaltande verkets räkenskaper,
som sålunda är föreskrifven, i allmänhet endast äger rum för
hvarje månad i stället för, såsom i statskontoret, för hvarje vecka.

Förutom den bokföring, som, enligt hvad nämnts, förekommer å
räntekammaren, föras dessutom å statskontorets inkomst- och utgifts -byråer anteckningar öfver statskontorets kassarörelse, å hvarje byrå i
hvad rörer dit hörande ärenden.

A inkomstbyrån föras sålunda dels eu bankräkning öfver insättningar
å statskontorets giroräkning, fördelad i skilda upplägg för de
insättningar, som ske i hufvudstaden, och dem, som ske i landsorterna,
och upptagande insättningarna i löpande följd, dels ock en s. k. inkomstmemorialbok,
däri insättningarna bokföras å särskilda konti för
de olika inkomsttitlarna; samt å utgiftsbyrån dels anteckningsböcker,
fördelade gruppvis efter hufvudtitlar, öfver de af statskontoret beslutade
anordningar, dels en s. k. utgiftsmemorialbok, innehållande motsvarande
anteckningar, förda å särskilda konti för de olika utgiftstit -

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

lama. Därjämte förekommer å inkomstbyrån motsvarande bokföring
i fråga om de till byråns förvaltning hörande fonder.

Skall beslutad utbetalning ske genom länsstyrelse, öfversändes anordningen
till denna. Skall den åter ske genom räntekammaren, uppsattes,
där ej anordningen lyder å visst mindre belopp, i hvilket fall
densamma öfverlämnas till räntmästaren för att likvideras ur dennes
handkassa, å utgiftsbyrån assignation, hvilken, kontrasignerad af vederbörande
revisor å utgiftsbyrån samt undertecknad af vederbörande föredragande,
öfverlämnas till räntekammaren.

Såväl de för utbetalning genom räntekammaren afsedda assignation!''
som de, hvilka af vederbörande länsstyrelser å statskontorets
giroräkning i riksbanken utfärdas, bokföras i en å statskontorets utgiftsbyrå
förd bankräkning, fördelad i två särskilda upplägg, afsedda,
det ena för statskontorets egna assignationer och det andra för vederbörande
länsstyrelsers.

Af hvad jag sålunda i korthet omförmält rörande statskontorets
bokföring, för hvilken en mera utförlig redogörelse återfinnes såväl i
löneregleringskommitténs betänkande angående statskontoret som ock
i statskontorets däröfver afgifna utlåtande, framgår, att, utöfver den
kontroll öfver statskontorets kassarörelse, som ligger i den dubbla bokföringen
å räntekammaren, en ytterligare kontroll däröfver vinnes
äfven genom den bokföring öfver inkomster och utgifter, som äger
rum å inkomst- och utgiftsbyråerna.

Kommittén tror sig nu kunna vinna en väsentlig förenkling i
bokföringen å räntekammaren äfvensom större enkelhet i kontrollen
öfver dennas kassarörelse hufvudsakligen därigenom, att räntmästarens
befattning med länsstyrelsernas insättningar och dragningar å statskontorets
giroräkning skulle upphöra samt bokföringen däraf förläggas
utanför räntekammaren. Räntmästarens journaler i den form, desamma
nu föras, skulle försvinna, och i stället skulle af honom föras eu kassabok,
upptagande i löpande följd allenast de inkomster och utgifter,
som äro föremål för hans direkta handläggning, och således, i hvad dessa
rörer, motsvarande den nuvarande kassahufvudboken. Härigenom —
anser kommittén — skulle sistnämnda bok blifva öfverflödig och den
tjänsteman, som nu har till åliggande att föra densamma, eller kassabokhållaren,
icke vidare blifva behöflig. Räntmästaren skulle visserligen
fortfarande afgifva dagrapporter öfver kassans ställning samt öfver inneliggande
assignationer och handkassa äfvensom för hvarje vecka rapport
öfver den af honom handhafda kassarörelse jämte en tablå, motsvarande
den nuvarande veckoafslutningen, till förklaring af befintliga

Departements chefen.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

skiljaktiglieter mellan riksbankens och statskontorets räkenskaper, i
hvad rörer statskontorets »direkta», i räntmästarens räkenskap ingående
kassaposter, hvarjämte enligt kommitténs förslag inventering
hvarje vecka skulle hos räntmästaren verkställas af chefen för inkomstbyrån.
Men den egentliga kontrollen öfver kassarörelsen liksom den
bokföring, som erfordras för nödig jämförelse mellan statskontorets
och riksbankens räkenskaper rörande statskontorets giroräkning i dess
helhet samt för vinnande af erforderlig öfversikt öfver statskontorets
kassarörelse i hela dess omfattning, skulle öfverflyttas till utgiftsbyrån.
Den tjänsteman å sistnämnda byrå, hvilken nu har till åliggande att
uppsätta statskontorets assignationer, skulle ock få sig nämnda, förkela
kassarörelsen gemensamma bokföring anförtrodd. Emellertid kar
kommittén, på sätt jag senare får tillfälle att närmare omförmäla, föreslagit,
att nämnde tjänsteman, hvilken kommittén synes hafva tänkt
sig därjämte skulle hafva äfven vissa andra göromål än de nyssnämnda
sig ålagda, skulle uppflyttas från första till andra lönegraden.

Af hvad statskontoret i sitt förenämnda utlåtande i nu förevarande
hänseenden anfört, synes mig emellertid med full tydlighet framgå,
att det af kommittén åsyftade målet — större öfverskådlighet i afseende
å räntmästarens räkenskaper och underlättande af kontrollen öfver
hans kassarörelse — svårligen kan genom de af kommittén föreslagna
anordningar vinnas. Tvärtom synes statskontorets utredning visa, att
nämnda kontroll skulle vid genomförandet af de utaf kommittén föreslagna
anordningar väsentligen försvåras om ej rent af omöjliggöras.
I hvarje fall synes, såsom ock statskontoret framhållit, en verkligt
effektiv kontroll under de af kommittén tilltänkta förutsättningar icke
kunna åstadkommas, med mindre att statskontorets giroräkning uppdelades
i två skilda räkningar, afsedda, den ena för länsstyrelsernas
insättningar och dragningar samt den andra för öfriga in- eller utbetalningar,
en förändring, som emellertid knappast synes ägnad att leda
till ökad reda och öfverskådlighet med afseende å nu ifrågavarande
delar inom statens kassaväsen utan snarare till motsatsen.

Dessutom är att märka, att, frånsedt den omständighet att den
kontroll öfver räntmästarens kassarörelse, som det nuvarande systemet
innebär, genom de föreslagna förändrade anordningarna skulle i väsentlig
mån försvåras, den ytterligare kontroll, som nu ligger i den jämsides,
efter skilda system anordnade bokföringen inom räntekammaren,
å ena, samt inkomst- och utgiftsbyråerna, å andra sidan, därigenom
skulle till stor del gå förlorad. Det synes mig därför uppenbart, att
kommitténs förslag i denna del icke lämpar sig att lägga till grund
för nya bestämmelser i ämnet.

21

Kungl. Maj:ts ''Nåd. Proposition N:o 100.

Sannolikt synes ock vara, att, därest räntmästarens bokföring
skulle ordnas på sätt kommittén tänkt sig, och således innefatta eu
fullständig kassabok, i väsentliga delar motsvarande den nu af kassabokhållaren
förda kassahufvudboken, räntmästaren svårligen skulle kunna
medhinna att på ett tillfredsställande sätt utföra sina åligganden, med
mindre att en biträdande tjänsteman å räntekammaren ställdes vid
hans sida, en åtgärd, hvarigenom den besparing, som åsyftats genom
kassabokhållartjänstens indragning, antagligen blefve ringa om ens
någon.

Ett närmare studium af det sätt, hvarpå bokföringen i nu ifrågavarande
afseende inom statskontoret från och med år 1903 blifvit
ordnad, har bibragt mig den uppfattning, att densamma i hufvudsak
är ändamålsenligt planlagd. De senaste årens erfarenhet synes ock
bestyrka, att det nu tillämpade systemet i det stora hela fungerar
säkert och väl samt ej heller med fog kan sägas brista i nödig öfverskådlighet
och reda.

Härmed vill jag naturligen icke hafva förnekat, att ändringar och
förenklingar måhända kunna och böra i åtskilliga hänseenden vidtagas.
Att detta emellertid icke bör ske på sådant sätt. att den erforderliga
kontrollen eftersättes, lärer vara uppenbart.

I detta sammanhang torde ock böra erinras, att, såsom löneregleringskommittén
jämväl omförmält, särskilda af Kungl. Maj:t förordnade
kommitterade erhållit i uppdrag att afgifva yttrande om de förändrade
bestämmelser rörande bokföringen i statskontoret, som för
åstadkommande af en central kassakontroll må anses erforderliga,
äfvensom förslag till de ändringar i de särskilda ämbetsverkens bokföring,
som af en ändrad eller utvidgad bokföring i statskontoret kunna
föranledas. Dessa kommitterades uppdrag har visserligen icke ännu
förts till slut. Så mycket kan dock sägas, att de hittills af kommitterade
föreslagna åtgärder, hvilka delvis redan genomförts, icke åsyftat
att rubba de principer, som ligga till grund för det inom statskontoret
nu tillämpade bokföringssystemet, utan snarare varit afsedda att utgöra
en utvidgning eller komplettering af nämnda system i syfte att ytterligare
stärka den därmed åsyftade kontrollen.

Å andra sidan torde de förslag, som, efter hvad jag inhämtat,
ytterligare äro att från sistbemälda kommitterades sida förvänta, icke
erhålla den omfattning, att statskontorets blifvande organisation däraf
kan antagas böra röna någon inverkan, åtminstone icke i den riktning,
att indragning af en eller flera befattningar inom statskontoret däraf
kan föranledas.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

Statskontorets Löneregleringskommittén har vidare föreslagit, att de statskon m/dlndd

toret ensamt eller gemensamt med kammarkollegium tillhörande åliglandstats-
ganden i afseende å tillsättande af landsstatstjänstemän samt tjänsttjänster.
ledighet, förordnanden och afsked för dem måtte upphöra.

De tjänstebefattningar vid landsstaten, med hvilka statskontoret i
nämnda hänseenden har att taga befattning, äro landskamrerar-, landträntmästar-
och kronofogdebefattningar.

Enligt gällande bestämmelser har statskontoret att, sedan Kungl.
Maj:ts befallningshafvande uppgjort förslag till återbesättande af ledig
landträntmästarbefattning, afgifva underdånigt utlåtande öfver de sökandes
kompetens och skicklighet, innan tjänsten af Kungl. Maj:t tillsättes.
Därjämte tillkommer det statskontoret att meddela landträntmästare
tjänstledighet under viss tid, ej öfverstigande sex månader, att vid
dylik tjänstledighet, likasom ock då landträntmästarbefattning är vakant,
meddela förordnande angående befattningens uppehållande äfvensom
att hos Kungl. Maj:t anmäla frågor om afsked från sådan befattning.
Motsvarande ärenden i fråga om landskamrerar- och kronofogdebefattningar
handläggas af statskontoret och kammarkollegium gemensamt.

Statskontoret, som icke funnit något att erinra emot kommittén»
nu omförmälda förslag i öfrig!, har i fråga om tillsättandet af ifrågavarande
tjänstebefattningar erinrat, att det ur synpunkten af önskvärd
likformighet i bedömande af hithörande frågor och åstadkommande
al ett rättvist befordringssystem för hela riket, syntes lämpligt, att
en central myndighet sattes i tillfälle att öfver de af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande framställda befordringsförslag afgifva yttrande.

}ePche/en.ntS Tydligt år, att, därest statskontoret befrias från handläggning

af ifrågavarande ärenden, detta alltid kommer att medföra någon
arbetsbesparing och tidsvinst för statskontoret, särskilt i sådana fall,
då hithörande ärenden eljest skola handläggas gemensamt med annat
ämbetsverk. Den föreslagna förändringen synes därför vara i sådant
afseende önsklig; och torde någon olägenhet däraf icke heller vara
att befara. Dock synes det, på sätt statskontoret hemställt, kunna
ifrågasättas, huruvida icke vid tillsättande af ifrågavarande befattningar,
statskontorets eller, i hvad rörer landskamrerar- och kronofogdebefattningar,
statskontoret och kammarkollegium fortfarande böra, innan
tjänsterna tillsättas, höras. Såväl frågan härom som öfriga hithörande
frågor torde emellertid vid fastställande af nya eller förändrade instruktioner
för bemälda ämbetsverk blifva föremål för öfvervägande.

2?»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.,

Såsom förut nämnts, åligger det statskontoret att årligen före
lebruari månads utgång till kammarrätten aflämna förteckning å alla
under det nästföregående året, med villkor af redovisning, utaf statskontoret
anordnade medel.

Under erinran att syftet med berörda föreskrift uppenbarligen
varit att förekomma, att beträffande medel, anordnade med villkor af
redovisning, denna skulle obehörigen fördröjas eller uraktlåtas, har
löneregleringskommittén, som ansett de för granskningen inom kammarrättens
revisionsafdelning meddelade bestämmelser innefatta tillräcklig
garanti häremot, föreslagit, att statskontoret måtte befrias från omföl”
mälda skyldighet.

öfver denna kommitténs framställning, mot hvilken statskontoret
för sin del icke haft något att erinra, har kammarrätten den 31 nästlidne
januari afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, därvid kammarrätten
öfverlämnat ett af dess revisionsafdelning afgifvet yttrande i
ämnet.

Revisionsafdelningen har i sitt berörda yttrande anfört, att, därest
förteckningen afskaffades, det icke annat än i undantagsfall blefve möjligt
för vederbörande revisionskommissarie att, på sätt i kammarrättens
instruktion vore föreskrifvet, tillse, att alla mot redovisning anordnade
medel inom stadgad tid blefve inför kammarrätten redovisade. De flesta
ämbetsverks och myndigheters räkenskaper skulle nämligen aflämnas till
kammarrätten före april månads utgång, men vid denna tidpunkt kunde
granskningen af räntekammarens hufvudbok och länens räkenskaper
icke vara afslutad. En redogörares uraktlåtenhet att i rätt tid redovisa
för uppburna medel kunde sålunda med tillhjälp af förteckningen upptäckas
någon månad tidigare än utan densamma, men härtill inskränkte
sig också nyttan af ifrågavarande förteckning. Då denna nytta icke
syntes kunna uppväga det säkerligen rätt betydliga arbetet med förteckningens
upprättande, samt de af kommittén för förteckningens
afskaffande anförda skäl i öfrigt syntes vara fullt giltiga, hade afdelningen
icke något att erinra mot bifall till kommitténs berörda förslag.

Med åberopande af hvad revisionsafdelningen sålunda anfört, hår
kammarrätten ansett hinder icke möta mot ett godkännande af nämnda
förslag.

I anseende till hvad sålunda förekommit, biträder äfven jag förenämnda
förslag.

Slutligen har kommittén hemställt, att statskontoret måtte befrias
från att såsom mellaninstans afgöra andra besvärsmål än dem. som röra
räkenskapers och redogörelsers form.

Vissa andra
st åt skönt or ets
ämbetsåligganden.

24

Förenkling i
arbetssättet
m. m.

. Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 100.

De mål, från hvilkas handläggning statskontoret skulle enligt
kommitténs berörda förslag befrias, äro sådana, som angå aflöningsförmåner,
mestadels dyrtidstillägg, begrafningshjelp och dylikt och hvilka
nu från länsstyrelserna fullföljas i första hand hos statskontoret.

Ifrågavarande, hos statskontoret genom besvär fullföljda mål äro
till antalet synnerligen få. Efter hvad i kommitténs betänkande uppgifves,
utgjorde desamma, år 1901 9, år 1902 12 och år 1903 9; och
uppgingo, enligt från statskontoret lämnad uppgift, de mål af förevarande
sias'', som af statskontoret afgiorts, år 1904 till 6, år 1905 till 5 och
år 1906 till 1.

Kommittén har icke heller med sitt förslag afsett att vinna någon
mera afsevärd arbetsbesparing för statskontoret utan till stöd därför
åberopat hufvudsakligen, att det syntes oegentligt, att, om mål af
ifrågavarande slag afgjordes af länsstyrelserna, de, för att pröfvas å
högsta ort, hade att genomlöpa tre instanser, under det att för dylika
mål, som afgjordes af andra ämbetsmyndigheter, endast funnes två
instanser, samt att det icke vore utan vikt så för det allmänna som
för den enskilde att genom en förenklad instansordning åstadkomma
enkelhet och snabbhet i rättsskipningen.

Då det knappast synes vara nödvändigt, att länsstyrelsernas beslut
i nu ifrågavarande mål underkastas pröfning af statskontoret såsom
särskild instans, utan det snarare synes leda till enkelhet och reda, att dessa
mål i nu åsyftade fall fullföljas direkt hos Kungl. Maj:t, helst ju intet
hinder förefinnes för inhämtande, där så pröfvas nödigt, af statskontorets
utlåtande, finner jag för min del intet att invända mot kommitténs
berörda hemställan, hvilken äfven af statskontoret lämnats utan erinran.

Förutom redan omförmälda, af kommittén föreslagna åtgärder
har kommittén, som i sitt allmänna principuttalande fäst uppmärksamheten
å önskvärdheten däraf, att vid utarbetande af instruktioner eller
arbetsordningar för de centrala ämbetsverken sådana förenklingar i
arbetssättet, som kunde finnas erforderliga och ändamålsenliga, blefve
vidtagna, i enahanda syfte hemställt, att jämväl inom statskontoret,
hvarest emellertid, enligt hvad kommittén vitsordat, åtskilliga af de
utaf kommittén i dess nyssberörda betänkande förordade förenklingar i
fråga om diarieföring, skrifsätt m. m. redan i viss mån kommit till
tillämpning, föreslagit, att vissa förändrade anordningar skulle vidtagas
dels i fråga om ärendenas registrering, skrifsättet m. m. dels ock
beträffande formerna för ärendenas föredragning och afgörande. Dessa

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 100. 25

kommitténs förslag, hvilka synas innehålla åtskilligt beaktansvärdt,
torde, då frågan om utfärdande af ny instruktion och ny arbetsordning
för statskontoret föreligger till afgörande, böra göras till föremål för
omsorgsfull pröfning och, i den mån desamma befinnas ändamålsenliga,
vinna tillämpning.

Statskontorets ordinarie tjänstemannapersonal utgöres nu af,
förutom generaldirektören och de tre statskommissarierna, fyra andra
gradens . och elfva första gradens tjänstemän. Till andra graden höra
sekreteraren och räntmästaren, den å inkomstbyrån anställde kamreraren
samt den å riksboksslutsbyrån anställde förste revisorn.

Första gradens tjänstemän äro en registrator och aktuarie, en
notarie, en stämpelkassör, hörande till inkomst-, fond- och stämpelbyrån,
samt åtta revisorer och bokhållare, af hvilka sistnämnda fyra
tillhöra utgiftsbyrån, tre riksbokslutsbyrån och en inkomstbyrån.

På sätt jag senare får tillfälle att.närmare omförmäla, äro emellertid
för närvarande två af revisorsbefattningarna tillsvidare tillsatta allenast
på förordnande.

Förutom nu omförmälda tjänstemän finnes, såsom förut nämnts,
å räntekammaren sedan år 1903 anställd en kassabokhållare, hvilken
befattning emellertid i afvaktan på en blifvande lönereglering för statskontoret
icke uppförts å ordinarie stat. Med anledning af Riksdagens
förenämnda i skrifvelse den 22 maj 1903 gjorda uttalande har emellertid
från och med år 1904 en af verkets ordinarie tjänstemän af första
graden varit förordnad att uppehålla kassabokhållarbefattningen och
det förut omnämnda, af Riksdagen å extra stat beviljade anslaget
å 3,000 kronor till beredande af den för nyssberörda ändamål behöfliga
förstärkning i statskontorets arbetskrafter i stället disponerats till aflönande
af den extra ordinarie tjänsteman, som förordnats att uppehålla
den nyssbemälde ordinarie tjänstemannens befattning.

Löneregleringskommittén har icke funnit anledning föreslå indragning
af någon annan af statskontorets ordinarie tjänstebefattningar
än notariebefattningen.

Notarjen har till åliggande hufvudsakligen att uppsätta statskontorets
protokoll äfvensom att fullgöra vissa därmed sammanhängande
antecknings- och expeditionsgöromål, hvarjämte han är skyldig att
biträda med i ämbetsverkets kansli förefallande göromål, som anförtros
honom af sekreteraren.

Under erinran att inom flera i senare tid om- eller nyorgaBih.
till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 4

Statskontorets

organisation.

Indragning
af notariebefattningen.

26 Kungil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

niserade centrala ämbetsverk vidtagits den förenkling, att protokollsföringen
i de flesta fall afskaffats och protokollet ersatts med föredragningslistor,
i hvilka ärendena till föredragningen införas och summarisk
anteckning om besluten verkställes, hvaremot i dessa verk protokoll
föres endast i sådana fall, där skiljaktiga meningar förekomma,
hvilka skola i protokoll antecknas, där ett ärende enligt sin natur
eller gifna föreskrifter bör i protokoll upptagas, eller där eljest förordnas,
att i särskildt ärende protokoll skall föras, har kommittén ansett
detta tillvägagångssätt böra vinna tillämpning äfven inom statskontoret.

Föredragningslistorna borde enligt kommitténs förslag uppsättas
å vederbörande byråer likasom protokollsföringen, i de fall där sådan
fortfarande skulle äga rum, borde verkställas genom byråtjänstemännen.
Äfvenså borde enligt kommitténs mening de antecknings- och expeditionsbestyr,
som hittills ålegat notarien, utan olägenhet kunna besörjas
af nyssbemälda tjänstemän eller af registratorn. Det biträde, som notarien,
där sådant erfordrades, hade att lämna sekreteraren, hade endast
i ringa mån påkallats, och hade'' notariens tjänstgöring därför hufvudsakligen
varit begränsad till protokollsföringen med hvad därtill hörde.
På grund häraf ansåge kommittén, att notariebefattningen borde kunna
för framtiden helt och hållet umbäras.

Med afseende å det af kommittén föreslagna utbytet af protokoll
mot föredragningslistor har statskontoret erinrat, att de inom ämbetsverket
nu förda protokoll i regel vore så kortfattade, att de föga annat
än till namnet skilde sig från de af kommittén ifrågasatta föredragningslistorna,
äfvensom att den täta beröring med allmänheten, som
i statskontoret ägde rum och måste äga rum, föranledde, att samma
föredragande ofta nödgades att under samma dag hafva flera föredragningar.
Ett genomförande af kommitténs förslag i denna punkt skulle
därför medföra, att under hela förmiddagen icke mindre än tre tjänstemän
— en å hvarje byrå — måste hafva sin uppmärksamhet riktad på en
jämförelsevis så oväsentlig detalj som protokollsföringen eller upprättandet
af föredragningslistan. Statskontoret, som alltså, med afseende å det
inom verket på grund af förhållandena rådande arbetssättet, ansåge
den föreslagna förändringen i själfva verket icke innebära någon arbetsbesparing,
har därför afstyrkt kommitténs förslag härutinnan.

Oberoende häraf har emellertid statskontoret — ehuru statskontoret
befarade, att de ständigt sig ökande göromålen inom ämbetsverket sannolikt
inom en icke alltför aflägsen framtid komme att nödvändiggöra
en ökning af arbetskrafterna om icke å kansliet, dit notarien hörde,
så inom verket i öfrigt — likväl icke ansett sig höra för närvarande

27

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

motsätta sig notarietjänstens indragning vid nuvarande innehafvare^
afgång, enär de till denna befattning hörande göromål därefter syntes
kunna nödtorftigt besörjas af en amanuens.

Ehuru i allmänhet inom de förvaltande ämbetsverken systemet departements.
med föredragningslistor i stället för protokoll i regel torde lända till chefen''

fördel, synes det likväl med afseende å hvad statskontoret anfört, som
om föga skulle vara att vinna genom de nuvarande, synnerligen enkla
protokollens utbytande mot föredragningslistor. Dessa senare skulle
väl alltid upprättas på förhand, men då i följd af arbetets inom statskontoret
natur, föredragning inför generaldirektören tidt och ofta förekommer
flera gånger under dagen, synes det nästan vara enklare och
ledande till större tidsbesparing, ifall förteckningen öfver de under dagen
föredragna målen och däri fattade beslut uppsättes efteråt än att
för hvarje föredragning en lista däröfver skall på förhand upprättas.

Af samma skäl synes det ock enklast och lämpligast, att hithörande
bestyr, såsom redan nu är fallet, uppdragas åt en och samme tjänsteman
för hela ämbetsverkets räkning. Nämnda bestyr äro emellertid
uppenbarligen af synnerligen enkel beskaffenhet och torde jämväl i
regel äga så pass ringa omfattning, att enbart för deras verkställande
en särskild ordinarie tjänsteman icke kan anses behöflig, utan torde
desamma utan ringaste olägenhet kunna anförtros åt en amanuens,
ställd under sekreterarens inseende, en anordning, som, på sätt kommittén
erinrat, för åtskilliga år sedan inom statskontoret förekommit.

Med afseende härå och då notarien icke heller synes vara erforderlig
såsom biträde åt sekreteraren, åtminstone icke i någon afsevärd utsträckning,
biträder äfven jag kommitténs förslag om notariebefattningens
indragande.

Enligt hvad jag redan förut omförmält, har kommittén framställt Kommitténs
förslag till vissa förändrade anordningar med afseende å bokföringen forfaj’ om.
inom statskontoret, gående ut hufvudsakligen därpå, att bokföringen af en revisorså
räntekammaren skulle i vissa hänseenden förenklas och inskränkas l^ggtsbyfån
till en af räntmästaren förd kassajournal öfver sådana insättningar i till en tjänst
eller utbetalningar från statskontorets kassa, som ske utan förmedling
af länsstyrelserna, hvarvid den af kassabokhållaren nu förda kassa- ?r<*
hufvudboken skulle, åtminstone i dess nuvarande form, bortfalla samt
i stället å utgiftsbyrån föras en bankräkning öfver samtliga insättningar
och dragningar å statskontorets giroräkning, hvarjämte å samma

28

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 100.

byrå skulle verkställas det bokföringsarbete, som äfven enligt kommitténs
mening erfordrades för vinnande af nödig öfversikt öfver statskontorets
kassaställning i dess helhet.

Såsom förut nämnts, finnas å utgiftsbyrån anställda fyra revisorer
och bokhållare. Mellan dessa tjänstemän är det byrån tillkommande
gransknings- och bokföringsarbetet sålunda fördeladt, att tre af dem
•hafva till hufvudsakligt åliggande att, hvar för vissa honom tilldelade
hufvudtitlar å riksstaten, med ledning af de utaf honom förda
»anteckningsböcker» granska dithörande medelsrekvisitioner och räkningar
samt att, i den mån utbetalningar finnas böra ske, uppsätta
anordningar och andra af utbetalningen föranledda expeditioner samt
verkställa nödiga anteckningar därom i byråns böcker, hvaremot den
fjärde revisorn för den så kallade utgiftsmemorialboken, hvilken å särskilda
konti upptager samtliga utgiftstitlar.

En af de tre förstnämnda revisorerna — den så kallade assignerande
revisorn — har dessutom till åliggande att kontrasignera alla
statskontorets assignationer och till riksbanken afsända dagliga uppgifter
om utfärdade assignationer, att föra utgiftsbyråns bankräkning,
hvilken räkning omfattar samtliga dragningar å statskontorets giroräkning,
såväl de af länsstyrelserna förmedlade som de öfriga, äfvensom
att i hvad rörer utbetalningar eller assignationer granska räntekammarens
dagrapport.

Såsom jag redan förut omförmält, har löneregleringskommittén
föreslagit, att en väsentlig del af den bokföring, som nu sker å räntekammaren,
i stället skulle förläggas till utgiftsbyrån. Där skulle nämligen
såväl den kontrollerande bokföringen öfver länsstyrelsernas insättningar
och dragningar å statskontorets giroräkning som ock hvad
kommittén kallar den »sammanställande bokföringen öfver statskontorets
kassarörelse i dess helhet» äga rum. Denna bokföring skulle enligt
kommitténs förslag anförtros åt den så kallade assignerande revisorn.
Denne skulle sålunda föra bankräkningen i dess helhet, såväl i hvad rörer
statskontorets direkta som ock dess genom länsstyrelserna förmedlade
kassarörelse äfvensom berörda »sammanställande» bokföring, och därjämte
hafva sig anförtrodt bestyret med kontrasignerandet af assignationerna
och afgifvande af dagliga uppgifter till riksbanken om utfärdade
assignationer. Öfverflyttandet af berörda nya göromål å nyssnämnde
revisor har kommittén tänkt sig skulle möjliggöi’as därigenom, att den
assignerande revisorns deltagande i arbetet med granskningen af inkommande
medelsrekvisitioner och räkningar samt utfärdande af anordningar
därå skulle upphöra och dessa göromål, till den del de nu af

29

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 100.

honom handhafva», öfverflyttas till de två öfriga revisorerna å utgiftsbyrån,
som, hvardera med afseende å vissa hufvudtitlar, nu hafva liknande
bestyr sig ålagda. Kommittén har nämligen ansett, att, därest
de af kommittén föreslagna förändringar öch förenklingar i fråga om
behandlingen af vissa ärenden, såsom sättet för anordningarnas utfärdande,
bortfallandet af den för kammarrätten afsedda förteckningen öfver de
med villkor af redovisning anordnade medel, upphörande af statskontorets
åliggande med afseende å en del landsstatstjänster med mera — hvilka
förändringar och förenklingar hufvudsakligen skulle beröra utgiftsbyrån
— sistnämnda båda tjänstemän borde kunna medhinna jämväl
den del af nämnda granskningsarbete, som nu åligger den assignerande
revisorn.

Med afseende å vikten och omfattningen af de åligganden, som
skulle tillkomma den nu så kallade assignerande revisorn, äfvensom
med hänsyn därtill, att å utgiftsbyrån icke, i likhet med hvad förhållandet
är å öfriga byråer, hittills funnits någon andra gradens tjänsteman,
som kunde med byråns chef dela ansvaret för öfvervakandet af
göromålen och särskildt biträda vid vissa mera maktpåliggande göromål
å byrån, har emellertid kommittén ansett, att ifrågavarande revisorsbefattning
borde förändras till en tjänst af andra lönegraden, hvars
innehafvare skulle benämnas kamrerare.

Kommitténs nu omförmälda förslag, i hvad detsamma afser tillskapande
af en andra gradens tjänst å utgiftsbyrån, förutsätter gifvetvis,
att den af kommittén förordade omläggningen af statskontorets bokföring
blefve genomförd. Då jag af förut anförda skäl icke kunnat biträda
kommitténs förslag i sistberörda del, finner jag ej heller tillräckliga
skäl föreligga för inrättande af en andra gradens tjänst å utgiftsbyrån.

En annan fråga är, lmruvida med afseende å de af kommittén
föreslagna förändringar och förenklingar i öfrigt eller på grund af andra
föreliggande förhållanden en af revisorstjänsterna å utgiftsbyrån skulle
kunna undvaras.

Statskontoret, som ansett de af kommittén föreslagna förändringar
i handläggningen af de utgiftsbyrån redan nu tillkommande ärenden, i
den mån desamma enligt statskontorets mening borde genomföras, icke
lända till den minskning i byråns arbetsbörda, som kommittén förmenat,
har emellertid beträffande nyssberörda fråga erinrat, att på grund af
den förändring i afseende å utbetalning af aflöning åt lärarpersonalen
vid de allmänna läroverken, som föreskrifvits i nådiga brefvet den
8 december 1904 och börjat tillämpas med år 1905, arbetet å utgiftsbyrån
undergått minskning. Å andra sidan har emellertid statskontoret

Kassabok hållaren.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

•

framhållit, ätt, därest det förslag till ordnande af det civila pensionsväsendet,
som framlagts af den i sådant afseende senast förordnade
kommitté, blefve genomfördt, en betydlig del af det arbete, som i följd
däraf skulle komma att påkvila statskontoret, komme att åligga utgiftsbyrån,
äfvensom att statskontorets göromål i allmänhet befunne
sig i ständig stegring. Statskontoret har därför ansett den af förut
omförmäld anledning inträdda minskningen i utgiftsbyråns arbete,
hvilken minskning icke kunde anses motsvara mer än den ungefärliga
arbetskvantitet, som vore att påräkna af en amanuens, vara af mera
tillfällig natur och icke böra föranleda annan inskränkning i byråns
arbetskrafter än indragning af en af de å byrån nu befintliga amanuensb
efattningarna.

Den af statskontoret påpekade förändringen i sättet för utbetalningen
af lärarnas vid de allmänna läroverken löner har utan tvifvel
medfört en viss lättnad i utgiftsbyråns arbete. Likaså torde ock genom
vissa af de utaf kommittén föreslagna förenklingar i sättet för behandling
af en del på samma byrås handläggning ankommande ärenden
vara ägnade att medföra någon besparing af tid och arbete, om ock
måhända icke i fullt den utsträckning, kommittén tänkt sig. Berörda omständigheter
oaktadt har jag emellertid, i betraktande af hvad statskontoret
härutinnan anfört och med hänsyn särskild! till den år för
år fortgående starka stegringen af budgeten — en omständighet, som
naturligen är ägnad att mer än något annat öka utgiftsbyråns arbete —
icke funnit mig öfvertygad om lämpligheten att nu indraga någon af de
ordinarie tjänstebefattningarna å nämnda byrå utan fasthellre stannat
vid den uppfattning, att dessa fortfarande böra bibehållas.

Då kommittén framställt sina förslag om förändring af bokföringen
inom räntekammaren och öfverflyttning af en del däraf till utgiftsbyrån,
har kommittén uppenbarligen haft till ögonmärke, bland annat,
att söka göra den å räntekammaren anställde kassabokhållaren öfverflödig.
Såsom af det föregående framgår, anser jag emellertid kommitténs
berörda förslag icke vara af beskaffenhet att böra läggas till
grund för förändrade bestämmelser i ämnet. Tvärtom synes mig det
sätt, hvarpå hithörande förhållanden numera ordnats, vara i stort sedt
ändamålsenligt. Detta förutsätter emellertid, att den å räntekammaren
inrättade kassabokhållarbefattningen, hvars tillkomst just utgjort det
allra viktigaste ledet i den mera genomförda kontroll å räntekammaren,
som i följd af nyligen inträffade, förut berörda händelser visat sig nödvändig,
icke indrages. För min del anser jag därför synnerligen ange -

31

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 100.

läget, att denna befattning bibehålies och uppföres å ordinarie stat.
Beträffande frågan i hvilken lönegrad befattningen bör uppföras, har
statskontoret, som i sitt förenämnda utlåtande den 22 juni 1905 hemställt,
att densamma skulle upptagas såsom en första gradens tjänst, i
eu den 9 november 1906 aflåten, underdånig skrifvelse hemställt, att
ifrågavarande befattning måtte vid den förestående regleringen för
statskontoret hänföras till andra graden.

Under den tid, som förflutit, sedan berörda utlåtande den 22 juni
1905 afgifvits, hade — förmäler statskontoret i sin nyssberörda skrifvelse
den 9 sistlidne november — statskontoret alltmera kommit till
den öfvertygelsen, att såväl omfånget och arten af de göromål, hvilka
ålåge kassabokhållaren, som ock den med räntmästaren jämbördiga
ställning, han i egenskap af dennes kontrollant borde intaga, kräfde,
att åt kassabokhållaren bereddes aflöning och tjänsteställning, motsvarande
räntmästarens. Kassabokhållaren beklädde i sin dubbla egenskap
af kontrollant och hufvudbokförare en befattning, som vore både
arbetsam och synnerligen ansvarsfull. Till de löpande dagliga göromålen
hörde kassabokens förande, dagrapportens upprättande och den
därmed i sammanhang stående kontrollen å de genom räntmästarens
hand gående invisningar och kontanta medel. Härtill komme uppgörande
af räntekammarens hufvudbok, ordnande och numrerande af
den stora mängden dithörande verifikationer samt en del andra göromål
af mera tillfällig art. I sin egenskap af kassakontrollant måste
kassabokhållaren dagligen vara tillstädes å tjänsterummet under hela
den tid, kassan vore öppen; och enligt uppgift af nuvarande tjänstinnehafvare
toge samtliga med befattningen förenade göromål i anspråk
en daglig arbetstid af i medeltal 6 å 7 timmar. Här ställdes
alltså, enligt statskontorets mening, sådana kraf på denne tjänstemans
flit, duglighet och pålitlighet, att det endast på den grund syntes finnas
tillräcklig anledning att i aflöningsförmåner jämställa honom med
ämbetsverkets tjänstemän af andra graden. I)å härtill komme den
redan påpekade omständigheten, att han i egenskap af ständig kontrollant
å räntmästaren borde vara jämställd med denne i fråga om tjänstegrad,
ansåge statskontoret fullgoda skäl föreligga, för att den ifrågavarande
tjänsten skulle hänföras till andra graden; och har statskontoret
i sammanhang därmed hemställt, att tjänstens innehafvare skulle benämnas
»kamrerare och kassakontrollant».

De skäl, statskontoret sålunda anfört för den ifrågavarande befattningens
jämställande med andra gradens tjänster, finner jag fullt

Departements chefen.

Ombuds mannen.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

giltiga och ansluter mig därför utan tvekan till statskontorets berörda
förslag. Äfvenså finner jag den föreslagna benämningen å ifrågavarande
tjänsteman lämplig.

En liknande framställning, som, enligt hvad jag nyss nämnt, af
statskontoret gjorts beträffande kassabokhållarbefattningen, har af
ämbetsverket gjorts äfven i fråga om den hos statskontoret anställde
ombudsmannen.

De åligganden, som nu tillhöra denne, tillkommo före genomförandet
af statskontorets nuvarande organisation en därstädes anställd
advokatfiskal, hvilken befattning emellertid indrogs med anledning
däraf att åtskilliga af de till advokatfiskalsbefattningen hörande göromål
i sammanhang med den nya organisationen bortföllo; och har
sedermera alltsedan år 1877 i stället varit hos statskontoret anställd
en ombudsman, hvilken antages på förordnande tillsvidare och aflönas
med medel, hämtade från vissa af de under statskontorets förvaltning
stående fonder. Till ombudsmannens åligganden hör att yttra sig öfver
inkomna ansökningar om lån från sådana fonder, därur statskontoret
mot säkerhet, som af statskontoret pröfvas, utlämnar af Kungl. Maj:t
eller i vissa fall af annan myndighet beviljade lån. Vidare åligger det
ombudsmannen att vaka däröfver, att den antagna säkerheten ej
upphör eller förminskas och vidtaga de åtgärder eller hos statskontoret
gorå de framställningar, som därutinnan påkallas. Därjämte tillkommer
det ombudsmannen att granska och förvara samt föra förteckning öfver
kronans ombudsmäns och redogörares till statskontoret inkomna löffcesskrifter
samt att vidtaga de åtgärder, som för bevarande af kronans
rätt i sådant hänseende erfordras; att å vissa tider af året verkställa
inventeringar såväl af de under statskontorets förvaltning stående
fonders säkerhetshandlingar och värdepapper samt stämpelförrådet som
ock af myntverkets behållning i metaller och mynt in. m., att fullgöra
hvad statskontoret i och för sin ämbetsförvaltning har att hos
domstolar och myndigheter låta utföra och bevaka, äfvensom att i
öfrigt, när sådant af statskontoret äskas, meddela utlåtande i förekommande
rättsfrågor m. m.

Hufvudparten af ombudsmannens tid och arbete ägnas åt bestyr,
betingade af statskontorets fondförvaltning. Det honom tillkommande
arfvode, 3,000 kronor, utgår ock, jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande,
uteslutande af fondmedel, nämligen 300 kronor från handelsoch
sjöfartsfonden, 1,200 kronor från manufakturförlagslånefonden och
1,500 kronor från Längmanska donationsfonden.

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

Då statskontoret äfven för framtiden måste anses vara i behof
af särskildt biträde i och för utförande af de bestyr, som tillhöra
ombudsmannen, har löneregleringskommittén ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida icke denne tjänsteman borde uppföras å ordinarie
stat. Då emellertid de ombudsmannen tillhörande göromål icke syntes
kommittén vara af tillräcklig omfattning att i och för sig påkalla
en särskild ordinarie tjänst, har kommittén, med erinran tillika, att
inom åtskilliga andra ämbetsverk, hvilka hade behof af ett ständigt
juridiskt biträde, såsom arméförvaltningen, kommerskollegium och
generaltullstyrelsen, detta behof icke tillgodosetts genom inrättande af
någon särskild tjänst utan de ifrågavarande göromålen ansetts kunna
öfverlämnas till personer inom eller utom verket, dock icke ansett
sig böra föreslå den nu ifrågavarande befattningens uppförande å ordinarie
stat.

I sitt förenämnda den 22 juni 1905 afgifna utlåtande öfver löneregleringskommitténs
förslag anförde statskontoret beträffande nu ifrågavarande
tjänsteman, att statskontoret väl icke funnit sig böra hemställa
om upptagande af ombudsmannabefattningen å ordinarie stat, men att
ämbetsverket, då ombudsmannagöromålens vikt och antal nu mera än
tillförne påkallade likställighet i aflöningshänseende med åtminstone
tjänstemännen i första graden, vore betänkt på att, sedan löneregleringsfrågan
blifvit afgjord, hos Kungl. Maj:t göra den framställning om beredande
af aflöningsförhöjning åt ombudsmannen, hvartill förhållandena
kunde föranleda.

Sedermera har emellertid statskontoret i sin förut omförmälda
underdåniga skrifvelse den 9 november 1906 åter upptagit denna fråga
och därvid hemställt, att jämväl ombudsmannabefattningen måtte
varda å ordinarie stat uppförd och i aflöningshänseende likställd med
de tjänstebefattningar, som komme att tillhöra andra graden.

Till stöd härför har statskontoret anfört hufvudsakligen följande.

Vid mer än ett tillfälle hade inom statskontoret fråga förevarit
att åt ombudsmannen söka bereda en fast anställning och vidtaga
därför å statskontorets sida erforderliga åtgärder. Då emellertid en
väsentligt bidragande anledning till att det lyckats statskontoret att
för befattningen erhålla lämpliga personer ansetts ligga uti det förhållande,
att det för ombudsmannen anvisade arfvodesbeloppet kunnat
få förenas med aflöning såsom ordinarie tjänsteman inom annat ämbetsverk,
hade tvekan uppstått, huruvida icke, därest ombudsmannatjänsten
uppfördes bland ordinarie tjänster af första graden och således för
Bih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

dess innehafvare afskures möjlighet att med denna tjänst förena annan
ordinarie tjänst, detta skulle för statskontoret försvåra utsikten att
förvärfva och å platsen bibehålla en för ombudsmansgöromålen fullt
kvalificerad person. Det vore ock denna synpunkt, som gjort sig
gällande, då statskontoret afgaf sitt förut omförmälda yttrande i fråga
om ombudsmannens framtida ställning inom ämbetsverket. Gifvet vore
emellertid, att, i samma mån som ombudsmannens göromål ökades och
hans tid och arbetsförmåga alltså mera uteslutande toges i anspråk för
denna befattnings behöriga skötande, i samma mån förlorade också
den nyss antydda synpunkten sin betydelse, och man måste söka att
på annan väg bereda åt ombudsmannen de ekonomiska förmåner, utan
hvilka sannolikhet icke förefunnes att kunna för platsen erhålla en fullt
kompetent och lämplig person.

Med hänsyn till den stora utveckling, statens genom statskontoret
förmedlade lånerörelse af olika slag numera vunnit och ytterligare
syntes komma att erhålla, läge det makt uppå, att icke allt för täta
ombyten af ombudsman ägde rum, då det naturligtvis alltid måste åtgå
en tid, innan en ny ombudsman blefve fullt förtrogen med detta låneväsen
och hunne förvärfva den personkännedom i fråga om låntagare
och deras löftesmän, hvilken vore af så stor betydelse för den, som
hade till åliggande att med uppmärksamhet ständigt följa förhållanden,
hvilka inverkade på vederhäftigheten hos dem, som vore för lånen
ansvariga. I nu berörda hänseenden syntes icke finnas någon motsvarighet
beträffande de juridiska biträden hos vissa andra centrala ämbetsverk,
om hvilka löneregleringskommittén erinrat. Den betydliga lånerörelse,
som numera genom statskontoret förmedlades från de på senaste
tiden tillkomna lånefonderna, torflånefonden, rederilånefonden och
egnahemslånefonden, hade naturligen i hög grad bidragit att öka
ombudsmannens både göromål och ansvar. Särskilt gällde detta om
rederilånen, för hvilka oftast fartygsinteckningar och försäkringspoliser
läge såsom säkerhet. Bevakandet af dessa senare, hvilka till stort
antal förekomme, vore en detalj, som kräfde ständig uppmärksamhet
å ombudsmannens sida. De under statskontorets förvaltning ställda
fonder af olika slag representerade numera ett värde af inemot 90,000,000
kronor; och det vore ju tydligt, att endast den årliga kapitaltillväxt,
flertalet af dessa fonder kunde genom ränteafkastning påräkna, skulle
göra äfven ombudsmannens bestyr alltmera omfattande.

Till åskådliggörande af den ökning, ombudsmansgöromålen under
de senaste åren undergått, har statskontoret hänvisat till följande från
ombudsmansexpeditionen lämnade uppgift:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

35

Antal

D—ä—

r—a—f

Afgifna större

År.

diarie-

förda

ärenden.

remisser u
skuldebref
samt andra
låne- och
säkerliets-handlingar

lag-söknings -och

krafmål.

kon-

kurser.

besvärs-

mål.

odlings-

låne-

utslag.

diverse.

aflåtna skri-velser enligt
registratur
och kopiebok.

1900......

264

73

50

3

7

15

116

omkr. 150

1905......

403

125

45

10

6

40

177

„ 310

1906 till
1 /

/II ......

431

181

39

2

5

23

186

„ 390

Då denna ökning af göromålen ock den lifligare beröring med
allmänheten, som den utvidgade lånerörelsen fört med sig, kvar för sig
påkallade ombudsmannens närvaro å tjänsterummet i vida högre grad
än tillförne, förelåge, anför statskontoret vidare, äfven härutinnan en
anledning att åt ombudsmannen bereda den fasta ställning och större
aflöning, som af de förändrade förhållandena betingades. Med hänsyn
till göromålens beskaffenhet och omfång samt de större kompetensfordringar,
som syntes böra ställas å denne tjänsteman, borde ombudsmanstjänsten,
då den uppfördes å ordinarie stat, hänföras till andra graden.

Beträffande sättet för ombudsmannens aflöning har statskontoret
tänkt sig, att denna fortfarande såsom hittills skulle utgå af fondmedel,
och föreslagit, att i sådant hänseende skulle anlitas till större
delen Längmanska donationsfonden och i öfrigt manufakturförlagslånefonden,
i hvilken händelse — i öfverensstämmelse med hvad i liknande
hänseende vore fallet med anslaget till kommmerskollegium — det anslag,
som komme att å riksstaten för statskontoret anvisas, kunde minskas
med ett mot ombudsmannens aflöning svarande belopp.

Sant är, att statskontorets fondförvaltning under senare år erhållit
en långt större omfattning än tillförne och tenderar att äfven
fortfarande växa. Gifvet är ock, att i följd däraf ombudsmannens göromål,
hvilka utan tvifvel äro af beskaffenhet att kräfva stor vaksamhet,
noggrannhet och duglighet hos tjänstens utöfvare, icke oväsentligt
ökats. Om det ock på grund häraf och i anseende till den alltjämt
fortgående ökningen i de med fondförvaltningen förenade bestyren säkerligen
lärer vara en tidsfråga, när ombudsmansbefattningen bör uppföras å
ordinarie stat, har jag dock icke funnit mig öfvertygad, att de till befattningen
hörande göromål redan nu nått den utveckling, att desamma
taga en persons tid och arbetskraft i anspråk i den grad, att

Departements chefen.

36

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 100.

befattningen nu bör förändras till ordinarie med den aflöning, statskontoret
föreslagit; och att åter uppföra befattningen såsom en ordinarie
tjänst i lägre lönegrad synes, på skäl statskontoret angifvit,
knappast vara lämpligt. Med hänsyn till den afsevärda ökning i ombudsmannens
göromål, som numera inträdt, anser jag emellertid en
höjning af det ifrågavarande tjänsteman tillkommande arfvode, hvilket
torde fortfarande som hittills lämpligen kunna utgå af fondmedlen,
fullt motiverad. Dock synes mig detta arfvode för närvarande böra
stanna vid ett belopp, åtskilligt understigande den aflöning, jag för
andra gradens tjänstemän ämnar föreslå. Afgörandet af denna fråga
torde emellertid lämpligen böra anstå, till dess ny lönereglering för
statskontoret i öfrigt definitivt beslutats.

Fast anställda I detta sammanhang anhåller jag få omförmäla en fråga, hvilken

skrifiitraden. äfven ''berör löneregleringen för statskontoret.

I skrifvelse den 23 maj 1906 har Riksdagen, med anledning af en
inom densamma väckt motion, anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, huruvida och i hvilken mån personer, som vore
hos statens ämbetsverk och myndigheter på ett stadigvarande sätt sysselsatta
med skrifgöromål och dylika sysslor, måtte kunna erhålla någon
fastare anställning, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
denna utredning kunde föranleda. I berörda skrifvelse har Riksdagen
tillika framhållit, att det vid bedömande af förevarande fråga
gällde att bestämma, i hvilken utsträckning ifrågavarande biträden
borde anses fylla en ordinarie uppgift inom de särskilda ämbetsverken,
äfvensom att tillse, i hvad mån de svårigheter, som vid ordnandet af
hithörande förhållanden mötte i följd af bestående olikheter i sättet
för ifrågavarande biträdens aflöning, måtte kunna öfvervinnas.

Öfver Riksdagens berörda framställning hafva samtliga centrala
ämbetsverk och myndigheter äfvensom samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitlen hvar för sig afgifvit infordrade underdåniga
utlåtanden.

Af de inkomna yttrandena framgår, att hos nästan alla centrala
ämbetsverk äfvensom hos de flesta länsstyrelserna finnas till större eller
mindre antal hos olika myndigheter anställda stadigvarande extra biträden
för bestridande af sådana göromål, som i Riksdagens skrifvelse
åsyftas, men att dessa biträden, hvilka nästan uteslutande utgöras af
kvinnor, för närvarande inom olika verk aflönas på mycket olika sätt.

De af ämbetsverken framställda förslag för beredande af en fastare,
mera tryggad anställning i statens tjänst för ifrågavarande biträden

37

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

visade sig ock vara af mycket växlande natur, i det att enligt somligas
mening dessa biträden borde erhålla anställning, i hufvudsak lika den,
som tillkommer ordinarie tjänstemän i statens tjänst, med aflöning i
form af lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg, medan åter andra
ansett, att ifrågavarande syfte borde på annat sätt tillgodoses.

Med hänsyn till de vidt skiftande meningar och förslag till lösning
af berörda fråga, som af de olika ämbetsverken framställts samt
behofvet af ytterligare utredning i vissa hänseenden, innan densamma
företoges till afgörande, har Kungl. Maj:t vid underdånig anmälan af
ärendet den 22 nästlidne februari funnit nödigt öfverlämna handlingarna
i ärendet till löneregleringskommittén med uppdrag att däri
afgifva yttrande och förslag.

Ehuru det varit min lifliga önskan att redan nu kunna, såvidt Departement!-statskontoret angår, framlägga förslag till ordnande af ifrågavarande, chefenenligt
min tanke synnerligen behjärtansvärda angelägenhet, finner jag
mig därför nödgad att därifrån för närvarande afstå.

Fastän förslag i omförmälda hänseende alltså icke lärer kunna
föreläggas innevarande års Riksdag, bör detta gifvetvis icke utgöra
hinder för verkställande af reglering af löneförhållandena vid ämbets•verket
i öfrigt. Ty, äfven om vid slutlig pröfning, i hvad statskontoret
angår, af frågan om förenämnda biträdens ställning och aflöningsförmåner
det skulle befinnas lämpligt att, på sätt nämnda ämbetsverk
hemställt, därstädes inrätta en eller flera ordinarie tjänstebefattningar
med hufvudsakligen de åligganden, som nu utföras af sådana biträden,
hvarom här är fråga, torde detta icke komma att utöfva annan inverkan
å statskontorets lönestat i öfriga delar än i fråga om beloppet
af det för ämbetsverket i allt fall behöfliga anslag till vikariat, renskrifning,
flitpenningar och extra biträden.

Hos statskontoret äro enligt gällande stat anställda en förste Vaktutjänu.
vaktmästare och sex vaktmästare, hvarjämte hos ämbetsverket tjänstgöra
en del extra ordinarie vaktbetjänte.

Löneregleringskommittén har, med erinran att vaktmästarpersonalen
hos kammarkollegium äfvensom hos kammarrätten — hvilka
ämbetsverk båda hade sina lokaler förlagda till skilda våningar och,
hvad kammarkollegium anginge, till och med till olika byggnader —
af kommittén föreslagits, beträffande hvartdera ämbetsverket, till
en förste vaktmästare och fyra vaktmästare, ansett, att vaktmästarnas
antal i statskontoret borde kunna utan olägenhet minskas med

38

Departements chefen.

Allmänna
aflöningsvillkor
77i. m.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition No 100.

en, ocli därför hemställt, att vaktbetjäntpersonalen därstädes måtte bestämmas
till en förste vaktmästare samt fem vaktmästare.

I detta afseende har den ledamot af statskontoret, som af Kungl.
Maj:t förordnats att vid behandlingen af frågan om löneförhållandena
m. m. vid detta ämbetsverk deltaga i kommitténs öfverläggningar,
erinrat, bland annat, att en af de ordinarie vaktbetjänte toges i anspråk
nästan uteslutande för uppehållande af kommunikationen med riksbanken
och en annan för handräckning åt stämpelkassören, att en tredje
hade sin tjänstgöringstid förlagd till de delar af dygnet, då statskontorets
ämbetslokal eljest skulle vara utan tillsyn, samt att äfven vaktmästargöromålen
högst betydligt ökats sedan den tid, då det nuvarande
antalet vaktmästare bestämdes, eller år 1876.

Med instämmande häri har statskontoret i sitt underdåniga utlåtande
öfver kommitténs förslag härutinnan anfört, att sex ordinarie
vaktmästare, förutom förste vaktmästaren, vore för ämbetsverket behöfliga
och därför hemställt, att kommitténs berörda förslag måtte
lämnas utan afseende.

Med afseende å hvad sålunda från statskontorets sida anförts och då,
såsom ämbetsverkets representant inom kommittén påpekat, vaktmästargöromålen
inom statskontoret af flera anledningar äro jämförelsevis mera
omfattande än inom åtskilliga andra, med statskontoret eljest jämförliga
verk, anser jag mig ej kunna biträda kommitténs förslag om indragning
af en utaf de nuvarande vaktmästarbefattningarna vid ämbetsverket.

Löneregleringskommittén, som funnit en förhöjning af de nu utgående
aflöningarna till personalen vid de centrala ämbetsverken af
förhållandena påkallad, har emellertid ställt sitt därutinnan afgifna
förslag i nära samband med vissa af kommittén såsom önskvärda ansedda
förändrade villkor och förutsättningar för en dylik reglering och såsom
skäl för de föreslagna löneförhöjningarna särskildt åberopat sina i nyssnämnda
hänseende framställda förslag. Innan jag därför öfvergår till
frågan om aflöningsförmånerna, anser jag mig höra upptaga frågan om
aflöningsvillkoren i de delar, jag funnit dessa påkalla särskildt yttrande
från min sida.

Redan i sitt allmänna principbetänkande angående allmänna förutsättningar
och grunder för en reglering af löneförhållandena m. m.
inom de centrala ämbetsverken har kommittén med förbehåll af jämkning
för särskilda verk, där sådan kunde anses af omständigheterna
påkallad, framställt förslag till allmänna villkor för åtnjutande inom
de centrala ämbetsverken i allmänhet af de med ordinarie befattning

39

Kungl. Maj:ts A åd. Proposition N:o 100.

förenade aflöningsförmåner, hvilket förslag i vissa delar afviker från de
i enahanda hänseende nu gällande bestämmelser, och har kommittén
hemställt, att samma villkor måtte vinna tillämpning jämväl i fråga
om statskontoret.

Kommittén har i nu ifrågavarande hänseende till en början
föreslagit,

att innehafvare af ordinäre befattning i vederbörande ämbetsverk
skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande
förändrad organisation af ämbetsverket eller dess särskilda
afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant
hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen
så förändras, att detsamma ej längre kan såsom
själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande
ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk,
vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning
han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta
de med befattningen förenade göromål eller tjänstgöra i det verk,
till hvilket göromålen öfverlämnas.

Berörda bestämmelse, hvilken emellertid icke skulle äga tillämpning
å rikets hofrätter, skiljer sig från nu i allmänhet gällande, motsvarande
föreskrift därutinnan, att ordinarie tjänstinnehafvare skulle
förklaras pliktig att eventuellt öfvergå till annat ämbetsverk icke
blott ifall det ämbetsverk, där han är anställd, i följd af ändrad organisation
icke längre kan anses såsom själfständigt ämbetsverk utan
äfven ifall endast en del af de göromål, som tillhöra det senare verket
öfverflyttas till annat ämbetsverk.

Mot kommitténs förslag i denna del har jag icke funnit annat
att erinra, än att, då det i fall, sådant som det sist omförmälda, bör
ligga i Kungl. Maj:ts hand att afgöra, under hvilka förutsättningar en
dylik öfvergång bör ifrågakomma, tjänstinnehafvares skyldighet i sådant
hänseende bör göras beroende af Kungl. Maj:ts därom meddelade förordnande.

I fråga om rätten för ordinarie tjänstinnehafvare att med sin
tjänst förena annan befattning eller uppdrag har kommittén föreslagit
följande bestämmelser, hvilka enligt kommitténs mening borde gälla
äfven beträffande ordinarie befattningar i rikets hofrätter, nämligen

att med ordinarie befattning i vederbörande ämbetsverk
icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

stat eller amanuens- eller därmed jämförlig biträdesbefattning i
statens, Riksdagens eller kommuns verk; samt

att med ordinarie befattning i vederbörande ämbetsverk
ej keller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot
i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:t
oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej i särskilda
fall, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår
innehafvare af annan befattning, ämbetsverket, på grund af förekommande
omständigheter och efter pröfning, att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt å
tjänstgöringen i ämbetsverket, finner sådant uppdrag eller sådan
tjänstebefattning kunna få tills vidare bibehållas eller mottagas.

Äfven enligt de för de centrala ämbetsverken nu gällande aflöningsvillkor
är i regel föreskrifvet, att med ordinarie tjänstebefattning
i sådant verk icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller
kommuns stat. Enligt hvad den af löneregleringskommittén lämnade
utredning rörande tillkomsten af berörda föreskrift gifver vid handen,
torde ock därmed hafva åsyftats meddelande af ovillkorligt förbud i
berörda hänseende. Däremot gäller beträffande förening af ordinarie
befattning med »annan tjänstebefattning» — således sådan, som icke finnes
uppförd å rikets, Riksdagens eller kommuns stat — i allmänhet endast,
att dylik förening icke må äga rum, med mindre den andra tjänstebefattningen
befinnes icke vara hinderlig för tjänstgöringen i det ämbetsverk,
där den ordinarie tjänsten finnes.

I enlighet härmed är ock numera i nådiga kungörelsen den 3
december 1897 föreskrifvet, att tjänsteman, som önskar med innehafvande
ämbete eller tjänst förena annan tjänstebefattning, för hvilken lön eller
arfvode erhålles, skall därtill skriftligen begära tillstånd, chef för
verk eller stat hos Kungl. Maj:t, ledamot i kollegium eller annat
ämbetsverk hos verkets chef samt annan ämbets- eller tjänsteman hos
den myndighet, under hvilken han lyder.

Beträffande förenande med ordinarie tjänstebefattning af sådana
uppdrag hos verk eller bolag, som af kommittén åsyftas, finnes nu icke
några generellt gällande föreskrifter meddelade.

Vid upprepade tillfällen under senare år har emellertid Riksdagen
i sammanhang med fastställande af nya eller förändrade lönestater för
vissa verk eller kårer visserligen i nu förevarande hänseende godkänt

41

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 100.

bestämmelser af enahanda innehåll som dem, hvilka, enligt hvad nyss
nämnts, hittills i förevarande hänseende i allmänhet varit gällande,
men därvid tillika uttalat den uppfattning, att äfven af den lydelse,
dessa bestämmelser sålunda erhållit, enligt Riksdagens åsikt framginge,
att stadigvarande eller regelbundet återkommande aflönadt uppdrag,
som af bolag lämnades, icke borde få af tjänsteman mottagas, med
mindre samma uppdrag befunnes vid pröfning i vederbörlig ordning
icke vara för tjänstgöringen hinderlig!. Genom dessa sina uttalanden
har Riksdagen sålunda velat gifva uttryck åt den mening, att uppdrag,,
hvarom nyss nämnts, böra hänföras under det i nu gällande aflöningsvillkor
förekommande uttrycket »annan tjänstebefattning».

Den, enligt hvad nyss nämnts, redan nu i allmänhet gällande
grundsatsen, att ordinarie statstjänst i centralt ämbetsverk icke må
förenas med annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, torde
som regel fortfarande böra upprätthållas, något som gifvetvis ej behöfver
hindra, att vid fastställande af lönestater för de särskilda ämbetsverken
undantag från regeln må kunna medgifvas i fråga om tjänster,
där sådant må finnas påkalladt. Beträffande statskontoret synes emellertid
ingen anledning föreligga till dylikt undantag.

Hvad angår det af kommittén föreslagna förbudet att med ordinarie
tjänst i centralt ämbetsverk förena amanuens- eller därmed jämförlig
biträdesbefattning i statens, Riksdagens eller kommuns tjänst,
synes mig en sådan föreskrift gå längre än behöfligt kan anses vara.
Visserligen är sant, att, på sätt kommittén framhållit, äfven en amanuenseller
biträdesbefattning af det slag, hvarom här är fråga, oftast tager
sin innehafvares tid och arbete så pass mycket i anspråk, att en förening
däraf med ordinarie statstjänst icke kan anses lämplig. Men å
andra sidan förekommer, såsom statskontoret äfven erinrat, ej sällan,
att åtskilliga sådana befattningar, hvarom här är fråga, äro af den
beskaffenhet, att det därmed förenade arbetet mycket väl kan förläggas
till sådana tider af dagen, då det ordinarie arbetet å tjänsterummet
afslutats, och detta äfven ifall den reguljära arbetstiden, på sätt kommittén
tänkt sig, utsträckes utöfver hvad nu inom åtskilliga ämbetsverk
synes vara fallet, eller att desamma taga sina innehafvare i anspråk
endast en eller annan dag under veckan och å tider af dagen, som
dessa själfva efter egna förhållanden kunna fritt välja. I dylika fall
synes det för sådana tjänstinnehafvare, hvilkas arbete på grund af dess
natur måste förläggas uteslutande eller hufvudsakligen till tjänsterummet
— och detta torde särskildt i vissa ämbetsverk och bland dem statsBih.
till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 6

42

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 100.

kontoret, som ju här närmast är i fråga, i ganska stor utsträckning
gälla om första gradens tjänstemän — icke böra förefinnas något hinder
att åtaga sig äfven en dylik befattning, naturligen efter föregången
vederbörlig pröfning, att den ordinarie tjänstens behöriga skötande
däraf ej varder i någon mån lidande.

Någon gång inträffar äfven, åtminstone inom ett eller annat mindre
ämbetsverk, att där förekommande göromål, hvilka för deras behöriga
skötande oundgängligen kräfva en ordinarie tjänsteman med viss utbildning
eller vissa särskilda förutsättningar, likväl icke äro af den
omfattning eller af den art, att desamma helt eller uteslutande behöfva
taga sin innehafvares tid och arbetskrafter i anspråk i samma utsträckning,
som för öfriga tjänstinnehafvare i allmänhet är fallet, och
icke heller sådana, att därmed kunna eller ens lämpligen böra förenas
andra göromål inom ämbetsverket; och att i dylika fall förvägra den
ifrågavarande tjänstemannen att åtaga sig jämväl en annan befattning
af förevarande slag, äfven ifall denna utan ringaste svårighet kan af
honom vid sidan af den ordinarie befattningen skötas, synes icke vara
lämpligt eller erforderligt.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts, synes mig ett ovillkorligt
förbud i nu förevarande afseende icke böra meddelas, utan fasthellre
därutinnan nu gällande bestämmelser bibehållas i hufvudsak
oförändrade.

Som nämndt, har kommittén vidare föreslagit, att med ordinarie
tjänstebefattning i centralt ämbetsverk icke heller skulle få annat än i
särskilda fall och på grund af förekommande omständigheter förenas
vare sig uppdrag såsom ordförande eller . ledamot i styrelse för verk
eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit
såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i
sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag
som helst.

Äfven härutinnan synes mig kommitténs förslag vara alltför vidtgående.
Visserligen kräfver man, och utan tvifvel med rätta, att en
statens ämbets- eller tjänsteman i främsta rummet ägnar sitt intresse,
sin tid och sina krafter åt statstjänsten, och att han, där så erfordras,
sätter in hela sin arbetskraft på tjänstens skötande. Detta har ock,
som nämndt, föranledt vissa inskränkande bestämmelser i fråga om
ordinarie tjänstemans rätt att åtaga sig andra tjänstebefattningar.
Förnekas kan ju heller icke, att till förekommande af missbruk i de
hänseenden, kommittén berört, särskilda föreskrifter må finnas behöfliga
äfven i fråga om tjänstemans rätt att åtaga sig sådant uppdrag hos

43

Kungl. Maj-As Nåd. Proposition N:o 100.

verk eller bolag, hvarom nyss talats. Men att, såsom kommittén
föreslagit, drifva inskränkningen ända därhän, att medgifvande till
ett dylikt åtagande icke skulle få lämnas annat än i undantagsfall,
på grund af särskilda förekommande omständigheter, synes vara att
gå utöfver hvad som kan anses billigt eller lämpligt. Tydligt är nämligen,
att statens tjänstebefattningar alltid måste inrättas med hänsyn
till den duglighet och arbetskraft, som i allmänhet kan hos tjänstinnehafvaren
förutsättas, men att å andra sidan förutsättningarna hos
de individer, åt hvilka dessa befattningar anförtros, naturligen äro
ytterst olika. Medan sålunda den ene på grund af sin större begåfning
och arbetskraft utan svårighet kan medhinna att på ett i bästa mening
mönstergillt sätt sköta sin tjänst och ändock kan hafva åtskillig tid
öfrig för andra sysselsättningar, tager däremot en motsvarande befattning
för en annan så godt som hela hans tid och arbetskraft i anspråk.
Vid sådant förhållande synes det, på sätt de ämbetsverk,
hvilka haft tillfälle yttra sig öfver kommittéförslaget, ock framhållit,
vara en öfverdrifven och obillig fordran, att statens ämbets- och tjänstemän
skulle så godt som undantagslöst förhindras från att, äfven där
detta icke med fog kan sägas lägga något som helst hinder i vägen
för statstjänstens behöriga skötande, ägna någon tid äfven åt sysselsättningar,
hvarom nu är fråga, helst ett uppdrag af den beskaffenhet,
som här är i fråga, i regel icke kräfver något som helst tidsödande
arbete och det åsyftade förbudet ju i allt fall icke skulle hindra honom
att syssla med andra enskilda uppdrag af hvarjehanda slag, hvilka
måhända i långt högre grad än de förra toge hans tid och intresse
i anspråk. Kommittén har visserligen åt den förevarande bestämmelsen
gifvit en sådan formulering, att undantag från regeln skulle i särskilda
fall, på grund af förekommande omständigheter, kunna medgifvas,
men en dylik undantagsbestämmelse skulle dock helt visst i tillämpningen
mången gång leda till eller i hvarje fall framstå såsom en obillighet
och orättvisa. Om t. ex. en tjänsteman med ett mera afsevärdt belopp
är såsom delägare direkt intresserad i ett sådant företag, som här åsyftas,
skulle —• enligt hvad kommittén i sina motiv antyder — detta kunna utgöra
ett skäl till undantag från den ifrågavarande bestämmelsen. Ifall åter
en annan ämbetsman, som visserligen icke befinner sig i en dylik belägenhet
men sköter sitt ämbete med synnerlig duglighet och raskhet
och därför utan ringaste men för statstjänsten skulle kunna utan svårighet
medhinna att fullgöra äfven ett honom erbjudet uppdrag af nu
ifrågavarande beskaffenhet och väl är i behof af den inkomstfyllnad,
han därigenom kan bereda sig, skulle detta måhända ändock förnekas

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

honom. Möjligen vill man häremot invända, att det ligger i den
myndighets hand, som skulle hafva att pröfva, huruvida det begärda
tillståndet borde beviljas eller icke, att taga i betraktande alla på
frågan inverkande omständigheter och äfven i ett fall af den beskaffenhet,
jag senast angifvit, bevilja detsamma. Härpå vill jag emellertid
svara, dels att pröfningen af en dylik framställning icke alltid skulle
och väl icke heller alltid lämpligen kan tillkomma en och samma myndighet,
i följd hvaraf olika tolkningar icke äro uteslutna, dels att,
ifall undantagsbestämmelsen är afsedd att vinna tillämpning äfven i
fall af nyssnämnda beskaffenhet, åt förbudet uppenbarligen gifvits
en vidsträcktare affattning än hvad förhållandena verkligen kunna
anses kräfva.

Äfven ur åtskilliga andra synpunkter synes mig kommitténs förslag
gå längre än nödigt eller lämpligt kan anses vara. Dels synes
det mig nämligen icke vara obetingadt nyttigt för tjänstemännens utbildning,
att dessa alltför mycket utestängas från deltagande äfven i det
praktiska lifvets företeelser, dels torde man icke helt och hållet böra
förbise, att staten icke är ensam herre öfver arbetsmarknaden utan
tvärtom, numera i långt högre grad än förr, vid förvärfvandet af
dugande arbetskrafter är utsatt för en ganska kännbar konkurrens från
andra samhällets arbetsfält, hvilka erbjuda långt större ekonomiska fördelar
än statstjänsten i allmänhet skänker; och ögonskenligt är, att i mån
som samhällets ekonomiska utveckling fortskrider, denna konkurrens
kommer att göra sig än kännbarare. Med hänsyn särskildt till sistberörda
förhållande synes det mig därför knappast vara med statens
intresse förenligt att i större mån än förhållandena det verkligen
kräfva kringskära möjligheterna för statens ämbets- och tjänstemän
att vid sidan af statstjänsten förvärfva sig någon biinkomst utöfver
den tjänsten gifver. Därest man härvid går alltför långt, synes mig
nämligen med skäl kunna befaras, att, om än icke till en början, så
efter hand, sedan verkningarna af dylika bestämmelser hunnit mera
tydligt framträda, de mera dugande förmågorna komma att mera allmänt
föredraga att ägna sig åt andra lefnadsbanor, där väsentligt större
ekonomiska fördelar erbjudas.

Med hvad jag nu yttrat vill jag, såsom redan förut antydts, naturligen
ingalunda hafva förnekat, att missbruk i förevarande afseende kunna
förekomma och äfven förekommit samt att därför särskilda bestämmelser
till förebyggande häraf äro af nöden. I själfva verket torde icke heller
de uttalanden, som inom Riksdagen i ifrågavarande ämne förekommit
och hvilka föranledt kommitténs ifrågavarande förslag, åsyftat annat än

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

att hindra dylika missbruk. Detta framgår, bland annat, af Riksdagens
förenämnda uttalande år 1902, då Riksdagen, som nämndt, första gången
gjorde gällande den åsikt, att under uttrycket »annan tjänstebefattning»
borde anses vara innefattadt äfven stadigvarande eller regelbundet återkommande
aflönadt uppdrag, som af bolag lämnades.

För åstadkommande af den kontroll mot missbruk i berörda hänseende,
som är erforderlig, torde det ock vara fullt tillräckligt att, på
sätt Riksdagens vid nyssberörda likasom ock vid flera följande tillfällen
därutinnan fattade beslut synas åsyfta, föreskrift meddelas, att tillstånd
till mottagande af uppdrag af ifrågavarande beskaffenhet skall hos vederbörande
myndighet begäras samt att dylikt tillstånd ej må meddelas,
med mindre uppdraget icke finnes vara för tjänstgöringen hinderligt.
Därjämte synes billigheten fordra, att, ifall tjänstinnehafvare redan vid
en ny lönereglerings ikraftträdande innehar uppdrag, hvarom här är
fråga, han må bibehålla detsamma, så länge det icke finnes vara för
tjänsten hinderligt.

Hvad nu blifvit sagdt om uppdrag såsom ordförande och styrelseledamot
i verk eller bolag af nu ifrågavarande beskaffenhet synes jämväl
höra gälla i fråga om tjänstebefattning hos sådant verk eller bolag
likasom om hvarje annan tjänstebefattning än sådan, som finnes uppförd
å rikets, Riksdagens eller kommunens stat.

Till vinnande af större likformighet i pröfningen af hithörande
frågor synes det emellertid, på sätt kommittén föreslagit, vara lämpligt,
att berörda pröfning icke blott i hvad afser chefer utan äfven ledamöter
i centrala ämbetsverk öfverlämnas till Kung], Maj:t, hvaremot
beträffande öfriga tjänstemän samma pröfning torde höra tillkomma
det ämbetsverk, där vederbörande tjänsteman finnes anställd.

Bland de i öfrigt i allmänhet föreslagna aflöningsvillkor har
kommittén upptagit, bland annat, jämväl att innehafvare af ordinarie
befattning i vederbörande ämbetsverk skulle, då han uppnått 65 lefnadsoch
minst 35 tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom
pension, dock ej i något fall till högre belopp än 6,000 kronor, från
befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller ämbetsverket, om det tillkomme
detsamma att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i
befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde
finnas villig att i densamma kvarstå.

Därest det af Kungl. Maj:t genom nådig proposition den 12 sistlidne
januari för Riksdagen framlagda förslag till lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension varder af Riksdagen antaget, torde

Utsträckning
af arbetstiden
å tjänsterummet.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

emellertid, då bestämmelser i nämnda hänseenden influtit i lagen, bland
de aflöningsvillkor, som i nu förevarande sammanhang böra till fastställande
förekomma, därutinnan en hänvisning till omförmälda lag
göra tillfyllest.

Vidare är bland de i kommitténs förslag angifna villkor upptaget,
att den, som tillträdde den nya aflöningsstaten, skulle vara skyldig
underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunde varda stadgade, en föreskrift, som, därest nyss omförmälda lag
antages, gifvetvis bör utgå.

I fråga om de af kommittén föreslagna aflöningsvillkoren i öfrigt
har jag — under uttryckligt betonande, att detta mitt uttalande endast
gäller statskontoret — icke funnit anledning till erinran af beskaffenhet
att behöfva särskildt omförmälas.

I sammanhang med frågan om de allmänna aflöningsvillkor, som
borde för de centrala ämbetsverken föreslås, har kommittén jämväl
tagit under öfvervägande frågan, huruvida icke för personalen inom
dessa verk arbetsprodukten borde kunna väsentligt stegras genom en
utsträckning af arbetstiden, och har kommittén därvid såsom sin uppfattning
uttalat, att den tid, som af personalen inom de centrala ämbetsverken
för närvarande ägnas åt statstjänsten, icke i allmänhet är att
anse såsom tillfyllestgörande. Kommittén har därför ansett sig böra
såsom en allmän förutsättning för de löneregleringsförslag, som af kommittén
komma att afgifvas för de centrala ämbetsverken, antaga, att
för dessa i allmänhet borde stadgas, att samtliga ordinarie tjänstemän
och betjänte skola, där ej för särskilda fall undantag, efter pröfning,
medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje
söckendag.

För ett rätt bedömande af denna fråga torde det vara nödigt
att för sig klargöra dels beskaffenheten af den verksamhet, som tillhör
hvarje särskildt ämbetsverk, dels ock karaktären af de särskilda tjänstebefattningarna
inom dessa verk. Därvid framstår till en början, att
vissa ämbetsverk, såsom t. ex. järnvägs- och telegrafstyrelserna, eller
hvad jag vill kalla kommunikationsverken, hafva en från de öfriga
väsentligen olika uppgift sig förelagd, i det att desamma öfvervägande
äro att förlikna vid industriella affärsföretag, som för sitt skötande
kräfva helt andra metoder än dem, som gälla för öfriga ämbetsverk i
allmänhet. Inom de förra bestå nämligen göromålen, äfven för tjänstemännen
i de högre graderna, hufvudsakligen i handläggning af rent
praktiska ärenden, bestående dels i organiserandet och ledandet af arbetet

47

Kungl. Maj it $ Nåd. Proposition N:o 100.

för den störa underlydande personalen, dels i löpande korrespondens
med distriktsförvaltningarna och andra myndigheter, samt af hjälpande
af andra likartade ärenden af rent löpande natur. Beträffande dessa
eller med dem likartade verk ligger det därför i sakens natur, att det
hufvudsakliga, om icke allt det med tjänsten förenade arbetet bäst
utföres å tjänsterummen. Beträffande den inom dylika verk anställda
personalen torde därför det af kommittén uttalade önskemålet om en
arbetstid å tjänsterummet af den utsträckning, kommittén angifvit,
ingalunda anses öfverdrifven. Snarare torde den, med hänsyn till den
delvis rörliga och omväxlande sysselsättning, som här äfven inom styrelseverken
förekommer, kunna utan men för arbetsresultatet än ytterligare
därutöfver utsträckas.

Det stora flertalet centrala ämbetsverk hafva däremot en helt
annan uppgift inom förvaltningen än de nyss omförmälda grupper af
ämbetsverk. De flesta af dessa verk hafva nämligen — där de icke rent
af helt eller delvis hafva egenskap af domstol — i allmänhet att utöfva
tillsyn öfver rätta tillämpningen af de lagar, författningar och
andra allmänna föreskrifter, som röra en eller flera enligt vissa grunder
på förhand ordnade förvaltningsgrenar, att följa utvecklingen inom
dithörande områden, att afgifva de utlåtanden och förslag, som dåra!
påkallas eller eljest kunna ifrågakomma, o. s. v. Deras verksamhet är
sålunda i allmänhet af öfvervägande teoretisk art. Äfven inom dessa
ämbetsverk framträder emellertid en bestämd skillnad i arten af det
arbete, som åligger olika grupper af de inom ämbetsverken anställda
ämbetsmännen. En del af dessa tjänstemän hafva hufvudsakligen till
uppgift att mottaga och diarieföra inkommande mål och handlingar,
att verkställa nödiga anteckningar rörande ärendenas behandling och
gång etc. samt att i sammanhang härmed direkt betjäna allmänheten.
Hit höra registratorer, aktuarier och dylika tjänstemän äfvensom,
exempelvis, i statskontoret räntmästaren, som ju har att direkt tillhandagå
allmänheten med utbetalning af medel, o. s. v. Nu omförmälda tjänstemän
måste gifvetvis på grund af sakens egen natur i regel uteslutande
eller så godt som uteslutande förlägga sitt arbete till tjänsterummet.
Detsamma gäller i hufvudsak äfven om en ganska stor grupp andra
tjänstemän, nämligen en god del af första gradens och inom vissa verk
äfven en del af andra gradens tjänstemän, hvilkas göromål hufvudsakligen
bestå i bokföring, siffer- och gransknings- eller hvad man kan
kalla revisionsarbete in. m. dylikt. Det arbete, som åligger öfriga
tjänstemän, eller i allmänhet dem, som tillhöra tredje och delvis äfven
dem, som tillhöra andra graden, är däremot af en väsentligt annan

48

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o WO.

karaktär. Dessa hafva nämligen till uppgift, förutom af hjälpande af
mindre, löpande ärenden, hvilket emellertid ofta och särskildt i vissa
verk utgör endast en jämförelsevis ringa del af arbetet, samt att
verkställa erforderlig föredragning, hvilket naturligen måste ske å
tjänsterummet, hufvudsakligen att till föredragning bereda inkomna mål
och ärenden, att för sådant ändamål studera handlingar och författningar
m. m. och afgifva förslag till beslut eller yttrande, att uppsätta
eller justera ämbetsverkets beslut eller utlåtande m. m. dylikt. I viss
mån har äfven det arbete, som åligger vissa första gradens tjänstemän,
en liknande karaktär, för så vidt nämligen dessas göromål bestå i uppsättande
af protokoll, förslag till utslag och beslut, skrifvelser och utlåtanden
in. m. I regel hafva emellertid hithörande tjänstemän äfven att
ombesörja och i första hand ansvara för expedition och därmed sammanhängande
bestyr, hvilka endast kunna förrättas å tjänsterummet.

Då det nu gäller att på ett ändamålsenligt sätt ordna arbetet
för dessa olika grupper af tjänstemän i nu ifrågavarande ämbetsverk,
är det uppenbart, att, därest man vill vinna ett verkligt godt resultat,
man ej får förlora ur sikte den väsentligen olika beskaffenheten af
deras arbete. Klart är, att i fråga om sådana tjänstemän, hvilka hafva
till uppgift i främsta rummet att mottaga inkommande handlingar
eller eljest direkt betjäna allmänheten, en viss daglig arbetstid å tjänsterummet
bör och måste vara fastställd. I allmänhet torde denna numera
i regel vara bestämd till 4 å 5 timmar dagligen.

Intet hinder synes förefinnas att, i den mån behof däraf verkligen
föreligger, ytterligare utsträcka denna tjänstetid till ungefärligen den
tid, kommittén föreslagit. Detsamma gäller i hufvudsak om andra
tjänstemän, hvilka på grund af arbetets beskaffenhet måste hafva detsamma
uteslutande eller så godt som uteslutande förlagdt till tjänsterummen.
Om dem gäller nämligen i regel, att den tid, som icke
användes å tjänsterummet, icke heller kommer tjänsten eller det allmänna
direkt till godo. I hvad mån en dylik utsträckning lämpligen
bör äga rum, bör dock naturligen alltid föregås af en pröfning af
arbetets art och beskaffenhet vid hvarje särskildt slag af tjänster.

I fråga om öfriga tjänstemän, det vill säga i allmänhet tredje
gradens, äfvensom vissa grupper af tjänstemän inom öfriga grader råder
däremot, som nämndt, i förevarande afseende ett helt annat förhållande
än beträffande de förut omtalade. Visserligen är gifvet, att, i den mån
deras arbete består i afhjälpande af mera löpande ärenden, detta måste
verkställas å tjänsterummen äfvensom att i sådana verk, där de underordnade
tjänstemännens arbete kräfver mera omedelbar ledning och öfver -

49

Knngl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 100.

vakande frän förmännens sida, dessa äfven böra i görligaste män förlägga
sitt arbete till ämbetslokalerna och där såsom regel vara tillstädes
under den del af dagen, som för ämbetsverket i allmänhet utgör
den fastställda normalarbetstiden å tjänsterummet. I den mån emellertid
de nu ifrågavarande tjänstemännens arbete består i göromål af den
beskaffenhet, hvarom jag förut talat, eller beredande af sådana mål och
ärenden till föredragning, Indika kräfva ett mera ingående studium af
dithörande handlingar med mera, samt uppsättande eller justering af
beslut och utlåtanden i dylika mera maktpåliggande ärenden — och detta
torde, hvad flertalet af nu ifrågavarande tjänstemän angår, utgöra den
ojämförligt största anparten af deras arbete — är tydligt, att detta i
regel kräfver ett mera ostördt tankearbete än hvad tjänsterummen
såsom regel medgifva. Vid sådant förhållande och då hvad nyss blifvit
sagdt ingalunda, såsom kommittén synes förmena, kan anses såsom
undantag utan tvärtom beträffande dessa tjänstemän så godt som ständigt
i mer eller mindre grad gör sig gällande, kan det uppenbarligen
icke vara lämpligt eller klokt att genom en, på sätt kommittén föreslagit,
reglementerad arbetstid å ämbetslokalen regelbinda ifrågavarande
arbete.

Af hvad som blifvit sagdt torde framgå, att det vid ordnande
af hithörande förhållanden måste tagas hänsyn till förhållandena inom
olika ämbetsverk och beskaffenheten af det arbete, som åligger de
särskilda tjänstemännen inom dessa. Att meddela föreskrift om en för
alla ämbetsverk reglementerad arbetstid å tjänsterummen i den utsträckning,
kommittén föreslagit, skulle därför enligt min bestämda
öfvertygelse ingalunda alltid vara till fromma för arbetets resultat —
och det är dock därpå allt ytterst kommer an — eller lända till
verkligt gagn för det allmänna utan snarare ofta nog motverka det
mål, man vill vinna.

Jag kan därför icke biträda kommitténs förslag i denna punkt,
såvidt därmed afses meddelande om en för alla tjänstemän, oberoende
af arten och beskaffenheten af deras sysselsättning, gällande bestämmelse
af det innehåll, kommittén förordat.

Att vid utfärdande af instruktion och arbetsordning för ämbetsverken
emellertid hithörande förhållanden böra göras till föremål för
allvarlig uppmärksamhet, är gifvet. I den mån därvid befinnes, att
tjänstetiden å tjänsterummet bör för vinnande af ett bättre och snabbare
resultat för större eller mindre grupper af tjänstemän och till
äfventyrs möjligen äfven i ett eller annat fall för samtliga tjänstemännen
inom verket utsträckas utöfver hvad nu är fallet, torde ock
Bill. till Bilcsd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 77 Höft. 7

A flåning ssystemet.

Utsträckt
användning
af ålderstillägg.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

de bestämmelser, som i sådant afseende erfordras, helt visst icke komma
att uteblifva.

Hvad särskildt statskontoret beträffar, torde livad jag förut anfört
i fråga om den väsentligen olika beskaffenheten af de särskilda tjänstemannagruppernas
arbete i hufvudsak äfven här äga sin tillämpning,
och en för alla lika bestämmelse beträffande tjänstgöringstiden å tjänsterummen
icke heller där böra meddelas.

Lämpligt synes mig emellertid vara, att i en blifvande arbetsordning
för statskontoret meddelas föreskrift om en reglementerad
arbetstid å tjänsterummen, att såsom regel gälla med afseende å första
gradens äfvensom vissa af andra gradens tjänstemän; och synes mig
denna tid böra fastställas till ungefärligen den tid, kommittén föreslagit,
vederbörande förmän dock förbehållet att efter pröfning i särskilda
fall därifrån medgifva undantag.

De närmare bestämmelser, som i förevarande afseende erfordras,
torde emellertid böra i sammanhang med utfärdande af instruktion och
arbetsordning för ämbetsverket komma under öfvervägande.

Då jag härefter öfvergår till frågan om de aflöningar, som böra vid
eu blifvande ny lönereglering för statskontorets bestämmas, anhåller jag
till en början få erinra, att af de ämbetsverk, som med anledning af nådiga
cirkuläret den 25 oktober 1901 afgifvit underdåniga utlåtanden beträffande
ifrågasatt behof af lönereglering för statens ämbetsverk och
myndigheter, åtskilliga i fråga om formen för aflöningen förordat en
väsentligen utsträckt användning inom aflöningssystemet af principen
om ålderstillägg. Det sålunda ifrågasatta systemet, hvilkets fördelar
redan tidigare framhållits i en af statskommissarien Chr. L. Tenow
afgifven reservation vid statskontorets underdåniga utlåtande den 22
oktober 1901 angående lönereglering för tjänstemän och betjänte vid
de ecklesiastika konsistorierna och sedermera blifvit benämndt det
Tenowska systemet, går hufvudsakligen ut på, att begynnelselönerna vid
tillträdet till ordinarie tjänst skulle sättas relativt låga men genom
ett flertal ålderstillägg efter hand ökas till i jämförelse med begynnelselönerna
tämligen höga belopp.

De skäl, som hufvudsakligen anförts till stöd för detta system,
hvilket uppgifvits hafva vunnit tillämpning i vissa främmande länder,
särskildt Tyskland, hafva af kommittén sammanfattats på följande sätt:

»Vid aflöningarnas bestämmande bör erforderlig hänsyn tagas
därtill, att för den gifte tjänstemannen de nödvändiga lefnadskostnaderna
i regel med årens lopp undergå en synnerligen stark stegring. Likasom
nämligen aflöningen öfver hufvud taget icke bör afpassas efter den

51

Kungl. Ålaj.ts Nåd. Proposition N:o 100.

ogifte tjänstemannens behof, utan tilltagas så högt, att (len sätter
tjänstemannen i stånd att bilda familj, så synes det ock vara riktigt,
att aflöningen, såvidt lämpligen sko kan, bestämmes så, att den motsvarar
familjeförsörjarens behof af inkomster under familjens olika
tidsskeden. Från denna ståndpunkt sedt, är emellertid skillnaden
emellan begynnelse- och slutaflöning nu för ringa. Iledan det sjätte
eller elfte året efter tjänstens tillträdande har nämligen tjänstemannen
efter nuvarande system erhållit det eller de ålderstillägg, hvartill han
kan vara berättigad, och därmed — för så vidt han icke vinner befordran
till högre tjänst — nått gränsen för sina inkomster från
staten. Utgifterna däremot stiga år för år och äro för en familjefader
kännbarast mellan det tionde och tjugonde året efter äktenskapets
ingående. Då den aflöning, staten bereder sin tjänare, sålunda blifver
med årens lopp allt mer otillräcklig för fyllande af lefnadsbeliofven,
tvingas han att på annat sätt fylla bristen och kommer så in på
mångsyssleriets väg. Den knappa aflöningen tillåter honom vidare
icke att afsätta något för kommande dagar och därigenom trygga
framtiden för sig och sin familj. Genom tillämpning däremot af det
nya systemet med dess många, efter ej allt för långa mellantider återkommande
ålderstillägg skall, mena detta systems anhängare, statstjänaren
känna, att staten vårdar sig om honom och tänker på hans
framtid, samt att den belönar hans plikttrohet och hans med hvarje
år ökade erfarenhet och skicklighet, genom hvilket allt han uppmuntras
till oförtröttad verksamhet uteslutande i statens tjänst. Efter
dessa principer äro också aflöningarna afpassade här och där i utlandet,
exempelvis i Tyskland.»

Nämnda system, sådant statskommissarie!! Tenow tänkt sig detsamma
böra inom de centrala ämbetsverken vinna tillämpning, äfvensom
de fördelar, som enligt hans mening däraf böra vara att vinna, hafva
af honom närmare utvecklats, bland annat, i ett afgifvet särskilt
yttrande vid statskontorets underdåniga utlåtande den 22 juni 1905
öfver löneregleringskommitténs betänkande och förslag, och har i nämnda
yttrande, hvilket finnes statskontorets nyssberörda utlåtande bifogadt
och hvartill jag torde få hänvisa, framhållits särskildt, dels att nämnda
system skulle ur statsverkets synpunkt ställa sig betydligt billigare
än det hos oss nu i allmänhet tillämpade aflöningssystemet samt att
genomförandet af förstnämnda system skulle i högre grad än det
nuvarande vara ägnadt att på definitivt sätt afhjälpa den rådande
otillfredsställelsen med de nu utgående aflöningsförmånerna.

Införandet af nämnda system, till hvilket i hufvudsak äfven statskommissarien
Södermark anslutit sig i ett af honom afgifvet yttrande

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100-

vid statskontorets underdåniga utlåtande den 27 maj 1902 i anledning
af förenämnda nådiga cirkulär den 25 oktober 1901, dock med den
modifikation att enligt dennes förslag de af statskommissarien Tenow
föreslagna ålderstilläggen till antalet något mera begränsats och i följd
däraf dels begynnelselönerna något höjts dels slutlönerna något sänkts
i förhållande till hvad det Tenowska förslaget utvisar, har förordats
af armé- och marinförvaltningarna, kommerskollegium och lotsstyrelsen,
hvarjämte kammarkollegium afgifvit alternativt förslag i sådan riktning.

Emot lämpligheten af det sålunda föreslagna förändrade systemet
hafva å andra sidan anförts skäl, hvilka af kommittén sammanfattats
sålunda:

»Grundtanken i det nuvarande aftoningssystemet är, att aftöningsbeloppen
böra afpassas efter göromålens olika omfattning och vikt,
efter de större eller mindre anspråk, som måste ställas å tjänstinnehafvarens
kunskaper, omdöme och duglighet, samt efter det särskilda
ansvar, som hvilar å vissa tjänstinnehafvare. Ålderstilläggen, sådana
de för närvarande utgå, stå icke i strid med denna princip, ty de innebära
en uppmuntran för redan väl utfördt arbete och ett erkännande
af det större värde, som vunnen erfarenhet bör förläna arbetet. Men
om åt ålderstilläggen inrymmes alltför stort inflytande, ligger den fara
nära till hands, att det icke blir tjänsten utan tjänstinnehafvaren,
till hvilken aflöningen i främsta rummet kommer att hänföra sig, och
att åt den på tillfälliga, rent personliga förhållanden beroende ancienniteten
gifves ett inflytande, hvilket svårligen kan försvaras. Vidare
har påpekats, att, då tjänstemannen i allmänhet börjar sin bana med
skulder och når befordran till ordinarie tjänst så sent, att han, där ej
sådant redan skett, då vill bilda familj, det torde för honom vara
angelägnare att vid tiden för denna befordran erhålla en högre lön,
som sätter honom i stånd att betala sina studieskulder samt fullgöra
sin skyldighet såsom familjeförsörjare. Äfven har framhållits, att, enär,
enligt det Tenowska systemet, af de ifrågasatta ålderstilläggen allenast
så många skulle få beräknas såsom grund för pension, att pensionsbeloppen
i hufvudsak blifva bibehållna vid nuvarande storlek, löntagaren
skall, då han nått pensionsåldern och kommit upp till en relativt
hög lön, i och med afgången från tjänsten se sin inkomst så afsevärdt
reducerad, att detta sannolikt skall för honom medföra allvarsamma
bekymmer. Och ändtligen har sagts, att själfva principen i berörda
system är ''demoraliserande, enär den utgör en omyndighetsförklaring
och fastslår tjänstemännens oförmåga att tänka på morgondagen’».

Vid jämförelse af de sålunda för och emot det nya aflöningssystemet
anförda skäl har löneregleringskommittén funnit de senare tyngst vägande.

53

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 100.

»För kommittén» — heter det i dess allmänna principbetänkande
»står det klart, att vid en tjänst af större vikt och ansvar med däraf
betingade högre fordringar å dess innehafvare afiöningen såsom hittills
bör under alla förhållanden vara förmånligare än vid en mindre viktig
och ansvarsfull befattning. Därutinnan brister emellertid det föreslagna
aflöningssystemet, i det att enligt detsamma en högre tjänsteålder i
eu lägre grad kan berättiga till samma aflöning som den, hvilken till
en början bestås tjänsteman i närmast högre grad, understundom till
och med till högre aflöning. Då vidare inom de centrala ämbetsverken,
enligt hvad i det föregående påpekats, medelåldern vid första befordran
till ordinarie tjänst är hög, samt med hänsyn därtill måste ur både
statens och tjänstemannens synpunkt anses önskvärdt, att han, åtminstone
vid tiden för befordran till ordinarie tjänst, kan bilda familj,
talar äfven detta för tillmätande afen relativt hög begynnelselön. På
grund häraf och då genom de ålderstillägg, hvilka redan ingå i nu
gällande aflöningssystem — och hvilka kommittén anser, med viss
jämkning i fråga om första lönegraden, i öfrigt böra bibehållas oförändrade
— är sörjdt därför, att äfven för den, som ej vinner ytterligare
befordran, inkomsterna med tiden icke oväsentligt ökas till
mötande af de, särskildt för familjefadern, med åren stigande utgifterna,
har kommittén funnit sig sakna anledning föreslå utbytande af nu
gällande aflöningssystem för de centrala ämbetsverken emot ett sådant
enligt det Tenowska förslaget.»

För min del hyser jag i likhet med kommittén den uppfattning,

att afiöningen i främsta rummet bör afpassas efter själfva tjänsten och

det därmed förenade ansvar. Äfven en sådan uppfattning utesluter
dock naturligen icke användningen af ålderstillägg i större eller mindre
utsträckning, en anordning som ju ock redan i det nu hos oss tilllämpade
aflöningssystemet allmänneligen kommit till användning, ehuru
icke i den omfattning, som det från vissa håll förordade s. k. Tenowska
systemets förespråkare anse önskvärd.

Förnekas kan heller icke, synes det mig, att å vissa områden en

mera utsträckt användning af idén om ålderstillägg än nu är fallet

kan befinnas lämplig och praktisk. Frågan i hvad man detta bör äga
rum synes mig emellertid väsentligen bero på befordringsförhållandena
inom den kår eller grupp af löntagare, hvars aflöning det gäller att
reglera. Klart är nämligen, att då regleringen afser sådana kategorier
af tjänstemän, hvilka i allmänhet redan vid jämförelsevis unga år erhålla
befordran till ordinarie tjänst, saken härutinnan ställer sig väsentligt
annorlunda än i fråga om sådana grupper af tjänstemän, hvilka
som regel först vid en mera framskriden ålder vinna dylik befordran.

Departements

chefm.

54

Ortstillägg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

Enligt livad den af kommittén härutinnan förebragta utredning
gifver vid handen, kan den ungefärliga medelåldern vid befordran till
ordinarie tjänst inom de centrala ämbetsverken för den därstädes nu
anställda personalen anses utgöra, vid befordran till tjänst af första
graden 37,4 år, af andra graden 41 år och i tredje graden 42.4 år.
Dessa silfror, Indika grunda sig på uppgifter, som af vederbörande
tjänstemän lämnats enligt af kommittén utsända frågeformulär, afse
förhållandena vid början af år 1903. Enligt en mera omfattande undersökning,
som kommittén för jämförelse och kontrollerande af nämnda
uppgifter anställt beträffande en längre tidsperiod, omfattande åren
1902, synas emellertid nämnda medeltalssiffror, synnerligast hvad
de två högre lönegraderna angår, vara snarare för låga än för höga,
Medeltalen i berörda hänseende för sistnämnda period utgjorde nämligen,
enligt hvad berörda undersökning visar, för omförmälda tre löne*
grader respektive 38,o, 43,3 och 45,5 år, eller, hvad tredje graden
angår, om hofrättsråden, bland Indika medeltalssiffran ställt sig åtskilligt
högre, frånräknas, 43,8 år. Med hänsyn till nu omförmälda
förhållanden synes det mig knappast vara lämpligt att beträffande de
centrala ämbetsverken i afsevärdt större utsträckning än nu är fallet
tillämpa systemet med ålderstillägg. Dock torde, på sätt kommittén
föreslagit, någon jämkning i sådan riktning lämpligen kunna och böra
vidtagas i fråga om första gradens tjänstemän, Indika ju i allmänhet
uppnå ordinarie tjänst vid en något tidigare ålder än tjänstemän af
öfriga grader men å andra sidan ock, därest de stanna inom graden,
skäligen höra kunna påräkna en något högre slutlön än hvad med
tillämpning af det nuvarande systemet oförändradt kan antagas
blifva fallet.

En del af de ämbetsverk, Indika med anledning af nådiga
cirkuläret den 25 oktober 1901 afgifvit underdånigt utlåtande, hafva
icke föreslagit någon förändring beträffande det nuvarande systemet
med aflöningens fördelning i lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg.
Andra hafva däremot hemställt om upptagande i aflöningssystemet
af en ny aflöningstitel, kallad hyresbidrag, hvilken skulle utgå
i enahanda ordning, som gäller om lön, men däremot icke tagas i beräkning
vid bestämmande af pension. Detta förslag har omfattats af
nedre justitierevisionen, Svea hofrätt, hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, kammarkollegium, statskontoret, kammarrätten, domänstyrelsen
och lotsstyrelsen.

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 100. 55

Till stöd för en dylik anordning liar anförts dels önskvärdheten
däraf, att eu mera afsevärd del af aflöningsförbättringen måtte få utgå
i form af lön och sålunda äfven under sjukdom komma den ordinarie
tjänstemannen till godo, utan att dock genom dess sammanförande med
själfva lönen löntagarens pension skulle behöfva i samma mån höjas,
dels lämpligheten af att i aflöningssystemet införa ett moment, som
lämnade tillfälle att vid aflöningarnas bestämmande taga större hänsyn
till olikheten i lefnadskostnader å olika orter, hvilka till väsentlig
del betingades af olikheten i utgifterna för hyra, än som med nu rådande
system vore fallet.

Det sålunda framställda förslaget har icke af löneregleringskommittén
accepterats. Kommittén har visserligen ansett uppenbart, att,
särskildt för de lägre tjänstinnehafvarna, en väsentlig del af den ifrågasatta
aflöningsförbättringen borde så uppföras, att densamma äfven vid
sjukdom komme de ordinarie tjänstinnehafvarna till godo. Men enligt
kommitténs mening kunde detta lika väl vinnas genom eu ökning af
lönen. Visserligen följde däraf, enligt såväl nu gällande som af pensionskommittén
föreslagna grunder, en höjning af pensionsbeloppen, men en
sådan syntes äfven i allmänhet vara af föl-hållandena påkallad. Då
statens åtagande att bereda sina tjänare pension finge anses utgöra eu
dem i ersättning för deras arbete tillförsäkrad förmån, hvartill borde
tagas hänsyn vid aflöningsbeloppens bestämmande, ansåge emellertid
kommittén billigheten fordra, att äfven pensionsbeloppen höjdes. De
stegrade lefnadskostnaderna gjorde sig för statstjänaren kännbara såväl
efter afgång från tjänsten som därförut. Kommittén hade äfven vid
uppgörande af sitt förslag till lönestater och till pensionsbelopp tagit
i betraktande, att det kunde varda statstjänare ålagdt att bidraga till
sin egen pensionering, hvaraf ju åter följde en afsevärd lättnad för
statsverket. Ej heller har kommittén ansett tillräckliga skäl föreligga
för att beträffande de centrala ämbetsverken i aflöningssystemet införa
en särskild ny aflöningstitel för att därigenom kunna åstadkomma en
gradering i aflöningsbeloppen med hänsyn till lefnadskostnaderna å
olika orter.

Hvad sistberörda sida af frågan beträffar, är visserligen sant, att,
såsom kommittén erinrat, den allra största delen af de centrala ämbetsverkens
personal är bosatt å en och samma ort, Stockholm, och att
därför icke behofvet af en dylik gradering gör sig gällande i samma
omfattning som beträffande åtskilliga andra kategorier af löntagare.
Dock äro ju två af rikets hofrätter förlagda till andra orter än

Departements chefen.

56 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 100.

hufvudstaden, och möjligt är, att framdeles detta blifver förhållandet
med ännu en. Vidare är att beakta, att åtskilliga andra befattningar
i orterna än dem, som tillhöra de centrala ämbetsverken,
erbjuda i flera afseenden mycket nära liggande jämförelsepunkter med
vissa grupper af tjänstemän inom de centrala ämbetsverken. Särskildt
gäller detta om landssekreterarna och landskamrerarna. Med afseende
härå och då obestridligt är, att lefnadskostnaderna å olika orter inom
landet, särskildt vid jämförelse mellan hufvudstaden, å ena, samt flertalet
andra platser, å andra sidan, ställa sig ganska olika, synes mig
införandet af en särskild aflöningstitel, afsedd att i någon mån kunna
afpassa aflöningarna med hänsyn till berörda förhållande, innebära en
ganska afse värd fördel. En liknande anordning har ju ock inom andra
områden än det nu ifrågavarande vunnit vidsträckt tillämpning.

I likhet med kommittén anser äfven jag, att en del af aflöningsförhöjningen
bör läggas till lönen. Däraf följer visserligen, enligt
hittills tillämpade — och i det till Riksdagen aflåtna förslaget till lag
angående det civila pensionsväsendets ordnande jämväl bibehållna —
grunder för tjänstemännens pensionering, att äfven pensionen kommer att
i samma mån höjas. Detta synes emellertid, såsom kommittén anmärkt,
vara fullkomligt i sin ordning. Ty, såsom kommittén påpekat, om en
höjning i aflöningen i följd af stegrade lefnadskostnader är påkallad,
gäller detta utan tvifvel jämväl om pensionerna. Å andra sidan synes
emellertid ock med fog kunna sägas, att berörda omständighet — eller
lefnadskostnadernas stegring — icke i samma mån betingar höjning af
pensionerna som af aflöningsbeloppen. Löntagaren är nämligen, så länge
han är i tjänst, i regel bunden vid tjänstgöringsorten, pensionstagaren
kan däremot bosätta sig å hvilken ort han behagar och därigenom, ifall
tjänstgöringen varit förlagd till en jämförelsevis dyrare ort, åtminstone
i någon mån undandraga sig de högre lefnadskostnader, han där måst
vidkännas. Äfven denna omständighet synes mig i sin mån tala för
att låta någon del af den anpart i aflöningsförhöjningen, som är afsedd
att utgå under enahanda förutsättningar som själfva lönen, erhålla
en sådan form, att densamma icke verkar till höjning i pensionen.
Därtill kommer, att, därest löneförhöjningen verkligen skall
göras effektiv och det hufvudsakliga af förhöjningen läggas till själfva
lönen, pensionsbeloppen — under förutsättning att dessa fortfarande
anses böra motsvara själfva lönebeloppen — komma att icke blott beträffande
de högsta tjänstegraderna utan äfven i fråga om de närmast
lägre sammanfalla med eller åtminstone mycket närma sig det enligt
förslaget till pensionslag tilltänkta pensionsmaximum, kvilket med

57

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 100.

hänsyn till olikheten i aflöningsförmåner mellan ifrågavarande tjänstegrader
synes något oegentligt. Den nu ifrågasatta anordningen erbjuder
emellertid en utväg att undvika en dylik olägenhet.

På dessa grunder har jag ansett mig böra föreslå införande i
aflöningssystemet för de centrala ämbetsverken af en särskild ny aflöningstitel,
skild från lönen men afsedd att utgå i enahanda ordning
som denna. Då hufvudsyftet därmed skulle vara att erhålla ett lämpligt
medel att i någon mån afpassa löneförmånerna efter lefnadskostnaderna
å olika orter och olikheten i dessa föranledes icke blott af
skillnaden i utgifter för hyra utan äfven af andra förhållanden, synes
mig den å nämnda aflöningstitel föreslagna benämningen »hyresbidrag»
lämpligen böra utbytas mot »ortstillägg».

I öfverensstämmelse med hvad jag förut anfört synes emellertid
ortstillägget i allmänhet böra göras afsevärdt mindre än de i ämbetsverkens
förslag afsedda hyresbidragen. Äfven med en sådan förminskning
synes en tillräcklig marginal kunna vinnas för ett lämpligt afpassande
af aflöningsförmånerna med tagen hänsyn till de större eller
mindre lefnadskostnaderna å olika orter. Under förutsättning att ortstilläggen
för de särskilda tjänstegraderna bestämmas på sätt, jag ämnar
föreslå, torde nämligen, enligt hvad anställda förberedande undersökningar
utvisa, med ledning af det statistiska material, som särskildt
beträffande hyreskostnaden, hvilken ju härvidlag utgör den viktigaste
faktorn, de orter, mellan hvilka en jämförelse i nu förevarande hänseende
kan komma i fråga, utan svårighet kunna uppdelas i ett
fåtal klasser eller grupper och ortstilläggen med afseende å dessa
graderas på det sätt, att dylik förmån alls icke tillerkännes tjänstinnehafvare,
hvilkas tjänstgöring är förlagd till ort, tillhörande den
lägsta eller billigaste gruppen, och beträffande öfriga grupper graderas
enligt en enkel uppåtstigande skala.

Iledan i sitt allmänna principbetänkande har kommittén afgifvit
ett förslag till aflöningssatser för de mera allmänt förekommande tjänstegraderna
inom de centrala ämbetsverken eller hvad kommittén kallat
de normala lönegraderna.

Hit hafva, hvad verkens chefer angår, räknats dels de generaldirektörer,
hvilka för närvarande uppbära i aflöning 9,000 kronor, och
dels de öfverdirektörer och andra därmed jämförliga chefer, hvilka nu
åtnjuta en aflöning af 7,000 kronor. I fråga om öfriga tjänstemän
hafva här tagits i betraktande allenast de tre nuvarande allmänna
lönegraderna. Beträffande vaktbetjänte hafva såsom tillhörande normalBih.
till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 8

Aftönings satser.

58

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

grad räknats förste vaktmästare med en aflöning för närvarande af
1,100 kronor samt vaktmästare med 800 kronor i nuvarande begynnelseaflöning
ock 900 kronor i slutaflöning.

Hvad angår mellanliggande grader eller sådana tjänstemän, som
endast förekomma inom vissa ämbetsverk, har kommittén förklarat sig
ämna framställa förslag i sammanhang med regleringsfrågorna för de
särskilda ämbetsverk, där sådana befattningar finnas eller varda föreslagna.

Vid afgifvande af ifrågavarande förslag har kommittén förklarat
sig hafva tagit i betraktande de skärpta fordringar, hvilka kommittén
ansett böra ställas å de centrala ämbetsverkens personal, samt den
obestridliga stegringen i vissa lefnadskostnader, äfvensom tagit hänsyn
därtill, att för denna personal, i den mån så ej redan vore fallet, kunde
komma att stadgas skyldighet att bidraga till egen pensionering. Därvid
har emellertid kommittén ansett, att, hvad de tre allmänna tjänstemannagraderna
angår, för de lägsta tjänstemännen kräfdes en starkare
aflöningstillökning än för de högre.

Hvad angår aflöningsbeloppens fördelning å särskilda titlar, har
kommittén beträffande generaldirektörer af normalgrad följt den nuvarande
fördelningen för generalpostdirektören och generaldirektören
i telegrafstyrelsen, hvarjämte kommittén i fråga om tjänstemän af första
lönegraden ansett aflöningstillökningen kunna till någon mindre del föras
å ålderstilläggen, därvid dessa till storlek och antal ändrats, och
beträffande vaktbetjänte, med särskild hänsyn till tjänstgöringspenningarnas
nuvarande ringa belopp och på det att vid sjukdomsförfall
skälig ersättning måtte komma vikarien till godo. funnit en större del
af aflöningstillökningen böra läggas å tjänstgöringspenningarna.

Efter förutskickande af dessa erinringar har kommittén framlagt
följande förslag till aflöningssatser för de normala lönegraderna:

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 100.

59

Krono!''

Tjänst-

gö-

rings-

pen-

ningar.

Begyn-

nelse-

aflöning.

Ålderstillägg.

Befattning i normalgrad.

Lön.

efter
5 år

efter
10 år

efter
15 år

Slut-

aflöning.

.

Generaldirektör ........................................

7,000

3,000

10,000

_

___

_

10,000

Öfverdirektör och annan därmed jämförlig
chef ......................................................

5,400

2,600

8,000

_

_

_

8,000

Tjänsteman i 3:e lönegraden........................

4,600

2,400

7,000

600

-

-

7,600

Tjänsteman i 2:a lönegraden........................

3,500

1,800

5,300

500

500

—

6,300

Tjänsteman i l:a lönegraden .......................

2,300

1,500

3,800

400

400

400

5,000

Förste vaktmästare ....................................

850

550

1,400

—

—

—

1,400

Vaktmästare ............................................

600

500

1,100

100

-

—

1,200

För jämförelses skull må liär nämnas, att motsvarande aflöningar
för de i tabellen afsedda grader nu utgöra:

Lön.

Tjänst-

görings-

pen-

ningar.

Begyn-

nelse-

aflöning.

Ålderstillägg.

efter 5 eller 10
år ; år

Slut-

aflöning.

Generaldirektör ..............................

6,200

2,800

9,000

9,000

(I generalpost- och telegrafstyrelserna)

(7,000)

(3,000)

(10,000)

—

—

(10,000)

Öfverdirektör .................................

5,000

2,000

7,000

—

—

7,000

| 3:e grad........................................

4,400

2,000

6,400

600

—

7,000

2:a grad..........................................

3,000

1,500

4,500

500

500

5,500

l:a grad..........................................

1,800

1,200

3,000

500

500

4,000

l:ste vaktmästare ...........................

800

300

1,100

—

•—

1,100

Vaktmästare....................................

500

300

800

100

—

900

Beträffande vaktmästarnas aflöning är i nu gällande stater för de
centrala ämbetsverken i allmänhet föreskrifvet, att, om vaktmästare i
sådan egenskap åtnjuter fri bostad, lönen skall, så länge denna förmån
kvarstår, minskas med 150 kronor.

Kommittén liar härutinnan föreslagit, att i de fall, då fri bostad
af vaktbetjänt åtnjutes, till den fria bostaden lämpligen ock — på sätt
redan inom vissa verk äger rum — bör höra vedbrand. I anseende
till det numera väsentligt stegrade värdet af dessa förmåner har kommittén
tillika hemställt, att det belopp, hvarmed lönen för vaktbetjänt, hvilken

60 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

kommer i åtnjutande af nämnda förmåner, skall minskas med 250 kronor
för år räknadt.

Innan jag går vidare, torde jag böra erinra, att flertalet af de
ämbetsverk, Indika i samband med sina i anledning af nådiga cirkuläret
den 25 oktober 1901 afgifna yttranden angående behofvet af en lönereglering
för de centrala ämbetsverken framlagt förslag till lönestat,
hvart i hvad samma verk angår, för hvilka förslag redogjorts i löneregleringskommitténs
principbetänkande (sid. 62 och följ.), föreslagit
lönesatser, hvilka, i hvad de högre graderna angår, icke obetydligt
öfverstiga de af kommittén i enahanda hänseende föreslagna. Därjämte
är att märka, att de af ämbetsverken sålunda afgifna förslag i allmänhet
hänföra sig till förhållandena, sådana dessa för åtskilliga år
sedan gestaltade sig.

I detta sammanhang anhåller jag vidare få anmäla en af tjänstemän
i första lönegraden inom vissa centrala ämbetsverk under nästlidet
år gjord framställning beträffande den förestående löneregleringen i hvad
samma tjänstegrad angår.

Redan i löneregleringskommitténs principbetänkande (sid. 70 och
följ.) finnes redogjordt för en af tjänstemän inom nämnda lönegrad i
de centrala ämbetsverken tidigare gjord underdånig framställning i
enahanda ämne, hvilken framställning på anförda skäl utmynnade i eu
hemställan, att begynnelseaflöningen för första gradens tjänstemän inom
de centrala verken måtte bestämmas till 4,000 kronor, däraf 2,800 kronor
skulle beräknas som lön och 1,200 kronor som tjänstgöringspenningar.
samt att denna aflöning efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring
måtte kunna ökas med ett ålderstillägg å 500 kronor.

I en den 8 augusti 1906 inkommen underdånig petition hafva
nu tjänstemän inom omförmälda lönegrad vid ifrågavarande ämbetsverk
upprepat sin berörda framställning, under anhållan därvid tillika, att
Kungl. Maj:t måtte, oberoende af de förslag, som ytterligare vore att
från löneregleringskonnnittén förvänta, för innevarande års Riksdagframlägga
proposition om en dylik lönereglering, utan att vid de nya
aflöningsförmånerna fästes andra villkor än de för dessa verk nu gällande.

Till stöd för berörda framställning har i omförmälda petition
åberopats hufvudsakligen den högst betydande prisstegring, hvilken
enligt anställda statistiska utredningar under de senaste decennierna ägt
rum och jämväl fortfarande påginge. Den af kommittén föreslagna
löneförhöjningen motsvarade, anföres i petitionen vidare, icke på långt
när det penningvärdets fall, som de senaste decenniernas ekonomiska
utveckling medfört. De för första gradens tjänstemän föreslagna löne -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100. 61

förmånerna kunde därför — enligt hvad ock af tillgängliga uppgifter
rörande minimikostnaden för underhållet af en medelstor familj i hufvudstaden
i den sociala ställning, hvarom här vore fråga, bekräftades — icke
heller på långt när förslå för de tjänstemän, hvilka utom sig själfva
ägde familj att försörja, af hvilka flertalet redan på grund af det jämförelsevis
ringa antalet högre befattningar vore utestängda från befordran
till högre tjänst. Under nuvarande förhållanden vore därför
en stor del af ifrågavarande tjänstemän hänvisade till nödvändigheten
att genom extra arbete söka ernå den för uppehället af dem och deras
familjer nödvändiga inkomstfyllnaden. Därest nu löneregleringskommitténs
förslag till villkor och förutsättningar för en ny lönereglering
genomfördes, skulle därför nu ifrågavarande tjänstemäns ställning i stället
för att förbättras i själfva verket i väsentlig mån försämras.

I samband härmed må nämnas, att i en den 24 sistlidne december
ingifven underdånig skrifvelse notarien A. Hemming in. fl., enligt dem
vid ett den 17 i samma månad med första gradens tjänstemän hållet
möte meddeladt uppdrag, anhållit, det Kungl. Maj:t måtte föreslå innevarande
års Riksdag- att på extra stat bevilja de belopp, som kunde
erfordras för tilldelande jämväl åt första gradens tjänstemän inom alla de
centrala ämbetsverk, hvilka icke vid samma års Riksdag blefve föremål för
definitiv ny lönereglering, af enahanda aflöning, som ansåges böra tillkomma
tjänstemän af omförmälda grad inom de verk, beträffande hvilka
sådan reglering då konnne till stånd.

Då det nu gäller att företaga en utan tvifvel välbehöflig lönereglering
för de centrala ämbetsverken, synes det mig vara ur alla
synpunkter önskvärdt, att densamma måtte varda verkligen effektiv
och ägnad att, åtminstone till sina allmänna hufvudgrunder, för en
afsevärd tid framåt, varda beståndande.

Obestridligt är, att, sedan den senast verkställda löneregleringen
för de centrala ämbetsverken, hvilken i allmänhet ägde rum under
senare hälften af 1870-talet och delvis i början af 1880-talet, en
ganska betydande förskjutning i de ekonomiska förhållandena inom
landet i allmänhet ägt rum och att i sammanhang därmed i följd af
sjunkande penningvärde, ökade arbetslöner m. in., i den enskildes lefnadsomkostnader
sedan länge gjort sig gällande eu stegring, som i
särskildt hög grad framträdt inom hufvudstaden, där flertalet af de
centrala ämbetsverken finnas förlagda. Inga tecken synas heller tyda
därpå, att den förändring i de allmänna lefnadsvillkoren, som sålunda
efter hand gjort sig gällande, är allenast af tillfällig natur, utan synas

Departements chefen.

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

tvärtom skäl föreligga till antagande, att densamma kommer att i
stort sedt fortfara, om än naturligen mer eller mindre betydande växlingar
härutinnan komma att framträda. Att anställa en fullt exakt
beräkning, i hvad mån den omförmälda stegringen i lefnadsomkostnaderna
sedan förenämnda tidsperiod inträdt, är uppenbarligen förenadt
med ytterst stora svårigheter. Om än emellertid en dylik beräkning
alltid blifver i viss mån approximativ, kunna dock gifvetvis vissa ungefärliga
medeltalssiffror utfinnas, hvilka kunna tjäna till ledning för bedömande
af föreliggande fråga.

Löneregleringskommittén har i förenämnda afseende hänvisat till
den utredning rörande prisförhållandena inom landet, som åtföljde
Kungl. Maj:ts till 1901 års Riksdag aflåtna nådiga proposition angående
beviljande af dyrtidstillägg till statens tjänstemän och betjänte. Den
sålunda åsyftade utredningen bestod af en utaf aktuarien å kommerskollegii
näringsstatistiska afdelning I. Flodström på anmodan af dåvarande
chefen för finansdepartementet år 1900 verkställd sammanfattning
af från åtskilliga centrala myndigheter samt från läns- och
stiftsstyrelser infordrade uppgifter rörande den förändring, lefnadskostnaderna
för dem underlydande tjänstemän och betjänte kunde anses
hafva undergått från senare hälften af 1870- och förra hälften af 1880-talet intill år 1900, äfvensom en af samme tjänsteman verkställd statistisk
utredning beträffande prisförhållandena i hufvudstaden.

Med ledning af de siffror, som i omförmälda sammanfattning
innehållas, beräknade aktuarien Flodström, under antagande att utgifter
för lifsmedel och bränsle, bostadsliyra, tjänstehjonslöner och
»andra lefnadskostnader» i ett vanligt normalhushåll kunde anses stå
i ett visst närmare angifvet procentiskt förhållande till hvarandra, att
stegringen i lefnadskostnaderna inom riket i allmänhet under berörda
period — eller tiden från slutet af 1870- och början af 1880-talet, å
ena sidan, samt år 1899, å den andra — i medeltal kunde anslås till
omkring 26,4 procent.

Med afseende å de till grund för nämnda slutsiffra liggande uppgifternas
ojämna beskaffenhet ansåg emellertid aktuarien Flodström,
enligt hvad i nämnda sammanfattning anföres, densamma visserligen,
såsom uttryck för de allmänna lefnadskostnader nas stegring snarare för
låg än för hög men däremot såsom ett uttryck för den under ifrågavarande
tidsperiod inträdda prisstegring i och för sig antagligen för hög.

Efter vissa reduktioner i de uppgifna stegringsprocenterna för
lifsmedel och bränsle fann sig aktuarien Flodström därför kunna göra
den slutsats, att sistberörda stegring — eller den under ifrågavarande

03

Kungl. Maj.-fs Nåd. Proposition N:o 100.

period rent objektivt sedt inträdda prisstegringen inom landet i allmänhet
— kunde uppskattas till, i medeltal olika orter emellan, minst
IG procent.

Härvid är emellertid att märka, att enligt de af aktuarien Flodström
vid berörda beräkningar gjorda förutsättningar någon stegring
i den del af lefnadskostnaderna, som afser andra utgifter än sådana,
som belöpa å lifsmedel, bränsle, bostadshyra och tjänstehjonslöner,
eller hvad af honom rubricerats såsom »andra lefnadskostnader», antagits
alls icke hafva ägt rum, en förutsättning, hvilken af aktuarien
Flodström själf, ehuru af honom betecknad såsom antagligen i verkligheten
ohållbar, motiverats med en önskan att vid beräkningen åtminstone
icke komma till ett för högt resultat.

I det af statskontoret öfver löneregleringskommitténs förslag afgifna
utlåtande har statskontoret åberopat en af numera förste revisorn
hos ämbetsverket K. Beckman på dess föranstaltande verkställd statistisk
utredning, åsyftande att utgöra en komplettering, omfattande tiden till
och med år 1904, af förenämnda, af aktuarien Flodström år 1900
anställda beräkningar, såvidt dessa afsågo förhållandena i hufvudstaden.
Enligt den sålunda åberopade utredningen, hvilken finnes bifogad statskontorets
omförmälda utlåtande, uppskattas den prisstegring, som ägt
rum i de för ett normalhushåll nödiga utgifterna, inberäknadt äfven
andra kostnader än dem, som afse lifsmedel och bränsle, bostadshyra
och tjänstehjonslöner, ifrån den tid, som förflutit från det de senaste fastställda
löneregleringarna för de centrala ämbetsverken tagit sin början,
och till och med år 1904 hafva uppgått på det hela till i medeltal
minst 34 procent.

Med anledning af hvad sålunda förekommit har jag anmodat
aktuarien Flodström att afgifva förnyadt yttrande i ämnet, och har
aktuarien Flodström i skrifvelse den 19 sistlidne november afgifvit
dylikt yttrande, innefattande af honom verkställda statististiska beräkningar
öfver den prisstegring, som i hufvudstaden ägt rum från åren
1876—1885 till år 1905.

Enligt sistnämnda yttrande, hvilket torde få biläggas dagens
protokoll, har aktuarien Flodström ansett, att prisstegringen för ett
normalhushåll här i hufvudstaden under nämnda tid i det hela måste
anses hafva uppgått till i genomsnitt 25 procent.

Vid denna beräkning har aktuarien Flodström, i likhet med förste
revisorn Beckman, på anförda skäl utgått från, bland annat, det antagandet,
att äfven beträffande andra lefnadskostnader än dem, som
afse lifsmedel, bränsle, hyra och tjänstehjonslöner, inträdt en stegring

(54

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 100.

samt att denna måste skattas till minst 10 procent. Därest emellertid,
på sätt i den förut omförmälda, af aktuarien Flodström år 1900 verkställda
utredningen ägt rum, s. k. andra lefnadskostnader frånräknas,
kvarstår i allt fall en stegring af öfver 20 procent.

Ehuru naturligen alla beräkningar af förevarande slag måste i
viss mån hvila på approximativa antaganden och icke kunna göra
anspråk på att vara fullt exakta, torde emellertid sistberörda beräkningar
få anses vara verkställda med synnerligen stor försiktighet och
det däraf framgångna resultatet — eller en prisstegring under ifrågavarande
period af i medeltal 25 procent — icke kunna betecknas såsom
öfverdrifvet.

Förutom den högst väsentliga stegring i prisen å lifvets förnödenheter,
som sålunda sedan senast verkställda löneregleringar för de centrala
ämbetsverken ägt rum, föreligga emellertid äfven andra omständigheter,
hvilka böra tagas i betraktande vid den förestående regleringen
af löneförhållandena vid dessa ämbetsverk. Hit räknar jag
särskildt de förändrade bestämmelser angående civila tjänstinnehafvares
pensionering, som innefattas i det förut omförmälda för Riksdagen
framlagda förslaget till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension. Enligt nämnda förslag skulle nämligen samtliga dessa tjänstemän
i väsentlig mån bidraga till sin egen pensionering, därvid icke
heller bör förbises, att jämlikt de föreslagna grunderna för pensionsafgifternas
beräkning, dessa skulle, i mån som lönen — detta uttryck
taget i motsats till tjänstgöringspenningar och ortstillägg — ökas, komma
att stiga, samt att man följaktligen, under förutsättning af eu ökning
i lönerna, vid beräkningen af pensionsafgifternas storlek icke har att
räkna med allenast lönernas nuvarande belopp. Härjämte torde
man väl ock vid den blifvande löneregleringen böra taga hänsyn till
de alltmera stegrade anspråk på intensiteten i tjänstemännens arbete
för statens räkning, som man anser sig böra uppställa, anspråk, hvilka,
ehuru desamma enligt min mening icke böra föranleda till bestämmelser
i alla delar af det innehåll, kommittén föreslagit, likväl äfven
enligt min uppfattning delvis icke sakna fog utan böra genom nya
eller förändrade föreskrifter tillgodoses.

Slutligen synes icke heller böra förbises vikten däraf, att tjänstemännens
löner tillmätas så, att staten må kunna framgent för sina
särskilda ändamål förvärfva dugliga och fullt kvalificerade krafter. På
sätt jag förut i annat sammanhang framhållit, låter sig nämligen icke
förneka, att verksamhet å många områden, hvilken ingalunda förutsätter
större begåfning eller utbildning än statstjänsten, numera, i

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 100. 65

långt större utsträckning än tillförne, erbjuder fördelar i ekonomiskt
hänseende, vida öfverstigande dem, arbetet i statens tjänst förlänar.
Visserligen motväges detta i viss mån af den med statstjänsten förenade
större tryggheten i aflöningens utbekommande äfvensom rätten till pension.
I realiteten torde dock dessa omständigheter numera betyda
mindre än förr, helst sedan pensionsväsendet kommit till användning
å många andra områden än statslifvets. Därest statslönerna utmätas
med alltför stor knapphet, ligger därför den fara nära, att de dugligare
krafterna i allt större utsträckning söka sig andra i ekonomiskt
afseende förmånligare verksamhetsfält än arbetet i statens tjänst, ett
förhållande som säkerligen i och med samhällets fortgående ekonomiska
utveckling kommer att allt skarpare framträda. Nu berörda omständighet
synes mig särskildt vara förtjänt af uppmärksamhet vid bestämmande
af aflöningarna för de högre tjänsterna men äger äfven sin
stora betydelse i fråga om de lägre, bland annat äfven af den grund,
att de högre och betydelsefullare tjänsterna ju i allmänhet måste därifrån
rekryteras.

Då det nu gäller att med vederbörlig hänsyn till de af mig omförmälda
förhållanden utfinna ett lämpligt mått för aflöningarna inom
de centrala ämbetsverken, kunde det visserligen synas följdriktigast att
först vidtaga en procentiskt lika förhöjning för aflöningarna vid samtliga
tjänstegrader, ungefärligen motsvarande hvad af den inträdda prisstegringen
kunde anses påkalladt, samt därefter tillägga hvad på grund
af öfriga förut omförmälda förhållanden kunde föranledas.

Då emellertid de aflöningar, som äro fästa vid de högre befattningarna,
gifvetvis måste anses redan nu så afpassade, att deras innehafvare
icke kunna anses i samma mån beroende af en prisstegring,
den där icke når alltför stora dimensioner, som de lägre tjänstinnehafvarna,
h vilka uppbära aflöningar, beräknade för en tarfligare
lefnadsställning och i följd däraf ock gifvetvis vida känsligare för
rubbningar i prisförhållandena, finner jag, i likhet med kommittén
skäligt, att vid aflöningarnas bestämmande, därvid naturligen äfven
statsekonomiska hänsyn måste göras gällande, en relativt större aflöningsförhöjning
vidtages beträffande de lägre tjänstemännens aflöningar än
i fråga om de högres. Hvad jag sålunda yttrat om de lägre tjänstemännens
aflöningar gäller naturligen i allo äfven om betjäntklassens.

På sätt förut nämnts, hafva åtskilliga första gradens tjänstemän
i en den 24 sistlidne december ingifven underdånig skrifvelse anhållit,
att framställning till Riksdagen måtte göras om beviljande på extra stat
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 77 Höft. 9

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 100.

åt samtliga första gradens tjänstemän inom de centrala ämbetsverken
af enahanda löneförhöjning, som komme att beslutas beträffande
tjänstemännen i nämnda lönegrad inom det eller de ämbetsverk, som
vid innevarande års Riksdag blefve föremål för definitiv lönereglering.
En sådan åtgärd torde dock för närvarande icke böra ifrågakomma,
utan löneregleringsfrågan, på sätt jag förut anfört, nu begränsas till
statskontoret.

Hvad sistnämnda ämbetsverk beträffar, har ämbetsverket redan i
sitt underdåniga utlåtande den 27 maj 1902 hemställt, att aflöningen
för verkets tjänstemän och betjänte måtte bestämmas i enlighet med
följande grunder:

K

r o n o

r

Tjänst-

Hyres-

bidrag.

Begyn-

nelseaf-

löning.

Åld ers tillägg

Slut-

aflöning.

Lön.

görings-

pen-

ningar.

efter

5 år.

efter
10 år.

Generaldirektören...........................

6,200

3,000

1,200

10,400

10,400-''

Statskommissarie..........................

4,400

2,400

1,000

7,800

600

—

8,400j

Andra gradens tjänstemän (sekrete-rare, räntmästare, förste revisor,

kamrerare).................................

3,000

1,800

800

5,600

500

500

6,600

Första gradens tjänsteman (stämpel-kassör, revisor och bokhållare, re-gistrator, notarie)........................

| Förste vaktmästare ........................

1,800

800

1,500

400

600

200

3,900

1,400

500

500

4,900

1,400

i Vaktmästare .................................

500

400

200

1,100

100

—

1,2001

Till räntmästaren och stämpelkassören skulle dessutom fortfarande
såsom hittills utgå missräkningspenningar, 500 kronor för år till hvardera.

I sitt underdåniga utlåtande den 22 juni 1905 öfver löneregleringskommitténs
förslag har statskontoret förklarat sig, oaktadt åtskilliga
omständigheter förelåge, som talade för en större förhöjning
än statskontoret i sitt förenämnda utlåtande den 27 maj 1902 föreslagit,
ansett sig böra stanna vid att vidhålla nämnda förslag, och
här statskontoret, på sätt af dess i ärendet afgifna yttrande närmare
framgår, till stöd för samma förslag hufvudsakligen åberopat, förutom
de väsentligt stegrade lefnadskostnaderna i hufvudstaden, nödvändig -

67

Iiungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 100.

lieten att, på sätt tillstyrkts, höja aflöningarna för att åt ämbetsverket
kunna förvärfva tillräckligt dugande krafter, livarjämte till jämförelse
dels erinrats, bland annat, om de aflöningar, som fastställts för riksbankens
tjänstemän, dels ock meddelats åtskilliga uppgifter rörande
de för tjänstemännen hos åtskilliga banker och försäkringsanstalter i
hufvudstaden gällande löneförmåner.

1 betraktande af den högst betydande stegring i lefnadskostnaderna,
som, efter det senaste löneregleringen för de centrala ämbetsverken ägt
ruin, inom hufvudstaden inträda hvilken stegring, som nämndt, icke
torde kunna beräknas lägre än till 25 procent, samt med hänsyn jämväl
till öfriga af mig förut påpekade omständigheter och särskilt de
afsevärda bidrag till egen pensionering, som, därest det af Kungl. Maj:t
för innevarande års Riksdag framlagda förslaget till ordnande af det
civila pensionsväsendet varder genomfördt, tjänstemännen komma att
få vidkännas, anser jag mig emellertid böra föreslå, att lönesatserna för
samtliga tjänstegrader sättas något högre än hvad ämbetsverket själft
ansett sig böra påyrka; och hemställer jag därför, att nämnda lönesatser
— frånsedt de förmåner, livilka af särskild anledning, hvarom
jag senare skall yttra mig, kunna förekomma — måtte bestämmas till
följande belopp nämligen:

•

Tjänst-

görings-

pen-

ningar.

Orts-

tillägg.

Ålderstillägg

Slutlön.

Lön.

Summa. efter j
5 år. ■

efter
10 år.

efter
15 år.

Verkets chef (general-direktör) ....................

7,000

3,000

1,000

j

11,000 —

11,000

3:dje gradens tjänstemän
(statskommissarie!’) ..

5,000

2,500

600

8.100 600

8,700

2 :dra- gradens t j änstemän 3,600

1.800

400

5.800 500

500

6,800

lista gradens tjänstemän

2.200

1,500

300

4,000* 500

500

500

5.500

förste vaktmästare ......

900

450

150

1,500 —

—

—

1,500

vaktmästare....................

700

350

150

1,200 100

—

—

1,300

Af statskontorets tjänstemän åtnjuta två, nämligen räntmästaren
och stämpelkassören, utöfver den vanliga aflöningen i den lönegrad,
eu hvar af dem tillhör, äfven missräkningspenningar till belopp af 500
kronor för dem hvardera och beviljade, åt stämpelkassören i sammanhang
med den senaste löneregleringen för ämbetsverket samt åt ränt -

Missräkningfpenningar.

Sportler.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

mästaren från ocli med år 1888. Missräkningspenningarna utgå till
den, som bestrider tjänsten, alltså, i förekommande fall, till vikarien.

Löneregleringskommittén har i denna punkt icke föreslagit någon
förändring; och har jag därutinnan för min del icke funnit anledning
till någon erinran.

En del tjänstemän inom statskontoret uppbära enligt nu gällande
bestämmelser för sitt bestyr med fondförvaltningen särskild ersättning
af vissa under statskontorets förvaltning stående fonder.

Så är särskildt förhållandet med ombudsmannen, hvars aflöning,
enligt hvad föruts nämnts, helt och hållet utgår af fondmedel.
Men äfven vissa andra i ämbetsverket anställda tjänstemän uppbära af
dylika medel viss ersättning.

Enligt nådigt bref den 12 december 1884 har sålunda till statskontorets
förfogande anvisats å handels- och sjöfartsfonden ett belopp
af högst 500 kronor årligen att, i mån af behof, användas till ersättning
åt en eller flera tjänstemän hos statskontoret för bestyret med
fondens förvaltning. Af detta belopp uppbäras årligen 200 kronor af
revisorn och bokhållaren å inkomst-, fond- och stämpelbyrån. Återstoden
däraf användes, såsom förut nämnts, till aflönande af ombudsmannen.
Vidare har genom nådigt bref den 9 augusti 1894 medgifvits,
att af f. d. allmänna döfstuminstitutets donationsmedel 1,000 kronor
årligen må användas till ersättning åt de tjänstemän, Indika närmast
taga befattning med förvaltningen af nämnda medel. Af det sålunda
anvisade beloppet uppbäras 500 kronor årligen af chefen för statskontorets
inkomst-, fond- och stämpelbyrå, medan återstoden användes
såsom bidrag till aflönande af en amanuens å nämnda byrå.

Löneregleringskommittén har, hvad beträffar ombudsmannen, enär
denne är ett extra biträde, hvars anställande påkallas hufvudsakligen
för en del med fondförvaltningen förenade bestyr, icke funnit anledning
till erinran vid, att aflöningen till detta biträde bestrides af fondmedel.
Likaså har kommittén ej haft något att anmärka därvid, att, såsom
för närvarande, till minskande af statsverkets utgifter, fondmedel i viss
män användas till aflönande af å inkomst-, fond- och stämpelbyrån
erforderlig extra biträdespersonal, hvars anställande naturligen delvis
påkallas af göromålen med fondförvaltningen. Däremot har kommittén
ansett, att ordinarie tjänstemän hos statskontoret, livilka af staten
uppbära samma aflöning som andra tjänstemän i motsvarande lönegrad,
icke höra därutöfver för bestyr med fondförvaltningen, hvilka tillhöra
deras tjänst, erhålla särskild godtgörse af fondmedel. De belopp, som

09

Kungl. Muj-.ts Nåd. Proposition N;o 100.

i sådant hänseende för närvarande utginge, torde i stället lämpligen
anlitas till ytterligare minskning af statsverkets utgifter till extra
biträden å inkomst-, fond- och stämpelbyrån. Det syntes ock, därest
framdeles af hänsyn till bestyren med fondförvaltningen yppades behof
af ytterligare dylika biträden å byrån, böra tagas i öfvervägande,
huruvida icke fondmedel i vidare mån borde för ändamålet anvisas,
därvid äfven syntes böra komma under utredning, om och i hvilken
utsträckning olika fonder borde till ändamålet bidraga.

Med anledning af hvad kommittén sålunda anfört har kommittén
hemställt, att ordinarie tjänstemän hos statskontoret icke vidare må,
utöfver den i stat tillförsäkrade aflöningen, åtnjuta särskild ersättningför
bestyr med någon af de under statskontorets vård och förvaltning
ställda fonder.

Kommitténs sålunda framställda erinran synes mig riktig. Visserligen
är sannt, att de under statskontorets förvaltning stående fonder
tendera att hastigt växa och att arbetet för de ordinarie tjänstemän,
som därmed hafva befattning, i samma mån ökas. Då emellertid, såsom
kommittén framhållit, bestyret med fondförvaltningen tillhör de ordinarie
befattningshafvarnas tjänst, synes detta icke böra föranleda till någon särskild
ersättning åt dessa af fondmedel, hvaremot, i den mån sådant af den
på grund af fondernas tillväxt ökade arbetsbördan påkallas, ytterligare
arbetskrafter böra för ändamålet anställas; och synes, på sätt kommittén
angifvit, hinder icke böra möta att, i den mån dessa utgöras
af extra biträden, dessa aflönas af fondmedel.

Dock böra naturligen de ”ordinarie tjänstinnehafvare, som nu åtnjuta
dylik förmån, icke beröfvas densamma, med mindre de ingå på
den nya löneregleringen.

Löneregleringskommitténs förslag att vaktbetjänt, som åtnjuter
fri bostad, äfven skulle komma i åtnjutande af fri vedbrand, samt att
för vaktbetjänt, som är i besittning af dessa förmåner, 250 kronor å den
kontanta aflöningen skulle afdragas, finner jag välgrundad!.

Med det af mig föreslagna aflöningssystemet synes emellertid bäst
öfverensstämma, att i ifrågavarande fall afdrages dels ortstillägget, där
sådant utgår, dels 100 kronor af lönen.

Under erinran att Kungl. Maj:t genom nådigt bref den G juni
1902 förklarat, att då befintliga föreskrifter rörande skyldighet för
vissa posttjänstemän och vissa telegraftjänstemän att ställa uppbördssäkerhet
skulle upphöra att gälla i fråga om uppbörd, tillhörande
tiden efter utgången af år 1902, har lönex-egleringskommittén i sitt

Departements chefen.

A/drag å vaktbetjäntes
kontanta
aflöning
i visst fall.

Upphörande
af skyldighet
för vissa
tjänstemän
att ställa
uppbördssäkerhet.

Departements chefen.

Anslag till
vikariat, renskri
f ning, flitpenningar
och
extra
biträden.

70 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

allmänna principbetänkande såsom sin mening uttalat, att de skäl,
livilka föranledt borttagande af nämnda skyldighet beträffande vissa
post- och telegrafverkens tjänstemän, syntes äga tillämpning jämväl
å andra statsverkets redogörare, hvarför nu gällande föreskrifter om
sådan skyldighet för vissa tjänstemän inom de centrala ämbetsverken
borde upphäfva s.

I statskontoret är sådan skyldighet, hvarom här är fråga, nu
föreskrifven i fråga om registratorn och stämpelkassören, beträffande
den förre med anledning däraf att verkets expensmedel omhänderhafvas
af honom. Säkerhetens belopp är för båda nämnda tjänstemän
bestämd till 2,250 kronor för dem hvardera.

I öfverensstämmelse med löneregleringskommitténs nyss omförmälda
uttalande liar kommittén jämväl föreslagit, att den bemälda två
tjänstemän i förevarande afseende nu åliggande skyldighet måtte upphäfvas.

Då de skäl, som föranledt kommitténs berörda förslag och för
Indika redogjorts i dess allmänna principbetänkande (sid. 135 o. följ.),
synas mig äga full giltighet, ansluter jag mig till kommitténs förslag
i denna punkt.

Det i den för statskontoret nu gällande stat uppförda anslag till
vikariat, renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden, utgör för
närvarande 25,900 kronor.

Efter beräkningar, anställda med ledning af från statskontoret
erhållna uppgifter, har löneregleringskommittén ansett ifrågavarande
anslag böra höjas till ett belopp af 28,500 kronor, och har statskontoret
i sitt utlåtande den 22 juni 1905 mot kommitténs berörda förslag icke
funnit anledning till någon erinran.

Hufvudsakliga anledningen till den föreslagna förhöjningen föranledes
af den ökning i de hos ämbetsverket anställda amanuensernas
arfvoden, som ansetts påkallad.

Hos statskontoret finnas för närvarande elfva på mera stadigvarande
sätt anställda amanuenser, hvaraf en å kansliet såsom biträde
till sekreteraren, en å räntekammaren, två å inkomst-, fond- och stämpelbyrån,
tre å utgiftsbyrån oclkfyra å riksbokslutsbyrån.

Enligt hvad från statskontoret meddelats, beräknas för närvarande
den dagliga tjänstgöringstiden utgöra, för amanuenserna å kansliet och
räntekammaren tre å fyra timmar, för amanuenserna å inkomstbyrån
två och eu half å tre timmar, för en hvar af amanuenserna å utgiftsbyrån
respektive två och en half, tre och fyra timmar samt för två

71

Kunijl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

af amanuenserna a riksbokslutsbyrån tre timmar och för de tvä öfriga
å samma byrå respektive fyra och fyra och en half timmar.

I årligt arfvode utgå till eu amanuens å riksbokslutsbyrån 1,500
kronor samt till en hvar af de öfriga 1,200 kronor. Den ene af inkomstbyråns
amanuenser uppbär emellertid, såsom förut angifvits, en del
af sitt arfvode, 500 kronor, af fondmedel, hvadan endast återstående
700 kronor utgå af nu ifrågavarande anslag.

Utom de fast anställda amanuenserna tjänstgöra inom statskontoret
äfven en del andra extra tjänstemän, hvilka icke uppbära
annan ersättning än den, som kan ifrågakomma i form af gratifikationer.

Hvad angår behofvet af fast anställda amanuenser inom statskontoret,
har kommittén, som uttalat den mening, att af amanuens
i centralt ämbetsverk, och således äfven inom statskontoret, såsom regel
borde kunna fordras fyra timmars arbete hvarje söckendag, förekommande
hemarbete inberäknadt, ansett, att, med tillämpning häraf, antalet dylika
tjänstemän i sistnämnda ämbetsverk icke behöfde beräknas högre än
till nio.

Beträffande arfvodesbeloppen till dessa amanuenser har kommittén
— som i sitt allmänna principbetänkande till behandling upptagit
frågan angående grunderna för den extra personalens i de centrala
ämbetsverken anställning och aflöning och därvid, med framhållande af
önskvärdheten däraf, att större likformighet i aflöningshänseende de
särskilda ämbetsverken emellan måtte kunna åstadkommas, såsom sin
mening uttalat, bland annat, att grunderna för aflöningen till extra
ordinarie tjänstemän likasom ock för extra ordinarie vaktbetjänte inom
de centrala ämbetsverken i allmänhet borde bestämmas af Kungl. Maj:t
på förslag af vederbörande ämbetsverk — ansett, att enahanda grunder
borde komma till tillämpning, som enligt Kungl. Majrts år 1902 och
1903 meddelade beslut bestämts i fråga om amanuenserna hos generalpost-
och telegrafstyrelserna, hvarigenom förordnats, att till amanuens
i hvardera af dessa styrelser finge utbetalas arfvode, i allmänhet
begynnande med 1,200 kronor för år räknadt, hvilket sedermera kunde,
i den mån sådant pröfvades skäligt, förhöjas, dock icke utöfver 1,800
kronor för år.

Under förutsättning att de sålunda för amanuenserna hos generalpost-
och telegrafstyrelserna fastställda belopp blefve gällande äfven
för statskontoret, har kommittén beräknat det för fast anställda amanuenser
i statskontoret erforderliga beloppet till högst 16,200 kronor
årligen, medan statskontorets nuvarande elfva amanuenser äga upp -

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

bära ett sammanlagdt årligt arfvodesbelopp af 13,500 kronor, däraf
13,000 kronor utgå af förut omförmälda anslag å 25,900 kronor.

I detta sammanhang anhåller jag att få i de delar, som äga
omedelbart sammanhang med nu föreliggande frågor, anmäla eu af
styrelsen för de extra ordinaries förening — hvilken förening utgöres
afen utaf sådana extra ordinarie tjänstemän vid statsdepartementen och de
centrala ämbetsverken i liufvudstaden, livilka aflagt akademisk examen,
bildad sammanslutning — närmast med anledning af vissa löneregleringskommitténs
framställningar och förslag ingifven underdånig petition af
den 17 maj 1905, däri gjorts framställning om vidtagande af åtskilliga
åtgärder i syfte hufvudsakligen att bereda ifrågavarande tjänstemän
en i vissa afseenden mera tryggad ekonomisk ställning än hittills.

I nämnda petition har, jämte uttalande af vissa önskemål i fråga
om sättet för de extra ordinarie tjänstemännens antagande och tjänsteställning
i öfrig! samt ordnandet af deras arbete in. in., hemställts, att
beträffande de extra ordinarie tjänstemännens avlöningsförhållanden
måtte utfärdas, bland andra, följande bestämmelser, nämligen:

att, där extra ordinäre tjänstemän erhölle fast arfvode, detta
måtte bestämmas, för dem som tjänstgöra å befattningar, för livilka
fordrades akademisk afgångsexamen, till minst 1,500 kronor om året och
för öfriga extra ordinarie tjänstemän till minst 1,200 kronor om året;

att samtliga extra ordinarie tjänstemän med fast arfvode måtte
tillerkännas dels rätt till tre ålderstillägg å hvardera 200 kronor
efter respektive 2. 4 och 6 år, att utgå i enlighet med de förutsättningar
och grunder, som gälla beträffande ordinarie tjänstemän tillkommande
ålderstillägg;

att extra ordinarie tjänsteman med fast arfvode måtte förklaras
berättigad att, då han af sjukdom hindrades upphålla sin befattning,
uppbära två tredjedelar af sitt arfvode, men pliktig att vid ledighet
för svag hälsas vårdande under ledigheten afstå så mycket af arfvodet,
som för befattningens uppehållande erfordrades eller eljest pröfvades
skäligt;

att sådan tjänsteman måtte erhålla rätt att årligen, när sådant
utan hinder för göromålens behöriga gång kunde ske, åtnjuta en månads
semester utan skyldighet att afstå någon del af sitt arfvode;

att extra ordinarie tjänsteman, som icke åtnjöte fast arfvode,
måtte för den tid, hvarunder han icke på grund af förordnande åtnjöte
särskild! arfvode, förklaras berättigad till en godtgörelse, gratifikation,
för sitt arbete efter i medeltal 50 kronor i månaden, att utbetalas
kvartalsvis;

73

Kutig!.. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 100.

att extra ordinarie tjänsteman, som förordnades att uppehålla
ordinarie tjänstemans befattning, måtte tillerkännas rätt att under liden
åtnjuta, förutom de med tjänsten förenade tjänstgöriiigspenningar eller
däremot svarande belopp, två tredjedelar af eget arfvode jämte intjänade
ålderstillägg; samt

att vid förordnande å fast aflönad extra ordinarie tjänstemans
befattning den förordnade måtte erhålla hvad såsom minimum för befattningen
vore anslaget, respektive 1,200 eller 1,500 kronor.

Derjemte har såsom ett önskemål framhållits, att utgifterna till
gratifikationer och till renskrift måtte till förekommande af gratifikationernas
förminskande vid ökad renskrifningskostnad bestridas från
särskilda anslag.

Öfver ifrågavarande framställning hafva flertalet centrala ämbetsverk
i hufvudstaden afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

Hvad angår grunderna för de fasta amanuensarfvodenas belopp,
hafva ämbetsverken i allmänhet ansett mindre lämpligt, att begynnelsearfvodena
skulle för samtliga ämbetsverk utan åtskillnad och utan
afseende å de särskilda amanuensbefattningarnas art på förhand fixeras,
utan fastmera ansett det böra öfverlåtas åt vederbörande myndighet
att, allt efter befattningens beskaffenhet och omfattningen af därmed
förenade göromål, bestämma begynnelsearfvodenas belopp.

Vidkommande önskemålet om beredande af ålderstillägg åt amanuenser
med fast arfvode hafva vissa ämbetsverk, däribland statskontoret
och kammarkollegium, däremot uttalat betänkligheter, särskildt
ur den synpunkt att åtnjutandet af eu dylik förmån icke kuude anses
förenlig med den extra ordinarie tjänstemannaställningens natur; hvaremot
öfriga ämbetsverk förordat framställningen i denna del eller åtminstone
lämnat densamma utan erinran, därvid emellertid från åtskilliga håll
framhållits, att åt den åsyftade arfvodesförhöjningen icke borde gifvas
samma karaktär som de till ordinarie tjänstemän utgående ålderstilläggen
utan utgå efter grunder, som borde af hvarje särskildt ämbetsverk
efter förekommande omständigheter bestämmas.

Därjämte har från åtskilliga håll erinrats, att då i allmänhet
amanuens, som uppbure fast arfvode, äfven tillätes innehafva annan
befattning med dylikt arfvode, de ifrågavarande arfvodesförhöjningarna
borde på det sätt begränsas, att de sammanlagda arfvodesbeloppen icke
komme att öfverstiga begynnelseaflöning vid första gradens tjänst.

Den i petitionen gjorda framställningen, att amanuens med fast arfvode
måtte-få vid sjukdom bibehålla en del af arfvode!, har af flertalet i ärendet
börda ämbetsmyndigheter tillstyrkts, i allmänhet dock under förbehåll
Bih. till llilcsd. Prof. 1907. 1 Sand. 1 Afd. 77 Höft. 10

Departements chefen.

74 Kimgl. Majrts Nåd. Proposition N:o 100.

att åtnjutandet af nämnda förmån begränsades till viss tid, hvilken af en
del myndigheter föreslagits till högst ett år i sänder; hvarjämte i allmänhet
ansetts skäligt, att den del af arfvodet, som under angifna förutsättning
skulle få af arfvodestagaren behållas, bestämdes till två tredjedelar
däraf. Äfvenså har i regel tillstyrkts, att amanuens, som förordnas
att vid semester eller tjänstledighet för ordinarie tjänstinnehafvare
uppehålla dennes befattning, måtte få uppbära lika stor andel af sitt
arfvode jämte tjänstgöringspenningarna eller däremot svarande belopp.

Flertalet myndigheter hafva jämväl understöd! petitionärernas
framställning, i hvad densamma afser, att extra ordinarie tjänsteman
med fast arfvode skulle, åtminstone efter viss tids tjänstgöring i statens
tjänst, tillerkännas rätt till viss tids årlig ledighet — som dock i
allmänhet ansetts böra begränsas till fjorton dagar — utan skyldighet
att afstå någon del af sitt arfvode.

Att, på sätt i petitionen begärts, ersättning till de extra ordinarie
tjänstemän, som icke åtnjuta fast arfvode, skulle redan på förhand
till visst belopp för månad fixeras, har af flertalet ämbetsverk
ansetts icke böra ifrågakomma, hvaremot i allmänhet ansetts skäligt,
att sådan extra ordinarie tjänsteman, som förordnas att uppehålla
amanuensbefattning med fast arfvode, må tillerkännas rätt att för den
tid, befattningen af honom bestrides, åtnjuta ersättning med belopp,
svarande mot det för befattningen bestämda minimiarfvode för samma tid.

Innan jag går vidare, må nämnas, att styrelsen för de extra
ordinaries förening i underdånig skrifvelse den 31 augusti 1906 med
anledning af ämbetsverkens yttranden afgifvit underdåniga påminnelser,
däri styrelsen sökt bemöta åtskilliga af vederbörande ämbetsverk gjorda
erinringar samt i allmänhet upprepat sina i förut omförmälda petition
uttalade önskemål.

Såsom löneregleringskommittén framhållit, är ordnandet af den
extra ordinarie tjänstemannapersonalens inom de centrala ämbetsverken
ställning såväl med afseende å sättet för denna personals antagande
som i fråga om dess tjänstgöring och aflöning utan tvifvel en angelägenhet
af icke ringa vikt ej mindre för det allmänna än äfven för
tjänstemännen själfva.

Att härvid en viss likformighet emellan de centrala ämbetsverken
är önskvärd, är tydligt. Dock kunna naturligen understundom ifrågavarande
befattningar inom olika ämbetsverk vara af mer eller mindre
olikartad beskaffenhet och olikheter däraf påkallas såväl med afseende

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

på kompetensvillkoren för anställning i befattning af förevarande slag
och sättet för arbetets ordnande som ock med afseende å aflöningen.

Hvad särskildt aflöningsförhållandena beträffar, är det naturligen,
på sätt kommittén erinrat, önskvärdt, att såvidt möjligt likartade grunder
inom de centrala ämbetsverken komma till tillämpning vid aflönande
af samma slags arbete, och synes det därför vara lämpligt, att de allmänna
grunderna för aflöningen fastställas af Kungl. Maj:t, om det
ock naturligen måste öfverlåtas åt vederbörande ämbetsverk och myndigheter
att inom den sålunda gifna ramen närmare ordna hithörande
förhållanden.

Inom de flesta centrala ämbetsverken finnas, i likhet med hvad
inom statskontoret är fallet, en eller flera mera fast anställda amanuenser,
vanligen med visst arfvode för år, hvarförutom, åtminstone hos de större
ämbetsverken, i regel tjänstgör ett större eller mindre antal andra extra
ordinarie tjänstemän, som för sitt arbete endast ersättas med gratifikationer
i män som vederbörande ämbetsverk så pröfvar lämpligt och tillgängliga
anslag därtill lämna tillgång.

Hvad till en början beträffar de fast anställda amanuenserna, utgå
arfvodena till dessa nu med tämligen växlande belopp iuom olika ämbetsverk,
beroende af befattningarnas beskaffenhet och omfattningen af därmed
förenade göromål. Gifvet synes mig ock vara, att, om ock större
likformighet härutinnan är eftersträfvansvärd, det dock icke gärna kan
komma i fråga att, på sätt i omförmälda petition begärts, genom en allmän
bestämmelse fastslå ett visst minimiarfvode för befattningar af ifrågavarande
slag, afsedt att under alla förhållanden tillämpas. I ifrågavarande
befattningars natur ligger nämligen, att därtill hörande åligganden svårligen
kunna annat än efter pröfning af förhållandena inom hvarje
särskildt verk bedömas. Minimiarfvodets belopp måste alltid i viss mån
blifva beroende af befattningens art, därför erforderlig utbildning in. m.
Beträffande flertalet centrala ämbetsverk och under förutsättning af en
tjänstgöring af den omfattning, kommittén synes hafva tänkt sig såsom
den i förevarande fall normala, synes emellertid såsom regel arfvode för
tjänst af ifrågavarande beskaffenhet icke böra beräknas lägre än till 1,200
kronor för år räknadt, hvilket belopp redan nu tämligen allmänt torde
betraktas såsom minimiarfvode för befattning med en så pass utsträckt
tjänstgöringsskyldighet, som kommittén förutsatt. År befattningen
jämförelsevis mera kräfvande eller tjänstetiden afsevärdt längre än af
kommittén angifvits, är dock uppenbart, att ett arfvodesbelopp af
1,200 kronor icke under nuvarande förhållanden kan anses tillräckligt.
Inom vissa af statsdepartementen, där emellertid arbetstiden för ifråga -

76

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

varande amanuenser i medeltal numera torde något öfverstiga hvad
kommittén förutsatt såsom den normala, äfvensom inom åtskilliga andra
verk, där ett liknande .förhållande äger rum, torde ock ifrågavarande
arfvoden redan nu tämligen allmänt utgå med 1,500 kronor om året.
Tydligt är äfven, att dessa arfvodens belopp i viss mån måste blifva
beroende äfven af tilloppet af sökande till ämbetsverken och möjligheten
att erhålla lämpliga biträdande arbetskrafter till erforderligt antal.

Att, på sätt i omförmälda petition blifvit ifrågasatt, beträffande
ifrågavarande befattningar på förhand fastställa ålderstillägg, att utgå
med tillämpning af de för ordinarie tjänstebefattningar gällande grunder,
synes mig icke vara med ifrågavarande befattningars natur förenligt.
Däremot synes intet hinder böra möta att, i mån som vederbörande
bofattningshafvare genom ådagalagd flit och duglighet göra sig däraf
förtjänta, efter viss tids tjänstgöring, enligt hvad skäligt pröfvas, höja
arfvodet. Enär ofta nog två befattningar af ifrågavarande slag förenas
på samma hand, synes — under förutsättning att begynnelselönen för
första gradens tjänst bestämmes till 4,000 kronor •— en "dylik förhöjning
af arfvodet, åtminstone under vanliga förhållanden och ifall arbetstiden
som regel icke går utöfver hvad kommittén förutsatt såsom den regelmässiga,
böra stanna vid 2,000 kronor.

1 likhet med flertalet af de i ärendet hörda ämbetsverken anser
jag skäligt, att nu ifrågavarande tjänstemän vid sjukdom, där denna
icke öfverskrider viss tid, exempelvis ett år, tillerkännes rätt att bibehålla
en del af deras arfvode, hvilken lämpligen synes böra bestämmas
till tva tredjedelar däraf. Detsamma synes böra gälla vid sådan tjänsteman
meddeladt förordnande att sköta ordinarie tjänst under ordinarie
innehafvares semester eller tjänstledighet, i sistnämnda fall dock naturligen
med den inskränkning, som må föranledas däraf, att den tjänstledige
pröfvas böra till vikarien afstå någon del af lönen. Amanuens,
som åtnjuter ledighet för svag hälsas vårdande, synes däremot böra vara
pliktig att afstå så stor del af sitt arfvode, som erfordras för amanuensbefattningens
skötande eller eljest pröfvas skäligt.

Likaså finner jag önskvärdt och billigt, att åt ifrågavarande tjänstemän,
hvilka i allmänhet måste tjänstgöra ganska lång tid, innan de erhålla
fast arfvode, som regel beredes tillfälle till någon tids ledighet under
hvarje år utan skyldighet att därunder afstå någon del af arfvodet. Dock
måste naturligen alltid en dylik förmån blifva beroende däraf, huruvida
göromålen inom vederbörande ämbetsverk sådant tillåta, äfvensom
däraf, huruvida förekommande behof af vikarier för ordinarie tjänst©-

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100. 77

intill ändock kan på lämpligt sätt tillgodoses. Därest eu föreskrift i
dylik riktning anses böra meddelas, synes densamma därför endast böra
erhålla formen af ett bemyndigande för vederbörande verk att, där så
finnes lämpligen kunna ske, meddela dylik ledighet åt ifrågavarande
tjänstemän med rätt. för dem att under ledigheten bibehålla arfvodet.

Hvad angår den tid, under hvilken sådan ledighet bör ifrågakomma,
torde detta i viss mån böra bero af befattningens beskaffenhet.
Såsom regel torde densamma dock, med hänsyn därtill att första gradens
tjänsteman endast äger rätt att åtnjuta en månads semester, lämpligen
böra begränsas till 2 å 3 veckor, med iakttagande att, därest samme
tjänsteman innehar mer än en befattning af ifrågavarande slag, ledigheten
vid båda befattningarna, såvidt möjligt, förlägges till samma tid.

Då amanuens med fast arfvode för sjukdom eller eljest åtnjuter
ledighet eller förordnas att uppehålla ordinarie befattning, bör, synes
det mig, åtminstone i regel gälla, att annan extra ordinarie tjänsteman,
där lämplig sådan finnes att tillgå, förordnas att bestrida amanuensbefattningen
mot den aflöning, hvilken inom verket anses böra utgöra
begynnelsearfvode för sådan befattning, som är i fråga.

Att, såsom i petitionen blifvit ifrågasatt, extra ordinarie tjänstemän,
som icke åtnjuta fast arfvode, skulle på förhand tillförsäkras
gratifikation till visst belopp för månad, torde icke kunna ifrågakomma,
då arbetet för dessa tjänstemän så till beskaffenhet som mängd säkerligen
i allmänhet måste blifva tämligen växlande. Ersättningen kan
därför beträffande dem svårligen bestämmas att utgå efter på förhand
bestämda grunder. En annan sak är, att det gifvetvis måste anses
önskvärdt, att vederbörande anslag tillmätas så, att desamma lämna
möjlighet till beredande af skälig uppmuntran och nöjaktig godtgörelse
äfven åt dessa tjänstemän.

För uppförande af gratifikationsmedlen och utgifterna för renskrift
under skilda anslagstitlar talar visserligen den omständigheten, att
kostnaden för renskrift ofta nog icke så litet växlar under olika år
och i allmänhet har tendens att stiga, i följd hvaraf å andra sidan det
för gratifikationer tillgängliga beloppet ej sällan väl mycket reduceras.
Ett dylikt särskiljande synes mig dock ej lämpligen kunna äga rum, med
mindre än att åt det anslag, hvaraf renskriftkostnaden skall utgå, gifves
formen af förslagsanslag, en åtgärd som dock för närvarande knappast
synes lämplig, då frågan om ordnandet af skrifbiträdespersonalens vid
ämbetsverken ställning och aflöningsförhållanden är förestående.

Med hvad jag nyss tillåtit mig uttala angående grunderna för
aflönande! af den extra ordinarie tjänstemannapersonalen vid de centrala

78

Knuffl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

ämbetsverken, har jag naturligen icke afsett, att de åt'' mig föreslagna
grunder skulle utan vidare komma till tillämpning vid dessa ämbetsverk
i allmänhet, helst naturligen detta beträffande hvarje verk ytterst
måste blifva beroende däraf, huruvida för ändamålet tillgängliga medel
därtill lämna tillgång, utan har jag därmed i detta sammanhang endast
velat utreda, i hvad mån hänsyn till de i omförmälda petition framställda
önskemål borde tagas vid beräkningen af det för aflönande af den extra
ordinarie tjänstemannapersonalen inom statskontoret erforderliga anslag.

Därest alltså de af mig i berörda hänseende uttalade åsikter
vinna godkännande, återstår att tillse, om och i hvad mån detta bör
föranleda jämkning i beloppet af de utaf löneregleringskommittén för
samma ändamål beräknade belopp. Då den af kommittén föreslagna
beräkningen i de fast aflönade amanuensernas antal icke från statskontorets
sida mött någon gensägelse och det föreslagna antalet således
torde få anses för den närmaste framtiden tillräckligt, samt det torde
böra förutsättas, att samtliga amanuenser icke samtidigt tillerkännas
arfvode till det högsta ifrågakommande belopp, torde den af kommittén
till amanuensarfvoden beräknade summan, 16,200 kronor, få anses, åtminstone
tills vidare, tillräcklig för de egentliga amanuensarfvodenas
bestridande, hvaremot densamma knappast torde förslå jämväl till ersättande
af de fäst anställda amanuensernas vikarier under sjukdom
och ledighet samt förordnande att bestrida ordinarie tjänst. För dylikt
ändamål torde dock icke behöfva beräknas större belopp än högst
1,500 kronor.

Enligt meddelande från statskontoret har renskriftkostnaden inom
ämbetsverket under åren 1904, 1905 och 1906 uppgått till i medeltal
3,763 kronor. Då denna utgift har tendens att stiga, synes det för
detta ändamål erforderliga beloppet icke böra beräknas lägre än till
4,000 kronor. Mot kommitténs beräkning af behöfliga belopp till
vikariatsersättning under semester för de ordinarie tjänstemännen, 3,525
kronor, samt till flitpenningar åt andra extra biträden än fäst aflönade
amanuenser samt ersättning till extra vaktbetjäning, 5,400 kronor, har
icke förekommit någon anledning till erinran.

För samtliga nu ifrågavarande ändamål skulle således erfordras
ett anslag af 30,625 kronor, hvilket för jämnande af slutsumman af
det för statskontoret behöfliga anslaget i dess helhet lämpligen torde
böra i staten uppföras med 30,700 kronor.

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

I''å grund af livad jag sålunda anfört, tillåter jag mig framlägga
följande förslag till aflöningsstat för statskontoret, att tillämpas från
och med år 1908:

Kronor.

generaldirektör

och

statskommissarie

byråchef .....................j

2 dito ................................

1 andra gradens tjänsteman.
sekreterare ......i

1 dito. räntmästare ......

1 dito, kamrerare och

kassakontrollant ......j

1 dito, förste^re visor ...
1 dito. kamrerare .........

■

1 första gradens tjänsteman,
stämpelkassör .

1 dito, revisor .................

!8 dito, revisorer och bokhållare,
registrator...

iTill amanuenser, vikariatsersättning,
renskrifning
och flitpen -

Lön.

Tjänst-

görings-

pennin-

gar.

Ortstill-

lägg- |

7,000

3,000

1,000

5,000

2,500

600

10.000

5.000

1,200

3,600

1.800

400,

3,600

1,800

400

3,600

1,800

400

3,600

1.800

400

3,600

1,800

400

j

2.200

1,500

300

2,200

1,500

300

17,600

12,000

2,400

Arfvoden
eller missräknings -

500

500

ningar

1 förste vaktmästare

1 vaktmästare ............

5 dito..........................

—

—

—

30.700

30.700

i

900

450

150

—

1.500

i

1 Efter 5 år

700

350

150

—

1.200

1 kan lönen

3,500

1,750

750

—

6.000!

? 1

i höjas med

J100 kronor.

Summa

144,700

S minna.

11,000

8.100;

Eller 5 år
kan lönen

lG,200 |fiuya.s me<1

5,800

6,300

5,800

5.800

5.800

4,500

4,000

32.000''

600 kronor. I

Eller 5 år
kan lönen !
höjas med ;
506 kronor !
oeh eller 10 i
år med vtter-!
ägare 500 j
kronor. j

Efter 5 år !
kan lönen j
höjas med
500 kronor,
efter 10 år j
med ytter- j
ägare 500
kronor och i
''''efter 15 år
med än ytter-;
ägare 500
kronor.

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor
årligen.

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

I öfverensstämmelse med livad jag förut yttrat, hemställer jag
vidare, att för åtnjutande af de sålunda föreslagna aflöningsförmånerna
måtte stadgas följande villkor och bestämmelser:

att innehafvare af ordinarie befattning i statskontoret skall vara
underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i
åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets
ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej
längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa
ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat
ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och
den aflöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta
de med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i statskontoret icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas
vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk
eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk
eller bolag eller annan tjänstebefattning af livad slag som helst, så
framt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår
innehafvare af annan befattning, statskontoret, uppå därom gjord framställning,
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderlig! för tjänstgöringen i ämbetsverket,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas
och bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den
särskilda befattning inom graden, där statskontoret, till befordrande
af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast, för den tid, befattnings
innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men
för den tid, lian eljest a-ar i t från tjänstgöring befriad, skola utgå till
den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som undfår ledighet
för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos
Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag
eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lag -

81

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 100.

ligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten
utöfver sina tjänstgörilöspenningar afstå så mycket af lönen
eller ortstil lägget, som för befattningens uppehållande erfordras ellor
eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för tid, hvarunder
han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af stastkontoret
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida e j statskontoret finner skäligt låta honom
uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han
förordnas till högre befattning i statskontoret, densamma, mot åtnjutande
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenniugar,
men i senare fallet af däremot svarande belopp i stället för
egna tjäustgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagdt
tre månader under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegad är i staten medgifveD, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt .vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst,
dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit
semester, och lör andra förhöjningen, om sådan äger ruin, efter ytterligare
fem år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest
sådan kan ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,
under iakttagande, hvad hvar och eu af omförmälda löneförhöj•ningar
angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmakt eller
konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af frågan om statskontorets
omorganisation;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder,
som berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

Bill. till RiJcsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Häft. 11

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 100.

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens
behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaldirektören,
statskommissarie^! och tjänstemännen af andra lönegraden enhvar
under en och en half månad samt tjänstemännen af första lönegraden
enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å
uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af generaldirektören bestämmes,
begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till
månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldigunderkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Slutligen hemställer jag, att föreskrift måtte meddelas, dels därom
att enhvar, som med eller efter 1908 års ingång tillträder befattning
i statskontoret, skall vara pliktig att underkasta sig nu omförmälda
villkor och bestämmelser, dels ock därom att de förutvarande
innehafvare af befattningar i statskontoret, hvilka icke före den 1
november 1907 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten
samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande
afiöningsförmåner äfvensom, i den män ej annat föranledes
af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den rätt till pension, som
dittills tillkommit dem.

I enlighet med löneregleringskommitténs därom gjorda hemställan
har, för underlättande af den förestående löneregleringens
genomförande, vid inträffade vakanser två tjänstebefattningar i förslå
lönegraden tillsvidare blifvit tillsatta endast på förordnande. T följd
häraf och då samtliga tjänstemän i första lönegraden inom statskontoret
icke innehafva fullmakt å viss befattning utan endast å befattning
i allmänhet inom graden, med tjänstgöringsskyldighet å den
plats, där de, för till befordrande af arbetets oafbrutna gång, finnas
beböfliga, erfordras, därest på sätt föreslagits, notariebefattningen in -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100. 83

dragée, icke någon särskild öfvergångsanordning för den nya lönestatens
genomförande.

Den af mig föreslagna nya aflöningsstaten slutar på en summa
af 144,700 kronor, hvilken summa med 32,700 kronor öfverstiger den
för statskontoret nu gällande lönestatens slutsumma, 112,000 kronor.

På grund af livad jag anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att

dels godkänna det af mig tillstyrkta förslaget till stat för statskontoret
äfvensom de villkor och bestämmelser, som af mig föreslagits
för åtnjutande af de i samma stat upptagna aflöningsförmåner;
dels förklara,

ej mindre, att en hvar, som med eller efter 1908 års ingång- tillträder
befattning i statskontoret, skall vara pliktig att underkasta sig
nyssberörda villkor och bestämmelser,

än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i statskontoret,
hvilka icke före den 1 november 1907 anmäla, att de vilja
underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom,
i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag,
vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels och höja det i riksstaten under sjunde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till statskontoret från 112,000 kronor till 144,700
kronor, eller således med 32,700 kronor.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll
utvisar.

Ex piotocollo:
G. Wetterström.

84

Kungl. M aj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

Bilaga.

Till herr statsrådet och chefen för kanyl, finansdepartementet.

Med anledning af att flere år förflutit, sedan jag för finansdepartementets
räkning utförde den beräkning öfver prisstegringen under
senare år, hvilken såsom bilaga till statsrådprotokollet den 7 januari
1901 medföljde Kungl. Maj:ts proposition n:o 1 till 1901 års Riksdag
angående statsverkets tillstånd och behof, äfvensom med hänsyn därtill,
att i en på uppdrag af statskontoret utförd undersökning beträffande
Stockholms stad filosofie doktor Knut Beckman kommit till ett i viss
män afvikande resultat, har herr statsrådet anmodat mig afgifva ett
uttalande i fråga om de gjorda beräkningarnas giltighet för närvarande
tid, särskildt beträffande hufvudstaden; och får jag i sådant ändamål
vördsamt anföra följande.

Min utredning af år 1900 omfattande följande fyra hufvudgrupper
af ett hushålls utgifter, nämligen: 1) lifsmedel och bränsle,
2) bostadshyra, 3) tjänstehjonslöner och 4) andra lefnadskostnader;
och angaf resultatet den procentiska medelprisstegringen från åren
1876—1885 till år 1899 dels för nämnda grupper hvar och en för sig,
dels för dem alla i genomsnitt.

Med afseende på lifsmedel och bränsle hade jag, med stöd hufvudsakligen
af i tidningen Dagens Nyheter antecknade torgpriser för ett
större antal viktigare varuslag, kommit till en genomsnittlig prisökning
af 10 procent. Enligt uppgifter öfver markegångssättningen i länen,
som af mig förut offentliggjorts i Ekonomisk Tidskrift för innevarande
år, har emellertid från 1899 till 1905 en stark och som det synes
nästan genomgående höjning af lifsmedelspriserna inträdt, hvilken säkerligen
ägt sin fulla motsvarighet jämväl i hufvudstaden. Denna höjning
uppgår i medeltal till 14,5 procent, eu siffra som äfven torde kunna
anses gälla bränslet. För hela tiden 1876—1885 till 1905 kan därför
prisstegringen å hithörande utgiftsposter beräknas till i medeltal 26
procent.

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 100.

Medelhyresbeloppet per rum liar mellan åren 1899 och 1905, enligt
uppgifter gällande för genom Stockholms Hyreslista uthyrda omöblerade
lägenheter, stigit från 247 till 260 kronor, d. v. s. med 5,2 procent.
Tillämpas samma stegringsprocent på förut genom uppgifter från myndigheter
erhållna 32 procents förhöjning (intill 1899), får stegringen till
1905 beräknas till 39 procent.

För tjänstelijonslöner beräknades stegringen år 1899 till 75 procent
och uppgick år 1904, efter af doktor Beckman inhämtade kompletteringsuppgifter,
till 95 procent. För år 1905 lära dessa löner ytterligare
hafva stigit, men då jag ej kunnat erhålla noggranna meddelanden
härom, nödgas jag använda siffran för 1904.

Beträffande andra lefnadskostnader hade jag- i min föregående
uttredning — i brist på uppgifter däröfver och för att åtminstone
icke få det slutliga beräkningsresultatet för högt — antagit, att ingen
som helst stegring förekommit, ett antagande som jag dock själf betecknar
som »mycket osannolikt» och »ohållbart». Doktor Beckman framvisar
nu i sitt utlåtande flera exempel på stark stegring för utgifter
af hithörande slag och framhåller såsom »absolut orimligt», att för hela
afdelningen »andra lefnadskostnader» ingen prisstegring skulle hafva
förekommit. Han gör därför i stället ett antagande, som visserligen
äfven det torde vara för lågt men som dock synes mera hållbart såsom
minimiantagande, nämligen att ifrågavarande utgifter ökats med 10
procent. Då jag icke kan se, att häruti skulle ligga någonting på
minsta sätt oantagligt, anser jag mig kunna för min beräkning använda
samma siffra.

1 fråga om förhållandet mellan de olika utgiftsposterna har doktor
Beckman antagit en normalhushållsstat, något afvikande från den af
mig använda. Då denna senare afsåg hela riket, medan doktor Beckmans
hänför sig till Stockholm, har jag på nu föreliggande beräkning
tillämpat den sistnämnda såsom riktigare och sålunda antagit:

lifsmedel och bränsle... till 40 jmocent af totala lefnadskostnadeu

bostadshyra.................... » 22 » » » »

tjänstehjonslöner ......... » 5 » » » »

andra lefnadskostnader » 33 » » » »

Summa 100 procent.

Enär prisstegringarna mellan åren 1876—1885 och 1905 för
hvardera af dessa utgiftsgruppor, enligt ofvan gjorda antaganden, får
anses hafva uppgått till respektive 26, 39, 95 och 10 procent, kan
alltså prisstegringen i det hela för samma tid i genomsnitt anslås till
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 77 Höft. 12

86

Kunyl. May.ts Nåd. Proposition N:o 100.

25 procent. Uteslutes stegringen för »andra lefnadskostnader», såsom
skedde i min utredning för 1899, erhålles ändock en totalstegring till
1905 af mer än 20 procent.

Med afseende å sålunda vunna slutresultat vill jag emellertid, nu
liksom förut, framhålla, att därigenom väl vinnes en föreställning om
den allmänna prisstegring, som inträdt beträffande de särskilda utgiftsposter,
b vilka pläga ingå i en normal hushållsstat, men att en
sådan prisstegring ingalunda får anses sammanfalla med de allmänna
lefnadskostnader nas stegring, hvilken säkerligen varit mycket större.
Detta beror på den betydande höjning af vårt folks hela lefnadsnivå
som de sista årtiondena företett. Med den allmänna lefnadsnivåns
höjning stegras nämligen helt naturligt utgifterna för ett hushåll alldeles
oberoende af om prisstegring ägt rum eller icke; har sådan därjämte
inträdt, blir den af lefnadsnivåns höjning förorsakade utgiftstegringen
tydligtvis i samma mån ytterligare kännbar.

Stockholm den 19 november 1906.

I. Flodström.

STOCKHOLM, TSAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907