Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

■ 1

M:o 9.

Ank. till Kiksd. kansli den 25 april 1907, kl. 3. e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o
5, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af
år 1920.

Uti en inom Andra Kammaren vid innevarande riksdag väckt motion,
n:o 53, kar herr K E. 0. Kjellberg hemställt, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,
hvilket system i afseende å apoteksväsendet, som med utgången af år
1920 bör tillämpas, särskildt med hänsyn till frågan, huruvida staten
borde för egen räkning öfvertaga apoteksrörelsen, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Till stöd för motionen har herr Kjellberg anfört följande:

»Bekofvet af reformer inom vårt lands apoteksväsende har under Motionärens
senare år gifvit sig allt flera uttryck. Olika och stridiga intressen ha där- motivering.
vid gjort sig gällande icke blott mellan allmänheten å ena sidan och
apotekareyrkets utöfvare å den andra, utan äfven mellan olika grupper
af ifrågavarande fackmän. Helt naturligt ter sig frågan om apoteksväsendets
ordnande olika, allt efter som man betraktar densamma från
allmänhetens, framför allt från de sjukas sida, eller man ser den från de
privilegierade apotekarnes synpunkt. Visserligen är handeln med läkemedel
en affärsrörelse, som kräfver sin alldeles särskilda, vetenskapliga
fackutbildning, men apoteksväsendet bör framför allt betraktas såsom en
samhällsinstitution.

1819 års apotekarereglemente är — med några smärre ändringar —
alltjämt gällande. Genom Riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts proposition
Bill. till Biksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. (N:o 9). 1

2> Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !).

vid 1873 års riksdag bestämdes, att den dittills florerande handeln enskilda
emellan med säljbara apoteksprivilegier skulle upphöra med utgången af år
1920. Samma år funnos i riket 120 säljbara apotek, tre år senare endast 26.
Vid ingången af år 1906 funnos 284 personligt privilegierade och 12 säljbara,
själfständiga apotek samt 9 filialapotek och 46 medikamentsförråd.

De önskemål, som framträda i fråga om reformer i apoteksväsendet,
äro grundade dels på allmänhetens behof af lätt tillgängliga och prisbilliga
läkemedel, dels på yrkesutöfvarnes kraf på eu inkomst, som motsvarar såväl
deras förvärfvade yrkesskicklighet som deras ansvarsfulla verksamhet.

I afseende på läkemedelspriser torde erinras om den medicinaltaxa, som
med nya grunder för prisberäkningar tillämpats från ingången af år 1902.

Hvad beträflar de obefordrade apotekarnes utsikter till framtida själfständig
verksamhet, så har medelåldern för dem, som under åren 1903—
1906 första gången erhållit apoteksprivilegier, varit respektive 45,5, 45,3,
46,8, 45,4 år och tjänsteåren respektive 22,o, 22,3, 22,2, 21,5.

Här nedan lämnas en kort öfversikt öfver hvad som under senare
år angående apoteksväsendet förekommit dels inom Riksdagen, dels inom
farmaceuternas fackorganisation, hvarjämte några exempel på stridiga intressen
vid frågan om inrättandet af nya apotek meddelas.

Vid 1903 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion
(n:o 134) af herr H. Hedlund om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
förändrande af rikets samtliga medikamentsförråd och filialapotek till själfständiga
apoteksinrättningar m. m. Motionen hänvisades till andra tillfälliga
utskottet, som tillstyrkte skrifvelseförslaget i hvad det afsåge frigörande
och ledigförklarande af samtliga medikamentsförråd och, där så ske kunde,
äfven filialapotek. Denna hemställan blef af Andra Kammaren enhälligt
bifallen. Första Kammarens andra tillfälliga utskott hemställde, att kammaren
måtte biträda Andra Kammarens beslut, men denna hemställan afslogs.

Vid samma riksdag framlade herr H. Hedlund ett annat skrifvelseförslag
(motion n:o 135) med hemställan till Kungl. Maj:t om ny instruktion
i afseende å medicinalstyrelsens förfarande vid afgifvande af förord
till erhållande af apoteksprivilegium. Motionen afstyrktes af andra tillfälliga
utskottet och afslogs af kammaren.

Af herr A. A. N. Reuterskiöld väcktes samma år en motion (n:o 188)
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående nedsättning af priset å apoteksvaror.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskott afstyrkte motionen, men
kammaren biföll densamma. I Första Kammaren afslogs motionen i enlighet
med vederbörande utskotts utlåtande.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o .0. 3

Under förra året motionerade herr It. A. Wawrinsky å Saltsjöbaden
om skrifvelse angående nytt apotekarereglemente. Motionen bifölls af Andra
Kammaren, och andra tillfälliga utskottet inom Första Kammaren tillstyrkte
äfvenledes bifall, men kammaren afslog densamma med 39 röster mot 27.

Oaktadt sålunda ingen af ofvannämnda fyra motioner, hvaraf trenne
vunno Andra Kammarens bifall, ledde till något positivt beslut från Riksdagens
sida, visa såväl dessa som tillhörande utskottsbetänkanden ocli uttalanden,
att åtskilliga reformer inom apoteksväsendet äro af bebofvet
påkallade.

Till medicinalstyrelsen remitterades i september 1903 en underdånig
ansökan från Sveriges farmaceutförbund om förändring af rikets samtliga
medikamentsförråd och filialapotek till själfständiga apoteksinrättningar.

Sedan medicinalstyrelsen i april 1904 afgifvit underdånigt utlåtande,
anbefalldes styrelsen genom nådigt bref den 7 oktober 1904 »dels att beträffande
sådana medikamentsförråd, Indika icke blifvit för viss tid upplåtna,
verkställa undersökning, huruvida dessa medikamentsförråd, med fästadt
afseende å omsättningen såväl vid medikamentsförrådet som vid stamapoteket,
kunde förändras till själfständiga apotek, samt därefter till Kung!.
Maj:t inkomma med det utlåtande, hvartill denna undersökning kunde föranleda,
dels ock att rörande filialapoteken vid Finspång och Åtvidaberg
inkomma med utredning om deras förändring till själfständiga apotek».

I utlåtande af den 5 juli 1905 framhöll medicinalstyrelsen såsom sin
åsikt, att fem namngifna medikamentsförråd samt filialapoteken i Åtvidaberg
och Finspång utan hänsyn till vederbörande stamapotek omedelbart
kunde förändras till själfständiga apotek.

Regeringens beslut i ärendet af den 16 sistlidne november innebär,
att farmaceutförbundets anhållan icke för närvarande föranleder någon åtgärd
i afseende å medikamentsförråden, men att filialapoteken i Åtvidaberg
och Finspång, när vederbörande stamapotek blifva lediga, skola förändras
till själfständiga apotek.

I december 1906 ingick ofvannämnda centralstyrelse till Kungl. Maj:t
med underdånig hemställan, »att Kungl. Maj:t för''utarbetande af förslag
till nytt apotekarereglemente, äfvensom för afgifvande af förslag till åtgärder
i de afseenden, som i fråga om apoteksväsendets ordnande däraf
kunna beröras, täcktes i nåder förordna om tillsättande af en kommitté
och därest Eders Kungl. Maj:t finner skäligt därtill gifva nådigt bifall,
täcktes medgifva, att i en sådan kommitté äfven måtte insättas ett visst
antal obefordrade farmaceuter».

4 Första Kammarens Tillf ulliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

Slutligen föreligger för närvarande till behandling inom farmaceutförbundet
ett detaljeradt förslag till reglering af obefordrade apotekares löneförmåner
med bestämd begynnelselön och bestämda ålderstillägg, afsedd att
gälla vid samtliga apoteksinrättningar i riket. Då apotekens bärkraft är
högst växlande och står i ett visst förhållande till rörelsens storlek, så
innebär förslaget, att de summor, som erfordras för denna lönereglering,
uttaxeras på rikets alla apotek proportionellt efter deras storlek (beräknad
efter omsättningssumman) genom en progressiv beskattning af alla själfständiga
apotek, hvilkas privilegievärde ej understiger 15,000 kronor.

Ur den förslaget åtföljande skrifvelsen må anföras: »Att aflöningsför kållandena

för vissa kategorier af vårt yrkes utöfvare icke varit goda,
synes äfven apotekaresocieteten hafva varit medveten om, alldenstund den
i en skrifvelse till medicinalstyrelsen af den 12 juli 1901 anhållit om
höjning af medicinaltaxan, härvid framhållande bland andra motiv, att de
äldre obefordrade farmaceuternas ställning icke kunde sägas vara fullt
tillfredsställande, samt betonat, att det är af vikt för det allmänna, att
apotekarebanan erbjuder minst lika goda villkor som andra jämförliga
banor, för att icke apotekarekårens nöjaktiga rekrytering måtte komma att

äfventyras.»---Medicinalstyrelsen behjärtade äfven denna apotekare societetens

anhållan och biföll, som bekant, den äskade taxeförhöjningen.
Det framlagda löneregleringsförslaget blef dock af apotekaresocieteten vid
dess sammankomst i september 1902 afslaget. De ljusa förhoppningar
om en bättre framtid, som väckts med detta förslag, blefvo alltså denna
gång gäckade och efterträddes inom vida kretsar af hopplöshet och missmod.

Emellertid upptogs frågan ånyo af farmaceutiska föreningen, hvilket
resulterade i en kommittés tillsättande i november 1902. Kommittén bestod
af tvenne apoteksinnehafvare och tvenne obefordrade apotekare, hvarjämte
medicinalrådet Wawrinsky välvilligt åtog sig ordförandeskapet. Efter
3 års arbete framlade denna kommitté sitt betänkande jämte statistiska
utredningar. Af dessa framgick, »att de äldre obefordrade apotekarnas
löner fortfarande i många fall icke blott voro långt ifrån tillfredsställande,

utan t. o. m. lägre än vida yngre kamraters.»----Vidare fram hålles

»den väsentliga skillnaden mellan den obefordrade farmaceutens
osäkra och tjänstemannens trygga ställning».

Såsom exempel på intressemotsatser mellan å ena sidan allmänheten
med dess kraf på inrättandet af nya apotek och å andra sidan innehafvare
af redan befintliga må anföras följande.

Enligt beslut af den 1 oktober 1904 hemställde Stockholms stadsfolk

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 8) Utlåtande N:o !). 5

mäktigo hos Kungl. Maj:t om inrättande af fem nya apotek i lrafvudstaden
(hälsovårdsnämnden hade uttalat sig för sex). Apotekaresocietetens direktion,
hvars samtliga medlemmar äro apoteksinnehafvare i Stockholm, tillstyrkte
två nyanläggningar och medicinalstyrelsen tre. I kungl. bref af den 16 sistlidne
juni medgafs inrättandet af endast två af de begärda fem apoteken.

Samma månad medgaf Ivungl. Maj:t efter tillstyrkan af medicinalstyrelsen
inrättandet af ett nytt apotek i Göteborg, hvarom stadsfullmäktige
gjort hemställan. Yid frågans utredning afgåfvo samtliga apoteksinnehafvare
i nämnda stad ett gemensamt utlåtande, hvarur må anföras:
»att framställningen om det nya apoteket, utan någon som helst protest,
rönt bifall hos Göteborgs stadsfullmäktige, bör icke förundra, enär vår
kår numera icke äger någon medlem inom nämnda korporation och apoteksfrågan
tyvärr är af alltför säregen och invecklad innebörd, att af andra
än fackmän förstås och vederbörligen uppfattas. Ungefär detsamma gäller
nog om de andra myndigheter, som hittills haft tillfälle yttra sig i ämnet.
— — — Såsom en sammanfattning af hvad vi här anfört, bedja vi vördsamt
få uttala den förhoppning, att kungl. medicinalstyrelsen tager frågan
om det nya Göteborgsapoteket i samma välvilliga och omsorgsfulla pröfning,
som kommit till synes i dess utlåtande om vissa af föreslagna nya
Stockholmsapoteken.» — — — — Samtidigt hade tvenne obefordrade
apotekare (i egenskap af tillförordnade föreståndare vid tvenne, då lediga
Göteborgsapotek) tillfälle att yttra sig i denna fråga; båda dessa tillstyrkte
den ifrågasatta apoteksanläggningen.

*

De sträfvanden från skilda håll och i olika riktningar, som här ofvan
i korthet omnämnts, torde visa behofvet af åtskilliga reformer inom apoteksväsendet.
Detta behof framträder så mycket kraftigare, ju närmare
vi komma den tidpunkt, utgången af 1920, då staten, utan några som
helst kostnader från dess sida, kommer i oinskränkt besittning af privilegierna
till samtliga apoteksinrättningar i riket, och redan nu bör uppmärksamhet
ägnas frågan om hvilket system som efter denna tidpunkt
skall tillämpas i afseende på apoteksväsendet i dess helhet.

Allmänhetens behof af tillräckligt antal apoteksinrättningar och af
prisbilliga läkemedel får icke försummas af hänsyn till redan privilegierade
apoteksinnehafvare, och å andra sidan är det orimligt, att i trakter, där
ett välbehöfligt apoteks bärighet är tvifvelaktig, befolkningens kraf i detta
afseende icke kunna tillgodoses, med mindre än att en enskild apotekare

0 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (Ko 2) Utlåtande N:o 9.

ådrager sig den med företaget förbundna ekonomiska risken. En fortsatt
stegring af taxan — vare sig genom ändring af grunderna för taxeringen
eller genom höjning af själfva drogernas priser — hjälper icke i längden
för de apoteksinrättningar, som äga den minsta omsättningen.

Den tanken synes då ligga nära till hands, att staten för egen räkning
öfvertoge tillverkningen och försäljningen af läkemedel, hvarigenom
åtskilliga fördelar skulle vinnas och framför allt såväl allmänhetens som
yrkesutöfvarnas berättigade kraf på en gång skulle bäst tillgodoses. Själfva
tillvägagångssättet vid öfvergången till ett sådant system kunde tänkas
bestå däri, att staten för egen räkning efter hand öfvertoge driften af
apoteksinrättningarna i den ordning de blefvo lediga. Klart är emellertid,
att denna fråga behöfver en genomgående utredning och att en sådan utredning
bör igångsättas så snart som möjligt.»

Andra

Hammarens

utskotts

utlåtande.

Historik.

Sedan motionen blifvit för förberedande behandling öfverlämnad till
Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, har nämnda utskott i däröfver
afgifvet utlåtande anfört:

> Hos oss såväl som annorstädes har denna utveckling i stort sedt gått
hand i hand med läkekonstens framsteg. Ännu under 16:de och i början
af 17:de århundradet funnos icke några vetenskapligt utbildade läkare
i vårt land, om man bortser från en och annan vid hofvet tidvis anställd
utlänning; i stället utöfvades läkekonsten af s. k. bardskärare, hvilka
visserligen ägde någon ringa insikt i fråga om inre sjukdomar, men som
likväl hufvudsakligen sysselsatte sig med behandling af sårskador och
andra yttre åkommor m. in. Småningom tillkommo dock verklige läkare,
hvilka genom särskildt bedrifna studier höjde läkekonsten öfver den s. k.
folkmedicinens nivå. I samma mån som antalet af dessa läkare ökades,
i samma mån gjorde sig också behofvet af ordning och enhetlighet inom
medicinens område gällande, och detta ledde slutligen 1663 till en sammanslutning
af hufvudstadens läkare för befordrande af gemensamma intressen
oeh till höjande och befästande af läkekonstens anseende. Denna
förening af läkare blef sedermera under namn af eollegium medieum den
myndighet, som under lång tid utöfvade inseendet öfver såväl apotekareyrkets
som läkekonstens utöfning i landet.

Första början till ett ordnadt apoteksväsende i Sverige utgjordes af
det kungliga hofapoteket, som vanligen förestods af en från Tyskland inkallad
och vid hofvet anställd apotekare. För undvikande af att medi -

7

Första Kammarens Tilljälli<)a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !>.

cinalierna skulle blifva förlegade eller på annat sätt fördärfvade berättigades
denne liofapotekare 1575 att i Stockholms stad öppna ett apotek till allmänhetons
betjänande. Ända till år 1623 var detta apotek det enda i
Sverige, men nämnda år inrättades ett nytt apotek i Stockholm, som snart
efterföljdes af flere andra. Samtidigt började äfven utländska apotekare
bosätta sig i de större städerna i landsorten och där inrätta apotek, å
hvilka de sedermera sökte och erhöllo privilegium eller stadfästelse.

Genom kungliga resolutionen den 22 juni 1625 förunnades hofvets
apotekare frihet från »all tull, vechsel och besvär» för de medikamenter
som från främmande land införskrefvos, och efter denna tid utfärdades
sedan alltid vid förlänandet af apoteksrättigheter särskilda privilegiebref,
uti hvilka uppräknades såväl de förmåner, som tillkommo apotekare, som
de skyldigheter de vid yrkets utöfvande hade att iakttaga. I de flesta af
dessa bref beviljades frihet från afl borgerlig tunga samt tullfrihet för utifrån
införskrifna medicinalier, vissa kvantiteter vin, brännvin m. m., livarjämte
skydd mot konkurrens af andra apotekare utlofvades.

Utom från apoteken försåldes medicin vid denna tid äfven af kryddkrämare,
kringvandrande handlande m. fl. samt af läkarne och bardskärarne,
hvilka oftast själfva beredde de läkemedel, som de ordinerat åt sina
sjuke. Detta missbruk afskaffades af collegium medieum, som för att förekomma
utprånglandet af overksamma medikamenter bland allmänheten föranledde
utfärdandet af en del författningar i hvad som angick läkare- och
apotekarckonstens utöfvande. Sålunda utfärdades den 10 april 1675 ett privilegium
för samtliga apotekare i Stockholm, hvarigenom hvar och en »materialist,
oeulist, bruchschneider, badare, sockerbagare eller kryddkrämare»
förbjöds att försälja vissa i författningen uppräknade preparat och medicinalier,
hvilka vid denna tid mest voro i bruk, hvarförutom tillädes, att
icke heller någon »medicus praetieus, chirurgus, laborant, destillator eller
någon annan eho det ock vore» skulle hafva rättighet att hålla något biapotek
eller att själf preparera några medikamenter till apotekarnes förfång.
Ofvanstående kungliga bref utsträcktes sedermera genom »Kungl.
Maj:ts förnyade privilegium för apotekaresocieteten i Sverige och dess
underliggande provinser emot de af kvacksalfvare och andre slike inrotade
missbruk» af den 28 juni 1683 till rikets alla apotekare, hvilka nu ytterligare
tillförsäkrades skydd mot allt ingrepp i deras näring.

Ehuru apoteksväsendet i Sverige egentligen räknar sin första uppkomst
från tiden för utfärdandet af dessa privilegier, så blef detsamma dock icke
fullt ordnadt förr än genom 1688 års medicinalordning, som ställde apoteksyrket
i närmaste beroende af collegium medieum och sålunda införlif -

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !).

vade detta yrke med medicinalväsendet, hvari det alltsedan dess ingått
såsom en väsentlig del. Kungl. Maj:ts nådiga privilegier för collegium
medicum af den 30 oktober 1688 och Kungl. Maj:ts nådiga resolution
och förklaring af den 1 augusti 1698, »angående några mål beträffande
collegium medicum, apotekaresocieteten och barberareämbetet», bilda också
grundvalen för hela det svenska medicinalväsendet. Hvad särskildt
apoteksväsendet beträffar, så hafva alla sedermera tillkomna bestämmelser
endast gått ut på att komplettera föreskrifterna i nyssnämnda nådiga bref,
bvilka i sina grunddrag ännu alltjämt äro i gällande kraft. Sålunda
fordrades af apotekarne, redan då apoteksväsendet införlifvades med medicinalväsendet,
enahanda skyldigheter, som nuförtiden äro dem allt fortfarande
ålagda och bvilka i korthet kunna sammanfattas i fordran på förvärfvande
af viss kompetens för rättighet att utöfva yrket samt skyldigheten
att ställa sig den lagstadgade farmakopéns föreskrifter till efterrättelse
äfvensom att i fråga om varuprisen följa en bestämd taxa och att
beträffande apotekens skötsel underkasta sig offentlig inspektion. Denna
första apotekslagstiftning har också genom att i detalj fastslå apotekarnes
åliggande gentemot det allmänna gifvit hela apoteksinstitutionen den säregna
prägel, som ännu i dag är utmärkande för densamma och som bäst karakteriseras
af det förhållandet, att apoteken öfverallt hos oss anses såsom mer
eller mindre offentliga inrättningar och att yrkets utöfvare på grund däraf
snarare betraktas såsom tjänstemän än som vanliga näringsidkare.

De första åt apotekare utfärdade privilegierna innehöllo i regel stadganden
därom, att desamma icke blott kunde öfvergå till änka och barn,
utan äfven finge försäljas åt andra. Däremot föreskref ofvannämnde privilegiebref
för samtlige apotekare i Stockholm af den 10 april 1675 uttryckligen,
att när apoteksinnehafvarne framdeles med döden afgingo, »så
skall änkan eller dess barn blifva vid apoteket och njuta alla privilegier
och friheter till godo, så länge de det i behörigt stånd och esse hålla,
likväl skall den provisor, som därtill antages och apoteket på sådant fall
förestå vill, undergå collegii medicorum och samtlige apotekares examen och
aflägga den vanliga eden». Ehuru befogenheten att idka apoteksrörelse alltså
rätteligen endast gällde apotekaren under hans lifstid och därefter hans änka
och barn, uppkom ändock redan tidigt en handel med privilegierna på det
sätt, att vid inträffande apoteksledigbet Kungl. Maj:t alltid tilldelade äfven
privilegiet åt den, som inköpt apotekets droger och inventarier. Härigenom
blef det snart nog en häfdvunnen sed att betrakta privilegiet såsom en
med apoteket under äganderätt oskiljaktigt förenad och alltså säljbar förmån.
Bristen på tydliga och klara bestämmelser i detta afseende, den

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 0. 9

oafbrutna handeln med apoteksprivilegier och, icke minst, privilegiebrefvens
i allmänhet otydliga affattning verkade sålunda därhän, att apoteksprivilegierna
från att vara personella rättigheter småningom förvandlades
till realrättigheter, Indika icke kunde fråntagas vare sig den enskilde apotekaren
eller dennes rättsinnekafvare. Till sist blef handeln med apoteksprivilegierna
till och med i viss mån lagligen erkänd såsom berättigad,
därigenom att Kuugl. Maj:t i 1819 års apotekarereglemente § 10 föreskref,
att sundhetskollegium skulle, så snart en behörig person blifvit laglig
ägare af ett apotek, anmäla honom till undfående af privilegium å detsamma,
hvartill bifall så godt som aldrig af Kungl. Maj:t vägrades.

Med de säljbara privilegierna följde emellertid hos oss såsom i andra
länder, där dylika privilegier existera, en hel del olägenheter. En af de
svåraste bland dessa var privilegievärdets oupphörliga stigande, hvaraf
orsakades, att den erlagda köpesumman blef allt svårare att förränta, att
den’ obemedlade apoteksinnehafvaren måste dragas med skulder under en
stor del af sitt lif, att kraf på högre pris å apoteksvarorna därför oupphörligt
förnummos och att dessa kraf af ekonomiska skäl ej alltid kunde
tillbakavisas, hvarförutom äfven då och då svindel i viss mån bedrefs med
apoteksaffärerna. I början af 1830-talet började man fördenskull inslå på
den vägen att icke längre vid nyanläggning af apotek bevilja den apotekare,
som fått sig privilegiet förunnadt, rättigheten att i sin tur afyttra
eller sälja detta privilegium; i plivilegiebrefvet föreskrefs sålunda uttryckligen,
att privilegiet utdelades med förbehåll, att detsamma ej fick å annan
person öfverlåtas, med andra ord, privilegiet blef helt och hållet personligt.
Blef ett apotek med dylikt privilegium ledigt, så tillsattes den nye
apotekaren af Kungl. Maj:t efter ansökan, som stod öppen för alla kompetenta
personer. Detta system med personella apoteksprivilegier blef
sedan efter 1834 det allena tillämpade vid nyanläggning af apotek.

Emellertid kvarstod ännu den frågan olöst, huru förfaras skulle med
de gamla s. k. reala apoteksprivilegierna, och många förslag blefvo i detta
afseende tid efter annan framställda, hvilka förslag i allmänhet gingo ut
på dels privilegiernas aflösning genom en amorteringsfond, dels handelns
legaliserande för en viss tid och privilegievärdenas småningom skeende
minskning eller successiva afskrifning. Som apotekarnes försäljningsrätt
grundade sig endast på häfd och icke »de jure» var erkänd, måste också
apotekarne själfva sträfva till en rimlig lösning af frågan för att icke
mista allt. Detta oaktadt dröjde det dock flera decennier, innan man
kom till något resultat. Först genom Kungl. Maj:ts kungörelse af den 9
september 1873 blef frågan slutgiltigt löst. Enligt denna kungörelse skall
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. 2

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

all handel med eller öfverlåtelse enskilde emellan af apoteksprivilegier
med utgången af år 1920 upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft.
Innehafvarne af det öfvervägande flertalet reala apoteksprivilegier bildade
tillsammans en kreditförening, som utställde obligationer mot säkerhet i
apoteken. Stadgar fastställdes för en »amorteringsfond för apoteksprivilegier»,
genom hvilken fond delägarne fingo sina privilegier efter värdering
inlösta, hvarefter apoteket tillförbands att halfårsvis inbetala till fonden
en viss ränta å inlösningssumman ända till amorteringens slut, då af öfverskottet
(reservfonden) skall bildas en pensionsfond. Genom denna anordning
blefvo i ett slag 94 af de då befintliga 120 apoteken med reala
privilegier förvandlade till apotek med personella privilegier. Af de återstående
26 säljbara apoteken hafva sedermera 14 med Kungl. Maj:ts
tillstånd år 1892 bildat en ny amorteringsfond med samma ändamål som
den gamla fonden, så att för närvarande endast 12 apotek med reala privilegier
återstå, bvilka emellertid äfven de, såsom ofvan nämnts, efter
1920 års utgång blifva likställda med de öfriga apoteken.

I och med ingången af år 1921 äro alltså alla apoteksprivilegier i
riket personella, hvilket betyder, att staten oinskränkt disponerar öfver
desamma (ej öfver lager och inventarier, bvilka äro apoteksinnebafvarens
lagliga tillhörighet) och alltså kan ordna apoteksväsendet och reglera apoteksrörelsen
på sätt bäst synes. Fråga uppstår då, huruvida det svenska
apoteksväsendet bör vid den tiden underkastas någon mera omfattande
reform, huruvida något annat system än det, som nu i hufvudsak tillämpas
i vårt land, bör komma till användning, och det är just denna fråga
motionären genom sitt förslag velat väcka på tal, hvarvid han särskilt
önskar få utredt, huruvida icke staten bör öfvertaga apoteksröreisen och
för egen räkning bedrifva densamma. Det skulle ju kunna tyckas, som
om motionären väl tidigt framkommit med sin hemställan om utredning i
detta afseende, då ännu 13 å 14 år återstå, innan någon reform skall
kunna åstadkommas, men om man tager i betraktande den väckta frågans
synnerligen invecklade och svårlösta beskaffenhet, om man betänker att
40 år åtgingo för utredning och beslut huru de säljbara aposeksprivilegierna
bos oss skulle kunna afskaffas, att exempelvis Finland alltsedan 1828
haft frågan om apoteksväsendets reformering stående på dagordningen och
för ärendets utredning satt ett flertal kommittéer i arbete utan att ändock
lyckas komma till något beslut, att Preussen sedan början af 1840-talet
oupphörligt, ehuru alltid förgäfves, haft samma fråga på tal inom regeringen
och representationen, samt att äfven Norge och Danmark sedan 1880-ocb 1890-talen äro sysselsatta med denna sak, så synes det uppenbarligen

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o !). 11

vara rätt att äfven hos oss vara i god tid betänkt på en utredning angående
apoteksväsendets ordnande, därest vi öfver hufvud taget önska få
någon reformering af detsamma till stånd vid den ofvan omförmälda tidpunkten.

På detta ställe torde vara lämpligt att äfven nämna några ord om °}£aa
de olika system för apoteksdrift, som för närvarande tillämpas i de europe- J drift.
iska staterna. Desamma äro i hufvudsak af tre slag, nämligen:

fritt apoteksväsende,

apotek med reala apoteksprivilegier och

apotek med personella apoteksprivilegier.

Ett fjärde system, utom det flerstädes praktiserade med både reala
och personliga privilegier, skulle det förslag kunna kallas, som utmynnar
i att apoteksdriften göres till statsmonopol, att staten inlöser och drifver
alla apoteken för egen räkning. Frågan om ett sådant statsmonopol har
dock aldrig lyckats vinna något gehör. I Finland framlades redan 1836
ett af en särskild kommitté utarbetadt förslag i nämnda syfte, men efter
det collegium medieum utförligt kritiserat detta betänkande, blef förslaget
år 1837 och sedermera för andra gången 1839 förkastadt och har sedermera
varit fullständigt affördt från dagordningen i detta land. I Tyskland
har saken under 1890-talet äfvenledes varit på tal, framfördt i riksdagen
från socialdemokratiskt håll, men efter en genomgående kritik af statsministern
v. Boetticher blef förslaget med alla röster mot förslagsställarnes afslaget.
I Österrike har för en tid sedan till och med ifrågasatts, att man

borde taga steget fullt ut och utlämna all medicin kostnadsfritt till de

sjuke, emedan det vore staten ovärdigt att draga vinst af medborgares
sjukdomar. Slutligen torde böra nämnas, att saken äfven kommit på tal
i vårt grannland Norge dels genom en skrifvelse till stortinget 1885, dels
genom en inlaga till justitiedepartementet 1891, men att förslaget bägge
gångerna efter sorgfällig utredning och undersökning förklarats icke vara
lämpligt för de inom landet rådande förhållandena.

De skäl, som anförts för statsmonopol, äro i hufvudsak: att privilegieväsendet
vore en kvarlefva från gamla dagar och privilegier en orättvisa,
som strede mot fria institutioner och medborgarnes rättsuppfattning;
att, om apoteksprivilegierna öfver hufvud taget skulle bibehållas,

det vore statens uppgift att sörja för att fördelarna af dem ej komme
enskilda personer utan hela samhället till godo; att om staten öfvertoge
apoteksdriften, skulle en ändamålsenligare fördelning af försäljningsställena
kunna äga rum, större trygghet vinnas beträffande medicinens kvalitet och

12 .Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9

bättre förhållanden inträda med hänsyn till varornas pris; att staten, därest
den hade monopol på all läkemedelshandel, också skulle lämna bestämma
vinstens användande vare sig till subvention af andra apotek eller till
sänkning af medicinaltaxan; samt att de tjänstgörande farmaceuternas
arbetstid och löneförmåner skulle bättre än nu kunna regleras. Mot
systemet invändes å andra sidan, att en förvandling af apotekarno till
statstjänare vore att sammanföra tvenne de mest heterogena element,
alldenstund en aflönad statens tjänsteman aldrig bör beräkna sina handlingar
med hänsyftning på enskild fördel, hvaremot apotekaren alltid skulle
bli näringsidkare, antingen han komme att aflönas af staten eller att skatta
till densamma; det beräknade öfverskottet på apoteksdriften skulle helt
säkert slukas af kostnaderna för den ökning i personalen, som apotekens
drifvande såsom statsmonopol ovillkorligen skulle draga med sig, samt den
dyrbara administrationen och kontrollen; någon nedsättning af taxan skulle
därför ej kunna äga rum utan direkt understöd af staten, och såväl varusom
penningekontrollen, som vid statens ägande af apoteken alltid måste
blifva synnerligen omfattande, skulle sannolikt på grund af apoteksyrkets
säregna beskaffenhet icke till något pris kunna blifva effektiv; för farmaceutkåren
skulle den sporre till arbete, som nu ligger i utsikten att komma
till själfständig verksamhet, bortfalla, och utan tvifvel skulle statsdriften i
många fall gifva anledning till att man gentemot allmänheten icke visade
nödigt tillmötesgående och erforderlig raskhet vid expeditionen af läkemedlen.

Tager man därefter de ofvan omnämnda system i betraktande, hvilka
för närvarande tillämpas inom olika stater i Europa, så finner man, att
fritt apoteksväsende, där ett diplom på aflagd apotekareexamen är tillräckligt
för att hvar och när som helst kunna uppsätta ett apotek, är
mycket allmänt i bruk och existerar såväl i Frankrike, Belgien, Holland,
Spanien och Portugal som i England och delvis äfven i Schweiz och Italien.
Trots detta anse dock många, att erfarenheten icke talar till förmån för
ett sådant system. Betänker man, hvilka fordringar staten måste uppställa
för ernående af sitt mål i afseende å handeln med läkemedel, så torde
ock detta blifva lätt förklarligt. Nämnda fordringar äro: insikt och skicklighet
hos yrkets utöfvare, fullständigt och tillräckligt förråd af droger m. m.,
fullt verksamma preparat, billiga pris å läkemedlen, lämpligt placerade och
till erforderligt antal inrättade försäljningsställen samt snabb och ofelbar
expedition af medicin hvarje tid på dygnet. Det fria apoteksväsendet
kan, förklara systemets vedersakare, livarken teoretiskt eller praktiskt
bringas i öfverensstämmelse med dessa fordringar. De framhålla att i de

Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 13

länder, där systemet användes, allmänheten aldrig kan lita på att läkemedlen
beredas så samvetsgrant och väl samt af så goda och felfria ingredienser
som i länder med privilegiesystem, samt att öfverallt, där fritt
apoteksväsende råder, läkemedlen, på grund af den hejdlösa konkurrensen
och den däraf följande obetydliga omsättningen på hvarje apotek, äro
väsentligt dyrare än i länder, där apoteken äro privilegierade. Dessutom
andraga de mot systemet, att i länder med fritt apoteksväsende farmaceuterna
helst slå sig ned och uppsätta sina apotek i städerna eller andra
tätt befolkade orter, där de kunna påräkna större förtjänst än på landet,
hvilket gör, att landsbygden blir mer eller mindre blottad på apotek. Af
systemets beundrare framhålles däremot, dels att apoteksväsendet genom
omdaning till fri näring skulle erhålla eu mera demokratisk läggning, att
allmänheten i följd af apoteksinrättningarnas stora antal finge lättare åtgång
till medicinen, som äfven på grund af den större konkurrensen måste
blifva billigare i pris, samt att farmaceuterna skulle komma att arbeta
under ljusare och fördelaktigare villkor, då all anciennitetsstrid skulle bortfalla
och hvarje examinerad apotekare kunde efter uppdrifvande af ett
visst minimikapital blifva en själfständig yrkesutöfvare.

Af de båda återstående systemen torde apotek med reala d. v. s.
säljbara apoteksprivilegier icke vidare vara att tänka på, sedan vi nu en
gång på grund af långvarig erfarenhet funnit nödvändigt att helt och
hållet afveckla detta hos oss ursprungligen tillämpade system. De svagheter,
som vidlåta realprivilegiesystemet och som redan här ofvan framhållits,
torde äfven vara så iögonenfallande, att ingen lärer påyrka ett
återgående till de forna förhållandena. I de flesta länder, där detta system,
ensamt eller i förening med personalprivilegiesystemet, är gällande och
bland hvilka Tyskland, Österrike, Ryssland, Finland, Danmark och Norge
äro de viktigaste, pågår också sedan flere år en strid mellan apotekareyrkets
målsmän för att få de säljbara privilegiebördorna aflyftade från
apoteken, på sätt i Sverige redan skett, och ersatta med något annat,
lämpligare system.

Följer så i ordningen personalprivilegiesystemet, som karakteriseras af
att apoteksprivilegiet endast gäller under innehafvarens lifstid och icke
får öfverlåtas på annan person, ej heller efter innehafvarens död får öfvergå
till änka eller barn. Till apotekare utser medicinalförvaltningen efter ansökan
den skickligaste och mest förtjänte bland de sökande. Vanligtvis
är ny tillträdare till apoteket skyldig att till fulla värdet tilläsa sig företrädarens
lager och inventarier. Genom sistnämnda bestämmelse förekommes
eller åtminstone minskas väsentligt den mot systemet ofta fram -

14

törsta Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

Andra

Kammarens

utskotts

yttrande.

hållna betänkligheten, att apotekaren af brist på ekonomiskt intresse för
affären icke skall upprätthålla apoteket i det skick, som önskvärdt är, då
garanti ju alltid på detta sätt lämnas för att materialiernas verkliga värde
blir ersatt. Motståndarne till systemet framhålla såsom en af dess olägenheter,
att apoteksröreisen vid innehafvarens frånfälle antingen måste till
allmänhetens förfång stängas eller också för en tid fortsättas af apotekarens
arfvingar, hvilket senare återigen innebure ett betänkligt afsteg från själfva
principen i systemet samt medförde stora svårigheter att rätta felaktigheter
i apotekshushållningen, då de tillfälliga apoteksinnehafvarne icke lydde
under apotekarereglementet samt hade föga eller intet att förlora, därest
de skulle bryta mot detsamma. Dessutom måste taxan på apoteksvaror
hållas jämförelsevis hög samt apotekens antal starkt begränsas, därest man
skulle vara viss om att erhålla skickliga och fullt kompetenta sökande till
apoteken. Personalprivilegiesystemet anses jämväl vara oförmånligt för
det enskilda intresset, för farmaceuterna själfva, dels därför att det icke
tillåter apotekarne att fritt disponera öfver den till deras yrke hörande
egendomen såsom öfver sitt öfriga gods, dels också emedan befordringarna
till själfständig verksamhet först skedde sedan farmaceuten uppnått en
långt framskriden ålder, af det skäl att vakanser jämförelsevis sällan uppstode.
Till systemets fördelar anses höra, att detsamma vore ägnadt att
befordra farmaceuternas vetenskapliga studier, eftersom möjligheten att
erhålla apotek i ej ringa mån vore beroende af de sökandes kunskaper
och yrkesskicklighet. Därigenom att farmaceuterna först vid en mognare
ålder kunde få tillträda eget apotek, komme de äfven till detsamma väl
förberedda i praktiskt afseende. Någon orättvisa, hvarigenom endast den
förmögne utan hänsyn till skicklighet och förtjänst kunde framför den
obemedlade förvärfva sig apotek, förefunnes icke här. Och staten hade,
hvilket vore de viktigaste af allt, den fördelen att kunna för apoteksrörelsens
drift engagera de bästa farmaceuterna och sålunda fullt garantera allmänheten
de förmåner, som med apoteksväsendet åsyftas.

Utskottet har ansett sig böra lämna ofvanstående korta redogörelse
för de olika system, enligt livilka apoteksrörelsen för närvarande bedrifves
inom olika länder, emedan däraf med all tydlighet framgår, att mycket
finnes att säga såväl för som mot dem alla samt att det måste bero
på särskilda förhållanden, huruvida man inom ett visst statssamfund
bör föredraga det ena eller det andra. Motionären har framhållit de kraf,
allmänheten måste hafva rätt att ställa på landets apoteksväsende, men å
andra sidan äfven riktat uppmärksamheten på att dessa kraf ej få till -

Första Kammarens Tillfälliga it t skotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 15

godoses på sådant sätt, att den enskilde apotekaren därigenom pålägges
ekonomisk risk. Han antyder för sin del, att de stridiga intressen, som
därvidlag onekligen förefinnas, bäst skulle kunna sammanjämkas, därest
staten för egen räkning öfvertoge apoteksdriften, det vill med andra ord
säga, därest läkemcdelshandeln gjordes till ett statsmonopol. Utskottet har
icke funnit det möjligt att afgöra, om ett sådant statsmonopol verkligen
skulle komma att medföra de fördelar för det allmänna, som motionären
antager, eller i hvad mån de invändningar, som anföras mot detta ordnande
af apoteksväsendet, äga berättigande, då all erfarenhet saknas, huru
ett statsmonopol i förevarande afseende torde komma att verka. En grundlig
undersökning af skälen för och emot ett statsmonopol och en utredning
rörande möjligheterna för detta systems genomförande i vårt land
synas dock i alla händelser vara att förorda, innan man skjuter åt sidan
tanken på ett sådant ordnande af apoteksväsendet.

Som motionären äfvenledes föreslagit, bör dock denna utredning
icke blifva så ensidig, att den omfattar endast och allenast frågan om
statsdriftens möjligheter och fördelar. Äfven andra system finnas, såsom
ofvan blifvit visadt, hvilka kunna vara värda att pröfvas och jämföras,
och bland dessa icke minst det system, som för närvarande är så godt
som allenarådande i vårt land, eller personalprivilegiesystemet, hvilket dock,
så som det hos oss tillämpas, af yrkesmän utomlands anses stå främst och
ofta anföres som ett mönster, när det gäller förslag att reformera apoteksväsendet
i ett land. Dessa omdömen må vara rättvisa eller ej, nekas kan
dock icke, att äfven detta system har sina olägenheter och behöfver reformeras,
något som väl också tydligen torde framgå af de upprepade anmärkningar,
som från skilda håll och af olika anledningar framställts och
snart sagdt dagligen framställas mot vårt apoteksväsende.

Då lämpligaste tillfället till genomförandet af reformer i det sätt,
hvarpå apoteksrörelsen för närvarande bedrifves hos oss, onekligen sammanfaller
med den tidpunkt, då amorteringen af apoteksprivilegierna slutförts,
d. v. s. vid ingången af år 1921, emedan den förändring, som då äger
rum med flertalet af våra apotek, äfven kommer att i väsentlig mån inverka
på deras ställning i öfrigt till staten, och då utredningen af sådana
frågor, som här afses, alltid visat sig draga lång tid, innan man kunnat
ena sig om ett slutgiltigt beslut, anser sig utskottet hafva fullt skäl att
tillstyrka motionärens förslag och får alltså, under hänvisning till hvad
utskottet sålunda anfört, hemställa,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,

16

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 9.

Andra
Kammarens
beslut och
Första
Kammarens
remiss.

Första

Kammarens

utskotts

yttrande.

kvilket system i afseende å apoteksväsendet som med utgången af år
1920 bör tillämpas i vårt land, särskildt med hänsyn till frågan, huruvida
staten då bör för egen räkning öfvertaga apoteksrörelsen, samt för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Sedan hvad utskottet sålunda hemställt af Andra Kammaren bifallits
samt beslutet härom blifvit Första Kammaren delgifvet, har denna kammare
hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

Då utskottet nu går att yttra sig i det förevarande ärendet, vill utskottet
till en början i samband med den historik, som Andra Kammarens
tillfälliga utskott framlagt, erinra:

att apotekaresocietetens direktion uti skrifvelse den 20 juni 1899
ingått med underdånig hemställan, huruvida icke Kung! Maj it därefter
vid tilldelande af privilegier å apoteksinrättningar skulle finna lämpligt i
privilegiebrefven bestämma, att apoteksinnekafvare skulle efter utgången
af år 1920 vara skyldiga dels att mot pension vid viss ålder afstå från
sina privilegier och såväl beträffande de olika pensionernas belopp som ock
pensionsåldern underkasta sig hvad Kungl. Maj:t kunde komma att härom
besluta, dels äfven att för bestridande af apoteksinnekafvarnas eventuella
pensionering hvar för sig årligen erlägga den afgift, Kungl. Maj:t för detta
ändamål kunde pröfva lämpligt fastställa; i sammanhang hvarmed direktionen
föreslog, att kungl. Maj it måtte tillsätta eller anbefalla kungl.
medicinalstyrelsen att tillsätta eu kommitté för utredning af hit hörande
frågor och för afgifvande af förslag;

att kungl. medicinalstyrelsen, hvars yttrande öfver apotekaresocietetens
direktions framställning blifvit infordradt, uti underdånigt utlåtande
den 6 oktober 1899 tillstyrkt framställningen jämväl i fråga om tillsättande
af en kommitté, under framhållande att många detaljer af särdeles invecklad
natur måste utredas och bearbetas för lösande af pensionsfrågan;

att Kungl. Maj:t genom kungörelse den 27 oktober 1899 förordnat,
att den, som erhölle privilegium å apotek, skulle efter utgången af år
1920 vara skyldig dels att mot pension vid viss ålder afstå privilegiet
och beträffande pensioneringen underkasta sig hvad som kunde komma
att därom bestämmas, dels ock att för apoteksinnehafvares eventuella pensionering
årligen erlägga den afgift, som kunde blifva fastställd; samt

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 17

att efter utfärdandet af berörda kungl. kungörelse i frågan icke blifvit
meddelad någon vidare föreskrift eller vidtagen någon annan åtgärd, än att
Kungl. Maj:t i hvarje särskildt utfärdadt privilegiebref för apotekare inryckt
en föreskrift om skyldighet att mot pension vid viss ålder afstå
privilegierna äfvensom att erlägga den årliga pensionsafgift, som Kungl.
Maj:t kunde komma att framdeles bestämma.

Förevarande motion grundar sig väsentligen på den uppfattningen,
att apoteksväsendet under statsmonopolets form skulle bäst tillgodose såväl
allmänhetens som yrkesutöfvarnas berättigade kraf. Det utskott inom
Andra Kammaren, hvilket haft motionen till förberedande behandling, har
väl icke, enligt hvad motiveringen gifver vid handen, ansett sig kunna
obetingadt biträda motionärens berörda uppfattning, men dock förordat,
hvad Andra Kammaren för sin del godkänt, frågans utredning särskildt
med hänsyn till statens öfvertagande för egen räkning af apoteksväsendet.
Mot den sålunda framhållna reformvägen uppställa sig emellertid enligt Första
Kammarens utskotts åsikt vissa betänkligheter såväl ur allmän statsekonomisk
som ur kontrollsynpunkt. Särskildt komme kontrollen, om den skulle väl
fylla sitt ändamål, att kräfva en betydlig tjänstepersonal och därigenom
dryga kostnader; och detta förhållande skulle måhända icke så obetydligt
motverka, hvad som borde vara hufvudsyftet med en dylik anordning, tillhandahållande
åt allmänheten af prisbilliga läkemedel.

Ehuru utskottet sålunda anser, att Eiksdagen icke lämpligen bör framhålla
såsom särskildt beaktansvärd en omdaning af apoteksväsendet under
statsmonopolets form, håller dock utskottet före, att en närmare undersökning
af detta spörsmål gifvetvis bör ingå i den ifrågasatta utredningen,
om och när den kommer till stånd.

De synpunkter, som vid en sådan utredning företrädesvis böra göra
sig gällande, äro dels allmänhetens anspråk på billiga och fullgoda läkemedel
samt bekväm tillgång på dem, dels ock yrkesutöfvarnas kraf på ett
väl ordnadt befordringssystem i förening med skälig utkomst. Beträffande
förstnämnda önskemål är det tydligtvis förenadt med stora svårigheter att
utan sakkunnig utredning angifva det lämpligaste sättet för uppnående
af detsamma. Jämsides härmed framträder synnerligen kraftigt behofvet
att till allmänhetens bekvämlighet inrätta ett flertal nya apotek, särskildt
å landsbygden, där på många orter rent af olidliga förhållanden äro
rådande i afseende å möjligheten att vid sjukdomsfall skyndsamt anskaffa
erforderliga läkemedel. Också synes det utskottet som om utvecklingen
borde gå därhän, att apotek inrättas på alla mera centrala platser,
Bih. till Iliksd. Prof. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. 3

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

d. v. s. sådana, dit kringliggande bygd närmast är hänvisad att fylla
sina behof och afsätta sina produkter. Häremot skall utan tvifvel invändas,
att många af de sålunda afsedda nya apoteken icke skulle få
tillräcklig bärighet, icke lämna innehafvama ens en blygsam utkomst.
Utskottet har emellertid icke förbisett denna omständighet, utan tvärtom
sökt finna utväg till eu ekonomisk mellankomst i fråga om mindre bärkraftiga
apoteksinrättningar. Dylik mellankomst skulle enligt utskottets
förmenande kunna åvägabringas genom inrättande af en inkomstregleringsfond,
till hvilken från de mera gifvande apoteken skulle efter fastställda
grunder inbetalas årliga penningebidrag, som i mån af behof årligen fördelades
mellan de icke bäriga apoteken.

En utredning angående förändrad anordning af apoteksväsendet lär
ur yrkesutöfvarnas synpunkt i främsta rummet böra gå ut på fastställandet
af vissa grunder för reglering af förhållandet mellan apoteksinnehafvarna
och deras fackkunniga biträden i afseende å såväl själfva anställningen som
den därmed förenade aflöningen samt vidare att fastslå pensionsålder och
viss pension för apoteksinnehafvarna tillika med upprättande af förslag
till organisation af den för apotekarekåren afsedda pensionsinrättning,
som dels omförmäles i stadgarna angående amorteringsfonderna för apoteksprivilegier
och dels åsyftas med kungl. kungörelsen den 27 oktober 1899.

Det har väl förefallit utskottet som om motionärens förslag möjligen
kunde anses för tidigt väckt, då ännu mera än 13 år återstå till dess
tidpunkten för en reforms ikraftträdande är inne; men enär frågan är
af ganska betydande omfattning och enär för ett ordnande af alla hithörande
förhållanden det icke är till fyllest, att utredningen ligger färdig
först år 1920, då den nya reformen bör träda i kraft, utan det är
af vikt, att samma utredning med de i anledning af densamma beslutade
åtgärder bringas till vederbörandes kännedom i god tid före nämnda tidpunkt,
på det att de, hvilkas rätt och intressen äro däraf beroende, må
kunna i rätt tid lämpligen ordna för sig, har utskottet ansett sig icke
böra endast af den anledning, att frågan är i god tid väckt, ställa sig afvisande
mot motionen, desto mindre som en förbättrad anordning af landets
apoteksväsende tämligen allmänt anses vara af förhållandena påkallad.
Härtill kommer ju att för hvarje fall en framställning från Riksdagen icke
utgör hinder för Kungl. Maj:t att till lämplig ansedd tidpunkt uppskjuta
utredningen.

Hvad nu och förut i ärendet framhållits torde till fullo ådagalägga
önskvärdheten af en förbättrad anordning af apoteksväsendet äfvensom behofvet
af en allsidig utredning af de särskilda förhållanden, som på frågans

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 19

lösning inverka. Af ofvan anfördt skäl kan utskottet emellertid icke tillstyrka
ett biträdande af Andra Kammarens beslut i oförändrad affattning;
och detta jämväl på den grund att, då apoteksväsendets organisation åtminstone
med vissa anordningar och under vissa förhållanden faller inom
området för Konungens ekonomiska lagstiftning, det må anses mindre
lämpligt att för hvarje fall påkalla ett framläggande för Kiksdagen af förslag
i ämnet. Ostridigt torde emellertid vara, att ett sådant framläggande
ovillkorligen erfordras för den händelse att Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt,
att staten för egen räkning öfvertoge tillverkningen och försäljningen
af läkemedel.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att Första Kammaren ville på det sätt biträda
Andra Kammarens beslut i frågan, att Kiksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl.
Maj:t låta allsidigt utreda, huru vid 1920 års utgång
apoteksväsendet i riket bör lämpligast ordnas, särskildt
med hänsyn till allmänhetens behof af bekväm tillgång
till på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel, samt
därefter vidtaga de åtgärder, hvartill utredningen eller
förhållandena må föranleda.

Stockholm den 25 april 1907.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BERG.