Första Kammarens Tillfällitja Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1907, kl. 2 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag rörande inrättandet
af en statens arbetsförmedling sanstalt till tjänst för
utomlands bosatta svenskar.

Uti eu inom Andra Kammaren vid innevarande riksdag väckt motion,
n:o 44, har herr P. Pehrsson i österby hemställt: »att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om inrättande af eu
statens arbetsförmedlingsanstallt till tjänst för utomlands bosatta svenskar».
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:
»Nationens största rikedom är folket, dess arbetskraft och utvecklingsduglighet.
Denna sanning, som så ofta upprepats, har icke desto mindre
svårt att tränga sig fram till den hedersplats, den borde inlaga i vart
nationella medvetande och gärning. Genom det sista halfseklets oerhörda
emigration har Sveriges lifsblod förrunnit som ur öppnade pulsådror, eu
åderlåtning, som vi icke ha krafter att längre tåla. Efter att man i en
mansålder hade lugnt sett därpå eller åtminstone föga annat gjort än klagat
däröfver, väcktes vid 1904 års riksdag af herrar E. Beckman och C.
J. Jakobsson i Karlshult motioner i syfte att få till stånd en utredning
af orsakerna till emigrationen och därmed också söka råda bot för skadan.
Den utredning, som Riksdagen med anledning häraf beslöt begära och
Bih. tiU Riksd. Prot 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Raft. (N:o 4.) 1

Motionen.

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

hvilken ännu hvilar i Kungl. Maj:ts hand, afsåg att vinna utvägar att sätta
en damm mot utvandringen.

Enligt uppgifter från olika håll torde man för närvarande kunna räkna
inemot en million, som genom härstamning och språk tillhöra den svenska
nationaliteten, men hvilka genom sin utflyttning från Sverige nu tillföra
främmande folk ett betydande tillskott utaf intellektuell och materiell kraft.
Huru mycken heder de än göra det gamla fäderneslandet genom sin insats
i det nyas utveckling, kan man dock icke annat än med vemod tänka på
den förlust, som därigenom drabbar Sverige, som så väl behöfver alla
sina barn.

Att finna medel att hämma denna kraftförspillning är en lifsfråga
för landet. Men inför den redan skedda nationella förlusten må man därför
icke stanna såsom inför ett beklagligt men ohjälpligt faktum.

Det vore jämväl en betydande nationell uppgift att söka draga tillbaka
en del af de redan för Sverige förlorade.

Det vore för landet själft en stor förmån, i första hand ur nationalekonomisk
synpunkt. Hvarje svensk på främmande botten representerar
genom sin uppfostran och sin arbetskraft ett icke ringa penningvärde.
Både kapital och ränta äro för Sverige förlorade. Kunde vi återförvärfva
en del af dessa landets forna söner, gjorde vi en betydande vinst. De
flesta skulle komma åter med stegradt kapitalvärde. Jag afser därmed icke
närmast de besparingar, som ju många skulle medföra, utan deras
utomlands ofta i hård kamp för utkomsten förvärfvade grundliga kännedom
om utländska förhållanden, uppfinningar, arbetsmetoder och uppslag på
olika arbetsområden. Lika mattande som emigrationens ström verkar på
landet, lika stärkande skulle en sådan immigration verka på vårt ekonomiska
framåtskridande. Folk, arbetsledare och arbetare, med vidgad synvidd i
allmänhet och icke minst för arbetsförhållandena inom industrien, skulle
därigenom tillföras vårt näringslif. Den sunda värdering af kroppsarbetet
och kroppsarbetaren, förmågan att ställa kraf på sig själf och det egna
initiativet, att taga vara på intellegens och duglighet inom arbetarnes leder,
som utmärka särskildt amerikanska arbetsförhållanden, kunde på den vägen
komma oss till godo. Något af denna företagsamhet, arbetsifver och energi
skulle därigenom inympas i den svenska stammen.

Och en sådan syrsättning af blodet är, under allt erkännande af de
sista årens betydande uppsving, just hvad vi nu behöfva.

Sverige utsänder årligen skaror af stipendiater i olika verksamhetsgrenar
för att studera utländska förhållanden. Det sker helt visst till båtnad
för samhällsutvecklingen. Men klart är, att stipendiaternas nyförvärfvade
kunskaper, vunna genom några månaders studier, icke kunna i prak -

3

Första Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

tiskt värde jämställas med den erfarenhet och praktiska duglighet, som
utomlands anställda landsmän förvärfvat genom mångårigt arbete i motsvarande
bransch, helst som ju dessa i regeln äro folk med icke ringa
ihärdighet och energi, som behöfs för att, ehuru främlingar, taga sig fram
i den därute hårdare konkurrensen.

Komrne så därtill, att en sådan immigration skulle gifva oss ett icke
föraktligt tillskott af ett fosterlandsälskande folkelement, som skulle verka
befruktande på många olika sidor af folkets lif. Lilvet utomlands, där
man måste starkt häfda sin svenskhet för att bevara den, väcker ofta till
lif en stark kärlek till »det gamla landet».

För Sverige är det ett viktigt intresse att återvinna så många som
möjligt af sina landsflyktiga söner och inom våra gränser taga deras krafter
i anspråk till landets gagn. En sådan önskan skulle helt visst också
mötas af stora sympatier från utomlandssvenskarnes sida. Det finnes
mycken hemlängtan öfverallt i de svenska kolonierna.

Det skulle för många medföra en helt annan arbetsglädje, om de
finge tjäna sitt eget land. Man hör också ofta uttalas af landsmän utrikes,
att de gärna vilja vända åter till fosterjorden, men svårigheterna att vinna
anställning hemma synas dem oöfvervinneliga. De tillfällen, som finnas
här att få anställning i deras respektive yrken, känna de icke, och själfva
äro de okända. Mången har bildat familj och kan af hänsyn därtill icke
återvända utan att på förhand få sådana ekonomiska villkor erbjudna, att
familjens uppehälle betryggas. Bland dem, som så tänka, finnas representanter
för olika arbetsområden, ingenjörer, arkitekter, banktjänsteman, köpmän,
^handtverkare och industriarbetare, sjöfarande o. s. v.

A andra sidan må här påpekas, att vi ofta ha alldeles direkt användning
här hemma för i utländska arbetsförhållanden kunnigt folk. Ofta
införskrifvas, särskildt vid startandet af nya företag, utlänningar, och deras
kunskap och erfarenhet måste mången gång betalas till öfverpris. I många,
kanske de flesta fall skulle utan tvifvel utomlands anställde svenskar
kunna erhållas med fullt ut samma kompetens och utan större anspråk.
Därvid skulle dessutom vinnas, att de språkliga svårigheterna vid arbetets
ledning undginges.

En alldeles särskild kategori bilda de många, särskildt i Amerika,
som härstamma från den jordbrukande befolkningen och som emigrerat i
känsla af att de ville skaffa sig en egen jordbit att slå sig ned på.
Amerikas jord är i regel hvarken mera gifvande eller, om man undantager
yttersta gränstrakterna, numera billigare än Sveriges, och mången skulle
med glädje begagna sig af möjligheten att få ett eget hemman eller nybygge
här i hemlandet med det lilla kapital, han med sitt arbete kunnat

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

hopspara som grundplåt. Men de äga inga förbindelser hemma, hvarigenom
de kunde förhjälpas därtill, och känna intet till de möjligheter,
som på sista tiden uppstått här.

Af allt detta, som i det föregående vidrörts, framväxer ett manande
kraf, att något må göras från svenskt håll för att återvinna utomlandssvenskarne
åt Sverige.

Vägen därtill är naturligen i första hand, att genom ett rikare ekonomiskt
lif så goda förvärfsvillkor uppstå, att förhållandena hemma gifva
möjlighet för dugande kraft att slå sig fram här lika godt som annorstädes,
men till detta måls nående behöfva vi också utlandets svenskar
till hjälp.

Redan nu skulle vi säkerligen kunna tillföra vårt land en icke obetydlig
mängd lefvande kraft af svenskt ursprung genom en statens arbetsfri
rm<■dlimjsanstalt, som fyllde samma uppgift gentemot i utlandet anställda
svenskar, som de nu af staten understödda kommunala arbetsförmedlingsanstalterna
göra inom landet. Denna tanke framkastades också i nyss
nämnda motioner, men vann icke utskottets tillstyrkande och synes icke
innefattas i den år 1904 begärda utredningen.

Denna anstalt synes mig lämpligast böra ställas under utrikesdepartementets
handelsafdelning. De svenska konsulerna utomlands äro naturliga
organer för en sådan verksamhet, liksom de svenska handelskamrarne, där
sådana finnas utomlands, kunde lämna sitt bidrag till uppgiftens lösning.
I konsulernas instruktion borde da ingå, att de skulle, såsom också mångenstädes
sker, enhvar i sitt distrikt ha till uppgift att arbeta för att
samhörighetskänslan med fäderneslandet icke förlorades utan stärktes, och
att svenskheten hölles uppe ibland där bosatta svenskar. De skulle ock
söka få kännedom om de svenskar, som där hade anställning, om deras
förstudier, kunskaper och arbetsduglighet samt deras villighet att mottaga
anställning i hemlandet.

Konsulerna skulle meddela uppgifter i denna sak till anstalten, som
å sin sida skulle på lämpligt sätt ställa sig i förbindelse med olika svenska
organisationer, såsom de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna, exportföreningen,
arbetsgifvareföreningar,köpmannaföreningar, egnahemsföreningar,
hushållningssällskapens utskott för egna hem o. s. v.

För Amerika, där ju det öfvervägande antalet utvandrade svenskar
bor. och måhända äfven på större orter i Europa, borde verksamheten
sträckas vidare — och detta är kanske det allra viktigaste — genom upprättande
af kontor och filialer, t. ex. i Newyork och Chicago, som skulle
pa samma gång göra tjänst som upplysningsbyråer och drifva ett intensivt
upplysningsarbete rörande hemlandets förhållanden ibland de svenska

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

emigranterna därstädes. Högst underliga föreställningar om svenska förhållanden
torde råda ibland stora skaror af dessa. Många ha emigrerat
ifrån efterblifna trakter i landet och aldrig sett de större förhållanden,
som dock kunna presteras äfven här och där hos oss här hemma, ha så
kommit midt in i Amerikas sjudande lif och följt utvecklingen därstädes,
men veta om Sverige och de senaste årens utveckling här föga eller intet.
Innerst äro de likväl med de starkaste band bundna vid fäderneslandet,
och mången kunde endast behöfva en impuls för att vända åter.

Dessa föreslagna kontor ute i världen midt ibland dem, som skola
sökas tillbaka, borde för nåendet af det åsyftade resultatet skötas af dugligt
folk från Sverige, som icke äro bundna af intressen i det främmande
landet, som mer eller mindre kunna verka hämmande på deras uppgift.

Och hela denna institution borde så anläggas, att den blir en modern
praktisk inrättning, som icke bindes och insnöres i allehanda hämmande
byråkratiska former, ty här, om någonsin, bör initiativkraft, företagsamhet
och af de skilda förhållandena framkalladt klokt och praktiskt tillvägagående
ha öppet rum.

Här ofvan har hänsyn tagits endast till sådana, som äro i de omständigheter,
att de själfva kunna bekosta sin hemresa. Om och i hvad
mån det ligger i statens intresse att ingripa för att lämna reshjälp åt
sådana arbetsföra, välfrejdade personer, som stå utan tillgångar, må en
vidare utredning af frågan utvisa.

Huru denna institution skulle utvecklas för att gagna svenskarne
utomlands och Sverige, torde blifva en uppgift, som under arbetets fortgång
visar sig tydligt nog. Rika möjligheter att tillvarataga nationellt
kulturella intressen, som eljest icke hos oss direkt anses falla under beskickningars
och konsulats uppgift, skola icke fattas för vaken blick och
rask handlingskraft.

Ett land sådant som Tyskland har icke råd att förlora sina söner.
Det gör allt för att behålla dem inom tyskt kulturområde, och resultaten
äro mycket gynnsamma. Vi ha ännu mindre råd att förlora något af
den stam, som bär upp svenskt språk och nationalitet. Vi behöfva i
stället med all makt arbeta på en konsolidering af den svenska odlingens
alla krafter.

För det enskilda initiativet blefve inrättandet af en sådan anstalt som
den nu föreslagna alltför kostsamt och för litet direkt inkomstbringande.
Staten ensam har bärkraft att upptaga denna fråga och medel att föra
den fram. Och då, såvidt jag kan se, ett verkligt statsintresse af betydenhet
här föreligger, tillåter jag mig hemställa», etc.

6

Andra Kammarens
första
tillfälliga i. utskotts
utlåtande.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Sedan denna motion blifvit för förberedande behandling öfverlemnad
till Andra Kammarens första tillfälliga utskott, har nämnda utskott
i deröfver afgifvet utlåtande anfört:

Utskottet finner de af motionären framhållna synpunkterna i detta
ärende synnerligen beaktansvärda. Utan tvifvel skulle för landet en ej
obetydlig fördel vinnas genom att i utlandet bosatta svenskar, som äro
i besittning af kapital eller yrkesskicklighet eller bägge dessa för en fortsatt
utveckling af landets näringsväsen nödiga faktorer, kunde förmås att
i större antal återvända till hemlandet och ägna sig åt främjandet af dess
kultur. Utskottet håller ej heller för osannolikt, att åtskilligt i detta afseende
skulle kunna vinnas genom en arbetsförmedlingsanstalt af den art,
som i motionen omförmäles. Visserligen torde åvägabringandet af rikare
förvärfsmöjligheter inom landet vara den riktigaste och i längden den
enda säkra vägen ej blott för emigrationens minskande utan ock för främjandet
af återinvandring. Men just för att sådana förvärfsmöjligheter
genom ett uppsving i vårt ekonomiska lif måtte kunna bringas till stånd,
hafva vi behof af att söka göra oss till godo alla för detta syfte lämpliga
krafter och medel, som till äfventyra stå till buds. Och utan tvifvel skulle
en betydande insats i sträfvandet för nämnda mål kunna göras af företagsamma
svenskar, hvilka i utlandet förvärfvat kapital eller yrkesskicklighet,
därest de kunde föranledas att återvända till fosterlandet och ägna
sig åt förkofrandet af dess näringsväsen.

Såsom motionären omnämner, väcktes vid 1904 års riksdag inom
Andra Kammaren två särskilda motioner rörande emigrationsfrågan. I bägge
dessa motioner berördes jämväl frågan om åtgärder för främjandet af eu
återinvandring från utlandet till Sverige. Den ene motionären, herr C. J.
Jakobsson, framkastade i afseende härå den tanken, att staten borde bereda
möjlighet till fri återresa särskildt från Amerika för svenskar, som
ville återvända till hemlandet, men saknade egna resurser för ändamålet.
I den andra motionen, som väckts af herr Ernst Beckman, framlades beträffande
återinvandringsfrågan ett förslag, som i väsentliga delar sammanfaller
med det nu föreliggande. Herr Beckman yttrade nämligen i sin
motion, n:o 207, bland annat följande:

»Såsom redan har erinrats, är visserligen återinvandringen från Amerika
till Sverige jämförelsevis obetydlig. Men åtskilliga orsaker, såsom hemlängtan,
släktförhållanden, svårighet att utstå klimatet, stundom äfven ekonomiska
missräkningar m. m. förmå dock hvarje år ett antal enskilda personer
eller familjer att återvända. Under hårda tider i Amerika är antalet
af dem, som återkomma, jämförelsevis beaktansvärdt. Och från deras
läppar hör man ofta nog, att långt flere skulle önska att återinvandra, om

7

Första Kammarens ''Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

blott gynnsammare villkor för ekonomisk utkomst och särskildt för vinnande
af egna hem i Sverige stode till buds. Häraf torde man kunna draga
den slutsats, att, om egnahemstanken i vårt land, som man vågar hoppas,
förverkligas i stort och icke förvisas upp till det nordliga Norrland, antalet
återinvandrande skulle icke obetydligt ökas. Att detta icke skulle
vara utan betydelse för vårt lands utveckling, är lätt att inse. Den praktiska
blick och de nya idéer, som dessa immigranter förvärfvat sig under
sina läroår i Amerika, skulle verka väckande och sporrande på deras omgifning
i den bygd, där de slogo sig ned.

Sådana som förhållandena för närvarande äro, inträffar det emellertid
ofta, att de återvändande känna sig främmande och bortkomna i det gamla
fosterlandet, ha svårt att skaffa sig platser eller jordbruk och därför efter
någon tids vistelse fara tillbaka till Amerika.

Ett villkor för att fästa dem vid Sverige är, synes det mig, att man
gör hvad som lämpligen kan göras för att bistå dem i deras sträfvan att
här åter få fast fot. Detta skulle i väsentlig mån kunna ske, om staten
inrättade en äfven för andra ändamål välbehöflig arbetsförmedlingsbyrå, till
hvars särskilda uppgift äfven skulle höra att stå till tjänst för återvändande
landsmän. De skulle där erhålla underrättelse rörande arbetsförhållanden,
egnahemsföretag, anvisning på lämpliga platser och passande
verksamhet. En sådan byrå borde också hafva ombud i Amerika. Ty en
förtroendefull samverkan mellan vårt land och upplysta, Sverige tillgifna
landsmän i Nya världen skulle säkerligen vara till fromma för både ’det
gamla’ och ’det nya hemlandet’.»

Det framgår häraf, att jämväl herr Beckman ansåg inrättandet af en
arbetsförmedlingsbyrå såsom en åtgärd, hvarigenom en återinvandring till
Sverige af förut emigrerade landsmän skulle kunna främjas. Det Andra
Kammarens tillfälliga utskott, som afgaf utlåtande öfver motionen, synes
emellertid för sin del ha hållit före, att det offentliga platsförmedlingsväsendet
är en uteslutande kommunal angelägenhet, med hvilken Riksdagen
icke kunde tänkas vilja taga någon befattning. I fråga om motionärens
yrkande, att en blifvande utredning rörande emigrationsfrågan borde
hafva till föremål jämväl »en undersökning om åtgärder, som kunna vidtagas
för att på bästa sätt tillgodogöra sig och möjligen befrämja återinvandringen
till Sverige», ställde sig utskottet afvisande och uttalade den
meningen, att i detta afseende »spridandet i Amerika af uppgifterna om
tillfällen att i Sverige erhålla egna jordbrukslägenheter, äfvensom tillhandahållandet
hos myndigheter af sådana uppgifter, sedan egnahemsinstitutionen
kommit till stånd» åtminstone tills vidare borde vara till fyllest. I den
Riksdagens skrifvelse, som af de omförmälda motionerna föranleddes, går

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

denna utskottets uppfattning igen, och i den hemställan, hvarmed skrifvelsen
slutar, anhåller Riksdagen endast om utredning rörande möjligheten
och behofvet af en förbättrad emigrationsstatistik m. m. samt om
vidtagandet af de åtgärder, hvilka genom en sådan utredning kunna befinnas
erforderliga. Däremot nämnes i densamma ingenting om mått och
steg i syfte att främja eu återinvandring, och i det uppdrag att verkställa
utredning rörande emigrationen, hvilket af regeringen i anledning af Riksdagens
nämnda skrifvelse nyligen lämnats till en framstående statistiker,
ingår i hvarje fall icke något åliggande att undersöka möjligheten eller
lämpligheten af att på i nu föreliggande motion angifna sätt söka främja
återinvandringen.

Den i herr P. Pehrssons motion föreslagna arbetsförmedlingsanstalten
skulle hafva till uppgift uteslutande att söka betjäna i utlandet bosatta
svenskar, hvilka kunde befinnas villiga att återvända till hemlandet. Dess
verksamhet skulle därför falla utanför ramen af de kommunala arbetsförmedlingsanstalternas,
i det den skulle afse att i lika mån gagna alla
trakter af landet och betjäna svenskar i utlandet utan hänsyn till deras
härkomst från den ena delen af fosterlandet eller den andra. Den måste
därför, om den skall komma till stånd, blifva en genom statens försorg
anordnad och med statsmedel underhållen inrättning.

Beträffande en dylik anstalts organisation och formerna för dess verksamhet
torde vara för tidigt att i frågans nuvarande läge uttala någon bestämd
mening. Nödiga uppslag i detta afseende lära utan tvifvel komma att
gifvas vid en blifvande utredning. I hvarje fall synes dock — såsom motionären
antydt — en medverkan för anstaltens syfte höra kunna påräknas
från de svenska konsulaten i utlandet. I öfrigt torde värdefulla anvisningar
beträffande anstaltens inrättning och arbetssätt kunna erhållas från de befintliga
kommunala arbetsförmedlingsanstalterna, hvilka i detta afseende
redan torde sitta inne med ej obetydlig erfarenhet.

I tidningarna har omförmälts, hurusom förslaget att åvägabringa en
arbetsförmedlingsanstalt af nu ifrågavarande art hälsats med tillfredsställelse
af i utlandet bosatta svenska!’. Äfven denna omständighet har för
utskottet synts innebära ett starkt skäl för att förslaget icke bör afvisas.
Om svenskarna i utlandet, för hvilka anstalten i främsta rummet skulle
vara till tjänst, finna densamma behöflig, så utgör detta ett vittnesbörd
om att åtminstone hos en del af dessa svenskar finnes en åstundan att
kunna få återvända till hemlandet. Gentemot en sådan åstundan böra vi
i Sverige icke ställa oss likgiltiga.

Utskottet anser alltså, att en utredning bör verkställas rörande behofvet
och lämpligheten af att inrätta eu arbetsförmedlingsanstalt för i

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 9

utlandet bosatta svenskar. Och det håller före, att denna utredning helst
bör ske i samband med den pågående utredningen rörande emigrationsfrågan,
enär spörsmålen om emigration och återinvandring stå i det allra
närmaste samband med hvarandra. Däremot torde på Kungl. Maj:ts pröfning
böra få bero, huruvida — sedan en dylik, utredning blifvit verkställd
— förslag om inrättandet af en sådan arbetsbirmedlingsanstalt bör föreläggas
Riksdagen eller icke.

På grund af det anförda hemställde utskottet,

att Andra Kammaren för sin del i anledning af herr P. Pehrssons
föi''eliggande motion, n:o 44, ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse hos
Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes i samband med den pågående
utredningen rörande emigrationsfrågan låta anställa undersökning
jämväl rörande behofvet och lämpligheten af att inrätta en statens arbetsförmedlingsanstalt
till tjänst för utomlands bosatta svenskar samt vidtaga
de åtgärder, hvilka af en sådan undersökning kunna påkallas.

Vid föredragning af detta betänkande inför Andra Kammaren biföll Andra
kammaren utskottets hemställan med den ändringen att i utskottets kläm
orden »i samband med den pågående utredningen rörande emigrationsfrågan»
och »jämväl» skulle utgå, hvadan Andra Kammaren således för
sin del beslutit, att Riksdagen i skrifvelse hos Kungl. Maj:t ville anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta anställa undersökning rörande behofvet och
lämpligheten af att inrätta en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst
för utomlands bosatta svenskar samt vidtaga de åtgärder, hvilka af en
sådan undersökning kunna påkallas.

Sedan detta Andra Kammarens beslut blifvit Första Kammaren del- KfJ^‘“ens
gifvet, har Första Kammaren hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott . remiss.

Vid behandling af ärendet har utskottet visserligen icke förbisett, att
en sådan anordning, som den ifrågasatta arbetsförmedlingsanstalten, för tillfälliga
att blifva till fullt gagn komme att medföra rätt afsevärda kostnader;
men då utskottet i likhet med Andra Kammarens tillfälliga utskott anser
mycket sannolikt, att genom inrättande af en sådan anstalt återförvärfvande
åt fäderneslandet af utomlands bosatta svenskar skulle på ett verksamt
sätt kunna främjas, finner utskottet sig böra hemställa.

att Första Kammaren behagade biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 19 mars 1907.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BERG.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Häft.

2