Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1907 kl. 3 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3 i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående befogenhet
för riksförsäkringsanstalten att för arbetare, som af anstalten
försäkras för olycksfall i arbete, upptaga försäkring
jämväl för olycksfall, som inträffa utom arbetet.

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 50) af den 15 sistlidne
februari bar Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,
att arbetsgivare, som enligt lagen angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 i riksförsäkringsanstalten
försäkrade sina arbetare mot olycksfall, så ock arbetare, som genom försäkring
i anstalten beredde sig ersättning enligt de i samma lag stadgade
grunder för skada till följd af olycksfall i arbete, finge med de
inskränkningar beträffande vissa olycksfall och på de villkor i öfrigt,
som af riksförsäkringsanstalten kunde bestämmas, i anstalten erhålla
försäkring enligt samma grunder jämväl mot olycksfall, som inträffade
utom arbetet; samt att kostnaderna för den utvidgning af riksförsäkringsanstaltens
och postsparbankens verksamhet, som häraf blefve en följd,
finge utgå af de utaf Riksdagen från arbetarförsäkringsfondens intressemedel
för bedrifvande af riksförsäkringsanstaltens rörelse till anstalten
och postsparbanken förslagsvis redan anvisade belopp.

Departementschefen har i detta ärende till ofvanberörda statsrådsprotokoll
anfört följande:

»Enligt lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete den 5 juli 1901 äger arbetsgivare, som inbegripes under den i
lagen stadgade ansvarsplikt, att genom försäkring i riksförsäkringsanBih.
till Riksd. Prof, 1907. 4 Sami. 2 Afd. 5 Haft. (.N:o 5). 1

2 Sammansatta Stats- (och Lag-) utsTcotiets Utlåtande N:o 5.

stalten eller genom inköp därstädes af lifränta befria sig från honom
åliggande ersättningsskyldighet för skada, som drabbar hans arbetare
till följd af olycksfall i arbetet. Arbetsgivare, som sålunda försäkrar
sina arbetare, är därjämte berättigad att genom försäkring i samma
anstalt betinga arbetarna rätt till sjukhjälp eller lifränta äfven under de
första 60 dagarna efter olycksfallet, den så kallade karenstiden, hvarunder
ersättning enligt lagen ej tillkommer arbetare. Vidare äger arbetsgivare,
som utöfvar annan verksamhet än i lagen afses, rätt att genom
försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sina arbetare ersättning enligt
de i lagen stadgade grunder för skada till följd af olycksfall, som
härflyter från utöfningen af den verksamhet; och slutligen äger arbetare,
ehvad han är stadd i sådant arbete, som i lagen afses, eller ej, att
genom försäkring i anstalten bereda sig ersättning enligt grunderna i
samma lag för skada till följd af olycksfall i arbete.

Rätt till försäkring i riksförsäkringsanstalten för ersättning under
karenstiden tillkom först genom lag den 3 juni 1904, som trädde i kraft
den 1 oktober samma år.

Riksförsäkringsanstaltens verksamhet är emellertid inskränkt till de
slag af försäkring, som nu af mig omnämnts, och omfattar således icke
försäkring för olycksfall utom arbetet.

Redan vid behandlingen inom Riksdagen åren 1900 och 1901 af de
af Kungi. Maj:t nämnda år framlagda förslagen till lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete ifrågasattes, huruvida
icke, därest en riksförsäkringsanstalt komme att inrättas, denna lämpligen
borde erhålla en mera utsträckt befogenhet i afseende å rätten att
meddela försäkring, än sedermera genom lagen af den 5 juli 1901 blef
fallet. Det vid 1900 års riksdag för behandlingen af det då föreliggande
lagförslaget tillsatta särskilda utskott framhöll, att det dock vid en
första början af den ifrågasatta lagstiftningen vore nödigt att iakttaga
en viss försiktighet, samt uttalade i sammanhang därmed, att försäkring
i riksförsäkringsanstalten för olycksfall utom arbetet för det
dåvarande ej borde ifrågakomma.

Sedermera har riksförsäkringsanstalten i den underdåniga skrifvelse
af den 30 december 1903, som närmast gaf anledning till förenämnda,
genom lagen af den 3 juni 1904 riksförsäkringsanstalten medgifna utvidgade
befogenhet i fråga om rätt att upptaga försäkring, hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke arbetsgivare och
arbetare kunde tillåtas att i anstalten erhålla försäkring jämväl för
olycksfall utom arbetet.

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5. 3

Dåvarande chefen för civildepartementet ansåg emellertid försäkring
af nyssnämnda beskaffenhet vara helt oeh hållet främmande för riksförsäkringsanstaltens
ändamål och ville därför ej biträda förslaget i denna del.

Frågan om en utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet i
sist angifna syfte har därefter under åren 1904, 1905 och 1906 på grund
af motioner varit föremål för behandling af Riksdagen.

De vid 1904 och 1905 års riksdagar i ämnet väckta motionerna
föranledde icke någon Riksdagens åtgärd; men uti skrifvelse den 24
april 1906 har Riksdagen anhållit, att Kung!. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida samt under hvilka villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten
kunde tilläggas befogenhet att för arbetare, som i
anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, jämväl upptaga försäkring
för olycksfall, som inträffa utom arbetet, äfvensom för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.

Till stöd för denna anhållan har Riksdagen anfört.

Erfarenheten syntes hafva visat, att riksförsäkringsanstaltens verksamhet
äfven med den utsträckta befogenheten att meddela försäkring
med rätt till ersättning jämväl under karenstiden icke erhållit den omfattning,
som med anstaltens inrättande afsetts. Den obenägenhet, som
synbarligen ännu förefunnes hos flertalet arbetsgivare, hvilka genom
förutnämnda lag ålagts ersättningsskyldighet, att öfverflytta denna risk
på riksförsäkringsanstalten, syntes i främsta rummet bero på den omständigheten,
att riksförsäkringsanstalten vore förhindrad att bevilja försäkring
jämväl för skada utom arbetet. Genom att undanröja detta
hinder och tillerkänna riksförsäkringsanstalten befogenhet att meddela
dylik försäkring skulle enligt Riksdagens förmenande riksförsäkringsanstaltens
verksamhet blifva så ordnad, att anstalten kunde med fördel
af arbetsgivare i allmänhet anlitas.

Mot en sådan utvidgning hade i hufvudsak anmärkts, att riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, därigenom skulle föras för långt utom det
med anstalten afsedda ändamålet, nämligen att öfvertaga arbetsgifvares
i lagen stadgade ansvarsplikt. Om än denna invändning i någon mån
kunde anses hafva fog för sig, syntes densamma dock ej böra tillmätas
någon afgörande betydelse för frågan, då praktiska skäl talade för den
föreslagna utvidgningen af anstaltens verksamhet, och ville Riksdagen
i sammanhang härmed erinra, att redan förut brutits mot berörda princip,
såväl då vid lagens antagande riksförsäkringsanstalten medgifvits
rätt att upptaga försäkring af arbetsgivare, som icke vore underkastade
ifrågavarande ansvarsplikt, äfvensom af arbetare, oafsedt om de vore
stadda i sådant arbete, som i lagen afsåges, eller ej, som ock då anstal -

4

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N;o 5.

ten år 1904 tillerkänts befogenhet att meddela försäkring för skada
jämväl under karenstiden.

Det syntes kunna antagas, att, därest riksförsäkringsanstalten tillerkändes
rätt att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet,
detta komrne i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en
afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en
eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter,
under hvilka olycksfallet skett, blefve obehöflig. Likaså borde den större
anslutningen till riksförsäkringsanstalten, som genom den föreslagna
utvidgningen af dess verksamhet syntes vara att vänta, otvifvelaktigt
komma att utöfva en för samtliga försäkringstagare fördelaktig inverkan
med afseende å premiesättningen. Ej mindre å arbetarnas sida än äfven
hos arbetsgifvarna själfva syntes också önskan förehnnas om en utsträckt
rätt för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring jämväl för olycksfall
utom arbetet. Då vidare, efter hvad förhållandena gåfve vid handen,
en dylik utvidgning af anstaltens verksamhet icke syntes behöfva
föranleda någon ökning af det för anstaltens förvaltning beviljade anslaget,
hade Riksdagen funnit betänkligheter ej böra möta mot den föreslagna
förändringens genomförande.

Tillika har Riksdagen i sin berörda skrifvelse framhållit nödvändigheten
af, att vissa begränsningar gjordes i fråga om beskaffenheten
af den skada, som skulle ersättas vid olycksfall utom arbetet, så att ersättning
icke utginge t. ex. för skada, som uppkommit under vågsamma,
med särskild fara förenade företag eller genom öfverträdelse af allmänna
förordningar eller då den försäkrade befunnit sig i berusadt tillstånd,
och ej heller för annan skada, för hvilken en försäkringsanstalt icke
lämpligen borde lämna ersättning. Enligt Riksdagens mening borde
vid bestämmandet af dessa skador de villkor, som de enskilda försäkringsanstalterna
brukade inrycka i aftalen angående försäkring mot
olycksfall utom arbetet, lämpligen kunna tjäna till ledning.

Till följd af nådig remiss har riksförsäkringsanstalten öfver Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse afgifvit underdånigt utlåtande den 18 oktober
1906 och därvid anfört följande.

Såsom i Riksdagens skrifvelse erinrats, hade syftet med riksförsäkringsanstaltens
inrättande varit, att på anstalten skulle kunna öfverflyttas
den ersättningsskyldighet, som lagen pålade arbetsgivare för skada till följd
af olycksfall, som härflöte från utöfhingen af arbetsgifvarens yrke.

Till riksförsäkringsanstaltens kännedom hade kommit, att arbetsgifvare
i flera fall icke funnit sig böra på riksförsäkringsanstalten öfver -

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

o

flytta sin ifrågavarande ersättningsskyldighet genom försäkring i anstalten,
enär arbetarna uppställt fordran att samtidigt erhålla försäkring,
berättigande till ersättning vid skada till följd af olycksfall jämväl utom
arbetet. Riksförsäkringsanstalten ansåge därför skäl föreligga att — tills
vidare och intill dess frågorna om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
blifvit lösta eller frågan om arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid
skada till följd af olycksfall i arbete ordnats på annat sätt, än nu vore
förhållandet, t. ex. genom obligatorisk försäkring — anstalten medgåfves
befogenhet att äfven meddela försäkring, berättigande till ersättning
vid skada till följd af olycksfall, som -inträffade vid andra tillfällen
än dem, som afsåges i lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

Det skulle kunna ifrågasättas, anför vidare riksförsäkringsanstalten,
huruvida allenast de arbetsgivare, som vore ersättningsskyldiga enligt
berörda lag, borde lämnas tillfälle att erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten
för sina arbetare med rätt till ersättning jämväl vid
olycksfall utom arbetet. Då emellertid i sådant fall en pröfning skulle
äga rum i afseende å arbetsgifvares ersättningsskyldighet, innan försäkring
beviljades, och en sådan pröfning af flera skäl måste anses
olämplig, syntes samtliga arbetsgivare, som enligt lagen af den 5 juli
1901 ägde rätt att erhålla försäkring i riksförsäkringsanstalten, böra
berättigas att få sina arbetare försäkrade med den vidsträcktare rätten
till ersättning.

Däremot ansåge riksförsäkringsanstalten intet skäl föreligga att
medgifva inköp i riksförsäkringsanstalten af lifränta i anledning af skada
till följd af olycksfall, som skett under andra omständigheter än dem,
som afsåges i lagen; och försäkring med den vidgade rätten till ersättning
borde icke få förekomma i andra fall, än då arbetsgifvaren genom
försäkring i riksförsäkringsanstalten ville tillförsäkra sina arbetare ersättning,
motsvarande hela den ersättningsskyldighet, som ålåge arbetsgivare
enligt oftanämnda lag.

Det anförda skälet för ifrågavarande utsträckning af försäkringsrätten
syntes ej heller föranleda, att arbetare, som erhölle försäkring
på grund af bestämmelsen i 24 § af berörda lag, berättigades till ersättning
utöfver hvad i lagen angåfves.

Med afseende å de begränsningar, som borde göras i fråga om beskaffenheten
af den skada, som skulle ersättas vid olycksfall utom arbetet,
har riksförsäkringsanstalten meddelat följande:

»De enskilda svenska olycksfallsförsäkringsanstalterna hafva i förevarande
afseende ungefär enahanda bestämmelser i sina försäkringsvillkor.

6

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

Sedan först angifvits, att med olycksfall förstås ''hvarje sådan kroppsskada,
som medför döden eller nedsättning af den skadades arbetsförmåga och som
visas vara uppkommen af yttre våldsam orsak samt hafva ofrivilligt och
utan grof vårdslöshet å den skadades sida träffat denne å en frisk och
färdig kroppsdel’, stipuleras sålunda, att försäkringen icke sträcker sig
till olycksfall, som förorsakas:

genom jordbäfning, krig, uppror, upplopp, duell eller slagsmål;

genom deltagande i kapplöpningar eller andra täflingar, parforcej
akter, luftballongsfärder, farliga kroppsöfningar, färder i kanot, lustfärder
i segelbåt eller med särskild fara förenade vågsamma företag; eller

genom att handla i strid mot de till lifvets och hälsans skydd gällande
lagar eller mot offentliga eller enskilda varningar och säkerhetsföreskrifter.

Försäkringen gäller ej heller olycksfall, som inträffar, då den
försäkrade icke är fullt nykter eller eljest ej är vid fullt normal
sinnesbeskaffenhet.

Härjämte föreskrifva ifrågavarande villkor, att såsom olycksfall,
berättigande till ersättning, icke anses anfall eller följder af slag, kramp,
svindel eller vanmakt och ej heller följder af operation, såvida ej denna
nödvändiggjorts genom ett i försäkringen inbegripet olycksfall.

Försäkringen gäller vidare icke ''för blind, döf eller i hög grad
närsynt eller för lomhörd, lam, epileptisk, sinnesrubbad, på bruk af
morfin eller andra bedöfvande medel begifven, med delirium eller annan
svår sjukdom, lyte eller svindel behäftad person, eller för sådan, som
redan en gång träffats af slag, eller för den, som ej uppnått 12 eller
som öfverskridit 65 års ålder, vare sig att åkomman eller sist nämnda
ålder inträdt före eller efter försäkringens tagande’.

Om försäkrad person under försäkringstiden begifver sig på resa
utom Sveriges, Norges och Danmarks gränser, upphör beträffande honom
ansvaret i följd af försäkringen.»

Det vore sålunda, säger vidare riksförsäkringsanstalten, ganska väsentliga
inskränkningar, som gjordes i rätten till ersättning i anledning
af försäkringen.

Dock brukade, enligt hvad riksförsäkringsanstalten inhämtat, undantag
från vissa af inskränkningarna medgifvas mot premieförhöjning.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att vid försäkring i riksförsäkringsanstalten
med rätt till ersättning vid andra tillfällen än som
afsåges i lagen den 5 juli 1901, torde böra i hufvudsak stadgas sådana
inskränkningar, som enligt hvad ofvan nämnts innehölles i de enskilda
försäkringsanstalternas försäkringsvillkor. Åt riksförsäkringsanstalten

7

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

syntes dock böra öfverlåtas att bestämma dessa inskränkningar, då desamma
borde lämpas efter växlande förhållanden, och då undantag borde
kunna medgifvas dels från vissa af dem, i händelse förhöjd premie erlades,
dels jämväl eljest t. ex. beträffande vissa slag af täflingar, hvilka
kunde anses jämförelsevis ofarliga och hvilka hade ett mera allmännyttigt
ändamål.

Vidkommande de förvaltningskostnader, som komme att orsakas
särskildt af ifrågavarande försäkring, har riksförsäkringsanstalten uttalat,
att det naturligen vore det riktigaste, att försäkringstagarna gäldade
dessa. Emellertid syntes dessa kostnader blifva tämligen obetydliga;
och då vidare en rättvis uppdelning af förvaltningskostnaderna svårligen
läte sig göra, syntes lämpligen staten böra draga jämväl denna del af
förvaltningskostnaderna.

Vanskligt vore att söka angifva något belopp, lnrartill de förvaltningskostnader,
som orsakades enbart af förevarande försäkring, kunde
komma att belöpa sig. Detta vore till väsentlig del beroende af det
antal arbetare, för hvilka försäkring toges. Då det vore att antaga, att
ett betydande antal arbetsgivare komme att begagna sig af riksförsäkringsanstalten,
så snart den erhållit befogenhet att meddela försäkring
med rätt till ersättning vid olycksfall utom arbetet, syntes det riksförsäkringsanstalten,
att man borde lägga till grund för beräkningen af
förvaltningskostnaderna ett rätt afsevärdt antal arbetare, som utöfver
de nu försäkrade inom kort tid tillkomme. Under förutsättning
att t. ex. 50,000 arbetare försäkrades med rätt till ersättning vid skada
till följd af olycksfall utom arbetet och att premien för försäkringen
sattes till 50 öre för hvarje årsarbetare, skulle arfvodet till ortsombuden
för de 50,000 arbetarnas försäkring efter sex procent af premiebeloppet
uppgå till 1,500 kronor. Kostnaden för läkarintyg, trycksaker och ersättning
till extra biträden m. m. borde beräknas till minst samma belopp;
och skulle sålunda den sammanlagda kostnaden uppgå till omkring
3,000 kronor.

Riksförsäkringsanstaltens stat för år 1906 .upptoge 106,000 kronor,
hvaraf för samma år ej torde åtgå större belopp än omkring 85,000
kronor.

Ökades de försäkrade arbetarnas antal utöfver det nuvarande med
50,000, för hvilka toges försäkring enligt lagen den 5 juli 1901 och
eventuellt försäkring med rätt till ersättning under karenstiden, uppstode
en ökad kostnad för ersättning till ortsombuden, för läkarintyg,
för extra biträden samt för trycksaker m. m. Ökningen syntes kunna
beräknas till omkring 75 öre för arbetare. Med inräkning af ofvan be -

8

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

rörda 3,000 kronor och tilläggande af de 85,000 kronor, hvartill förvaltningskostnaderna
för år 1906 beräknades uppgå, skulle hela den
summa, som under angifna förutsättningar erfordrades till bestridande
af riksförsäkringsanstaltens årliga förvaltningskostnader, belöpa sig till
omkring 125,500 kronoi''. Det borde emellertid fastbållas, att den väsentligaste
delen af ökningen utaf förvaltningskostnaderna icke på annat
sätt både sin orsak i den ifrågasatta utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens
försäkringsverksamhet, än att denna utvidgning antoges tillföra
riksförsäkringsanstalten ett större antal försäkringar från arbetsgivare,
hvilka hittills ansett sig icke kunna begagna sig af den rätt
till försäkring i riksförsäkringsanstalten, som de redan nu hade.

I händelse de förvaltningskostnader, som förorsakades direkt af den
föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet,
finge ersättas af de medel, som till bestridande af anstaltens öfriga
förvaltningskostnader vore bestämda, syntes för närvarande i samband
med förevarande fråga icke behöfva göras någon framställning om beviljande
af särskilt belopp till förstberörda förvaltningskostnaders gäldande.
Utvidgningen kunde nämligen icke antagas genomförd tidigare
än under senare hälften af år 1907; och verkningarna af densamma
syntes icke komma att visa sig förrän någon tid därefter.

Beträffande sättet för genomförande af utvidgningen syntes det
riksförsäkringsanstalten vara mindre lämpligt att införa densamma genom
ändring af lagen den 5 juli 1901, då denna lag afsåge att reglera arbetsgifvares
ersättningsskyldighet vid skada till följd af olycksfall i
arbete.

På grund af hvad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört, har riksförsäkringsanstalten
i underdånighet hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen medgifva, att arbetsgifvare, som på grund af bestämmelserna
i 10 § eller 23 § af lagen den 5 juli 1901 erhölle försäkring
i riksförsäkringsanstalten för sina arbetare med rätt till ersättning
jämlikt bestämmelserna i 4 § af förutnämnda lag, finge i riksförsäkringsanstalten
med de inskränkningar och på de villkor i öfrigt, som af anstalten
bestämdes, försäkra samma arbetare med rätt till ersättning enligt
sistnämnda lagrum jämväl vid skada till följd af olycksfall, som inträffat
under andra omständigheter än dem, som afsåges i lagen den 5 juli 1901;
samt att de särskilda förvaltningskostnader, som af den sålunda föreslagna
utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet
föranledas, finge utgå af det till bestridande af riksförsäkringsanstaltens
öfriga förvaltningskostnader anvisade förslagsanslag.

9

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

Jag vill icke förneka, att de betänkligheter af principiell natur,
som af chefen för civildepartementet år 1904 uttalades mot den nu
ifrågasatta utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet, äga
sin giltighet, men å andra sidan synas mig praktiska skäl öfvervägande
tala för den föreslagna åtgärden.

Visserligen har, sedan riksförsäkringsanstalten genom lagen den 3
juni 1904 tillerkändes rätt att mottaga försäkring med rätt till ersättning
under karenstiden, antalet där tagna försäkringar väsentligen ökats.
Under det att det provisionellt beräknade antalet försäkrade arbetare,
som år 1903 uppgick till 32,091, år 1904 sjönk till 30,822, utgjorde
sålunda år 1905 antalet 48,078, och har motsvarande siffra för år 1906
stigit till 54,000. Denna stegring har uppenbarligen varit eu direkt
följd af 1904 års lagändring. Men trots detta ökade anlitande af rikslörsäkringsanstalten,
lärer man nödgas vidgå, att anstalten ej vunnit den
anslutning, man vid dess inrättande väntat, särskildt om man tager i betraktande,
att enligt beräkning omkring 300,000 arbetare äro sysselsatta
endast i de ersättningspliktiga yrkena. Anledningen till denna jämförelsevis
ringa anslutning är tydligen, såsom Riksdagen påpekar, att söka i
den omständigheten att möjlighet ej är beredd att i anstalten taga försäkring
mot följderna af olycksfall utom arbetet. Det är emellertid, synes
mig, allt skäl att söka gifva stöd åt den af arbetsgifvare visade benägenhet
att försäkra sina arbetare jämväl mot dylika olycksfall. Detta sker
naturligen bäst genom att gifva riksförsäkringsanstalten rätt att meddela
försäkring af sådant slag. Ty, därest anstaltens förvaltningskostnader,
såsom jag ämnar föreslå, jämväl i hvad kan belöpa å förevarande slag
af försäkring, komma att bestridas af statsmedel, och då anstaltens verksamhet
för öfrigt icke är afsedd att medföra någon vinst, måste gifvetvis
dess premier komma att ställa sig billigare än enskilda företags.
Riksförsäkringsanstalten har, såsom nämndt, beräknat tilläggspremien
för försäkring mot olycksfall utom arbetet till 50 öre för arbetare, oafsedt
hvilken yrkesgren lian tillhör. De enskilda anstalternas försäkringsvillkor
torde vara tämligen varierande, och någon större kännedom om
deras tariffer är gifvetvis svår att erhålla. Att döma af upplysningar,
som jag erhållit rörande enskilda anstalters premier i ett par särskilda
fall, synes mig emellertid, som skulle skillnaden mellan riksförsäkringsanstaltens
och enskilda bolags premier blifva rätt afsevärd, äfven om
jag tager i betraktande, att konkurrens från riksförsäkringsanstaltens
sida torde komma att medföra en sänkning af de premier, som beräknas
af enskilda anstalter.

I’å dessa och de af Riksdagen i öfrigt anförda grunder tvekar jag
Bill. till Rilcsd. Prof. VJ07. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. 2

Departements chefens yttrande.

10

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o ~>.

ej att tillstyrka en utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet
i den af Riksdagen angifna riktning.

Vidkommande då till en början omfattningen af den ifrågasatta
rätten till försäkring i riksförsäkringsanstalten mot olycksfall utom arbetet
torde det vara klart, att sådan försäkring ej bör få meddelas annat
än i sammanhang med eller vid sidan af annan försäkring, som enligt
lagen af den 5 juli 1901 af riksförsäkringsanstalten lämnas eller redan
lämnats.

På sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit och med hänsyn till de
af anstalten anförda skäl torde den ifrågasatta försäkringen böra få
meddelas åt samtliga arbetsgivare, hvilka enligt berörda lag äro berättigade
att i riksförsäkringsanstalten taga försäkring.

Hvad därefter angår frågan om rätt äfven för arbetare att i riksförsäkringsanstalten
försäkra sig mot olycksfall utom arbetet, har, såsom
ofvan angifvits, riksförsäkringsanstalten i sitt senast afgifna utlåtande
af den 18 oktober 1906, i motsats till anstaltens i skrifvelsen den 30
december 1903 uttalade åsikt, ansett sådan rätt ej böra ifrågakomma.

Enligt 24 § i lagen äger emellertid, på sätt förut nämnts, arbetare,
ehvad han är stadd i sådant arbete, som i lagen afses, eller ej, genom
försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i
lagen stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbetet.

Arbetsgivare och arbetare blefvo sålunda likställda med afseende
å rätten att i riksförsäkringsanstalten erhålla försäkring. Då sedermera
genom lag den 3 juni 1904 riksförsäkringsanstalten tillerkändes rätt att
upptaga försäkring med rätt till ersättning under karenstiden, afsåga
därmed, såsom ock vid behandlingen af förslaget till sistnämnda lag uttryckligen
angafs, att jämväl arbetare skulle vara berättigad att taga
sådan försäkring. Denna princip om likabehandlingen af försäkringar,
utan hänsyn därtill om arbetsgivare eller arbetare är försäkringssökande,
synes mig lämpligen böra uppehållas äfven i fråga om försäkringar för
olycksfall utom arbetet. Enligt hvad jag inhämtat, förekommer det ej
sällan, att arbetare, som af sina arbetsgivare försäkrats i riksförsäkringsanstalten,
där taga försäkring (s. k. dubbelförsäkringar) för att vid inträffande
olycksfall erhålla högre ersättning än som kan tillkomma dem
på grund af den af arbetsgivaren tagna försäkringen. Därest arbetares
försäkringar ej Unge afse annat än olycksfall i arbetet, blefve sålunda
den af Riksdagen i dess skrifvelse omförmälda, vid regleringen af inträffande
skador nu inom riksförsäkringsanstalten nödvändiga undersökningen,
huruvida visst olycksfall inträffat i eller utom arbetet, fortfarande
ofta nog oundviklig.

Ii

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

Arbetare, som enligt lagen angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete i riksförsäkringsanstalten försäkra sig, synas därför
böra tillerkännas rätt att där taga försäkring jämväl för olycksfall,
som inträffa utom arbetet.

Enligt 10 § i 1901 års lag kan försäkring i riksförsäkringsanstalten
tagas antingen till fulla beloppet af den ersättning, som ersättningspliktig
arbetsgivare är skyldig att utgifva, eller ock till allenast någon
del däraf. Riksförsäkringsanstalten bär i sitt utlåtande hemställt, att
försäkring för olycksfall utom arbetet icke skulle få tagas, med mindre
försäkringen för olycksfall i arbetet afser hela den ersättning, som enligt
lagen tillkommer arbetaren. Då riksförsäkringsanstalten medgafs rätt
att medgifva försäkring beträffande karenstiden, ifrågasattes emellertid
icke, att detta skulle göras beroende af ett dylikt villkor. Några skäl
att i här föreliggande fall meddela mera inskränkande bestämmelser
synas mig icke heller förefinnas, utan anser jag fastmera ensidigt, att
föreskrifterna blifva såvidt möjligt likformiga.

Däremot delar jag riksförsäkringsanstaltens åsikt, att medgifvande
ej bör lämnas att inköpa lifränta åt arbetare, som skadats utom arbetet,
då detta synes ligga alltför aflägset från riksförsäkringsanstaltens egentliga
ändamål.

Att, på sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit, öfverlåta åt anstalten
att, i anslutning till hvad ofvan i sådant hänseende angifvits, bestämma
i livilka särskilda fall skador utom arbetet ej böra medföra ersättningsrätt
på grund af försäkring, torde ej möta betänkligheter.

Den nu ifrågasatta -åtgärden torde, såsom ock riksförsäkringsanstalten
hemställt, lämpligen böra begränsas därhän, att försäkring mot
olycksfall utom arbetet icke må medföra rätt till högre ersättning än
som afses i 4 § af 1901 års lag.

Med afseende å kostnaden för den ifrågasätta''utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens
verksamhet har riksförsäkringsanstalten i sitt ofvanberörda
underdåniga utlåtande af den 18 oktober 1906 beräknat, att,
om försäkringar för olycksfall utom arbetet i riksförsäkringsanstalten
toges för 50,000 arbetare, enbart dessa försäkringar komme att föranleda
cn ökning af arfvoden beträffande anstaltens ortsombud med 1,500
kronor och i fråga om kostnaden för läkarbetyg, trycksaker och ersättning
för extra biträden in. m. med minst samma belopp. Att närmare
bestämma dessa belopp torde icke låta sig göra redan på den
grund, att tillförlitligt statistiskt material icke förefinnes för bedömande
af olycksfallsfrekvonsen utom arbetet samt hvad därmed står i sammanhang.
Så mycket torde dock kunna sägas, att de förvaltningskostnader,

12

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 5.

som komma att belöpa ensamt å förevarande försäkringar, blifva förhållandevis
ganska ringa. Under det att, enligt hvad riksförsäkringsanstalten
beräknat, försäkringar i riksförsäkringsanstalten för olycksfall
i arbetet af ytterligare 50,000 arbetare, utöfver de nu redan försäkrade,
skulle föranleda en ökning af anstaltens förvaltningskostnader med ungefär
75 öre för arbetare, skulle, därest för nämnda antal arbetare försäkring
erhölles jämväl för olycksfall utom arbetet, kostnaden härför komma att
belöpa sig endast till 6 öre för arbetare.

Med hänsyn härtill och då en rättvis uppdelning af riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader å försäkringar i och utom arbetet knappast
torde låta sig göra, lära betänkligheter icke böra möta mot att nu
ifrågavarande förvaltningskostnader bestridas af samma medel som anstaltens
förvaltningskostnader i allmänhet.

Af Riksdagen har anvisats att från och med år 1905 af arbetarförsäkringsfondens
intressemedel årligen utgå till bestridande af aflöningar
till riksförsäkringsanstaltens tjänstemän och betjänte samt expenser
vid densamma förslagsvis 74,200 kronor och för bestridande af
kostnaden för ortsombuden förslagsvis 31,000 kronor. Enligt hvad jag
inhämtat, har under år 1906 af anslaget å 74,200 kronor tagits i anspråk
65,720 kronor 15 öre och af nämnda anvisade 31,000 kronor
17,411 kronor 58 öre.

Då nu icke ens tillnärmelsevis synes kunna beräknas, vare sig i hvilken
omfattning arbetsgivare och arbetare komma att begagna sig af ifrågavarande
rätt att erhålla försäkring för olycksfall utom arbetet, eller
i hvad mån anstaltens försäkringsverksamhet och därmed dess förvaltningskostnader
i allmänhet till följd af nämnda rätt eller af andra skäl
komma att ökas, synes mig någon höjning af berörda anslag för närvarande
icke höra ifrågasättas.

Beträffande kostnaden för postsparbankens bestyr med ifrågavarande
försäkringsgöromål, torde äfven sistnämnda kostnad böra utgå af arbetarförsäkringsfondens
intressemedeh Densamma torde dock blifva ganska
obetydlig och, enligt hvad jag inhämtat, icke påkalla höjning af det
belopp — förslagsvis 20,000 kronor, hvaraf för år 1906 tagits i anspråk
endast 11,082 kronor — som af Riksdagen anvisats att från och med
år 1903 årligen utgå af nämnda intressemedel till ersättning åt postsparbanken
för uppbörden af försäkringsafgifter och utbetalningarna af
ersättningsbelopp.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och på af anstalten anfördt skäl
finner jag nu föreslagna utvidgning af anstaltens verksamhet böra
genomföras, utan att någon bestämmelse därom upptages i lagen den

Sammansatta Stats- (och Lag) utskottets Utlåtande N:o 5. 13

5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete.»

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 april 1907.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Ditt. till Rik/ul. Prat, .1907. 4 Sami. 2 A/d. 5 TTåft.