Sammansatta Banko- (och Lagj-utskottets Memorial N:o 1.

1

\:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1907, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen om upphäfvande af vissa bestämmelser
angående ränta.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna och till lagutskottet
hänvisade Embetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att
Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om upphäfvande af vissa §§ i 9 kapitlet handelsbalken jämte förordningen
angående ränta vid försträckning på viss kort Hd utan säkerhet i fast
egendom den 13 september 1864.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 6 § handelsbalken, sådant detta
lagrum lyder i förordningen den 11 augusti 1815, jämte förordningen
angående ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast
egendom den 13 september 1864, äfvensom 7 § i samma kapitel och
balk skola upphäfvas.

Denna framställning har lagutskottet, efter öfverenskommelse med
bankoutskottet, öfverlämnat till behandling af sammansatt banko- och
lagutskott.

Till stöd för ifrågavarande framställning har justitieombudsmannen
anfört följande:

»I öfverensstämmelse med den kanoniska rättens grundsatser innehöllo
våra gamla lagar förbud mot allt tagande af ränta. Af åtskilliga
företeelser från den tiden att döma, tyckes emellertid detta förbud icke
sällan hafva öfverträdts, trots att mer eller mindre drakoniska medel
anlitades för att göra detsamma effektivt, såsom exempel hvarpå kan
anföras, hurusom Arboga mötes beslut 1412 innehåller bestämmelse
därom, att den, som nekade, att det var en dödlig synd att taga ränta,
skulle bannlysas.

Bill. till Riksd. Prof, 1907. 6 Samt. 2 Ajd. 1 Haft. (N:o 1.) t

2

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

Sedan reformationen genomförts, blefvo öfverträdelserna mot
ifrågavarande förbud än vanligare, och inom kort fann man, därutinnan
uppenbarligen påverkad jämväl af utländskt föredöme, sig nödsakad
att upphäfva . detsamma och på annat sätt söka stäfja ocker. Härvid
tog man sin tillflykt till en viss räntetaxa för försträckningar. I kungl.
stadgan angående rättegångar den 25 februari 1598 bestämdes sålunda,
att räntan icke finge öfverstiga sex procent. Genom ett kungl. plakat
af den 14 november 1666, hvari bland annat förklarades, hurusom Guds
lag förbjöde att genom obilligt ocker utmärgla sin fattiga nästa, och
att det icke kunde lämnas hvar och en fritt att öka och förhöja interessena
. efter sin egen »oomskränkta och olagliga begärlighet»,'' höjdes
emellertid räntemaximum till åtta procent, men kort därefter eller genom
ett kungl. plakat af den 16 december 1687 nedsattes det åter till sex
procent.

Sistnämnda ståndpunkt intogs jämväl af 1734 års lag, som i 9
kapitlet 6 § handelsbalken meddelade följande bestämmelse: »Ingen

tage eller läte förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året.
Hvar, som det gör, eller tager ränta på ränta, hafve förbrutit hela
räntan, och böte tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga.»

Såsom åtminstone i viss mån belysande för denna tids uppfattning
må i samband härmed i utdrag anföras ett utlåtande af Göta hofrätt,
hvilket ju jäfvas af var tids erfarenhet, som ådagalagt, att en låg räntefot
ofta är tecken till ekonomiskt stillestånd och brist på företagsamhet,
under det räntefoten plägar vara relativt hög i tider af ekonomiskt uppsving.
Uti utlåtandet, afgifvet 1721 och afseende lagkommissionens
sedermera antagna förslag till nyss omförmälda bestämmelse, yttrade
sålunda hofrätten, efter att hafva hemställt om räntemaximums sänkande
till fyra procent, bland annat, följande: »Ränta eller interesse af pen ningar

häfver uti hvart land en sådan gemenskap med handel och commercie,
att det synes till all handel vara grunden och fundament. Handel
drifves endast för vinst och vinning. Ingen vinst eller vinning räknas
utan det, som öfverskjuter räntan af penningar, samt omkostnaderna
gjorde uppå samma handel, hvaraf flyter, att ju lägre räntan är, ju större
är vinsten och desto större uppmuntran blifver för en hvar till att handla.
De förfarnaste folk uti commercien hålla alltid sins interessen lägre än
sina grannar . Man vill ock förmoda, att ett slikt interessenas

nederslag^ till 4 procent kan vara möjeligt och görligt. Riket är väl
uti ett svårt och långvarigt krig inveckladt och däraf mycket utblottadt,
men sa var Holland uti samma tillstånd 1590, då de intereesena modererade
och sin handel Begynte först att utvidga. Man kan ej heller

3

Sammansatta Banko- (och Lag)-uts7cottets Memorial N.''o 1.

finna, att någon rikedom och förmån uti interessenas bibehållande vid
6 procent skulle vara vidare än för dem, som lefva utaf ocker och sin
fattiga nästa därigenom utsuga söka.»

En ytterligare inskränkning i aftalsfriheten på ifrågavarande område
vidtogs genom förordningen den 11 augusti 1815, enligt hvilken
9 kap. 6 § handelsbalken erhöll följande tillägg: »År vid försträckning
af penningar visst vite utfäst, där gäldenären med betalningen öfver
förfallodagen skulle fördröja, vare det ogildt.».

Denna bestämmelse, som uppenbarligen är hämtad från 15 kap.

1 § i lagkommitténs 1815 afgifna förslag till handelsbalk, motiverades
af lagkommittén sålunda: »Då aftal slutes om något, som skall af bada
kontrahenterna eller endera af dem fullgöras, är ej ovanligt, att den,
som brister i sin förbindelse, skall gälda visst värde, i penningar eller
annat, till den andre. Det sålunda bestämda skadestånd kallas vanligen
vite. Af den anledning att lagskiparen, vid lagens stillatigande i afseende
å detta ämne, varit tvekande, om sådana förord skulle anses lagligen
bindande eller ej, har kommittén ansett detsamma böra i detta
lagförslag upptagas. Och då kommittén trott, att förbud emot slika
förord ej kunde sammanstå med den frihet, kontraherande personer
böra äga att bestämma sådana villkor vid lofliga aftal, hvarigenom den
ene kan försäkra sig om uppfyllandet af den andres förbindelse, samt
domaren, genom kontrahenternas öfverenskommelse om visst skadestånd,
befrias ifrån skyldigheten att ingå i ed ofta osäker pröfning af skadans
belopp, så har kommittén funnit vitens stadgande emellan enskilda böra
tillåtas. Likväl har kommittén ansett undantag böra äga rum i afseende
på ett enda kontrakt, nämligen det om försträckning. Räntan är den
vedergällning, som försträckningstagare gifver för bruket och begagnandet
af det försträckta; och lagen har, till förekommande af ocker,
funnit nödigt att stadga ett visst belopp, hvartill sådan vedergällning
må högst beräknas. Genom tillåtelse att vid försträckning utfästa vite
skulle lagstiftningens ändamål med förenämnda stadgande ofta komma
att förfelas. På sådan grund har kommittén, i likhet med hvad i några
främmande lagstiftningar jämväl är antaget, föreslagit förbud emot vites
sättande för dröjsmål att betala försträckning.»

Redan i detta sammanhang må anmärkas, hurusom af nämnda
motivering framgår, att förbudet i fråga icke skulle afse andra aftal än
försträckning.

Beträffande räntemaximum intog lagkommittén i ofvanberörda förslag
gällande lags ståndpunkt. Uti 3 kap. 21 § stadgades nämligen:
»Försträckningsgifvare äge rätt att taga ränta af försträckning, ehvad

4 Sammansatta Stats- (och Lag)-utsJcottets Memorial N:o 1.

dem gifves i penningar eller i varor, men ej högre än efter sex för
hundrade om året: det vare laga ränta», hvarförutom i 26 § meddelades
följande ytterligare bestämmelser: »Ej må ränta kortas af det, som försträckes,
då försträckningen sker; är försträckning gifven på kortare
tid, än hälft år; må ränta ej fordras förr, än förfallotiden inne är. Lämnas
försträckning på längre tid; vare borgenär tillåtet betinga sig räntas
etalmng vid hvarje hälft års förlopp. Fordrar någon ränta annorledes,
än nu sagdt är, hafve den till gäldenären förverkat. Lag samma
vare, oär man tager eller låter förskrifva sig mer, än laga ränta.»

Lagkommittén, som jämväl bibehöll förbudet mot att taga ränta
pa ranta (27 §), yttrade i motiveringen allenast: »Att ränta såsom vedergällning
för den nytta, försträckningstagare har af det försträckta,
e| tagas förr, än han det nyttjat, men att försträckningstiden må sättas
sa kort, som kontrahenterna åsämjas, är klart. Då lagen bestämt grunden
för räntas beräkning, har den antagit ett år såsom försträckningstid.
blu som, å ena sidan, torsträckningsgifvare kan äga behof af ränta förrän
längre tid tilländagått, men, å den andra, ocker skulle kunna
föröfvas, om han ägde att under försträckningstiden uppbära ränta på så
många och korta terminer, som han funne för godt att föreskrifva, har
kommittén trott sig böra stadga viss tid af hälft år, vid hvars förlopp
torsträckningsgifvare må taga ränta å stående lån, när han sådan rättighet
sig förbehållit.»

I strid mot hvad lagkommittén sålunda föreslagit om förbud för
torsträckningsgifvare att förskottsvis uppbära ränta medgaf Kungl. Maj:t
genom kungörelse den 11 januari 1824 enskilda banker och »diskonter»
att vid pennmgeförsträckningar afdraga den högsta lagliga räntan för
ett år. Detta stadgande, som tydligen icke medgifver extensiv tolkmng,
måste ju anses som en afvikelse från den i 9 kap. 6 § handelsbalk^
tastslagna regeln om ett sex procents räntemaximum. Därjämte
medgafs tid efter annan för särskilda fall en viss frihet vid ränteaftal i
fråga om vissa slag af försträckning.

u vi Eme^erjic* hade i utlandet yppat sig nya ekonomiska läror, hvilka
kräfde upphäfvande af stadgandena om räntemaximum och räntans fullständiga
frigifvande. De skal, som härför åberopades, voro hufvudsakligen
följande: Äfven penningen vore en handelsvara, hvars pris,
d.^ v. s. räntan, vore beroende af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.
Detta förhållande kunde under olika tider och i olika delar
åt ett land så växla, att stora olikheter med afseende å räntefoten fullt
naturligt däraf betingades. Härtill komme, att räntan till viss del
utgjorde en riskpremie, som afsåge att försäkra försträckningsgifvaren

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskotteis Memorial N:o 1. 5

mot faran att på grund af försträckningstagarens insolvens icke få
igen sitt utlånade kapital, hvaraf följde att storleken af räntan måste
vara beroende af riskens storlek. Det vore omöjligt att förneka, det
många med stor risk förbundna försträckningar vore fullt lojala och
för det allmänna af stort gagn. Flere bland de viktigaste uppfinningar
och nya företag inom näringslifvet både vid sitt första uppträdande
erbjudit så ringa utsikter till framgång, att. ingen kapitalist skulle varit
benägen att försträcka de för dessa uppfinningars och företags utförande
erforderliga kapital, om icke den stora risken uppvägts af utsikten att
erhålla hög ränta. För öfrigt vore mången, som befunne sig i tillfällig
förlägenhet eller nöd och ej vore i stånd att lämna fullgod säkerhet, vida
bättre hjälpt med att kunna erhålla lån, må vara mot hög ränta, än att,
tack vare det lagstadgade räntemaximum, vara utestängd från möjligheten
att erhålla lån. Slutligen finge man ej förbise en aunan väsentlig olägenhet
af ett i lag bestämdt räntemaximum. Fn dylik lagstiftning vore
nämligen af beskaffenhet att vidga området för ockrarnes verksamhetsfält.
De, som utlånade penningar mot högre ränta än den i lag ^tillåta a,
utsatte sig ju för faran af förmögenhetsförlust och straff. Men då hederliga
kapitalister icke ville löpa en dylik risk, blefve sådana lånesökande,
hvilka icke kunde erbjuda en säkerhet, som motsvarade räntemaximum,
hänvisade till mindre nogräknade långifvare.

Af dessa nya idéer lämnades ej heller lagkommittén oberörd. Dess
andra förslag till handelsbalk, afgifvet år 1826, upptog, sålunda i 3 kap.
21 § följande stadgande: »Borgenär äge rätt att betinga sig ränta af
försträckning. År ränta utfästa men dess belopp ej bestämdt, eller skall
ränta gäldas, ändå att den ej utfäst är; då varde räntan räknad till sex
för hundrade om året. Det kallas laga ränta»; hvilket stadgande motiverades
på följande sätt: »Till förekommande af ocker eller en alltför
stor ränta eller vinst af utlånta kapitaler, har man i nästan alla civiliserade
stater stiftat lagar, däri maximum för ränta och ansvar för dem, som
fordrat eller tagit något därutöfver, varit stadgade. Erfarenheten har
likväl öfverallt visat, att dessa lagar icke medfört den åsyftade verkan,
utan snarare förvärrat det onda, som skulle förekommas. Man har låtit
förskrifva sig en större summa än man försträckt, låtit betala sig s. k.
diskretioner, betingat sig betalning i bättre myntslag än det man utgift,
lämnat varor till ett öfverdrifvet pris i stället för en del af penningebeloppet,
ålagt gäldenären dryga uppoffringar för vinnande af anstånd
eller förmånen att få omsätta lånet, att förtiga de mångfaldiga
andra utvägar, som vinningslystnaden påfunnit för att eludera lagarna;
och då dessa präjerier vanligen varit i hemlighet bedrifna, utan att

6

Sammansatta Stats- (och LagJ-utsJcottets Memorial N":o 1.

något spår till deras upptäckt funnits hvarken i skrift eller vittnens
minne, så hafva de merendels förblifvit ostraffade. Om ej själfva denna
strafflöshet må anses såsom en uppmuntran till öfverträdelser af lagen,
torde det åtminstone kunna för säkert antagas, att mången, som ej anser
sig belåten med den ränta, lagen fastställt, skall, enär han ej utan lagens
öfverträdelse kan bereda sig äfven den ringaste förhöjning därå, blifva
frestad att sträcka sin fordran utom den gräns, som hans billighetskänsla
eljest skulle hafva föreskrifvit. Om han betingar sig mer eller mindre
utöfver den stadgade räntefoten, ådrager han sig i alla fall den förhatliga
benämningen af ockrare. Af den ovilja och det förakt, hvarför, i följd
af lagarna mot ocker, den, som tagit några få procents ränta utöfver den
tillåtna,, varit blottställd lika med dem, som utpressat räntor till en försträckningstagaren
högst tryckande öfverdrift, har ock inträffat den följd
att kapitalister, som själfva draga i betänkande att omedelbart af den’
som behöfver försträckning, fordra en måttlig förhöjning, af räntan’
lämna sina medel till förräntande i händerna på personer, hos hvilka
begäret efter vinst öfverväger farhågan att nedsättas i andras omdöme
och som för deras mäklareåtgärder låta af försträckningstagaren betala
sig vida mera, än kapitalisten själf fordrat och åtnjuter i ränta. Enär
nu ränta ej är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och
denna måste, under de ständigt och i oändlighet växlande förhållanden
i alla industrigrenar, där kapitaler användas, blifva varierande, synes
lagstiftaren ej höra, mera här än i andra kontrakter, inskränka de kontraherandes
frihet att om villkoren sig emellan öfverenskomma. Följden
af denna inskränkning är icke den, att utvägen lättas för den idoga och
behöfvande att på lindriga villkor vinna understöd, utan snarare den,
att han kommer att det alldeles sakna, eller att han måste därför betala
vida högre ränta, än som ägt rum, om det stått honom och försträcknmgsgifvaren
fritt att därom aftala. Att lagarna mot ocker, såviat de
natt för afsikt att lägga hinder i vägen för den lättsinnige och vårdslöse
att förstöra sin och andras välfärd, varit kraftlösa, är ock af erfarenheten
tillräckligen besannadt.---På dessa grunder har kommittén

ur nya lagförslaget uteslutit förbudet för borgenär att betinga sig hö°-re
ränta än sex för hundrade, och endast stadgat denna räntefot för&de
fall, då ränta är utfäst men ej till belopp bestämd, eller då ränta skall
gäldas, änskönt den ej varit utfäst.»

Högsta domstolen, dit lagkommitténs förslag remitterades, fann
»med afseende ej mindre å de i vårt land länge vacklande penningeförkållandena,
än synnerligen å det i nationalkänslan djupt fastade allmänna
föraktet för oskälig ränteberäkning» sig icke böra tillstyrka upp -

7

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

hörande af förbudet mot högre ränta än efter sex för hundra om året.
Ett justitieråd var emellertid af skiljaktig mening och förklarade, att
ehuru äfven justitierådet, därest nuvarande (1833) osäkra myntförhållanden
skulle fortfara, funne betänkligt tillstyrka upphäfvande af omförmälda
förbud, justitierådet likväl, med den förhoppning han hyste
att, innan nya lagen hunne utkomma, se myntvärdet stadgadt på ett sätt,
som försäkrade detsamma om framtida bestånd, ej trodde sig hafva skäl till
anmärkning emot lagkommitténs förslag, helst den nuvarande lagen
emot ocker ingalunda uppfyllt sin bestämmelse, och erfarenheten visat,
att i de länder, där räntan vore fri, densamma fallit under 6 procent
och endast någon gång, vid ovanliga förhållanden, under en kort tid
kunnat stiga däröfver.

Lagkommitténs ifrågavarande stadgande bibehölls oförändradt uti
lagberedningens år 1850 afgifna förslag till handelsbalk (3 kap. 25 §). Där
var emellertid gjordt följande tillägg: »Aftal om högre ränta vare ej
gällande, där det ej med gäldenärens skriftliga förbindelse styrkes»,
hvilket tillägg motiverades sålunda: »Ehuru det nya förslaget, lika litet
som lagkommitténs förslag, ovillkorligen fordrar skuldebref såsom bevis
på försträckning eller utfäst ränta, har beredningen dock ansett
lämpligt att uti 25 § (lagförslagets 21 §) i afseende på ränteaftal göra
det undantag, att de, för att vara gällande, nödvändigt skola styrkas
med gäldenärens skriftliga förbindelse, såvida mer än laga ränta blifvit
utfäst. Har borgenären försummat att taga en sådan förbindelse, kan
han blott fordra laga ränta, om det nämligen är afgjordt att ränta skall
gäldas; men det tillåtes honom icke att med vittnen eller på annat
sätt söka bevisa sin rätt till högre ränta. Genom denna föreskrift undanrödjas
alla de svårigheter, som för domaren kunde uppstå, om han, i
saknad af ett skriftligt bevis, skulle slita tvisten mellan kontrahenterna
om räntans belopp, och föreskriften torde dessutom i de flesta fall visa
sig verksam såsom ett hälsosamt band på borgenären att icke af en
nödställd gäldenär låta förskrifva sig en omättligt hög ränta.»

Ej heller lagberedningens förslag ledde till något resultat, och
åtskilliga under följande årens riksdagar af enskilda motionärer framburna
förslag om medgifvande af frihet i afseende å ränteaftal lämnades
af ständerna utan bifall.

Uti underdånig skrifvelse den 3 mars 1858 anhöll emellertid borgarståndet,
att Kungl. Maj:t måtte till rikets näst sammanträdande ständer
aflåta proposition om »räntans frigifvande i allmänhet och till den utsträckning,
som funnes med landets bästa mest öfverensstämmande»-

8 Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N;o 1.

Skrifvelsen öfverlämnades till den förut tillsatta s. k. finanskommittén,
hvilken 1859 afgaf betänkande beträffande ifrågavarande ämne.

Kommittén föreslog här, bland annat, att räntan för lån å viss
tid, ej längre än sex månader, skulle vara fri; dock att högre än laga
ränta (6 procent) ej finge i fast egendom intecknas. I motiveringen
yttrade kommittén — efter att hafva framhållit och närmare utvecklat
ej mindre de inom utlandet än ock af lagkommittén anförda skäl för
borttagande af lagens stadgande om räntemaximum — därjämte, bland
annat, följande: Sex månaders förfallotid torde kunna antagas vara
den för handelsskulder allmännast rådande. Det vore ock den vanligaste
och längsta betalningstiden för lån hos våra banker. Att vid
öfvergången till räntans frigifvande utsträcka denna för längre tid än
sex månader hade vid dessa förhållanden icke synts kommitterade af
något trängande behof påkalladt, likasom, å andra sidan, en till betalningstiden
inskränktare räntefrihet icke heller skulle, enligt kommitterades
tanke, uppfylla det ändamål, som med räntefriheten åsyftades.
I alla händelser hade kommitterade däremot ansett en i lag stadgad
tidsbegränsning för det fria ränteaftalets giltighet böra gifvas företrädet
framför ett stadgande, som väl lämnade aftalet till tiden fritt,
men ensidigt medgåfve gäldenären rätt att inom annan än öfverenskommen
förfallotid återbetala sin skuld. Kommiterade hade jämväl
antagit, att högre än nu stadgad laga ränta icke finge i fast egendom
intecknas. Då räntefriheten i alla händelser inskränktes till en så kort
tid som sex månader, skulle väl, utan något uttryckligt förbud, endast
i få fall ifrågakomma att för eu så snart till betalning förfallen skuld
söka inteckning. Men då man företrädesvis syntes hysa betänkligheter
emot eu räntefrihet, som kunde komma att föranleda den fasta egendomens
besvärande med ränteförbindelser, öfverstigande den af sådan
egendom vanligen påräkneliga afkastning, så hade kommitterade också
härutinnan trott sig böra föreslå ett stadgande, som förekomme en
dylik händelse. Ått däremot utsträcka undantaget från räntans frigifvande
älven till sådana skuldförbindelser, för hvilka blifvit lämnad
pant, vare sig i intecknade skuldebref, obligationer eller annan realsäkerhet,
hade synts kommitterade innefatta en alltför stor och till
sina följder för de lånebehölvande själfva långt ifrån gagnelig afvikelse
från den grundsats, som regeln om ränteaftalets frihet innebure. Om
också det olika äfventyr, långifvare underkastade sig vid penningeförsträckningars
lämnande, icke kunde frånkännas allt afseende, såsom
grund för ränteaftalets frigifvande, så intoge dock denna omständighet
en underordnad betydelse vid sidan af öfriga skäl för den ifrågava -

9

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

rande lagstiftningens införande; tv det vore visserligen icke brist på
säkerheter, som föranledde penningeräntans tillfälliga stegringar och
påkallade frihet vid dess bestämmande. Icke heller hade vid knapp
penningetillgång realsäkerheterna och bland dessa inteckningar i fast
egendom tillvunnit sig ett så öfvervägande förtroende, att penningar
till någon väsentligen lägre räntefot kunnat emot sådana säkerheter
anskaffas. Erfarenheten på rikets första handelsplatser motsade ett
sådant förhållande. En föreskrift, hvarigenom skuldförbindelser i pant
mot realsäkerhet beröfvades ränteaftalets frihet, skulle antagligen under
tryckta penningeförhållanden tillbakasätta dylika skuldförbindelsers användbarhet
och bringa realsäkerhetens ägare vid behof af penningeförsträckningar
på kortare tid i nödvändighet att först emot realsäkerheter
förskaffa sig borgen eller andra personella förbindelser, för att
sedermera emot dessa vinna den erforderliga försträckningen, hvilket,
alltid förenadt med besvär och obehag, icke sällan därjämte kunde medföra
särskilda kostnader, som eljest kunnat undvikas.

Kungl. Maj:t lät sedermera i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad finanskommittén förordat utarbeta ett förslag till förordning angående
ränta vid försträckning på viss kort tid, hvilket förslag var af följande
lydelse: »Hvad i 9 kap. 6 § handelsbalk^ finnes stadgadt om förbud att
taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,
äge ej tillämpning vid försträckning på viss tid, ej öfverstigande sex
månader. Aftal om större ränta vare likväl ej gällande, där det ej med
gäldenärens skriftliga förbindelse styrkes. Underlåter borgenär, som
betingat sig större ränta, att inom en månad från förfallodagen, medelst
gäldenären delgifven lagsökning eller stämning, gälden kräfva, njute,
för den tid han efter förfallodagen är till ränta berättigad, ej mer än
sex för hundrade om året. Ej må till högre belopp ränta i fast egendom
intecknas.» I förslagets motivering yttrades allenast: »Under godkännande
af de skäl, hvilka blifvit för räntans frigifvande anförda, och
med afseende särskildt å de under den senare tidens växlingar i penningeställningen
för affärsmännen i allmänhet uppkommande olägenheter af
lagens stadgande om bunden ränta, hvaraf ock blifvit en följd, att
Kungl. Maj:t och Rikets ständer med afvikelse från allmän lag måst
tillåta att å de lån, som blifvit utlämnade ur den s. k. statslånefonden,
fått tagas högre ränta än sex procent, har Kungl. Maj:t, som i likhet
med kommitterade anser, att grundsatsen om frihet i ränteaftal endast
med varsamhet må i lagstiftningen införas, låtit utarbeta ett förslag till
förordning i ämnet, hvaruti, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
af kommitterade är vordet föreslaget, räntans frihet, med vissa bestämBih.
till Riksd. Prof. 1907 6 Sami. Z Af A. 1 Haft. 2

10

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

ningar, medgifves vid försträckning på viss tid, som ej öfverstiger sex
månader.»

Inom högsta domstolen, hvars yttrande öfver förslaget infordrades,
förklarades af dess flesta ledamöter, att de lämnade detsamma utan anmärkning.
Eu ledamot, anförde emellertid, att, enär förslaget syntes
utgöra en öfvergång till en förbättrad lagstiftning i nu förevarande
ämne, han trodde detsamma icke böra ovillkorligen afstyrkas, ehuru
inskränkningen till försträckningar på viss tid, ej öfverstigande sex
månader, otvifvelaktigt komme att medföra täta omsättningar jämte
därmed åtföljande ökade umgälder och äfventyr för gäldenärerna. Äfven
en annan ledamot uttalade betänkligheter mot förslaget på sätt som
framgår af följande, utaf honom afgifna särskilda yttrande: »Såsom
ledamot i lagberedningen har jag förut haft åliggande att i förevarande
ämne yttra omdöme, och det har då utfallit emot hvarje inskränkning i
friheten att aftala om räntans belopp. Den lätthet, hvarmed ovillkorligt
lagbud om viss ränta kringgås och som utgör en af de mest framhållna
grunderna för räntans frigifvande, lärer icke blifvit mindre i afseende å
inskränkande stadganden. Dessa synas mig således blifva lika kraftlösa
som det ovillkorliga bandet på räntan, men om någon verkan däraf följer,
vore det val den, att en del af lånetillgångarna afhållas från konkurrensen
om den fria räntan, hvars belopp genom inskränkningarna följaktligen
snarare uppdrifves än nedtryckes. Eu annan betänklighet vid inskränkningarna
i förslaget finner jag däruti, att stadgandet i 9 kap. 6 § handelsbalken
om straff för ocker ej komme att helt och hållet upphäfvas. Jag
befarar nämligen olika meningar i frågor, huruvida detta straff skall ådömas
för hvarje räntelikvid i strid med författningen. Emellertid och då jag
funnit min åsikt, att ovillkorlig frihet i ränteaftalet bäst betryggar dettas
naturliga förhållande till penningens värde, i allmänhet möta ogillande och
jag således måste betvifla dess praktiska riktighet, tilltror jag mig icke
heller att afstyrka den nådiga propositionens aflåtande i föreslaget skick.»

Kungl. proposition i ämnet afläts till Riksdagen 1859—1860, men
förslaget blef i öfverensstämmelse med sammansatta banko- och lagutskottets.
hemställan af ständerna förkastadt. Att förslaget sålunda ej
vann bifall, berodde emellertid icke på ett underkännande af de skäl,
som anförts för räntans fullständiga frigifvande. Detta framgår af ständernas
underdåniga skrifvelse den 28 juli 1860, hvaraf följande här må
anföras: »Rikets ständer hafva vid behandlingen af denna fråga ingalunda
lämnat utan afseende den såväl af statsvetenskapernas idkare som
inom. det praktiska lifvet tämligen allmänt erkända grundsats, att
penningeräntan betecknar priset på penningar, och att priset på denna,

11

Sammansatta Banko- (och LagJ-uislcottets Memorial N:o 1.

liksom på hvarje annan vara, hufvudsakligast beror på tillgång och
efterfrågan. Men jämte dessa tvenne faktorer för bestämmandet åt
priset ingår en tredje, nämligen den större eller mindre säkerheten tor
kapitalisten att på bestämda tider och utan äfventyr åt förluster dels
utbekomma afkomsten, dels i fall af behof hulvudstolen. .Luder erkännande
ej mindre däraf, att afseende på denna säkerhet mgar i hvarje
yrke och inverkar på den vinst, som däraf måste beräknas, än äfven att
statens åtgärder i allmänhet böra inskränkas till att, genom beredande
af säkerhet och trefnad åt näringarna, bidraga till okande af tillgängen
på kapitaler och såmedelst endast indirekt verka till räntans nedsättande,
bör man likväl ej lämna obemärkt, att i de flesta samhällen, som gatt
framåt i kultur, staten vinnlagt 6ig om att till förmån för de näringar,
som framför andra äro i behof af fasta d. v. s. för längre tid fastade
kapitaler, t. ex. jordbruk, bergsbruk, större fabriker m m., för dessa
underlätta tillgången på sådana kapitaler genom andamalsenliga kre.ditinstitutioner
till tryggande af realkrediten. Att så icke skett i sverige,
hvarest, till följd dels af de ännu i lagen kvarstående tysta förmånsrätterna,
dels af bristen på de i andra länder, till betryggande af ej
mindre hypotek, än äfven villkoret därför — äganderätt till fast egendom
— införda s. k. grund- och hypoteksböcker, realsäkerheter sakna
erforderligt förtroende, torde icke ''behöfva bevisas. Men häraf måste
blifva en följd, hvad som också i Sverige inträffat, att, under det penningar
villigt, ehuru mot hög ränta, utlånas på korta tider emot personell
säkerhet, lämnas nästan icke på några villkor penningar mot inteckning
och på längre tid, eller, med andra ord, att landets kapitaler, som naturligen
dela sig i fasta och rörliga, hafva en tendens att öfvergå från den
förra till den senare kategorien. Att ytterligare öka denna tendens,
hvilket otvifvelaktigt skulle ske genom antagandet af E. K. Maj:ts
nådiga proposition, enligt hvilken komme att tillåtas högre ranta an
sex procent för de senare, men icke för de förra af omförmälda kapitaler,
samt att såmedelst beröfva de näringsidkare, som äro i behof af lån pa
längre tid, möjligheten därtill och försätta dem i nödvändigheten att
hvar sjätte månad vara beredda på återbetalning af större delen utaf
sitt förlagskapital, hafva Rikets ständer för sin del icke ansett redligt.
Väl är det sant, att denna utväg, för att bereda inträde åt åsikterna
om räntans frihet, blifvit använd i några främmande länder, men icke
under sådana förhållanden, som för närvarande här äga rum. Den har
också, där den blifvit försökt, efter få år lämnat rum för den enda riktiga
grundsats, att räntan på alla slags kapitaler af lagen lämnas fri, och
torde icke kunna ur någon annan synpunkt än den angitna forsvaras.

12

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N-.o 11

f™P,°?ki0nenJ haV°k’ hvad Rikets ständer erfarit,

mottagen » ^ ^ k aS8er’ den afsag att skydda, med bekymmer och oro

rlksdag, 1862—1863, väcktes inom borgarståndet
åt enskild motionär förslag därom, antingen att Rikets ständer för sin

“T a.PPhafVandeu af de* 1 allmänna lagen, 9 kap. 6 § handelsbalken,
stadgade förbud mot beräkning af ränta, högre än sex för hundrade om
året, måtte besluta, att det skulle vara enhvar tillåtet taga den ränta
för penningar, hvarom han kunde blifva ense med låntagaren, eller, om

ZT ia^f°/andJmg anså^e8J vara för mycket genomgripande, att det
torsläg till förordning angående ränta vid försträckning på viss kort tid

framlagts^8’ ^ ^ KungL MaJ:t vid närmast föregående riksdag

ntRkntLaf1Ie1döi?gi *1 dfnnj mPtion a^af sammansatta banko- och lagutskottet
år 1863 betänkande, hvari, efter framhållande af de fördelar, som

rantans digifvande kunde anses medföra, vidare yttrades: »Den förändring-,
tor hvars vidtagande några af de hufvudsakliga skälen här blifvit framiagda
ar emellertid af en så omfattande vikt, att varsamhet vid dess införande
icke bor underlåtas, och att erfarenhet om verkningarna däraf i en
eller annan riktning är önskvärd, innan densamma i hela sin vidd genomfores.
Med afseende härpå och då landets viktigaste hufvudnäring,
jordbruket, torde vara ömtåligast för verkningarna af förändringen, anser
utskottet denna för närvarande böra inskränkas till sådana försträcknmgar,
som i allmänhet företrädesvis användas i den större fabriksoch
handelsrörelsen och på kortare tider, men däremot det nu i lagstadgade
maximum för ränta å penningeförsträckningar böra bibehållas
toraHa sadana pa längre tid än den, som kan antagas vara inom förädlingsindustrien
och handeln vanlig, samt för sådana, som gifvits mot
mteckningssakerhet i fast egendom, vare sig att sådan säkerhet för
län ar direkt lamnad, eller att intecknad skuldförbindelse såsom pant
bifogas forsträckningen.» På grund häraf hemställde utskottet, att
standerna matte för sm del antaga följande förslag till förordning angående
ranta vid. försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast
egendom: »Hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt om förbud
att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om
aret, age ej _ tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning, utan
säkerhet af inteckning i fast egendom eller pant af i sådan egendom
imecknadt skuldebref, lamnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.»

Utskotts hemställan bifölls af ständerna, hvarefter förslaget uppiiojdes
till lag genom förordningen den 13 september 1864

)

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1. 13

Redan dessförinnan hade i utlandet stadganden om räntemaximum
mer eller mindre fullständigt blifvit upphäfda. Först skedde detta i
England, där år 1854 räntan frigafs med undantag för pantlånerörelsen.
Exemplet följdes af Spanien 1856 samt af Schweiz, Sardinien och Holland
1857. Sistnämnda år förklarades i Norge räntan fri för alla, äfven
intecknade skuldebref, som icke lyda å längre än sex månaders förfallotid.
I Danmark hade stadgandet om räntemaximum afskaffats redan
1855 utom för lån mot säkerhet af fast egendom. Frankrike utgjorde
ett undantag; där bibehöll man ifrågavarande stadgande orubbadt ända
till 1888, då det afskaffades för affärslån.

Den nya lagstiftningen om räntefriheten visade sig emellertid så
småningom inom åtskilliga länder gifva upphof åt olägenheter af betänklig
art. Friheten, som ju jämväl haft till syfte att beröfva ockret
dess marknad, befanns nämligen härutinnan maktlös och blef af mindre
nogräknade personer ofta missbrukad. För att stäf ja detta öfverhandtagande
onda tog man sin tillflykt till en ny utväg: en särskild ockerlagstiftning.
Härvid bortsåg man vid ockerbegreppets bestämmande
från alla yttre kännemärken, såsom räntesatser, och lade alltså, utan
afseende å de former ockraren använder för bedrifvande af sin handtering,
vikt på aftalets beskaffenhet öfver hufvud, särskildt långifvarens
syfte och tillvägagångssätt samt de omständigheter, som föranledt gäldenären
till aftalets ingående.

Sedan äfven i vårt land behof af dylik lagstiftning yppats, blef,
efter därom af 1898 års Riksdag framställd begäran, genom kungl.
proposition 1901 för Riksdagen förelagdt ett förslag till lag angående
ocker, hvilket förslag med vissa jämkningar af Riksdagen antogs och
den 14 juni 1901 upphöjdes till lag.

Vid behandlingen inom Riksdagen af detta förslag kom man jämväl
att beröra frågan om ändamålsenligheten af att bibehålla de efter
1864 års lagstiftning ännu kvarstående hindren mot fullständig frihet
i ränteaftalet. Inom lagutskottet, hvars pluralitet afstyrkte den kungl.
propositionen, hemställde nämligen åtskilliga reservanter, som i hufvudsak
förordade densamma, om fullständigt upphäfvande af hvad i 9 kap.
6 § liandelsbalken stadgades rörande förbud att taga eller låta förskrifva
sig större ränta än sex för hundrade om året, samt att taga ränta på
ränta.

Till stöd för borttagande af dessa bestämmelser, hvilka, enligt
reservanterna, af allmänna meningen betraktades såsom föråldrade,
anfördes därjämte, bland annat, följande: »Det ännu kvarstående förbudet
om att taga högre ränta än sex för hundrade om året saknar

14 Sammansatta Banko- (och Lag)-utsJcottets Memorial N:o 1.

numera betydelse som medel att förekomma ocker, men tvingar särdeles
penningknappa tider, enligt hvad erfarenheten visat, till att söka
kringgå detsamma. — I sammanhang med antagandet af en ny ockerlag
synes därför den gamla räntebegränsningen nu böra äfven i sina
kvarstående delar upphäfvas. Detsamma gäller om det andra gamla
ockerstadgandet, nämligen förbudet att taga ränta på ränta. Denna bestämmelse
öfverträdes öppet såväl med domstolarnes godkännande vid
enskilda affärsuppgörelser som i utgifna reglementen för hypoteksföreningar
och dylika inrättningar.»

Bifall till reservanternas hemställan uti ifrågavarande afseende kom
icke att inom Riksdagen yrkas, enär reservanterna därutinnan, enligt
talmanskonferensens uppfattning, skulle gått utöfver den kungl. propositionen.
Af förhandlingarna inom kamrarna framgår emellertid oförtydbart,
att sympatierna ganska allmänt voro för reservationen och att
allenast berörda formella hinder omintetgjorde dess antagande. Af en
talare (lagberedningens ordförande) anfördes sålunda, hurusom »dessa
bestämmelser ju faktiskt och notoriskt äro till den grad antikverade,
att det i bankinspektörens rapporter offentligen lärer omtalats, att våra
banker tagit en ränta, som enligt svensk lag är ocker». En annan talare
(lagutskottets dåvarande ordförande), som jämväl instämde i reservationens
syfte, yttrade: »Det förhåller sig ju enligt vår svenska lag så,
att man icke får tillgodogöra sig mer än sex procent för inteckning i
en fastighet eller på en förbindelse, som gäller längre än sex månader.
Vi veta ju ock alla, att den allmänna räntefoten under penningeknappa
tider kunnat stiga till åtminstone sju procent, och att det alltså då varit
omöjligt att mot laglig räntefot belåna inteckningar, ty ingen inteckning,
icke ens den främsta, har kunnat belånas för sex procent. Hvad blir
då följden af en dylik lag? Jo, naturligtvis den, att man under en tid,
då räntan är uppe i sju procent, söker att kringgå lagens bestämmelser
genom att taga en extra provision för hvar tredje månad eller dylikt.»
Emot den sistnämnde talaren anfördes af en annan (ordförande i lagutskottet
vid 1906 års riksdag): »Ordföranden i lagutskottet fäste uppmärksamheten
på § 4 i lagförslaget, enligt hvilken bestämmelsen i 9
kap. 6 § handelsbalken skulle få kvarstå. Jag får säga, att jag tror,
att det varit bättre om, såsom reservanterna i lagutskottet velat, denna
6 § helt och hållet hade upphäfts, men då detta nu ej kunnat komma
i fråga, så är det ju ej värdt att vidare uppehålla sig vid den saken.»
En fjärde talare (ordförande i lagutskottet vid 1905 års riksdag) förklarade
sig likaledes gilla reservanternas uppfattning, därvid han, bland
annat, yttrade: »Hvilken åsikt man än har om denna lag i öfrig!, torde

15

Sammansatta Banko■ (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

man väl kunna ena sig om att det är stridande mot vår uppfattning
att såsom ett slags ocker betrakta, att en person tager eller låter förskrifva
sig större ränta än sex för hundrade om året.»

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, hurusom vid ockerlagförslagets
granskning inom högsta domstolen två justitieråd, ansågo
sig böra fästa uppmärksamheten därå, att förbudet mot att i vissa fall
taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året
och att taga ränta på ränta numera vore olämpligt.

Då jag nu anser mig böra upptaga det förslag som, enligt hvad
ofvan anförts, under ockerlagstiftningens behandling inom lagutskottet
vid 1901 års riksdag framställdes af åtskilliga reservanter, vill jag till
en början erinra därom, att 1864 års lagstiftare själfva utgingo från
att den då vidtagna förändringen å ifrågavarande område allenast innefattade
en provisorisk åtgärd, äfvensom att den omständigheten, att
man stannade vid en partiell förändring, hade sin grund i en naturlig
önskan att iakttaga varsamhet vid antagandet af en ny princip i en
för det ekonomiska lifvet utomordentligt viktig fråga och att vinna erfarenhet
om verkningarna af den gamla principens begränsning, innan
den nya i hela sin vidd genomfördes.

Den erfarenhet uti ifrågavarande afseende, som nu vunnits, lärer
för visso icke kunna anses hafva svikit de förhoppningar, som allmänt
hystes vid antagandet af 1864 års författning. Den under striderna
om den nya principen uttalade farhågan, att upphäfvandet af det lagstadgade
räntemaximum skulle hafva en hög räntefot till oundviklig
följd, har ock visat sig alldeles grundlös. Bankerna taga icke och kunna
ej heller på grund af konkurrensen taga högre ränta, än som betingas
af den allmänna penningemarknadens läge; och då banker eller andra
kreditanstalter numera finnas ej allenast i rikets samtliga städer utan
jämväl till stort antal på landsbygden, utgör denna omständighet i
förening med våra förträffliga kommunikationer ett korrektiv mot ett
allmännare uppskrufvande af räntan. Alla torde för öfrigt numera vara
ense därom, att räntans storlek icke i längden kan regleras genom lagstiftningsåtgärder
eller på annan konstlad väg.

Väl låter det sig icke förneka, att det frigifvande af räntan, som
skedde 1864, lämnade ockrarne större utrymme för deras handtering.
Men det skydd mot lånebehöfvandes oskäliga uppskörtande af mindre

16 Sammansatta Banko- (och Lagj-utshotiets Memorial N:o 1.

samvetsömma kapitalister, som stadgandet i 9 kap. 6 § handelsbalken
om 6 procents räntemaximum afsåg att lämna, kan på ett vida bättre
och lämpligare sätt beredas genom särskild lagstiftning mot ocker.
Huruvida 1901 års lag med dess låga straffsatser, alltför snäfva tilllämpningsområde
och öfriga brister skall härutinnan kunna på ett fullt
tillfredsställande sätt uppfylla sitt ändamål, är visserligen underkastadt
befogadt tvifvel. Detta är emellertid en sak för sig.

Ingen lärer nu finnas, som vill återgå till förhållandena före 1864;
och konsekvensen bjuder då, att man låter de ännu återstående skrankorna
mot fullständig frihet i räoteaftalet falla.

Beträffande först förbudet mot att taga mera än sex procent ränta
på förbindelse, som afser längre tid än sex månader eller obestämd
tid, ligger det i förhållandets egen natur, att detta förbud alls icke
träffar ockrare. Dessa hafva nämligen, då hvarje omsättning plägar
bereda dem ökade inkomster i form af nya, ofta stegrade provisioner,
uppenbarligen alltid intresse af att hvarje lånepapper erhåller så kort
löpetid som möjligt.

Däremot är förbudet i fråga tydligen af beskaffenhet att i tider,
då den allmänna räntefoten är högre än sex procent, verka betungande
för fullt lojala affärstransaktioner. Förbudet tvingar till kringgående,
i det, om ock meningen är, att ett lån skall varda stående längre tid,
skuldförbindelsen i afseende å förfallodagen måste, för att affären öfver
hufvud skall komma till stånd utan förlust eller risk för borgenären,
inrättas i öfverensstämmelse med 1864 års författning, hvaraf följden
ju måste blifva omsättningar med däraf föranledda besvär för båda
parterna samt mången gång ökade kostnader och äfventyr för gäldenär.
Ett lagbud, som icke efterlefves och ofta ej kan efterlefvas,
verkar för öfrigt — och detta är icke den minst viktiga omständigheten,
som man härvid bör taga i betraktande — demoraliserande på
det allmänna rättsmedvetandet och blifver sålunda till en olycka för
rättstillståndet i dess helhet.

Slutligen må ej förbises, att upphäfvandet af ifrågavarande förbud
skulle möjliggöra utlåning af penningar på längre tid mot en ränta,
som växlade i enlighet med de olika räntesatser, riksbanken tid efter
annan tillämpade. Att en dylik anordning skulle innebära en fördel,
ej minst för låntagare, torde vara uppenbart.

Hvad _ härefter angår förbudet för försträckningsgifvare att tillgodogöra
sig mera än sex procent, när till säkerher för försträckningen
lämnas inteckning i fast egendom eller pant af i sådan egendom
intecknadt skuldebref, kan gifvetvis ej heller detta förbud anses hafva

Sammansatta Banko- (och Bag)-utskottets Mtemoiial N.o 1. 17

på nåo-ot sätt verkat hämmande för ockrare, hvilka ju utlåna sina penningar
mot säkerheter eller kvasisäkerheter af helt annat slag.

° Å andra sidan är äfven nu ifrågavarande förbud af beskaffenhet
att locka till dess kringgående under sådana tider, när räntan stiger
öfver sex procent. Faktiskt inträffar då ock allt som oftast, att forsträckningsgifvare,
ej mindre enskilda kapitalister än äfven bankmrattningar,
vid utlämnande af lån mot inteckningssäkerhet tillgripa den
utvägen till sitt skydd, att de utöfver den högst tillåtna rantan ytterligare
såsom bokföringsafgift, provision eller dylikt kreditera sig det
belopp, som med hänsyn till den allmänt gängse räntefoten ar erforderligt
för vinnande af normal afkastning å de sålunda utlånade penningarna
I hvad mån ett dylikt tillvägagångssätt är underkastadt den i
9 kap 6 § handelsbalken stadgade påföljden, lärer understundom kunna
utgöra föremål för skilda meningar. Väl förklarades! Kungl Mapts
utslag den 25 april 1904 (Nytt juridiskt arkiv 1904, sid. 164) ai högsta
domstolens pluralitet (tre justitieråd), att styrelseledamöter for en pennin
^inrättning, hvilka på sex månader utlånat ett belopp a 15,000
kronor mot sex procent ränta och pant af inteckning samt därvid tilllika
afdraga såsom »diskont» 900 kronor, motsvarande tolf procent
årlio- ränta å kapitalbeloppet, därigenom både gjort sig förfallna till
ansvar enligt ifrågavarande lagrum. Men i detta fall, där provisionen
ju ändå uppenbarligen beräknats till oskäligt belopp, blefvo de tilltalade
frikända såväl af två justitieråd som af hofrätten och underrätten. 1
detta sammanhang vill jag särskild! framhålla, hurusom ju till sä ei et
för de flesta obligationslån ligga inteckningar i fast egendom, utan att
det därför af någon satts i fråga, att det skulle vara olagligt att vid
försträckning mot pant af obligationer taga mera än sex procent ranta.
Ej heller lärer någon hafva bestridt, att i afseende, å kreditivlån mot
inteckningssäkerhet befogenhet förefinnes för långifvare att förutom
sex procent ränta betinga sig eu särskild inkomst i form af kreditivafgitt.

Utan tvifvel handla emellertid de, som äro måna om sitt anseende
och förty icke vilja utsätta sig för möjligheten afen tillämpning af
den i 9 kap. 6 § handelsbanken stadgade påföljden, synnerligen klokt,
om de icke — under hvilken form det vara må — betinga sig högre
inkomst af sina mot inteckningssäkerhet utlånade penningar, än som
motsvarar högst sex procent årlig ränta. Iakttagande af denna försiktighetsregel
skulle emellertid lända till skada ej mindre for affarslitvet
i dess helhet, enär ett i och för sig synnerligen lämpligt hypotek därigenom
skulle få minskad användning i den allmänna penmngemarknaden,
än äfven för fastighetsägare, hvilka för belåning af sina efter
Bih. till Biksd. Brok 1907. 6 Sami. 2 Ajd. 1 Bä/t. 3

18 Sammansatta Banko- (och Lagutskottets Memorial N:o 1.

hypotek^- eller kassalån liggande inteckningar blefve hänvisade till s. k.
privatdiskontörer eller dylika mindre nogräknade långifvare. I verkligheten
har ock med de höga räntesatser, som efter riksbankens föredöme
för närvarande tillämpas af våra penningeanstalter, inträffat, att
största svårighet förefinnes för belånande af äfven mycket goda inteckningar;
och om bot icke snart rådes för detta missförhållande, är ej
heller den möjligheten utesluten, att ett stort antal fastigheter inom
kort till uppenbar förlust för ägarne varda utsatta för exekutiv försäljning.

Fastighetsägareklassen, som förbudet i fråga afser att skydda,
har sålunda all anledning att önska dess snara upphäfvande.

Med afseende å förevarande spörsmål vill jag till sist ej underlåta
att påpeka den synnerliga oegentlighet, som enligt min mening
ligger däruti, att en långifvare, som äger taga exempelvis sju procent
för försträckning mot ypperlig säkerhet i obligationer eller aktier, skall
anses såsom ockrare, om han betingar sig samma ränta för försträckning
mot pant af en dålig inteckning.

I fråga om det i 9 kap. 6 § handelsbalken stadgade förbud mot
att taga ränta på ränta torde samma förbud, som fyrfaldiga gånger
öfverträdts med gillande än från lagskipningens, än från lagstiftningens
sida, få anses så antikveradt, att denna omständighet i och för sig utgör
tillfyllestgörande skäl för förbudets upphäfvande. Följden lärer
emellertid då blifva, att man jämväl bör upphäfva det i 7 § af samma
kapitel förekommande stadgandet, enligt hvilket det ej skall räknas för
ocker, när skuldebref med båda kontrahenternas samtycke varder förnyadt
och räntan lagd till hufvudstolen. Detta stadgande innefattar nämligen
ett undantag från den i 6 § fastslagna regeln om förbud mot att taga
ränta på ränta och saknar följaktligen för sin tillvaro allt berättigande,
sedan själfva hufvudregeln bortfallit.

Uti den vid 1901 års lagutskotts betänkande angående ockerlagen
fogade reservationen hemställdes icke om upphäfvande af det genom
1815 års författning i 9 kap. 6 § handelsbalken inkomna stadgandet,
enligt hvilket af försträckningstagare gjord utfästelse af vite, där han
skulle dröja med betalningen öfver förfallodagen, är ogiltig.

Såsom skäl för stadgandets bibehållande anfördes i Riksdagen af
en utaf reservanterna, att stadgandet väl tillkommit närmast för att
drabba ocker, men att det ändå icke borde upphäfvas, enär det dessutom
vore tillämpligt i åtskilliga andra fall.

För min del är jag emellertid af den meningen, att upphäfvande
af öfriga bestämmelser uti 6 § påkalla jämväl nu ifrågavarande stad -

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N.o 1.

19

<Wes borttagande nr lagen. Med stadgandet har nämligen, om det
ock någon enstaka gång af rättspraxis (se t ex. Kung . Mapts dom
den 13 december 1895; Nytt juridiskt arkiv 1895, sid. 542) tillämpats
på aftal, som icke utgjorde försträckning, aldrig afflotta att träffa annat
än sistnämnda slags aftal; och äfven senare tiders lagstiftare lära fa
anses hafva omfattat den meningen, att stadgandets tillämpningsområde
är sålunda begränsadt. (Jämför Almén: Om köp och byte ai los egendom
sid. U). Stadgandet utgör allenast ett supplement till forbudet
motett taga mera än sex procent ränta vid försträckning..

Stadgandet skulle för öfrigt blifva alldeles illusoriskt, om det
finge kvarstå, efter det räntan fullständigt fngifvits.

Under tiden före 1815, då det ju var förbjudet att i något fall
betinga sig högre uppskofsränta, än som motsvarade det lagstadga e
räntemaximum, plägade förbudet af långifvare pa det satt kringgås, att
de utfäste ett visst belopp, öfverstigande sex procent såsom vite, dar
skulden ej å förfallodagen infriades; och det var ett dylikt förfarande,
som 1815 års lagstiftare ville hindra. Nu åter skulle, om lantan helt

frigåfves, men stadgandet i fråga finge kvarstå, långifvare val icke kunna
såsom vite tillförsäkra sig ett visst belopp, i händelse .betalning uteblefve,
men intet skulle hindra honom att lata förskrifva sig prec

samma belopp i form af uppskofsränta. „ , ,, ,

I ett fall, där en långifvare, som på ett sex månaders lan
inteckningssäkerhet tagit en förskottsränta efter sex procent, tillika
betingar sig sju procent efter förfallodagen, hafva domstolarna visserligengansettg
att detta förfarande i afseende å uppskofsrantan vant stridande
mot bestämmelsen i 1815 års författning (se KunghMaj.ts utslag
den 17 juli 1894; Nytt juridiskt arkiv 1894, sid. 414). Har var emellertid
fråga om högre ränta än som enligt lag är tillåten. Däremot har
långifvare som på ett sex månaders lån utan inteckningssäkerhet^ tagi
sex8 procents förskottsränta, förklarats lagligen berättigad att, pa satt
som skett, betinga sig tolf procent, från förfallodagen (se Kungl. Maj.ts
utslag den 25 januari 1875; Nytt juridiskt arkiv 1875, sid. b»}.

SHösrst betänkligt vore också, om förbindelse af en gäldenär att
efter förfallodagen betala större ränta, än som för själfva lanetideri orskrifvits,
skulle, ändå att lag icke öfverskridits vid räntefotens bestå
mande betraktas såsom vitesutfästelse och förty vara ogil -ig.
komme följdriktigt att drabba äfven den, som, utan att hafva begär
någon xäntegodtgörelse under lånetiden, betingat sig en obetydlig uppskofsränta
SQ)ch i allt fall kan det omöjligen anses såsom något i och
för si o- mindre hederligt, att en borgenär, for hvilken det naturligtvis

20

Sammansatta Banko- (och Lag)-utskottets Memorial N:o 1.

mången gång kan vara af särskild vikt att på utsatt tid återfå sitt utlånade
kapital för att annorstädes göra det mera fruktbringande, för
att säkrare nå detta syfte bestämmer uppskofsräntan till ett högre, belopp
än den ränta, som skall gälla intill förfallodagen.

Uppskofsränta af nu antydda art är till sin innebörd likställd med
vite, de tjäna ock båda ett och samma syfte. Vid sådant förhållande
och då formen icke bör tillmätas afgörande betydelse, synes det mig
icke vara riktigt, att försträckningsgifvare, hvilken skulle äga att tillförsäkra
sig uppskofsränta utan annan begränsning än som angifves af
ockerlagen, skulle alldeles sakna befogenhet att under den uttryckliga
formen af vite förskaffa sig garanti mot eu försumlig gäldenär.

Enligt min uppfattning bör låntagares skydd ej mindre mot oskälig
ränta än äfven mot oskäligt vite allenast sökas i ockerlagens straffbestämmelser.

I afseende å denna fråga vill jag emellertid icke förtiga, att
lagkommittén, som i sitt andra förslag till handelsbalk ju ville införa
fullständig räntefrihet, ändock där bibehöll den i det första förslaget
upptagna bestämmelsen om ogiltighet af vitesutfästelse vid försträckning.
Härtill lämnades allenast den motiveringen, att »räntan å det
försträckta alltid må anses utgöra fullt skadestånd för dröjsmål med
betalningen», hvilken motivering icke lärer kunna anses tillfredsställande.

Jag förbiser ingalunda, att lämpligast skulle vara, att i samband
med de. af mig härmed förordade lagändringar jämväl öfriga bestämmelser
i 9 kap. handelsbalken blefve underkastade revision. Härtill
har emellertid erforderlig tid icke stått mig till buds, och då enligt
mm mening fara ligger i dröjsmål, har jag ansett mig icke kunna
föreslå Riksdagen att i underdånig skrifvelse öfverlämna frågan till
Kungl. Maj:t.-»

Under åberopande af hvad justitieombudsmannen sålunda anfört
hemställer utskottet,

att justitieombudsmannens förevarande framställning
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 april 1907.

Pa sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:

JOHN RETTIG.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDAKE, 19 07.