Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

1

?f:o 69.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1907, kl. 3,30 e. m.

Statsutskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Konungen med begäran om framläggande af
förslag rörande försäkring af värnpliktige under deras
öfningar i fredstid. (lista U. A.)

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, till statsutskottet behandling
öfverlämnad (n:o 6), har herr W. Ewerlöf hemställt, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj it måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
verkställa utredning, angående lämpligaste sättet att genom statens försorg,
i likhet med hvad 1901 års lag om ersättning för skada till följd af
olvcksfall i arbete stadgade, försäkra de värnpliktige under fredstid från
och med samlingsdagen till och med den dag, de hemförlofvades, samt
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning
kunde gifva anledning.

Till stöd för sin framslällning har motionären anfört följande:

»Genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete af den 5 juli 1901 hafva arbetsgivare i vissa yrken i särskilda
fall och under särskilda förutsättningar ålagts hålla sina arbetare, eller där
inträffadt olycksfall inom två år medfört döden, den aflidne arbetarens
efterlefvande änka och minderåriga barn skadeslösa för följderna af olycksfallet.
För förmedling af sålunda utgående ersättningar har staten som
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 4 Samt. 1 Afd. 47 Höft. (N-.o 69). 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

bekant upprättat en på försäkringstekniska grunder baserad riltsförsäkringsanstalt,
där arbetsgifvarne äga försäkra sina arbetare. Utöfvar staten på
yrkesmässigt sätt någon sådan verksamhet, där arbetsgivare eljest skola
hålla sina arbetare skadeslösa för inträffad olyckshändelse, är staten på
samma sätt som den enskilde ersättningsskyldig för skada till följd af
olycksfall, som härflyter från utöfningen af dess verksamhet.

På grund häraf ersätter staten personalen vid järnvägar m. fl. verk
de skador, som arbetet där kunnat medföra. I ett fall kan man emellertid
påstå, att staten ej tillfullo behjärtat de rättfärdighetskraf, hvilka 1906
års lag eljest är ägnad att i viss mån tillfredsställa. Detta afser de
värnpliktige.

När staten inkallar sina unga medborgare att under afsevärd tid öfvas
till fosterlandets försvar, är staten i eminent mening att anse som desses
arbetsgivare under öfningstiden, och det är ej mer än billigt, att staten
härvid i så många afseenden som möjligt söker säkerställa de värnpliktige
för alla de risker, fullgörandet af värnplikten för dem medförer. Att
dessa risker ej äro obetydliga, behöfver ej påpekas. Den sträfvan, som i
det moderna utbildningsväsendet gör sig gällande att så vidt möjligt öfva
de värnpliktige under det verkliga krigets former, har oundvikligen medfört,
att olyckshändelser och öfveransträngningar måste förekomma. Och
hvad särskilt artilleriets, kavalleriets och flottans öfningar angår, ligger
det i öppen dag, att faran för olyckshändelser vid dessa vapenslag är
mycket framträdande.

Erkännas må nu visserligen, att staten redan i någon liten mån
behjärtat de kraf på de värnpliktiges tryggande, desse med skäl kunna
framställa. I 1901 års värnpliktslag bestämmes i § 35 mom. 3, att till
beväringen hörande värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager sig sådan
skada, att hans arbetsförmåga därigenom i större eller mindre mån
minskas, är för sig och efterlefvande berättigad till den pension, som
författningarna rörande pensionering vid hären och flottan bestämma, och
i § 39 mom. 2 är enahanda stadgande gifvet för till landstormen hörande
värnpliktig, som skadas under tjänstgöring. För att bereda detta understöd
har bildats en fond, beväringsmanskapets invalids- och pensionsfond.
Tager man emellertid närmare kännedom om de ersättningar, skadade
värnpliktige sålunda kunna beredas, äro de ingalunda tillfredsställande.
Hvad särskild! flottan i detta fall angår, kan det ej sägas vara ens tillnärmelsevis
tillräcklig ersättning för den, som fått ett öga utslaget, att
erhålla ett artificiellt i stället, eller för den som förlorat ett ben, att få

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

3

ett konstgjord! sådant. Och likväl har i uppgifna fall indemniteten för
den skadade inskränkt sig härtill. För härens del hafva väl ersättningarna
i många fall varit rundligare tilltagna, men helt visst ej alltid.
Och äfven om det numera för härens del ofta praktiseras, att, efter riksförsäkringsanstaltens
hörande, staten tilldelar en skadad värnpliktig ersättning
efter de i 1901 års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete stadgade grunder, är detta dock i hvarje fall beroende på
särskildt beslut, men ej hvilande på i lag fastställd rätt för den skadade.
I ett fall beviljas sådan ersättning, i ett annat ej. Detta kan dock ej
anses tillfredsställande. Såsom redan ofvan framhållits, måste det vara
statens plikt att ovillkorligen säkerställa de värnpliktige. Förmögnare
värnpliktige låta allt oftare olycksfallförsäkra sig för öfningstiden, men
den fördel, de bättre lottade i samhället sålunda kunna bereda sig, bör
utan vidare tillkomma en hvar.

Det torde ligga närmast till hands, att staten för att tillmötesgå de
billiga kraf här ofvan framställts i riksforsäkringsanstalten försäkrade de
värnpliktige mot olycksfall under öfningstiden efter enahanda grunder
1901 års lag om olycksfallsförsäkring föreskrifvit, likväl så att ersättning
ej utbetalades för den tid, fri vård erhålles genom kronans försorg. Därmed
skulle staten bereda skadade värnpliktige eller, i händelse skadan
medförde döden, deras änkor och barn en väsentligt förmånligare ersättning
än för närvarande blir fallet. Med hänsyn till de värnpliktiges
ungdom och i allmänhet ogifta civilstånd torde premien kunna sättas
väsentligt lägre än för en vanlig grofarbetare, låt vara att premiens storlek
i viss mån finge variera med de olika vapenslagen.

Det skulle emellertid kunna sättas i fråga, om ej ett annat sätt för
den föreslagna försäkringens genomförande äfven borde komma i betraktande.
För att icke behöfva belasta förvaltningen med den rätt vidlyftiga
apparat en försäkring med premieinbetalning till riksförsäkringsanstalten
för hvarje värnpliktig skulle medföra, skulle det ifrågavarande
målet lika effektivt kunna vinnas, om för hvarje inträffadt olycksfall,
alldeles i enlighet med de i 1901 års olycksfallsförsäkringslag stadgade
grunder, en lifränta eller, vid mindre olycksfall, en tillfällig ersättning
genom riksforsäkringsanstalten af staten anskaffades och till vederbörande
utbetalades.»

Härjämte har motionären påpekat, hurusom det likväl torde vara af
flere ej här berörda omständigheter beroende, hvilket sätt för den föreslagna
försäkringens genomförande bär anlitas äfvensom, »huru detta lämp -

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

ligen torde böra göras till föremål för en af Kungl. Maj:t verkställd
utredning, hvilken möjligen kunde komma att, där så funnes skäligt,
omfatta äfven vissa statens betjänte, som ej nu tilläfventyrs åtnjuta
försäkringsförmåner.»

Innan utskottet yttrar sig öfver motionärens framställning, torde det
först vara på sin plats att lämna en redogörelse för, huru frågor om
ersättning till värnpliktige, hvilka under fredstjänstgöring blifva skadade,
för närvarande behandlas.

Hvad först armén beträffar, tillämpas, enligt uppgift från arméförvaltningen,
följande regler:

Vid skada af öfvergående beskaffenhet plägar Ivungl. Maj:t, på
framställning af arméförvaltningen, tillerkänna den skadade antingen
sjukhjälp med 1 krona om dagen under den tid, han icke vårdats på
allmän bekostnad, eller ock ersättning med ett visst belopp i ett för allt.

Då skadan är af sådan beskaffenhet, att den kan anses medföra
framtida men, inhämtar arméförvaltningen yttrande i ämnet från riksförsäkringsanstalten.
Därest denna förklarar sig anse, att den skadades
arbetsförmåga blifvit nedsatt med 10 °/o eller därutöfver, ingår arméförvaltningen
till Kungl. Maj:t med framställning om beviljande af ett
årligt understöd i enlighet med grunderna för lagen den 5 juli 1901 om
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; och brukar Kungl. Maj:t
vid ersättningsbeloppets bestämmande följa nämnda grunder. Anser riksforsäkringsanstalten,
att den skadades arbetsförmåga icke blifvit nedsatt
med minst 10 °/o, pröfvar arméförvaltningen, jämlikt bestämmelserna i
35 § af vämpliktslagen den 14 juni 1901 (Sv. Förf.-Saml. n:o 58) och
arméförvaltningens å civila departementet kungörelse den 21 december
1888 angående pension åt värnpliktig, som under tjänstutöfning blifvit
skadad (Sv. Förf.-Samling Bih. n:o 80), huruvida understöd till samma
belopp och i enahanda utsträckning, som för afskedadt stammanskap
finnes föreskrifvet, må kunna den skadade tilldelas.

Enligt uppgift från marinförvaltningen tillämpas samma regler, som
här ofvan omformälts, jämväl i fråga om bestämmande af ersättning åt
under tjänstgöring skadade värnpliktige, tillhörande flottan.

Af det anförda framgår, att värnpliktige, som skadas under fredstjänstgöring,
redan nu erhålla ersättning enligt samma grunder, som angifvas
i 1901 års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete.

Statsutskottets Utlåtande N:o 69.

5

Då alltså den af motionären i ifrågavarande framställning afsedda
förmånen redan nu synes tillkomma de värnpliktige, har utskottet, som
anser, att ersättning vid olycksfall i tjänsten bör tillkomma såväl den fast
anställda personalen som de värnpliktige, funnit den af motionären föreslagna
åtgärden icke vara af behofvet påkallad, hvarför utskottet icke kunnat
tillstyrka bifall till motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Ewerlöfs förevarande motion icke må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 9 april 1907.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Reservation:

af herrar T). Persson och N. Svensson, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att herr Ewerlöfs förevarande motion måtte af Riksdagen bifallas.

Herr K. Star bäck har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
förestående ärendes behandling inom utskottet.

Bik. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Ajd. 47 Raft.

2