Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

1

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1907, kl. 5 e. m.

Statsutskottets utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition^
till Riksdagen med förslag till lag angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension m. m. dels ock
fyra i anledning af samma proposition väckta motioner.

(I. U. A.)

Uti en den 12 januari innevarande år till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 18) har Kungl. Maj:t, under åberopande af ett vid propositionen
fogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för
samma dag, föreslagit Riksdagen

A. att antaga följande

Lag

angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

1 §■

Rätt till pension vid afgång från tjänst tillkommer, med de undantag
och under de villkor som här nedan stadgas, en hvar ordinarie
innehafvare af civil tjänst med lön å stat, som blifvit fastställd af
Konungen och Riksdagen.

Bill. till Rikscl. Prat. 1907. 4 Sami. I Afd. 37 Höft. (N:is 51, 52.)

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsrådsämbete,
civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa, tjänst
vid telegrafverket eller statens järnvägstrafik, ej heller i fråga om
befattning, som är uteslutande prästerlig, utan galle i afseende å dem
hvad i fråga om pension nu är eller framdeles må varda stadgadt.

3 §•

Såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skall tjäna:

a) för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller
ortstillägg äro förenade, hela lönen;

b) för annan tjänst, två tredjedelar af lönen.

Vid beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken förmån
af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån är förenad,
skall lönen, därest den af sådan anledning fninskats med ett belopp,
som finnes i lönestaten angifvet eller med ledning däraf kan bestämmas,
ökas med detta belopp.

Ej må för någon tjänst pensionsunderlag beräknas till högre belopp
än sextusen kronor.

År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskildt fastställdt, skall,
oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag tjäna
till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.

4 §•

Pension är till sitt belopp antingen hel eller af kortad.

Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.

Afkortaå pension utgör viss del af hel pension och beräknas på
sätt i 7 § föreskrifves.

Där vid beräkning af pensions belopp detta icke slutar å helt
tiotal kronor, skall det ökas till närmast högre tiotal kronor.

5 §•

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

3

för kvinnlig tj änstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tj anstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid
femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfvensom de vid
blindundervisningsanstalterna anställda lärare: vid sextiotvå lefnadsoch
trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor, veterinärinstitutet,
fria konsternas akademi och musikaliska akademiens konservatorium
äfvensom för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltnmg, andra ämnes- och
öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e) särskild!
angifna äfvensom landtbruksingenjörer samt tjänstemän och betjänte
vid den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse en hvar af dem tillhör.

6 §•

Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:

a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller där
han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension stadgade
lefnads- och tjänstår, oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom
varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen;

b) för annan tj änstinnehafvare vid uppnående af den i 5 § stadgade
lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från
tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna i tjänsten på ett

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre
än till fyllda sjuttio år;

c) lör tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade
lefnadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra följande år i
följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,
finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen;

d) för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten, där
olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden,
och har han tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel
pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af
minst sextiofem år, eller, där enligt samma paragraf rätt till hel pension
inträder vid sextiotvå år, uppnått en lefnadsålder af minst sextio
år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen,
uppnått eu lefnadsålder af minst sextiotre år, äge
Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet gjord framställning,

förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten afgå.

%

7 §•

Vid afgång från tjänst af anledning, som i G § d sägs, utgår hel
pension.

Har tjänstinnehafvare, som afgår på grund af någon af öfriga i
6 § intagna bestämmelser, uppnått det i 5 § för rätt till liel pension
stadgade antal tjänstår, utgår äfven till den tjänstinnehafvare hel pension;
i annat fall vare han, därest tjänstårens antal icke understiger
tio, berättigad erhålla pension till afkortadt belopp i förhållande till det
mindre antalet tjänstår; dock att vid afgång från tjänst af anledning,
som i 6 § c sägs, pensionen icke i något fall må understiga sjuttiofem
procent af hel pension.

8 §•

Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan att därtill vara
skyldig enligt bestämmelserna i 6 §, vare icke berättigad till pension;
dock . att innehafvare af domarämbete, som uppnått sextiosju lefnadsmen
icke trettiofem tjänstår, må, därest tjänståren icke understiga tio,
äga erhålla afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

9 §•

5

Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt
eller för fel eller försumlig-liet från tjäusten skild.

Pension tillkommer ej heller den, som vid afgång från tjänsten
icke är svensk medborgare.

10 §.

Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande
af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna
procent å det för honom gällande pension sunderlag.

Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade
högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje
helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent å
nämnda pensionsunderlag.

Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom
för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i följd
af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.

Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen bestämmes.

11 §.

De i föregående paragraf omförmälda afgifterna ingå till en särskild
fond för pensionering af civila tjänstinnehafvare.

Från denna fond bestrides så stor del af kostnaden för beredande
af pension enligt denna lag, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning
finnes motsvara fondens tillgångar och de stadgade pensionsafgifternas
storlek. Sådan beräkning skall verkställas minst en gång hvart femte år.

Erforderliga föreskrifter om fondens förvaltning och om verkställande
af sannolikhetsberäkningen meddelas af Konungen.

12 §.

Rätt att från pensionsfonden återbekomma erlagda pensionsafgifter
medgifves allenast vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet
i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande af pension
erlägga retroaktiv afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill retroaktivafgiften
uppgår.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

13 §.

Pension enligt denna lag sökes hos Konungen.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under
hvilken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under
hvilken pensionstagaren aflider eller pensionsrätten eljest upphör.

Häftar pensionstagare vid tillträde af pension för oguldna pensionsafgifter,
skola dessa afgifters sammanlagda belopp uttagas genom afdrag
å pensionen intill dess beloppet till fullo guldits.

U §.

Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende
eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §
strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar
af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast
en tredjedel af det ursprungliga beloppet.

15 §.

Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning
förfallit, vare förverkadt och tillfälle pensionsfonden, dock med
rätt för Konungen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen,
medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.

10 §.

Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för
erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön
eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i
de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:

l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes,
utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser
eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen
och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som
eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med
skillnaden;

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

7

2:o) att för deri, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension
för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med eu tredjedel af det
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel;

3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera
erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger tilllämpning,
pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel af
det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de båda
pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp, pensionen
må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.

17 §.

Tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag beräknas icke
allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst, som i
denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft annan
statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eller
förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall afdrag göras för tid,
under hvilken ledighet från tjänsten ägt rum af annan anledning än
semester, sjukdom, offentligt, uppdrag eller resa, som med vederbörligt
tillstånd företagits till egen utbildning; i fråga om tjänstinnehafvare,
som icke äger rätt till semester, må afdrag ej göras för tid af högst
eu och en half månad om året, under hvilken ledighet må hafva åtnjutits
för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.

I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst, som i
denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan
statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension,
ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring
än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats,
må såsom tjänstår beräknas.

18 §.

Denna lag skall träda i kraft don 1 januari 1908; dock att

a) för den, som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst angår, icke skola gälla, där
ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att underkasta
sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller han

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens
bestämmelser må å honom vinna tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke
äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande
i kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den
1 januari 1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag
föreskrifves icke vinna tillämpning förrän ny lönestat må
varda för tjänsten fastställd utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget
skall utgöra: där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor,
hela lönen; där lönen uppgår till mer än tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio
kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår
till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre belopp, åttio procent af
lönen, dock ej i något fall mer än åttatusen kronor;

c) för häradshöfding, landshöfding, provinsialläkare, professor vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik
äfvensom för länsveterinär samt förste landtmätare pensionsunderlaget
skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det
belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för
sådan tjänstinnehafvare bestämd;

d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid likets allmänna
läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd, gälla, i afseende
å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag
skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af
hel pension hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit
stadgadt om pensionsbeloppets beräkning.

Tjänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser,
vare, om han för den tjänst åtnjuter aflöning enligt lönestat, som
fastställts före den 1 januari 1907, befriad från att erlägga i lagen
stadgad pensionsafgift, så länge aflöning å den lönestat af honom
åtnjutes, så framt icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för
denna aflönings åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare
skall vara skyldig att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å
aflöningen.

Tjänstinnehafvare, som enligt hvad nyss nämnts icke är pliktig
att vidkännas pensionsafgift, skall, därest honom ådömes straff eller
straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs, hafva förverkat hela pensionen; och
äge de i 16 § l:o), 2:o) och 3:o) gjorda medgifvande!! icke tillämpning
å sådan tjänstinnehafvare.

P>. att, därest sådan lag blifver af Riksdagen antagen, dels besluta,

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

9

l:o) att denna lag skall tillämpas såväl å den genom riksrådet
Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid Uppsala universitet
som ock å sådan ordinarie eller extra ordinarie professur vid rikets
universitet, till hvars innehafvare aflöningen, anslag af universitetets
medel oberäknad!, utgår uteslutande i form af prebendepastorat, dock
att i fråga om beräkning af pensionsunderlag för en hvar af nämnda
professurer skall gälla, att pensionsunderlaget skall anses utgöra enahanda
belopp, som för annan professur af det slaget vid samma universitet,
där den ifrågavarande professuren finnes inrättad, samt att
tjänstinnehafvare därvid icke må tillgodoräknas ålderstillägg, med mindre
han fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare för ålderstilläggs
åtnjutande föreskrifna villkor; .

2:o) att ej mindre de bestämmelser om pensionsrätt och skyldighet
att för pensionsändamål vidkännas löneafgrag, hvilka stadgas genom
särskilda nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904 beträffande a) tillförordnade
rektorer vid rikets allmänna läroverk, b) rektor vid högre
lärarinneseminariet, c) lärare vid rikets folkskoleseminarier: i musik och
sång, i teckning, i gymnastik eller i slöjd, äfvensom genom nådig kungörelse
af den 9 juni 1905 beträffande tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium,
skola, äfven efter förenämnda lags antagande, fortfarande
äga giltighet, än äfven hvad i öfrigt genom samma lag blifvit
stadgadt skall i tillämpliga delar gälla en hvar af dessa rektorer och
lärare;

3:o) att de pensioner, som med tillämpning af nämnda pensionslag
komma att beviljas, skola utgå: till tjänstinnehafvare vid poststaten
af postmedlen, till tjänstinnehafvare vid tullstaten af tullmedlen,
till tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets stat från »patentoch
varumärksafgifters samt registreringsafgifters fond» samt till öfriga
tjänstinnehafvare från därtill särskild! anvisadt anslag; med förbehåll,
att de medel, den fond eller det anslag, från hvilka pensionerna sålunda
utbetalts, beredes godtgörelse från den i 11 § pensionslagen omförmälda
pensionsfond med belopp, som svara mot pensionsfondens efter
fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;

dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett förslagsanslag
å 100,000 kronor till pensionering, enligt pensionslagen, af
civila tjänstinnehafvare;

de/s, såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för
en i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet angifna
grunder ordnad ny änke- och pupillkassa för civilstaten, likaledes å
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 2

10 Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett bestämdt anslag
ä 35,000 kronor;

dels ock medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och härefter
uppkommande behållningar å det till pensionsstaten för civila
ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn anvisade anslag å
45,000 kronor må tillfalla den nya änke- och pupillkassan för civilstaten
med skyldighet för denna kassa att svara för utbetalning i behörig
ordning af de till utgående från nämnda anslag redan anvisade
pensioner;

samt

C. att, under förutsättning af bifall till de under A. och B. framställda
förslag, från riksstaten för år 1908 utesluta de å tionde hufvudtiteln
nu uppförda ordinarie anslagen till civilstatens pensionskassa
af tillhopa 112,286 kronor.

I sammanhang med förevarande kungl. proposition har utskottet
till behandling förehaft följande inom Riksdagen väckta motioner,
nämligen:

n:o 37 i Första Kammaren, däri af herr A. Hammarström hemställts,
att Riksdagen vid antagande af Kungl. Maj:ts Riksdagen förelagda
förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension måtte
besluta den ändring i förslagets § 5, som erfordras för att rätt till
åtnjutande af hel pension måtte tillgodokomma betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning, i likhet med betjänte vid kust- och gränsbevakningen,
redan vid 62 lefnads- och SO tjänstår;

n:o 93 i Andra Kammaren, däri herr C. Wallis m. fl. föreslagit,
att i 5 § mom. e) af ofvanberörda lag efter orden »farmaceutiska institutet»
måtte inskjutas ordet »tandläkareinstitutet»;

n:o 177 i Andra Kammaren, i hvilken af herr A. Thylander m. fl.
föreslagits, att pension måtte beviljas åt betjänte såväl vid lokalförvaltningen
som ock vid kust- och gränsbevakningen vid tullverket vid
uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänst år; samt

n:o 50 i Första Kammaren, däri herr E. Kinker g hemställt, att
Riksdagen för sin del ville besluta, att 6 § i förevarande lag måtte
ändras på det sätt, att det i tredje raden nedifrån af nämnda § förekommande
ordet »sextiotre» blefve utbytt mot »sextio».

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

11

Med ledning af det den kung!, propositionen bilagda statsrådsprotokollet,
däri samtliga de frågor, som äga samband med Kung!.

Maj:ts förevarande framställningar, blifvit utförligt behandlade, har utskottet,
som, till undvikande af allt för stor vidlyftighet, i öfrigt får
hänvisa till berörda protokoll, ansett sig böra här lämna en kort sammanfattning
af det viktigaste, som i ärendet förekommit.

Sedan 1889 års Riksdag, i anledning af en inom Andra Kammaren 1
väckt motion, i skrifvelse den 16 maj 1889 angående regleringen af om en ny
utgifterna under riksstatens nionde (numera tionde) hufvudtitel, anhållit, J^dess^iut.
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning af civilstatens pensions- °tiiigVarande
inrättnings ställning och behof och i sammanhang därmed taga under behandling,
öfvervägande, huruvida icke genom förändrade bestämmelser angående
samma pensionsinrättning minskning i statens utgifter för pensionering
af civila ämbets- och tjänstemän samt betjänte skulle kunna beredas,
samt till Riksdagen inkomma med det förslag, som af berörda utredningkunde
föranledas, blef, på föranstaltande af en af Kungl. Maj:t den 19
augusti 1889 för ändamålet tillsatt kommitté, af professorn vid tekniska
högskolan A. Lindstedt utredt, att pensionsinrättningen, i stället för att,
såsom ansetts sannolikt, äga öfverskott, från och med år 1887 varit i
behof af en ytterligare stadigvarande årsinkomst af 252,864 kronor.

Då det'' alltså visat sig, att på denna väg minskning i statens ut- k(^^té_
gifter för den civila tjänstemannapensioneringen icke, utan ett ytter- behandling,
ligare försvårande af pensionsinrättningens ställning, skulle stå att
vinna, uppdrog Kungl. Maj:t under den 6 augusti 1891 åt kommittén
att dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida
pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin dåvarande omfattning
och organisation, eller om en mera genomgripande förändring
eller inskränkning af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna
påkallad, och i sammanhang därmed i öfrigt föreslå
åtgärder till betryggande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning,
dels och utreda, i hvad mån och på hvad sätt, genom omorganisation
och förening af flera eller färre befintliga pensionsinrättningar och
indragningsstater eller annorledes genom förändring af gällande bestämmelser
och villkor för pensionering af statens civila ämbets- och tjänstemän
och af deras efterlämnade änkor och barn, ej mindre förenkling i
förvaltningen jämte stadigvarande kontroll och garanti rörande härför
erforderliga penningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter för
sagda pensionering skulle kunna åstadkommas.

Till fullgörande af detta uppdrag öfverlämnades med underdånig Kouunitwskrifvelse
den 28 maj 1894 af kommittén ett »betänkande angående be^n1kSy\<l''!t

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

1899 års
kungl. proposition.

1899 års
riksdagsskrivelse.

ordnande af pensionsväsendet för statens civile tjänsteinnehafvare samt

för deras änkor och barn».

Det förslag till pensionslag, som utgjorde eu del af detta betänkande,
hvilade på följande förutsättningar, nämligen: l:o) att vederbörande
tjänstinnebafvare borde vara befriade från afgifter för den
egna pensioneringen men skyldiga att, utan statens bistånd, bestrida
de med pensioneringen af änkor och barn förenade utgifter med
undantag af kostnaden för pensionskassans förvaltning; och 2:o) att
tjänstemannapensionering från civilstatens pensionsinrättning och från
telegrafverkets pensionsinrättning skulle upphöra samt staten öfvertaga
den pensioneringsskyldighet, som eljest skolat åligga dessa bägge
pensionsinrättningar, den förra beträffande tjällstinnehafvare vid postverket
och den senare beträffande vid telegrafverket anställda ämbetsoch
tjänstemän samt betjänte.

Genom bestämmelser, åsyftande pensionsålderns böjande för tjänstinnehafvarne
i allmänhet, pensionsbeloppens reducering samt införande
af ett pensionsmaximum, både kommittén sökt åstadkomma den i dess
uppdrag omförmälda lindringen i statsverkets utgifter för det civila
pensionsväsendet.

Kungl. Maj:t aflät därpå till 1899 års Riksdag proposition med
förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension af
staten m. in., hvilket förslag i hufvudsak utgick från samma förutsättningar,
som legat till grund för kommitténs omförmälda lagförslag,
dock med den icke oväsentliga skillnaden att, enligt Kungl. Maj:ts förslag
telegrafverkets pensionsinrättning borde bibehållas orubbad.

Det af Kungl. Magt framlagda förslaget blef emellertid icke
bifallet af Riksdagen. Denna ansåg nämligen, (sid. 15 —16) att eu
sådan lag borde hvila på den af Riksdagen tidigare uttalade grundsatsen,
att de civila tjänstinnebafvarna skulle vara förpliktade att bidraga
till sin egen pensionering.

I sin den 10 maj 1899 i ill Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse (n:o 121
yttrade i detta hänseende Riksdagen — efter en erinran, hurusom
icke blott Riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat den mening, att
skyldighet skulle åläggas tjänstinnehafvarna att själfva lämna bidragtill
bestridande af de med deras pensionering förenade kostnaderna,
utan äfven vid lagförslagets föredragning inför Kungl. Maj:t af föredragande
departementschefen erkänts, att den af Riksdagen sålunda
påyrkade förpliktelsen för tjänstinnehafvarna grundade sig på en i och
för sig fullkomligt riktig princip — att Riksdagen funnit frågan angående
det civila pensionsväsendets omreglering böra till slutligt afgörande
anstå under den tid, som erfordrades för verkställandet af en

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

13

utredning i fråga om storleken af de afgifter, som skulle kunna tjänstinnehafvarna
för egen pensionering åläggas.

I riksdagsskrifvelsen göres därefter följande uttalande: *

»Det synes Riksdagen, som skulle det vara att gå en sådan utredning
i förväg, därest Riksdagen nu skulle närmare inlåta sig på
något bestämdare uttalande i fråga om storleken af de afgifter, som
må kunna tjänstinnehafvarne för egen pensionering åläggas; men
Riksdagen har dock af de verkställda utredningarna rörande de afgifter,
som af delägarne i civilstatens änke- och pupillkassa, enligt de i
den kungl. propositionen åberopade grunder för reglemente för en sådan
kassa, behöfde uttagas, trott sig finna, att nuvarande aflöningsförhållanden
åtminstone för de lägst aflönade tjänstemännen näppeligen skulle
medgifva dessa delägare att, utöfver berörda afgifter, till sin egen
pensionering afsätta några afsevärdt större belopp. På den blifvande
utredningen torde äfven få bero, huruvida pensioneringen bör bestridas
genom en med erforderligt statsbidrag understödd pensionskassa, till
hvilken tjänstinnehafvarnes afgifter i så fall skulle ingå, eller om, med
bibehållande af nu gängse sätt för pensionernas utbetalning, dessa afgifter
skulle ingå till statskassan.»

»På samma gång Riksdagen icke velat underlåta att erinra om
önskvärdheten däraf, att utredningen äfven denna gång må ske med
aktgifvande därpå, att statens utgifter för pensioneringen i möjligaste
mån inskränkas, har dock Riksdagen naturligtvis icke kunnat förbise
den inverkan på pensionskostnadens totalbelopp, hvartill förvaltningens
behof af ökade arbetskrafter kan gifva anledning, eller som kan följa
af pensioneringens utsträckande till innehafvare af befattningar, med
hvilka pensionsrätt ännu icke är förenad.»

»Med hittills följda grundsatser har Riksdagen jämväl funnit öfverensstämma,
att de nya bestämmelser i fråga om pensionsväsendet, som
må komma att föreslås, och således äfven ett eventuellt stadgande, som
förpliktade till erläggande af afgift för egen pensionering, skulle äga
tillämplighet endast på tjänstinnehafvare, som efter de nya bestämmelsernas
trädande i kraft erhölle syssla, med hvars innehafvande sådan
förpliktelse vore förbunden, så framt icke tidigare erhållen befordran
skett med uttryckligt förbehåll att vara pensionsreglering underkastad.»

»På grund af hvad Riksdagen sålunda, beträffande denna del af
den föreliggande frågan, anfört, har Riksdagen alltså funnit sig icke
kunna antaga lag om civile tjänstinnehafvares rätt till pension af staten,
förrän eu sådan ytterligare utredning i ämnet vunnits som den, hvilken
Riksdagen här ofvan till dess hufvudsynpunkter antydt. Riksdagen har

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Kommittébetänkandet

af 1902.

därför funnit sig böra afstå Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda förslagtill
lag angående civile tjänstinnehafvares rätt till pension af staten.
Och får Riksdagen, med tillkännagifvande häraf, hos Eders Kungl. Maj:t
anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om
sådant ordnande af det civila pensionsväsendet, att tjänstinnehafvarne
lämna bidrag äfven till sin egen pensionering, samt för Riksdagen framlägga
det förnyade förslag till pensionering af civile ämbeis- och tjänstemän,
som efter dylik utredning må finnas af förhållandena påkalladt.»

Den 9 juni 1899 uppdrog Kung]. Maj:t åt en kommitté att verkställa
den al Riksdagen sålunda begärda utredningen. I anledning af .
framställning från kommittén erhöll densamma därjämte den 11 maj
1900 bemyndigande att verkställa utredning rörande de anspråk, som
ett tidsenligt pensionsväsen för änkor och barn skulle ställa på de
tjänstinnehaf vare, som komme att beröras af en ny pensionslag.

Kommitténs betänkande angående förändradt ordnande af det
civila pensionsväsendet, hvilket öfverlämnades till Kungl. Maj:t den
7 november 1902, innefattar, jämte en historik, trenne hufvuddelar,
nämligen:

l:o) förslag till pensionslag för civila tjänstinnehaf vare;

2:o) förslag till ombildning af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning;
och

3:o) förslag till kungörelse, innefattande föreskrifter om verkställighet
af pensionslagen.

Den viktigaste njdreten i kommitténs förslag är införandet af
bestämmelser om pensionsafgifter af tjänstinnehafvare.

För öfrigt skiljer sig förslaget från det af Kungl. Maj:t för 1899
års Riksdag framlagda hufvudsakligen i följande delar (sid. 19):

De för pension grundläggande aflöningsförmånerna, med ett gemensamt
namn bär benämnda pensionsunderlaget, skulle utgöra: för tjänst,
med hvilken jämte lön tjänstgö ringspenningar vore förenade, hela lönen
och för annan tjänst två tredjedelar af lönen. Dock förutsättes, att vid
lönereglering ett särskildt pensionsunderlag i något fall må kunna hafva
blifvit i lönestaten fastställdt. Högsta pensionsunderlaget borde utgöra
6,000 kronor.

Enligt kommitténs mening borde pensionsunderlaget emellertid
icke under alla omständigheter komma att motsvara den blifvande pensionen.
Med bibehållande af den i föregående lagförslag upptagna indelningen
af pensionsbeloppen i hela och afkortade innehåller det nya
lagförslaget i afseende å beräkningen af hel pension den väsentliga

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

15

olikheten, att pensionsbeloppet skulle hänföra sig icke ensamt till det
lönebelopp, hvaraf tjänstinnehafvaren vid tiden för afgången från tjänsten
vore i åtnjutande, utan till hans under de tio senaste åren åtnjutna
lönebelopp. Hel pension skulle nämligen utgöra »en tiondedel af sammanlagda
beloppen af de högsta pensionsunderlag, som under hvart
och ett af de tio senast förflutna åren varit för tjänstinnehafvaren
gällande».

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension borde liksom enligt
1899 års lagförslag inträda: i regel vid uppnådda 67 lefnads- och 35
tjänstår, dock för vissa tjänstinnehafvare redan vid 62 lefnads- och 30
tjänstår, för andra vid 65 lefnads- och 25 tjänstår samt för en del
tjänstinnehafvare vid 65 lefnads- och 35 tjänstår.

Efter uppnådda 70 lefnadsår skulle för tjänstinnehafvare inträda
ovillkorlig skyldighet att afgå från tjänsten, vare sig tjänstårens antal
berättigade till hel pension eller icke.

Framtida oförmögenhet till tjänstgöring borde under vissa förutsättningar
likaledes medföra ovillkorlig afgångsskyldighet oafsedt antalet
af tjänstinnehafvarens såväl lefnadsår som tjänstår.

Det af Kungl. Maj:t för innevarande års Riksdag framlagda förslaget
till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension öfverensstämmer
i det stora hela med kommitténs förslag. I vissa punkter
innehåller dock det kungl. förslaget afvikelse!- från sistnämnda förslag.
De viktigaste af dessa olikheter äro, dels att medan kommittén ansett,
att pensionsunderlaget för de tjänster, å Indika lagen är afsedd att
vinna tillämpning, icke för någon tjänst borde få beräknas till högre
belopp än 6,000 kronor, Kungl. Maj:t föreslagit, att undantag härifrån
skulle kunna göras för de tjänster, för Indika i lönestat, pensionsunderlag
särskildt blifvit fastställdt till högre belopp, dels ock att Kungl. Maj:t
föreslagit ett annat sätt än det af kommittén förordade för bestämmande
af beloppet af hel pension. För nämnda olikheter kommer här nedan
att närmare redogöras.

Då utskottet härefter öfvergår till granskning af lagförslagets
bestämmelser, har utskottet ansett sig böra utförligt behandla endast
de af berörda bestämmelser, med afseende å hvilka antingen utskottet
hyst en från Kungl. Maj:ts förslag afvikande mening eller ock sistnämnda
förslag i väsentlig mån afviker från de grunder, hvilka hittills

Kungl. Maj:ts
förslag till
pensionslag.

2 § i pensionslagen.

3 § pensions,
lagen.

Departementschefens
yttrande.

16 Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

i allmänhet vunnit tillämpning i motsvarande fall. I öfriga delar tillåter
sig utskottet hänvisa till hvad departementschefen anfört till ofvan
åberopade statsrådsprotokoll.

Enligt 2 § i pensionslagen skall lagen icke äga tillämpning å
vissa i paragrafen angifna grupper af tjänstinnekafvare. Utskottet,
som icke hatt något att erinra mot berörda stadgande, har ansett, att
lagen ej heller bör äga tillämpning å justitieråden, och föreslår alltså,
att föreskrift i öfverensstämmelse därmed må införas i förevarande §
i lagen.

3 § i pensionslagen innehåller bostämmelser om s. k. pensionsunderlag.
Därom yttrar departementschefen i statsrådsprotokollet (sid. 42):

»Med detta för vår pensionslagstiftning nya namn har i lagförslaget
betecknats den del af aflöningsförmånerna, i förhållande hvartill pensionsafgift
och pensionsbelopp skola beräknas; och synes mig en sådan
för dessa aflöningsförmåner gemensam benämning medföra afsevärda
praktiska fördelar, bland annat äfven för redigeringen af själfva lagtexten.
»

Härefter ingår departementschefen på en redogörelse för de af
pensionskommittén angifna synpunkter i fråga om pensionsunderlagets
bestämmande och anför (sid. 43—45) följande:

»Vid afgifvande af förslag till föreskrift i fråga om pensionsunderlags
beräkning saknades, enligt kommitténs mening, anledning att frångå
de nu för pensionsbelopps beräkning gällande bestämmelser, så vidt
fråga vore om tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar
vore förenade. Kommittén föreslår alltså, att för dylik tjänst lönen
skall utgöra pensionsunderlag. Beträffande åter tjänst, där sådan aflöningsfördelning
icke äger rum, har kommittén, utgående från den uppfattning,
som kommittén trott sig finna hafva i fråga om förhållandet
mellan lön och tjänstgöringspenningar gjort sig gällande vid de löneregleringar,
hvilka företagits under den senaste tiden, ansett sig böra
föreslå, att såsom pensionsunderlag skall tjäna två tredjedelar af lönen.

Till ledning för bedömande af frågan, huru pensionsunderlaget
skall beräknas i det fall, att med tjänst är förenad aflöningsförmån,
som utgöres af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån,
har i kommitténs lagförslag den bestämmelse intagits, att, därest lönen
af sådan anledning minskats med ett belopp, som finnes i lönestaten
angifvet eller med ledning däraf kan bestämmas, skall vid beräkning

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

17

■af pensionsunderlaget för sådan tjänst lönen ökas med detta belopp. I
den händelse att af lönestaten icke skulle framgå, att sådan minskning
i lönebeloppet ägt rum, skulle alltså enligt kommitténs åsikt icke heller
pensionsunderlaget röna någon inverkan af befintligheten utaf förmån
af berörda slag. Genom införande i lagen af en bestämmelse i nu
angifna syfte skulle enligt kommitténs afsikt vinnas tvenne fördelar,
nämligen dels den, att vid beräkning af pensionsunderlaget för en''
tjänstinnehafvare denne icke skulle komma att blifva lidande af den
tillfällighet, att hans kontanta lön blifvit, till följd af någon särskild
vid lönestatens uppgörande beräknad förmån, fastställd att utgå med
lägre belopp än som hade blifvit händelsen, därest dylik förmån ej
förefunnits, dels ock den, att tvekan aldrig kan uppstå, till hvilket värde
förmån af nu ifrågavarande slag bör uppskattas.

Hvad angår fastställande af ett maximibelopp för pensionsunderlaget,
så har kommittén förmält sig icke hysa någon betänklighet mot
att i denna del upptaga den förra pensionskommitténs förslag, särskildt
med hänsyn därtill, att från pensionslagens tillämpning undantag^ de
tjänstinnehafvare, hvilka i främsta rummet borde kunna göra anspråk
på högre pensionsbelopp än 6,000 kronor, nämligen ledamöterna af
■statsrådet.»

Härefter tillägger departementschefen för egen del:

»Då rättighet förbehållits att i lönestat fastställa särskildt pensionsunderlag,
beräknadt efter andra grunder än dem pensionslagen angifver,
synes mig följdriktigast vara, att detta förbehåll utsträckes till att gälla
jämväl det för pensionsunderlag i lagen angifna maximibeloppet, 6,000
kronor.

Alldenstund Riksdagen ensam afgör frågor, som afse beloppen af
de å lönestaterna uppförda löne- och pensionsförmånerna, torde efter
mitt förmenande en sådan utsträckning af nämnda förbehåll icke kunna
gifva grundad anledning till farhågan, att högre pensionsunderlag än
det i pensionslagen angifna maximibeloppet skulle komma att fastställas,
med mindre än att sådant verkligen vore i det föreliggande fallet af
förhållandena påkalladt; och karaktären af undantag från regeln komme
härigenom att tydligare framträda, än om ett i pensionslagen ovillkorligt
fastslaget maximibelopp för pensionsunderlag skulle genom lagens ändring
i denna del höjas, vare sig denna höjning blefve generell eller endast
afsåge innehafvare af någon eller några vissa tjänster.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser jag, som i öfrig!
icke har något att erinra mot hvad kommittén i 3 § föreslagit, en omBih.
titt Riksd. Prof. 1907. 4 Samt. 1 Afd. 37 Höft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Utskottets

yttrande.

4 § i pensionslagen.

Kommitté betänkandet 1902.

redigering af denna § erforderlig; och skulle det af mig angifna syftet
vinnas, därest, med uteslutande ur första stycket af orden »där ej särskilt
pensionsunderlag blifvit i lönestaten fastställdt», ett nytt stycke i
slutet af 3 § tillägges af följande lydelse:»

»År i lönestat pensionsunderlag för tjänst särskildt fastställdt, skall,
oberoende af hvad här ofvan blifvit stadgadt, det pensionsunderlag tjäna
till efterrättelse vid bestämmande af pensions belopp.»

Då båda de kommittéer, hvilka behandlat frågan om nya bestämmelser
rörande pensioneringen af civila tjänstinnehafvare, ansett att
högsta pensionsbeloppet bör utgöra 6,000 kronor, och då jämväl 1906
års Riksdag vid bestämmandet af aflöningsstat för utrikesdepartementet
och dess tjänstemän samt för beskickningar och konsulat fastslagit
nämnda belopp såsom högsta pensionsbelopp, anser utskottet, som här
ofvan vid behandlingen af 2 § föreslagit, att pensionslagen icke skall
äga tillämpning å justitieråden och i öfrigt icke har något att erinra
mot hvad Kungl. Maj:t under 3 § föreslagit, att berörda § bör i stället
för den af Kungl. Maj:t ifrågasatta formuleringen i ifrågavarande afseende
erhålla den affattning, som kommittén föreslagit. 3 § skulle i
enlighet härmed erhålla följande lydelse:

»Såsom underlag för bestämmande af pensions belopp skall, där
ej särskildt pensionsunderlag blifvit i lönestaten fastställdt, tjäna:

a) för tjänst, med hvilken jämte lön tjänstgöringspenningar eller
ortstillägg äro förenade, hela lönen;

b) för annan tjänst, två tredjedelar af lönen.

Vid beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken förmån
af boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån är förenad,
skall lönen, därest den af sådan anledning minskats med ett belopp,
som finnes i lönestaten angifvet eller med ledning däraf kan bestämmas,
ökas med detta belopp.

Ej må för någon tjänst pensionsunderlag beräknas till högre
belopp än sextusen kronor.»

I fråga om sättet för beräkningen af hel pension anför kommittén
i sin motivering följande (sid. 54—55):

»Vid beräkning af det pensionsbelopp, som skall utgå till tjänstinnehafvare,
hvarom nu är fråga, hänför man sig för närvarande uteslutande
till den lön, han på grund af vid tiden för afskedet innehafvande
tjänst är berättigad att åtnjuta. Detta beräkningssätt torde nog också

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

19

i allmänhet vara ägnadt att gifva ett nöjaktigt resultat; men omständigheterna
kunna dock vara sådana, att det måste anses innebära en oegentlighet
att vid pensionsbeloppets beräkning utgå endast från den lön,
som den afskedstagande tjänstinnehafvaren vid ofvannämnda tidpunkt
äger att tillgodonjuta. Ett sådant förhållande inträffar nämligen enligt
kommitténs åsikt, om den afgående tjänstinnehafvaren åtnjutit dessa
aflöningsförmåner under allenast någon kortare tid omedelbart före
-afskedet, samt tilläfventyrs sökt tjänsten med hänsyn hufvudsakligen
till den blifvande, förmånligare pensionen. Utan att vidare inlåta sig
;på frågan, huruvida behof må förefinnas af någon bestämmelse i pensionslagen,
som vore i sin mån ägnad att motverka befordringar och transporter
å det nyss antydda syftemålet, bär kommittén ansett det vara i och för
sig fullt riktigt att beräkna beloppet af den pension, staten består eu
.afgående tjänsteman för hans återstående lifstid, med hänsyn till de
aflöningsförmåner denne ägt att uppbära, icke blott under det sista året,
utan under senaste tidsskedet af sin verksamhet i statens tjänst. Såsom
•ett lämpligt sådant tidsskede har kommittén trott sig böra föreslå de
närmast före afskedstagandet förflutna tio åren. Hel pension skulle då
komma att utgöra en tiondedel af sammanlagda beloppen af de högsta
pensionsunderlag, som under hvart och ett af de tio senast förflutna
•åren varit för tjänstinnehafvaren gällande. För sådan anordning i
afseende å pensionsbeloppets beräkning, som den nu af kommittén förordade,
talar jämväl den omständighet, att den afgift, med hvilken
•tjänstinnehafvaren skulle bidraga till täckande af en del af pensionskostnaden,
bör, enligt hvad kommittén har för afsikt att föreslå, utgå
med viss procent å det för tjänstinnehafvaren för hvarje år gällande
pensionsunderlag. Och tydligt är att, därest pensionen komme att utgå
med hänsyn till pensionsunderlaget, sådant som detta gestaltat sig endast
för det sista året, den afgående tjänstinnehafvare, som kanske blott för
ett eller annat år erlagt afgift, beräknad å nämnda pensionsunderlag,
men dessförinnan afgift å ett betydligt lägre pensionsunderlag, i sådant
fall skulle i pensionshänseende blifva ställd alltför gynnsamt i förhållande
till den tjänstinnehafvare, hvilken under en lång följd af år betalt
pensionsafgift, beräknad å samma pensionsunderlag, som komme att
läggas till grund vid beräkning af det till honom utgående pensionsbeloppet.
»

Vidare anför kommittén (sid. 55—56):

»Till grund för beräkningen af hel pension skola enligt kommitténs
förslag läggas de belopp, som utgjort högsta pensionsunderlag för tjänst -

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Statskontorets
yttrande.

innehafvare!! under hvart och ett af de närmast före afskedstagandet
förflutna tio åren. Har den afgående tjänstinnehafvaren under hvart
och ett af dessa tio år innehaft samma tjänst, eller har han under en
del af nämnda tidrymd innehaft en och under återstående tiden en
nnan sådan tjänst, att pensionslagen därå äger tillämpning, bör tydligen
icke den minsta svårighet möta för pensionsbeloppets beräkning..
Pensionsunderlagen — sådana de för hvart och ett af de tio åren
gestaltat sig — sammanläggas och den därvid uppkommande summan
divideras med tio, då kvoten visar det belopp, hvarmed hel pension
skall utgå. Skulle åter tjänstinnehafvaren under något eller några af
de tio åren icke innehaft sådan anställning i statens tjänst, att därmed
varit förenad rätt till pension, komme pensionsunderlag att saknas för
det året eller de åren och dividenden blefve följaktligen så mycket
mindre.»

»Emellertid torde äfven det fall komma att inträffa, att en tjänstinnehafvare
under någon del af de närmast före afskedstagandet förflutna
tio åren, utan att tillika innehafva sådan tjänst, hvarå pensionslagen
äger tillämpning, innehaft annan statstjänst, hvarmed rätt till pension
varit förenad; och på det att en dylik tjänstinnehafvare vid pensionsbeloppets
bestämmande icke må blifva lidande till följd däraf, att föreskrift
saknades beträffande beräkningen af pensionsunderlaget för den
tid sådan tjänst innehafts, har kommittén här intagit förslag till stadgande
därom, att äfven för den tid pensionsunderlag skall beräknas och
därvid tillämpas de i pensionslagen gifna föreskrifterna för sådant
underlags beräkning. Med tillhjälp af ett sådant, på rättvisa grundadt
stadgande torde, enligt hvad kommittén föreställer sig, blifva undanröjd
den tvekan, som tilläfventyrs eljest i något fall skulle kunna uppstå i
fråga om pensionsbeloppets riktiga beräkningsgrund.»

Statskontoret, som i sitt till Kungl. Maj:t afgifna utlåtande öfver
kommitténs förslag till pensionslag ansett sig böra inlägga en gensaga
mot hvad kommittén i 4 § föreslagit om sättet för beräkning af hel
pension, yttrar till stöd härför (sid. 56—58).

»Då numera i de allra flesta fall aflöningen för de civila tjänstinnehafvare,
å hvilka den blifvande pensionslagen skulle komma att
tillämpas, är förcfelad i lön och tjänstgöringspenningar med rätt för den
tjänstinnehafvare, som uppnått stadgad pensionsålder, att få såsom
pension uppbära ett belopp, motsvarande lönen oafkortad, torde man
väl kunna säga, att genom antagande af kommitténs lagförslag det
normala pensionsbeloppet, eller med andra ord beloppet af hel pension,
icke skulle komma att undergå någon väsentlig förminskning hvad

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

21

beträffar det öfvervägande antalet af tjänstinnehafvare, då i regeln
tjänstinnehafvarens lön vid afskedstagandet torde vara till beloppet lika
med den, som han uppburit under de tio år, Indika närmast föregå
afskedet. Där så icke är händelsen, torde detta i de allra flesta fall
bero på att omreglering af löneförhållandena under nämnda tidrymd
ägt rum eller att en tjänstinnehafvare till följd af ämbetsverkets omorganisation
och däraf föranledda ogynnsamma befordringsförhållanden
eller andra omständigheter, å hvilka han icke varit i tillfälle att inverka,
vunnit en sen befordran till den tjänst, han vid pensionsålderns inträde
bekläder. I sådana enstaka fall skulle nu kommitténs förslag, enligt
hvilket till grund för beloppet af hel pension bör läggas, icke den
afgångsskyldige tjänstinnehafvarens lön, sådan den vid tiden för afgången
utgår, utan i stället medeltalet af de senaste tio årens lönebelopp, vara
ägnadt att medföra en betydande reduktion af pensionen, jämförd med
den, som under liknande förhållanden enligt nuvarande pensionsbestämmelser
utfaller. Om under nyss antydda förutsättning redan hel pension,
beräknad på det sätt, kommittén föreslagit, komme att utgå med ett så
lågt belopp, att det icke kunde befinnas tillfredsställande hvarken för
pensionstagaren eller för staten, såsom pensionsgifvare, blefve detta
naturligtvis i ännu högre grad tillfället, där endast s. k. afkortad pension
kunde komma att beviljas.»

»Med hänsyn till här anmärkta förhållanden kan statskontoret
därför icke anse det vara välbetänkt att, samtidigt med införande af
skyldighet för tjänstinnehafvarne att själfva bidraga till sin pensionering
medelst erläggande af pensionsafgifter till afsevärda belopp, för en del
af samma tjänstinnehafvare minska den pension, som hittills, utan något
som helst bidrag å deras sida, ansetts böra tillkomma dem. Då statskontoret
— som icke funnit de af kommittén anförda skälen för det af
kommittén förordade sättet att beräkna hel pension innebära tillräcklig
anledning för vidtagande af förändring i det hittills vedertagna sättet
för pensionsbeloppets beräkning — föreslår en bestämmelse i pensionslagen
af det innehåll, att hel pension skall utgå med samma belopp
som det för tjänstinnehafvaz-en vid tiden för lians afgång från tjänsten
gällande pensionsunderlag, hvilket endast innebär bibehållande af nuvarande
allmänna beräkningssättet för pension åt de tjänstinnehafvare,
hvarom här är fråga, tror sig statskontoret till stöd härför äfven kunna
åberopa, att det icke kan antagas hafva varit Riksdagens mening att,
utöfver den väsentliga värdeminskning af pensionsförmånen, som inträde/
genom tjänstinnehafvarne åliggande skyldighet att erlägga pensionsafgifter,
ytterligare förringa värdet af denna förmån. Till bestyrkande

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Departe mentschefens yttrande.

af detta antagande torde statskontoret få erinra om det förhållande,
att, sedan Eders Kungl. Maj:t i proposition till'' 1904 års riksdag angående
ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för
de vid dem anställda lärare föreslagit, att pensionsbeloppet skulle utgöra
för ordinarie öfningslärare tre fjärdedelar af de löneförmåner, han under
de sista tio åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit,
i den händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock att pensionsbeloppet
icke i något fall finge öfverstiga 3,000 kronor, så beslöt, i
enlighet med därom af motionär inom andra kammaren väckt förslag,
Riksdagen, att pensionsbeloppet skulle utgöra för ordinarie öfningslärare
två tredjedelar af de löneförmåner, han under de tio sista åren i medeltal
för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela
tiden själ! bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen oafkortad.»

»Slutligen får statskontoret, beträffande den finansiella verkan af
eu sådan förändring i sättet för pensionsbeloppets beräkning som den
af statskontoret nu förordade, framhålla, att denna verkan helt visst
skulle visa sig blifva utan särdeles stor betydelse för staten men däremot
af afgörande betydelse för den tjänstinneliafvare, som med tillämpning
af ett sådant beräkningssätt för hel pension som det kommittén
föreslagit, komme att se sin pension reducerad till ett belopp, hvarmed
icke ens de allra nödvändigaste lefnadsbehofven skulle kunna tillfredsställas.
Uppstode ett sådant missförhållande, påkallade detta naturligtvis
framställning om beredande af fyllnadspension, h vil ket borde, om möjligt,
undvikas.»

Under hänvisning till dessa sina uttalanden har statskontoret därför
hemställt, att andra stycket i 4 § måtte erhålla denna förändrade
lydelse:

^Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag.»

Efter att hafva redogjort för hvad kommittén och statskontoret
sålunda uttalat anför departementschefen följande:

»Jämför man nu å ena sidan de skäl, kommittén anfört till stöd
för sitt förslag om införande af ett nytt sätt för beräkning af pensionsbeloppet,
och å andra sidan de skäl, som enligt statskontorets mening
tala för bibehållande i hufvudsak af enahanda beräkningssätt, som för
närvarande tillämpas vid fastställande af pensionsbeloppen för de civila
tjänstinnehafvare, hvarom nu är fråga, synes det mig som skulle de
Senare vara tyngre vägande; och jag anser vid sådant förhållande
anledning saknas att frångå ett beräkningssätt, till förmån för hvilket

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

23

Riksdagen helt nyligen, enligt hvad statskontoret erinrat, gjort ett
bestämdt uttalande.

På grund af det nu anförda finner jag mig böra tillstyrka införande
i pensionslagen af en punkt med den af statskontoret föreslagna
lydelse i stället för andra stycket i 4 § af kommitténs lagförslag.»

Utskottet har ansett sig icke kunna till alla delar godkänna vare
sig kommitténs eller Kungl. Maj:ts förslag i förevarande punkt. I likhet
med hvad statskontoret ansett synes det väl sannolikt, att vid
antagande af kommitténs förslag beloppet af hel pension icke skulle
komma att undergå någon väsentlig förminskning hvad beträffar det
öfvervägande antalet af tjänstinnehafvare. Men det skulle, såsom statskontoret
jämväl anmärkt, enligt berörda förslag dock kunna inträffa
fall, då hel pension komme att utgå med ett så lågt belopp, att det
icke kunde befinnas tillfredsställande hvarken för pensionstagaren eller
för staten såsom pensionsgifvare. Denna olägenhet skulle visserligen
aflägsnas genom antagande af Kungl. Maj:ts förslag, men detta skulle
å andra sidan kunna möjliggöra, att en person vid framskriden ålder
befordras till en högre tjänst i hufvudsakligt syfte att därigenom bereda
honom högre pension, än som eljest kommit i fråga. Båda dessa
olägenheter har utskottet emellertid trott sig kunna förebygga genom
införande i 4 § af ett stadgande därom, att pension i allmänhet borde
utgå med samma belopp som det för en tjänstinnehafvare vid tiden
för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag, men att för
tjänstinnehafvare, som icke under minst ett visst antal år, hvilket antal
utskottet ansett lämpligen kunna bestämmas till fem, — innehaft den
tjänst, hvarifrån afgång ägde rum, beloppet af hel pension skulle utgöra
en femtedel af sammanlagda beloppen af de högsta pensionsunderlag,
som under hvart och ett af de senast förflutna fem åren varit för
tjänstinnehafvaren gällande. I sammanhang härmed har utskottet ansett
sig af skäl, som af kommittén anförts (sid. 56) böra i denna § upptaga
det af kommittén föreslagna stadgandet att, om en tjänstinnehafvare
under någon del af de närmast före afskedstagandet förflutna åren,
utan att tillika innehafva sådan tjänst, hvarå pensionslagen äger tilllämpning,
innehaft annan statstjänst, hvarmed rätt till pension varit
förenad, skall äfven för den tid pensionsunderlag beräknas och därvid
tilllämpas de i pensionslagen gifna föreskrifterna för sådant underlags
beräkning.

På grund af det anförda anser utskottet, att 4 § bör erhålla följande
lydelse:

Utskottets

yttrande.

24

5 § pensionslagen.

Kommitté betänkandet 1902.

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

»Pension är till sitt belopp antingen hel eller af kortad.

Hel pension utgör samma belopp som det för tjänstinnekafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande pensionsunderlag; dock
skall för tjänstinnehafvare, som under kortare tid än fem år innehaft den
tjänst, från hvilken afgång äger rum, beloppet af hel pension utgöra en
femtedel af sammanlagda beloppen af de högsta pensionsunderlag, hvilka
under hvart och ett af de senast förflutna fem åren varit för tjänstinneha
f vai en gällande,’ och skall, därest sådan tjänstinnehafvare under någon
del af nämnda tid, utan att tillika innehafva tjänst, som i denna laq
af ses, innehaft annan statstjänst, med hvilken rätt till pension är förenad,
pensionsunderlag beräknas jämväl för den tid, sådan tjänst innehafts, och
därvid tillämpas de i 3 § gifna föreskrifter.

Af kortad, pension utgör viss del af hel pension och beräknas på
sätt i 7 § föreskrifves.

Där vid beräkning af pensions belopp detta icke slutar å helt
tiotal kronor, skall det ökas till närmast högre tiotal kronor.»

Af kommittén har framhållits (sid. 88—89), hurusom bland allmänna
villkor för att tjänstinnehafvare skulle äga rätt att vid afskedstagande
ur tjänsten undfå pension borde uppställas fordran på ett
visst antal uppnådda lefnads- och tjänstår. Och kommittén har, beträffande
frågan, vid hvilken lefnadsålder rätt till pension borde inträda,
i örklar åt sig dela den mening, som uttalats och närmare motiverats
uti Kungl. Maj:ts till 1899 års Riksdag aflåtna proposition i detta
ämne, och alltså hållit före, att såsom allmän regel för civil tjänstinnehafvares
pensionsålder borde uppställas, att denna ålder skulle utgöra
67 lefnadsår. Då för närvarande den ålder, vid hvilken sådan
tjänstinnehafvare i allmänhet kunde komma i åtnjutande af pension enligt
kommitténs mening kunde sägas utgöra 65 år, komme alltså kommitténs
förslag att innebära framflyttning af pensionsåldern med tvenne
år, en skärpning af pensionsvillkoren, som kunde anses motiverad såväl
af det förhållande, att medellifslängden enligt statistikens vittnesbörd
under de senare årtiondena ej oväsentligt stegrats, som ock däraf att
åtgärder, där så utan olägenhet kunde ske, borde vidtagas till nedbringande
af statens kostnader för pensionsändamål. Att undantag från
den nu nämnda regeln i vissa fall vore af behofvet påkallade, har kommittén
förklarat sig hafva beaktat.

Då den omständighet, att en tjänstinnehafvare uppnått viss lefnadsålder
icke i och för sig borde vara grundläggande för anspråk på pension
vid afgång från tjänsten, utan härjämte och i främsta rummet
måste uppställas den fordran, att tjänstinnehafvaren under en längre

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

25

tid varit verksam i statens tjänst och därigenom gjort sig förtjänt af
den förmån, rätten till åtnjutande af pension innebure, har kommittén,
enligt hvad vidare anförts med anslutning till hvad i sådant hänseende
för närvarande är i allmänhet stadgadt och jämväl af Kung]. Maj:t
förordades i lagförslaget till 1899 års Riksdag, utgått från den förutsättning,
att en tjänstålder af 35 år borde fastställas såsom den normala.
Äfven i detta hänseende vore dock enligt kommitténs mening vissa
undantag från den allmänna regeln af nöden.

De uttalanden, i hvilka kommittén framhållit behofvet af undantagsbestämmelser
i afseende å pensionsåldern, äro af följande lydelse:

»Visse tjänstinnehafvare äro dock till följd af tjänstegöromålens
beskaffenhet m. m. i den ställning, att tillfälle bör dem beredas att
erhålla pensionsrätt vid tidigare lefnadsår och i några fall jämväl vid
lägre tjänstålder än den, som är stadgad för civile tjänstinnehafvare i
allmänhet. Detta är i synnerhet fallet dels i afseende å lefnadsåldern,
när tjänstgöringen är af mera ansträngande natur, och dels i fråga om
tjänstetiden, när mer än vanligt långa förberedelser kräfvas för att
vinna och ådagalägga nödig kompetens för tjänstens behöriga skötande.»

Departementschefen har i detta ämne till statsrådsprotokollet anfört
följande (sid. 100):

»Beträffande frågan, hvilken pensionsålder i den blifvande pensionslagen
bör angifvas såsom den normala, synes mig hvad manliga tjänstinnehafvare
angår anledning saknas att frångå det förslag, som härutinnan
framställdes i det af Kung!. Maj:t år 1899 framlagda förslaget
till pensionslag och som af senaste pensionskommitté återupptagits.
Tjänster, hvarå pensionslagen bör komma till tillämpning, äro redan
nu i flera fall besatta med kvinnliga ordinarie innehafvare; och detta
torde i en snar framtid blifva händelsen i än större utsträckning. Vid
sådant förhållande och då erfarenheten ådagalagt, att minskning i arbetskraft
inträder för kvinnor i allmänhet tidigare än för män, torde riktigast
vara att bestämma en lägre pensionsålder för kvinnor än för män och
synes mig den normala pensionsåldern för kvinnliga tjänstinnehafvare
lämpligen böra sättas till sextio år. Om ock i regel en kvinulig tjänstinnehafvare
vid sextio års ålder torde räkna trettiofem tjänstår, lärer
dock följdriktigheten kräfva, att äfven tjänståldern sättes lägre för kvinnor
än för män; och jag föreställer mig därför, att 30 tjänstår skulle kunna
uppställas såsom den minimitjänstålder, vid hvilken kvinnlig tjänstinnehafvare
må kunna erhålla hel pension. Utgår man alltså ifrån den grundregel,
att rätt till hel pension bör för de här ifrågavarande tjänstinne^
Bill. till Biksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 4

Departementschefens
yttrande.

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

hafvarne i allmänhet inträda, om de äro män, vid uppnådda 67 lefnadsoch
35 tjänstår, och, om de äro kvinnor, vid 60 lefnads- och 30 tjänstår,
bör därefter tillses, i hvad mån denna normalålder i fråga om vissa
grupper af tjänstinnehafvare må tarfva modifikationer. Härvid synes
det mig som borde i alla de fall, där redan på grund af vunnen
erfarenhet särskilda bestämmelser i nu förevarande hänseende visat sig
vara af nöden, afseende mera fästas vid dessa erfarenhetsrön än vid
upprätthållandet af en teori, för hvilken tillräckligt praktiskt underlag
ännu icke torde kunna anses förefinnas. Man måste nämligen förutsätta,
att, där hittills i fråga om pensionsålder afvikelser gjorts från
den vanliga regeln, sådant undantag kommit till stånd först efter sorgfälligt
öfvervägande af de på frågan inverkande omständigheterna.

Vanskligheten att i förevarande hänseende träffa det i hvarje fall
rätta torde emellertid ligga i öppen dag; och skulle i en framtid erfarenheten
ådagalägga, att de lagbestämmelser härutinnan, som nu
kunna varda beslutade, visat sig i ett eller annat afseende otillfredsställande,
lärer ett dylikt förhållande jämförelsevis lätt kunna afhjälpas.»

Undantags- Såsom här ofvan redan anmärkts har kommittén ansett, att vissa

'' tjänstinnehafvare till följd af tjänstgöromålens beskaffenhet eller af
andra orsaker borde beredas tillfälle att erhålla pension vid tidigare
lefnadsålder och i vissa fall jämväl vid lägre tjänstålder än den, som
i allmänhet vore stadgad. I enlighet härmed har kommittén i sitt betänkande
föreslagit åtskilliga undantag från de allmänna bestämmelserna.
Kungl. Maj:t har i ifrågavarande afseende gått något längre
än kommittén. Med afseende å de skäl, hvilka anförts för de särskilda
föreslagna undantagsbestämmelserna, tillåter sig utskottet att hänvisa
till det den kungl. propositionen bilagda statsrådsprotokollet (sid. 89—104).

Motionerna. Ytterligare undantagsbestämmelser hafva härjämte ifrågasatts uti

ofvan omförmälda motioner.

Så har i den af herr C. Wallis in. fl. väckta motionen föreslagits,
att undantagsstadgandet i 5 § mom. e) skulle utsträckas att gälla äfven
för lärare vid tandläkareinstitutet. Motionärerna hafva till stöd för denna
framställning andragit, att enligt deras mening fullkomligt enahanda
skäl, som föranledt ifrågavarande nedsättning för lärarne vid universiteten
och öfriga högskolor af den för pensions erhållande erforderliga
lefnads- och tjänsteåldern, äfven gällde beträffande ordinarie lärarne
vid tandläkareinstitutet.

Härjämte anföra motionärerna:

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

27

»Att ifrågavarande lärare skulle kunna anses vara inbegripna under
de i samma mom. e) upptagna »lärare vid karolinska medikokirurgiska
institutet», är, oaktadt tandläkareinstitutet står under karolinska institutets
styrelse och förvaltning, föga antagligt. I hvarje fall synes det
önskligt, att en fullt tydlig bestämmelse meddelas därom, att ordinarie
lärare vid tandläkareinstitutet äger rätt till hel pension vid sextiofem
lefnads- och tjugufem tjänstår.»

I herr A. Hammarströms motion har föreslagits, att Riksdagen
måtte besluta den ändring i 5 § af pensionslagen, som erfordrades för
att rätt till åtnjutande af hel pension måtte tillgodokomma betjänte
vid tullverkets lokalförvaltning, i likhet med betjänte vid kust- och
gränsbevakningen, redan vid 62 lefnads- och 30 tjänstår.

Herr A. Thylander m. fl. hafva slutligen hemställt, att full pension
måtte beviljas åt betjänte såväl vid lokalförvaltningen som ock vid
kust- och gränsbevakningen vid tullverket vid uppnådda 60 lefnadsoch
30 tjänstår.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i sistberörda två
motioner gjorda framställningarna, tillåter sig utskottet hänvisa till
motionerna.

Pensionskommittén har i sitt betänkande föreslagit, att all bevakningspersonal
vid tullverket skulle erhålla rätt till full pension vid
65 lefnads- och 35 tjänstår. Med afseende härå innehåller betänkandet
endast (sid. 90), att kommittén icke hyste någon tvekan om »befogenheten
af den utaf såväl förra pensionskommittén som Kungl. Maj:t föreslagna
åtgärden att för bevakningspersonalen vid tullverket förhöja
pensionsåldern från nuvarande 60 till 65 lefnadsår».

I infordradt yttrande öfver kommitténs förslag yttrar generaltullstyrelsen
sid. (93—94), att styrelsen funnit sig icke böra motsätta sig de i
förevarande paragraf förekommande förslag, såvidt de afsåge tullverkets
ämbets- och tjänstemän samt de generaltullstyrelsen och tullverkets
lokalförvaltning tillhörande betjänte, men att styrelsen måste på det
kraftigaste afstyrka, att pensionsåldern för de till tullverkets kust- och
gränsbevakning hörande betjänte höjdes utöfver hvad i mom. a) af
förevarande paragraf föresloges för vissa tjänstinnehafvare, eller 62
lefnads- och 30 tjänstår; till stöd för hvilken mening styrelsen åberopar:
att det torde ligga i öppen dag, att med afseende å den tjänstgöring,
som åligger tullverkets sist nämnda betjänte, dessa vid utöfningen däraf
måste vara i besittning af oförminskad arbetsförmåga samt full kraft
och uthållighet; att lika litet som en tulljakt kunde vid förföljande af
farkost, som undandroge sig tillsyn från tullverkets sida, med erforder -

Generaltull.

styrelsens

yttrande.

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Utskottets

yttrande.

lig snabbhet manövreras af en besättning, som i sjömannens ansträngande
yrke uppnått så hög ålder som 62 år, med lika liten utsikt till framgång
torde en gränsridare vid nämnda ålder vare sig till häst, på
velociped eller å skidor kunna eftersätta smugglare till lands; samt att,
enligt styrelsens bestämda åsikt, kust- och gränsbevakningens liufvudsakliga
uppgift, nämligen att förhindra och upptäcka oloflig varuinförsel
och andra brott mot tullförfattningarna, icke kunde nöjaktigt fullgöras,
om icke den därtill hörande personalen vore i besittning af den kroppens
spänstighet och kraft, som endast undantagsvis torde vara till finnandes
hos personer, som öfverskridit nyssnämnda ålder. Generaltullstyrelsen
har såsom en följd häraf och då särskildt kustbevakningspersonalen med
största fördel rekryterades af personer, som redan vunnit utbildning
såsom sjömän vid handelsflottan och således ofta redan hunnit en ålder,
som möjligen skulle lägga hinder i vägen för deras pensionering vid
uppnådda 62 lefnadsår, därest såsom villkor för erhållande af full pension
föreskrefves att hafva uppnått högre tjänstålder än 30 år, såsom sin
mening uttalat, att tjänstårens antal för kust.’- och gränsbevakningsbetjänte
icke borde bestämmas högre än 30. Slutligen har generaltullstyrelsen,
med afseende å hvad styrelsen sålunda anfört och under
förmenande, att i stället de till bevakningspersonalen hörande tjänstemän
borde med afseende å pensionsålder kunna likställas med tullverkets
öfriga tjänstemän, föreslagit, att de i mom. c) förekommande orden
»bevakningspersonalen vid tullverket» skulle förändras till »betjänte
vid tullverkets kust- och gränsbeAmkning».

Med afseende å hvad generaltullstyrelsen sålunda anfört, har Kungl.
Maj:t i föreliggande förslag till pensionslag förändrat de i 5 § mom c)
i kommitténs förslag förekommande orden »bevakningspersonalen vid
tullverket till betjänte vid tullverkets lokalförvaltning» samt under mom.
d) infört »betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning».

Hvad först angår herr Wallis’ in. fl. motion har utskottet, då
ett godkännande af densamma torde få anses endast innebära ett förtydligande
af lagens mening, ansett sig böra tillstyrka bifall till den i
motionen gjorda framställningen.

Beträffande däremot herrar Hammarströms och Thylanders m. fl.
motioner har utskottet, med hänsyn till hvad kommittén och generaltullstyrelsen
i fråga om den i dessa motioner afsedda personal yttrat
och med hämdsning till den tydelse af 6 § sista stycket, som utskottet
föreslår, icke funnit skäl tillstyrka motionärernas framställningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

29

I öfrigt har utskottet icke något att erinra beträffande den af
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af 5 §.

I afseende å tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten 6 § i pension»,
vttrar kommittén (sid. 60—63): lagen.

»En af pensionslagens viktigare uppgifter bör enligt kommitténs b^““ande''t
mening blifva att genom lämpligt afvägda bestämmelser så ordna frågan 1902.
om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänsten, att dylik skyldighet
förefinnes i alla de fall, då det måste anses ådagalagdt, antingen
att till följd af hög ålder tjänstinnehafvares arbetsförmåga blifvit så
nedsatt, att han icke vidare kan på ett tillfredsställande sätt fylla sin
plats, eller ock att långvarig sjukdom, vanförhet eller lyte gör honom
för framtiden till tjänsteutofning oförmögen.»

»Uti nu ifrågavarande hänseende har det synts kommittén nödigt
att skilja mellan, å ena sidan, dem, som innehafva domarämbeten och
alltså utöfva ett kall af den art, att frågan om kvarstående i ämbete
utöfver viss åldersgräns icke synes böra göras beroende af någon
myndighets beslut, samt, å andra sidan, öfrige ämbets- och tjänstemän,
i afseende å hvilka frågan om kvarstående i tjänsten utöfver viss åldersgräns
i hvarje särskildt fall bör kunna öfverlåtas åt öfverordnad myndighets
pröfning.»

»Ovillkorlig skyldighet att från tjänsten afgå bör, enligt kommitténs
åsikt, inträda:

l:o) för hvarje tjänstinnehafvare, därest han antingen fyllt sjuttio
år eller, efter att under fem på hvarandra följande år af sjukdom, vanförhet
eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara för framtiden
till tjänstgöring oförmögen, eller ock träffats af olycksfall i tjänsten af
den beskaffenhet, att det befinnes för honom medföra framtida oförmögenhet
till tjänstgöring;

2:o) för innehafvare af domarämbete, därest han, efter att hafva
uppnått de för rätt till hel pension stadgade lefnads- och tjänstår,
oafbrutet under sex månader på grund af sjukdom varit och fortfarande
finnes vara till tjänstgöring oförmögen.t)

»Annan tjänstinnehafvare än den, som innehar domarämbete, bör
enligt kommitténs mening visserligen vara skyldig att från tjänsten
afgå, så snart han uppnått den lefnadsålder, som utgör ett af villkoren
för erhållande af hel pension, men det må vara Konungen eller, där
viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten afskeda, den myndighet
obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren
pröfvas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna. Liknande medgifvande förefinnes redan nu bland villkoren

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

för åtnjutande af de å ett flertal lönestater uppförda aflöningsförmåner;:
och genom ett sådant lagstadgande har kommittén velat tillgodose såväl
statens som den enskilde tjänstinnehafvarens ekonomiska intressen, hvilka
under här angifna förutsättning tydligen sammanfalla.!)

I motiverna till 6 § har kommittén beträffande denna fråga vidare
anfört:

»Där en tjänstinnehafvare på grund af framskriden ålder eller
långvarig obotlig sjukdom icke längre förmår att på ett tillfredsställande
sätt sköta de till hans tjänst hörande göromål, måste det icke allenast
för honom själf utan jämväl och i synnerhet från det allmännas sida
anses önskligt, att han lämnar plats för en annan, hvilken äger de för
tjänstens behöriga bestridande nödiga förutsättningarne. Därest en tjänstinnehafvares
arbetskraft blifvit sålunda förbrukad, bör dock entledigandet
ske utan godtycke, enligt gifna regler och med behörigt tillgodoseende
af tjänstinnehafvarens berättigade anspråk på ett efter tjänstens beskaffenhet
och tjänstetidens längd afpassadt underhåll för återstående
lefnadsdagar; och kommittén har redan erinrat om vikten däraf, att i
pensionslagen inflyta uttömmande och väl afvägda stadganden uti berörda
hänseende.»

»I fråga om tjänstinnehafvares skyldighet att afgå från tjänst,
synes den hufvudregel böra uppställas, att tjänstinnehafvare, som uppnått
den för åtnjutande af hel pension stadgade lefnadsålder, bör vara skyldig
att afgå från tjänsten; och detta äfven om han vid nämnda tidpunkt
tilläfventyrs icke skulle räkna tillräckligt antal tjänstår för erhållande
af hel pension. I de allra flesta fall skall säkerligen den tjänstinnehafvare,
som hunnit den för hel pensions åtnjutande föreskrifna lefnadsåldern,
jämväl innehafva det för sådan pension bestämda minimiantalet
tjänstår; och där så icke skulle vara händelsen, torde väl detta oftast
vara att tillskrifva omständigheter, hvilka varit beroende af tjänstinnehafvarens
eget görande eller låtande och alltså icke kunna läggas det
allmänna till last.»

»Skulle emellertid en tjänstinnehafvare, som uppnått nämnda
lefnadsålder, befinnas vara till fortsatt tjänstgöring fullt duglig, bör
möjlighet förefinnas att under ännu någon tid taga hans arbetskraft i
anspråk; och kommittén har i detta syfte i sitt lagförslag upptagit
bestämmelser, innebärande att tjänstinnehafvare väl skall hafva skyldighet
att afgå från tjänsten, så snart han uppnått den för åtnjutande
af hel pension stadgade lefnadsåldern, men att det dock skall vara
Konungen eller vederbörande ämbetsmyndighet obetaget att med af -

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

31

•skedet låta anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas kunna
i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna.»

»I fråga om dem, som innehafva domarämbeten, lämpar sig dock
icke, enligt hvad redan blifvit påpekadt, ett dylikt villkorligt kvarstående
i tjänsten, såsom i någon mån oförenligt med en sådan tjänstinnehafvares
ställning. Kommittén föreslår därför för innehafvare af domarämbete
ovillkorlig skyldighet att afgå från ämbetet, efter det han uppnått
antingen den för alla tjänstinnehafvare föreslagna högsta lefnadsåldern
för kvarstående i tjänst, nämligen 70 år, eller ock den för åtnjutande
af hel pension stadgade lefnads- och tjänståldern, i detta senare fallet dock
•endast i händelse tjänstinnehafvaren oatbrutet under sex månader på grund
af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring oförmögen.»

»Då kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder måste betraktas
såsom ett undantagsförhållande, hvilket icke bör få fortfara alltför
länge; och då det äfven för den ämbetsmyndighet, på hvars pröfning
frågan om dylikt anstånd är beroende, kan vara synnerligen önskvärdt,
att lagen föreskrifver en bestämd gräns, utöfver hvilken kvarstående i
tjänst icke under några förhållanden medgifves, har kommittén i lagförslaget
såsom en sådan åldersgräus antagit uppnådda 70 lefnadsår,
hvilken ålder redan nu, vid beviljande af tillstånd att kvarstå i tjänst
efter hunnen pensionsålder, i de flesta fall icke torde öfverskridas.
Kommittén anser alltså, att, sedan tjänstinnehafvare, å hvilken pensionslagen
äger tillämpning, uppnått 70 års ålder, bör han hvarken äga rätt
eller ens kunna på ansökning medgifvas rätt att längre kvarstå i tjänsten.»

»Ovillkorlig rättighet för tjänstinnehafvare att få i tjänsten kvarstå,
ända till dess han uppnått den i 5 § stadgade lefnadsåldern, skulle
emellertid i vissa fall kunna medföra afsevärda olägenheter och fördenskull
icke vara förenlig med ett behörigt iakttagande af hvad det allmännas
fördel fordrar. Pensionslagen bör för sådana fall innehålla
stadganden, som berättiga att utan afbidan af den tid, då tjänstinnehafvare
uppnått den för rätt till åtnjutande af hel pension bestämda
lefnadsåldern, afskeda tjänstinnehafvare; dylika fall föreligga, dels då
tjänstinnehafvare, som under en följd af år — kommittén har, med
anslutning till hvad i sådant hänseende föreslogs uti det till 1899 års
riksdag aflåta a lagförslaget, ansett en tid af fem år böra bestämmas
såsom minimum — varit på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte ur
stånd att tjänstgöra, finnes vara jämväl för framtiden till tjänstgöring
oförmögen, dels ock då tjänstinnehafvare träffats af olycksfall i tjänsten
och af sådan anledning finnes för framtiden vara urståndsatt att tjänstgöra.
I senare fallet torde det tydligen böra få bero af omständig -

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Departements chefens yttrande.

heterna, huru lång tid som kommer att förflyta, innan rätten att meddela
afsked åt tjänstinnehafvaren göres gällande.))

Rörande den af kommittén föreslagna lydelsen af 6 § yttrar
departementschefen följande (sid. 69—70):

»De i lagförslagets 6 § angifna förutsättningar, under hvilka för
vederbörande tjänstinnehafvare skulle inträda skyldighet att afgå från
tjänsten, synes mig samtliga vara grundade på en riktig uppfattningaf
syftemålet med lagbestämmelser, hvilka för rättighet att i tjänsten
kvarstå uppställa gränser, de där äro af tjänstinnehafvarens egen vilja
oberoende.»

»Genom den framflyttning af pensionsåldern från 60 resp. 65 år
till 62 resp. 67 år, som skulle komma att äga rum enligt lagförslagets
5 §, har man sökt bereda staten eu afsevärd lättnad i pensionsutgifterna.
Ett sådant framskjutande af åldersgränsen torde dock icke
kunna anses vara ur det allmännas synpunkt önskvärdt under annan
förutsättning än den, att vederbörande tjänstinnehafvare befinnes kunna
i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna staten intill dess den för
pensionsrätteus inträde fastställda högre lefnadsåldern blifvit uppnådd.
Skulle så icke vara händelsen, har grunden för åldersgränsens framflyttning
i själfva verket bortfallit; och utväg torde under sådana omständigheter
böra beredas att ur tjänsten aflägsna tjänstinnehafvare,
som visat sig sakna de förutsättningar, utan hvilka ett kvarstående i
tjänst måste anses vara mera till skada än till gagn för det allmänna.
Liksom beträffande de vid skogsstaten anställda tjänstemän och betjänte
nu finnes stadgad rättigheten att för tillgodoseende af statens bästa
före den vanliga pensionsålderns uppnående aflägsna sådan tjänstinnehafvare,
hvars försvagade hälsotillstånd visat sig hinderligt för tjänstens
behöriga utöfvande, så synes det mig som skulle man i en blifvande
pensionslag icke kunna undvara en bestämmelse, hvarigenom det öfverlämnades
åt Konungens pröfning att, uppå vederbörande ämbetsmyndighets
framställning, förklara den tjänstinnehafvare skyldig att från tjänsten
afgå, som befinnes vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden
och som tillika antingen, där enligt 5 § rätt till hel pension inträder
vid 67 lefnadsår, uppnått en lefnadsålder af minst 65 år eller, där enligt
samma paragraf rätt till hel pension inträder vid 62 år, uppnått eu
lefnadsålder af minst 60 år, eller ock, där fråga är om tjänstinnehafvare
vid den lokala skogsförvaltningen, uppnått en lefnadsålder af minst
63 år. En punkt af nu angifvet innehåll torde därför böra i 6 § inflyta.

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

33

De bestämmelser, som i lagförslaget upptagits om rätt för vederbörande
ämbetsmyndighet att låta en tjänstbar men till afgång enligt
lagen förpliktad tjänstinnehafvare vid tjänsten bibehållas, skilja sig från
hvad i detta hänseende för närvarande i allmänhet gäller endast genom
fastställande af 70 år såsom den åldersgräns, hvilken icke i något fall
får öfverskridas, och hafva icke gifvit anledning till erinran från min sida.»

I detta sammanhang har utskottet förehaft ofvan omtörmälta
motion af herr E. Kin berg, däri motionären hemställt, att bestämmelsen
i 6 § sista stycket af pensionslagen, att tjänstinnehafvare vid den
lokala skogsförvaltningen, som befinnes vara af sjukdom eller minskad
arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina
tjänståligganden, må kunna förklaras skyldig att från tjänsten afgå,
därest han uppnått en lefnadsålder af minst 63 år, måtte ändras så till
vida, att berörda ålder blefve bestämd till 60 år.

Med afseende å de skäl, som anförts till stöd för denna framställning,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Enligt hvad det den kungl. propositionen bilagda statsrådsprotokollet
utvisar, hafva domänstyrelsen och statskontoret ifrågasatt, att
tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen skulle, under den i
6 § sista stycket pensionslagen stadgade förutsättning, kunna afskedas
vid en lefnadsålder af minst 60 år. Kungl. Maj:t har emellertid ansett,
att ifrågavarande tjänstinnehafvare under berörda förutsättning borde
kunna afskedas först vid en lefnadsålder af minst 63 år. Och finner
utskottet, då pensionsåldern för tjänstinnehafvare i allmänhet uti föreliggande
lagförslag blifvit höjd, anledning icke föreligga att vidtaga
någon ändring i hvad Kungl. Maj:t i ifrågavarande afseende föreslagit,
till följd hvaraf utskottet anser sig icke kunna tillstyrka bifall till herr
Kinbergs förevarande motion.

Med anledning af den förhöjning af pensionsåldern för betjänte
vid tullverkets lokalförvaltning från 60 till 65 lefnadsår, som i pensionslagen
föreslagits, har utskottet ansett, att den i 6 § sista stycket för
tjänstinnehafvare stadgade möjligheten att före pensionsålderns inträde
erhålla afsked med rätt till pension enligt 7 §, därest lian af sjukdom
eller minskad arbetsförmåga är urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden, bör utsträckas att omfatta jämväl
ifrågavarande personal. Dessa skalle alltså under ofvan angifna förutsättning,
i likhet med tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningeu
kunna erhålla afsked vid eu lefnadsålder af minst 63 år. Vid
~Jhh. till Ilik ed. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 5

Utskottets

yttrande.

7 § i pensions.
lagen.
Kommittébetänkandet

1902.

34 Statsutskottets Utlåtande N:a &1.

bifall till denna framställning skulle i 6 § sista stycket efter ordet
»skogsfru-valtningen» inskjutas orden »eller betjente vid tullverkets
lokalförvaltning».

I öfrigt bär utskottet ej funnit anledning till erinran mot den af
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af 6 §.

Efter att hafva erinrat, hurusom, hvad beträffar de civila tjänstinnehafvare,
hvarom denna lag skulle handla, det för närvarande icke
funnes några bestämmelser, som gjorde det möjligt för den tjänstinnehafvare,
hvilken blifvit af ålder eller sjuklighet oförmögen till vidare
tjänsteutöfning, men ännu icke uppfyllt de allmänna villkoren för rätt
till pension, att vid afgång från tjänsten erhålla annan pension än i
lyckligaste fall den efter nuvarande förhållanden alldeles otillräckliga,
som kunde tillkomma honom i egenskap af delägare i civilstatens pensionsinrättning,
har kommittén (sid. 59—60), då det otillfredsställande uti ett
sådant förhållande läge i öppen dag, framhållit beliofvet af lämpligt afvägda,
allmänt gällande grunder, enligt hvilka dylika pensionsfrågor skulle
kunna i hvarje särskild! fall af göras; och då det, enligt kommitténs
uppfattning, i en pensionslag, som stadgade ovillkorlig skyldighet för
tjänstinneliafvare att vid viss lefnadsålder afgå från tjänsten, blefve
en nödvändighet att upptaga bestämmelser, hvarigenom någon pensionsförmån
bereddes djdik till afgång pliktig men ännu icke till pension
enligt de allmänna villkoren berättigad tjänstinneliafvare, har kommittén
med anslutning till föregående lagförslag i förevarande hänseende upptagit
indelningen af pension i hel pension, d. v. s. det pensionsbelopp,
som utginge till tjänstinneliafvare, hvilken fullgjort alla de fordringar,
som lagen i regel uppställde såsom villkor för sådan tjänstinnehafvares
rätt till pension, och afkortad pension, d. v. s. sådan, som kunde tillläggas
tjänstinneliafvare, hvilken i ett eller annat afseende bruste i
uppfyllande af nämnda villkor och därför borde åtnöjas med en del af
det pensionsbelopp, som i annat fall tillkommit honom. Huru stor
denna del komme att i hvarje särskild! fall blifva, borde enligt kommitténs
mening göras beroende af det mindre antal tjänstår, som den
till afkortad pension berättigade kunde äga att räkna sig till godo i
förhållande till det för rätt till hel pension stadgade antal. Sålunda
borde, om sistnämnda antal vore t. ex. 35, afkortad pension utgå med
så många trettiofemtedelar af hel pensions belopp, som den afskedstagande
kunde räkna antal tjänstår o. s. v.

Kommittén har därjämte ansett särskilda bestämmelser om pensionsbeloppets
beräkning vara af nöden, för den händelse att tjänst -

Statsutskottets Utlåtande N:o Öl. 35

innehafvare på grund af honom i tjänsten träffadt olycksfall förklarats
skyldig att från tjänsten afgå. I ett sådant fall vore det, enligt hvad
kommittén anfört, icke fråga om pension i den vanliga meningen, utan
det gällde arbetsgifvarens skyldighet att hålla arbetaren skadeslös för
den förlust, som tillskyndades den senare, därigenom att han på grund
af olycksfall i arbetsgifvarens tjänst miste sin framtida utkomst. Efter
kommitténs mening vore det bär så långt ifrån, att lefnads-och tjänstårens
större antal borde berättiga till större vederlag för mistad arbetsförtjänst
åt den af olycksfallet drabbade, att snarare motsatsen vore det
råtta, då för den unge och lifskraftige arbetaren framtiden måste anses
representera ett vida högre kapitalvärde än för den, som redan lågt
den bästa arbetstiden bakom sig.

Vid olycksfall i tjänsten borde därför enligt kommitténs mening
vid bestämmande af pensionsbeloppet alltså l:o) afseende icke fästas
vid antalet af den skadades lefnads- och tjänstår och 2:o) pensionen
utgå med ett belopp, som ungefär motsvarade hvad tjänstinnehafvaren
varit berättigad att af sina aflöningsförmåner uppbära, därest han fått
kvarstå i den tjänst, hvari olycksfallet träffat honom. Då nämnda belopp
i allmänhet kunde anses sammanfalla med det pensionsunderiag, som
för tjänstinnehafvaren vore gällande vid tiden för olycksfallet, har
kommittén föreslagit, att, då tjänstinnehafvare afginge från tjänst på
grund af honom träffadt olycksfall ''i tjänsten, pensionen skulle utgå med
enahanda belopp som det vid tiden för olycksfallet för tjänstinnehafvaren
gällande pensionsunderiag.

Statskontoret bär i sitt öfver kommitténs förslag till pensionslag
afgifna utlåtande upptagit frågan, huruvida de åt kortade pensioner,
som enligt berörda förslag borde vid tvångsafgång tillkomma de afgångspliktiga,
kunde under alla omständigheter befinnas vara nöjaktigt
afvägda. Härutinnan anmärker statskontoret till en början (sid. 66),
hurusom af de pensionsbestämmelser, som redan nu vore gällande för
åtskilliga grupper tjänstinneliafvare, framginge att, på samma gång
man låtit sig angeläget vara att tillvarataga statens eller det allmännas
intresse genom stadganden, med tillämpning af Indika det blefve möjligt
att ersätta en till tjänsteutöfning oförmögen med annan därtill skickad
person, man å andra sidan icke uraktlåtit att därmed förena tillgodoseende
af den genom sjukdom eller olyckshändelse till afgång förpliktade
tjänstinnehafvarens berättigade anspråk på att icke lämnas
utan existensmedel under återstående lefnadsdagar.

Härpå fortsätter statskontoret (sid. (16—67):

»Klart är ock, att, liksom befintligheten af dylik förmån måste utgöra

Stats kontorets yttrande.

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

eu dragningskraft till inträde i den tjänst, där sålunda tryggad ställning
står att vinna, hvarje steg, som tages i riktning att förminska berörda
trygghet, kommer att utöfva en motsatt verkan på alla dem, hvilkas kompetens
och duglighet lämna dem möjlighet att välja mellan olika slag af
verksamhet. Att under sådana förhållanden för de tjänstinnehafvare,
hvilkas pensionsväsen skall regleras genom ifrågavarande lag, bereda
en ställning, som är vida mindre betryggande än, den de för närvarande
äga, synes statskontoret hvarken vara klokt eller rättvist;
och statskontoret kan därför icke ansluta sig till lydelsen af den
bestämmelse, som intagits i 7 § andra stycket uti kommitténs förslagtill
pensionslag. Sedan kommittén i G § föreslagit stadgande, enligt
hvilket ovillkorlig skyldighet att afgå från tjänsten inträder för tjänstinnehafvare,
som under fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom,
vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra och befinnes
vara äfven för framtiden till tjänstgöring oförmögen, innehåller 7 §
föreskrift om den pensionsförmån, som skall tillfalla dylik till afgång
från tjänsten förpliktad tjänstinnehafvare, Kommittén har i sådant afseende
visserligen föreslagit, att pension alltid skall utgå, men gjort
pensionens belopp så beroende af tjänstårens antal, att, med antagande
af kommitténs förslag i denna del oförändradt, fall måste inträffa, då
pensionsbeloppet, sålunda beräknadt, icke korame att motsvara ett efter
de måttligaste anspråk på lifvet afpassadt underhåll. Äfven om sådana
fall icke blefve alltför talrika, skulle däraf dock nödvändiggöras eu hel
del framställningar om pensionsfyllnad, hvilka riksdagen så mycket
mindre skulle kunna lämna utan afseende, som ett afslag å riksdagens
sida skulle komma att stå i strid mot hvad riksdagen beslutat i föregående
liknande frågor och förefalla så mycket mera oförklarligt, sedan
tjänstinnehafvarne börjat att själfva bidraga till pensionskostnadens
täckande.»

»Statskontoret har på grund af det nu anförda ansett det vara
nödvändigt att för det i 6 § c) omhaudlade fall fastslå ett pensionsminimum;
och har statskontoret därvid dels med ledning af de pensionsbelopp,
som riksdagen under senare tider beviljat obotligt, sjuka
tjänstinnehafvare med jämförelsevis kort tjänsttid, dels ock med hänsyn
tagen till de afgifter för pensionering, Indika hädanefter komma att af
dessa tjänstinnehafvare själfva erläggas, såsom pensionsminimum föreslagit
ett belopp motsvarande tre fjärdedelar af det för den afgångspliktige
tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag.»

Rörande denna fråga innehåller statsrådsprotokollet följande yttrande
af departementschefen (sid. 69—70):

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

37

»De i lagförslagets 6 § angifna förutsättningar, under livilka för
vederbörande tjänstinnehafvare skulle inträda skjddighet att afgå från
tjänsten, synas mig samtliga vara grundade på en riktig uppfattning
af syftemålet med lagbestämmelser, livilka för rättighet att i tjänsten
kvarstå uppställa gränser, de där äro af tjänstinnehafvarens egen vilja
oberoende. Lika naturligt som det är, att man vid uppdragande af
nämnda gränslinjer endast har att taga hänsyn till hvad statens fördel
klöfver, lika billigt, synes det mig dock å andra sidan vara, att staten
fortfarande såsom hittills vid pensionsförmånernas bestämmande tillser,
att en sådan till afgång från tjänsten förpliktad tjänstinnehafvare icke försättes
uti en i ekonomiskt hänseende alltför bekymmersam ställning. För
att sådant icke må kunna inträffa, torde i det i 6 § c) angifna fall en minimigräns
för pensionsbeloppet böra i lagen fastställas; och då hvad statskontoret.
härutinnan föreslagit såsom pensionsmiuimum synes mig kunna
vara för bägge parterna tillfredsställande, i det att härigenom staten
såsom arbetsgivare icke komme att öfver höfvan betungas och vederbörande
tjänstinnehafvare tillförsäkrades ett mot nöd betryggande underhåll
för återstående lefnadsdagar, har jag ansett mig böra ansluta
mig till statskontorets förslag i denna del.»

Med hänsyn till här ofvan intagna yttranden af statskontoret
och departementschefen har utskottet ansett sig kunna i hufvudsak
godkänna innehållet i 7 § i Kungl. Maj:ts förslag.

På grund af de förändrade bestämmelser rörande sättet för beräkning
af hel pension, som utskottet här ofvan vid 4 § föreslagit,
erfordras dock att. 7 § första stycket erhåller följande förändrade affattning
:

»Vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § d) sägs, utgår
hel pension med enahanda belopp, som det. vid tiden för olycksfallet
för tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag.»

I sak innebär detta stadgande det, samma, som Kung]. Maj:t i
ifrågavarande afseende föreslagit.

Fm följd af den här föreslagna ändringen blir, att det, i 7 § andra
stycket, förekommande ordet »äfven» bör utgå.

Utskottet har härjämte ansett nödvändigt att i 7 § införa ännu
ett stadgande. Sådan denna § nu är affattad kan det, nämligen förekomma,
att eu person, som vid t. ex. 59 års ålder för första gången
erhållit en statstjänst, — och hvilken alltså vid inträdet af den i § 5
stadgade lefnadsålder icke uppnått 10 tjänstår och således ej heller,
om lian vid berörda ålder skulle afgå från tjänsten, vore berättigad
till pension — genom att. tillåtas kvarstå i tjänsten efter nämnda

Departements chefens yttrande.

Utskottet

yttrande.

18 § i pensionslagen.

38 Statsutskottets Utlåtande A.o 51.

lefnadsålder uppnår tiö tjänstår och förty äfven får rätt till pension,
låt vara afkorta^, vid afgången från tjänsten. Utskottet^ som anser,
att en tjänstinnehafvare, som vid pensionsålderns inträde icke har rätt
att erhålla pension, ej heller sedermera bör kunna komma i åtnjutande
af sådan rätt, har fördenskull funnit sig böra förseslå, att i 7 § införes
ett stadgande af följande lydelse:

»Tjänstinnehafvare, som vid uppnåendet af den i 5 § stadgade
lefadsålder icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad
till erhållande af pension, må icke heller sedermera komma i åtnjutande
af pension, äfven om han på grund af stadgandet i 6 § b) tillåtes att
kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnadsålders inträde.»

I fråga om 18 § i pensionslagen har departementschefen anfört
följande:

»Såsom naturligt är, har kommittén ansett sig böra till besvarande
upptaga frågan, i hvad mån den nya pensionslagens bestämmelser
borde vinna tillämpning å de tjänstinnehafvare, som redan blifvit utnämnda,
innan lagen komme att träda i kraft; och kommittén har till
eu början erinrat, hurusom i Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1890
uttalades, att de nya bestämmelser i fråga om pensionsväsendet, som
kunde komma att föreslås, och således äfven ett eventuellt stadgande,
som förpliktade tjänstinnehafvare till erläggande af afgift för egen
pensionering, borde äga tillämplighet endast- på tjänstinnehafvare, som
efter de nya bestämmelsernas trädande i kraft erhölle syssla, med hvars
innehafvande sådan förpliktelse vore förbunden, så framt icke tidigare
erhållen befordran skett med uttryckligt förbehåll att vara underkastad
pensionsreglering.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning, hvars riktighet kommittén
förklarat sig till fullo dela, liar kommittén föreslagit bestämmelse
af innehåll, att för den, som vid tiden för pensionslagens trädande i
kraft innehade tjänst, som i samma lag afsåges, lagens stadgande]!,
såvidt den tjänst anginge, icke skulle gälla, där ej på grund af särskilda
föreskrifter skyldighet ålåge honom att underkasta sig förändrade
bestämmelser angående rätt till pension.

Utom de allmänna föreskrifter i berörda hänseende, som innehölles
i Kungl. Maj:ts förut åberopade nådiga kungörelser af den 31 mars
och den 21 december 1900, hade, enligt hvad kommittén vidare erinrar,
bland villkoren för åtnjutande af de å vissa lönestater uppförda aflöningsförmåner
förbehåll intagits om tjänstinnehafvares skyldighet att vara
underkastad förändrade bestämmelser i fråga om pensionsrätt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

39

Särskild uppmärksamhet påkallade, enligt hvad kommittén funnit,
förhållandet med de å patent- och registreringsverkets stat uppförda
tjänstinnehafvarnas ställning i pensionshänseende. Jämlikt Riksdagens
beslut enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 11 maj 1898 vore
nämligen dessa tjänstinnehafvare visserligen i saknad af pensionsrätt
men hade å andra sidan icke fått sig ålagd skyldighet att vid viss
lefnads- och tjänstålder afgå från tjänsten; och som ingen af de nuvarande
tjänstinnehafvarna å nämnda stat träffades af de i nådiga
kungörelserna den 31 mars och den 21 december 1900 gifna föreskrifter,
hade de icke någon förpliktelse att underkasta sig den föreslagna
pensionslagens bestämmelser.

I afsikt att bereda tjänstinnehafvare, som vid tiden för lagens
trädande i kraft innehade tjänst, med hvilken pensionsrätt först genom
den nya lagen blefve förbunden, och som alltså icke hade skyldighet
att underkasta sig pensionslagens föreskrifter, möjlighet att åt sig
betrygga förmånen af pension under de villkor, pensionslagen stadgade,
borde enligt kommitténs mening en sådan tjänstinnehafvare sättas i
tillfälle att erhålla nämnda förmån, därest lian inom någon viss tid —
kommittén har föreslagit ett år — efter det lagen trädt i kraft, anmälde,
att pensionslagens bestämmelser finge å honom vinna tillämpning.

Komme en sådan bestämmelse som den af kommittén sålunda
föreslagna till stånd, skulle, enligt hvad kommittén anfört, följden blifva
den, att pensionslagens stadganden skulle komma att tillämpas icke
blott å en hvar, som efter lagens trädande i kraft erhölle tjänst, som
i lagen afsåges, utan äfven dels å en hvar till sådan tjänst dessförinnan
utnämnd, därest utnämningen eller tillträdandet af tjänsten tillhörande
löneförmåner skett med förbehåll om skyldighet att vara underkastad
de nya bestämmelser om peusionsrätt, som kunde varda stadgade, dels
ock å sådan tjänstinnehafvare, som väl icke vore skyldig att underkasta
sig lagen men inom den i sådant hänseende stadgade tid anmälde sig
önska, att pensionslagens bestämmelser finge å honom tillämpas. Det
skulle dock, enligt kommitténs mening, icke kunna anses rättvist att
låta den reduktion af''pensionsbeloppet, som med tillämpning af förslaget
om beräkning af pensionsunderlag för tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar
icke vore förenade, komme att äga rum, träffa innehafvaren
af sådan tjänst, med hvilken pensionsrätt redan nu vore förbunden,
förr än lönestat, vid hvars uppgörande hänsyn tagits till de nya pensionsgrunderna,
vunnit tillämpning.

Vare sig utnämning skett med eller utan förbehåll om skyldighet
att vara underkastad pensionsreglering, borde alltså enligt kommitténs

40

Statsutskottets Utlutande N:o ål.

mening i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke
vore förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens
trädande i kraft stadgad, därest gällande lönestat fastställts före den
1 januari 1900 — d. v. s. innan man vid uppgörande af njm lönestater
ägde anledning att taga en blifvande pensionslags föreskrifter i särskilt
betraktande — pensionslagens stadgande angående beräkning af pensionsnnderlag
icke vinna tillämpning förr än ny lönestat kunde varda
för tjänsten upprättad, utan dessförinnan gälla, att vid pensionsunderlagets
beräkning skulle tillämpas enahanda bestämmelser, som enligt
nådiga brefvet den 16 mars 1858 gällde i fråga om beräkning af pensionsbeloppet
för civil tjänstinnehafvare, hvilkens aflöningsförmåner icke
genom reglering vid riksdag efter 1875 fördelats i lön och tjänstgöringspenniugar,
allenast med det undantag att pensionsunderlaget aldrig flng-e
beräknas till högre belopp än sextusen kronor. Med tillämpning häraf
skulle pensionsunderlaget för sådan tjänst utgöra: där lönen ej uppginge
till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen uppginge till mer än
tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio kronor, tretusen kronor;
samt, där lönen uppginge till tretusensjuhundrafemtio kronor eller högre
belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fall mer än sextusen
kronor.

De för närvarande för häradshöfding, provinsialläkare och förste
landtmätare särskildt fastställda pensionsbelopp af respektive 5,000 kronor,
4,000 kronor och 2,500 kronor ansåge kommittén jämväl böra bibehållas
såsom pensionsunderlag för en hvar af desse tjänstinnehafvare, intill
dess reglering af deras aflöningsförmåner företoges och nya lönestater
blefve för dem fastställda. Äfven i dessa fall hade kommittén, enligt
hvad den slutligen förmäler, ansett sig sakna hvarje anledning att
genom sina förslag rubba de grunder, som nu gällde för beräkning af
pensionsbelopp och som sammanfölle med dem, hvilka kommittén önskat
uppställa för beräkning af pensionsunderlaget, allenast med det undantag
som begränsning af pensionsunderlaget till visst maximibelopp kräfde.

På grund af dessa sina uttalanden har kommittén för 18 § föreslagit
följande lydelse:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .; dock att

a) för den som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst angår, icke skola gälla,
där ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att
underkasta sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller
han inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens
bestämmelser må å honom vinna tillämpning;

Statsutskottets Utlålaiide N:o 57.

41

b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke
äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande
i kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den 1
januari 1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag
föreskrifves icke vinna tillämpning förr än ny lönestat må varda för
tjänsten upprättad, utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget skall /
utgöra: där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen;
där lönen uppgår till mer än tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio
kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio
kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen, dock
ej i något fall mer än sextusen kronor;

c) för häradshöfding, provinsialläkare och förste landtmätare pensionsunderlaget
skall, intill dess ny lönestat må varda bestämd, utgöra
det belopp, som före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för
sådan tjänstinnehafvare fastställdt.»

Hvad kommittén sålunda föreslagit har gifvit statskontoret — som
redan i början af sitt underdåniga utlåtande förklarat sig kunna förutsätta,
att så väsentligt förändrade pensionsbestämmelser, som de i lagförslaget
ifrågasatta, komme att vinna tillämpning endast i den mån
vid de pågående löneregleringarna för statens civila ämbetsverk och
tjänstemän hithörande förhållanden redan vunnit eller komme att vinna
behörigt beaktande — anledning till följande uttalanden och hemställan:

»Till de i 18 § c) omförmälda tjänstinnehafvare, för hviska särskilda
pensionsunderlag skulle tills vidare blifva gällande, böra enligt
statskontorets mening läggas: ej mindre de professorer vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, hvilkas pensioner, på sätt ofvan erinrats,
blifvit till sina belopp bestämda under år 1904, än äfven länsveterinärerna,
för livilka, såsom förut nämnts, särskilt pensionsbelopp fastställdes år
1901; och då anledning lärer saknas till vidtagande af någon rubbning
i de särskilda grunder för pensions beräkning, hvilka i sammanhang
med 1904 års lönereglering antagits för tecknings-, gymnastik- och
musiklärarne vid rikets allmänna läroverk, har statskontoret under 18 §
upptagit ny undantagsbestämmelse litt. d) för dessa öfningslärarö.»

»Statskontoret får alltså föreslå, att, med bibehållande af litt. a)
och b) oförändrade,

dels 18 § c) må erhålla denna förändrade lydelse: ''för häradshöfding,
provinsialläkare, professor vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik äfvensom för länsveterinär
samt förste landtmätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat
Bih. till Rihsd. Prof. 1907. 4 Sami. I Afl 37 Haft. '' 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

må varda, fastställd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i
kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare bestämd’;

dels ock under samma paragraf må införas eu ny punkt d) af
denna lydelse: ’d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets
allmänna läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd,
gälla: i afseende å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag
skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet
af hel pension hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti
1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets beräkning’.»

I hufvudsak delande det betraktelsesätt, som vunnit uttryck i de
al kommittén i lagförslagets 18:de paragraf intagna bestämmelser, kar
jag dock funnit nödigt att beträffande innehållet i punkterna b) och c)
göra följande erinringar.

Såsom jag redan hatt anledning framhålla, torde i pensionslagen
icke böra fastslås såsom ovillkorligt maximum för pensionsunderlag ett
belopp af 6,000 kronor utan öppet lämnas att i sammanhang med lönereglering
fastställa äfven ett högre belopp, därest förhållandena skulle
så påkalla. Ser man nu på verkan af en sådan bestämmelse som den
i punkt b) införda, så skulle endast åt vissa tjänstinnehafvare bibehållas
den förmånligare beräkning af pensionsunderlaget, som genom nu gällande
pensionsbestämmelser tillförsäkrats tjänstinnehafvare, hvilkas aflöning
icke delats i lön och tjänstgöringspenningar, under det att däremot
ett fåtal andra tjänstinnehafvare genom förslaget om pensionsunderlagets
begränsning till 6,000 kronor skulle få vidkännas en högst
väsentlig reduktion af hittills varande pensionsbelopp. Denna reduktion
skulle sålunda träffa endast justitieråden och öfverståthållaren, eu hvar
af de förra med 2,000 kronor och den senare med omkring 1,000 kronor.
Enligt mitt förmenande skulle det icke kunna anses vara öfverensstämmande
med statens välförstådda intressen att utan vidare undersökning
af de på frågan inverkande förhållandena försätta vissa af de nu nämnda
tjänstinnehafvarne i den ställning, att de icke blott skulle fä pensionsbeloppet
minskadt med eu fjärdedel utan därtill måhända nödgas att
vidkännas ett betydligt löneafdrag för att komma i åtnjutande af den
sålunda reducerade pensionen. Mera lämpligt och, enligt min mening,
jämväl med kommitténs åskådningssätt i öfrig!, bättre öfverensstämmande
skulle det därför vara att låta äfven dessa tjänstinnehafvare få såsom
pensionsunderlag beräkna det nu för dem bestämda pensionsbeloppet,
intill dess ny lönestat varder upprättad.

Skulle den af mig förordade ändring i punkt b) blifva vidtagen.,
blefve emellertid erforderligt, till förekommande af eu för landshöfding

Statsutskottets Utlåtande Nät 51.

43

för närvarande icke ifrågasatt eller åsyftad pensionsförhöjning, att landshöfding
komtne att upptagas bland de under punkt c) särskildt uppräknade
tjänstinnehafvare.

Då äfven jag finner anledning saknas att genom denna lag rubba
de grunder för pensionsberäkning, Indika helt. nyligen genom Kungl.
Maj:ts och riksdagens beslut fastställts ej mindre för vissa af professorerna
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet än äfven för länsveterinärer
och öfningslärame vid rikets allmänna läroverk, biträder
jag hvad statskontoret beträffande dem föreslagit.

På grund af hvad nu blifvit af mig anfördt och under erinran att
■de bestämmelser, som under a), b), c) och d) af 18 § nu komma att
af mig föreslås, liksom de af kommittén under a), b) och c) af samma
paragraf föreslagna, icke kunna betraktas annorlunda än som öfvergåugsstadganden,
har jag ansett åt 18 § böra gifvas följande lydelse:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock att

a) för den, som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt den tjänst angår, icke skola gälla, där
ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger honom att underkasta
sig förändrade bestämmelser angående rätt till pension eller han
inom ett år efter lagens trädande i kraft anmäler, att pensionslagens
bestämmelser må å honom vinna tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar icke äro
förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före lagens trädande i
kraft stadgad, skall, därest gällande lönestat fastställts före den 1 januari
1900, hvad i denna lag angående beräkning af pensionsunderlag föreskrifves
icke vinna tillämpning förr än ny lönestat må varda för tjänsten
fastställd, utan därförinnan gälla, att pensionsunderlaget skall utgöra:
där lönen ej uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen
uppgår till mer än tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio kronor,
tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio
kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen, dock ej i något fall
mer än åttatusen kronor;

c) för häradshöfding, landshöfding, provinsialläkare, professor vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet: i medicin, i kirurgi och i pediatrik
äfvensom för länsveterinär samt förste landtmätare pensionsunderlaget
skal], intill dess ny lönestat må varda fastställd, utgöra det belopp, som
före lagens trädande i kraft blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvaro
bestämdt;

d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna
läroverk skall, intilldess nv lönestat må varda fastställd, gälla: i afseende

4-4 Stats utskottet# Utlåtande N:o 51.

a beräkning af pensionsunderlaget, att såsom pensionsunderlag skall
betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning af beloppet af kel pension
hvad genom nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 blifvit stadgadt
om pensionsbeloppets beräkning.»

Härmed torde dock enligt min tanke icke allt kunna anses vara
val beställdt i afseende å frågan om den nya lagens tillämpning. Alltför
betungande skulle det nämligen helt säkert under nuvarande förhållanden
vara, om skyldighet att erlägga pensionsafgifter till de af mig
föreslagna belopp lades å tjänstinnehafvare, som väl enligt de i denna
lag gifna eller eljest utfärdade föreskrifter och förbehåll vore förpliktad
att underkasta sig de i lagen gifna bestämmelser men innehade tjänst,
för hvilken aflöning utginge enligt en lönestat, där icke bland villkoren
för aflöningens åtnjutande uttryckligen stadgats skyldighet för löntagaren
att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen,
enär i annat tall icke antagas kan, att aflöningsförmånerna blifvit afvägda
med hänsyn jämväl till eu med tjänstens innehafvande förbunden skyldighet.
att för pensionsändamål afsätta större eller mindre del af aflöningen.

Om alltså å ena sidan billighetskraf synas mig påkalla, att till
förmån för sådan tjänstinnehafvare i lagen införes ett undantagsstadgande
medgifvande anstånd, i afseende å tillämpningen af lagens föreskrift
om skyldighet för tjänstinnehafvare att erlägga pensionsafgift, så
bör å. andra sidan befrielsen från pensionsafgifts erläggande för sådan
tjänstinnehafvare medföra förlust af hvarje förmån, som i lagen lillförsäkrats
tjänstinnehafvare uteslutande med hänsyn till den skyldighet
han haft att erlägga pensionsafgift.

Med stöd af det nu anförda hemställer jag alltså, att under 18 §
måtte inrymmas jämväl följande stadganden:

»Tjänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser,
vare, om han för den tjänst åtnjuter aflöning enligt lönestat, som fastställts
före den 1 januari 1907, befriad från att erlägga i lagen stadgad
pensionsafgift, sa länge aflöning å den lönestat af honom åtnjutes, så
framt icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för denna aflöning^
åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare skall vara
skyldig att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen.»

»Tjänstinnehafvare, som enligt hvad nyss nämnts icke är pliktig
att vidkännas pensionsafgift, skall, -därest honom ådömes straff eller
straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs, hafva förverkat hela pensionen; och
ä''ge de i 16 § l:o), 2;o) och 3:o) gjorda medgifvanden icke tillämpning
å sådan tjänstinnehafvare.»

Statsutskottets Utlåtande N:o Öl. 45

Hvad först angår de tjänster, med livilka tjänstgöringspengar
icke äro förenade, och för Indika rätt till pension blifvit före lagens
trädande i kraft stadgad, anser utskottet, i likhet med hvad pensionskommittén
uttalat och Kungl. Maj:t föreslagit, att, därest gällande
lönestat fastställts, innan man vid uppgörandet af nya lönestater ägde
anledning att taga en blifvande pensionslags föreskrifter i särskilt
beaktande, lagens bestämmelser angående beräkningen af pensionsunderlag
icke böra vinna tillämpning å berörda tjänster, förr än ny
lönestat kan blifva för tjänsterna fastställd. Den tidpunkt, som i sådant
afseende skall vara afgörande, bär utskottet emellertid ansett lämpligen
böra bestämmas till den 1 april 1900 i stället för, såsom kommittén
och Kungl. Maj:t föreslagit, den 1 januari samma år; detta med hänsyn
därtill, att först genom ofvan omförmälda kungörelse af den 31 mars
1900 tillkännagafs, att tjänstinnehafvarne skulle vara underkastade de
förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda stadgade.
I öfverensstämmelse härmed bör i 18 § b i stället för »den 1 januari
1900» insättas »den 1 april 1900».

Eldigt den af kommittén föreslagna lydelsen af nyssberörda stycke
i lagen skulle pensionsunderlag för de tjänster, som där afsågos, icke
i något fall få beräknas till högre belopp än 6,000 kronor. Kungl. Maj:t
har dock ansett, att pensionsunderlaget för berörda tjänster skulle
utgöra högst 8,000 kronor, detta med hänsyn särskild! till den minskning
i pension, som eljest skulle drabba justitieråden. Då utskottet
härofvan föreslagit, att pensionslagen ej skall äga tillämpning å justitieråden,
har utskottet ansett, att det högsta pensionsunderlaget utan
olägenhet torde kunna bestämmas till det af kommittén föreslagna beloppet
eller 6,000 kronor.

Det i förevarande § intagna stadgandet om frihet för vissa tjänstinnehafvare,
som i öfrigt äro underkastade pensionslagens bestämmelser,
från skyldigheten att erlägga pensionsafgift, har utskottet icke kunnat
till alla delar biträda.

Hvad först angår dem af ifrågavarande tjänstinnehafvare, livilka
icke före pensionslagens trädande i kraft varit berättigade till pension,
utan först genom denna lag erhålla sådan rätt, anser utskottet, att denna
rätt för dem innebär så stora fördelar, att de utan vidare böra vara
skyldiga att erlägga den i lagen stadgade pensionsafgiften.

Beträffande härefter de under pensionslagen ingående tjänstinnehafvare,
som före lagens trädande i kraft varit pensionsberättigade, så
äro de på grund af kungörelserna den 31 mars och den 21 december
1900 förpliktade att underkasta sig förändrade bestämmelser med af -

Utskottets

yttrande

46

Statsutskottets Utlåtande N:ö 51.

seende å pension och således otvifvelaktigt äfven skyldiga att erlägga
pensionsafgift. Kungl. Maj:t har emellertid ansett, att sådan afgift skalle
vara allt för betungande för dem af berörda tjänstinnehafvare, hvilka *
åtnjuta aflöning enligt lönestat, där icke bland villkoren för aflöningens
åtnjutande uttryckligen stadgats skyldighet för löntagaren att vidkännas
pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen, och för den skull föreslagit,
att dessa tjänstinnehafvare skulle vara befriade från skyldigheten
att erlägga pensionsafgift, så länge aflöning å den lönestat af dem åtnjötes.
Då emellertid i samtliga de lönestater, som fastställts under
tiden mellan den 31 mars 1900 och den 1 januari 1904, väl föreskrifvits,
att tjänstinnehafvare skulle vara skyldiga att underkasta sig förändrade
bestämmelser med afseende å pension, men icke uttryckligen såsom villkor
för aflöningens åtnjutande stadgats, att löntagarne skulle vara skyldiga
att vidkännas afdrag å aflöningen för pensionsändamål, skulle alltså
enligt Kungl. Maj:ts förslag äfven dessa lönestater omregleras, innan
de tjänstinnehafvare, som uppbära aflöning enligt berörda stater, skulle
blifva skyldiga att betala pensionsafgift. En sådan bestämmelse skulle
dock medföra, att pensionslagen först efter eu lång och oöfverskådlig
tid blefve fullt genomförd, och har för den skull utskottet ansett, att
sistnämnda kategori af tjänstinnehafvare principiellt bör vara fullständigt
underkastade pensionslagens bestämmelser och alltså äfven skyldiga att
betala pensionsafgift. Då utskottet emellertid icke funnit med billighets
regler öfverensstämmande, att de enskilda tjänstinnehafvarne skola vidkännas
minskning i de lönebelopp, de redan nu uppbära, har utskottet
till förekommande häraf ansett sig böra föreslå, att här ifrågavarande
tjänstinnehafvare skola vara befriade från skyldigheten att erlägga pensionsafgift,
intill dess de genom intjänande af ålderstillägg eller genom
befordran erhålla inkomster till högre belopp än det, de åtnjutit före
den 1 januari 1907.

Utskottet har däremot icke haft något att erinra mot att de tjänstinnehafvare,
h vil kas löner reglerats före den 1 april 1900, skola vara
befriade från pensionsafgifter, intill dess deras löner blifvit omreglerade.

Som uti alla de lönestater, hvilka reglerats efter den 1 januari
1904, uttryckligen stadgats, att löntagare skola vara skyldiga att vidkännas
pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen, kan pensionslagen
omedelbart, i hela sin vidd tillämpas å de tjänstinnehafvare, som uppbära
aflöning enligt dessa stater.

På grund af det anförda har utskottet ansett att näst sista stycket
i 18 § bör gifva» följande lydelse:

l

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

47

»Tjänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser
och med hvars tjänst redan före lagens trädande i kraft v ålit förenad
rätt till pension, vare befriad från att erlägga i lagen stadgad pensionsafgift: om

han för tjänsten åtnjuter aflöning enligt lönestat, som fastställts
före den 1 april 1900, så länge aflöning å den lönestat af honom
åtnjutes; samt,

om lian för tjänsten uppbär aflöning enligt lönestat, fastställd
efter nämnda dag men före den 1 januari 1907, så länge hans aflöning
uppgår till samma belopp, som före sistberörda dag, därest icke vid
lönestatens fastställande bland villkoren för denna aflönings åtnjutande
gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare skall vara skyldig att vidkännas
pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen.»

Beträffande förevarande §, vill slutligen utskottet, som i de delar,
hvilka härofvan ej blifvit särskildt behandlade, icke haft något att
erinra mot den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af nämnda §, särskildt
framhålla, att de tjänstinnehafvare, hvilka med stöd af stadgandet
i mom. a af ifrågavarande § anmäla, att lagens bestämmelser må å dem
vinna tillämpning, äro skyldiga att erlägga pensionsafgift oberoende af
den tid, deras löner må hafva blifvit reglerade.

Beträffande öfriga bestämmelser i det föreliggande lagförslaget
har utskottet icke funnit anledning till erinran, och tillåter sig utskottet
att med afseende å skälen för berörda bestämmelser hänvisa
till det den kungl. propositionen Inlagda statsrådsprotokollet.

I sammanhang med frågan om det civila pensionsväsendets omorganisation
har, såsom här ofvan meddelats, äfven civilstatens pensionsinrättnings
ställning inom detta pensionsväsen varit föremål för behandling.
Med anledning häraf har i statsrådsprotokollet intagits en
redogörelse öfver nämnda pensionsinrättnings uppkomst och utveckling,
af livilken redogörelse inhämtas, bland annat, följande (sid. 127 fl''.):

»Den första upprinnelsen till ifrågavarande pensionsinrättning torde
vara att söka uti en den 19 oktober 1756 af rikets ständer till Kungl.
Maj:t aflåten skrifvelse angående inrättande af arméns pensionskassa, i
hvilken skrifvelse anhölls, att plan till en liknande pensionskassa för
civilstaten måtte utarbetas. Först den 15 november 1826 kunde emellertid
ett »reglemente för civilstatens pension snitt ning» af Kung]. Maj: t, utfärdas.

Öfriga §§ i
pensicmslftgen.

Civilstatens

pensions inrättning.

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 57.

Civilstatens
änke- och
pupillkassa.

Redan genom en nådig kungörelse af den 29 juni 1798 dåde dock
»till början och grundläggning- af en framtida fullständigare pensionsimättning
för rikets civilstat» anslagits af statsmedel eu årlig summa af
10,000 riksdaler banko, med föreskrift att besparingarna å detta anslag
skulle fonderas; och enligt 1823 års riksdagsbeslut erhöll pensionsinrättningen
såsom grundfond den sålunda uppkomna besparingsfonden,
hvilken med 264,676 riksdaler 8 skilling 7 runstycken banko den 30 juni
1825 öfverlämnades af statskontoret till pensionsinrättningen.

Räntan å denna grundfond, vissa årliga statsanslag samt delägarnas
afgifter enligt för hvarje tid gällande reglemente hafva alltsedan
pensionsinrättningens begynnelse utgjort dess egentliga tillgångar.»

De årliga statsanslag, som för närvarande utgå till civilstatens
pensionsinrättning, utgöra tillsammans 74,271 kronor 50 öre, hvaraf
emellertid någon mindre del afsetts såsom bidrag till pensioneringen
af änkor och barn.

Delägareafgifterna hafva städse varit af tre slag-, nämligen årsafgifter,
befordringsafgifter och retroaktiva afgifter, samt hänfört sig
till pensionsbeloppet i den klass, till hvilken delägarens tjänst enligt
pensionsreglementets klassificering hört. Delägareklasserna, som ursprungligen
voro åtta, äro sedan år 1832 nio.

Delaktighets- och pensionsbeloppen bestämdes år 1877 till följande,
därefter bibehållna belopp, nämligen: för första klassen 2,400
kronor, för andra 1,800 kronor, för tredje 1,500 kronor, för fjärde
1,200 kronor, för femte 900 kronor, för sjätte 600 kronor, för sjunde
450 kronor, för åttonde 300 kronor och för nionde klassen 200 kronor.

Arsafgifterna utgå sedan år 1883 med två procent af pensionsbeloppet
för alla delägareklasser.

B ef or dr ing saf g tf t utgår i de fall, där sådan förekommer, med fem
procent af pensionsbeloppet i den klass, i hvilken inträde vinnes eller
till hvilken uppflyttning genom befordran sker.

Retroaktivafgift erlägges endast i vissa fall af särskildt angifna
högre ämbetsmän.

Pension fick ursprungligen tillträdas vid 55 lefnadsår, men denna
ålder höjdes år 1899 till 60 år.

»Med delägareskap i civilstatens pensionsim-ättning har städse varit
förbunden skyldighet att jämväl deltaga i civilstatens änke- och pupillkassa,
för hvilken kassa det första reglementet utfärdades samtidigt
med det första reglementet för civilstatens pensionsinrättning. Från
sin begynnelse har denna änke- och pupillkassa varit delad i två från
hvarandra fullständigt skilda afdelningar, nämligen eu, hvars fond er -

49

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

hållits genom peusionsinråttning’ens andel i ett å riksstatens dåvarande
sjunde hufvudtitel uppfördt anslag, gemensamt för militära och civila
ämbets- och tjänstemäns änkor och barn och af hvilken fond alla änkor
och barn, som dittills varit berättigade till pension af statsverket, ägt
att undfå pension — civilstatens allmänna änke- och pupillfond och
en annan afdelning, hvars tillgångar samlats genom delägarnes tillskott
och från hvilken pensionsrätt tillkommit endast änkor och barn efter
delägare i civilstatens pensionsinrättning — civilstatens enskilda änkeoch
pupillfond.

Den allmänna änke- och pupillfondens tillgångar halva utgjorts af
dels det ofvannämnda statsbidraget, ursprungligen 15,000 kronor men
sedermera tid efter annan förhöj dt intill ett belopp af 45,000 kronor,
med hvilket det fortfarande enligt nådiga brefvet den 16 mars 1858
utgår, dels ock ett årligt anslag af 7,500 kronor från civilstatens pensionsinrättning,
hvilket senare bidrag emellertid upphörde i sammanhang
med en vid 1844—1845 arens riksdag beslutad förhöjning af statsanslaget.
Med statsanslagets åtnjutande har varit förbunden skyldighet
för denna fond att i afseende å alla till rikets civilstat hörande tjänstemäns
i fattigdom efterämnade änkor och barn fullgöra den pensioneringsskyldighet,
som enligt nådiga kungörelsen den 29 juni 1798 förut
ålegat statsverket.

Den enskilda änke- och pupillfonden har aldrig åtnjutit något statsanslag,
utan dess tillgångar hafva uteslutande utgjorts af delägarnes
afgifter samt det årliga understöd, som delägarne i civilstatens pensionsinrättning
med nådigt tillstånd af dess tillgångar för enskilda änke- och
pupillfonden anvisat.»

Belågar eafgift har utgått dels såsom årsafgift och dels såsom
befordringsafgift.

Arsafgiften utgår sedan år 1900 med sju procent af det pensionsbelopp,
för hvilket delägare till pensionsinrättningen bidragit. Befordringsafgiften
utgör sedan nyssnämnda tidpunkt likaledes sju procent
af det pensionsbelopp, för hvilket dylik afgift erlägges.

»Det årliga fyllnadsbidrag, som från pensionsinrättningens tjänstemannafond
anvisats för fullgörande af den enskilda änke- och pupillfonden
åliggande pensionering af änkor och barn efter delägare i civilstatens
pensionsinrättning, förutsattes såsom erforderligt redan i det
första för änke- och pupillkassan utfärdade reglementet af den 15
november 1826. Till beloppet har detta fyllnadsbidrag växlat men i
regel, år för år, varit i stigande. Det utgick första gången år 1833
& Bill. till Biksd. Prof. W07. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

med 30,000 kronor, nådde år 1899 sitt maximum, 343,794 kronor 45
öre, och belöpte sig för år 1905 till 289,903 kronor 13 öre.

Att tjänstemannafondens tillgångar i så hög grad skulle komma
att anlitas för änke- och pupillkassan hade tydligen från början aldrig
varit meningen, och sådant hade naturligtvis ej heller låtit sig göra,
därest icke civilstatens pensionsinrättning redan i sin första begynnelse
kommit att förfela sin hufvuduppgift — tjänstemannapensioneringen.
Genom åtskilliga under början af 1800-talet fattade beslut tillförsäkrades
nämligen de civila tjänstinnehafvarne rätt till erhållande af pension å
rikets allmänna indragningsstat; och härigenom hade staten på ett alldeles
särskildt och för dem synnerligen förmånligt sätt sörjt för deras
pensionering.)» Dessa pensioner utgingo direkt från statskassan utan
att tjänstinnehafvarne hade någon skyldighet att genom afgifter bidraga
till sin pensionering.

»Vid upprepade tillfällen hafva yrkanden framkommit, att civilstatens
pensionsinrättning borde inom det civila pensionsväsendet intaga
en ställning motsvarande arméns och flottans pensionskassor inom sina
områden, men alla dylika försök hafva strandat på det obestridliga
faktum, att civilstatens pensionsinrättning visat sig sakna det ekonomiska
underlag, utan hvilket en sådan åtgärd vore otänkbar.»

Anledningarna till inrättningens ekonomiskt svaga ställning äro
— utom den för tjänstemannafonden undergräfvande inverkan, de
betydliga årliga tillskotten till enskilda änke- och pupillfondens utgifter
utöfvat — hufvudsakligen att, oaktadt pensionsinrättningens
grundkapital och statsanslag varit beräknade endast för de verk och
stater, som vid inrättningens stiftande ansetts böra däri deltaga,
sedermera dels nya ämbetsverk och dels hela nya klasser af tjänstemän
vunnit delaktighet, utan att i flertalet fall särskilda tillskott utöfver
delägarebidragen erlagts; att, där sådana tillskott undantagsvis
kommit pensionsinrättningen till del, de icke blifvit beräknade efter
matematiskt tekniska grunder; att tjänstinnehafvarnas antal å redan
i pensionsinrättningen intagna stater kunnat mångdubblas, utan att sådant
ledt till ökning af statens bidrag till tjänstemannafonden eller till
någon beräkning, huruvida en sådan ökning af delägareantalet varit
förenlig med pensionsinrättningens bestånd; samt att, om också genom
dessa nya delägares inträde i pensionsinrättningen liksom genom de tid
efter annan beslutade uppflyttningarna af vissa delägare till högre
pensionsklasser inkomsterna af delägareafgifterna ökats, denna ökning
dock icke på långt när motsvarat de nya förbindelser, särskildt i af -

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

51

seende å änke- cell pupillpensioneringen, som pensionsinrättningen
genom deras upptagande måst ikläda sig.

Till belysning i hvad mån delägarnas antal vuxit, har departementschefen
i detta sammanhang erinrat, att vid pensionsinrättningens
grundande hela detta antal beräknades till 2,105 men vid slutet af år
1005 utgjorde icke mindre än 6,043, af hvilka 5,233 i tjänst varande.

Vid framläggandet af förslag till ny pensionslag för civila tjänstinnehafvare
för 1899 års Riksdag hade, enligt hvad departementschefen
vidare meddelat, Kungl. Maj:t föreslagit, att all tjänstemannapensionering
från civilstatens pensionsinrättning borde upphöra och denna pensionsinrättning
ombildas till en uteslutande för änkor och barn efter civila
tjänstinnehafvare afsedd pensionskassa, äfvensom, att för bildande af en
ny änke- och pupillkassa för civilstaten, såsom ordinarie anslag skulle
uppföras ej mindre 35,000 kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden
för nämnda kassa än äfven 9,200 kronor till beredande
af frihet från befordringsafgifter för de till de bägge lägsta pensionsklasserna
hörande delägare i kassan.

»I sin förut åberopade skrifvelse af den 10 maj 1899 svarade Riksdagen,
som redan i fråga om förslaget till pensionslag angifvit såsom
sin uppfattning, att äfven den utvägen att genom en pensionskassa
bestrida pensioneringen af civila tjänstinnehafvare borde hållas öppen,
att Riksdagen i följd däraf funnit att frågan om civilstatens pensionsinrättnings
ombildning till en uteslutande för änkor och barn afsedd
pensionsanstalt borde tillsvidare hvila, hvadan Kungl. Maj:ts framställning
i hvad den afsåge anvisande af medel till en ny änke- och
pupillkassa för civilstaten icke kunnat bifallas; men att Riksdagen — som
ansåge, att det äfven från det allmännas sida vore af vikt, att pensionsinrättningens
undergräfda ställning icke under anståndstiden än vidare
så försämrades, att möjligheten af dess användning i det af Riksdagen
antydda syfte helt och hållet uteslötes, och funne högst sannolikt, att
den genom Kungl. Majrts äfven af Riksdagen godkända beslut pensionsinrättningen
ålagda särskilda skyldighet i afseende å posttjänstemännens
pensionering aldrig blifvit ifrågasatt, därest man haft anledning
befara, att pensionsinrättningens bestånd därigenom skulle äfventyras
och öfrige delägare alltså utan eget förvållande lida intrång i sina
reglementsenliga rättigheter — befriat pensionsinrättningen från nämnda
särskilda skyldighet beträffande sådana tjänstinnehafvare vid postverket,
hvilka komme att efter ingången af år 1900 från tjänst afgå, och
medgifvit, att dessa tjänstinnehafvare, under förutsättning att do uppfyllt
villkoren för rätt till pension af staten, (inge, med bibehållande i

Kungl. proposition
till
1899 års
Riksdag.

Riksdagens
skrifvelse
år 1899.

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Pensionskommitténs

betänkande
år 1902.

(ifrigt af samma ställning gent emot civilstatens pensionsinrättning, som
posttjänstemännen dittills intagit, af postmedlen utbekomma jämväl den
del af pensionsbeloppet, hvilken enligt då gällande bestämmelser eljest
bort erhållas från civilstatens pensionsinrättning.

Med omförmälan af detta Riksdagens beslut bär den år 1899 tillsatta
pensionskommittén i sitt nu föreliggande betänkande erinrat,
hurusom i senast fastställda reglemente för pensionsinrättningen af den
9 juni 1899 jämväl — i syfte att därigenom än vidare förbättra kassans
ställning — vidtagits åtskilliga ändringar i dittills gällande bestämmelser;
af hvilka särskildt framhållits: höjning af lefnadsåldern för tillträde af
pension för delägare i allmänhet från 55 till 60 år; höjning af pensionsafgifterna
m. m. Enligt kommitténs mening borde särskildt beslutet
om pensionsålderns förhöjning vara ägnadt att nästan alldeles upphäfva
kassans betydelse såsom pensionsanstalt för tjänstinnehafvare, då det
redan förut visat sig, att — med undantag af de tjänstinnehafvare vid
postverket, hvilka vore skyldiga att taga pension från civilstatens pensionsinrättning
— endast ett försvinnande fåtal af öfriga delägare funnit
med sin fördel förenligt att begagna sig af sin rätt till pension från
nämnda pensionsinrättning.»

I öfrigt har kommittén i berörda betänkande i fråga om civilstatens
pensionsinrättning anfört hufvudsakligen (sid. 135 och ff.):

att af den genom kommitténs försorg verkställda utredning finge
anses framgå, att de tillgångar, hvaröfver pensionsinrättningen för närvarande
förfogade, vore nödvändiga för kassan, därest den skulle kunna
svara för sina förbindelser enligt hittills gällande reglementen, eller,
med andra ord, att från denna kassa icke kunde påräknas bidrag till
de civila tjänstinnekafvarnes egen pensionering i vidare mån än med
nämnda reglementen vore öfverensstämmande;

att pensionering af civila tjänstinnehafvare vid sidan af den, som
komme att grunda sig på den nya pensionslagens bestämmelser, icke
borde eller behöfde ifrågakomma, så vidt anginge de tjänstinnehafvare,
hvarå nämnda lag skulle blifva tillämplig;

att kommittén icke funnit sig äga anledning att tillstyrka ombildning
af den nuvarande civilstatens pensionsinrättning i det syfte,
att pensionsinrättningen skulle uppbära de af tjänstinnehafvarne enligt
pensionslagen utgående utgifter och därutöfver erforderligt statsanslag
samt bestrida den pensionering af civila tjänstinnehafvare, som blefve
eu följd af nämnda lags antagande;

att kommittén ej heller ansett erforderligt, att annat, enbart för
detta ändamål afsedt ämbetsverk inrättades, då kommittén hyste den

53

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

mening, att nuvarande anordningar i afseende å pensionsutbetalningarna
borde kunna i det väsentliga bibehållas, samt att pensionsafgifternas
uppsamlande och pensionsfondens förvaltning torde kunna ombesörjas,
utan att särskildt ämbetsverk skulle för sådant ändamål behöfva inrättas;

att, på samma gång eu lag blefve antagen, hvarigenom på ett
betryggande sätt sörjes för pensioneringen af de civila tjänstinnehafvare,
hvilka nu vore förpliktade till delaktighet i civilstatens pensionsinrättning,
pensioneringen af tjänstemän från denna pensionsinrättning syntes samtidigt
böra inskränkas till sådana, som vid tiden för pensionslagens
trädande i kraft redan vore pensionstagare eller delägare i pensionsinrättningen,
samt denna pensionsanstalt efter hand öfvergå till —— hvad
den genom förhållandena redan i själfva verket i det närmaste blifvit
en uteslutande för änkor och barn efter civile tjänstinnehafvare afsedd
pensionskassa;

att, då det syntes kommittén synnerligen önskvärd!, att den ombildade
kassan komme att ställas under förvaltning af en styrelse, utsedd
af Kungl. Maj:t, kommittén ansett sig böra upptaga det förslag härutinnan,
som framställdes af 1894 års pensionskommitté och gick därpå
ut, att styrelsens såväl ordförande som ledamöter borde utses af Kungl.
Maj:t, ett förslag, som då icke mötte någon gensägelse från civilstatens
fullmäktige;

att kommittén likaledes funnit sig böra förorda det af berörda
pensionskommitté framställda förslaget om en årlig revision af kassans
räkenskaper, handlingar och förvaltning genom af Kungl. Maj:t utsedde
revisorer;

att med antagande af dessa förslag för styrelsens och revisorernas
tillsättning emellertid borde följa, att de med kassans förvaltning förenade
kostnader, i flen mån de icke vore att hänföra till utgifter föi
delägarnas deltagande i förvaltningen genom utsedde fullmäktige, skulle
af statsmedel bestridas;

att eu • representation genom fullmäktige emellertid synts kommittén
icke vara af något verkligt behof påkallad, helst delägarna i kassan
icke torde sakna tillfälle att genom någon af revisorerna eller på annat
sätt låta till Kungl. Maj:ts kännedom komma möjligen uppstående önskemål
i frågor rörande kassans förvaltning eller delägarnas intressen,

att utom den minskning i kassans passiva, spm kunde beräknas
uppkomma genom statens öfvertagande af förvaltningskostnaderna föi
kassan, en ytterligare sådan minskning borde kunna beredas därigenom,
att för barn efter blifvande delägare i kassan den ålder, då pensionsrätten
upphörde, nedsattes för såväl son som dotter från resp. 21 och

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Direktionens
öfver civilstatens

pensionsinrättning

yttrande.

25 år till 18 år, vid hvilken åldersgräns barns rättighet att uppbära
pension numera torde i de flesta liknande kassor upphöra;

att af tjänstemannapensioneringens totala upphörande borde följa
indragning af de statsanslag å tillhopa 74,271 kronor 50 öre, hvilka för
närvarande utginge till civilstatens pensionsinrättning;

att då kommittén måste antaga, att nya pensioner icke vidare
komme att anvisas från det af statsmedel utgående anslaget till den
allmänna änke- och pupillfonden, det nu för detta ändamål å stat upplöja
årsanslaget, 45,000 kronor, borde för framtiden indragas;

att kommittén emellertid, enär i allt fall kassans ställning icke vore
så stark, att den icke väl vore i behof af ytterligare någon tillgång,
ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke de å allmänna änke- och pupillfonden
befintliga öfverskotten skulle kunna få öfverlämnas till civilstatens
pensionsinrättning mot skyldighet för pensionsinrättningen att bestrida
pensionsutbetalningarna till nu kvarstående pensionärer dels med den
af de kapitaliserade öfverskotten fallande räntan, i den mån den därtill
föresloge, dels ock därutöfver med det anslag af statsmedel, som för
sådant ändamål borde ställas till pensionsinrättningens förfogande;

att, då det syntes vara af största vikt, att kassan icke bragtes insitt
jämviktsläge genom regementsförändringar, som ökade kassans förbindelser,
utan att kassan tillfördes en däremot svarande tillgång, det måste
anses synnerligen önskvärdt, att i kassans reglemente infördes bestämmelser,
hvilka såsom villkor för upptagande i kassan af nyinrättade
tjänster eller af nya tjänstemannagrupper äfvensom för uppflyttning till
högre klass af kassan redan tillhörande tjänstemannagrupper stadgade,
att kassan,, utan förutvarande delägares betungande, skulle beredas den
tillökning i inkomster, som efter verkställd beräkning funnes motsvara
de nya förbindelser, som genom sådan åtgärds vidtagande komme att
tillskyndas kassan;

samt att till kassans betryggande reglementet enligt kommitténs
mening jämväl borde innehålla grunder för bestämmande af delägarnas
klassindelning, hvarjämte en revision af afgiftsbeloppen borde verkställas
i syfte af dessa afgifters rättvisare fördelning.

Enligt hvad af statsrådsprotokollet vidare inhämtas, hade i det
yttrande, som af direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning jämlikt
Kungl. Maj:ts föreskrift afgifvits öfver kommittébetänkandet i hvad det
berör pensionsinrättningen, direktionen i hufvudsak anfört (sid. 141 och tf.):
att direktionen af skäl, som i yttrandet närmare utvecklats, funnit

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

55

sig böra biträda kommitténs åsikt, att tiden vore inne för en utveckling
af civilstatens pensionsinrättnings verksamhet därhän, att berörda inrättning
efter band öfverginge till en uteslutande för änkor och barn
efter civila tjänstinnehafvare afsedd pensionskassa;

att direktionen af anförda omständigheter ansett sig böra uttala
den förhoppningen, att hvad kommittén föreslagit i afseende å öfverlämnande
till civilstatens pensionsinrättning af öfverskottsmedel, tillhörande
allmänna änke- och pupillfonden, måtte vinna vederbörandes
bifall;

att direktionen velat på det varmaste ansluta sig till kommitténs
hemställan därom, att de med den njm kassans förvaltning förenade
kostnader, i den mån de icke vore att hänföra till utgifter för delägarnes
deltagande i förvaltningen genom utsedda fullmäktige, måtte af
statsmedel bestridas;

att direktionen, under förutsättning af bifall till förslagen om
öfverlämnande till den nya pensionskassan af öfverskottet å allmänna
änke- och pupillfonden samt om statsverkets öfvertagande af kostnaden
för pensionskassans förvaltning, förklarat sig icke hafva något att erinra
mot indragning af de statsanslag å tillhopa 74,271 kronor 50 öre, hvilka
för närvarande utginge till civilstatens pensionsinrättning;

att direktionen däremot ansett sig icke kunna dela kommitténs
mening om obehöfligheten af en representation genom fullmäktige;

att om, såsom direktionen ville förorda, fullmäktigeinstitutionen i
den form och med de förpliktelser, som kunde finnas lämpliga, komme
att bibehållas, enligt direktionens mening anledning saknades att fråntaga
densamma den rätt, som nu tillkomme civilstatens fullmäktige, att
utse flertalet af direktionens ledamöter äfvensom revisorer för granskning
af räkenskaperna och förvaltningen i öfrigt;

att direktionen, beträffande den ifrågasatta nedsättningen af åldersgränsen
för barn efter blifvande delägare i kassan, icke kunnat biträda
kommitténs förslag att nedbringa denna gräns för pensionsrättens upphörande
under 21 år, till hvilken ålder emellertid direktionen ansett
pensionsrätten utan större olägenhet kunna begränsas jämväl för dotter;

samt att direktionen, med tillkännagifvande att direktionen mot
hvad kommittén i öfrigt rörande pensionsinrättningen anfört icke haft
något att erinra, slutligen uttalat den förmodan, att jämväl civilstatens
fullmäktiges yttrande komme att af Kungl. Maj:t i ärendet inhämtas.

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Stats kontorets utlåtande.

Departements chefens yttrande.

Uti det af statskontoret afgifna utlåtandet kar meddelats, att statskontoret
funnit hvad kommittén anfört och föreslagit rörande statens
bidrag till upprätthållande af civilstatens pensionsinrättning vara väl
grundadt, samt att statskontoret i ärendets nuvarande skick ansett
öfriga nämnda pensionsinrättning vidkommande förslag icke påkalla
något uttalande från statskontorets sida.

I afseende å den del af kommitténs betänkande, som behandlar
civilstatens pensionsinrättning och därmed sammanhängande frågor, har
departementschefen till statsrådsprotokollet anfört hufvudsakligen följande
(sid. 145—153):

»Bland de af kommittén i den afdelning af dess föreliggande betänkande,
som rör civilstatens pensionsinrättning, framställda förslag
intager tydligen frågan om upphörande af tjänstemannapensionering
genom nämnda inrättning det främsta rummet.

Redan i 1894 års kommittébetänkande hade, såsom förut erinrats,
förutsatts att, därest genom en allmän pensionslag pensioneringen af de
civila tjänstinnehafvare, som ägde delägarerätt i civilstatens pensionsinrättning,
blefve på tillfredsställande sätt ordnad, någon tjänstemannapensionering
genom nämnda pensionsinrättning icke vidare skulle blifva
erforderlig; och 1895 års fullmäktige förklarade i underdånigt utlåtande
af den 30 maj samma år att, i händelse pensionslag i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i nyssnämnda kommittébetänkande föreslagits
blefve beslutad, civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för
tjänstemäns pensionering skulle kunna upphöra, dock att de tjänstinnehafvare,
hvilka redan genom erlagda utgifter beredt sig eventuell
rätt till tidigare pension från tjänstemannafonden, icke utan sitt hörande
borde kunna afhändas nämnda rätt.»

»Då genom antagande af det förslag till pensionslag, som nyss
• blifvit af mig förordadt, enligt mitt förmenande skulle komma att blifva
sörjdt för de civila tjänstinnehafvarnes pensionering på ett sätt, som
icke torde kunna anses för dem mindre betryggande eller fördelaktigt
än det af 1894 års pensionskommitté föreslagna; och då alltså förutsättningen
för civilstatens fullmäktiges biträdande af det tidigare väckta
förslaget om upphörande af tjänstemannapensionering genom civilstatens
pensionsinrättning äfven bör anses vara för handen, därest det af mig
nu framlagda förslaget till pensionslag varder i dess hufvudsakliga delar
antaget, hyser jag för min del ingen tvekan att biträda den i nu föreliggande
kommittébetänkande uttalade mening, att pensionering af

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

57

tjänstemän från civilstatens pensionsinrättnings tjänstemannafond bör,
samtidigt med det att den nya pensionslagen träder i kraft, inskränkas
till sådana, som då redan äro pensionstagare eller delägare i pensionsinrättningen,
samt att denna pensionsanstalt bör, efter hand som. den
kvarstående tjänstemannapensioneringen upphör, öfvergå till en pensionskassa,
afsedd uteslutande för pensionering af tjänstinnehafvares vid
civilstaten änkor och barn.

I afseende på grunderna för den nya änke- och pupillkassan ha
icke blifvit ifrågasatta några större förändringar i det för civilstatens
änke- och pupillkassa nu gällande reglemente än sådana, som af kommittén
ansetts nödiga eller önskvärda för att åt kassan bereda det
ekonomiska underlag, utan hvilket dess förmåga att kunna fullgöra
åliggande förbindelser icke vore tryggad. Dit hör nu liksom föira
o-ången, då denna fråga förevar, i främsta rummet rätt för kassan att
öfvertaga tjänstemannafondens tillgångar mot skyldighet att bestrida
förekommande utgifter för tjänstemannapensionering. Detta skulle
emellertid i sj kifva verket icke innebära någon förändring af de faktiska
förhållandena, då denna fond städse varit en reservfond för änke- och
pupillkassan, och då kassan, såsom redan visats, denna fond förutan
skulle saknat och allt framgent komme att sakna hvarje möjlighet att
infria sina reglementsenliga förpliktelser. I och med upphörandet åt
all tjänstemannapensionering genom civilstatens pensionsinrättning bortfölle,
såsom kommittén anmärkt, naturligtvis grunden för de nu till
berörda ändamål anvisade statsanslagen å tillsammans 74,271 kronor
50 öre. Häraf äro å riksstaten uppförda 67,286 kronor, hvaraf emellertid
någon liten del bör betraktas såsom bidrag till pensionering af vissa
änkor och barn. Dessa anslag synas alltså böra samtidigt med pensionsinrättningens
ombildning till änke- och pupillkassa ur riksstaten uteslutas.
Återstående beloppet, 6,985 kronor 50 öre, utgöres af den jämlikt förut
åberopade nådiga brefvet den 11 juni 1853 af andra, fjärde, sjätte, sjunde
och åttonde hufvudtitlarnas besparingar anvisade fyllnad i anslaget till
ersättning för mistade löneinnehallningar; och torde i sammanhang med
de å riksstaten uppförda anslagens upphörande jämväl berörda fyllnadsbidrag
böra indragas.

Äfven om denna nybildade änke- och pupillkassa hnge, såsom
förutsatt blifvit, komma i åtnjutande af hela tjänstemannafonden, skulle
den dock enligt de verkställda beräkningarna icke kunna anses hafva
härigenom ernått den erforderliga ekonomiska jämvikten. Medel till
detta måls uppnående måste alltså sökas på annan väg, d. v. s. antingen
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 4 Samt. 1 Afd. 37 Höft. 8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

genom ytterligare ökning af kassans tillgångar eller genom minskning
af dess förbindelser eller ock genom anlitande af bägge dessa utvägar.
Det är det sistnämnda sättet, som blifvit af kommittén anvisadt.

Det närmast till hands liggande medlet att stärka kassans ställning
vore ju att höja delägarnes afgifter. Kommittén har emellertid
särskildt i betraktande af de pensionsafgifter, som enligt pensionslagen
skulle komma att uttagas al delägarne för egen pensionering, icke
tilltrott sig att föreslå någon ökning i de nu till pensionsinrättningen
utgående årsafgifterna, tillsammans motsvarande 27 procent af änkepensionen.
Härutinnan torde man icke kunna undgå att gifva kommittén
rätt. För min del anser jag mig icke heller kunna tillstyrka
någon åtgärd, hvarigenom nu ifrågavarande tjänstinnehafvare skulle
tillförpliktas att åt sina aflöningsmedel för pensionsändamål afsätta större
belopp än dem, som skulle utgå enligt det af mig framlagda förslaget
till pensionslag och nu gällande reglementen för civilstatens pensionsinrättning
samt dess änke- och pupillkassa.»

Såsom en ny tillgång för den ombildade änke- och pupillkassan
har kommittén förordat öfverlämnande till denna kassa af de vid tiden
för den nya ordningens tillämpning befintliga öfverskotten å allmänna
änke- och pupillfonden. De öfverskott, som å berörda fond förefunnos
vid 1901 års slut, utgjorde enligt hvad kommittén meddelat 191,509
kronor 6 öre. Vid utgången af år 1905 hade samma öfverskott enligt
uppgift, lämnad af vederbörande tjänsteman i civilstatens pensionsinrättning,
stigit till ett belopp af 341,473 kronor 10 öre. Beträffande antalet
pensionärer å meranämnda fond har den upplysning vunnits, att
vid 1905 års slut kvarstodo 445 stycken. Pensionsutgifterna för samma
år uppgingo till 16,850 kronor mot 21,289 kronor 50 öre för år 1901.

Då kommittén funnit det för den nya änke- och pupillkassans
framtida trygghet behöiligt att genom statens mellankomst åt kassan
bereda ökad kapitaltillgång, synes mig förslaget att för sådant ändamål
använda den redan befintliga tillgång, som ligger uti de af direktionen
öfver civilstatens pensionsinrättning förvaltade öfverskottsmedlen å allmänna
änke- och pupillfonden, vara både välbetänkt och mera tilltalande,
än om man vidtoge den åtgärden att påfordra dessa öfverskottsmedels
återbärande till statsverket med utsikt att i eu framtid möjligen
nödgas för samma ändamål å riksstaten anvisa något motsvarande belopp.
Då jag alltså anser mig böra inför Kungl. Maj:t förorda detta kommitténs
förslag, har jag kunnat göra detta så mycket hellre, som det
synes numera icke möta någon betänklighet att med gåfvan af nämnda
öfverskottsmedel förknippa det förbehåll, att kassan skall ansvara för

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

59

de å den allmänna änke- och pnpillfonden anvisade pensionernas behöriga
utbetalning. Enär inga nya pensionärer å denna fond tillkomma,
under det att antalet af de kvarstående allt hastigare nedgår och såsom
en följd där af pensionsutgifterna i samma mån minskas och öf versko ttsmedlen
ökas, torde det nämligen vara uppenbart, att redan efter 1907
års utgång räntan å då befintliga öfverskottsmedel bör förslå till de
årliga pensionsutgifternas bestridande. Efter nämnda tidpunkt bör alltså
enligt min åsikt något anslag, afsedt för civilstatens allmänna änkeoch
pupillfond, icke vidare å riksstaten uppföras.

Samtliga de nu af mig behandlade förslagen att åt den nya änkeoch
pupillkassan för civilstaten bereda erforderlig stadga hafva gått ut
på att tillföra kassan nya tillgångar. Såsom redan nämnts, har kommittén
dock äfven ansett sig höra tillse, huruvida icke genom inskränkning
i kassans utgifter skulle kunna åstadkommas motvikt mot den
minskning i inkomster, som komme att uppstå genom bortfallande af
de statsbidrag, hvilka hittills med årligt belopp af 74,271 kronor 50
öre utgått till civilstatens pensionsinrättning.»

»Hvad först angår förslaget att nedbringa den åldersgräns, då
barns rätt att uppbära pension upphör, från nu bestämda 21 år för son
och 25 år för dotter till 18 år för bäggedera, så har direktionen öfver
civilstatens pensionsinrättning motsatt sig detta förslag och i dess ställe
förordat bibehållande af nuvarande åldersgräns för son men medgifvit,
att åldersgränsen nedsattes för dotter, så att den blefve densamma som
för son, eller 21 år. Hvad direktionen sålunda föreslagit öfverensstämmer
med hvad i 1894 års pensionskommittébetänkande förordades och med
det förslag till grunder för en ombildad änke- och pupillkassa för civilstaten,
hvilka af Kungl. Maj:t, efter fullmäktiges i civilstatens pensionsinrättning
hörande, framlades för 1899 års riksdag.

Då nu den af kommittén förordade nedflyttningen af åldersgränsen
till 18 år för såväl son som dotter onekligen är för pensionstagaren af
synnerligt stor betydelse och väl i månget fall skulle kunna utöfva
afgörande inflytande på val af lefnadsbana, har det synts mig möta
betänklighet att i strid mot direktionens uttalande och utan att fullmäktige
lämnats tillfälle att i frågan sig yttra nu ansluta mig till kommitténs
förslag i denna del. På grund häraf och då enligt kommitténs
egen beräkning den föreslagna åtgärden icke torde kunna tilläggas så
synnerligt stort inflytande å kassans ekonomiska ställning, att den af
sådan anledning nödvändigt behöfde vidtagas, anser jag denna fråga
höra lämnas öppen för att vinna sitt slutliga afgörande i sammanhang
med fastställande af reglemente för den tilltänkta nya änke- och pupill -

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

kassan. Jag torde knappast behöfva tillägga, att jag finner den i 1899
års proposition omförmälda nedsättning af åldersgränsen för dotter till
21 år böra under alla förhållanden vidtagas.

Det återstår för mig att angifva min ställning till de af kommittén
väckta förslagen om förändradt sätt för utseende dels af ledamöter i
kassans styrelse och dels af revisorer för granskning af kassans förvaltning
samt om upphörande af fullmäktigeinstitutionen.

Enligt gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning skall
pensionsinrättningen förvaltas af en direktion, bestående af ordförande,
förordnad af Kungl. Maj:t »bland civila ämbetsmän», af en likaledes af
Kungl. Magt förordnad öfverkommissarie samt af tre ledamöter, som
»bland delägarne» väljas af fullmäktige. För årlig granskning af
pensionsinrättningens räkenskaper utses af fullmäktige bland delägarna
fyra revisorer. Fullmäktige åter skola väljas omedelbart af delägarna
till ett antal af tjugutvå, af hvilka 6 utses af de i hufvudstaden varande
delägare, 2 af de till Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge
hörande delägare och 14 af öfriga delägare i landsorten enligt viss, i
reglementet fastställd plan.

Enligt de grunder för ombildning af civilstatens pensionsinrättning
till en änke- och pupillkassa för civilstaten, hvilka finnas angifna i statsrådsprotokollet
till 1899 års nådiga proposition, skulle delägarna vara
berättigade att genom valde fullmäktige utse styrelse för kassan, med
undantag af ordföranden, hvilken skulle af Kungl. Maj:t förordnas, samt
revisorer, antaga instruktion för styrelsen och besluta i andra frågor
rörande kassans förvaltning eller ändringar i reglementet, dock att
beslut om ändring i reglementet eller instruktionen ej finge blifva
gällande, utan att Kungl. Maj:ts fastställelse därå erhölles. Kassan skulle
förvaltas af en styrelse, bestående af en ordförande, som förordnades
af Kungl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka jämte ett lika antal
suppleanter skulle väljas af fullmäktige. Kassans räkenskaper och förvaltning
skulle hvarje år granskas af tre af fullmäktige utsedde revisorer,
af hvilka minst två skulle vara delägare. Kostnaden för fullmäktiges
och revisorernas sammanträden skulle utgå af kassans medel, men öfriga
förvaltningskostnader bestridas af staten.

Under det att, enligt de i åberopade statsrådsprotokoll angifna
grunder för den nya änke- och pupillkassan för civilstaten, någon
ändring icke ifrågasattes i den delägarna tillkommande befogenhet att
genom utsedda representanter utöfva inseende öfver kassans styrelse
och förvaltning samt, under förbehåll af Kungl. Maj:ts godkännande,
fatta beslut om förändring i kassans reglemente, har däremot kommittén

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

61

i sitt förslag till kassans ombildning förordat vidtagande af så genomgripande
förändringar i omförmälda hänseenden, att delägarna skulle
komma i saknad af all reglementsenlig rätt att i någon form deltaga
i förvaltningen af kassans angelägenheter eller ens yttra sig angående
innehållet i kassans reglemente.

Äfven om vissa af kommitténs härutinnan gjorda uttalanden torde
vara förtjänta af uppmärksamhet, anser jag dock, att det skulle vara
mot 62 § af gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning
stridande, därest Kungl. Maj:t, utan att först hafva lämnat fullmäktige
tillfälle att yttra sig öfver kommitténs förslag i denna del, fattade beslut
i den af kommittén förordade riktning.

Då emellertid de af kommittén föreslagna ändringar i afseende å
sättet för utseende af styrelse och revisorer samt den i nära samband
därmed stående frågan, huruvida fullmäktigeinstitutionen bör bibehållas,
icke synas mig vara af den betydelse, att det sätt, hvarpå dessa frågor
vunne slutlig lösning, borde antagas kunna utöfva något afgörande
inflytande på den nya änke- och pupillkassans ekonomiska ställning
eller på Riksdagens benägenhet att lämna kassan ett förvaltningsbidrag,
hvari icke blifvit inräknade några kostnader för fullmäktige eller af
dem utsedde revisorer af kassans räkenskaper och förvaltning, är jag
af den mening, att äfven dessa frågor torde böra lämnas öppna och
med deras slutliga afgörande anstå, till dess fullmäktige lämnats tillfälle
att öfver dem afgifva yttrande. Efter hvad jag inhämtat, skola
civilstatens fullmäktige i september 1907 sammankomma till ordinarie
sammanträde, det första som ägt rum sedan nu föreliggande kommittébetänkande
till Kungl. Maj:t inkom; och torde, därest beslut om
sådan förändring af det civila pensionsväsendet, som här af mig
förordats, då skulle föreligga, Kungl. Maj:t behaga till tullmäktige
öfverlämna att uppgöra förslag till reglemente för den ombildade kassan
samt därvid taga under ompröfning samtliga de af kommittén väckta
och på reglementets innehåll inverkande frågor, hvilka icke dessförinnan
må hafva vunnit slutlig lösning.»

Hvad anginge beloppet af det förvaltningsbidrag, som borde till
kassan af statsmedel utgå, ansåge departementschefen det icke förefinnas
anledning att nu af Riksdagen äska större anslag än det i 1899 års
proposition begärda eller 35,000 kronor, hvilket belopp komme att
ungefär täcka utgifterna för kassans direktion, tjänstemän och redo -

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Utskottets

yttrande.

Utskottets

hemställan.

Mot livad departementschefen sålunda anfört i fråga om civilstatens
pensionsinrättning och därmed sammanhängande ämnen har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

Hvad slutligen angår de, under förutsättning af pensionslagens
antagande af Riksdagen, i den kungl. propositionen framställda förslag,
hvilka icke blifvit af utskottet här ofvan särskildt behandlade, får utskottet,
med hänvisning till hvad statsrådsprotokollet rörande berörda
förslag innehåller, anmäla, att utskottet ej heller mot dessa förslag haft
något att erinra.

Under åberopande af hvad utskottet här ofvan i föreliggande
frågor yttrat, får utskottet alltså hemställa:

A. att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition och herr Wallis’ in. fl. omförmälda motion må,
med afslag å herrar Hammarströms, Thylanders m. fl.
samt Kinbergs i ämnet väckta motioner, antaga följande:

»Lag

angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1 §''

Rätt till pension vid afgång från tjänst tillkommer, med de undantag
och under de villkor som här nedan stadgas, en hvar ordinarie
innehafvare af civil tjänst med lön å stat, som blifvit fastställd af
Konungen och Riksdagen.

2 §.

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsråds- och justitierådsämbete,
civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,
tjänst vid telegrafverket eller statens järnvägstrafik, ej heller i
fråga om befattning, som är uteslutande prästerlig, utan gälle i afseende
å dem hvad i fråga om pension nu är eller framdeles må varda stadgadt.

Statsutskottets Utlåtande N:o Öl.

63

(Kungl Maj ds förslag:)

3 §•

Såsom underlag för bestämmande
af pensions belopp skall tjäna:

a) för tjänst, med hvilken jämte
lön tjänstgöringspenningar eller
ortstillägg äro förenade, hela lönen;

b) för annan tjänst, två tredjedelar
af lönen.

Vid beräkning af pensionsunderlag
för tjänst, med hvilken förmån
af boställe, prebende, donation
eller annan dylik förmån är förenad,
skall lönen, därest den af
sådan anledning minskats med ett
belopp, som finnes i lönestaten angifvet
eller med ledning däraf kan
bestämmas, ökas med detta belopp.

Ej må för någon tjänst pensionsunderlag
beräknas till högre
belopp än sextusen kronor.

År i lönestat pensionsunderlag
för tjänst särskildt fastställdt, skall,
oberoende af hvad här ofvan blifvit
stadgadt, det pensionsunderlag tjäna
till efterrättelse vid bestämmande
af pensions belopp.

4 §•

Pension är till sitt belopp antingen
hd eller afkortad.

Hel pension utgör samma belopp
som det för tjänstinnehafvaren vid
tiden för hans afgång från tjänsten
gällande pensionsunderlag.

Afkortad pension utgör viss del
af hel pension och beräknas på sätt
i 7 § föreskrifves.

(Utskottets förslag:).

3 §.

Såsom underlag för bestämmande
af pensions belopp skall, där ej särskildt
pensionsunderlag blifvit i lönestaten
fastställdt, tjäna:

a) för tjänst, med hvilken jämte
lön tjänstgöringspenningar eller
ortstillägg äro förenade, hela lönen;

b) för annan tjänst, två tredjedelar
af lönen.

Vid beräkning af pensionsunderlag
för tjänst, med hvilken förmån
af boställe, prebende, donation
eller annan dylik förmån är förenad,
skall lönen, därest den af
sådan anledning minskats med ett
belopp, som finnes i lönestaten angifvet
eller med ledning däraf kan
bestämmas, ökas med detta belopp.

Ej må för någon tjänst pensionsunderlag
beräknas till högre
belopp än sextusen kronor.

4 §•

Pension är till sitt belopp antingen
hel eller afkortad.

Hel pension utgör samma belopp
som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från
tjänsten gällande pensionsunderlag;
dock skall, för tjänstinnehafvare, som
under kortare tid än fem år innehaft
den tjänst, från hvilken afgång äger

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

(Kung!. Maj:ts förslag:)

Där vid beräkning af pensions
belopp detta icke slutar å helt tiotal
kronor, skall det ökas till närmast
högre tiotal kronor.

5 §•

Rätt att komma i åtnjutande af
hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid
uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare
vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna
läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna
samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads- och tjugufem
tjänstår;

(Utskottets förslag:)

rum, beloppet af hel pension utgöra
en femtedel af sammanlagda beloppen
af de högsta pensionsunderlag, hvilka
under hvart och ett af de senast förflutna
fem åren varit för tjänstinnehafvaren
gällande; och skall, därest
sådan tjänstinnehafvare under någon
del af nämnda tid, utan att tillika
innehafva tjänst, som i denna lag
af ses, innehaft annan statstjänst, med
hvilken rätt till pension är förenad,
pensionsunderlag beräknas jämväl för
den tid, sådan tjänst innehafts, och
därvid tillämpas de i 3 § gifva föreskrifter.

Afkortad pension utgör viss del
af hel pension och beräknas på sätt
i 7 § föreskrifves.

Där vid beräkning af pensions
belopp detta icke slutar å helt tiotal
kronor, skall det ökas till närmast
högre tiotal kronor.

5 §•

Rätt att komma i åtnjutande af
hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid
uppnådda sextiosju lefnadsår och
trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare
vid uppnådda sextio lefnadsår och
trettio tjän står;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna
läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna
samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads- och tjugufem
tjänstår;

Statsutskottets Utlåtande N:u 51.

65

(Kungl. Maj:ts förslag:)

b) för tjänsteman, som varit anställd
vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio
lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå
lefnads- och tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller
asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning,
gymnastiklärare äfvensom de
vid blindundervisningsanstalterna
anställda lärare: vid sextiotvå lefnads-
och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten,
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska
centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, undervisningsanstalterna
för barnmorskor, veterinärinstitutet,
fria konsternas akademi
och musikaliska akademiens konservatorium
äfvensom för länsveterinärer:
vid sextiofem lefnadsoch
tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid
fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning,
andra ämnes- och
öfningslärare vid statens läroverk
än de under d) och e) särskildt
angifna äfvensom landtbruksingenjörer
samt tjänstemän och betjänte
vid den lokala skogsförvaltningen:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;

g) för chefen för medicinal styrelsen

och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami.

(Utskottets förslag:)

b) för tjänsteman, som varit anställd
vid beskickning eller konsulat
i Ostasien minst tio år: vid sextio
lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå
lefnads- och tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller
asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning,
gymnastiklärare äfvensom de
vid blindundervisningsanstalterna
anställda lärare: vid sextiotvå lefnads-
och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten,
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska
centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkareinstitutet,
undervisningsanstalterna för barnmorskor,
veterinärinstitutet, fria
konsternas akademi och musikaliska
akademiens konservatorium äfvensom
för länsveterinärer: vid sextiofem
lefnads- och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid
fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning,
andra ämnes- och
öfningslärare vid statens läroverk
än de under d) och e) särskildt
angifna äfvensom landtbruksingenjörer
samt tjänstemän och betjänte
vid den lokala skogsförvaltningen:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen
och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår

1 Afd. 37 Raft. 9

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

(Kungl. Maj:ts förslag:)
och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse en hvar af dem tillhör.

6 §''

Skyldighet att från tjänsten afgå
inträder:

a) för innehafvare af domarämbete
vid fyllda sjuttio år, eller
där han, efter att hafva uppnått
de i 5 § för rätt till hel pension
stadgade lefnads- och tjänstår, oafbrutet
under sex månader på grund
af sjukdom varit och fortfarande
finnes vara till tjänstgöring oförmögen
;

b) för annan tjänstinnehafvare
vid uppnående af den i 5 § stadgade
lefnadsålder, Konungen eller, där
viss ämbetsmyndighet äger att från
tjänsten afskeda, den myndighet
obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge tjänstinnehafvaren
pröfvas kunna i tjänsten
på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna, dock icke i något
fall längre än till fyllda sjuttio år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke
uppnått den i 5 § stadgade lefnadsålder,
där han, efter att under fem
på hvarandra följande år i följd af
sjukdom, vanförhet eller lyte varit
ur stånd att tjänstgöra, finnes vara
för framtiden till tjänstgöring oförmögen; d)

för tjänstinnehafvare, som
träffats af olycksfall i tjänsten, där
olycksfallet finnes för framtiden medföra
oförmåga till tjänstgöring.

(Utskottets förslag:)

och tio tjänstår såsom chef för den
styrelse en hvar af dem tillhör.

6 §•

Skyldighet att från tjänsten afgå
inträder:

a) för innehafvare af domarämbete
vid fyllda sjuttio år, eller
där han, efter att hafva uppnått
de i 5 § för rätt till hel pension
stadgade lefnads- och tjänstår, oafbrutet
under sex månader på grund
af sjukdom varit och fortfarande
finnes vara till tjänstgöring oförmögen; b)

för annan tjänstinnehafvare
vid uppnående af den i 5 § stadgade
lefnadsålder, Konungen eller, där
viss ämbetsmyndighet äger att från
tjänsten afskeda, den myndighet
obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge tjänstinnehafvaren
pröfvas kunna i tjänsten
på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna, dock icke i något
fall längre än till fyllda sjuttio år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke
uppnått den i 5 § stadgade lefnadsålder,
där han, efter att under fem
på hvarandra följande år i följd af
sjukdom, vanförhet eller lyte varit
ur stånd att tjänstgöra, finnes vara
för framtiden till tjänstgöring oförmögen; d)

för tjänstinnehafvare, som
träffats af olycksfall i tjänsten, där
olycksfallet finnes för framtiden medföra
oförmåga till tjänstgöring.

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

67

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Befinnes tjänstinnehafvare vara
af sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina
tjänståligganden, och har han tillika
antingen, där enligt 5 § rätt till
hel pension inträder vid sextiosju
lefnadsår, uppnått en lefnadsålder
af minst sextiofem år, eller, där
enligt samma paragraf rätt till hel
pension inträder vid sextiotvå år,
uppnått en lefnadsålder af minst
sextio år, eller ock, där fråga är
om tjänstinnehafvare vid den lokala
skogsförvaltningen, uppnått en lefnadsålder
af minst sextiotre år, äge
Konungen, uppå därom af vederbörande
myndighet gjord framställning,
förklara sådan tjänstinnehafvare
skyldig att från tjänsten
afgå.

7 §.

Vid afgång från tjänst af anledning,
som i 6 § d sägs, utgår
hel pension.

Har tjänstinnehafvare, som afgår
på grund af någon af öfriga i
6 § intagna bestämmelser, uppnått
det i 5 § för rätt till hel pension
stadgade antal tjänstår, utgår äfven
till den tjänstinnehafvare hel pension;
i annat fall vare han, därest
tjänstårens antal icke understiger
tio, berättigad erhålla pension till
afkortadt belopp i förhållandet till
det mindre antalet tjiinstår; dock

(Utskottets förslag:)

Befinnes tjänstinnehafvare vara
af sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett. tillfredsställande
sätt fullgöra sina
tjänståligganden, och har han tillika
antingen, där enligt 5 § rätt till
hel pension inträder vid sextiosju
lefnadsår, uppnått en lefnadsålder
af minst sextiofem år, eller, där
enligt samma paragraf rätt till hel
pension inträder vid sextiotvå år,
uppnått en lefnadsålder af minst
sextio år, eller ock, där fråga är
om tjänstinnehafvare vid den lokala
skogsförvaltningen eller betjcinte vid
tullverkets lokalförvaltning, uppnått
en lefnadsålder af minst sextiotre
år, äge Konungen, uppå därom af
vederbörande myndighet gjord framställning’,
förklara sådan tjänstinnehafvare
skyldig att från tjänsten
afgå.

Vid afgång från tjänst af anledning,
som i 6 § d sägs, utgår
hel pension med enahanda belopp
som det vid tiden för olycksfallet
för tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag.

Har tjänstinnehafvare, som afgår
på grund af någon af öfriga i
6 § intagna bestämmelser, uppnått
det i 5 § för rätt till hel pension
stadgade antal tjänstår, utgår till
den tjänstinnehafvare hel pension;
i annat fall vare han, därest tjänstårens
antal icke understiger tio,

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

(Kungl. Maj ds förslag:)
att vid afgång från tjänst af anledning,
som i 6 § c sägs, pensionen
icke i något fall må understiga
sjuttiofem procent af hel pension.

(Utskottets förslag:)

berättigad erhålla pension till afkortadt
belopp i förhållande till det
mindre antalet tjänstår; dock att
vid afgång från tjänst af anledning,
som i 6 § c sägs, pensionen icke
i något fall må understiga sjuttiofem
procent af hel pension.

Tjänstinnehafvare som, vid uppnåendet
af den i 5 § stadgade lefnadsålder
icke kan räkna tio tjänstår
och alltså icke då är berättigad till
erhållande af pension, må icke heller
sedermera komma i åtnjutande af
sådan, äfven om han på grund af
stadgandet i 6 § b, tillåtes att kvarstå
i tjänsten efter nämnda lefnadsålders
inträde.

8 §•

Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan att därtill vara
skyldig enligt bestämmelserna i 6 §, vare icke berättigad till pension;
dock att innehafvare af domarämbete, som uppnått sextiosju lefnadsmen
icke trettiofem tjänstår, må, därest tjänståren icke understiga tio,
äga erhålla afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.

9 §•

Rätt till pension tillkommer ej den, som blifvit från tjänsten afsatt
eller för fel eller försumlighet från tjänsten skild.

Pension tillkommer ej heller den, som vid afgång från tjänsten
icke är svensk medborgare.

10 §.

Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande
af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna
procent å det för honom gällande pensionsunderlag.

Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade
högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje

69

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent å
nämnda pensionsunderlag.

Afgiften erläggea för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom
för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i följd
af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.

Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen bestämmes.

11 §.

De i föregående paragraf omförmälda afgifterna ingå till en särskild
fond för pensionering af civila tjänstinnehafvare.

Från denna fond bestrides så stor del af kostnaden för beredande
af pension enligt denna lag, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning
finnes motsvara fondens tillgångar och de stadgade pensionsafgifternas
storlek. Sådan beräkning skall verkställas minst en gång
hvart femte år.

Erforderliga föreskrifter om fondens förvaltning och om verkställande
af sannolikhetsberäkningen meddelas af Konungen.

12 §.

Rätt att från pensionsfonden återbekomma erlagda pensionsafgifter
medgifves allenast vid öfvergång till annan statstjänst, därest med inträdet
i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande af pension
erlägga retroaktiv afgift, dock ej till högre belopp än det, hvartill
retroaktivafgiften uppgår.

13 §.

Pension enligt denna lag sökes hos Konungen.

Pensionen utgår från och med månaden näst efter den, under
hvilken afgång från tjänsten ägt rum, till och med den månad, under
hvilken pensionstagaren aflider eller pensionsrätten eljest upphör.

Häftar pensionstagare vid tillträde af pension för oguldna pensionsafgifter,
skola dessa afgifters sammanlagda belopp uttagas genom afdrag
å pensionen intill dess beloppet till fullo guldits.

14 §.

Har pensionstagare blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende
eller till, i stället för afsättning, straff enligt 2 kapitlet 17 §

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

strafflagen, skola, efter det sådant beslut vunnit laga kraft, två tredjedelar
af pensionen anses förverkade, och pension alltså utgå med endast
en tredjedel af det ursprungliga beloppet.

lo §.

Pensionsbelopp, som icke uttagits inom tre år sedan det till betalning
förfallit, vare förverkadt och tillfälle pensionsfonden, dock med
rätt för Konungen att, efter pröfning af anledningen till försummelsen,
medgifva beloppets utbetalning, om framställning därom göres.

16 §.

Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för
erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön
eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i
de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:

l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes,
utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser
eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen och
lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest
skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;

2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension
för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med eu tredjedel af det
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel;

3ro) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera
erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger
tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en tredjedel
af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de
båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,
pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.

17 §''

Tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag beräknas icke
allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft tjänst, som i

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

71

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken han innehaft annan
statstjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning'' eller
förordnande. Vid sådan tjänstårsberäkning skall afdrag göras för tid,
under hvilken ledighet från tjänsten ägt rum af annan anledning än
semester, sjukdom, offentligt uppdrag eller resa, som med vederbörligt
tillstånd företagits till egen utbildning; i fråga om tjänstinnehafvare,
som icke äger rätt till semester, må afdrag ej göras för tid af högst
en och en half månad om året, under hvilken ledighet må hafva åtnjutits
för hälsans vårdande eller för enskilda angelägenheter.

I fråga om pension för den, som vid afgång från tjänst, som i
denna lag afses, erhållit pension för annan sådan tjänst eller annan
statstjänst, må tjänstår, som beräknats för erhållande af den pension,
ej ånyo beräknas såsom tjänstår, där det icke på grund af annan tjänstgöring
än den, på hvilken den förra tjänstårsberäkningen grundats, må
såsom tjänstår beräknas.

18 §.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1908; dock att

a) för den, som vid sagda tid
innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt
den tjänst angår, icke skola gälla,
där ej på grund af särskilda föreskrifter
skyldighet åligger honom
att underkasta sig förändrade bestämmelser
angående rätt till pension
eller han inom ett år efter
lagens trädande i kraft anmäler, att
pensionslagens bestämmelser må å
honom vinna tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken
tjänstgöringspenningar icke äro
förenade och för hvilken rätt till
pension blifvit före lagens trädande
i kraft stadgad, skall, därest gällande
lönestat fastställts före den
1 januari 1900, hvad i denna lag
angående beräkning af pensions -

18 §.

Denna lag skall träda i kraft
den 1 januari 1908; dock att

a) för den, som vid sagda tid
innehar tjänst, som i denna lag
afses, lagens stadganden, så vidt
den tjänst angår, icke skola gälla,
där ej på grund af särskilda föreskrifter
skyldighet åligger honom
att underkasta sig förändrade bestämmelser
angående rätt till pension
eller han inom ett år efter
lagens trädande i kraft anmäler,
att pensionslagens bestämmelser må
å honom vinna tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken
tjänstgöringspenningar icke äro
förenade och för hvilken rätt till
pension blifvit före lagens trädande
i kraft stadgad, skall, därest gällande
lönestat fastställts före den
1 april 1900, hvad i denna lag angående
beräkning af pensionsunder -

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
underlag föreskrifves icke vinna tillämpning
förrän ny lönestat må
varda för tjänsten fastställd utan
därförinnan gälla, att pensionsunderlaget
skall utgöra: där lönen ej
uppgår till mer än tretusen kronor,
hela lönen; där lönen uppgår till
mer än tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio
kronor, tretusen
kronor; samt där lönen uppgår
till tretusensjuhundrafemtio kronor
eller högre belopp, åttio procent
af lönen, dock ej i något fall mer
än åttatusen kronor;

c) för häradshöfding, landshöfding,
provinsialläkare, professor vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet:
i medicin, i kirurgi och i
pediatrik äfvensom för länsveterinär
samt förste landtmätare pensionsunderlaget
skall, intill dess ny lönestat
må varda fastställd, utgöra det
belopp, som före lagens trädande
i kraft blifvit såsom pension för
sådan tjänstinnehafvare bestämd;

d) för tecknings-, gymnastikoch
musiklärare vid rikets allmänna
läroverk skall, intill dess ny lönestat
må varda fastställd, gälla, i afseende
å beräkning af pensionsunderlaget,
att såsom pensionsunderlag
skall betraktas lönen, oafkortad,
samt vid beräkning af beloppet
af hel pension hvad genom
nådiga kungörelsen den 27 augusti
1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets
beräkning.

Tjänstinnehafvare, som är underkastad
denna lags bestämmelser,

(Utskottets förslag.)

lag föreskrifves icke vinna tillämpning
förrän ny lönestat må varda
för tjänsten fastställd utan därförinnan
gälla, att pensionsunderlaget
skall utgöra: där lönen ej uppgår
till mer än tretusen kronor, hela
lönen; där lönen uppgår till mer
än tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio
kronor, tretusen
kronor; samt där lönen uppgår till
tretusensjuhundrafemtio kronor eller
högre belopp, åttio procent af lönen,
dock ej i något fall mer än sextusen
kronor;

c) för häradhöfding, landshöfding,
provinsialläkare, professor vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet:
i medicin, i kirurgi och i
pediatrik äfvensom för länsveterinär
samt förste landtmätare pensionsunderlaget
skall, intill dess ny lönestat
må varda fastställd, utgöra det
belopp, som före lagens trädande
i kraft blifvit såsom pension för
sådan tjänstinnehafvare bestämd;

d) för tecknings-, gymnastikoch
musiklärare vid rikets allmänna
läroverk skall, intill dess ny lönestat
må varda fastställd, gälla, i afseende
å beräkning af pensionsunderlaget,
att såsom pensionsunderlag
skall betraktas lönen, oafkortad,
samt vid beräkning af beloppet
af hel pension hvad genom
nådiga kungörelsen den 27 augusti
1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets
beräkning.

Tjänstinnehafvare, som är underkastad
denna lags bestämmelser,

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

73

vare, om lian för den tjänst åtnjuter
aflöning enligt lönestat, som
fastställts före den 1 januari 1907,
befriad från att erlägga i lagen
stadgad pensionsafgift, så länge aflöning
å den lönestat af honom
åtnjutes, så framt icke vid lönestatens
fastställande bland villkoren
för denna aflönings åtnjutande gjorts
uttryckligt förbehåll, att löntagare
skall vara skyldig att vidkännas
pensionsafgift motsvarande afdrag
å aflöningen.

Tjänstinnehafvare, som enligt
hvad nyss nämnts icke är pliktig
att vidkännas pensionsafgift, skall,
därest honom ådömes straff eller
straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs,
hafva förverkat hela pensionen; och
äga de i 16 § l:o), 2:o) och 3:o)
gjorda medgifvanden icke tillämpning
å sådan tjänstinnehafvare.»

och med hvars tjänst redan före
lagens trädande i kraft varit förenad
rätt till pension, vare befriad
från att erlägga i lagen stadgad
pensionsafgift:

om han för tjänsten åtnjuter
aflöning enligt lönestat, som fastställts
före den 1 april 1900, så
länge aflöning å den lönestat af
honom åtnjutes, samt

om han för tjänsten uppbär aflöning
enligt lönestat, fastställd
efter nämnda dag men före den 1
januari 1907, så länge hans aflöning
uppgår till samma belopp,
som före sistberörda dag, därest
icke vid lönestatens fastställande
bland villkoren för denna aflönings
åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll,
att löntagare skall vara
skyldig att vidkännas pensionsafgift
motsvarande afdrag å aflöningen.

Tjänstinnehafvare, som enligt
hvad nyss nämnts icke är pliktig
att vidkännas pensionsafgift, skall,
därest honom ådömes straff eller
straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs,
hafva förverkat hela pensionen; och
äge de i 16 § l:o), 2:o) och 3:o)
gjorda medgifvanden icke tillämpning
å sådan tjänstinnehafvare.

B. att Riksdagen, därest ofvanintagna lag varder
af Riksdagen godkänd, må dels besluta,

l:o) att denna lag skall tillämpas såväl å den
genom riksrådet Johan Skyttes donationsbref inrättade
professuren vid Uppsala universitet som ock å sådan
ordinarie eller extraordinarie professur vid rikets uniBih.
till Eiksd. Prot. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 10

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

versitet, till hvars innehafvare aflöningen, anslag af
universitetets medel oberäknadt, utgår uteslutande i
form af prebendepastorat, dock att i fråga om beräkning
af pensionsunderlag för en hvar af nämnda professurer
skall gälla, att pensionsunderlaget skall anses
utgöra enahanda belopp, som för annan professur af
det slaget vid samma universitet, där den ifrågavarande
professuren finnes inrättad, samt att tjänstinnehafvare
därvid icke må tillgodoräknas ålderstillägg, med mindre
han fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare
för ålderstilläggs åtnjutande föreskrift^ villkor;

2:o) att ej mindre de bestämmelser om pensionsrätt
och skyldighet att för pensionsändamål vidkännas
löneafdrag, hvilka stadgats genom särskilda
nådiga kungörelser af den 27 augusti 1904 beträffande

a) tillförordnade rektorer vid rikets allmänna läroverk,

b) rektor vid högre lärarinneseminariet, c) lärare vid
rikets folkskoleseminarier: i musik och sång, i teckning,
i gymnastik eller i slöjd, äfvensom genom nådig
kungörelse af den 9 juni 1905 beträffande tillförordnad
rektor vid folkskoleseminarium, skola, äfven efter förenämnda
lags antagande, fortfarande äga giltighet, än
äfven hvad i öfrigt genom samma lag blifvit stadgadt
skall i tillämpliga delar gälla en hvar af dessa rektorer
och lärare;

3:o) att de pensioner, som med tillämpning af
nämnda pensionslag komma att beviljas, skola utgå: ,
till tjänstinnehafvare vid poststaten af postmedlen,
till tjänstinnehafvare vid tullstaten af tullmedlen, till
tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets stat
från »patent- och varumärkesafgifters samt registreringsafgifters
fond» samt till öfriga tjänstinnehafvare
från därtill särskildt anvisadt anslag; med förbehåll,
att de medel, den fond eller det anslag, från hvilka
pensionerna sålunda utbetalts, beredes godtgörelse från
den i 11 § pensionslagen omförmälda pensionsfond med
belopp, som svarar mot pensionsfondens efter fastställd
fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna; -

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

75

dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln
uppföra ett förslagsanslag å 100,000 kronor till pensionering,
enligt pensionslagen, af civila tjänstinneliafvare; dels,

såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden
för en i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angifna grunder ordnad
ny änke- och pupillkassa för civilstaten, likaledes å
ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett
bestämdt anslag å 35,000 kronor;

dels ock medgifva, att från och med år 1893 uppkomna
och härefter uppkommande behållningar å det
till pensionsstaten för civila ämbete- och tjänstemäns
änkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000
kronor må tillfalla den nya änke- och pupillkassan
för civilstaten med skyldighet för denna kassa att svara
för utbetalning i behörig ordning af de till utgående
från nämnda anslag redan anvisade pensioner;
samt

C. att Riksdagen, under förutsättning af bifall
till de under A. och B. framställda förslag, må från
riksstaten för år 1908 utesluta de å tionde hufvudtiteln
nu uppförda ordinarie anslagen till civilstatens pensionskassa
af tillhopa 112,286 kronor.

Stockholm den 18 mars 1907.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

Reservationer

vid § 5 (angående tiden, då rätt att komma i åtnjutande af hel
pension inträder):

af herrar D. Persson, K. Starbåck och J. T. Larsson, hvilka ansett,
att herr Hammarströms i ämnet väckta motion bort af utskottet tillstyrkas
och att följaktligen beträffande ingressen till punkten A samt
mom. d. och f. af § 5 utskottet bort hemställa,

A. att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition samt herrar Wallis’ m. fl. och Hammarströms
omförmälda motioner, må, med afslag å herrar
Thylanders m. fl. och Kindbergs i ämnet väckta
motioner, antaga följande

^ Lag

§ 5-

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension
inträder:

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfvensom

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna,
postvaktbetjänte, andra ämnes- och öfningslärare
vid statens läroverk än de — —----»

vid § 6 (angående tiden, då skyldighet att från tjänsten afgå
inträder):

af herr E. G. Kinberg, med hvilken grefve A. F. C:son Wachtmeister
instämt och som yrkat, att den af honom i ämnet väckta motionen

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

77

måtte af utskottet tillstyrkas ock följaktligen att beträffande ingressen
å punkt A. och § 6 utskottet måtte hemställa,

A. att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition samt herrar Wallis’ m. fl. om Kinbergs
omförmälda motioner, må, med afslag å herrar Hammarströms
och Thylanders m. fl. i ämnet väckta»motioner,
antaga följande

»Lag

§ 6.

Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:
tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom--

— — eller ock, där fråga är om betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning, uppnått en lefnadsålder af
minst sextiotre år eller, där fråga är om tjänstinnehafvare
vid den lokala skogsförvaltningen, minst sextio
år, äge Konungen — — — — —»

af herrar B. Persson, K. Starbäck och J. T. Larsson, som ansett,
att de i §:ens sista stycke enligt utskottets förslag intagna orden: »eller
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning» bort därifrån utgå.

vid § 18 (angående lagens tillämplighet):

af herrar E. Fränekel, P. Pehrson, G. Odqvist, B. Persson, L. Eriksson,
J. A. Sjö, C. Persson, A. Wiklund, O. Andersson, G. Lindgren och
F. W. Thorsson, hvilka, på grund af kungl. kungörelsen den 31 mars
1900, genom hvilken, med afseende därå att fråga om sådant ordnande
af det civila pensionsväsendet, att tjänstinnehafvarne skulle lämna bidrag
äfven till sin egen pensionering, utgjorde föremål för utredning af en
af Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, Kungl. Maj:t förordnat, att den, som
efter nämnda dag utnämndes till befattning, med hvilken följde rätt
till pension från allmänna indragningsstaten, skulle vara underkastad
de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

stadgade, ansett, att de i mom. b och näst sista stycket af nämnda §
förekommande tidsbestämmelserna den 1 januari 1900 och den 1 januari
1907 bort i bägge fallen ändras till den 1 april 1900 och att sålunda
§:n bort hafva följande lydelse:

»Denna lag skall träda i kraft-----— tillämpning;

b) i fråga om tjänst--— fastställts före den 1 april 1900

— —---— — — — beräkning.

Tjänstinnehafvare — — som fastställts före den 1 april 1900,
befriad från att erlägga i lagen stadgad pensionsafgift, så länge aflöning
å den lönestat af honom åtnjutes.

Tjänstinnehafvare — — — tjänstinnehafvare.»

Det skulle här antecknas, att herrar H. Andersson och O. Nyländer
på grund af arbete i särskilda utskottet n:o 1 varit förhindrade att
deltaga i förestående ärendes behandling äfvensom att herrar K. Starbrak
och J. T. Larsson icke närvarit vid behandlingen af pensionslagens
lS.de