36
Statsutskottets Utlåtande N:o 142.
N:o 142.
Ank. till Riksd. kansli den 15 maj 1907, kl. 9 f. in.
Utlåtande, i anledning af Kiingl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter timmermannen
Karl Karlsten från Skönsmon.
(I. A.)
Uti en den 19 april innevarande år till Riksdagen afla ten proposition
(n:o 184) har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till danaarf efter timmermannen
Karl Karlsten från Skönsmon måtte efterskänkas till förmån för fjärdingsmannen
Augustinus Kristian Viktor Kellgren från Skönsmon, sömmerskan
Anna Lovisa Näsholm från Sundsvall och hemmansägaren Jakob
Högbergs från Sköns socken hustru sålunda, att en hvar af dem tillerkändes
en tredjedel af danaarfvet.
Departementschefen har i detta ärende till förberörda statsrådsprotokoll
anfört följande:
»Timmermannen Karl Karlsten från Skönsmon afled den 8 februari
1899 utan att efterlämna kända arfvingar.
Af instrumentet öfver den efter honom den 4 därpåföljde april
förrättade bouppteckning inhämtas, att tillgångarna i boet, däribland
upptagits hälften af ett från hemmanet Hugsta n:o 1 om 15 Va mål i
Sköns socken afsöndradt skogsskifte med åbyggnader med åsatt värde
af 1,000 kronor, uppgått till 1,293 kronor 70 öre, samt att boets skulder
belöpt sig till 369 kronor 30 öre, hvadan behållningen utgjort 924
kronor 40 öre.
Statsutskottets Utlåtande N:o 142.
37
I en den 7 maj 1906 till Kungl. Maj:t inkommen skrift hafva
fjärdingsmannen Augustinus Kristian Viktor Kellgren från Skönsmon,
sömmerskan Anna Lovisa Näsholm från Sundsvall och hemmansägaren
Jakob Högberg från Sköns socken i underdånighet anhållit, att den
kronan tillkommande rätt till danaarf efter ofvanhemälde Karlsten måtte
efterskänkas till förmån för sökandena för att mellan dem lika fördelas.
Till stöd för denna ansökning har anförts:
af Kellgren och Anna Lovisa Näsholm, att de varit Karlstens fosterbarn
och fått sin uppfostran i hans och hans före honom aflidna hustrus
hem, äfvensom att Karlsten under Kellgrens och Anna Lovisa Näsholms
uppväxt vid flera tillfällen yttrat, att hvad makarna Karlsten komme att
lämna efter sig skulle tillfalla Kellgren och Anna Lovisa Näsholm, hvarom
emellertid något skriftligt förordnande icke blifvit upprättadt, samt
af Högberg, att, sedan Kellgren och Anna Lovisa Näsholm blifvit
vuxna och sjkifva börjat förtjäna sin utkomst, samt Karlstens hustru
aflidit, Karlsten blifvit satt under förmynderskap af Högberg, hvars
svärfader varit fosterbroder till Karlsten, samt vistats i Högbergs hem
och under hans vård till Karlstens död; att Karlsten kort före sitt
frånfälle upprättat ett muntligt testamente till Högbergs förmån; samt
att Högberg anmodat ett ombud att bevaka berörda muntliga testamente,
men att ombudet, som endast föranstaltat om vittnesförhör
angående testamentets tillkomst, underlåtit att bevaka detsamma, till
följd hvaraf Högbergs på testamentet grundade rätt gått förlorad.
Vid ansökningen finnas fogade följande, af sökandena åberopade
handlingar:
l:o) tre af vederbörande pastorsämbeten i april 1906 för sökandena
utfärdade frejdbetyg, utvisande, att sökandena vore födda: Kellgren
den 30 november 1857, Anna Lovisa Näsholm den 5 april 1866 och
Högberg den 28 november 1852 samt att sökandena ägde medborgerligt
förtroende; varande å det för Högberg utfärdade frej dbetyget af
ordföranden i Sköns sockens kommunalstämma, länsmannen Aug. Sjöstedt
tecknadt intyg, att Högberg befunne sig i den ekonomiska ställning,
att han vore i behof att erhålla del af kvarlåtenskapen efter Karlsten,
samt att Högberg inom Sköns kommun städse fört ett ordentligt cell
hedrande lefverne;
2:o) ett af ordföranden i Skönsmons municipalnämnd, komministern
G. A. Nordenfors, ordföranden i Skönsmons municipalstämma, direktören
E. A. Enhörning och S. H. Kvarnzelius den 10 april 1906 utfärdadt
intyg, af innehåll att Kellgren, som varit bosatt i Skönsmon från sin
barndomstid, då han upptagits såsom fosterbarn hos makarna Karlsten,
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 142.
vore känd för eu synnerligen hedrande vandel och åtnjöte allmän aktning;
samt att Kellgren, som i sitt den 15 oktober 1891 ingångna
äktenskap med Barbara Laurina Wallin hade ett barn, dottern Maria,
född den 27 juni 1896, visserligen genom sparsamhet och stor arbetsök
lyckats förvärfva sig nödtorftig bärgning, men dock befunne sig i
den ekonomiska ställning, att familjens utkomst vore helt beroende på
varaktigheten af hans arbetsförmåga;
3:o) ett af ofvanbemälde Nordenfors och Kvarnzelius äfvensom
J. Hellgren den 14 april 1906 afgifvet intyg, utvisande, att Anna Lovisa
Näsholm, hvilken varit fosterdotter hos makarna Karlsten, vore känd
för en hedrande vandel och god arbetsflit, samt att hon, som för sin
utkomst vore helt beroende af sitt arbete såsom sömmerska, befunne
sig i torftiga ekonomiska omständigheter;
4:o) en den 10 april 1906 dagtecknad handling, däri kyrkoherden
i Sköns församling tillstyrkt, att danaarfvet i fråga måtte tillfalla
otvanbemälda Kellgren och Anna Lovisa Näsholm, å hvilken handling
af länsmannen Sjöstedt tecknats intyg, hvarigenom vitsordats riktigheten
af förenämnda uppgifter angående Kellgrens och Anna Lovisa
Näsholms vandel och ekonomiska ställning;
5:o) utdrag af förmynderskapsprotokollet, hållet vid lagtima hösttinget
med Sköns tingslags häradsrätt den 7 januari 1899, däraf inhämtas,
att häradsrätten, jämte det häradsrätten förklarat Karlsten
omyndig, till förmyndare för honom förordnat Högberg.
Därjämte har Högberg till styrkande af sin i ansökningen lämnade
uppgift, att Karlsten skulle i lifstiden hafva upprättat ett muntligt
testamente företett utdrag af domboken, hållen vid lagtima sommartinget
med nämnda häradsrätt den 23 och den 24 maj 1899, däraf
inhämtas, att vid förhör, som för dödsfalls skull ägt rum till bestyrkande
af omförmälda testamente, de åberopade vittnena berättat bland
annat:
l:o) Arbetaren Erik Allmän i Skönsmon: vittnet hade eu dag omkring
jultiden 1898 af Karlsten ombedts att skrifva till Högberg och
tillsäga denne, att, om han ville taga vård om Karlsten till döddagar,
så skulle Högberg få allt hvad Karlsten ägde. Såsom skäl härför hade
Karlsten uppgifvit, att Karlsten och Högbergs svärfader blifvit uppfostrade
på samma gård, samt att Karlsten af denne fått ett skogsskifte,
som borde återgå till det hemman, hvarifrån det afsöndrats och hvilket
nu innehades af Högberg. Vid samma tillfälle hade vittnet frågat, om
ej Karlstens fosterson, ofvanbemälde Kellgren, skulle erhålla något,
men hade Karlsten därtill svarat nekande. Karlsten hade vid ifråga
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 142.
39
varande tillfälle varit vid fullt sund sinnesbeskaffenhet och, såvidt vittnet
kunnat finna, icke utsatt för någon påtryckning. Ett bref af det innehåll,
vittnet nyss omtalat, hade vid ett senare tillfälle på Karlstens begäran
i vittnets närvaro blifvit skrifvet af en son till vittnet, hvarefter
Högberg, åtföljd af sin hustru, kommit hem till Karlsten.
2:6) Karl Leonard Åman i Skönsmon: nyårsaftonen 1898 hade
Karlsten kommit till vittnet i vittnets hemvist och bedt vittnet skrifva
till Högberg med begäran, att Högberg skulle komma och hämta Karlsten
till Högbergs, på det att Karlsten där skulle kunna få nödig
skötsel, samt med löfte tillika, att, därest berörda anhållan villfores,
Högberg skulle få allt hvad Karlsten lämnade efter sig. Vid omvittnade
tillfället hade Karlsten, som, efter hvad vittnet hade sig bekant,
sedermera afhämtats af Högberg, visserligen varit skral men vid sundt
och fullt förstånd och icke utsatt för något som helst tvång.
3:o) Handlanden Gustaf Axel Smedberg: någon dag i Maj 1898
hade vittnet hemma i vittnets handelsbod haft besök af Karlsten.
A ittnet, som genom Karlsten hört, att Karlstens hustru testamenterat
sin andel i makarnas bo till Kellgren, hade då frågat Karlsten, hvem
som skulle erhålla dennes andel i boet efter Karlstens frånfälle. Därtill
hade vittnet erhållit till svar, att hvad Karlsten lämnade efter sig skulle
tillfalla ägaren af det hemman, där Karlsten uppfostrats. A^ittnet hade
sedermera hört, att Karlsten med berörda yttrande åsyftat Högberg.
4:o) Arbetaren Erik Leonard Dufvenmark å Johannesdal: i januari
månad 1899 hade vittnet af Högberg blifvit ombedd att infinna sig
hemma hos denne för att åhöra en förklaring, som Karlsten skulle
afgifva angående Karlstens förmögenhet efter Karlstens död. Då vittnet
efterkommit denna tillsägelse, hade vittnet vid sitt inträde i det rum,
elär Karlsten och makarna Högberg uppehållit sig, funnit Karlsten
liggande i en säng; och hade Karlsten då förklarat, att Högbergs svärfader
varit den, åt hvilken Karlsten tänkt öfverlämna hvad han ägde,
men att nu skulle i stället Karlstens egendom, både löst och fast, tillfalla
Högbergs hustru. Vid afgifvandet af denna förklaring hade
Karlsten, som därvid tillika pekat på hustru Högberg, förefallit vittnet,
som icke känt Karlsten, förr än Karlsten kommit till Högbergs, vara
vid fullt och sundt förstånd samt icke utsatt för något tvång utan fullt
frivilligt afgifvit sin förklaring. Jämväl vittnets hustru hade, enligt
begäran, öfvervarit Karlstens nu omvittnade förklaring.
5) Hustru Ingrid Johanna Dufvenmark: vittnet jämte vittnets ofvanbemälde
man både någon dag under januari månad 1899 af Högberg
inkallats i ett af makarna Högbergs rum, där Karlsten befunnits liggande
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 142.
i eu säug. Vid vittnets inträde i rummet dåde där innevara, förutom
Karlsten, makarna Högberg, och hade Karlsten då satt sig upp i sängen
och yttrat, att han haft för afsikt att till Högbergs svärfader vid sitt
frånfälle lämna allt hvad han ägde, men att nu skulle Högbergs hustru
få det i stället, därvid Karlsten med handen utmärkt hustru Högberg.
Karlsten, som under vittnets innevaro flera gånger upprepat förordnandet,
hade förefallit vittnet vara i besittning af sitt fulla och sunda förstånd
samt icke, såvidt vittnet kunnat iakttaga, utsatt för något tvång.
Vittnet vore icke närmare bekant med Karlsten, men hade några gånger
förut sett honom.
Öfver ifrågavarande ansökning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västernorrlands län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
därvid Kung]. Maj:ts befallningshafvande, enär behållningen i boet efter
Karlsten, ehuru ringa, skulle vara en välbehöflig hjälp åt sökandena,
som stått den aflidne nära, samt kvarlåtenskapen endast genom underlåtenheten
att bevaka upprättadt testamente blifvit danaarf, hemställ!,
att kronan måtte afstå rätten till danaarfvet samt att detta måtte få
mellan sökandena lika fördelas.
Kammaradvokatflskalsämbetet, som på grund af nådig remiss
jämväl yttrat sig i ärendet och därvid meddelat, att ämbetet först genom
mottagandet af samma remiss erhållit kännedom om danaarfvet och att
ämbetet icke vidtagit åtgärder för detsammas indrifvande, har vidare upplyst,
att i 1905 års taxeringslängder för Sköns socken »Karlstens stärbhusdelägare»
vore upptagna såsom skattskyldiga för en i Hugsta by belägen
tomt n:r 65, hvilken vore åsatt ett taxeringsvärde af 3,000 kronor,
äfvensom att Kellgren i samma längder upptagits såsom ägare af en i
nämnda by belägen, till 2,500 kronor taxerad tomt n:r 65 A och taxerad
för en till 550 kronor uppskattad inkomst af rörelse eller yrke samt
Högberg såsom ägare af till 5,000 kronor taxerade sju mål i samma
by och taxerad för en till 800 kronor uppskattad inkomst af rörelse
eller yrke.
''Med anledning af den i den underdåniga ansökningeo. förekommande
uppgiften, att det skulle berott på försummelse af ett Högbergs ombud,
att det föregifna, af Karlsten upprättade muntliga testamentet icke
kommit att bevakas, ansåge sig ämbetet böra framhålla, hurusom, då
Karlsten aflidit den 8 februari 1899, bevakningen af samma testamente
icke jämlikt 1 § 18 kapitlet ärfdabalken behöft äga rum å 1899 års i
maj månad infallande lagtima sommarting med Sköns tingslag, då
testamentsvittnena blefvo afbörda, Titan hade därmed kunnat anstå till
det näst därefter infallande lagtima tinget med tingslaget. Vid sådant
Statsutskottets Utlåtande N:o 112.
41
förhållande och då det val kunde antagas, att Högberg dessförinnan
bekommit protokollen öfver testamentsvittnesförhören och erhållit kännedom
om, att bevakning af testamentet samtidigt ej ägt rum, syntes
försummelsen att bevaka testamentet ligga Högberg själf till last. Af
de vittnesberättelser, som afgifvits angående tillkomsten af det föregifva
testamentet, syntes allenast makarna Dufvenmarks vara af någon betydelse
i angifna hänseendet. Därvid vore emellertid att märka, att
nämnda vittnen, såsom af deras berättelser framginge, icke varit personligen
bekanta med Karlsten, vid hvilket förhållande de för öfrigt synnerligen
sväfvande uppgifter, samma vittnen lämnat angående Karlstens
sinnesförfattning vid omvittnade tillfället, icke kunde anses innefatta
bevis om, att testamentet voro gjordt med sundt och fullt förstånd och
af fri vilja.
Enligt ämbetets förmenande uppfyllde det föregifna testamentet
icke betingelserna för ett i laga ordning tillkommet testamente; och
framginge det ej heller, enligt ämbetets åsikt, af de berättelser, makarna
Dufvenmark och öfriga vittnen afgifvit, att det varit Karlstens afsikt,
att Högbergs hustru skulle bekomma kvarlåtenskapen efter Karlsten.
Af vittnet Smedbergs berättelse framginge — yttrar ämbetet vidare —
att Karlstens den 2 mars 1898 aflidna hustru testamenterat sin andel
i makarnas bo till Kellgren, hvarjämte enligt vittnet Erik Åmans
berättelse Karlsten uttryckligen förklarat, att Kellgren ej skulle bekomma
något af Karlstens kvarlåtenskap. Den af Kellgren och Anna Maria
Näsholm till stöd för den underdåniga ansökningen åberopade omständigheten,
att de fått sin uppfostran och vistats i Karlstens hem,
utgjorde, enligt hvad ämbetet kunde finna, icke något som helst skäl
för att de, förutom hvad de under Karlstens lifstid sålunda åtnjutit,
jämväl skulle komma i åtnjutande af hans kvarlåtenskap.
Såsom synnerligen anmärkningsvärdt ville ämbetet påpeka den
långa tid, som förflutit efter Karlstens död, intill dess Högberg, hvilken,
enligt hvad af handlingarna syntes framgå, fortfarande syntes omhänderhafva
Karlstens bo, ansett sig böra göra underdånig framställning i nu
förevarande syfte, i sammanhang hvarmed ämbetet ansåge sig böra
meddela, att ämbetet den 6 mars 1906 till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västernorrlands län aflåtit skrifvelse med begäran, att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande måtte föranstalta om undersökning, huruvida
inom länet möjligen förvaltades kvarlåtenskap, som rätteligen utgjorde
danaarf, men om hvars tillvaro kungörelse i allmänna tidningarna ej
ägt rum och ämbetet fördenskull kundo antagas sakna kännedom.
Bih. till lliksd. Prof. 1201. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft. 6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 142.
Från Kung! Maj:ts befallningshafvande hade visserligen ännu icke till
ämbetet inberättats resultatet af den sålunda begärda undersökningen,
men ställde ämbetet för sin del utom allt tvifvel, att erhållen kunskap
om den ifrågasatta undersökningen föranledt Högberg att göra ifrågavarande
underdåniga framställning.
Med hänsyn till hvad advokatfiskalsämbetet sålunda anfört, har
ämbetet hemställt, att den gjorda ansökningen måtte lämnas utan nådigt
afseende. _ _ .
För den händelse emellertid ansökningen skulle vinna bifall,, föibehölle
sig advokatfiskalsämbetet medgifven aktoratsprovision å ej mindre
taxeringsvärdet å den i danaaefvet ingående fastigheten än äfven öfriga
delen af arfvet.
För min del anser jag sådana omständigheter föreligga, att kronan
skäligen bör frånträda sin rätt till ifrågavarande danaarf. Af de afgifna
vittnesmålen vill det synas, som skulle Karlstens yttersta vilja hafva vant,
att kvarlåtenskapen efter honom skulle tillfalla hustru Högberg ensam.
Sökandena hafva emellertid nu anhållit, att danaarfvet måtte dem emellan
lika fördelas. Vid sådant förhållande och med afseende jämväl å hvad i
ofvanberörda intyg vitsordats angående Kellgrens och Anna Lovisa
Näsholms förhållande till makarna Karlsten synes ett efterskänkande
af kronans rätt till dauaarfvet höra komma icke blott hustru Högberg
utan äfven Kellgren och Anna Lovisa Näsholm till godo.
Hvad angår kammaradvokatfiskalsämbetets anspråk på aktoratsprovision,
synes det mig icke vara ådagalagdt, att kännedom om ifrågavarande
danaarf vunnits genom någon advokatfiskalsämbetets åtgärd;
och torde därför dylik provision icke i förevarande fall böra tdlkomma
ambetet.»^^^^ goin erhållit detta ärende för förberedande behandling
till sig öfverlämnadt, hemställer,
att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
Stockholm den 14 maj 1907.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.