Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
1
N:o 119.
Ank. till lliksd. kansli den 7 maj 1907 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning af kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i det med staden Hälsingborg
träffade aftal i fråga om Skånska husarregementets förläggning.
(l;a U. A.)
1 en till Riksdagen den 19 sistlidne april aflåten proposition (n:o
168) har Kungl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt
utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen medgifva, att, därest i det med Hälsingborgs stad
träffade aftal om förläggning till staden af Skånska husarregementet
gjordes den ändring, att endast fem skvadroner af regementet dit förlädes,
de i Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1903, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande till staden Hälsingborg
af ifrågavarande regementes nuvarande kasernområde m. m., angifna
fastigheter finge till staden upplåtas under de förändrade villkor, som
betingades af stadsfullmäktiges i Hälsingborg beslut härom den 16
förenämnda april.
Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har beträffande
denna fråga till åberopade statsrådsprotokollet anfört följande:
»Vid 1904 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motion därom,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes efter utredning för Riksdagen framlägga förslag, om och
i hvad mån vårt kavalleri kunde jämnare fördelas, så att den i fredstid
uti Norrland förlagda kavalleristyrkan finge en af behofvet oafvisligen
påkallad förstärkning. Motionen hänvisades till Andra Kammarens
tillfälliga utskott n:o 5 och blef af utskottet tillstyrkt med den förändring,
att orden »en af behofvet oafvisligen påkallad förstärknings er
Bih.
till Riksd. Prot. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 79 Haft. (N:o 119.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
Kavallerikommitténs
utredning och
förslag.
sattes med orden »den af behofvet påkallade förstärkningen». Utskottets
hemställan blef af Andra Kammaren bifallen med 120 röster mot 62.
Ärendet öfverlämnades därefter till Första Kammaren, som hänvisade
detsamma till tillfälliga utskottet n:o 2. Utskottet yttrade i slutet af
sin motivering följande: »Då utskottet emellertid på grund af vid flera
tillfällen gjorda uttalanden från regeringens sida har all anledning att
antaga, det Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet fäst vid behofvet af
en förstärkning af den under fredstid i Norrland förlagda kavalleristyrkan
och således icke lärer underlåta att, om och när sådant anses
kunna och höra ske, därom framlägga förslag, anser utskottet en skrifvelse
i frågan till Kungl. Maj:t icke för närvarande vara påkallad».
Med anledning häraf hemställde utskottet, att Första Kammaren icke
måtte biträda det af Andra Kammaren i ärendet fattade beslut. Utskottets
hemställan segrade med 65 röster mot 39, hvilka afgåfvos för
Andra Kammarens beslut, dock med utelämnande af den därtill hörande
motiveringen.
Ehuru frågan genom kamrarnas skiljaktiga beslut sålunda förföll,
ansåg emellertid Kungl. Maj:t sig böra ägna densamma uppmärksamhet
och beslöt genom nådigt bref den 30 september 1904 och nådig generalorder
samma dag att ställa generalmajoren m. m. K. G. Bildt, dåvarande
öfvers tärna m. m. A. O. F. von Arbin och L. H. Ting sten samt öfversten
m. m. grefve E. C. G. Oxenstierna till chefens för landtförsvarsdepartementet
förfogande för att verkställa utredning angående behofvet
af ytterligare kavalleri i Norrland och sättet för fyllande af detta
behof.
De sålunda tillkallade sakkunnige — som i det följande torde få
benämnas kavallerikommittén — fullgjorde sitt uppdrag år 1905 och
öfverlämnade den 31 januari samma år till chefen för landtförsvarsdepartementet
»Utredning och förslag angående behofvet af ytterligare
kavalleri i Norrland». För hufvudinnehållet af detta betänkande anhåller
jag att nu få lämna redogörelse för att sedermera öfvergå till de öfver
detsamma infordrade och afgifna yttranden.
Kavallerikommittén framhåller inledningsvis, att numera funnes icke
fog för den åsikten, att Norrland i allmänhet samt särskilt öfre Norrland
— hvartill torde böra hänföras i främsta rummet Norrbotten, men äfven
Västerbotten och mellersta Norrland (Västernorrland—Jämtland) — skulle
utgöra mindre sannolika krigsskådeplatser än öfriga delar af vårt land.
Krigsskådeplatsen i Norrbotten kunde sägas äga en med öfriga sannolika
krigsskådeplatser åtminstone jämbördig betydelse. I vissa fall
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
3
kunde den blifva den viktigaste. Under sådana omständigheter framträdde
gifvetvis behofvet af kavalleri därstädes i ungefär enahanda grad
som i sydligare landsändar, förutsatt dock att förhållandena i de bygder,
som här afsåges, icke omöjliggjorde eller så godt som uteslöte användningen
af kavalleristyrkor, som kunde räknas i skvadroner och
regementen.
Efter en undersökning af terrängförhållandena i Norrland, särskild!
vägnätet och terrängen på sidan om vägförbindelserna — enskildheterna
häraf hafva icke införts uti det officiella betänkandet — gör kommittén
på anförda skäl gällande, att kavalleri redan under nuvarande förhållanden
sommartid såväl som vintertid funne vidsträckt användning i Norrbotten,
samt att odlingens utbredning och kommunikationernas utveckling i vårt nordligaste
län komme att framgent skapa vidgade områden och nya riktningar
för kavalleriets verksamhet.
I anslutning till detta uttalande tager kommittén under öfvervägande,
huruvida icke vid krigstillfälle Norrlands dragonregemente skulle
vara tillräckligt för lösandet af de kavalleristiska uppgifterna i öfre
Norrland, samt, i motsatt fall, huruvida icke det ytterligare behofvet af
kavalleri skulle kunna fyllas genom transport å järnväg från södra eller
mellersta Sverige. Båda dessa spörsmål besvaras af kommittén med
nej på följande hufvudsakliga grunder.
Norrlands dragonregemente vore icke och kunde icke anses vara
för ändamålet tillräckligt i betraktande af de stora områden, hvaröfver
ett i Norrbotten uppträdande kavalleri måste fördela sin verksamhet och
följaktligen äfven sina krafter, den utsträckta front, hvars åtminstone
viktigare tillgångar det måste iakttaga och om möjligt trygga, de många
riktningar, i hvilka spaningstjänsten måste bedrifvas och underrättelseväsendet
ordnas, samt de betydande afstånd, som krigsskådeplatserna
därstädes erbjöde. Därtill komme, att förhållandena vid krigstillfälle
kunde blifva sådana, att krigsledningen funne sig föranlåten att kvarlämna
Norrlands dragonregemente i Västerbotten.
Att vid krigsutbrott från södra eller mellersta Sverige transportera
kavalleri till mellersta och öfre Norrland vore en åtgärd, som genast
måste tillgripas, därest man icke redan i fredstid sörjt för tillgodoseendet
af det behof i fråga om detta truppslag, som under alla förhållanden
förefunnes därstädes från och med mobiliseringens första dag eller
till och med redan vid fara för krig. Men denna åtgärd, som redan i
och för sig, eller hvad själfva transporten vidkomme, vore eller kunde
vara förenad med afsevärda vanskligheter och allvarsamma olägenheter,
ledde näppeligen till det resultat, som därmed egentligen afsåges. Detta
4
Statsutskottets Utlåtande No 119.
gällde naturligen i främsta rummet Norrbotten. Genom att först vid
krigsutbrott transportera kavalleri till en så aflägset belägen krigsskådeplats
som vårt nordligaste län löpte man fara, att kavalleriet komme
för sent, samt att detsamma kunde komma fram i sådant tillstånd, att
det behöfde någon tid för att återhämta sina krafter, innan det kunde
anses operationsdugligt och redo att begynna en verksamhet, som redan
borde hafva tagit sin början. Därtill vore att märka, att det sålunda
transporterade kavalleriet komme att träda inför helt och hållet främmande
förhållanden i geografiskt, topografiskt och klimatiskt afseende,
förhållanden, med hvilka det alldeles icke vore förtroget, samt att detsamma
icke ägde någon bekantskap med eller kännedom om den krigsskådeplats,
hvarpå detsamma skulle uppträda. Åtgärden i fråga kunde
sålunda förfela och komme med all sannolikhet att förfela sitt syfte.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden kunde det behof af kavalleri,
som vid krigsutbrott gjorde sig gällande i Norrland, icke ses till
godo på ett tillfredsställande sätt, med mindre än att en såsom erforderlig
befunnen kavalleristyrka förlädes dit redan i fredstid samt därstädes
utbildades och öfvades. Just ur utbildningens synpunkt talade
många skäl, hvilka uti kommitténs betänkande närmare utvecklas, för
att det i Norrland nu befintliga kavalleriet redan i fredstid ökades, och att
denna ökning i främsta rummet komme Norrbotten till godo. Men det
funnes äfven starka skäl för att förlägga kavalleri till mellersta Norrland.
I fortsättningen af utredningen ägnar kommittén uppmärksamhet
åt rekrytering sförhållandena: möjligheten att rekrytera officerskadern,
underbefälskadern och den öfriga fast anställda (den meniga) personalen
samt tillgången på värnpliktige.
Hvad anginge möjligheten att rekrytera ett uti Norrbotten förlagdt
kavalleritruppförband, kunde man på grund af den hittills vunna erfarenheten
knappast säga, att officersvakanserna vid de norrländska
truppförbandeu, hvilkas officerskårer under det senaste årtiondet väsentligt
ökats, i vissa fall fördubblats, gåfve anledning till några större
farhågor beträffande rekryteringen af nämnda kårer. Rekryteringen af
de norrländska regementenas underofficerskårer hade hittills icke mött
några svårigheter. I kvalitativt afseende vore denna rekrytering beroende
af, huru rekryteringen af manskapspersonalen, korpralsgraden såväl
som den meniga personalen, komme att utfalla. I fråga om bedömandet
af utsikterna för anskaffning af manskapspersonal vid till Norrland
ytterligare förlagda kavalleritruppförband funnes icke något tillförlitligt
material att bygga på. För öfrigt hade volontäranskaffningsförhållandena,
särskilt vid infanteriet och kavalleriet, under de senaste åren icke be
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 119. o
funnit sig i det normala tillstånd, att man dåra! kunde för framtiden
draga några resultat med anspråk på giltighet. Om man jämförde antalet
effektiva och vakanta volontärnummer vid Norrlands dragonregemente
samt Skånska husar- och dragonregementena, kunde man icke
draga den slutsatsen, att det skulle blifva omöjligt eller förenad! med
större svårigheter än på många andra orter i vårt land att anskaffa
manskapspersonal för de ökade kavalleristyrkor, som det kunde ifrågakomma
att redan under fredstid förlägga i Norrland.
Folkmängdstillväxten inom sjätte arméfördelningsområdet under tioårsperioden
1893—1903, antalet lefvande födde mankön under tjuguårsperioden
1881—1901 samt antalet inskrifningsskyldiga under perioden
1894—1904 ställde utsikterna rörande den framtida tillgången på värnpliktige
inom nämnda område uti en icke alltför ogynnsam dager._ Den
för stärkandet af det norrländska kavalleriet erforderliga uttagmngen
af värnpliktige behöfde emellertid ökas endast efter hand, men det skulle
— såsom ett af kommittén uppgjordt förslag utvisar — vara möjligt
att inom sjätte arméfördelningsområdet genast uttaga värnpliktige till
två femskvadronregementen, utan att i någon afsevärd man minska uttagningen
för öfriga specialtruppslag och utan att minska infanteriregementenas
värnpliktskontingenter, förutom vid Västernorrlands regemente,
som för närvarande i jämförelse med de öfriga infanteriregementena
kunde sägas hafva ett till ungefär 100 man uppgående öfverskott af värnpliktige.
_ o
Sin mening angående de rekryteringsförhållanden, om hviika har
är fråga, sammanfattar kommittén sålunda: ’Den utredning, som nu
blifvit gjord, rörande möjligheten att rekrytera personalen, den fast anställda
såväl som den värnpliktiga, vid ytterligare till Norrland förlagda
kavalleritruppförband, synes icke böra verka alrådande i fråga om stäikandet
af det norrländska kavalleriet och därmed förenade organisationsåtgärder,
då nämligen dessa i öfrigt torde få betraktas såsom i militäriskt
afseende väl grundade och lör försvaret gagneliga.
Den frågan, med hvilken styrka kavalleriet i Norrlambborde i fredstid
ökas, försatt behofvet därstädes af detta truppslag skulle på ett efter
förhållandena tillfredsställande sätt varda tillgodosedt, besvarar kommittén
— som bestämdt gör gällande den åsikten, att kavalleriet i Norrland
borde redan i fredstid lörstärkas — uppå särskild! angifna skäl på
det sätt: , ,
att ökningen för Norrbotten borde utgöras af ett trupplörbanu,
motsvarande fem skvadroner, och för mellersta Norrland al ett lika stort
truppförband; samt .... i
att Norrbottens behof af kavalleri borde i främsta rummet ocli snarast
möjligt fyllas.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
I fråga om förläggandet af kavalleri redan i fredstid till mellersta
Norrland — där dock enligt kommitténs uppfattning behofvet af kavalleri
icke kunde anses så angeläget som i Norrbotten — var en af kommitténs
ledamöter, öfverste von Arbin, af skiljaktig mening. En sådan
förläggning syntes honom icke nödvändig, då enligt hans åsikt kavalleri
utan större svårighet kunde vid krigsutbrott transporteras från annan
del af landet till mellersta Norrland. ,
Sedan kommittén sålunda dels motiverat nödvändigheten af att stärka
kavalleriet i Norrland, dels angifvit den styrka, hvarmed detta ändamålsenligen
borde ske, öfvergår kommittén till den senare delen af uppdraget
eller sättet för fyllandet af det uppställda behofvet.
Visserligen kan det’, yttrar kommittén, Vid första påseende synas,
som om stärkandet af det norrländska kavalleriet enklast skulle kunna
åvägabringas genom att nyuppsätta de såsom erforderliga befunna kavalleritruppförbanden.
Denna utväg leder emellertid till väsentligen
ökade kostnader för statsverket. Då det dessutom näppeligen torde
kunna sägas, att en ökning af det svenska kavalleriet i dess helhet är
att räkna bland de försvarsangelägenheter, som i första rummet böra
tillgodoses, synes lösningen af frågan böra sökas uti en annan riktning’.
Utaf de öfriga sätt, som kunde tänkas komma i fråga för fyllande
af Norrlands behof af kavalleri, borde man, enligt kommitténs mening,
i främsta rummet taga i öfvervägande det, som afsåge en omreglering
af kavalleriets nuvarande förläggning. Härvid kommer kommittén till det
resultat, att stärkandet af det norrländska kavalleriet borde åvägabringas
genom att redan i fredstid förflytta viss styrka af de uti Skåne
förlagda tio-skvadronsregementena till Norrland. De fördelar, som därigenom
stode att vinna, vore vida öfvervägande därmed förenade olägenheter,
samt under vissa eventualiteter af sådan betydelse, att desamma
måste skattas synnerligen högt. Vid öfvervägande af hithörande förhållanden
ville kommittén förorda en sådan lösning af den norrländska
kavallerifrågan, att fem skvadroner af Skånska husarregementet förlädes
till Norrbotten, hvars behof af kavalleri borde i främsta rummet och
snarast möjligt ses till godo, samt att sedermera, i sinom tid, motsvarande
styrka af Skånska dragonregementet förflyttades till mellersta
Norrland.
För de åtgärder, som för sådant ändamål blefve erforderliga, lämnar
kommittén redogörelse äfvensom för därmed sammanhängande kostnader.
Det torde dock i detta sammanhang icke vara behöfligt att ingå
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
7
på hithörande enskildheter. Till desamma blifver det tillfälle att längre
fram återkomma.
Beträffande sättet att tillgodose Norrlands behof af kavalleri hafva,
under behandlingen af denna fråga, framställts förslag dels om förläggning
af en mindre styrka än ett vanligt regemente — och har därvid
i allmänhet afsetts två skvadroner — till Norrbotten, dels om anordnande
därstädes af en kavalleriskola eller s. k. skolskvadroner. Båda
dessa förslag upptager kommittén till granskning, men finner sig icke
kunna förorda någotdera.
Förläggning af endast två skvadroner till Norrland motsvarade nämligen
icke ändamålet, hvarjemte tungt afgörande skäl af organisativteknisk
art kunde anföras såväl mot förslaget att dit förflytta två skvadroner
från de skånska tio-skvadronsregementena, enär därigenom bestående
truppförbands utbildnings- och mobiliseringsförhållanden rubbades,
som mot förslaget att anordna en kavalleriskola, enär ur
andra synpunkter en sådan kommendering icke skulle fylla sitt ändamål.
Den till skolan kommenderade personalen kunde nämligen. icke
sägas vara i tillfredsställande grad förtrogen med förhållandena inom
den landsdel, där den skulle uppträda, förrän vid slutet af fullgjord
kommendering. En från samtliga kavalleriregementen sammandragen
skola, hvars hästar icke skulle vara att påräkna vid deras mobilisering,
komme att ur denna synpunkt medföra beaktansvärda olägenheter.
Öfver kavallerikommitténs utredning och förslag hafva yttranden
afgifvits af cheferna för Första och Sjätte arméfördelningarna, inspektören
för kavalleriet, chefen för generalstaben samt arméförvaltningen
å fortifikations-, intendents- och civila departementen.
Chefen för Första arméfördelningen, hvilkens yttrande är dagtecknadt
den 21 februari 1905, anser, att förläggandet af ett kavalleriregemente
till mellersta Norrland icke vore erforderligt, hufvudsakligen af det skäl
att det kavalleri, som därstädes kunde vara af nöden, utan svårighet
kunde vid krigsutbrott dit förflyttas från andra delar af landet.
Till Boden (Norrbotten) borde, enligt hans mening, icke förläggas
ett helt kavalleriregemente, utan endast ett detachement om två skvadroner,
närmast afsedt för samverkan med fästningens besättning och
för Norrbotten. Mot förläggandet af ett helt kavalleriregemente till
denna landsdel talade hufvudsakligen de svårigheter, som klimat och
terräng därstädes beredde kavalleriet. Fördelarna af en dylik anord
-
Chefen för
Första arméfördelningen.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
Chefen för
Sjätte arméfördelningen,
ning skulle dessutom icke uppväga olägenheterna af, att kavallerifördelningen
— den lrar hittills afsetts att sammansättas af Skånska husaroch
dragonregementena — såsom sådan upphörde att finnas till.
Under nuvarande förhållanden vore kommitténs förslag i fråga om den
fast anställda personalens och de värnpliktiges rekrytering så godt som
outförbart.
Chefen för Första arméfördelningen instämmer i kommitténs åsikt,
att det icke kunde vara lämpligt att tillgodose det af honom erkända
behofvet af två skvadroner i Boden genom att dit förlägga ett motsvarande
antal skolskvadroner. Däremot skulle det icke möta stora
svårigheter att till Boden kommendera en skvadron från hvartdera
Skånska husar- och dragonregementet. Dessa skvadroners hästar borde
ständigt kvarstå i Boden, men den fast anställda personalen ombytas
hvart annat år. De värnpliktige skulle årligen ditsändas från Skåne
för att vid ifrågavarande skvadroner fullgöra sin värnplikt. Det manskap,
som vid mobilisering vore erforderligt för att uppbringa skvadronerna
till fältstyrka, skulle efter en snabb samling i Skåne med järnväg
afsändas till Boden.
Slutligen framhåller chefen för Första arméfördelningen ändamålsenligheten
af att till stöd för kavalleriet i Norrbotten borde upprättas
en särskild spaningskår, samt att maskingevärsafdelningar borde tilldelas
det norrländska kavalleriet.
I sitt den 25 februari 1905 afgifna yttrande framhåller chefen för
Sjätte arméfördelningen, att förslaget att förlägga ett kavalleriregemente till
Norrbotten vore med hänsyn till försvaret i norr af stor vikt och väl
värdt att genomföras, om han än icke ansåge det beröra det enda eller
ens det viktigaste af Norrlands försvarsintressen, och om han än icke
kunde på kavalleriets verksamhet i Norrland ställa fullt så stora förväntningar,
som kommittén syntes göra.
Förslaget borde dock enligt hans åsikt helst hafva satts i samband
med upprättande af en spaningskår, hvartill han i underdånig skrifvelse
den 30 oktober 1904 afgifvit förslag, enär kavalleriet utan stöd af en
sådan kår saknade tillräcklig motståndskraft mot infanteri samt förmåga
att utanför vägarna genomföra spanings- och stridsuppgifter.
Arméfördelningschefen ansåge emellertid förslaget äfven utan en
dylik, kavalleriet kompletterande kår värdt att genomföras, men endast
under villkor, att det kunde ske, utan att det eftersträfvade krafttillskottet
vunnes på bekostnad af öfriga truppslags, i främsta rummet infanteriets,
mobilisering och förmåga att i krig på tillfredsställande sätt
Statsutskottets Utlåtande N;o 119.
9
fylla sina uppgifter. En undersökning af hithörande förhållanden hade
emellertid öfvertygat honom, att Sjätte arméfördelningens redan förut
svaga och otillräckliga rekryteringskällor, såväl i fråga om ail fast
anställd personal som framför allt i fråga om värnpliktige, icke för
närvarande medgåfve förslagets genomförande, därest icke på samma
gång anordningar kunde träffas för utjämnande af det underskott i tillgången
på värnpliktige, livilket redan nu förefunnes och hvithet, om
förslaget komme till genomförande, ytterligare stegrades.
Förslaget syntes honom därför förutsätta och betinga särskilda anordningar
för höjande af tillgången på utbildade värnpliktige inom första
uppbådet vid arméfördelningens infanteri — möjligen också vid något
af de andra truppslagen.
Behofvet af att förlägga ett kavalleriregemente till mellersta Norrland
syntes chefen för Sjätte arméfördelningen icke synnerligen trängande,
hvarförutom betingelser för förslagets genomförande inom den föreslagna
tidrymden icke syntes honom förefinnas.
Inspektören för kavalleriet afgaf sitt yttrande den 2 mars 1905. I
detsamma framhåller han, att honom bibragts den öfvertygelsen, att förläggandet
af ett kavalleritruppförband till Norrbotten vore för denna landsdels
lyckliga försvar af den allra största vikt och betydelse. Behofvet
af kavalleri vid operationer i Norrbotten syntes honom så stort, att ett
regemente under alla förhållanden ovillkorligen erfordrades därstädes.
Inspektören för kavalleriet gör i sammanhang härmed på anförda
skäl gällande, att intet till Norrbotten söderifrån vid mobiliseringstillfälle
upptransporteradt förband kunde ersätta ett därstädes förlagdt. Nödvändigheten
af i Norrbotten förlagdt och öfvadt kavalleri syntes honom
icke med fog kunna bestridas.
Förslaget att lösa frågan enbart genom bildandet af skolskvadroner
afstyrkos af kavalleriinspektören på ungefär enahanda skäl, som anförts
af kommittén. Deri principiellt enda råtta lösningen af frågan
syntes honom vara förläggandet till Norrbotten af ett inom sjätte arméfördelningsområdet,
så långt möjligt vore inom nyssnämnda landskap,
rekryteradt truppförband.
Efter att hafva undersökt de olägenheter och svårigheter, hvilka
enligt hans åsikt ovedersägligen vore förenade med förverkligandet af
den utaf honom eftersträfvare lösningen af den norrländska kavallerifrågan,
kommer inspektören för kavalleriet till det resultat, att till Norrbotten
borde förläggas ett kavalleriregemente om fem skvadroner, dock
endast under uttrycklig förutsättning att särskilda åtgärder vidtoges för
Bill. till Riksd. Prot. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 79 Raft. 2
Inspektören
för kavalleriet.
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
Chefen för
generalstaben.
att under alla förhållanden trygga regementets mobilisering i hvad anginge
möjligheten att hastigt försättas på krigsfot. Äfvenså borde
officerskårens rekrytering, volontärkaderns fulltalighet samt tillgången
på och urvalet af lämpliga värnpliktige betryggas.
Den föreslagna förflyttningen af ett regemente om fem skvadroner
till mellersta Norrland syntes inspektören för kavalleriet icke komma att
afsevärdt gagna det därmed afsedda ändamålet, hvarför lian icke kunde
biträda densamma. Han vore af den åsikten, att till skydd af vare sig
en längre kust- eller förbindelsesträcka vore kavalleriet ingalunda lämpadt,
så framt det icke tillfälligtvis befunne sig just på den hotade
platsen.. Genom denna förflyttning skulle för öfrigt kavallerifördelningen
minskas, så att den blefve för ringa för sitt ändamål. Mot den
föreslagna åtgärden talade äfven rekryteringsförhållandena i Norrland.
Icke heller kunde han, såsom under diskussionen i den norrländska
kavallerifrågan yrkats, tillstyrka en förflyttning af ett kavalleritruppförband
om fem skvadroner från Skåne till mellersta Sverige i stället för
till mellersta Norrland. Fördelarna af en sådan ändrad förläggning
skulle, nämligen mer än uppvägas af det förhållandet, att samöfning i
fredstid af de för den själfständiga kavallerienheten (kavallerifördelningen)
afsedda förbanden icke skulle låta sig göra.
Chefen för generalstaben säger uti sitt den 7 april 1905 afgifna
yttrande, bland annat, att han funne det helt naturligt, att den fullständiga
bristen vid vår landsgräns mot öster på för spauingstjänst
särskildt öfvad trupp framkallat tanken på en omgruppering till Norrbottens
. förmån af vårt i förhållande till landets utsträckning oproportionerligt
sammanhopade kavalleri. Utan ett i de nordliga gränsbygderna
fullt hemmastadt och för sin blifvande verksamhet särskildt utbildadt
organ för den strategiska spaningstjänsten befarade han ock,
att krigsledningen komme att vid början af ett fälttåg ställas inför
mycket vanskliga uppgifter.
Att kavalleri under stor del af året kunde motsvara de kraf, som
spaningstjänsten i dessa trakter uppställde, ville chefen för generalstaben
icke bestrida. 1 fråga om kavalleriets brukbarhet och taktiska
användning under den snörikaste perioden af den norrbottniska vintern
väntade dock så många problem på sin lösning, att han för det
dåvarande icke vågade tillråda en definitiv förflyttning af hela kavalleritruppförband
till de nordligaste gränstrakterna.
Ett slutgiltigt svar på dessa för hela landets värnande så viktiga
frågor syntes dock ej kunna vinnas, med mindre kavalleri under längre
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
11
tid i följd gåfves tillfälle att bedrifva fältmässiga öfningar inom området
öster om Lule älf. För detta ändamål stode icke annat medel
till buds än kommenderande på viss tid af kavalleri från sydligare
delar af Sverige till dessa trakter.
Förutsatt emellertid att under någon tid fortgående iakttagelse i
taktiskt hänseende skulle utfalla till förmån för en permanent förläggning
af kavalleri till Norrbotten, kvarstode dock svårigheter i organisativt
hänseende, hvilka endast genom anlitande af andra truppförbands
rekryteringsresurser kunde öfvervinnas. Man vore nödsakad att räkna
med ogynnsamma siffror och koncentrera ansträngningarna på att utfinna
medel af mera tillfällig art att det oaktadt under alla omständigheter
genomföra organisationen.
En hufvudfordran på ett gränskavalleri vore ständig beredskap att
omedelbart efter order utrycka med full fältstyrka. För att tillgodose
denna fordran framställer chefen för generalstaben förslag, hvarigenom
såväl densamma skulle kunna uppfyllas som hela regementets mobilisering
säkerställas under synnerligen ogynnsamma konjunkturer.
Sin åsikt beträffande förflyttning af ett kavalleriregemente till
Norrbotten sammanfattar generalstabschefen så, att en dylik förflyttning
hvarken ur organisations- eller mobiliseringssynpunkt kunde sägas vara
förenad med oöfvervinneliga svårigheter, men det oaktadt icke borde
sättas i verket, utan att vissa spörsmål rörande kavalleriets användning
och uppträdande i nordligaste delen af riket dessförinnan vunnit sin
lösning.
Beträffande förläggningen af kavalleri till mellersta Norrland säger
chefen för generalstaben, att det icke kunde förnekas, att en förflyttning
norrut af ännu en utaf de i Skåne förlagda kavalleribataljonerna
skulle främja kavalleriets användning i fält. Det vore nämligen genom
kavalleriets nuvarande ''koncentrering i sydligaste delen af riket förenadt
med stora svårigheter att i tid bringa detta truppslag i verksamhet,
där det bäst behöfdes.
En fred sförläggning inom mellersta Norrland ansåge han dock
dels vara alltför litet afpassad för det fall, att större kavalleristyrkor
behöfde koncentreras inom de känsligare landsdelarna söder om Dalälfven,
dels alltför hårdt drabba det ur rekryteringssynpunkt Bvagaste
arméfördelningsområdet. Eu förläggning längre söderut, exempelvis
till Falun, vore i så fall lämpligare.
Chefen för generalstaben kommer därför till den slutsatsen, att eu
permanent förläggning af ett kavalleriregemente till mellersta Norrland
vore hvarken i strategiskt hänseende tillräckligt motiverad eller ur
ekryteringssynpunkt tillrådlig.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
Arméförvalt
ningen.
Spaningskår
Norrbotten.
Arméförvaltning en ä intendents- och civila departementen har i skrifvelse
den 9 juni 1905 förklarat, att depar-tementen icke haft något att erinra
mot de beräkningar, som gjorts i kommitténs utredning, i hvad
dessa beräkningar berörde de af departementen förvaltade anslag.
Arméförv ältning en å fortifihationsdepartementet har i skrifvelse den
8 mars 1905 såsom sitt yttrande öfverlämnat ett den 6 mars samma
år af chefen för fortifikationen afgifvet utlåtande. Detta omfattar endast
den i kommitténs utredning och förslag berörda byggnadsfrågan,
beträffande hvilken nämnde chef gjort vissa erinringar.
Innan jag fortsätter med behandlingen af förslaget att förlägga
ytterligare kavalleri till Norrland, torde det tillåtas-mig att, så kort
sig göra låter, beröra ett annat förslag, som äger, åtminstone till en
viss grad, sammanhang med den norrländska kavallerifrågan, nämligen
eu af chefen för Sjätte arméfördelningen i skrifvelse den 31 oktober
1904 — således under den tid då kommitténs arbeten pågingo •— gjord
framställning angående uppsättandet af en särskild spaning skår, en
kombinerad hjulryttar- och skidlöpartrupp, i Norrbotten.
Denna framställning afsåg hufvudsakligen, att en spaningskår bestående
af bataljonsstab och två kompanier skulle uppsättas samt, sedan
Norrbottens regemente flyttat till Boden, förläggas å Notviken.
Hvardera kompaniet skulle, utom den fast anställda personalen, räkna
150 värnpliktige uttagna helst på frivillighetens väg inom femte och
sjätte arméfördelningsområdena bland uti skidlöpning och velocipedåkning
kunniga värnpliktige. Dessa skulle fullgöra sin tjänstgöring i en följd
och deras utbildningstid borde helst utsträckas''till 365 dagar. För att
städse eu del af kåren skulle vara tillfredsställande utbildad skulle de
värnpliktige inkallas i två omgångar, ena hälften på våren och andra
hälften på hösten. Den fast anställda personalen skulle uppföras på
en särskild stat, men endast för viss tid kommenderas till kåren och
kvarstå öfver stat vid egna regementen. Kåren skulle vintertiden
uppträda på skidor och sommartiden på velociped i ungefärlig öfverensstämmelse
med en liknande organisation i Norge. Förslagets genomförande
beräknades medföra en årlig kostnadsökning af i rundt tal
158,000 kronor, hvartill komme utgifter för utrustning, materiel in. m.
öfver denna framställning hafva yttranden infordrats från kavallerikommittén
samt från chefen för generalstaben.
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
13
Kommittén farm förslaget att organisera en spaningskår i Norrbotten
icke ändamålsenligt. Kåren kunde icke ersätta eller träda i
stället för kavalleri. Oafsedt den omständigheten, att åtskilliga viktiga
grenar af vägnätet i Norrbotten icke vore synnerligen gynnsamma för
velocipedåkning, vore hjulryttartruppen så godt som uteslutande bunden
vid de större vägarna, under det att kavalleri utbredde sin verksamhet
på sidan om vägförbindeiserna öfverallt, där icke terrängen såsom sådan
hide hinder i vägen, på samma gång som samverkan för spanings- och
stridsändamål mellan infanteri och kavalleri måste betraktas såsom vida
mera resultatrik och vida mera gagnande truppslagens gemensamma
uppträdande än den samverkan, som kunde åvägabringas mellan infanteri
och hjulryttartrupp. Hvad beträffade skidlöpartrupp såsom ersättare
för kavalleritrupp, så kunde en fullt tillfredsställande spaningstjänst
i Norrbotten under vanliga vintrar med normala snöförhållanden
åstadkommas endast af kavalleri och skidlöpartrupp i förening.
Behofvet af en med skidåkning väl förtrogen trupp ansåg kommittén
bättre kunna tillgodoses på annat sätt än genom den föreslagna
spaningskåren. På tal härom gaf kommittén uttryck åt den förhoppningen,
att, sedan tjänstgöringstiden för de värnpliktige vid infanteriet
utsträckts till 240 dagar, en väsentlig del af Norrbottens och äfven af
Västerbottens regementen skulle kunna uppträda såsom skidåkande
infanteri.
Mot den ifrågasatta spaningskårens organisation kunde enligt kommitténs
mening bland andra följande erinringar göras. Kåren ägde
icke sådan styrka, att den kunde fylla de kraf, som ställdes på densamma.
Ändamålsenligheten att för särskild skidlöpartjänst uttaga
värnpliktige så långt söderut som i Mälardalen vore icke ådagalagd.
Sammansättningen af befälskadern syntes icke äga önskvärd fasthet
och stadga; genom de två- eller treåriga kommenderingarna komme
kåren snarare att bära skolsystemets prägel än utgöra ett organiskt
truppförband. Kåren skulle enligt den föreslagna organisationen icke
komma att fylla sitt ändamål.
Kommittén ville visserligen icke förringa betydelsen af det syfte,
som funnes uttryckt i den af chefen för Sjätte arméfördelningen gjorda
framställningen om upprättandet af en spaningskår för Norrbotten, men
beträffande sättet för syftets förverkligande ansåge kommittén, att den
ändamålsenliga lösningen af denna fråga icke vore att finna på den väg,
som uti förslaget blifvit beträdd.
Chefen för generalstaben, hvilkens yttrande afgafs den 15 april 1905,
gör gällande, att man borde bortse från benämningarna »hjulryttartrupp»,
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
»skidlöpartrupp» och »spaningskår», hvilka syntes kunna föranleda missuppfattning
om organisationens egentliga syfte, och i stället lägga hufvudvikten
på .sträfvan att åstadkomma ett infanteri, färdigt att vid krigsutbrott
utrycka omedelbart efter därom erhållen order. Ett sådant infanteri
vore oundgängligen af behofvet påkalladt, vare sig kavalleri förflyttades
till Norrbotten eller icke. Chefen för generalstaben ville därför
tillstyrka uppsättandet af ett gränsinfanteri, ehuru med något annan
organisation än den chefen för Sjätte arméfördelningen föreslagit. Han
tillstyrkte sålunda uppsättandet af gränsinfanteri, i förvaltnings- och
utbildningsafseende underställdt Norrbottens regemente, med två fasta
kompanier, en årlig uttagning af 200 värnpliktige till tjänstgöring i en
följd samt kommendering söderifrån af en korpralskolekontingent af
100 menige jämte erforderligt befäl.
Det torde tillåtas mig att redan i detta sammanhang få uttala min
mening angående upprättandet af en särskild spaningskår för Norrbotten.
Den af chefen lör Sjätte arméfördelningen föreslagna organisationen
har afstyrkts såväl af kavallerikommittén som af chefen för generalstaben,
och detta på grund af såväl allmänt militära som organisativtekniska
grunder. De skäl, som kommittén utvecklat mot upprättandet
af den ifrågasatta spaningskåren, synas, sedan kommittén afgaf sitt utlåtande,
icke hafva förlorat i styrka utan fastmer vunnit i betydelse.
Till dessa torde kunna läggas, att Notviken icke synes vara lämpligt
såsom förläggningsort för den nya kåren. Det kasernetablissemang
(barackbyggnader), som finnes därstädes, kan svårligen komma till användning
för att bereda densamma inkvartering, hvarför ett nytt etablissemang
helt visst vore erforderligt.
I stället för en af kombinerad hjulryttar- och skidlöpartrupp bestående
spaningskår förordar chefen för generalstaben organiserandet
af ett särskildt gränsinfanteri. Det vill dock synas, som om denna organisation
hufvudsakligen icke vore något annat än en garnisonsförstärkning
åt Boden, något som tilläfventyrs kan komma att visa sig behöfligt,
då, såsom jag vid annat tillfälle framhållit, frågan om besättningstrupper
i Boden icke i samband med beslutet om därvarande fästningsanläggning
erhållit en tillfredsställande lösning. I sakens nuvarande
läge finner jag mig dock icke kunna göra framställning om några
åtgärder för upprättandet af någon gränsinfanteritrupp, synnerligast
som jag anser, att det syfte, som afses med såväl en särskild spaningskår
som särskildt gränsinfanteri i Norrbotten, bör vinnas på andra vägar
än de nu berörda. På grund häraf får jag såsom min mening fram
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
15
hålla, att ifrågavarande båda framställningar — i det skick de nu föreligga
— icke böra föranleda någon vidare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Sedan den tidpunkt, då förut omförmälda yttranden afgåfvos öfver Ytterligare
kavallerikommitténs utredning och förslag angående behofvet af ytter- inspektör?!
ligare kavalleri i Norrland, hafva omkring två år gått till ända. Under för kavalleriet
tiden har studiet af de militära förhållandena i denna landsdel, särskildt generaii
öfre Norrland, fortgått samt nya erfarenheter och rön i fråga om staben.
dem vunnits. Med anledning häraf anmodade jag i skrifvelse den 25
sistlidne mars inspektören för kavalleriet och chefen för generalstaben
att snarast möjligt inkomma med yttranden, huruvida några nya omständigheter
tilikommit, som vore ägnade att ytterligare belysa spörsmålet
angående ifrågavarande behof och dess fyllande.
I skrifvelse den 30 mars 1907 anför inspektören för kavalleriet, att
några erfarenheter och rön under tiden, sedan hans underdåniga yttrande
den 2 mars 1905 afgafs, ej vunnits, hvilka i någon mån rubbat
hans i detsamma uttalade åsikter. Däremot hade iakttagelserna från
vinterfältöfningarna åren 1905 och 1906 i Norrland, såsom äfven framhållits
i den underdåniga rapporten öfver 1906 års fältöfning, ytterligare
styrkt inspektören för kavalleriet i hans uppfattning. Genom
dessa fältöfningar i förening med den erfarenhet, som hittills vunnits
vid Norrlands dragonregemente, torde det, säger nämnda inspektör,
vara ådagalagdt, att ett i Norrbotten särskildt vintertiden opererande
kavalleri, för att från början kunna vara fullt förtroget med de alldeles
säregna förhållanden och uppgifter, hvilka där komme att möta detsamma,
redan i fredstid borde vara förlagdt inom denna del af vårt
land. Lika visst vore också, att vårt kavalleri, under denna förutsättning
och om det rätt öfvades och rätt användes, kunde göra hären
under ett fälttåg i Norrland samma nytta som någonsin eljest.
Chefen för generalstaben framhåller i sitt yttrande, som är dagtecknadt
den 4 april 1907, att afsaknaden af kavalleritrupp, i fredstid
förlagd till Norrbotten, vore så betänklig, att åtgärder syntes honom
böra, så snart ske kunde, vidtagas för aflijälpandet af denna brist.
Han erinrar emellertid därom, att förutvarande chefen för generalstaben,
enligt hans under år 1905 afgifna, förut omförmälda yttrande, hyst
vissa betänkligheter mot att redan då taga steget fullt ut och tillstyrka
öfverförandet till Norrbotten af ett kavalleritruppförband från annan
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
del af landet. Det ansågs nämligen, att vissa spörsmål rörande kavalleriets
användning och uppträdande i nordligaste delen af riket borde
före beslutet om öfverflyttningen vinna sin lösning. Det gällde därför
nu att tillse, i hvad mån dessa spörsmål blifvit under de senaste åren
lösta. I fråga härom yttrar chefen för generalstaben hufvudsakligen
följande.
Hvad först anginge kavalleriets brukbarhet och taktiska användning
under den snörikaste perioden af den norrländska vintern, torde denna
fråga numera vara så utredd, att den ej längre kunde åberopas såsom
skäl emot en omgruppering af kavalleriet, hvilken betingades af hänsyn
till en ändamålsenlig plan för rikets försvar i dess helhet. Hvad
den personliga utrustningen beträffade, hade, alltsedan Norrlands dragonregemente
förlädes till Umeå, omfattande försök pågått vid regementets
vinterskolor, hvilka resulterat uti utfärdade bestämmelser för såväl
vanlig som förstärkt vinterutrustning. Jämväl frågan om ett kavalleriregementes
fordonsutrustning för vinterfälttåg hade numera vunnit sin
fullständiga lösning, och möjligheten att framföra olika truppslags
trängfordon vintertid kunde efter på senaste tid utförda körförsök
beräknas varda ytterligare ökad. På grund af det nu anförda funnes,
enligt chefens för generalstaben mening, intet hinder ur utrustningsfrågans
synpunkt för förläggning till Norrbotten af ett kavalleritruppförband.
I fråga om utsikterna att rekrytera den fast anställda personalen samt
hvad anginge värnpliktstillgängen vid och mobiliseringen af de nu befintliga
truppförband, hvilka erhölle sina värnpliktiga från landets nordligaste
delar, framhåller chefen för generalstaben, att ur dessa synpunkter syntes
hinder icke behöfva förefinnas för uppsättandet af eu kavalleribataljon
i Norrbotten. Den minskning af beväringstillgången, som de båda
nordligaste infanteriregementena måste vidkännas genom en sådan åtgärd,
behöfde icke, enligt hvad chefen för generalstaben i särskild skrifvelse
gör gällande, äfventyra dessa regementens mobilisering. Enligt
erfarenheten hade värnpliktskontingenterna inom Sjätte arméfördelningen
ständigt ökats, och denna omständighet hade föranledt chefen för
nämnda arméfördelning att påkalla särskilda åtgärders vidtagande för
truppens inkvartering. Under den i betraktande af folkmängdssiffrans
tillväxt sannolika förutsättningen af en tillsvidare jämnt fortskridande
ökning af antalet värnpliktsrekryter skulle detta efter sju års förlopp
vid Norrbottens och Västerbottens regementen uppgå till öfver 1,600
man.
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
17
Af det anförda torde framgå, att ett verkligt behof af att stärka
kavalleriet i Norrland förefinnes. Iugen af de myndigheter, som yttrat
sig i frågan, bestrider detta behof, hvad öfre Norrland angår. I likhet
med kavallerikommittén hålla såväl chefen för generalstaben som inspektören
för kavalleriet före, att en kavalleristyrka om fem skvadroner
bör förläggas till Norrbotten. Chefen för Första arméfördelningen
gör gällande, att två skvadroner skulle vara för ändamålet tillräckliga,
under det att chefen för Sjätte arméfördelningen finner förslaget att
förlägga ett kavalleriregemente till Norrbotten vara med hänsyn till
försvaret i norr af stor vikt och väl värdt att genomföras.
Den, som på ort och ställe studerar försvaret i Norrbotten, gör
sig förtrogen med därpå inverkande förhållanden samt anställer beräkningar
öfver den kavalleristyrka, som vid ett mot denna landsdel
riktadt anfall från krigets första dag därstädes bör finnas till förfogande,
torde näppeligen komma till något annat resultat, än att fem skvadroner
äro den minsta styrka, som kan tillgodose behofvet af ifrågavarande
truppslag. Det kust- och gränsområde, öfver hvilket kavalleriet
måste utöfva sin spanande verksamhet, är af så stor utsträckning,
och de hufvudriktningar med tillhörande sidovägar, i hvilka det måste
utsända sina spaningsdetachement och patruller, så många, att ett
kavalleritrupp förband om fem skvadroner är mer än väl behöfligt för
att fylla denna uppgift samt för att bestrida den kavalleristiska tjänst,
som erfordras vid Boden och i dess närmaste omgifningar. Kavallerikommittén
yttrar härom, att, om man toge i betraktande den norrbottniska
krigsskådeplatsens storlek, antalet af de riktningar, i hvilka spaning
borde utföras och underrättelseväsendet ordnas, mångfalden af de
uppgifter, som härflöte ur dessa omständigheter, och de kraf, som
verkliga krigsoperationer skulle komma att framställa, kunde man vid
bedömande af behofvet af kavalleri i Norrbotten icke sätta styrkan
lägre än den, som kommittén angifvit, nämligen ett kavalleritruppförband,
motsvarande ett fem-skvadronsregemente.
Att det i Norrbotten vid krigstillfälle erforderliga kavalleritrupplorbandet
bör i fredstid därstädes vara ständigt förlagdt, därför tala synnerligen
starka skäl. I annat fall finnes detsamma icke till hands, när
det verkligen beliöfves, hvartill kommer att kavalleriet, för att såväl
sommar- som vintertid kunna fylla sin uppgift vid krigföring i Norrbotten,
bör där vara utbildadt, så att det är fullt förtroget med där
rådande säregna förhållanden. Liknande åsikt framhålles med skärpa
af inspektören för kavalleriet i hans förutnämnda skrifvelse den 30 mars
1907, enligt hvilken han anser det vara ådagalagdt, att ett i Norrbotten
Bih. till Rikscl. Prof. 1907. 4 Sami. / Afd. 79 Raft. 3
Departementschefens
yttrande.
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
särskild! vintertiden opererande kavalleri bör redan i fredstid vara därstädes
förlagdt.
Återstår således den frågan, huruvida de uttalade farhågorna beträffande
möjligheten att rekrytera ett till Norrbotten förlagdt kavalleriregemente
äro grundade eller icke. Beträffande detta viktiga spörsmål
har chefen för Sjätte arméfördelningen i sitt den 20 februari 1905 afgifna
yttrande gjort gällande, att rekryteringskällorna inom denna arméfördelning
vore svaga och otillräckliga, samt att det af kavallerikommittén
framställda förslaget att förlägga ett kavalleriregemente till
Norrbotten vore värdt att genomföras endast under villkor, att det
kunde ske, utan att det eftersträfvade krafttillskottet vunnes på bekostnad
af öfriga truppslags, i främsta rummet infanteriets, mobilisering
och förmåga att i krig på tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter.
Kavallerikommittén hade nämligen, såsom redan framhållits, icke funnit
rekryteringsförhållandena erbjuda några särskilda svårigheter, och dåvarande
chefen för generalstaben ansåg enligt sitt den 7 april 1905
afgifna yttrande, att dessa svårigheter vore öfverkomliga. Nuvarande
chefen för generalstaben finner utsikterna att med volontärer och värnpliktige
rekrytera ett till Norrbotten förlagdt kavalleritruppförband alldeles
icke mörka.
De åsikter, som kavallerikommittén i denna fråga uttalat beträffande
rekryteringsförhållandena och värnpliktstillgången, hafva hittills
icke jäfvats af erfarenheten, hvadan svårigheter att rekrytera personalen,
den fast anställda såväl som den värnpliktiga, sålunda rättvisligen
icke torde böra eller kunna åberopas såsom skäl mot att stärka
kavalleriet i öfre Norrland genom att till Norrbotten förlägga en styrka
af ett regemente om fem skvadroner. Denna åtgärd synes vara i
militäriskt afseende väl grundad och för försvaret i dess helhet gagnelig.
Det är emellertid icke nu fråga om att omedelbart framställa förslag
angående förläggning till Norrbotten af ett kavalleritruppförband om
fem skvadroner, hvilken styrka, enligt hvad kavallerikommittén föreslagit,
skulle tagas ur Skånska husarregementet, utan saken gäller närmast
att bereda möjlighet till en sådan åtgärd genom ändring uti det aftal
(Bil. I), som i september 1903 träffades mellan Kungl. Maj:t och Kronan
samt Hälsingborgs stad angående upplåtelse af mark för Skånska husarregementets
nya kavallerietablissemang.
Enligt skrifvelse den 20 maj 1903 har Riksdagen, på framställning
af Kungl. Maj:t, medgifvit, att ej mindre det kronan tillhöriga
område, 885,000 kvadratfot, omfattande kvarteren Achilles, Morpheus,
Statsutskottets Utlåtande N:o 119. -1J
Cvbele, Iris, Perseus och Aeolus med däremellan befintlig och enligt
uppgjord stadsplan för gator afsedd mark samt därå uppförda kasernbyggnader
inom Hälsingborgs stad, än äfven Skånska husarregementets
nuvarande exercisfält och skjutbaneområde, eller hemmansdelen 12»
mantal n:r 6 Kaus i Luggude härad om tillhopa 50 hektar 6 ar 10
kvadratmeter, finge på de af Hälsingborgs. stadsfullmäktige enligt beslut
den 3 mars samma år erbjudna villkor till staden öfverlåtas, så snart
nytt kasernetablissemang för nämnda regemente blifvit uppfördt och till
regementet öfverlämnadt samt det nuvarande kasernetablissemanget
blifvit fullständigt utrymdt.
A andra sidan hade staden förbundit sig att till staten upplåta med
äganderätt det i punkt 1 af förenämnda aftal omförmälda område af omkring
174 hektar och med nyttjanderätt det i punkt 2 angifna området
samt att därjämte betala kontant 900,000 kronor. I öfverensstämmelse
härmed blef aftal med staden träffadt under den förutsättning, att ett för
nämnda regemente i dess helhet afsedt etablissemang blefve förlagd t till
Hälsingborgs stad. Ändring däri torde icke kunna ske, med mindre öfverenskommelse
med staden träffas därom. Men då aftalet i fråga kommit
till stånd på grund af Kungl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma
beslut, lärer detsamma ej heller kunna ändras utan Riksdagens hörande.
I betraktande jämväl af hvad i öfrigt förekommit, sedan aftalet med
Hälsingborg träffades, torde frågan om Skånska husarregementets förläggning
ånyo böra göras till föremal för framställning hos Riksdagen.
Genom nådigt bref den 28 september 1906 bemyndigade Kungl.
Maj:t arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet att med staden
Hälsingborg, under vissa angifna förutsättningar, inleda underhandlingar
om sådan ändring af det med stadsfullmäktige i nämnda stad ingångna
aftal angående Skånska husarregementets förläggande till staden, att
aftalet skulle äga bestånd, äfven om endast fem skvadroner kavalleri
komme att till staden förläggas. De med anledning häraf inledda underhandlingarna
ledde icke till något resultat, men förklarade sig stadsfullmäktige
i skrifvelse den 7 mars 1907 gilla ett af stadens kasernkommitté
i ärendet den 7 februari samma år till arméförvaltningen afgifvet
yttrande med däri framställda villkor och erbjudanden.
I eu den 10 denna månad till landtförsvarsdepartementet inkommen
underdånig skrifvelse har arméförvaltningen, därest Kungl. Maj .t skulle
besluta ändring i förutsättningen för berörda aftal, tillstyrkt ändring
af punkterna 7 och 8 i aftalet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
Nytt aftalmed
Hälsingborgs
stad.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
stadsfullmäktiges omförmälda beslut. Därutöfver både stadsfullmäktige
i sm förutnämnda skrifvelse den 7 mars 1907 för medgifvande till den
ändrade förutsättningen för det gällande aftalet framställt andra villkor,
hvilka. dock armeförvaltningen, som meddelat sig med stadens kasernkommitterade,
hade anledning antaga ej skulle komma att utgöra hinder
för en öfverenskommelse.
Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 16 innevarande april förent?
till deras pröfning ett af arméförvaltningen med stöd af de förda
underhandlingarna upprättadt förslag, enligt hvilket, med bibehållande
åt ofnga bestämmelser i nu gällande aftal, punkterna 7 och 8 af detsamma
skulle erhålla följande förändrade lydelse:
7:o.
•
»Staden skall till kronan erlägga ett kontant belopp af 450,000
''ronor, hvilken summa skall utgå oafkortad utan hänsyn till hvad det
nya kasernetablissemanget för de till Hälsingborg förlagda fem skvadionerna
af regementet kommer att kosta i uppförande.
Då staden till kronan kontraktsenligt redan inbetalat 500,000
kronor, skall, kronan till staden genast återbära 50,000 kronor jämte
4. procent årlig ränta därå från den 30 december 1904, till dess betalning
sker.
8:o.
Det nuvarande exercisfältet och skjutbanan skola af kronan genast
utan kostnad till staden öfverlämnas med full äganderätt och fria från
inteckningar, mot det att staden, utan hinder af den mellan Kungl.
arméförvaltningen och staden den 18 och 21 februari 1905 träffade
öfverenskommelse angående tiden för det nya öfningsfältets öfverlämnande
till kronan, genast ställer detta fält till kronans disposition. Så
snart det nya kasernetablissemanget blifvit fullt färdigt och regementet
dit inflyttat samt det nuvarande etablissemanget hunnit fullständigt
utrymmas, dock sist före utgången af år 1911, för så vidt icke strejk
eller lockout skulle omöjliggöra det nya etablissemangets fullbordande
inom. denna tid, öfverlåter kronan kostnadsfritt till staden det nuvarande
etablissemanget jämte kaserntomten med full äganderätt ochgravationsfritt.»
Omförmälda öfverenskommelse af den 18 och 21 februari 1905 mellan
arméförvaltningen, och staden torde få biläggas detta protokoll (Bil. II.).
Stadsfullmäktige hafva, enligt hvad protokollet vid sammanträdet
innevarande månad utvisar, godkänt arméförvaltningens förslag
med den ändring likväl, att däri föreskrifven ränta å det belopp, 50,000
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
21
kronor, som staden skulle äga återbekomma, beräknades efter fem procent
årligen från den 7 juli 1904 eller den dag, då första afbetalningen å
det kontanta belopp, staden skulle erlägga, verkställdes; att tiden för
afträdandet af vissa mindre områden utaf den mark, staden skulle öfverlämna
till kronan, måtte med hänsyn till nu gällande arrendeaftal och erforderlig
expropriation af en del däraf något framskjutas; samt att kronans
åtagande enligt punkt 9 af kontraktet att på stadens bekostnad
verkställa expropriation af mark utsträcktes äfven till fast egendom,
belägen inom det »s. k. farlighetsområdet».
Arméförvaltningen har ansett sig böra tillstyrka antagandet af
stadsfullmäktiges sålunda slutligen föreliggande anbud; och anser jag
för min del ej heller, att den af stadsfullmäktige föreslagna ändringen
bör utgöra hinder för slutlig uppgörelse med staden.
Enligt senast gjorda beräkningar, sådana de bifogats arméförvaltningens
ofvanberörda skrifvelse, skulle ett kasernetablissemang för fem
skvadroner i Hälsingborg kosta 1,440,000 kronor samt ett lika stort
etablissemang i Boden 1,955,000 kronor, (däraf 300,000 kronor till officersbyggnader),
eller tillsammans 3,395,000 kronor. Då Riksdagen år
1902 till kasernbyggnader för Skånska husarregementet beviljade
1,347,000 kronor, och då enligt den ofvan föreslagna ändringen i aftalet
med Hälsingborgs stad endast 450,000 kronor skulle erhållas från
staden, finnas sålunda till förfogande för uppförande af ifrågavarande
båda kasernetablissemang 1,797,000 kronor, hvadan ytterligare ett anslagsbelopp
af (3,395,000 — 1,797,000 =) 1,598,000 kronor skulle erfordras.
Såsom redan är antydt ingå uti detta belopp 300,000 kronor
till officersb}rggnader.
En förflyttning af fem skvadroner ur Skånska husarregementet till
Norrbotten skulle i sinom tid föranleda regementets delning i två regementen
om fem skvadroner, hvarigenom, enligt hvad kavallerikommittén
beräknat, en årlig kostnadsökning af 30,600 kronor skulle uppstå.
Dessa utgiftsbelopp må väl i och för sig anses vara betydande.
Men genom den nu ifrågasatta åtgärden att, när tidpunkten är inne,
förflytta fem skvadroner ur Skånska husarregementet till Norrbotten,
fylles ett högst afsevärdt försvarsbehof. Att tillgodose detta genom att
nyuppsätta kavalleri i Norrbotten kornme gifvetvis att medföra ännu
större kostnader än hvad den nu föreslagna, enligt min uppfattning ur
försvarssynpunkt synnerligen väl grundade omgrupperingen af kavalleriet
föranleder.
Aproxiiaativa
kostnader.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
Departe
mentschefens
hemställan.
Såsom redan framhållits, föreligger icke nu fråga om omedelbar
förflyttning af fem skvadroner ur Skånska husarregementet till Norrbotten,
utan endast om beredande af möjlighet därtill genom ändring
uti aftalet med Hälsingborgs stad. Den nya öfverenskommelsen, som
vunnits genom ömsesidigt tillmötesgående, synes vara fotad på sådana
grunder, att den väl må vara förtjänt af att vinna godkännande. För
staden måste det anses såsom synnerligen fördelaktigt att omedelbart
komma i besittning af det nuvarande exercisfältet och skjutbanan, och
för staten blifver det möjligt att utan uppsättning af nytt truppförband
tillgodose ett högeligen viktigt försvarsändamål.
De kontanta medel, som af Hälsingborgs stad inlevererats till
arméförvaltningens kassa, innestå, enligt hvad arméförvaltningen i skrifvelse
den 18 nästlidne mars meddelat, för närvarande i likhet med
andra statsmedel i Sveriges riksbank. Beträffande det räntebelopp,
som staden jämlikt förslaget till ändradt aftal skulle erhålla å de 50,000
kronor, som skulle återbetalas till staden, synes det lämpligen kunna
utgå af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar, som därtill lämna tillgång.
Frågan om expropriation af mark belägen inom det »s. k. farlighetsoinrådet)),
hvarmed torde afses i punkt 2 af nu gällande kontrakt
omförmälda område, lärer, på särskild framställning, böra af Kung!.
Maj:t pröfvas enligt kung!, förordningen den 14 april 1866, angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Utan att för närvarande inlåta sig på frågan om den lämpligaste
förläggningsorten för ifrågavarande fem skvadroner af Skånska husarregementet
har utskottet emellertid ansett sig böra tillstyrka bifall till
hvad Kungl. Maj:t i propositionen föreslagit.
Utskottet får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
varda af Riksdagen bifallen.
Stockholm den 7 maj 1907.
På statsutskottets vägnar:
HUtiO TAMM.
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
‘t
Bil. /.
Aftal
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Hälsingborgs stad angående
upplåtelse af mark för Kungl. Skånska husarregementets
nya kasernetablissemang in. in.
Sedan Kungl. Maj:t genom härvid i afskrift bifogade nådiga bref
den 17. juni 1903 — med godkännande af ett utaf Hälsingborgs.stadsfullmäktige,
enligt beslut den 3. mars samma år, under förutsättning att
ett för Kungl. Skånska husarregementet i dess helhet afsedt etablissemang
blefve till Hälsingborgs stad förlagdt, gjordt erbjudande om upplåtelse
af mark m. m. för samma etablissemang, jämte skjutbana och
öfningsfält — bemyndigat Kungl. arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
att i enlighet med uppgjordt förslagskontrakt sluta aftal
med stadsfullmäktige, har mellan kungl. armeförvaltningen, å ena
sidan, samt Hälsingborgs stad genom dess stadsfullmäktige, å andra
sidan, träffats följande öfverenskommelse:
l:o.
■N •
Hälsingborgs stad upplåter med full äganderätt, gravations- och
kostnadsfritt till kronan det å bifogade karta med röd linje omslutna
området, innehållande i areal omkring 174 hektar. Den del af detta
område, som skall användas till tomt för kasernetablissemanget, samt
så stort område invid Gyhults anhaltstation a västkustbanan, som eifordras
till aflastnings- och upplagsplats för byggnadsmaterialier, äfvensom
mark för anläggning af väg från anhaltsstationen till byggnadsplatsen
skall till kronan afträdas, da sadant erfordras. Den återstående
delen af marken skall, fri från byggnader, afträdas den 14 mars 1905;
dock skall densamma senast under år 1904 genom stadens försorg och
på dess bekostnad igensås med gräs för att vid afträdandet vara
lämplig till exercisplats.
±o.
Den å kartan med fulldragen blå linje omslutna marken, till hvilken
staden eller dess rättsinnehafvare bibehåller ägande- och brukningsrätten,
24 Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
skall på det sätt få af Kronan disponeras att, då sådant af vederbörande
militära myndigheter anses erforderligt, densamma skall helt och hållet
utrymmas, på det att regementets skjutöfningar må kunna i riktning mot
detta område obehindradt äga rum. De byggnader, som äro belägna därinom,
skall staden vara skyldig att borttaga, så snart detta påfordras.
A de tider af året, då markens beträdande icke förorsakar skada å där
växande gröda, skall området stå till regementets förfogande för äfven
andra öfningar.
3:o.
Staden medgifver, att den emellan det i mom. 1 omförmälda exercisfältets
östra gräns och den s. k. Bergavägen belägna, 25 meter breda
jordremsan icke må bebyggas utan endast användas till vägens utvidgning.
Till säkerhet för denna servitutsrätt äfvensom för beståndet af den
Kronan tillförsäkrade rätt öfver det i mom. 2 omförmälda området, förbinder
sig staden att uti ifrågavarande jordområden förskaffa Kronan inteckning,
gällande framför alla andra områdena möjligen vidhäftande
gravationer.
4:o.
Regementets kallbadhus får förblifva på dess nuvarande plats med
fritt tillträde till detsamma, intill dess staden kan anskaffa annan plats
för dylikt badhus, närmare det blifvande kasernetablissemanget.
5:o.
Staden skall ett år efter därom framställd begäran hafva kostnadsfritt
för Kronan till etablissemangets gräns framdragit ledningar för
vatten, aflopp och gasbelysning samt vara skyldig att tillhandahålla
regementet vatten och gas till pris i enlighet med stadens för förbrukning
däraf gällande taxa.
6:o.
Staden förbehalles rätt att å det område, som af staden upplåtes
till Kronan, framdraga underjordiska ledningar för vatten, aflopp och belysning;
. dock att sådana arbeten må ske endast på sådant sätt och å
sådana tider, som med hänsyn till undvikande af hinder och olägenheter
för regementet och dess öfningar kunna med Kronan öfverenskommas.
Statsutskottets Utlåtande N:u 119.
25
7:o.
Staden förbinder sig att till Kronan kontant betala:
inom utgången af år 1903 ett belopp af tvåhundratusen kronor;
inom utgången af år 1904 ytterligare trehundratusen kronor: samt
inom utgången af år 1905 ytterligare fyrahundratusen kronor;
dock att livad beträffar sistnämnda utbetalning staden må vara berättigad
dels att innehålla beloppet, intill dess staden aftalsenligt fått
emottaga den fasta egendom, som Kronan, enligt hvad i nästföljande
punkt bestämmes, skall till staden upplåta, om detta icke skett före utgången
af år 1905,
dels ock att å beloppet åtnjuta afdrag med den summa, hvarmed
kostnaden för uppförandet af det nya kasernetablissemanget kan komma
att understiga 2,247,000 kronor, därvid emellertid staden förbinder sig
att godkänna den kostnadsuppgift, som af kungl. arméförvaltningen
lämnas.
8:o.
Så snart det nya kasernetablissemanget blifvit fullt färdigt och regementet
dit inflyttat, samt det nuvarande kasernetablissemanget hunnit
fullständigt utrymmas, öfverlåter Kronan kostnadsfritt till Hälsingborgs
stad-detta senare etablissemang jämte kaserntomten samt det nuvarande
exercisfältet och skjutbanan, allt med full äganderätt och fritt från inteckningar.
9:o.
Därest staden ej genom godvillig öfverenskommelse med vederbörande
jordägare kan förvärfva den mark, som skall till Kronan med
full äganderätt öfverlämnas, utan detta område till större eller mindre
del måste af Kronan exproprieras, skall staden godtgöra Kronan alla
kostnader såväl för markens inlösande som för expropriationsmålets
utförande.
10:o.
Nödiga åtkomsthandlingar för vinnande af lagfart skola af staden
tillhandahållas Kronan, i hvad angår den under mom. l:o här ofvan
omförmälda mark, samt af Kronan öfverlämnas till staden, beträffande
den under mom. 8:o angifna fasta egendom.
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 79 Hlift.
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
Kostnaderna för lagfarts vinnande bestridas af den, som marken
äger. Staden åligger att bestrida kostnaderna för erhållande af de
under mom. 3:o omförmälda inteckningar.
Af denna upplåtelsehandling äro två exemplar upprättade, af hvilka
kungl. arméförvaltningen samt Hälsingborgs stad erhållit hvar sitt.
Stockholm den 30. september 1903.
G. C:SON BERGMAN.
Ludv. W:son Munthe.
Axel Göransson.
Hälsingborg den 22 september 1903.
På stadsfullmäktiges i Hälsingborg vägnar:
N. PERSSON.
K. E. Norssell.
Vice ordförandens för stadsfullmäktige i Hälsingborg, herr konsuln
och kommendören N. Perssons egenhändiga namnteckning bevittnas
Frans Olsson.
A. Gren.
Statsutskottets Utlåtande N:o 119.
27
Bil. 11.
Till kungl. arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet.
Sedan I uti skrifvelse den 18 i denna månad till stadsfullmäktige
hafveri tillkännagifvit, att det område, som jämlikt punkten 1. i det
mellan Eder å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar samt stadsfullmäktige
i Hälsingborg den 22. och 30. september 1903 upprättade avtalet
angående upplåtelse af mark för Kungl. Skånska husarregementets
nya kasernetablissement m. m. skulle, fritt från byggnader, af staden
till kronan afträdas den 14. nästkommande mars, till följd af kasernbyggnadsarbetenas
försenande ännu icke är för kronan behöfligt,
samt föreslagit,
att med vidtagandet af åtgärder för denna områdesdels befriande
från därå befintliga byggnader måtte tillsvidare anstå samt att tiden
för densammas afträdande till kronan i från byggnader befriadt skick
i stället bestämmas till den 14. mars ett år efter det kungl. arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet därom underrättat stadsfullmäktige
;
få stadsfullmäktige härmed förklara, att stadsfullmäktige utan att
därmed hafva afhändt sig någon på kontraktet grundad rätt icke hafva
något att anmärka emot föreslagna ändringen.
Hälsingborg den 21 februari 1905.
På stadsfullmäktiges vägnar:
OSCAR TRAPP.
K. E. Norrsell.