Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1907, kl. 4,15 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om
ändring af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

Uti en inom Andra Kammaren af herr E. Bäf afgifven och till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 184, i hvilken motions syfte herr
Carl Johansson i Aflösa instämt, har motionären hemställt, att Riksdagen
måtte såsom hvilande antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 60,
65 och 75 riksdagsordningen:

§ 60.

Kär ärende — — — — — därom tillåtas. Omröstningen skall ske
öppet och medelst namnupprop. Befinnas i mål, där blott enkel pluralitet
erfordras, de afgifna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill
afsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig
slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel,
som en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur rösturnan
upptager.

§ 65.

När i fråga — — — — — Riksdagens beslut. Om vid sammanräkningen
af de afgifna rösterna dessa befinnas lika delade, nedlägge Andra
Kammarens talman i en därtill afsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel,
båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens
utgång genom den sedel, som en af Andra Kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 3 Sami. 5 Käft. (N:o 5)

1

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages
— — — — — erfordras.

Såsom skäl för denna hemställan har af motionären anförts följande:

»Yid inalles 16 riksdagar hafva motioner väckts om sådana ändringar
i riksdagsordningen, hvarigenom det nu stadgade voteringssättet medelst
slutna sedlar vid ärendens afgörande inom Eiksdagens kamrar utbyttes
mot öppen omröstning medelst namnupprop. Konstitutionsutskottet har
visserligen afstyrkt dessa motioner. Men emot dessa afstyrkanden hafva
afgifvits reservationer af en mycket aktningsvärd utskottsminoritet — år
1903 af ej mindre än sju medlemmar — och Andra Kammaren har vid
såväl 1891, 1896 som 1906 års riksdagar afslagit utskottets hemställan
och bifallit ifrågavarande grundlagsförändring. Det kan således icke förnekas,
att en förändring ifrån det nuvarande voteringssättet medelst slutna
sedlar till öppen omröstning har mycket allvarliga och djupa sympatier
för sig inom såväl konstitutionsutskottet som Eiksdagen.

Förlidet års konstitutionsutskott säger, att den hemliga omröstningen
»ingalunda haft någon som helst menlig inverkan vare sig på det sätt,
hvarpå svenska folkets representanter utöfvat Eiksdagens beslutanderätt
eller på våra politiska förhållanden i öfrigt.»

Eiktigheten i detta uttalande återstår att bevisa. Och detta torde
blifva svårt nog. Det är nämligen ett sådant där uttalande, som kan
användas emot snart sagdt hvilken reform som helst utan att därför innehålla
något som helst bevis.

Vidare anför utskottet som skäl emot den öppna omröstningen, »att
en sådan reform skulle kunna äfventyra representanternas politiska sj anständighet
samt vara ägnad att befordra ett för arbetet inom Eiksdagen
menligt partiväsen».

Att den politiska själfständigheten skulle komma i strid med eller
skadas af den öppna omröstningen, synes mig vara i rak strid emot all
erfarenhet. Enligt min mening befordras själfständigheten genom den
öppna omröstningen. Och beträffande partiväsendet må jag väl få lof
säga, att detta under den slutna omröstningens regim är så strängt och
olidligt, som det gärna kan blifva. Det förvånar mig således icke, att
konstitutionsutskottet gifvit detta utlåtande en så mild och böjlig form
som att en sådan reform »skulle kunna äfventyra etc.» Men vidare beder

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

3

jag få erinra om att konstitutionsutskottet vid förliden riksdag uttalade
sig för införande af proportionella val, som genom sin egen natur förutsätta
tillvaron af partier, grundade på realintressen, och ej blott fantasier
och maktlystnad. Således förefaller mig utskottets uttalade fruktan för
partiväsen onödig och inkonsekvent.

I öfrigt synes konstitutionsutskottet icke haft några som helst principiella
skäl att anföra emot reformen i fråga.

Det kan väl aldrig förnekas, att valmanskåren äger en fullt berättigad
fordran på att vara i tillfälle skaffa sig fullt tillförlitliga uppgifter om
huru respektive valmanskårs representant röstade i den eller den frågan.
Men några sådana uppgifter kan valmanskåren för närvarande absolut icke
erhålla.

Det torde väl icke heller kunna förnekas, att en riksdagsman borde
äga grundlagsenlig frihet att med fullt bindande bevis ådagalägga, huru
lian röstade i ena eller andra frågan. Ty huru han motionerade, talade
eller instämde — ja, hvad betyder detta inför den afgörande frågan, huru
han också röstade?

Då valmännen sålunda äro i saknad af möjlighet att bilda sig ett
säkert omdöme om sin riksdagsmans afgörande ställning till föreliggande
frågor, så gripa de många gånger i stället till gissningarnas gungfly och
fantasiens vida värld. Snart äro också politiska motståndare färdiga med
sina visserligen i och för sig värdelösa men därför icke mindre verkningsfulla
slagord. Och snart är riksdagsmannen vorden antingen en »stockkonservativ»
eller också en »röd radikal», mot »herremakten» eller »folkmakten»,
»fiende till all frihet» eller »frisinnad», »arbetarefiende» eller »arbetarevän»,
»ljusskygg» eller »vän af upplysning» o. s. v. i det oändliga. Och skulle
riksdagsmannen i fråga vilja hänvisa till hvad han motionerat om, sagt eller
instämt uti och bedja valmännen därur döma om hans politiska ståndpunkt,
så har jag själf sett, att till och med en upplyst och frisinnad »liberal»
kandidat ingalunda hållit sig för god säga, att motioner, tal och instämmanden
äro att betrakta som »blå dunster» i ögonen på valmännen. Och
på det sättet lyckades han också den gången att slå en af våra verkligt frisinnade
främsta män ur brädet.

Huru riksdagsmän genom dylika slagord och fula insinuationer, omöjliga
att utan den öppna omröstningen fullt vederlägga, kunna blifva alldeles
misskända, torde icke heller hafva undgått någon riksdagsmans uppmärksamhet.
A. är en verkligt frisinnad man med själfständig natur och
frågar i allra första rummet efter hvad som är rätt. B. är en person,

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

som i första rummet tänker på huru hans parti på bästa sätt skall kunna
intaga och befästa nya maktställningar för att han därur själf sedermera
må kunna draga den största möjliga fördelen. A. erkänner visserligen
och röstar för en, som honom synes, berättigad sak, vore den också framkommen
ifrån en socialdemokrat. Men däremot vaktar han sig noggrannt
för att genom instämmanden eller dylikt gifva den tillfälliga socialistiske
motionären, hvars syften i öfrigt alldeles icke tilltala honom, något öfrigt
moraliskt stöd. A:s och motionärens annars mycket olika banor hafva
således blott tillfälligt trätfats i en enda punkt, i ordet ja eller nej till
motionens kläm, utan vare sig motivering eller syfte i öfrigt.

B. finner sig också tilltalad af samma sak, och som den anses stödja
hans parti, röstar äfven han för motionen i fråga. Men då hans ja eller
nej icke kommer till offentlighetens kännedom, som han dock så gärna
synes vilja, skrifver han icke blott under motionen, utan gifver äfvenledes
genom instämmanden och dylikt kraft åt såväl dess motivering som syfte.

Nu fråga sig valmännen: Men hvarför stödde ej A. lika väl som B.

denna fullt berättigade sak? Och tidningspressen svarar: Jo, si A. är

»stockkonservativ» och B. är »frisinnad». Där är skillnaden. Att äfven
A. röstade för motionens kläm, är han nu genom den slutna omröstningen
alldeles urståndsatt att bevisa.

Det torde således ej heller vara så svårt inse, att just de mest själfständiga
karaktärerna och i verkligheten frisinnade idéerna lida mest af
denna hemlighetsfulla, slutna omröstning. Få de bara framträda, så rättfärdiga
de nog både sig och sina handlingar. Och de måste därför till
alla tider finna det icke blott onödigt, utan både ovärdigt och skadligt att
nödgas arbeta i ett sådant där skymundan, dit offentlighetens blickar
aldrig kunna nå.

Däremot är detta mörka rum, som kallas sluten omröstning, ett förträffligt
tillhåll för svaga karaktärer med alla möjliga och omöjliga syften.
Och i detta mörker fostras de sannerligen icke i bättre riktning, hvilket
någon under en debatt om denna sak i Andra Kammaren sökt göra troligt.
Nej, liksom hela naturen lifvas och stärkes under ljusets inverkan, men
blir sjuk och fördärfvad i mörker, så är det också med människans karaktär
i förhållande till respektive sanningens ljus och hemlighetsmakeri.

Ännu torde den hemliga debatten inom båda kamrarna angående
unionsupplösningen vara i friskt minne hos de flesta riksdagsmän. Jag
får ej anföra något från denna debatt, men vågar påstå, att det politiska
läget i vårt land kanske redan före detta varit något annat, än det sedan

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

5

varit, om denna diskussion blifvit tillgänglig för offentligheten. Man hade
därigenom landet rundt blifvit i tillfälle se, hvilken betydelse det ligger
uti att i farans stund äga själfständiga och fasta karaktärer inom riksförsamlingen.
Och man hade också blifvit satt i tillfälle se, hvarest dessa
förnämligast äro att finna. Men nu blefvo äfven dessa om glödande
fosterlandskärlek vittnande friska vindar innestängda för att för evigt do
och aldrig befrukta vårt folk. Hvilken nationalförlust detta var, torde
framtiden komma att visa.

Min öfvertygelse är också den, att våra hemliga voteringar på samma
sätt medföra oersättliga förluster. Fjäsket och skrymteriet krypa gärna i
mörker för att vid lämpligt tillfälle söka taga lifvet af all själf ständighet.
Hen slutna omröstningen i Eiksdagen befordrar dylikt.

Då man dessutom vet, att de flesta andra konstitutionellt styrda länders
parlament använda sig af den öppna omröstningen och vi däremot skola
känna det som en »fördel» att med vår viktigaste handling i Eiksdagen
få smyga oss in i den hemliga voteringens cell, så känner man sig frestad
fråga, om svenska folkets representanter känna sig så utomordentligt
karaktärssvaga och osanna, att icke äfven de våga visa nationen sina
handlingar.

Ingen torde vilja påstå, att de proportionella valens införande skulle
göra ifrågavarande reform mindre behöflig. Enligt min mening är det
alldeles tvärtom. De proportionella valen kräfva mera än något annat
valsätt den offentliga kandidaturen. Men därmed är ju den öppna omröstningen
nästan oskiljaktig.

Ehvad man alltså förutsätter majoritetsval eller proportionella val, så
bör i hvarje fall den öppna omröstningen möjliggöra för valmanskåren eller
svenska folket att taga del af representanternas nätt upp allra viktigaste
och afgörande handling, nämligen själfva voteringen.»

Den fråga, som i förevarande motion ånyo framförts, har vid icke utskottets yttmindre
än sexton föregående riksmöten, nämligen åren 1867, 1873, 1on e 1875,

1879, 1881, 1882, 1884, 1885, 1886, 1889, 1891, 1895, 1896,

1899, 1901 och 1903, förelegat till Kiksdagens afgörande. Yid samtliga
dessa tillfällen hafva de i ämnet väckta motionerna blifvit af konstitutionsutskottet
afstyrkta och icke heller kunnat tillvinna sig Eiksdagens
bifall. Första Kammaren har nämligen städse biträdt konstitutionsutskottets
i ämnet afgifna utlåtande, därvid kammarens beslut endast vid 1873 och

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

1882 årens riksdagar fattats medelst omröstning; och har utskottets
hemställan vid tretton riksdagar jämväl bifallits af Andra Kammaren.
Vid tre riksdagar — 1891, 1896 och 1903 — har emellertid Andra
Kammaren, ehuru hvarje gång med föga betydande majoritet, nämligen år
1891 med 116 röster mot 94, år 1896 med 88 röster mot 67, samt år
1903 med 108 röster mot 99, afslagit utskottets hemställan och bifallit
den då föreliggande motionen.

Emot den föreslagna grundlagsändringen har vid föregående tillfällen
af konstitutionsutskottet anförts i hufvudsak följande.

Äfven om ur rent teoretisk synpunkt åtskilliga skäl kunde anföras
för det öppna omröstningssättet, såsom det naturligaste och mest manliga,
måste likväl frågan bedömas förnämligast ur synpunkten af dess praktiska
gagn för det allmänna. Företräde torde då böra tillerkännas det nu stadgade
omröstningssättet, som i vida högre grad än det föreslagna gjorde det
möjligt för en representant att, oberoende af hvarje påtryckning, som i
mera grannlaga och ömtåliga frågor kunde tänkas inverka på en i allmänhet
själfständig man, fatta sitt beslut endast på grund af egen öfvertygelse,
om denna ock vore stridande mot deras, med hvilka han vanligen vore
liktänkande, eller mot den mening, som för tillfället ville gälla såsom den
allmänna. Ett uppdrag, så omfattande som representantens, måste gifvas
af förtroende till och kännedom om representantens karaktär och tänkesätt
i allmänhet, icke allenast på grund af den visshet, man kunde äga
om hans röst i en eller annan fråga. Något berättigadt intresse hos valmännen
på bevis om tillförlitligheten af en representants uppgift, huru
han röstat, kunde därför icke förutsättas. För öfrigt antoge i en mängd
viktiga frågor debatterna i kamrarna karaktären af öppen omröstning.
l)en tidsbesparing, som understundom väntades blifva en följd af det
öppna omröstningssättet, vore osäker, enär det snarare kunde antagas, att
representanterna då vida mer än hittills skulle anse sig böra särskild!
motivera, hvarför de deltagit i det ena eller andra beslutet. Detta skulle
otvifvelaktigt blifva händelsen, om en ledamot i följd af skäl och upplysningar,
framställda under öfverläggningen inom den kammare han tillhörde,
skulle finna sig pliktig att frångå en mening, för hvilken han röstat
inom utskott, förutsatt att han icke, just på grund af den öppna omröstningen,
ansåge sig tvungen, att för undvikande af beskyllningen om bristande
fasthet i grundsatser vidblifva en mening, hvars riktighet han fått
giltiga skäl att betvifla. Antagandet af grundsatsen om öppen omröstning
skulle dessutom leda därtill, att omröstningar ofta komme att framkallas

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

7

endast i syfte att få utrönt, på hvilket sätt de enskilde riksdagsmännen
afgifvit sina röster; och den tidsvinst, som man genom användande af det
öppna omröstningssättet trott sig skola ernå vid riksdagsärendenas afgörande,
skulle därigenom gå förlorad. Hvad som till stöd för den öppna
omröstningen åberopats från förhållandet inom utländska nationalrepresentationer,
kunde först då tillerkännas någon egentlig vikt, om det ådagalades,
att den främmande plägseden med fördel läte tillämpa sig på våra
förhållanden. I allt fall hade det icke visat sig, att det hos oss häfdvunna
omröstningssättet medfört några olägenheter. Särskildt berättigade
icke det sätt, hvarpå svenska folkets ombud hittills utöfvat Riksdagens beslutanderätt,
till det påståendet, att en öfvergång till den öppna omröstningen
vore af behofvet påkallad.

Med åberopande af hvad sålunda tillförene blifvit af konstitutionsutskottet
anfördt mot antagande af förslag med enahanda syfte som det nu
förevarande och då hvarken i motionen eller för öfrigt förekommit något,
som gifver utskottet anledning att frångå sin förut intagna ståndpunkt,
hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1907.

På utskottets vägnar:

TH. af CALLERHOLM.

Reservationer:

af herrar af Callerholm, Ericsson i Vallsta, Beckman, von Schéele,
Andersson i Öhrstorp, Moll, Ahlstrand, Sundström och Hammarström, hvilka,
i likhet med* reservanterna i förevarande fråga inom 1903 års konstitutionsutskott,
ansett, att statens fördel i vårt land, liksom i de flesta och mest betydande
konstitutionella länder i Europa, varder bäst tillgodosedd genom största

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 5.

möjliga offentlighet vid Eiksdagens förhandlingar, och därför, i anslutning
till Andra Kammarens beslut i ämnet såväl nämnda år som år 1896, då
frågan näst därförut varit föremål för Eiksdagens pröfning, hemställt, att
Eiksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen
:

§ 60.

När ärendet — — — — därom tillåtas. Omröstningen skall ske
öppet och medelst namnupprop. Befinnas i mål, där blott enkel pluralitet
erfordras, de afgifna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill
afsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig
slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel,
som en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur rösturnan
upptager.

§ 65.

När i fråga — — — — Eiksdagens beslut. Om vid sammanräkningen
af de afgifna rösterna dessa befinnas lika delade, nedlägge Andra
Kammarens talman i en därtill afsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel,
båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens
utgång genom den sedel, som en af Andra Kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages---—

erfordras.

af herr Centerwall.

Herrar Blomberg, J. F. Nyström, Östberg, Ber ger, Kvarmelius, Jansson
i Djursätra och friherre Bonde hafva anhållit om anteckning å utlåtandet
därom, att de till följd af ledamotskap i särskilda utskott icke
deltagit i detta ärendes handläggning inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1907.