Sammanfatta Bevillnings- (oeh Lggjutskottets Betänkande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 15 maj'' 1907, kl. 2 é. m.
Sammansätta bevillnings- och lagutskottets betänkande, i anledning
af väckta motioner rörande beskattning af jordvärde
eller jordvärdestegring.
Fyra af de inom Andra Kammaren väckta motioner, som beröra
frågan om beskattning af jordvärde eller jordvärdestegring, hafva för
förberedande behandling hänvisats till sammansatta bevillnings- och
lagutskottet.
Dessa motioner äro:
n:o 38, af herr A. F. Vennersten,
n:o 144, „ ,, O. G. Eriksson i öfre Odensvi,
n:o 157, ,, ,, C. A. Lindhagen och
n:o 221, ,, ,, H. Andersson i Grimbo. *
I motion n:o 157 har herr Lindhagen yrkat, )>att Riksdagen notion ii:
beträffande beskattning af jordvärde eller jordvärdestegring måtte hos 157''
Kungl. Maj:t begära närmare undersökning af detta skattesystem samt
framläggande af de förslag, som befinnas vara af sakens natur och våra
förhållanden påkallade».
Till stöd för denna motion har herr Lindhagen åberopat följande
i eu annan af honom väckt motion, n:o 146. förekommande motivering:
Bih. till Riksd. Prat. 1907. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.) 1
2
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utsJcoitets Betänkande N:o 2.
»8. Beskattning al jordvärdet eller den så kallade oförtjänta
jordvärdestegringen.
Besittningen af ett stycke jord innefattar icke blott rätt att
bruka själfva arealen och draga den afkastning däraf, som naturens
krafter eller nedlagdt arbete frambringar. Enligt gällande lagstiftning
följer därmed såsom ett påbröd rätten till hvad man kallar själfva jordvärdet
eller den s. k. oförtjänta jordvärdestegringen. Ofta skiljer
man på dessa två saker, ja framhåller dem till och med såsom hvarandras
motsättningar. Men i själfva verket äro de uttryck för samma
begrepp sedt från olika sidor.
Jorden bär nämligen intet bytesvärde i och för sig. Det är först i
människans tjänst, som den kan uppskattas till något. Ett värde kan
uppstå och småningom stegras genom det på jorden omedelbart nedlagda
arbetet såsom odlingsarbete, byggnadsarbete och dylikt. Men
därutöfver erhåller jorden en värdeförhöjning, uteslutande skapad af
de mångahanda konjunkturer, som följa med uppkomsten af ett samhällslif.
Detta är det rena jordvärdet eller såsom det, sedt ur den
tillfällige jordinnehafvarens synpunkt, också kallas den oförtjänta värdestegringen.
Vore nu samhället ordnadt förnuftigt, så skulle naturligtvis detta
jordvärde tillfalla samhället, som skapat detsamma. Då detta mål anses
höra till de oupphinneliga, hafva reformsträfvandena på detta område
fått nöja sig med att söka uttaga ränta eller förorda afskrifningar på
denna fordran. Enighet råder sålunda om, att man får åtnöja sig tillsvidare
med en skatt på jordvärdet. Men sedan dela sig meningarne
i två hufvudriktningar. Den ena vill, att skatten såsom en jordränta
skall utgå årligen på det kapital i jordvärde, som rätteligen skolat indragas
till det allmänna. Därigenom häfdas också samhällets rätt utan
dagtingan, menar man. Detta är den principiella ståndpunkten, för
hvilken den amerikanske tänkaren Henry Georges och hans lärjungar
äro talmän. Den andra riktningen nöjer sig med att taga ett visst
belopp för en gång och i det ögonblick, när en jordvärdestegring kan
för ett visst fall tydligt konstateras. Detta är eu mera opportunistisk
ståndpunkt. I skillnaden mellan dessa olika riktningar ligger också
uppkomsten af den endast skenbara skillnaden mellan jordvärdeskatt
och jordvärdestegringsskatt.
Det är själfklart att här som på andra områden principerna
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottet$ Betänkande N:o 2. 3
och opportuniteterna böra hålla ihop och vara goda vänner. De äro
de två stora realiteterna i samhällslifvet. Gå de skilda vägar, blifva de
båda maktlösa och komma lätt på villovägar, i synnerhet opportuniteterna.
En liten pressfejd, som nyligen utkämpats i Stockholmstidningar
i detta ämne, visar emellertid, att man ej riktigt förstår hvarandra.
Onödigt var också, såvidt jag förstår, att båda riktningarne syntes
beskylla hvarandra att göra sig skyldiga till konfiskation. Äfven här
äro de olika orden endast olika uttryck för samma sak. All beskattning
är konfiskation och all konfiskation kan, om man så vill, kallas
för beskattning. Staten plägar anlita mångahanda utvägar att för
fyllandet af sina behof taga i anspråk de enskilde samhällsmedlemmarnes
ägodelar och inkomster. Det är bestämdt orätt att här söka
uppdraga några principiella skiljemurar. Det får endast vara opportunitetsskäl,
som föranleda många att afstå från tanken att ens i
form af jordränta taga något af redan förvärfvade rättigheter.
Och denna hänsyn kan ju ha något fog, då jordinnehafvaren betalt
för ett förvärfvadt jordvärde, men knappast under andra förhållanden.
De som vilja uttaga en årlig ränta på allt naturligt jordvärde åberopa
åter, att detta är det enda rationella förfarandet, och att redan uppkomna
förmögenhetsförhållanden här lika litet som på andra beskattningsområden
såsom för att blott taga ett exempel är händelsen
med den progressiva arfskatten, kunna göra anspråk på att hållas helt
utom räkningen. Tillgripandet allenast för en gång till en obetydlig
andel af en viss hädanefter uppkommen jordvärdestegring är, menar
man, en godtycklig och tämligen verkningslös åtgärd.
Det nu sagda utgör uppfattningar, livilka trängt sig på mig såsom
åskådare af de senaste nappatagen mellan de två meningsgrupperna.
I saknad af närmare insikt och studier i det omfattande och opröfvade
ämnet är det möjligt, att jag misstagit mig i ett eller annat afseende.
Jag skall därföre nu i det följande inskränka mig till en företrädesvis
refererande framställning.
Hvad då först angår de förenämnda georgistiska lärosatserna om
beskattning af allt oförtjänt jordvärde med en årlig jordränta, så synas
deras förfäktare därmed hoppas en lösning af en stor mängd för att
icke säga de flesta nu brännande samhällsfrågor, åtminstone om man
får tro denna skolas entusiastiske och målmedvetne talman hos
oss skriftställaren Johan Hansson. Det måste också medgifvas, att det
ligger något tilltalande och resonabel i deras utläggningar och slutsatser.
Genom att beskatta själfva det naturliga jordvärdet men fritaga
från skatt allt därpå nedlagdt arbete premierar man arbetsfliten
4 Sammansatta Bevillnings- (och -Lagutskottets Betänkande N:o 2.
och omtanken, säga de. Jordfrågan löses af sig själf genom att ouppodlad
jord och obebyggd tomtmark beskattas lika högt som jord,
hvilken genom odlings- eller byggnadsarbete fått ett vida högre värde.
Härigenom omöjliggöreä enskildes monopol till jorden, som ägarne
nödgas afyttra till" uppodling eller bebyggande. Om man besinnar, säga
de, Indika oerhörda belopp genom oförtjänt jord värdestegring äger rum å
byggnadstomter, Vattenfall, grufvor och en del jordbruksfastigheter,
särskildt där järnvägsanläggningar komma till stånd, så kan man förstå,
att upptagandet af eu årlig ränta å alla dessa medel skulle tillföra
det allmänna högst betydande inkomster och i samma mån lätta skattebördorna.
fördela dem rättvist och förenkla de nu så invecklade skatteproblemen.
Med dylika uppfattningar kommer man också lätt in i
den meningen, att partiella jordreformer från andra utgångspunkter
blifva i lyckligaste fall obehöfliga, men i många fall till och med skadliga
såsom ägnade att undanskjuta eller förrycka den enda verksamma
och radikalt omdanande lösniugen. Ett sådant plockverk som
denna motion kan sannolikt ej undgå att ses med en viss farhåga och
missbelåtenhet.
Man kan säga att detta ekonomiska system hoppas att med ett
på samma gång enkelt och storslaget grepp komma till samma harmoni
i samhällslifvet under konkurrensens och kapitalismens tecken,
som den socialdemokratiska uppfattningen sträfvar att nå direkt genom
dessa faktorers väsentliga afskaffande. Sannolikt förhåller det sig dock
med denna som med alla andra stora reformtankar, att de lätt förbise
åtskilliga faktiska förhållanden, som skola i mycket omintetgöra de
störa förväntningarna. Ett sådant faktiskt förhållande, på hvithet så
många vackra tankar stranda, är först och sist det bristfälliga människomaterialet,
på hvars altruism, goda förstånd och orubbliga välförhållande
allt ytterst hvilar. Och jordens bytesvärde är ju såsom
ofvan sagts på visst sätt en skapelse af människan.
Detta förringar dock ej förtjänsten i den förevarande principiella
ståndpunkten, hvars framhållande bör vara af grundläggande betydelse
för att kunna vinna det mesta och bästa möjliga. Det framhålles
också af denna skolas anhängare, att detta är af särskild betydelse
äfven i den praktiska politiken just nu, då frågan om grundläggande
reformer i vårt skatteväsende stå på dagordningen. De fordra nämligen
därvid att få åtminstone den nuvarande fastighetsbevillningen till
stat och kommun ersatt med en jord värdeskatt, beräknad att gifva
samma inkomst som fastighetsbevillningen nu ger. En sådan förändring
anse de skulle verka mer hämmande på exempelvis tomt
-
Sammansatta Bevillnings- (och Lagutskottets Betänkande N:o 2. 5
jobbenet än eu ^ tämligen hög värdestegringsafgift vid försäljning förmål.
De framhålla ock därvid nödvändigheten, att åtgärder snarast
vidtagas för en reformering af taxeringsväsendet < i sådan" riktning, att
jordens värde utrönes skild! från byggnadernas värde. En sådan reform
af taxeringen anse de vara en oundviklig förutsättning för en verkligt
fruktbar diskussion om de finansiella och sociala verkningarna af en
jordvärdebeskattning.
Efter dessa erkännanden i första hand åt idéernas bärare är det
äfven på ^ sin plats att gifva opportuniteterna hvad dem tillkommer.
Oftast måste man för att genomföra en riktig grundsats utgå från
det bestående och leda sig fram i den rätta riktningen. Sammanfattningen
af mångfalden bestående förhållanden utgör det nuvarande tillståndet
och det är ju då klart att förändringar i flera eller färre af
dessa äfven i sin män medföra en omläggning af samhällsskicket i sin
helhet samt därföre äro eftersträfvansvärda under förutsättning att de
uppbäras af eu enhetlig och ledande tanke.
Ett sådant steg i rätt riktning äro såvidt jag förstår de åtgärder,
som genomförts i vissa tyska städer att beskatta eller konfiskera —-hur man nu vill kalla det —- med en viss anspråkslös procent den
värdestegring, som konstateras vid köp af fastighet i stad. Denna
åtgärd ligger onekligen nära till hands och är kanske lättast att vinna
någon uppmärksamhet för. Dessa oförtjänta värdestegringar i storstäderna
ha nämligen omsider börjat uppröra den allmänna meningen.
Beskattningen år också lätt att tekniskt genomföra. Och man har på
detta sätt vunnit ett erkännande åt principen och en del inkomster
åt kommunen.
Men på samma gång måste man säga att, äfven om man håller
sig till det endast för tillfället aktuella, så är det för vårt land långt
ifrån tilltalande att nu begränsa sig blott till detta. Sålunda framstår
det såsom mycket otillfredsställande, att beskattning skall drabba en
oförtjänt jordvärdestegring endast vid köp. Man lämnar därvid ur räkningen
det betydande procenttal fastigheter tillhörande aktiebolag,
hvilka mera sällan byta om ägare. Och man lämnar oförkränkt den
värdestegring, som på andras bekostnad sker därigenom, att ägaren
och efter honom hans arfvingar ständigt höja hyrorna allenast i följd
al gynnsamma konjunkturer, hvarvid också en grannes höga försäljningspris
bli nomerade. Önskligast vore ju om, med tillhjälp måhända
af själfdeklaration, hvarje hyresförhöjning, som ej föranledes af nya
kostnader nedlagda på byggnaden eller höjd inteckningsränta, kunde
6 Sammansatta Bevillning- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
beskattas och detta på ett så effektivt sätt att lusten att böja hyrorna
upphord^are af verkligheten i vårt land på uppmärksamhet äfven
för annat än planlagda stadsområden. Stora oförtjänta jordvarden
skapas i storstädernas omgifningar för att äfven dar oskäligt uppjaga
tomtkostnaderna, vidare öfverallt i landet kring befintliga saval som
tilltänkta järnvägsstationer, vid hamn- och lastageplatser och ytlige
i grufvor. vattenfall och stora skogskomplexer. I alla dessa fall firar
dessutom spekulationen orgier i att drifva upp värdena öfver hofvam.
Slutligen kan det ju vara tillåtet anmärka, att en beskattnm
eller konfiskering — hur man vill kalla det — med en måttlig procen
af ett redan tidigare uppkommet jordvärde ju icke behofver vara någon
så synnerligen upprörande tanke åtminstone ej i de fail, att nuJa™™e
ägaren af detsamma ej utlagt några penningar darfor Men atsk g
mindre opportunt inför ett alldagligt föreställningssätt ar det utan
tvifvel, det bör villigt medgifva^. „
I förenämnda afseenden synas de anglo-sachsiska reformstrafvandena
gå vida längre än de tyska i konsekvens och verknmgsfullliet Man
söker där skilja mellan marken och byggnader, hvilka senare liksom
annat på jorden nedlagdt arbete fritages från fastighetsskatt, Man lärer
också söka med skatt träffa all jordvärdestegring både äldre och nyare
samt inskränker beskattningen icke till att omfatta endast stadsplaneområden
eller att inträda blott vid fastighetsförsäljningar.
Ett system af stats- och kommunalskatt på jordvärde, anordnadt
i dessa riktningar, är genomfördt i de australiska kolonierna, .Nya
Zeeland, Sydaustralien och Nya Sydwales. Den nuvarande engelska
regeringen har nyligen utgifvit en parlamentarisk »bla bok», innehållande
officiella upplysningar härom. Särskilt har regeringen infordrat
upplysningar om skattens inflytande på byggnadsverksamheten,
hyrorna, annan beskattning, bebyggd fastighet och obegagnade joi
områden samt jordspekulationer. På interpellation i underhuset den
22 november 1906 svarade premierministern, att hela fragan vore under
allvarligt öfvervägande äfven af den engelska regeringen 1 Eng an
har för öfrigt redan antagits lagar eller framlagts lagforslag, som beröra
vissa sidor af dessa frågor. .
Såvidt man af spridda notiser kan inhämta, synes ifrågavarande
skattsystems verkningar i de australiska kolonierna halva visat sig
fördelaktiga. Ett vitsord bland många är ett uttalande af borgmästaren
i den på Nya Zeeland belägna staden Dewenporth, hvarest jordvärdebeskattning
infördes år 1900. Detta uttalande lyder, som följer.
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
.11. byggning!^ odi fSLw5" “““ J° Mg° som fte ™ro P»
också äbåtot MsÄÖejnÄ'' b™*“ds''’OTksi“1>»‘“ »* särskild
Pen bar skapat ökad sysselsättning för arbetarna och uppmuntrat handeln,
af e.n •• Den bai 1?tJat Pa skattebördan för alla de innevånare, som på grund
hvad den^r**™ Pa P ats6n’ Sltt arbete och sina ut8ifter ba gjort Dewenporth till
bostäder"* Den hai'' Särskildt minskat beskattningen af småfolkets hem och arbetare
på
flit, 6somDföruta fam ^mUntrat SparSamhet Seil0m att borttaga den orättvisa skatten
ron„m \ ha^ bindrat spekulanterna att tillägna sig frukten af andras arbete
genom att lata god mark ligga ode i afvaktan på prisstegring.
• i-n) J?en bär låtit obegagnade områden bära samma skatt som de bebyggda
i stallet för att de senare förr måste gälda åtta till fjorton gånger så hög skatt
anstalte/0173’ °aktadt bagge slaSen egendomar hade lika stor nytta af kommunens
0 „ ?L De1n ar !ika och rättvis emot alla och låter dem bära de största bördorna
som erhålla de flesta fördelarna af kommunerna. ’
cam, a1110) },iar antagitf af ett ständigt växande antal städer, municipal
ha™
pröfVatT» landtsocknar’ ocb bär visat sina goda verkningar öfverallt hvar den
n , o Tillförlitligheten af dylika omdömen är naturligtvis svårt att på
afstånd bedöma, Men onekligen innebära de en större lockelse till
undersökning och eventuell efterföljd än de vida mer anspråkslösa
tyska föredömena.
Straffandet att genom beskattning till stat och kommun indraga
det ofortjanta jord värdet eller någon del däraf, får emellertid enligt
mm mening ej skymma bort en annan sak nämligen möjligheten och
gagnet af att förekomma jordvärdestegring. Det är godt och väl att
värdet mflyter till det allmänna i stället för till enskilda, Men det
ar i alla fall menige man som till sist skall betala detsamma, och det
ar ej sagdt att de, som därvid få betala mest, erhålla motsvarande
vederlag i minskade pålagor. En olikhet kali därföre inträda så att
endast de som ha bästa råd, få slå sig ned på de bäst belägna platserna.
Vidare maste kominas ihåg, att jordvärdebeskattningen riktar
sig mot jord i enskildes besittning. Öfver den jord åter, som äges af
stat och kommun, har det allmänna en helt annan makt. Sådan publik
mark kan det ej bli fråga om att beskatta. Det allmänna är i stället
lar oforhindradt att antingen alldeles förekomma jordvärdestegring
ef ler ock helt och hållet indraga densamma. Härmed är man också
inne på eu helt annan bog nämligen de statssocialistiska botemedlen
Motion II:
SS.
8 Sammansätta Bevillnings- (och Lagutskottets Betänkande N:o 2•
för samhällsrefvorna. I valet i förevarande fall mellan dessa båda
utvägar tror jag, att det under nuvarande förhållanden ar riktig,ast
tillämpa den regeln, att det ena goda förskjuter icke det andra.
I detta sammanhang må slutligen erinras, att de gamla grundskatterna
som hos oss nyligen afskaffa!*, voro till sin anordning eu helt
annan skatteform än den nu omskrift skatten pa jordvarde. Dessa
»sekelgamla orättvisor» såsom man kallade dem, drabbade all joid
lika eller ofta mest kanske den jord, som hade minsta värdet Anhangarna
af en jordvärdebeskattning beklaga dock, att grundskatterna
borttogos utan att ersättas med eu jord värdeskatt, För ofngt-kan det
sägas, att afskrifningen af grundskatterna kanske till stol del var e
present blott till den då lefvande generationen af jordbrukare y
jorden har sedermera allt mer gått i köp till köpeskillingar, som hojts
i män af det ökade jordvärde grundskatternas borttagande medför .
Dylik jord betalar således nu fortfarande de gamla grundskatterna.
Enda skillnaden är, att förr betalades skatten till staten, men nu gai
den i stället till inhemska eller utländska kapitalister.
Denna framställning af jordvärdebeskattning sammanhanger i
mycket med ofvan under kapitel 7 gjorda hemställan om nya gran^er
för expropriationsersättning och hänvisas därför nu äfven till motiven
för nämnda hemställan.
Af det sagda framgår således, att ifrågavarande sak, hur man an
ställer sio- till densamma, är af stor vikt och förtjänt att närmare
öfvervägas. Våra egna sorgliga erfarenheter mana till att i kampen
mot det enskilda jordmonopolet och spekulationen tillita äfven denna
utväg, så långt sakens natur och våra förhållanden därtill foianleda. >
Herr Vennersten liar i sin motion hemställt, »att Riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter utredning, huruvida
och i hvad mån åt landets stadskommuner herde beredas ratt att
uttaga skatt å s. k. oförtjänt jordvärdestegring, hos
framställningar, till hvilka förenämnda utredning kan gifva anle g ■
Motionen åtföljes af en så lydande motivering.
»För hvarje år stiga såväl statens som de särskilda kommunernas
utgifter. Berättigade kraf framställas på förbättringar af redan förefintliga
institutioner, såsom skolväsende oeh fattigvård, .hvanmnte omstatd^g;
laterna nödvändiggöra, att samhället ingriper i
hållanden, där förr aldrig några åtgärder från det aHmannas sida ifr g
satts De genom dessa förbättringar och nydaningar orsakade okade
kostnaderna, för hvilkas täckande hittills använda skatter visa sig ofallSgn!
kräfva anlitandet af nya skattekällor. Att därvid den s. k.
Sammansatta Bevillnings- (och Lagutskottets Betänkande N:o 2. 9
oförtjänta förmögenhetstillväxten kommer i betraktande såsom ett lämpligt
beskattningsobjekt är naturligt. Det måste nämligen framstå såsom
rattvist, att en dylik tillgång beskattas strängare än inkomst af arbete
eller genom sådan inkomst sammansparadt kapital.
Ehuru den princip, som ligger till grund för en sådan skatt, hittills
icke vunnit allmännare erkännande i den svenska skattelagstiftningen,
märkas dock spår af densamma, och äro dessa att söka i kungl.
förordningen angående stämpelafgiften den 2 juni 1899. Enligt denna
förordning skall viss skatt utgå såväl vid arf som vid gåfva. Dessa
skatter äro dock ganska obetydliga, i det att arfsskatten, hvilken för öfrigt
är progressiv, ej kan uppgå till mer än högst 6 procent af arffallen
egendoms värde och skatten vid gåfva blott uppgår till 0,6 procent, då
gåfvoemottagaren är skyldeman i rätt nedstigande led, eljest till 1,6 o
procent af gåfvans värde. En riktig tanke har legat till grund för
dessa lagstadganden, men den har ej blifvit fullt genomförd. Likaväl
som vid arf eller gåfva kan en person tänkas erhålla en oförtjänt vinst
därigenom, att den förmögenhet, han redan äger, utan hans åtgöranden
stiger i värde. Skall oförtjänt förmögenhetstillväxt bli beskattad i det
forra fallet, bör så äfven och med ännu större rätt ske i det andra fallet.
Särskilt får väl såsom ett missförhållande anses, att, under det en
person, som okär ett kapital genom inbesparingar å sin inkomst, blir
utsatt för en dubbelbeskattning, i det att han får erlägga skatt dels för
hela denna sin inkomst, dels ock, allteftersom kapitalet ökas, för inkomst
al kapital, så får den, hvilkens kapital ökas på grund af
»oförtjänt värdestegring», endast skatta för inkomst af det sålunda
ökade kapitalet. Blott för de fall, att värdestegringen är en följd af
yrkesmässig spekulation, göres härvidlag ett undantag.
Liksom en öfvergång af egendom från en person till annan är
en nödvändig förutsättning för arfs- eller gåfvoskatten, så bär man
också i allmänhet på de ställen i utlandet, där en värdestegringsskatt
blifvit införd, såsom villkor för densammas utgående fordrat, att värdeökningen
skolat ådagaläggas genom en försäljning eller annan (frivillig)
föryttring af egendomen. Härigenom har värdestegringsskatten erhållit
en viss likhet med försäljnings- eller omsättningsskatten, med hvilken
den också ofta förenas. Denna öfverensstämmelse iir dock mer skenbar
än verklig, mer beroende på likheten i de yttre förhållanden, under
h vilka de båda skatterna utgå, än på en verklig öfverensstämmelse i
deras natur. Vid en omsättningsskatt är det, i motsats till hvad fallet
ur vid eu värdestegringsskatt, ej det stegrade värdet, ej den vinst
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. '' 2
10 Sammansatta Besittnings- (och Lag)utskoitets Betänkande N:o 2.
hvilken säljaren gör, som beskattas: det är själfva försäljningen eller
omsättningen som sådan.
Många olägenheter vidlåda också omsättningsskatten. Den utgår
fullkomligt »blindt», vare sig försäljningen medför vinst eller förlust.
Den beskattar likasåväl den oförtjänta värdestegringen som den genom
ägarens arbete och flit åstadkomna förbättringen. En sådan skatt torde
därför vara tillgripen endast i brist på lämpligare och är berättigad
blott genom den inkomst den gifver.
I förbigående må nämnas, att vi här äga en omsättningsskatt till
staten vid föryttring af såväl last som i vissa tall åt lös egendom. I
det förra fallet utgår skatten med 0,6 procent samt då aktiebolag, som
icke drifver bankrörelse, är köpare, med 1,2 procent af försäljningssumman
eller taxeringsvärdet. Såsom exempel på omsättningsskatt vid föryttring
af lös egendom må nämnas den skatt, som utgår vid köp af fartyg samt
af lösören, som få i säljarens vård kvarblifva. En skatt, härmed likartad,
men som i motsats till de ofvan nämnda utgår till kommunen, ej till
staten, är den i vissa städer under olika namn, trettionde penning,
gårdaköpsafgift o. s. v. förekommande afgiften vid fastighetsköp.
Liksom fallet är med nämnda omsättningsskatter, kan eu värdestegringsskatt
tänkas utgå beträffande såväl fast som lös egendom. Af
praktiska skäl torde man emellertid böra afstå från sådan skatt å lösegendom
dels på grund af de svårigheter, som skulle uppstå vid beskattningen,
dels ock därför att många af de skäl, som tala för berättigandet
och behof vet af en värdestegringsskatt å fastighet, bortfalla,
då det är fråga om lös egendom. Möjligen skulle ju ett undantag
härutinnan kunna tänkas för aktiebref, för att i någon män stäfja den
osunda spekulationen i sådana värdehandlingar.
Men ej nog med denna inskränkning i fråga om en värdestegringsskatts
tillämplighet. Ehuru mycket talar för, att hvarje oförtjänt värdestegring
af fast egendom borde beläggas med skatt, saväl då det är
fråga om fastighet på landet som i stad, såväl då värdeökningen härrör
från upptäckandet eller tillgodogörandet af å fastigheten befintliga,
men icke förut kända tillgångar, såsom malm- eller andra mineralfyndigheter,
hälsokällor o. d., som ock när det är fråga om värdestegring
i'' inskränkt mening, torde, hvad sistnämnda båda fall beträffar, kunna
bortses från det förra slaget af värdestegring, dels därför, att den saknar
större praktisk betydelse, dels ock framför allt därför, att värdeökningen
— fastän af ägaren »oförtjänt» — dock ej förorsakats af andras åtgöranden
eller arbete. Hvad angår frågan om skattens utsträckande
till både landskommuner och städer torde tills vidare endast en be
-
11
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
skattning- af värdetillväxt å stadsjord höra äga ruin. Större svårigheter
förefinnas ju att vid fastigheter å landet afgöra, om en värdetillväxt är
»oförtjänt» eller om den beror på jordförbättring. Frågan äger ej
heller för närvarande den betydelse för fastigheter å landsbygden som
för städernas tomter. Spekulationen i de förra är mindre än i de
senare. Sant är visserligen, att äfven fastigheter på landet kunna
undergå värdestegringar, som synnerligen val lämpade sig för en beskattning,
såsom fallet är i stadsliknande samhällen och då exempelvis
en trakt erhåller förbättrade kommunikationer; men då värdestegringsskatten
är ett för vårt land hittills okändt institut, torde den tills vidare
höra tillämpas endast där den mest behöfves och där den lättast kan
göras effektiv, d. v. s. i städerna.
Angående lämpligheten och fördelarna af en värdestegringsskatt
torde här få anföras följande. För en dylik skatt finnes tillräcklig
bärkraft, äfven om skattesatsen sättes mycket hög. Då den endast omfattar
»oförtjänt» värdestegring, hvilken innebär, att fastighetsägaren
äger rätt till afdrag för de kostnader han haft, såväl för egendomens
förvärfvande som för densammas förbättrande, finnes ju alltid en kapitaltillgång,
ur hvilken utan olägenhet skatten kan tagas. Helt annorlunda
ställer sig förhållandet med eu vanlig omsättningsskatt. Den är
ofta, trots den i regel låga skattesatsen, ganska kännbar, särskildt i de
fall, då en fastighet måste säljas med större eller mindre förlust. Vid
•fett sådant fall är det ju heller ingen rimlig anledning till beskattning.
Vidare skulle de skador och faror, som den osunda jordspekulationen
medför genom att pressa upp hyrorna och genom att äfven i andra afseenden
försämra i synnerhet de större städernas bostadsförhållanden,
kunna genom en verksam beskattning, som försvårade dylik spekulation,
blifva förminskade. Fastän bostadsbristen i de bestå af våra större
Svenska städer ofta är synnerligen kännbar, finnas dock mer eller mindre
centralt belägna tomter, Indika antingen stå helt obebyggda eller ock
äro bebyggda på sådant sätt, att de i s jäl {''va verket äro likställda med
de obebyggda. Fn effektiv värdestegringgsskatt skulle, på samma gång
den minskade intresset för att i spekulationssyfte »hålla på» dylika
tomter, påskynda byggnadsverksamheten och sålunda äfven härigenom
medverka till bättre bostadsförhållanden.
Men äfven i de fall, då en fastighet icke är föremål för spekulation,
måste en värdestegringsskatt anses rättvis. Den vinst, som beskattas,
bär ej uppstått genom fastighetsägarens åtgöranden. Ofta beror
värdestegringen på åtgöranden från statens eller kommunens sida. Det
bär till exempel med stora kostnader dragits fram eu ny gata genom
12 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
en stadsdel. Rättvist är, att kommunen, som haft att bära kostnaderna
härför, äfven får någon del af vinsten. De, som äga fastigheter i närheten
af den nya gatan, draga den största fördelen af och böra därför
äfven få vidkännas de största utgifterna för företaget. Detta uppnås
fastän på indirekt sätt genom en värdestegringsskatt. Förhållandet är
detsamma i fråga om andra af kommuner gjorda anläggningar, såsom
framdragande af vattenledning, anläggande af belysning, åtgärder för
förbättrade kommunikationer o. s. v. Äfven för de fall, då värdestegringen
har sin orsak i af andra enskilda personer än fastighetsägaren
vidtagna åtgärder, måste en värdestegringsskatt anses lika befogad. Detsamma
är förhållandet, då orsaken är ett samhällets tillväxt i folkmängd
eller andra därmed likartade omständigheter.
Tvekan kan möjligen uppstå, huruvida det är kommunen eller
staten, som bör komma i åtnjutande af eu värdestegringsskatt. Fn omsättningsskatt
kan ju lika väl tänkas utgå till den ena som den andra.
Ehuru den vanligen förekommande omsättningsskatten i vårt land går
till staten, så finnas dock, såsom ofvan anförts, äfven vissa kommuner,
som äga rätt till dylik skatt. En värdestegringsskatt torde däremot
endast höra utgå till kommunen. Om det blott är jordvärdestegringen
inom städerna, som — åtminstone för det närvarande — torde böra
beläggas med sådan skatt, ligger redan däri ett skäl för att allenast
stadskommuner skola få inkomsten af skatten, men äfven andra omständigheter
tala för en sådan anordning. Såsom ofvan nämndes, är det
oftast af kommunen vidtagna åtgärder eller andra lokala förhållanden,
som äro den direkta eller indirekta orsaken till en stegring af tomternas
eller jordområdenas värde. Skall man på detta förhållande grunda eu
särskild rätt till beskattning, så blir däraf en oundgänglig följd, att det
endast är kommunen, ej staten, som äger denna särskilda rätt. Vidare
kan det för stäf jandet af den osunda jordspekulationen vara af vikt, att
de enskilda städerna äga fria händer i fråga om skattesatsernas storlek.
Men en skatt, som utgår olika för olika platser, lämpar sig gifvetvis
endast såsom skatt till kommunen.
På åtskilliga ställen i utlandet har en värdestegringsskatt redan
blifvit praktiskt tillämpad, och särskild! i Tyskland har den vunnit lifligt
erkännande.
Af intresse kunde därför vara att taga del af en åt de märkligaste
tyska skatteförordningarna, den för staden Köln gällande. Denna förordning
påbjuder eu värdestegringsskatt, kombinerad med en omsättningsskatt.
Dess viktigaste bestämmelser äro i korthet följande. I de
fall, då en fastighet växlar ägare annorledes än genom arf, påföres eu
Sammansatta BeviUnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
omsättningsskatt af 2 procent samt jämte denna eu skatt för den värde
Si
if??’ hafva agt rum'' För beräknandet af värdetillväxten
skall tran försäljningssumman afdragas dels det pris fastigheten betingade
vid närmast föregående försäljning eller, därest denna ägt rum före den
\ apnl *995> det värde fastigheten denna dag ägde, dels, i fråga om
obebyggda tomter rånte efter 4 procent å detta »ursprungliga» värde,
0°k f°r. fastigheter i allmänhet kostnader för såväl nybyggnader som
or förbättringar samt i vissa fall äfven för ränta å sådana kostnader.
Afdrag far därjämte ske för till 5 procent af det ursprungliga värdet
beraknade forvärfskostnader (omsättningsskatt, provision m. in.). Såsom
värdestegring betraktas skillnaden mellan försäljningssumman å ena
och samtliga de belopp, for hvilka afdrag får ske, å andra sidan. Uppgår
den sålunda beräknade värdetillväxten ej till mer än 10 procent
ar den fri från beskattning. Öfverstiger den 10, men ej 20 procent’
utgar skatten med 10 procent af värdeökningen. Skatten är därefter
progressiv sa till vida, att för hvar ytterligare 10:de procent, värdetillväxten
omfattar, höjes skatten med 1 procent af densamma. Till mer
an 25 procent af värdestegringen fåt dock skattebeloppet för intet fall
uppgå, från den sålunda beräknade skatten får afdragas 7, därest
mer ån 5 år, och sfs, ifall mer än 10 år förflutit mellan den försälininosom
föranledde beskattningen och den närmast föregående försäljningen.’
. .. Anmärkningsvärdt är vidare, att för omsättningsskatten ansvarar
koparen, för värdestegringsskatten säljaren.
I de flesta tyska skatteförordningarne hafva säregna synpunkter
gjort sig gällande, vid hvilka det kunde vara af intresse att uppehålla
Slg’ (imebertid afsikten här ej varit att ingå i någon närmare
undersökning af de olika skatteförordningarna, utan endast att göra
en antydan om huru värdestegringsskatten blifvit tillämpad i praktiken
vill jag inskränka mig till det här ofvan anförda och i öfrigt hänvisa
till den vika tyska litteraturen i ämnet.
I allmänhet har i utlandet en indirekt värdestegringsskatt föredragits
framför eu direkt sådan. Sålunda har man ofta, såsom fallet
)!''.r X. Fbln, infört endast en indirekt skatt. En direkt skatt däremot
iorekonmier icke någonstädes ensam. Där den finnes, är det blott i
iorening med en indirekt. Orsaken till det företräde, som gifvits denna
sis nämnda skatteart, torde väl vara att söka däri, att man "enom
en försäljningsskatt, hvilken annars kunde synas vara väl ersatt genom
en med vissa mellanrum återkommande värdering och därefter följande
beskattning, kommer spekulationen närmast till lits. Säkrast blir då
också afgjordt hvad som är eu verklig värdestegring eller åtminstone
14 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utshottets Betänkande N o 2.
en verklig vinst för säljaren. En värdering däremot blir ofta mer
eller mindre godtycklig. . ..
För beräknandet af vinsten eller värdestegringen måste man aga
någon utgångspunkt, något ursprungligt värde å fastigheten att ga
efter I regel bär i de utländska skatteförordnmgarne såsom detta
ursprungliga värde betecknats det pris, som fastigheten vid senaste
försäljningen betingat, med en inskränkning likväl, att, därest denna
försäljning ägt rum före eu viss angifven tidpunkt, det värde fastigheten
då ägde skall betraktas såsom grundläggande. Hvar denna grans
bakåt bör sättas, därom råder mycket olika uppfattning.
Från skillnaden mellan försäljningssumman och det ursprungliga
värdet brukar säljaren tillerkännas rätt till vissa skattefria afdrag; och
att sådant afdrag må beviljas för kostnaden för de förbättringar, han
vidtagit å sin fastighet, är ju fullt riktigt.
Till större tvekan har däremot den frågan gifvit anledning, huruvida
säljaren bör tillerkännas rätt att fråndraga ränta å köpeskillingen
för obebyggda tomter. Beträffande bebyggda sådana forfaller ju denna
fråo-a, tv vanligen har ägaren uppburit mer än full ränta genom de
erlagcla hyrorna eller den nytta han själf haft af fastigheten. Ehuru
meningarna härom äro mycket olika, liar rätt till sadant afdrag i
praxis vanligen medgifvits fastighetsägaren.
Då spekulationssyfte kan tänkas ligga till grund snarare vid inköp
af obebyggda än bebyggda tomter, har man i den utländska lagstiftningen
vanligen låtit värdestegringen å de förra blifva slungare
beskattad än å de senare. Så har man t. ex. fordrat, att obebyggd
tomt skolat innehafvas längre tid af samma ägare än bebyggd, innan
någon nedsättning i skatten skall beviljas. Orsaken till att en sådan
nedsättning öfver hufvud taget beviljas, såsom fallet ar i Koinforordningen,
då en fastighet längre tid varit i samma ägares hand torde
vara att söka delvis däri, att det långvariga innehafvande^ af fastigheten
skulle vara ett indicium för att den ej blifvit förvärf ad i 1
1 Olika meningar hafva emellertid rådt ej blott då det gällt att
bestämma hvad som är att räkna till ren vinst, eller med andra ord
hvad som skall beskattas. Än större ha menmgsskiljaktigheterna vant
vid afgörandet af skattesatsens storlek. A
Vid första påseendet kunna de i olika förordningar bestänka
skattesatserna synas ganska höga. Men det oaktadt kan vardestegnngsskatten
i de fall där den hittills kommit till användning, på grund af
alla de afdrag, som medgifvas och rättvisligen maste medgifvas, icke
Sammansatta Bevillnings- (och Lagutskottets Betänkande Ko 2. 15
■ifseen^P fVT)p7+rkat 0tiHbö7f* hardt’ vare siS'' 1 ekonomiskt eller annat
afseende. Detta visas bast dåra!, att i de tyska kommuner, där både
värdestegrings- och omsättningsskatt finnas, lämnar den senare i. regel
ett jämförelsevis mycket rikare utbyte, äfven om den icke utgår med
mer an 1 å 2 procent af försäljningssumman. g
sW, De V1ktigaste bestämmelserna i en förordning om värdestegringsskatt
aro de, som dels afgöra hvad som är att hänföra till oförtjänt
vardestegrmg, dels och angifva den procent af samma värdestegring.
ed hvilken skatt skall utgå. Ofnga stadganden däremot äro af mer
eder mindre sekundär betydelse, och det torde därför icke vara behöfligt
att liar ingå på desamma.
Nu gällande svensk rätt lämnar, såsom förut antydts, icke nå°-ot
lum ofngt for en värdestegringsskatt och kan en sådan för närvarande
undei ingå omständigheter påläggas af kommunal myndighet. Det
foidras således först ett uttryckligt erkännande i lagstiftningen af detta
attesyrtem. Ett sadant erkännande åter kan göras på olika sätt:
dels sa, att staten endast i princip medgifver denna form för beskattning,
men ofverlamnar åt de enskilda kommunerna såväl att afgöra.
uruvida för deras del en värdestegringsskatt öfver hufvud taget skall
utgå, söm äfven att bestämma de närmare reglerna för densammas
uttagande; dels sa att staten bestämmer ej blott dessa regler, utan
äfven till hvilken storlek skatten skall uttagas; dels också att bestämmelser
eu gång för alla gifvas om, i hvilka fall en värdestegringsskatt
kan palaggas, huru värdestegringen bör beräknas, i hvilken progression
beskattningen skall ske o. s. v., under det att åt de enskilda kommuWo+T
°fveidamnas mom den sålunda angifna ramen bestämma ej
hufVud taget ska“utg4’ut“
Hänga aro visserligen de skäl, som tala för det första af dessa
alternativ, men da det torde framkalla många stridigheter inom kommunalrepresentationerna
och man möjligen finge ett brokigt virrvarr
.it skatteförordningar, synes detta alternativ böra förkastas.
t ind + detmandrr alternativet beträffar, skulle det medföra alltför
stor stelhet. Olämpligt torde nämligen vara att fixera en viss kom
n
unalskatt oberoende af kommunens behof eller andra förhållanden
nom densamma. Skall en värdestegringsskatt verka bland annat som
förhör n°r °nln< Rpfk!.l atl1on’ må8te den kunna lämpas efter lokala
tillfreds*-ii1’ Den sist framkastade utvägen däremot synes vara fullt
till reilsstiiHande. Pa samma gång som grundlinjerna för beskattningssattet
pa olika orter skulle blifva enhetliga, skulle kommunerna lämnas
Motion II:
m.
Motion II:
221.
16 Sammansatta BeviUnings- (och Lagjut skottets Betänkande A.o 2.
tillfälle att inom den sålunda angifna ramen draga åt eller lossa på
skattebördan. Denna princip öfverensstämmer för (ifrigt fullkomligt
med den inom den svenska kummunallagstiftningen förut rådande.»
Herr EriIcsson i öfre Odensvi hemställer, »att Riksdagen
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter utredning, huruvida0
och i hvad mån åt landets kommuner borde beredas rätt att
uttaga skatt å s. k. oförtjänt jordvärdestegring, hos Riksdagen gorå
de framställningar, till hvilka förenämda utredning kan gifva anledning».
Motionären har, med åberopande i tillämpliga delar af motiveringen
till herr Yennerstens motion n:o 38, i öfrigt anfört följande:
»Uti en i Andra Kammaren af herr Yennersten väckt motion,
n:0 38, hemställer motionären med stöd af en omfattande och utredande
motivering: . , u .. . ,, • ,
’att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj.t
täcktes efter utredning, huruvida och i hvad mån åt landets stadskommuner
borde beredas rätt att uttaga skatt å s. k. oförtjänt jordvärdestegring,
hos Riksdagen gorå de framställningar, till hvilka förutnämnda
utredning kan gifva anledning.’
Utan tvifvel förekomma många förhållanden, hvilka borde berättiga
till en dylik beskattning. Motionären har emellertid utförligt ådagalagt
detta uti sin motivering, hvarför det är öfverflödigt att orda mera därom,
men då jag anser, att många af de förhållanden, som skulle berättiga till
införande af den omordade beskattningen i städerna, äfven förennnas för
många landskommuner, synes mig, att den utredning, motionären
påkallar för stadskommuner, äfven borde utsträckas till landskommunerna,
d. v. s. att utredningen borde omfatta alla rikets kommuner.»
Slutligen har herr Andersson i Grimbo i den af honom väckta
motionen anfört följande: .
»De grunder,'' hvilka i instruktion för taxeringsmyndigheterna,
såväl i dess nuvarande som i den af Kungl. Maj:t i propositionen n.o
47 föreslagna lydelse, angifvas för uppskattning af jordbruksegendoms
värde, finna icke allestädes samma tillämpning. Medan å ena sidan
egendomens karaktär af jordbruksegendom är den bestämmande vid
uppskattningen af värdet, inträffar icke sällan, att egendomens grym
karaktär skjutes å sido och att i dess ställe vid uppskattningen största
hänsyn tages till egendomens tänkbara förmåga för spekulationens
ändamål. Jordens egentliga natur af jordbruksjord upphör understundom
Sammansatta Betalnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2. 17
att. vara bestämmande för uppskattningen, hvilken göres med ledning
af jordens möjlighet att blifva spekulationsjord.
Under den pågående industrialiseringen af vårt land med den allt
större hopningen af befolkningen i städer, i stations- och industrisamhällen
och på andra platser har denna möjlighet kommit att utöfva ett
allt större inflytande vid uppskattningen af jordbruksegendoms värde.
Att låt . vara en i jämförelse med hela taxeringsområdets areal obetydlig
del. af jordegendomen öfvergått i spekulationen för byggnads- eller industriändamål
har mångenstädes så ändrat uppfattningen af de i instruktion
för taxeringsmyndigheterna uttalade grunderna för uppskattning af jordbruksegendoms
värde, att myndigheterna åsatt jordbruksegendomen ett
värde, hvarå den icke kan gifva tillnärmelsevis passande afkastning, så
länge egendomen användes för sitt ursprungliga jordbruksäDdamål.
I en tid, då jordbrukets ekonomiska afkastningsförmåga i hög grad
inskränkes genom beständiga stegringar af produktionskostnaderna, kan
det icke lända till fördel för den stat, som fattar jordbrukets betydelse,
att. genom beskattning öfver förmågan ytterligare försvåra jordbrukets
existensmöjligheter. Ty den för jordbruksändamål brukade egendom, hvilken
vid uppskattning betraktas icke som jordbruksjord, utan som spekulationsjord,
åsättes ett värde, för hvilket det icke sällan torde blifva
ägaren så godt som. omöjligt att erlägga skatten, så länge som han
skall hafva sin bärgning af jordbruket allena.
Följden kan då lätt''blifva den, att brukaren, som helst önskade
fortsätta med brukningen af ofta fäderneärfd torfva, måste öfvergifva
sin egendom och kasta in den på spekulationens marknad. Hans egendom
biafvel- spekulationsjord och torde kunna betraktas som för jordbruket
förlorad. Ty äfven om hans egendom icke ögonblickligen tages
i anspråk för byggnads- eller industriändamål, utan under någon tid
alltfortfarande brukas, så kommer brukningen att mer eller mindre
antaga rofbrukningens form. Den tid, för hvilken jorden då tages i
bruk, vare sig af ägare eller arrendator, är vanligen för kort för att
brukningen skall kunna ske under rationella former med vedei börlrnt
hänsynstagande, till längre växlingsperioder och en i framtiden möjligen
stegrad afkastning.
Att en för jordbruket redan värdefull jord på angifvet sätt förloras,
är icke den enda olägenheten af en taxering, där egendomens ursprungliga
natur af jordbruksjord icke är det bestämmande för uppskattningen.
Förlusten mångdubblas därigenom, att på sådant sätt försvåras och icke
sällan förhindras den öfvergång till intensivare brukning och högre
Bih. till Iliksd. Prot. 1907. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. 3
18 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utshottets Betänkande N:o 2.
kultur, som den moderna befolkningshopningen möjliggör på platser
med omgifvande lämplig jordbruks]ord. En väsentlig del af rikets närvarande
införsel af jordbruksalster skulle säkerligen kunna produceras
inom Sveriges gränser. För att så skall kunna äga rum, måste hvarje
åtgärd, som kan verka störande i jordbrukets drift, underlåtas. Det
förfarande, att bestämmandet af jordegendomens värde göres med ledning
af jordens möjlighet att blifva spekulationsjord, måste därför upphöra,
om Sverige med framgång skall kunna sträfva efter att inom egna
landamären alstra jordbruksprodukter tillräckliga för rikets eget behof.
Får den praxis, att vid uppskattning af värdet å fast egendom,
som användes för jordbruksändamal, största hänsyn tages till egendomens
tänkbara förmåga för spekulationens ändamål, alltjämt öfvas, sa torde
däraf blifva följden, att jordbrukets vidare drift flerstädes i hög grad
försvåras och törhända emellanåt omöjliggöres. Staten har intet trängande
behof af att slå in på en sådan skattepolitik, då den på annat
sätt torde kunna utan menlig inverkan för jordbruket komma i åtnjutande
af dess vederbörliga del af den värdestegring, som icke sällan
inträder, då jordegendom upphör att vara jordbruk och tages i anspråk
för byggnads- eller industriändamål. Först då så skett, bör staten ändra
grunderna för beskattningen och därvid icke endast nöja sig med bidrag
af den ökade inkomst å egendomen, som genom förändringen
möjligen uppstår, utan äfven fordra vederbörlig andel af den oförtjänta
stegring i egendomens värde, som kan hafva inträffat.
Det nuvarande tillståndet är olidligt, då de i och för sig ganska
tydliga föreskrifterna i instruktion för taxeringsmyndigheterna rörande
uppskattning af fast egendoms värde i praxis icke sällan finna en godtycklig
tillämpning. Den skapar osäkerhet och villkorlighet i beskattningen,
hvilket aldrig länder vare sig till statens eller medborgarens
fördel. Samhällets sanna intresse kräfver också aflägsnandet af all
godtycklighet i beskattningsförfarandet.
Uti en i Andra Kammaren af herr Eriksson i Öfre Odensvi väckt
motion, n:o 144, hemställer motionären:
Att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes efter utredning, huruvida och i hvad mån åt landets kommuner
borde beredas rätt att uttaga skatt å s. k. oförtjänt jordvärdestegring,
hos Riksdagen göra de framställningar, till hvilka förenämnda utredning
kan gifva anledning''.
Där värdestegringsskatt införts, fordras såsom villkor för densammas
utgående, att värdeökningen skall ådagaläggas genom en försäljning
eller annan (frivillig) föryttring af egendomen. Den erlägges
Sammansatta Bevillnings- (och Lagutskottets Betänkande N:o 2. 19
icke af egendomens innehafvare, så Länge han alltjämt innehar sin
egendom, utan först då egendomen byter ägare och med en bestämd
del af det då uppnådda priset. Införandet af värdestegringsskatteinstitntet
i Sverige, hvilket också ur flera andra synpunkter torde vara
önskvärdt, synes ägnadt att kunna komma det här ofvan omförmälda
osäkerhetstillståndet att upphöra. För att så skall ske, är det af synnerlig
vikt, att grunderna för värdestegringens beräkning bestämmas på
sätt som här angifvits.
Med stöd af hvad jag här ofvan anfört, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att ''Kungl. Maj:t täcktes
efter. utredning, huruvida och i hvad mån genom införandet af värdestegringsskatteinstitutet
i rikets skattelagstiftning eller på annat sätt
det nuvarande förfarandet, att uppskattningen af värdet å fast egendom,
som användes för jordbruksändamål, icke sällan göres med ledning af
jordens möjlighet att blifva spekulationsjord, må upphöra, och °hos
Riksdagen göra .de framställningar, till hvilka förenämnda utredning
kan gifva anledning.» I
I de förevarande motionerna finnes åtskilligt anfördt, afsedt att
bidraga till utredande af de ifrågavarande skatteformernas, beskattning
af jordvärde och beskattning af oförtjänt jordvärdestegring, begrepp
och natur.
Hvad angår den förstnämnda skatteformen eller jord värdeskatten,
hvilken beröres endast i herr Lindhagens motion, synes emellertid dess
rätta natur eller dess ställning till i vårt land nu gällande system för
beskattning af fastighet icke, såvidt framgår af den litteratur i ämnet,
som vant för utskottet tillgänglig (särskildt ett par till utskottets
ledamöter utdelade broschyrer, utgifna af jordreformföreningen i Stockholm),
stå fullt klar ens för dem, som hittills hos oss uppträdt till
förmån för en dylik skatt å jordvärdet.
Under sådana förhållanden finner utskottet sig icke heller kunna
mera än antyda hvad som bör förstås med en skatt å jordvärdet.
Läran härom, som har haft sin förnämsta förkämpe i amerikanaren
Henry Georges, synes principiellt utgå därifrån, att samhället, med tillbakaverkande
kraft, skulle äga rätt till och kunna taga i anspråk allt
jordvärde, som ej skapats af den enskilde ägaren eller hans rätts
-
Utskottets
yttrande.
20 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
företrädare, således all årlig jordränta i dess vanliga nationalekonomiska
bemärkelse eller denna jordräntas kapitalvärde. Denna lära afser,
enligt uppgift i en af de förenämnda broschyrerna, visserligen icke
att afskaffa den privata äganderätten till jord, men den afser däremot,
att en stor del af det, som nu innefattas i privat jordäganderätt,
rätteligen bör tillhöra samhället. Denna del benämnes det »nakna
jordvärdet», som under tidernas lopp mer och mer höjes till följd af
de genom samfundslifvet skapade förhållandena. Georgismen vill pålägga
en så småningom ökad skatt på detta jordvärde samt till slut
höja skattesatsen därhän, att hela jordvärdet indragits till det allmänna.
Endast det, som återstår, d. v. s. de genom nedlagdt kapital
och arbete åstadkomna förbättringar, skulle få såsom enskild egendom
köpas och säljas i marknaden.
Tillämpad på våra förhållanden, skulle, såvidt synes framgå af
de ofvanberörda broschyrerna, en jordvärdeskatt medföra, bland annat,
en omdaning af den nuvarande fastighetsbevillningen med särtaxering
af hus och tomt och med väsentligt höjd skatt.
I den mån det kan tjäna till ytterligare upplysning i frågan, vill
utskottet anföra följande citat ur en bland jordreformföreningens i
Stockholm skriftserie ingående broschyr »Jordreform och georgina»:
»Man glömmer lätt, att vi här i Sverige redan hafva en jordvärdeskatt
å obebyggd tomt, ehuru den är ytterst obetydlig, blott en fjärdedel
af den lilla, som användes i S. Australien å värden under 90,000
kronor. Yår fastighetsbevillning utgår med 5 öre pr 100 kronor å
byggnadsgrund. Ödetomterna bära följaktligen en 0,0 5 procents jordvärdeskatt.
Att den ej är tillräcklig eller nämnvärdt spekulationsstäfjande
har stadsbefolkningen god erfarenhet om. För oss bör tydligen
ej möta några större svårigheter att öfvergå till jordvärdebeskattning
å byggnadsgrund.»
Enligt en i samma broschyr förefintlig uppgift tillämpas i tyska
kolonien Kiautschao en jordvärdeskatt enligt följande grunder:
»Såsom skattesystemets grundval upptages en 6 procents skatt å
det jordvärde, som de första ägarne fått betala vid tillträdet. Hvart
tredje år företages ny taxering af jorden. Härigenom kommer skattebeloppet
alltid att ökas ‘med stigande jordvärde och tvärtom.»
Det ofvan anförda jämte hvad utskottet äfven i öfrigt inhämtat
i ärendet gifver till resultat, att införandet af jordvärdeskatt, komme
enligt sakens natur att vara förenadt med sådana ingrepp i den privata
jordäganderätten, att utskottet anser sig icke kunna förorda införandet
af en sådan beskattning.
Sammansatta Bevillnings- (och Bagjut skottets Betänkande N:o 2. 21
Föremålet för den andra af de ifrågasatta skatteformerna är den
»oförtjänta» värdestegringen å jord. Man utgår i afseende härå från
samma grundåskådning som beträffande jordvärdebeskattningen. »Oförtjänt»
är all värdestegring å jord, som ej motsvaras af nyttiga åtgöranden
från ägarens eller innehafvare^ sida, eller såsom detta ock
blifvit uttryckt, den oförtjänta värdestegringen är frukten af antingen
speciella åtgärder från samhällets sida eller den allmänna sociala utvecklingen.
Värdestegring af den art, som nu angifvits, är lätt att påvisa
exempelvis i städer, där genom stadens utvidgning och därmed följande
anläggning af gator förut ganska värdelös mark förvandlats till dyrbar
byggnadsgrund, vidare i trakter, där stationssamhällen uppvuxit till
följd af framdragandet af järnväg o. s. v.
_ I åtskilliga länder finnes särskild beskattning af dylik jordvärdestegring
dels redan genomförd, dels ock föreslagen till införande.
. I Tyskland hafva sålunda på senaste tiden tillkommit såväl positiv
lagstiftning som ock lagförslag angående detta ämne. Vid bestämmandet
af storleken af den oförtjänta värdestegringen, sådan denna visar sig
vid försäljning af fastighet, taga dessa lagstiftningar till utgångspunkt
det pris, hvartill säljaren förvärfvat fastigheten, och till detta pris
läggas dels alla utgifter för jordens varaktiga förbättring (inklusive
kostnaden för gator och dylikt, som bekostats af säljaren), dels alla
kostnader för ny- och ombyggnader, såvidt dessa ej täckas af erhållna
brandstodsmedel, dels slutligen kostnaderna för säljarens förvärf af fastigheten.
Summan af dessa belopp afdrages från försäljningspriset, sedan
detta minskats med de på säljaren fallande kostnaderna för försäljningen.
Såsom den förtjänta delen af värdestegringen räknas sålunda blott ett
belopp, motsvarande hvad ägaren nedlagt på fastigheten. Hela den
öfriga delen är oförtjänt värdestegring.
Utskottet har icke varit i tillfälle att på annat sätt än genom
källor i andra hand förskaffa sig kännedom om i utlandet gällande
lagstiftning eller därstädes framställda lagförslag i ämnet. Till frågans
belysning i sådant hänseende vill utskottet här meddela ett utdrag ur
en i Ekonomisk tidskrift förekommande uppsats »om den oförtjänta
värdestegringen å jord» af professorn vid Uppsala universitet D. Davidson.
hvilken anfört, bland annat, följande.
))Då det är antagiigt, att vid en eventuell lagstiftning hos oss
rörande den oförtjänta värdestegringen de tyska lagstiftningarna komma
att betraktas såsom förebilder, torde eu granskning af deras, bestämmelser
vara på sin plats.
22 Sammansatta Bevillnmgs- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
I dessa lagstiftningar förekomma två slag af skatter, som samtidigt
uttagas. Den ena är en s. k. omsättningsskatt, som utgår med. viss
procent af fastighetens försäljningspris eller värde vid försäljningstiden.
Den andra är den egentliga värdestegringsskatten, hvars storlek utgör
viss procent af värdestegringen. Nu är det ju riktigt, såsom Cassel
framhåller, att den förra skatten ju egentligen icke är någon värdestegringsskatt
eller åtminstone en mycket irrationell sådan. Det kunde
därför synas vara riktigast att vid redogörelsen för de tyska lagstiftningarna
lämna omsättningsskatten helt och hållet å sido. Detta går
emellertid ej för sig, enär, om denna skatt utelämnas, bilden af nämnda
lagstiftningar blir skef. Och detta af flera skäl, som af det följande
skall framgå. Då jag nu öfvergår till en redogörelse för de tyska lagstiftningar
rörande den oförtjänta värdestegringen, om hvilka jag äger
tillräcklig kännedom, medtar jag därför äfven dessa omsättningsskatter.
I Köln fastställdes denna beskattning den 23 februari 1905. Dep
består af en omsättningsskatt och en värdestegringsskatt. Båda utgå,
som sagdt, först då fastighet afyttras. Omsättningsskatten utgår med
2 % af den afyttrade fastighetens hela värde. Inbringar värdestegringsskatten
mer än 400,000 mark, nedsättes omsättningsskatten för det
följande året till 1 %\ inbringar den förra skatten mer än 800,000 mark,
nedsättes omsättningsskatten till 7i % ■ Dessutom gäller, att om värdestegringsskatt
erlägges vid en fastighets föryttring, minskas omsättningsskatten
med motsvarande belopp, dock högst med hälften. Omsättningsskatten
kan sålunda för vissa fall nedgå till 1 % och, om värdestegringsskatten
inbringar mer än 400,000, resp. mer än 800,000 mark,
till resp. Va och 1U %■ o
Värdestegringsskattens storlek är beroende af två omständigheter.
Dels beror den af den oförtjänta värdestegringens relativa storlek —
d. v. s. den procent, som denna värdestegring utgör af fastighetens
värde vid närmast föregående afyttring, som varit föremål för beskattning,
med tillägg af nedlagda “ kostnader 0. Dels är skattens storlek
beroende af den tid, som förflutit sedan närmast föregående beskattade
afyttring. Uppgår den oförtjänta värdestegringens relativa
storlek ej till mer än 10 procent, utgår ingen värdestegringsskatt. År
värdestegringen större, och har ej mer än o ar förflutit sedan närmast i)
i) Vid obebyggda fastigheter får 4 procent enkel ränta å fastighetens tidigare
förvärfspris tilläggas för tiden mellan detta tidigare förvärf och den nu skeende försäljningen.
Sammansatta Bevillnings- (och Lagjutskottets Betänkande N:o 2. 23
föregående beskattade afyttring af fastigheten, utgår skatten efter följande
skala, nämligen med
10#
11#
12#
af värdestegringen, om dennas relativa storlek (se ofvan) uppgår till 10—20 #
* » » » > » » » » 20-30#
* * » » » » » » > > 30-40#
o. s._ v. efter samma progression, så att skatten utgör 25 # af värdestegringen,
om dennas relativa storlek öfverstiger 160 #. Härvid gäller
dock, att städse den delen af värdestegringen, som motsvarar 10*# af
fastighetens värde vid närmast föregående afyttring jämte nedlagda
kostnader, är fri från skatt. '') Har mer än 5 år men ej mer än 10
år förflutit sedan närmast föregående afyttring, utgår skatten med blott
/3 åt nyss angifna procenttal. Har mer än 10 år förflutit, uppg-år
skatten blott till V3 däraf. 1
.Ifa11.. hvarken det pris, hvartill fastigheten försålts, eller dennas
taxeringsvärde utgör mer än 60 pfennige pr kvadratmeter, utgår ei
någon värdestegringsskatt.
Bestämmelserna °m värdestegringsskatten ha ej tiflbakaverkande
kraft. När en fastighet, första gången efter det dessa bestämmelser
trädde i kraft, afyttras, skall, i stället för fastighetens senaste förvärfspris
+ nedlagda kostnader, fastighetens värde den 1 april 1905 läggas
till grund för fastställandet af den oförtjänta värdestegringen, därest
icke fastighetens ägare inom viss tid påyrkar, att de allmänna bestämmelserna
skola tillämpas.
Om samma person försäljer flera fastigheter, skattlägges hvarje
afyttring för sig utan hänsyn till de öfriga. Undantag äger dock rum
iör det fall, att olika delar af en lokalt eller ekonomiskt sammanhängande
komplex säljas af samma person, resp. hans arfvingar, i det att därvid
vinsten å vinstbringande försäljningar skall minskas med förlusten på
de forlustbrmgande, ifall de senare skett samtidigt med eller senast
inom tre år före de vinstbringande.
I Frankfurt a. ÅT. infördes ifrågavarande beskattning genom
kommunalbeslut af den 19 februari 1904. Här förefinnas i grunden tre
olika slags skatter, nämligen omsättningsskatt, grundskatt å obebyggda
ris ig ieter (Landsteucr) och värdestegringsskatten i egentlig mening
»Landsteuer» är en årligen utgående afgift. De båda andra utgå endast’
, .. ) Uppgå, hela oförtjUnta värdestegringen till 12,500 kronor, och utgiordo
lastighetens värde vid närmast föregående afyttring 40,000 kronor samt sedermera nedagda
kostnader 10,000, utgör värdestegringens relativa storlek 25#, och skatten skall
utgå med 11 # af 7,500 kronor.
24 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
då fastighet öfvergår till ny ägare. Omsättningsskatten består af två
af gifter. Den ena, utgörande 2 procent af fastighetens hela försäljningspris,
resp. hela värde vid försäljningen, utgår vid alla skattepliktiga
öfverflyttningar (jfr. ofvan). Den andra afgiften utgår blott, om följande två
förutsättningar förefinnas. Den ena förutsättningen är, att en viss längre
tid förflutit, sedan äganderätten till fastigheten sist öfvergick genom
sådant förvärf, som är underkastadt omsättningsskatt enligt förordningens
bestämmelser, och denna tid är bestämd till mer än 20 år
vid bebyggda fastigheter och mer än 10 år vid obebyggda. Den andra
förutsättningen är, att det pris, hvartill fastigheten afyttras, resp. dess
värde vid afyttringen, öfverstiger priset, resp. värdet vid närmast föregående
afyttring med mer än afgiftens belopp. Denna afgift är sålunda
så till vida ett slags skatt på värdestegring, att den ej utgår,
om icke värdestegring ägt rum. Men dels kan denna värdestegring
omfatta äfven sådan, som ej är oförtjänt,_ dels utgår afgiften icke efter
värdestegringens storlek, utan efter fastighetens försäljningspris, resp.
värde vid äganderättens öfvergång. *) Afgiften, som utgår med olika
belopp för bebyggda och obebyggda fastigheter, utgör:
för bebyggda fastigheter:
1 °/o, om närmast föregående afyttring ägt rum mer än 20, men högst 30 år förut
11/9 e/o » » » » » » » » 30 » » 40 * >
2 <y 0» » » » >»»» 40 år förut; och
för obebyggda fastigheter:
1 »/o, om närmast föregående afyttring ägt rum mer än 10, men högst 20 år förut
2 o(''0 »» » » »»»»20»» 30 » »
3 o/0 s s » » » » »»30» »40»»
4.o/0» „ » » »» »»40» »50»»
5 o/0 , » » » »»»»50» »60»»
g <y0 s » i » » » » 60 år förut.
Den egentliga värdestegringsskatten utgår endast, om »oförtjänt»
värdestegring ägt rum, och detta fastställes enligt de angifna reglerna.
Vid obebyggda fastigheter, som ägaren själf ej användt till landtbruk
eller näringsdrift, få därvid medräknas ränteförluster och underhållskostnader,
dock med afräkning af alla intäkter. Skatten utgår endast
under följande två förutsättningar, nämligen dels att den oförtjänta
värdestegringen uppgår till minst 30 procent af det vid närmast fore
ll
ll Genom att afgiften stiger med tidsskillnaden mellan de båda afyttringarna får
ju, ehuru på ett mycket irrationellt sätt, värdestegringen i viss mån inflytande på afgiftens
storlek.
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2. 25
gående afyttring erlagda priset jämte på fastigheten nedlagda kostnader,
dels att vid bebyggda fastigheter mindre än 5 år och vid obebyggda
mindre än 10 år förflutit sedan närmast föregående afyttring. Skatten
utgör
5°/o af värdestegringen, om dennas relativa storlek (se ofvan) utgör 30—35%
6°/o » » » » » » » » 35—40%
7 % > » » » » * » » 40—45 %
o. s. v. efter samma progression, så att den uppgår till 25 % då värdestegringen
utgör mer än 130^. r)
»Landsteuer» utgår, som sagdt, endast af obebyggd fastighet och
1 form af en årlig afgift, som utgör 5 promille af fastighetens värde.
Dock träder denna skattesats ej genast i kraft, utan skatten utgår med
2 %o till den 1 april 1910, med 3 %o till den 1 april 1915, med 4 %o
till den 1 april 1920 och först därefter med 5 %o, dock så att för fastighet,
som byter ägare, utgår skatten med 5 7oo redan från och med 1
nästkommande april. Denna höjning af »Landsteuer», hvilken skatt
förut utgjort blott 1 %o, afser att träffa den oförtjänta värdestegringen
å jord, som i spekulativt syfte behålles under mycket lång tid och
sålunda undgår de båda andra skatterna. På grund häraf skall
»Landsteuer» för vissa fall (då spekulation ej anses föreligga) icke
utgå med högre belopp än 2 %o nämligen om jorden af ägaren användes
till trädgårdsskötsel eller landtbruk och dess areal utgör i förra
fallet mindre än 1 hektar och i senare fallet mindre än 5 hektar samt
värdet understiger 50,000 mark i vissa delar och 25,000 mark i öfriga
delar af staden.
I Berlin framlades i början af förra året af magistraten ett förslag
till jordvärdestegringsskatt. Äfven denna består af en omsättningsskatt
och en värdestegringsskatt. Den förra utgår med 1 procent af
fastighetens hela värde för bebyggda och 2 procent för obebyggda
fastigheter. Yärdestegringsskatten utgår i regeln efter den oförtjänta
värdestegringens relativa storlek och efter samma normer som i Köln,
blott med den skillnaden * 2) att skatteprocenten är lägre i Berlin. Den
börjar med blott 5 % af den oförtjänta värdestegringen, då dennas
relativa belopp är 10—20 %, och maximum är 20 % vid en relativ värde
-
0 Skatten torde beräknas efter hela värdestegringen, sålunda efter annan grund
än i Köln.
2) Värdestegring, hvars relativa storlek ej öfverstiger 10 % är sålunda fri från
skatt. Om vid större värdestegringar ett belopp, motsvarande 10 %, är fritt från skatt,
såsom i Köln, är på grund af lagens affattning svårt att afgöra.
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 5 Sami. 2 Afd. 2 Käft.
4
26 Sammansatta Bevillnings- (och Laghtskottets Betänkande N.o 2.
stegring af mer än 160 % *). Denna beskattning skall, i olikhet med hvad
som gäller i Köln men i öfverensstämmelse med bestämmelserna i Frankfurt,
gälla med tillbakaverkande kraft, så att alla oförtjänta värdestegringar,
som realiseras vid afyttringar, efter det bestämmelserna trädt i
kraft, äro underkastade beskattning. Då på grund häraf det kan bli
nödigt att taga reda på fastigheters förvärfspris, resp. värden mycket
långt tillbaka i tiden, så stadgas, att, i den händelse detta icke är
möjligt, värdestegringsskatten skall utgå med vissa procent af det pris,
hvartill fastigheten försäljes, d. v. s. efter samma grund som omsättningsskatten.
Skatten utgår i detta tall vid bebyggda fastigheter med
1 % om den närmast föregående afyttringen ägt rum för 10—20 år sedan
1 Yj %■»•»■» » » » » » 20—30 » »
2 % » » » » » » » » 30—40 » »
2 V2 % » » » » » » » » mer än 40 år sedan
och vid obebyggda fastigheter med
1 % om den närmast föregående afyttringen ägt rum för 10—20 år sedan
2 % > » » » » » » » 20-—30 » »
S % » » » » » » » » 30—40 » »
4 % » » » » » » » » mer än 40 år sedan.
Det inträder sålunda i detta undantagsfall samma anordning, som i
Frankfurt skall tillämpas såsom regel då längre tid förflutit sedan
närmast föregående afyttring. I Berlin blifva emellertid dessa bestämmelser
med tiden öfverflödiga.
För öfrigt är att nämna, att äfven enligt detta förslag skulle
säljare af obebyggd fastighet vid bestämmande af den oförtjänta värdestegringens
absoluta och relativa storlek äga rätt att, därest fastigheten
icke af ägaren själf användts till landtbruk eller näringsdrift, tillgodoräkna
4 procents enkel ränta på det pris, hvartill fastigheten förvärfvats,
dock med afdrag af alla intäkter under tiden.
I Gelsenkirchen finnes en beskattning af den oförtjänta värdestegringen
enligt kommunalbeslut af den 8 augusti 1905. Den egentliga omsättningsskatten
utgår med IV2 procent af fastighetens hela värde. Värdestegringsskatten
utgår efter olika metoder för bebyggda och obebyggda
J) Vid bebyggda fastigheter uttages dessa procenttal till fullo blott i det fall, att
den närmast föregående afyttringen ägt rum högst 5 år förut; ligger den mer än 5 år,
men högst 10 år tillbaka i tiden, utgå blott 2/s> och ligger den mer än 10 år tillbaka
i tiden, utgår blott 1/3 af nämnda procenttal. Vid obebyggda äro dessa tider dubbelt
så höga.
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2. 27
fastigheter, hör skatten å bebyggda fastigheter gälla följande regler.
Har den afyttrade fastigheten förut afyttrats inom de sista 20 åren,
och utgör den oförtjänta värdestegringen minst 20 % af priset vid närmast
föregående afyttring af fastigheten, så utgår värdestegringsskatten med
3 % af värdestegringen, om denna utg. 20-25 % af priset vid närmast föreg. afyttr.
4 % » » > » » 25—30 % » » » » » »
5 % » » » » » 30—35 % » » » » » »
o. s. v., så att skatteprocentens maximum blir 30 % då värdestegringen
utgör mer än 155 % af nämnda pris *). Vid fastställande af den oförtjänta
värdestegringens relativa storlek förfares här alltså ej efter samma
regel, som i de förut anförda lagstiftningarna, i det att denna värdestegring
. jämföres med priset vid närmast föregående afyttring, utan
inberäkning af de å fastigheten efter sistnämnda afyttring nedlagda
kostnader. Har fastigheten förut inom de närmaste 20 åren sålts men
värdestegringen ej uppgått till 20 % utgår ingen värdestegringsskatt.
Har fastigheten ej sålts under de sista 20 åren, så utgår en skatt af
Va % af försäljningspriset, således en förhöjning af den egentliga omsättningsskatten.
— Vid afyttring af obebyggda fastigheter är värdestegringsskatten
bestämd efter andra regler, som äro originella för denna
stad. Skattens storlek är nämligen beroende af storleken af det absoluta
belopp, hvarmed försäljningspriset öfverstiger det värde, jorden
skulle ha, ifall den användes till landtbruk. Skatt utgår nämligen med
1 % af denna differens, om densamma utgör intill 1,000 M. pr ar
1 Vi % * » » » » » 2,000 » » »
2 % » » » » » » » 3,000 » » »
o. s. v., så att skatteprocenten når sitt maximum vid 15 %, då denna
differens utgör mer än 28,000 M. pr ar.
I landskommunen Weissensee infördes värdestegringsskatt 1906.
Omsättningsskatten utgör i fråga om bebyggda fastigheter 1 % af den
afyttrade fastighetens hela värde vid afyttringen och 2 % för obebyggda.
Värdestegringsskatten utgår efter samma skala som enligt förslaget för
Berlin* 2). Dessa procenttal minskas dock till hälften för bebyggda fastigheter,
om närmast föregående afyttring ägt rum för mer än 5 år. För
b Här torde skatten beräknas efter den oförtjänta värdestegringens hela belopp,
så att afdrag för 20 % ej får ske. (Jfr de ofvan anförda lagstiftningarna.)
2) Den sid. 25 not 2) berörda frågan är dock uttryckligen afgjord såsom i Köln.
Har säljaren förvärfvat fastigheten genom arf eller testamente, tages fastighetens värde
vid arfstillfället till utgångsvärde vid beräkningen af den oförtjänta värdestegringens
storlek.
28 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
obebyggda fastigheter utgår skatten alltid med fulla beloppet. Kan
fastighetens värde vid närmast föregående, afyttring ej utrönas, utgår
skatten med 3 % af nuvarande försäljningspriset, ifall sedan närmast föregående
afyttring förflutit högst 20 år, och med 4^ om mer än 20 år förflutit.
Bestämmelserna om värdestegringsskatten hafva tillbakaverkande kraft.
I Hessen har, såsom redan nämnts, regeringen (den 22 oktober
1906) framlagt förslag till en lag rörande rätt för kommunerna att upptaga
skatt af den oförtjänta värdestegringen1); denna rätt skulle dock
blott tillkomma kommuner med mer än 3,000 invånare. Bebyggda och
obebyggda tomter behandlas lika. Med afseende å skattens storlek
föreskrifves, att, om värdestegringens relativa storlek ej öfverstiger
10 #, dylik skatt ej får påläggas, och att, om värdestegringen är större,
skatten ej får öfverstiga 15 % af den oförtjänta värdestegringen, där
dennas relativa storlek utgör högst 60 %, samt att maximum för skatten
är 20 %. Har mer än 5 år men ej mer än 10 år förflutit, sedan
närmast föregående skattepliktiga afyttring af fastigheten ägt rum, få
blott i) 2ii af dessa skattesatser uttagas, och om mer än 10 år förflutit,
blott 7j däraf. Inom dessa gränser ha kommunerna, frihet att. fastställa
skattens storlek. Dessa bestämmelser äga, liksom i Köln, ej tillbakaverkande
kraft. Första gången fastighet afyttras, efter det skatten
införts i en kommun, skall till grund för beräkningen af den oförtjänta
värdestegringens absoluta och relativa storlek läggas fastighetens värde,
då skatten infördes; styrkes det, att fastigheten dessförinnan sålts till
ett högre pris, skall detta läggas till grund. A andra sidan är stadgadt,
att kommun, som senast 1 oktober 1907 infört värdestegnngsskatt,
äger bestämma, att, om en fastighet sålts mellan den 1 oktober
1905 och första oktober 1907 och försäljningspriset öfverstiger fastighetens
verkliga värde vid försäljningen med minst 20 %, till grund för
beräkningen af den oförtjänta värdestegringens absoluta och relativa
storlek skall läggas fastighetens verkliga värde i stället för försäljningspriset.
Denna bestämmelse afser att förhindra ett kringgående af skattebestämmelserna
genom skenförsäljningar till högre pris strax före
skattens införande; denna förmån är dock af praktiska hänsyn inskränkt
till de kommuner, som inom kort tid efter lagens antagande införa
värdestegringsskatt. . „
Såsom redan nämnts, framlades i Sachsen af regeringen ar 1904
ett förslag till lag angående kommunalbeskattningen, som äfven mne
i)
Vid fastställandet af dennas storlek vid obebyggd fastighet får 4 % enkel ränta
å förvärfspriset beräknas.
29
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)ut,skottets Betänkande N;o 2.
fattade bestämmelser angående värdestegringsskatt. Ehuru detta förslag
blef förkastadt, äro dess bestämmelser rörande berörda skatt dock af
intresse. Jag har redan nämnt, att detta förslag, i direkt motsats mot
det nyss refererade hessiska, afsåg att tvinga vissa kommuner att för
vissa fall införa värdestegringsskatt. Detta tvång gällde ovillkorligen
alla kommuner med mer än 10,000 invånare, förstadssamhällen och
kommuner med utomordentligt stark folkmängdstillväxt. Förpliktelsen
att pålägga dylik skatt var dock inskränkt "till obebyggda fastigheter,
som på vissa sätt (köp, byte, gåfva m. m.) afyttrades; vid öfvergång
af äganderätten genom arf eller testamente förelåg dock icke detta
tvång. Oförtjänt värdestegring, hvars relativa storlek J) icke uppgår till
5 %, var fri från skatt. För öfrigt fastställdes vissa mnnwzbelopp för
skatten.
Den skulle utgå med minst:
5 % af den oförtjänta värdestegringen,
10 % » » » »
15 % » » » »
20 % » .» » »
25 % » » » »
då dennas relativa storlek är 5—20 %
» »
» » 20—30 %
» » 30—40 %
» » 40—50 %
» är öfver 50 %
I öfrigt ägde hvarje kommun fastställa erforderliga bestämmelser.
Kommun skulle därvid kunna besluta, att värdestegringsskatt skulle
utgå äfven vid afyttring af bebyggda fastigheter och vid öfvergång
genom arf eller testamente, den kunde öfverskrida de nyss angifna
skattesatserna m. rn.
Enligt såväl det hessiska som det sachsiska förslaget skulle en
omsättningsskatt utgå jämsides med värdestegringsskatten.
De anförda lagstiftningarna förete, vid sidan af vissa likheter,
också mycket väsentliga olikheter. Detta sammanhänger bland annat
med det ofvan påpekade förhållandet, att det här egentligen är fråga
om ett det allmännas anspråk, för hvilket beskattning ej är den adekvata
formen. Endast på detta sätt kan det t. ex. förklaras, att de två
sist anförda lagförslagen, som afse att uppställa för landets alla
kommuner bindande regler, kunnat komma till så diametralt motsatta
resultat, att det ena, det hessiska, bestämmer maximisatser för
skatten, under det att det andra uppställer minimisatser. Emellertid
gäller det nu att granska de olika förordningarnas bestämmelser ifrån
b Reglerna för dennas bestämmande företedde
1 agstiftningarna.
några afvikelser från de öfriga tyska
30 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
den utgångspunkten, att skatteformen väljes för att göra gällande
det allmännas rätt till den oförtjänta värdestegringen.»
Utskottet kar gifvetvis icke kunnat intränga i denna för vårt
land opröfvade ock jämväl i öfrigt nya beskattningsfråga tillräckligt
djupt för att kunna uttala sig annat än i största allmänket. Af de
upplysningar, som stått till utskottets förfogande, kar utskottet dock
kommit till den uppfattning, att det i åtskilliga fall uppstår en så kallad
oförtjänt värdestegring å fastigketer af den art, att det allmänna utan
att göra intrång i de enskildes anspråk på bekörig vinst rättvisligen
borde tillerkännas andel i värdestegringen. Den uppmärksamhet, som
icke blott i Tyskland utan jämväl i andra länder, såsom England,
Frankrike, Österrike, Danmark, Norge ock Amerika, kommit denna
fråga till del, gifver ock vid handen, att beskattning af oförtjänt jordvärdestegring
ganska allmänt uppfattas såsom en rättvis ock ändamålsenlig
skatteform. Hvad Danmark beträffar kafva där lagförslag i
ämnet blifvit utarbetade ock framlagda för representationen, och i
Norge är enligt från vederbörande beskickning meddelad upplysning
frågan på regeringens föranstaltande under utredning.
Med hänsyn till dessa förhållanden och då i vårt land frågan om
reformer af den kommunala beskattningen länge stått på dagordningen,
syftes utskottet tillräcklig anledning föreligga för vidtagande af en
utredning i ämnet jämväl kos oss. Därest införandet af jordvärdestegringsskatt
öfverhufvudtaget skulle befinnas vara lämpligt, komme
densamma att, i den mån kommunerna skulle äga att uppbära skatten,
bidraga till lättande af den allmänna kommunala utdebiteringen. Införandet
af dylik skatt torde därför kunna ske fristående utan samband
med en kommunal skattereform i öfrigt.
Utskottet finner sig alltså böra förorda åtgärd för åstadkommande
af utredning rörande särskild beskattning af oförtjänt jordvärdesljG
grin o*
Såsom af det förestående framgår, är utskottet icke i tillfälle att
närmare angifva de principer, hvarå eventuellt förslag till införande i
vårt land af skatt å oförtjänt jordvärdestegring borde grundas. Dock
vill utskottet uttala den uppfattning, att dylik beskattning bör dragakomma
endast då det vid försäljning eller liknande afyttring af byggnadsgrund,
bebyggd eller obebyggd, i stad eller på landet ådagalägges,
att oförtjänt värdestegring förefinnes. Öfriga hithörande spörsmål, såsom
exempelvis huruvida skatten lämpligen bör tillkomma staten,
kommun eller i allmänket den, som kan anses kafva gifvit upphof till
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2. 31
den oförtjänta värdestegringen, lära däremot icke kunna utan föregående
undersökning afgöras.
Därest, på sätt nyss angifvits, jordvärdestegringsskatten komme
att drabba endast byggnadsgrund men icke till jordbruk använd fastighet,
lärer ock rättelse, i den mån så erfordras, komma att inträda beträffande
de i herr Anderssons i Grimbo motion påpekade förhållanden,
hvilka synas utskottet hufvudsakligen bero på felaktig tillämpning af
gällande bestämmelser om grunderna för fastighetstaxeringen. Nämnda
motion torde därför icke böra föranleda till vidare yttrande från
utskottets sida.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
l:o) att Riksdagen ville, med anledning af herrar
Lindhagens, Yennerstens och Eriksons i öfre Odensvi
motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida och i hvilken mån, då vid försäljning
eller liknande afyttring af byggnadsgrund, bebyggd
eller obebygd, i stad eller på landsbygden s. k. oförtjänt
jord värdestegring förefinnes, denna skäligen bör
göras till föremål för särskild beskattning, samt att
Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kan föranleda;
2:o) att herr Lindhagens ifrågavarande motion,
i hvad den afser beskattning af jord värde, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
3:o) att herr Anderssons i Grimbo ifrågavarande
motion måtte anses besvarad genom hvad utskottet
under l:o) här ofvan hemställt.
Stockholm den 15 maj 1907.
På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
32
Sammansatta Bevillninys- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
Reservationer
af herrar TVester, Åkerberg, G. Andersson och Lundsten, hvilka
ansett, att de förevarande motionerna icke böra till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;
af herr Jansson i Krakerud mot vissa delar af motiveringen; samt
af herrar Lindhagen och Persson i Malmö hvilka anfört följande:
»De af herrar Lindhagen, Vennersten och Erikson i Odensvi
väckta motionerna beröra frågan om beskattning af jord värde eller
jord värdestegring. I den förstnämnda motionen talas om bada sakerna,
i de två andra företrädesvis endast om den senare..
Någon skarp gräns kan i själfva verket här icke uppdragas. Beskattning
af jordvärdestegring är endast en viss form för jord värdebeskattning
och all dylik beskattning bygger på en och samma princip.
Det förhåller sig nämligen så, att jorden vid sidan af det bytesvärde
den erhåller genom därå nedlagdt kapital och arbete dessutom tillföres
ett värde eller en värdeförhöjning uteslutande skapad af de mångahanda
konjunkturer, som följa med uppkomsten af ett samhällslif. Detta
är det »nakna jordvärdet» eder, såsom det, sedt ur den tillfällige jordinnehafvarens
synpunkt också kallas, »den oförtjänta jordvärdestegringen».
Den ledande principen för beskattning af dessa nyttigheter
blir under alla förhållanden den, att de rätteligen tillhöra samhället,
som skapat desamma.
1 tillämpningen utomlands af denna princip har man emellertid
hitintills fått nöja sig med betydligt måttligare anspråk. Af naturliga
skäl har man sökt beskatta endast påfallande höga jordvärden,, uppkomna
i följd af ett samhälles utveckling, dess särskilda anordningar,
järnvägsanläggningar, hamnbyggnader eller dylikt. Något enhetligt
system för beskattningen har härvid icke heller kommit till tillämpning.
Emellertid anser man, att två olika hufvudriktningar göra sig
märkbart gällande, och pläga dessa olika system kallas för jordvärdeskatt
och jordvärdestegringsskatt. Gränslinjerna mellan dem äro som
sagdt icke markerade. Det hela är mer en lämplighetsfråga. Men
skillnaden synes vara främst den, att det senare systemet upptar
skatt endast å värdestegringar, som konstateras vid fastighetsförsälj
-
33
Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
ningar, under det att det förra vill träffa värdestegringen oberoende
af en dylik tillfällighet som en försälj ningsåtgärd. Ibland framhålles
också såsom en skillnad, att värdestegringsskatten afser endast kommande
värdestegringar under det man med jordvärdeskatt i vissa fall
söker drabba äfven redan uppkommet »naket jordvärde».
I riktningen af en jord värdebeskattning går lagstiftningen i vissa
Australiska stater och äfven i England. I sistnämnda land är en mera
genomförd jordvärdebeskattning för närvarande ett af regeringens
hufvud program, understödt af ett lifligt intresse för saken från alla
partiers sida. Jordvärdestegringsskatt i ofvan angifna bemärkelse är, såsom
utskottet vidlyftigt framhållit, däremot det genomgående systemet i
Tyskland. Den danska regeringen har i sina nyligen framlagda lagförslag
om Esbjergs hamns utvidgning och om nya järnvägsanläggningar
rört sig på gränsområdet mellan de båda beskattningssystemen.
När det nu gäller att göra denna för oss nya sak aktuell äfven
i vårt land, så erfordras det en utredning om densamma, så att man
får en föreställning om, hur den ur olika synpunkter ställer sig både
i och för sig och med hänsyn till våra förhållanden. Att därvid redan
nu taga position till den ena eller andra metoden, därtill sakna vi
säkerligen nödiga förutsättningar, och det synes därför förhastadt att
såsom utskottet gjort genast utan närmare kännedom om saken gå i
andligt vasallskap till de tyska föredömena. Icke heller kan det vara
lämpligt att redan nu fastslå, att jordvärdestegringsskatt ej bör i något
enda fall ifrågakomma annat än vid försäljningar och i händelse dessa
tillika afse byggnadsgrund.
Det synes således, att Riksdagen, utan att binda sig åt vare sig
ena eller andra hållet, bör begära en öfverblick och utredning af frågan
i hela dess vidd, så att man sedan blir lättare i tillfälle att sjelfständigt
bedöma, hvad man vill vara med om och hvad som kan passa oss.
Endast på detta sätt lärer ock de önskemål, som framställas i den af
herr Andersson i Grimbo väckta motionen, kunna komma under behörigt
öfvervägande.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställa vi,
l:o) att Riksdagen i anledning af herrar Lindhagens,
Vennerstens och Eriksons i öfre Odensvi motioner
om beskattning af jordvärde eller jordvärdestegring
måtte hos Kungl. Maj:t begära närmare
ttih. till Biksd. Frat. 1907. 5 Sami. 2 Afd. 2 Häft. 5
34 Sammansatta Bevillnings- (och Lag)utskottets Betänkande N:o 2.
undersökning af detta skattesystem samt framläggande
af de förslag, som befinnas vara af sakens natur och
våra förhållanden påkallade;
2:6) att herr Anderssons i Grimbo motion måtte
anses besvarad genom hvad ofvan under punkt l:o)
hemställts.»
Friherre Trolle har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.