Sammansatta Betalnings- (och L«g-)ulSkotéets Utlåtande N:d i. i
Nliö I.
Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1907, 4,30 e. m.
Sammansätta bévillnings- och lagutskottets utlåtande i anledning
af väckta motioner rörande införande af
kommunalt veto med allmän folkomröstning i fråga
om försäljning af brännvin samt vin och Öl.
„ Genom fyra särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner har
fragan om införande af sa kalladt kommunalt veto med allmän omröstning
beträffande försäljning af brännvin samt vin och Öl åter bragts under
Riksdagens pröfning.
I motion n:o 13 har sålunda herr G. Thavenius anfört följande:
»De olycksbringande följder, som dryckenskapen drager öfver individen
och samhället, äro numera, tack vare vetenskapen och statistiken,
sa allmänt kända, att jag därom här ej torde behöfva yttra mig. Då det,
som sagdt, ej blott är den enskilde medborgaren, utan äfven samhället,
han bebor, som lider af dessa följder, har lagstiftningen redan tillerkänt
kommunen medbestämmanderätt, då fråga blir om beviljande af sökt rättighet
att öppna utskänkning eller minuthandel med rusdrycker. Men
da faran, som här hotar, är lika stor för hvarje medborgare, oafsedt kön
eller förmögenhetsvillkor, synes det vara rätt och billigt, att, då omröstBih.
till Riksd. Prot. 1907. 5 Sami. 2 Afd. 1 Höft. (N;o 1). 1
Motion
II: 13.
Motion
IT: 14.
2 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
ning i stads- eller landtkommun skall förekomma rörande krogrättigheter,
denna omröstning må ske så, att hvarje välfrejdad och till myndig ålder
kommen man och kvinna, som är inom samma kommun mantalsskrifven,
äger en röst. Denna tanke är ej ny inom Riksdagen. Redan 1893
väcktes af ledamoten af denna kammare, herr J. Anderson i Tenhult
en'' motion i samma syfte som denna, och hvari han föreslår, att sådan
omröstning skall ske på sätt, jag här framställt.
En lag är god, då den uppbäres af en stark opinion. Det torde
därför böra bestämmas, att vid sådan omröstning, som här föreslås,
måste fordras en majoritet af minst 2/s af de afgifna rösterna, och att ett
så af kommun fattadt beslut ej må ändras förrän efter 5 år, då ny omröstning
sker, då någon inom kommunen det fordrar.
Då en stad eller kommun under alla omständigheter får bära svåra
följder af ett inom densamma florerande krogväsen, måste hvarje rättänkande
medborgare erkänna, att det också borde vara hvarje stads och
kommuns fulla rätt att genom personlig röstpluralitet bestämma, huruvida
den åstundar krogrörelse eller icke, hvarför jag vågar föreslå:
dels att Riksdagen behagade för sin del besluta om sådan förändring
af kungl. förordningarna angående försäljning af brännvin och med dem
jämförliga spirituösa drycker, att Konungens befallningshafvande icke äger
rätt att mot någon vederbörande kommuns beslut för längre eller kortare
tid meddela rätt till utskänkning eller försäljning till afhämtning af nämnda
drycker, Konungens befallningshafvande dock obetaget att, då sådana
omständigheter anses föreligga, neka dylika rättigheter på en viss ort;
dels att sådant beslut fattas genom allmän omröstning, i stad inför
magistraten, i kommun inför stämmans ordförande, då hvarje välfrejdad,
myndig och inom staden eller kommunen mantalsskrifven man eller
kvinna äger en röst;
samt att för sådant besluts bindande kraft erfordras en majoritet af
minst 2/s af de afgifna rösterna, och må sådant beslut ej kunna ändras
förrän efter 5 år.
Med i allt väsentligt samma motivering, som ofvan anförts, har herr
Thavenius i motionen n:o 14 föreslagit,
»dels att Riksdagen behagade för sin del besluta om sådan förändring
af kungl. förordningarna angående försäljning af Öl och vin, att
Konungens befallningshafvande icke äger rätt att mot någon vederbörande
kommuns beslut för längre eller kortare tid meddela rätt till försäljning
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 3
af dessa drycker, Konungens befallningshafvande dock obetaget att, då
sådana omständigheter kunna anses föreligga, neka dylika rättigheter på
en viss ort;
dels att sådant beslut fattas genom allmän omröstning, i stad inför
magistraten, i kommun inför stämmans ordförande, då hvarje välfrejdad,
myndig och inom staden eller kommunen mantalsskrifven man och kvinna
äger en röst;
samt att för sådant besluts bindande kraft erfordras en majoritet af
minst två tredjedelar af de afgifna rösterna, och må sådant beslut ej
kunna ändras förrän efter 5 år.»
Vidare hafva herr E. Beckman i Djursholm m. fl., med instämmande
af 63 af Andra Kammarens ledamöter, i motion n:o 123 föreslagit,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till sådan ändring i kungl. förordningen
af den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin, hvarigenom införes
så kalladt kommunalt veto med allmän omröstning enligt i hufvudsak
följande allmänna bestämmelser:
När i stads- eller landtkommun fråga uppstått, att rättighet till detaljhandel
med brännvin må meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande,
därest inom viss tid skriftlig ansökan inkommer, undertecknad af
välfrejdade, till myndig ålder komna män och kvinnor, som äro medlemmar
af kommunen och svenska medborgare, till ett antal, motsvarande
minst en tjugondei af kommunens mantalsskrifna folkmängd, att
förordna om anställande i kommunen af omröstning rörande den sålunda
väckta frågan.
I denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller endast
förbud eller icke förbud mot ifrågavarande upplåtelse af försäljningrättigheter,
äger en hvar välfrejdad myndig man eller kvinna, som är medlem
af kommunen, att deltaga.
Om mer än hälften af de i omröstningen deltagande rösta för förbud,
träder detta i kraft på den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter
upphöra.
Frågan kan åter väckas först efter tre år. Resvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det af
denna anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna
om anställande af ny omröstning.»
Motion
II: 123.
4 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-(utskottets Utlåtande N:o 1.
Till stöd för detta yrkande, hafva motionärerna anfört följande:
»Allt allmännare synes den uppfattningen göra sig gällande, att det
så kallade kommunala vetot i fråga om rusdrycksförsäljning och framförallt
utskänkning bör göras mera effektiv.
Riksdagens nykterhetsgrupp har också gifvit ett kraftig uttryck åt
denna öfvertygelse, då den på sitt program bland reformer, för hyilka
gruppen vill verka »under den närmaste framtiden», äfven upptagit: effektivt
kommunalt veto mot rusdrycksförsäljning».
Med »rusdryck» afses i här anförda uttalande naturligtvis likaväl Öl
och andra starkare maltdrycker som brännvin och därmed jämförliga
drycker. Särskild! för landsbygden är nämligen ölet fullt ut lika mycket
som brännvinet en källa till dryckenskap och alkoholism i alla dess yttringar.
Rusdryck som rusdryck — lagstiftningen bör opartiskt rikta sina
restriktiva bestämmelser mot dem båda.
Af formella skäl måste yrkanden rörande ändringar i gällande förordning
angående försäljning af brännvin och i förordningen angående
försäljning af Öl och vin frambäras i skilda motioner. Men den allmänna
motiveringen kan i allt väsentligt göras gemensam för de ändringar vi
föreslå i lagstiftningen rörande båda de till sina verkningar så nära besläktade
slagen af rusdrycker.
För vinnande af målet »effektivt kommunalt veto» fordras närmast,
att icke mot kommunalrepresentationens uttalande genom högre myndighets
ingripande försäljning af starka drycker tillåtes i större utsträckning,
än kommunen anser önskvärdt. Åtskilliga förändringar i syfte att
ur nu bestående lag aflägsna vissa af de bestämmelser, som i detta afseende
åt Konungens befallningshafvande tillerkänna förmynderskap öfver
kommunerna, äro härför behöfliga.
Det kräfves emellertid långt mera ingripande åtgärder för att kommunens
själfbestämningsrätt skall kunna ställa ett effektivt veto mot rusdrycksförsäljningen,
framför allt om man med kommunens vilja förstår
den uppfattning, som gör sig gällande hos flertalet af dess myndiga medborgare.
Med nu rådande fyrkskala är det mycket vanligt, att ett ringa
fåtal bestämmer sakens utgång i strid med ett långt öfvervägande flertal.
Det torde vara obehöfligt att närmare ingå på detta förhållande; känd
sak är så godt som vittnad. Vi tillåta oss dock att erinra om några af
de fyrksegrar för utskänkning, som i pressen meddelats från de senaste
höststämmorna:
I Borgsjö tillstyrktes utskänkning af Öl å järnvägshotellet i Ange med
Sammansatta BeviUnings- (ock Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5
13,244 fyrkröster, afgifna af 14 personer — däribland två representanter
för bolag med tillhopa 10,000 fyrkar — mot 8,423, afgifna af 123 rö!■«£■
\ Hvena Styrktes utskärning å Hultsfreds järnvägsstation med
o,333 fyrkar af o röstande mot 2,330, afgifna af 26 röstande. I Leksand
mstyrktes utskänkning å de båda hotellen med icke uppgifvet antal fyrkröster,
afgifna af 18 personer mot 120. I När socken röstade 13 personer
med 407 fyrk mot en ansökan om rätt att försälja Öl och vin till
uthämtning; för ansökningen röstade 3 personer med 569 fyrk, däribland
sökanden själf med icke mindre än 424 fyrk. I Elfkarleby tillstyrktes en
ansökan om rättighet att utskänka Öl och vin i Turisthotellet och Brostugan
af 9 personer med 11,309 fyrkar mot 70 röstande, som förfogade
öfver r,2o6 fyrkar. 1 Ytterlännäs tillstyrktes ett par ölutskänkningsrättigheter
med 5,917 fyrkröster af 18 röstande mot 4,768 af 79 röstande
Och sa vidare.
.... .. Ovanstående förteckning är icke fullständig, men torde få anses
tillräckligt belysande. Erinras bör därjämte, att säkerligen i icke så få
kommuner frågans utgång hängt på ett hår, så att en obetydlig förstärknmg
åt storfyrkarna skulle medfört, att utskänkningsrättigheter tillstyrkts
mot det stora flertalets önskningar. Så utvisade exempelvis omröstningen
rörande utskänkmngsrättighet för Vingåkers hotell 10,237 afstyrkande
roster, afgifna af 107 röstande mot 10,041, afgifna af 18 röstande, hvilka
voro for bifall. I Björskog afslog stämman med 3,772 fyrkar af 37
röstande en ansökan om rätt att utskänka vin och maltdrycker mot 3 144
fyrkar åt 5 röstande, som tillstyrkte ansökan. Och så vidare.
Med slika illustrationer af nu gällande fvrkskalas orättfärdighet för
ögonen, finna vi det naturligt, att krafvet på en ny tingens ordning oafvishgen
framträder särskildt just i fråga om behandlingen af spörsmål
som röra utskänkning af rusdrycker af olika slag.
Oberoende af fordran på reform af den kommunala rösträtten i allmänhet,
har därför från nykterhetsvännernas sida redan tidigt yrkats att
i hit hörande frågor måtte, utan afvaktande af den kommunala rösträttsfrågans
slutliga lösning, införas ograderad rösträtt med en röst för
hvarje röstande, vare sig denna rätt skulle inskränkas till de redan nu
kommunalt röstberättigade eller utsträckas till alla myndiga män och
kvinnor.
Sa mycket mera har man ansett sig äga skäl för en sådan fordran
som ju försäljningen af rusdrycker — det må nu vara brännvin eller Öl
- ej blott ar en närings- eller skattefråga, utan ’en sedlighetsfråga som
6 Sammansatta BeviUnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande ds.o 1.
på det närmaste berör den enskildes lif och familjelifvet’ och just därför
påkallar en röstgrund, genom hvilken personlighetsprincipen kommei
mera till sin rätt’. Försäljningen af rusgifvande drycker får således icke
af lagstiftaren behandlas som ett medel att taga ut skattebidrag ur de
breda lagren, ej heller från synpunkten af enskilda tillverkares och försäljares
vinst, utan »fastmer som ett ondt, som bör begränsas och mot
hvilket samhället bör taga i anspråk sina medlemmars moraliska kraft.
Och denna kraft väckes och sättes i verksamhet i samma man sommarbetet
icke längre synes hopplöst, utan utsikt öppnas att kunna göra något
till att slutligen bekämpa det onda».
Ofvan angifna uppfattning har vid upprepade tillfallen med styrka
häfdats äfven inom Riksdagen i Andra Kammaren. I en mycket beaktad
motion har därjämte framhållits, att om man åtminstone i denna sak
afstode från det kommunala förmögenhetsväldet och i stället införde en
på allmän rösträtt grundad kommunal vetorätt, så skulle nykterhetsintresset
få göra sig gällande mera omedelbart utan att behöfva bemäktiga
sig ledningen vid vissa kommunala val, »där man borde mera taga hänsyn
till en persons allmänna lämplighet än till hans ståndpunkt i en speciell,
om än så viktig fråga». . ...
Ja själfva bevillningsutskottet har i princip gifyit sin sanktion åt
krafvet på en reform i angifna syfte, då det 1893 vid behandlingen åt
ett då framställdt förslag om s. k. lokalt veto enhälligt yttrade, att »det
kan med skäl sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet större inflytande
inom kommunen borde tillerkännas flertalets åsikt».
Men flertalet är ju just de små fyrktalens innehafvare eller de helt
och hållet rösträttslöse, bland dem i främsta rummet kvinnorna. Och
det torde vara en allmän iakttagelse, att det är just mom dessa klasser
man finner en utbredd önskan, att det måtte stå helt i hvarje kommuns
egen hand att genom flertalets röster kunna befria sig från rusdrycksförsälj
ningen. Redan en af det kommunala vetots tidigaste forkampar
i Riksdagen, J. Anderson i Tenhult, framhöll (1893), att man ratt ofta
hör arbetarna bestämdt förklara, att om de hade afgörandet i sin an ,
skulle lokaler för försäljning af spirituösa snart upphöra att finnas till.
Hustrur och mödrar — tillägger han — uttala sig än oftare i samma
Denna sunda folkinstinkt torde sedan dess ha vaknat i långt stöne
omfattning och grundas alltmera på en målmedveten, af vetenskapen
bestyrkt öfvertygelse. Insikten om de starka dryckernas tullstandiga um
-
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 7
härlighet, deras riksfördärfliga inflytande och om striden mot deras herravälde
som ett samhällets nödvärn har spridt sig till allt vidare kretsar.
I samma mån° har också krafvet på effektiv kommunal själfbestämningsrätt,
frigjord från fyrkskalan, alltmera trängt sig i förgrunden.
I utlandet är det särskildt Norge, åtskilliga af Nordamerikas förenta
stater och Kanada, som gifvit vidsträckt tillämpning åt den kommunala
själfbestämningsrätten medelst allmän omröstning rörande försäljningen af
starka drycker.
I de norska städerna är, som bekant, brännvinsförsäljningen i allmänhet
ordnad enligt det så kallade Göteborgssystemet. Men bolags upprättande,
liksom fortsättning af dess rörelse, är underkastad folkomröstning.
I sådan omröstning äga att deltaga samtliga inom kommunen
bosatta män och kvinnor öfver 25 år, som icke förlorat sina medborgerliga
rättigheter i följd af brottslig handling eller stå under tilltal för
vissa gröfre brott, äro under förmyndare eller i konkurs eller åtnjuta
fattigunderstöd eller mottagit sådant understöd näst föregående år. Omröstningen
är hemlig och sker med sedlar, på hvilka det står »ja» eller
»nej». »Ja» betyder för, »nej» mot bolags upprättande eller fortsättande;.
Beslutet, hur det än utfaller, gäller för en tid af sex år, räknadt från
påföljande års ingång. Ny omröstning sker dock endast, ifall sådan före
utgången af januari månad sista året af perioden påyrkas af så många
röstberättigade, att de utgöra minst en tjugondedel af hela antalet vid
förra omröstningen i röstlängden uppförda röstberättigade.
Inom Nordamerikas förenta stater tillämpas folkomröstning rörande
försäljning af rusdrycker af alla slag inom minst tjugutre af unionens
stater. Inom sex af dessa är dock omröstningen begränsad till landskommuner
och icke medgifven i städerna.
De närmare bestämmelserna växla i brokig mångfald: i åtskilliga
stater föreskrifver lagen, att omröstning måste äga rum med bestämda
mellantider, i andra lämnas initiativet åt ett visst antal röstberättigade
— en tredjedel, en fjärdedel, en tiondel o. s. v. af valmanskåren. Äfven
i det senare fallet föreskrifvas vissa mellantider för omröstningen: hvarje
år eller icke oftare än hvartannat, hvart tredje eller hvart Ijärde. år.
Ej heller i fråga om valdistriktens omfång råder en för de olika
staterna gemensam praxis. Stundom omfattar omröstningen en hel provins
(county) i stället för en enda kommun, stundom kan i en stad
hvarje kvarter (warcl) rösta för sig utan hänsyn till kringliggande stads
-
8 Sammansatta Bevillnings- (och Lagutskottet''s Utlåtande N:o 1.
delars önskningar. En särskild form af omröstning förekommer i vissa
städer, där tillstånd till utskänkning endast beviljas, ifall ansökan förordas
af flertalet bofaste och fastighetsägare vid den sida af gatan, där
utskänkningslokalen förlägges eller, om rörelsen öppnas i ett hörnhus,
af flertalet bland de vid båda gatorna boende personer af nyss nämnda
kategorier.
Gemensamt för tillämpningen af de olika metoder, som användas,
synes vara, att omröstningen i praktiken inskränkts till landsbygden och
till mindre städer med ett invånarantal af högst 7—8,000 invånare.
Verkningarna af det på detta sätt införda lokala förbudet anses, såvidt
vi inhämtat, vara synnerligen tillfredsställande. Detta vitsordas äfven
af bestämda motståndare till s. k. »förbudslagstiftning» (prohibition) i
egentlig mening.
Bland de länder, för hvilka alkoholstatistik finnes, torde Kanada
jämte Finland och Norge uppvisa den minsta förbrukningen. Där har
sedan längre tid tillbaka lagen (the Scott Act 1878) medgifvit s. k. lokalt
veto efter allmän omröstning. Rätt att deltaga i omröstningen har en
hvar, som är röstberättigad vid val till parlamentet. Om tjugufem procent
af valmännen inom en provins eller en stad begära omröstning skall sådan
äga rum. Om hälften eller flera af de afgifna rösterna äro emot tillämpning
af den s. k. prohibitiva paragrafen i lagen, har frågan förfallit och
kan icke ånyo upptagas förrän efter tre år.
Såsom redan blifvit erinradt, ha yrkanden på kommunalt veto med
allmän omröstning vid upprepade tillfällen framburits inom den svenska
Riksdagen — hittills dock endast i fråga om brännvin och därmed jämnställda
drycker. Första gången skedde detta 1893 i den redan berörda
motion, som frambars af J. Anderson i Tenhult. Förslaget gick ut på att
såväl man som kvinna efter fyllda tjuguett år skulle äga att deltaga i omröstningen.
Densamma skulle afse, dels huruvida försäljning skulle få äga
rum, dels, i händelse sådant medgåfves, huru många försäljningsställen
skulle inrättas. Äfven angränsande kommuner skulle få rätt att deltaga
i omröstningen, hvarvid deras röster skulle åtnjuta samma värdeberäkning
som den kommuns, hvilken frågan närmast gällde. — Motionen afslogs,
och äfven då den följande år i form af en »massmotion» förnyades, rönte
den samma öde.
Vid 1895 års riksdag frambars af herrar Oskar Eklund, Ad. Hedin
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 9
m. fl. i Andra Kammaren en motion i väsentlig öfverensstämmelse med
gällande stadganden i norska lagen. På ansökan af minst en tjugondei
af kommunens mantalskrifna folkmängd skulle omröstning anställas rörande
väckt fråga om utskänkningsrättighets beviljande. Alla välfrejdade medborgare,
tillhörande kommunen, skulle äga rätt att deltaga i omröstningen,
som endast skulla gälla förbud eller icke förbud mot ifrågavarande
upplåtelse af försäljningsrättigheter. Om förbudsvännerna segrade, skulle
förbudet träda i kraft på den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter upphörde.
Frågan skulle åter kunna upptagas först efter tre år.
Såsom icke väckt i behörig tid, kom denna motion aldrig under
Riksdagens ompröfning. Men vid följande års riksdag framlade herr Eklund
m. fl. ett nytt förslag, som dock till sin omfattning var mindre
långt gående. Motionärerna vid föregående riksdag ville öfverlämna åt
alla kommunens välfrejdade, myndige medborgare att antingen tillåta försäljning
och bestämma rättigheternas antal eller förbjuda upplåtelse af
rättigheter. Nu yrkades blott, att rätt skulle tillerkännas kommunernas
medlemmar att genom allmän omröstning uttala sitt veto mot ett i stadgad
ordning väckt förslag om rättigheters beviljande. Således blott »afvärjande
af en åtgärd, som flertalet ogillar, ej det positiva beslutet om
upplåtelse af rättigheter och deras antal flyttadt från kommunala myndigheter
och ämbetsverk». »Detta kan omöjligt», säga motionärerna, »i någon
ringaste mån träda någons rätt eller kommunens välförstådda intresse
för nära».
Icke heller detta modifierade förslag vann Riksdagens godkännande.
Vid samma riksdag väckte herr E. J. Ekman m. fl. en motion om
allmän omröstning i hithörande frågor, men med rösträtten begränsad till
de kommunalt röstberättigade — i anslutning således till de förslag om
den politiska rösträttens utvidgning, hvilka stannat vid det s. k. kommunalstrecket.
Äfven denna motion afslogs, liksom ock en af herrar E. G. Åkerlind
och C. P. Jansson i Edsbäcken vid 1902 års riksdag gjord framställning
om lokalt veto i öfverensstämmelse med 1894 års förslag.
Det synes oss, som uppfattningen både inom och utom Riksdagen
på senare tiden i vissa afseenden undergått en så väsentlig förändring,
att rätta ögonblicket nu är inne att ånyo frambära förslag om kommunal
vetorätt mot försäljning af rusdrycker, grundad på allmän omröstning med
lika rösträtt för myndiga män och kvinnor. Tanken på den allmänna
rösträttens tillämpning på ett speciellt, noga begränsadt område af det
Bill. till Bihsd. Prof. 1907. .5 Samt. 2 Afd. 1 Käft. 2
Motion
124.
10 Sammansätta Bevillnings- (och Låg-)utskottets Utlåtande N:o 1.
kommunala lifvet lär numera knappast förefalla lika främmande för våra
förhållanden, som fallet var för blott några år sedan. Vidare har ju samtidigt
med krafven på såväl politisk som kommunal rösträttsreform det
berättigade i kvinnans inflytande på det offentliga lifvét vunnit allt större
erkännande. Man har också inom alla samhällsklasser vaknat till insikt
om den oafvisliga nödvändigheten ått bryta rusdryckssedens tyranni — framför
allt då det gäller en liten nation som vår, hvilken behöfver spänna
alla sina krafter för att häfda sin plats bland kulturens bärare och för
att vinna ökad styrka inåt och utåt. Slutligen bestrider knappast någon,
att det här ligger fara i dröjsmålet: med hvarje år, som går, skjuter rusdryckshandteringen
och dess intressen allt djupare ekonomiska rötter, på
samma gång som »alkoholismen» — rusdryckernas fördärfliga följd på
olika områden — griper allt vidare omkring sig och hotar att undergräfva
äfven kommande släktens fysiska, ekonomiska och sedliga utveckling.
»
ii: Slutligen hafva samma ledamöter af Andra Kammaren, som afgifva
motionen n:o 123, i motion n:o 124, med instämmande af 54 af kammarens
ledamöter, anfört följande:
»I en denna dag afgifven motion ha vi hemställt om vissa ändringar
i gällande brännvinsförsäljningsförordning, i syfte att tillstånd till detaljhandel
med brännvin skall göras beroende af allmän omröstning inom
vederbörande kommun.
Att det ur nykterhetens synpunkt är lika befogadt, att kommunens
medlemmar erhålla en utsträckt själfbestämningsrätt i fråga om försäljning
af vin och Öl, synes oss ligga i öppen dag. Åtminstone för landsbygden
är ölet numera fullt ut lika mycket som brännvinet en källa till
dryckenskap, förfall och oordningar.
De skäl, som anförts i den nyssnämnda motionen till stöd för vart
yrkande på s. k. kommunalt veto medelst allmän omröstning, gälla därför
också i afseende på försäljningen af vin och Öl. Under hänvisning i
tillämpliga delar till den motivering, som finnes intagen i sagda motion,
tillåta vi oss hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till sådan ändring i kungl. förordningen
af den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och Öl, hvarigenom införes
s. k. kommunalt veto med allmän omröstning enligt i hufvudsak
följande allmänna bestämmelser:
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 11
När i städs- eller i landtkommun fråga uppstått, att tillstånd till försäljning
af vin eller Öl må meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande,
därest inom viss tid skriftlig ansökan inkommer, undertecknad
af välfrejdade, till myndig ålder komna män och kvinnor, som äro medlemmar
af kommunen och svenska medborgare, till ett antal, motsvarande
minst en tjugondei af kommunens mantalsskrifna folkmängd, att förordna
om anställande i kommunen af omröstning rörande den sålunda väckta
frågan.
I denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller
endast förbud eller icke förbud mot ifrågavande tillstånd till försäljning,
äger en hvar välfrejdad myndig man eller kvinna, som är medlem af
kommunen, att deltaga.
Frågan kan åter väckas först efter tre år. Besvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det
af denna anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna
om anställande af ny omröstning.»
Till fullständigande af de i motionen n:o 123 anförda data angående Historik.
hvad i förevarande fråga förut förekommit inom Riksdagen, vill utskottet
härom ytterligare meddela följande.
Vid 1893 års riksdag hade väckts motion därom, att inga då befintliga
eller ifrågasatta nya spirituosaförsäljningsställen inom en kommun
finge efter viss tid utöfva sin verksamhet förr, än genom omröstning per
capita blifvit bestämdt, huruvida inom kommunen spirituosaförsäljning
skulle få äga rum eller icke; och skulle, enligt det framställda förslaget,
rättighet att i dylik omröstning deltaga tillkomma samtliga till 21 års ålder
komna, välfrejdade män och kvinnor ej mindre inom de kommuner,
hvarest fråga uppstått om inrättande af nya eller bibehållande af redan
befintliga försäljningsställen, utan äfven inom angränsande kommuner
och de kommuner, som vore belägna på visst afstånd, af t. ex. mindre
än en mil.
Med anledning af sistberörda motion åberopade bevillningsutskottet
(betänkandet n:o 9) §§ 6, 7, 8, 10 och 13 i brännvinsförsäljningsförordningen;
och yttrade utskottet vidare:
»Bestämmandet af huruvida brännvinsförsäljningsrättighet må i en
kommun utöfvas är sålunda enligt nu gällande stadganden i allmänhet
12 Sammansatta JBevillnings- (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N;o 1.
öfverlämnadt till kommunens representation jämte vederbörande myndighet.
Enligt utskottets förmenande kan det med skäl sättas i fråga, om ej
i nu berörda angelägenhet större inflytande borde inom kommunen tillerkännas
flertalets åsikt. Den af motionären i detta syfte föreslagna anordningen
synes emellertid utskottet icke kunna förordas, enär densamma
uppenbarligen skulle innebära en allt för stor afvikelse från nu gällande
grundsatser för kommunala ärendens afgörande.»
På grund af hvad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och blef denna utskottets
hemställan af båda kamrarna utan omröstning bifallen.
I den vid 1894 års riksdag i frågan väckta motionen föreslogs
aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse med begäran om förslag till
ändring i då gällande förordning om försäljning af brännvin m. m., enligt
följande grunder:
»l:o. När i stads- eller landtkommun fråga uppstår, att rättighet till
annan minuthandel med eller utskänkning af brännvin än sådan, som i
stad äger rum på grund af burskap eller särskildt privilegium och på
landet kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, skall inom kommunen
meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande, därest inom viss tid
skriftlig ansökan därom inkommer, undertecknad af välfrejdade, till myndig
ålder komna medborgare af kommunen, som äro svenska medborgare,
till ett antal motsvarande minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna
folkmängd, att förordna om anställande i kommunen af omröstning
rörande den sålunda väckta frågan.
2:o. I denna omröstning äga afla de kommunalmedlemmar att deltaga,
som uppnått myndig ålder, äga god hejd och äro svenska medborgare.
3:o. Omröstningen, som sker med slutna sedlar, gäller endast förbud
eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande af försäljningsrättigheter.
4:o. Om förbudsförslaget af mer än hälften af de i omröstningen
deltagande antages, träder det i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade
rättigheter upphöra, och må ny fråga om upplåtande af rättigheter
ej väckas förrän efter tre år. Om förslaget af flertalet röstande ogillas,
har det förfallit, och kan ny fråga om förbudsomröstning likaledes ej
väckas förrän efter tre år.
5:o. Besvär öfver det genom omröstningen fattade beslutet må ej
anföras på annan grund, än att det förmenas icke hafva tillkommit i
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 13
laglig ordning; och skall Konungens befallningshafvande, därest beslutet
af sådan anledning undanröjes, förordna om anställande af ny omröstning.
»
Denna motion behandlades af sammansatt bevillnings- och lagutskott,
hvilket, efter en utredning om verkningarna inom olika länder af lagstiftningsåtgärder
i den föreslagna riktningen, i sitt betänkande (n:o 6) yttrade:
»Af den ofvan lämnade kortfattade redogörelsen för hithörande förhållanden
i några länder, särskildt i de af motionären åberopade Nordamerikas
förenta stater och England med dess kolonier samt vårt eget
land, framgår enligt utskottets åsikt, att det lokala optionssystemet icke
är mindre fullständigt tillämpadt i vårt land än uti öfriga anförda länder.
De kommunala myndigheterna hafva i Sverige med större framgång än
uti de flesta länder inskränkt brännvinsförsäljningen och uti de flesta kommuner
för landsbygden till och med infört absolut förbud. Att stadskommunerna
hos oss icke ansett sig med framgång kunna genomföra ett
dylikt förbud, torde ej väcka förvåning hos den, som sett, att så godt
som öfverallt i andra länder, där försök i städerna i den riktningen gjorts,
dessa utfallit mindre gynnsamt och måst öfvergifvas. Fördelen att måhända
något kunna inskränka förbrukningens totala belopp har uppvägts af den
demoralisation och de andra olägenheter, som förbudets kringgående så
godt som allestädes medfört. Emellertid äro äfven stadskommunerna i
vårt land i sin fulla rätt att genom lokal option införa förbud för minuthandel
med eller utskänkning af brännvin, om blott stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga och magistraten äro ense om fördelen däraf.
Utskottet har icke uti de af motionärerna anförda utländska förhållandena
kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen varit uppdragen
åt en vidsträcktare krets röstberättigade än den, som utgjorts af
de i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men väl har
det visat sig på flera ställen fördelaktigt att lägga afgörandet i händerna
på ett mindre antal personer, som representera ett större område, i ändamål
att minska deras inflytande, hvilkas intressen mer eller mindre vore
förbundna med spirituosaförsäljningen. I likhet med förliden Riksdags
bevillningsutskott, medgifver utskottet visserligen, att önskvärdt vore, det
ett större inflytande än nu är fallet tillerkändes flertalets åsikt, men anser,
att den af motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför mycket afvika
från de nu i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhållandena.
Med brännvinsförsäljningen äro förbundna så stora intressen, och sättet
for dess tillämpning är af så ingripande betydelse för kommunernas lugna
14 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottels Utlåtande N:o 1.
och lifskraftiga utveckling, att något talande skäl näppeligen torde kunna
anföras, hvarför icke hithörande frågor borde afgöras på enahanda sätt
och af samma korporationer som kommunens öfriga angelägenheter.
Nykterhetsfrågorna hafva såväl i vårt land som i andra länder visat sig
äga förmågan att sätta sinnena i sådan rörelse, att snarare mer än mindre
betänksamhet och mogenhet i uppfattningen erfordras för deras lugna
profvande än vid andra af de oftare förekommande kommunala frågorna.
Såväl licenssystemet som än mer en på den lokala optionen grundad
ren förbudslagstiftning innebär enligt utskottets uppfattning ett sådant ingripande
i den enskilde individens handlingsfrihet och lefnadsförhållanden,
att hvarje fortskridande på dessa vägar bör ske endast i män som det
allmänna rättsmedvetandet uppbär och gillar de föreslagna åtgärderna.
Ett förhastadt steg i nämnda riktning — låt vara framkalladt af aldrig så
välmenande och entusiastiska sträfvanden — framkallar lätt motsatsen åt
den verkan, som åsyftas.»
Utskottet hemställde på sålunda anförda grunder, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls
af Riksdagen, af Första Kammaren utan föregående diskussion och utan
votering, samt af Andra Kammaren, efter diskussion, med 141 röster mot
74, hvilka afgåfvos för bifall till motionen.
Fn motion med alldeles samma förslag som det i sist omförmälda
motion framställda förekom jämväl vid 1896 års riksdag, därvid till stöd
för förslaget åberopades, bland annat, resultaten af en i Norge nyligen
antagen brännvinslag.
1 sitt i anledning af motionen afgifna betänkande (n:o 1) förklarade
sig bevillningsutskottet icke anse förslaget innefatta bättre bestämmelser
än dem, som redan vore gällande i fråga om sättet för bestämmande af
rättigheter till minuthandel med och utskänkning af brännvin; och yttrade
utskottet vidare:
»Redan enligt nu gällande förordning har i de flesta landtkommuner
fullständigt förbud blifvit infördt, och möjlighet att få sådant förbud till
stånd finnes äfven för städerna. Det torde nämligen icke lida något tvifvel,
att stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och magistraten skulle afstyrka
beviljandet af försäljningsrätt inom staden, om en mera allmän önskan i
sådan riktning skulle göra sig gällande inom samhället. Att i denna fråga
gifva de röstberättigade lika rösträtt, eller, såsom i motionen föreslagits,
utsträcka rösträtten än ytterligare genom att lägga afgörandet i händerna
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 15
på en så vidsträckt krets röstberättigade som kommunens alla till myndig
ålder komna medlemmar, män och kvinnor, hvilka äga god frejd och
aro svenska medborgare, finner utskottet innebära en alltför stor afvikelse
från nu gällande grundsatser för kommunala ärendens afgörande- hvarförutom,
såsom 1894 års sammansatta bevillning^ och lagutskott i sitt
ofvan omformälda betänkande jämväl framhållit, med brännvinsförsäljningen
aro förbundna så störa intressen och sättet för dess tillämpning är af så
ingripande betydelse för kommunernas lugna och lifskraftiga utveckling
att skäl icke förefinnes att afgöra hithörande frågor på annat sätt än öfriga
kommunala angelägenheter. Hvad beträffar den af motionären åberopade
i Norge införda nya brännvinslagen, anser utskottet, att, i anseende till
en korta tid, som förflutit efter dess antagande, verkningarna af nämnda
lag ännu icke hunnit så tydligt framträda, att häraf kan hämtas något
föredöme.»
Utskottet hemställde förty, att motionen icke måtte af Riksdagen bi!a
as:..„och Riksdagen fattade sitt beslut i enlighet med denna utskottets
hemställan. Sagda beslut fattades af Första Kammaren utan föregången
diskussion och utan votering samt af Andra Kammaren, efter diskussion
med 121 röster mot 58, hvilka afgåfvos för bifall till motionen.
Slutligen framställdes i en vid 1902 års riksdag väckt motion samma
yrkande som i den ofvan omformälda motionen af år 1894.
I sitt öfver motionen afgifna betänkande (n.o 18) lämnade bevillningsutskottet
till eu början en på officiella statistiska uppgifter grundad redogörelse
för dittills kända verkningar af den norska brännvinsförsäljningslagen
af den 24 juli 1894. 8
Härefter anförde bevillningsutskottet:
»Såsom af förestående kortfattade redogörelse framgår, har man i
Norge i åtskilliga städer, i hvilka på grund af allmän omröstning brännvmsförsäljningen
afskaffats, funnit sig föranlåten att redan vid första tillfälle
till ny omröstning åter medgifva dylik försäljning. Då det dessutom
visat sig, att den i Norge gällande lagstiftningen icke ledt till någon
stadigvarande minskning i spritförbrukningen, torde man kunna säga att
denna lagstiftning icke utgör ett föredöme, som manar till efterföljd. ’
..F®r ifrigt utskottet erinra, att enligt hos oss gällande brännvinsiorsaljmngsförordning
kan den kommunala representationen i landtkommun
och i stadskommun, om den är enig med magistraten, förhindra minuthandel
med och utskänkning af brännvin.»
16 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
Bevillningsutskottet hemställde om afslag å motionen, emot hvilken
hemställan någon reservation icke afgafs inom utskottet. Utskottets hemställan
blef utan votering bifallen af såväl Första som Andra Kammaien.
Utskottets
yttrande.
I motionen n:o 123 förekommer, efter omförmälande, bland annat,
af det i Norge å ifrågavarande område gällande »kommunala veto», följande
uttalande, hvilket synes vara af motionärerna afsedt att gälla äfven
de norska förhållandena:
»Verkningarna af det på detta sätt införda lokala forbudet anses,
såvidt vi inhämtat, vara synnerligen tillfredsställande »
Huru märkligt olika uppfattningen kan vara i denna fråga, tramgar
emellertid af ett år 1898 afgifvet betänkande af den kommitté, som tillsatts
af den norska regeringen för att allsidigt pröfva och uttala sig om
brännvin slagstiftningen och hvars mandat efter hand utsträcktes att omfatta
äfven lagstiftningen angående handeln med vin ol m. m. Denna
kommitté framhåller, hurusom lagen af år 1894- befordrat superiet, befrämjat
lönkrögeri och olaga försäljning, lönbränning samt utbredning åt
andra och skadligare drycker äfvensom tillfogat inhemsk handel och näring
onödig skada med motsvarande fördel för utlänningar. Kommittén sager
vidare, att smugglingen blifvit allmän, att lönbrännnmgen som under 30
—40 år varit okänd, börjat bedrifvas på skilda orter, och att nykterheten
icke befordrats utan för städernas vidkommande gått ned. Nyttan åt förbudet
i de städer, där brännvinshandeln afskaffats, uppvägde icke olagenheterna
däraf. Förbudet vore icke effektivt i fråga om dem, som vore
begifna på starka drycker, eftersom smyghandeln visat sig icke kunna
hindras. Utländskt brännvin kunde icke hindras att inkomma i landet
betydliga mängder och göra förbudet illusoriskt. Kommittén förutspådde
att framdeles, under än trängre förbudsförhållanden drmkarne komme att
tillgripa äfven skadliga surrogat, såsom petroleum, denaturerad sprit och
polityr hvilka vätskor redan då icke voro okända berusningsmedel. Hutvudsakliga
klandret af 1894 års lag riktades dock mot den därigenom
införda allmänna folkomröstningen i städerna och det sålunda astadkomn
osäkerhetstillståndet för bolagsinstitutionen, hvilken kommittén varmt omfattade,
hvarför kommitén föreslog lagens förändring. I sadant hans -ende framlade kommittén två alternativa förslag, af hviska det som innefattade
afskaffande af folkomröstningen, förordades af kommitténs flertal.
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 17
Efter lagen af 1894 hade det s. k. laddevinet börjat strömma in
öfver landet. Med detta s. k. vin, hvilket utgjorde en blandning af sprit,
extrakter och vatten, varierande i styrka mellan 18 och 22 proc., hade
superiet tagit ökad fart. Såsom botemedel häremot förordade kommittén
en liberalare lagstiftning, men från absolutistiskt håll yrkades det oaktadt
på förbudslag.
Resultatet af det nu berörda lagstiftningsarbetet blef lagen af den 17
maj 1904 angående försäljning och utskänkning af brännvin, Öl, vin,
fruktvin och mjöd, i hvilken lag beträffande minuthandel och utskänkning
af brännvin i städerna den allmänna folkomröstningen bibehållits.
Efter de första omröstningarna i anledning af 1894 års lag har emellertid
icke i någon norsk stad brännvinsförsäljningen nedvoterats.
Jämte det utskottet sålunda haft sin uppmärksamhet riktad på det
kommunala rusdrycksvetot i Norge, har utskottet tillika tagit del af vissa
undersökningar rörande motsvarande förhållanden i Nordamerika, hvilka
under senaste tid företagits af från Finland särskildt utsände delegerade.
Bedömda efter hittills i vårt land upprätthållna anspråk på effektivitet
i rusdryckslagstiftningens tillämpning synas förhållandena i de nordamerikanska
stater, där »local option» eller förbudslagstiftning i annan
form är gällande, ingalunda vara tillfredsställande. Såväl på grund häraf
som äfven med hänsyn till rusdryckslagstiftningens ställning i Nordamerika
såsom en politisk partifråga lärer detta lands lagstiftning icke lämpligen
böra uppställas såsom ett föredöme uti ifrågavarande afseende, värdt att
efterfölja.
Samtliga för utskottet tillgängliga upplysningar gifva vid handen, att
ingenstädes, där genom allmän folkomröstning förbud mot försäljning
af rusdrycker införts, förbudet medfört åsyftad verkan. I stället för kontrollerad
och till lagöfverträdelse icke lockande rusdrycksförsäljning har
uppstått en okontrollerad dylik försäljning. Och om de allmänna moraliska
vådorna af sådan lagstridig handel torde meningarna icke kunna
vara delade.
I sådan riktning har ock Riksdagen vid ett föregående tillfälle uttalat
sig, nämligen då Riksdagen år 1897 i skrifvelse till Kungl. Maj:t
hemställde om upphäfvande af det då gällande förbudet emot införsel af
brännvin (ill lappmarkerna. Såsom skäl härför anfördes därvid, bland
annat, att Riksdagen väntade, det sedligheten skulle befrämjas af eu dylik
åtgärd, ty ett absolut förbud mot införsel af spritdrycker till en ort måste,
såsom af erfarenheten bekräftas, med nödvändighet medföra förbudets
Bih. till Biksd. Urat. 1007. 5 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 3
18 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 1.
öfverträdande, hvaraf åter följde bristande aktning för lagarnas helgd, då
dessas efterlefvande ej kunde upprätthållas. Om åter tillfälle lämnades
befolkningen att på lagligt sätt åtkomma spritdrycker, medförde detta
bland annat den stora fördelen, att frestelsen till anskaffande af spritdrycker
på oloflig väg minskades, och myndigheterna blefve i stånd att
utöfva en effektiv kontroll öfver försäljningen.
De i främmande länder vunna praktiska erfarenheter på detta område
lära icke heller kunna lämnas utan beaktande. Särskildt synas de
omdömen, som i Norge afgifvits från sakkunnigt håll rörande verkningarna
därstädes af det kommunala vetot medelst allmän folkomröstning,
tydligt ådagalägga, att införande af dylikt veto i vårt land icke skulle
lända nykterhetsarbetet till båtnad.
I motionen n:o 12B häfdas den uppfattning, att det skulle vara
lämpligt att på ett speciellt, noga begränsad! område af det kommunala
lifvet få den allmänna rösträtten tillämpad. Häremot vill utskottet uttala
den åsikt, att det — oafsedt de ofvan anförda missförhållanden, som kunna
förväntas inträda, därest allmän folkomröstning i rusdrycksfrågor blefve införd
— tvärtom icke synes lämpligt att på sålunda föreslaget sätt införa
speciella rösträttsgrunder för afgörandet af särskilda kommunala angelägenheter.
Då förslag till vidtgående reformer med afseende å den
kommunala rösträtten i dess helhet nu föreligga till Riksdagens pröfning,
synes ock den af motionärerna ifrågasatta anordning desto mindre af behofvet
påkallad, som, därest en reform af hela den kommunala rösträtten
i sålunda föreslagen omfattning varder genomförd, flertalets åsikt skulle
på behörigt sätt kunna göra sig gällande i den förevarande frågan. I
sådant hänseende anser sig utskottet böra erinra att, därest den af Kungl.
Maj:t föreslagna röstskala för utöfvande af kommunal rösträtt tillämpats
vid de i motionen n:o 128 anförda exemplen på »fyrksegrar för utskänkning»,
resultatet i samtliga de anförda fallen med säkerhet kan antagas
hafva blifvit i enlighet med flertalet röstandes åsikt.
Med erinran, att gällande författningar redan innehålla stadganden
om kommunal vetorätt beträffande såväl detaljhandel med brännvin som
utskänkning af vin och Öl, vill utskottet slutligen fästa uppmärksamhet
därå, att den nu ifrågasatta folkomröstningen ingalunda innebär absolut
visshet för ernående i alla fall af beslut i sådan riktning, som motionerna
uppenbarligen åsyfta. Det kan nämligen ganska väl tänkas, att till följd
af verksam agitation bland de många röstberättigade flertalet uttalar sig
Sammansatta Bevillnings- (och Lag utskottet Utlåtande N:o 1. 19
för en försäljningsrätt, som icke skulle blifvit beviljad, därest frågan fått
behandlas i nu lagstadgad ordning.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
l:o) att de förevarande motionerna rörande införande
af kommunalt veto med allmän folkomröstning
i fråga om försäljning af brännvin icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt
2: o) att de förevarande motionerna rörande införande
af kommunalt veto med allmän folkomröstning
i fråga om försäljning af vin och Öl icke heller måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 april 1907.
På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
Reservation
af herrar O. A. Eriksson, G. Jansson, O. Berg, C. P. Jansson
och Lindhagen, hvilka anfört:
»Såsom utskottet erinrat innehålla gällande författningar redan stadganden
om kommunal vetorätt mot såväl detaljhandel med brännvin som
^Iskänkning af vin och Öl. De ifrågavarande motionerna afse endast att
låta afgörandet af dylika frågor ske genom allmän och lika omröstning
bland alla kommunens medlemmar i stället för enligt gällande kommunal
rösträttsgrund.
20 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
Detta af nykterhetsvännerna i landet sedan länge framställda kraf är
gr andad t på den erfarenheten, att det lagstadgade vetot ofta är svårt att
genomföra äfven när saken otvifvelaktigt understödjes af flertalet kornmunmedlemmar,
därför att de medlemmar, som i följd af sitt höga röstetal
diktera utgången, i allmänhet stå mera främmande inför nykterhetsrörelsen
än menige man, ja mången gång visa sig rent af fientliga mot densamma.
Ett ytterligare vittnesbörd härom är också att den fyrkvalda
Första Kammaren vid tidigare behandling af enahanda framställningai som
de ifrågavarande merendels icke ägnat frågan ens någon diskussion. Vid
sådana förhållanden och då såsom motionärerna anfört försäljning af
rusdrycker ej blott är en närings- eller skattefråga utan en sedlighetsfraga,
som på det närmaste berör den enskildes och familjens lif, göres från
nykterhetsfolkets sida gällande att den kommunala rösträtten, oafsedt hvad
därom eljest är stadgadt, bör i förevarande fall vara allmän och lika.
Häremot har nu utskottet invändt för det första, att samtliga för utskottet
tillgängliga upplysningar gåfve vid handen, att ingenstädes, där genom
allmän folkomröstning förbud mot försäljning af rusdrycker införts, förbudet
medfört åsyftad verkan. I stället för kontrollerad och till lagöfverträdelse
icke lockande rusdrycksförsäljning skulle uppstått en okontrollerad
dylik försäljning. „ ,
Gärna skall medgifvas, att en lagstiftning på ifrågavarande område
likaväl som mången annan lagstiftning kan gifva anledning till försök att
kringgå densamma och att under vissa förhållanden dylika försök kunna
antaga den omfattning och framträda på sådant sätt, att de gifva upphof
till verkliga missförhållanden. Men detta bör här lika litet som i fråga
om annan lagstiftning i och för sig utgöra ett oafvisligt förhinder att söka
på bästa sätt genomföra en ordning, som är principielt riktig och syftar till
befrämjandet af ett stort samhällsgagn. Och hvad angår de erfarenheter
utskottet trott sig hafva inhämtat från utlandet så äro dessa icke af beskaffenhet
att därpå med fog kan byggas normer för svenska förhållanden.
Det är omöjligt att på afstånd kunna bedöma omfattningen och orsakerna
till de påstådda missförhållandena, och de af utskottet uppletade omdömen,
hvarpå utskottet åberopar sig, äro måhända fällda af peisonei, som
genom förutfattade meningar ofrivilligt ledis att öfverdrifva saken, utan
att utskottet blifvit i tillfälle att höra äfven andra sidans meningar.
Härmed må nu förhålla sig huru som helst, så synes man dock
vid denna saks bedömande väl främst böra lita till våra egna ei faien
-
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 21
heter; hvilka utskottet emellertid icke alls inlåtit sig på. I en mängd af
våra landskommuner har man dock lyckats redan genomföra lokalt
veto mot försäljning af såväl brännvin som vin och Öl; och det har icke
försports, att detta ledt till olägenheter, som göra beslutets upphäfvande
ensligt, utan tvärt om sägas åtgärderna i de allra flesta fall haft uteslutande
goda verkningar. Det är påtagligt, att en utvidgad möjlighet för
andra landskommuner att där införa enahanda ordning bör i regeln kunna
antagas skola hafva samma goda verkan.
Beträffande åter städerna så hafva vi visserligen ännu ej någon erfarenhet
om ett lokalt vetos verkningar, och det må villigt vidgås, att i
åtskilliga bland dem af naturliga skäl lättare skall uppstå försök att
kringgå förbudet. Men mycket beror här på den stränghet, hvarmed lagen
tillämpas. Utskottet har alldeles glömt omnämna, hurusom de af utskottet
åberopade utsagorna om utländska förhållanden äfven innefattade
vittnesbörd om, att vederbörande myndigheter på ort och ställe syntes på
ett för svenska förhållanden okändt sätt öppet öfverse med de mest
flagranta öfverträdelser af ett genomfördt lokalt veto. Ett dylikt uppträdande
af lagens väktare får man hoppas ej skall anses förenligt med
svensk åskådning, och därtill kommer, att hos oss nykterhetsrörelsen växt
sig så stark och målmedveten, att lagens handhafvare helt visst skola
hos nykterhetsorganisationerna erhålla verksamt bistånd i förbudets öfvervakande.
För öfrigt ankommer det på medlemmarne i hvarje stadskommun
att själfva bedöma lämpligheten af vetots begagnande och visar
sig vid tillämpningen väsentliga olägenheter, får väl detta föranleda kommunen
till särskilda åtgöranden eller i olyckligaste fall beslutets upphäfvande.
Men ingalunda kan en dylik eventualitet få tjäna till förevändning
att motsätta sig ett försök med en lagstiftning af ifrågavarande beskaffenhet.
Utskottet synes ock vackla åtskilligt i sin ståndpunkt, då det framhåller,
att en utsträckt rösträtt kanske också kunde leda till, att en försäljningsrätt
komme till stånd, som icke skulle blifvit beviljad, därest
frågan fått behandlas i nu lagstadgad ordning. En dylik farhåga, som
oss veterligen nu för första gången framförts, synes oss icke mot erfarenhetens
vittnesbörd vara grundad, och skulle så i något fall ske, så är
det ju icke annat än tillbörligt, att flertalets vilja blir gällande.
Till sist har utskottet erinrat, att därest en reform af hela den kommunala
rösträtten i den af Kung], Maj:t vid innevarande riksdag föreslagna
ordning varder genomförd, ilerlalets åsikt skulle på behörigt sätt kunna
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 5 Sami. 2 Afd. 1 Haft. 4
22 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
gorå sig gällande äfven i den förevarande frågan. Häremot måste framhållas,
att nämnda reform, som för öfrigt ännu är endast ett förslag,
visserligen lämnar det stora flertalet af en kommuns medlemmar ett något
vidgadt utflytande. Men obestridligt är å andra sidan, att ägarne af de
större röstetalen fortfarande skola innehafva det öfvervägande inflytandet,
och den ifrågasatta reformen kan således aldrig fylla den uppgift, som
motionärerna med sitt förslag velat tillgodose. Eu hufvudpunkt i det
senare är dessutom, att kvinnorna och särskild^ hustrurna, som mest lida
under männens dryckenskap, få tillfälle att afgifva sin röst, hvilket icke
är fallet med Kungl. Maj:ts förenämnda förslag.
Då vi sålunda finna motionärernas hemställan förtjänt af bifall, men
något direkt beslut af Riksdagen, såsom herr Thavenius påyrkat, ej lärer
kunna ifrågasättas hemställa vi:
l:o alt Riksdagen med anledning af förenämnda
motioner n:is 13 och 123 ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af förslag till bestämmelser,
i syfte att afgörandet inom kommun af väckt
fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin måtte
äga rum medelst allmän och lika rösträtt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med motionärens förslag
2:o att Riksdagen med anledning af förenämnda
motioner n:is 14 och 124 ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af förslag till bestämmelser
i syfte att afgörandet inom kommun af väckt
fråga om tillstånd till försäljning af Öl eller vin måtte
äga rum medelst allmän och lika rösträtt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med motionärernas förslag».
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1907.