Bevillning sutskoHets Betänkande N:o 8.
t
N:o 8.
Ank. till Kiksd. kansli den 15 februari 1907, kl. 12 tnidd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg Ull 1 §
1 mom. i förordningen om beskattning af socker.
1 § 1 inom. i förordningen den 2 juni 1905 om beskattning af
socker är af följande lydelse:
»För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes, skall,
på sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets utlämnande
till fritt bruk erläggas skatt med 13 öre för hvarje kilogram. För socker,
som till riket införes, skall därjämte erläggas tull enligt tulltaxan.»
I en inom Andra Kammaren af herr A. G. Månsson jämte sex
andra af kammarens ledamöter väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, n:o 118, har framställts yrkande,
»att Riksdagen matte besluta det tillägg till § 1 mom. 1 i kungliga
förordningen af den 2 juni 1905 om beskattning af socker, att momentet
erhåller följande lydelse:
För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes, skall, på
sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets utlämnande till
fritt bruk erläggas skatt med 13 öre för hvarje kilogram. För det socker,
som af hvitbetor tillverkas vid de nyanlagda sockerfabrikerna i Öster- och
Västergötland, må dock denna skatt nedsättas till 10,84 öre pr kilogram
under fyra år, räknadt från den 1 september 1907, och skola med afseende
å tillverkningen vid dessa fabriker tillämpas de särskilda kontrollanordningar,
Iiungl. Maj:t finner godt föreskrifva.
För socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas tull enligt
tulltaxan. >
Bill. till Eifcsd. Prof. 1907. 5 Samt, 1 Afd. 8 Höft. (N:o 8)
1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
Till stöd för berörda yrkande hafva motionärerna användt följande
motivering:
»Vid 1905 års lagtima riksdag beslöts med anledning af motion af herr
C. J. Jakobsson i Ivarlshult det tillägg till kungl. förordningen om beskattningen
af hvitbetssockertillverkningen i riket den 19 maj 1893, att för de
fabriker, som i Öster- och Västergötland voro anlagda och under anläggning
för förädling af hvitbetor till socker, utbytet af ett hundra kilogram
råa (ej torkade) betor skulle beräknas utgöra 2 kilogram mindre än det
för öfriga fabriker stadgade.
Denna för de nyanlagda fabrikerna i de nämnda landsdelarne välbehöfliga
lindring i beskattningen kunde dock till följd af livitbetssockerskattens
omläggning efter ett nytt system, hvithet beslöts af samma års
Riksdag, icke gälla för längre tid än till den 1 september 1906, då den
nyantagna förordningen om beskattning af socker trädde i kraft.
Att behofvet af en skattelindring för dessa fabriker fortfarande förefanns
efter sistnämnda tidpunkt föranledde ett antal motionärer att till
sistlidne års Riksdag hemställa, att Riksdagen måtte besluta det tillägg till
§ 1 mom. 1 i kungliga förordningen af den 2 juni 1905 om beskattning
af socker, att momentet skulle erhålla följande lydelse: »För allt socker,
som inom riket tillverkas eller dit införes, skall, på sätt i denna förordning
närmare bestämmes, vid sockrets utlämnande till fritt bruk erläggas skatt
med 13 öre för hvarje kilogram. För det socker, som af hvitbetor tillverkas
vid de nyanlagda sockerfabrikerna i Öster- och \ ästergötland och
hvithet socker från dessa fabriker till fritt bruk utlämnas, må dock denna
skatt nedsättas till 10,84 öre per kilogram under ett år, räknad t från den
1 september 1906. För socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas
tull enligt tulltaxan.»
Bevillningsutskottet afstyrkte emellertid den begärda skattelindrmgen
och hemställde, att den ifrågavarande motionen om tillägg till § 1 mom.
1 i förordningen om beskattningen åt socker den 2 juni 1905 icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
De skäl, på hvilka utskottet byggde sitt afstyrkande utlåtande, voro
hufvudsakligen de, att den olägenhet, som medföljde det förutvarande beskattningssystemet,
att skatten drabbade sockerindustrien ojämnt, enär sockerhalten
hos betorna inom olika odlingsområden vore växlande, numera
bortfallit genom införande af den nya beskattningsmetoden, enligt hvilken
skatten beräknas icke efter den beräknade utbytesprocenten, utan utgai
från den till konsumtion färdiga produkten. Det förut tillämpade skattesystemet
kunde enligt utskottets åsikt förklara Riksdagens medgifvande vid
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
3
föregående tillfällen att åt nytillkomna råsockerfabriker lämna den förmånen,
att ntbytesprocenten för dem beräknades något lägre än för öfriga
fabriker. Ty härigenom utjämnades i skattehänseende det för de nyanlagda
fabrikerna oförmånliga förhållande, att de arbetade med ett mindre
sockerhaltigt råmaterial. Men sedan skatten icke längre skulle utgöras efter
ett på förhand beräknadt utbyte, som i verkligheten kunde utfalla olika för
olika fabriker, utan påfördes den från råsockerfabriken eller raffinaderiet
utgående, till konsumtion färdiga varan och alltså icke vidare kunde såsom
förut drabba hårdare vid utverkning af mindre sockerlialtiga betor, hade
uppenbarligen grunden för de nya fabrikernas undantagsställning förfallit.
Eu lägre skattesats för det vid dem tillverkade sockret kunde förty icke
längre motiveras med syftet att åstadkomma jämlikhet i beskattningen,
utan skulle oförtydbart innebära eu premiering af dessa nya fabriker, för
hvilken åtgärd giltiga skid icke kunde anses vara förebragta.
Vid ärendets behandling i kamrarne framhölls emellertid med kraft
det oriktiga i bevillningsutskottets motivering. Genom att vägra de nyanlagda
fabrikerna den begärda lindringen i beskattningen frånginge Biksdagen
sina gamla traditioner, enligt Indika den beskattande myndigheten
på detta sätt städse lämnat sitt understöd och hjälp åt på olika orter spirande
sockerindustrier. Att skattesystemet omlagts, medförde visserligen
en ändring i formen för skattelindringens utgående, men själfva innebörden
vore dock fullständigt densamma. Enligt den skattenedsättning,
som beviljades af 1905 års Biksdag, beräknades sockerutbytet vid de nyanlagda
fabrikerna i Öster- och Västergötland till 10 procent eller 2 procent
mindre än vid öfriga fabriker. Enligt det nya systemet beskattades
den färdiga varan med 13 öre per kilogram. Då sålunda en skattelindring
under den formen nu begärdes, att skatten vid de nyanlagda fabrikerna
skulle sättas till 10,84 öre per kilogram, så innehöll detta blott, att fabrikerna
kommo i åtnjutande af en skattelindring,^som motsvarade den
nedsättning i utbytesprocenten, som under det gamla systemets tid städse
under de 4 till 5 första åren beviljats nyupprättade fabriker i öfriga delar
af landet. Då Biksdagen förut alltid behjärtat fördelen af en inhemsk
sockerfabrikation och genom skattelindringar sökt främja densamma vid
dess uppkomst i öfriga delar af landet, vore det eu uppenbar orättvisa,
om icke Öster- och Västergötland finge åtnjuta samma hjälp från statsmakterna,
som kommit öfriga sockerproducerande landsändar till del.
Då bevillningsutskottet framhållit, att det icke kunde vara med om
den begärda skattelindringen för de nyanlagda fabrikerna i Öster- och
Västergötland af det skäl, att detta skulle blifva en premiering af dessa
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
fabriker, påpekades, att forna tiders skattelindringar oek utgjorde en pre
miering, fastän den skedde i en form, som var lämpad efter det dåvarande
beskattningssystemet. Icke vore eu skattelindring mindre en premiering,
därför att det var sockerutbytet, som låg till grund för beskattningen.
Det vore en betydelselös sak, hvad namn man gåfve åt skattelindringen.
Alla, som kände till sockerindustrien, hade sig nogsamt bekant, att nya
fabriker i böljan af sin verksamhet hade att kämpa med stora svårigheter.
Detta hade man till fullo insett, då skattelindringen beviljades åt de nya
sockerfabrikerna i Skåne och på Gotland. 1 nu förevarande fall afsåga
icke den begärda skattenedsättningen att bereda de nya fabrikerna eu förmånligare
ställning än de öfriga, utan att göra dem mera jämställda med
dessa och bereda dem möjlighet att bättre kunna bestå i konkurrensen.
Då skattelindring nu begärdes för de nyupprättade fabrikerna, vore detta
blott och bart en hemställan, att Riksdagen måtte skipa lika rättvisa mot
alla. Hade man framkommit med krafvet på så stora skattelindringar,
som kommo de skånska och gotländska sockerfabrikerna till del vid deras
uppkomst, då kunde möjligen finnas något skäl för de invändningar mot
den begärda nedsättningen i skatten däri, att förbättrade arbetsmetoder
och bättre betesfrö nu redan från början göra sockertillverkningen mer gifvande
än hvad den var fordom. Men uppenbart vore, att, om den föreslagna
skattenedsättningen nu beviljades, denna i alla händelser vore mycket
ringa i jämförelse med de förmåner i afseende på beskattningen,j som
beviljades de äldre sockerfabrikerna vid deras start, enär den beräknade
utbytesprocenten sattes mycket lågt, ja långt under den verkliga.
Såsom bekant afslog Riksdagen den begärda skattelindringen.
Då det emellertid gäller en enligt vår uppfattning rättvis sak af stor
nationalekonomisk betydelse för tvenne stora landsdelar, anse vi oss oförhindrade
att ännu en gång vädja till Riksdagen, med förhoppning om att
Riksdagen denna gång icke skall tillbakavisa vår hemställan.
Yi göra detta med dess större fog, som vi nu äro i tillfälle att uppvisa,
att den spirande sockertillverkningsindustrien väl är i behof af statsmakternas
understöd, om den med framgång skall kunna upprätthållas och
blifva till gagn för jordbruket i de tvenne gamla Götalandskaperna. Enligt
närslutna styrelse- och revisionsberättelser för Lidköpings sockerfabriks
aktiebolag för tiden från den 1 juli 1905 till och med den 30 juni 1906
framgår, att bolagets rörelse under detta tillverkningsår gått med en förlust
af icke mindre än 141,959 kronor 51 öre. Både bolagets styrelse och
revisorerna konstatera, att orsaken till detta i ekonomiskt hänseende mindre
tillfredsställande resultat ligger däri, att betodlingcn liksom vid hvarje ny
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
5
anlagd fabrik i trakter, där sådan odling icke förut förekommit, varit förenad
med stora uppoffringar från fabrikens sida. I själfva verket har
sålunda bolaget måst göra denna stora uppoffring för att få till stånd en
beteskultur, hvilken, enligt hvad obestridt är, i högst betydlig mån måste
lända till höjande af jordens fruktbarhet. Då i andra landskap, hvarest
hvitbetsodling införts, Riksdagen trädt emellan medelst skattelindringar för
att minska de genom införande af den nya odlingen orsakade pekuniära
uppoffringar för de enskilda, som satt densamma i gång, torde det väl
vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att Riksdagen äfven
vid detta tillfälle med beaktande äfven af den stora nationalekonomiska
fördel, som kvitbetsodlingen medför, räcker eu hjälpsam hand för öfvervinnande
af svårigheterna under de första åren af sockerindustriens tillvaro.
Att betodlingen, om den väl kommer i gång, icke är, såsom man på
ett och annat håll påstått, någon för Öster- och Västergötland på grund
af deras nordliga läge onaturlig näring, torde framgå däraf, att skörde
resultatet i Östergötland utvisade
år 1905 ^första året) 8,9.19 kg. per tunnland
(areal 1,548 tunnland),
år 1906 (andra året) 10,198 kg. per tunnland
(areal 1,725 tunnland),
samt i Västergötland
år 1905 (första året) 7,941 kg. per tunnland
(areal 1,400 tunnland),
år 1906 (andra året) 8,541 kg. per tunnland
(areal 1,550 tunnland).
Dessa siffror utvisa, att betodlingen i Öster- och Västergötland alls
icke kan anses till följd af klimat eller jordmån stå efter den i vårt sydligaste
landskap. Vid Säbyholm i Skåne, betodlingens stamgods, uppgick
skörderesultatet under betodlingens första tillvaro därstädes till cirka 8,000
kilogram per tunnland.
Konsumtionen af socker inom landet är stadd i en nästan oafbruten
stegring till följd af ökad befolkning och ökad välmåga hos denna befolkning.
Enligt den officiella statistiken beräknades sockerkonsumtionen under
aret 1 okt. 1895—1 okt. 1896 till 72,164 ton och under året 1 okt.
1904—1 okt. 1905 till 108,530 ton, således på dessa 10 åren ökning af 36,366
ton. Den tid kan sålunda komma, då produktionen af socker i Skåne och
på Gotland icke blir tillräcklig för fyllande af det inhemska konsumtions
-
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
behofvet. Det vore då välbetänkt, om man ordnat så, att socker tillverkning
förekomme äfven i andra delar af riket till undvikande af den nationalekonomiska
förlust, som eu import af socker från utlandet skulle medföra.
Äfven denna omständighet bör tagas i betraktande, då frågan gäller beredande
af bjälp och understöd åt den ännu i sin början befintliga sockerindustrien
i Öster- och Västergötland.»
Vid motionen finnas därjämte såsom bilaga fogade dels styrelseberättelse,
dels ock revisionsberättelse för Lidköpings sockerfabriks aktiebolag
för tiden den 1 juli 1905—den 30 juni 1906.
Såsom motionärerna erinrat, föreslogs i motion vid 1906 års riksdag
för sockerfabrikerna i Öster- och Västergötland samma skattelindring som
den nu ifrågasatta, dock endast för en tid af ett år, räknadt från den 1
september 1906. Bevillningsutskottet hemställde emellertid i sitt betänkande
n:o 7, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och
anförde till stöd därför hufvudsakligen följande.
Enligt den då gällande förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket utginge, som bekant, skatten för det inom landet
tillverkade sockret efter de för tillverkningen använda kvitbetornas
vikt på det sätt, att en viss vikt råa (ej torkade) hvitbetor antoges lämna
ett visst, i förordningen bestämdt utbyte i råsocker. Sagda utbytesprocent
utgjorde för det dåvarande 12 procent, dock att i enlighet med hvad som
beslutits vid 1905 års lagtima riksdag för de i motionen afsedda två fabrikerna
i Östergötland och Västergötland omförmälda utbyte för tiden intill
den 1 september 1906 utgjorde endast 10 procent.
Det ifrågavarande beräkningssättet hvilade således på ett antagande i
fråga om betornas sockerhalt. Denna senare vore emellertid, såsom känd!,
betydligt växlande, icke blott från det ena året till det andra utan äfven
under samma år inom olika odlingsområden, hvadan förevarande beskattningssystem
medförde den olägenheten, att skatten kunde komma att drabba
sockerindustrien tämligen ojämnt. Det borde i detta sammanhang framhållas,
hurusom de särskilda fabrikerna inom landet bedrefve sin tillverkning
under ganska olika villkor. Somliga hämtade sitt råmaterial från
trakter, där betor med hög sockerhalt frambragtes. Andra åter arbetade
med ett material, som lämnade ett betydligt mindre sockerutbyte. Gifvet
vore, att under dylika omständigheter vid fastslåendet af utbytesprocenten,
hvilken med ofvanomförmälda undantag vore densamma för alla fabriker i
riket, nödig hänsyn måst tagas till de för sin tillverkning sämre situerade
fabrikerna, på det att dessa icke till äfventyra nödgades betala högre skatt,
än som motsvarade deras verkliga sockerutbyte.
Bevillningsutskottets Betänkande N''-o t>.
7
De sålunda antydda äfvensom öfriga med nämnda beskattningssystem
förenade olägenheter hade emellertid ansetts vara af den art, att systemet
öfvergifvits, och hade i stället genom den år 1905 antagna, den 2 juni
samma år utfärdade förordningen om beskattning af socker, hvilken trädde
i kraft den 1 september 1906, eu ny beskattningsmetod införts i sockerlagstiftningen.
Enligt denna sistnämnda princip, genom hvars införande
afsetts att vinna större jämnhet och rättvisa i beskattningen, vore det den
för konsumtion färdiga produkten, som träffades af skatten.
Hvad nu anginge den år 1905 åt här ifrågavarande fabriker medgifna
förmån, hvilken upphörde att gälla, då den nya förordningen trädde
i kraft och af motionärerna ifrågasatts skola förnyas, borde i detta sammanhang
framhållas, att det dittills tillämpade beskattningssystemet och
de vid föregående tillfällen åt nytillkomna råsockerfabriker lämnade förmåner
visserligen kunde förklara Riksdagens berörda medgifvande, hvarigenom
— till utjämnande i skattehänseende af det för dessa fabriker oförmånliga
förhållande, att de arbetade med ett mindre sockerhaltigt råmaterial
— utbyte,sprocenten skulle för dem beräknas något lägre än för öfriga
fabriker. Men sedan skatten icke längre skulle utgöras efter ett på förhand
beräknadt utbyte, som i verkligheten kunde utfalla olika för olika
fabriker, utan påföras den från råsockerfabriken eller raffinaderiet utgående,
till konsumtion färdiga varan och alltså icke vidare kunde såsom förut
drabba hårdare vid afverkning af mindre sockerhaltiga betor, hade uppenbarligen
grunden för de nya fabrikernas undantagsställning förfallit. Eu
lägre skattesats för det vid dem tillverkade sockret kunde förty icke längre
motiveras med syftet att åstadkomma jämlikhet i beskattningen, utan skulle
oförtydbart innebära en premiering af dessa nya fabriker, för hvilken åtgärd
giltiga skäl icke kunde anses vara förebragta.
Härtill komme, att af eu dylik åtgärd otvifvelaktigt skulle uppstå
hvarjehanda olägenheter. Bland annat syntes den möjligheten ingalunda
vara utesluten, att fabrikerna skulle, därest lindring i skatten erhölles,
kunna för sin tillverkning använda betor äfven från andra trakter än de
ursprungligen afsedda. Yisserligen både motionärerna, enligt hvad en i
betänkandet intagen skrift utvisade, för skattelindringens åtnjutande föreslagit
vissa villkor i form af kontrollåtgärder. Den sålunda ifrågasatta
kontrollen riktade sig emellertid icke därpå, att det socker, som skulle
komma att träffas af den lägre skatten, också tillverkats af betor från de
ifrågavarande odlingstrakterna. Det ville för öfrigt synas vara förenadt
med afsevärda svårigheter att åstadkomma en i detta hänseende fullt effektiv
kontroll, ty utom den uppsikt, som blefve nödig inom fabriken, borde
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:ö 8.
eu dyEk kontroll utsträckas att omfatta äfven betornas transport från odlingsplatsen
till fabriken; och att detta vore åtföljdt af kostnader, syntes
utskottet ligga i öppen dag.
Men äfven om det måhända skulle visa sig svårt att till fabriken
transportera betor från annat håll, syntes däremot icke några svårigheter
förefinnas att till raffinaderiet i Lidköping föra råsocker, som tillverkats
af andra betor än sådana, hvilka afverkats vid fabrikerna i Lidköping och
Linköping. Jämväl i detta afseende kräfdes kontrollåtgärder, hvilka med
säkerhet komme att framkalla kostnader.
Slutligen hade utskottet ansett sig böra erinra, att, beräknadt efter
det sockerutbyte, som under det då senast förflutna tillverkningsåret erhållits
af de vid ifrågavarande fabriker afverkade betorna, bifall till motionärernas
förslag skulle medföra eu minskning i sockerskattens afkastning med
nära 60,000 kronor, äfvensom att eu dylik åtgärd med visshet skulle framkalla
förnyade anspråk på liknande medgifvanden, därvid, i samma män
fabrikerna hunne vidare utveckla sig, ytterligare minskning af statens inkomst
af sockerskatten vore att emotse.
Beträdande utskottets ofvanberörda hemställan stannade Biksdagens
kamrar i olika beslut, i det att Andra .Kammaren med 115 röster mot 49
biföll utskottets hemställan, hvaremot Första Kammaren med 53 röster
mot 44 antog ett förslag till förändrad lydelse af ifrågavarande paragraf,
som innefattades i eu vid utskottets betänkande fogad reservation af hufvudsakligen
enahanda innehåll som den då väckta motionen.
Vid därefter anställd gemensam omröstning biföll Biksdagen med 185
röster (53 i Första Kammaren och 132 i Andra Kammaren) mot 174
(resp. 88 och 86) utskottets hemställan.
Hvad bevillningsutskottet enligt här ofvan lämnade redogörelse vid
förlidet års riksdag anförde, synes utskottet fortfarande äga giltighet. Någon
omständighet har icke heller förebragts, på grund af hvilken utskottet
liar anledning att frångå sin då uttalade uppfattning.
Utskottet kan dock ej underlåta att ånyo särskildt framhålla att, då
skatten icke längre skall utgöras efter ett på förhand beräknadt utbyte
utan påföras den till konsumtion färdiga varan, den undantagsställning,
hvilken genom ett bifall till förslaget skulle komma dessa fabriker till
godo, icke äger samma berättigande som förr. Då skatten numera drabbar
det socker, som utgår i marknaden, blifver däraf en följd, att vid en
råsockerfabrik (således vid den nuvarande fabriken i Östergötland) icke
någon som helst skatt vare sig debiteras eller erlägges. Vid sådant för
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
9
hållande måste det anses såsom minst sagdt en oegentlighet att med en
dylik beskattningsgrund medgifva särskild skattelindring allenast därför, att
betor odlats inom ett visst område, då det af dem producerade sockret
kan förädlas vid hvilket raffinaderi som helst.
Slutligen anser sig utskottet böra erinra att, enligt hvad inom utskottet
upplysts, en sockerfabrik nyligen anlagts i Halland och att, därest
den nu föreslagna nedsättningen beviljades, äfven sistnämnda fabrik kunde
komma att framställa anspråk på liknande medgifvande.
Under sadana förhållanden har utskottet funnit sig böra äfven vid
detta tillfälle afstyrka bifall till motionen och hemställer fördenskull,
att förevarande motion om tillägg till 1 § 1 mom.
i förordningen om beskattning af socker icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 februari 1907.
H. CAYALLI.
Reservationer:
af herrar Weinberg, Åkerberg, Sandwall, Håkanson och grefve Hamilton,
hvilka anfört:
»Enligt nu gällande bestämmelser, hvilka som bekant tillämpas från
den 1 september 1906, erlägges i skatt 13 öre för hvarje kilogram socker,
som utlämnas till förbrukning, motsvarande 11.75 öre för kilogram tillverkadt
råsocker. Intet socker går numera fritt från skatt. Så länge
skatten utgjordes efter betornas vikt och beräknade sockerhalt, hvilken var
betydligt lägre än den verkliga, var skatten för ett kilogram råsocker
äfven 11.75 öre pr kilogram, men därigenom att ett väsentligt lägre utbyte
än det verkliga lades till grund vid beräkning af skatten, bereddes industrien
ofantliga lättnader.
Bill. till Biksd. Brok 1907. 5 Sami. 1 AJd. 8 Häft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
När det under betsockerfabrikationens tidigare stadium ansetts klokt
att för främjande af sockerfabrikationen och i samband därmed stående
näringar belägga endast en del af det vid fabrikerna vunna sockerutbytet
med skatt, och ytterligare förmåner i detta hänseende beviljats för de fem
första tillverkningsåren vissa under 1890-talet anlagda fabriker, anse vi
det vara endast en gärd af rättvisa att, såsom motionärerna föreslagit, bevilja
en lindring äfven åt de nyligen igångsatta fabrikerna i öster- och
Västergötland. Då motionärerna föreslagit 4 års skattelindring för de nya
fabrikerna, beror detta därpå, att dessa redan under kampanjen 1905—1906
åtnjöto lindring.
Den skattelindring, som tillkom ofvanberörda under 1890-talet anlagda
fabriker, bestod däri, att man fick rättighet att där beräkna den sockerhalt
i betorna, efter hvilken skatten utgick, vissa procent lägre än vid de
äldre fabrikerna. Af denna tillfälliga skattelindring för eller premiering
af vissa fabriker har hela landet och särskildt jordbruket och befolkningen
i de trakter, där fabrikerna förlädes, haft gagn.
Då nu de förhållanden, på grund af hvilka premiering af en del
fabriker ägt rum, i minst lika hög grad kunna sägas vara rådande i trakterna
omkring fabrikerna i Öster- och Västergötland, hålla vi det kraf, som
framställts af motionärerna, för fullt berättigadt och anse, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen.»
samt af herr Wester.
Dessutom har herr friherre Klingspor begärt få antecknadt, att han
icke deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.
Stockholm 1907. O. L. Svanhäcks Boktryckeri.