Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 34.
1
tf:© 34.
Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1907, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af
3, 8 och 15 §§ i förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning af brännvin.
(2:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 97, har herr J. P.
Jesperson föreslagit, »det täcktes Riksdagen för sin del besluta följande
tillägg och förändringar af nedan angifna paragrafer i kungl. förordningen
angående försäljning af brännvin af den 9 juni 1905.
3 §•
Vid partihandel----------på försäljningsstället.
Vid partiförsäljning till annan än den, som innehar rättighet till detaljhandel
med brännvin, må egentligt brännvin icke utlämnas på kärl,
innehållande mindre än 250 liter.
8 §.
Den, som vid utskänkning utborgar brännvin, vare ej berättigad att
därför utsöka betalning.
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 83 Höft. (N:o 34).
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
15 §.
1. Bolag — —--—---— —----
2. Bolag må icke blanda eller förskära brännvin eller vin. Inköpta
varor skola försäljas i samma skick, hvari de af bolaget inköpts.
3. Bolag må icke inköpa fastighet — — — — —----•*
Till stöd för berörda förslag har motionären anfört följande:
»Kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af
brännvin träder i kraft först mot slutet af innevarande år, nämligen i
fråga om stad den 1 oktober och beträffande landsbygden den 1 november.
Det kan därför synas vara väl tidigt att redan nu ifrågasätta ändringar
i densamma. Då undertecknad icke desto mindre dristar framkomma
med förslag till sådana, är det därför, att dessa förslag icke afse
ett rubbande af de principer, som ligga till grund för ifrågavarande förordning,
utan endast att med ledning af efter 1905 ars riksdag vunna
erfarenheter äfvensom på grund af vissa da icke beaktade förhallanden
fullständiga densamma, så att den blir i stånd att fullt effektivt tjäna
sitt syfte.
I § 3 af nämnda förordning finnes stadgadt, att vid partihandel
vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter. Däremot lämnar paragrafen
i fråga ingen som helst bestämmelse om beskaffenheten af de kärl,
på hvilka denna kvantitet må utlämnas. Ingenting hindrar följaktligen,
att dessa 250 liter fördelas på kärl af huru litet rymdmått som helst.
Det är lätt att inse, att detta förhållande skall i hög grad uppmuntra till
förordningens kringgående vare sig genom så kallad salning eller annorlunda
genom de på förhand utmätta smakvantiteternas utdelning i smyg
till ett större antal rekvirenter. Härigenom icke blott omintetgöres förordningens
syfte att försvåra åtkomsten af spirituösa, utan förringas, äfven
effektiviteten af de stadganden i densamma, som ålägga afgifter till det
allmänna för rätt till detaljhandel med brännvin.
Att försäljning af brännvin med anlitande af nu antydda utvägar
ägt rum i stor skala under nu gällande förordning låter sig svårligen till
full evidens styrka; därtill skyr gifvetvis en handtering af detta slag alltför
mycket dagsljuset. Från fullt tillförlitligt håll har jag emellertid
erfarit, att det finnes destillerier, som hvar för sig i »partihandel» försälja
icke mindre än öfver 100,000 liter brännvin årligen, fördeladt på
småkärl, och det måste väl betraktas som en till visshet ^gränsande sannolikhet,
att en »partihandel» på småkärl, omfattande sadana kvantiteter,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
B
icke uteslutande tjänar legitima syften. Ur tidningarna är ju också kändt,
hurusom en slaktare i Bohuslän, hvilken till och med hade lager i samma
hus som ortens länsman, kunnat, denne ovetande, på resor mellan Göteborg
och sin hemort försälja mellan 30 och 40 tusen liter om året af vid
partihandel i Göteborg på småkärl inköpt brännvin. Det låter sig därför
antaga, att största delen af det inom landet försålda brännvin, som undandraga
försäljningsafgift, afyttrats just på denna väg.
Då efter den nya förordningens ikraftträdande bolag blifvit allmänt
införda med deras vanligen höga detaljhandelspriser, kan det icke undgås,
att frestelsen till salning och partiköp på småkärl blir afsevärdt stor.
Om våra destillerier icke då skola förvandlas till formliga skattefria och
okontrollbara brännvinsdetaljhandelsställen, torde därför ett tillägg till
§ 3 vara erforderligt, som föreskrifver, att vid partihandel brännvin icke
må utlämnas på kärl, innehållande mindre än 250 liter. Detta förbud
torde emellertid af lätt insedda skäl kunna begränsas att gälla egeyitligt
brännvin och bör ej heller göras tillämpligt vid partiförsäljning till innehafvare
af detaljhandelsställen, då till egentligt brännvin äfven räknas
kryddade brännvinssorter och starkare sprit, hvaraf mången såväl detaljhandlare
som utskänkare behöfver långt mindre kvantiteter än 250 liter
och som därför böra få inköpas i sammanhang med annat egentligt brännvin.
§ 8 i meranämnda kungl. förordning af den 9 juni 1905 stadgar,
att därest vid något tillfälle brännvin blifvit utborgadt till myckenhet, för
hvilken försäljningspriset understigit femtio kronor, må betalning därför
ej kunna utsökas. Detta stadgande tillkom på sin tid, emedan det visade
sig, att inhemska spirituosahandelsfirmor begagnade sig af kringresande
ombud, hvilka så godt som nödgade enskilda personer att inköpa större
kvantiteter spirituösa, än de strängt taget önskade, i hvarje fall genom
kredits erbjudande förledde dem till större inköp, än hvad som stod väl
tillsamman med deras behof af spirituösa. Detta skäl för ifrågavarande
undantag från den allmänna regeln, att staten lämnar sin handräckning
vid uttagande af likvid för rekvirerade och mottagna varor, har bortfallit,
sedan i § 5 mom. 2 af samma förordning stadgats förbud såväl mot att
genom ombud till köpare utlämna brännvin i mindre belopp än 250 liter
som mot att vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare
af försäljningsrättighet till salu utbjuda brännvin eller upptaga
beställningar därå i mindre kvantitet än nyssnämnda. Under sådana förhållanden
kan med skäl ifrågasättas, huruvida detta stadgande bör bibehållas.
I verkligheten har detsamma, såsom domstolarnas erfarenhet nog
-
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
samt gifvit vid handen, icke blott medfört för den allmänna han delsmoralen
skadliga verkningar, utan — och det i ännu högre grad — direkt
motverkat sitt syfte. Det har nämligen visat sig, att det ifrågavarande
stadgandet rent af uppmuntrat till ökade rekvisitioner af spirituösa, som
rekvirenten på grund af sin vetskap om detta stadgandes tillvaro från
början haft för afsikt att aldrig betala, men som vederbörande firma af
hänsyn till rekvirentens samhällsställning eller förmögenhetsvillkor icke
ansett sig af höflighets- eller andra hänsyn kunnat underlåta effektuera.
Uppenbart är ju också, att den, som är skyldig betala hvad han rekvirerar,
på ett helt annat sätt är varsam med att i onödan göra beställningar
vare sig af spirituösa eller af andra varor än den, som vet, att
lagen lämnar honom utväg att slippa fullgöra sina moraliska betalningsskyldigheter.
Rättsvidrigt måste det ock anses, att staten skall förmena
säljare rätt utsöka betalning för vara, för hvilken staten själf af försäljaren
till och med i förskott utkräft försäljningsafgift, tillverkningsskatt eller
tull. Naturligtvis ställer sig saken annorlunda med utborgning af brännvin
vid utskänkning. Här bör kredit principiellt icke tillåtas, då något
behof däraf icke i något fall kan anses föreligga och dess medgifvande
skulle uppmuntra till ökad konsumtion, att icke säga direkt dryckenskap.
Men såsom detaljhandeln med spirituösa nu är ordnad, då agentverksamhet
därvid är utesluten och ingen får spirituösa åt sig levererad, utan
att han själfmant rekvirerat densamma, synes grundsatsen, att rekvirerad
och mottagen vara också bör likvideras, äfven i spritlagstiftningen böra
häfdas.
I kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af
vin och Öl har motsvarande stadgande också erhållit följande inskränktare
omfattning (§ 5): »Den, som annorlunda än vid måltid åt spisande gäster
utborgar vin eller Öl att å stället förtäras, vare ej berättigad att därför
utsöka betalning.»
Bland de vanskligheter, som yppat sig vid anordnandet af spirituosahandteringen
på basis af bolagssystemet, har den icke minsta varit den
att åvägabringa betryggande garantier mot, att det genom ifrågavarande
system upprättade försäljningsmonopolet icke missbrukas i enskilda intressens
tjänst. Kontroll- och justeringsbyråns årsberättelser hafva icke litet att förmäla
om, huru dessa garantier trots all möda från lagstiftarnes sida dock
gång på gång kommit till korta. De ytterligare kontrollföreskrifter, hvilka
1905 års förordning lämnat, synas väl skola bättre än förut gällande vara
i stånd att tjäna sitt syfte, men torde icke vara till fyllest.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 5
På senare tiden hafva emellertid praktiker kommit till användning,
på hvilka Riksdagen tidigare icke haft sin uppmärksamhet fäst, men som,
i synnerhet när i framtiden ett antal smärre, på landsbygden verkande
och därigenom svårare kontrollerbara bolag kommit till stånd, äro ägnade
att leda till allvarliga missförhållanden. Jag syftar härmed på den allt
vanligare företeelsen, att bolag inköpa spirituösa och vin från utlandet,
hvilka varor de förskära, innan de försälja dem till allmänheten.
I de flesta fall sakna bolagens ledare förutsättningar att bedöma,
hurudana dessa utländska varor i verkligheten äro beskaffade, hvar de
produceras, ja, till och med från hvem de i sista hand köpa dem. Med
den brist pa verklig fackkunskap pa detta område, som nästan utan undantag
utmärker bolagens styrelser, och med den sammansättning, bolagen
i allmänhet ha, kan icke heller begäras, att de personer, som hafva ledningen
af bolagen och merendels i sin tjänst hos dessa endast se en bisyssla,
skola vara i besittning af den stora praktiska utbildning, som den
erfarne, enskilde vin- och spirituosahandlanden inom vårt land äger och
måste äga för att göra affärer med utländska handelsfirmor.
Bolagens oförmåga att värdesätta de alltid svårbedömda utländska
varorna är väl bekant för de utländska köpmännen, och att dessa också
begagna sig häraf vid försäljning till bolagen och taga en oskälig vinst
på sina varor till ekonomisk skada för det allmänna, hvilket ju "ytterst
får vidkännas^ missgrepp i bolagens affärsverksamhet, är ett för initierade
välkändt förhållande. Såsom exempel härpå kan nämnas, att, sedan bolagssystemet
införts i Sverige, Norge och Finland, en mängd fingerade konjakshus
bildats i Frankrike, uteslutande med ändamål att sälja till nordiska
spritbolag. Dessa fingerade konjakshus ha inga egna lager eller vindestillermgsverk,
utan köpa konjak i andra eller tredje hand, först efter det
de gjort en ^försäljning. Det lär äfven vara ett bland initierade allmänt
bekant förhållande, att den import, som sker genom bolag, oftast uppehälles
af en rundligt tilltagen, hemlig provision åt den, som verkställer inköpen
för vederbörande bolags räkning eller åt någon inom bolagets styrelse,
som af den utländska firman engagerats såsom dess agent.
Under sådana förhållanden är det mindre att undra på, att en del
bolag till och med låtit af utländska agenter öfvertala sig att spekulera i
köp af konjak med påföljd för vederbörande bolag, att det erhållit lager för
flera år i förväg med ty åtföljande ränteförlust och med påföljd för köpförmedlaren,
som det säkerligen är öfverflödigt att antyda,
Dessa vin- och spirituosainköp i utlandet stå, som ofvan antydes,
§ Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
i närmaste sammanhang med den numera inom bolagen öfliga praktiken
att förskära de inköpta varorna. Hvilken betydelse detta kan hafva för
bolagen och det allmänna, därom torde man kunna bilda sig en föreställning,
när man erfar, att det inträffat, att bolag under hänvisning
till den fraktbesparing, som därigenom vinnes, äfven från inhemska spffituosafirmor
inköpt konjak af 58 å 60 procent styrka. Denna konjak har
sedan genom utspädning nedsatts till betydligt lägre procenthalt, hvarigenom
det för försäljning disponibla litertalet blifvit ansenligt större än det,
fakturan utvisar. Huruvida ökningen i litertal kommer bolaget till godo
eller öfver hufvud framträder i bolagets böcker eller vid den föreskrift^
revisionen, kan gifvetvis icke kontrolleras, men nog synes det påtagligt,
att den minimala fraktbesparing, som kan vinnas genom köp af den till
nedsättning afsedda starkare konjaken, icke utgjort den enda anledningen,
om någon verklig anledning alls, till densamma. Utan tvifvel sta inköpen
af spirituösa och vin direkt från utlandet i närmaste samband just me
dylika okontrollerade och okontrollerbara förskäringspraktiker.
Som exempel på det förskäringssystem, som af en del bolag införts,
kan för öfrigt nämnas, att vid sidan af ett försäljningsbolag i södra Sverige
bildats ett s. k. beredningsbolag af personer, som stå försäljningsbolaget
nära hvilket beredningsbolag har till enda uppgift att inköpa och förskära
alla varor, som af försäljningsbolaget försäljas. Nycklarna till beredmngsbolacrets
lokaler innehafvas af försäljningsbolagets aflonade tjänstemän,
och det kan med stor säkerhet antagas, att försäljningsbolaget äfven tar
betala hyran för beredningsbolagets lokaler. Den stora vinst, efter hvad
det uppgifvits 6,000 kr., som uppstår på beredningsbolagets rörelse, undandrages
på detta sätt helt och hållet det allmänna. , ,..
Af det anförda torde vara klart, att bolagens befattning med torskäring
innebär en från det allmännas synpunkt otillåtlig utveckling af
deras verksamhet. Enligt förordningen af den 9 juni 1905 är bolags
uppgift också allenast att handhafva försäljningen af brännvin, ingalunda
att därjämte befatta sig med hvarjehanda beredning af varorna, som gör
rörelsen ekonomiskt okontrollerbar. Det visar sig äfven, att de störa
bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö med iakttagande af författningens
anda såväl som ordalydelse sorgfälligt undvika dylika manipulationer
med de tillhandahallna varorna. _
Då det är af vikt, att dylikt genom uttryckliga stadganden förebygges
för framtiden, torde ändringar i hithörande lagbestämmelser vara af nöden.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 7
3, 8 och 15 §§ i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin lyda sålunda:
3 §-
Vid partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter
samt vid utminutering en liter, och får hvad såldt blifvit icke i mindre
belopp än det minsta, som i hvartdera fallet må säljas, utlämnas eller
mellan flera köpare fördelas; ej heller får något af det sålda förtäras på
försäljningsstället.
8 §.
Därest vid något tillfälle brännvin blifvit utborgadt till myckenhet,
för hvilken försäljningspriset understiger femtio kronor, må betalning därför
ej kunna utsökas.
15 §.
1. Bolag, som i 12 och 14 §§ omförmäles, skall hafva till ändamål
endast att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med
brännvin och ma icke afse att bereda vare sig delägarne vinning utöfver
årlig ränta med högst fem procent å de af delägarne tillskjutna kontanta
medel eller kommun någon ekonomisk fördel utöfver den vinst, som enligt
denna förordning kan tillkomma densamma.
2. Bolag ma icke inköpa fastighet eller inom redan förvärfvad fastighet
vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som påkallas af
fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utöfvande, utan samtycke, i
Stockholm af stadsfullmäktige, i annan stad, som icke deltager i landsting,
. af stadsfullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, och
i öfriga städer af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget samt å
landet af kommunalstämman, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och landstinget.
Bolag må icke förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro behöfliga
för den rörelse, som bolaget själft utöfvar; icke ingå hyres- eller andra
affärsaftal med enskilda styrelseledamöter i bolaget, ej heller låta aflöningen
vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda personer
vara beroende på omsättningen af brännvin, vin eller maltdrycker eller
utgå med viss del af vinsten.
3. Bolags delägare skola vara minst nio, af hvilka åtminstone sex
böra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolags
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
styrelse skall bestå af fem ledamöter, af hvilka tre utses af delägarne i
bolaget, eu af landstinget samt en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
dock att i stad, som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige
utse den ledamot, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm
utses två styrelseledamöter af stadsfullmäktige. Därest a landet eller i
stad, som deltager i landsting, nytt bolag bildas å tid, då landstinget icke
är samladt, må ordföranden i landstinget äga att utse en person att under
tiden, till dess styrelseledamot blifvit af näst sammanträdande landsting
utsedd, vara ledamot i styrelsen.
För utöfvande af tillsyn öfver bolagets verksamhet skall Kungl.
Maj:ts befallningshafvande utse ett ombud, hvilket a bolagsstämmor och
vid styrelsens sammanträden äger att deltaga i öfverläggningar, men icke
i beslut. Ombudet skall af bolaget erhålla arfvode till belopp, som af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes.
Af landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller stadsfullmäktige
utsedd styrelseledamot samt af Kungl. Maj-.ts befallningshafvande
utsedt ombud må icke vara delägare i bolaget.
4. Bolags räkenskaper skola föras enligt föreskrifter och formulär,
som utfärdas af chefen för kungl. finansdepartementets kontroll- och
justeringsbyrå.
5. Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper skall hvarje
år i mars eller april månad å dag, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämmes, ske för näst föregående försäljningsår af fem revisorer,
af hvilka två utses, i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, allmän rådstuga och å landsbygden af kommunalstämman, en af
landstinget, en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt en af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. I stad, som icke deltager i landsting,
utse stadsfullmäktige jämväl den revisor, som eljest skulle af landstinget
väljas. I Stockholm utses tre revisorer af stadsfullmäktige och två af
öfverståthållareämbetet. Revisorerna skola antingen ibland eller utom sig
utse två personer att å deras vägnar deltaga i inventering af bolagets
tillgångar vid löpande försäljningsårets slut. Öfver revisionen afgifva
revisorerna berättelse, hvilken, utom redogörelse för bolagets ekonomiska
ställning och förvaltning samt hvad öfrigt revisorerna kunna finna skäl
omnämna, skall innehålla dels yttrande, huruvida bolaget förvaltats i
öfverensstämmelse med det i 1 mom. här ofvan angifna syfte, dels tilleller
afstyrkande af ansvarsfrihet. Af revisionsberättelsen, vid hvilkens
affattande de föreskrifter skola iakttagas, som meddelas af chefen för kon
-
9
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
troll- och justeringsbyrån, skola, sedan bolagets styrelse lämnats tillfälle
att. förklara sig öfver i berättelsen möjligen gjorda anmärkningar, före
maj månads utgång revisorerna öfversända exemplar till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, landstinget, hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige eller allmänna radstugan eller kommunalstämman samt
nyssnämnda byrå, och skall inom samma tid revisionsberättelsen jämte af
bolagets styrelse möjligen afgifven förklaring på bolagets bekostnad offentliggöras
i någon af ortens tidningar. Bolagets styrelse må äfven till
nämnda myndigheter insända sin förklaring.
Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper må äfven när som
helst företagas af chefen för kontroll- och justeringsbyrån eller af person,
6om chefen för finansdepartementet för ändamålet förordnat.
6, Revisorerna samt deras här ofvan nämnda ombud äga att af bolaget
åtnjuta ersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente.
Enahanda ersättning utgar för resor till styrelsens sammanträden till styrelseledamot,
som icke har sitt hemvist a den ort, där bolagets styrelse
har sitt säte.
7- Om ansvarsfrihet. för bolag besluta: i Stockholm stadsfullmäktige;^
annan stad, som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott; i stad, som deltager ^landsting,
stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och landstinget; samt i landskommun kommunalstämman,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget. Vägrar någon
af dessa ansvarsfrihet, skola skälen därför uppgifvas och ärendet hänskjutas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken däri fatte beslut.
8. Bolag vare pliktigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
Kungl. Majrts befallningshafvande kan meddela, vare sig med anledning
af vägrad ansvarsfrihet, gjord revisionsanmärkning eller framställning från
chefen för kontroll- och justeringsbyrån, det af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ombudet eller någon af de i nästföregående mom.
nämnda myndigheter. Tredskas bolaget fullgöra sålunda gifnå föreskrifter^
äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelägga lämpligt vite eller återkalla
bolagets rättighet till detaljhandel med brännvin att upphöra med
löpande försäljningsårs utgång.
Bih. till Biksd. Prot. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 33 Häft.
2
]_0 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Såvidt framgår af för bevillningsutskottet tillgängliga handlingar, synes
det icke hafva varit ifrågasatt vid genomförandet af 1905 års försäljningslagstiftning
att, på sätt motionären nu föreslagit, närmare reglementera
partihandeln med brännvin. De lagstridiga förfaranden härvid, som af
motionären omnämnas, falla tydligen under det i förordningens 5 § stadgade
förbudet, att ingen må tillhandagå allmänheten med anskaffande af
brännvin i mindre belopp, än han själf äger försälja. Detta förbud jämte
de för öfverträdelse af detsamma i förordningens 36 § stadgade straffpåföljder
synas vid ifrågavarande lagstiftningsarbete hafva ansetts betryggande
mot sådant tillvägagångssätt, som motionären afser att med sitt
förslag till förändrad lydelse af 3 § förhindra.
Hvad härefter beträffar de af motionären väckta förslag till förändring
af 8 och 15 §§, vill utskottet erinra, att inom det särskilda utskott, som
vid 1905 års lagtima riksdag hade att afgifva betänkande öfver, bland
annat, Kungl. Maj:ts proposition till förordning angående försäljning af
brännvin jämte de i anledning af propositionen väckta motioner, båda de
nu ifrågavarande paragraferna voro föremal för särskild behandling på grund
af de ändringsförslag, som rörande dem framställts i vissa motioner. 1 enlighet
med utskottets hemställan blef 8 § i förordningen sedan af Riksdagen
fastställd till dess nuvarande, från Kungl. Maj:ts förslag afvikande
lydelse. Beträffande 15 § hade i en af herr Olsson i Heden väckt motion
framställts ett förslag med enahanda syfte som det af herr Jesperson nu
framställda. Herr Olssons förslag blef emellertid af särskilda utskottet
afstyrkt och af Riksdagen afslaget. Tillräckliga skäl för förändring af hvad
Riksdagen beträffande nu förevarande §§ sålunda beslutit finnas enligt
utskottets åsikt ej heller anförda i den föreliggande motionen.
Såsom motionären själf erinrat, träder förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning af brännvin i kraft, i fråga om stad den 1 oktober
1907 och beträffande landsbygden den 1 november samma år. Med anledning
häraf och då frågan om brännvinshandelns ordnande i hela sin omfattning
undergått en ingående pröfning ej mindre genom Kungl. Maj:ts
försorg än äfven inom Riksdagen, innan 1905 års förordning^ i ämnet antogs
af Riksdagen, har utskottet jämväl ansett åtminstone någon tids erfarenhet
böra afvaktas rörande effektiviteten af den nya lagstiftning, som
införts genom nämnda förordning. Då dylik erfarenhet måste utgöra grundvalen
för ett fortsatt lagstiftningsarbete och på grund af hvad i öfrigt anförts,
hemställer utskottet,
11
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
att förevarande motion om ändring af 8, 8 och
15 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
af brännvin icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 april 1907.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. C A VALL!.
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Reservation
af herr Cavalli, som ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen i
anledning af motionen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida med hänsyn till
brännvinsförsäljningsbolagens verksamhet strängare kontrollföreskrifter än
de, som gifvits i kungl. förordningen den 9 juni 1905 ang. försäljning
af brännvin, kunna vara erforderliga särskildt i afseende å förskäring af
spirituösa och vin samt till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.
Herr friherre Trolle har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.
CENTRALTRYOKERIET, STOCKHOLM, 190’.