Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1907, kl. 2 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tullen å brännvin och sprit samt vin.

(2:a A.)

Rörande artiklarna brännvin och sprit samt vin innehåller
gällande tulltaxa följande:

N:o

Kvantitet för
tullberäkningen

Tullsats

Brännvin och Sprit:

Kr.

öre

på fat större eller mindre:

1 1 liter af 50

I

68

af säd, potatis eller andra jordfrukter . . .

) procents alko-j liolhalt vid

i

—

69

| + 15» c.

1

af ris (arrak)..................

dito

dito

1

70

af socker (rom).................

1

71

af vindrufvor (konjak) ........

dito

dito

(1 liter utan af-

1

1

72

andra slag....................

73

på andra kärl: alla slag.............

1 !

85

Amu. 1. Vid förtullning af brännvin och sprit i kolli,
innehållande mindre än 250 liter, enligt de här ofvan
för tullberäkning bestämda grunder, skall tullafgiften
förhöjas, om varan är beredd af ris (arrak) eller
af socker (rom), med 75 öre per liter, men eljest med
15 öre per liter.

Anm. 2. Brännvin och sprit af annan alkoholhalt än
den här ofvan angifna reduceras till normalstyrka, eller

I holhalten.

1

#

50 procent, på sätt därom är särskildt föreskrifvet.
Anm. 3. Finnes varan vara försatt med socker eller
annat främmande ämne, hvarigenom alkoholhalten an-gifves oriktigt å profvaren, erlägges tull såsom för Likör.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 5 Sami. 1 Afd. 20 Höft. (N:o 21.)

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande No 21.

N:o

Kvantitet för
tullberäkningen

Tullsats {

i

Vin:

af till och med 25 procents alkoholhalt:

Er.

öre

695

på fat. större eller mindre..........

på andra kärl:

1 kilogram

—

65

» 696

rnusserande..................

1 liter

2

—

! 697

1

icke rnusserande....... .......

af högre alkoholhalt; tullbehandlas såsom Likör.

1 liter

1

I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, n:o 98, har herr J. P. Jesperson föreslagit:

»att Riksdagen täcktes för sin del besluta, att tulltaxan beträffande
rubrikerna brännvin och sprit samt vin måtte få följande
förändrade lydelse:

N:o

Kvantitet för
tullberäkningen

Tullsats

.

Brännvin och Sprit:

på fat, större eller mindre:

| 1 liter af 60

Er.

öre

j 68

af säd, potatis eller andra jordfrukter....

) procents alko-I holhalt vid
| + 15° C.

} 1

—

69

af ris (arrak)..................

dito

1

—

70

af socker (rom).................

dito

1

—

1 71

af vindrufvor (konjak).............

dito

1

—

72

andra slag....................

dito

(1 liter utan af-

1

—

78

1

i

1

på andra kärl: alla slag.............

Amu. 1. Vid förtullning af brännvin och sprit i kolli,
innehållande mindre än 260 liter, enligt de här ofvan
för tullberäkning bestämda grunder, skall tullafgiften
förhöjas med 1 krona per liter.

Anm. 2 och 3 oförändrade.

Vin:

af till och med 25 procents alkoholhalt:

(seende på alko-( holhalten.

} 1

85

j 695

på fat, större eller mindre..........

på andra kärl:

1 kilogram

—

65

696

rnusserande..................

1 liter

2

—

697

icke rnusserande...............

af högre alkoholhalt; tullbehandlas såsom Likör.

1 liter

1

75

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

3

Anm. 1. Vin, inkommet på ett konnossement på ett eller flera fat, som vid förtullning
understiger en sammanlagd nettovikt af 500 kilogram, får icke uppläggas på nederlag
(skall direkt förtullas), och skall tullafgiften å samma förhöjas med 1 krona per kilogram.
Anm. 2. År i anm. 1 inkommet vin afsedt att fördelas mellan olika mottagare, skall för
sådant vin, äfven om nettovikten öfverstiger 500 kilogram, erläggas den förhöjda tullafgiften,
och skall mottagaren på angifningsinlagan anteckna detta.

samt att detta beslut måtte träda i kraft snarast möjligt.»

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»År 1905 importerades till vårt land brännvin till ett värde
af 2,924,749 kronor och vin till ett värde af 3,435,876 kronor.

Denna import föranleddes till mycket stor del af kringresande
agenter för utländska vin- och spirituosafirmor, som gå ur
hus i hus och utbjuda och upptaga beställningar på brännvin och vin.
Efter noggrant gjorda beräkningar har sålunda från utlandet importerats
och försålts direkt till enskilda personer af brännvin cirka
10 procent, af vin, inkommet på fat, cirka 30 procent och af vin på
andra kärl 25 procent af hela den år 1905 importerade kvantiteten.

Detta förhållande är ägnadt att tilldraga sig uppmärksamhet,
sedan genom kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning
af brännvin (§ 5 mom. 2) förbud stadgats för inhemska försäljare
att vid personligt besök eller genom ombud hos annan än
innehafvare af brännvinsförsäljningsrättighet utbjuda brännvin eller
upptaga beställningar därå i mindre belopp än 250 liter, medan utländska
handelsfirmors ombud, som färdas vidt omkring i Sverige,
fortfarande äga upptaga beställningar. Därest åtgärder häremot ej
vidtagas, kan med säkerhet förutses, att vårt land i ännu högre
grad än tillförene skall öfversvämmas af utländska vin- och spirituosaagenter,
som påtruga allmänheten sina varor, och till följd
häraf omsättningssumman af denna utländska agenturverksamhet,
som redan nu uppgår till cirka 1,290,000 kronor per år, betydligt
stegras.

Att detta icke kan vara till gagn för nykterheten, utan
tvärtom motverka det syfte, vår rusdryckslagstiftning särskildt genom
ofvan anförda bestämmelse i brännvinsförsäljningsförordningen för
sig uppställt, ligger i öppen dag. Härtill kommer vidare, att hela
den betydande vinsten på ifrågavarande vin- och spirituosahandel
— eu vinst, som för år 1905 torde kunna uppskattas till minst eu
half million kronor, då de utländska firmornas pris vid försäljning
till enskilda är relativt högt, — undandrages vårt land till förmån
för utlandet, och att denna handelsvinst tillika är fritagen från

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

skatteplikt såväl till stat som kommun, liksom den försålda spirituosan
från brännvinsförsäljningsafgift.

Vare sig man betraktar saken från ren nykterhetssynpunkt,
nationalekonomiskt eller statsfinansiellt, synes sålunda här föreligga
ett förhållande, som påkallar statsmakternas ingripande.

Närmast till hands kunde det härvid synas ligga att helt
enkelt utsträcka förbudet mot att upptaga order å spirituösa af
enskilda till att gälla jämväl de utländska agenterna. Men dels
skulle därigenom agenturverksamheten i vin icke träffas, dels stå
bestående han delstraktater härvidlag hindrande i vägen.

En nära till hands liggande utväg, hvarigenom det uppställda
syftemålet till fullo vinnes, utan att därmed äro förenade de olägenheter,
hvilka ett rent förbud torde hafva till följd, är däremot att
införa differentialtullar vid importen, allteftersom denna afser större
eller mindre kvantiteter.

Genom anordnandet af högre tullar för importerade smärre
kvantiteter än för större finge staten, i den mån agenturverksamheten
hos enskilda fortsättes, åtminstone någon ersättning för den
minskning i skatteinkomst, som förorsakades däraf, att de utländska
agenterna bedrifva sin verksamhet utan erläggande af försäljningsafgift,
bevillning eller inkomstskatt. Och dessa högre tullar finge
erläggas just af den utländska firman, då gifvetvis den lägre tullsatsen
å importerade större kvantiteter under de inhemska vin- och
spirituosahandlandenas inbördes konkurrens blefve för priserna å
den inhemska marknaden normerande. Sannolikt skulle emellertid
de utländska husen inom kort finna med sin fördel förenligt att
upphöra med sin agenturverksamhet, hvarigenom vinsten af handeln
med vin och så kallad bättre spirituösa komme att stanna i vårt
eget land, och dessutom allmänheten sluppe att i samma utsträckning
som nu utsättas för de ofta närgångna utländska agenternas
af sättningsf örsök.

Gränsen mellan de högre och lägre tullsatserna torde lämpligen
kunna sättas vid 250 liter för brännvin och vid 500 kilogram
nettovikt för vin. Kvantiteter under nämnda belopp torde böra
draga en tilläggstull af 1 krona per liter, resp. kilogram, allt
vid import på fat. Samtidigt torde en höjning af 75 öre per liter
i tullen å ej musserande vin på andra kärl oafsedt kvantiteten
företagas.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

5

Hvad först beträffar den af motionären omförmälda import
till riket af här ifrågavarande artiklar, lämnar i sådant afseende
den officiella statistiken icke tillräckliga upplysningar, och har
utskottet därför icke varit i tillfälle att närmare granska, att vare
sig beräkningen i procenttal eller omsättningssumman för år räknadt
är med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Så mycket torde
dock få anses visst, att en betydande del af omförmälda import
föranledes af utländska agenters verksamhet här i landet. Såsom
motionären yttrar, är det ägnadt att tilldraga sig uppmärksamhet,
att, ehuru jämlikt kung! förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin förbud stadgats för inhemska försäljare att
vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare
af brännvinsförsäljningsrättighet utbjuda brännvin eller upptaga
beställningar därå i mindre belopp än 250 liter, utländska handlandes
ombud, som färdas omkring i Sverige, likväl på grund af gällande
handelstraktater anses äga upptaga dylika beställningar. Det synes
därför böra tillses, huruvida icke åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte
att vinna ändring i sist omförmälda förhållande.

Motionärens förslag, att genom införande af differentialtullar
äfvensom viss höjning af vintullen söka inskränka de utländska
handelsresandes verksamhet på ifrågavarande område, finner utskottet
sig emellertid icke kunna tillstyrka dels med hänsyn till de gällande
traktaterna, dels ock därför att dessa åtgärder icke lära med säkerhet
föra till det nyssnämnda åsyftade målet.

Därmed bör enligt utskottets åsikt frågan dock icke få förfalla.
Det synes nämligen utskottet vara af betydelse, att full
klarhet erbåUes i förevarande spörsmål beträffande de rättigheter,
som numera böra anses verkligen tillkomma agenter eller ombud
för utländska handelshus. Sedan genom 1905 års försäljningsförordning
förbud stadgats för inhemska försäljare att till andra
än innehafvare af försäljningsrättigheter utbjuda brännvin eller
upptaga beställningar därå i mindre belopp än 250 liter, torde
nämligen hela frågan kunna anses hafva kommit i ett annat läge.

Till upplysning i ämnet vill utskottet här erinra om de traktatbestämmelser,
till hvilka i detta sammanhang hänsyn företrädesvis
bör tagas, samt hvad angående dem i hufvudsak förekommit.

Artikel 17 i handelstraktaten med Frankrike den 30 december
1881 lyder sålunda:

»Franske handelsresande, som fiirdas inom de Förenade Rikena

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

för franska handelshus, skola där äga att göra uppköp för sin
industris behof och upptaga beställningar med eller utan prof, men
icke till försäljning kringföra varor.

Detsamma skall i Frankrike gälla i afseende å handelsresande
från de Förenade Rikena.

Franska handelsresande skola icke inom de Förenade Rikena
vara underkastade högre särskild yrkesafgift än den lägsta dylika
afgift, som därstädes erlägges af infödda handelsresande af samma
kategori. Fn afgift till lika belopp med den bevillning, som vare
sig i Sverige eller Norge drabbar franska handelsresande, må i
Frankrike påläggas svenska eller norska handelsresande.»

Genom konvention den 13 januari 1892 förlängdes han delstraktaten
att i vissa afseenden fortfarande gälla från och med den
1 februari 1892. Artikel 17 kvarstår i anledning däraf oförändrad.

Protokollet vid den konferens, som ägde rum i Paris mellan
Kungl. Maj:ts underhandlare samt de af franska regeringen utsedde
underhandlare den 28 december 1891 angående förlängning af de
under den 30 december 1881 afslutade handels- och sjöfartstraktater
mellan Sverige och Norge samt Frankrike, innehåller beträffande
art. 17 i handelstraktaten följande:

»Bestämmelsen i denna artikel, enligt hvilken franske handelsresande
äga obegränsad rätt att upptaga beställningar, har ansetts
kunna innebära hinder för fullständigt uppnående af den svenska
bränn vinslagstiftningens afsikt med bestämmelserna om brännvinsförsäljningsställenas
begränsning, enär dessa bestämmelser lära kringgås
på det sätt, att hrännvinsförsäljare genom utsedda reseombud
i landsorten låta upptaga rekvisitioner på sin vara. I anledning
häraf och då de föreskrifter, som till förebyggande af sagda missbruk
kunna komma att utfärdas, äfven böra blifva tillämpliga å
utländska handelsresande, begärde Kungl. Majits minister intagande
i protokollet af en förklaring, afseende att framhålla, att bestämmelserna
i denna artikel icke utgöra hinder för svenska regeringens
rätt att inom landet ordna försäljningen af vissa varor på ett med
det allmännas intresse öfverensstämmande sätt, särskildt icke för
ordnande af bränn vinsförsäljningen i syfte att motverka dryck enskapen;
och ministern föreslog att affatta denna förklaring sålunda:
''Det är öfverenskommet att, för hvad angår rätten att upptaga
beställningar, franske handelsresande skola vara underkastade samma
inskränkningar som för landets egna invånare äro eller framdeles

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

7

blifva utfärdade.’ Franska ombuden ansågo, att en dylik förklaring
skulle, om den antoges, komma att minska värdet af de i
denna artikel intagna bestämmelser, som vore af särskild vikt för
Frankrikes förnämsta exportartikel till de förenade rikena, och sedan
i anledning häraf någon diskussion ägt rum, hvarunder Sveriges
ombud, herr Fränekel, yttrade, att det icke var fråga om att förbehålla
Kungl. Majrts regering någon ny rätt utan endast att uttryckligen
fastslå en tolkning, som i praxis alltid ägt rum, yttrade slutligen
franske handelsministern, att den ifrågasatta förklaringen icke
i någon mån kunde öka Kungl. Maj:ts regerings befogenhet att
vidtaga alla nödiga polisåtgärder, som kunde bidraga att minska
dryckenskapen, samt att olika meningar icke kunde finnas därom,
att sträfvanden för ett så berömvärdt mål förtjänade att i alla länder
omfattas med välvilja, men att den ifrågasatta förklaringen
mindre rörde denna principfråga än den allmänna frågan om artikelns
faktiska tolkning; att för att undvika de missförstånd, som
lätt kunde uppkomma, det därför vore bättre att bibehålla status
quo i stället för att i protokollet införa inskränkningar, som kunde
komma att minska värdet af denna artikel, som vore afsedd att
gälla för både franska, svenska och norska handelsresande, samt
att med dess nuvarande affattning artikel 17 icke beröfvade Kungl.
Maj:ts regering något till buds stående medel i fråga om polisåtgärder
inom landet, under det att, å andra sidan, de handlande,
som drefve sin handel laglydigt inom de förenade rikena fortfarande
erhölle ett verkligt skydd. Artikeln bibehölls.»

I det sammansatta statsråd, den 11 januari 1892, däri beslut
fattades om undertecknande af 1892 års konvention, yttrade dåvarande
ministern för utrikes ärendena:

»Såsom af protokollen vid traktatsförhandlingarna framgår,
hade från svensk sida yrkande framställts om eu sådan förklaring
af de i art. 17 af gällande traktat innefattade bestämmelser om
franska handelsresandes rättigheter i Sverige, att, hvad an gin ge rätten
att upptaga beställningar, franska handelsresande skulle vara
underkastade samma inskränkningar, som för landets egna invånare
vore eller framdeles blefve utfärdade. Genom meddelandet af en
sådan förklaring skulle full frihet vunnits i afseende å lagstiftningen
i detta ämne, hvilket ansetts önskvärdt för förekommande af
vissa missbruk i fråga om handeln med spirituösa. Frankrike har
emellertid icke velat samtycka till eu sådan förklaring af den ifrå -

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

gavarande artikeln; och, ehuru sålunda det afsedda målet ej kunnat
fullt vinnas, anser jag, såsom jag redan anfört, de fördelar, som
genom förslagets antagande komma att vinnas, så betydande, att de
vida öfverväga den antydda olägenheten. Härtill kommer, att den
i traktatsförslaget intagna bestämmelsen om ömsesidig rätt att uppsäga
traktaten till upphörande efter tolf månader bereder oss utväg
att, därest sådant skulle finnas nödigt, inom en jämförelsevis kort
tid vinna ändring däri».

Af den nu lämnade redogörelsen framgår, att från Frankrikes
sida gjorts gällande, att inskränkningar, sådana som den förenämnda,
i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning nu förekommande,
icke skulle af Frankrike anses äga tillämpning beträffande
franska handelsresande.

Vid afslutande sistlidet år af handels- och sjöfartstraktaten
med Tyska riket träffades genom artikel 6 följande öfverenskommelse
:

»Köpmän, fabriks- och andra näringsidkare, hvilka genom ett
af vederbörande myndigheter i hemlandet utfärdadt näringslegitimationsbevis
styrka, att de uti den stat, där de äga hemvist, erlägga
stadgade skatter och afgifter, skola vara berättigade att personligen
eller genom i deras tjänst anställda resande inom den andra traktatslutande
partens område, såvidt det är tillåtet för det egna landets
undersåtar, göra varuinköp hos köpmän eller i öppna försäljningslokaler
eller hos personer, hvilka producera varorna, eller att söka
beställningar hos köpmän i deras affärslokaler eller hos personer,
i hvilkas rörelse varor af samma slag som de utbjudna finna
användning.

Tyska näringsidkare, försedda med näringslegitimationsbevis
(handelsresande, Handlungsreisenden), må icke för berörda verksamhet
i Sverige underkastas högre afgift än handelsresande för i
utlandet etablerade svenska handelshus eller handelsresande, tillhörande
den mest gynnade nation. Med dylikt legitimationsbevis
försedda svenska näringsidkare (handelsresande) må i Tyskland
påläggas lika höga afgifter som de, hvilka i Sverige påföras tyska
handelsresande».

I det statsråd, den 8 maj 1906, däri Kungl. Maj:t beslöt att
för sin del godkänna det uppgjorda förslaget till handels- och sjöfartstraktat
mellan Sverige och Tyska riket, yttrade dåvarande che -

Bevillningsutskottets Betäckande N:o 21.

9

fen för finansdepartementet beträffande ofvananförda bestämmelse
bland annat följande:

»Denna bestämmelse, liksom öfriga öfverenskommelser i traktaten,
som röra handelsresande, afse endast sådana handelsresande,
som, försedda med vederbörligt legitimationskort, upptaga beställningar
å varor allenast hos köpmän i deras affärslokaler samt hos
sådana personer, i hvilkas affär varor af det utbjudna slaget finna
användning. Skulle det alltså i Sverige befinnas önskvärdt, att vare
sig i detta eller andra afseenden andra föreskrifter utfärdas i fråga
om handelsresande, som utbjuda varor hos privatpersoner, möter
härför intet hinder i traktaten.»

Härvid bör emellertid bemärkas, att på grund af gällande
traktater resande och agenter för handelshus inom flertalet af de
länder, med hvilka Sverige står i förbindelse, torde kunna göra
anspråk på att här i landet behandlas såsom handelsresande tillhörande
den mest gynnade nation eller, med andra ord, att erhålla
samma förmåner som reseagenter för franska handelshus.

Med en dylik tillämpning af traktaterna, hvilken Riksdagen
redan tidigare sökt få undanröjd, skulle utländska handelsresande
å vissa områden och nu särskildt i fråga om försäljning af brännvin
komma att äga vidsträcktare rättigheter än svenska försäljare.
Begreppet »nationell behandling» skulle vid sådant förhållande
innefatta mindre förmåner än en klausul om »behandling såsom
mest gynnad nation.» Å de områden af näringslifvet, där restriktiva
bestämmelser i något afseende utfärdats att gälla för svenska
undersåtar, innebure detta gentemot dem eu orättvisa, hvilken det
bör vara angeläget att få aflägsnad.

Särskildt med hänsyn till den här i landet af kringresande
utlänningar eller ombud för utländska handelshus idkade försäljning
af spirituösa och vin synes det utskottet vara af vikt, att nu berörda
förhållanden göras till föremål för lämpliga åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida, och vill utskottet därför tillstyrka, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t gör framställning i sådant hänseende.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

därhän, att utländska handelsresande, med eller
utan näringslegitimationsbevis, icke under några
förhållanden må tillgodonjuta gynnsammare behandling
än landets egna undersåtar, som utöfva enahanda
yrke.

Stockholm den 18 april 1907.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAYALLI.

, -4

Stockholm, O. Eklunds boktr., 1907