Riksdagens Skrifvelse N:o 28.
7
N:o 28.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 mars 1906.
— — — — Andra Kammaren den 8 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning eif väckt
motion angående åtgärder mot t obak sförbrukning bland
ungdomen.
(Lagutskottets utlåtande n:o 14.)
Till Konungen.
Enskild motionär har påkallat Riksdagens uppmärksamhet
för frågan om vidtagande af åtgärder mot ungdomens tobaksbruk
samt därvid såsom ett önskemål särskilt ifrågasatt »ett så effektivt
förbud som möjligt emot ungdomens icke blott åtkomst, utan äfven
begagnande af tobak genom såväl förbud att sälja till person af viss
ålder som ock rätt för ordningsmyndighet och uppfostrare att fråntaga
sådan person tobak, som han på annat sätt lyckats öfverkomma.»
Riksdagen har vid behandlingen af motionen icke kunnat
undgå att få ett starkt intryck af ämnets stora vikt, Att det uppväxande
släktets fysiska och psykiska hälsa är för ett folks framtid
och samhällsutvecklingen i dess helhet af den största betydelse,
lärer icke kunna bestridas, och i våra dagar göra sig på alla områden
sträfvanden gällande att härutinnan åstadkomma såvidt möjligt tillfredsställande
förhållanden. Ett ingalunda betydelselöst led i dessa
sträfvanden är enligt Riksdagens mening den i motionen framträdande
önskan att söka inskränka tobaksförbrukningen bland
ungdomen. Mer och mer torde man med läkarevetenskapens framsteg
bland dess utöfvare hafva kommit till insikt om de menliga på
-
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 28.
följder med afseende å kroppsligt och andligt befinnande, som långt
drif vet begagnande af tobak såsom njutningsmedel särskilda under
uppväxtåren medför. I synnerhet torde rökandet af cigarretter,
som under den senare tiden tilltagit oerhördt-, hafva gifvit anledning
till, att önskan om lagstiftningsåtgärder mot ungdomens tobaksförbrukning
framträda Cigarrettrökningen är nämligen, enligt hvad af
sakkunnige uttalats, mera än annan- tobaksförbrukning skadlig särskildt
för unga och outvecklade personer och är tillika den form,
i hvilken tobak företrädesvis njutes af minderåriga. I landsorten
lära ock minderåriga mångenstädes redan vid mycket tidig ålder
hängifva sig åt tuggning" af snus eller tobak, hvilket naturligtvis
äfvenledes är särdeles ohälsosamt.
Det bär ofta framhållits, att ett ingripande mot det öfverhandtagande
bruket af tobak bland ungdomen främst borde hvila
på dem, som hade hand om det uppväxande släktets uppfostran
samt att genom förevarande frågas belysande vid skolundervisningen
och genom samverkan mellan skola och hem mycket borde kunna
vinnas för stäfjande af anmärkta osed.
Riksdagen häller också före, att upplysningsarbetet i förening
med tillsyn öfver skolungdomen böra vara utgångspunkter för sträfvande^
på detta område. Mycket torde kunna åstadkommas genom
ett fortskridande på de bär redan inslagna vägarne. Det synes
därför kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpligen vissa allmänna
bestämmelser mot skolungdomens tobaksförbrukning borde utfärdas
genom stadgande i undervisningsförfattningarna eller eljest.
Men enligt Riksdagens mening är detta dock icke till fyllest
för vinnande af det åsyftade målet. Beträffande särskilt den
ungdom, som åtnjuter undervisning i folkskolan, bör ihågkommas,
att dess skolgång ofta är afslutad vid eu ålder af 12—13 år, och
att just vid denna ålder från ofvan augifna synpunkter förefinnes
särskildt behof att söka förekomma tobaksförbrukning. Skolans
uppgift uti ifrågavarande hänseende kan för öfrigt icke sträcka sig
utom ett visst område, och skolan saknar liksom hemmet möjlighet
att kunna ständigt öfvervaka efterlefnaden af ett förbud. Det synes
alltså Riksdagen uppenbart, att uppfostrarens sträfvande att såvidt
möjligt söka förekomma eller utrota ifrågavarande mer och mer
öfverhandtagande onda måste stödjas af lagstiftningen äfven utom
undervisningsförfattningarnas område. Man kan i sådant afseende
från skolans sida med skäl särskildt begära, att, då förbud utfärdas
Riksdagens Skrifvelse N:o 28.
9
för skolungdom att begagna tobak, lagstiftningen ej omintetgör eller
försvårar förbudets upprätthållande genom att såsom en loflig näring
tillåta, att dylika varor få fritt försäljas till samma ungdom.
Det liar blifvit för Riksdagen upplyst, hurusom ett sådant
lagstiftningens ingripande ägt rum i flera länder.
Redan nu har man också hos oss i många afseenden just
på lagstiftningens väg inskridit för värnande af barns och minderåriges
andliga och fysiska hälsa gentemot menliga sociala inflytelser.
Närmast öfverensstämmande med den förbudslagstiftning,
som skulle kunna i nu förevarande hänseende komma i fråga, äro
stadgandet i 31 § 3 mom. af förordningen angående försäljning af
brännvin, att brännvin icke får å försäljningsställe utlämnas till
minderårig, samt den i 24 § 1 inom. af förordningen angående försäljning
af vin och Öl förekommande bestämmelsen, att vin eller Öl
icke får å försäljningsställe utlämnas till minderårig, som ej fyllt
15 år. Utfärdande af ett dylikt förbud jämväl mot försäljning af
tobak synes Riksdagen så mycket hellre kunna och böra ifrågakomma,
som det äfven här gäller att bekämpa ett missbruk, hvars
skadliga verkningar äro i flera afseenden likartade och jämförliga
med dem, som förorsakas af rusgifvande drycker.
Särskild! förtjänar att framhållas, hurusom en förbudslag af
det sålunda ifrågasatta slaget säkerligen skulle göra stor nytta redan
därigenom, att dess blotta tillvaro skulle bidraga till att väcka uppmärksamhet
å de vådor, för hvilka minderårige vore utsatta genom
frestelsen att i förtid röka tobak, sporra ungdomens vårdare och
uppfostrare till att med större omsorg och kraft söka att från ungdomen
afvärja dessa faror samt åt lärares och uppfostrares bemödanden
därom gifva stödet och auktoriteten af ett bestämdt lagbud.
Att en sådan förbudslag skulle i sin mån visa sig verksam till att
åtminstone bland den spädare och därför mindre motståndskraftiga
ungdomen inskränka, om icke helt och hållet utrota, bruket af
tobak, synes höjdt öfver allt tvifvel. Kontrollen öfver eu sådan
lags efterlefnad bör väl icke blifva svårare än öfver lagstadgandet
om förbud mot försäljning af brännvin och Öl. Icke heller skulle
genom en dylik lagstiftning någons berättigade intressen komma
att trädas för nära.
Att, såsom i norsk lag skett, göra ett förbud mot försäljning af
tobak till minderårige beroende af de lokala myndigheternas beslut,
synes Riksdagen mindre lämpligt. Följden häraf skulle till äfventyrs
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 10 Sami, 1 Afd. 1 Band. 5 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 28.
kunna blifva, att förbudets effektivitet i många fall gånge förlorad.
Och principiellt riktigast är i hvarje händelse, att eu lagstiftning
af ifrågavarande beskaffenhet blifver lika gällande för hela riket.
Såsom förut anmärkts, har motionären i ämnet ifrågasatt
äfven förbud för ungdomen i allmänhet att begagna tobak samt
stadgande af rätt för ordningsmyndighet och uppfostrare att fråntaga
minderårig tobak, som han lyckats åtkomma. Detta förslag innefattar
på visst sätt ett upplifvande af en tanke, som hos oss fick
uttryck i eu författning af år 1741, däri stadgades förbud för
»ungdomen i gemen» att röka tobak vid 2 daler silfvermynts plikt
för hvarje gång, hvilket straff äfven kunde drabba föräldrar, förmyndare
och husbönder, om de gjorde sig medbrottslige genom
flathet och försummelse i tillsynen öfver författningens efterlefnad
af barn, pupiller och tjänstefolk. Den föreslagna rättigheten förvissa
vederbörande att fråntaga minderårige tobak lärer ock vara
lagstadgad på flera ställen, där man på lagstiftningens väg ingripit
i förevarande angelägenhet. Den åberopade norska lagen medgifver
sålunda, att bestämmelser kunna meddelas om att polistjänstemän
kan inskrida mot barn, som begagnar tobak på gata, landsväg eller
annan allmän plats. Riksdagen anser väl lämpligheten af motionärens
förslag i denna del kunna ifrågasättas. Vid sakens utredning
torde i allt fall samma förslag komma under öfvervägande.
Riksdagen anser följaktligen, att eu utredning af förevarande
fråga bör äga rum. Ofvan har Riksdagen särskilt ifrågasatt till
öfvervägande nya bestämmelser i skolförfattningarna samt förbud
att sälja eller utlämna tobak till minderårige. Till äfventyra skall
utredningen gifva vid handen, att äfven andra åtgärder kunna
vidtagas. Hufvudsaken är emellertid nu, att saken i hela dess vidd
kommer under ompröfning. Riksdagen får alltså anhålla, att Eders
Kung!. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, hvilka åtgärder må
kunna vidtagas till hämmande af minderåriges tobaksbruk, samt,
i den mån lösningen påkallar Riksdagens medverkan, för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill förhållandena må gifva anledning.
Stockholm den 3 mars 1906.
Med undersåtlig vördnad.