2
Riksdagens Skrifvelse N:o 168.
tf:0 168.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 maj 1906.
— — — — Andra Kammaren den 23 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl.
Majds proposition om ändrad lydelse af vissa §§ i
förordningen den 3 december 1897 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst m. m,
(Bevillningsutskottets betänkande n:is 1 och 17.)
Till Konungen.
I proposition den 16 sistlidne mars (n:o 91) har Eders Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att besluta, att 11, 14, 33 och 82 §§ i förordningen
den 3 december 1897 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
17 och 18 §§ i den vid förordningen fogade instruktion för taxeringsmyndigheterna
äfvensom de till förordningen hörande formulär till taxeringslängd
öfver inkomstbevillningen och inkomstskatten samt till längd öfver
af pröfningsnämnd beslutade ändringar i taxeringen till inkomstbevillning
och inkomstskatt måtte erhålla den ändrade lydelse, som ett vid propositionen
fogadt förslag närmare utvisade.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 168.
På det att inkomstbeskattningen icke måtte komma att drabba den,
hvilken icke äger större tillgångar, än som oundgängligen fordras för fyllande
af de nödvändigaste lefnadsbehofven, beslöto Rikets Ständer vid
1859—60 års riksdag, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete
icke skulle äga rum, när de sammanräknade årsinkomsterna däraf icke
uppginge till 400 riksdaler, äfvensom att, när samma årsinkomster icke
öfverstege 1,800 riksdaler, 300 riksdaler skulle vara fria från bevillning.
Förändring i nämnda bestämmelser gjordes senast genom 1883 års
bevillningsförordning, hvarvid det skattefria inkomstbeloppet höjdes från
400 till 500 kronor samt det dittillsvarande afdraget af 300 kronor höjdes
till 450 kronor, dock endast vid sammanräknad årsinkomst under 1,200
kronor. I öfrigt vidtogs den förändring, att inkomster öfver 1,200 kronor
men ej uppgående till 1,800 kronor (förut icke öfverstigande 1,800 kronor)
bibehöllos vid det gamla afdraget å 300 kronor.
Slutligen infördes samtidigt det ännu gällande fakultativa afdraget å
högst 200 kronor, afsedt att komma till tillämpning å orter med synnerligen
hög bostadskostnad äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles
ömmande omständigheter förekomma.
De nu anförda bestämmelserna från år 1883 kvarstå oförändrade.
Beträffande först den gällande fasta afdragsskalan har chefen för
finansdepartementet till det Eders Kungl, Maj:ts ifrågavarande proposition
bilagda statsrådsprotokoll anfört, att, om ock de däri gifna gränser för
skattefrihet och skattelindring år 1883 voro tillfredsställande, de allmänna
lefnadsförhållandena i riket sedan den tiden undergått en sådan förändring,
att en uppflyttning af samma gränser nu måste anses af rättvisa och billighet
påkallad. Sanningen af hvad departementschefen sålunda uttalat
lärer icke kunna jäfvas, och det torde numera ej heller vara föremål för
olika meningar, att lefnadskostnaderna under ifrågavarande period fördyrats
icke blott i städerna utan äfven å landsbygden i sådan grad, att en utsträckt
allmän lindring i bevillningen för de minsta inkomsterna vore däraf
betingad.
Särskildt det skattefria existensminimum af 500 kronor synes numera
föga stämma öfverens med ofvan anförda, af 1859—60 års Riksdag
i sammanhang med införandet af bevillningsfria afdrag i vår skattelagstiftning
gjorda principuttalande.
Utöfver den allmänna höjning af prisnivån inom landet i dess helhet,
hvilken för Eders Kungl. Maj:t framstått såsom skäl för utvidgande
af de generella af dragen, har ett annat förhållande, nämligen skiljaktigheterna
med afseende å lefnadskostnadernas storlek mellan olika orter inom
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 168.
landet, synts Eders Kungl, Maj:t påkalla afdrag i mera regelbunden form
å de orter, där dessa kostnader utmärka sig såsom synnerligen höga i jämförelse
med hvad de äro inom riket i allmänhet.
Oafsedt hvilken betydelse kan tillmätas de däri anförda prisuppgifter
in. in., Lärer af den Eders Kungl. Maj:ts proposition åtföljande promemoria
angående lefnadskostnaderna å olika orter i Sverige dock framgå,
att betydande skiljaktigheter i fråga om såväl bostads- som andra lefnadskostnader
äro rådande inom landet. Då så är förhållandet, finner Riksdagen
det innebära en riktig princip, att vid bedömandet af förevarande
beskattningsfråga de små inkomsternas olika stora köpkraft å skilda orter
kommer till större beaktande än i nu gällande skattelagstiftning. Lämpligheten
af att härvid, då fråga är om mera generell nedsättning, hänsyn
tages till lefnadskostnaderna i allmänhet och ej såsom nu endast till hög
bostadskostnad synes Riksdagen tydlig.
I fråga om de af Eders Kung!. Maj:t föreslagna särskilda afdragen
vill Riksdagen uttala sin anslutning till den i det framlagda förslaget tilllämpade
grundsats, att vid bestämmandet af skattskyldigs skatteförmåga
afseende fästes vid honom åliggande försörjningsplikt af minderåriga barn.
Oaktadt Riksdagen sålunda finner Eders Kungl. Maj:ts förslag i vissa
afseenden byggd! på principer, värda beaktande och erkännande, föreligga
dock omständigheter, som måst föranleda till afslag å propositionen.
I den mån de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
angående skattefrihet och skattelindring vid bevillning för inkomst af
kapital och arbete vunne tillämpning, skulle gifvetvis äfven en motsvarande
del af den kommunala skattebördan komma att aflyftas från vissa af de
enligt nu gällande bestämmelser till kommunerna skattskyldiga. En förskjutning
af den kommunala skattskyldigheten komme alltså att äga rum.
Till utrönande af sagda inverkan hafva på föranstaltande af Riksdagens
bevillningsutskott vissa undersökningar blifvit genom Eders Kungl.
Maj:ts försorg vidtagna. Äfven om det föreliggande undersökningsmaterialet
måste betraktas såsom i viss mån ofullständigt och ej tillräckligt omfattande,
gifver ifrågavarande utredning likväl till resultat, att inom kommuner,
där de föreslagna bestämmelserna om särskilda afdrag komme till användning
jämte den af Eders Kungl. Maj:t ifrågaställda fasta afdragsskalan,
betänkliga rubbningar vore att befara. Att de kommuner, där förhöjda
afdrag på grund af hög bostadskostnad redan äro medgifna, icke komme
att härifrån utgöra undantag, framgår af de tillgängliga uppgifterna. Inom
de tre kommuner af sistnämnda slag, hvilka utredningen omfattar, nämligen
Norra Sandsjö socken i Jönköpings län, Norbergs socken i Västmanlands
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 168.
län samt Eskilstuna stad, skulle sålunda de nu föreslagna afdragsbestämmelserna
föranledt en ökad utdebitering per fyrk resp. bevillningskrona i
Norra Sandsjö socken af 20,7 procent, i Norbergs socken af 15,7 procent
och i Eskilstuna stad af 9,9 procent.
Den inverkan, den af Eders Kungl. Maj:t föreslagna fasta afdragsskalan
skulle vid tillämpning komma att utöfva å skatteförhållandena inom
kommunerna, låter sig gifvetvis bedöma med i viss mån större noggrannhet.
Resultatet af den undersökning, som i detta hänseende blifvit verkställd, utvisar
tydligt, att redan dessa fasta afdrag komme att i betydlig mån verka
till omflyttning af skattebördan inom kommunerna.
Ytterligare anser sig Riksdagen böra erinra därom, att de till prästerskapets
aflöning utgående utgifter äfvensom vissa andra allmänna afgifter,
såsom vägskatt, landstingsskatt in. fl., stå i visst förhållande till fastiglietsoch
inkomstbevillningen, hvarför vid eu reform af nu förevarande slag jämväl
detta förhållande fordrar tillbörligt beaktande.
Räckvidden af den föreslagna reformen är genom den i ämnet nu
förefintliga utredning ingalunda till fullo eller med större säkerhet fastslagen,
men såsom förut framhållits hafva undersökningarna i allt fall framvisat
sådana resultat, att Riksdagen funnit afgörande betänkligheter resa
sig mot ett bifall till Eders Kungl. Maj:ts proposition.
Därjämte synas Riksdagen vissa af de grundsatser, hvilka funnit uttryck
i det af Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget, icke böra vinna
godkännande.
I sådant hänseende vill Riksdagen fästa uppmärksamheten därå, att
förslaget — detta i likhet med nu gällande bestämmelser — icke inrymmer
möjlighet för ägare eller innehafvare af mindre fastigheter att
komma i åtnjutande af lindring i bevillningen. Riksdagen finner det emellertid
böra tagas i öfvervägande, huruvida icke vid reformering af hithörande
bestämmelser skattelindring i någon form bör söka beredas jämväl ägare
och innehafvare af mindre fastigheter, som äro i behof häraf.
Vidare vill Riksdagen erinra, att, medan enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag
i fastighet placeradt kapital sålunda icke i vidare mån än för närvarande
skulle komma i åtnjutande af någon skattelindring, däremot inkomst af
kapital, placeradt på annat sätt, skulle enligt förslaget vara likställd med
inkomst af arbete i afseende å skattefrihet och skattelindring. Riksdagen
har tillförne framhållit den i förhållande till inkomst af fastighet och kapital
lägre skatteförmågan hos inkomst af arbete. Denna olikhet synes Riksdagen
böra beaktas jämväl med afseende å fastställandet af skattelindringar.
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 168.
Vid det förhållande, att Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke vunnit Riksdagens bifall, finner Riksdagen ej heller anledning att göra
något uttalande rörande det i 11 § 3 mom. framställda förslaget.
Såsom slutligt omdöme vill Riksdagen uttala, att genom det af Eders
Kungl. Maj:t nu framlagda förslaget har ytterligare blifvit bestyrkt den
upprepade gånger vunna erfarenheten, att det i vår skattelagstiftning rådande
sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten
förorsakar stora svårigheter och i många fall reser oöfverstigliga
hinder för bevillningslagstiftningens reformerande i önskvärd riktning.
Den af Eders Kungl. Maj:t i 11 § 4 mom. -— hvilket moment svarar
mot det nuvarande 2 mom. — föreslagna, af unionsupplösningen betingade
ändring bör emellertid i hvarje fall vidtagas.
Riksdagen har sålunda icke kunnat bifalla Eders Kungl. Majds
ifrågavarande proposition. Dock har Riksdagen, i anledning af Eders Kungl.
Maj ds sistberörda ändringsförslag, besluti t, att 11 § 2 mom. i förordningen
den 3 december 1897 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
skall erhålla följande förändrade lydelse:
2 mom. Från utgörande af inkomstbevillning frikalla:
a) staten;
b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar
jämte andra fromma stiftelser: för all annan inkomst än den i 8 §
2 mom. b) nämnda;
landsting, hushållningssällskap, städer och andra menigheter: för sådan
inkomst, som icke härflyter af rörelse eller yrke;
allmänna hypoteksbanken, allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer och hypoteksföreningar;
järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt
sparbanker, som afses i lagen af den 29 juli 1892, äfvensom sådana
rånte- och kapital för,säkringsanstalter, som afse att bereda vinst endast åt
insättare;
c) medlem af konungaätten: för af staten anvisadt anslag samt för
inkomst af kapital;
d) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jämte deras betjäning:
om de icke öro svenske medborgare: för all annan inkomst än den,
som utgöres af från Sverige uppburen allmän eller enskild pension eller
erhålles genom här idkad rörelse;
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 168.
om de äro svenske medborgare: för den inkomst, de åtnjuta af sin
tjänst hos den främmande makten;
e) utlänning, som här vistas för att idka studier; samt
f) lappallmogen: för inkomst af renskötsel.
Med anmälan härom får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes till allmän efterrättelse kungöra Riksdagens sist omförmälda beslut.
Inom Riksdagen har enskild motionär föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta antingen att i bevillningsförordningen införa bestämmelser om huru
och efter hvilka grunder taxering bör äga rum i fråga om elektriska kraftledningar
och med dem sammanhängande beskattningsföremål, som beröra
två eller flera kommuner, eller ock att aflåta skrifvelse till Eders Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i de ämnen motionen afser.
Enligt hvad Riksdagen inhämtat, är praxis med afseende å hithörande
beskattningsfrågor ganska skiftande och utan inre stadga. Sålunda har
inträffat, att hela inkomsten af en flera kommuner berörande anläggningför
tillgodogörande af elektrisk kraft beskattas inom den kommun, där
kraftstationen varit belägen. I andra fall åter har vid beskattningen en
uppdelning af inkomsten skett mellan den kommun, där kraften alstrats,
samt den eller de kommuner, där kraften kommit till användning, hvarvid
dock saknaden af fast fördelningsgrund tydligen gjort sig märkbar. Jämväl
har hos taxeringsmyndigheter påyrkats, att hela inkomsten skulle tagas till
beskattning inom sistnämnda kommuner.
Med hänsyn till berörda olikformighet vid taxeringen äfvensom
därtill, att taxeringar af ifrågavarande slag af rörelse i stor utsträckning
äro föremål för öfverklagande, finner Riksdagen det vara af beliofvet påkalladt,
att för vinnande af enhetlighet i fråga om de särskilda kommunernas
beskattningsrätt vissa normer fastställas till ledning för taxeringsmyndigheterna.
Ifrågavarande beskattningsdetalj synes Riksdagen ock vara
så fristående, att den bör kunna ordnas för sig. Den är emellertid af så
invecklad beskaffenhet, att för lösningen lärer erfordras jämväl teknisk
utredning i vissa afseende!], hvarför Riksdagen inskränker sig till att aflåta
eu skrifvelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t. Härvid vill Riksdagen
framhålla, att utredningen synes böra afse alla slag af elektriska ledningar
— alltså äfven belysningsledningar — af hvilka inom olika kommuner
beskattningsbar inkomst kan uppkomma.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 168.
På grund af hvad sålunda anförts, anhåller Riksdagen, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
införande i gällande bevillningsförordning af närmare bestämmelser rörande
beskattningsort för inkomst af elektriska ledningar och därmed sammanhängande
beskattningsföremål, som beröra flera kommuner.
Stockholm den 23 maj 1906.
Med undersåtlig vördnad.