Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
3
(iso 104,
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1906.
— — — — Andra Kammaren den 8 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner
angående dels revision af konkurslagen m. m., dels
ock tillägg till 73 § i samma lag.
(Lagutskottets utlåtande n:o 46.)
Till Konungen.
Vid innevarande års Riksdag hafva enskilda motionärer ifrågasatt
ändring af konkurslagen, därvid en af motionärerna förordat en allsidig
revision af lagen. Såsom ett hufvudsakligt skäl för allmän omarbetning
har framhållits det missnöje med lagen, hvilket skulle förefinnas inom
affärsvärlden. Att ett sådant missnöje i viss mån föreligger, kan ej förnekas,
men det torde till stor del bero af omständigheter, som icke framkallas
genom konkurslagens bestämmelser, såsom af affärsmännens obekantskap
med dessa bestämmelser, liknöjdhet och brist på erforderlig påpasslighet
hos borgenärerna äfvensom af för utsträckt tillämpning af kreditsystemet.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
Oafsedt hvad sålunda anförts, vill Riksdagen dock icke förneka, att
åtskilliga brister förefinnas i konkurslagen. Det ligger också i sakens
natur, att med affärslifvets snabba utveckling en så pass gammal lag som
konkurslagen kan tarfva vissa förändringar. Och om äfven de ofta återkommande
krafven på reformer icke i allo kunna anses välgrundade, så
häntyda de dock otvifvelaktigt på förefintlighet af missförhållanden, som
till äfven tyrs böra kunna i någon mån af hjälpas äfven genom förändringar
i gällande lagstiftning.
I detta afseende måste man erkänna, att fog förefinnes för klagomålen
öfver svårigheterna att i tillräckligt god tid få gäldenären försatt i
konkurs. Ett sådant fall föreligger däri, att enligt gällande rätt fordran,
som grundar sig på dom, ej kan, som konkurslagen fordrar, anses för
»klar och förfallen», förrän domen vunnit laga kraft. Därigenom kan en
gäldenär, som af underrätt ådömts betalningsskyldighet, genom att utan
skäl fullfölja talan i högre rätter hindra borgenären att genom hans försättande
i konkurs göra sin rätt gällande. Det synes därför kunna
ifrågasättas, huruvida ej i analogi med 39 § utsökningslagen borgenär,
som genom underrätts dom fått gäldenär ålagd betalningsskyldighet, borde
äga rätt att, oafsedt att domen ej vunnit laga kraft, påkalla tillämpning
af 3 § konkurslagen. Möjlig tvekan om befogenheten af en sådan lagändring
bör försvinna, ifall man därmed anser sig kunna förbinda någon
garanti, såsom exempel hvarpå inom Riksdagen ifrågasatts ett stadgande
om skyldighet för borgenär, som vill begagna sig af en sådan rätt, att
ställa pant eller borgen för den skada, som härigenom kunde gäldenären
tillskyndas, för den händelse högre rätt funne honom ej vara betalningsskyldig.
Beträffande härefter konkursförvaltningen, så påyrkas lagstiftningens
medverkan till att kontrollen blir effektivare, förvaltningen sakkunnigare
samt kostnaden för kontrollen och förvaltningen billigare. Såsom ofvan
antydts, skulle i dessa afseenden många klagomål förfalla, om borgenärerna
själfva bättre än för närvarande tillvaratoge sina intressen. Klart
är emellertid, att mycket här beror äfven på hur lagstiftningen ordnar
förhållandena, men vanskligare är att gifva någon anvisning, huruledes
gällande bestämmelser, vid hvilkas tillkomst man sträfvat att tillgodose
just förenämnda önskemål, böra kunna ytterligare förändras, för att man
må komma till ett bättre sakernas tillstånd, och Riksdagen är heller
icke i tillfälle att framlägga något slutgiltigt förslag i detta hänseende.
Riksdagens Skrifvelse N:o 104. 5
Emellertid anser Riksdagen frågan vara af den vikt, att den bör göras
till föremål för en närmare undersökning.
Såsom en tänkbar utväg vill Riksdagen därvid framhålla, att den i
40 § konkurslagen rätten eller domaren tillagda befogenhet att för vissa
fall utse gode män kunde lämpligen utsträckas att innefatta äfven andra
fall än de där omförmälda, särskild! i syfte att förekomma det öfverklagade
förhållandet, att borgenärer med tvifvelaktiga fordringar finge på
godemansvalet och därmed ofta äfven på sysslomannavalet ett obehörigt
inflytande. Det kunde i sammanhang därmed vidare förtjäna att taga3
i öfvervägande, huruvida ej någon af rätten eller domaren nämnd person
borde jämte den eller de af borgenärerna valda gode männen eller sysslomannen
öfvertaga den egentliga förvaltningen.
Hvad härefter angår rättens ombudsman, skulle möjligen till den
ofvan föreslagna anordningen kunna anknytas den af mången förordade
fullständiga indragningen af nämnda befattning på det sätt, att den från
rättens sida utsedde gode mannen eller sysslomannen äfven finge i uppdrag
att fullgöra det väsentligaste af den nuvarande ombudsmannens befogenheter.
Men häremot reser sig den viktiga invändningen, att kontroll
och förvaltningsuppdrag på detta sätt skulle blifva anförtrodda åt
samma person.
Rörande de år 1890 genomförda ändrade föreskrifterna i fråga om
bestämmandet af konkur sarf vo den har åtminstone på många håll gjorts
den erfarenheten, att dessa föreskrifter ingalunda, såsom syftet varit, visat
sig kunna motverka oskäliga arfvoden, men väl däremot ställt ombudsmannen
i en mera beroende ställning till borgenärerna än förut genom
att göra hans arfvode beroende af dessas förslag, ehuruväl man äfven
härutinnan väntat sig en motsatt verkan af lagändringen. En förändring
i detta missförhållande borde därför ske i syfte att öka ombudsmannens
själfständighet och därmed äfven kontrollen.
Att arfvodena till gode männen och sysslomännen ofta blifva oskäligt
höga, är obestridligt. Det var just för att i ytterligare mån söka råda bot
på detta missförhållande, som år 1899 stadgades, att gode män och syssloman
ej själfva skulle få för egen del eller såsom ombud för annan deltaga i
borgenärernas beslut om arfvodena. Denna lagändring lärer ej haft synnerligen
stor verkan i åsyftad riktning, enär det nu ofta tillgår så, att
sysslomännen för det tillfälle, då beslut om arfvode skall fattas, öfverlåta
sina innehafvande borgenärsfullmakter på andra personer. Här föreligger
sålunda fortfarande fullt fog att söka ingripa genom en ändring i gäl
-
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
lande föreskrifter. Visserligen äga nu borgenärerna rätt att klaga öfver
beslutet om arfvodet, men i många fall kan denna rätt sägas faktiskt
vara dem betagen, då de äro aflägset boende och ej kunna närmare följa
förvaltningen samt dessutom svårigheter alltid yppas att förebringa erforderlig
utredning till kullkastande af ett i laga ordning fattadt beslut.
En utväg i detta afseende vore föreskrift om att beslutet skall, oafsedt
om besvär anföres eller icke, alltid underställas rätten, såvida man ej
vill gå så långt, att rätten skall utan föregående beslut af borgenärerna
eller eventuellt efter förslag af rättens ombudsman bestämma arfvodet.
En enligt Riksdagens uppfattning befogad anmärkning är, att den
så kallade anslagstiden måste under nuvarande förhållanden anses onödigt
lång. Förkortning af densamma skulle befordra möjligheterna af en fördelaktig
realisation af konkursboets egendom samt påskynda konkursens
afslutning. Äfven andra i konkurslagen uppställda tidsbestämmelser torde
sannolikt vid närmare granskning jämväl visa sig kunna med fördel
förkortas.
Ett berättigadt kraf från borgenärernas sida synes äfven vara, att
de genom konkursförvaltningens försorg erhålla underrättelse om vissa för
dem betydelsefulla data och fakta under konkursen. Sålunda synes böra
förordas, att borgenär, mot hvilkens bevakning framställts jäf, bör underrättas
såväl om anmärkningen som om dagen för förlikningssammanträdet.
Vidare synes vara förtjänt af öfvervägande, huruvida ej meddelande bör
lämnas äfven om dagen för utdelningar eller åtminstone för slututdelningen,
möjligen äfven om efterbevakning eller i ännu något ytterligare
fall.
TJtvidgad rätt för allmän åklagare att efter angifvelse af målsägande
åtala äfven gäldenär vårdslöshet i konkurs påyrkas ofta och torde äfven
vara af förhållandena påkallad. Ett särskild! skäl därtill föreligger ock
i den omständigheten, att de olika slagen af konkursförbrytelser så ingå
i hvarandra, att det ofta måste inträffa, att sedan en åklagare, såsom det
synes med fog, åtalat en gäldenär för bedrägeri eller oredlighet i konkursen,
så befinnes efter en mödosam utredning förbrytelsen ej kunna
lagligen hänföras till annat än vårdslöshet, hvarvid hela saken måste förfalla.
Ett annat ofta framfördt önskemål, som jämväl förtjänar tagas i
öfvervägande, är befogenhet för gode män och syssloman att i denna
deras egenskap såsom målsägande åtala eller till åtal angifva konkursförbrytelser.
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
Ett mycket ock med fog öfverklagadt förhållande, som ofta leder
till rättsförluster, är saknaden af föreskrift om rätt för sysslomannen
att i denna deras egenskap fullfölja talan mot beslut rörande tvistefrågor
i konkurs.
Helt visst gifves äfven åtskilligt annat inom konkurslagstiftningens
område, som torde kunna och böra förändras, hvithet dock bäst kommer
att framgå vid en närmare utredning af ämnet. Däremot anser sig Riksdagen
böra framhålla, att, såvidt Riksdagen kunnat finna, tillräckliga anledningar
och förutsättningar saknas för att nu söka genomföra en mera
fullständig omskapning af vårt konkursförfarande genom att i väsentliga
delar bygga det på nya grunder.
Yid en blifvande utredning torde ock böra tagas i öfvervägande
lämpligheten och behofvet att i vår rätt införa bestämmelser om ackordsförhandling
utan konkurs. Detta institut är exempelvis infördt i vårt
närmaste grannland Norge. Visserligen behöfver efter de år 1885 tillkomna
förändringarna i konkurslagen tillämpningen af denna lag icke
ovillkorligen medföra, att konkursgäldenärens rörelse måste afstanna och
boets egendom oförtöfvadt realiseras, äfven om sådant uppenbarligen vore
för både borgenärerna och gäldenären ofördelaktigt. Men otvifvelaktigt
kvarstår såsom ett kännbart missförhållande, att afveckling under hand
eller s. k. ackordsförvaltning utan konkurs icke kan lagligen åvägabringas.
I de talrika fall, då tillfälliga omständigheter tvingat en person
att inställa sina betalningar, men där förbättrade konjunkturer antagas
kunna inom en kortare tid kanske upphjälpa hans ställning, öppnar
ackordsförhandlingen utan konkurs möjlighet för honom att icke behöfva
nedlägga en rörelse, som han sedan till egen och fordringsägares skada
ej vidare kan återupptaga. Ett sådant nedläggande af en rörelse kan
äfven lända till stor skada för en mängd underhafvande och andra
personer, hvilka för sitt uppehälle varit beroende af verksamhetens fortgång.
Möjligheten för en enda borgenär att antingen genom bestridande
hindra ackordsförhandling eller mot afstående af eventuellt bestridande
tilltvinga sig full betalning har emellertid ofta utgjort bestämdt hinder
mot en sådan afveckling. Och de svårigheter, hvarmed förvaltningen
haft att kämpa, då för rättsligt representerande erfordras hvarje intressents
fullmakt, hafva i sin mån bidragit till att hindra en på frivillighetens
väg påbörjad afvecklings fortgång och afslutande. Riksdagen
anser sig därför böra förorda utredning om de förutsättningar, under
hvilka detta institut kunde komma till stånd.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer Riksdagen, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, i hvilka afseenden gällande
konkurslag tarfvar en omarbetning, därvid äfven frågan om införande af
ackordsförhandling utan konkurs synes höra tagas under ompröfning,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan
gifva anledning.
Stockholm den 8 maj 1906.
Med undersåtlig vördnad.