BETÄNKANDE
AFGIFVET AF DEN
ENLIGT NÅDIGT BESLUT DEN 17 NOVEMBER 1905
FÖRORDNADE KOMMITTÉ
OM
JÄMTE
FÖRSLAG
TILL
UTG-IFTSSTATER
STOCKHOLM
KUNG T.. ROKTP.YCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1906
INNEHÅLL.
I
INNEHÅLL.
Betänkande.
Sid.
Kommitténs tillsättning.................... 1
Kommittéarbetets omfattning..................2
Utrikesministerns principuttalande................3
Hörande af sakkunnige. Kommitténs uppgift...........4
Reformkraf....... 5
Personvalets betydelse. Diplomatiens uppgift...........6
Fordringar på diplomater och konsuler. Kommersiell information ... 8
Konsulatens betydelse för sjöfarten................ 9
Sjöfartsstatistikens missledande siffror..............10
Lönade eller olönade konsuler.................11
Valet af olönade konsuler...................12
Generalkonsulat, konsulat, vicekonsulat..............13
Samverkan mellan diplomati och konsulatväsen...........14
Distriktsindelning. Handelsattachéer...............15
Handelsattachéernas uppgift..................16
Handelsattachéernas verksamhet.................17
Svenska handelskammare utomlands...............18
Handelsstatistiken. Handelsstipendier..............19
Handelsstipendiernas storlek..................20
Konsularjurisdiktion......................21
Konsularkonventioner.....................22
Sveriges diplomatiska och konsulära representation.........23
Ministeriella mål.......................24
Ministerreglementet.....•................25
Diplomaters och konsulers utnämningar.............26
Fullmakter. Kungörande af konsulsbefattningars ledighet......27
Handels- och sjöfartsnämndernas yttranden............28
Kommerskollegiets förslag vid konsulstillsättningar.........29
Konsulers förflyttning. Vikten af tillräckliga aflöningsförmåner.... 30
Dispositionsrätten öfver anslagen under tredje hufvudtiteln......31
Kabinettskassa och konsulskassa. Hittillsvarande löneförhållanden ... 32
Indemnitet. Chargé d’affaires arfvoden. Ministerlöner.......33
Lön. Hyresbidrag. Ortstillägg................ . 34
Tiden för aflöningsförmånernas utgående.............35
IX
INNEHÅLL.
Sia.
Semester. Vistelse i hemlandet.................36
Representationsskyldighet. Beskickningarnas kanslilokaler......37
Konsulatens kanslilokaler. Arkiv................38
Beskickningshus.......................39
Diplomaters och konsulers beskattning. Kansliutgifter.......40
Handböcker. Rese- och flyttningskostnader............41
Ekiperingspenningar. Inkomst af expeditionslösen........-42
Expeditionstaxan vid konsulat................43
Förböjning af expeditionstaxan....... 44
Expeditionstaxans tillämpning vid beskickningar. Pensionsålder.... 45
Hel eller afkortad pension ............•.....46
Pensionsbeloppen.......................47
Pensionsafgifter. Änkepensioner. Exspektansarfvoden.......48
Lönebelopp. Legationssekreterare. Legationsråd. Cbargés d’affaires . 49
Kanslisters och handelsattachéers aflöning. Enhet i ledningen .... 50
Kommerskollegiets befattning med konsulatärenden.........51
Kommittéerna 1876 och 1884 .................52
Öfverflyttning af ärenden från kommerskollegiet till utrikesdepartementet 53
Konsulernas korrespondens med kommerskollegiet..........54
Ersättningsärendenas afgörande.................55
Anslag för ersättningsbeloppens bestridande............56
Konsulernas förhållande till ett blifvande handelsdepartement.....57
Utrikes- och handelsdepartementens inbördes förhållande.......58
Utrikesministerns aflöningsförmåner. Bostad............59
Utrikesdepartementets organisation. Kabinettssekreteraren......60
Rättsafdelningen. Handelsafdelningen..............61
Exportföreningen. Personalafdelningen............. . 62
Räkenskapsväsendet. Förste och andre sekreterare.........63
Arkivafdelningen.......................64
Äldre arkivarier. Introduktör.................65
Juridiskt biträde. Renskrifvare. Vaktmästare...........66
Lokaler. Råd af näringsidkare och köpmän...........67
Äldre regleringar af minister- och konsulsstaterna.........68
Belgien. Nederländerna....................69
Haag-domstolen. Representanter bosatta i hvartdera landet.....70
Danmark.........................71
Frankrike..........................72
Distriktsindelningen i Frankrike................73
Sjöfarten på Frankrike. Italien.................74
Ifrågasatt sammanslagning af beskickningarna i Rom och Wien.... 75
INNEHÅLL. III
Sid.
Distriktsindelningen i Italien. Malta. Monaco.......... 76
Norge. Ryssland. Beskickningen i S:t Petersburg......... 77
Konsulaten i Ryssland.................... 78
Distriktsindelningen i Ryssland................ 79
Schweiz. Spanien. Portugal.................80
Distriktsindelningen å Iberiska halfön.............. 81
Gibraltar. Storbritannien och Irland. Beskickningen i London ... 82
Konsulaten i Storbritannien.................. 83
Sjöfarten på Storbritannien. Distriktsindelningen......... 84
Turkiet. Beskickningen i Konstantinopel............85
Konsulaten i Turkiska riket. Bulgarien. Cypern. Rumänien ... 86
Serbien. Grekland. Tyskland................87
Beskickningen i Berlin...........•........ 88
Konsulaten i Hamburg och Liibeek............... 89
Konsulaten i Tyskland. Distriktsindelningen...........90
Luxemburg. Beskickningen i Wien.............. 91
Österrike-Ungern...................... 92
Konsulaten i Afrika..................... 93
Sjöfarten på Sydafrika. Kanada................ 94
Amerikas förenade stater. Beskickningen i Washington...... 95
Konsulaten i Amerikas förenade stater. Mexiko......... 96
Mexiko. Centralamerika. Västindien.............. 97
Brasilien. Argentina. Paraguay. '' Sydamerika.......... 98
Asien. Kina. Beskickning i Peking.............. 99
Generalkonsulatet i Shanghai.................100
Japan...........................1Q1
Filippinerna. Vladivostok. Australien. Nya Zeeland......102
Inspektion af beskickningar och konsulat............103
Militär- och marinattachéer..................104
Militär- och marinattachéernas aflöningsförmåner.........105
Diplomat- och konsulsaspiranter................106
Attachéarfvoden. Johnsonska donationsfonden..........107
Kompetensfordringar. Handelshögskolor. Fysisk kondition.....108
Främmande språk. Juridisk bildning..............109
Uppfostran. Attachéers tjänstgöring..............110
Anställning som andre sekreterare. Tjänstemännens vidare utbildning 111
Extra utgifter. Renskrift. Tolkarfvoden............111
Kanslivaktmästare. Hemliga utgifter. Svenska kyrkan i Paris . . . 113
Förordning. Allmänna instruktioner..............114
Konsulernas befattning med sjöfartsärenden. Tvister.......115
IV
INNEHÅLL.
Sid.
Enskildes förfrågningar. Soliditetsupplysningar..........116
Årsberättelserna i »Svensk export»...............117
Årsberättelsernas omfattning. Kommersiella rapporter.......118
Rapporternas form. Utrikesdepartementets kalender........119
Utrikesdepartementets årsbok. Den nya organisationens tillämpning . 120
Sveriges anseende. Våra representanters ställning.........121
Jämförelse med hittillsvarande utrikesbudget...........122
Bilagor.
1. Förslag till tredje hufvudtiteln..............123
2. Förslag till stat för utrikesdepartementet..........125
3. Förslag till stat för beskickningar och konsulat.......128
4. Beräkning rörande förslagsanslaget till skrifmaterialier, expenser,
ved, ljus, m. m...................134
5. Förslag till expeditionstaxa för beskickningar och konsulat . . .135
6. Förslag till instruktion för utrikesdepartementets ämbets- och
tjänstemän.....................138
7. P. M. om Johnsonska donationsfonden...........147
8. P. M. om Perafonden..................150
9. P. M. om kommerskollegiets befattning med vissa ersättningsären
den.
.......................152
10. P. M. angående aftal med främmande länder om konsularjuris
diktion.
.....................164
11. P. M. om vissa främmande länders handelskammare utomlands . 173
12. P. M. om organisationen af vissa främmande länders diplomati
och konsulatväsen.................176
13. P. M. om undervisningen vid handelshögskolor........185
14. P. M. om handelsstipendier................187
15. Sveriges handel med främmande länder 1903—1905 ..... 194
16. Svensk ångbåtstrafik å vissa utländska hamnar 1904 ..... 197
17. Förteckning å författningar m. m. som böra upphäfvas eller ändras 207
18. Förslag till vissa länders indelning i konsulsdistrikt, öfversiktskartor 209
Särskilda yttranden af
Grefve v. Rosen.......................221
Herr Fallenius.......................225
Herr Broström.......................262
KOMMITTÉNS TILLSÄTTNING.
1
Till KONUNGEN.
Eders Kungl. Maj:t har med anledning däraf, att genom upplösningen
af unionen mellan Sverige och Norge den förut bestående
gemensamheten i de båda rikenas diplomatiska och konsulära
representation upphört, den 17 november 1905 beslutat uppdraga
åt en kommitté att efter verkställd utredning utarbeta förslag till
nya organisationer af utrikesdepartementet, diplomatien och konsulatväsendet
jämte utgiftsstater för desamma.
1
2
KOMMITTÉARBETETS OMFATTNING.
Genom nådigt bref samma dag behagade Eders Knngi. Maj:t
förordna undertecknade till ordförande, ledamöter och sekreterare
i kommittén. Till åtlydnad af det nådiga förordnandet sammanträdde
kommittén fulltalig första gången den 23 november och
har sedan dess utan afbrott fortsatt sitt arbete.
Kommittén, som fått mottaga utdrag af ett vid kommitténs
tillsättande i statsrådet fördt protokoll, innehållande herr ministerns
för utrikes ärendena anförande i frågan, får härmed till
Eders Kungl. Ma/j:t i underdånighet afgifva betänkande och förslag
rörande de organisations- och lönefrågor, om hvilka Eders
Kungl. Maj:t lärer vilja aflåta proposition till Riksdagen redan
innevarande år. Såsom herr utrikesministern förutsatt, har den
för nämnda uppgift knappt tillmätta tiden icke medgifvit kommittén
att nu jämväl framlägga fullständiga förslag till förordningar,
instruktioner eller reglementen rörande diplomatien och
konsulatväsendet, utan har kommittén måst inskränka sig till
att allenast utarbeta förslag till ny instruktion för utrikesdepartementet
och i öfrigt endast angifva de grundsatser, som kommittén
anser böra vinna tillämpning vid författningarnas utarbetande.
Kommittén har icke heller funnit sig kunna medhinna en fullständig
bearbetning af det rika material, som genom utrikesdepartementets
försorg blifvit kommittén tillställdt från våra beskickningar
och konsulat rörande organisationen af diplomati och konsulatväsen
i åtskilliga främmande länder. Endast det väsentliga
däraf, i den mån det varit bestämmande för kommitténs uppfattning
eller kan tjäna till att belysa dess förslag, har sammanställts
i en betänkandet vidfogad promemoria (se bil. 12).
I sitt anförande till statsrådsprotokollet uttalade herr utrikesministern
följande, som innebär icke blott ett program utan ock
den af Eders Kungl. Maj:t gillade grundvalen för kommitténs
arbete.
»Organisationen af konsulatväsendet står i en så nära förbindelse
med organisationen af Sveriges diplomatiska representation i utlandet,
att Eders Kungl. Maj:t redan ur denna synpunkt icke
lärer vilja för Riksdagen framlägga förslag rörande konsulatorganisationen
utan att hafva tagit under noggrant öfvervägande,
hvilka förändringar eventuellt böra införas i den diplomatiska
organisationen.
Härtill sluter sig såsom en nödvändig komplettering att
taga under behandling frågan om den lämpligaste organisationen
UTRIKESMINISTERNS PRINCIPUTTALANDE.
O
af konsulatväsendets styrelse, för närvarande delad mellan utrikesdepartementet
och kommerskollegium, likasom organisationen
af utrikesdepartementet i sin helhet torde kräfva en revision på
grund af de nya förhållandena.
Vid utredningen af dessa utaf förhållandena betingade nya
organisationer'' torde böra tagås i öfvervägande frågan om införande
af reformer, ägnade att åstadkomma en sådan Sveriges
representation i utlandet, hvilken på ett tillfredsställande sätt
fyller tidens kraf.
Jag anhåller att få angifva några allmänna synpunkter, hvilka
vid ett sådant reformarbete närmast erbjuda sig.
Ett: betydande önskemål är, att våra i utlandet anställda
tjänstemän! i största möjliga utsträckning kunna hålla isig förtrogna
med de frågor, som i hemlandet upptaga det allmänna
intresset, ty endast genom en noggrann kännedom om förhållandena
i sitt eget land kan diplomatien väl representera detsamma i utlandet.
Härtill erfordras i första rummet, att till anställning i
diplomatien och konsulatväsendet väljas unge män, som kunna
förutsättas äga praktisk läggning, men direkta anledningar måste
äfven beredas dem att tid efter annan sysselsätta sig med våra
inre frågor.
Ett annat önskemål af vikt är införandet af sådana anordningar,
att vid anställning af tjänstemän inom diplomati och konsulatväsen
hänsyn såvidt möjligt ej behöfva tagas till vederbörandes
förmögenhetsstäilning. Detta gäller i all synnerhet diplomatien, där
större anspråk ställas på ämbetsmännens ekonomiska resurser.
I detta sammanhang må betonas, att den under senare tid
undantagslöst följda regeln, att Vid framställningar om inträde å
den diplomatiska banan ingen som helst hänsyn till börd må tagas,
gifvetvis måste fasthållas. Ett oeftergifligt upprätthållande af
gruiidlagensi bud om förtjänst och skicklighet såsom enda befordringsgrunden
är här som på andra statslifvets områden den
bästa, garantien för åstadkommande af ett godt resultat.
Hvad beträffar den diplomatiska och konsulära utbildningen,
torde stor vikt böra fästas å den praktiska sidan af densamma,
och särskildt för konsulattjänstemän lärer större uppmärksamhet
än hittills böra ägnas deras utbildning i merkantilt hänseende.
Jag vill vidare framhålla såsom en allmän grundsats vid
tillsättande af högre chefsplatser inom diplomatien och konsulatväsendet,
att vederbörandes kompetens bör mätas ej allenast efter
4
HÖRANDE AF SAKKUNNIGE. KOMMITTÉNS UPPGIFT.
rena fackmeriter utan jämväl efter ådagalagd duglighet i andra
iallmänna värf samt efter hvar och ens speciella lämplighet i
öfrigt för den befattning, hvarom fråga är.
Slutligen torde jag få betona angelägenheten af att en liflig
samverkan mellan diplomatien och konsulatväsendet kommer till
Tillika finner jag nödigt, att kommittén erhåller ej blott
berättigande utan åläggande att inför sig kalla industriidkare,
köpmän och skeppsredare samt att höra dem på sådant sätt, att
de framställda frågorna och de afgifna svaren stenografiskt
upptecknas och bevaras som ett material för kommitténs vidare
arbete. Frågorna höra i sådant fall dels uppställas efter ett
på förhand fastställdt schema, dels kompletteras af sådana, öfver
hvilka de tillkallade personerna själfva önska att få uttala sig.
Därigenom vinnes en allsidig utredning, som allena kan innebära
säkerhet för, att alla eller åtminstone de flesta frågor af vikt
kommit på tal och blifvit föremål för utredning.»
Följande den gifna anvisningen hade kommittén sig angeläget
att i främsta rummet utarbeta vissa frågor, som därefter förelädes
icke blott inkallade enskilda personer utan ock de korporationer,
hvilkas medverkan kommittén fann sig böra taga i anspråk
för lösandet af den omfattande uppgiften. Med stort tillmötesgående
hörsammades kommitténs vädjan, och både muntliga och
skriftliga svar afgåfvos i stort antal. Dessa svar jämte kommitténs
frågor, äfvensom de från våra diplomater och konsuler begärda
yttranden rörande organisationen af Sveriges representation
i utlandet, har kommittén låtit trycka som bihang till detta
betänkande.
På särskild framställning af kommittén behagade Eders Kungl.
Maj:t ställa till dess förfogande en tjänsteman i utrikesdepartementet
och en tjänsteman i kommerskollegiet. Härtill utsågos
andre arkivarien Sandgren och sekreteraren Friberg.
Kommittén har fattat sin uppgift vara att för tillvaratagande
af Sveriges politiska, ekonomiska och andra intressen i utlandet
föreslå sådana organisationer af utrikesdepartementet, beskicknin
-
REFORMERA!?. PERSONVALETS BETYDELSE.
5
garna och konsulaten, hvilka kunna anses mest ändamålsenliga,
utan hänsyn därtill att mer eller mindre genomgripande ändringar i
hittillsvarande förhållanden därigenom komma att inträda. Sedan
Sverige icke längre tillhör det statsförbund, som ålade det särskilda
förpliktelser vid tillvaratagandet jämväl af Norges angelägenheter,
har det ingen som helst anledning att vänta med ett grundligt
nyordnande af sin utrikesrepresentation, hvilken särskildt
hvad konsulatväsendet vidkommer länge varit i behof af mer eller
mindre genomgripande reformer. Kommittén finner sig icke äga
anledning att ingå på en undersökning af de orsaker, som vållat
dröjsmålet med att däri införa ändringar, hvilka under unionstiden
från både svensk och norsk sida eftersträfvades, men den vill erinra
därom, att det trots alla unionella stridigheter slutligen lyckades att
genomföra åtminstone en viktig och genomgripande reform, konsulatafgifternas
afskaffande. Härmed var dock endast en ringa del
gjord för att bringa den 1886 genomförda, men i själfva verket
redan tio år förut föreslagna ombildningen i konsulatväsendet till
att ånyo motsvara tidens behof. Föryngringsarbetet fick i öfrigt
anstå. Så mycket angelägnare är det nu, att ett sådant med
kraft återupptages och snabbt genomföres, helst som hela den
svenska utrikesförvaltningen för närvarande befinner sig under
ett provisorium, som förlamande inverkar på dess arbete.
Det problem, som framställer sig till lösning, är emellertid rätt
inveckladt. Nya reformkraf hafva tillkommit, hvilka lika litet
kunna afvisas som de tidigare föreliggande. Herr utrikesministern
har i sitt ofvan återgifna anförande framställt några sådana af
mycken vikt. Andra hafva framförts af de korporationer och enskilda
personer, från hvilka kommittén begärt uttalanden. Men i
en del icke oväsentliga punkter föreligga från dessa senare håll
skiljaktigheter i uppfattning, ja mången gång rent motsatta
åsikter. Kommittén kommer i det följande att närmare påpeka
sådana i sammanhang med sina förslag till lösning af olika
frågor.
Innan kommittén öfvergår till att närmare redogöra för dessa
förslag, är den angelägen att framhålla en omständighet. Hur förträfflig
en organisation må vara och äfven i det lyckliga fall, att
den skulle vinna ett mycket allmänt erkännande, kommer dess praktiska
värde likväl alltid att stå i direkt förhållande till det sätt,
hvarpå den tillämpas. Ett missgrepp i valet af personer och särskildt
af dem, som intaga en ledande ställning, kan fördärfva
en god organisation, likasom omvändt en mindre ändamåls
-
6 PERSONVALETS BETYDELSE. DIPLOMATIENS UPPGIFT.
enlig sådan kan verka godt under skicklig ledning. Om detta
är riktigt under alla förhållanden, lärer det hafva en särskild giltighet
med afseende å den ämbetsverksamhet, som försiggår utom
landets gränser och därför mer eller mindre kan undandraga sig den
allmänna kontroll, som eljest icke plägar uteblifva. Kommittén vill
därför först och sist betona, att på det stränga valet af dugligt folk i
alla grader kommer att bero, huruvida Sveriges utrikesrepresentation
öfver hufvud i framtiden skall komma att bestå profvet.
Diplomatiens uppgift och betydelse för ett land som Sverige
hafva under det senast förflutna halfva seklet väsentligt ändrats
och på samma gång betydligt utvidgats. Under den äldre tiden
lades hufvudvikten på ett noggrannt iakttagande af de tilldragelser,
som kunde föranleda politiska förvecklingar mellan olika europeiska
stater. Diplomaternas rapporter utgjorde för regeringen så
godt som den enda källan för politiska underrättelser och en mycket
god sådan, i den mån författarne förstodo att hålla sig väl underrättade.
Diplomaternas arbete togs väl äfven i anspråk för underhandlingar
om aftal af olika slag, däribland ock handelstraktater,
men i det hela ägnades ringa uppmärksamhet åt ekonomiska angelägenheter,
tullfrågorna måhända undantagna.
Kommunikationsväsendets förbättring tack vare uppfinningar,
som ställde nya eller fullkomligare tekniska hjälpmedel till
förfogande, föranledde en hel omhvälfning häruti. Medelst telegraf,
ångbåtar och järnvägar förmedlades snart korrespondens och varuutbyte
hastigare, säkrare och regelbundnare än förut. Pressen
skyndade att med erkännansvärd energi draga fördel af de
nya kommunikationsmedlen och såg sig småningom i stånd att
vida snabbare och fullständigare, än hvad diplomaterna kunnat
åstadkomma gentemot sina regeringar, tillhandahålla allmänheten
nyheter af alla slag, särskildt politiska. I fråga om dessa har
emellertid snabbheten i meddelanden alltmera blifvit hufvudsak.
Kiktiga och oriktiga underrättelser, fakta och rykten blandas ständigt
tillhopa. Äfven pressorgan, hos hvilkas ledande män kunna
förutsättas både kunskaper och omdöme, offra för den dagliga
brådskan sin rätt och plikt till kritik ''af det mångskiftande nyhetsmaterial,
som telegramagenturer och korrespondenter täfla att erbjuda.
Fruktan att öfverflyglas i konkurrensen frestar att hellre
vara den förste i att bringa en oriktig nyhet än den andre i
att meddela en riktig.
DIPLOMATIENS UPPGIFT.
7
Sådan är ställningen den dag som är. En svensk regering
kan därför i fråga om politiska underrättelser icke nöja sig med
hvad äfven den »bäst underrättade» in- eller utländska tidningspressen
innehåller. Behofvet maste fyllas på annat sätt. Och
detta är som förr blott ett: att hålla egna politiska agenter i
den utsträckning, som landets intressen kräfva och dess ekonomiska
tillgångar medgifva. Hvad härigenom skall vinnas är möjligheten
att noggrannt följa icke blott hvad som tilldrager sig utan
ock hvad som. förberedes i de länder, hvilka utöfva det bestämmande
inflytandet på världspolitiken eller hvilkas förhallanden det
af andra skäl är af vikt för oss att närmare känna. Detta är något
helt annat än att försöka sig på det slags politik, som Sverige
med växlande framgång sökte drifva, så länge dess relativa maktställning
gaf det möjlighet att göra sig hördt i nationernas råd.
Den tiden är förbi. En upplyst och själfmedveten folkmening
ställer nu som mål för svensk statskonst att under kraftigt värnande
af nationens yttre oberoende i samladt fredligt arbete för
ekonomisk förkofran och kulturell utveckling uppnå högsta möjliga
välstånd för nationens stora flertal. Fortskridande på denna
väg skall Sverige kunna bibehålla det stora anseende bland folken,
Is om det af gammalt ägt. Men villkoret för framgång är,
att de goda krafterna ur alla samhällets lager kunna dragas med
i arbetet, och känna sig ansvariga för dess fullföljande.
På andra områden än det politiska hlef kommunikationsväsendets
utveckling af än större betydelse för diplomatiens arbete.
Det gällde bland annat att tillgodose själfva kommunikationernas
upprätthållande, tryggande och förbättring. En oändlig
rad af diplomatiska aftal röra sig däromkring. Och det gällde
att bevaka nationella intressen på detta nya fält väl så mycket
som på det politiska.
Andra uppgifter hafva tillkommit. Nationerna hafva småningom
fått behof af att lära känna hvarandra närmare och de flesta
insett nyttan af att draga fördel af andras erfarenhet. Ingen
lagstiftningsåtgärd af vikt vidtages i något land, utan att lagstiftaren
söker på förhand kännedom om motsvarande arbete i främmande
länder. Men detta gäller icke blott lagstiftningen. Snart
sagdt på alla områden af den mänskliga odlingen sker dagligen
ett utbyte af erfarenheter nationerna emellan. En betydande del
däraf förmedlas genom facklitteraturen och genom sakkunniga personer.
Men i mycket stor utsträckning har det fallit på diplomatiens
lott att vara förmedlaren, och äfven för de specialister,
8 FORDRINGAR PÅ DIPLOMATER OCH KONSULER. KOMMERSIELL INFORMATION.
som utsändas af regeringarna, äro diplomaternas mellankomst och
hjälp i en mängd fall icke blott af nytta utan nödvändiga.
Ännu större kraf på det diplomatiska arbetet hafva) ytterligare
framträdt. Det begäres, att nationernas ekonomiska intressen
och framför allt de handelspolitiska skola i dein finna sina
målsmän och befordrare. Näringslifvet i olika länder röner i allt
högre grad påverkan af nationell uppfattning. Politiska och sociala
strömningar utöfva härvidlag ett stort inflytande. De diplomatiska
representanterna, hvilka det särskildt tillkommer att noga aktgifva
på sådana strömningar, hafva häri en mycket viktig uppgift.
Det är sålunda stora fordringar, som ställas på nutidsdiplomaten.
Vaken intelligens, energi i arbetet, säkert omdöme och
praktisk läggning äro de positiva egenskaper, som erfordras för
att han skall kunna fylla sitt värf. Men därjämte måste han
vara fördomsfri och icke lida af den öfverskattning af sin person
och ställning, hvartill de diplomatiska privilegierna ofta frestat
mången i öfrigt duktig man. Att mindre dugliga pläga lägga en
ölverdrifven vikt på sin s. k. värdighet, är då föga underligt.
Men sådana höra därför icke heller behållas i ämbetet. Ju förr
de komma bort dess bättre.
I hufvudsak gäller det ofvan sagda jämväl konsulerna.
Krafven på den konsulära verksamheten ställas lika strängt som
på den diplomatiska. Det är därför icke längre tillfyllestgörande,
att de rent administrativa göromålen skötas med plikttrohet och
samvetsgrannhet, och att diplomater och konsuler därjämte visa
ett vaket intresse vid afgifvandet af föreskrifna ämbetsberättelser.
Det fordras ock, att de skola ägna en intensiv uppmärksamhet
åt hvad som kan gagna hemlandets näringsintressen, med hvilka
förstås allt som äger praktisk betydelse för handel, industri, sjöfart
och åkerbruk eller hvad ock benämnes kommersiell information.
Det klagas från många håll öfver, att hvad härutinnan presteras
icke på långt när motsvarar skäliga fordringar, än mindre
högt stegrade anspråk. Det erkännes visserligen och, som det
förefallit kommittén, obetingadt, att redare, industriidkare och
köpmän, Isom anlitat beskickningars och konsulats mellankomst,
icke blott rönt det största tillmötesgående utan ock i många fall
en lika kraftig som verksam hjälp. Det har då gällt sådant ingripande,
som tillhört deras administrativa befogenhet. Klagomålen
synas därför uteslutande gälla, att de för våra kommersiella
intressen mest värdefulla upplysningarna erhållas för sent eller
KONSULATENS BETYDELSE FÖR SJÖFARTEN.
9
icke alls. Rätt anmärkningsvärd! för kommittén har varit att höra,
från vissa håll, att man icke anlitat beskickningarna och konsulaten,
därför att man icke behöft det, från andra håll åter, att man
icke anlitat dem, därför att man icke vetat, att sådant läte sig
göra. Samtidigt har från de nämnda myndigheternas sida uttalats
en viss undran däröfver, att deras hjälp jämförelsevis sällan tagits
i [anspråk af hemlandets näringsidkare.
Den omständigheten, att frågan om konsulatväsendets ombildning
under den senaste tiden kommit på dagordningen i flera af
de stora kulturländerna, visar, att rörelsen för denna frågas lösning
icke beror på tillfälliga orsaker, utan har sitt upphof i
fordringar, som näringslifvet i det moderna samhället ställer på
de myndigheter, hvilka hafva till uppgift att förmedla den internationella
samfärdseln.
Går man tillbaka till äldre förhållanden i vårt eget land,
finner man i författningarna, sålunda både i konsulsstadgan af
1830 och den af 1858, äfvensom senare i den utredning, som 1876
års kommitterade lämnade, att ett konsulats betydelse hufvudsakligen
ansågs stå i direkt förhållande till sjöfartens omfattning
på distriktet. Denna synpunkt var så godt som allena afgörande för
upprättandet af våra lönade konsulat. Där sjöfarten var stor, inflöto
ock konsulatafgifterna rikligt och lämnade det nödiga bidraget
till innehafvarens aflöning. I vissa länder såsom i Storbritannien
uppkommo till och med så betydande öfverskott, att
därigenom bereddes medel till upprättandet af nya lönade konsulat
på andra håll. Det låg alltså nära till hands att företrädesvis
bilda konsulsdistrikt med stor utsträckning.
Utvecklingen har emellertid fört med sig, att konsulatens betydelse
för sjöfarten i det hela steg för steg aftagit. Skötseln af
fartygen är numera koncentrerad hos redarne, och befälhafvarne,
som förr i många fall själfständigt uppgjorde fraktaftal, hafva fått
sin befogenhet öfver fartygens ekonomiska ledning betydligt inskränkt.
[Rederiet uppgör numera själft icke allenast alla fraktaftal
utan träffar som regel direkta aftal rörande fartygens
lossning och lastning, reparationer samt leveranser af förnödenheter
till fartygen. Befälhaf varens själf ständiga verksamhet tenderar
att allt mera inskränkas till vården om fartygets sjövärdighet
och dess navigering. Tvister rörande ftraktaftal och sjöolyckor
afgöras och skötas i allt större utsträckning genom rede
-
10
SJÖF ARTSSTATISTIKENS MISSLEDANDE SIEFROR.
riernas organisationer eller assuradörernas representanter, som öfver
hela världen besitta ett ntgrenadt nät af juridiska biträden. Som
bekant har vår handelsflotta under de senaste åren visat en snabb
och synnerligen lofvande tillväxt, och utvecklingen af vår sjöfart
har visat sig vara af stor betydelse för Sveriges import- och
exportintressen. På utomeuropeiska hamnar är vår sjöfart likväl
icke ännu så framträdande. Det är emellertid att förutsätta och
hoppas, att den äfven där skall komma att småningom ytterligare
utvecklas. Vår export, särskildt af malm, järn och trävaror äfvensom
vår import af kol kräfva nämligen allt större fartyg, och under de
tider af året, då sjöfarten på våra nordliga hamnar är stängd, måste
dessa fartyg alltmera söka sig ut på aflägsnare farvatten. 1
hvarje fall har sålunda behofvet af konsuler för sjöfarten aftagit
hvad Europa beträffar, medan på aflägsna orter deras hjälp ännu
kräfves i rätt hög grad.
Så länge hänsynen till sjöfarten var i öfvervägande grad bestämmande
för konsulatorganisationen, fästes icke afseende vid
något annat än sjöfartens omfattning inom hvarje särskildt
konsulsdistrikt. Det gjordes således ingen eller åtminstone ringa
skillnad på den sjöfart, som bedrefs af segel- eller ångfartyg
i tillfällig fart, och den, som ägde rum med ångbåtar i reguljär
trade. Det är emellertid otvifvelaktigt, att den senare hvarken
förr eller än mindre nu för tiden i någon nämnvärd grad tager
konsulernas ämbetsverksamhet i anspråk. De mycket stora siffror,
som sjöfartsstatistiken uppvisar i fråga om sjöfarten på vissa
distrikt, verka därför enligt kommitténs uppfattning direkt missledande
för omdömet om konsulatens behöflighet. Några exempel
kunna lätt visa detta.
Sålunda upptager statistiken för år 1904 antalet af till Köpenhamn
ankomna ångfartyg till icke mindre än 2,019 med ett
sammanlagdt tontal af 911,133. Undersöker man emellertid, huru
många olika ångfartyg verkligen besökt Köpenhamn under nämnda
år, finner man, att deras antal utgör endast 83. Bland dessa förekommer
ett fartyg å 778 ton, som gjort icke mindre än 622
resor, hvadan för detta enda fartyg, ångfärjan, det sammanlagda
tontalet uppgår till 483,916 ton. 9 andra fartyg ha under samma
år gjort mellan 82 och 290 resor på Köpenhamn. Statistiken
för ångfartyg som besökt Liibeck uppvisar liknande förhållanden.
Där finnas åtskilliga ångfartyg, som under året verkställt
omkring 50 resor hvartdera och sålunda uti det sammanlagda
tontalet ingå med 50 gånger fartygets eget tontal. Sjö
-
LÖNADE ELLER OLÖNADE KONSULER.
II
farten på Newcastle on Tyne må också åberopas. Ett par fartyg
hafva under loppet af år 1904 hvartdera gjort öfver ett tjugutal
resor dit och ingå till följd däraf i det sammanlagda tonnaget med
resp. 16,330 och 15,028 ton, medan det ena fartyget mäter 710
och det andra 578 ton. Ett fartyg, som under året anlöpt Vasa 31
gånger och hvars tontal är 174, lämnar till sjöfartsstatistiken den
jämförelsevis höga siffran af 5,394 ton.
Kommittén har på grund häraf funnit nödigt att till belysning
af den verkliga betydelse, sjöfarten har för olika konsulsdisjtrikt,
i en särskild öfversikt (bil. 16) låta preliminärt sammanställa
uppgifter om den svenska ångbåtstrafiken å vissa utländska
hamnar under år 1904.
Hvad industriens och handelns ställning till konsulaten beträffar,
är förhållandet ett annat. Dessa yrkens målsmän begära
med få undantag, att konsulerna skola tillhandahålla såvidt möjligt
fullständiga och framför allt snabba underrättelser om företeelserna
på det ekonomiska området. De uppställa stora fordringar
och det heter från mer än ett håll, att beskickningarnas och konsulatens
främsta uppgift är att tillgodose industriens och handelns
behof af upplysningar. Väl är det så, att vissa industriidkare och
köpmän, däribland särskildt de mest betydande, genom egna förbindelser
kunna förskaffa sig sådana. Icke dess mindre framträder
ett tämligen allmänt kraf på att genom de officiella agenterna
i utlandet såvidt möjligt vinna stöd för näringsidkarnes arbete.
Det uppstår då fråga, huru sådant bäst skall kunna åstadkommas.
Att hålla beskickningar i alla främmande länder låter sig
redan för kostnadens skull icke göra. Där sådana icke anställas,
äro konsulat alltså behöfliga. Skola dessa vara lönade eller kunna
de utan olägenhet vara olönade ? De uttalanden kommittén
mottagit visa, att den uppfattningen är mycket utbredd, enligt
hvilken de lönade konsulerna förutsättas skola vara bättre i stånd
att tjäna hemlandets intressen än de olönade, och att Sverige därför
bör om icke uteslutande så dock i så stor utsträckning som möjligt
göra bruk af lönade konsulatämbetsmän.
Kommittén är visserligen böjd att ansluta sig till denna uppfattning,
men måste dock erinra, att äfven här kostnadsfrågan
spelar en roll.
12
VALET AP OLÖNADE KONSULER.
Det bör alltid med tacksamhet erkännas, att ett stort antal
olönade konsuler, och icke minst åtskilliga af dem, som äro af
främmande nationalitet, på ett synnerligen nitiskt sätt taga sig
an våra intressen. De låta oss draga fördel af deras personliga ställning
och inflytande, vidkännas mången gång ej obetydliga utgifter
för äran att representera vårt land och visa sig på mångahanda
sätt intresserade af sin uppgift. När sådana personligheter kunna
vinnas för en konsulsbefattning, är det otvifvelaktigt till stor fördel
för våra kommersiella intressen. Det visar sig dock rätt ofta,
att valet kan vara svårt emellan kandidater, som hvar för
sig kunna anses fullt motsvara äfven höga fordringar på aktningsvärd
karaktär, god social ställning och förmögenhet. Det
gäller då att på förhand hafva uppställt vissa principer för valet.
Till en början anser kommittén det böra vara klart, att där man
kan få svenskfödda män i synnerligen god ställning, dessa böra
hafva företrädet. Men nationaliteten allena får icke vara afgörande,
emedan det endast under i öfrigt lika eller nära lika förhållanden
kan för Sverige vara till fördel att hellre hafva en
svensk än en utlänning till konsul. 1 valet mellan främlingar torde
vikten böra ligga på att finna en representant, hvars personliga
intressen icke kunna förutsättas kollidera med sådana svenska,
som han skall söka tillgodose. Särskildt bör i detta afseende noga
undvikas att taga konsuler bland sådana nationers undersåtar,
som i det främmande landet starkt konkurrera med vår industri.
I det hela synes bäst att välja de olönade konsulerna bland det
främmande landets egna medborgare, när väl kvalificerade landsmän
icke kunna erhållas. 1 hvarje fall är uppgiften den att söka
för olönade konsulsposter vinna de mest kompetenta och på sin
ort framstående personligheter.
Konsulatförordningen lägger emellertid hinder i vägen för en
anordning, som i åtskilliga fall säkert skulle visa sig lockande för
just sådana personligheter, åt hvilka man gärna ville anförtro våra
intressen. Kommittén afser härmed bestämmelsen i § 13 af förordningen,
att endast då konsulat är af synnerlig vikt eller andra
omständigheter gifva det en framstående betydelse, kan Konungen
förordna, att detsamma skall benämnas generalkonsulat. Då denna
bestämmelse på sin tid tillkom uteslutande af hänsyn därtill, att den
norska grundlagen ansågs lägga hinder i vägen för att åt innehafvare
af konsulat gifva generalkonsuls titel, vill kommittén föreslå,
att den upphäfves och ersättes med en annan af det innehåll, att
innehafvare af konsulat, när skäl därtill föreligga, kan erhålla per
-
GENERALKONSULAT, KONSULAT, VICEKONSULAT.
13
sonlig benämning af generalkonsul, samt att under samma förutsättning
innehafvare af vicekonsulat må erhålla personlig benämning
af konsul. Kommittén är öfvertygad, att det härigenom i en
mängd fall skall blifva lättare än hittills att för olönade konsulat
och vicekonsulat erhålla lämpliga kandidater.
De olönade konsulat och vicekonsulat, hvilkas innehafvare
erhålla personlig benämning af generalkonsul respektive konsul,
skulle .alltså betraktas ''endast som konsulat respektive vicekonsulat.
Med generalkonsulat förstår kommittén däremot uteslutande
lönade konsulsbefattningar af högsta graden. I det organisationsförslag,
som kommittén kommer att framställa, iakttages
detta konsekvent, medan med konsulat betecknas såväl lönade befattningar
som ock sådana olönade, hvilka äro behöfliga för komplettering
af den konsulära organisationen. Kommittén anser sig
emellertid icke behöfva på förhand utpeka de orter, där omständigheterna
göra det sannolikt, att för en olönad konsulsbefattning
den mest lämpliga personen kan erhållas, endast ifall det från
början ställes i utsikt, att innehafvaren erhåller benämning af
generalkonsul. Kommittén anser själfklart, att regeringen skall
veta att härutinnan finna den rätta lösningen i hvarje särskildt
fall.
Vid sina redogörelser för organisationen i de olika länderna
kommer kommittén att i regeln lämna ur sikte de orter, där olönade
vicekonsuler kunna vara behöfliga, emedan härpå i allmänhet icke
ligger så stor vikt, att en ingående undersökning därom af kommittén
varit behöflig. En sådan lärer i hvarje fall med största
lätthet kunna göras genom utrikesdepartementets försorg. Endast
där särskilda omständigheter synts göra det lämpligt, att ersättning
lämnas åt vicekonsul, eller i enstaka andra fall ämnar kommittén
särskildt omnämna orten.
Herr utrikesministern har i sitt ofvan återgifna anförande
bland annat betonat betydelsen af en Samverkan mellan diplomatien
och konsulatväsendet. En sådan samverkan är i nu gällande konsulatförordning
angifven genom en bestämmelse i förordningens
§ 6. Det heter där, att beskickningarna skola åt konsulatväsendet
i de länder, där de äro anställda, ägna synnerlig uppmärksamhet,
skydda konsulernas rättigheter och lämna dem de upplysningar
och det bistånd, hvaraf de för sin ämbetsutöfning kunna
vara i behof, samt i öfrigt genom enig samverkan med dem söka
14
SAMVERKAN MELLAN DIPLOMATI OCH KONSULATVÄSEN.
”befordra Sveriges och svenske undersåtars bästa. Enligt en annan
bestämmelse i samma paragraf äro beskickningarna berättigade
att från konsulerna infordra berättelser och redogörelser äfvensom
att gifva dem föreskrifter till iakttagande. Dessa bestämmelser
kunna svårligen sägas hafva medfört ett verkligt organiskt
samband mellan den diplomatiska och den konsulära tjänsten i
utlandet. Ett sådant synes emellertid kommittén vara synnerligen
önskvärd! att ernå icke allenast af det skäl, att därigenom en
besparing i kostnad för utrikesrepresentationen i det hela bör
kunna vinnas, utan än mera därför att en fullständig samverkan
mellan dessa myndigheter enligt kommitténs åsikt svårligen
kan åstadkommas, med mindre själfva organisationen göres med
detta syfte för ögonen.
Samverkan mellan diplomati och konsulatväsen hvarken behöfver
eller kan innebära en sammanblandning af de diplomatiska
och konsulära organens funktioner, emedan dessa begränsas af
bestående internationella regler och plägseder, som det icke lärer
stå i vårt skön att förändra. Men den bör föranleda, att såväl
beskickningar som konsulat ägna sin uppmärksamhet åt ekonomiska
frågor i vida högre grad än hvad hittills i allmänhet varit fallet.
I afseende å administrativa frågors handläggning bör kunna
förutsättas, att i regeln både beskickningar och lönade konsulat
äga full kompetens. Dock ar det vida lättare för beskickningarna,
som äga direkt förbindelse bred det främmande landets centrala
myndigheter att erhålla meddelanden i första hand om lagstiftning,
administrativa författningar och annat. Dessutom äga de vidsträcktare
möjlighet än konsulerna att till rätta vederbörande framföra
reklamationer eller önskemål, när sådana föreligga. Ur denna synpunkt
är det påtagligen ett öfverflöd, om Sverige i en främmande
hufvudstad fortfar att hålla såväl en beskickning som ett lönadt
generalkonsulat. I stort sedt bör därför en tillfyllestgörande representation
lämpligen kunna anordnas sålunda, att konsulatärendena
läggas helt och hållet under beskickningen i hvarje land,
där sådan finnes anställd. Då det emellertid är olämpligt att låta
beskickningen handlägga de lokala konsulatärendena, bör genom
upprättande af antingen lönadt eller olönadt konsulat på platsen
sörjas för desammas tillvaratagande. Äro de af synnerligen stor omfattning
och betydelse, bör konsulatet vara lönadt, i motsatt fall
bör målet kunna nås genom upprättande af ett olönadt konsulat,
efter omständigheterna med biträde af någon från hemlandet utsänd
tjänsteman.
DISTKIKTSINDELNING. HANDELSATTACHÉER. 15
Men äfven i fråga om de kommersiella intressena kan med
fog sägas, att den moderna utvecklingen alltmer pekar i den
riktningen, att dessa ”bäst tillgodoses genom att deras behandling
förlägges till hufvndstaden i hvarje land.
Det synes också kommittén vara en fördel, att denna gren
af den konsulära verksamheten knytes vid beskickningen, där sådan
finnes, och särskildt i de större länderna icke öfverlämnas åt
något utom hufvudstaaen förlagdt generalkonsulat, hvilket har
långt svårare än beskickningen att i första hand få del af åtgärder
eller beslut, som kunna vara af vikt för våra handelsintressen.
Redogörelser för allmänna kommersiella förhållanden
böra själfklart afgifvas för landet i dess helhet, såsom också hittills
skett, då en konsul enligt § 70 i konsulatförordningen haft
uppdrag därtill. Dessa redogörelser måste dock kunna stödja sig
på mera detaljerade uppgifter från skilda delar af landet, särskildt
ifall dessa på grund af likartad industrijell Verksamhet
eller andra förhållanden bilda naturliga distrikt med väsentligen
gemensamma export- eller importintressen. Dylika uppgifter kunna
påtagligen säkrast erhållas genom personer, som hafva noggrann
kunskap enhvar om sitt distrikt. För oss blifva konsuler i distriktens
hufvudorter de bästa kunskaparne. Vid bestämmandet af
distriktens omfattning torde det emellertid vara lämpligt, att hänsyn
tagas jämväl till landets administrativa indelning.
Kommittén anser därför vägande skäl föreligga att återgå
till den i äldre tider tillämpade grundsatsen, att de större länderna
uppdelas i ett flertal konsulsdistrikt.
Kommittén har vid sin undersökning af medlen för att trygga
en god kommersiell information fått anledning att särskildt fästa
uppmärksamheten på en institution, som i flera främmande länder
funnit användning, efter hvad det vill synas kommittén, med
synnerlig fördel. Såväl Tyskland som Storbritannien och några
andra länder utsända handelsattachéer, hvilka anställas vid beskickningar
eller konsulat. Kommittén anser, att denna institution
skulle för Sveriges del med fördel kunna tillämpas på vissa håll i
Europa och äfven i utomeuropeiska länder.
Tanken på anställandet af handelsattachéer är för öfrigt äfven
hvad Sverige vidkommer icke ny. Uti en proposition till Riksdagen
år 1886 begärde Eders Kungl. Maj:t anslag till kommersiella
attachéer vid beskickning eller konsulat, och det kan förtjäna
16
HANDELSATTACHÉERNAS UPPGIFT.
framhållas att redan då såsom bestämmande motiv för framställningen
anfördes:
»Nationernas högt uppdrifna täflan på det ekonomiska fältet
gör det till en oafvislig nödvändighet att med synnerlig noggrannhet
följa de ekonomiska företeelserna och särskildt växlingarna
i såväl produktions- som konsumtionsvillkoren i främmande
länder. Öfverallt, där industrien intager en högre ståndpunkt,
framträder ock en sträfvan att vinna nya marknader eller nya
afsättningstillfällen genom att lämpa den industriella produktionen
efter växlande behof och smakriktningar hos köparne.»
Denna proposition äfvensom en därmed i åtskilliga punkter
likartad motion föranledde statsutskottet att hemställa, att Riksdagen
ville på extra stat för år 1887 under tredje hufvudtiteln
anvisa ett belopp af 20,000 kronor att i mån af behof användas
till anställande af kommersiella attachéer. Förslaget i fråga vann
icke Riksdagens bifall. Det är emellertid att hoppas, att tiden
nu kan anses mogen för tankens realiserande.
Till handelsattachéer skulle enligt kommitténs åsikt utses yngre
men erfarne köpmän med erforderliga språkkunskaper och om möjligt
någon teknisk bildning. Deras uppgift skulle blifva att genom
praktiska råd och anvisningar verka vägledande för hemlandets
industri och handel särskildt genom att påpeka de alster af svensk
industri, som borde kunna vinna afsättning i det främmande landet,
samt sådana artiklar, som skulle lämpa sig för tillverkning i hemlandet.
1 senare fallet borde de insända prof. De skulle på grund af
sin fackkunskap både kunna i tid varna för faror, som hota den
svenska afsättningen, och påpeka möjligheter för dess förkofran.
I sådant afseende borde de göra sig förtrogna med och inberätta alla
framsteg å industriellt område i det främmande landet och särskildt
framhålla de anmärkningsvärda nya transport- och kommunikationsleder,
som uppstå. Förekomsten af nya råvaror, sättet
för deras bearbetning, förbättrade arbetsmetoder särskildt sådana,
som möjliggöra nedbringandet af tillverkningskostnader i olika industrier,
och icke minst nya bestämmelser på arbetarlagstiftningens
område borde jämväl utgöra föremål för handelsattachéernas berättelser.
Äfven i omvänd riktning borde det kunna vara dem
möjligt att utöfva ett gynnsamt inflytande i det syfte som kommittén
afser. Det råder ofta hos utländska konsumenter en stor
okunnighet om hvad vår industri förmår att producera. En förklaring
på denna bristande kunskap ligger otvifvelaktigt i den
brist på företagsamhet, som länge varit och ännu i icke ringa
HANDELS ATTACHÉERNAS VERKSAMHET.
17
grad är utmärkande för många af våra köpmän. Det bör vara handelsattachéernas
sträfvan att i någon mån skingra den anmärkta
okunnigheten.
För att kunna fylla alla dessa uppgifter måste handelsattachéerna
sättas i tillfälle att besöka viktiga affärscentra i det
främmande landet samt att träda i personlig beröring med industriidkare
och köpmän. Under dessa sina resor komma de naturligtvis
att sammanträffa med våra konsuler på olika orter och få
därigenom ett osökt tillfälle att för dem påpeka hvad som kan vara
af särskild vikt för Sveriges kommersiella intressen.
Af synnerlig vikt är, att de personer, som utses till handelsattachéer,
hålla sig i ständig förbindelse med industriidkare och
köpmän i hemlandet. De höra därför, innan de tillträda sina
poster, göra en resa till de viktigaste handels- och industricentra
här hemma. De som äro anställda i Europa böra dessutom årligen
göra besök i hemlandet och därunder sätta sig i förbindelse med
sådana producenter, för hvilka de kunna hafva något af särskildt
intresse att framhålla eller af hvilka de anse sig behöfva
särskilda upplysningar. Genom att tillhandahålla handelsattachéerna
tillräckliga medel för dessa resor utöfver det fasta arfvode,
som bör tillkomma dem, torde man kunna påräkna att ernå en
vida intimare förbindelse mellan hemlandets industri och handel
samt vår representation i utlandet än hittills.
Kommittén afser icke att med denna institution skapa en ny
klass af ämbetsmän. Handelsattachéerna böra därför icke förordnas
för längre tid, utan torde förordnandet lämpligast endast ske för
en period af tre, högst fem år, hvilken dock efter omständigheterna
må kunna ytterligare förlängas. Kommittén föreställer sig, att
en handelsattaché därefter skall i de flesta fall återgå till enskild
verksamhet, för hvilken han genom sin vistelse i utlandet
under så synnerligen gynnsamma förhållanden bör hafva vunnit
nya uppslag och nya förbindelser af värde.
Flera af de personer, som muntligen yttrat sig inför kommittén
hafva framhållit såsom särdeles önskvärdt, att åtminstone
i de större hufvudstäderna i Europa bildades svenska bandelskamrar.
En dylik institution med handelskamrar utomlands
har på mer än ett håll vunnit en rätt afsevärd utveckling, och
kommittén har sammanfattat de uppgifter härom, som stått till
dess förfogande, i en vid betänkandet fogad promemoria (se bil.
2
18
SVENSKA HANDELSKAMMARE UTOMLANDS.
11). Genom, hänvändelser såväl till London som till Paris har kommittén
sökt erfara, huruvida utsikter skulle förefinnas att på
dessa orter få till stånd en sådan institution. Att en dylik bör tillkomma
allenast på frivillighetens väg, därom har kommittén
icke det ringaste tvifvel. De ingångna svaren tyda väl på en viss
benägenhet att i detta afseende söka åstadkomma någonting, som
för Sveriges intressen kunde vara gagneligt, men utsikterna för
att institutionen skulle kunna verka till något synnerligt gagn
för handelns och industriens intressen äro likväl för närvarande
icke så stora, att kommittén därpå vågat grunda några organisationsförslag.
I en kommittén från ministern i Paris tillhandakommen
skrifvelse meddelas, att därvarande svenska köpmän ansett
frågan kunna lösas genom bildande af ett konsulärrad, hvilket
eventuellt äfven skulle kunna erhålla benämningen af handelskammare.
I detta råd skulle generalkonsuln på platsen vara ordförande,
och en fast kommersiell agent, aflönad af statsmedel, skulle
på konsulärrådets förslag tillsättas och underordnas den olönade generalkonsuln.
Kommittén, som med synnerlig tacksamhet mottagit
detta uttalande, anser dock, att målet vida fullständigare och
bättre kan vinnas genom anställandet af en handelsattaché vid
beskickningen, och finner sig därför icke kunna förorda lösningen
i just den form, som nu ifrågasatts i Paris. Från London föreligger
ännu icke något definitivt svar. Tanken synes där tillsvidare
endast hafva rönt ett sympatiskt mottagande, utan att det kan
sägas, att utsikt till dess realiserande inom den närmaste tiden
är för handen. Kommittén vill uttala den förhoppning, att
tanken på svenska handelskammare i utlandet icke må få förfalla
utan vidare diskuteras och pröfvas af våra affärsmän i de
större städerna.
För uppgörandet af sina organisationsförslag hade kommittén
önskat kunna draga fördel af den officiella handelsstatistiken. I
fråga om densamma föreligger emellertid det bekanta förhållande,
att den icke angifver det verkliga varuutbytet mellan Sverige
och hvarje särskildt främmande land. Såsom härkomst för
vår import angifves det land, från hvilket en vara direkt hitkommer,
såsom destination för vår export det land, till hvilket
en vara närmast skeppas. Följden häraf är, att äfven om handelsstatistikens
siffror angående värdet af införda eller utförda varor
vore tämligen exakta, skulle i allt fall någon säker ledning icke
HANDELSSTATISTIKEN. HANDELSSTIPENDIER.
19
kunna vinnas för att få reda på det verkliga varuutbytet .med.
något särskildt land. Under senaste tiden hafva visserligen åtgärder
vidtagits för att i möjligaste mån råda bot på detta missförhållande,
så att åtminstone i fråga om kvantiteterna statistiken
skulle komma att upptaga fullt exakta siffror i afseende
å varuutbytet med olika länder.
Kommittén har låtit göra en preliminär sammanställning af
exportsiffrorna för år 1905 och bifogat betänkandet en öfversikt af
varuutbytet mellan Sverige och främmande länder dels för åren 1903
och 1904, omfattande såväl import som export, dels för år 1905
omfattande nyssnämnda exportsiffror (se bil. 15). Då de senare
äro grundade på primäruppgifter, hvilka tillkommit under förpliktelse
för exportörerna att, såvidt de själfva äro i stånd därtill,
angifva det land, till hvilket godset blifvit såldt eller är
till försäljning eller i annat syfte slutligen destineradt, hade kommittén
hoppats att härigenom vinna en säkrare ledning för omdömet
i afseende å Sveriges export till olika länder, än hvad
hittills kunnat ske. Det vill dock synas vid jämförelse mellan
siffrorna för 1903—1904 och 1905 å ena sidan samt de uppgifter,
som kommittén mottagit från beskickningar och konsulat, å andra
sidan, att ändamålet likväl icke stått att vinna.
I detta afseende vill kommittén såsom exempel anföra, att
uppgifterna om Sveriges export till Italien ingalunda stämma med
hvad ministern i Kom på grund af inhämtade underrättelser angifver
såsom införda dit från Sverige. Enskilda uppgifter af sakkunniga
till kommittén angifva ock siffror för Mexiko, soin vida
öfverstiga hvad den officiella statistiken visar.
En af kommittén föranstaltad redogörelse angående handelsstipendier
som årligen utdelas (se bil. 14) visar, att den ursprungliga.
afsikten med dessa stipendier, såsom framgår af kommerskollegiets
underdåniga utlåtande den 9 oktober 1888, varit att
bereda unge män tillfälle att erhålla kännedom om utländska
handelsförhållanden. Denna af sikt synes emellertid under årens
lopp hafva undergått en väsentlig förändring. 1898 års handels-
och sjöfartskommitté uttalade, att det icke vore nödvändigt
att upprätthålla skillnaden mellan handelsstipendiater och
exportagenter. Ilandelsstipendiaterna hafva ock alltmera öfvergatt
till att betrakta sig som sådana agenter. Det synes kommittén
mer än tvifvelaktigt, huruvida en dylik sammanbiand
-
''20
HANDELSSTIPENDIERNAS STORLEK.
ning varit ändamålsenlig, och det har från åtskilliga håll inför
kommittén betecknats såsom en föga lämplig lösning af
frågan. Om en ung stipendiat har ringa affärsvana och otillräcklig
språkkännedom, då han begifver sig till utlandet för att
förkofra sig i handelsyrket, kan man icke med fog af honom
fordra ett effektivt arbete för afsättning af svenska industrialster,
särskildt icke på orter, där han på förhand icke har
några förbindelser, och i ett land, som han måhända aldrig
förut besökt. Hans verksamhet försvåras också helt naturligt
■därigenom, att de jämförelsevis låga stipendiebeloppen i regel
tvinga honom att söka anställning å något affärskontor. Detta
kan väl för hans personliga utbildning vara af nytta, men
då upphör också hans egenskap och hans förmåga att verka som
exportagent. Handelsstipendiaterna äro för närvarande ålagda att
hvarje halfår afgifva berättelse. Dessa berättelser hafva dock
icke förefallit äga något synnerligen praktiskt värde, hvilket i betraktande
af stipendiaternas oerfarenhet icke heller skäligen kan
läggas dem till last. Kommittén har härigenom kommit till den
uppfattningen, att de olika ändamål, som skulle befrämjas med
handelsstipendierna, skulle kunna bättre vinnas genom en annan anordning
än hittills. Den föreslår, att det belopp å 30,000 kr., som
staten för närvarande årligen lämnar till handelsstipendier, fördelas
i 3 stipendier om 5,000, 5 om 2,000 och 5 om 1,000 kr.
allt för år. De större stipendierna om 5,000 kr. skulle tilldelas
köpmän, som äga särskildt goda förutsättningar för att i aflägsnare
länder eller ftyssland kunna etablera egen affärs- eller agenturverksamhet
med svenska produkter, mot moralisk förpliktelse att
till statskassan återbära stipendiebeloppet, så snart deras verksamhet
blifvit så inbringande, att dylik återbetalning utan skada
för densamma kan äga rum. Stipendierna å 2,000 kronor skulle
utgå till begåfvade unge män, som genomgått handelsinstitut eller
blifvande handelshögskola samt styrkt sig äga lofvande merkantila
anlag och kunna förete goda vitsord från tjänstgöring å något
affärskontor i Sverige, för att bereda dem tillfälle att förvärfva
kännedom om handelsförhållandena i aflägsnare länder eller Kyssland.
Stipendierna å 1,000 kronor skulle slutligen kunna tilldelas
unge män, som genomgått handelsskola eller tekniskt läroverk
med goda vitsord, för att sätta dem i tillfälle att genom anställning
antingen i Tyskland, i England eller i Frankrike förkofra
sin språkkunskap. Samtliga slagen af stipendier synas böra
utdelas för ett år, men kunna förlängas för ytterligare ett
KONSULARJURISDIKTION. 2)1
år, hvad de sistnämnda stipendierna angår dock endast under
villkor, att stipendiaten under det andra året icke vistas i samma
land som under det första. För att hafva någon kontroll öfver
de två sistnämnda slagen af stipendiater borde stipendiebeloppet
månadsvis utbetalas till dem genom närmaste konsulat,
som bör tillse, att det med stipendiet afsedda ändamålet fullföljes.
1 åtskilliga af de mellan de Förenade Rikena och främmande
makter af slutade handels- och sjöf artstraktater förekomma bestämmelser
angående konsulernas företrädesrättigheter i allmänhet och
särskildt om deras rätt att utöfva jurisdiktion, dels i tvister mellan
befälhafvare och besättningar å svenska fartyg, dels i brottmål
(se bil. 10). Enligt vissa af dessa traktater är domsrätten i kriminella
mål öfver svenska undersåtar helt och hållet undandragen
det främmande landets domstolar.
Någon lag eller särskildt reglemente angående utöfvande af
denna jurisdiktion har emellertid aldrig i Sverige utfärdats.
År 1884 tillsattes en svensk-norsk kommitté med uppdrag att
fylla (denna lucka i lagstiftningen, och i november 1886 afgaf
nämnda kommitté dels förslag till svensk lag om konsular jurisdiktion,
dels förslag till stadga om svensk och norsk konsularjurisdiktion
i vissa okristna länder. Lagförslaget hade följande
lydelse: »De bestämmelser, som erfordras för ordnande och utöfvande
af den i vissa okristna länder enligt traktater och sedvänja
åt de Förenade Rikenas konsuler medgifna jurisdiktion, meddelas
af Konungen.» Ärendet remitterades till justitiekanslersämbetet,
som afgaf utlåtande i april 1887.
Den 15 oktober 1901 fäste dåvarande utrikesministern med
anledning af ett inför konsularrätten i Shanghai anhängiggjordt
mål mot en svensk undersåte chefens för justitiedepartementet uppmärksamhet
å vikten däraf, att en författning om konsularjurisdiktion
snarast möjligt måtte utfärdas, äfvensom att, intill dess
sådant hunnit ske, någon provisorisk åtgärd måtte vidtagas för beredande
af möjlighet att lämna besvärshänvisning i mål, som afdömas
af konsularrätt.
Vid föredragning af denna skrifvelse i statsrådet den 18 oktober
1901 anförde chefen för justitiedepartementet, att »det lämpligaste
sättet för åvägabringande af erforderliga bestämmelser i
den af herr ministern för utrikes ärendena väckta frågan syntes
22
KONSULARKONVENTIONER.
honom vara att återupptaga till fortsatt handläggning de utaf särskilda
svenske och norske kommitterade den 1 november 1886
afgifna förslag till svensk och till norsk lag om konsularjurisdiktion,
hvilka förslag hittills hvilat i anledning af förhandlingarna mellan
Sverige och Norge angående ordnandet af de unionella förhållandena».
Kungl. Maj:t beslöt därefter, att högsta domstolens utlåtande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
öfver nyss anförda lagförslag inhämtas.
Högsta domstolen afgaf sitt utlåtande den 31 oktober samma
år. Detta utlåtande innehöll, att då de bestämmelser, som erfordrades
för ordnandet och utöfvandet af svensk konsulär jurisdiktion,
i väsentliga delar måste falla inom området för den allmänna
civila och kriminella lagstiftningen och således borde i
samma delar åvägabringas i den ordning 87 § regeringsformen
föreskrifver, ansåg högsta domstolen sig förhindrad att tillstyrka
det remitterade förslagets framläggande för Riksdagen.
Enligt hvad kommittén inhämtat har ärendet sedan dess
varit föremål för åtskillig bearbetning inom justitiedepartementet,
men något lagförslag i jurisdiktionsfrågan har ännu icke blifvit
Riksdagen förelagdt. Kommittén vill framhålla vikten af, att
lagbestämmelser i ämnet med det snaraste åvägabringas, och tilllåter
sig att härå fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Då aftal angående konsulers ställning och företrädesrättigheter
i allmänhet icke föreligga med mer än en del af de länder, där
svenska konsuler finnas anställda, vill kommittén jämväl fästa
uppmärksamhet på angelägenheten af, att dylika aftal såvidt möjligt
åstadkommas äfven med öfriga länder.
Vid uppställande af sina förslag till organisation af Sveriges utrikesrepresentation
och därtill hörande lönestater har kommittén
funnit angeläget att noggrannt pröfva, hvilka behof Sverige i sin
nuvarande ställning har att tillgodose i dessa afseenden. Det var
redan från början klart, att unionens upplösning måste komma att
medföra vissa ökningar i de för diplomatien och konsulatväsendet
nödiga utgifterna. Det har därför varit kommitténs bemödande att
vid pröfning af detaljerna iakttaga all den sparsamhet, som kommittén
funnit förenlig med Sveriges värdighet och verkliga intressen.
Såsom bestämmande för den diplomatiska och konsulära representationens
omfattning har kommittén uppställt följande grunder:
SVERIGES DIPLOMATISKA OCH KONSULÄRA REPRESENTATION. 23
beskickningar böra finnas i de länder, där bevakandet af Sveriges
politiska och ekonomiska intressen gör sådana icke blott
önskvärda utan behöfliga;
i länder, där beskickningar anställas, bör ledningen af jämväl
konsulatärendena tillkomma beskickningschefen;
i länder, där de politiska intressena äro af stor vikt, jämte det
att de ekonomiska äga framstående betydelse, bör beskickningens
chef hafva ministers värdighet;
i länder, där de politiska intressena äro af ringare vikt men
de ekonomiska afsevärda, samt i sådana länder, där särskilda förhållanden
betinga anställandet af representanter med diplomatisk
befogenhet, anställas beskickningar, hvilkas chef benämnes chargé
d’affaires;
i länder, där beskickningar icke finnas behöfliga, upprättas
lönade generalkonsulat, därest de ekonomiska intressena kräfva det;
i öfrigt upprättas lönade konsulat, där särskilda förhållanden
göra det behöfligt;
vid beskickningar, där chefen öfvervägande tages i anspråk af
politiska eller administrativa göromål, samt vid beskickningar eller
generalkonsulat, hvilkas chefer på grund af särskilda förhållanden
måste äga juridisk bildning, anställas handelsattachéer med
uppgift att biträda vid de kommersiella intressenas bevakande;
vid olönade konsulat, där ärendenas omfattning eller beskaffenhet
kan beräknas att kräfva ständigt biträde af en med hemlandets
förhållanden väl förtrogen person, anställas lönade vicekonsuler;
vid olönade konsulat eller vicekonsulat, där det kräfves ständigt
biträde af en i svenska språket kunnig person, tilldelas konsuln
eller vicekonsuln en sådan ersättning, att han, därest han
ej själf behärskar språket, må utan särskild utgift kunna anskaffa
ett svensktalande biträde.
Tillämpningen af dessa grunder har medfört, att kommittén
föreslår indragning af flera nuvarande ministerposter samt lönade
generalkonsuls- och konsulsbefattningar, med bibehållande i öfrigt
af den diplomatiska representationen i ungefär samma utsträckning
som hittills i Europa samt upprättande af dels nya beskickningar
utom Europa, dels lönade generalkonsulat och konsulat i och atom
Europa.
De beskickningar, i spetsen för hvilka kommittén föreslår att
en minister bör ställas, inskränka sig till de närmaste grannländerna,
Norge, Danmark, Tyskland och Ryssland, äfvensom Frankrike,
Storbritannien, Förenta staterna och Japan. Med afseende å Del
-
24
MINISTERIEL!,A MÅL.
gien och Nederländerna föreslår kommittén, att ministerposten
i Bryssel och Haag indrages, att ministern i Paris ackrediteras
i Bryssel och ministern i London uti Haag, medan för Belgien
föreslås bibehållandet af ett lönadt generalkonsulat i Antwerpen
och för Nederländerna upprättandet af ett sådant i Rotterdam. 1
Madrid, Rom, Wien och Konstantinopel föreslår kommittén likaledes
ministerposternas indragning men bibehållandet af beskickningar
under chefsskap af chargé d’affaires. Sistnämnda anordning’
föreslås i Buenos Ayres och Mexiko. I Helsingfors och Shanghai
föreslås bibehållandet af de lönade generalkonsulaten, i Kapstaden
Upprättandet af ett nytt sådant, medan de lönade generalkonsulaten
i Archangel, Köpenhamn, Liibeck, Hamburg, Havre, Barcelona,
Genua, Quebec, Rio de Janeiro och Kobe föreslås till indragning
och det lönade generalkonsulatet i London ersatt af ett lönadt
konsulat. Sådana föreslår kommittén dessutom i Glasgow, Moskva,
Riga och Sydney (Australien), under det att de lönade konsulaten
i Leith, Bilbao och Newyork föreslås till indragning.
Kommittén skall rörande dessa och andra förändringar i fråga
om organisationen och personalen här nedan vid hvarje särskildt
land närmare redogöra för de skäl, som varit för kommittén bestämmande.
Enligt § 11 regeringsformen förstås med ministeriella mål
alla de, som angå rikets förhållande till främmande makter.
Emellertid hade under unionen med Norge den praxis småningom
utbildat sig, att utom dessa mål och de i § 32 omhandlade utnämningsfrågorna
jämväl åtskilliga andra slag af ärenden blefvo
föremål för Konungens afgörande i ministeriell väg. Dit hörde i
främsta rummet åtskilliga löne-, arfvodes- och ersättningsfrågor, då
medlen skulle utgå från kabinettskassan, såsom ministrarnes löner,
arfvoden för tillfälliga uppdrag, ersättning för tjänsteresor och flyttningskostnader,
ersättningar för extra utgifter vid beskickningarne,
utfärdande af nytt ministerreglemente och ändringar däruti, anmälan
om aflagd redovisning för de såsom hemliga utgifter afförda
medlen m. m. Denna praxis torde finna sin förklaring dels i
vissa ärendens mer eller mindre nära sammanhang med rent ministeriella
ärenden eller diplomatiska utnämningsfrågor, dels i svårigheten
att göra förstnämnda ärenden till föremål för pröfning i
statsrådet, emedan de i sådant fall måst afgöras i sammansatt
statsråd, hvilket åter skulle hafva betingat ett utlåtande från den
MINISTERREGLEMENTET.
25
norska regeringens sida. I en mängd fall hafva de fattade besluten
inneburit afvikelser från ministerreglementet, i andra åter endast
varit en tillämpning af detsamma. Detta reglemente, som aflöste
det aldre ministerreglementet af den 21 oktober 1765, beslöts af
Konungen i ministeriell väg oeh utfärdades den 19 december 1845
samt har sedermera undergått åtskilliga ändringar. Det innehåller
bestämmelser om aflöningar och sättet för deras beräknande, om
ekiperingspenningar, om resekostnadsersättningar, om indemnitet,
om begrafningshjälp, om tjänstledighet, om legationssekreterare,
om exspektanslöner och pensioner samt om extra beskickningar.
Bestämmelserna om expektanslöner och pensioner hafva aldrig varit
underställda Riksdagens pröfning, men Riksdagen, som årligen fått
mottaga uppgift på de för dessa ändamål fastställda belopp, har vid
hvad Konungen därom beslutit låtit bero.
Om ur ministerreglementet af skilj as alla bestämmelser rörande
lönevillkor, pensioner och annat, som hädanefter påtagligen bör
underställas Riksdagen, återstår icke mycket. Det kvarstående
är af natur att böra fastställas af Konungen i sammanhang med
andra bestämmelser, som jämte vissa delar af den nuvarande konsulatförordningen
lämpligen kunna intagas i en allmän förordning
angående beskickningarnas och konsulatens verksamhet. I en sådan
förordning torde ock böra upptagas bestämmelser om hvad må
räknas till sådana utgifter vid beskickningar och konsulat, b vilka
skola ersättas af statsverket.
De ärenden, som utom de ofvan nämnda hittills föredragits i
ministeriell konselj och obestridligen äro af ministeriell natur, omfatta
hufvudsakligen politiska förhandlingar med främmande makter,
beslut om reklamationer hos främmande makter samt erkännande
af nya statsformer. Möjligen kunna ock härtill räknas vissa
rent formella ärenden, såsom utfärdande af fullmakter för afslutande
af traktater samt beslut om ratifikation af sådana.
I sammanhang härmed vill kommittén erinra om, att inom
Riksdagen fråga mer än en gång varit väckt, att de ärenden som
omförmälas i regeringsformens §§ 11 och 12 borde för vinnande
af en mera fullständig konstitutionell kontroll öfver utrikesförvaltningen
föredragas och afgöras i statsrådet. Konstitutionsutskottets
utlåtande n:r 15 vid 1899 års riksdag innehåller
en sammanställning af de på olika tider härom väckta motioner.
Kommittén har emellertid icke funnit det af Eders Kungl.
Maj:t åt kommittén gifna uppdraget innefatta befogenhet att uttala
sig i detta ämne.
26 DIPLOMATERS OCH KONSOLERS UTNÄMNINGAR.
Regeringsformens § 32 stadgar, att sändebud iios främmande
makter och tjänstemän vid beskickningarna skola af Konungen nämnas
i den ordning, som i § 11 rörande ministeriella måls behandling
är föreskrifven. Utrikesdepartementets ämbets- och tjänstemän
nämnas i statsrådet enligt § 28. Hvad utnämning af konsuler
beträffar, innehåller regeringsformen ingen föreskrift därom,
men en sådan återfinnes uti konsulatförordningen, som i § 9 innehåller
bestämmelse, att konsuler och lönade vicekonsuler utnämnas
af Konungen, samt i § 3, att alla konsulatärenden, hvilka enligt
förordningen tillhöra Konungens pröfning, skola (med vissa undantag)
föredragas i sammansatt statsråd. Efter unionens upplösning
sker deras utnämning i statsrådet enligt § 28 regeringsformen,
på sätt äfven under unionstiden ägde rum intill 1836. Enligt § 35
regeringsformen äro emellertid »agenter för handeln» (konsuler)
förtroendeämbetsmän likaväl som ämbets- och tjänstemännen i utrikesdepartementet
och vid beskickningarna.
Det vill synas kommittén, att tillfyllestgörande skäl icke
längre föreligga för vidhållande af olika bestämmelser i fråga om
utnämning af diplomater och af konsuler. De förre hafva icke en
uteslutande politisk uppgift att fylla, och åtskilliga af de senare
hafva uppdrag, som i vikt öfvergå åtminstone diplomaternas af
lägre grader. Kommittén vill därför förorda, att utnämning af såväl
sändebud och vid beskickningarna anställda tjänstemän som konsuler
och lönade vicekonsuler sker i statsrådet. En sådan regel skulle föranleda
ändring af § 32 regeringsformen af ungefärligt innehåll, att
sändebud hos främmande makter och konsuler äfvensom lönade
tjänstemän vid beskickningarna och konsulaten nämnas af Konungen
i statsrådet på föredragning af utrikesministern. Hågon
föreskrift motsvarande den i § 28, att till sådana befattningar
skola utnämnas infödda svenska män, kan kommittén icke förorda
dels af det skäl, att det i framtiden likasom någon
gång hittills kan ifrågakomma att till svensk minister nämna någon
främmande makts representant, dels äfven därför att i fråga om
olönade konsuler en fullständig valfrihet i afseende å nationaliteten
är lika nödvändig som hittills. Formuleringen af § 32, såsom den
ofvan blifvit antydd, skulle innebära att utrikesministern må äga
förordna olönade vicekonsuler, såsom nu på grund af konsulatförordningen
äger rum, äfvensom antaga attachéer och kanslister.
I sammanhang härmed vill kommittén beröra en annan fråga,
som icke synes ordnad på lämpligt sätt. Diplomatiska tjänstemän
erhålla för närvarande icke någon fullmakt på sina befattningar.
FULLMAKTER. KUNGÖRANDE AF KONSULSBEFATTNINGARS LEDIGHET. 27
De äro därigenom faktiskt befriade från den stämpelafgift på fullmakter,
som tjänstemännen i utrikesdepartementet i likhet med
andra svenska ämbetsmän få vidkännas. De lönade konsulerna erlägga
ock stämpelafgift för sina diplom. Kommittén anser rättelse
häruti böra vidtagas på sådant sätt, att samtliga diplomatiska
och konsulära tjänstemän vid sin utnämning erhålla fullmakt, som
stämpelbelägges enligt allmänna regler. Ministrarnes kreditivbref
och konsulernas diplomer, hvilka äro afsedda, de förra att öfverlämnas
till främmande statschefer, de senare att företes för främmande
regeringar, böra däremot vara fria från stämpel.
Konsulatförordningen stadgar, att konsuler i regeln skola nämnas
efter kungörande af befattningens ledighet och upprättande
af förslag, hvilket det tillkommer kommerskollegiet att afgifva
efter vissa handels- och sjöfartsnämnders hörande. Kommittén finner
öfvervägande skäl föreligga att ändra denna anordning och vill
för sin del tillstyrka, att konsuler i likhet med diplomatiska ämbetsmän
nämnas utan föregående kungörande af ledigheten och
utan upprättande af förslag, så att utrikesministern allenast har
att inför Konungen anmäla den uppkomna ledigheten och föreslå
till innehafvare den enligt hans åsikt för ämbetet mest passande,
därvid hänsyn bör tagas endast till verklig förtjänst och skicklighet.
När regeringsformen skrefs, gällde konsulsstadgan af den 31
januari 1793. Enligt denna ålåg det kansli- och kommerskollegierna
att, när någon konsulssyssla blef ledig, efter tillkännagifvande
därom med utsatt ansökningstid samt efter vederbörandes hörande
upprätta underdåniga förslag. Kegeringsformen § 28 innehåller
i afseende å tillsättande af ämbeten och tjänster inom Sverige den
bestämmelse, att vederbörande böra förut med förslag hafva inkommit,
där sådana hittills (d. v. s. före 1809) ägt rum. Denna bestämmelse
torde emellertid icke lägga något hinder i vägen för upphäfvande
af den hittills stadgade ordningen för tillsättande af lediga
konsulsbefattningar, enär paragrafens uttryckliga ord inskränker
dess tillämplighet till ämbeten och tjänster inom riket.
Om konsu Isbefattningarna besättas utan kungörande af ledigheten,
följer däraf, att konsuler kunna likaväl som diplomater utan
ansökan förflyttas från en tjänst till en annan. Härpå ligger enligt
kommitténs uppfattning en mycket stor vikt, emedan det kan inträffa,
att en konsul finnes mindre lämplig att fylla sin uppgift
28
HANDELS- OCH SJÖFARTSNÄMNDERNAS YTTRANDEN.
på den ort, där han är anställd, men det oaktadt kan antagas
vara fullt skickad för en motsvarande befattning pal annan
ort. Vidare kunna omständigheter göra indragning af en lönad
konsulsbefattning önskvärd utan hänsyn till innehafvarens afgång.
Slutligen hör enligt kommitténs förmening en viss rörlighet
inom den konsulära liksom inom den diplomatiska personalen
icke kunna verka annat än till gagn. Därest staten, såsom
kommittén föreslår, ersätter flyttningskostnaderna, har den
enskilde icke fog att beklaga sig öfver åtgärden.
Af de korporationer, som uttalat sig i denna fråga, hafva
mycket olika uppfattningar gjorts gällande. Medan somliga med
eftertryck framhållit vikten af, att förflyttning af en konsul må
kunna äga rum, när skäl därtill föreligger, hafva andra uttalat sig
lika bestämdt emot, att sådan förflyttning skulle kunna ske utan
vederbörande tjänstemans samtycke eller särskilda begäran. De skäl,
som anförts för den senare åsikten, hafva emellertid icke varit för
kommittén öfvertygande, medan däremot olägenheterna af, att en
konsulsbefattning skulle kunna innehafvas af en person, som för
densamma visat sig olämplig, synts kommittén vara i ögonen
fallande.
Konsulatförordningen stadgar i § 32, att ifall Konungen beslutar,
att lönad konsuls- eller vicekonsulsbefattning skall indragas
eller af nyo regleras, eller Konungen eljest pröfvar rikets tarf det
fordra, kan innehafvaren återkallas. Grundsatsen, att äfven konsuler
må utan att hafva gjort sig skyldiga till ämbetsbrott eller
på annat sätt förverkat Konungens förtroende ändock kunna återkallas,
är sålunda redan erkänd som riktig och fastställd. Hvad
kommittén nu ifrågasätter är endast en utvidgning i tillämpligheten
af denna grundsats.
Den af kommittén föreslagna ändringen skulle naturligtvis
medföra, att den handels- och sjöfartsnämnderna hittills tillkommande
befogenheten att yttra sig om sökande till lediga konsulsbefattningar
skulle helt och hållet upphöra. Enligt hvad erfarenheten
visat, kan emellertid icke med fog sägas, att upphörandet
häraf skulle medföra olägenhet eller minska garantierna för att
få de bästa kandidaterna till ifrågavarande befattningar. Såväl
utrikesdepartementet som kommerskollegiet hafva nämligen, enligt
hvad kommittén inhämtat, erfarenhet af, att handels- och sjöfartsnämndernas
uttalanden i allmänhet icke gifvit någon värdefull
ledning för omdömet om kandidaternas lämplighet. Nämnderna
hafva naturligt nog endast yttrat sig om den eller de kandidater,
KOMMERSKOLLEGIETS FÖRSLAG VID KONSULSTILLSÄTTNINGAR. 29
som för någon eller några af ledamöterna varit personligen kända.
Att de under sadana omständigheter mer än en gång gifvit sitt
förord åt en person, som varit mindre kompetent än öfriga sökande,
iigger i sakens natur och kan icke skäligen läggas dessa korporationer
till last, men på samma gång framgår däraf, att fördelen
af deras obligatoriska hörande varit af ringa betydelse. Det lärer
alltid vara möjligt för utrikesministern att genom förfrågningar
hos lämpliga personer vinna nödig kännedom om sådana kandidater,
som icke på förhand äro med afseende på sin skicklighet tillräckligt
kända inom utrikesdepartementet, och det ligger enligt kommitténs
förmenande nära till hands i att om, såsom kommittén
föreslår, ett råd af sakkunnige näringsidkare inrättas att tillhandagå
utrikesministern med upplysningar i kommersiella angelägenheter,
medlemmar af detta råd af honom anlitas i de fall,
då han anser sig behöfva upplysning om en kandidats lämplighet
för en konsulsbefattning.
Detta skulle medföra den störa fördelen, att ledigblifven befattning
endast en helt kort tid behöfde hållas vakant. Den hittillsvarande
anordningen har i regeln medfört, att vakanstiden
uppgått till allraminst tre månader, då kommerskollegiet först
efter ansökningstidens slut och sedan handels- och sjöfartsnämnderna
haft föreskrifven tid för afgifvande af yttranden, kunnat upprätta
underdånigt förslag till befattningens tillsättande. I samma mån
en konsulsbefattning är af vikt för Sveriges intressen måste man
emellertid strängt hålla på, att den vid inträffande vakans snarast
möjligt återbesättes. Äfven om det ifrågasatta rådet icke skulle
hålla reguljära sammanträden med kortare mellanrum, lära de enskilde
sakkunniga medlemmarnas åsikter kunna utan dröjsmål inhämtas,
när behof däraf föreligger.
Äfven kommerskollegiets befattning med att upprätta förslag
bör enligt kommitténs åsikt upphöra. Detta är en direkt följd af
kommitténs förslag, att kollegiets befattning med konsulatärenden
skulle upphöra utom i rena undantagsfall. I fråga om de lönade
konsulerna kan dess personkännedom då icke längre lämna regeringen
någon ledning, och i fråga om de olönade har kollegiet äfven
hittills i de flesta fall haft att stödja sin åsikt endast på uppgifter
från sådana håll, som äro lika lätt tillgängliga för utrikesministern
som för kollegiet.
Från några håll har framkastats den tanke, att lediga konsulsbefattningar
visserligen böra kungöras till ansökan lediga, men
att till befattningen må kunna utnämnas någon utom de sökandes
30 KONS. FÖRFLYTTA VIKTEN AF TILLRÄCKLIGA AFLÖNING SFÖRMÅNER.
krets, om lämpligare person finnes. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida det egentliga ändamålet med kungörandet af ledigheten
skulle vinnas, ifall den föredragande icke behöfde fästa något
afseende vid inkomna ansökningar. Och i den nyss anförda uppfattningen
ligger väl i själfva verket ett erkännande af, att vikten
ligger på att finna lämpliga kandidater men icke, såsom från vissa
håll synes vara afsedt, på att få ett antal sökande. Från några håll
har ock med eftertryck framhållits, att de mest kompetente kandidaterna
mången gång icke vilja uppträda såsom sökande. Detta äger
helt visst sin riktighet särskildt i fråga om olönade befattningar.
Från en annan synpunkt har den invändningen gjorts mot förflyttning
af en konsul från en plats till en annan, att den af en
konsul vunna erfarenheten om ett land skulle blifva värdelös, i
händelse han förflyttades till annat land. Kommittén inser till
fullo angelägenheten af att de viktigaste platserna, till hvilka
innehafvarne väl endast komma vid mogen ålder och efter att
hafva ådagalagt framstående duglighet på andra poster, icke ofta
blifva föremål för ombyte, men för vinnande af den allsidiga
inveckling och den erfarenhet, som just gör en konsul skickad att
bekläda en viktig befattning, förutsattes i allmänhet, att han vistats
i olika länder och innehaft olika befattningar.
Icke heller ur denna synpunkt kan således kommittén finna
vägande skäl anförda mot att lämna regeringen rätt att förflytta en
konsul från en plats till en annan.
Tillgodoseendet af de betydelsefulla uppgifter, hvilka tillkomma
nutidens diplomati och konsulatväsen, kräfver, såsom
kommittén redan påpekat, framför allt dugande män. För att
vinna sådana är det af vikt, att aflöningsförmånerna för den
diplomatiska och konsulära personalen blifva fullt tillräckliga,
på det att, såsom herr utrikesministern framhållit, såvidt möjligt
inga hänsyn behöfva tagas till den enskildes förmögenhetsvillkor.
Den framskjutna ställning ett lands officiella agenter å främmande
ort alltid intaga, de i allmänhet större lefnadskostnaderna utomlands,
den svårighet en utlänning öfverallt har att inrätta sig lika
ekonomiskt som landets invånare och de större utgifter, som å utländsk
botten anställde ämbetsmän få vidkännas för uppfostran af
sina barn, alla dessa omständigheter medföra, att aflöningsförmånerna
för våra diplomater och konsuler måste sättas betydligt högre
än de, som anslås åt ämbetsmän i motsvarande grader i hemlandet.
DISPOSITIONSRÄTTEN ÖFVER ANSLAGEN UNDER TREDJE HUFVUDTITELN. 31
Det är i tjänstens intresse nödvändigt, att ett utbyte äger
rum mellan utrikesdepartementets samt beskickningarnas och konsulatens
personal. Aflöningsförmånerna för den hemmavarande personalen
måste därför bestämmas så, att för tjänsten i departementet
särskildt lämpliga personer icke känna sig ekonomiskt tillbakasätta
gentemot de kamrater, hvilka innehafva likställda befattningar
utomlands. Det är ock af vikt, att aflöningsförmånerna för de olika
befattningarna å särskilda orter i utlandet bestämmas med riktig
hänsyn till de verkliga lefnadskostnaderna. Endast härigenom kan
vinnas det dubbla ändamålet, att å ena sidan ingen tjänsteman
må sträfva efter förflyttning blott för att erhålla förbättring i
ekonomiska villkor, samt att å den andra de för tjänsten önskvärda
förflyttningarna må kunna företagas, utan att den enskilde
tjänstemannen därigenom röner försämring i desamma.
Aflöningarna till våra beskickningar bestriddes under unionstiden
från kabinettskassan, till hvilken Sverige bidrog med 12/i7
och Norge med b/n. Lönerna till konsulsstatens tjänstemän samt till
konsulära utgifter i öfrigt, utgingo från konsulskassan, till hvilken
Sverige och Norge under senaste tiden bidrogo med hälften hvardera.
Konsulskassan lämnade ett mindre bidrag till aflönandet
af tjänstemännen i utrikesdepartementet, hvilka i öfrigt uppburo
sina aflöningar från kabinettskassan.
I fråga om Kungl. Majrts dispositionsrätt till kabinettskassans
anslag hade Rikets Ständer enligt särskilda skrifvelser af år 1858
och 1860 tillagt Kungl. Maj:t rättighet att använda anslagen
till ministerstaten samt till skrifmaterialier, expenser och extra
utgifter, utan hinder af deras fördelning i särskilda utgiftstitlar
eller inskränkning till något visst år, till fyllande af möjligen
uppkommande brist å en eller annan sådan titel, och samma dispositionsrätt
har sedermera alltjämt varit Kungl. Maj:t tillerkänd.
Beträffande åter konsulskassan föreslog Kungl. Maj:t vid 1869
års riksdag, att från handels- och sjöfartsfonden måtte öfverflyttas
Sveriges bidrag till den för Sverige och Norge gemensamma
konsulsfonden, 160,000 kronor, med den rätt till detta anslags
användande som dittills tillkommit Kungl. Maj:t. Riksdagen lämnade
sitt bifall till öfverflyttningen men yttrade sig icke om
det af Kungl. Maj:t föreslagna villkoret. Det torde emellertid
icke förefinnas tvifvel, att Riksdagen likväl medgifvit Kungl. Maj:t
samma dispositionsrätt öfver det å riksstaten uppförda anslaget
till konsulatväsendet, som Kungl. Maj:t ägde öfver det från handels-
och sjöfartsfonden anvisade. Från denna förutsättning utgick
32 KABINETTSKASSA OCH KONSULSKASSA. HITTILLSV. LÖNEFÖRHÅLLANDEN.
tydligen Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen samt Riksdagens
skrifvelse 1870; och förhållandet har sedan dess varit oförändradt.
Anmärkas hör, att ministerstaten från äldre tider omfattar
icke blott beskickningarnas traktamenten utan jämväl expektanslöner
och pensioner, äfvensom att militärattachéerna, som från och
med 1874 års . statsverksproposition finnas upptagna under särskild
rubrik, blifvit från ministerstaten utbrutna. Vidare måste
ihågkommas, att de från och med år 1869 för Riksdagen årligen
framlagda detaljerade utrikesbudgeterna varit endast beräkningar
öfver utgifternas belopp, men icke lönestater, till hvilka Kungl.
Maj:t äskat Riksdagens bifall. Någon ändring härutinnan kunde
icke heller äga rum på grund af Sveriges och Norges inbördes
konstitutionella förhållanden. Den fördelning af anslagen till den
diplomatiska och den konsulära verksamhetens upprätthållande,
hvilken sålunda hitintills ägt bestånd, har betingats af de olika beräkningsgrunderna
för Sveriges och Norges bidrag till diplomati
och konsulatväsen. Med unionens upplösning har skälet till en
sådan åtskillnad bortfallit. För anslagen under tredje hufvudtiteln
bör därför hädanefter räkenskap af läggas utan särskiljande
i kabinettskassa och konsulskassa. Dispositionsrätten till de å
denna hufvudtitel uppförda anslag torde böra underkastas samma
bestämmelser som gälla för ordinarie anslag under andra hufvudtitlar.
I afseende å lönéförhållandena torde böra nämnas, att lönerna
till tjänstemännen i utrikesdepartementet, till ordinarie chargés
d’affaires och legationssekreterare samt till konsulära tjänstemän
utgå från och med månaden näst efter den, under hvilka utnämningen
äger rum, till och med den månad, under hvilken tjänsteman
befordras, erhåller afsked eller aflider. Däremot beräknas
enligt ministerreglementet lönen till minister från och med den dag,
då afresa till beskickningsorten sker, till och med den dag då hemkomsten
äger rum. Från sistnämnda regel hafva emellertid af
olika anledningar talrika undantag blifvit gjorda genom särskilda
nådiga beslut. I öfverensstämmelse härmed hafva löner till tjänstemän
i hemlandet och vid konsulat utbetalts förskottsvis den 1 i
hvarje månad men däremot till ministrarne i den man de intjänats.
Enligt bruket i äldre tider var beskickningschef pliktig att i
sitt hus gifva legationssekreteraren bostad med lyse och bränsle
samt kost. Denna skyldighet utbyttes sedermera mot kontant er
-
INDEMNITET. CHARGÉ d’aFFAIRES ARFVODEN. MINISTERLÖNER. 33
sättning, s. k. indemnitet, hvilken enligt nu gällande bestämmelser
utgår till legationssekreterarne vid beskickningarna i London,
Paris och S:t Petersburg med 12 kronor samt vid beskickningarna
i Berlin och Köpenhamn med 9 kronor, allt för dag.
Då legationssekreterare förordnas att under ministerns frånvaro
i egenskap af chargé d’affaires förestå beskickningen, erhåller
han, utom sin legationssekreterarelön, i stället för indemniteten
en tillökning, som afdrages på ministerns traktamente. Denna
tillökning utgör för legationssekreterarne i London, Paris och S;t
Petersburg 2.) kronor samt vid beskickningarna i Berlin och Köpenhamn
18 kronor, allt för hvarje dag som beskickningen af legationssekreteraren
förestås.
Ett undantag från denna af ministerreglementet fastställda
regel utgöra löneförmånerna för legationssekreteraren vid beskickningen
i TVashington. Legationssekreteraren därstädes uppbär icke
indemnitet utan åtnjuter, jämte lön, tjänstgöringspenningar till
ett belopp beräknadt att motsvara en indemnitet af 12 kronor
för dag; under honom meddeladt förordnande såsom chargé d’affaires
erhåller han dessutom ett från ministerlönen aidraget belopp
af 13 kronor för dag, hvarigenom han såsom chargé d’affaires
får samma ersättning som legationssekreterare i London, Paris
och S:t Petersburg.
Beträffande lönebeloppen å ministerstaten torde böra märkas,
att lönerna till enhvar af ministrarne i London, Paris och S:t
Petersburg från och med år 1832 utgingo med 16,000 rdr hamburger
banco, motsvarande i nuvarande mynt 64,000 kronor, hvad
London och Paris beträffar till år 1874 och för S:t Petersburg
till år 1865. Efter sistnämnda år hafva dessa löner utgått med
60.000 kronor. Lönen till ministern i Berlin fastställdes år 1832
till 7,200 rdr hamburger banco motsvarande 28,800 kronor, år
1845 till 7,500 rdr eller 30,000 kronor, år 1858 till 8,000 rdr eller
32.000 kronor, år 1872 till 9,000 rdr eller 36,000 kronor och
år 1875 till 45,000 kronor, hvilket belopp å,r 1873 höjdes till
48.000 kronor, hvarmed lönen fortfarande utgår.
De anförda beräkningssätten för löneförmånerna vid beskickningarna
hafva af flera utaf de nuvarande ministrarne betecknats
såsom otidsenliga. Vid tillämpningen af ministerreglementet
hafva dessutom ojämnheter ofta yppat sig. Att träffa afgörande
för hvarje särskildt fall alstrar emellertid lätt godtycke. Fastställandet
af en allmän regel medför däremot den fördel, att särskildt
beslut icke behöfver fattas för hvarje gång. De nu gällande före
3
-
34
LÖN. HYRESBIDRAG. ORTSTILLÄGG.
skrifterna, särskildt rörande den s. k. indemniteten, böra därför
enligt kommitténs åsikt utbytas mot nya, som på samma gång
äro tidsenliga och afsedda för olika fall. Emellertid måste på
grund af förhållandena något olika beräkningssätt tillämpas för
aflöningsförmånerna i hemlandet och pa utländsk botten.
Kommittén, som har all anledning att förorda, att aflöningsformånerna
för de hemmavarande tjänstemännen såsom hittills
uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar, har ansett en motsvarande
anordning böra träffas med afseende a aflöningsförmanerna
för de utomlands anställda. Denna synes lämpligen kunna åstadkommas
sålunda, att aflöningsförmånerna för de vid beskickningar
och konsulat fast anställda tjänstemän uppdelas i lön, hyresbidrag
och ortstillägg. Lönen för hvarje befattning bör då
. ättas till samma belopp som den lön, hvilken utgår för tjänstemän
i motsvarande befattningar i hemlandet. Ett särskildt hyresbidrag
finner sitt berättigande däruti, att då under tjänstledighet
utöfver semester eller under långvarig sjukdom eller liknande
förhållanden en tjänsteman bör afstå ortstillägget, det skulle vara
obilligt, om han måste afstå äfven hvad som motsvarar kostnaden
för bostad, hvilken han under sådana omständigheter icke lärer kunna
undgå att betala. Ortstillägget slutligen bör omfatta icke blott
tjänstgöringspenningar i egentlig mening utan ock, såsom namnet
angifver, ett särskildt i förhållande till de högre lefnadskostnaderna
å hvarje ort beräknadt tillägg i aflöning. Undantag från den
allmänna regeln föreslås endast för vicekonsuln i Köpenhamn, hvars
sammanlagda löneförmåner icke skulle komma att öfverstiga de
till tjänstemän i motsvarande befattningar i hemlandet anvisade.
Hans aflöning har därför uppdelats endast i lön och ortstillägg.
Då alla aflöningar böra utbetalas månadsvis, har kommittén
för åstadkommande af största möjliga förenkling i räkenskapsföringen
vid deras beräkning förfarit så, att de blifva jämnt delbara
med 12. Till vinnande af ytterligare förenkling föreslår
kommittén rörande den diplomatiska personalen tillämpning af
den redan nu för konsulatpersonalen gällande bestämmelsen, att
tjänsteman skall vara pliktig att årligen under tjänstledighet, som
beviljas tjänsteman af högre grad på samma ort, utan särskild
godtgörelse bestrida dennes befattning under viss bestämd tid.
Under sådan semester skulle alltså afdrag icke göras på en
ministers löneinkomst och en tillförordnad chargé d’affaires icke
heller erhålla något tillägg. Aflöningsförmånerna hafva beräknats
med hänsyn härtill. Under annan tjänstledighet än se
-
TIDEN FÖR AVLÖNINGSFÖRMÅNERNAS UTGÅENDE.
35
mester bör hvarje löntagare afstå hela ortstillägget. För tjänstgöring
såsom t. f. chargé d’ affaires utöfver ministers semestertid
finner kommittén, att'' legationsråd eller legationssekreterare hör,
mot afstående af eget ortstillägg, uppbära Vh af det för ministerbefattningen
pa samma plats bestämda ortstillägg. Däremot bör
vicekonsul för tjänstgöring såsom t. f. konsul utöfver konsuls
^semestertid, mot afstående af eget ortstillägg, uppbära hela det
för konsulsbefattningen på samma plats bestämda ortstillägget.
Förordnas tjänsteman att bestrida befattning å annan ort än där
han är anställd, bör han, mot afstående af eget ortstillägg och
hyresbidrag eller ock tjänstgöringspenningar, erhålla det befattningen
tillagda ortstillägg och hyresbidrag eller däremot svarande
belopp. Dock bör han vid förordnande såsom t. f. chargé d’affaires
vid beskickning, där legationsråd eller legationssekreterare finnes
anställd, uppbära blott 1/3 af ortstillägget samt därjämte ett belopp,
motsvarande det hyresbidrag, som utgår till legationsråd©!
eller legationssekreteraren vid beskickningen.
Lönerna till tjänstemännen såväl i utrikesdepartementet som
vid beskickningar och konsulat, således hädanefter äfven till ministrarne,
torde böra utgå från och med början af månaden näst
efter den, under hvilken utnämning eller förflyttning ägt rum, till
slutet af den månad, då tjänsteinnehafvare af lidit, vunnit befordran,
förflyttats eller erhållit afsked. I afseende å tjänstgöringspenningar
böra tillämpas de för svenska statstjänstemän i allmänhet
gällande grunder. Ortstillägg utgår från och med dagen för afresan
till den nya tjänstgöringsorten, förutsatt att resan sker utan
onödiga uppehåll, och upphör vid befattningens frånträdande efter
•afsked, befordran eller förflyttning, hvaremot det torde vara billigt,
att vid dödsfall ortstillägget icke omedelbart helt och hållet indrages,
utan att åtminstone en del däraf fortfarande under en månad
efter dödsfallet utgar till den aflidnes stärbhus. Kommittén anser,
att den stärbhuset tillkommande delen lämpligen bör bestämmas till
%• Hyresbidraget torde böra utgå från och med dagen för ankomsten
till beskickningen eller konsulatet med iakttagande likväl
däraf, att, intill dess bostadsvåning med kanslilokal anskaffats,
afdrag sker med hänsyn till eventuellt minskad kostnad för tillfällig
bostad och befintlig kanslilokal. Det synes också rimligt,
att tjänstemännen erhålla ersättning för den förlust, som
kan drabba dem därigenom, att en oförutsedd förflyttning eventuellt
medför, att de måste betala hyra för en bostad, vid
hvilken de bundit sig genom ett längre hyreskontrakt, men
36
SEMESTER. VISTELSE I HEMLANDET.
som de icke längre kunna begagna. Kommittén finner sig
emellertid böra förorda, att sådan ersättning får utgå för högst
den tid, som förflyter mellan dagen för deras ankomst till den
nya tjänstgöringsorten och utlöpandet af den tid, som vanligen
finnes fastställd i hyreskontrakt, försedda med s. k. diplomatisk
klausul, d. v. s. till och med andra kvartalet efter det, under
hvilket uppsägning af kontraktet bör hafva ägt rum. Likaså bör
vid dödsfall hyresbidraget få utgå för samma tid, såvida icke före
dess utlöpande bostad och kanslilokal blifvit uthyrda.
Den årliga semestern torde lämpligen kunna fastställas till
samma tidslängd som för svenske statstjänstemän i motsvarande
grader eller till en och en half månad utom för andre sekreterare
(arkivarie), som i likhet med första gradens tjänstemän skulle erhålla
en månads semester. Dör tjänsteman i utlandet torde den böra
få förlängas till två månader, i händelse han därunder vistas minst
en half månad i hemlandet. Det miste nämligen anses vara för
staten nyttigt, att dess i utlandet anställda tjänstemän bevara
och utveckla sm kännedom om hemlandets förhallanden. Äfven
aflägset boende tjänstemän torde det böra beredas tillfälle att utan
minskning i aflöningsförminer kunna under någon längre tid uppehålla
sig här i landet. I sådant syfte föreslår kommittén därför
det stadgande, att tjänstemän i Nordamerika må äga att sammanslå
två års semester och således åtnjuta densamma, om de så önska, icke.
med en och en half eller två månader under hvart af två ar, utan,
ifall semester icke utgått under ett år, med tre månader under det
efterföljande eller med fyra manader i händelse af minst en månads
sammanhängande vistelse i hemlandet; samt att på liknande
sätt tjänstemän i Mexiko, Sydamerika och Sydafrika må kunna
sammanlägga semester för tre år samt i Ostasien och Australien
för fyra år.
Den hittills gällande bestämmelsen, att semester må förlängas
med den tid, som beräknas åtgå för resa till och från hemlandet, synes,
kommittén icke behöfva vidhallas, emedan i själfva den förlängning
af semestern, som medgifves för vistelse i hemlandet, äfvensom i
rätten för de aflägset boende att kumulera semester, redan ligger
en afsevärd förmån.
I anledning däraf att från ett håll påpekats vikten af, att tillfälle
beredes beskickningschefer att oberoende af den för rekreation
afsedda ledigheten under någon tid hvart eller hvartannat år för
angifvet ändamål uppehålla sig i Sverige, särskildt i Stockholm
och helst medan Riksdagen är samlad, måste kommittén betona,.
REPRESENTATIONSSKYLDIGHET. BESKICKNINGARNAS KANSLILOKALER. 37
att den anser det synnerligen angeläget, att hvarje heskickningschef
är på sin post under riksdagsperioden, helst vanligen jämväl det
främmande landets riksförsamling då har sammanträde.
Vid beräkningen af de a''flönings''förniåner, som böra "tillkomma
innehafvare af diplomatiska och konsulära poster, har kommittén
jämväl tagit hänsyn till såväl de olika befattningarnas relativa
betydelse som lefnadskostnaderna å de särskilda orterna. Den vill
i fråga härom betona, att den afsett, att endast cheferna för de
viktigaste beskickningarna, alltså ministrarna, skola hafva representationsskyldighet,
och att denna i främsta rummet bör utöfvas
gentemot de ledande kretsarna i det land, där ministern är anställd.
Denna representation är berättigad och nödvändig, i den mån en
sådan kan fylla ändamålet, som är att tjäna Sveriges intressen.
Sätt utöfvad skänker den ministern tillfälle att knyta och utveckla
goda förbindelser med inflytelserika personligheter, som han
kan behöfva taga i anspråk för utförande af sitt uppdrag. Den
föranleder emellertid ganska dryga utgifter.
För öfriga beskickningschefer samt för diplomatiska och konsulära
tjänstemän i allmänhet har kommittén däremot icke förutsatt
någon skyldighet att representera och alltså ej heller beräknat
lönebeloppen för utöfvande af någon gästfrihet utöfver
den i privatlifvets enkla former möjliga. Kommittén vill i
detta sammanhang uttala, att då det icke sällan förekommer,
att landsmän hysa rätt långt gående anspråk på Sveriges representanter
i detta afseende, kommittén måste beteckna sådana
anspråk såsom oberättigade.
Då enligt kommitténs förslag ministrarna skulle komma att
uppbära sina jämförelsevis höga ortstillägg jämväl under semester,
vill kommittén erinra därom, att representationsutgifterna icke
falla lika under hela året, utan äro särskildt stora under vissa
tider däraf, hvilka i olika hufvudstäder växla rätt mycket.
Vunnen erfarenhet gifver vid handen, att beskickningarnas
kanslilokaler icke böra vara skilda från beskickningschefens bostad.
Både ministern själf och ännu mer de, som behöfva anlita
beskickningen i ämbetsärenden, hafva olägenhet af ett motsatt
förhållande. Den alltid önskvärda kontrollen öfver det dagliga
kansliarbetet måste ock försvåras, ifall kanslilokalen är förlagd
38
KONSULATENS KANSLILOKALER. ARKIV.
mer eller mindre långt borta från beskickningschefens bostad»
Kansliet bör därför befinna sig under samma tak som denna och
torde i regeln, såsom nu på de flesta håll ar fallet, komma att
utgöra en del af beskickningschefens våning. Detta har emellertid
till följd, att hyran för kansliet måste ingå i beskickningens hyresbidrag.
Det bör vakas öfver, att kanslilokalernas beskaffenhet
alltid är tillfredsställande, emedan skäl till anmärkning härutinnan,
efter hvad kommittén inhämtat, någon gång förekommit.
Denna kontroll bör, hvad beträffar ministrarna, också omfatta
själfva bostaden, ty dess beskaffenhet spelar en roll vid utöfvandet
af deras representationsskyldighet.
Samma önskemål rörande bostadens och kanslilokalens förening
under samma tak föreligger själffallet också beträffande de lönade
konsulaten. Det låter sig också i allmänhet lätt genomföras
vid de konsulat, där icke några omfattande dagliga sjöfartsgöromål
förekomma. Där så åter är förhållandet, ställer sig
saken tvifvelaktig. Kommittén har emellertid icke heller för
konsulaten uppfört särskilda anslag för bestridande af kostnaden
för hyra, belysning och uppvärmning af kanslilokal utom i London,
där konsulatet har behof af en större, i en viss stadsdel belägen
lokal och där konsuln måste hafva sin bostad på ett helt annat håll.
Enligt hvad kommittén inhämtat, äro redan nu bostad och kanslilokal
förenade i samma hus uti Helsingfors och Kiga. En sådan
anordning torde också kunna träffas i Kotterdam. Af öfriga konsulat
och generalkonsulat med talrikare sjöfartsgöromål återstå
sålunda blott Glasgow och Antwerpen. För samtliga posters innehafvare
utom i London har kommittén beräknat aflöningarna så, att
de böra räcka till för bestridande af kostnaden för kanslilokalerna.
Det ligger då i vederbörande generalkonsuls eller konsuls intresse
att träffa den mest ekonomiska anordningen. Mot ett obehörigt
tillgodoseende af det egna intresset bör och kan den inspektion,,
som enligt kommitténs förslag skulle anordnas från öfverordnade
myndigheter, i hvarje fall värja.
Kommittén anser sig böra i detta sammanhang påpeka olämpligheten
däraf, att beskickningarnes och konsulatens arkiv omfatta
alltför långa tidrymder. Bestämmelser om periodiskt hemsändande
af obehöfliga delar däraf torde därför böra utfärdas.
Det vore utan tvifvel ändamålsenligt, att staten ägde fastighet
i de hufvudstäder, där ministrar finnas anställda, för att af dem
BESKICKNINGSHUS.
39
disponeras. Kommittén föreställer sig ock, att detta önskemål
skulle kunna realiseras utan nämnvärdt ökade utgifter för statskassan.
Sverige äger sedan gammalt en till ytvidden rätt stor och
synnerligen väl belägen fastighet i stadsdelen Pera i Konstantinopel,
vidare ett beskickningshus i Paris inköpt 1900, ett dylikt
i Madrid inköpt 1904 samt gemensamt med Norge besittningsrätten
under 39 år från september 1906 till ett för konsulatet i
London afsedt hus, beläget i City. Medan det i alla afseenden
väl passande huset i Paris otvifvelaktigt bör bibehållas för
sitt ändamål, torde de för en mindre beskicknings behof öfverflödigt
stora egendomarna i Konstantinopel och Madrid böra vid
lämplig tidpunkt realiseras. Af den stora fastigheten i Konstantinopel
bör emellertid en mindre del med ett därå redan befintligt
hus af passande storlek kunna för beskickningen bibehållas.
Besittningsrätten till huset i London, som hvarken Sverige eller
Norge lärer hafva någon anledning att behålla, torde böra afyttras.
Kommittén håller före, att de härför inflytande medlen
jämte den s. k. Perafonden (se bil. 8) tillika med den besparing
i årliga kontanta utgifter, hvilken skulle uppstå genom
bortfallandet af hyresbidragen för dem som erhålla bostäder i
beskickningshusen, böra kunna uppväga kostnaderna för inköp af
beskickningshus i Kristiania, Köpenhamn, Berlin och S:t Petersburg.
I London och Washington synes däremot vara lämpligt,
att staten för längre tid förhyr passande beskickningshus mot
innehållande af de för ministrarna å dessa orter å stat uppförda
hyresbidrag. Hvad Tokio slutligen beträffar, torde det vara
möjligt att med användandet af de hyresbidrag, som måste beräknas
för beskickningspersonalen, kunna åstadkomma fullt passande
och värdiga beskickningslokaler. För underhåll af beskickningshusen
torde underhållsanslaget för statens fastigheter i allmänhet
böra tagas i anspråk. I öfverensstämmelse med Riksdagens
beslut vid inköpen af beskickningshusen i Paris och Madrid,
torde kostnaderna för belysning och uppvärmning af beskickningshus
intill visst belopp böra ersättas af statsverket. Vid sin beräkning
af expensanslaget har kommittén beräknat dessa belopp till
3,000 kr. för beskickningshuset i Paris och till 1,000 kr. för chargé
d’affaires-bostaden i Konstantinopel.
40 DIPLOMATERS OCH KONSULERS BESKATTNING. KANSLIUTGIFTER.
När beskickningschefer, generalkonsuler och konsuler bestrida
utgifterna för kanslilokal, böra de naturligtvis åtnjuta skattefrihet
för de belopp, hvartill dessa utgifter uppgå. Kommittén föreslår,
att denna skattefrihet bestämmes för ministrar till x/6 samt för
chargés id’affaires, generalkonsuler och konsuler till V3 af hyresbidraget.
I fråga om diplomaters beskattning har i några af de utlåtanden,
som tillställts kommittén, framhållits såsom ett billighetskraf,
att den del af diplomaternas aflöning, som motsvarar representationsutgifterna,
skulle vara skattefri. Dessa utgifter skulle nämligen
kunna anses motsvara »de med erhållna tjänster eller uppdrag
förenade särskilda kostnader», hvilka enligt såväl inkomstskatteförordningen
som bevillningsförordningen må afdragas vid taxering
af inkomst. Kommittén finner väl billighetsskäl i och för sig
tala för nämnda uppfattning och anser, att den kan göras gällande
jämväl i fråga om åtskilliga högre ämbetsmän i hemlandet, såsom
statsrådsledamöter, landshöfdingar m. fl., men just på grund af sistnämnda
förhållande kan kommittén icke förorda, att hänsyn tages
mera till diplomaternas än till vissa andra ämbetsmäns representationsutgifter.
Då emellertid den progressiva inkomstbeskattningen
föranleder höga skattebelopp, vill kommittén påpeka, hurusom icke
obetydande delar af ministrarnas aflöningar återgå till statsverket
i form af skatter. I sammanhang härmed vill kommittén fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å oegentligheten af nuvarande
förhållande, att de vid beskickningar och konsulat anställda tjänstemän
åläggas att betala kommunalutskylder till Stockholms stad
för den bevillning, som utgår till statsverket på grund af inkomst
af kapital. Kommittén finner icke detta billigt och hemställer,
att ändring härutinnan snarast måtte vidtagas.
För närvarande måste beskickningscheferna bekosta icke blott
papper jämte en del andra kansliutgifter utan ock telefon, prenumeration
å tidningar m. m. Kommittén anser, att utrikesdepartementet
bör tillhandahålla beskickningar och lönade konsulat papper
af lämplig form och beskaffenhet, samt att öfriga Utgifter för
nämnda ändamål böra ersättas af statsverket. Hvad de lönade konsulaten
beträffar, synes ingen anledning föreligga att bibehålla
den nuvarande anordningen med kontorskostnadsersättningar mot
redovisning till visst belopp för hvarje särskildt konsulat. Äfven
där de icke varit knappt tillmätta, hafva sällan å desamma gjorts
några besparingar. Det finnes å andra sidan icke något skäl,
HANDBÖCKER. RESE- OCH FLYTTNINGSKOSTNADER. 41
hvarför en konsul mer än en beskickningschef skulle behöfva disponera
ett särskildt anslag för renskrift eller andra expenser, utan
synas dessa böra utgå efter allmänna regler i mån af behof och
under centralförvaltningens kontroll. Kommittén anser därför, att
de lönade konsulatens utgifter för renskrift o. s. v. böra i likhet
med beskickningarnas bestridas af ett å tredje hufvudtiteln uppfördt
allmänt expensanslag gemensamt för utrikesdepartementet,
beskickningarna och konsulaten (se bil. 4).
Af nämnda anslag torde ock böra bestridas utgifter för sådana
kalendrar och andra handböcker rörande svenska och utländska
förhållanden, hvilka icke böra saknas å beskickningar och konsulat,
icke ens å de olönade. Det har för kommittén förnyade gånger
framhållits, att hittills icke varit tillräckligt sörjdt härför.
Hittills hafva såväl diplomater som konsuler erhållit ersättning
för flyttningskostnader, då de hemkallats från utlandet till
•tjänstgöring i utrikesdepartementet. Konsuler hafva jämväl vid
förflyttningar från en ort till en annan i utlandet erhållit dylik
ersättning. Andra diplomater än ministrarne hafva erhållit ersättning
för resekostnader både till och från utlandet. Att ministrarne
icke bekommit reseersättning, har berott därpå, att de såväl
vid första utnämningen som vid förflyttningar uppburit s. k.
ekiperingspenningar. Kommittén anser det med hänsyn till tjänstens
tarf nödvändigt, att samtliga under utrikesdepartementet lydande
tjänstemän erhålla ersättning för alla rese- och flyttningskostnader.
Utom ersättning för flyttning af bohaget enligt godkänd
räkning böra de erhålla ersättning för egna samt hustrus
och barns järnvägs- och ångbåtsbiljetter, hvarjämte det torde vara
billigt, att de erhålla ersättning för biljett åt en tjänare, därest
sådan medföljer.
Under andra ämbetsresor än dem, som företagas i anledning
af förflyttning, böra tjänstemännen erhålla ersättning för den
verkliga kostnaden för järnvägs- och ångbåtsbiljetter, inklusive
sofplats, samt dagtraktamente. Beskickningschefer, generalkonsuler,
legationsråd, legationssekreterare samt militär- och marinattachéer
böra erhålla ersättning för 1 kl. biljett, öfriga för 2
kl. järnvägs- och 1 kl. ångbåtsbiljetter, kanslister dock äfven å ångbåt
endast för 2 kl. Dagtraktamentet, som icke bör utgå för sådana
längre ångsbåtsresor, under hvilka uti biljettpriset ingår kostnaden
för förplägning, torde böra bestämmas per dygn. till 40 kr. för mi
-
42 EKIPERINGSPENNINGAR. INKOMST AP EXPEDITIONSLÖSEN.
nistrar, BO kr. för chargés d’affaires, generalkonsuler och handelsattachéer
samt 20 kr. för öfriga utom kanslister, som erhålla 10
kr. Skälet till att handelsattachéernas dagtraktamente sättes så
pass högt som BO kr. är, att desamma under sina resor mången
gång torde behöfva vidkännas extra omkostnader för att kunna,
träda i förbindelse med personer, hvilkas sakkunskap de behöfva
taga i anspråk. För ämbetsresor i hemlandet böra samtliga tjänstemän
erhålla ersättning enligt resereglementet.
Ekiperingspenningar anser kommittén böra såsom hittills utgå
till ministrarne, hvilka med anledning af den representationsskyldighet,
som åligger dem, äro tvungna att hålla ett jämförelsevis
dyrbart bo. Ekiperingspenningar torde dock icke böra utbetalas
annat än vid första utnämningen till minister samt då utgå
med 15,000 kr. Ifall sådan utnämning sker till ort, där beskickningshus
finnes och de i detsamma befintliga representationsrummen
äro fullständigt möblerade, böra ekiperingspenningarne minskas
till 9,000 kr. Förflyttas minister, som först utnämnts till ort,
där ett sådant beskickningshus finnes, till annan ort, där sådant,
icke finnes, bör han erhålla ytterligare ekiperingspenningar till
ett belopp af 9,000 kr. När ekiperingspenningar utgå, bör ingen
ersättning för flyttning af bohag ifrågakomma, enär det står
i vederbörande ministers eget skön att göra sina nyanskaffningar,
hvarhelst han vill. Det bör tillses, att ekiperingspenningar användas
för därmed afsedda ändamål. Om minister aflider, innan
honom tillerkända ekiperingspenningar blifvit för ändamålet använda,
böra de, i den mån billiga hänsyn till ingångna förpliktelser
medgifva, af dödsboet återbäras till statskassan.
Vid beräkningen af diplomaternas och konsulattjänstemännens
aflöningar har kommittén utgått ifrån, dels att de samtliga böra
i likhet med statens öfriga tjänstemän bidraga till sin egen pensionering,
hvarom mera här nedan, dels att de lönade konsulerna
hädanefter icke skola uppbära någon inkomst af expeditionslösen.
Konsulatförordningens § 107 stadgar, att konsul eller vicekonsul
äger att för vissa ämbetsåtgärder uppbära de i expeditionstaxan
vid samma § upptagna afgifter utaf den, som åtgärden uttryckligen
.påkallar, eller för hvilkens räkning samma åtgärd, äfven
om den icke uttryckligen påkallas, likväl jämlikt förordningen
eller annan gällande föreskrift skall af konsul eller vicekonsul
utföras. Enligt samma förordnings § 108 skola alla af lönad
EXPEDITIONSTAXAN VID KONSULAT.
43
konsul eller vicekonsul uppburna afgifter enligt den i nästföregående
§ intagna expeditionstaxa med nedan nämnda undantag
ingå till konsulskassan, därest icke Konungen annorlunda bestämmer,
likväl med afdrag af tjugu procent, hvilka tillfalla
den konsul eller vicekonsul, som uppburit afgiften. Olönade konsuler
och. vicekonsuler äga däremot odeladt behålla hvad de enligt
expeditionstaxan uppburit. De omförmälda undantagen gälla:
afskrifter verkställda på konsulatet jämte bestyrkande; öfversättning,
som af konsul verkställes eller bestyrkande af öfversättningens
riktighet; uppteckning af kvarlåtenskap eller bärgadt gods,
realisation af bärgadt gods, realisation af kvarlåtenskap, förvarande,
lyftande, utbetalande och öfversändande af penningar; ämbetsåtgärd
utom ämbetsrummet samt ämbetsåtgärd utom stationen.
De expeditionsafgifter, som uppbäras för de såsom undantag anförda
ämbetsåtgärderna, tillfalla oafkortade jämväl lönade konsuler.
Kommittén anser hvarken önskvärdt eller lämpligt, att det system
med sportelaflöning, som man i hemlandet söker så vidt möjligt
undvika, skulle kvarstå hvad fast lönade tjänstemän i utlandet beträffar.
När konsulatförordningen betecknar som ämbetsåtgärd enhvar
af de förrättningar, på hvilka expeditionstaxan är tillämplig,
bör konsuln få behålla en allmänheten ålagd betalning för sådana
förrättningar, endast såvida staten icke godtgör hans besvär därmed
eller icke ersätter hans däraf föranledda utgifter. Denna
princip torde följdriktigt leda till, att all den lösen och del
af sådan, som de lönade konsulerna för närvarande få behålla för
egen räkning, skola redovisas till statsverket.
Kommittén har haft under öfvervägande, huruvida icke åtminstone
vissa slag af expeditionsafgifter kunde helt och hållet bortfalla
vid de lönade konsulaten. Detta har emellertid befunnits
i viss mån obilligt, emedan det kan bero på rent tillfälliga omständigheter,
huruvida en lönad eller olönad konsul anlitas för
en viss ämbetsåtgärd.
Vid granskning af den nu för konsulaten gällande expeditionstaxan
har kommittén funnit några ändringar i densamma höra företagas.
Den undergick visserligen en revision så sent som 1903 i sammanhang
med den då genomförda reformen i afseende å konsulatafgifternas
upphäfvande. Till följd af motstånd från norsk sida,
hvilket finner sin förklaring däruti, att konsulatafgiften för Norges
del icke såsom i Sverige fullständigt upphäfdes utan ersattes af
en rederierna inom landet pålagd afgift, blef expeditionstaxan i
44
FÖRHÖJNING AF EXPEDITIONSTAXAN.
strid med de för konsulatafgifternas afskaffande uppställda förutsättningar
icke mer än helt obetydligt förhöjd i några få punkter.
Detta förhållande ledde åter till, att konsulskassan belastades med
icke obetydliga utgifter i form af ersättningar till en hel del
vicekonsuler, som icke skäligen kunde utan något vederlag heröfvas
den inkomst de dittills uppburit af konsulatafgifter. Det synes
därför kommittén vara angeläget, att expeditionstaxan nu erhåller
den 1903 afsedda, men då icke uppnådda förhöjningen i vissa punkter,
så att de olönade konsulerna må komma i åtnjutande af skäligt
vederlag i de fall, då deras ämbetsverksamhet tages i anspråk
af enskilda. Härigenom torde statsverket kunna i någon
mån undgå att behöfva vidkännas utgifter, i form af ersättningar
till olönade konsuler och vicekonsuler på andra orter, än där särskilda
omständigheter göra en ersättning påkallad.
I öfverensstämmelse härmed har kommittén utarbetat förslag
till ny expeditionstaxa (se bil. 5) och får med afseende därå
påpeka följande. De afgifter, som för närvarande äro fastställda,
har kommittén ansett böra i det stora hela bibehållas.
De viktigaste ändringar kommittén föreslår hänföra sig till mönstringsförrättningarna.
Medan sålunda vid påmönstring af sjöfolk
afgiften nu utgör för en man kr. 1: 50 och för hvar man därutöfver
kr. 0: 75, en åtskillnad för hvilken några sakliga skäl
svårligen kunna göras gällande, föreslår kommittén en lika
afgift, kr. 1: 50, för hvar man. För afmönstring, hvilken ofta
medför större besvär än påmönstring men hittills varit fri
från afgift, föreslås äfvenledes en afgift af kr. 1: 50 per
man. Utfärdandet af interimsnationalitetscertifikat torde, böra
betinga en högre godtgörelse än den hittills bestämda af kr. 10 och
synes kr. 15 utgöra ett skäligt belopp. Gällande afgiftsbestämmelser
beträffande konsuls befattning med kvarlåtenskap samt penningar
och värdesaker i öfrigt hafva ofta visat sig svåra att tillämpa
äfvensom i andra hänseenden mindre tillfredsställande. Kommittén
har sökt att härför råda bot genom dels en förändrad uppdelning af
de olika moment, som äro att hit hänföra, dels en och annan jämkning
i fråga om själfva afgifterna. De smärre förändringar, som
eljest vidtagits, lära ej vara af beskaffenhet att behöfva särskildt
påpekas. I några punkter har kommittén vid affattande! af sitt
förslag hämtat ledning från gällande förordning angående expeditionslösen,
hvars uppställning ock i hufvudsak kunnat följas.
Konsulatförordningens § 7 bestämmer, att hvad förordningen
innehåller rörande konsulernas verksamhet skall i tillämpliga de
-
EXPEDITIONSTAXANS TILLÄMPNING VID BESKICKNINGAR. PENSIONSÅLDER. 45
lar gälla för dem af Kungl. Maj:ts beskickningar, åt hvilka konsulatgöromål
äro eller varda uppdragna. På grund häraf hafva
vissa beskickningar, såsom i Washington och Konstantinopel, tilllämpat
konsnlatförordningens expeditionstaxa. Vid andra hafva
på grund af särskilda nådiga beslut, såsom i S:t Petersburg, eller i
enlighet med gammal tradition upptagits afgifter för utfärdande
af pass eller motsvarande intyg. Den häraf uppstående inkomsten
har emellertid icke tillfallit några vid beskickningarna anställde
tjänstemän utan ingått i understödskassor för behöfvande landsmän
samt summariskt redovisats i sammanhang med arbetsberättelsernas
afgifvande. Kommittén anser förhållandet böra regleras
sålunda, att expeditionstaxan vinner tillämpning både vid beskickningar
och konsulat, samt att redovisning sker till utrikesdepartementet
i båda fallen och efter samma regler. Häraf måste emellertid
blifva en följd, att beskickningarna komma i åtnjutande
af samma förmån, som nu på grund af konsulatförordningens § 97
jämförd med § 119 e) tillkommer endast konsulerna, nämligen
att inom. vissa gränser bekomma ersättning för understöd åt landsmän
(se härom vidare bil. 9). 1 de större hufvudstäderna i utlandet,
såsom Berlin, Paris och S:t Petersburg, hafva för öfrigt inom den
svenska kolonien på platsen bildats understödsföreningar, som bestrida
den allra största delen af de understöd, hvilka lämnas behöfvande
landsmän.
I öfverensstämmelse med ofvan uttalade åsikter föreslår kommittén,
att den i utrikesdepartementet inflytande lösen, hufvudsakligen
för pass, skall redovisas.
Beträffande pensionering af den i utrikesdepartementet samt
vid beskickningar och konsulat anställda personalen har hitintills
icke någon gemensam norm tillämpats. Utrikesdepartementets ämbets-
och tjänstemän äro tillförsäkrade pension enligt kungl. kungörelsen
den 13 september 1878. För ministerstaten tillämpas med
vissa modifikationer ministerreglementet af den 19 december 1845.
Däremot finnas icke några som helst bestämmelser om pensionsrätt
för den vid konsulaten anställda personalen, utan har Kungl. Maj:t
för hvarje särskild! fall fattat beslut därom. Det torde emellertid
vara skäl att nu genomföra enhetliga bestämmelser om samtliga
ifrågavarande ämbets- och tjänstemäns pensionering.
I fråga om pensionsåldern torde, i likhet med hvad som
skett i de under senare år verkställda löneregleringar för särskilda
46
HEL ELLER AFKORTAD PENSION.
stater, böra föreskrifvas, att tjänsteinnehafvare skall hafva rätt
och äfven skyldighet ätt vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänsteår
afgå från tjänsten med pension, dock att med af skedet må kunna
anstå, därest och så länge tjänsteinnehafvaren prof vas kunna i
tjänsten på ett fullt tillfredsställande sätt gagna det allmänna.
Ett undantag härifrån vill kommittén förorda. På grund af de
klimatiska förhållandena i Ostasien, hvilka för hälsan äro synnerligen
profvande, höra de tjänstemän, som varit där anställda öfver
10 år, äga rätt till hel pension redan vid uppnådda 60 lefnadsår och
•30 tjänsteår.
Emellertid anser kommittén, att en jämkning i de uppställda
fordringarna om lefnads- och tjänsteålder bör göras. Det synes vara
i statens intresse önskvärdt, att i enlighet för öfrigt med den
grundsats, som i ministerreglementet varit beträffande diplomatiska
tjänstemän tillämpad, tjänsteinnehafvare, hvilken blifvit af ålder
eller sjuklighet oförmögen till vidare tjänsteutöfning men ännu icke
uppfyllt de allmänna villkoren för pensionsrätt, må lämna rum för
en friskare kraft, och att till vinnande häraf fastställas bestämmelser,
genom hvilka förmånen af en om ock afkortad pension
kan beredas.
Körande pensionsbeloppen anser kommittén hel pension böra fastställas
efter de grunder, som angifvits af senaste pensionskommitté
i dess den 7 november 1902 afgifna förslag, enligt hvilket såsom
underlag för bestämmande af oafkortadt pensionsbelopp skall tjäna
hela lönen, dock med den inskränkning, att icke för någon tjänst
pensionsunderlag beräknas till högre belopp än 6,000 kronor.
I fråga om afkortad pension till tjänsteinnehafvare, som icke
uppfyllt de allmänna villkoren för rätt till pension, torde kunna
tillämpas pensionskommitténs förslag med de af statskontoret i utlåtande
den 9 juni 1905 föreslagna jämkningar. Detta innebär, att
dels tjänsteinnehafvare, som visserligen uppnått den för hel pension
stadgade lefnadsålder men icke det för rätt till sådan pension
föreskrifna antal tjänsteår, skall vara berättigad att, därest tjänsteårens
antal icke understiger 10, erhålla pension till afkortadt belopp
i förhållande till det mindre antalet tjänsteår, dels tjänsteinnehafvare,
som icke uppnått för hel pension stadgad lefnadsålder, ändock
skall, där han efter att fem på hvarandra följande år i följd af
sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes
vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen, vara berättigad
till pension. I sistnämnda fall skulle pensionen, därest antalet
tjänsteår uppgår till det för hel pension föreskrifna antal, utgå
PENSIONSBELOPPEN.
47
med helt belopp, hvaremot den i annat fall skulle afkortas i förhållande
till tjänsteårens antal, men dock icke i något fall understiga
tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänsteinnehafvaren
gällande pensionsunderlag.
Enligt kommitténs förslag skulle pensionerna för diplomater
och konsuler komma att icke oväsentligt öfverstiga de pensioner,
som dessa tjänstemän hittills åtnjutit med undantag likväl för ministrarne,
som komma att uppbära samma belopp, 6,000 kr., b vilket
hittills plägat beviljas dem. Visserligen finner kommittén, att denna
pension är knapp, men den har icke trott sig kunna ifrågasätta
någon höjning af densamma, då i de pensionsregleringar, hvilka
ägt ruin på senare tider, 6,000 kr. bestämts såsom pensionsmaximum.
Vid bedömandet af diplomaters och konsulers pensioner bör
särskild! ihågkomma^, att de, i olikhet med statens tjänstemän
i hemlandet, i allmänhet äro förhindrade från att vid sidan af
sin officiella verksamhet skaffa sig extra inkomster. Då de på
äldre dagar återvända till Sverige, stå de helt naturligt i någon
man främmande för förhållandena hemma och hafva mer eller
mindre svårt att anpassa sig efter desamma. Dylika svårigheter
vålla, åtminstone i början, ökade utgifter. Någon inbringande sysselsättning
blir det dem i de flesta fall omöjligt att erhålla. Kommittén
vill å andra sidan icke underlåta att framhålla, att det påpekade
missförhållandet i afseende å pensionsbeloppens storlek förut
i någon mån utjämnats däraf, att en eller annan af de nuvarande
generalkonsuls- eller konsulslönerna beredt föregående innehafvare
möjlighet att af dem aflägga något för äldre dagar.
Då det kan synas främmande för hittillsvarande uppfattning,
att generalkonsuler skulle erhålla samma pension som ministrar,
vill kommittén erinra därom, att de lönade generalkonsulerna
enligt dess förslag skulle blifva själfständiga chefer för Sveriges
representation i de länder, där de anställas. Med hänsyn härtill
vill kommittén ifrågasätta, huruvida icke såväl chargés d’affaires
som generalkonsuler borde erhålla värdighet närmast efter den,
som tillkommer kabinettssekreteraren. I sådant fall synas konsuler
böra erhålla värdighet närmast efter legationsråd och vicekonsuler
närmast efter legationssekreterare.
X afvaktan på den allmänna lag angående villkoren för civile
tjänsteinnehafvaxes pensionsrätt, som torde komma att utfärdas,
lärer uttryckligt förbehåll böra göras därom, att tjänsteman skall
vara skyldig att underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande
pensionering, som kunna komma att utfärdas.
48 PENSIONSAFÖIFTER. ENKEPENSIONER. EXPEKTAN SARFV ODEN.
I enlighet med hvad pensionskommittén vidare föreslagit och
hvad som redan tillämpats i de senaste årens löneregleringar, finner
sig kommittén höra förorda, att samtliga de i utrikesdepartementet
samt vid beskickningar och konsulat fast anställde tjänstemän
åläggas att årligen lämna bidrag till sin egen pensionering
enligt de af pensionskommittén uppställda grunder.
I händelse af ett sådant åläggande skulle, med afgiftsbeloppens
afrundande nedåt till jämna fem- eller tiotal af kronor,
i likhet med hvad skett vid andra under senare år företagna löneregleringar,
afgifterna komma att för de lönebelopp, som kom
-
mittén ämnar föreslå, utgöra:
för minister, kabinettssekreterare, charge d’affaires och generalkonsul . . 360 kronor
» afdelningschef, legationsråd och konsul.............. 290 »
> förste sekreterare (arkivarie), legationssekreterare och vicekonsul . . 125 >
> andre sekreterare (arkivarie).................. V0 >
> förste vaktmästare....................... 25 >
» vaktmästare
i första lönegraden...................... 15 »
» andra > ...................... 20 »
> tredje > ...................... 25 »
» portvakt............................ 20 >
Sammanlagda beloppet af de afgifter, hvilka sålunda borde
utgå, skulle för den af kommittén föreslagna personalen uppgå
för år till ungefär 13,200 ler.
Vid en framtida allmän reglering af pensioner för aflidne
tjänstemäns änkor och barn torde de bestämmelser, som därom
meddelas, höra tillämpas äfven i afseende å änkor och barn efter
tjänstemän i utrikesdepartementet, vid beskickningar eller konsulat.
I det fall, att Konungen finner skäl att återkalla någon vid beskickning
eller konsulat anställd tjänsteman, utan att någon tjänst
vare sig inom eller utom landet tillsvidare kan anvisas honom,
lärer sådan tjänsteman icke höra beröfvas hvarje löneinkomst, utan
torde Konungen böra äga rätt tilldela honom ett årligt expektansarfvode,
som lämpligen kan fastställas till samma belopp som hel
pension.
LÖNEBELOPP. LEGATIONSSEKRIE. LEGATIONSRÅD. C1IAKGÉS d’AFFAIRES. 49
I öfverensstämmelse med ofvan uttalade grundsatser finner
sig kommittén böra föreslå följande löner:
för ministrar: 9,000 kr.
» kabinettssekreteraren, chargés d’affaires och generalkonsuler:
6,600 kr.
» afdelningschefer, legationsråd och konsuler: 5,400 kr.
» förste sekreterare (arkivarie), legationssekreterare och vicekonsuler:
3,600 kr.
» andre sekreterare (arkivarie): 2,400 kr.
Då enligt detta förslag i stället för den nuvarande legationssekreteraregraden,
äfven där någon dess innehafvare benämnts legationsråd,
skulle träda tvenne skilda lönegrader, hvilkas innehafvare
komme att benämnas legationsråd och legationssekreterare,
har kommittén härmed afsett att vinna vissa fördelar för tjänsten
och de yngre diplomaternas utbildning. Genom att likställa förste
sekreterare i departementet med legationssekreterare, från hvilka
båda kategorier legationsrådsposterna skulle komma att besättas,
ernår man möjlighet att såsom förste sekreterare under någon längre
tid kunna behålla därtill särskildt lämpliga tjänstemän. Kommittén
anser, att legationsrådsbefattningar böra finnas i S:t Petersburg,
Berlin, Paris och London, där den diplomatiska tjänsten är mera
mångsidig och kräfver män med större erfarenhet att vara ministerns
ställföreträdare, under det att legationssekreterare lämpligen böra
anställas i Köpenhamn, Kristiania och "Washington. Genom att
knyta legationsrådsgraden, som alla diplomater före befordran till
en chefspost skulle passera, vid de ofvannämnda beskickningarna,
där äfven handelsattachéer skulle anställas, beredes yngre diplomater
tillfälle att under några år på närmaste håll göra sig förtrogna
med ett sakkunnigt arbete på det kommersiella området.
De blifva på detta sätt otvifvelaktigt bättre rustade än hittills
för sin framtida själfständiga verksamhet som beskickningschefer,
då det gäller att hafva öppen blick äfven för bevakande af Sveriges
kommersiella intressen.
I detta sammanhang vill kommittén påpeka, att inrättandet
af chargé d’affaires’poster torde innebära en fördel för den diplomatiska
organisationen. Det blir härigenom möjligt att i sjelfständig
verksamhet pröfva dem, hvilka sedermera kunna ifrågakomma
till de viktiga och med jämförelsevis höga aflöningsförmåner
utrustade ministerposterna.
För de tjänstgöringspenningar, som böra tillkomma innehafvare
af de olika befattningarna inom utrikesdepartementet, skall kom
4
-
50 KANSLISTERS OCH HANDELSATTACHÉERS AFLÖNING. ENHET I LEDNINGEN.
mittén sedermera närmare redogöra. Ortstilläggens och hyresbidragens
belopp framgå ur de aflöningsförmåner, som kommittén
vid sin redogörelse för organisationen af de särskilda beskickningarna
och konsulaten kommer att föreslå för de vid dem anställda
tjänstemännen. Hyresbidraget har kommittén beräknat
till en femtedel af samtliga aflöningsförmåner. Frånräknas hyresbidraget
och lönen från de för en befattning föreslagna aflöningsförmånerna,
erhålles det belopp, med hvilket ortstillägget skulle
komma att utgå.
För de kanslister, hvilka kommittén föreslår vid vissa beskickningar
och generalkonsulat, har den af formella skäl icke
trott sig kunna uppföra annat än arfvoden. Då det emellertid
är önskvärdt, att innehafvarne af dessa befattningar icke ofta
ombj^tas, torde dessa arfvoden tid efter annan böra höjas, och
föreslår kommittén därför för kanslisterna 4 ålderstillägg, hvartdera
å 300 kr., att utgå efter 3, 6, 9 och 12 års tjänstgöring.
Äfven för handelsattachéerna, hvilka skulle anställas för vissa
bestämda tidsperioder, torde endast arfvoden kunna ifrågakomma.
Dessa arfvoden hafva för de handelsattachéer, som skulle anställas
å orter, där legationsråd föreslås,, beräknats till samma
belopp, som de senares aflöningsförmåner; för öfriga handelsattachéer
med ledning häraf efter orternas relativa lefnadskostnader
Kommittén föreställer sig, att det icke skall möta någon
svårighet att på sådana lönevillkor erhålla verkligt dugande
män till dessa poster. Under sin tjänstgöringstid få de,
såsom kommittén redan påpekat, tillfälle att vinna många erfarenheter
och knyta talrika förbindelser, som kunna varda dem
till mycket stor nytta, när de återgå till sin enskilda verksamhet.
Handelsattachéer, som ådagalagt särskildt framstående egenskaper,
böra ock kunna ifrågakomma vid besättandet af sådana befattningar
vid beskickningar och konsulat, för hvilkas innehafvare en omfattande.
merkantil bildning är alldeles särskildt önskvärd, såsom
chargé d’affaires’-befattningarna i Buenos Ayres och Mexiko, generalkonsulsbefattningen
i Kapstaden samt konsulsbefattningarna
i Moskva, Riga och Sydney.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet betonade herr utrikesministern
angelägenheten af, att en liflig samverkan* mellan
diplomatien och konsulatväsendet kommer till stånd. Denna samverkan
betingar enligt kommitténs åsikt enhet i ledningen af samt
-
KOMMERSKOLLEGIETS befattning med konsulatärenden. 51
liga utrikes ärenden. En sådan enhet är äfven i och för sig lika
önskvärd som naturlig.
Hvad konsulatväsendet beträffar, hade 1886 års förordning
begränsat den myndighet, som tillkom utrikesministern, genom
föreskriften i § 1, att styrelsen af konsulatväsendet skulle tillkomma
utrikesministern i allt, som rörde de Förenade Eikena gemensamt.
Närmare bestämdes detta sålunda, att han i sammansatt
statsråd skulle föredraga de konsulatärenden, som där borde
underställas Konungens pröfning, samt utfärda den allmänna instruktionen
för konsulernas ämbetsutöfning. Efter unionens upplösning
har nådig bestämmelse den 31 oktober 1905 utfärdats
därom, att förordningen fortfarande och tillsvidare skall lända
till efterrättelse i tillämpliga delar. Utrikesministerns befattning
med konsulatärenden omfattar pa grund häraf alla organisationsoch
utnämningsfrågor, meddelande af tjänstledighet åt konsuler
i vissa fall, disciplinär myndighet öfver dem samt en allmän kontroll
öfver deras ämbetsutöfning.
Kommerskollegiets befattning med konsulatärenden framgår
dels af konsulatförordningens bestämmelse i § 2, enligt hvilken
särskild! svenska konsulatärenden handläggas af kollegiet, dels
ock af kommerskollegiets instruktion af den 30 april 1891. Enligt
denna, jämförd med åtskilliga andra författningar, har kommerskollegiet
särskildt att utöfva kontroll öfver konsulerna och korrespondera
med dem bland annat i frågor, som röra svenska fartygs
haverier och förolyckande, tvister a utrikes ort mellan svenska fartygs
befälhafvare och besättningar äfvensom å sådan ort begångna
brott ombord å svenska fartyg, utfärdande af interimscertifikat för
svenska fartyg, ombyte af befälhafvare å sådana fartyg, befälhalvares
skyldighet att anmäla sin ankomst till utrikes hamn,
där konsul finnes anställd, svenska sjömäns å utrikes ort timade
frånfälle och deras kvarlatenskap, sjömäns penningeförsändningar
till hemlandet, epidemiska sjukdomars och smittosamma husdjurssjukdomars
förekomst å utrikes ort, konsulers rapporter om de
i utlandet meddelade föreskrifter rörande handels- och sjöfartsförhållanden
m. m., irågor om ersättning till konsuler för understöd
åt sjöfolk och nödställda svenska undersåtar samt för utgifter för
hemsändande af förbrytare, befälhafvares vägran att till hemlöiskaffande
medtaga svenskt sjöfolk, öfverträdelser af bestämmelserna
angående sjöfolks på- och afmönstring m. m., utvandrares
\åid och underhall i vissa fall samt utvandrares klagomål öfver
kontraktsbrott.
52
KOMMITTÉERNA 1876 OCH 1884.
Af 1876 års kommittébetänkande angående konsulatväsendets
ombildning framgår, att frågan om en öfverflyttning af svenska
konsulatärenden till utrikesdepartementet inom kommittén hade
bragts |å bane.
Kommitterade yttrade emellertid härom endast följande:
»Den andra frågan är, om icke genom de rent svenska konsulatärendenas
öfverflyttande från kommerskollegium till utrikesdepartementet
de inom detta departement anställde ämbets- och
tjänstemän skulle vinna en mångsidigare och rikare erfarenhet i
allt hvad som rör er konsulatärenden i allmänhet och därigenom
fullständigare utbildas för diplomatkallet och det därmed förenade
öfvervakandet af konsulatväsendet, allt till fromma för
detta senare. Men huru än dessa båda frågor, så i sin allmänlighet
uppställda, som här ofvan skett, må besvaras, så står det
likväl klart för kommittén, att vid bedömandet af de förutsättningar
och villkor, under hvilka, utan förfång för ej mindre svenska
handeln och sjöfarten, om hvilka kommerskollegium har att sig
vårda, än äfven andra svenska intressen, den åt kollegium för närvarande
uppdragna befattningen med konsulatärenden må kunna
öfverflyttas itill utrikesdepartementet, måste tagas hänsyn till
åsikter och skäl, hvilkas berättigande och giltighet endast från
uteslutande svensk synpunkt kunna nöjaktigt uppskattas och pa
hvilka kommittén därför icke kan inlåta sig. Enär således ofta
omförmälda förslag ännu icke blifvit i Sverige pröfvadt och gilladt,
har kommittén ansett sig vid utarbetandet af utkast till en
för båda rikena gemensam förordning om konsulatväsendet icke
kunna taga vidare hänsyn till samma förslag, utan till grund föi
arbetet lagt de för närvarande i hvartdera riket för sig bestående
förhållanden. Så mycket angelägnare har det emellertid synts
kommittén att föreslå bestämmelser, hvilka kunna betrygga enhet
i konsulatväsendets styrelse och samverkan mellan de myndigheter,
åt hvilka den är anförtrodd.»
1884 års kommitté angående kommerskollegiets ombildning
eller indragning återkom till frågan och redogjorde utförligt för
densammas behandling alltifrån 1870, då den hade upptagits af
statsrevisorerna. Sistnämnda kommitté framhåller i sitt betänkande,
att det icke låter sig göra att uppdraga en bestämd gräns
mellan konsulatärenden och ärenden, som röra utrikes handel och
sjöfart. Af detta skäl ansåg kommittén det vara klart, att en
verklig öfverflyttning till utrikesdepartementet af samtliga, de
konsulatärenden, som kommerskollegiet har att handlägga, icke
ÖFVERFLYTTNING AF ÄRENDEN FRÅN KOMMERSKOLL. TILL UTR.-DEP. 53
skulle kunna genomföras utan en betydlig utvidgning af departementets
verksamhetsområde.
Denna kommitté anser, att nyss anförda uttalande om omöjligheten
att uppdraga en bestämd gräns mellan konsulatärenden
och ärenden rörande utrikes handel och sjöfart innebär en missuppfattning,
beroende därpå att 1884 års kommitté icke gjorde en
sträng skillnad mellan ärendenas formellä behandling och reella betydelse.
Helt visst är hvarje meddelande angående kommersiella förhållanden
ett konsulatärende, såvida det inkommer från ett konsulat
till vare sig utrikesdepartementet eller kommerskollegiet. Men om
samma meddelande ingår från en beskickning, lärer det icke kunna
benämnas konsulatärende, och likväl äro dess innebörd och be-<
tydelse oförändrade. Vid frågan om öfverflyttning af konsulatärenden
från kommerskollegiet till utrikesdepartementet måste man
därför enligt kommitténs förmenande till en början utreda, huruvida
den slutliga handläggningen af ärendet i hemlandet bör ske
hos den ena eller den andra myndigheten. Finnas öfvervägande
skäl tala för, att denna handläggning öfverflyttas från kommerskollegiet
till utrikesdepartementet, är det påtagligt, att konsulerna
i sådana ärenden böra korrespondera uteslutande med utrikesdepartementet.
Därnäst kommer frågan, huruvida i ärenden, som fortfarande
böra tillhöra kommerskollegiets afgörande, skriftväxlingen
med konsulaten utan olägenhet kan gå genom utrikesdepartementet,
som då skulle hafva att meddela sig med kommerskollegiet på
samma sätt, som under nuvarande förhållanden i en mängd fall
sker med såväl detta ämbetsverk som andra.
Hvad 1884 års kommitté vidare anförde i detta ämne, visar
till fyllest, att det afgörande skälet mot vissa konsulatärendens
öfverflyttning vid den tiden berodde på unionsförhållandet, som ansågs
betinga, att svenska konsulatärenden skulle handläggas af särskild
svensk myndighet, medan utrikesdepartementet endast hade att
behandla de för Sverige och Norge gemensamma ärendena. När detta
hinder för frågans lösning numera fullständigt bortfallit, anser
denna kommitté tidpunkten vara inne att verkställa den centralisation
af utrikesförvaltningen, som för Sveriges del så länge
varit påtänkt. Kommittén är af den öfvertygelse, att en sådan
centralisation, från hvilken synpunkt den än betraktas, endast
kan lända till nytta för de intressen, som utrikesförvaltningen har
att tillgodose. Kommittén tillstyrker därför, att steget nu tages
fullt ut och att öfverflyttning måtte ske från kommerskollegiet
till utrikesdepartementet dels af alla ärenden, som röra konsulat
-
54 KONSULERNAS KORRESPONDENS MED KOMMERSKOLLEGIET,
väsendets administration, dels af sådana ärenden, som på grund
af sin natur höra samman med ärenden, hvilka redan tillhöra
departementet. Slutligen torde ock rörande ärenden, som
höra förblifva under kommerskollegiets handläggning, konsulernas
korrespondens lämpligen kunna föras med utrikesdepartementet.
De grupper af ärenden, som alltså skulle från kommerskollegiet
öfverflyttas till handläggning af utrikesdepartementet, röra sjömäns
kvarlåtenskap, sjömäns penningeförsändningar, ersättning af kostnader
för sjöfolk, svenska undersåtar m. m. samt klagomål öfver
konsulers ämbetsutöfning. I såväl öfriga här ofvan uppräknade
som andra ärenden, om hvilka konsulerna för närvarande direkt
korrespondera med kommerskollegiet allena eller både med utrikesdepartementet
och kommerskollegiet, hör korrespondensen hädanefter
ske med utrikesdepartementet allena. Ett liknande förhållande
äger rum på många andra områden. Underrättelser, som genom
beskickningar eller konsulat inkomma till utrikesdepartementet,
öfverlämnas därifrån till vederbörande . statsdepartement ellei
centrala ämbetsverk. Lika litet som i dessa mycket talrika fall
någon olägenhet, så vidt kommittén har sig bekant, uppstått
därigenom, att beskickningen eller konsulatet icke haft befogenhet
att direkt korrespondera med den svenska myndighet, som
skall slutligen handlägga ärendet, lika litet torde det behöfva
befaras, att den ifrågasatta öfverflyttningen af korrespondensen
om vissa ärenden från kommerskollegiet till utrikesdepartementet
skulle vålla någon olägenhet med afseende å ärendenas skyndsamma
behandling.
Ett undantag härifrån skulle emellertid kunna föranledas däraf,
att det i fråga om epidemiska sjukdomars, såsom t. ex. kolerans,
utbrott i ett närliggande land, är af stor vikt för kollegiet
att erhålla meddelanden med minsta möjliga tidsutdräkt. Detta
gäller emellertid hufvudsakligen länderna kring Östersjön, och det
finnes enligt kommitténs uppfattning icke något hinder för att
åt konsulerna i hamnarna kring Östersjön lämna särskild instruktion
att i brådskande fall telegrafiskt direkt underrätta kommerskollegiet,
samtidigt med att meddelande i ärendet går till utrikesdepartementet.
I fråga om utfärdandet af interimscertifikat för svenska fartyg
i utlandet förekomma jämväl någon gång ärenden af särskildt
brådskande beskaffenhet. I fall en närmare undersökning
skulle gifva vid handen, att sådana ärendens behandling skulle
ERSÄTTNING SÄRENDENAS AFGÖRANDE.
DO
kräfva ett undantag motsvarande det, som för konsulaten i länderna
kring Östersjön ofvan föreslagits i afseende å epidemiska
sjukdomar, torde i den allmänna instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning,
som i likhet med hvad som hittills varit fallet
hör utfärdas af utrikesministern efter kommerskollegiets hörande,
kunna införas lämplig bestämmelse i angifna syfte. Under år 1905
uppgick hela antalet af ifrågavarande interimscertifikat till 19,
däraf 6 utfärdades af generalkonsulatet i London.
Den grupp, som har den största betydelsen i fråga om öfverflyttning
af ärenden från kommerskollegiet till utrikesdepartementet,
utgöres af ersättningsfrågorna. Dessa behandlas nu i kommerskollegiet
på det sätt, att de af vederbörande kommerseråd
föredragas inför generaldirektören och af honom afgöras. Därest
dessa ärenden komma under utrikesdepartementets behandling,
är det till en början tydligt, att de icke böra blifva föremål
för afgörande af utrikesministern, dels för att hans tid icke i
onödan må upptagas af sådana jämförelsevis obetydliga ting,
dels af det skäl, att departementschefer i allmänhet icke hafva
befogenhet att själfständigt afgöra ärenden, som inkomma till
departementen. Det synes emellertid kommittén, att häri icke ligger
något hinder för ersättningsfrågornas öfverflyttande, enär en tillfredsställande
anordning för deras afgörande i utrikesdepartementet
kan vinnas, utan att ministern behöfver taga befattning med
dem. Allmänna författningar gifva redan nu vissa byråchefer
i statsdepartementen befogenhet att själf ständigt afgöra ärenden,
som tillhöra departementets handläggning. Sålunda äga
såväl bankinspektören som chefen för kontrollbyrån, båda lydande
under finansdepartementet, att afgöra vissa ärendten. Kommittén
kan därför icke se någon betänklighet i att låta en liknande
anordning vidtagas med afseende å ifrågavarande ersättningsären
den.
De skulle lämpligen kunna afgöras af chefen för den här
nedan omnämnda rättsafdelningen inom utrikesdepartementet på
föredragning af förste sekreteraren på samma afdelning och för
öfrigt i samma former och under samma ansvar, som nu gälla
angående deras handläggning i kommerskollegiet. Medeltalet för
år af dylika ärenden är för närvarande, efter hvad kommittén
inhämtat, omkring 450. Endast till en mindre del äro de af
beskaffenhet att kräfva någon mera omständlig beredning, medan
de å andra sidan förutsätta författningskunskap och juridiska insikter.
Det synes kommittén icke föreligga ringaste grund att
befara, att de i utrikesdepartementet blifva behandlade med mindre
56
ANSLAG FÖR ERSÄTTNINGSBELOPPENS BESTRIDANDE.
omsorg än den som alltid utmärkt deras handläggning i kommerskollegiet.
Därest öfverflyttning sker, hemställer kommittén,
att bestämmelse utfärdas i syfte att tvistiga frågor om skyldighet
för rederier att ersätta kostnader för sjömän fortfarande må,
i samma utsträckning som jämlikt kungl. förordningen den 17
april 1828 och hittills tillämpad praxis (se bil. 9) ägt rum, upptagas
af Svea hofrätt, öfverflyttningen af dessa ärenden jämte
förut nämnda grupper från kommerskollegiet till utrikesdepartementet
torde föranleda någon omgestaltning, måhända i kollegiets
organisation och i hvarje fall i fördelningen af ärenden mellan
dess byråer.
Af öfverflyttningen följer, att kommerskollegiets disciplinära
befogenhet öfver konsulerna bör upphöra, liksom i det hela kommerskollegiets
befattning med »frågor angående konsulatväsendet»,
såsom uttrycket lyder i § 5 af kollegiets instruktion, icke
kan i sin nuvarande utsträckning bibehållas. På grund af sin
befattning med utrikes handeln och sjöfarten lärer kommerskollegiet
emellertid fortfarande böra uttala sig i konsulära organisationsfrågor.
I detta sammanhang bör ock erinras om, att medan utrikesdepartementets
handläggning af korrespondensen med såväl beskickningar
som konsulat sker i mera enkla former af vanlig
brefväxling, har kommerskollegiet bibehållit de mera högtidliga
former, som i allmänhet känneteckna svenska ämbetsskrifvelser.
De till kollegiets förfogande stående arbetskrafter äro icke heller
i regeln skolade för korrespondens på annat språk än svenska,
medan utrikesdepartementet sedan äldre tid plägat korrespondera
på flera främmande språk. Konsulerna torde ock i allmänhet känna
sig stå närmare departementet än kollegiet.
Kommittén har i den särskilda promemoria, som bilägges kommittébetänkandet
(se bil. 17) rörande författningar, som tarfva ändring
i händelse kommitténs förslag skulle bifallas, jämväl upptagit
sådana, som förutsätta modifikationer i bestämmelserna om
konsulernas förhållande till kommerskollegiet.
En öfverflyttning af ersättningsärendena bör föranleda en
i och för sig synnerligen önskvärd reglering af de anslag, som anlitas
till ersättningsbeloppens bestridande. Dessa anslag utgöras^
såsom af bil. 9 framgår, dels af ett från anslaget till befrämjande
i allmänhet af handel och sjöfart under sjunde hufvudtiteln
utgående belopp af 2,700 kr., hvilket ständigt öfverskrides, så att
medeltalet för åren 1901-—1905 utgjort 28,000 kr., dels af ett
KONSULERNAS FÖRHÅLLANDE TILL ETT BLIFVANDE HANDELSDEP. 57
å handels- och sjöfartsfonden anvisadt belopp af 3,000 kronor,
hvilket plägar lämna öfverskott. Kommittén hemställer att för
ändamalet matte å tredje hufvudtiteln uppföras ett anslag under
benämning: godtgörelse af kostnader för sjöfolk och nödställda
svenska undersåtar m. m. Då till de utgifter, som bestridts med
dessa medel, skulle komma de kostnader för hemsändande af nödställda
svenskar, hvilka hittills gäldats med den å beskickningarna
inflytande lösen af pass m. m., torde anslagsbeloppet böra
bestämmas till 35,000 kr. i
Ett spörsmål, som under kommitténs förhandlingar förnyade
gånger varit å bane och mer eller mindre utförligt omhandlats i
muntliga och skriftliga svar till kommittén från enskilda personer
eller korporationer, är den rörande betydelsen för utrikesrepresentationen
af ett nytt handelsdepartement. Kommittén hade
frågat, huruvida det vore önskligt, att från beskickningar eller
konsulat inkommande upplysningar om kommersiella förhållanden
skulle samlas hos en enda myndighet eller korporation och i så
fall hvilken. Kommittén hade bland möjliga lösningar angifvit,
att denna myndighet kunde vara ett blifvande handelsdepartement.
Af de afgifna svaren framgår, att man tämligen allmänt hyser
den uppfattningen, att sådana upplysningar böra insändas till
utrikesdepartementets handelsafdelning. Från åtskilliga håll betonas
likväl, att om framdeles ett handelsdepartement kommer till
stånd, upplysningarna borde ingå dit. Det har äfvenledes i allmänhet
uttalats den åsikten, att konsulerna böra företrädesvis lyda
under utrikesdepartementet och under detta departement allena.
Men äfven några af dem, som uttalat sig i sådan riktning, hafva
tillfogat den anmärkningen, att efter ett handelsdepartements upprättande
konsulerna borde lyda under detta. Kommittén finner
häri en anledning att något närmare ingå på frågan om utrikesdepartementets
förhållande till ett blifvande handelsdepartement.
I stort sedt måste detta förhållande blifva detsamma som
mellan utrikesdepartementet och öfriga nuvarande statsdepartement,
d. v. s. att utrikesdepartementet alltid ställer hela det material
af inkommande upplysningar, öfver hvilket det förfogar, till vederbörande
departements tjänst, och sålunda i framtiden kommer
att till handelsdepartementet omedelbart öfverlämna hvad som
för detta kan äga värde. Kommersiella upplysningar lära hädanefter
inkomma i synnerligen stor omfattning både från de beskick
-
58 UTRIKES- OCH HANDELSDEPARTEMENTENS INBÖRDES FÖRHÅLLANDE.
ningar, däT handelsattachéer anställas, och ej mindre från de
beskickningar, som i mera aflägsna länder öfvervägande hafva kommersiella
angelägenheter under sin behandling. Lika litet som det
emellertid från något håll blifvit ifrågasatt, att beskickningarna
skulle ställas i direkt lydnadsförhållande till handelsdepartementet
på grund af deras befattning med införskaffande af kommersiella
upplysningar, lika litet synes det kommittén höra eller ens kunna
ifrågakomma att ställa konsulaten i sådan subordination. När
några korporationer, som ifrågasatt en annan anordning än hittills
med konsulatens subordinationsförhållande, likväl uttryckligen
tillfogat, att konsulernas utnämning borde ske på utrikesministerns
föredragning, vill det förefalla som om endast ett missförstånd
föranledt nyssnämnda uppfattning. Vid tillsättandet af konsulsbefattningar
bör emellertid ett visst inflytande tillkomma chefen för
handelsdepartementet, men detta utöfvas dels genom den beredning,
som föregår hvarje regeringsärende och särskildt hvarje utnämningsfråga,
dels vid föredragningen inför Konungen i statsrådet. Ostridigt
är. att handelsafdelningen i utrikesdepartementet får en uppgift,
som i åtskilliga punkter ligger ett handelsdepartement nära,
så till vida som ett sådant icke skulle få att befatta sig allenast
med inre svenska frågor utan jämväl måste söka hålla sig väl
underrättadt om åtskilliga utländska förhållanden på det industriella
och kommersiella området. Det förefaller dock kommittén,
att en naturlig arbetsfördelning i allt fall kan äga rum på sådant
sätt, att alla administrativa frågor rörande vare sig inrikes
eller utrikes handel tilldelas handelsdepartementet, medan
införskaffandet från beskickningar eller konsulat af behöfliga
utredningar om utländska förhållanden besörjes genom
handelsafdelningen i utrikesdepartementet. 1 själfva verket innebär
detta ett bibehållande af det nu bestående förhållandet mellan
utrikesdepartementet samt dels kommerskollegiet och dels det statsdepartement,
hvars chef har att inför Eders Kungl. Maj:t föredraga
frågor rörande handel och näringar. Den omgestaltning i
nu ifrågavarande hänseende, som ett handelsdepartements upprättande
kan tänkas medföra, kommer sålunda enligt kommitténs
uppfattning närmast att beröra förhållandet mellan handelsdepartementet
och kommerskollegiet, men icke förhållandet mellan det
nya departementet och utrikesdepartementet.
En särskild del af denna fråga rör sig om tillgodogörandet
af de från beskickningar och konsulat inkommande kommersiella
upplysningarna. En del personer och myndigheter hafva i sina
UTRIKESMINISTERNS AVLÖNINGSFÖRMÅNER. BOSTAD. 59
svar till kommittén framhållit önskvärdheten af, att samtliga
sådana koncentreras i en publikation. Kommittén skall behandla
denna fråga i samband med sitt uttalande om organisationen af
utrikesdepartementet.
Utrikesministerns löneförmåner reglerades 1858 och hafva sedermera
icke undergått någon förändring. Lönen bestämdes då
till 24,000 kr., hvarjämte utrikesministern, såsom redan förut
varit fallet, fick åtnjuta förmånen af fri bostad i utrikesministerhotellet
å Blasieholmen. Att en löneinkomst, som för nära 50 år
tillbaka kunde anses fullt tillräcklig, icke numera är det, torde
utan närmare utredning kunna erkännas. Kommittén har icke heller
ansett sig behöfva ingå på någon undersökning härom, allra helst
undertecknad, kommitténs ordförande, varit i tillfälle att på grund
af egen erfarenhet vitsorda, hurusom denna aflöning icke längre motsvarar
tidsförhållandena. Ifall, såsom den nuvarande innehafvare:)
af ämbetet framhåller som önskvärdt, vid anställande af tjänstemän
inom diplomatien och konsulatväsendet hänsyn såvidt möjligt ej
bör behöfva tagas till vederbörandes förmögenhetsställning, torde
detta också böra gälla innehafvaren af chefskapet för utrikesdepartementet.
Vissa förpliktelser med afseende å representations utöfvande
gentemot främmande sändebud och andra lära nämligen äfven
i framtiden komma att i icke ringa utsträckning åligga utrikesministern.
Med hänsyn härtill anser sig kommittén böra dels föreslå
en förhöjning af lönen till 30,000 kr., dels framhålla nödvändigheten
af, att medel anvisas till underhåll och vård af de
möbler, som tillhöra staten och nu befinna sig i utrikesministerhotellet
för att stå till utrikesministerns förfogande. Kommittén har
inhämtat, att under äldre tid funnits härför afsedda medel, hvilka
emellertid för länge sedan fullständigt tagits i anspråk. År 1900 beslöt
Eders Kungl. Maj:t på särskild framställning att för ändamålet
använda ett belopp af 4,000 kr., som blifvit inbesparadt å utrikesministerns
aflöning under slutet af år 1899 till följd af då inträffad vakans.
, Kommittén föres*lår, att för ändamålet måtte''beräknas ett årligt
belopp af 2,000 kr. Därjämte torde, i betraktande af bostadens
beskaffenhet, utrikesministern erhålla rätt till kostnadsfri
uppvärmning och belysning af ministerhotellet. Utgifterna härför
torde icke behöfva öfverskrida 2,500 kr. Bägge dessa utgiftsposter
lära kunna innefattas i expensanslaget under tredje
hufvudtiteln.
60 UTRIKESDEPARTEMENTETS ORGANISATION. KABINETTSSEKRETERAREN.
För den dagliga tillsynen öfver minister hotellet med dess dyrbara
staten tillhöriga inventarium är en portvakt i ministerhotellet
af behofvet påkallad. Om han också delvis tillhandagår bostads>
innehafvaren, synes öfvervägande skäl dock tala för, att han aflönas
af statsmedel. Ett indirekt erkännande häraf torde också ligga i
den omständigheten, att Riksdagen år 1900 tillerkände den då afgående
portvakten pension af statsmedel. Kommittén har därför
på utrikesdepartementets stat uppfört en portvakt vid utrikesministerhotellet
med en aflöning af 1,200 kr., fördelad i lön 600 kr.
och tjänstgöringspenningar likaledes 600 kr., förutom rätt till fri
bostad, hvilken sistnämnda förmån för pensionsunderlagets bestämmande
torde böra uppskattas till 150 kr.
Ett af de främsta villkoren för, att utrikesförvaltningen skall
medföra den nytta, som med rätt förväntas af densamma, är att
dess centralstyrelse sättes i stånd att med ständig vaksamhet
och kraft leda och kontrollera beskickningar och konsulat. Det
vore därför en missriktad sparsamhet att icke utrusta utrikesdepartement
med fullt tillräckliga arbetskrafter, så att åt hvarje
ärende må kunna gifvas den mest sakkunniga behandling. En
sådan innebär, att endast ärendets beskaffenhet men icke den tillfälliga
omständigheten, att det härrör från en beskickning eller
från ett konsulat, skall vara bestämmande för dess handläggning.
Den nuvarande organisationen af utrikesdepartementet kan
icke sägas fullt motsvara dessa fordringar utan torde behöfva
ej oväsentligt ändras.
Som utrikesministerns närmaste man kräfves allt framgent
en kabinettssekreterare, som inför ministern skall vara ansvarig
för arbetets behöriga gång inom departementet och särskildt biträda
honom vid den politiska korrespondensen. Han skall därjämte
taga initiativ i afseende å politiska och andra meddelanden
till beskickningarna rörande svenska förhållanden i sådana fall,
där initiativet icke åligger afdelningscheferna. Han måste vara något
annat och mera äm en expeditionschef. Ju oftare utrikesministrarne
växla, desto viktigare är det, att innehafvaren af kabinettssekreterareposten
ombytes endast med längre mellanrum.
Med hänsyn härtill föreslår kommittén en väsentlig höjning
af kabinettssekreterarens löneförmåner, så att han i afseende å
den egentliga lönen varder likställd med chargés d’affaires och
generalkonsuler. Då det tydligen ligger vikt på, att kabinetts
-
RÄTTSAFDELNINGEN. IIANDELSAFDELNINGEN.
(51
sekreteraren har erfarenhet om utländska förhållanden och tjänsten
vid beskickningarna samt grundlig kännedom af främmande språk,
torde han i vanliga fall tagas ur den diplomatiska personalen.
Han måste i sådant fall frånträda den befattning, han innehaft
å beskickningsstaten. Då hvarje dylik befattning bör besättas
med ordinarie innehafvare, hvilket också hittills alltid skett, när
till kabinettssekreterare tagits en i utlandet anställd diplomat, vore
det oegentligt att uppföra hans aflöningsförmåner såsom arfvode.
Kommittén föreslår därför, att hans aflöning skall delas i lön
och tjänstgöringspenningar, samt att den förra bestämmes till 6,600,
de senare till 3,600 kr.
Inom departementets verksamhetsområde falla utom den politiska
korrespondensen, hvilken, som ofvan nämnts, närmast tillkommer
utrikesministern själf, två mera omfattande hufvudgrupper
af ärenden: juridiska och kommersiella spörsmål. För handläggningen
af juridiska ärenden föreslår kommittén upprättande af
en rättsafdelning, för handläggningen af de kommersiella ärendena
upprättande af en handelsafdelning.
Såsom framgår af det utaf kommittén utarbetade förslaget
till ny instruktion för utrikesdepartementet (se bil. 6), skulle
rättsafdelningens verksamhet i främsta rummet omfatta de talrika
och mångskiftande frågor, hvilka kunna hänföras till folkrätt,
internationell privaträtt och rättsförhållanden, som uppstå
särskildt på sjörättens område och i följd af varuutbytet mellan
olika länder. Med nutidens utvecklade internationella samfärdsel
vinna dessa frågor alltjämt i betydelse. Chefen för denna
afdelning skulle därjämte hafva att själf ständigt och på eget ansvar
afgöra ofvan omhandlade ersättningsfrågor. Han måste af dessa
skäl vara i besittning af grundliga juridiska och statsvetenskapliga
insikter samt äga goda språkkunskaper.
Handelsafdelningen skulle enligt nyssnämnda förslag (se bil. 6)
handlägga, alla ärenden, som röra industri, handel, sjöfart och öfriga
näringar. Dess chef bör därför äga en grundlig kommersiell och
språklig bildning samt noggrann kännedom om Sveriges industriella
förhållanden. Den uppgift, som han skulle få att lösa, är till stor
del ny inom den svenska utrikesförvaltningen. Både beskickningar
och konsulat hafva hittills saknat impulser hemifrån, där det gällt
att tillvarataga ekonomiska intressen. Från utrikesdepartementet
och kommerskollegiet hafva de fått mottaga hufvudsakligen endast
62
EXPORTFÖRENINGEN. PERSONALAFDELNINGEN.
meddelanden om utkomna författningar jämte cirkulär angående
deras tillämpning, äfvensom någon gång begäran om utredningar
och yttranden rörande vissa frågor. Men häri har icke legat någon
ledning för deras arbete på det ekonomiska området. En sådan bör
åstadkommas och den kräfver sin egen man.
Handelsafdelningen bör dessutom draga försorg om att den
kommersiella information, som inflyter från beskickningar och konsulat,
på lämpligaste sätt kommer till intresserades kännedom.
Då frågan om inrättandet af ett fullständigt upplysningskontor för
näringarne synes kommittén böra anstå, till dess att ett handelsdepartement
kommer till stånd, torde ändamålet tillsvidare bäst kunna
vinnas på det sätt, att de meddelanden, som kunna offentliggöras
utan att därmed svenska intressen skadas, i färdigredigeradt skick
öfverlämnas till Sveriges allmänna exportförening för att oförändrade
och utan dröjsmål publiceras i dess tidskrift. Huruvida föreningens
tidskrift »Svensk Export» ''bör utkomma oftare än hvad nu sker
—- en gång hvar fjortonde dag — i hvilket fall statsanslaget till
föreningen möjligen torde behöfva höjas, lärer erfarenheten snart
komma att visa. I allt fall bör handelsafdelningen i utrikesdepartementet
hafva rättighet och skyldighet att genom dagspressen offentliggöra
särskildt brådskande meddelanden, ett tillvägagångssätt,
som redan nu i ganska stor utsträckning anlitas såväl af
utrikesdepartementet som af kommerskollegiet. Utsändandet af
kommersiella meddelanden af förtrolig natur bör handelsafdelningen
själf besörja.
Emot »Svensk Exports» redaktion hafva åtskilliga anmärkningar
blifvit framförda. Kommittén, som gärna skänker sitt erkännande
åt flera af redaktionen tagna förträffliga initiativ, kan
å andra sidan icke förneka vissa anmärkningars berättigande. Den
finner, att ett öfvervakande från föreningens sida borde kunnat
förekomma de anmärkta förhållandena. Det betydliga statsanslag,
37,000 kr., som föreningen nu åtnjuter, berättigar utan tvifvel
staten att underkasta föreningen en viss kontroll antingen genom
att förbehålla sig något inflytande på styrelsens sammansättning
eller på annat sätt. Det måste i hvarje fall sörjas för, att en enig
samverkan mellan de statsmyndigheter, som hafva att tillvarataga
handelns och industriens intressen, samt exportföreningen kommer
till stånd på ett betryggande sätt.
Utom dessa båda stora grupper af ärenden, de juridiska och
de kommersiella, omfattar utrikesdepartementets verksamhet åtskilliga
skenbart oväsentliga men för det internationella samkvä
-
RÄKENSKAPSVÄSENDET. FÖRSTE OCH ANDRE SEKRETERARE. 63
met långtifrån betydelselösa ärenden. För handläggning af dessa,
som kräfva kännedom särskildt om tjänsten vid beskickningarna
och konsulaten, föreslår kommittén en tredje afdelning: personalafdelningen.
Då räkenskapsväsendet såväl på grund af upplösningen
af föreningen med Norge som genom åtskilliga bestämmelser,
hvilka kommittén föreslår, skulle komma att betydligt förenklas,
håller kommittén före, att chefen för personalafdelningen jämväl
kan öfvertaga ansvaret för räkenskapsväsendet. Denna afdelning
skulle sålunda komma att behandla de ärenden, som finnas närmare
angifna i bil. 6.
Kommittén tvekar icke att såsom aflöning för afdelningschefema
föreslå 7,800 kr., hvaraf 5,400 kr. skulle utgöra lön
och 2,400 kr. tjänstgöringspenningar. Den egentliga lönen är
lika med hvad af kommittén föreslås för legationsråd och konsuler.
Tjänstgöringspenningarna skulle efter 5 års tjänstgöring, hvarvid
den tid som de förut tjänstgjort i legationsråds- eller konsulsbefattning
bör få medräknas, kunna höjas med 600 kr.
Skälet hvarför kommittén icke föreslår, att dessa ålderstilllägg
skola fogas till lönen, består däri, att öfverensstämmelse
bör äga rum i afseende å grunderna för pensionering af såväl
departementets tjänstemän som diplomatiska och konsulära ämbetsmän.
I ändamål att sätta afdelningscheferna i stånd att ägna sin
uppmärksamhet åt de viktigaste ärendena bör på hvar och en af dessa
tre afdelningar anställas en förste sekreterare, som har att svara
för alla ärenden af mindre betydenhet samt för expeditionsgöromålen,
hvilka böra handhafvas särskildt för hvarje afdelning. Förste
sekreteraren på rättsafdelningen bör dessutom för afdelningschefer
föredraga de ersättningsfrågor, som denne har att afgöra. Förste
sekreterarne äro jämväl afsedda att fungera som vederbörande afdelningschefers
ställföreträdare. För förste sekreterarne föreslår kommittén
samma lön som för legationssekreterare och vicekonsuler
eller 3,600 kr. samt 1,800 kr. i tjänstgöringspenningar. Däremot
föreslår kommittén icke något ålderstillägg för dem, emedan deras
befattningar i regeln torde blifva genomgångsposter.
För tjänstgöring å ofvannämnda tre afdelningar uppför kommittén
6 andre sekreterare. Den förutsätter härvid, dels att åt
samtliga andre sekreterare beredes tillfälle att efterhand tjänstgöra
å alla tre afdelningarna, dels att dessa poster efter om
-
64
ARKIV AVDELNINGEN.
ständigheterna besättas med diplomat- eller konsulsaspiranter, så
att de blifvande legationssekreterarne och vicekonsulerna, innan
de vinna befordran till dessa befattningar, haft tillfälle att under
några år göra sig fullt förtrogna med tjänsten inom utrikesdepartementet.
Kommittén antager, att den tid, som andre selcreterarne
komma att tillbringa i sina befattningar, blifver i genomsnitt något
kortare än hittills på grund däraf, att andre sekreteraregraden
skall genomgås af både diplomater och konsuler. Kommittén finnei
därför intet skäl att bibehålla den nuvarande indelningen af denna
grad i 2 löneklasser. Andre sekreterarnes aflöningsförmåner torde
emellertid icke kunna sättas lägre än till 3,600 kr., hvaraf 2,400
kr. i lön och 1,200 kr. i tjänstgöringspenningar, enär befordran
till dessa befattningar väl hädanefter icke kommer att äga rum
förrän vid närmare 30 års ålder.
För en riktig behandling af internationella ärenden är kontinuiteten
af synnerlig vikt. Som emellertid hänsynen till ärendenas
praktiska handläggning fordrar ett ständigt utbyte af personal
mellan utrikesdepartementet å ena sidan samt beskickningarna och
konsulaten å den andra, äfventyras denna kontinuitet, därest icke
utrikesdepartementet förfogar öfver en väl skolad arkivpersonal,
som icke blott är i stånd att af eget initiativ framlägga sådana
på en fråga inverkande upplysningar, hvilka finnas att tillgå i departementets
arkiv och bibliotek, utan ock äger förutsättning att
kunna, verkställa de historiska och politiska utredningar, hvilka
äro behöfliga. Af stor vikt är ock, att nödiga upplysningar kunna
erhållas utan synnerlig omgång eller tidsutdräkt, då många
ärendens behandling kräfver stor skyndsamhet. Arkivpersonalens
uppgift är därför särskildt maktpåliggande. Den finnes närmare
angifven i förslaget till instruktionen (bil. 6). Med den
omfattning af arkivafdelningen, som där angifves, skulle den
komma att för öfriga afdelningar bespara en del ganska tidsödande
arbeten, som fordra icke blott mycken rutin utan ock en ingående
kännedom om departementets handlingar och bibliotek. Besittningen
af historiska och språkliga kunskaper samt intresse för arkivoch
biblioteksarbete äro de fordringar, hvilka man måste ställa
på denna personal.
Enligt den gällande instruktionen för utrikesdepartementet
af den 30 december 1899 skola i dess arkiv bibehållas alla handlingar
för tiden från och med 1814. Denna bestämmelse tarfvar
ÄLDRE ARKIVALIER. INTRODUKTÖR. 65
numera ändring. Kommittén anser, att departementets behof
att äga omedelbar och direkt tillgång till en del äldre arkivalier
skulle tillsvidare fullt tillgodoses genom en framflyttning af tidsbestämmelsen
med omkring 40 år. Därigenom skulle i allt fall
de senaste sextio årens korrespondens och en del därutöfver komma
att bevaras i utrikesdepartementet, medan alla äldre handlingar
öfverlämnades till riksarkivet. Dessa gjordes därigenom för den
historiska forskningen lättare tillgängliga, än hvad hittills kunnat
vara fallet i utrikesdepartementet på grund af det ytterst knappa
arkivutrymmet därstädes. Därtill har kommit att tjänstemännens
arbete med löpande göromål för dem försvårat eller rent
af omöjliggjort det inträngande i det äldre arkivmaterialet, hvarförutan
en forskare svårligen och i hvarje fall ej utan afsevärdt
dröjsmål kan erhålla tillräcklig vägledning rörande de olika spörsmål,
som kunna framställa sig för honom under hans arbetes
fortgång. Den föreslagna tidsgränsen bör efter hand framflyttas.
Kommittén anser emellertid, att en sådan framflyttning lämpligen
bör ske med längre mellanrum, såsom tio år eller något
mera.
Kommittén har haft tillfälle att på stället taga kännedom om
den nyordning af utrikesdepartementets arkiv, som under de senaste
åren utförts med tillhjälp af extra arbetskrafter. Kommittén har
funnit den vara synnerligen ändamålsenlig men behöfva kompletteras
särskildt genom ett sakregister, som för öfrigt från början varit
afsedt men af brist på tid för arkivpersonalen hittills måst anstå.
Kommittén har emellertid kommit till den öfvertygelsen, att därest
icke denna personal erhåller en sådan förstärkning, att den angifna
bristen kan fyllas och det nya systemet ytterligare utvecklas,
hela reformen snart skulle afsevärdt förlora i värde. Sådant skulle
vara synnerligen att beklaga.
Enligt kommitténs mening bör arkivet i utrikesdepartementet
bilda en särskild afdelning med en personal af en afdelningschef,
en förste och en andre arkivarie med samma löneförmåner som
öfriga ämbetsmän af motsvarande grader i departementet. Med
ringare löneförmåner torde det vara omöjligt att tillfredsställande
rekrytera arkivpersonalen, helst denna i regeln torde komma att
stanna i departementets tjänst.
Någon särskild introduktör för främmande sändebud torde för
framtiden icke behöfva anställas i utrikesdepartementet, då dennes
66 JURIDISKT BITRÄDE. RENSKRIFVARE. VAKTMÄSTARE.
hittillsvarande befattning med audienser samt korrespondensen;,
om ordnar och s. k. hommager kan öfverföras till personalafdelningen,
och korrespondensen »sub titulo majestatis» på grund af
sin natur torde böra åligga arkivchefen. Chefen för personalafdelningen
eller annan lämplig tjänsteman i departementet bör kunna
förordnas att introducera de främmande sändebuden utan att därför
uppbära särskildt arfvode.
För handläggning af de ersättningsärenden, som skulle öfver -flyttas från kommerskollegiet, torde departementet vara i behof''
af ett juridiskt biträde, hvilket, såsom nu är fallet med kollegiets
juridiska biträde, bör åläggas att föra statsverkets talan, när sådant
påfordras, samt tillhandagå vid granskningen af ersättningsärendena.
Detta biträde bör vara en lämpligt utbildad jurist, hvars
arfvode torde kunna sättas till 600 kr.
Uti departementet behöfva vidare anställas 4 uti stenograf!
kunniga kvinnliga renskrifvare, af hvilka en bör arbeta å arkivafdelningen.
Med hänsyn till den vikt, som ligger på formerna
i utrikesskriftväxlingen, måste dessa biträden vara väl skolade
samt äfven besitta tillräcklig kunskap i främmande språk för att
kunna felfritt kopiera skrifvelser på tyska, franska och engelska.
Under förutsättning att dessa renskrifverskors dagliga arbetstid
bestämmes till 7 timmar, hvilket med hänsyn till hvad som fordras
i andra ämbetsverk och å affärskontor synes vara rimligt, böra
deras arfvoden icke sättas lägre än 1,200 kr., hvarjämte kommittén
för dem föreslår 3 ålderstillägg å 150 kr. att utgå efter
respektive 5, 10 och 15 års tjänst. För skönskrift och öfvertidsarbete
bör såsom hittills utgå särskild ersättning.
I utrikesdepartementet tjänstgöra nu 5 ordinarie och 2 extra
vaktmästare, af hvilka några tjänstgöra kl. 10—3. De öfriga,
hvilkas tjänstgöring börjar kl. 3, hafva, sedan tjänstgöringen i
departementet afslutats, hvilket sällan sker före kl. 6, besörjt
posten samt de till de främmande beskickningarna i Stockholm
ställda brefven. Denna fördelning af tjänstgöringen har måst vidtagas,
enär de aflöningsförmåner, som vaktmästarne åtnjuta, äro
så knappa, att dem måste beredas tillfälle att genom arbete utom
departementet skaffa sig möjlighet att existera. Det är dessutom
LOKALER. RÅD AF NÄRINGSIDKARE OCH KÖPMÄN.
67
att märka, att tjänstgöring i utrikesdepartementet pågår jämväl
sön- och helgdagar. Kommittén anser, att det vore fördelaktigt, om
vaktmästarnes antal inskränktes, men i stället deras aflöningsförmåner
höjdes, så att deras dagliga tjänstgöringstid kunde utsträckas.
Den föreställer sig, att äfven när departementet kommer att få nya
lokaler, ett antal'' af 5 vaktmästare skall vara tillräckligt, hör förste
vaktmästaren, som hör erhålla fri hostad i samma hus, där departementets
lokaler förläggas, föreslår kommittén en lön af 900 kr.
jämte 600 kr. i tjänstgöringspenningar. För de öfrige, som höra
åtnjuta tjänstgöringspenningar till samma belopp som förste vaktmästaren,
kan lönen rimligen icke sättas lägre än 600 kr. med två
ålderstillägg å 150 kr. att utgå efter 5 och 10 års tjänst.
Förslag till lönestat för utrikesdepartementet samt till lönevillkor
återfinnes i hil. 2.
Kommittén har redan påpekat, att det utrymme, som är anslaget
åt utrikesdepartementets arkiv, är otillräckligt. I än högre
grad är detta fallet med departementets hihliotek, som nu hefinner
sig inrymdt på olika håll och till stor del i en korridor. Men
icke heller alla tjänstemännen disponera öfver ändamålsenliga
rum. En snar förbättring härutinnan är af nöden. De särskilda
afdelningarnes behof af sammanhängande lokaler för hvarje afdelning
hör då tillgodoses.
För att kunna tillvarataga Sveriges ekonomiska intressen i
utlandet är det nödvändigt, att utrikesdepartementet alltid håller
sig väl underrättadt om den utveckling, som oafbrutet fortgår
på handelns, sjöfartens och öfriga näringars områden. Endast därigenom
kunna de kommersiella angelägenheterna vinna en tillfredsställande
behandling. Kommittén anser, att detta bäst åstadkommes
genom inrättande af ett handelsråd, bestående af näringsidkare
och köpmän, hvilkas sakkunskap utrikesdepartementet
skulle fa taga i anspråk vid behandlingen af viktiga kommersiella
angelägenheter. Ett sådant råd torde lämpligen höra
bestå af två representanter för storindustrien, en tekniskt bildad man
som representant för den mindre industrien, två köpmän, som hufvudsakligen
sysselsätta sig med exportaffärer, en köpman, som drifver
importaffärer, samt en redare. Bland de tre första kategorierna
böra trä-, järn- och pappersindustrierna såvidt möjligt vara repre
-
68 ÄLDRE REGLERINGAR AF MINISTER- OCH KONSCLSSTATERNA.
senterade. Då rådet i första hand har att främja aktuella intressen,
höra till dess medlemmar utses företrädesvis yngre företagsamma
personer, hvilka förordnas för viss tid, exempelvis fem år.
De torde höra förordnas af Eders Kungl. Maj:t på föredragning af
utrikesministern, sedan kommerskollegiet afgifvit förslag, samt efter
gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet, när ett
sådant kommer till stånd. Uti rådets sammanträden, hvartill kallelse
bör utgå från utrikesministern, höra kabinettssekreteraren
och chefen för departementets handelsafdelning deltaga, den förre
som ordförande, när utrikesministern icke själf leder förhandlingarna.
Rådet bör särskildt få till åliggande att uttala sig om
kandidater till handelsattachébefattningarna. De af rådets medlemmar,
som icke äro bosatta i hufvudstaden, torde böra tillerkännas
rese- och traktamentsersättning.
Med tillämpning af de grundsatser, som kommittén i det
föregående framställt och utvecklat i fråga om Sveriges representation
i utlandet, framläggas här nedan närmare detaljerade
förslag till organisationen utaf våra beskickningar och konsulat i
olika länder. De aflöningsförmåner, kommittén föreslår för den
vid beskickningar och konsulat anställda personalen, jämte förslag
till lönevillkor finnas sammanställda i bil. B.
I anledning af Kungl. Maj:ts proposition om statsverket 1856
trädde en ny reglering af ministerstaten i kraft från och med
den 1 april 1858. På grund af väckta motioner anhöll Riksdagen
i skrifvelse den 8 maj 1867, att, då Sveriges diplomatiska intressen
i flera länder torde utan men kunna besörjas på ett mindre kostsamt
sätt, än dittills ansetts erforderligt, Kungl. Maj:t täcktes låta
tillse och utreda, huruvida icke inskränkningar å anslagen under
tredje hufvudtiteln skulle kunna vidtagas, samt för näst sammanträdande
Riksdag framlägga förslag till nedsatt utgiftsstat för
nämnda hufvudtitel. Med anledning häraf framlades för 1868
års Riksdag en omfattande utredning af anslagsbehofvet för ministerstaten.
Denna utredning åtföljdes af förslag dels till normalstat
för beskickningarna, dels till öfvergångsstat, hvilken senare
af Riksdagen antogs. 1869 uppfördes anslaget till ministerstaten
ånyo som ordinarie, men Riksdagen anhöll att genom indragning
af öfverflödiga generalkonsulat i åtskilliga hamnar vid Medelhafvet
tillfälle måtte beredas att anställa generalkonsuler i Newyork
och andra orter. 1871 beviljade Riksdagen visserligen den
BELGIEN. NEDERLÄNDERNA.
69
för ministerstaten begärda summan, men en del af densamma endast
som tillfälligt anslag till öfvergående utgifter. Detta förhållande
fortfor till 1874, då Riksdagen ånyo beviljade hela ministerstaten
på ordinarie stat. För de mot slutet af 1880-talet och under början
af 1890-talet framkomna motioner om nedsättningar å tredje hufvudtiteln
redogöres här nedan vid de olika länderna.
Belgien och Nederländerna.
Fiågan om behöfligheten af en beskickning i Bryssel och Haag
var vid 1891 års riksdag föremål för särskild uppmärksamhet.
I två motioner yrkades bland annat, att vid uppkommande ledighet
ministerbefattningen därstädes icke måtte återbesättas, förrän
Riksdagen därtill lämnat sitt bifall, och ehuru vederbörande utskott
afstyrkte bifall till motionerna i denna del, vann tanken
på nämnda beskicknings indragning understöd af talare i andra
kammaren. Motionerna afslogos. Sedermera har frågan icke ånyo
blifvit väckt i Riksdagen.
De grunder för den diplomatiska och konsulära organisationen,
som kommittén förut närmare angifvit, föranleda kommittén att
föreslå indragning af den nuvarande ministerposten i Bryssel och
Haag. Emot en sådan indragning har blifvit anfördt, att dels
den omfattande industriella utvecklingen i Belgien dels den omständighet,
att i Nederländernas hufvudstad den internationella fredsdomstolen
har sitt säte, kunde betinga ett bibehållande af en
särskild diplomatisk representation för dessa båda länder. Hvad
den förra punkten beträffar, synes den efter kommitténs uppfattning
väl böra föranleda bibehållandet af ett lönadt generalkonsulat
i Belgien men däremot icke utgöra något afgörande skäl
för bibehållandet af en beskickning i Bryssel. Då vår sjöfart å
Antwerpen i hvarje fall kräfver en lönad konsulstjänsteman därstädes,
torde det vara ändamålsenligt, att generalkonsulatet fortfarande
förblifver i denna stad, som icke blott är en af världshandelns
medelpunkter utan Belgiens förnämsta affärscentrum med
synnerligen goda förbindelser till alla delar af landet och belägen
på knappt en timmes afstånd från dess hufvudstad. Belgiens nära
läge till Frankrike torde göra det möjligt och lämpligt, att ministern
i Paris ackrediteras i Bryssel för upprätthållandet af de diplomatiska
förbindelser, som Sverige helt visst har intresse af att
vidmakthålla med Belgien. En liknande anordning i Haag, på
70 HAAGDOMSTOLEN. REPRESENTANTER ROSATTA I HVARTDERA LANDET.
sådant sätt att ministern i London ackrediteras där, torde uppfylla
ändamålet att äfven med Nederländerna upprätthålla de diplomatiska
förbindelser, på hvilka Sverige har att lägga vikt.
De i Haag ackrediterade beskickningarnas befattning med
Haag-domstolen är en rent yttre och formell. Denna domstols ledamöter,
hvilka utgöras af de mest framstående jurister från olika
länder, sammanträda aldrig till några gemensamma öfverläggningar
i Haag. Endast i särskilda fall, då makter, som hänskjuta en
tvistefråga till afgörande af fredsdomstolen, låta sitt val falla
på någon af dess ledamöter, infinna sig de sålunda särskildt utsedde
därstädes. Val är det så, att i Haag under senare år ofta samlats
internationella konferenser för åstadkommandet af överenskommelser
i frågor, som beröra den internationella privaträtten. Såsom
ledamöter af dessa konferenser hafva emellertid från svensk
sida alltid utsändts särskilda sakkunniga, och det torde äfven för
framtiden i de flesta fall blifva nödvändigt, att så sker. Den
svenske ministern i Haag har icke deltagit i konferenserna utom
för fullgörandet af vissa diplomatiska formaliteter. Ur ingen af
dessa synpunkter synes sålunda något behof föreligga att hafva
en i Haag eller Bryssel bosatt diplomatisk representant, då likaväl
en svensk minister i London som en svensk minister i Bryssel
torde kunna infinna sig i Haag, när diplomatisk mellankomst
kräfves. Våra handels- och sjöfartsintressen i Nederländerna äro
emellertid af den betydelse, att det finnes anledning att särskildt
tillgodose dem. Med afseende å sjöfarten framstår i synnerhet
Rotterdam, som därför synes vara den lämpligaste orten för anställandet
af en lönad generalkonsul. Resan från Rotterdam till Haag
tager 22 minuter, till Amsterdam 11/2 timme.
Kommittén har den bestämda uppfattningen, att det för våra
kommersiella intressen är fördelaktigare att i hvartdera landet hafva
en representant med den erfarenhet, som kan förutsättas hos en
lönad generalkonsul, än endast en för båda länderna gemensam
minister. Som denne tydligen måste vara bosatt och hufvudsakligen
uppehålla sig i det ena landet, kan han icke erhålla den omedelbara
och direkta inblick i det andra landets förhållanden, som allena
kan vinnas genom längre tids vistelse därstädes och dagligt umgänge
med dess invånare.
För Belgien föreslår kommittén alltså ett generalkonsulat i
Antwerpen, hvars innehafvare skulle uppbära 15,000 kr. eller
ungefär samma belopp, som generalkonsuln hittills uppburit i lön,
ersättning för kontorshyra och inkomst af expeditionsafgifter. På
DANMARK.
71
grund af de högre lefnadskostnaderna i Nederländerna hör generalkonsulns
i Rotterdam aflöning sättas högre, och föreslår kommittén
densamma till 18,000 kr. Vid hvartdera generalkonsulatet skulle
•en attaché tjänstgöra. I Bryssel och Amsterdam torde olönade konsulat
höra bibehållas. Konsuln i den sistnämnda staden torde böra
tilldelas en ersättning af 1,800 kr. mot skyldighet att hålla ett
svensktalande biträde. Som ersättning till de olönade vicekonsulerna
i Belgien och Nederländerna har kommittén beräknat ett
belopp af 500 kr.
Till Antwerpen hafva under åren 1899-^1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 154,637 ton) gjort 185 resor. Under år
1904 gjorde svenska fartyg (om 199,280 ton) 191 resor dit. För
Amsterdam äro siffrorna under sagda tider respektive 55,994 ton
på 57 resor samt 68,646 ton på 70 resor, för Rotterdam respektive
181,667 ton på 165 resor samt 350,064 ton på 260 resor.
Danmark.
I Köpenhamn har hittills jämte beskickningen funnits ett lönadt
generalkonsulat. Bibehållandet af denna dubbla representation
.synes kommittén fullständigt obehöfligt. Göromålen vid beskickningen
och konsulatet torde tillsammans icke öfverstiga hvad af
beskickningen allena bör kunna medhinnas, under förutsättning
.att för vården af de lokala konsulatärendena i Köpenhamn vidtages
särskild anordning. Kommittén föreslår därför, att i Köpenhamn
anställes en minister jämte en legationssekreterare. För ministern
uppföres en aflöning af 32,400 kr., till hvilket belopp
•den nuvarande ministerlönen uppgått, sedan indemnitet och arfvode
åt chargé d’affaires frånräknats. För legationssekreteraren föreslås
en aflöning af 7,200 kr., hvarigenom proportionen mellan legationssekreterarens
och ministerns aflöningsförmåner skulle blifva
•densamma som vid öfriga beskickningar. Vid beskickningen behöfves
en kanslivaktmästare. Ett anslag till renskrift är erforderligt.
Under beskickningen böra samtliga vicekonsulat i det egentliga
Danmark och på Island direkt lyda. För de lokala konsulatgöromålen
i Köpenhamn torde enligt kommitténs åsikt ett olönadt konsulat
därstädes vara tillfyllest. Men då dessa lokala göromål på grund
af en omfattande svensk sjöfart samt den talrika svenska kolonien
därstädes kunna antagas vara rätt många, föreslås anställandet
vid konsulatet af en lönad vicekonsul med aflöning af
4,800 kr. Som emellertid expeditionsafgifterna vid konsulatet i
72
FRANKRIKE.
Köpenhamn kunna beräknas årligen uppgå till omkring 5,500
kr., synes vicekonsulns aflöning icke behöfva föranleda direkt
kostnad för statsverket. Detta torde lämpligast kunna ordnas
genom en bestämmelse, att konsuln af expeditionsafgifterna endast
får behålla hvad som under ett kalenderår inflyter öfver 4,800 kr.,
hvilket belopp eventuellt bör redovisas till utrikesdepartementet.
Det kan förutsättas, att förhållandena i Danmark äro så pass.
väl kända för den svenska affärsvärlden, att de icke kräfva anställandet
vid beskickningen af någon särskildt på det kommersiella
området sakkunnig person. Hos den olönade konsuln i Köpenhamn
torde beskickningen kunna finna den hjälp för bedömandet
af kommersiella förhållanden, som kan vara af nöden. Som ersättning
till de olönade vicekonsulerna beräknas 1,500 kr.
Till Köpenhamn hafva under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 791,454 ton) gjort 3,291 resor. Under
år 1904 gjorde svenska fartyg (om 969,089 ton) 2,820 resor dit.
Frankrike.
Våra politiska, kommersiella och andra intressen tala kraftigt
för bibehållandet af beskickningen i Paris med en minister som
beskickningschef. Ministerns aflöning utgör för närvarande nominellt
60,000 kr. Härifrån afgå dels 10,000 kr. i hyra för
bostaden i beskickningshuset, dels indemnitet till legationssekreteraren
och arfvode såsom chargé d’affaires till honom, när ministern
åtnjuter tjänstledighet, dels kansliutgifter. Ministern har
sålunda kunnat förfoga öfver ett belopp af omkring 45,600 kr.,
hvilket med hänsyn till de höga lefnadskostnaderna i Paris
och den representation, som Sveriges minister i Frankrike äfven
hädanefter bör vara i tillfälle att utöfva, enligt kommitténs upp^
fattning icke bör minskas. Enligt de aflöningsprinciper, för hvilka
kommittén förut redogjort, bör ministerns lön bestämmas till 9,000-kr. Om härtill lägges ett ortstillägg af 36,600 kr., framgår samma
belopp som ofvan nämnts, 45,600 kr. Rätt till fri bostad i beskickningshuset,
hvilken förmån kommittén anser böra uppskattas till
11,400 kr., bör uppföras i lönestaten i stället för det hyresbidrag,
som utgår till andra ministrar. Då ägaren till fastigheten, svenska
staten, numera ensam bestrider hela af löningen för ministern, bör
naturligtvis dennes förpliktelse att betala hyra för bostaden af
sin hittills i förhållande därtill anslagna löneinkomst bortfalla.
DISTRIKTSINDELNINGEN I FRANKRIKE. 73
Det sammanlagda värdet af de nya aflöningsförmånerna kommer
sålunda att uppgå till 57,000 kr. eller fem gånger det beräknade
värdet af den fria bostaden.
Vid beskickningen bör anställas ett legationsråd, hvars aflöningsförmåner
kommittén föreslår till 13,200 kr. Detta belopp,
som i det närmaste motsvarar hvad legationsråd respektive legationssekreterare
i Paris hittills uppburit, om till den nominella
lönen af 8,000 kr. läggas indemnitet och arfvode såsom chargé
d!affaires, är enligt kommitténs förmening satt så lågt, som hänsyn
till möjligheten att lefva gift utan enskilda tillgångar medgifver.
För de kommersiella intressenas tillgodoseende föreslår kommittén
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad den nuvarande
beskickningschefen hemställt, att en handelsattaché anställes vid
beskickningen. Som arfvode för denna attaché, hvars verksamhet
också bör omfatta Schweiz, och som bör vara skyldig att
eventuellt biträda vid utredning af kommersiella frågor rörande
Italien, Spanien och Portugal, uppföras 13,200 kr. Om ledningen
af konsulatärendena i Frankrike öfverflyttas till beskickningen,
torde kanslisten böra bibehållas. Dennes arfvode uppföres med
3,600 kr. Vid beskickningen skulle liksom hittills anställas en
kanslivaktmästare, tillika portvakt i beskickningshuset.
Sveriges sjöfart på Frankrike i det hela är visserligen icke
utan betydelse, men den fördelar sig på ett så stort antal hamnar,
att den ingenstädes är af stor omfattning. Kommittén föreslår
därför indragning af det lönade generalkonsulatet i Havre, där
de norska sjöfartsgöromålen i afsevärdt större omfattning än de
svenska tagit personalens ämbetsbiträde i anspråk. Under åren
1899—1903 gjorde i medeltal årligen norska fartyg (om 85,202
ton) 141 resor till Havre, medan svenska fartyg (om 43,435 ton)
gjorde 57 resor dit. Då de kommersiella intressena bevakas från
Paris, finner kommittén icke behof ligt att föreslå något lönadt konsulat
på annat håll i Frankrike. I likhet med beskickningschefen
anser kommittén däremot, att åtskilliga nya olönade konsulat böra
upprättas. Sålunda föreslås utom de hittills varande olönade konsulaten
i Paris och Marseille nya sådana i Lyon, Lille, Bordeaux,
Rouen och Nantes. Konsulerna i Marseille och Rouen torde böra
tilldelas en ersättning af 1,500 kr. hvardera, mot skyldighet att
hålla ett svensktalande biträde. För öfriga konsuler och vicekonsuler
uppföres förslagsvis en summa af 2,000 kr. i ersättningar.
Distriktsindelningen i Frankrike torde lämpligen blifva (se
bil. 18): Bordeaux (departementen Charente-Inférieure, Charente,
74
SJÖFARTEK PÅ FRANKRIKE. ITALIEN.
Haute-Vienne, Creuse, Corréze, Lot, Tarn-et-Garonne, Gers, HautesPyrénées,
Basses-Pyrénées, Ländes, Lot-et-Garonne, Gironde, Dordogne);
Lille (departementen Pas-de-Calais, Nord, Ardennes, Aisne,
Somme); Lyon (departementen Haute-Savoie, Savoie, Isére, HauteLoire,
Loire, Puy-de-Döme, Rhöne, Allier, Saöne-et-Loire, Ain,
Jura, Doubs, Cöte d’Or); Marseille (departementen Ariége, Pyrénées-Orientales,
Haute-Garonne, Tarn, Hérault, Aveyron, Ande.
Cantal, Lozére, Ardéche, Gård, Dröme, Yaucluse, Bouches-duRhöne,
Yar, Alpes-Maritimes, Basses-Alpes, Hautes-Alpes, Corse);
Mantes (departementen Mayenne, Ille-et Yillaine, Cötes-du-Nord,
Finistére, Morbihan, Loire-Inférieure, Vendée, Deux-Sévres, Yienne,
Indre, Indre-et-Loire, Maine-et-Loire); Paris (departementen
Niévre, Cher, Loir-et-Cher, Eure-et-Loir, Seine-et-Oise, Seine,
Loiret, Yonne, Haute-Saöne, Yosges, Meurtbe-et-Moselle, HauteMarne,
Meuse, Aube, Seine-et-Marne, Marne, Oise, Sarthe samt
territoriet Belfort); JRouen (departementen Seine-Inférieure, Eure,
Orne, Manche, Calvados).
Hela svenska sjöfarten på Prankrike under år 1904 fördelades
på följande hamnar: I)unkerque 38 besök af fartyg om 45,081 ton,
Boulogne sur Mer 15 om 10,945 ton, Dieppe 18 om 16,635 ton, Fécamp
3 om 821 ton, Havre 47 om 35,205 ton, Rouen 58 om 51,876 ton,
Honfleur 15 om 14,918 ton, Caen 9 om 4,711 ton, Cherbourg
7 om 7,106 ton, St. Malo 2 om 1,201 ton, Brest 6 om 4,449 ton.
St. Nazaire 11 om 12,598 ton, Nantes 7 om 5,197 ton, La Rochelle
7 om 7,271 ton, Bordeaux 54 om 49,862 ton, Calais 29 om 30,068
ton, Cette 1 om 689 ton och Marseille 17 om 13,483 ton.
Italien.
I en vid 1890 års riksdag väckt motion om minskning af utgifterna
under tredje hufvudtiteln anfördes, bland annat, att kostnaden
för beskickningen i Bom borde kunna lämpligen nedbringas.
Statsutskottet förordade framställning i den af motionären angifna
riktning, men Riksdagen afslog motionen. I två motioner vid
1891 års riksdag föreslogs, att Riksdagen visserligen måtte bevilja
den summa, som motsvarade Sveriges andel i kostnaden för
beskickningen i Rom, men därvid fästa det villkor, att vid uppkommande
ledighet befattningen icke blefve återbesatt. Detta yrkande
afstyrktes af statsutskottet. Riksdagen beslöt emellertid, i anledning
af hvad i öfrigt i motionerna föreslagits, att hos Kungl.
IFRÅGASATT SAMMANSLAGNING AF BESKICKNINGARNA I ROM OCH WIEN. 75
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes tillse, huruvida icke sådana
anordningar kunde vidtagas, att utgifterna under tredje hufvudtiteln
hlefve ytterligare minskade.
Den nuvarande ministern i Bom har i det uttalande, som
han på kommitténs begäran afgifvit till herr utrikesministern,
framhållit de skäl, hvilka synas honom tala för, att en ministerpost
för Italien hör bibehållas. Med allt erkännande af det ur
rent diplomatisk synpunkt heaktansvärda, som ministern anfört,
har kommittén likväl icke däraf kunnat vinna den öfvertygelsen,
att Sveriges politiska intressen i det hela eller dess förbindelser
med Italien kräfva en sådan anordning. För att kunna följa utvecklingen
af de europeiska stormakternas politik och de moment
af densamma, som för Sverige hafva direkt eller indirekt betydelse,
synas beskickningarna hos de närmare oss liggande stormakterna
kunna vara tillfyllest. Bibehållandet af diplomatiska förbindelser
med Italien samt tillvaratagandet af våra handelsintressen i detta
land äga emellertid helt säkert icke ringa vikt för Sverige, hvadan
kommittén finner anledning förorda bibehållandet af en beskickning
i Bom. Den synes emellertid icke behöfva större personal än en
chargé d’affaires samt en kanslist, som är mäktig italienska språket.
För den förre uppför kommittén en aflöning af 18,000 kr. samt
för den senare ett arfvode af 3,600 kr.
Kommittén har haft under öfvervägande, huruvida den icke,
hvad stormakterna Italien och Österrike-Ungern beträffar, möjligen
borde med afvikelse från de grunder, som den uppställt såsom bestämmande
för den diplomatiska och konsulära representationens
omfattning (se sid. 23), föreslå en sammanslagning af beskickningarna
i Bom och Wien. Den kan emellertid icke förorda en sådan anordning.
Österrike-Ungerns och Italiens förhållanden äro så olika
och dessa båda stater hafva hvar för sig en sådan utsträckning,
att det synes kommittén föga antagligt, att en i det ena landets
hufvudstad bosatt minister skulle genom kortare årliga besök i
det andra landets hufvudstad kunna förvärfva den ingående kännedom
om detsamma, som för ett rätt tillvaratagande af våra intressen
•är nödvändigt. En sådan sammanslagning blefve ock helt olika
mot den, som kommittén förordar i afseende å dels Frankrike och
Belgien, dels Storbritannien och Nederländerna, emedan i de senare
fallen tyngdpunkten för den diplomatiska representationen är på
förhand gifven och det endast gällt att sörja för de kommersiella
intressenas tillvaratagande i de båda mindre länderna. I fråga
om Italien och Österrike-Ungern finnas däremot skäl, som tala
76
DISTRIKTSINDELNINGEN I ITALIEN. MALTA. MONACO.
för diplomatisk och kommersiell representation på båda hållen
i tämligen lika grad. Lösningen hör därför för båda länderna
vara densamma, hvilken grad än må tilldelas beskickningschefen.
Den vid beskickningen i Paris anställda handelsattachén förutsättes
skola ägna sin uppmärksamhet jämväl åt förhållandena
i Italien. Kommittén har därför ingen anledning att föreslå
något lönadt konsulat i någon af de hamnar i Italien, där
Sverige och Norge hittills varit representerade. Det lönade
generalkonsulatet i Genua bör såledesjefter kommitténs uppfattning
indragas och ersättas med ett olönadt konsulat omfattande provinserna
Porto Maurizio, Genova, Massa Cararra, Lucca, Fisa, Livornosamt
Sardinien. Sådana böra dessutom lämpligen upprättas (se bil. 18)
i Florens (provinserna Firenze, Bologna, Modena, Reggio nelPEmilio,
Parma, Piacenza); Milano (provinserna Milano, Pavia, Como,
Sondrio, Bergamo, Brescia, Cremona, Mantova); Messina (Sicilien);
Neapel (provinserna Caserta, Campobasso, Napoli, Benevento, Foggia,
Bari, Lecce, Potenza, Cosenza, Catanzaro, Reggio di Calabria,
Salerno, Avellino); Rom (provinserna Chieti, Aquila, Roma, Grosseto,
Siena, Arezzo, Perugia, Macerata, Ascoli, Teramo); Turin
(provinserna Cueno, Torino, Novara, Alessandria) och Venedig (provinserna
Udine, Belluno, Treviso, Vicenza, Padova, Verona, Venezia,
Rovigo, Ferrara, Ravenna, Forli, Pesaro, Ancona). Endast
för konsuln i Genua torde ersättning böra beredas med ett belopp
af 1,500 kr. mot skyldighet att hålla ett svensktalande biträde.
För öfriga konsuler i Italien uppföres förslagsvis en summa af
500 kr. till ersättningar.
Till Genua gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 10,410 ton) 8 resor samt under år 1904 svenska
fartyg (om 14,808 ton) 13 resor. Till samtliga konsulsstationerna i
Italien gjorde under år 1904 svenska fartyg (om 51,645 ton) tillhopa
49 resor.
Malta.
Kommittén föreslår bibehållandet af det olönade konsulatet
i La Valetta.
Monaco.
Kommittén föreslår bibehållandet af ett olönadt konsulat i
Monaco.
NORGE. RYSSLAND. BESKICKNINGEN I S:T PETERSBURG.
77
Norge.
För Sveriges representation i Norge anser kommittén en beskickning
i Kristiania med en minister och en legationssekreterare
behöflig. Ministerns aflöning har kommittén föreslagit till
32,400 kr. eller samma belopp som i Köpenhamn, då han bör vara
i tillfälle att på ett fullt värdigt sätt representera Sverige hos det
gamla broderlandet. Därest staten förvärfvar ett beskickningshus
i Kristiania, bör ministern icke få uppbära hyresbidraget, som uppförts
med 6,600 kr. Legationssekreterarens aflöning är uppförd
med 7,200 kr. Vid beskickningen behöfves en kanslivaktmästare.
Anslag till renskrift är erforderligt. Beskickningschefen, som bör
hafva ledningen af konsulatärendena och under hvilken samtliga
vicekonsulat i landet böra direkt lyda, torde i likhet med beskickningschefen
i Köpenhamn icke behöfva något särskildt biträde för
kommersiella angelägenheters vårdande. De lokala konsulatärendena
i Kristiania göra emellertid ett olönadt konsulat därstädes
behöfligt. Då dessa ärenden emellertid icke förutsättas erhålla
någon större omfattning, finner kommittén icke anledning att föreslå
anställandet af någon lönad tjänsteman vid detta konsulat. Kommittén
anser, att olönade konsulat jämväl böra upprättas i Kristiansand,
Bergen, Trondhjem och Narvik. Såsom ersättningar till
olönade konsuler och vicekonsuler i Norge har kommittén beräknat
en summa af 2,000 kr.
Till Kristiania hafva under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 60,306 ton) gjort 307 resor. Under år
1904 gjorde svenska fartyg (om 64,928 ton) 237 resor dit.
Ryssland.
Rysslands störa politiska betydelse gör det till en nödvändighet
att där bibehålla en beskickning, i spetsen för hvilken bör såsom
hittills ställas en minister. Det ryska rikets ekonomiska förhållanden
göra det i hög grad sannolikt, att Sverige därstädes skulle
kunna vinna en synnerligen afsevärd marknad för sina produkter,
ej minst för åtskilliga helfabrikat. Särskildt torde detta blifva
fallet, om såsom kommittén förutsätter reguljära ångbåtsförbindelser
i samtrafik med Rysslands järnvägsnät komma till stånd. Det
har från många håll för kommittén framhållits den försummelse,
till hvilken Sverige gjort sig skyldig genom att icke långt för
detta söka vinna större insteg, än som skett, å denna marknad.
Hvilka än de orsaker må hafva varit, som hittills ställt sig mer
78
KONSULATEN T RYSSLAND.
eller mindre hindrande i vägen härför, anser kommittén i hvarjefall
ögonblicket vara kommet, att vårt land med största energi
griper sig an för att om möjligt återvinna den försummade tiden.
I likhet med många af de enskilda personer och korporationer, som
kommittén har haft tillfälle att höra, anser kommittén synnerlig
vikt höra läggas på, att Sveriges representation i Ryssland organiseras
och sammansättes med särskildt detta mål för ögonen. Af
detta skäl anser kommittén det vara nödvändigt att förutom ett
legationsråd jämväl en handelsattaché anställes vid beskickningen.
Såsom hittills varit fallet hör äfven en kanslist, fullt kunnig i ryska
språket, där anställas. Kommittén delar ministerns i S:t Petersburg
uppfattning, att lefnadskostnaderna i Ryssland i allmänhet
och i S:t Petersburg i synnerhet äro de dyraste i Europa. Den
har emellertid icke trott sig böra föreslå någon rubbning i den
hittills bestående likheten i aflöningsförmåner för beskickningarna
i London, Paris och S:t Petersburg och uppför alltså såsom aflöningar
för beskickningspersonalen i S:t Petersburg följande belopp:
för ministern 57,000 kr., för legationsrådet liksom äfven för
handelsattachéen 13,200 kr. samt för kanslisten 3,600 kr.
Pinlands ställning inom det ryska riket och de särskilda förbindelser,
som af ålder knutit detta land vid Sverige, göra det
efter kommitténs uppfattning önskvärdt, att där fortfarande bibehålies
ett lönadt generalkonsulat, hvars innehafvare bör äga att
uppbära, en aflöning af 15,000 kr. I detta belopp torde, i motsats
mot hvad för närvarande äger rum, äfven höra ingå kostnaden
för kanslilokalen. Vid generalkonsulatet bör anställas en kanslist
med ett arfvode af 2,400 kr. jämte ålderstillägg i likhet med
öfriga kanslister.
Våra handelsintressen i Ryssland betinga dessutom upprättandet
af ett lönadt konsulat i Moskva samt bibehållande af det
lönade konsulatet i Riga. Por hvardera af dessa konsuler uppför
kommittén ett lönebelopp å 13,200 kr. Det har framhållits för
kommittén, att den nuvarande lönen för konsuln i Riga, 10,000
kr., utom ersättning för kanslilokalen, för hvilken kostnaden uppgått
till omkring 700 kr., samt behållen inkomst af expeditionsafgifter
omkring 100 kr., är alldeles otillräcklig. Konsulerna i
Moskva och Riga torde behöfva anslag till renskrift. Betydelsen
af den ryska marknaden torde göra till en nödvändighet att
vid besättande af de lönade konsulshefattningarna i Moskva, och
Riga taga särskild hänsyn till innehafvarens merkantila kunskaper
och utbildning.
DISTRIKTSINDELNINGEN I RYSSLAND.
79*
Från åtskilliga håll har för kommittén framhållits önskvärdheten
af att jämväl i S:t Petersburg hafva ett lönadt generalkonsulat.
Med den organisation, som kommittén föreslår för beskickningen
i S:t Petersburg, i likhet med hvad kommittén föreslår
i afseende å Frankrike, Storbritannien och Kyssland, synes emellertid
upprättandet af ett sådant generalkonsulat icke vara behöfl.igt,
utan torde de särskilda intressen som knyta sig vid den ryska
hufvudstaden kunna ombesörjas såsom hittills af ett olönadt konsulat
därstädes.
Härförutom torde olönade konsulat böra upprättas i Archangel,
där de svenska intressena icke synas kommittén så betydande, att de
betinga bibehållande af en lönad befattning, samt i Kiew, Odessa,
Tiflis och W ar sch au. Då det torde vara förenadt med en viss
svårighet att för konsulatet i Archangel finna en lämplig innehafvare
och det möjligen kan blifva nödvändigt att för vården af
våra sjöfartsförbindelser därstädes vända sig till någon främmande
makts lönade representant, anser kommittén ett ersättningsbelopp
af 1,000 kr. vara erforderligt för konsuln därstädes.
För konsuln i S:t Petersburg uppföres en ersättning af 4,000 kr.
och för vicekonsuln i Libau 1,500 kr., mot skyldighet för dem.
att hålla svensktalande biträden, samt för de olönade vicekonsulerna
i Finland ett belopp af 1,000 kr.
Distriktsindelningen skulle blifva (se bil. 18): Archangel (guvernementet
Archangel); Kiew (guvernementen Yolhynien, Podolien,
Kiew, Poltava, Tschernigow, Kursk, Charkow); Moskva (guvernementen
Astrakhan, Kaluga, Kasan, Kostroma, Moskva, Nischni Novgorod,
Orel, Orenburg, Ufa, Pensa, Perm, Kiäsan, Samara, Saratow,
Simbirsk, Smolensk, Tambow, Tula, Twer, Yiatka, Vladimir,
Yologda, Yoronesch, Jaroslaw); Odessa (guvernementen Bessarabien,
Cherson, Taurien, Jekaterinoslaw, Donska provinsen); S:tPetersburg
(staden S:t Petersburg samt guvernementen Petersburg, Estland,
Novgorod, Pskov, Olonetz); Piga (guvernementen Livland, Kurland,
Witebsk, Kovno, Vilna, Grodno, Minsk, Mohilew); Tiflis
(Kaukasien); War schau (guvernementen Suvalki, Plock, Lomza, Kalisz,
Lodz, Warschau, Siedlce, Piotrkow, Kadom, Lublin, Kielce);
Handelsattachéns uppdrag torde under sådana förhållanden
böra omfatta jämväl ett studium af den sibiriska marknaden, i
den mån tillfälle därtill gifves.
Till S:t Petersburg gjorde under åren 1899—1903 i medeltal
årligen svenska fartyg (om 57,936 ton) 186 resor samt år 1904 svenska
fartyg (om 72,561 ton) 219 resor. Till Riga gjorde under samma
80
SCHWEIZ. SPANIEN. PORTUGAL.
tider resp. fartyg (om 58,672 ton) 157 resor och fartyg (om 61,974
ton) 145 resor samt till Libau resp. fartyg (om 80,045 ton) 235
resor och fartyg (om 80,879 ton) 236 resor. Den norska sjöfarten
å samtliga dessa platser har varit betydligt mindre än den
svenska. Sålunda gjorde till Petersburg under åren 1899—1908
i medeltal årligen norska fartyg (om 35,917 ton) 75 resor.
Schweiz.
Sverige har hittills i Schweiz endast haft ett olönadt konsulat,
förlagdt i Geneve, medan de diplomatiska förbindelserna
med detta land förmedlas genom de resp. ländernas beskickningar
i Perlin. Då industrien i Schweiz är högt uppdrifven, och det
utan tvifvel kan vara af intresse att kunna närmare följa dess utveckling,
anser kommittén det vara önskvärdt, att den i Paris
anställde handelsattachén äfven får i uppdrag att tidtals besöka
Schweiz för att närmare sätta sig in i dess industriella och kommersiella
förhållanden. I fall det kan anses, att denna handelsattachés
verksamhet på något sätt underlättas därigenom, att en
diplomatisk representant ifrån Sverige finnes i Schweiz, synes detta
lämpligast kunna ordnas sålunda, att ministern i Paris ackrediteras
hos Edsförbundets regering.
Kommittén anser, att olönade vicekonsulat böra upprättas i
Basel och Zurich.
Spanien och Portugal.
Sveriges politiska intressen på den Iberiska halfön äro enligt
kommitténs uppfattning icke af den betydelse, att desamma erfordra
bibehållandet i Madrid af den där för Spanien och Portugal
anställde ministern. I enlighet med de grundsatser, som
kommittén uppställt, finnas emellertid särskilda skäl, som påkalla
bibehållandet af en diplomatisk representation för båda
de nämnda länderna, då särskildt hvad Spanien beträffar reklamationer
af vikt för våra sjöfarts- eller handelsintressen måste
för att vinna en tillfredsställande lösning i Madrid framföras
och understödjas af en representant med diplomatisk karaktär.
Våra handels- och sjöfartsintressen i Spanien äro ock i och för sig
tillräckligt stora för att göra bibehållandet af åtminstone en lönad
agent därstädes önskvärdt. Af dessa skäl föreslår kommittén, att i
Madrid bibehålies en beskickning, hvars innehafvare torde böra
hafva värdighet af chargé d’affaires, men att det hittillsvarande
DISTRIKTSINDELNINGEN Å IBERISKA HALEÖN.
81
lönade generalkonsulatet i Barcelona indrages. För nämnde chargé
d’affaires uppföres en aflöning af 18,000 kr. Vid beskickningen
behöfves en i spanska språket fullt hemmastadd kanslist, hvars
arfvode uppföres med 3,600 kr.
Utom det lönade generalkonsulatet i Barcelona hade Sverige
och Norge ett lönadt konsulat jämväl i Bilbao. Detta, som uteslutande
tillkommit af hänsyn till norska intressen, är för Sverige
obehöfligt.
I äldre tider var Spanien uppdeladt i flera konsulsdistrikt,
än hvad fallet för närvarande är. Det vill synas kommittén, att
en återgång till det äldre tillståndet skulle i likhet med hvad kommittén
föreslagit på andra håll, erbjuda åtskilliga fördelar och
anser kommittén att Spanien bör uppdelas i följande konsulsdistrikt
under olönade konsulers ledning (se bil. 18).
Barcelona (provinserna Gerona, Barcelona, Lerida, Huesca, Zaragoza,
Tarragona, Baleariska öarna); Bilbao (provinserna Guipuzcoa,
Alava, Vizcaya, Navarra, Santander, Burgos, Palencia,
Leon, Oviedo, Lugo, Orense, Logrono, Coruna, Pontevedra); Gadis
(provinserna Cadiz, Huelva, Sevilla); Madrid (provinserna Madrid,
Ciudad Real, Badajoz, Caceres, Toledo, Avila, Salamanca, Zamora,
Valladolid, Segovia, Soria, Guadalajara); Malaga (provinserna Almeria,
Granada, Jaen, Cordoba, Malaga); Valencia (provinserna
Castellon, Teruel, Cuenca, Valencia, Albacete, Alicante, Murcia).
Om kommittén sålunda icke kunnat ansluta sig till den uppfattning,
som den nuvarande ministern i Madrid och Lissabon
uttalat i afseende å den diplomatiska representationen i Spanien,
är kommittén lika litet i tillfälle att förorda hvad han föreslagit
med afseende å Portugal. Sveriges handelsomsättning med detta
land är icke af betydenhet, och om det äfven må kunna förutsättas,
att en förbättring härutinnan så småningom skall inträda,
föreligga emellertid icke för närvarande afgörande skäl att
i Portugal, där den i Madrid bosatte beskickningschefen jämväl
torde böra ackrediteras, i öfrigt hafva annan representation än genom
ett olönadt konsulat i Lissabon. För konsuln där föreslår kommittén
en ersättning af 1,500 kr. mot skyldighet att hålla ett svensktalande
biträde.
iFör konsuln i Barcelona föreslår kommittén en ersättning
af 1,500 kr. mot enahanda skyldighet.
Till Barcelona gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 13,797 ton) 14 resor samt under år 1904
fartyg (om 18,346 ton) 17 resor. Till samtliga konsulsstationerna i
6
82 GIBRALTAR. STORBRITANNIEN OCH IRLAND. BESKICKNINGEN I LONDON.
Spanien gjorde under år 1904 svenska fartyg (om 145,711 ton)
tillhopa 160 resor.
För öfriga konsuler på den iberiska hallon beräknas en summa
af 2,500 kr. till ersättningar.
Gibraltar.
Kommittén föreslår bibehållandet af ett olönadt konsulat i
Gibraltar, som besöktes hvartdera af åren 1904 och 1905 af 17
svenska fartyg. 9 mönstringsförrättningar för svenska fartyg hafva
förekommit i medeltal årligen under de fem senaste åren.
Storbritannien och Irland.
Till de länder, där Sveriges representation bör hafva en större
omfattning, hör naturligtvis det Brittiska Riket. Bibehållandet
af beskickningen i London är således en själfklar sak. För mi*
nistern föreslår kommittén samma aflöning som för ministrarne i
Paris och S:t Petersburg eller 57,000 kr. Denna löneinkomst öfverstiger
med ett ringare belopp den aflöning, som hittills utgått för
ministern i London, när man tager hänsyn därtill, att från det nominella
lönebeloppet 60,000 kr. afgått indemnitet till legationssekreteraren,
chargé d’affaires’ arfvode för denne m. m. Om också en
aflöning af 57,000 kr. må anses i och för sig hög, måste kommittén
likväl framhålla vikten däraf, att den icke sänkes under
denna siffra. Lefnadskostnaderna i London liksom i Storbritannien
öfver hufvud äro höga. Utan att ifrågasätta, att en svensk
minister där skulle behöfva, än mindre kunna täfla med de stora
makternas representanter, är det dock af ett påtagligt intresse,
att Sveriges representant där kan intaga den lefnadsställnmg, som
i England kanske mer än i de flesta länder betingar möjlighet att
komma i närmare förbindelse med inflytelserika kretsar. Det är
för kommittén bekant, att det för regeringen varit förenadt med
svårighet att vid den senaste ledigheten af ministerposten i London
fylla densamma på ett tillfredsställande sätt, och skälen härtill
hafva angifvits vara betänkligheter hos personer utan förmögenhet
att antaga kallelse till densamma. Denna omständighet bestyrker
hvad kommittén framhållit angående nödvändigheten af
att icke nedsätta aflöningsförmånerna för ministern i London.
Äfven vid denna beskickning bör finnas ett legationsråd med en
aflöning af 13,200 kr. I öfverensstämmelse med de principer,
KONSULATEN I STORBRITANNIEN.
83
som kommittén uppställt, torde det lönade generalkonsulatet i
London böra indragas, men däremot bör vid beskickningen anställas
en handelsattaché. För denne handelsattaché uppföres ett arfvode
lika stort som legationsrådets aflöning eller 13,200 kr. Vid beskickningen
behöfves äfven en kanslist, för hvilken arfvodet uppförts
med 3,600 kr., samt en kanslivaktmästare.
Utom det lönade generalkonsulatet i London, hvars personal utgjordes
af en generalkonsul, en vicekonsul, en kanslist och tre
kontorister, omfattade Sveriges och Norges konsulära representation
ett lönadt konsulat i Leith samt lönade vicekonsulat i Oardiff, Liverpool
och Newcastle on Tyne. I likhet med generalkonsuln i
London, anser kommittén, att de lönade vicekonsulsbefattningarne
i de tre sistnämnda städerna böra indragas. Däremot delar den
icke hans mening om en lönad konsulstjänstemans behöflighet i
Hull, hvarest en olönad tjänsteman på ett fullt tillfredsställande
sätt kunnat tillvarataga både Sveriges och Norges intressen, af
hvilka de senare haft nästan samma omfattning som våra.
Kommittén anser, att Storbritannien med fördel kan uppdelas
i ett större antal konsulsdistrikt, och finner sig på grund däraf böra
föreslå ett lönadt konsulat i London samt ett lönadt konsulat i
Skottland, där utom en ansenlig marknad för järn och stål samt
skogsprodukter finnes en betydande fiskerirörelse af intresse att
närmare lära känna, och där vår sjöfart har stora intressen att
bevaka; vidare olönade konsulat i Newcastle on Tyne, Hull, Birmingham,
Cardiff, Manchester och Dublin. Med hänsyn till Glasgows
betydelse såsom handels- och industricentrum särskildt för
skeppsbyggeriet finner kommittén, att det lönade konsulatet för
Skottland bör förläggas dit.
För konsulerna i London och Glasgow har kommittén uppfört en
aflöning af 13,200 kr. för hvardera. I aflöningen för konsuln i London
ingår icke någon ersättning för konslilokal. Kostnaden för densamma
med upplysning och uppvärmning torde enligt hvad kommittén
inhämtat kunna beräknas till 6,000 kr., hvilket belopp inräknats
i det allmänna expensanslaget under tredje hufvudtiteln. Vid konsulatet
i London, som fortfarande förutsättes skola sköta korrespondensen
med Board of Trade angående våra i brittiska handelsflottan
anställda sjömän, som enligt officiella uppgifter kunna
anslås till omkring 6,000, behöfves en lönad vicekonsul, för hvilken
aflöningen är uppförd med 7,200 kr. En attaché bör där
tjänstgöra. Vid det förhållandet, att den synnerligen omfattande
norska sjöfarten icke längre tager konsulatets tid i anspråk, samt
84 SJÖFARTEN PÅ STORBRITANNIEN. DISTRIKTSINDELNINGEN.
då dels den förändrade distriktsindelningen dels en handelsattachés
anställande vid beskickningen i väsentlig mån skulle minska de
göromål, som generalkonsulatet i London hittills haft, torde nämnda
personal, hvartill skulle komma en kanslivaktmästare, vara
fullt tillräcklig.
Till London gjorde under femårsperioden 1899—1903 i medeltal
årligen norska fartyg (om 587,805 ton) 1,087 resor. Motsvarande
siffror för svenska fartyg voro 376,899 ton på 435 resor samt
för 1904 335,929 ton på 383 resor. Medeltalet mönstringsförrättningar
i London under åren 1901—1904 för svenska fartyg utgjorde
305 samt för norska fartyg 1,766. Under sistnämnda år aflätos
från generalkonsulatet i London till vederbörande norska departement
i medeltal 1,017 skrifvelser, och afgingo i liknande ärenden
till kommerskollegiet direkt eller genom utrikesdepartementet 609
skrifvelser.
Till Storbritannien och Irland gjorde under åren 1899—1903 i
medeltal årligen svenska fartyg (om 2,671,401 ton) 4,079 resor samt
norska fartyg (om 4,115,990 ton) 8,511 resor.
Till Skottland allena gjorde svenska fartyg (om 463,001 ton)
under sagda femårsperiod i medeltal årligen 831 resor -amt under
år 1904 svenska fartyg (om 519,720 ton) 825 resor. Konsuln i
Glasgow torde böra åtnjuta ersättning för renskrift.
För konsuln i Hull föreslår kommittén en ersättning af 1,800
kr., med förpliktelse för honom att hålla ett svensktalande biträde.
Till Hull gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 307,012 ton) 453 resor samt 1904 svenska fartyg
(om 296,741 ton) 418 resor. Motsvarande norska siffror äro
för åren 1899—1902 177,195 ton på 414 resor.
Till ersättning åt öfriga olönade konsuler samt olönade vicekonsuler
inom Storbritannien och Irland har kommittén beräknat
7,000 kr., hvaraf 600 för Liverpool (se sid. B 191).
Distriktsindelningen föreslås att blifva (se bil. 18): Birmingham
(grefskapen Stafford, Leicester, Warwick, Hereford, Salop, Worcester);
Cardiff (Wales samt grefskapen Montmouth, Gloucester,
Somerset); Dublin (Irland); Glasgow (Skottland); Hull (grefskapen
North Niding, East Niding, West Riding, Nottingham, Lincoln);
London (grefskapen London, Norfolk, Suffolk, Essex, Cambridge,
Rutland, Northampton, Huntingdon, Bedford, Buckingham, Hertfort,
Middlesex, Surrey, Kent, Sussex, Hants, Dorset, Devon, Cornwall,
Berks, Oxford, Wilts samt Kanalöarne); Manchester (grefskapen
Chester, Derby, Lancaster, Cumberland, Westmoreland
TURKIET. BESKICKNINGEN I KONSTANTINOPEL.
85
samt ön Man); Newcastle on Tyne (grefskapen Northumberland,
Durham).
Turkiska Riket och Balkanstaterna.
I en vid 1890 års riksdag i andra kammaren väckt motion om
vidtagande af anordningar för minskandet af utgifterna under
tredje hufvudtiteln framhöll motionären, att beskickningen i Konstantinopel
borde kunna upprätthållas med mindre kostnad än hvad
som då vore förhållandet. Vid 1891 års riksdag föreslogs i två
särskilda motioner, en i första och en i andra kammaren, bland
annat, att Riksdagen, under uttalande af den åsikt, att nämnda
beskickning borde indragas, måtte nedsätta utrikesbudgeten med
den på Sverige belöpande andelen af kostnaden för beskickningen.
Riksdagen lämnade dock icke sitt bifall till detta yrkande. Frågan
var därefter åter föremål för behandling vid 1902 års riksdag,
då flera talare i andra kammaren under öfverläggningarna om
tredje hufvudtiteln yttrade sig för indragning, men har sedermera
icke återupptagits. Vid behandlingen af den motion, som väcktes
i andra kammaren 1891, framhöll dåvarande utrikesministern, att
beskickningens bibehållande hufvudsakligen betingades af göromålen
med den norska sjöfarten.
Kommittén kan icke tillstyrka, att beskickningen helt och
hållet indrages, då Sveriges ekonomiska intressen i Turkiet synas
gå en lofvande utveckling till mötes. De särskilda förhållandena i
det Turkiska riket och de traditioner, som råda i Konstantinopel,
göra det nämligen icke möjligt att där hafva annan representation
än en diplomatisk. Densamma bör dock kunna inskränkas till en
chargé d’affaires. Kommittén föreslår alltså, att såväl ministerposten
som den nuvarande dragomansbefattningen indragas.
För den af de turkiska förhållandena betingade förbindelsen
med myndigheterna genom en turkiska språket fullt mäktig
dragoman torde kunna sörjas genom anställandet af en
sådan, utsedd bland personer på platsen. En sådan tjänsteman,
hvars arfvode icke lärer behöfva sättas högt, kan på grund af sin
främmande nationalitet icke uppföras på stat. För tillvaratagande
af de på grund af äldre traktater, de s. k. kapitulationerna,
åt beskickningen förbehållna judiciella funktionerna torde kräfvas,
att chargé d’affaires i Konstantinopel äger juridiska insikter. För
handelsintressenas tillgodoseende bör under sådana omständigheter
sörjas genom en särskild anordning, och kommittén finner, att detta
86 KONSULATEN I TURKISKA RIKET. BULÖARIEN. CYPERN. RUMÄNIEN.
i likhet med hvad kommittén på flera andra håll ifrågasatt hör ske
genom anställandet af en handelsattaché. Såsom aflöning åt nämnde
chargé d’affaires uppföres en summa af 14,400 kr., förutom fri hostad
med uppvärmning och belysning i det hittillsvarande konsulathuset.
För handelsattachén uppför kommittén ett arfvode af 10,800
kr. Denna handelsattaché hör åläggas att jämväl studera förhållandena
i Balkanstaterna och Egypten. Vid beskickningen behöfvas
vidare en kavass och en portvakt, hvar järn te ett anslag till renskrift
torde erfordras.
Inom det turkiska riket i Europa och i Asien finnas för närvarande
konsulat i Smyrna (Mindre Asien), Bagdad (Mesopotamien)
och Jerusalem (Balestina). Dessa höra enligt kommitténs uppfattning
bibehållas, samt därtill dessutom läggas några andra, nämligen
i Beyrut för Syrien och i Saloniki för Macedonien.
För Konstantinopel torde en olönad vicekonsul utses för att
förrätta de åligganden, som nu besörjas af den s. k. hamnkaptenen.
Till Konstantinopel gjorde under år 1899 svenska fartyg
(om 5,367 ton) 6 resor, åren 1900—1903 ankom intet fartyg och
år 1904 gjorde fartyg (om 3,396 ton) 2 resor. Ett mindre antal
svenska fartyg har under dessa år passerat Konstantinopel på väg
till och från hamnar vid Donau eller Svarta hafvet. Aren 1899
—- 1904 passerade tillhopa 4 fartyg på väg till Galatz och 3 på
resa till Braila. Under åren 1899—1903 passerades Konstantinopel
i medeltal årligen af 3 svenska fartyg, destinerade till hamnar
inom Odessas distrikt.
Bulgarien.
Den lofvande utveckling i Bulgariens inre förhållanden, som
från flera håll blifvit påpekad för kommittén, synes göra önskvärdt,
att i Sofia upprättas ett olönadt konsulat.
Cypern.
Det nuvarande olönade konsulatet i Larnaca torde böra bibehållas.
Rumänien.
I Rumänien finnes för närvarande ett svenskt konsulat, nämligen
i Galatz. Meddelanden till kommittén göra emellertid sannolikt,
att det för Sverige skulle vara af intresse att hafva konsulatet
SERBIEN. GREKLAND. TYSKLAND.
förlagdt till landets hufvudstad Bukarest, hvarför kommittén föreslår
upprättande därstädes af ett olönadt konsulat.
Serbien.
Äfven i Belgrad vill kommittén förorda upprättandet af ett
olönadt konsulat, så framt lämplig innehafvare kan erhållas.
Grekland.
Kommittén tillstyrker bibehållandet af det nuvarande olönade
konsulatet i Pireus.
Por de olönade konsulerna i Balkanstaterna och Turkiet uppföres
förslagsvis en summa af 1,000 kr. Af denna summa torde oek
en eventuell ersättning till konsuln i Alexandria kunna bestridas.
Tyskland.
Tysklands politiska ställning, dess omfattande handel, industri
och sjöfart jämte dess nära grannskap och betydande handelsutbyte
med Sverige göra det till ett af de för oss viktigaste länderna
med afseende å våra internationella förbindelser. Den nuvarande
diplomatiska och konsulära representationen i Tyska riket omfattar
utom beskickningen i Berlin lönade generalkonsulat i Hamburg
och Ltibeck samt olönade konsulat i Berlin, Bremen, Breslau,
Danzig, Dresden, Diisseldorf, Frankfurt am Main, Hannover,
Karlsruhe, Köln, Königsberg, Miinchen, Niirnberg, Stettin och
Stuttgart. Beskickningschefen är ackrediterad jämväl i Dresden,
Karlsruhe och Miinchen.
Den nuvarande ministern i Berlin har ifrågasatt, att på grund
af det växande antalet löpande mål och det stora antalet besökande,
som upptaga beskickningspersonalens tid, denna skulle erhålla
tillökning genom anställandet af en andre legationssekreterare.
Kommittén har icke funnit skäl föreligga att tillstyrka en sådan
utvidgning, sedan befattningen med norska ärenden fullständigt
bortfallit. Då emellertid enligt kommitténs organisationsförslag
samtliga konsulatärenden i Tyska riket böra förläggas under beskickningschefens
ledning, men denne af de politiska och administrativa
göromål, som tillkomma beskickningen, kan förutsättas vara
så strängt upptagen, att han icke skulle kunna ägna tillräcklig
88
BESKICKNINGEN I BERLIN.
tid åt de kommersiella intressena, är det enligt kommitténs åsiktät
synnerlig vikt, att vid hans sida ställes en på detta område sakkunnig
person. Kommittén har därför, i detta afseende instämmande
med heskickningschefen, uppfört en handelsattaché att biträda
ministern med handläggningen af denna del af göromålen.
Denna handelsattaché hör ock vara skyldig att eventuellt biträda
vid utredning af kommersiella frågor rörande Österrike-Ungern.
Vid beskickningen bör dessutom anställas en kanslist, i likhet
med hvad som under en följd af år redan varit fallet. Dennes
begynnelseaflöning kan kommittén icke förorda till Högre belopp
än 3,600 kronor. Dessutom behöfves en kanslivaktmästare.
Beskickningschefen har vidare framhållit, att med hänsyn
till de ökade lefnadskostnaderna i Berlin aflöningen för ministern
därstädes borde höjas. Med erkännande af att dyrheten
i Berlin ökats under de senare årtiondena, har kommittén likväl
icke kunnat komma till den öfvertygelsen, att lefnadskostnaderna
där i det hela taget skulle vara i jämnhöjd med dem i Paris,
London eller S:t Petersburg. Att i afseende å löneinkomster fullständigt
likställa ministern i Berlin med ministrarne å de nyssnämnda
platserna kan kommittén således för sin del icke förorda,
men anser dock, att en mindre höjning af ministerns i Berlin
aflöning är af omständigheterna fullt motiverad. Denna höjning
torde kunna begränsas så, att aflöningsförmånerna för honom
komma att blifva 6/6 i stället för som hittills 4/5 af de för ministrarne
i de nyssnämnda hufvudstäderna uppförda. Kommittén
tillstyrker därför för ministern i Berlin en aflöning af inalles
48,000 kr. I enlighet med hvad förut påpekats bör i stället för
legationssekreterare i Berlin för framtiden anställas ett legationsråd.
Dennes aflöning torde böra bestämmas till 5/s af de för de öfriga
legationsråden beräknade och alltså uppföras med 10,800 kr. Till
samma belopp uppföres handelsattachéens arfvode.
I stället för det hittillsvarande lönade generalkonsulatet i
Hamburg föreslår kommittén upprättandet därstädes af ett olönadt
konsulat. Sedan Berlin blifvit Tysklands viktigaste affärscentrum,
har Hamburg för vår handel på Tyskland icke längre samma
betydelse som i äldre tider. Sveriges handelsförbindelser med Hamburg,
hvilka visserligen fortfarande äro af stor omfattning, torde
till öfvervägande del utgöras af transithandel till aflägsnare
länder, hvilken därstädes icke blott i allmänhet sker oberoende
af allt konsulärt bistånd utan icke ens kan af konsuln öfverskådas.
På grund af den jämförelsevis stora sjöfarten på Ham
-
KONSULATEN I HAMBURG OCH LUBECK.
89
burg och de göromål, hvilka föranledas af den talrika svenska
koloni, som vistas på eller i närheten af denna plats, förefinnes
emellertid behof af en lönad tjänsteman vid detta konsulat.
Fördenskull föreslår kommittén anställandet där af en vicekonsul
med en aflöning af 6,000 kr. En liknande anordning föreslår
kommittén äfven i afseende å Ltibeck, där våra affärsmän
jämväl torde kunna förutsättas äga så goda förbindelser, att
något ingripande från konsulns sida sällan erfordras. Några särskilda
ersättningar för de olönade konsulerna i Hamburg och Liibeck
synas obehöfliga, då den årliga inkomsten af expeditionsafgifter
därstädes torde kunna beräknas till 2,000 resp. 1,750 kr.
En jämförelse mellan de göromål, som hittills förekommit i
svenska angelägenheter vid generalkonsulatet i Hamburg och vid
generalkonsulatet i Lubeck, gifver vid handen, att generalkonsulatet
i Lubeck i fråga om tillgodoseende af vissa konsulära åligganden,
särskildt hvad angår sjöfarten, måste anses äga större betydelse
än generalkonsulatet i Hamburg. Detta förhållande framgår af
följande sifferuppgifter, som utgöra medeltal för åren 1901—1905.
Hamburg. Lubeck.
Inkomna skrifvelser........... 971 1,521
Afgångna skrifvelser..........1,010 1,317
Mönstringsförrättningar......... 251 367
Hemsända svenska sjömän och andra svenska
undersåtar.............. 50 71
Utfärdade intyg............. 65 80
» legalisationer......... 74 81
Upptagna sjöförklaringar......... — 4
Till Hamburg gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 107,757 ton) 275 resor. Under år 1904
gjorde svenska fartyg (om 121,266 ton) 281 resor dit. För Lubeck
äro siffrorna under sagda år 244,919 ton på 944 resor samt
229,337 ton på 857 resor.
Hvad särskildt generalkonsuiatet i Hamburg angår, hafva de
norska angelägenheterna därstädes hufvudsakligen till följd af den
norska sjöfartens större omfattning varit betydligt talrikare än
de svenska. Till belysning häraf vill kommittén meddela, att
medeltalet af mönstringsförrättningar för svenska fartyg under
åren 1901—1904 utgjort 238 samt för norska fartyg 873. Medeltalet
under samma år från generalkonsulatet till vederbörande
norska departement aflåtna skrifvelser har utgjort 308, under det
90
KONSULATEN I TYSKLAND. DISTRIKTSINDELNINGEN.
att medeltalet afgångna skrivelser i därmed jämförliga svenska
ärenden belöpt sig till 200.
I öfrigt anser kommittén den konsulära organisationen i
Tyska riket böra omfatta olönade konsulat i de städer, där sådana
förut funnits, äfvensom i Leipzig, hvaremot konsulatet i,
Ntirnberg framdeles torde kunna indragas. Det kan ifrågasättas,
huruvida icke det hittills varande konsulatet i Karlsruhe bör,
åtminstone vid uppstående ledighet, flyttas till Mannheim.
Af de olönade konsulaten intager Stettin en särskild ställning
såväl i afseende å Sveriges sjöfart som på grund af lokala förhållanden.
I detta hänseende vill kommittén särskildt framhålla,
att under senare år därstädes tillkommit en frihamn, hvars betydelse
otvifvelaktigt kommer att tilltaga, i den mån det storartadt
planlagda kanalnätet mellan Oder och Elbe hinner fullföljas.
Till Stettin gjorde 1899—1903 i medeltal årligen svenska
fartyg (om 193,758 ton) 941 resor, under 1904 svenska fartyg (om
221,520 ton) 1,045 resor. Då det är att förutse, att Sveriges samfärdsel
med denna del af den preussiska monarkien kommer att
• bibehålla en stor omfattning, anser kommittén, att vid det olönade
konsulatet i Stettin bör finnas ett svensktalande biträde, för hvithet
ändamål kommittén föreslår en ersättning af 1,500 kr. åt den
olönade konsuln därstädes. Konsulerna i Bremen, Danzig och Königsberg
samt vioekonsuln i Kiel torde behöfva någon ersättning.
Nämnda konsulers befattning med svenska angelägenheter, hvaröfver
kommittén mottagit redogörelser, synas dock icke böra betinga
så höga ersättningsbelopp, som föreslagits af ministern i Berlin,
utan böra kunna bestridas ur den klumpsumma, 2,500 kr., som
kommittén beräknar för bestridande af ersättning åt oiönade konsuler
och vicekonsuler i Tyska riket.
Kommittén har fäst sin uppmärksamhet därpå, att vissa tyska
stater och delar af Tyska riket icke äro inbegripna i de nuvarande
konsulatdistrikten. En ändring härutinnan bör äga rum,
hvar jämte hela Bayern torde böra utgöra ett distrikt. Kommittén,
som inhämtat, att inga konsuler få anställas i Kikslanden,
föreslår följande distriktsindelning; Berlin (staden Berlin,
preussiska provinserna Brandenburg, Sachsen och Posen samt hertigdömena
Anhalt och Braunschweig); Bremen (staden Bremen med
område, storhertigdöme! Oldenburg, med undantag af furstendöme!
Liibeck, samt provinsen Hannovers vid "Weser och Nordsjön belägna
hamnar); Breslau (provinsen Schlesien); Danzig (provinsen WestPreussen);
Dresden (konungariket Sachsen utom staden och Haupt
-
LUXEMBURG. BESKICKNINGEN I WIEN.
91
mannschaft Leipzig); Dusseldorf (provinsen Westfalen och regeringsdistriktet
Dusseldorf); Frankfurt a/M (staden Frankfurt, provinsen
Hessen-Nassau, storhertigdömet Hessen och furstendömet Waldeck):
Hamburg (staden Hamburg med område, ön Helgoland samt
provinserna Hannovers och Schleswig-Holsteins vid Elbe belägna
hamnar); Hannover (provinsen Hannover, utom hamnarna vid Nordsjön,
"Weser och Elbe, samt furstendömena Schaumburg-Lippe och
Lippe); Karlsruhe (storhertigdömet Baden); Köln (Rhenpro vinsen
med undantag af regeringsdistriktet Dusseldorf); Königsberg (provinsen
Ostpreussen); Leipzig (staden och Hauptmannschaft Leipzig,
storhertigdömet Sachsen-Weimär, hertigdömena Sachsen-Meiningen,
Sachsen-Altenburg, Sachsen-Coburg och Gotha samt furstendömena
Schwarzburg-Rudolstadt, Schwarzburg-Sondershausen, Reuss
ä. L. och Reuss y. L.); Lubeck (staden Lubeck med område, storhertigdömena
Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz, provinsen
Schleswig-Holstein, med undantag af dess vid Elbe belägna hamnar,
samt furstendömet Lubeck); Miinchen (konungariket Bayern);
Stettin (provinsen Pommern) samt Stuttgart (konungadömet Wurtemberg
samt preussiska regeringsdistriktet Sigmaringen).
I afseende ä det olönade konsulatet i Berlin, har beskickningschefen
föreslagit, att där skulle anställas en i Berlins handelsoch
industriförhållanden särskild! väl bevandrad person. Till befattningen
borde enligt hans åsikt väljas en driftig och kunnig
svensk affärsman, hvilken skulle erhålla titeln vicekonsul. Med
den nu föreslagna organisationen af beskicknings- och konsulatärendena
i Tyskland finner kommittén en sådan anordning icke vara
behöflig, helst den nuvarande olönade generalkonsuln har till biträde
en svensk som nyligen förordnats till vicekonsul.
Ministern i Berlin torde lämpligen kunna ackrediteras äfven
i Luxemburg.
Österrike-Ungern.
Under öfverläggningarna rörande anslagen under tredje hufvudtiteln
vid 1889 års riksdag uttalades i första liksom i andra
kammaren den åsikt, att beskickningen i Wien borde indragas.
När därefter vid riksdagen 1890 motion väcktes om
anordningar, för att utgifterna under tredje hufvud titeln måtte
blifva minskade, framhöll motionären, att nämnda beskickning borde
kunna upprätthållas med mindre kostnad än dittills. Vid 1891 års
riksdag framställdes i två motioner, en i hvardera kammaren, yr
-
92
ÖSTERRIKE—UNGERN.
kande därom att Riksdagen under uttalande af sin åsikt, att beskickningen
i Wien borde indragas, måtte nedsätta utrikesbudgeten
med den på Sverige belöpande andelen af kostnaden för beskickningen.
Riksdagen afslog motionerna i hvad de rörde det omedelbara
indragandet af beskickningen, men beslöt i anledning af desammas
innehåll i öfrigt att hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes tillse, huruvida icke sådana anordningar kunde vidtagas,
att utgifterna under tredje hufvudtiteln blefve ytterligare
minskade. Under de öfverläggningar, som föregingo Riksdagens
beslut, förordades indragningen af talare i andra kammaren.
Slutligen förekom frågan åter vid 1902 års riksdag, då i
andra kammaren väcktes motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t uttala sin önskan, att beskickningen i
Wien måtte indragas. Motionen vann icke Riksdagens bifall. Under
öfverläggningen i ämnet vann emellertid motionen äfven denna
gång understöd af talare i andra kammaren. Sedermera har frågan
icke varit föremål för behandling i Riksdagen. Beskickningen förestods
1890—1895 af en chargé d’affa.''ires.
I öfverensstämmelse med sina ofvan uttalade grundsatser finner
kommittén skäl icke föreligga att bibehålla ministerposten i
Wien. Politiska intressen af vikt knyta sig icke vid denna, i synnerhet
sedan unionsupplösningen borttagit den anledning, som kunnat
föreligga att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen
af ett statsförbund, hvilket erbjuder åtskilliga likheter med det
mellan Sverige och Korge förut bestående. Icke heller våra handelsförbindelser
med den österrikisk-ungerska monarkien äro af den omfattning,
att bibehållandet af en första rangens beskickning där
synes af behofvet påkalladt. Men väl äro dessa förbindelser samt
den politiska maktställning, som Österrike-Ungern intager, af den
betydelse, att en beskickning, under hvilken samtliga konsulat i
monarkiens båda hälfter skulle komma att lyda, dock bör bibehållas.
Kommittén, som i öfrigt hänvisar till sitt uttalande i fråga om
Italien, föreslår därför, att i Wien bibehålies en beskickning, hvars
chef erhåller värdighet af chargé d’affaires. Hans aflöning torde
höra bestämmas till 21,000 kr. Under hänvisning till hvad kommittén
anfört rörande handelsattachén i Berlin, anser kommittén,
att denne bör ägna sin uppmärksamhet jämväl åt de industriella
och kommersiella förhållandena i Österrike-Ungern. Därest en
attaché icke tjänstgör vid beskickningen, torde ett anslag till renskrift
vara behöfligt.
KONSULATEN I AFRIKA.
93
I (ifrigt tillstyrker kommittén dels bibehållandet, dels upprättandet
af åtskilliga olönade konsulat i Österrike och Ungern.
Dessa synas lämpligen böra förläggas i:
XU Brunn (Mähren, Schlesien); Budapest (Ungern); Fiume (staden
med område, .Kroatien, Slavonien); Lemberg (Galizien, Bukowina);
Brag (Böhmen); Triest (staden med område, Grörz och Gradisca,
Istrien, Dalmatien); Wien (öfriga Österrike).
För konsulerna i Österrike-Ungern anser sig kommittén icke
behöfva föreslå några ersättningar.
Afrika.
För närvarande har Sverige ett konsulat i Alexandria, hvars
distrikt omfattar Egypten. Innehafvaren “uppbär en ersättning af
3,500 kr. Då det icke lärer möta någon svårighet att erhålla
en i Alexandria bosatt köpman till svensk konsul, utan att någon
.särskild ersättning behöfver ifrågakomma, uppför kommittén icke
någon sådan.
Till Alexandria gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 24,069 ton) 12 resor samt år 1904
svenska fartyg (om 16,272 ton) 8 resor.
Kommittén föreslår bibehållandet af de olönade konsulaten i
Tripolis, Tunis, Alger och Tanger (Marocko). För de tre första
anser den icke några ersättningar behöfliga. Så länge det sistnämnda
konsulatet är uppdraget åt en främmande makts representant, föreslås
för denne en ersättning af 800 kr.
För Kongostaten föreslår kommittén bibehållandet af ett olönadt
konsulat med station efter omständigheterna inom Kongostaten
eller, såsom hittills varit fallet, inom franskt område, alltså
i Boma eller Brazzaville; vidare olönade konsulat i Las Palmas,
(Kanariska öarna), Dakar (Senegambien), Free Town (Sierra
Leone), Monrovia (Liberia), James Town (S:t Helena), Johannesburg
(Transvaal och Orange River kolonierna), Louren^o Marques (Portugisiska
Östafrika), Port Louis (Mauritius) och Majunga (Madagaskar).
I fråga om Kapkolonien, där åtskilliga svenska industrier redan
vunnit en icke ringa afsättning och där utsikterna för en gynnsam
utveckling af detta förhållande synas så mycket större, som
direkta ångbåtsförbindelser från Sverige dit numera äro för handen,
föreslår kommittén upprättande af ett lönadt generalkonsulat
i Kapstaden. Såsom aflöning för denne generalkonsul föreslår
94
SJÖFARTEN PÅ SYDAFRIKA. KANADA.
kommittén 21,000 kr. Kommittén anser dessutom, att en attaché
bör tjänstgöra där.
Till Kapstaden g’jorde under åren 1899—1903 svenska fartyg
(om 10,101 ton) i medeltal årligen 13 resor, och till distriktet
i dess helhet gjorde svenska fartyg (om 24,878 ton) i medeltal 35
resor. Under år 1904 gjorde svenska fartyg (om 10,340 ton) 8 resor
till Kapstaden samt dylika fartyg (om 44,384 ton) 28 resor till hela
distriktet.
Till Kapstadens distrikt gjorde under nämnda femårsperiod
i medeltal årligen norska fartyg (om 187,500 ton) 198 resor.
Till Lourengo Marques gjorde 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg 3 resor. Den norska sjöfarten är betydligt större.
Under 1903 ankommo dit icke mindre än 91 norska fartyg.
Till ersättning åt de olönade konsulerna och vicekonsulerna.
i Sydafrika beräknar kommittén ett belopp af 1,000 kr.
Kanada.
I Kanada finnes för närvarande ett lönadt konsulat, hvilket
dock tillkommit hufvudsakligen af hänsyn till de synnerligen
omfattande norska sjöfartsintressena i detta land. Kommittén finner
icke anledning att tillstyrka bibehållandet af detta konsulat
utan föreslår dess ersättande med ett olönadt. 1 Kanada finnes
en icke ringa svensk befolkning, och det torde kunna förutsättas,
att bland denna skall finnas personer lämpliga att innehafva
olönade vicekonsulsbefattningar på de orter, där sådana kunna
anses behöfliga. Konsulatets säte bör, efter hvad åtskilliga omständigheter
gifva vid handen, icke längre förblifva i Quebec,
utan flyttas till Montreal. Det hittillsvarande själfständiga konsulatet
för brittiska kolonien Victoria i Vancouver anser kommittén
böra bibehållas. Till ersättningar för konsulerna i Kanada beräknar
kommittén 600 kr.
Till Quebecs distrikt gjorde under åren 1899—1903 svenska
fartyg (om 67,929 ton) i medeltal årligen 31 resor. Af dessa resor
gällde i medeltal 15 Sydney, Cap Breton. En afsevärd del af
den svenska trafiken å Sydney och Kanada i öfrigt har bedrifvits
af ett svenskt rederi, hvilket emellertid uppgifvit sig endast
undantagsvis behöfva påkalla konsulärt biträde. Den af detta
rederi bedrifna trafiken å Kanada har för öfrigt under senare
tid tills vidare afstannat. Till Kanada gjorde under åren 1899—
1903 i medeltal årligen norska fartyg (om 847,152 ton) 692 resor.
AMERIKAS FÖRENADE STATER. BESKICKNINGEN I WASHINGTON. 95
Under åren 1900—1905 inkommb från Q.uebecs distrikt till
utrikesdepartementet tillhopa 16 svenska arfsmål.
Amerikas förenade stater.
Det stora antalet till Amerikas förenade stater utflyttade
svenskar gifva detta land en särskild betydelse med hänseende
till den diplomatiska och konsulära representation, som Sverige
där torde behöfva. Denna representation utgöres för närvarande af
en beskickning i Washington, ett lönadt konsulat i Newyork och
ett olönadt konsulat i San Francisco jämte åtskilliga vicekonsulat
dels i hamnstäderna dels i det inre af landet. Kommittén anser,
att beskickningen i Washington bör bibehållas, och att i spetsen
för densamma bör ställas en minister, hvars aflöning kommittén
på grund af de särdeles höga lefnadskostnaderna därstädes
icke kan föreslå lägre än till 45,000 kr. Vid beskickningen bör
äfven finnas en legationssekreterare, för hvilken aflöningen uppföres
med 10,200 kr. Därjämte behöfver beskickningen ett anslag
till renskrift. Ministern har hittills utöfvat konsulära funktioner,
och hans distrikt har omfattat Förenade staterna med undantag af
dels sjöhamnarna vid Atlantiska hafvet och Mexikanska viken, dels
staterna Newyork, Kalifornien, Oregon och Washington samt territoriet
Alaska. Kommittén finner, att denne minister i likhet med
öfriga beskickningschefer bör hafva ledningen af samtliga konsulatärenden
inom Förenade staterna och att under beskickningen
böra läggas samtliga vicekonsulat i Washingtons och Newyorks
hittillsvarande distrikt, medan konsulatet i San Francisco torde
böra liksom hittills omfatta de västligaste staterna, Kalifornien,
Oregon och Washington, äfvensom territoriet Alaska. Det lönade
konsulatet i Newyork anser kommittén obehöfligt. Ett olönadt
konsulat i denna stad bör däremot upprättas därstädes omfattande
endast staden Newyork.
Åt ministern i Washington torde böra anförtros att genom
resor till Kanada på lämpliga mellantider taga kännedom om därvarande
förhållanden samt verkställa inspektion af konsulaten,
när så påfordras.
Den svenska sjöfartens intressen i Amerikas förenade stater
äro icke betydande. Däremot har beskickningen och torde under
långa tider framåt fortfarande komma att få en vidsträckt befattning
med arfsmål och andra angelägenheter, som dels beröra svenskar i
Amerika, dels svenskar i hemlandet, som med dem äga förbindelser.
96 KONSULATEN I AMERIKAS FÖRENADE STATER. MEXIKO.
Det har från några håll framhållits såsom önskvärdt, att i
Chicago upprättas ett lönadt svenskt konsulat, och som skäl härför
har anförts det stora antal svenskar, som där slagit sig ned.
Kommittén har emellertid icke funnit de intressen, som skulle
kräfva en sådan anordning, tillräckligt betydande, helst det väl i
regeln lärer kunna förväntas, att bland den svenskfödda befolkningen
i Förenade staterna finnas lämpliga kandidater för besättande
af samtliga olönade konsulsposter.
Vid det olönade konsulatet i Newyork torde gör omålen helt
visst vara af den omfattning, att de betinga bibehållandet af en
lönad vicekonsul därstädes. För en sådan har kommittén uppfört
ett aflöningsbelopp af 9,000 kr. Någon särskild ersättning till den
olönade konsuln torde icke vara behöflig, då hans inkomst af
expeditionsafgifter kan beräknas till omkring 4,100 kr. per år.
Då till några af de olönade vicekonsulerna, och särskildt till
den olönade konsuln i San Francisco, torde böra utgå några mindre
ersättningar, beräknar kommittén för detta ändamål 1,000 kronor.
Till Newyork gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska fartyg (om 3,760 ton) 2 resor och till distriktet
i dess helhet i medeltal årligen svenska fartyg (om 59,564 ton)
57 resor. Denna sjöfart var fördelad på samtliga stationer inom
distriktet. Till Newyork gjordes under åren 1899—1903 i medeltal
årligen 315 resor af norska fartyg (om 301,717 ton).
Konsulatet i Honolulu torde böra bibehållas.
Mexiko.
Detta land, där Sverige för närvarande är representeradt af
en olönad konsul i staden Mexiko, har enligt alla de vittnesbörd
kommittén fått mottaga visat ett synnerligen stort industriellt
uppsving under senare tider. Landetp naturliga resurser äro betydande,
och tack vare de ordnade förhållanden, som under en
kraftfull regering redan länge därstädes varit rådande, har dess
utveckling på ett lofvande sätt fortgått. Kommittén, som inhämtat,
att svenska affärer i stor omfattning redan drifvas eller
äro å bane därstädes, hyser den uppfattningen, att detta land
erbjuder betydande afsättnfngsmöjligheter för den svenska industrien
och tillstyrker därför, att där upprättas ett lönadt ämbete.
Innehafvaren af detta bör otvifvelaktigt erhålla diplomatisk karaktär,
hvarför kommittén föreslår upprättandet i Mexiko af en chargéd’affairespost,
hvars innehafvare bör äga att uppbära 21,000 kr.
MEXIKO. CENTRALAMERIKA. VÄSTINDIEN.
97
Vid beskickningen bör dessutom en attaché tjänstgöra. Denne chargé
d’affaires, som bör verka som inspektör af samtliga olönade
konsulat i Centralamerika, norra delen af Sydamerika och å de
västindiska öarna, torde ock böra i sin diplomatiska egenskap ackrediteras
hos flera af de stater, till hvilka nämnda områden höra,
emedan det visat sig, att reklamationer af rätt allvarlig beskaffenhet
där förekommit, hvilkas fullföljande endast kunnat ske på
diplomatisk väg. De fruktbara områden, som skulle falla under
hans inspektionsverksamhet, hafva en befolkning af omkring 34
millioner och en ytvidd af öfver 51/2 million kvadratkilometer,
fördelade på 13 själfständiga stater och flera olika länders kolonier.
Enligt hvad kommittén inhämtat exporteras till Mexiko utom
de i exportstatistiken upptagna varor följande svenska artiklar:
borrstål, stenredskap, sömjärn, hästskojärn, sågblad, separatorer,
fotogenmotorer, spisar, primuskök, telefoner, krita och cement.
Centralamerika och Västindien.
Kommittén föreslår bibehållande af olönade konsulat i Guatemala
(Guatemala, Costa Rica, Honduras och Nicaragua), Belize
(brittiska Honduras), San Salvador (Salvador), Panama (Panama),
."Wilhelmstad (Curagao jämte öfriga närliggande nederländska besittningar),
S:t John (brittiska Läöarna), Port of Spain (Trinidad),
Bridgetown (Barbados), Fort de France (Martinique), Pointe å
Pitre (Guadeloupe och öfriga franska besittningar i Västindien
utom Martinique), S:t Thomas (danska öarna i Västindien), San
Juan (Porto Rico), San Domingo (San Domingo), Port au Prince
(Haiti), Kingston (Jamaica), Havana (Cuba) och Nassau (Bahamaöarna).
För konsuln i Havana, som nu uppbär 4,000 kr., torde
någon särskild ersättning ur synpunkten af Sveriges intressen
icke vara behöflig.
Till Havana gjordes under femårsperioden 1899—1903 af svenska
segelfartyg (om 1,421 ton) tillhopa 3 resor. Under år 1904
ankom 1 ångfartyg om 1,820 ton. Till platsen gjordes under
nämnda femårsperiod i medeltal årligen af norska fartyg (om
180,654 ton) 192 resor.
Äfven konsulatet i Hamilton å Bermudasöarna torde höra bibehållas.
7
98
BRASILIEN. ARGENTINA. PARAGUAY. SYDAMERIKA.
Brasilien.
Då kommittén här nedan föreslår anställandet i Buenos Ayres
af en chargé d’affaires för Argentina, hvilken hör kunna ackrediteras
jämväl i Rio de Janeiro, föreslår kommittén indragning af det
lönade generalkonsulat å sistnämnda ort och dess ersättande med
ett olönadt konsulat. För konsuln uppföres ersättning till belopp
af 2,000 kr. med förpliktelse för honom att hålla ett svensktalande
biträde.
Argentinska republiken och. Paraguay.
Sveriges handelsförbindelser med Argentina och dess sjöfart
på La Platastaterna synas stadda i lycklig utveckling och tillkomsten
af en direkt ångbåtslinje med detta land har otvifvelaktigt
bidragit att främja utsikterna för dessa förbindelsers ytterligare
förkofran i framtiden. Kommittén föreslår därför, att i
Buenos Ayres upprättas ett lönadt ämbete, hvars innehafvare bör
vara eu chargé d’affaires och hvars aflöning torde bestämmas
till 21,000 kr. Utom i Rio de Janeiro bör han äfven ackrediteras
i Asuncion. Åt honom torde lämpligen kunna uppdragas att inspektera
konsulaten i Uruguay, Chile, Bolivia och Peru. Vid beskickningen
bör en attaché tjänstgöra.
Öfriga stater i Sydamerika.
Kommittén föreslår bibehållandet af det olönade konsulatet
i .Montevideo för Uruguay samt af de likaledes olönade konsulaten
i Valparaiso för Chile, i Lima för Peru, i Antofagasta för Bolivia,
i Santa Fé de Bogotå för Columbia, i Guayaquil för Ecuador och i Caracas
för Venezuela samt i Georgetown för brittiska och i Cayenne
för franska Guyana. För nederländska Guyana torde böra upprättas
ett olönadt konsulat i Paramaribo.
Då svenska sjöfarten på Montevideo är högst obetydlig och då i
öfrigt inga särskilda intressen föreligga i Uruguay, anser kommittén
den ersättning för konsuln i Montevideo, som nu utgår med
2,000 kr., framdeles obehöflig.
Kommittén tillstyrker bibehållande af ett olönadt konsulat
i Stanley på Falklandsöarna.
ASIEN. KINA. BESKICKNING I PEKING.
99
Asien.
Kommittén förordar bibehållandet af de olönade konsulaten, i
Teheran (Persien), Åden, Colombo (Ceylon), Bombay, Madras, Calcutta
(Bengalen), Rangoon (brittiska Birma), Singapore (Straits
Settlements), Bangkok (Siarn) och Soerabaia (Nederländska Ostindien).
För Singapore, där ett svenskt affärshus nyligen etablerat
sig och där konsuln hittills på grund af den stora norska
sjöfarten å orten uppburit 1,500 kr., torde någon ersättning icke
vara behöflig. Till Singapore gjorde under åren 1899—1903 i
medeltal årligen svenska fartyg (om 6,076 ton) 5 resor. Under
1904 anlöpte icke något svenskt fartyg denna hamn.
Kina.
Åtskilliga af de personer och korporationer, hvilkas yttranden
kommittén inhämtat, hafva framhållit den särskildt stora betydelsen
för Sverige af beskickningar eller lönade konsulat i Kina
och Japan.
Det synes kommittén också otvifvelaktigt, att i Kina, i den
man detta stora land med sina ofantliga naturliga resurser varder
mer och mer tillgängligt för västerländsk kultur, det också bör
vara möjligt att ernå afsättning för svensk industri. I detta afseende
har det för kommittén varit af synnerligt intresse att erfara,
att ett svenskt handelshus med stort anseende funnit sig
böra upprätta en filial i Ivina för att därstädes bereda en marknad
för svenska produkter.
Upprättandet af en fast svensk beskickning i Kina kan kommittén
för närvarande icke tillråda. Kommittén har inhämtat,
att en sådan betingar ägandet af en för beskickningen afsedd
fastighet i Peking, då ingen möjlighet lärer förefinnas att där
få hyra lämplig bostad. Kommittén anser dock, att detta .förhållande
bör närmare undersökas, likasom andra omständigheter
tala för afsändandet vid lämpligt tillfälle till Kina af en
utomordentlig diplomatisk mission. Därest kommitténs förslag i
afseende å en beskicknings upprättande i Japan vinner bifall, torde
den blifvande ministern därstädes framdeles kunna erhålla i uppdrag
att begifva sig till Peking för inledande af de förhandlingar
med den kinesiska regeringen, hvilka kunna blifva af nöden. För
närvarande förmedlas Sveriges diplomatiska förbindelser med Kina
genom diplomatiska kårens i Peking äldste ledamot (doyen). Det
100
GENERALKONSULATET I SHANGHAI.
synes kommittén, att desamma hellre höra uppdragas åt ett visst
lands beskickning, och att chefen för den beskickning, åt hvilken de
anförtros, bör erhålla ett anslag af 2,000 kronor till bestridande
af kanslikostnader.
Under dessa omständigheter anser kommittén det vara af särskild
vikt att bibehålla det lönade generalkonsulatet i Shanghai.
Lönen för generalkonsuln utgår nu med 24,000 kronor. Med
ledning af hvad den nuvarande innehafvaren af befattningen anfört,
anser sig kommittén böra föreslå en aflöning af 21,000 kr.,
hvari ingår dels ersättning för kanslilokal, som, enär den svenska sjöfarten
på själfva Shanghai är mycket obetydlig, icke torde behöfva
skiljas från generalkonsulns bostad, dels ock ersättning för den
minskning i inkomster, som generalkonsuln skulle vidkännas därigenom,
att han icke vidare finge för egen del uppbära några
expeditionsaf gifter.
Till konsulsstationerna inom Shanghais distrikt gjorde under
åren 1899—1903 i medeltal årligen svenska fartyg (om 26,845
ton) 25 resor, af hvilka i medeltal 9 gällde Hongkong samt
återstoden i tämligen lika fördelning öfriga stationer inom distriktet.
Under 1904 gjorde 7 svenska fartyg (om 8,267 ton) 7 resor
på distriktet. Intet fartyg anlöpte Shanghai.
På grund af en traktat med kinesiska riket af år 1847 har
Sverige i Kina rätt till konsulär jurisdiktion, hvilken utöfvas
af nämnde generalkonsul. Kommittén anser, att da hans befattning
som domare gör det till en nödvändighet, att innehafvaren
äger juridisk bildning, vid hans sida bör för tillgodoseende
af Sveriges kommersiella intressen anställas en handelsattaché,
hvars arfvode torde böra bestämmas till 13,200 kr.
Denne bör jämväl åläggas att studera förhållandena å lilippinerna
samt i de franska och nederländska kolonierna i Ostasien. Däremot
anser kommittén, att den lönade vioekonsulsbefattningen därstädes
kan indragas. För generalkonsulatet i Shanghai kräfves
anslag till renskrift samt till en kinesisk skrifvare.
Japan.
Förhållandena i detta land hafva på grund af kända händelser
under senaste åren ådragit sig en särskild uppmärksamhet.
Då Japan nu ryckt in i ledet bland de stormakter, hvilkas politiska
inflytande nått en afsevärd betydelse, har det synts kommittén,
att ifall Sverige icke kan tillgodose behofvet af en repre
-
JAPAN.
101
sentation i Ostasien i den utsträckning, att både i Kina och i Japan
upprättas diplomatiska beskickningar, detta borde blifva fallet
åtminstone i Japan. Både af hänsyn till den roll, som sistnämnda
land numera spelar i världspolitiken, och till de kommersiella
förbindelser, hvilka redan uppstått och kunna förväntas
ytterligare uppkomma med detsamma, vill kommittén
förorda, att beskickningen där ställes under chefskap af en minister,
hvilken det bör åligga att hålla den svenska utrikesförvaltningen
förtrogen dels med de politiska förhållandena i Ostasien
och dels med den industriella och kommersiella utvecklingen i Japan.
Såsom hans medhjälpare vill kommittén icke föreslå en legationssekreterare
utan en vicekonsul, under den förutsättning att
det finnes någon lämplig person med kommersiella insikter, som
är villig att under någon längre tid stanna i landet. Då det
icke lärer kunna förutsättas, att en sådan, som behärskar det
japanska språket, redan nu står till förfogande, måste ett särskildt
anslag uppföras för en japansk tolk. Men kommittén föreställer
sig, att vicekonsuln efter några år skall hafva förvärfva!
sig tillräckliga insikter i landets språk för att kunna fungera
äfven som tolk.
Kommittén föreslår för ministern en aflöning af 39,000 kr.
och uppför för vicekonsuln en lön af 9,000 kr. Så snart vicekonsuln
styrker sig behärska det japanska språket och behofvet
af särskild tolk sålunda upphör, bör dennes arfvode, 1,200 kr.,
tillkomma vicekonsuln såsom tillägg till lönen. Det mål, som kommittén
framhåller som önskvärdt, att denne tjänsteman må under
en längre tid kvarblifva på platsen, föranleder kommittén att
därjämte föreslå den bestämmelsen, att i fall sådan vicekonsul
i öfrigt har den kompetens och visar de egenskaper, att han
bör befordras till konsul, sådan befordran må ske på platsen och
att hans egentliga lön då höjes från 3,600 kr. till 5,400 kr. En
dylik konsul skulle sålunda, om han fortfarande uppbär det arfvode,
han såsom vicekonsul erhållit på grund af sin kännedom
om det japanska språket, småningom kunna uppnå en sammanlagd
löneinkomst af 12,000 kr.
Något lönadt konsulat i Kobe anser kommittén icke behöflig!.
Däremot torde olönade vicekonsulat böra upprättas i Kobe
och Nagasaki. För Yokohama bör den vid beskickningen i Tokio
anställde vicekonsuln kunna fungera.
102 FILIPPINERNA. VLADIVOSTOK. AUSTRALIEN. NYA ZEELAND.
Kommittén föreslår bibehållandet af det olönade konsulatet
i Manila (Filippinska öarna).
Slutligen vill kommittén framhålla önskvärdheten af, att i
Vladivostok anställes en olönad konsul, ifall sådant medgifves
af ryska regeringen och lämplig person för posten där kan vinnas.
Till de olönade konsulerna i Ostasien beräknar kommittén
som ersättning ett belopp af 1,000 kr.
Australien.
Kommittén har tagit under öfvervägande, hvilka anordningar
lämpligen skulle kunna träffas för att i Australien främja och
underlätta Sveriges handelsförbindelser, och har därvid kommit
till det resultat, att ett lönadt konsulat bör upprättas i Australien.
Detta lands lagstiftning har under senare tider visat
en stark benägenhet att kringskära utlänningars rätt, och särskild!
i afseende å sjöfarten hafva yppats vissa svårigheter,
med hvilka främmande makter hafva att kämpa. Äfven om Sveriges
sjöfart å dessa farvatten icke vunnit synnerlig omfattning, kan det
dock icke lämnas ur räkningen, att äfven härutinnan föreligger ett
intresse, som bör beaktas.
Från några personer och korporationer, som yttrat sig i denna
fråga, har såsom den lämpligaste stationen för ett lönadt konsulat i
Australien framhållits Melbourne. Denna åsikt kan kommittén på
grund af upplysningar inhämtade från sakkunnigt håll icke dela,
utan anser öfvervägande skäl tala för detta konsulats förläggande
till Sydney. Till aflöning för en konsul därstädes uppföres 13,200
kr. Konsuln torde dessutom behöfva ett anslag för renskrift.
Han bör erhålla i uppdrag att tid efter annan besöka äfven Nya
Zeeland för att närmare undersöka de möjligheter för afsättning
af svenska industrialster, som där må förefinnas.
Kommittén tillstyrker bibehållande af ett olönadt konsulat
i [Wellington (Nya Zeeland).
Till Australien gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen
svenska segelfartyg (om 12,875 ton) 18 resor. Dessa resor voro
fördelade å de olika australiska konsulsstationerna med ett par å
hvarje.
INSPEKTION AF BESKICKNINGAR OCH KONSULAT.
103
Konsulatförordningen innehåller i fråga om inspektion endast
den bestämmelse i''. § 67, att om konsul »finner anledning vara
för handen att personligen begifva sig till vicekonsulsstation inom
distriktet för att om vicekonsulns ämbetsutöfning anställa undersökning,
skall han göra framställning i ämnet hos ministern för utrikes
ärendena, som pröfvar, huruvida konsuln må på allmän bekostnad
företaga resan».
Vid olika tidpunkter har emellertid inspektion’ af konsulat såväl
i Europa som i främmande världsdelar i större eller mindre omfattning
ägt rum. Kommittén vill erinra därom, att generalkonsul
Christophersen år 1872 erhöll ett dylikt uppdrag i sammanhang
med den honom anbefallda undersökningen af förhållandena i
Australien, att vicekonsul Ehrenborg erhöll ett sådant uppdrag,
då han år 1883—85 åtföljde korvetten Vanadis, att minister Gude
hade liknande uppdrag till Japan och Kina år 1897, samt att nuvarande
herr utrikesministern 1901 anbefalldes att under resa sjöledes
från Hamburg till Konstantinopel förrätta inspektion af konsulatet
i Lissabon och vissa konsulat vid Medelhafvet. Dessutom har
inspektion af ett eller annat konsulat eller vicekonsulat af särskilda
anledningar ägt rum vid tillfällen, då sådant påkallats.
Någon inspektion af beskickningarna har öfver hufvud icke
ägt rum.
I likhet med hvad åtskilliga af de utaf kommittén hörda
personer och korporationer framhållit, skulle en periodiskt återkommande
konsulatinspektion vara af synnerligen stor betydelse.
Denna uppfattning delar kommittén fullständigt och anser, att
såsom allmän regel såväl beskickningar som lönade generalkonsulat
böra inspekteras genom personer utsända från hemlandet, att vidare
konsulaten, såväl de lönade som de olönade, böra inspekteras af
vederbörande beskickningschefer eller lönade generalkonsuler, samt
slutligen att vicekonsulaten böra inspekteras af cheferna för resp.
konsulsdistrikt. Utom de inspektioner, som kunna föranledas af tillfälliga
omständigheter, torde regelbundna sådana böra äga rum
åtminstone en gång under hvarje 5-årsperiod. Inspektören bör
öfver inspektionen afgifva berättelse till utrikesministern, som
har att vidtaga de åtgärder, hvilka föranledas af anmärkningar,
gjorda under inspektionen. Dylika inspektioner böra emellertid
icke blott afse utöfvande af en viss kontroll af det sätt,
hvarpå de inspekterade utöfva sina ämbetsåligganden, utan också
lämna dessa tillfälle att af inspektören inhämta råd och ledning
för sina åtgöranden äfvensom att för honom påpeka önskemål,
104
MILITÄR- OCH MARINATTACHÉER.
som tilläfventyrs genom muntlig förhandling på platsen lättare än
genom skriftlig framställning kunna i detalj framföras och motiveras.
Af särskild betydelse anser kommittén vara, att de olönade konsulerna
och vicekonsulerna härigenom skulle kunna vinna ledning
för afgifvande af kommersiella upplysningar, hvarå måste läggas
särskild vikt. Kommittén vill jämväl påpeka lämpligheten däraf,
att handelsattachéerna under sina resor i de länder, för hvilka
de äro anställda, få tillfälle att genom personlig beröring med
de olönade konsulerna både vinna ett säkert intryck af deras
personlighet och intresse för sin uppgift samt tillika lämna
dem den sakkunniga ledning, hvilken de böra vara särskild! rustade
att meddela. De kostnader, som dessa olika slag af inspektioner
skulle medföra, torde enligt beräkningar, som kommittén verkställt,
ingalunda vara afskräckande. Det på tredje hufvudtiteln
uppförda anslaget till resekostnader bör afse jämväl dessa resor.
I kommitténs beräkning af anslagsbeloppet har hänsyn tagits
härtill.
Studiet af främmande makters försvarsväsen underlättas högst
väsentligt genom den storartade utveckling, som facklitteraturen
i nästan alla länder vunnit. Därtill kommer, att de viktigaste
försvarsfrågorna särskildt på grund af deras nationalekonomiska
betydelse öfverallt blifvit af ett så allmänt intresse, att såväl
dagspressen -som tidskrifter med allmänt innehåll ofta sysselsätta
sig med dem. Studiet af facklitteraturen åligger hemlandets
militära myndigheter. Hvad den öfriga pressen innehåller
af särskildt intresse för dessa, böra och kunna beskickningarna
tillhandahålla.
Det synes kommittén emellertid gifvet, att den kännedom,
som de militära myndigheterna på detta vis erhålla om utländska
härar och flottor, icke kan vara tillräcklig, när det är fråga om
de oss omgifvande makternas försvarsväsen. Det är tydligen af
vikt för vår försvarsledning icke blott att känna till de ledande personligheterna
inom deras härar och flottor, utan i synnerhet att
äga en ständig kunskap om det sätt, hvarpå gällande reglementen
och föreskrifter tillämpas. Till en del kan detta vinnas genom
utsändande af särskilda officerare till de större årliga manövrerna.
Under tredje hufvudtiteln finnes för närvarande upptaget ett
anslag å 12,000 kr. till militärattachéer. Det har funnit an
-
MILITÄR- OCH MARINATTACHÉERNAS AFLÖNINGSFÖRMÅNER. 105
vändning dels i. Berlin, dels i Paris, dels i S:t Petersburg på sådant
sätt, att samtidigt tvenne militärattachéer fått uppbära arfvoden
af 6,000 kr. såsom tillägg till sina militära löneförmåner.
När, såsom ofta varit fallet, militärattachéer varit anställda vid
alla de tre nämnda beskickningarna, har det erforderliga tredje arfvodet
utgått af medel under fjärde hufvudtiteln. Tidtals har ock
en marinattaché varit anställd, under äldre tid i London samt
under senare tid i S:t Petersburg och Berlin. Dennes aflöning
har helt och hållet blifvit bestridd af medel från femte hufvudtiteln.
Det torde emellertid vara lämpligt, att en likformig anordning
träffas i afseende å militär- och marinattachéernas arfvoden
för tjänstgöring utom riket, så att samtliga dessa arfvoden
uppföras under tredje hufvudtiteln.
För Kyssland, för Tyska riket, hvars militära organisation
är så högt utvecklad, och som alltjämt torde vara det betydelsefullaste
studiefältet för vår härs officerare, samt för Norge, med
hvars försvarskrafter en samverkan bör vara särskildt eftersträfvansvärd,
vill kommittén förorda anställandet af militärattachéer.
För Kyssland samt för Storbritannien, som är centralsätet för all
maritim information, torde marinattachéer vara behöfliga. Den
för Storbritannien afsedde torde lämpligen kunna anställas jämväl
vid beskickningen i Berlin. Såväl militär- som marinattachéer
böra i regeln icke anställas för mindre tid än fem år.
Kommittén anser, att militär- och marinattachéerna i afseende
å aflöningsförmåner böra likställas med legationsråden respektive
legationssekreterarne. Den föreslår därför, att som ortstillägg för
vederbörande militär- och marinattachéer beräknas de belopp, hvarmed
de militära löneförmånerna understiga legationsrådens respektive
legationssekreterarnes sammanlagda aflöningsförmåner. Då
det lärer vara nödvändigt, att marinattachéerna hvarje år göra
sjötjänst, och deras vistelse i det främmande landet i motsats till
militärattachéernas icke torde behöfva utsträckas till större delen
af året, hafva ortstilläggen för dem beräknats blott för ett hälft år.
Officerarnes militära löneförmåner växla emellertid med deras
grad. Officerare, som skola hålla egna tjänstehästar, åtnjuta dessutom
lönetillägg och furageersättning. Ortstilläggen för militäroch
marinattachéer böra därför uppföras såsom förslagsanslag. Under
förutsättning, att militär- och marinattachéerna äro kaptener
af 1. klassen och att de förre tagas ur generalstaben samt såsom
hittills skett icke åläggas att utomlands hålla tjänstehästar, uppför
kommittén som ortstillägg
106
DIPLOMAT- OCH KONSULSASPIRANTER.
för militärattachén
» »
» »
» marinattachén
» »
i S:t Petersburg 6,300 kr,
i Berlin 3,900 »
i Kristiania 300 »
i London 3,900 »
i S:t Petersburg 3,900 »
Summa 18,300 kr.
För militärattaché, som icke förfogar öfver lönetillägg och
furageersättning för tjänstehästar, bör ortstillägget höjas med 1,500
kr. Om militärattaché åtnjuter majors aflöningsförmåner, bör ortstillägget
minskas med 1,500 kr. Är marinattaché kommendörkapten
af 2. graden, bör ortstillägget minskas med 750 kr.
Militär- och marinattachéerna böra åtnjuta ersättning för resor
enligt samma grunder som den öfriga vid beskickningarna anställda
personalen.
Kommittén anser det synnerligen önskligt, att det måtte medgifvas
officer, som åslundar sådant och är lämplig därför, att
med behållande af sina militära löneförmåner få tjänstgöra vid
någon beskickning under ett eller annat år.
Ofvan har kommittén beräknat, att sammanlagdt 6 attachéer
skulle tjänstgöra vid beskickningarna i Buenos Ayres och Mexiko,
generalkonsulaten i Antwerpen, Kapstaden och Botterdam samt vid
konsulatet i London. Af dessa förutsätter kommittén att 4 äro konsulsaspiranter,
medan de öfriga 2, nämligen de, som skulle tjänstgöra
vid generalkonsulaten i Antwerpen och Kapstaden, i vanliga
fall skulle vara diplomataspiranter, hvilka enligt''kommitténs mening
böra tjänstgöra minst 2 år vid konsulat. Antwerpen och
Kapstaden hafva föreslagits med hänsyn därtill, att diplomataspiranterna
böra dels tjänstgöra ett år i ett fransktalande och ett
år i ett engelsktalande land, dels sättas i tillfälle att taga kännedom
om tjänsten icke blott vid ett konsulat, där talrikare sjöfartsgöromål
förekomma, utan äfven vid ett sådant, där de merkantila
intressena äro af framstående betydelse. Förutom dessa 2 diplomataspiranter
beräknar kommittén ytterligare 3, hvilka skulle
tjänstgöra vid beskickningarna i Europa alltefter omständigheterna,
dock alltid om möjligt såväl i Berlin som i Paris.
För att, i öfvenensstämmelse med herr utrikesministerns uttalande,
vid anställning af tjänstemän inom diplomatien och konsu
-
ATTACHÉAKFVODEN. JOHNSONSKA DONATIONSFONDEN. 107
latväsen hänsyn såvidt möjligt ej skola behöfva tagas till vederbörandes
förmögenhetsställning, uppför kommittén som attachéarfvoden
för nämnda 5 diplomat- och 4 konsulsaspiranter en summa
af 36,000 kr. Den föreslår, att de särskilda arfvodena enligt
närmare bestämmelser af Eders Kungl. Maj:t fastställas efter lefnadskostnaderna
å de särskilda orterna samt med hänsyn därtill,
huruvida attachén tjänstgör vid beskickning eller konsulat. Som
minimum för sådant arfvode föreslår kommittén 3,000 kr., som
maximum 4,800 kr. Därest detta förslag vinner Riksdagens bifall,
skulle de hittills utgående två konsulsstipendierna, hvartill å extra
stat för närvarande utgå 11,000 kr., blifva obehöfliga.
Emellertid äro hvarken dessa arfvoden eller de aflöningsförmåner,
som kommittén föreslår för olika befattningar på diplomat- och
konsulsstaten, tillräckligt höga för att aspiranter, som börja sin bana
med skuld, därigenom skulle kunna erhålla möjlighet att afbetala
sådan. Icke heller lära de kraf, som tjänsten ställer på diplomater
och konsuler, i allmänhet lämna dem tillfälle till enskildt förvärf
genom författarskap eller på annat sätt. Kommittén måste därför
med styrka framhålla nödvändigheten af, att aspiranter icke
antagas, med mindre de kunna afgifva en förklaring på tro och
heder, att de icke äga någon skuld eller annan ekonomisk förpliktelse
utan motsvarande säkra tillgångar.
Kommittén har haft under öfvervägande, huruvida det icke
skulle vara nödvändigt att å stat uppföra en öfvertalig konsul
eller vicekonsul, som skulle kunna förordnas att sköta särskildt
någon utomeuropeisk befattning, under den tid ordinarie innehafvare
åtnjuter semester, eller då tillfällig vakans uppstår. Utrikesdepartementet
förfogar emellertid öfver ett ganska betydligt
stipendium, som utgår af den Johnsonska donationsfonden (se
bil. 7), och hvars belopp utan tvifvel skulle kunna väsentligt höjas,
därest statskontoret, såsom kommittén hemställer, erhåller rättighet
att placera denna fonds medel äfven i andra säkerheter,
än som hittills varit föreskrifna. Kommittén håller före, att detta
stipendium kan användas för att utan särskild afgift för statsverket
erhålla en dylik öfvertalig tjänsteman därigenom, att detsamma
tid efter annan tilldelas en vicekonsul, som, när han erhåller
stipendiet, bör träda öfver stat. Denne vicekonsul torde
lämpligen kunna användas att bestrida sådana tillfälliga förord
-
108 KOMPETENSFORDRINGAR. HANDELSHÖGSKOLOR. FYSISK KONDITION.
nanden som ofvan nämnts, och på detta vis i enlighet med testators
vilja få ypperliga tillfällen att studera handel och näringar.
Kommittén biträder till fullo den af herr utrikesministern uttalade
grundsatsen, att vid tillsättande af högre chefsplatser inom
diplomatien och konsulatväsended vederbörandes kompetens ej bör
mätas allenast efter rena fackmeriter utan jämväl efter ådagalagd
duglighet i andra allmänna värf samt efter hvars och ens speciella
lämplighet i öfrigt för den befattning hvarom fråga är. Den
håller emellertid före, att under i öfrigt lika förutsättningar den
skolade diplomaten eller konsulstjänstemannen bättre skall kunna
fylla de uppgifter som föreläggas honom, än den med den diplomatiska
och konsulära tjänstgöringen obekante. Kommittén anser
därför, att äfven om det i främsta rummet ligger vikt på, att
personligheten och den verkligt dugande förmågan komma att spela
större roll vid besättande af diplomat- och konsulsbefattningar
än uppfyllandet af obligatoriska examensfordringar, sådana dock
böra uppställas för de unga män, som söka inträde å den diplomatiska
eller den konsulära banan.
Af allt hvad kommittén inhämtat synes otvifvelaktigt framgå,
att för båda dessa banor ett visst mått af merkantil bildning är
önskvärd. Då kommittén erfarit, att god utsikt finnes till, att en
handelshögskola inom den allra närmaste tiden skall kunna komma
till stånd i hufvudstaden, och att en sådan är i viss mån förberedd
i Göteborg, vill den föreslå, att som kompetens för att blifva antagen
till diplomat- eller konsulsaspirant bland annat skall fordras
genomgående af antingen en af dessa handelshögskolor, för hvilkas
verksamhet kommittén tänker sig ungefär det program, som finnes
angifvet i bil. 12, eller ock utländsk dylik läroanstalt. I senare
fallet bör aspirant undergå särskild pröfning af sina kunskaper i
sådana speciellt svenska förhållanden, som ligga inom området
för våra handelshögskolors undervisning. Den förutsätter därvid,
att unge män, som eftersträfva inträde å den diplomatiska eller
konsulära banan, innan de genomgå handelshögskolan, skola hafva
af lagt studentexamen, helst å realiinjen.
För både diplomat- och konsulsaspiranter måste det läggas
särskild vikt vid, att deras fysiska kondition är sådan, att ingen
hänsyn behöfver tagas till klimatiska förhållanden å de orter,
där de framdeles kunna komma att tjänstgöra, ty vår diplomatiska
och konsulära personal är alldeles för" fåtalig, för att sådana
FRÄMMANDE SPRÅK. JURIDISK BILDNING. 109
hänsyn skulle få göra sig gällande. Statens intresse kan fordra,
att äfven den mest dugande måste tjänstgöra å någon klimatiskt
ogynnsam plats. För dem, som fullgjort sin värnplikt
som vapenföre, torde inga särskilda fordringar i afseende å
kroppskonstitution vara af nöden. Det kan för öfrigt enligt kommitténs
mening icke vara annat än fördelaktigt, att de, som vilja
ägna sig åt diplomat- eller konsulsbanan, underkasta sig den något
förlängda tjänstgöring, som möjliggör erhållandet af reservofficersutbildning.
Färdighet i maskinskrifning är erforderlig, i stenograf i önskvärd
för både diplomat- och konsulsaspiranter.
Utom goda vitsord från handelshögskolan böra konsulsaspiranterna
kunna förete intyg om vissa kunskaper i affärsteknik.
Kommittén är öfvertygad, att en ung man med praktisk läggning,
som genomgått handelshögskola, icke skall hafva någon svårighet
att förvärfva sig erforderlig kännedom härom genom ett års
tjänstgöring å något större affärskontor. Af främmande språk
torde konsulsaspiranterna framför allt böra lägga an på tyska
och engelska samt ryska eller spanska. Från många håll har framhållits
behofvet af teknisk bildning för konsulerna. Kommittén
vill ingalunda bestrida, att en sådan kan medföra stora fördelar,
men den anser icke, att densamma bör fordras som kompetensvillkor.
Någon juridisk bildning utöfver den, som skulle meddelas
i handelshögskolan, bör ej heller fordras, ehuruväl sådan
må kunna anses såsom en särskild merit. Kommittén vill i detta
sammanhang erinra därom, att vi under långliga tider på många
håll i världen begärt, att jämväl de köpmän af främmande nationalitet,
som innehaft våra konsulsbefattningar, skulle vara kompetenta
att tillämpa både svenska och norska sjölagar och andra
författningar, ofta nog fotade på rätt divergerande principer. Till
ledning hade de mången gång endast föråldrade instruktioner, mer
eller mindre fullständigt kompletterade af cirkulär, hvilka emellertid
från svensk sida icke ens tidtals samlades än mindre kodifierades.
Och dock kan det icke med fog sägas, att de olönade
konsulernas ämbetsåtgärder gifvit anledning till någon allmän klagan
öfver bristande förmåga att finna sig till rätta i våra författningar.
Det finnes egentligen blott en konsulsbefattning, där
juridisk bildning är absolut oundgänglig, nämligen generalkonsulsbefattningen
i Shanghai, men denna befattning bör, därest
ingen konsul med nödiga juridiska kvalifikationer skulle vara att
tillgå, kunna besättas med en diplomat, likaväl som kommittén
110
UPPFOSTRAN. ATTACHÉERS TJÄNSTGÖRING.
förutsätter, att flera beskickningschefsplatser, såsom i Buenos
Ayres och Mexiko, för hvilka merkantil bildning är särskild!
behöflig, i vanliga fall torde komma att besättas med konsulattjänstemän.
Bör diplomataspiranter måste nämligen en något högre juridisk
bildning ,än den, som kan meddelas å handelshögskolan, föreskrifvas.
Då det icke är sörjdt för någon statsvetenskaplig examen,
hvars afläggande skulle kunna anses motsvara behofvet, synes
det kommittén nödvändigt, att en pröfning, omfattande särskildt
administrativrätt, statsrätt, folkrätt och internationell privaträtt
af Eders Kungl. Maj:t föreskrifves för diplomataspiranter. Denna
pröfning torde icke böra erhålla större omfattning, än att det
blifver möjligt för vederbörande att aflägga densamma ett år
efter slutad kurs å handelshögskolan. De språk, som diplomataspiranter
i främsta rummet måste känna, äro franska, tyska och
engelska.
Slutligen vill kommittén icke underlåta att påpeka, att det
särskildt hvad diplomataspiranterna angår är nödvändigt, att de
åtnjutit en sådan uppfostran, att de med heder kunna röra sig
i de kretsar, som internationellt bruk öppnar för dem.
Den omständigheten, att något olika kompetensvillkor skulle
fordras för inträde på den diplomatiska och på den konsulära banan,
kan enligt kommitténs uppfattning icke utgöra något hinder för, att
utbyte af tjänstemän i högre grader sker mellan dessa banor.
Möjligheten af sådana förflyttningar öfverensstämmer ock med
hvad herr utrikesministern uttalat i fråga om tillsättande af
de högre chefsplatserna inom såväl diplomatien som konsulatväsendet.
Den utbildning, som kommittén ofvan föreslagit, bör för såväl
diplomat- som konsulsaspiranter i allmänhet kunna vara afslutad
vid omkring 23 års ålder. De skulle därefter tjänstgöra ett par månader
i utrikesdepartementet, dels för att själfva få någon inblick
i de former, som användas vid skriftväxlingen, dels för att de öfverordnade
i departementet må kunna bilda sig ett opartiskt omdöme
om aspiranternas personliga egenskaper, innan dessa förordnas till
attachéer vid beskickningar eller konsulat. För att denna attachétid
tydligen skall erhålla karaktären af en pr of tjänstgöring, anser kommittén,
att aspiranterna i likhet med hvad beträffar andra extra ordinarie
tjänstemän böra antagas af departementschefen, samt att förordnandet
endast bör göras för ett år i sänder och för viss beskickning
eller visst konsulat, med rätt för utrikesministern att under
ANSTÄLLNING SOM ANDRE SEKS. TJÄNSTEMÄNNENS VIDARE UTBILDNING. 111
denna tid förflytta attachén från en ort till en annan. Då det ligger
vikt på, att äfven de, som välja den diplomatiska hanan, erhålla
grundlig kännedom om tjänsten vid konsulaten, föreslår kommittén,
som förut nämnts, att äfven diplomataspiranterna under två år skola
tjänstgöra vid konsulat. Med hänsyn härtill samt för att kunna
bereda aspiranterna möjlighet att noga sätta sig in i utländska
förhållanden och förkofra sin språkkunskap, torde attachétiden
icke höra beräknas till mindre än fem år. Å andra sidan får antalet
attachéer icke varda så stort, att anställning å diplomateller
konsulsbanan vinnes först vid alltför framskriden ålder. Kommittén
har trott sig finna, att detta mål kan nås därigenom, att
antalet attachéplatser begränsas till fem för diplomat- och till
fyra för konsulsaspirgnter.
Enligt kommitténs uppfattning bör det för anställning som
andre sekreterare, utöfver goda vitsord öfver tjänstgöringen såsom
attaché, äfven fordras bevis på, att vederbörande diplomat- eller
konsulsaspirant under sin tjänstgöring utomlands förmått att på
egen hand energiskt arbeta för att vidga sitt kunskapsmått. Kommittén
vill därför föreslå, att som villkor för anställning såsom
andre sekreterare föreskrifves undergåendet af en särskild pröfning,
hvilken för diplomataspiranter bör omfatta de senaste 50 årens
politiska och diplomatiska historia och för konsulsaspiranter de
författningar och lagbestämmelser, som i vidsträcktare mån tilllämpas
å konsulaten. Båda slagen aspiranter böra dessutom styrka
sin kunskap om de för beskickningar och konsulat utfärdade förordningar
och instruktioner samt sin förmåga att författa tidningsuppsatser
såväl på svenska som på något främmande språk.
En sådan pröfning torde ej behöfva anordnas oftare än hvartannat
år. En attachétjänstgöring af minst 3 år torde böra föreskrifvas
som villkor för dess afläggande. För attaché, som ej
aflagt densamma efter 5 års tjänstgöring, bör, därest ej särskilda
omständigheter omöjliggjort hans hemkallande till sådan pröfning,
förordnandet icke vidare förnyas.
Eör att vinna det dubbla ändamålet, att utrikesministern må
kunna följa yngre diplomatiska och konsulära tjänstemäns utveckling
till själfständighet och mogenhet i omdöme samt kontrollera
deras arbetslust, och för att de själf va må känna ett hälsosamt
tvång till att fördjupa små insikter och öfva sin arbetsförmåga,
föreslår kommittén, att legationsråd, legationssekreterare och vicekonsuler
åläggas att hvarje år afgifva en själf ständigt utarbetad
redogörelse för något ämne af aktuellt intresse. Kommittén anser
112
EXTRA UTGIFTER. RENSKRIFT. TOLKARFVODEN.
det själfklart, att såväl diplomater som konsuler i hvarje fall
skola känna sig förpliktade att snarast möjligt förvärfva sig god
kunskap om språket i det land, där de äro anställda.
Enligt de utredningar, som kommittén varit i tillfälle att
verkställa, behöfves hvarken vid beskickningarna eller de lönade
konsulaten för själfva göromålens behöriga utförande någon större
personal än den som af kommittén föreslagits. I detta afseende
får kommittén framhålla, att den anser hvarken beskickningsehefer
eller generalkonsuler och allra minst konsuler böra undandraga
sig att personligen mottaga besökande, som kunna hafva anledning
att själfva muntligen föredraga sina angelägenheter.
Eör åtskilliga beskickningar och konsulat har kommittén angifvit,
att anslag till renskrift är erforderligt. Å ena sidan finner kommittén
det icke lämpligt, att andra tjänstemän än attachéer och kanslister
utom i undantagsfall åläggas att förrätta ett rent mekaniskt
arbete, hvartill dock ,icke må räknas utfärdande af pass eller
intyg af olika slag och dylikt. Å andra sidan anser den det
mycket viktigt, att inga fasta biträden utöfver de i stat uppförda,
antagas vid beskickningar och konsulat, emedan detta såsom erfarenheten
visat, lätt föranleder oberättigade anspråk på statsverket.
Ersättning för renskrift, hvilken skulle bestridas af det anslag
till extra utgifter, som kommittén uppför i sitt förslag till tredje
hufvudtiteln, är därför afsedd att utgå endast på rekvisition af
beskickningschef eller konsul som bör insända vederbörandes kvitto.
Som medeltal för renskrifningskostnader, hvilka förutsättas utgå
för timarbete, har kommittén beräknat för beskickningen i AV ashington
1,200 kr., för beskickningarna i Konstantinopel och Wien samt
generalkonsulatet i Shanghai, konsulaten i Glasgow, Moskva, Kiga
och Sydney hvardera 900 kr., för beskickningarna i Kristiania och
Köpenhamn hvardera 600 kr. eller tillsammans 8,700 kr., jämte
1,800 kr. för öfriga konsulat, för det fall att attachéer ej skulle
vara att tillgå. Tolkarfvodet för beskickningen i Tokio har beräknats
till 1,200 kr., dragomansarfvodet i Konstantinopel till 900
kr. och arfvodet till den kinesiska skrifvaren vid generalkonsulatet
i Shanghai till 1,200 kr.
Af anslaget till extra utgifter skulle vidare utgå 2,000
kr. till den främmande beskickning, åt hvilken vården af Sveriges
diplomatiska angelägenheter i Kina anförtros, 600 kr. till
departementets juridiska ombud äfvensom ex sättning till de biträden,
KANSLIVAKTMÄSTARE. HEMLIGA UTGIFTER. SVENSKA KYRKAN I PARIS. 113
som jämväl enligt nu gällande instruktion utrikesdepartementet
äger anlita för räkenskapsföring och sifferrevision. Denna ersättning
beräknas till 2,000 kr.
Slutligen skulle af samma anslag bestridas aflöningar för
kanslivaktmästare, portvakter (och kavass. Som maximum beräknai
kommittén för kanslivaktmästare i London och Dans
1,800 kr., i S:t Petersburg 1,500 kr., i Berlin 1,300 kr., i Köpenhamn
och Kristiania 1,000 kr., hvilka belopp, ifall bostad
åtnjutes, böra minskas med 200 kr. Därest kanslivaktmästare tilllika
är portvakt i beskickningshus, skall han åtnjuta ersättning
för livré. För kavass och för portvakt i Konstantinopel beräknas
högst 1,200 kr. för hvardera.
Hela- anslaget till extra utgifter har därför uppförts med
31,000 kr.
Å tredje hufvudtiteln finnes uppfördt ett anslag till hemliga
utgifter, som under senare tid beviljats till belopp af 20,000 kr.
Kommittén har i sina beräkningar upptagit det till 40,000 kr.
Såsom ordinarie anslag under tredje hufvudtiteln finnes uppfördt
ett belopp af 2,950 kr. under rubrik »Svenska kyrkan i
Paris». Uppkomsten häraf är följande. Eders Ivungl. Maj:t beslöt
den 7 december 1877 att under vissa villkor mottaga den å envoyén
friherre Adelsvärds vägnar åt staten erbjudna gåfvan af
en tomtplats för uppförande därå af en för svenska församlingen i
Paris bestämd kyrka och skollokal. Sedan nämnda villkor blifvit
i allo uppfyllda, blef kyrko- och skolbyggnaden i fullbordadt skick
och med inventarier den 16 april 1882 öfverlämnad till ett af
Eders Kungl. Maj:t utsedt ombud. Hela fastigheten är sedan dess
svenska statens egendom. Till underhåll af svenska kyrkan i
London hade sedan 1869 utgått ett extra anslag af 1,800 kr.
År 1878, då den svenska församlingens i London bestånd syntes
ekonomiskt tryggadt utan bidrag af statsmedel, anvisades nämnda
belopp att utgå till den svenska kyrkan i Paris. 1886 begärdes en
förhöjning af detta anslag med 1,700 kr. till 3,500 kr. Riksdagen
beviljade dock endast 2,950 kr., hvilken summa sedan för ändamålet
årligen utgått. Kommittén finner ingen anledning att uttala sig
närmare om detta anslag, hvars fortfarande behöflighet för församlingen
i Paris torde kunna förutsättas.
8
114 FÖRORDNING. ALLMÄNNA INSTRUKTIONER.
Medan förordningen angående konsulatväsendet af år 1886
innehåller uttömmande bestämmelser angående konsulernas ämbetsverksamhet
samt kompletteras af den utaf utrikesministern utfärdade
»allmänna instruktionen angående konsulernas ämbetsutöfning»,
föreligger i afseende å beskickningarna icke någon annan
författning än ministerreglementet. Icke heller äro de instruktioner,
som tid efter annan genom cirkulär från utrikesministern
blifvit utfärdade, hittills kodifierade, utan hafva de endast
med vissa mellantider blifvit samlade och i tryck meddelade
beskickningarna. Kommittén anser, att en ny förordning bör
utfärdas, omfattande såväl den diplomatiska som den konsulära
tjänsten, men att dess innehåll bör begränsas till de viktigaste
bestämmelserna i dessa afseenden. En del af konsulatförordningens
paragrafer innehålla nämligen föreskrifter, som
lämpligen kunna öfverflyttas till den allmänna instruktionen,
emedan de äro af beskaffenhet att liksom instruktionen i sin helhet
tidtals böra underkastas revision. Detsamma är förhållandet med
de bestämmelser, som röra tjänstgöringen vid beskickningarna,
och livilka likaledes borde intagas i en särskild instruktion.
Härigenom skulle den fördel vinnas, att medan förordningen som
innehåller de mera varaktiga bestämmelserna, endast mera sällan
behöfde ändras, skulle de båda särskilda instruktionerna, hvilka allt
emellanåt kräfva tillägg genom cirkulär, kunna med lämpliga mellantider
fullständigt kodifieras och i tryck ånyo göras tillgängliga.
Förordningen torde lämpligen böra innehålla de organiska
bestämmelserna om beskickningar och konsulat, deras personal och
subordinationsförhållanden; bestämmelser om inspektion af beskickningar
och konsulat; disciplinära bestämmelser samt föreskrifter
om laga forum, semester och tjänstledighet; allmänna principer
för ämbetsutöfningen samt för berättelser i ämbetsärenden; föreskrifter
om diariers förande och arkiv; allmänna regler för förhållandet
till landsmän och särskildt till sjöfolk; bestämmelser
om ersättning för expenser, extra utgifter, rese- och flyttningskostnader,
om ekiperingspenningar samt om godtgörelse af kostnader för
sjöfolk och nödställda svenska undersåtar; bestämmelser om rätt
att uppbära afgifter för vissa ämbetsåtgärder och om redovisning
af desamma; samt slutligen bestämmelser om beskickningshus och
inventarier. I förordningen bör ock intagas bestämmelse om utrikesministerns
befogenhet att utfärda de allmänna instruktionerna
för beskickningarnas och konsulatens ämbetsutöfning äfvensom föreskrift
om dessa instruktioners periodiska förnyande.
KONSULERNAS BEFATTNING MED SJÖFARTSÄRENDEN. TVISTER. 115
I sammanhang med konsulatafgiftemas afskaffande inträdde
en väsentlig minskning i konsulernas befattning med sjöfartsärenden.
Därmed upphörde det vid de större konsulaten mycket tidsödande
arbetet med skeppslistornas förande, hvilket emellertid för konsulerna
utom Östersjön och Sundet var betydligt större på grund
af norsk sjöfart än på grund af svensk. Fartygsbefälhafvarens
plikt att infinna sig på konsulatet bortföll samtidigt. Han kommer
numera endast på kallelse, eller när det gäller tvister mellan befälhafvare
och besättning eller andra särskilda omständigheter.
Enär den svenska sjöfarten mera håller sig till hemtraden,
blifva tillfällena till tvister å våra fartyg i och för sig mindre
talrika än a de ofta aratal från hemlandet frånvarande norska
fartygen. Förhållandet mellan befälhafvare och manskap är dessutom
å de svenska fartygen i regeln godt. De målsmän för sjöfolket,
hvilka kommittén hört, hafva emellertid betonat, att det
säl skild t vid tvister mellan befälhafvare och besättningar ligger
vikt på, att dels konsuln fullt opartiskt skall kunna höra båda
parternas framställningar, dels bestämmelserna om protokolls förande
vid dylika tillfällen förtydligas. För det förra ändamålet
har kommittén ifragasatt, att vid de konsulat, där en något större
svensk sjöfart äger rum, utan att likväl denna eller andra intressen
synas betinga anställandet af en lönad konsulstjänsteman, tillgång
till en svensktalande person beredes. Innehafvare af sådana konsulat
skulle nämligen erhålla en ersättning för att utan särskild
utgift kunna halla ett svensktalande biträde. Hvad det senare
önskemålet beträffar, synes det kommittén, att bestämmelsen i §
87 af konsulatförordningen om förandet af protokoll bör fullständigas
därhän att, när förlikning af tvist mellan befälhafvare och
besättning icke kan åstadkommas, afskrift af protokollet öfver
undersökningen i målet utan särskild begäran skall af konsuln
omedelbart tillställas parterna eller ock, när så ej kan ske, eftersändas
för att tillställas dem i närmaste hamn, som af fartyget anlöpes.
Det vill synas som om en bestämmelse i den nuvarande konsulatförordningen
i viss mån lagt hinder i vägen för ett sådant
tillgodogörande af konsulernas mellankomst, som för industriidkare
och köpmän varit önskvärdt. § 54 i konsulatförordningen bestämmer
nämligen, att berättelser i ämbetsärenden icke må af
konsulerna afgifvas till enskilda. Icke dess mindre har det otvifvelaktigt
i stor utsträckning förekommit, att konsuler besvarat
116 ENSKILDES FÖRFRÅGNING AK. SOLIDITETSDPPLYSNINGAR.
enskildes förfrågningar, äfven om dessa icke, såsom författningen
angifver, varit inskränkta till att allenast gälla sakiörhallanden.
Der synes emellertid kommittén nödvändigt, att genom
en förändring i denna bestämmelse klargöres för såväl konsulerna
som för den allmänhet, som hos dem söker upplysning, att
konsulerna hafva både rätt och plikt att besvara enskildes förfrågningar.
Detta bör dock icke gälla s. k. soliditetsupplysningar, för
hvilkas anskaffande nästan öfverallt finnas särskilda byråer. Det
bör därför icke åläggas konsulerna att lämna sådana upplysningar,
om det ock icke bör förbjudas dem att därvid vara förmedlare.
Därest de åtaga sig dylikt uppdrag, böra de meddela svaren under
angifvande af källan men utan att uttala sig om svarets värde.
Något ansvar för konsulns befattning med sådan förfrågan kan
naturligtvis icke ifrågakomma. Konsuls utlägg i dessa som i
andra fall, när någon upplysning af honom begäres, böra själffallet
ersättas af den, som begärt densamma.
Konsulatförordningen lämnar åtskilliga föreskrifter angående
de berättelser, hvilka konsulerna hafva att insända. I § 69 föreskrifves
sålunda, att konsulerna skola med uppmärksamhet följa
Sveriges handel och sjöfart på distriktet och söka inhämta snar
och fullständig kännedom om alla de förhållanden, hvilka kunna
antagas öfva väsentligt inflytande därpa, samt om sina iakttagelser
och sin erfarenhet i nyssnämnda hänseende afgifva berättelser.
Särskild! åligger det konsul att afgifva berättelse om de bestämmelser,
som meddelas af stats- eller kommunalmyndighet, såsom
lagar, förordningar, kungörelser, påbud m. m. rörande handels-,
sjöfarts- och tullförhållanden samt hamn-, lots- och karantänsväsende
m. m. I § 73 lämnas därjämte den föreskrift, att konsul
skall inom slutet af februari eller, där distriktet är af betydligare
omfattning, inom slutet af mars månad afgifva en utförlig berättelse
om Sveriges handel och sjöfart på distriktet under det nästförflutna
året.
Mot de nämnda årsberättelserna hafva emellertid åtskilliga
anmärkningar framställts ur olika synpunkter. Dels har det framhållits,
att de afgifvas och inkomma för sent för att kunna medföra
någon afsevärd nytta, dels har det blifvit sagdt, att de icke
äga ett värde svarande mot den omsorg och det ofta mycket utförliga
arbete, som nedlagts på dem. Å andra sidan har mot de
berättelser, som det enligt § 69 åligger konsulerna att afgifva,
■ÅRSBERÄTTELSERNA I »SVENSK EXPORT». 117
anmärkts, att de icke alltid äro af den praktiska betydelse, som
vore önskvärd.
Kommittén kan icke förneka, att i dessa anmärkningar ligger
ett stort berättigande, om det ock vill;''synas, att anmärkningen i fråga
om årsberättelserna endast delvis drabbar konsulerna såsom författare
däraf. I fråga om det sena offentliggörandet har kommittén
satt sig i förbindelse med exportföreningen, hvilken i sin tidskrift
»Svensk Export» aftrycker dem. Till svar å den förfrågan
i ämnet, som kommittén framställt, har exportföreningen
anfört, att konsulsberättelserna, af hvilka år 1905 i »Svensk
Export» publicerats 128, till största delen ankomma under
våren och sommaren, så godt som alla på en gång, b vilket,
gör det omöjligt att offentliggöra dem samtidigt i tidskriften.
Ett sådant offentliggörande tager med det arbete, som betingas
af nödvändigheten att öfversätta de på främmande språk af fattade
rapporterna, granska, sätta och korrekturläsa dem m. m.,
en tid af flera månader, hvarvid dock en stor del senare ankomna
rapporter icke kunna behandlas. Det är därför nödvändigt
att vid publicerandet i »Svensk Export» företaga en
gallring, hvarvid iakttages, att de för Sveriges handels- och exportintressen
viktigaste rapporterna offentliggöras först. Därvid hafva
följande regler följts. I främsta rummet publiceras alla på
svenska affattade rapporter och af dem först de, som afse
viktigare handelscentra eller för öfrigt innehålla viktigare meddelanden.
I andra rummet publiceras på främmande språk affattade
rapporter, så snart de hunnit blifva öfversätta och öfversättningen
granskad. Då från ett land, där flera svenska konsulat
finnas, samtidigt ankomma flera årsberättelser, publiceras
först den, som härstammar från den viktigaste handelsplatsen.
Genom detta tillvägagående vinnes, att man i hvarje nummer
af »Svensk Export» publicerar så mycket af de viktigaste
och jämförelsevis färskaste årsberättelserna, som inom den
knappt tillmätta tiden af 8 dagar är möjligt med anlitande
af den ordinarie personalen på redaktionen och tryckeriet. Skulle
antalet konsulatberättelser afsevärdt ökas i en del nummer, skulle
redaktionsarbetet och särskildt tryckeriarbetet också tidtals ökas
för att sedan nedgå under det normala. Under nuvarande förhållanden
inkommer i tidskriften åtminstone den viktigaste årsberättelsen
från hvarje land med kortast möjliga tidsfrist, öfriga
af konsulerna insända korta meddelanden publiceras alltid omedelbart
i nästföljande nummer af »Svensk Export». Det är gif
-
118 ÅRSBERÄTTELSERNAS OMFATTNING. KOMMERSIELLA RAPPORTER.
vet, att rapporternas publikation i någon mån kunde påskyndas,
om tidskriften, som nu utkommer hvar 14. dag, i stället utgåfves
hvarje vecka. Ett tätare utgifvande vore dock förenadt med väsentligt
ökade omkostnader.
Kommittén anser icke för sin del, att årsberättelserna böra afskaffas,
men väl att deras innehåll bör väsentligen förändras
och särskild! inskränkas till att omfatta sådana upplysningar
af särskild betydelse för Sverige och af varaktigt värde, som
lämpligen finna sin plats i en årsredogörelse, jämte den statistik
öfver handels- och sjöfartsförhållanden under det förflutna året,
som omedelbart efter kalenderårets utgång kan vara tillgänglig.
Vikten ligger nämligen icke på att få de ifrågavarande statistiska
öfversikterna fullständiga och uttömmande, innan berättelsen afgifves,
enär desamma kunna insändas efteråt i den mån de blifva
tillgängliga. Årsberättelserna böra endast återgifva den industriella,
kommersiella och maritima utvecklingen. Långt värdefullare
än allmänna talesätt, som böra undvikas, är därvid ett framhållande
af de fakta, hvilka utgöra de karakteristiska dragen
i den skedda utvecklingen. Det bör med fog kunna begäras, att
dessa öfversikter insändas inom mycket kort tid efter kalenderårets
utgång, således senast inom utgången af januari månad.
Årsberättelserna från konsulaten böra afgifvas i ett exemplar, som
insändes till vederbörande beskickning eller generalkonsulat för
att på denna väg komma utrikesdepartementet till handa.
Den största vikten bör emellertid läggas på de rapporter,
som konsul tid efter annan under årets lopp bör insända, icke
blott om författningsbestämmelser eller dylikt, som kan vara af
intresse för hemlandets myndigheter, utan i synnerhet om alla
sådana företeelser på näringarnas områden, som hafva karaktären
af aktualitet. Beskickningarna i de länder, där sådana finnas anställda,
och de lönade generalkonsulaten i öfriga länder böra hafva
till särskildt åliggande att följa lagstiftningsförhållandena och utvecklingen
på det administrativa området. Konsulerna i de särskilda
distrikten behöfva således icke däråt ägna sin uppmärksamhet
i andra fall, än då lagar och administrativa författningar
eller prejudikat för lagars och författningars tillämpning kunna
sägas spela någon särskild roll för distriktets handel, industri
eller sjöfart. Alla de rapporter, som kunna karakteriseras såsom
kommersiell information, böra af konsulerna insändas samtidigt
RAPPORTERNAS FORM. UTRIKESDEPARTEMENTETS KALENDER. 119
både till beskickningen eller generalkonsnlatet i landet och till
utrikesdepartementet.
Det bör iakttagas, att bilagor till en rapport, såsom broschyrer,
cirkulär, tidningsurklipp, o. s. v., insändas med båda exemplaren
af densamma.
Om det ligger vikt på, att allt af nytta och intresse inberättas,
bör å andra sidan allt skrifvande för skrifveriets skull
noga undvikas. Af hvarje ämbetsman i utlandet kan fordras,
att det sunda omdömet skall vägleda honom för att finna gränsen
mellan det nödiga eller nyttiga och det rent öfverflödiga. I närmaste
sammanhang härmed står, att hvarje berättelse bör affattas i
ett både klart och koncist språk. Onödig vidlyftighet är ett
lika svårt fel som oklarhet. Alla meddelanden böra därjämte
affattas ,i en sådan form, att de utan omredigering må kunna
offentliggöras, • när de tydligen hafva en sådan bestämmelse.
Mången diplomat eller konsul har åtskilligt att lära af den
enkla och klara form, som framstående pressorgan förstå att gifva
sina meddelanden. I alla länder finnas härutinnan goda föredömen
att följa. Det bör icke förbises, att öfverordnade myndigheter
i hemlandet hafva minst lika berättigade anspråk på sina
korrespondenter i utlandet som allmänheten på de tidningar, den
läser. Men det gäller icke den klara formen allena. En saklig
objektivitet i omdöme likaväl som i uttryckssätt är hvad först
och sist fordras.
Som kommittén under sina arbeten gjort flitigt bruk af utrikesdepartementets
kalender, anser den sig böra påpeka, att denna
behöfver kompletteras med ett alfabetiskt register, upptagande samtliga
svenska beskickningar, generalkonsulat, konsulat och vicekonsulat,
hvar jämte öfversiktskartor, upptagande dessa myndigheters
stationer och distrikt torde böra bifogas. I kalendern angifvas
redan nu de olönade konsulstjänstemän, med livilka skriftväxling
kan äga rum på svenska språket. Kalendern skulle vinna
i praktiskt värde, om härtill fogades upplysning om möjligheten
att korrespondera med dem på franska, tyska eller engelska
språken.
120 DEPARTEMENTETS ÅRSBOK. DEN NYA ORGANISATIONENS TILLÄMPNING.
Kommittén har jämväl tagit kännedom af de utkomna fem
årgångarna af utrikesdepartementets årsberättelser. Det vore önskvärdt,
att denna ur mer än en synpunkt nyttiga publikation kunde
vinna den större spridning den förtjänar. Sådant skulle väsentligen
bidraga till att utbreda kännedom om utrikesdepartementets, beskickningarnas
och konsulatens verksamhet. Den torde emellertid
kunna vinna ett rikare innehåll, ifall dels arbetsberättelser från
de lönade konsulaten blefve däri intagna, såsom fallet är med liknande
berättelser från beskickningarna, dels de under det förflutna
kalenderåret afslutade internationella aftal till sin ordalydelse
funne plats däri. Då kunde ock årsberättelsens benämning förtjäna
att utbytas mot den af utrikesdepartementets årsbok.
De organisationer, kommittén föreslagit för utrikesdepartementet
samt beskickningar och konsulat, torde visa, att kommitténs
sträfvan gått ut på att i möjligaste mån bereda en fullt
enhetlig organisation af hela utrikesförvaltningen. Kommittén
har sökt åstadkomma, att såväl administrativa ärenden som de
synnerligen viktiga ekonomiska frågorna måtte komma att behandlas
med all nödig sakkunskap, och att hos samtliga diplomatiska
och konsulära tjänstemän måtte väckas och underhållas ett särskildt
intresse för de senare.
Kommittén har ingalunda förbisett, att dess förslag innebära
en genomgripande ändring i hittillsvarande förhållanden. Den betviflar
emellertid icke, att den nya organisationen skall kunna ''omedelbart
sättas i verket med begagnande af krafter, som finnas tillgängliga,
och med förvärfvande af nya, som kunna anses vara för
uppgiften mest passande. Kommittén har därvid, antingen den
föreslagit befattningar till indragning eller till bibehållande, icke
haft att taga hänsyn till de nuvarande innehafvarnes personer eller
aflöningsvillkor. Sådant tillkommer regeringen, som allena bär
ansvaret för valet af personerna. Kommittén vill emellertid framhålla,
att där genomförandet af den nya organisationen skulle föranleda
indragning af en befattning eller minskning i aflöningsförmåner
för någon sådan, hänsyn till nuvarande ordinarie innehafvares
billiga kraf böra tagas genom särskilda anordningar.
Den föreställer sig sålunda, att ifall dess förslag skulle vinna Eders
Kungl. Majrts och Kiksdagens bifall, innehafvare af de befattningar,
hvilka varda indragna, skola, i den mån de icke finna
omedelbar användning på annat håll, komma i åtnjutande af ex
-
SVERIGES ANSEENDE. VÅRA REPRESENTANTERS STÄLLNING. 121
pektansarfvoden, intill dess de antingen utnämnas till nya befattningar
eller afgå med pension. Den förhöjning i pensionsvillkor,
som kommittén föreslår för innehafvare af generalkonsulsoch
konsulsbefattningar, torde kunna utgöra vederlag för den minskning
i aflöningsförmåner, som vid tillämpning af kommitténs förslag
kunde komma att inträda för några få bland dem. Hittillsvarande
pensionstagare å ministerstaten och konsulsstaten, såvidt de
äro af svensk nationalitet, lärer Eders Kungi. Maj:t vilja föreslå
Riksdagen att öfverflytta på den allmänna indragningsstaten.
Det är icke blott möjligt utan äfven sannolikt, att, därest den
omgestaltningen kommittén föreslår af Sveriges diplomatiska och
konsulära representation i sina hufvuddrag kommer till stånd, sådant
skall väcka en viss uppmärksamhet och alltefter skilda synpunkter
gifva anledning till erkännande eller klander. Endast en
längre tids erfarenhet lärer kunna visa, huruvida resultatet motsvarar
de förhoppningar, som knytas vid så omfattande reformförslag.
I hvarje fall kan kommittén emellertid icke dela den från
ett eller annat håll uttalade farhåga, att indragningar i Sveriges utrikes
representation skulle komma att verka nedsättande på Sveriges
anseende, eller att blifvande innehafvare af en lägre diplomatisk
eller konsulär post på ört, där förut funnits en minister eller generalkonsul,
skulle på grund af den högre postens indragning komma i
en tvifvelaktig ställning. En sådan förutsättning innebär, att regeringar
och ledande kretsar i främmande länder skulle lida af en
småsinthet, som för den svenska uppfattningen städse varit och lärer
förblifva främmande. Denna förutsättning är ohållbar. Den ställning
vårt lands representanter intaga kommer enligt kommitténs
fullaste öfvertygelse alltid att ytterst bero på personligheten.
En sammanställning af de ordinarie utgifterna under tredje
hufvudtiteln (se bil. 1), sådana de blifvit i det föregående angifna,
visar en slutsumma af 1,350,000 kr., fördelade i tretton särskilda
anslag. 1 jämförelse med 1906 års riksstat, sådan den fastställdes
af Riksdagen 1905, visar denna slutsumma en stegring af icke
mindre än 462,200 kr. Härvid är att märka, att anslaget å 35,000
kr. till godtgörelse af kostnader för sjöfolk och nödställda svenska
undersåtar m. m. motsvaras af anslag, som hittills utgått från
122
JÄMFÖRELSE MED HITTILLSVARANDE UTRIKESBODGET.
sjunde hufvudtiteln eller från handels- och sjöfartsfonden. Å andra
sidan hör erinras, att af de å 1906 års riksstat under tredje hufvudtiteln
uppförda anslagen de belopp, som utgå i pensioner och
personliga godtgörelser till svenskar, icke blifvit tagna i beräkning.
Med iakttagande häraf kan stegringen sägas utgöra 463,700 kr.
Särskilda yttranden af undertecknade von Rosen, Fallenius
och Broström bifogas.
Stockholm den 23 mars 1906.
Underdånigst
ALFE, LAGERHEIM
FREDRIK von ROSEN
C. M. FALLENIUS
OLOF A. SÖDERBERG
DAN. BROSTRÖM
Schvan
BILAGOR.
124
Bil. 1
Förslag
tiii
Tredje
hufvudtiteln
Utrikesdepartementet.
Kronor
Ministern för utrikes ärendena........... 30,000 *
Utrikesdepartementet................ 100,500 **
Beskickningar och konsulat............. 841,200***
Diplomat- och konsulsaspiranter........... 36,000
Militär- och marinattachéer, förslagsanslag...... 18,300
Ersättningar till olönade konsuler och vicekonsuler
förslagsanslag .... •..........• • • 46,000
Skrifmaterialier, expenser, ved, ljus m. m., förslagsanslag 112,000
Extra utgifter, förslagsanslag............ 31,000
Rese- och flyttningsersättning, inspektioner, tillfälliga
uppdrag, förslagsanslag.............. 60,000
Ekiperingspenningar, förslagsanslag......... 15,000
Hemliga utgifter.................. 40,000
(xodtgörelse af kostnader för sjöfolk och nödställda
svenska undersåtar m. m.............- 35,000
Svenska kyrkan i Paris.......... 2,950
Summa kronor 1,367,950
Afgår heräknad inkomst af expeditionsafgifter .... 17,950
Summa kronor 1,350,000
** därest samtliga beräknade ålderstillägg komma att utgå, ökas beloppet med
5,400 kr.
*** därest vicekonsuln i Tokio utnämnes till konsul därstädes, ökas beloppet
med 1,800 kr., samt därest samtliga beräknade ålderstillägg komma att utgå, med
ytterligare 8,400 kr.
125
Bil. 2.
Förslag- till stat
för
Utrikesdepartementet
1 kabinettssekreterare
1 afdelningschef . . .
3 d:o ...
1 förste sekreterare .
2 d:o
1 förste arkivarie . .
1 andre sekreterare .
5 d:o
1 andre arkivarie . .
1 renskrifvare, arfvode
3 d:o d:o
1 förste vaktmästare .
1 vaktmästare ....
3 d:o ....
1 portvakt .....
Lön |
Tjänst- görings- penningar |
Summa Kronor |
6,600 |
3,600 |
10,200 |
5,400 |
2,400 |
7,800 |
16,200 |
7,200 |
23,400 |
3,600 |
1,800 |
5,400 |
7,200 |
3,600 |
10.800 |
3,600 |
1,800 |
5,400 |
2,400 |
1,200 |
3,600 |
12,000 |
6,000 |
18,000 |
2,400 |
1,200 |
3,600 |
— |
— |
1,200 |
— |
— |
3,600 |
900 |
600 |
1,500 |
600 |
600 |
1.200 |
1,800 |
1,800 |
3,600 |
600 |
600 |
1,200 |
Summa kronor 100,500
tj änstgöringspenningarna
kunna efter 5 år höjas
med 600 kr.
arfvodet kan hvart femte
år höjas med 150 kr., intill
1,650 kr.
jämte fri hostad.
lönen kan efter fem år
höjas med 150 kr. och efter
ytterligare fem år, likaledes
med 150 kr.
jämte fri hostad.
Villkor för åtnjutande af ofvannämnda aflöningsförmåner:
l:o) tjänsteman skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller de jämkningar i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af utrikesdepartementet eller eljest kunna varda stadgade;
2:o) tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest
varit från tjänstgöring befriad, utgå till den som tjänsten förrättat;
3:o) den, som af sjukdom hindras att sin tjänst förrätta, äger uppbära hela
lönen; men den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina
tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras
eller eljest pröfvas skäligt;
126
4:o) tjänsteman skall vid sjukdomsfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, vara skyldig att bestrida befattning i högre lönegrad i departementet,
samt i likställd eller högre lönegrad vid beskickning eller konsulat, mot åtnjutande
af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar eller ortstillägg eller af
däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, dock ej under
längre tid än tre månader af ett kalenderår;
5:o) där förhöjning af lönen eller tjänstgöringspenningarna efter viss tids fortsatt
innehafvande af samma tjänst är enligt stat medgifven, inträder tidpunkten
för förhöjningen efter det i staten bestämda antal år, under villkor att innehafvaren
under minst fyra femtedelar af denna tid själf bestridt egen eller på grund af
förordnande annan statens tjänst, dock att härvid icke må föras honom till last den
tid, han åtnjutit semester, samt att förhöjningen ej får inträda förrän vid början af
kalenderåret näst efter det, då den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd; börande
tjänsteinnehafvare därvid tillgodoräknas ej mindre den tid, han före den nya statens
utfärdande bestridt innehafvande tjänst å den gamla staten, än äfven den tid, han
inom samma eller motsvarande lönegrad tjänstgjort inom utrikesdepartementet eller
annat departement eller i annat statens ämbetsverk eller ock varit anställd i motsvarande
befattning vid beskickning eller konsulat;
6:o) tjänsteman skall hafva rättighet och skyldighet att med hel pension från
allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten vid uppnådda 65 lefnadsår och 35
tjänsteår, Kungi. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så
länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt gagna det allmänna; likväl skall tjänsteman, som varit anställd vid beskickning
eller konsulat i Ostasien minst tio år, äga rätt till pension redan vid uppnådda
60 lefnadsår och 30 tjänsteår;
7:o) hel pension skall utgöra oafkortad lön med den begränsning, att den icke
i något fall må öfverstiga 6,000 kronor;
8:o) tjänsteman, som uppnått den för hel pension stadgade lefnadsålder men icke
det för rätt till sådan pension föreskrifna antal tjänsteår, skall vara skyldig att ur
tjänsten afgå men berättigad att, därest tjänsteårens antal icke understiger tio,
erhålla pension till afkortadt belopp i förhållande till antalet tjänsteår;
9:0) tjänsteman, som icke uppnått den för hel pension stadgade lefnadsålder, skall,
där han efter fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte
varit ur stånd att tjänstgöra, hafva rättighet och skyldighet att från tjänsten afgå
med pension beräknad sålunda, att, därest antalet tjänsteår uppgår till det för hel
pension föreskrifna antal, pensionen utgår med helt belopp, hvaremot i annat fall
pensionen afkortas i förhållande till tjänsteårens antal, men dock icke i något fall
må understiga tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänstemannen
gällande pensionsnnderlag;
10:o) tjänsteman skall vara skyldig att vid inträde på den nya lönestaten
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda
stadgade;
11) intill dess ny allmän författning angående civila tjänsteinnehafvares rätt
till pension trädt i kraft, skall å löneförmånerna för enhvar tjänsteman afgå och
åt statsverket besparas följande belopp för år räknadt, nämligen:
för kabinettssekreterare.............. 360 kronor.
> afdelningschef................. 290 >
> förste sekreterare ............... 125 >
> förste arkivarie................125 »
127
för andre sekreterare................ 70 kronor.
» andre arkivarie................ 70 >
> förste vaktmästare............... 25 >
» vaktmästare..................
i första lönegraden......... 15
> andra > 20 >
» tredje » 25 >
» portvakt.................... 20 >
13:o) med befattning inom departementet må ej förenas annan tjänst å
rikets, riksdagens eller kommunens stat, ej keller annan tjänstebefattning, med
mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen inom departementet,
dock att tjänsteman, som vid den nya löneregleringens inträdande redan
innehar tjänst utom departementet, må densamma bibehålla, så länge den icke är
för tjänstgöring i departementet hinderlig; samt
iHå 14:o) ifråga om lönegrad skola mot hvarandra svara: chargé d’affaires och
generalkonsul mot kabinettssekreterare, legationsråd och konsul mot afdelningschef,
samt legationssekreterare och vice konsul mot förste sekreterare.
128
Bil. 3.
Förslag till stat
för
Beskickningar och Konsulat
Europa |
Lön |
Hyres- |
Orts- |
Summa |
bidrag |
tillägg |
Kronor |
||
Belgien Antwerpen Generalkonsul...... |
6,600 |
3,000* |
5,400 |
15,000 |
Summa kronor 15,000 |
||||
Danmark |
||||
Köpenhamn |
||||
Minister........ |
9,000 |
6,600* |
16,800 |
32,400 |
Legationssekreterare . . . |
3,600 |
1,500 |
2,100 |
7,200 |
Olönad konsul Yicekonsul....... |
3,600 |
_ |
1,200 |
4,800 |
Summa kronor 44,400 |
||||
Frankrike |
||||
Paris |
f fri 1 \ bostad j |
|||
Minister........ |
9,000 |
36,600 |
45,600 |
|
Legationsråd...... |
5,400 |
2,700 |
5,100 |
13,200 |
Handelsattaché, arfvode . |
— |
— |
— |
13,200 |
Kanslist, arfvode . . . . |
— |
— |
— |
3,600 |
Summa kronor 75,600 |
||||
Italien |
||||
Bom |
||||
Chargé d''affaires . . . . |
6,600 |
3,600* |
7,800 |
18,000 |
Kanslist, arfvode . . . . |
— |
— |
— |
3,600 |
Summa kronor 21,600 |
||||
Nederländerna |
||||
Botterdam |
||||
Generalkonsul...... |
6,600 |
3,600* |
7,800 |
18,000 |
kanslilokal
kanslilokal
jas med 300 kr., intill
kanslilokal
an hvart tredje år höjas
med 300 kr., intill
kanslilokal
Summa kronor 18,000
129
Norge |
Lön |
Hyres- |
Orts- |
Summa |
Kristiania |
bidrag |
tillägg |
Kronor |
|
Minister....... |
. 9,000 |
6,600* |
16.800 |
32,400 * innefattar kostnaden för |
Legationssekreterare . . |
. 3,600 |
1,500 2,100 Summa kronor |
7,200 39,600 |
|
Ryssland S:t Petersburg |
||||
Minister........ |
9,000 |
11,400* |
36,600 |
57,000 * innefattar kostnaden för |
Legationsråd...... |
. 5,400 |
2,700 |
5,100 |
13.200 |
Handelsattaché, arfvode . |
— |
— |
— |
13,200 |
Kanslist, arfvode . . . . Helsingfors |
3,600 kan hvart tredje år hö-jas med 300 kr., intill |
|||
Generalkonsul...... |
6,600 |
3,000* |
5,400 |
15,000 * innefattar kostnaden för |
Kanslist, arfvode . . . . Moskva |
2,400 kan hvart tredje år hö-jas med 300 kr., intill |
|||
Konsul......... |
5,400 |
2,700* |
5,100 |
13,200 * innefattar kostnaden för |
Riga |
||||
Konsul......... |
5,400 |
2,700* 5,100 13,200 * innefattar kostnaden för Summa kronor 180,800 kanslilokal |
||
Spanien Madrul |
||||
Chargé d’affaires . . . . |
6,600 |
3,600* |
7,800 |
18,000 * nnefattar kostnaden för |
Kanslist, arfvode . . . . |
Summa kronor |
3,600 kan hvart tredje år hö- 01 /.a.. Jas me 21,600 4.800 kr. |
||
Storbritannien London |
||||
Minister....... |
9,000 |
11,400* |
36,600 |
57,000 * innefattar kostnaden för |
Legationsråd...... |
5,400 |
2,700 |
5,100 |
33,200 |
Handelsattaché, arfvode . |
— |
— |
— |
13,200 |
Kanslist, arfvode . . . . |
— |
— |
— |
3,600 kan hvart tredje år hö-jas med 300 kr., intill |
Konsul........ |
5,400 |
2,700 |
5.100 |
13,200 4’8°°kr- |
Yicekonsul....... |
3,600 |
1,500 |
2,100 |
7,200 |
Glasgow |
||||
Konsul....... |
5,400 |
2,700* Summa |
5,100 13,200 * innefattar kostnaden för , kanslilokal kronor 120,600 |
9
130
Turkiet T Hyres- Orts- Summa
Jj0n bidrag tillägg Kronor
Konstantinopel
Chargé d’afFaires .... 6,600 { bostad} 14,400
Handelsattaché, arfvode . —_—_— 10,800
Tyska Riket Berlin Minister........ |
9,000 |
Summa kronor 9,600* 29,400 |
25,200 48,000 |
|
Legationsråd...... Handelsattaché, arfvode . |
5,400 |
2,100 |
3,300 |
10.800 10,800 3,600 |
Hamburg Olönad konsul Vicekonsul....... |
3,600 |
1,200 |
1,200 |
6,000 |
Lubeck Olönad konsul Vicekonsnl....... |
3.600 |
1,200 |
1,200 |
6.000 |
Österrike-Ungcrn |
Summa kronor |
85.200 |
||
Wien Chargé d’affaires .... |
6,600 |
4,200* |
10,200 |
21,000 |
Afrika |
Summa kronor 21,000 |
|||
Brittiska Sydafrika Kapstaden Generalkonsul. ..''... |
6,600 |
4,200* |
10,200 |
21,000 |
Amerika |
Summa kronor 21,000 |
|||
Amerikas Förenta Sta-ter Washington Minister........ |
9,000 |
9,000* |
27,000 |
45,000 |
Legationssekreterare . . . |
3,600 |
2,100 |
4,500 |
10,200 |
New-York Olönad konsul Vicekonsul ....... |
3,600 |
1,800 |
3,600 |
9,000 |
Summa kronor 64,200
innefattar kostnaden för
kanslilokal
kan hvart tredje är höjas
med 300 kr., intill
4,800 kr.
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
131
Argentinska Republiken
Lön
Buenos Ayres
Hyres- Orts- Summa
bidrag tillägg Kronor
Chargé d’affaires .... |
0,600 |
4,200* 10,200 |
21,000 |
Mexikos Förenta Stater |
Summa kronor 21,000 |
||
Mexiko |
|||
Chargé d’affaires .... |
6,600 |
4,200* 10,200 |
21,000 |
Asien |
Summa kronor 21,000 |
||
Japan Tokio Minister........ |
9,000 |
7,800* 22,200 |
39,000 |
Vicekonsul....... |
3,600 |
1,800 3,600 |
9,000 |
Summa kronor 48,000 |
|||
Kina. |
|||
Shanghai Generalkonsul...... |
6,600 |
4,200* 10,200 |
21,000 |
Handelsattaché, arfvode . |
— |
- - |
13,200 |
Australien |
Summa kronor 84,200 |
||
Sydney Konsul......... |
5,400 |
2,700* 5.100 |
13,200 |
kanslilokal
kanslilokal
kanslilokal
lärest vicekonsuln behärskar
japanska språket,
uppbär han ett
arfvode af 1,200 kr.
Sådan vicekonsul kan
befordras till konsul
på platsen, i hvilket
fall lönen höjes till
5.400 kr.
kanslilokal
Summa kronor 18,200
kanslilokal
Villkor för åtnjutande af ofvannämnda aflöningsförmåner:
l:o) tjänsteman skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller de jämkningar i åligganden, som vid möjligen inträdande förändrad organisation
af rikets representation i utlandet eller eljest kunna varda stadgade;
2:o) ortstillägg får uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen
tjänstgjort eller åtnjutit semester, men skall för den tid, han eljest varit från
tjänstgöring befriad, utgå till den, som tjänsten förrättat, med det undantag, att af
ministers ortstillägg endast Vs får uppbäras af den honom företrädande chargé d’affaires
men återstående 2/a besparas åt statsverket;
3:o) den, som af sjukdom hindras att sin tjänst förrätta, äger uppbära hela
lönen, men den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda ange
-
132
lägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpliktas att under ledigheten, utöfver sitt
ortstillägg, afstå så mycket af lönen, som pröfvas skäligt;
4:o) tjänsteman skall, när det erfordras för beredande af semester, vara skyldigratt
bestrida befattning i likställd eller högre lönegrad i departementet, vid beskickning
eller konsulat: därest han är anställd vid samma beskickning eller konsulat,
utan särskild godtgörelse; i annat fall mot åtnjutande af ett mot de för befattningen
anslagna tjänstgöringspenningar eller ortstillägg svarande belopp, med
afstående af eget ortstillägg, dock att den, som under ministers semester förordnas
att såsom chargé d’affaires förestå beskickning, icke må åtnjuta högre belopp än
som motsvarar Vs af ministers ortstillägg;
5:o) tjänsteman skall vid sjukdomsfall vara skyldig att bestrida befattning i
likställd eller högre grad i departementet, vid beskickning elleT konsulat, mot åtnjutande
af do för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar eller ortstillägg i
stället för eget ortstillägg, dock att den, som under ministers semester förordnas att
såsom chargé d’affaires förestå beskickning, icke må åtnjuta högre belopp än som
motsvarar Vs af ministers ortstillägg;
6;o) den, som af sjukdom hindras att sin tjänst förrätta, äger uppbära det
tjänsten tillagda hyresbidrag; den, som för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag undfår ledighet, äger likaledes under ledigheten
åtnjuta hyresbidraget i högst 6 månader, semester inräknad, men kan, därest ledigheten
vidare utsträckes, förpliktas att afstå hela hyresbidraget eller så stor del
däraf, som pröfvas skäligt:
7:o) tjänsteman, som förordnas att bestrida befattning vid beskickning eller
konsulat på annan ort, än där han är anställd, äger att, mot afstående af det
till egen tjänst anslagna hyresbidrag, därest sådant utgår, åtnjuta det befattningen
tillagda hyresbidrag eller ett däremot svarande belopp;
8:o) tjänsteman skall hafva rättighet och skyldighet att med hel pension från
allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten vid uppnådda 65 lefnadsår och 35
tjänsteår, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så
länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt gagna det allmänna; likväl skall tjänsteman, som varit anställd vid beskickning
eller konsulat i Ostasien minst tio år, ega rätt till pension redan vid uppnådda
60 lefnadsår och 30 tjänsteår;
9;0) hel pension skall utgöra oafkortad lön, dock med den begränsning, att
den icke i något fall må öfverstiga 6,000 kronor;
10:o) tjänsteman, som uppnått den för hel pension stadgade lefnadsalder, men
icke det för rätt till sådan pension föreskrifna antal tjänsteår, skall vara skyldig
att nr tjänsten afgå men berättigad att, därest tjänsteårens antal icke understiger
tio, erhålla pension till oafkortadt belopp i förhållande till det mindre antalet
tjänsteår;
ll:o) tjänsteman, som icke uppnått den för hel pension stadgade lefnadsålder, skall,
där han efter fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte
varit ur stånd att tjänstgöra, hafva rättighet och skyldighet att från tjänsten afgå
med pension beräknad sålunda, att, därest antalet tjänsteår uppgår till det för hel
pension föreskrifna antal, pensionen utgår med helt belopp, hvaremot i annat fall
pensionen afkortas i förhållande till tjänsteårens antal men dock icke i något fall
må understiga tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänstemannen
gällande pensionsunderlag;
133
12:o) tjänsteman skall vara skyldig att vid inträde pä den nya lönestaten
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda
stadgade;
13:o) intill dess ny allmän författning angående civila tjänsteinnehafvares rätt
till pension trädt i kraft, skall å löneförmånerna för enhvar tjänsteman afgå och
åt statsverket besparas följande belopp för år räknadt, nämligen:
för minister............. |
........ 360 kronor |
» chargé d’affaires........ |
........ 360 » |
» generalkonsul .......... |
........ 360 » |
> legationsråd........... |
........ 290 . |
> konsul ............. |
........ 290 » |
> legationssekreterare ....... |
........125 » |
» vice konsul........... |
........125 » |
14:o) med befattning vid beskickning eller konsulat må ej förenas annan
tjänst; icke heller må tjänsteman drifva handel eller annat näringsyrke.
15:o) ifråga om lönegrad skola mot hvarandra svara; chargé d’affaires och
generalkonsul mot kabinettssekreterare, legationsråd och konsul mot afdelningschef,
samt legationssekreterare och vice konsul mot förste sekreterare.
134
Bil. 4.
Beräkning rörande förslagsanslaget till skrifmaterialier,
expenser, ved, ljus m. m.
Kronor
Skrifmaterialier....................10,000
Ved, ljus, vatten m. m.*................ 9,500
Underhåll af inventarier m. m.**............10,000
Prenumerationskostnader, inköp af böcker, kartor och
trycksaker..................... 20,000
Tryckningskostnader och inbindning........... 6,000
Postporto....................... 20,000
Telegrafporto..................... 20,000
Telefoner....................... 4,000
Fraktkostnader.................... 1,000
Hyra, uppvärmning och belysning af kanslilokal för konsulatet
i London.................. 6,000
Diverse utgifter.................... 5,500
Summa 112,000
* För departementets lokaler, utrikesministerns bostad, beskickningshusen i
Paris och Konstantinopel.
** Beräkningen är gjord under förutsättning att utgifter för njmppsättning utgå,
såsom extra anslag.
135
Bil. 5.
Förslag
till
Expeditionstaxa för beskickningar och konsulat
Afmönstring af sjöfolk jämte anteckning om afmönstringen å sjömans- |
Kr. |
öre |
rullan............................ Afskrift jämte bestyrkande: |
1 |
50 |
intill ett ark......................... |
6 |
— |
för hvarje af de öfriga.................... Ansökningar, se uppsättande |
4 |
— |
Anteckning å vederbörande fartygshandlingar om befälhafvareombyte . Autorisation af skepps- eller maskindagbok jämte intyg om den äldre |
5 |
|
dagbokens uppvisande och den nyas utfärdande......... Bekräftelse (legalisation) af myndighets, ämbetsmans eller enskild per- |
3 |
— |
sons underskrift........................ Bestyrkande af afskrift: |
4 |
— |
intill ett ark......................... |
5 |
— |
för hvarje af de öfriga.................... Bestyrkande af öfversättning: |
3 |
— |
intill ett ark ......................... |
8 |
— |
för hvarje af de öfriga.................... Certifikat, se Intyg Förklaringar, se Upptagande |
5 |
“ |
Förordnande af besiktnings- och värderingsman........... Förskotterande eller utlägg af egna medel för enskilda personer, för den på platsen vanliga provision, dock icke öfver 6 % för belopp eller värde icke öfverstigande 1,000 kr.: |
5 |
|
1 %, dock icke under................. för öfverskjutande belopp eller värde: |
2 |
— |
Va %, dock icke öfver................. Förvarande under längre tid än 6 månader af penningar, värdehandlin-gar eller värdesaker: för belopp eller värde icke öfverstigande 1,000 kr.: |
500 |
|
2 %, dock icke under................. för öfverskjutande belopp eller värde: 1 % Infordrande och utbetalande eller öfversändande af penningar: |
5 |
|
2 %, dock icke under................. för öfverskjutande belopp: 1 % |
5 |
|
* Här införes paragrafnumret ur den blifvande förordningen om beskickningar |
136
Kr. |
öre |
|
Införande i nationalitetsmatrikeln ................. |
_ |
|
Interims-nationalitetscertifikat................... |
15 |
— |
Intyg som i vissa länder erfordras för fartygs in- eller ntklarering . . |
3 |
— |
Afgift må, då för samma in- eller ntklarering erfordras ut-färdande af intyget i flera exemplar, blott beräknas såsom Intyg att en person ännu lefver (lefnadsattest)........... |
1 |
|
Intyg om införande i nationalitetsmatrikeln............. |
2 |
— |
Intyg (attest eller certifikat), andra slag.............. |
5 |
— |
Kontrakt samt andra överenskommelser.......... |
10 |
_ |
Kvarlåtenskap, se Omhändertagande och Uppteckning Legalisation, se Bekräftelse Nationalitetsintyg (skyddsbref) ehvad det lyder å en person eller å |
2 |
|
för längre tid intill tre år................... |
5 |
— |
Omhändertagande (utan eller enligt fullmakt) af frånvarande arfvinges 5 % af försäljningsbelopp, dock icke under......... |
5 |
|
och icke öfver .......... |
1.000 |
— |
Omhändertagande (utan eller enligt fullmakt) af frånvarande arfvinges 2 % af kvarlåtenskapens värde, dock icke under....... |
5 |
|
och icke öfver ........ |
400 |
|
Pass gällande högst för ett år för resande, ehvad det lyder å en person |
5 |
|
Protest.............................. |
6 |
— |
Protokollsutdrag i brottmål.................... |
— |
— |
Protokollsutdrag, annat jämte utdragets bestyrkande: intill ett ark....................... |
3 |
|
för hvarje af de öfriga.................. |
2 |
— |
Påmönstring af sjöfolk samt anteckning om påmönstringen å sjömans-rullan: för hvar man....................... |
1 |
50 |
Påskrift (visering) å handlingar, som ej äro nedan särskildt undan-tagna ............................. |
4 |
|
Påskrift å fartygs handlingar eller å skeppsdagbok, för så vidt icke |
1 |
|
Realisation af bärgadt gods: 5 ^ af försäljningsbeloppet, dock icke under . ........ |
5 |
|
och icke öfver ......... |
1,000 |
— |
Realisation af kvarlåtenskap, se Omhändertagande Sjöförklaring jämte vederbörandes hörande utan eller på ed..... |
15 |
|
Sjömansrulla, ny......................... |
10 |
— |
Skyddsbref, se Nationalitetsintyg |
10 |
|
Sundhetsbevis........................... |
5 |
— |
Undersökning och förhör i brottmål................ |
— |
— |
137
Kr. |
öre |
|
Uppsättande af ansökningar eller andra i denna taxa icke särskildt om-nämnda handlingar: |
||
intill ett ark....................... |
10 |
— |
för hvarje af de öfriga.................. Upptagande af muntliga förklaringar i enskildas angelägenheter (utom |
7 |
— |
sjöförklaringar och protester).................. |
10 |
— |
Upptagande af förklaringar i tvister mellan befälhafvare och besättning |
— |
— |
borgarrätt .......................... Uppteckning, inkassering, utbetalande eller öfversändande af kvarlå-tenskap (äfven då sådan utgöres af lifförsäkringsbelopp): |
||
1 % af beloppet eller värdet, dock icke under........ |
5 |
— |
och icke öfver ......... Uppteckning och hemsändande af kvarlåtenskap efter befälhafvare eller |
200 |
— |
någon af besättningen å svenskt fartyg............. Utbetalande och öfversändande af penningar eller öfversändande af för belopp eller värde icke öfverstigande 1,000 kr.: |
||
1 %, dock icke under................. för öfverskjutande belopp eller värde: Vs * Visering, se Påskrift Ämbetsåtgärd utom stationen jämte den i taxan fastställda afgift: godtgörelse för resekostnad och dagtraktamente enligt § * . . . |
2 |
|
för första timmen..................... |
4 |
— |
för hvarje timma däröfver................. |
2 |
— |
dock för hel dag icke mera än............... Öfversättning: |
16 |
— |
intill ett ark....................... |
10 |
— |
för hvarje af de öfriga .................. därest ej högre afgift i allmänhet betalas till edsvuren trans-lator på platsen. Öfversättnings bestyrkande, se Bestyrkande Öfvervakande och granskning af kvarlåtenskaps realisation genom ve- |
7 |
|
derbörande ortsmyndighet: |
||
3 % af behållningen, dock icke under............ |
5 |
— |
och icke öfver ............. Öfvervakande och granskning af realisation af bärgadt gods genom ve-derbörande ortsmyndighet: |
600 |
|
1 Va % af behållningen, dock icke under........... |
5 |
— |
och icke öfver........... |
500 |
— |
* Här införes paragrafnumret ur den blifvande förordningen om beskickningar
ocb konsulat.
188
Bil. 6.
Förslag till instruktion för ämbets- och tjänstemännen
i utrikesdepartementet.
§ i
I
utrikesdepartementet äro anställda en kabinettssekreterare,
fyra afdelningschefer, tre förste.och sex andre sekreterare samt
en förste och en andre arkivarie. Dessa ämbets- och tjänstemän
utnämnas af Konungen.
Afdelningarna äro rättsafdelningen, handelsafdelningen, personalafdelningen
och arkivafdelningen.
§ 2.
Kabinettssekreteraren åligger:
att biträda ministern för utrikes ärendena vid den politiska
korrespondensen;
att till föredragning inför Kungl. Maj:t eller afgörande af ministern
bereda de mål och ärenden, som icke handläggas af departementets
afdelningar;
att föra protokoll inför Kungl. Maj:t vid föredragning af ministeriella
ärenden, därest icke för särskildt fall annan person därtill
förordnas;
att i enlighet med kungl. förordningen den 8 juli 1905 för
utrikes bosatta svenska undersåtar utfärda äktenskapscertifikat;
att underteckna utgående expeditioner, som endast utgöra missiv,
äfvensom pass samt legalisationer och öfriga intyg, som af
departementet meddelas;
att i allmänhet vaka öfver arbetets behöriga gång och hafva
tillsyn däröfver, att ämbets- och tjänstemän samt betjäning inom
departementet noggrannt fullgöra sina tjänsteåligganden;
att till ministern afgifva förslag till närmare föreskrifter med
afseende å arbetet inom departementet äfvensom till semesterfördelning
för departementets personal;
139
att fördela andre sekreterarne till tjänst å rätts-, handels- och
personalafdelningarna med iakttagande däraf, att en hvar af dem
så vidt möjligt kommer att minst sex månader i sänder tjänstgöra
på hvarje afdelning.
§ 3.
Frågor rörande organisationen af beskickningar eller konsulat
eller ändring i de för utrikesdepartementet, beskickningarna
och konsulaten gällande förordningar eller allmänna instruktioner,
böra af kabinettssekreteraren beredas efter samråd med samtliga
afdelningschefer.
§ 4.
Afdelningschef åligger:
att till föredragning inför Kungl. Maj:t eller afgörande af
ministern bereda de mål och ärenden, som handläggas af afdelningen,
samt i dem afgifva förslag till beslut;
att i frågor, hvilka falla inom afdelningens verksamhetsområde,
utarbeta de förslag och utlåtanden, som anbefallas, med rätt och
plikt att själfmant föreslå vidtagandet af åtgärder som må synas af
omständigheterna påkallade;
att draga försorg om, att nödiga upplysningar om ärenden
och förhållanden, som falla inom området för afdelningens verksamhet,
meddelas beskickningar och konsulat;
att i särskild liggare låta anteckna sådana utaf afdelningen
expedierade beslut, hvilka synas böra tjäna till ledning vid åtgörande!
af likartade frågor;
att i viktigare ärenden granska koncepten till afdelningens
afgående skrivelser samt underteckna skrivelser till enskilda
personer;
att ansvara för och utöfva närmaste tillsyn däröfver, att de
arbeten, som åligga afdelningen, med behörig noggrannhet och
skyndsamhet utföras.
§ 5.
Förste sekreterare åligger:
att hålla förteckning öfver mål och ärenden, som skola i
statsrådet föredragas, samt skyndsamt expediera remisser;
att inför Kungl. Maj:t i statsrådet samt i tillförordnad regering
föra protokoll och för dess riktighet ansvara;
att granska de koncept, som afdelningschef ej förbehåller
sig;
att öfvervaka renskrifning, kollationering och'' afsändande af afgående
skrivelser med tillhörande bilagor.
140
§ 6.
1. Eättsafdelningen har att handlägga ärenden rörande statsöfverhöghet,
statsformer, neutralitet, skiljedom, industriell, litterär
och artistisk ägandterätt, medicinal- och veterinärväsen, sociala
och samhällsfrågor, in- och utvandring, fångvård och polisväsen,
sjukvård, hemsändande af fattiga och utvisning, efterforskningar
och extraditioner, delgifning af rättshandlingar, handräckning åt
domstol, nationalitet, värnplikt, personrättsliga förhållanden, diplomaters
och konsulers privilegier, arf och pensioner, äfvensom
frågor om ersättning för understöd åt sjöfolk och nödställda svenska
undersåtar, för utgifter för hemsändande af förbrytare samt för
hemförande från utrikes ort af sjöfolk.
2. Afdelningschefen åligger särskildt:
att med uppmärksamhet följa sådana internationella aftal,
hvilka ur annan synpunkt än handelns, sjöfartens eller andra näringars
kunna äga intresse.
att besluta i frågor om användningen af de till departementets
förfogande ställda medel för godtgörande af utgifter för sjömän
och nödställda svenska undersåtar samt för hemsändande af förbrytare.
3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskildt:
att bereda och föredraga de ersättningsärenden, som afdelningschefen
enligt mom. 2 äger att afgöra, med rätt och skyldighet
att, därest afdelningschefens beslut icke öfverensstämmer
med hans åsikt, anmäla sin skiljaktiga mening, som bör intagas
i ett särskildt protokoll.
§ 7.
1. Handelsafdelningen har att handlägga ärenden rörande handel,
sjöfart och industri, jordbruket och dess binäringar, fiske,
finansväsen och ekonomiska frågor, mått, mål och vikt, tullar,
skatter och acciser, kommunikationsväsen, lots- och fyrväsen, skeppsmätning,
pristäflingar, uppfinningar och anbud, samt att bearbeta
inkommande kommersiella upplysningar och sörja för deras befordran
till de myndigheter, korporationer eller enskilda, som
däraf böra erhålla kännedom.
2. Afdelningschefen åligger särskildt:
att med uppmärksamhet följa sådana internationella aftal,
hvilka för handel, sjöfart eller andra näringar kunna äga intresse.
3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskildt:
141
att föra protokoll vid det i § 9 omförmälda liandelsrådets
sammanträden.
§ 8.
1. Personalafdelningen kar att handlägga ärenden rörande
det kungl. huset, audienser, ceremoniel, utnämningar, afsked,
tjänstledigheter och förordnanden, främmande makters beskickningar
och konsulat, utmärkelsetecken och belöningar, rekommendationer,
militärväsen, svenska föreningar i utlandet, statens fastigheter,
donationer, gåfvor och insamlingar, utskylder och böter,
civilståndsuppgifter samt förvaltningen och redovisningen af de
å riksstatens tredje hufvud titel anvisade medel.
2. Afdelningschefen åligger särskildt:
att, på sätt här nedan närmare bestämmes, under inseende
af ministern för utrikes ärendena men på eget ansvar, förvalta
och redovisa de å riksstatens tredje hufvudtitel anvisade medel.
a. Han kvitterar från statskontoret rekvirerade medel, indrager
den vid beskickningarna och de lönade konsulaten skeende
uppbörd och verkställer de utbetalningar, som böna med föreHämnda
tillgångar bestridas.
b. För indragning af uppbörden vid beskickningarna och de
lönade konsulaten, äfvensom för verkställande af utbetalningar
i utlandet, äger afdelningschefen att med ministerns bemyndigande
öppna räkning med utländska banker eller bankirer, som åtnjuta
yppersta förtroende. Alla på dessa banker eller bankirer dragna
växlar och anvisningar skola underskrifvas, utom af afdelningschefen,
jämväl af kabinettssekreteraren eller den hans befattning
utöfvar.
c. Räkenskaperna föras för kalenderår.
d. Utgifterna ske i allmänhet enligt en af ministern utfärdad
och af afdelningschefen kontrasignerad anordning. Utan sådan
anordning må bestridas utgifter för skrifmaterialier, tryckning,
öfversättningar, renskrifning, bränsle och lyshållning, möblers anskaffande
och underhåll, inköp och bindning af böcker och kartor,
fraktkostnader äfvensom smärre löpande utgifter.
e. Såsom verifikationer skola till räkenskaperna fogas, utom
vederbörliga kvitton, jämväl ministerns anordningar, där sådana
blifvit utfärdade, samt afskrifter af de nådiga stater och beslut,
på hvilka särskilda utgifter grunda sig; och skola, i fråga om
post- och telegrafporto, fraktutgifter, resekostnader samt utgifter för
utomordentliga beskickningar och tillfälliga uppdrag, såsom behöriga
kvittenser anses vederbörandes erkännande, att utgiften blifvit
142
godtgjord, hvarjämte i fråga om hemliga utgifter, hvilka i detalj
endast inför Konungen redovisas och således höra allenast m-ed
slutsumman för året i räkenskapen upptagas, ett protokollsutdrag,
utvisande att sådan redovisning ägt rum och angifvande slutsummans
belopp, skall vara tillfyllestgörande verifikation.
f. Räkenskaperna för ett förflutet år höra vara afslutade före
utgången af februari månad det nästföljande och skola omedelbart
efter afslutandet öfverlämnas till kammarrätten.
g. Afdelningschefen äger ätt, efter därtill af ministern lämnadt
bemyndigande, för räkenskapsföring och sifferrevision anlita erforderligt
biträde.
h. Hvad för penningförvaltande verks upphörd och redovisningsskyldighet
i allmänhet samt i fråga om meddelande af vissa
uppgifter är eller varder stadgadt, ställe sig afdelningschefen till
efterrättelse i tillämpliga delar; ägande ministern för utrikes ärendena
gifva de närmare föreskrifter för räkenskapernas uppställning
samt penningmedels indragning och utbetalning, hvilka kunna vara
erforderliga.
i. För kassaförvaltningen och räkenskapernas förande är afdelningschefen
ansvarig enligt lag. Göres anmärkning mot räkenskaperna
af kammarrätten eller Riksdagens revisorer, åligger det honom
att med äskad förklaring skyndsamt inkomma.
3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskildt:
att ombesörja utskrifvande af pass, legaliseringar och öfrigä intyg,
som af departementet meddelas;
att föra liggare öfver den diplomatiska och konsulära personalen
samt däri noggrant anteckna alla utnämningar, förflyttningar,
tjänstledigheter och tillfälliga förordnanden.
§ 9-
1. Arkivafdelningen har
att vårda departementets arkiv med tillhörande samling af
aftal med främmande makter, börande i arkivet fortfarande bibehållas
alla handlingar för tiden från och med 1854;
att förelägga alla de på ''ett ärendes behandling inverkande upplysningar,
som stå att finna i departementets arkiv och bibliotek;
att kontrollera skötseln af beskickningarnas och konsulatens
arkiv samt föreslå härför nödiga instruktioner;
att vårda departementets bibliotek;
att förvara och redigera chiffern samt verkställa chiffrering
och dechiffrering;
143
att utgifva den moderna serien af »Sveriges traktater» samt ombesörja
redaktionen af departementets årliga publikationer;
att uppsätta och besörja expeditionen af sådana skrivelser,
hvilka sub titulo majestatis till främmande makter afgå, äfvensom
hålla förteckning öfver de titulaturer, som mellan Kung!. Maj:t
och främmande statschefer iakttagas;
att handlägga ärenden rörande undervisning, vetenskap och
konst samt det internationella utbytet af trycksaker;
att tillhandagå ämbetsmyndigheter och enskilda med de upplysningar
i tjänsten, som med ledning af tillgängliga handlingar
lämpligen kunna meddelas;
att till vederbörande utlämna de expeditioner, som skola af
parter och sökande afhämtas, samt utfärda diariibevis;
att på begäran meddela och bestyrka afskrifter af tillgängliga
handlingar under iakttagande af hvad tryckfrihetsförordningen
i sådant hänseende stadgar.
2. Afdelningschefen åligger särskildt:
att verkställa utredningar af historiskt eller politiskt innehåll;
att personligen hafva vården af departementets hemliga handlingar,
därest de icke stanna i ministerns eget förvar;
att tillse att registrering och klassificering af inkommande
och afgående handlingar äger rum i föreskrifven ordning;
att öfvervaka att hvarje mål befinner sig i fullständigt och
ordnadt skick samt att förteckningar, mållistor och register äro
riktigt förda;
att fördela inkommande mål och ärenden mellan de olika
afdelningarna.
3. Förste arkivarien åligger särskildt:
att verkställa registrering af inkommande och afgående skrifvelser
samt ansvara för diariernas riktighet och fullständighet;
att kontrollera de till hvarje inkommande handling hörande
bilagors antal och identitet samt tillse, att förutgående skriftväxling
i ett mål bifogas hvarje inkommen handling;
att tillse, att målen äro vederbörligt bundna samt föra föreskrifna
förteckningar, mållistor och register;
att föra de anteckningar, hvilka anbefallas för öfvervakande af
ärendenas gång;
att granska de koncept, som afdelningschefen ej förbehåller
sig;
att öfvervaka renskrifning, kollationering och afsändande med
tillhörande bilagor af afgående skrifvelser.
144
4. Andre arkivarien åligger särskild!;
att biträda förste arkivarien vid registrering och klassificering
af inkommande och afgående handlingar;
att vårda departementets bibliotek och hålla en fullständig
katalog öfver detsamma;
att föra förteckning öfver och besörja inbindning af de årliga
publikationer, af hvilka departementet bör äga fortlöpande
samlingar;
att ombesörja eller när så påfordras verkställa renskrifning
af koncept samt kollationera och efter undertecknandet expediera
afgående skrifvelser;
att ombesörja af sändandet till beskickningar och konsulat af
de författningar m. m., som skola tillhandahållas dem af departementet,
samt att ordna och fördela de trycksaker, som af dem insändas
;
§ 10.
Andre sekreterare åligger:
att biträda vid ärendenas beredning samt med uppsättning af
koncept;
att ombesörja eller när så påfordras verkställa renskrifning
af koncept samt kollationera och efter undertecknandet expediera
afgående skrifvelser.
§ Il
Ministern
för utrikes ärendena äger förordna behörig person
inom eller utom departementet att vara rättsafdelningens juridiska
biträde.
Detta biträde åligger:
att föra statsverkets talan i de mål, hvilka, i syfte att bereda
ersättning för statsverkets förskott för sjömän, jämlikt chefens
för rättsafdelningens beslut anhängiggöras mot vederbörande
far tygsrederier;
att biträda vid granskningen af beskickningschefers, konsulers
och andras räkningar å utgifter för sjömän, för nödställda svenska
undersåtar och för förbrytares hemsändande.
§ 12-
För att tillhandagå utrikesdepartementet vid behandlingen af
viktiga kommersiella angelägenheter skall finnas ett af 7 repre
-
145
sentanter för handel, sjöfart och andra näringar sammansatt handelsråd,
hvars medlemmar förordnas af Konungen på förslag af kommerskollegiet.
I rådets sammanträden, hvartill kallelse utgår från
ministern för utrikes ärendena, skola kabinettssekreteraren och
chefen för handelsafdelningen deltaga, den förre som ordförande,
då ministern ej själf leder förhandlingarna.
§ 13-
Alla till ämbetsverk, beskickningar och konsulat utgående expeditioner
skola, innan de framläggas till ministerns för utrikes ärendena
underskrift, vara kontrasignerade af kabinettssekreteraren, vederbörande
afdelningschef eller den sådan tjänst förrättar.
§ 14-
I öfrigt skola ämbets- och tjänstemän ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som ministern för utrikes ärendena eller kabinettssekreteraren
med afseende å tjänstgöringen meddelar. De å afdelningarna
arbetande tjänstemän äro skyldiga att efterkomma
hvad af vederbörande afdelningschef varder dem i tjänsten anbefalldt.
När så påfordras, hör hvarje ämbets- och tjänsteman, utan
afseende å stadgad arbetsfördelning, lämna det biträde, som af
vederbörande påkallas.
§ 15.
Kenskrifvare och vakthetjänte äger ministern för utrikes ärendena
antaga och entlediga.
§ 16-
1. Semester ma, när sadant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan äga rum, enligt fastställd fördelning åtnjutas af
kabinettssekreteraren, afdelningsclieferna, förste sekreterarne och
förste arkivarien under en och en half månad samt af andre sekreterarne
och andre arkivarien under en månad årligen.
2. Annan tjänstledighet må af ministern för utrikes ärendena
beviljas kabinettssekreteraren på högst fjorton dagar samt afdelningschef,
sekreterare och arkivarier på högst tre månader. Erfordras
längre tids tjänstledighet än nu är sagdt, skall ansökning därom
göras hos Konungen.
§ 17.
1. Då kabinettssekreteraren åtnjuter semester eller eljest under
tid, som ej öfverstiger fjorton dagar, är hindrad att förrätta sitt
ämbete, företrädes han, där ej Konungen annorlunda förordnar, af
10
146
den utaf afdelningscheferna, som ministern för utrikes ärendena
utser.
2. Erfordras vikarie till bestridande af afdelningschefsbefattning
under tid ej öfverstigande tre manader, äger ministern därtill
förordna förste sekreteraren på afdelningen, resp. förste arkivarien,
eller ock legationsråd eller konsul. Till vikarie för förste
sekreterare förordnar ministern andre sekreterare eller ock legationssekreterare
eller vicekonsul samt till vikarie för förste arkivarien
andre arkivarien. Är fråga om förordnande under längre tid
eller för andra, än nyssnämnda ämbets- och tjänstemän, skall därom
hos Konungen göras underdånig anmälan.
147
Bil. 7.
R M.
om Johnsonska donationsfonden.
Genom testamente den 22 april 1888 förordnade f. d. svenske
och norske generalkonsuln i Alexandria Josef Wilhelm Johnson
att, sedan hans dödsbo blifvit utredt genom i testamentet
förordnade utredningsmän och angifna legat utgått, vissa boet
tillhöriga värdehandlingar jämte boets öfriga behållning skulle
till utrikesdepartementet öfverlämnas, att af detsamma förvaltas
under kontroll af svenska statens revisorer, för bildandet af en
fond, hvars årliga afkastning (men ej kapitalet) skulle användas
till understöd åt sådana begåfvade unge män, hvilka ägnade sig
åt konsulsbanan och i utlandet ville studera handel och näringar;
att härvid i första rummet de unge män skulle komma i åtnjutande
af understöd, som vore ifödda i staden Jönköping, och i andra
rummet de, som vore födda i provinsen Småland, samt att antalet
af dem, som borde blifva delaktiga af nämnda understöd såväl som
det belopp, hvilket borde sökande tilldelas, finge efter pröfning
af de sökandes förtjänster af utrikesdepartementet bestämmas.
Sedan Johnson den 18 september 1888 aflidit och de för beredande
af gällande kraft åt testamentet erforderliga åtgärder
blifvit vidtagna, anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret den 30 nov.
s. å. att öfvertaga förvaltningen af den utaf Johnson genom detta
testamente staten tillagda egendom såsom en särskild, under statskontoret
ställd fond, benämnd »Johnsonska donationsfonden», samt
att, i följd däraf, ej blott realisera de till egendomen hörande
tillgångar, i afseende å hvilka sådant kunde finnas nödigt
eller nyttigt, utan äfven i öfrigt vidtaga alla de åtgärder,
hvilka kunde vara erforderliga för bevakandet af Kungl. Maj:ts
och Kronans rätt och bästa med hänsyn till egendomen, äfvensom
148
att göra de genom realisationen inflytande penningemedlen fruktbärande
i enlighet med gällande föreskrifter angående förvaltningen
af de under statskontorets vård stående fonder och kassor.
I skrifvelse den 12 april 1890 anmälde statskontoret, att realiseringen
vore verkställd, och öfverlämna-de afskrifter af i statskontoret
öfver fonden förda räkenskaper, som utvisade, att fondens
tillgångar nämnda dag uppgingo till 180,209 ler. 22 öre.
Vid föredragning af ärendet i statsrådet den 20 påföljande juni
yttrade ministern för utrikes ärendena, att, då emellertid denna
summa äfven inbegrepe under året upplupna räntemedel, kunde
kapitalet i rundt tal beräknas till 180,000 kronor. Detta kapital
kunde antagas lämna en ränteafkastning af i rundt tal 6,700 kr.,
och således skulle, efter afdrag af legaten uppgående till 2,400
kr. pr år, det räntebelopp, som för närvarande kunde användas för
det af testator afsedda ändamålet, kunna beräknas till omkring
4,300 kr.
I enlighet med ministerns hemställan beslöt Kungl. Maj:t
dels godkänna statskontorets åtgärder, dels förordna:
att Johnsonska donationsfondens kapital skall anses uppgå till
180,000 kronor,
att af nämnda fonds årliga ränteafkastning tills vidare skall
utgå ett stipendium å 4,000 kronor att af ministern för utrikes
ärendena för ett eller flera år tilldelas någon svensk ung man,
som vunnit inträde å konsulsbanan, och hvars begåfning ingifver
förhoppning om en fortsatt framgångsrik utbildning i yrket, för
att sätta honom i tillfälle att, i enlighet med de föreskrifter, ministern
eger meddela, i utlandet studera handel och näringar; börande
vid stipendiets tillsättning bland kompetenta sökande företrädesrätt
tillkomma i första rummet sökande, som är född i staden
Jönköping, och i andra rummet sökande, som är född a annan ort
inom provinsen Småland,
att därjämte till bestridande af stipendiatens resekostnader
må af fondens ränteafkastning, enligt ministerns bestämmande, årligen
användas ett belopp af högst 500 kronor.
Den 11 oktober 1893 beslöt Kungl. Maj:t, att från och med 1894
det belopp, som enligt nådigt beslut den 20 juni 1890 får disponeras
till bekostande af stipendiatens resekostnad, må för år uppgå till
högst 1,500 kronor.
Fondens ställning vid 1905 års slut synes af följande tablå:
149
Debet.
Ingående balans:
Fondens tillgångar vid 1905 års
början:
Kontant behållning......
Utlånta medel........
Aktier............
Fordringar...........
Uppbörd:
Fondens inkomster:
Intressemedel..........
Utdelning å aktier.......
Kapitalvinst å obligationer . . .
Kronor. Sre.
3,561: 58
201,265: 17
1,500: —
1,295: 61 207,622: 36
7,497: 91
120: —
67 7,684: 58
Summa 215,306: 94
Kredit.
Kronor, öre.
Kassaräkningen
Utgifter ...................... 5,500: —
Utgående balans:
Fondens tillgångar vid 1905 års
slut:
Kontant behållning........ 5,309: 33
Utlånta medel.......... 201,695: 17
Aktier.............. 1,500: —
Fordringar......... 1,302: 44 209,806: 94
Summa 215,306: 94
150
Bil. 8.
P. M.
om Perafonden.
Svenska statens fastighet i stadsdelen Pera i Konstantinopel
tlef år 1757 genom svenske envoyéen därstädes, efter bemyndigande
af kanslikollegiet, inköpt för medel, som genom stamböcker, kollekter
och eljest insamlats i ändamål att i Konstantinopel uppföra en
luthersk kyrka. I det å tomten då befintliga hus inreddes emellertid
förutom kyrkan äfven bostad för beskickningen, i det att ministern
anmälde, att »det i anseende till turkarnes fanatism och den dåvarande
stränga regimen i Turkiet ej gått an att angifva huset
såsom kyrkans egendom eller där anordna en mer lysande kyrkoinrättning».
Beskickningshuset nedbrann i grund under en stor eldsvåda
1818. På tomten hlef sedermera under åren 1869—1870 ett fullständigt
nytt beskickningshus uppfördt, hvar jämte i egendomens
gräns åt Peragatan uppfördes bodlägenheter till uthyrning.
Sedan det för nybyggnaderna upptagna lånet blifvit genom
influtna hyror fullt slutbetaldt, anmälde vid regleringen af statsverkets
utgifter för år 1887 dåvarande ministern för utrikes ärendena,
att särskildt statsanslag för underhåll af fastigheten kunde
för framtiden undvaras. Alla utgifter för fastigheten hafva från
och med sistnämnda år bestridts af dess hyresafkastning, men
då is dessa utgifter ingått omkostnader för större reparationsarbeten,
uppnåddes först år 1890, att räkenskaperna kunde visa
öfverskott.
Den 22 juni 1892 beslöt Kungl. Maj:t, att ifrågavarande öfverskottsmedel
skulle med visst undantag tillsvidare fruktbargöras
genom inköp af räntebärande värdehandlingar och jämte hvad
af öfverskotten tillfälligtvis icke kunde på sådant sätt användas
deponeras i Sveriges riksbank under benämning »Medel influtna,
från kronans fastighet i Konstantinopel, till framtida disposition».
Den i riksbanken vid utgången af 1892 innestående fonden
utgjorde c:a 20,000 kronor. Sedermera ökades fonden så småningom,
så att den vid 1899 års utgång uppgick till c:a 67,000
kronor. År 1900 togs, jämlikt propositon af Kungl. Maj:t, soni
151
af Riksdagen bifölls, af fonden i anspråk ett belopp af 60,000
kr. såsom bidrag till kostnaderna för inköp af beskickningslius
i Paris. Pondens behållning vid utgången af år 1905 var omkring
15,000 kr.
Sammanlagda beloppet af hyrorna utgör efter en år 1905 verkställd
förhöjning af desamma, c:a 19,900 kronor om året. Ponden
har vidare inkomst genom räntor.
Med ifrågavarande belopp bestridas vissa årliga kostnader
för fastigheten, nämligen:
skatter........................ kr. 1,900
brandförsäkring.................. » » 500
trädgårdens och fastighetens underhåll, hvilka sistnämnda
kostnader i allmänhet de år, då icke
några särskilda störa; reparationer förekommit,
uppgått till................. » » 4,500
Härjämte utgår från fonden lönebidrag dels till
lutherska prästen i Bukarest......... » » 50
dels till pastor vid svenska kyrkan i Paris..... » » 1,169
Summa c:a kr. 8,119
152
Bil. 9.
P. M.
om kommerskollegiets befattning med vissa ersättnings
ärenden.
Ersättning- åt konsuler.
Svensk konsul eller vicekonsul har att jämlikt §§ 119, 121 och
124 konsulatförordningen eller eljest gällande föreskrifter eller
enligt hittills tillämpad praxis att hos kommerskollegiet (vicekonsul
genom resp. konsul) göra framställning om ersättning för nedan
angifna olika slags utgifter, som af konsul (eller vicekonsul) förskjutits,
eller om medverkan för utbekommande af honom eljest
tillkommande ersättning.
A) Utgifter för hemsändande af förbrytare i enlighet med föreskrifterna
i § 85 konsulatförordningen.
Enligt kungl. bref den 29 januari 1869 har fångvårdsstyrelsen
bemyndigats att af fångvårdsanslaget lämna ersättning för
förskott, som kommerskollegiet jämlikt gällande författningar utbetalt
för häktad svensk sjömans underhåll och hemförskaffande,
och till hvars godtgörande vederbörande rederi icke enligt lag kan
förpliktas. Härvid är att märka, att bemyndigandet afser allenast
ersättning för häktade svenske sjömän, under det i § 85 konsulatförordningen
förutsättes, att jämväl annan person (svensk eller
utländsk), som ombord å svenskt fartyg begått brott, skall eller må
häktas och hemsändas. Emellertid har fångvårdsstyrelsen icke vägrat
att bereda ersättning för konsulers utgifter för hemsändande af
häktade personer, äfven om desse icke varit svenske sjömän. Särskildt
må anmärkas, att fångvårdsstyrelsen i flera fall utbetalt
153
ersättning för underhåll under själfva strafftiden af i Kina häktad
svensk sjöman, som undergått honom af konsularrätten ådömdt
frihetsstraff. Ärenden angående ersättning för häktade personer
hafva emellertid förekommit jämförelsevis sällan. I de fall, då
fångvårdsstyrelsens ersättningsskyldighet varit otvetydig, har kollegiet
funnit sig kunna förskottsvis till konsulerna utanordna
ersättningsbeloppen, men i motsatt fall har kollegiet, först efter
det fångvårdsstyrelsen till kollegiet utbetalt ersättningsbeloppet,
remitterat detsamma till vederbörande konsul. Bestämmelserna i
detta ämne torde kräfva fullständigande.
B) Utgifter för sjöfolk.
1) Utgifter för svensk eller norsk sjöman, som i utländsk hamn
från svenskt fartyg afmönstrats eller efterlämnats under sådana
omständigheter, att antingen svenska staten eller svenskt rederi
enligt svensk lag skall bestrida kostnaderna för sjömannens underhåll
och hemförskaffande. Konsul skall i sådana fall under iakttagande
af tillbörlig sparsamhet lämna nödigt understöd, (§ 93
konsulatförordningen jmfrd med sjölagens 63, 64, 66, 86—88, 90—
92, 97 och 98 §§ samt kung!, förordningen den 17 april 1828).
2) Utgifter för svensk sjöman, som utomlands råkat i nöd utan
att vara berättigad till understöd eller hemförskaffning (§ 94 konsulatförordningen).
3) Utgifter för tysk, italiensk, brittisk eller dansk sjöman,
som genom sjukdom, skeppsbrott eller annorledes utan eget förvållande
utomlands kommit i nödställd belägenhet, under (eller
omedelbart efter) det han varit förhyrd å svenskt fartyg. Närmare
bestämmelser härom innehållas i § 95 konsulatförordningen
samt i de med Tyskland, Italien, Storbritannien och Danmark
afslutade deklarationer angående ömsesidigt understöd åt nödställde
sjömän.
Anm. Äfven om sådan främmande sjöman ej varit nödställd,
men ersättningsskyldighet ålegat redaren (särskildt för sjukvård),
har kommerskollegiet beviljat godtgörelse, hvilken sedan af Svea
hofrätt utdömts med utsträckt tillämpning af kungl. förordningen
17 april 1828.
4) Utgifter för annan utländsk sjöman, som under i 3) angifna
omständigheter kommer i nödställd belägenhet och ej kan
erhålla bistånd af sitt eget lands konsul eller ortens myndigheter
(§ 95 konsulatförordningen). (Se anm. under 3).
154
5) Utgifter för fortskaffande inom Sverige af svensk sjöman.
Enligt nådigt bref af den 22 april 1904 har Kungl. Maj:t
medgifvit att, därest konsul funnit sig böra fortskaffa svensk sjöman,
hvilken varit i saknad af egna medel, längre än till närmaste
svenska hamn, ehuru sjömannen ägt (blifva allenast till dylik
hamn fortskaffad, kollegiet skall äga, försåividt och i den mån efter
pröfning af omständigheterna i hvarje fall kollegiet därtill finner
skäl, af de för bestridande af utgifter för sjömän anvisade medel
utanordna ersättning, med skyldighet dock för kollegiet att därefter
vidtaga erforderliga åtgärder för beloppets återbekommande
från understödstagaren, därest anledning förekommer till antagande
att han i hemorten äger tillgång till förskottets återgäldande.
För att sätta kommerskollegiet i tillfälle att godtgöra sådana
utgifter, som svensk konsul på -grund af §§ 93, 94 och 95 konsulatförordningen
bekostar för sjömän tillika med konsuls räntegodtgörelse
för dylika utgifter, har kollegiet genom nådigt bref den 17
juni 1893 bemyndigats att hos statskontoret rekvirera härför erforderliga.
medel, hvilka statskontoret har att till kollegiet förskjuta.
Hvad af statskontoret sålunda årligen förskjutes skall
enligt samma nådiga bref intill ett belopp åf 2,700 kronor godtgöras
från anslaget till befrämjande i allmänhet af handel och
sjöfart (uppfördt bland ordinarie anslag å sjunde hufvudtiteln)
och skall statskontoret omedelbart efter hvarje års utgång
hos Kungl Maj:t till go''dtgörélse anmäla återstoden äf det förskjutna
beloppet. Från anslaget för sjöfolk håfva under de senaste
åren utanordnats följande sammanlagda belopp: år 1901 kr.
17,209,36, 1902 kr. 34,570,96, 1903 kr. 32,874,86, 1904 kr. 26,607,91
och 1905 kr. 17,474,». (I dessa belopp ingå dock jämjväl utgifter,
som förskjutits af andra än konsuler).
Från konsulerna till kommerskollegiet inkommande ärenden,
innefattande framställningar om ersättning för utgifter för sjömän,
behandlas inom kollegiet på hufvudsakligen följande sätt.
Sedan kollegiets juridiska biträde, som har till åliggande att fora
kollegiets talan i de mål, hvilka, i syfte att bereda ersättning för
statsverkets förskott för sjömän, jämlikt kollegiets beslut anhängiggöras
mot vederbörande fartygsrederier samt att biträda vid granskningen
af konsulers och andres räkningar å utgifter för sjömän,
för nödställda svenska, undersåtar och förbrytares hemsändande,
granskat ärendet, återställer han handlingarna till vederbörande
byrå med bifogande därvid af en skriftlig P. M., innefattande yttrande
angående dels de anmärkningar mot själfva ersättningsansprå
-
155
ket, hvartill lian må finna anledning, och i hvad mån han anser
den hegärda ersättningen höra utgå, dels ock huruvida och i hvad
mån beloppet hör infordras från vederbörande rederi, sjömannen
själf eller annan. Efter det ärendet underkastats ytterligare granskning
å sagda byrå, föredrages detsamma, af byråchefen inför generaldirektören,
som i dessa frågor har ensam beslutanderätt. Därest
beslutet innebär, att begärd ersättning skall till konsuln utgå,
justeras koncept till dels anordning till kollegiets kassakontor om
beloppets utbetalande af de medel, som böra för ändamålet anlitas,
dels skrifvelse till konsuln angående ersättningens beviljande och
hvad därvid synts vara att anmärka, dels och öfriga i ärendet erforderliga
skrifvelser. I anordningen meddelas, huruvida beloppet
skall i räkenskapen afskrifvas eller utgå förskottsvis.
I de fall, då fullt tydligt framgår, att konsulns ersättningsanspråk
helt och hållet eller i större eller mindre mån saknar fog,
afslås framställningen eller göres vederbörligt afdrag från det begärda
beloppet, och konsuln underrättas om anledningen till afslaget
eller till att afdrag skett. I andra fall, då icke fullt nöjaktig
utredning förebragts till ledning för ärendets bedömande, beviljas
konsuln ersättning under förutsättning, att nöjaktig sådan utredning
sedermera af konsuln afgifves. Då ärendet inkommer i
ett alldeles otillfredsställande skick, återremitteras detsamma till
konsuln, som då lämnas anvisning att i erforderliga delar komplettera
ärendet och därefter inkomma med ny framställning. I fråga
om olönade konsuler, boende å aflägsna orter, har sistnämnda tillvägagångssätt
endast i enstaka fall tillämpats och äfven eljest
jämförelsevis sällan förekommit. Sedan ersättningsärendet, hvad
konsulps rätt vidkommer, varit föremål för pröfning, tages i öfvervägande,
hvem den slutliga ersättningsskyldigheten för beloppet
åligger. Härvid är i första rummet att märka, att i det ofvan
åberopade kungl. brefvet af den 17 juni 1893 i sådant hänseende
föreskrifvits, att det skall åligga kollegiet att i de fall, där
rederier eller andra hafva skyldighet att ersätta af kollegiet förskotterade
belopp, ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder för
beloppens indrifvande äfvensom deras redovisande till statsverket
å de medel, hvarifrån förskottet lämnats. Gifvetvis lärer sjöman,
som icke äger rätt till understöd, hafva skyldighet att återgälda
för honom utgifvet belopp, och skulle således med en sträng tolkning
af nyss angifna föreskrifter kollegiet hafva att i hvarje
fall låta anställa kraf mot sjöman om återfående af understödshelopp,
som han åtnjutit. Då emellertid erfarenheten visat, att
156
sjömännen endast undantagsvis kunna med kraf anträffas och
i öfrigt sällan äro i stånd att .gälda ersättningsbeloppen, har kollegiet
hittills tillämpat bestämmelserna på det sätt, att kollegiet
icke i andra fall än då alldeles särskild anledning förelegat mot
sjömännen själfva eller deras närmaste anhöriga låtit anställa
kraf. För nödställda sjömän utgifna belopp afskrifvas alltså omedelbart
i de allra flesta fall. Omedelbar afskrifning äger ock naturligtvis
rum i de fall, då utgiften jämlikt sjölagen är af beskaffenhet
att skola gäldas af allmänna medel. I de fall, då; jämlikt gällande
författningar det åligger rederi att gälda ett af konsul utgifvet
förskott, låter kollegiet genom vederbörande ortsmyndighet affordra
rederiet så stor del, som pröfvas lagligen åligga detsamma
eller, i fall af betalningsvägran, dess skriftliga förklaring i ämnet.
Stundom, då den betalningsskyldige funnits i Stockholm, har kollegiet
låtit anställa kraf hos honom under hand. Då det fordrade
beloppet inkommer till kollegiet, godtskrifves detsamma de medel,
hvarifrån det förskotterats. Vägrar rederiet att betala och grundar
denna vägran å skäl, som synas kollegiet vittna om oriktig tolkning
af gällande författningar eller om annan missuppfattning,
låter kollegiet härom meddela rederiet underrättelse med närmare
redogörelse angående vederbörande författnings rätta tolkning och
hittills tillämpad praxis, hvarjämte rederiet ånyo anmodas betala
beloppet vid äfventyr att rättegång eljest anställes. Därest
ej heller då betalning sker, äfvensom eljest i fall, då rederiets betalningsvägran
synes kollegiet icke kunna stödjas ens å missuppfattning,
utfärdas af kollegiet fullmakt för juridiska biträdet för
anhängiggörande af rättegång mot rederiet om beloppets utfående.
Enligt kungl. förordningen den 17 april 1828 skola tvistiga frågor
om skyldighet för skeppsrederier att ersätta den kostnad, som
genom konsulerna blifvit förskjuten till svenska å utrikes ort varande
nödställda sjömäns underhåll och hemförskaffande, upptagas
af Svea hofrätt. Svea hofrätt har omedelbart, såsom ofvan antydts,
upptagit mål angående ersättning för af kommerskollegiet förskjutna
dylika kostnader äfven i fall, som ej, strängt taget, varit hänförliga
under nämnda förordning, såsom då fråga varit om ej nödställd
sjöman eller utländsk, sjöman. I och för infordrande af
ersättning från fartygsrederier är erforderligt att äga tillgång till
uppgifterna i fartygsregistret med tillhörande handlingar liksom
ock i de fall, då för beloppets eventuella afskrifning erfordras
upplysning om ett fartygs afförande ur registret på grund af förolyckande
eller kondemnation.
157
Därest på grund af ''bestämmelserna i de mellan Sverige samt
Tyskland, Italien, Storbritannien och Danmark gällande särskilda
deklarationer angående ömsesidigt understöd åt nödställda sjömän
ersättningsskyldighet för af konsul utgifvet belopp pröfvas böra
åligga någondera af dessa stater, anhåller kollegiet hos ministern
för utrikes ärendena om medverkan för beloppets utfående å diplomatisk
väg. Framställningar om godtgörelse från brittiska statsverket
för dylika utgifter hafva dock plägat göras direkt hos
Board of Trade genom generalkonsuln i London. Kraf mot norska
statsverket eller norska redare anställas ock direkt hos eller genom
vederbörande norska departement på grund af kungl. brefvet den
31 juli 1818.
Då konsul begärt ersättning för utgifter för sjöman, som
tillhör kungl. flottan, har kollegiet, ehuru åberopade bestämmelser
ej torde afse örlogsflottans personal, plägat i vanlig ordning bevilja
konsuln ersättning, men omedelbart hänvändt sig för beloppets
återfående till vederbörande stationsbefälhafvare vid flottans sta*
tioner eller till kungl. marinförvaltningen, och har godtgörelse på
sådan väg erhållits.
Kollegiet har under den 28 februari 1894 utfärdat cirkulär
till konsulerna angående tillämpning af bestämmelserna rörande
sjömans sjukvård och hemförskaffning.
C) Utgifter för svenske undersåtar, som icke äro sjömän.
Har sådan svensk undersåte råkat i nödställd belägenhet, bör
konsul eller vicekonsul endast för det fall, att trängande omständigheter
äro för handen, lämna honom nödtorftigt understöd till afhjälpande
af de mest trängande behofven (§ 97 konsulatförordningen).
För att sätta kollegiet i tillfälle att bereda godtgörelse för
af konsul sålunda för svenska undersåtar, som icke äro sjömän,
bestridda utgifter, har Kungl. Maj:t enligt sagda nådiga bref
af den 17 juni 1893 till kollegiets förfogande anvisat från handels-
och sjöfartsfonden ett årligt belopp af 3,000 kronor, hvaraf
kollegiet har att utbetala, jämväl förskottsvis, godtgörelse för
dylika, slags utgifter äfvensom konsuls räntegodtgörelse för sådana
utgifter. Af sagda anslag skall jämväl utgå ersättning för konsuls
utgifver för hemsändande af aflidne svenske sjömäns kvarlåtenskap.
Hvad af samma anslag för ett år icke åtgår, bör af kollegiet
reserveras till framtida behof. Det sålunda anvisade årliga an
-
158
slaget har emellertid för de flesta år icke till fullo åtgått för ändamålet,
hvadan rätt afsevärd behållning därå uppstått. Med hänsyn
härtill har icke ansetts erforderligt att från statskontoret rekvirera
anslaget för år 1905. Från anslaget hafva under senaste åren
utanordnats följande sammanlagda belopp: år 1901 kr. 1,972,so,
1902 kr. 3,751,09, 1903 kr. 2,435,ot, 1904 kr. 1,290,77 samt 1905 kr.
1,446,48. (Häri ingå dock vissa, jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda
beslut, bestridda utgifter af annan iart, såsom begrafningskostnade*-[se nedan] m. m.)
Med afseende å behandlingssättet inom kollegiet af dessa
ärenden gäller i tillämpliga delar, hvad här ofvan i sådant afseende
anförts i fråga om utgiftsärenden angående sjömän. Det
kan dock härvidlag icke ifrågakomma [andra åtgärder för beloppens
återbekommande än att utan anlitande af rättegång anställa kraf
mot understödstagarne själfva eller, om de äro omyndiga, mot deras
närmaste anhöriga och målsmän eller möjligen mot person, till hvilken
den understödde för dylikt syfte hänvisat. Kraf hafva emellertid
icke i hvart och ett fall anställts utan endast då nöjaktig
ledning lämnats för understödstagarens eftersökande och anledning
funnits att antaga, att denne i hemorten eller annorstädes ägt
tillgång eller då eljest utsikt synts förefinnas att kraf skulle kunna
med framgång anställas. Krafven hafva emellertid endast högst
undantagsvis krönts med framgång, hvarför de utgifna beloppen
merendels måst afskrifvas.
D) Utgifter för hemsändande af sjömäns kvarlåtenskap.
Såsom ofvan angifvits äger kollegiet att från det å handelsoch
sjöfartsfonden kollegiet anvisade årliga anslaget å 3,000 kr.
ersätta konsulernas utgifter för hemsändande af aflidne sjömäns
kvarlåtenskap. Ersättning för dylika slags utgifter plägar afkräfvas
sjömännens sterbhusdelägare, såvidt dessa kunna med kraf
anträffas och därest ej kollegiet kan med anlitande af insänd
kontant kvarlåtenskap genast bereda sig ersättning för dylik förskottsvis
utanordnad kostnad.
E) Utgifter för begrafningskostnader.
För gäldande af konsuls förskott för begrafning af svensk eller
utländsk sjöman eller annan svensk undersåte har kollegiet icke
fått till sig anvisade särskilda statsmedel. Ej heller finnes i kon
-
159
sulatförordningen särskild! föreskrifvet, att ersättning för begrafningskostnad
skall sökas hos kommerskollegiet, lika litet som
af konsulatförordningen framgår något åliggande för konsul att
förskjuta begrafningskostnad. Kollegiet har emellertid i de fall,
då ersättningsskyldighet för kostnad för begrafning af sjöman
jämlikt § 93 sjölagen ålegat svenskt rederi, förskottsvis till konsul
utanordnat godtgörelse af de ofvan angifna medel, som äro afsedda
att användas till täckande af utgifter i allmänhet för sjöfolk,
samt återkräft från rederiet beloppet, eventuellt genom Svea hofrätt,
som, oafsedt bestämmelserna i kungl. förordningen den 17 april
1828, omedelbart upptagit äfven dessa slags mål. Frågor om beredande
af ersättning ej mindre för begrafningskostnad, som det
icke ålegat rederi att vidkännas, än äfven för konsuls utgifter för
begrafning af andra svenska undersåtar än sjömän hafva i hvarje
särskildt fall, då ersättning från sterbhusdelägarne ej kunnat utbekommas,
blifvit med stöd af konsulatförordningen § 124 mom.
2 underställda Kungl. Maj:t, som då bemyndigat kollegiet att
för ändamålet taga i anspråk det å handels- och sjöfartsfonden
anvisade anslaget.
F) Utgifter för sjöförklaringar.
Enligt nådigt bref till kommerskollegiet af den 22 januari
1897 har Kungl. Maj:t funnit godt
dels bemyndiga kollegiet att tillsvidare pröfva ansökningar
om ersättning för konsuls och vicekonsuls utgift för lösen af sådan
afskrift af utländsk myndighets protokoll (sjöförklaring), som det
jämlikt 321 § sjölagen åligger konsul att till kollegiet insända
samt bestämma och utbetala ersättningsbeloppet,
dels och förordna, att hvardera af de sakkunnige män, som
jämlikt 319 § sjölagen af konsul tillkallas att närvara vid sådan
undersökning rörande sjöolyckor, som i 317 § sjölagen omförmäles,
skall äga åtnjuta ersättning af allmänna medel med tolf kronor om
dagen jämte nödig skjuts- och traktamentsersättning enligt särskild
af vederbörande konsul attesterad räkning, i hvilket afseende skall
iakttagas att, sedan vederbörande konsul förskottsvis till de sakkunnige
utbetalat dem tillkommande ersättning, konsuln i vanlig
ordning skall äga söka godtgörelse för förskottet hos kollegiet,
som äger att efter pröfning bestämma och utbetala ersättningsbeloppet.
De för gäldande af nyss berörda särskilda slag af ersättningar
erforderliga medel äger kollegiet rekvirera hos stats
-
160
kontoret, som har att förskjuta medlen samt omedelbart efter hvarje
års utgång hos Kungl. Maj:t till godtgörelse anmäla desamma.
Kollegiet har till konsulaten aflåtit cirkulär i ämnet af den
30 mars 1897, däruti tillika föreskrifvits, att framställningar till
kollegiet om ersättningar af dylikt slag böra ske utan sammanblandning
med andra ersättningsärenden. Det må ock här anmärkas,
att konsul äger på det allmännas bekostnad anskaffa afskrift och
tillkalla sakkunnige endast i de fall, då i sammanhang med sjöförklaringen
undersökning enligt 317 § sjölagen skall verkställas.
Detta har af konsulerna icke alltid uppmärksammats. För sådan
ersättningsfrågas bedömande erfordras alltså att äga tillgång
till de insända sjöförklaringshandlingarna.
Antalet till kollegiet inkomna ansökningar af här åsyftadt.
slag och beloppen af de för dessa ändamål utgifna medel hafva
under de senaste åren varit följande:
Antal Utbetalda
ansökningar. belopp.
1903 ........ 53 kr. 919: 09.
1904 ........ 25 > 322: 44.
1905 ......... 27 » 388: 41.
Från konsulerna inkommo under år 1903 tillhopa 429 ansökningar
om ersättning, 1904 366 och 1905 338.
G) Utgifter för eller fordran hos enskilda svenske undersåtar.
Har konsul eller vicekonsul icke af vederbörande utbekommit
lösen eller annan godtgörelse, som enligt § 107 konsulatförordningen
bort till honom erläggas, eller har han icke af svensk undersåte,
för hvars räkning han med föranledande af sin ämbetsställning
vidkänts utgifter eller gjort förskott, därför undfått ersättning,
skall kollegiet, på vederbörande konsuls begäran, lämna
biträde till utsökande af ersättning hos vederbörande af hvad konsuln
eller vicekonsuin tillkommer (§ 124 mom. 1 konsulatförordningen).
Kan ersättning icke på omförmälda sätt erhållas, må,
därest kollegiet finner skäl därtill förekomma, saken underställas
Konungen, som pröfvar, huruvida, med afseende å för handen varande
billighetsskäl, konsulns eller vicekonsulns fordringsanspråk
skall af statsmedel godtgöras (§ 124 mom. 2).
De framställningar om dylikt biträde, som gjorts hos kollegiet,
hafva afsett olika slag af förskott eller fordringar, såsom:
161
lån, utbetalda .hyror till sjömän, expeditionsafgifter, kostnader
för anskaffande af bevis och andra handlingar, begrafningskostnader,
understöd, som med hänsyn till omfattningen icke kunnat på
grund af § 97 konsulatförordningen ersättas af allmänna medel,
m. m. Kollegiet har i afseende å dylika ansökningar låtit i
första hand afkräfva vederbörande beloppet i fråga. Därest den
till betalning skyldige undandragit sig denna, har kollegiet, särskild!
då fråga varit om mera afsevärda fordringsbelopp, låtit
tillställa vederbörande konsul för undertecknande ett formulär till
tullmakt, hvarefter den insända fullmakten och handlingarna i
•ärendet öfversändts till vederbörande länsstyrelse med begäran att
densamma måtte genom kronoombud vid domstol utföra konsulns
talan mot gäldenären om beloppets utfående. Om sakens beskaffenhet
så påkallat, har kollegiet därjämte låtit tillställa krono•ombudet
en P. M., innefattande de hufvudsakliga rättsliga synpunkter,
som synts kollegiet förtjänta af att framhållas i rättegången.
Efter det slutligen sig visat, att ett belopp af här åsyffadt
slag ej kunnat på godkillighetens väg eller genom rättegång
utfås, har kollegiet i de flesta fall, såvida nämligen ej särskild
anledning talat för ett annat förfarande, hos Kungl. Maj:t
hemställt om beredande af ersättning åt konsuln af statsmedel.
Ersättning ät svenska rederier och norska statskassan m. fl.
Enligt kungl. förordningen angående godtgörelse för svenskt
sjöfolks hemförande från utrikes ort af den 6 augusti 1864 äga
vederbörande att för utbekommande af den ersättning för dylikt
hemförande, som enligt bestämmelserna i förordningen hör utgå,
hänvända sig till kollegiet; och i kungl. brefvet af den 17
juni 1893 föreskrifves, att vederbörande äga för utfående af ersättning
för sådana af svensk eller norsk konsul icke förskjutna
utgifter och kostnader för befälhafvares hemresa och underhåll
samt för sjömans sjukvård och hemförskaffande, som enligt 66,
90 och 98 §§ sjölagen skola gäldas af allmänna medel, göra ansökning
hos kommerskollegiet, som äger att pröfva dylik ansökning
samt bestämma och utbetala ersättningsbeloppet.
Sökande kunna härvidlag vara: 1) länsstyrelse, rederi eller
annan, som förskjutit kostnader jämlikt 66 § 2 st. sjölagen för
fortskaffande af och underhåll åt befälhafvare, 2) redare eller
befälhafvare, som å ort, där konsul ej finnes, nödgas för svensk
.sjömans sjukvård göra utgift, som icke ålegat redaren, eller för
11
-
162
skjuta mer, än denne ålegat (90 § sjölagen sista stycket), 3)
redare, befälhafvare eller annan, som på grund af 98 § sjölagen
förskjutit kostnaden för sjömans fortskaffande till närmaste svenska
hamn. Till gäldande af här åsyftade utgifter och kostnader äger
kollegiet taga i anspråk de ofvan angifna medel, som äro afsedda
att godtgöra förskott för sjömän. Samma medel skola enligt det
kungl. brefvet användas jämväl till ersättande af sådana af norska
statskassan förskjutna utgifter för svenskt sjöfolks Jemförande
från utrikes ort, hvilka böra af svenska statsverket eller svenskt
rederi gäldas. Angående behandlingssättet inom kollegiet af dessa,
ärenden gäller i tillämpliga delar hvad ofvan omförmälts i fråga
om ersättning åt konsuler. Dock må meddelas, att enskilde tillkommande
belopp lyftas å kollegiets kassakontor eller öfversändas
till vederbörande, förut genom ortsmyndigheterna, numera genom
postanvisning. Svea hofrätt upptager omedelbart talan mot rederier
om ersättning för hemförskaffningskostnad äfven om desamma
icke förskjutits af konsul.
Andra slags ersättningsärenden.
Då fråga om tillämpning eller tolkning af de med Tyskland,.
Italien, Storbritannien och Danmark gällande deklarationer angående
ömsesidigt understöd åt nödställde sjömän från utländskt
håll hänskjutits till ministern för utrikes ärendena, har kommerskollegiet,
enligt begäran af ministern, i förekommande fall däröfver
afgifvit yttrande, liksom ock kollegiet i de fall, då hos
Kungl. Maj:t af länsstyrelser eller andra påkallats ersättning för
utgifter, som på grund af sådan deklaration bekostats för tysk,
italiensk, brittisk eller dansk sjöman, efter Kungl. remiss afgifvit
underdånigt utlåtande.
Vidare må erinras, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län enligt nådiga bref senast af den 22 december
1899 bemyndigats att årligen under närmare angifna villkor
disponera visst belopp för fortskaffande till hemorten, då den
är utom Göteborgs och Bohus län belägen, af svenska sjömän, som
af vederbörande konsul eller norsk statsmyndighet måst till riket
hemsändas eller hvilka, efter lidet skeppsbrott, upptagits i öppen
sjö och ankomma till Göteborg eller annan ort inom länet. Det åligger
i sådant fall Kungl. Maj:ts befallningshafvande att årligen
inom viss tid till Kungl. Maj:t afgifva redovisning öfver sålunda
under nästföregående året förskjutna medel och de för deras in
-
163
drifvande vidtagna åtgärder. Öfver de redovisningar, som i enlighet
härmed årligen afgifvas, har kollegiet haft att afgifva underdåniga
utlåtanden. Enligt särskilda nådiga bref af resp. senast
den 15 maj 1903 och dem 17 mars 1905 hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län och öfverståthållareämbetet hvar
för sig erhållit likartad! bemyndigande i fråga om fortskaffande
till hemorten af sjömän och gälla härvidlag i tillämpliga delar
enahanda bestämmelser bland annat i afseende å skyldigheten att
årligen afgifva redovisning. Jämväl öfver dessa redovisningar har
kollegiet utlåtit sig.
164
Bil. 10.
P. M.
angående aftal med främmande makter om konsular -
jurisdiktion.
Jurisdiktion är tillerkänd svenska konsulära myndigheter i
traktaterna med Turkiet 1737, Marocko 1763, Kina 1847, Persien
1857, Siarn 1868 och Kongostaten 1885, beträffande denna sistnämnda
dock endast »intill dess att domstolsväsendet inom associationens
område blifvit ordnadt, samt associationen gjort tillkännagifvande
därom».
Dessutom tillerkännas konsulära myndigheter rätt att vara domare
i tvister, som uppstå mellan befälhafvare och besättningar
å den nations fartyg, hvilkens ärenden de vårda, i traktaterna med
Förenta staterna 1827, Grekland 1852, Italien 1862 samt Mexico
1885.
Med Nederländerna finnes en konsul ar konvention af 1855, som
i art. 11 innehåller liknande bestämmelse.
Brottmål.
Af traktaterna synes den kriminella domsrätten öfver svenskar
vara helt och hållet undandragen landets domstolar i Kina, Siarn
och Kongo och öfverlämnad till konsul eller annan af hemlandets
regering därtill förordnad person, som äger att döma efter
hemlandets lagar. En inskränkning häri gör dock traktaten med
Kina i fråga om personer, hvilka försöka att olofligen drifva
handel med sådana kinesiska hamnar, som ej äro öppna för utländsk
handel, äfvensom i fråga om dem, hvilka handla med
opium eller andra kontrabandsvaror. Sådana personer skola underkastas
behandling af kinesiska regeringen utan att vara berättigade
till något understöd eller skydd af sin egen regering.
165
Enligt traktaten med Siarn kan konsuln äfven hemsända den
brottslige för bestraffning i hemlandet.
I Persien äro svenska undersåtar och konsularfunktionärer
tillagda samma ställning som den mest gynnade nations undersåtar
och konsuler. På grund häraf äger sålunda svensk konsul
jurisdiktion i kriminella mål, som ensamt angå svenska undersåtar.
Ställes svensk vid persisk domstol under tilltal för förbrytelse,
hvarigenom persisk undersåte förnärmats, har konsuln rätt att
öfvervara såväl den förberedande undersökningen som rättsförhandlingen
samt att, om den tilltalade dömes, begära hans utlämnande
och själf ombesörja straffets verkställande.
Hvad Turkiet beträffar äro ej 1737 års traktats stadganden
fullt tydliga, men en svensk undersåte torde dock icke kunna
dömas i brottmål utan den konsulära myndighetens medverkan.
Uttryckligen förbjudes att fängsla svensk undersåte, såvidt han
ej gripes med vapen i hand i en mot Porten fientlig krigshär.
Har han af misstag blifvit fängslad, skall han på konsuls rekvisition
genast utlämnas. Pör förolämpning eller förbrytelse mot en
turkisk undersåte kan han väl instämmas inför landets domstolar,
men ransakning kan ej äga rum utan i närvaro af svensk konsul
eller tolk.
Genom traktaten af år 1862 har Sverige dessutom blifvit tillförsäkrad!
behandling såsom mest gynnad nation.
Protokollet af 1868 om svenska undersåtars tillträde till den
utlänningar medgifna rätten till besittning af fast egendom m. m.
innehåller noggranna bestämmelser om, att polismyndighet ej
äger intränga i utländsk undersåtes bostad utan i närvaro af
hans lands konsul och dennes ombud. Endast för det fall, att
bostaden är belägen på längre afstånd från konsulns boningsort
än 9 timmars gång, har turkisk polismyndighet denna rätt, dock
endast om tvingande omständigheter göra detta nödvändigt för att
konstatera sådana brott som mord, mordbrand, falskmyntning m. m.
Ett protokoll öfver undersökningen skall omedelbart uppsättas och
utan dröjsmål lämnas till närmaste konsulära myndighet. I de
orter, där vilajeternas domstolsorganisation är genomförd och som
ligga på mer än 9 timmars afstånd från konsulns boningsort, skola
utländska undersåtar dömas i brottmål af den inhemska domstolen
utan konsuls medverkan eller närvaro, då straffsatsen ej öfverskrider
500 piasters böter. Men utlänningen har rätt att vädja
till högre rätt (Sandjak), där saken skall undersökas och dömas
med biträde af konsuln i öfverensstämmelse med traktaterna. Ett
166
sådant vad uppskjuter domens verkställighet, och i hvarje fall
kani verkställigheten icke ske utan konsulns eller hans ombuds
medverkan.
Tvistemål mellan svenskar inbördes.
Tvistemål mellan svenskar inbördes skola afgöras af konsul
efter hemlandets lag i Kina, Turkiet, Marocko, Persien och Kongostaten.
Traktaten med Siarn innehåller icke något stadgande för
detta fall, men man torde kunna anse en dylik befogenhet för
konsul framgå ur hans rätt och förpliktelse att skydda och öfvervaka
sina landsmän och hafva »dem och deras intressen under sitt
beskydd, ledning och öfverinseende».
Tvistemål mellan svenskar och landets invånare.
Tvistemål mellan svenskar å ena sidan och landets invånare
å den andra skola i Kina, Marocko och Siarn afgöras, om gjordt
försök att förmedla en lösning i godo misslyckats, af konsul i
förening med landets myndigheter. I Kongostaten gäller att om
en konsul, efter att hafva undersökt saken, förgäfves sökt åstadkomma
en lösning i godo, skall han »begära biträde af Kongostatens
myndigheter för att undersöka målet och afgöra detsamma».
Beträffande Persien gäller på grund af bestämmelsen om mest
gynnade nation, att tvister och processer mellan bägge makternas
undersåtar skola afgöras af persisk domstol i närvaro af den svenske
representanten.
I Turkiet skall tvist mellan svensk och turk afdömas af landets
domstolar, i närvaro af konsul eller hans tolk. Det ofvannämnda
protokollet af 1868 har samma bestämmelse i afseende
å civilmål som förut anförts beträffande brottmål, nämligen att
i de orter, där vilajeternas domstolsorganisation är genomförd
och som ligga på mer än nio timmars afstånd från konsuls boningsort,
skola utländska undersåtar dömas af den inhemska domstolen
utan konsuls medverkan eller närvaro i tvistemål, där föremålet
för tvisten ej öfverstiger ett värde af 1,000 piaster. Men äfven
här kan vad ske till högre rätt, där saken skall undersökas och
dömas med biträde af konsuln i öfverensstämmelse med traktaterna.
167
Alla tvistemål rörande i Turkiet belägen fast egendom skola
likväl utan konsuls medverkan afgöras enligt turkisk lag och vid
turkisk domstol.
I traktaten af 1868 med Japan tillerkändes konsulerna jurisdiktion
i full utsträckning men detta upphäfdes genom 1896 års
traktat, där det i art. 17 heter: »......och följaktligen den doms
rätt,
som därförut utöfvats i Japan af svenska och norska domstolar,
och alla särskilda privilegier, dispenser och fri och rättigheter,
som dittills kjommit svenska och norska undersåtar till
•s:odo såsom en del af denna domsrätt eller såsom tillhörande densamma,
upphöra och upphäfvas obetingadt och utan särskildt tillkännagifvande
och alla dessa domsrättigheter från och med berörda
tidpunkt tillkomma de japanska domstolarna och af dem
utöfvas».
Traktaten med Turkiet 10 jan. 1737.
Ärt. III. Ej skall vara tillåtligt, att någon af Hans Kungl. Maj:ts af Sverige,
uti Sveriges herradömen infödde, svenske undersåtar må göras till fånge, de allena
nndantagne, som ibland de fientlige med Ottomanniske riket, till lands eller sjös, i
vapenskifte stående krigshärar blifva funne, och uti någon drabbning fångne. Och
i fall någon svensk, utan att i en sådan fientlig krigshär hafva blifvit funnen, af
förseende råkade att blifva fången, bör en sådan, uppå svenska ministrarnes och
konsulernas därom gjorde rekvisition, och efter skedd undersökning, samt erhållet
bevis, att en slik person är svensk, åter igen ställas på fri fot, och till ministern
•eller konsuln aflevereras. Likaledes af muselmännerne eller Ottomanniska rikets
undersåtar bör ingen i Sveriges rike göras till fånge; utan skall han, när sådant
befinnes, strax och utan uppskof lösgifvas.
Art. VI. När de svenske, eller deras nndergifne, råka uti några tvistigheter
och rättegångsmål, samt eljest få att syssla med sådana saker, som höra till lag och
domstolar, skall sådant af domarena ej upptagas, eller afgöras, med mindre de förras
tolkar och prokuratorer äro tillstädes. De tvistiga saker, som öfverskrida summan
af 4,000 asprer, höra afdömas vid den Durchl. OttomaDiska Porten och ej annorstädes.
Men om emellan de svenske tvist uppkommer, dömes och afgöres den samma
af deras legater och konsuler: och må ingen domare, eller annan betjent af Ottomaniske
riket sig härvid intränga; Efter sina egna lagar och förordningar måge de sina
tvister sluta och afgöra.
Art. VIII. Om träta uppkommer emellan en muselman eller Ottomaniska rikets
andersåte och en svensk, och den förre säger sig med okvädingsord blifvit af den
senare skymfad, eller ock, om han vill, under annan förevändning, stämma honom
168
för fatta samt producera vittnen, i svenska konsulernas eller tolkarnes frånvaro,,
bör sådan träta ingalunda anhöras, eller någon emot lagen stridande olägenhet den
svenske tillskyndas. Dock böra de svenske ministrar och konsuler, äfven å sin sida.
de sina förbjuda, att ej någon turk, med handlande emot lagen, försmädelse tilfogas,
sker sådant, bör det af deras ministrar och konsuler straffas.
Art. IX. Om någon af de svenske, eller dem tillydande, och funnen under deras
banér och flagg, dör i Ottomanniska riket, skall uppå dess efterlämnade egendom,,
under förevändning, att egendomen är lämnad utan ägare, ingen fiskal, domare eller
befälhafvande hafva makt att lägga hand eller sig däruti blanda; utan fast mera
bör det efterlämnade tillställas den af svenska nationen, åt hvilken den döde har detsamma
testamenterat. Men dör han utan någon gjord testamentarisk disposition.,
bör egendomen tillhanda ställas de svenske ministrarne och konsulerna, eller ock den
aflidnes där boende kompanjoner. Men i fall där på orten hvarken konsuler eller den
dödes associerade finnas, bör domaren i orten, Cadi kallad, efter lagens kraft vara
förbunden, de efterlämnade saker och gods att uppskrifva och inventera, samt i säkra
händer till förvaring leverera, och omsider allt densamma tillställa, som svenskeministern
förordnar, det att emottaga, utan någon afgifts påstående till Cadi, eller
till betalningskassan, som kallas Resmi Chizmet.
Traktaten med Turkiet 5 mars 1862.
Art. I. Alla de rättigheter, privilegier och förmåner, som genom äldre kapitulationer
och fördrag blifvit svenska och norska undersåtar och fartyg beviljade, bekräftas
härmedelst med undantag af de klausuler uti samma fördrag och kapitulationer,
som ändras genom närvarande fördrag, och dessutom fastställes uttryckligen, att alla
rättigheter, privilegier och förmåner, som den Höga Porten nu beviljar, eller framdeles
kan bevilja, eller hvilkas åtnjutande må medgifvas hvilken som helst främmande
makts undersåtar, fartyg, handel och sjöfart, skola likaledes beviljas svenska
och norska undersåtar, deras fartyg, handel och sjöfart, som genast skola med full.
rätt inträda i ntöfningen och åtnjutandet däraf.
Traktaten med Marocko 14 maj 1763.
§ 17. Om tvist uppkommer mellan 2 svenskar, skall konsuln skilja dem emellan
efter svensk lag; men om tvist uppkommer mellan svensk och annan person,
som ieke är europé, skall en mohrisk domare, jämte konsnln, afgöra saken. Om under
tvisten någon blifvit sårad skall saken hänskjutas till Sultanens bedömande; om
någon af de tvistande rymmer, får han hvarken af konsnln eller någon annan europégripas.
Traktaten med Kina 20 mars 1847.
Art. XVI. Den kinesiska regeringen kan icke gå i ansvarighet för de skulder,
för hvilka kinesiska undersåtar möjligen kunna komma att häfta hos svenska eller
norska undersåtar, ieke heller för af kinesiska undersåtar begångna bedrägerier, utan
må svenskar och norrmän söka sin rätt inför domstolarne; hvarvid å stället befintliga
kinesiska auktoriteter skola, uppå därom af konsuln gjord tillbörlig framställning,
låta anställa vederbörlig undersökning i saken, samt taga nödiga mått och steg
för dess bringande till ett nöjaktigt slut. Men, för åen händelse, att gäldenären
skulle vara död eller utan tillgångar, eller från stället afviken, kan icke borgenären!
169
blifva godtgjord enligt det gamla sä kallade Co-hong-systemet. Om åter Hans Maj:t
Konungens af Sverige och Norge undersåtar skulle stå i skuld till någon kinesisk
undersåte, må denne senare söka sin rätt på samma väg genom konsuln, dock utan
någon ansvarighet å Sveriges eller Norges sida för skulden.
Art. XXI. Kinesiske undersåtar, hvilka göra sig skyldige till brottslig gerning
emot svenska eller norska undersåtar, skola häktas och straffas af de kinesiska myndigheterna,
i enlighet med Kinas lagar; äfvenså skola svenska eller norska undersåtar,
hvilka begå brott i Kina, kunna ransakas och straffas endast af konsuln eller
annan offentlig, dertill från Sveriges och Norges sida bemyndigad person, efter dess
lands lagar; och skall, till förekommande af stridighet och missnöje, rättvisa på ett
billigt och opartiskt sätt, å båda sidor, skipas.
Art. XXIV. — — — — — — —
Om emellan Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge undersåtar och undersåtar
i Kina stridigheter uppstå, hvilka ej på annat sätt kunna vänskapligen biläggas,
skola desamma undersökas och afgöras, i öfverensstämmelse med hvad rätt
och billigt är, af de respektive nationernas i samråd handlande myndigheter.
Art. XXV. Alla rättsfrågor, vare sig i afseende på egendom eller person, hvilka
uppstå emellan Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge undersåtar i Kina, skola
underkastas deras egen regerings domsrätt, samt af dess myndigheter ordnas; och alla
tvister som i Kina uppkomma emellan Sveriges och Norges samt någon annan regerings
undersåtar skola utredas i enlighet med de fördrag, som blifvit ingångna emellan
Sverige och Norge samt denna samma regering, utan någon inblandning däruti
från Kinas sida.
Art. XXVI. Svenska eller norska handelsfartyg, som ligga uti de fem för utländsk
handel öppna kinesiska hanmarnes farvatten, skola stå under domsrätt af deras egen
regerings myndigheter, hvilka tillsammans med kaptenerne och egarne däraf skola
handhafva deras angelägenheter, utan någon inblandning från Kinas sida. Den kinesiska
regeringen skall icke vara skyldig att lämna upprättelse för oförrätter, som af
någon främmande makt tillfogas svenska eller norska undersåtar eller deras handel.
Men om svenska eller norska handelsfartyg plundras af sjöröfvare i de farvatten
öfver hvilka den kinesiska regeringen utöfvar domsrätt, skola de kinesiska å stället
varande, så väl civila som militära, myndigheter vid underrättelse härom låta fasttaga
dessa sjöröfvare och straffa dem enligt lag, samt gå i författning därom, att all
den egendom, som kan tillrättafås, öfverlämnas till närmaste konsul eller annan af de
förenade konungarikena Sverige och Norge bemyndigad person, för att genom honom
återställas till den rätte egaren. Skulle dock, i anseende till det kinesiska områdets
vidsträckhet och talrika befolkning, det någon gång inträffa, att våldsverkarne ej,
kunna anträffas eller egendomen blott till någon del återfinnas, skall lagen hafva sin
gång, med hänseende till ställets myndigheter; men den kinesiska regeringen skall
icke vara förpligtad att godtgöra hvad som gått förloradt.
Art. XXIX. Den kinesiska regeringens, å stället anställde, myndigheter skola vara
behjälplige till gripande af rymmare ifrån eller upprorsstiftare ombord å svenskt
eller norskt handelsfartyg i Kina, och skola öfverlämna dem till konsulerna eller
andra ämbetsmyndigheter, till erhållande af straff. Om åter brottsliga kinesiska undersåtar
taga sin tillflykt i hus eller fartyg, som tillhöra Hans Maj:t Konungens af
Sverige och Norge undersåtar, skola de icke af dem hysas eller fördöljas, utan öfverlämnas
i rättvisans händer, uppå därom af ställets kinesiske tjänstemän till de förenade
konungarikena Sveriges och Norges ämbetsmyndigheter gjord vederbörlig anhållan.
170
Köpman, sjömän och andra svenska eller norska undersätar skole stå under öfverinseende
af deras regerings vederbörande ämbetsmyndighet.
Om enskilda personer af någondera nationen begå våldsgärningar eller oordningar,
begagna vapen till andras skada eller åstadkomma lifsfarliga uppträden, skola
de respektive regeringarnes myndigheter själfva använda sina bemödanden till ordningens
återställande genom opartiskt skipande af rätt i saken.
Ärt. XXXIII. Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge undersåtar, hvilka försöka
att olofligen drifva handel med sådana hamnar i Kina, som ej äro öppna för utländsk
handel, äfvensom de hvilka handla med opium eller andra kontrabandsvaror,
skola underkastas behandling af kinesiska regeringen, utan att vara berättigade till
något understöd eller skydd från de Förenade konungarikenas regering; och svenska
och norska regeringen skall vidtaga nödiga mått och steg till förekommande däraf,
att icke dess flagga af andra nationers undersåtar må missbrukas, för att under dess
skydd bryta emot kejsardömets lagar.
Traktaten med Persien 17 nov. 1857.
De båda höga kontraherande makternas konsuler skola, uti hvardera staten inom
hvars område de blifva anställde, åtnjuta samma aktning samt fri- och rättigheter,
som i den ena eller den andra staten tillkomma den mest gynnade nations konsuler.
Traktaten med Siam 18 maj 1868.
Svensk och norsk konsul eller konsularagent i Siam skall hafva alla i Siam
vistande eller dit anländande svenska och norska undersåtars intressen under sitt beskydd,
ledning och öfverinseende. Själf skall han ställa sig denna traktats föreskrifter
till efterrättelse och tillse att desamma af svenska och norska undersåtar iakttagas.
Han skall äfven utfärda och gifva erforderlig verkan åt alla regler och bestämmelser,
hvilka nu äro eller framdeles må blifva gifna för styrelsen öfver svenska och
norska undersåtar i Siam, utöfvandet af deras verksamhet och deras tillbörliga åtlydnad
af Siarns lagar.
Art. IX. Äger någon Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge undersåte,
som är ständigt eller tillsvidare bosatt i konungariket Siam, anledning till klagomål
eller fordringsanspråk emot en siames, skall han först underställa sina besvär den
svenske och norske konsuln, hvilken, efter tagen kännedom af saken, skall söka densamma
i godo uppgöra. Likaledes skall, när en siames äger skäl till klagomål emot
en svensk eller norsk undersåte, konsuln höra hans besvär och försöka en vänskaplig
uppgörelse. Hen om i dylika fall sådant är omöjligt, skall konsuln vända sig
till en behörig siamesisk ämbetsman samt båda, efter tagen kännedom af saken, däröfver
på rättvisa grunder döma.
Art. X. Om brott eller lagöfverträdelse blifvit begången i Siam af någon, Hans
Maj:t Konungens af Sverige och Norge undersåte, skall han antingen straffas af konsulartj
änstemannen enligt sitt hemlands lagar, eller sändas till sitt hemland för att
straffas.
Är lagöfverträdaren en siames, skall han straffas af de siamesiska myndigheterna
enligt landets lagar.
171
Konvention med Kongoassoeiationen 10 febrnari 1885.
Art. VI. Intill dess att domstolsväsendet inom Associationens nämnda område
blifvit ordnadt, samt Associationen gjort tillkännagifvande därom, skall hvarje svensk
och norsk konsul eller konsnlartjänsteman, som därtill blifvit af Hans Maj:t Konungens
af Sverige och Norge regering vederbörligen bemyndigad, äga rätt att upprätta
en konsulardomstol för det honom anvisade distriktet, och skall i sådant fall, ensam
och med andras uteslutande, i såväl tviste- som brottmål, utöfva domsrätten i afseende
å svenske och norske undersåtars personer och egendom inom distriktet, i öfverensstämmelse
med svensk och norsk lag.
Art. VII. Hvad föregående artikel innehåller, fritager icke i någon mån svensk
eller norsk undersåte från skyldigheten att efterlefva de inom Associationens nämnda
område gällande lagar, som äro tillämpliga på utländingar, men hvarje af svensk
eller norsk undersåte begången öfverträdelse af dessa lagar skall känskjutas uteslutande
till den svenska och norska konsulardomstolen.
Art. IX. Finner svensk eller norsk undersåte sig ega skäl till klagan mot invånare
inom nämnda område, hvilken är Associationens regerings undersåte, skall han
vända sig till svenska och norska konsulatet och inför detsamma framställa klagomålet.
Konsuln skall undersöka, huruvida detsamma är grundadt, och göra allt hvad
på honom ankommer för att bilägga tvisten i godo. Likaledes skall, där invånare
inom nämnda område, hvilken är Associationens regerings undersåte, finner sig äga
skäl till klagan mot en svensk eller norsk undersåte, konsuln höra hans klagomål
och bemöda sig att bilägga tvisten i godo.
Uppstå tvister af den art, att do ej kunna af konsuln i godo biläggas, skall
han begära biträde af Associationens myndigheter för att undersöka målets beskaffenhet
och afgöra detsamma såsom billigheten fordrar.
Traktaten med Förenta Staterna 4 juli 1827.
Art. XIII. Konsuler, vice-konsuler och handels-agenter, eller de som lagligen företräda
deras ställen, skola äga rättighet att, såsom sådane, vara domare och gode
män uti de tvister, som skulle kunna uppstå emellan skeppare och besättning på den
nations fartyg, hvars ärenden de vårda utan att någon myndighet på stället må
blanda sig däruti, i annat fall, än då besättningens eller skepparens uppförande skulle
störa ordningen eller lugnet inom landet, eller i händelse dessa konsuler, vice-konsuler
eller handels-agenter skulle begära biträde och understöd af nämnda myndighet,
för att verkställa eller vidmakthålla deras beslut. ”Välförståendes likväl, att denna
slags domsrätt eller kompromiss ej skall kunna beröfva de tvistande parterne deras
rätt att, vid återkomsten, göra sin talan gällande inför laga domstol uti deras fädernesland.
Traktaten med Grekland 27 (15) okt. 1852.
Art. XVII. Konsulerne, af hvilken grad de än må vara, skola såsom sådana äga
rätt att vara domare och skiljemän uti de tvister, som kunna uppkomma emellan
befälhafvare och besättningar på fartyg af den nation, hvars angelägenheter de bevaka,
utan att ämbetsmännen på stället må blanda sig däri, så vida ej befälhafvarens
eller besättningens uppförande störer ordningen eller lugnet i landet, eller ofvan
-
172
nämnde konsuler begära deras mellankomst för verkställigheten eller handhafvande!,
af sina domslut.
Välförståendes, att detta slags domar eller beslut dock icke kunna beröfva de
tvistande parterna deras rätt, att vid hemkomsten begagna sig af de andra medel,
som deras fäderneslands lagar medgifva.
Konventionen med Nederländerna 10 sept. 1855.
Art. XI. Generalkonsulerna, konsulerna och vicekonsulerna skola, för så vidt
svenska och norska lagstiftningen det tillåter, vara berättigade att, i denna deras
egenskap, nämnas till skiljedomare i de tvister, som kunna uppstå emellan befälhafvarne
och besättningarne å svenska och norska fartyg; ägande de lokala myndigheterna
icke att befatta sig med dessa tvister i annat fall än då befälhafvarnes eller
besättningarnes uppförande varit af beskaffenhet, att ordningen och lugnet i landet
blifvit därigenom störda eller då generalkonsulerna, konsulerna eller vicekonsulerna
påkalla nämnda myndigheters bistånd för beredande af verkställighet åt sina beslut
eller vidmakthållande af dessas kraft.
Ett sådant beslut eller särskild skiljedom skall likväl icke kunna betaga de
tvistande parterna rättighet att vid deras hemkomst vädja till domstolarne i deras
eget land, såvida lagstiftningen därstädes tillerkänner dem en sådan rättighet.
Traktaten med Italien 14 juni 1862.
Art. VIII. — — — — — — — — — — — — — — — —
De båda Höga kontraherande makternas konsuler, vicekonsuler och konsularagenter
skola äga rätt att vara domare och skiljemän i de civila mål, som härleda
sig från kontrakter, ingångna annorstädes emellan befälhafvarne och besättningarna
på fartyg tillhörande deras nation, och myndigheterna på stället skola icke äga att
däruti mellankomma i annat fall, än då befälhafvarens eller besättningens uppförande
skulle störa allmänna ordningen eller lugnet i landet.
Konsulns utslag eller skiljedom skall icke beröfva de tvistande parterna rättigheten
att, vid hemkomsten, vända sig till de dömande myndigheterna i eget land.
Traktaten med Mexiko 29 juli 1885.
Art. 24. Konsuler, vice konsuler och konsularagenter skola såsom sådana äga
rätt att vara skiljedomare i de tvister, som må uppkomma emellan befälhafvare och
besättning å deras lands fartyg utan att lokalmyndigheterna må kunna mellankomma
med mindre befälhafvarens eller besättningens uppförande stör lugnet i hamnen
eller ofvannämnda konsulstjänstemän begära deras mellankomst för verkställande
eller upprätthållande af sina beslut. Det är dock välförstådt att denna skiljedomsrätt
icke må kunna beröfva de tvistande parterna deras rätt att vid hemkomsten
till sitt land göra sin rätt gällande hos vederbörande myndigheter.
173
Bil. 11.
P. M.
om vissa främmande länders handelskammare utomlands.
Österrike-Ungern.
Österrikisk-ungerska handelskammaren i Konstantinopel erhöll
1897 fastställelse af sina statuter. Den räknar 12 kammarråd
och 3 suppleanter. Dessa väljas för tre år i sänder bland de ordinarie
medlemmarne af de i handelsregistret införda österrikisk-ungerska
handels- och industriidkarne i Konstantinopel och omnejd. Hvarje
österrikare eller ungrare, som där i eget namn eller som prokurist
drifver yrkesmässig handels- eller industrirörelse, måste låta inregistrera
sin firma å det af handelskammaren förda handelsregistret.
Betalar han medlemsbidrag, blifver han ordinarie medlem.
Extra ordinarie medlemmar väljas af kammarrådsutskottet. Handelskammaren
väljer en president och en vicepresident, hvilkas val
bekräftas af österrikisk-ungerska ambassaden. Handelskammaren
företräder koloniens intressen på handelns och industriens områden
hos myndigheterna i Konstantinopel, meddelar upplysningar och
utlåtanden till konsulatet, förhandlar direkt med österrikiska och
ungerska handelskamrar, institutioner och affärsidkare, förordnar
sakkunnige och skiljedomare samt bisittare i sjörätten. Sedan 1871
offentliggör kammaren årsberättelser med statistiska uppgifter om
handeln och sjöfarten å hamnen.
Österrikisk-ungerska handelskamrar grundades år 1885 i
Alexandria, 1887 i Paris, 1888 i London och 1899 i Saloniki. Kamrarna,
som bestå af de å dessa platser etablerade och representerade
österrikisk-ungerska firmorna, förhandla genom utrikesministeriet
med myndigheterna i hemlanden samt direkt med handelskamrarna.
Storbritannien.
År 1872 grundades i Paris en brittisk handelskammare genom
frivillig medverkan af där anställda engelska affärsidkare och
174
agenter för engelska firmor i syfte att främja i Frankrike anställda
engelsmäns handelsintressen, meddela kommersiella upplysningar
till medlemmarne och att fungera som skiljedomstol. Hvart annat
år väljas 8 direktörer, hvilka bland sig välja en ordförande.
Kammaren medverkade vid fransk-engelska underhandlingarna om
afslutande af en handelstraktat genom berättelser till sitt lands,
underhandlare.
Brittiska handelskamrar hafva sedermera bildats jämväl i
Konstantinopel, Älexandria, Nizza och Smyrna.
Frankrike.
Fransmännen inrättade år 1883 en officiell fransk handelskammare
i London efter mönster af handelskamrarna i hemlandetMönsterstatuter
för franska handelskamrar i utlandet fastställdes
år 1884. Därefter bildades i rask följd dylika handelskamrar (tillhopa
26), hvilka hafva till uppgift att tillvarataga de nationella
intressena, samla informationer, meddela upplysningar, fungera som
skiljedomstol och korrespondera direkt med franska handelsministeriet.
De utgifva månatliga handelsberättelser. Kamrarna erhålla
understöd af franska staten (år 1899 85,000 francs). Medlemmarne
lämna äfven bidrag.
Italien.
Italien har på 12 utrikes orter handelskamrar såsom frivilliga
sammanslutningar af italienska affärsmän.
Tyskland.
Tyskland upprättade för åtskilliga år sedan en handelskammare
i Bryssel, som dock mot slutet af år 1904 måste upphöra med sin
verksamhet, enär tyske rikskanslern icke ansåg sig kunna bevilja
densamma statsunderstöd. Tyska regeringen uppgifves nämligen
anse, att handelskamrar i utlandet mera tjäna till att främja
de i utlandet etablerade tyska affärsmännens särskilda intressen än
hemlandets handel i allmänhet. Upprättandet af dylika officiella
kamrar utomlands skulle dessutom leda till att främmande länder
inrättade liknande institutioner i Tyskland, hvilket ansetts föga
önskvärdt. Syftet med dylika kamrar anses från tyskt officiellt
håll lika väl och bättre kunna ernås på annan väg, nämligen
175
därigenom, att konsulerna hos enskilda tyska köpmän förskaffa sig1
erforderliga upplysningar.
Förutom ofvan nämnda handelskammare har Tyskland under
åren 1902—1904 ägt en handelskammare i Bukarest, hvilken dock
i likhet med den förra ej ägt någon som helst officiell karaktär.
Åtskilliga andra främmande länder, såsom Belgien, Nederländerna,
Ryssland och Amerikas förenade stater hafva handelskamrar
å utrikes orter.
176
Bil. 12.
P. M.
om vissa främmande länders diplomati och konsulatväsen.
Amerikas förenade stater.
Rekryteringen till såväl den diplomatiska som den konsulära
banan sker bland personer, som inlagt förtjänst om det politiska
parti, som för tillfället är vid makten. Tidningsmän, senatorer,
kongressmän och andra politiskt aktiva personligheter samt slutligen
personer, som lämnat bidrag till partiets valkampanjer, nämnas
till diplomatiska och konsulära befattningar. Äfven de lägre
posterna besättas med sådana personer eller med deras släktingar,
ehuru på senare tiden allt mer och mer visat sig stämning för
ett meritsystem. Kunskapsprof hafva sålunda förut ej kommit i
fråga, men på sista tiden hafva bestämmelser utfärdats om examen
för att kunna utnämnas till legationssekreterare eller till konsul
på poster, där lönerna äro högre än 1,000 dollars per år.
Det är brukligt att vid de viktigare beskickningarna bibehålla
legationssekreterarne så länge som möjligt, för att där
alltid må finnas personer, som känna landets språk, äro förtrogna
med diplomatiska bruk och traditioner samt sålunda äro i tillfälle
att vägleda de nyutnämnda cheferna.
För närvarande föreligger ett förslag till ny konsulatorganisation,
som skulle göra konsulatbanan till en sluten karriär. De
efter af lagd examen i karriären upptagna tjänstemännen skulle
i sådant fall så småningom avancera till de högre posterna. Man
kan säga, att äfven inom diplomatien några tecken i samma
riktning visat sjg, i det att legationssekreterare befordrats till
mindre betydande chefsposter. Förenade staternas konsulära organisation
går ut på att förlägga ledningen af de konsulära arbetena
inom hvarje land i en öfverordnad tjänstemans hand. G-ene
-
177
ralkonsuler hafva visserligen i allmänhet icke ett helt land till
distrikt, men en generalkonsul inom hvarje land skall i alla fall
vara ledaren af den konsulära verksamheten i hela landet och
utöfva tillsyn öfver de utanför hans distrikt i samma land anställda
konsulerna. Dessa utföra på eget ansvar alla konsulära
göromål inom sina distrikt, men den ifrågavarande generalkonsuln
är den kontrollerande myndigheten och gifver instruktioner,
hvarför det också är bestämdt, att konsulernas korrespondens med
centralmyndigheten och alla deras berättelser skola gå genom
honom.
Därjämte finnas inom det amerikanska konsulatväsendet funktionärer,
som hafva benämningen konsularagenter. De äro att
anse såsom representanter för en konsul, men de tillsättas af
utrikesministern på förslag af vederbörande generalkonsul eller konsul.
Såväl lönade som olönade konsuler behålla alla så kallade
»notarial or unofficial fees» d. v. s. afgifter för legalisationer,
afskrifter etc. De »official fees», som upptagas af lönad konsul
tillfalla i sin helhet statskassan. Af »official fees» behåller olönad
generalkonsul, konsul och »commercial agent» intill 2,500 dollars
årligen. Konsularagent skall af »official fees» afstå 50 pct., som tillfalla
den öfverordnade konsulära representanten. En konsularagent
får likväl icke själf behålla mer än 1,000 dollars »official Fees»
per år, och den öfverordnade olönade konsuln icke mer än 1,000
dollars i sådana afgifter från alla sina underordnade tillsamman.
Resten inbetalas i statskassan. De olönade konsulerna erhålla intet
direkt kontorsbidrag från den amerikanska statskassan. Men de
sportler, som de uppbära, äro ganska betydliga.
Inkomsterna af »official fees» och »notarial or unofficial fees»
uppgå till högst ansenliga belopp. 1904 uppgingo de förra till
omkring 1,200,000 dollars och de senare till omkring 130,000 dollars.
Äfven med frånräknande af de belopp, som konsulerna hafva
rätt att behålla, inflyter till statskassan så mycket, att därmed
större delen af Förenade staternas utgifter för konsulatväsendet
täckas. Kostnaderna för detsamma komma sålunda i själf va verket
att bäras af den amerikanska handeln och sjöfarten, som ju äfven
af konsulaten draga den största nyttan.
Förenade staternas beskickningar underkastas ganska ofta inspektion
af ämbetsmän från state department. I det ofvan omnämnda
förslaget till reorganisation af Förenade staternas konsulatväsen
anbefalles införandet af icke mindre än 10 konsulatinspektörer.
12
178
I samma förslag anbefalles äfven en annan nyhet, nämligen
alla expeditionsafgifters inbetalning till statskassan.
Belgien.
Hvad främst faller i ögonen vid betraktande af Belgiens
utrikesrepresentation, är det stora antalet beskickningar. Belgien
är nämligen diplomatiskt representeradt hos så godt som alla
europeiska och de flesta utomeuropeiska stater. Häremot finnas
mycket få lönade konsulat i Europa. Sadana förekomma endast i
Kyssland samt å några viktiga knutpunkter för samfärdseln. I
Asien finnas beskickningar i Kina, Japan och Persien, i Siarn
en generalkonsul, som tillika är chargé d’affaires. I Afrika beskickningar
i Egypten och Marocko. I Amerika beskickningar i
Förenade staterna, Mexiko, Brasilien, generalkonsuler med diplomatisk
karaktär i Argentina, Chile, Cuba, Guatemala, Peru och
Venezuela. Särskildt anmärkningsvärd! är vidare, att de konsulära
göromålen i hvarje land ställas under den högsta representantens
ledning och kontroll. Konsulerna få visserligen på eget
ansvar utföra alla konsulära göromål inom sina distrikt, men
tillsynen öfver dem och högsta ledningen af det hela tillkommer
beskickningarna, där sådana finnas, eller ock generalkonsulerna.
All konsulernas korrespondens med centralmyndigheten skall
gå genom den öfverordnade myndigheten, beskickning eller generalkonsulat.
Den öfverordnade myndigheten får därigenom en
öfverblick öfver förhållandet i hela landet eller distriktet och
blir sålunda, i stånd att utöfva kontroll öfver konsulernas verksamhet
och gifva dem vägledning i arbetet.
För tillträde till den diplomatiska banan fordras att efter
aflagd juridisk eller politisk-administrativ examen hafva utnämnts
till legationsattaché samt under någon tid tjänstgjort via utrikesministeriet
eller någon legation. Därefter skall aspiranten underkasta
sig en diplomatisk examen, som omfattar pröfning i modern
politisk historia och kännedom om de förnämsta traktaterna,
folkrätt, jämförande statsrätt, grunddragen af civilrätten, diplomatisk
stil m. m. jämte särskild pröfning i främmande språk.
Efter afläggande af denna examen kan aspiranten utnämnas till
legationssekreterare af andra klass. För att blifva legationssekreterare
af första klass fordras afläggande af en kommersiell examen.
Denna, som ej får af läggas förrän minst ett år efter aflagd diplomatisk
examen, omfattar pröfning i handelspolitisk lagstiftning,
179
Belgiens och de förnämsta främmande makters traktater och handelsförhållanden
till utlandet och kolonierna, konsulatens organisation
och uppgifter samt förhållandet mellan beskickningar och
konsulat. Ben är saväl skriftlig som muntlig. Under de närmaste
fem månaderna före den kommersiella examens afläggande tjänstgör
kandidaten vid utrikesministeriets handelsafdelning och företager
dessutom studieresor inom landet för att taga Kännedom om
de stora nationella industriernas ställning.
För tillträde till den lönade konsulsbanan finnas följande
bestämmelser. Ben lägsta graden, vicekonsulsgraden, rekryteras
dels bland sådana unge män, som erhållit diplom såsom licentiat
af, högre graden i kommersiella och konsulära ämnen antingen
från handelshögskolan i Antwerpen eller, om de äro juris doktorer
eller ingeniörer, från belgiskt universitet, dels bland dem,
som efter ett års studier vid belgiskt universitet erhållit sådana
diplom, sedan de fått grad af licentiat i handelsvetenskap efter
2 års studier vid offentligt eller enskildt handelsinstitut, dels
ock bland sådana, som inför en särskild kommission undergått
en examen, omfattande hufvuddragen af statsrätt, administrativrätt
och civilrätt, handels- och sjörätt, folkrätt, internationell,
privaträtt, nationalekonomi, konsulsreglementen, industriell och handelsgeografi,
kännedom om Belgiens industriella produkter, införsel
och utförsel samt främmande språk. Konsulerna utses bland de
vieekonsuler, som hafva minst 6 tjänsteår, men kunna äfven tagas
bland vissa tjänstemän vid utrikesministeriets handels- och konsulatafdelning.
Generalkonsulerna utses bland de konsuler, som
minst 6 ar innehaft sin grad. Före inträdet i karriären måste
sökande underkasta sig läkarebesiktning, åsyftande att utröna, om
hans fysiska konstitution är tillräckligt kraftig för att stå emot
inverkan af olika klimat.
Biplomaternas aflöningsförmåner utgöras dels af lön dels af
representations- och bostadsersättning, hvilken utgår med belopp
växlande efter posternas betydenhet och dyrhet. Konsulernas löneförmåner
bestå dels af ett fast, dels af ett efter postens beskaffenhet
varierande element. Konsulaten äro med anledning häraf indelade
i olika kategorier. Be konsulära tjänstemännen anses böra
åtminstone hvart 5 ar företaga cn resa i Belgien och erhålla då
ersättning för densamma. Likaledes få de särskild ersättning för
de inspektionsresor, som de företaga i det land, där de äro anställda.
Saväl lönade som olönade konsuler äga uppbära afgifter
enligt särskild fastställd taxa.
180
1 afseende å konsulernas verksamhet är att märka, att
de äro berättigade att direkt svara på framställningar om kommersiella
upplysningar, som till dem riktas af belgiska köpmän och
industriidkare. Till utrikesministeriet insända kommersiella rapporter
publiceras i olika tidskrifter, men sådana upplysningar, som
endast intressera viss person, meddelas direkt till vederbörande.
Nederländerna.
Den nederländska utrikesrepresentationen är väl utrustad
med beskickningar, om ock icke i sa stor utsträckning som
Belgiens. Beskickningar finnas inom Europa i Belgien, Tyskland,
Frankrike, England, Italien, Österrike, Portugal, Bumänien
med Serbien, Ryssland, Spanien, Turkiet, Sverige med Norge och
Danmark samt Schweiz. Utom Europa finnas beskickningar i Förenade
staterna med Mexiko, Kina och Japan. Flera af dessa poster
äro dock endast besatta med diplomater af lägre grader nämligen
chargés d’affaires och ministerresidenter, ehuru innehafvarne
i allmänhet personligen bära en högre titel. Därjämte hafva Nederländerna
liksom Belgien genomfört den principen, att utom Europa
anställa generalkonsuler, som på samma gång äro chargés d’affaires.
Sådana finnas anställda i Argentina, Columbia med Venezuela, Siarn
samt dessutom inom Europa i Grekland. De lönade konsulaten
äro däremot mycket få. Förutom nyssnämnda generalkonsuler,
som tillika hafva diplomatisk karaktär, är det hufvudsakligen
utom Europa som lönade konsuler äro anställda; inom Europa
finnas blott tre, nämligen en generalkonsul i London och två vicekonsuler
i Antwerpen och Hamburg, bägge dessa senare under olönade
generalkonsuler.
Betingelserna för inträde i den nederländska konsulatkimären
äro först af läggandet af en examen för att blifva upptagen
som konsulselev. Denna examen aflägges inför en kommission,
som utses af utrikesministern. Efter undergången examen börjar
konsirlattj änstgöringen antingen i utrikesministeriet eller vid ett
af de större konsulaten. Efter minst tva ars dylik tjänstgöring
måste eleven aflägga en ny examen för att kunna utnämnas till
vicekonsul.
Särskild! betecknande för den nederländska konsulära representationen
är det ringa antalet lönade konsuler i Euiopa.
Såsom ett exempel på sparsamheten i detta afseende kan nämnas
att, oaktadt nederländska sjöfarten på Storbritannien har
181
en omfattning, som väl kan jämföras med den svenska, illgöras
de lönade konsulattjänstemännens antal af endast en generalkonsul
i London jämte en vid konsulatet anställd elevkonsul.
Den nederländska sjöfarten på Hamburg är afsevärdt större än
den svenska, men likväl hafva Nederländerna där endast en lönad
vicekonsul under en olönad generalkonsul.
Schweiz.
Schweiz’ diplomatiska och konsulära representation i utlandet
hestår af beskickningar i Tyskland, Frankrike, England med Nederländerna,
Italien, Österrike-Ungern, Amerikas förenade stater och
Argentina med Uruguay och Paraguay samt dessutom ett antal
konsulat i alla världsdelar. Ar 1905 beslöt Förbundsrådet upprättandet
af beskickningar i Ryssland och Japan. Beskickningarna
äro ganska väl utrustade med legationssekreterare, attachéer och
kanslister, som alla äro af lönade. Vid utnämning af legationssekreterare
är förbundsrådet alldeles fritt i sitt val, och det är
sålunda ej nödigt att vederbörande förut tjänstgjort som attaché.
För öfrigt tages hänsyn ej endast till tjänsteår utan i främsta
rummet till ådagalagda förtjänster, kunskaper och skicklighet.
Till konsulära representanter för Schweiz utses i regeln endast
schweiziska medborgare. Af Edsförbundets till något öfver ett hundratal
uppgående konsulära tjänstemän äro endast några få af främmande
nationalitet. Konsulerna erhålla ej någon bestämd ersättning
från statskassan men hafva rätt att uppbära afgifter enligt särskild
fastställd taxa. Förbundsrådet kan dock tillerkänna särskild
godtgörelse åt sådana konsuler, som få vidkännas afsevärda utgifter
och besvär. Detta är i synnerhet fallet med konsulerna i
emigrations- och immigrationshamnarna samt i de länder, där
Schweiz ej har diplomatisk representation. Det är nämligen att
märka, att alla schweiziska beskickningar på samma gång sköta de
konsulära göromålen inom ett visst distrikt. Förut har Schweiz ejj
haft några handelsattachéer i utlandet, men på sista tiden haren
början blifvit gjord genom utsändande af en handelsattaehé
till Japan, där förra året en beskickning inrättades.
Tyskland.
Tyska rikets diplomatiska och konsulära organisationer äro
skilda ämbetsgrenar, till hvilka aspiranterna antagas särskild! för
182
den ena eller andra af de "båda karriärerna. Öfvergång från den
ena till den andra banan kan dock äga rum, ehuru det sker endast
i undantagsfall. De diplomatiska aspiranterna, som i allmänhet
ägnat sig åt juridiska studier och vanligen varit anställda i juridisk
förberedande tjänst i någon af förbundsstaterna, anställas i
regeln vid beskickningarna i utlandet såsom attachéer och inkallas,
sedan de tjänstgjort där någon tid, till Auswärtiges Amt för vidare
utbildning med tjänstgöring vanligtvis på den handelspolitiska
afdelningen och afdelningen för rättssaker. Efter afslutandet af
denna utbildningstid följer af läggandet af en särskild diplomatisk
examen, hvarpå utnämning sker till legationssekreterare vid någon
beskickning i utlandet. Sedan sker befordran i vanlig ordning.
För anställning å den konsulära banan gifvas bestämmelser
i lagen om konsulatens organisation, rättigheter och plikter. Enligt
denna lag fordras för utnämning till »consul missus» att vara
tysk riksmedborgare och
1) antingen hafva absolverat den för den juridiska karriären
i de olika förbundsstaterna föreskrifna examen och dessutom minst
tre år varit anställd i statstjänst i hemlandet eller varit verksam
inom advokatyrket, äfvensom minst två år i rikets konsulattjänst,
eller
2) hafva absolverat den särskilda examen, som är bestämd
för beklädandet af ett yrkeskonsulat.
De tyska yrkeskonsulerna rekryteras för närvarande hufvudsakligen
af
1) aspiranter, som komma från inrikes tjänst, och
2) aspiranter, som utgå från dragomankarriären.
De förra inkallas i regel först till Auswärtiges Amt i och
för instruering och sysselsättas där en längre tid för att göras
förtrogna med de viktigaste grenarna af konsulattjänsten samt
få för detta ändamål arbeta dels på den handelspolitiska afdelningen
och dels på rättsafdelningen. Därefter sändas aspiranterna
till ett konsulat för vidare utbildning under konsulatchefens
ledning. De fungera som dennes biträden, bära titeln vicekonsul
och erhålla för denna tjänstgöring en lön, hvars storlek är afpassad
efter de olika platsernas förhållanden. Under denna tid
kunna de få förordnande dels för sina chefer och dels att förestå
andra konsulat. Efter att på detta sätt vare sig som biträden
åt konsulatcheferna eller såsom själfständiga en följd af år varit
anställda å olika orter, erhålla de vid uppstående vakanser anställning
på stat såöom vicekonsuler eller konsuler. Befordran
183
till generalkonsul sker allteftersom poster blifva lediga och i förhållande
till vederbör andes prestationer. Något anspråk på befordran
existerar ej.
De som ämna beträda dragomankarriären studera utom juridiska
ämnen orientaliska språk, hvari de aflägga en särskild examen.
Därefter utsändas de för vidare utbildning till något konsulat inom
det språkområde, för hvilket de aflagt examen. De erhålla aflöning
och vid uppkommande vakans, ifall de besitta nödiga kvalifikationer,
platser på stat som dragomaner. Efter en längre tids tjänstgöring
som sådana kunna de vid ådagalagd duglighet erhålla tillträde till
den ofvannämnda konsulatexamen. Bestå de densamma blifva de
kompetenta att erhålla ett lönadt konsulat och kunna befordras till
konsuler.
De diplomatiska och konsulära tjänstemännens löneförmåner
äro dels personlig lön, dels s. k. lokaltillägg. De senare äro afsedda
till bestridande af de ökade utgifter, som uppstå på grund af vistelsen
utomlands under förhållanden, under hvilka tjänstemännen
icke kunna lefva lika billigt som i hemlandet. De tjäna äfven till
ersättning för utgifter för de representationsskyldigheter, som
åligga en del af dem. De personliga, till pension berättigande lönerna,
motsvara däremot den inkomst, som tjänstemännen i motsvarande
grader erhålla i hemlandet. Med undantag för ambassadörer,
ministrai! och förste legationssekreterare stiga de personliga till
pension berättigande löneförmånerna från ett visst minimum till ett
visst maximum. Med stigandet af de personliga till pension berättigande
löneförmånerna sjunker lokaltillägget i motsvarande grad,
så att den för hvarje tjänsteman upptagna lön i budgeten uppföres
med eu konstant summa.
Beträffande Tysklands konsulära organisation är särskild!
att märka, att den i regeln är ordnad sålunda, att hvarje
land utgör ett distrikt, som är lagdt under en generalkonsul. Inom
generalkonsulns distrikt finnas på de ställen, där behofvet så
kräfver, konsuler och vicekonsuler, hvar och en med sitt distrikt.
Konsulerna inom generalkonsulns distrikt stå omedelbart
under generalkonsuln. De inom en konsuls distrikt anställda vicekonsulerna
äro omedelbart underordnade konsuln, medan däremot
de vicekonsuler, som icke hafva sin station inom en konsuls distrikt,
lyda omedelbart under generalkonsuln. Dessutom finnas konsularagenter,
som. tillsättas af konsulerna med rikskanslerens samtycke.
De gå konsulerna tillhanda i utöfningen af hans ämbete och handla
på den konsulattjänstemans vägnar och ansvar, som tillsatt
184
dem. Den tyska organisationen går sålunda ut på att såvidt möjligt
lägga ledningen af de konsulära förrättningarna i ett land i en
persons hand. Denne är också, åtminstone i de europeiska länderna,
i regeln den ende lönade, och de under honom lydande konsulerna
äro olönade.
Vid vissa konsulat hafva på senare tider anställts handelsattachéer
(Handelssachverständigen), hvilkas uppgift är att komplettera
konsulernas arbete på näringslifvets område. För detta
ändamål skola handelsattachéerna för den tyska handeln och dess
i utlandet varande representanter genom praktiska råd och fingervisningar
påpeka och utjämna de vägar, på hvilka en gynnsam
afsättning för den tyska industriens alster allt efter förhandenvarande
förhållanden kan vara att finna. Vidare måste de gifva
akt på de faror, som hota den tyska handeln och industrien i utlandet
samt påpeka dessa och inberätta alla framsteg på den utländska
industriens område liksom anmärkningsvärda nyheter inom
densamma, t. ex. uppkomsten af nya råvaror, deras bearbetning,
nya uppfinningar, förbättrade arbetsmetoder och beaktansvärda företeelser
på den utländska handelns och industriens område i öfrigt.
Det åligger dem äfven att för de utländska konsumenterna framhålla
den tyska industriens alster och dess produktionsförmåga
äfvensom gällande leveransbetingelser och de gynnsamma tillfällena
för af slutande af affärer.
Handelsattachéer finnas vid vissa konsulat, som äro af större betydelse
för Tysklands industri och handel, nämligen vid generalkonsulaten
i Newyork, Buenos Ayres, Kalkutta, Shanghai, Yokohama,
Valparaiso, Sydney, S:t Petersburg och Konstantinopel samt vid
konsulatet i Pretoria. Deras löneförmåner, som rätta sig efter
lefnadskostnaderna å orten, variera mellan 15,000 och 24,000 mark.
Handelsattachéerna rekryteras från olika yrken. De hafva varit
dels köpmän, dels tjänstemän, dels ingenjörer, hvilka visat sig
äga särskilda insikter i kommersiella och industriella frågor samt
därjämte på grund af tidigare praktisk verksamhet varit i tillfälle
att göra sig förtrogna med vederbörande länders handelsoch
industriförhållanden.
185
Bil. 13.
P. M.
om undervisningen vid handelshögskolor.
Det intresse för bildandet af handelshögskolor, som numera
omfattar de flesta mera ekonomiskt framåtskridna stater i utlandet,
har äfven nått Sverige. Ehuru alldeles ny, kunna i den
kraftiga rörelsen, särskildt i det land där den hittills hunnit
längst eller i Tyskland, bestämda strömningar iakttagas, hvilka
torde blifva af omfattande betydelse för vidare utveckling af
handelshögskolornas verksamhet.
Denna verksamhet har som väsentlig uppgift ställt meddelande
af modern handelsvetenskaplig bildning. Dess högsta mål är att
bland högskolans lärjungar väcka den allmänanda, utan hvilken
individens arbete i längden sällan om ens någonsin når sin högsta
fulländning. Jämte en mera speciell handelsbildning vill handelshögskolan
bibringa sina lärjungar insikt om, att deras kommande
verksamhet är ett led i hela samhällsarbetet, att den enskilda
verksamheten är i mycket beroende af detta arbete, och att förutsättningen
för individens och samhällets verkliga framgång och
trefnad är att hänsyn tages till allas intressen.
Nationalekonomien och statistiken äro de grundläggande vetenskaperna
för handelsbildningen. Då dessa vetenskaper träda i denna
bildnings tjänst anpassas de äfven härför, så att hufvudvikten
lägges på de delar, hvarom en ingående kännedom är af största behof
för handelsverksamheten. Dessa delar äro i nationalekonomien
hufvuddragen af de ekonomiska företeelsernas orsaker, förlopp och
följder, särskildt inom bankväsen, handel, transport- och försäkringsväsen;
i statistiken åter framför andra hvad som rörer den
ekonomiska och den sociala statistiken.
Till nationalekonomien och statistiken sluter sig som tredje
grundläggande vetenskap för modern handelsbildning handelsgeografien.
Vid framställningen af densamma kan sådan uppmärksamhet
ägnas viktigare staters författnings- och förvaltningsinstitutioner,
att åhöraren sedermera är i stånd att med tillhjälp af de
186
anvisningar, som meddelas under föreläsningarna, på egen hand förvärfva
en mera omfattande kännedom om den offentliga rättens
institutioner i det land, åt hvilket han sedermera kan komma att
egna särskildt intresse.
Jämte den grundläggande utbildningen i nationalekonomi, statistik
och handelsgeografi har en modern handelshögskola att
först och främst bereda tillfälle till undervisning i de delar af
rätten, hvilka hafva särskild betydelse för lärjungarnas blifvande
verksamhet, i varukunskap och i de språk, hvilka talas i de
stater, med hvilka det land, där högskolan har sitt säte, står i lifligare
handelsförbindelser.
De särskilda juridiska studierna vid en handelshögskola omfatta
i synnerhet handels-, växel- och sjörätt. Hufvudvikten torde
därvid vara att lägga därpå, huru ifrågavarande rättsinstitut uppstått
och utvecklats i olika stater. Härtill bör om möjligt fogas
en allmän öfversikt af viktigare delar ur den internationella privaträtten
och ur folkrätten.
Handelshögskolans undervisning i varukunskap har som förnämsta
syfte att göra deltagarna förtrogna med de för handel
och industri viktigaste råvarorna och halffabrikaten såväl med
afseende på deras fysikaliska och kemiska egenskaper som med
hänsyn till deras frambringande och användning.
Hvad slutligen språkundervisningen vid en svensk handelshögskola
beträffar, har den att till en början omfatta engelska,
tyska, franska, ryska och spanska språken.
Den teoretiska utbildningen i varukunskap skulle emellertid
blifva af ringa och ovaraktigt värde, om den ej förenades med
exkursioner till fyndorter och till verkstäder för råvarornas förarbetande.
För en handelshögskola i Stockholm skulle besök vid fabriker
i staden och dess omedelbara närhet kunna anordnas under terminen
i mån som den teoretiska undervisningen fortskrider. Skeppsbyggerier,
mekaniska verkstäder, fabriker för tillverkning af motorer,
ångpannor, separatorer, telefonmateriel, velocipeder och
porslin m. m., tekniska fabriker, väfverier, kvarnar och andra
borde besökas. Under sommarferierna borde studieresor anordnas
för att skaffa eleverna någon kunskap om landthushållning inclusive
mejerihandtering, fiske, skogsskötsel, grufdrift, järn- och
ståltillverkning, järnmanufaktur, träförädling, papperstillverkning,
tändsticksindustri, glastillverkning m. m.
187
Bil. 14.
P. M.
om handelsstipendier.
Frågan om inrättandet af handelsstipendier väcktes år 1888
af Sveriges allmänna exportförening, som i en till Kungl. Maj:t
ställd skrifvelse i samband med frågan om handelsundervisningens
höjande hemställde om vissa åtgärders vidtagande i syfte att utbilda
agenter för befordrandet af .exporten af svenska produkter,
och för sådant ändamål föreslog inrättandet af stipendier åt
unge män, som ägnade sig åt handelsyrket. Efter att hafva inhämtat
yttranden i ämnet från Stockholms handels- och sjöfartsnämnd
samt handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg och Gefle,
hvilka biträdde förslaget, afgaf kommerskollegiet den 9 oktober
1888 und. utlåtande i ärendet. Kommerskollegiet uttalade därvid,
att genom inrättande af stipendier unge män med lofvande merkantila
anlag skulle sättas i tillfälle att ernå kännedom om utländska
handelsförhållanden och vinna utbildning i sitt yrke samt
att, vare sig dessa sedan återvände till fäderneslandet eller grundläde
egna affärer i utlandet, deras erfarenhet alltid torde kunna nyttigt
återverka på vårt affärslif i allmänhet och äfven särskildt på
förmedlandet af vår exportverksamhet. Kollegiet antog, att den antydda
erfarenheten icke på ett tillfredsställande sätt kunde ernås
endast genom resor i främmande länder och studiet i allmänhet af
därvarande ekonomiska förhållanden, utan att densamma fast hellre
vunnes genom ett verkligt deltagande i arbetet på handelskontor
i utlandet. Kollegiet ifrågasatte, att anslag för ändamålet borde
utgå med till en början 6,000 kronor om året. Förslaget om inrättandet
af handelsstipendier ledde emellertid icke då till något
resultat och frågan hvilade till dess kommerskollegiet i und. skrifvelse
af den 26 maj 1894 i sammanhang med afgifvande af utredning
rörande exportföreningens verksamhet återupptog frågan och
föreslog anvisande af ett belopp af 15,000 kronor att årligen utgå
188
till understöd åt unge män, som i främmande länder önskade inhämta
vidgade insikter och erfarenhet i handelsyrket. Kollegiet
åberopade till stöd härför att bland de väsentligaste orsakerna
därtill att de försök, som gjorts att vidga området för vår
exporthandel, icke lyckats, vore att räkna bristande kännedom hos
industriidkarne om betingelserna för en lycklig exporthandel. Genom
inrättande af handelsstipendier skulle dessa brister kunna afhjälpas.
Kungl. Maj:t föreslog vid 1895 års Riksdag sådan höjning
af anslaget för befrämjande af afsättning i främmande länder
af alster af svensk industri och svenska näringar, att däraf skulle
kunna utgå 15,000 kronor till handelsstipendier. Statsutskottet uttalade
häröfver att i betraktande af de mångahanda svårigheter,
med hvilka vårt lands exporthandel hade att kämpa, utskottet ansåge
åtgärder, som kunde lända till utvidgning af vara handelsförbindelser
med utlandet, värda att uppmärksammas. Med hänsyn
jämväl till den erfarenhet, som i andra länder vunnits angående
handelsstipendier, ansåge utskottet önskvärdt, att sadana stipendier
inrättades äfven i vårt land. Utskottet ansag emellertid, att
inrättandet af stipendier kunde åstadkommas utan förhöjning af
nyssbercrda anslag, nämligen bland annat genom anlitande af andra
för Kungl. Maj:t disponibla tillgångar. Då i anslutning till statsutskottets
uttalande Kungl. Maj:ts proposition af Riksdagen bifölls
endast på det sätt, att sagda anslag för afsättning af svenska
alster uppfördes med samma belopp som förut, vann sålunda ej heller
vid 1895 års Riksdag frågan sin lösning.
Vid 1896 års Riksdag väckte O. R. Themptander motion om,
att ett extra anslag å 20,000 kronor matte anvisas till handelsstipendier
att utgå i öfverensstämmelse med af kommerskollegiet
förut föreslagna bestämmelser. Af motionären åberopades till stöd
härför erfarenheten från förutom Norge andra europeiska länder,
hvilka samtliga insett nyttan af handelsstipendier och efter olika
måttstock lämnat anslag härför. Motionären ansåg jämväl för
oss särdeles viktigt att inslå å ett system för fostrande af unga
köpmän, som kunde verka pa ett med a världsmarknaden konkurrerande
länder något så när jämförligt sätt, och att därvid söka
utvälja och gifva stöd åt sådana, hvilka kunde hafva utsikt att,
efter genomgången läro- och arbetsperiod, blifva i tillfälle antingen
att etablera egen affärsverksamhet å transatlantisk plats eller
att där blifva bofasta med god anställning hos större affärsnus,
som intresserade sig för afsättning af svenska tillverkningar. Riksdagen
uttalade i likhet med statsutskottet häröfver, att Riksdagen
189
hyste den åsikt, att handelsstipendier kunde vara till verklig nytta
för utvecklingen af våra handelsförbindelser med främmande länder
och att Riksdagen ansåge särskildt anslag böra för ändamålet
anvisas. Beloppet af anslaget ansåg Riksdagen icke böra, åtminstone
till en början och innan erfarenhet vunnits, huruvida kompetente
och lämplige sökande funnes att tillgå, sättas högre än till 10,000
kronor, hvilket belopp alltså beviljades för år 1897. Dock beslöt
Riksdagen i sammanhang därmed, att anslaget för befrämjande af
afsättning i främmande länder af, alster af svensk industri och
svenska näringar skulle minskas med 5,000 kronor.
1897 års Riksdag anvisade samma belopp eller 10,000 kronor
till handelsstipendier för år 1898.
År 1897 hemställde Sveriges kontoristförening i en till Kungl.
Maj:t ingifven skrift, att då det för åren 1897 och 1898 anvisade
handelsstipendieanslaget vore för ringa för att närmelsevis motsvara
det behof, som alltmera gjorde sig gällande med afseende å
handelsstipendiaters utsändande, Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen
utverka höjning af anslaget till 20,000 kronor. Kommerskollegiet
jämte åtskilliga handels- och sjöfartsnämnder samt exportföreningen
tillstyrkte bifall till hemställan, och uttalade kollegiet
i sitt i ämnet den 14 december 1897 afgifna und. utlåtande såsom
sin öfvertygelse, att de statsmedel, som för ändamålet anvisades,
äfven om beloppet vore större än det ifrågasatta, skulle
vara väl använda. Vederbörande departementschef fann dock icke
skäl att redan då, innan någon erfarenhet om gagnet af dessa
stipendier vunnits, ifrågasätta en förhöjning, och föreslog Kungl.
Maj:t icke heller någon höjning af anslaget vid 1898 års Riksdag,
Emellertid väcktes vid detta års Riksdag af J. Rettig och O. A.
Brodin motioner om anslagets höjning till 20,000 kronor. I afseende
å gagnet af handelsstipendiater ansågo motionärerna, att man kunde
med lugn lita till erfarenheten från Norge och andra länder. Statsutskottet
tillstyrkte motionerna och Riksdagen anvisade i enlighet
därmed för år 1899 ett belopp af 20,000 kronor till handelsstipendier.
Enahanda belopp har ock af Riksdagen anvisats för
hvart och ett af åren 1900, 1901, 1902, 1903 och 1904.
Den år 1898 tillsatta handels- och sjöf artskommittén hade äfven
frågan om handelsstipendier under behandling. Kommittén vitsordade
kraftigt nyttan af handelsstipendiatinstitutionen, som vore ägnad
att underlätta bildandet af en pioniärkorps för våra handelsintressen,
i det stipendiaterna föranleddes stanna utrikes såsom själfständiga
agenter för svenska artiklar eller chefer för egna handelshus.
190
Kommittén ansåg, att det icke vore nödvändigt att i regel upprätthålla
skillnaden mellan handelsstipendiater och exportagenter,
något som icke heller gjorts, då i de af Kungl. Maj:t meddelade
hestämmelserna om de olika stipendiaternas åligganden användts
omväxlande uttrycken »inhämta erfarenhet om villkoren för afsättning»
af svenska industrialster samt »verka för afsättning»
af dylika alster. Kommittén föreslog jämte ändring af bestämmelserna
höjning af anslaget till 40,000 kronor, hvilket förslag’
dock i anslutning till kommerskollegiets i ärendet afgifna und.
utlåtande af den 23 december 1901 ej föranledde till någon åtgärd.
Vid 1904 års Riksdag väcktes af C. J. F. Ljunggren motion
om höjning af handelsstipendieanslaget till 30,000 kronor under
åberopande hl. a., att till följd af anslagets knapphet stipendiernas
antal blefve alltför ringa och beloppen för små. Statsutskottet
anförde, att utskottet till fullo behjärtade vikten däraf, att åtgärder
vidtagas för att i främmande länder utbreda kännedom om
svenska industrialster och därstädes bereda dem afsättning, och
ansåge utskottet, att i detta afseende för litet blifvit åtgjordt.
Likväl hade utskottet icke genom hvad motionären anfört funnit
sig öfvertygadt om, att detta syfte bäst främjades genom höjning
af anslaget till handelsstipendier. Utskottet framhöll, att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1903 i
anledning af väckta motioner i fråga om åtgärder, som kunde
föranledas af beslutade tullförhöjningar i främmande länder, påpekat
vikten af att åtgärder, ägnade att främja svenska alsters
afsättning, vidtagas; och antog utskottet, att på grund af detta
Riksdagens uttalande frågan om handelsstipendier af Kungl.; Maj:t
toges under öfvervägande. Utskottet förordade alltså icke motionen.
Kamrarna stannade i olika beslut i frågan, i det att första kammaren
afslog men andra kammaren biföll motionen. Genom gemensam
votering beviljades dock den ifrågasatta anslagshöjningen.
Jämväl Riksdagen 1905 beviljade för år 1906 det högre beloppet af
30,000 kronor. ■
I fråga om stipendiernas fördelning och de fordringar, som
å deras innehafvare böra ställas, gäller fortfarande, hvad i kungl.
bref den 27 november 1896 på förslag af kommerskollegiet af
den 3 mars 1896 blifvit stadgadt. Stipendiernas fördelning bestämmes
af Kungl. Maj:t efter förslag af kommerskollegiet, som
i sin ordning plägar inhämta yttranden af Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges kontoristförening och kontoristföreningen i Göteborg.
I öfrigt gäller, bland annat
191
att för kompetens till erhållande af dylikt stipendium erfordras
att styrka sig ej mindre hafva med goda betyg genomgått antingen
handelsinstitut eller högre tekniskt läroverk eller ock på
annat sätt förskaffat sig motsvarande teoretiska förkunskaper
än äfven hafva förvärfvat praktiska insikter i handelsväsendet
antingen genom själfständig agenturverksamhet med artiklar, som
kunna blifva af någon betydelse för svensk export eller genom
någon tids väl vitsordad kontorsverksamhet på handelskontor eller
vid industriell anläggning, helst sådan, där verksamheten omfattar
artiklar af nyssberörda slag;
att vid stipendiernas fördelning hänsyn företrädesvis skall
tagas till de sökandes praktiska duglighet och förfarenhet i handel
och industri;
att stipendiat må antingen uppehålla sig å någon viss handelsplats
i det land, där han önskar vinna vidare utbildning, eller
besöka flera länder och handelsplatser, likasom han ock må taga
anställning på utländskt handelskontor, vare sig som volontär
eller mot lön;
att stipendiebeloppet, som i regel utgör två tusen till fem
tusen kronor för år, i hvarje särskildt fall bestämmes med hänsyn
till, bland annat, aflägsenheten af och lefnadskostnaderna i
det eller de länder, stipendiat skall besöka;
att stipendiat är skyldig att inom tid, som vid stipendiets
tilldelande bestämmes, inställa sig i det land eller något af de
länder, där han skall uppehålla sig under stipendietiden, samt i
öfrigt ställa sig till efterrättelse hvad vid stipendiets tilldelande
blifver bestämdt i fråga om såväl den eller de utrikes platser,
han skall besöka, som ock föremålet för hans verksamhet med mera;
att stipendiat är skyldig att för hvarje hälft år af stipendietiden
rörande sin verksamhet och sina iakttagelser beträffande
handelsförhållanden, afsättningsmöjligheter för svenska varor med
mera i det främmande land, där han vistas, eller det land eller de
länder, han under sina resor besökt, afgifva berättelse, som skall
till kommerskollegiet insändas senast inom två månader efter utgången
af den tid, berättelsen skall omfatta samt vara åtföljd
af intyg, att stipendiaten uppehållit sig i det land eller de länder,
som i berättelsen afses, äfvensom, därest stipendiaten vunnit anställning
hos affärsman i utlandet, af intyg därom samt rörande
arten af den tjänstgöring, som därvid varit honom ålagd;
att af stipendiebeloppet må af stipendiat eller hans befullmäktigade
ombud lyftas en tredjedel vid utresan eller, därest sti
-
192
pendiat redan vistas i det land, där han tänker vidare uppehålla
sig, genast efter stipendiets beviljande, den andra tredjedelen efter
det den första samt den sista tredjedelen efter det den andra halfårsherättelsen
afgifvits och godkänts; och höra dessa berättelser,
i den mån sådant af kommerskollegiet pröfvas lämpligt, i tryck
offentliggöras; samt
att sökande till ifrågavarande stipendier hafva att å tid,
som kommerskollegiet bestämmer, till kommerskollegiet ingifva
sina till Konungen ställda ansökningar i ämnet, hvilka böra vara
åtföljda af prästbevis jämte de betyg och intyg i öfrigt, som må
kunna företes, samt innehålla uppgift å det land eller de länder,
dit sökanden ämnar begifva sig och den plan för sin verksamhet,
sökanden tänker under vistelsen utomlands följa.
Af de hittills beviljade anslagen till handelsstipendier hafva
följande dispositioner blifvit gjorda:
i |
rsanslag. |
Antal sökande |
Utdelade stipen-dier. |
Summa utdelade |
Medeltal stipendie- belopp. |
||
Nya |
Fortsätta, stipendier |
||||||
kronor |
|||||||
1897 |
10,000 kr. ... |
13 |
3 |
— |
3 |
3,333 |
33 |
1898 |
10,000 > ... |
22 |
2 |
2 |
4 |
2,500 |
— |
1899 |
20,000 » ... |
14 |
5 |
3 |
8 |
2,500 |
— |
1900 |
20,000 > ... |
23 |
4 |
3 |
7 |
2,857 |
15 |
1901 |
20,000 > ... |
13 |
1 |
8 |
9 |
2,222 |
22 |
1902 |
20,000 > ... |
31 |
4 |
4 |
8 |
2,500 |
— |
1903 |
20,000 » * . . . |
26 |
5 |
3 |
8 |
2,750 |
— |
1904 |
20,000 » ** . . . |
40 |
2 |
7 |
9 |
2,518 |
51 |
1905 |
30,000 » ... |
46 |
6 |
6 |
12 |
2,500 |
— |
1906 |
30,000 . ... |
41 |
Anslaget för år 1906 ännu ej disponeradt. |
||||
Summa 200,000 > |
269 |
32 |
36 |
68 |
. |
De 32 personer, som sålunda för åren 1897-—1905 tilldelats
stipendier, hafva för sig utsett följande olika verksamhetsområden:
Kyssland...................12
Sydöstra Europa............... 1
Norra Afrika................. 1
Egypten................... 2
* Dessutom disponerades då en behålln. å kr. 2,000: — fr. vissa föreg.års anslag.
**> > >>>>> 2,666: 66 » » » » >
193
Södra Afrika................. 5
Nordamerikas förenade stater......... 2
Mexiko.................... 2
La Plataländerna............... 1
Pern..................... 1
Ostasien................... 2
Vladivostok................. 1
Ceylon och Ostasien.............. 1
Siarn..................... 1
Summa 32.
13
194
Bil. 15.
Sveriges handel med främmande länder 1903—1905.
1.
- |
Värde i tusental kronor |
Värde |
i tusental kronor |
||
af införda varor. |
af utförda varor. |
||||
i |
1903. |
1904. |
1903. |
1904. |
1905. |
Norge........ |
1 24,614,000 |
22,680,000 |
31,936,000 |
34,960,000 |
30,899,000 |
Finland ....... |
8,190,0001 |
7,902,000 |
8,527,000 |
9,572,000 |
8,747,000 |
Ryssland......| |
24,283,000 |
30,109,000 |
5,054,000 |
4,807,000 |
7,142,000 |
Danmark (med Fär-öarna och Island) . |
63,845,000 |
73,441,000 |
61,276,000 |
57,677,000 |
49,353,000 |
Tyska Riket..... |
205,684,000 |
221,936,000 |
71,260,000 |
71,729,000 |
83,415,000 |
Nederländerna .... |
16,122,000 |
17,691,000 |
24,236,000 |
23,904,000 |
22,295,000 |
Belgien....... |
18,426,000 |
21,158,000 |
16,587,000 |
15,907,000 |
14,062,000 |
Storbritannien och Ir-land ....... |
138,985,000 |
149,113,000 |
162,299,000 |
149,388,000 |
157,155,000 |
Frankrike...... |
9,513,000 |
10,330,000 |
31,341,000 |
30,056,000 |
29,757,000 |
Portugal...... |
1,589,000 |
1,538,000 |
1,119,000 |
1,214,000 |
1,617,000 |
Spanien....... |
2,407,000 |
2,170,000 |
4,605,000 |
4,178,000 |
4,338,000 |
Italien....... |
2,483,000 |
1,960,000 |
285,000 |
239,000 |
956,000 |
Rumänien...... |
1,784,000 |
835,000 |
— |
— |
— |
Europeiska Turkiet. . |
— |
— |
24,000 |
— |
553,000 |
Grekland...... |
150,000 |
— |
99,000 |
121,000 |
172,000 |
Öfriga Europa .... |
— |
— |
47,000 |
9,000 |
1,351,000 |
Egypten....... |
— |
— |
2,927,000 |
3,665,000 |
3,708,000 |
Tunis........ |
136,000 |
228,000 |
250,000 |
38,000 |
497,000 |
Algeriet....... |
58,000 |
146,000 |
422,000 |
652,000 |
422,000 |
Slarocko....... |
— |
50,000 |
41,000 |
75,000 |
|
Kaplandet...... |
— |
_ |
14,513,000 |
3,244,000 |
4,688,000 |
j Öfriga delar af Afrika |
— |
- |
3,437,000 |
1,491,000 |
2,127,000 |
Asiatiska länder vid |
_ |
— |
— |
181,000 |
|
Asiatiska länder ej be-lägna vid Medel-hafvet ....... |
1,588,000 |
2,273,000 |
21,000 |
8,000 |
4,653,000 |
Australien...... |
294,000 |
352,000 |
886,000 |
2,705,000 |
|
Brit. Nordamerika . . |
, 409,000 |
499,000 |
161,000 |
204,000 |
|
Amerikas Förenta Sta-ter ........ |
i 12,743,000 |
9,482,000 |
_ |
9,283,000 |
|
Mexiko....... |
_ |
— |
90,000 |
44,000 |
|
Öfriga Mellanamerika |
— |
— |
109,000 |
||
Västindien..... |
3,000 |
4,000 |
— |
— |
228,000 |
Brasilien...... |
— |
621,000 |
103,000 |
99,000 |
619,000 |
Öfriga Sydamerika . . |
1,890,000 |
4,043,000 |
486,000 |
749,000 |
1,631,000 |
Summa |
534,902,000 578,453,000 441,417,000 414,724,000 442,986,000 |
195
Sveriges utförsel 1905 till vissa i föregående tabell ej specificerade
länder.
Värde i tusental
kronor.
Island........................ 193,000
Färöarna...................... 61,000
Gibraltar....................... 5,000
Malta........................ 5,000
Schweiz.......................171,000
Österrike....................... 1,093,000
Ungern........................ 48,000
Serbien........................ 1,000
Rumänien . . . ................... 16,000
Bulgarien...................... 11,000
Kanariska öarna................... 2 000
Tripolis...............*........ 5,000
Asiatiska Turkiet................... 175,000
Persien ....................... 23,000
Brittiska Ostindien.................. 3,195,000
Kina......................... 690,000
Japan........................ 589,000
Mellanamerika utom Mexiko.............. 109,000
Uruguay....................... 40,000
Argentina...................... 1,092,000
Chile........................ 201,000
Öfriga Sydamerika.................. 297,000
196
3.
Värdet i runda tal af varor, utförda från Sverige 1903—1905.
1903. |
1904. |
! 1905. i |
|
Kronor. |
Kronor. |
Kronor. |
|
Lefvande djur............ |
3,010,000 |
3,320,000 |
4,700,000 |
Matvaror af djur........... |
46,500,000 |
44,220,000 |
44,220,000 |
Spannmål och produkter däraf..... |
990,000 |
810,000 |
830,000 |
Kolonialvaror............. |
430,000 |
270,000 |
370,000 |
Frukter och trädgårdsväxter m. m. . . . |
3,170,000 |
2,550,000 |
1,560,000 |
Spirituösa m. fl. dryckesvaror m. m. . . |
570,000 |
630,000 |
600,000 |
Spånadsämnen, såsom ull, jute m. m. . . |
650,000 |
560,000 |
590,000 |
Garn, repslageriarbeten m. m...... |
1,350,000 |
1,300,000 |
1,590,000 |
Manufakturvaror af spånadsämnen . . . |
2,240,000 |
2,260,000 |
1,850,000 |
Hår, hudar, ben m. fl. djurämnen m. m. |
6,880,000 |
7,240,000 |
1,910,000 |
Fabrikat af hår, skinn, ben m. m. . . . |
350,000 |
310,000 |
110,000 |
Talg, oljor, tjära och likartade ämnen . |
1,390,000 |
1,290,000 |
1,520,000 |
Fabrikat af talg, oljor m. m...... |
2,950,000 |
2,780,000 |
4,860,000 |
Trävaror, oarbetade.......... |
172,960,000 |
137,960,000 |
142,360,000 |
» arbetade.......... |
55,370,000 |
61,690,000 |
61,080,000 |
Färger och färgningsämnen...... |
180,000 |
160,000 |
190,000 |
Diverse ämnen ur växtriket...... |
620,000 |
780,000 |
850,000 |
Papper och pappersarbeten....... |
18,380,000 |
20,300,000 |
23,960,000 |
Andra fabrikat af växtämnen..... |
580,000 |
470,000 |
550,000 |
Mineral: råämnen och oformade fabrikat |
31,820,000 |
37,000,000 |
39,860,000 |
:> fabrikat, formade....... |
14,730,000 |
13,640,000 |
15,380,000 |
i Metaller: oarbetade eller delvis arbetade |
40,390,000 |
37,330,000 |
45,360,000 |
arbeten däraf........ |
13,670,000 |
14,560,000 |
18,190,000 |
Fartyg, maskiner, instrument m. m. . . |
18,790,000 |
19,790,000 |
19,480,000 |
! Artiklar ej hänförliga till ofvanstående . |
3,450,000 |
3,480,000 |
8,860,000 |
197
Bil. 16.
Svensk ångbåtstrafik å vissa utländska hamnar 1904.
I Amsterdam
Antwerpen
Barcelona
Bergen
Summa
Summa
Summa
Samma
Ångfartyg |
Samtliga resor ; |
|||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
26 |
27,688 |
1 |
26 |
27,688 |
7 |
9,294 |
2 |
14 |
18,588 |
2 |
2,430 |
3 |
6 |
7.290 |
1 |
298 |
4 |
4 |
1,192 |
1 |
745 |
9 |
9 |
6,705 |
1 |
653 |
11 |
11 |
7,183 |
38 |
41,108 |
70 |
68,646 |
|
25 |
26,340 |
1 |
25 |
26,340 |
4 |
3,504 |
2 |
8 |
7,008 |
5 |
9,737 |
Q O |
15 |
29.211 |
1 |
882 |
4 |
4 |
3,528 |
2 |
1,918 |
6 |
12 |
11,508 |
4 |
3,408 |
7 |
28 |
23,821 |
2 |
2,969 |
8 |
16 |
23,752 |
2 |
3,671 |
11 |
22 |
40,381 |
1 |
645 |
15 |
15 |
9,675 |
1 |
541 |
18 |
18 |
9,738 |
1 |
516 |
23 |
23 |
11,868 |
48 |
54,126 |
186 |
196,830 |
|
5 |
5,470 |
1 |
5 |
5,470 |
3 |
2.859 |
2 |
6 |
5,718 |
2 |
2,886 |
3 |
6 |
7,158 |
10 |
10,715 |
17 |
18,346 |
|
16 |
4,833 |
1 |
16 |
4,833 |
5 |
1,456 |
2 |
10 |
2,912 |
1 |
255 |
3 |
3 |
765 |
3 |
966 |
17 |
51 |
16,422 |
25 |
7,510 |
80 |
24,932 |
198
Bilbao .
Summa
Bordeaux.........Summa
Bremen . . .
Buenos Ayres
Summa
Summa
Cadiz...........Summa
Cardiff..........Summa
. Ångfartyg |
Samtliga resor |
|||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
6 |
6,541 |
1 |
6 |
6,541 |
3 |
2,453 |
2 |
6 |
4,906 |
3 |
2,692 |
3 |
9 |
8,076 |
1 |
1,231 |
5 |
5 |
6,155 |
1 |
1,231 |
6 |
6 |
7,386 |
14 |
14,148 |
32 |
33,064 |
|
7 |
7,100 |
1 |
7 |
7,100 |
2 |
2,430 |
2 |
4 |
4,860 |
4 |
4,921 |
3 |
12 |
14,763 |
1 |
750 |
4 |
4 |
3,000 |
1 |
1,067 |
5 |
5 |
5,335 |
2 |
1,514 |
6 |
12 |
9,084 |
1 |
572 |
10 |
10 |
5.720 |
18 |
18,354 |
54 |
49,862 |
|
16 |
9,520 |
1 |
16 |
9,520 |
3 |
1,237 |
2 |
6 |
2,474 |
1 |
262 |
4 |
4 |
1,048 |
1 |
128 |
11 |
11 |
1,408 |
1 |
195 |
28 |
28 |
5,460 |
1 |
207 |
29 |
28 |
6,003 |
23 |
11,549 |
94 |
25,913 |
|
3 |
8,038 |
1 |
3 |
8,038 |
2 |
2,870 |
1 |
2 |
2,870 |
1 |
1,088 |
2 |
2 |
2,176 |
2 |
1,777 |
3 |
6 |
5,331 |
1 |
880 |
4 |
4 |
3,520 |
6 |
6,615 |
14 |
13,897 |
|
50 |
52.221 |
1 |
50 |
52,221 |
12 |
13,519 |
2 |
24 |
27,038 |
3 |
2,876 |
3 |
9 |
8,628 |
1 |
960 |
4 |
4 |
3,840 |
1 |
1,156 |
6 |
6 |
6,936 |
67 |
70,732 |
93 |
98,663 |
199
Denia...........Summa
Durban (Port Natal)
Summa
Gibraltar.........Summa i
Glasgow
Summa
Granton...... ... Summa
Hamburg
Ångfartyg |
Samtliga resor |
|||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
2 |
1,575 |
1 |
2 |
1,575 |
1 |
880 |
2 |
2 |
1,760 |
1 |
891 |
3 |
3 |
2,673 |
4 |
8,846 |
7 |
6,008 |
|
O O |
6,845 |
1 |
3 |
6,845 |
! l |
2,867 |
2 |
2 |
5,734 |
4 |
9,712 |
— |
5 |
12,579 |
2 |
4.164 |
1 |
2 |
4,164 |
1 |
338 |
3 |
o O |
1,014 |
3 |
4,502 |
— |
5 |
5,178 |
10 |
8,086 |
1 |
10 |
8,086 |
3 |
2,141 |
2 |
6 |
4,282 |
1 |
823 |
4 |
4 |
3.292 |
1 |
849 |
8 |
8 |
6,792 |
1 |
945 |
9 |
9 |
8,505 |
1 |
839 |
11 |
11 |
9.229 |
1 |
855 |
12 |
12 |
10,260 |
18 |
14,538 |
— |
60 |
50,446 |
5 |
3,752 |
1 |
5 |
3,752 |
i |
131 |
2 |
2 |
262 |
i |
289 |
3 |
3 |
867 |
i |
660 |
10 |
10 |
6,600 i |
i |
1,055 |
18 |
18 |
18,990 |
i |
1.027 |
24 |
24 |
24,618 |
10 |
0,914 |
— |
62 |
55,119 |
24 |
18,576 |
1 |
24 |
18,576 |
3 |
2,696 |
2 |
6 |
5,392 |
3 |
958 |
3 |
9 |
2,874 |
2 |
979 |
4 |
8 |
3,916 |
1 |
475 |
9 |
9 |
4,275 |
1 |
342 |
11 |
11 |
3,762 |
! i |
449 |
14 |
14 |
6,286 1 |
2 |
1,195 |
16 |
32 |
19,120 |
1 1 |
317 |
19 |
19 |
6,023 |
3 |
1,633 |
26 |
78 |
42,458 |
j 41 |
27,620 |
— |
210 |
112,682 ! |
200
Havre
Huelva
Hull
Kiel
Kristiania
Ångfartyg |
Samtliga resor |
||||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
|
6 |
7,071 |
1 |
6 |
7,071 |
|
i |
519 |
2 |
2 |
1,038 |
|
i |
750 |
4 |
4 |
3,000 |
|
2 |
1,514 |
6 |
12 |
9,084 |
|
1 |
803 |
15 |
15 |
12,045 |
|
Summa |
11 |
10,657 |
— |
39 |
32,238 |
5 |
8,032 |
1 |
5 |
8,032 |
|
2 |
1,019 |
2 |
4 |
2,038 |
|
Summa |
7 |
8,051 |
— |
9 |
10,070 |
55 |
49,142 |
1 |
55 |
49,142 |
|
21 |
21,119 |
2 |
42 |
42,238 |
|
11 |
10,312 |
o |
33 |
30,936 |
|
8 |
6,476 |
4 |
32 |
25,904 |
|
4 |
3,383 |
5 |
20 |
16,915 |
|
4 |
2,949 |
6 |
24 |
17,694 |
|
(5 |
4,005 |
7 |
42 |
28,035 |
|
4 |
2,560 |
8 |
32 |
20,480 |
|
1 |
663 |
10 |
10 |
6,630 |
|
1 |
599 |
11 |
11 |
6,589 |
|
1 |
1.103 |
16 |
16 |
17,648 |
|
Summa |
116 |
102.311 |
317 |
262,211 |
|
12 |
4,167 |
1 |
12 |
4,167 |
|
1 |
262 |
4 |
4 |
1,048 |
|
1 |
195 |
28 |
28 |
5,460 |
|
1 |
207 |
29 |
29 |
6.003 |
|
Summa |
15 |
4,S31 |
_ |
73 |
10,678 |
16 |
6.976 |
1 |
16 |
6,976 |
|
3 |
1,174 |
2 |
6 |
2.348 |
|
1 |
108 |
10 |
10 |
1,080 |
|
1 |
615 |
18 |
18 |
11,070 |
|
1 |
575 |
19 |
19 |
10,925 |
|
1 |
187 |
22 |
22 |
4,114 |
|
1 |
208 |
38 |
38 |
7.904 |
|
1 |
130 |
44 |
44 |
5,720 |
|
1 |
279 |
49 |
49 |
13,671 |
|
Summa |
20 |
10,252 |
— |
222 |
63,808 |
Kronstadt
■
| Köpenhamn
La Pallice
Ångfartyg |
Samtliga resor |
||||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
|
31 |
36,478 |
1 |
31 |
36,478 |
|
7 |
8,605 |
2 |
14 |
17,210 |
|
6 |
8,646 |
3 |
18 |
25,938 |
|
1 |
1,014 |
k |
5 |
5,070 |
|
Summa |
45 |
54,743 |
68 |
84,696 |
|
44 |
22,677 |
i |
44 |
22.677 |
|
13 |
8,274 |
9 |
26 |
16,548 |
|
2 |
355 |
3 |
6 |
1,065 |
|
4 |
1,806 |
4 |
16 |
7,224 |
|
3 |
658 |
11 |
33 |
7,238 |
|
1 |
296 |
15 |
15 |
4,440 |
|
1 |
267 |
16 |
16 |
4,272 |
|
2 |
767 |
17 |
34 |
13,039 |
|
i |
210 |
18 |
18 |
3,780 |
|
i |
803 |
20 |
20 |
16,060 |
|
i |
608 |
26 |
26 |
15,808 |
|
i |
349 |
82 |
82 |
28,618 |
|
i |
263 |
83 |
83 |
21,829 |
|
i |
296 |
86 |
86 |
25,456 |
|
i |
323 |
91 |
91 |
29,393 |
|
i |
307 |
98 |
98 |
30,086 |
|
i |
356 |
101 |
101 |
35,956 |
|
i |
254 |
102 |
102 |
25,908 |
|
i |
202 |
210 |
210 |
42,420 |
|
i |
260 |
290 |
290 |
75,400 |
|
i |
778 |
622 |
622 |
483,916 |
|
Samma |
S3 |
40,109 |
2,019 |
911,133 |
|
1 |
844 |
1 |
1 |
844 |
|
1 |
750 |
4 |
4 |
3,000 |
|
2 |
1,514 |
6 |
12 |
9,084 |
|
1 |
572 |
10 |
10 |
5,720 |
|
Summa |
5 |
3,680 |
27 |
18,648 |
|
34 |
21,012 |
1 |
34 |
21,012 |
|
17 |
7,189 |
2 |
34 |
14,378 |
|
10 |
3,228 |
3 |
30 |
9,684 |
|
S |
1.898 |
4 |
32 |
7,592 |
|
4 |
1,482 |
5 |
20 |
7,410 |
|
ransport |
— |
— |
— |
— |
Lilian
Lissabon
| Liverpool
Livorno
Transport
Summa
Summa
Summa
Summa
Ångfartyg |
Samtliga resor |
|||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
2 |
515 |
6 |
12 |
3,090 ! |
3 |
673 |
7 |
21 |
4,711 |
2 |
560 |
8 |
16 |
4,480 |
x |
241 |
12 |
12 |
2,892 |
i |
190 |
15 |
15 |
2,850 |
i |
282 |
9 |
9 |
2,538 |
88 |
87,270 |
285 |
80,087 |
|
5 |
6,221 |
1 |
5 |
6,221 . |
1 |
1,500 |
2 |
2 |
3,000 |
1 |
1.158 |
4 |
4 |
4,624 |
2 |
1.592 |
(i |
12 |
9,552 |
!) |
10,469 |
28 |
28,897 |
|
7 |
7,870 |
1 |
2 |
7,870 |
2 |
2,120 |
2 |
4 |
4,240 |
i |
1,186 |
3 |
3 |
3,558 |
i |
945 |
10 |
10 |
9,450 |
i |
855 |
11 |
11 |
9,405 |
12 |
12,976 |
80 |
84,528 |
|
4 |
6,210 |
1 |
4 |
6,210 |
2 |
1,974 |
2 |
4 |
3,948 |
2 |
1,771 |
4 |
8 |
7,084 ; |
8 |
9,855 |
18 |
17,242 |
|
52 |
51,843 |
1 |
52 |
51,843 |
20 |
19.523 |
2 |
40 |
39,046 |
8 |
9,514 |
3 |
24 |
28,542 |
5 |
4,357 |
4 |
20 |
17,428 |
5 |
3,667 |
5 |
15 |
18,335 |
! 2 |
1,643 |
6 |
12 |
9,858 |
3 |
2,225 |
7 |
21 |
15,575 |
1 2 |
1,461 |
8 |
16 |
11,688 |
i i |
660 |
9 |
9 |
5,940 |
2 |
1.087 |
10 |
20 |
10,870 |
i |
960 |
11 |
11 |
10,560 |
i |
868 |
15 |
15 |
13,020 |
i i |
406 |
16 |
16 |
6,496 |
! — |
- |
— |
— |
....... |
Transport
203
Ångfartyg. |
Samtliga resor. |
|||||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
||
Transport |
_ |
|||||
1 |
1,357 |
20 |
20 |
27,140 : |
||
1 |
699 |
21 |
21 |
14,679 |
||
1 |
1,151 |
25 |
25 |
28,775 j |
||
London ..... |
104 |
101,421 |
337 |
309,795 |
||
18 |
7,072 |
1 |
18 |
7,072 |
||
3 |
512 |
2 |
6 |
1,024 |
||
2 |
930 |
3 |
6 |
2,790 |
||
1 |
593 |
5 |
5 |
2,965 |
||
1 |
281 |
6 |
6 |
1,686 |
||
2 |
673 |
7 |
14 |
4,711 |
||
2 |
542 |
9 |
18 |
4,878 |
||
2 |
767 |
10 |
20 |
7,670 |
||
j |
1 |
212 |
11 |
11 |
2.332 |
|
1 |
236 |
20 |
20 |
4,720 |
||
2 |
716 |
22 |
44 |
15,752 |
||
i |
532 |
28 |
28 |
14,896 |
||
i |
544 |
29 |
29 |
15,776 |
||
i |
296 |
39 |
39 |
11,544 |
||
i |
349 |
41 |
41 |
14,309 |
||
i |
263 |
43 |
43 |
11,309 | |
||
i |
296 |
44 |
44 |
13,024 | |
||
i |
323 |
47 |
47 |
15,181 ! |
||
i |
307 |
49 |
49 |
15,048 |
||
i |
356 |
50 |
50 |
17,800 1 |
||
i |
254 |
51 |
51 |
12,954 j |
||
Liibeck..... |
.....Summa |
45 |
16,054 |
589 |
198,436 |
|
i |
1,057 |
1 |
1 |
1,057 |
||
2 |
1,777 |
2 |
4 |
3,554 |
||
1 |
880 |
3 |
3 |
2,640 |
||
2 |
1,777 |
4 |
8 |
7,108 |
||
Malaga..... |
6 |
5,491 |
10 |
14,359 |
||
6 |
7,595 |
1 |
6 |
7.595 |
||
1 |
747 |
3 |
3 |
2,241 |
||
1 |
849 |
9 |
9 |
7,641 |
||
1 |
839 |
11 |
11 |
9,229 |
||
1 |
823 |
15 |
15 |
12,345 |
||
Manchester . . . |
10 |
10,853 |
44 |
39,051 |
204
Ångfartyg |
Samtliga resor. |
|||
i Antal |
Ton |
Resor. |
Antal |
Ton |
7 |
7,105 |
1 |
7 |
7,105 |
1 i |
880 |
2 |
2 |
1,760 |
Messina..........Summa ! 8 |
7,985 |
9 |
8,865 |
|
61 |
48,783 |
1 |
61 |
48,783 |
23 |
21.349 |
2 |
46 |
42,698 |
6 |
6,496 |
3 |
18 |
19,488 |
4 |
3,701 |
4 |
16 |
14,804 |
2 |
1,520 |
5 |
10 |
7,600 |
2 |
2,194 |
6 |
12 |
13,164 |
3 |
2,134 |
7 |
21 |
14,938 |
1 |
896 |
10 |
10 |
8,960 |
i 1 |
541 |
11 |
11 |
5,951 |
1 |
725 |
13 |
13 |
9.425 |
1 |
710 |
23 |
23 |
16,330 |
i 1 |
578 |
26 |
26 |
15,028 |
Newoastle on Ty ne .... Summa 106 |
89,627 |
267 |
217,169 |
|
3 |
2.147 |
3 |
3 |
2,147 |
1 |
1,088 |
2 |
2 |
■ 2,176 |
i 9 I |
1,777 |
3 |
6 |
5,331 |
| 1 |
880 |
4 |
4 |
3,520 |
Oporto..........Summa | 7 |
5.892 |
15 |
10174 |
|
49 |
44,406 |
1 |
49 |
44,406 |
11 |
12,999 |
2 |
22 |
25,998 |
5 |
4,813 |
3 |
15 |
14,439 |
4 |
4,307 |
4 |
16 |
17,228 |
3 |
5,690 |
5 |
15 |
28,450 |
i 1 |
3,010 |
6 |
6 |
18,060 |
! 4 |
8,499 |
7 |
28 |
59,493 |
3 |
3,212 |
9 |
27 |
28,908 |
1 |
1,152 |
10 |
10 |
11,520 |
1 |
4,153 |
11 |
11 |
45,683 |
i 1 |
2,816 |
13 |
13 |
36,608 |
1 |
455 |
21 |
21 |
9,555 |
! 1 |
329 |
42 |
24 |
7,896 |
Rotterdam.........Summa j 85 |
95,841 |
257 |
348,244 |
205
Rouen
Santander
Sassnitz
Stettin
S:t Petersburg
Summa
Summa
Summa
Summa
Summa
Ångfartyg |
Samtliga resor |
|||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
22 |
18,893 |
1 |
22 |
18,893 |
1 |
1,029 |
2 |
2 |
2,058 |
3 |
3,972 |
3 |
9 |
11,916 |
2 |
1,289 |
4 |
8 |
5,156 |
1 |
803 |
15 |
15 |
12,045 |
29 |
25,986 |
56 |
50,068 |
|
3 |
3,314 |
1 |
3 |
3,314 |
1 |
777 |
2 |
2 |
1,554 |
4 |
4,01)1 |
5 |
4,868 |
|
1 |
993 |
90 |
90 |
89,370 |
1 |
575 |
276 |
276 |
158,700 |
2 |
1,568 |
866 |
248,070 |
|
45 |
26,286 |
1 |
45 |
26,286 |
25 |
8,333 |
2 |
50 |
16.666 |
15 |
4,714 |
3 |
45 |
14,142 |
9 |
2,864 |
4 |
36 |
11,456 |
2 |
504 |
5 |
10 |
2,520 |
2 |
478 |
6 |
12 |
2,868 | |
i |
100 |
8 |
8 |
800 |
3 |
2,392 |
10 |
30 |
23,920 |
3 |
966 |
17 |
51 |
16,422 |
1 |
141 |
18 |
18 |
2.538 |
1 |
245 |
21 |
21 |
5,145 |
1 |
206 |
22 |
22 |
4,532 |
1 |
286 |
35 |
35 |
10,010 |
2 |
799 |
37 |
74 |
29,563 |
1 |
540 |
40 |
40 |
21,600 |
112 |
48,854 |
497 |
188,468 |
|
24 |
15,756 |
1 |
24 |
15,756 |
22 |
7,361 |
2 |
44 |
14,722 |
8 |
2,294 |
3 |
24 |
6,882 |
8 |
2,583 |
4 |
32 |
10,332 |
3 |
773 |
5 |
15 |
3,865 |
5 |
1,848 |
6 |
30 |
11,088 |
3 |
863 |
7 |
21 |
6,041 |
1 |
141 |
8 |
8 |
1,128 |
74 |
31,619 |
198 |
69,814 |
206
Ångfartyg |
Samtliga resor |
|||
Antal |
Ton |
Resor |
Antal |
Ton |
55 |
47.720 |
j |
55 |
47,720 |
14 |
13,146 |
2 |
28 |
26,292 |
5 |
4.167 |
3 |
15 |
12,501 |
5 |
3,932 |
4 |
20 |
15,728 |
4 |
2,971 |
5 |
20 |
14,855 |
3 |
3,288 |
6 |
18 |
19.728 |
1 |
868 |
7 |
7 |
6,076 |
2 |
2,128 |
8 |
16 |
17,024 |
1 |
541 |
10 |
10 |
5,410 |
1 |
1,918 |
11 |
11 |
21,098 |
1 |
725 |
14 |
14 |
10,150 |
1 |
1,205 |
24 |
24 |
28,920 |
93 |
82,609 |
238 |
225,502 |
|
3 |
2 668 |
1 |
3 |
2,668 |
3 |
2.657 |
3 |
9 |
7.971 |
6 |
5,325 |
12 |
10,639 |
|
39 |
35,778 |
1 |
39 |
35,778 |
13 |
13,912 |
2 |
26 |
27.824 |
4 |
6.314 |
3 |
12 |
18,942 |
3 |
2,789 |
4 |
12 |
11,156 |
6 |
5,005 |
5 |
30 |
25,025 |
1 |
582 |
6 |
6 |
3,492 |
3 |
2,676 |
7 |
21 |
18,732 |
1 |
737 |
12 |
12 |
8,844 |
1 |
541 |
13 |
13 |
7,033 |
71 |
GS,834 |
171 |
156,826 |
|
1 |
991 |
1 |
1 |
991 |
1 |
991 |
2 |
2 |
1,982 |
2 |
1,9S2 |
3 |
2,973 |
|
14 |
13,716 |
1 |
14 |
13,716 |
1 |
1,858 |
3 |
3 |
5,574 |
15 |
15,574 |
17 |
19,290 |
|
9 |
8,356 |
1 |
9 |
8,356 |
1 |
387 |
3 |
3 |
1,161 |
1 |
174 |
31 |
31 |
5,394 |
11 |
8,917 |
43 |
14,911 |
Sunderland........Summa
Tarragona
Summa
The Hartlepools......Summa
Trapani .........Summa
Uleåborg.........Summa
Vasa...........Summa
207
Bil. 17.
Förteckning å författningar m, m., som böra
upphäfvas e!!er ändras.
Regeringsformen, § 32;
Ministerreglementet af den 19 december 1845;
Kungl. förordningen angående konsulatväsendet af den 4 november
1886;
Allmänna instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning af den
1 juli 1887;
Instruktionen för ämbets- och tjänstemännen i utrikesdepartementet
af den 30 december 1899;
Instruktionen för kommerskollegiet af den 30 oktober 1891;
Reglementet för flottan, del II sjötjänstgöringen, af den 8
december 1899;
Kungl. kungörelsen angående villkoren för åtnjutande af de
från 18/8 ars början fastställda löneförmånerna för utrikesdepartementets
afdelning af Kungl. Maj:ts kansli af den 13 september
1878;
Kungl. kungörelsen angående villkoren för åtnjutande af de
från 1900 års början fastställda löneförmåner för ämbets- och tjänstemän
vid utrikesdepartementet af den 2 mars 1900;
Kungl.^ kungörelsen angående villkoren för åtnjutande af de
från 1883 ars början fastställda ålderstillägg för lönade vicekonsuler
af den 8 december 1882;
Kungl. kungörelsen angående förändrade villkor för anställning
1 statens civila tjänstebefattningar af den 12 maj 1865;
Kungl. förordningen angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst af den 3 december 1897;
Kungl. förordningen om inkomstskatt af den 21 juni 1902;
Kungl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm af den
23 maj 1862;
Resereglementet af den 11 februari 1881;
208
Kungl. förordningen angående expeditionslösen af den < december
1883;
Kungl. förordningen angående stämpelafgiften af den 2 juni
1899;
Sjölagen af den 12 juni 1891;
Kungl. förordningen angående godtgörelse för svenskt sjöfolks
hemförande från utrikes ort af den 6 augusti 1864;
Kungl. förordningen angående sättet och ordningen för sjöfolks
på- och afmönstring m. m. af den 4 juni 1868;
Kungl. förordningen om hvad med afseende å utvandrares fortskaffande
till främmande världsdel iakttagas bör af den 4 juni
1884;
Kungl. förordningen angående registrering af svenska fartyg
af den 18 oktober 1901;
Kungl. bref till fångvårdsstyrelsen af den 29 januari 1869
angående ersättning för underhåll och hemförskaffande af häktade
svenske sjömän m. m.; •.
Kungl. bref till kommerskollegiet af den 17 juni 1893 i
fråga om godtgörande af utgifter för understöd åt svenskt sjöfolk
m. m.;
Kungl. bref till kommerskollegiet af den 22 januari 1897 angående
ordningen och sättet för gäldande af vissa utgifter, som
föranledas af stadgandena i 319 och 321 §§ sjölagen;
Kungl. bref till kommerskollegiet af den 15 april 1904 angående
sättet för bestridande af kostnaden för den för vissa svenska
konsuler erforderliga bankkredit;
Kungl. bref till kommerskollegiet af den 22 april 1904 angående
ersättning till konsuler för vissa utgifter för hemförskaffande
af svenske sjömän;
Kungl. bref till kommerskollegiet af den 5 mars 1897 angående
inlevererande till statskontoret af kvarlatenskapsmedel efter
i utlandet aflidne svenske undersåtar;
Kungl. bref till kommerskollegiet af den 20 mars 1903 angående
afyttrande af vissa effekter, som tillhört å utrikes ort aflidne
svenske sjömän;
Kungl. bref till kommerskollegiet af den 26 april 1901 angående
förändrade bestämmelser för befordrande af svenske sjömäns penningeförsändningar
från utrikes ort.
FÖRSLAG
TILL VISSA LÄNDERS INDELNING
I
KONSULSDISTFUKT
G-L A N D
Caeno
AN Dl E
Bota.
V°~v&
FRANKRIKE
• V I
Pcrpiinffi
ROUSSILlo]
(''.en.Stab. Uit. Anst.
ITALIEN
Gotth irc
B O S N
Tsdiia
Sardinien
lien
FRI KA
Gen. Stab. Lit. Anst..
RYSSLAND.
Kola
.PROV.
F\S vdr;
ToulouseJ
Va s t u
RIEN
fteta,C
CfEN
Cantabrii
'' Pryd i M
Träs- os-.
''altadt 1
Montes
jAlmada. | Saiaill antal]
'' Toledo
ilbiaa
R C I A
^icaate.
i-fy'' r a More
tiordobc
S 1 E
Sevilla
PYRENEISKA HALFON
tw-n .Stab.i,it. Anat.
STORBRITANNIEN och IRLAND
Slietiands-öarna
Orkney- öt rita t
SKOTTLAND
\Stirluu
laséovf''
iterbury o
KtNT„_
nuliampton
''O Guernsey^?.
.So rinandisKa ö— v—
Jersey
Gen. Stab. Lii. Anat.
221
Särskildt yttrande af
Grefve v. Rosen.
Belgien och Nederländerna äro i folkmängd jämförliga med
Sverige och intaga i yttre politiskt hänseende ungefärligen samma
ställning som vårt land. Det måste under sådana förhållanden
vara af vikt att till ledning för behandlingen från vår sida af
internationella angelägenheter känna de uppfattningar, som i dessa
länder göra sig gällande i större politiska frågor. En sådan anordning
af vår diplomatiska representation därstädes, som af kommittén
föreslagits och enligt hvilken vår minister i London
skulle tillika vara ackrediterad i Haag samt ministern i Paris
jämväl företräda oss i Bryssel, skulle emellertid icke tillåta oss
att så oaflåtligt underhålla förbindelserna med dessa länder, som
om en särskild diplomatisk representant därstädes anställdes.
Vi hafva på både Belgien och Nederländerna en mycket liflig
handel, och särskildt i Belgien blomstrar en industri, hvars utveckling
det maste vara af nytta för oss att följa med uppmärksamhet.
Anställandet af lönade konsulattjänstemän i någon hamn i
hvartdera landet såsom kommittén föreslår — torde utan tvifvel
i synnerhet för vår sjöfart vara påfordradt, men detta utesluter
icke önskvärdheten af äfven en diplomatisk representant, som uppehåller
sig på den plats, där de centrala myndigheterna äro förlagda,
och äger tillfälle att stå i ständig beröring med de ledande personligheterna.
Denne, i hvars uppdrag tillika hör ingå värden af
våra konsulära angelägenheter i bägge länderna, torde kunna kraftigare
verka för våra intressen än hvad som är möjligt för konsuler
bosatta på andra platser.
Med hänsyn till alla dessa förhållanden synes en svensk beskickning
för Belgien och Nederländerna böra fortfarande upprätthållas.
Då på detta sätt komme att finnas en representant, hvilken kunde utreda
viktigare och mera svårlösta kommersiella frågor, skulle man
15
222
kunna afstå från kommitténs plan i fråga om två större lönade
konsulat samt i stället inskränka sig till olönade konsulat i Antwerpen
och Rotterdam med en lönad vicekonsul vid h vartdera konsulatet.
Ministerlönen torde kunna lämpligen bestämmas till 24,000
kronor. Till biträde å beskickningen torde böra anställas en kanslist,
hvars årsarfvode synes kunna skäligen bestämmas till 3,000 kronor
jämte ålderstillägg. Med afseende därpå, att lefnadskostnaderna
i Rotterdam äro högre än i Antwerpen, måste vicekonsulernas löner
på dessa platser lämpas därefter, och kan lönen i betraktande
häraf fastställas i Antwerpen till 6,000 kronor och i Rotterdam
till 7,200 kronor.
Af kommittén har föreslagits, att de nuvarande ministerposterna
i Wien och Rom skulle utbytas mot en anordning med chargé
d’affaires på hvardera platsen. Det vill emellertid synas som om
en mera tillfredsställande lösning kunde vinnas utan synnerligt
mycket större kostnader, öfligt bruk anses påkalla, att de europeiska
stater, som i folkmängd äro jämförbara med vårt land, hos stormakterna
företrädas af ministrar, och det torde vara önskligt, att
Sverige icke kommer att utgöra något undantag härifrån. Det
kan nämligen i viss mån betraktas som en internationell förpliktelse
att hos de ifrågavarande makterna vara företrädd af ett
sändebud med ministers ställning, och det inflytande, vår representant
kan utöfva till förmån för vårt land, kan i viss grad vara
beroende af den ämbetsvärdighet, hvarmed han utrustas.
En utväg att undgå en större ökning i kostnaderna vore ackrediterandet
af samma person såsom svensk minister i Wien och
Rom. Med afseende därpå, att vi uti Italien hafva större handelsintressen
att tillvarataga än i Österrike, och med hänsyn jämväl
därtill, att enligt kommitténs förslag Österrike-Ungern faller inom
handelsattachéns i Berlin verksamhetsområde, borde ministern större
delen af året vistas i Rom, om det ock skulle åligga honom att
tidtals uppehålla sig i Wien. I sistnämnda stad borde en legationssekreterare
finnas anställd för att under ministerns frånvaro
handlägga löpande beskickningsärenden. Eör kommitténs förslag
om upprättandet af en kanslistbefattning vid beskickningen i Rom
torde skäl förefinnas.
Ministern skall vara skyldig att hålla kanslilokal både i
Rom och Wien. Han måste vidare hafva fast bostadsvåning i
Rom samt, när tjänsten så fordrar, företaga resor till Wien
och där hyra tillfällig bostad.
223
Med afseende härpå torde lönen höra sättas till 36,000 kronor,
hvaraf 30,000 kronor kunna beräknas motsvara lefnadskostnaderna
i Rom och 6,000 kronor uppehälle i Wien samt kanslilokal äfven
därstädes. Till kontroll öfver att sistnämnda tilläggsbelopp; å 6,000
kronor ändamålsenligt användes, torde han höra därför afgifva
redovisning. Legationssekreterarens lön lärer kunna lämpligen fastställas
till samma belopp, som af kommittén föreslagits för legationssekreterarebefattningen
i Washington, 10,200 kronor, hvilket
synes vara ett minimibelopp i betraktande däraf, att legationssekreteraren
komme att under större delen af året faktiskt förestå
beskickningen utan särskildt arfvode.
Då enligt kommitténs förslag kostnaderna upptagits:
för Belgien och Nederländerna . . . till kr. 33,000: — samt
» Österrike-Ungern och Italien . . » » 42,600: —
Summa kronor 75,600: —
men enligt här ofvan angifna förslag uppgå till sammanlagdt
kronor 90,000: —, så skulle genom den sålunda nu föreslagna anordningen
kostnaderna ökas med kronor 14,400: —.
Pa grund af det ofvan anförda hemställes således, att Sveriges
representation i Belgien, Nederländerna, Österrike-Ungern och Italien
måtte- i angifna delar ordnas på följande sätt:
Belgien och Nederländerna.
Bryssel och Haag:
Minister, lön......
hyresbidrag . .
ortstillägg . . .
Kanslist, arfvode . . .
Antwerpen:
Yicekonsul, lön.....
hyresbidrag .
ortstillägg .
Rotterdam:
Yicekonsul, lön.....
hyresbidrag .
ortstillägg .
. kr. |
9,000: — |
4,800: — |
|
. » |
10,200: — 24.000: _ |
3,600: — |
|
1,200: — |
|
. » |
1,200: — 6_ooO: _ |
3,600: — |
|
1,500: — |
|
2,100: — 7.200: — |
40,200: —
224
Österrike-Ungern och Italien. |
||
Wien och Rom: |
||
Minister, lön.......... |
. kr. 9,000 |
— |
hyresbidrag...... |
» 7,200 |
— |
ortstillägg....... |
» 19,800 |
— 36,000: — |
Legationssekreterare, lön .... |
kr. 3,600 |
— |
hyresbidrag |
» 2,100 |
— |
ortstillägg . |
» 4,500 |
— 10,200: — |
Kanslist, arfvode........ |
........ 3,600: — 49,800: — Fredrik von Bosen. |
Särskildt yttrande af
Herr Fallenms.
Den öfvertygelse, hvartill jag kommit på grund af en under
mångårig tjänstgöring å konsulsbanan förvärfvad erfarenhet, förhindrar
mig tyvärr att till alla delar instämma i det nu föreliggande
kommittébetänkandet.
I det särskilda yttrande, jag till följd häraf tillåter mig afgifva,
torde vara nödigt att något närmare ingå på vissa punkter i
nämnda betänkande, särskildt beträffande den ställning, som enligt
detsamma skulle tilldelas konsulatväsendet. I anslutning härtill
har jag, såsom bland kommitténs ledamöter ensam tillhörande
konsulskåren, icke kunnat undgå att — om det än måste ske
med någon utförlighet — söka belysa några allmänna synpunkter
beträffande vissa konsulatväsendets uppgifter inom utrikesrepresentationen,
då denna fråga synes mig vara af stor betydelse vid
uppgörande af ett nytt organisationsförslag.
Kommittén framlägger i början af sitt betänkande (sid. 23)
de grunder, som enligt dess mening böra vara bestämmande för
den diplomatiska och konsulära representationens omfattning.
B,edan vid första genomläsandet af omförmälda »grunder» torde
det icke undgå uppmärksamheten, att kommittén i sitt
arbete drifvits af en sträfvan att sammansmälta diplomatien med
konsulatväsendet, samt att kommittén sökt vinna detta mål genom
att delvis låta diplomatien så att säga uppsluka konsulatväsendet.
Här har kommittén enligt min åsikt skjutit öfver målet. Man
lägge exempelvis märke till, att, såsom en följd af tillämpningen
af kommitténs »grunder», icke ett enda aflönadt konsulat
numera ansetts erforderligt i Frankrike, att vårt hittills
kanske viktigaste lönade generalkonsulat, det i London, utdömts
såsom varande öfverflödigt, att sammalunda förfarits med motsvarande
befattning i Hamburg, att af de nuvarande lönade gene
-
226
Sammanslagning
af
beskickningar
och konsulat.
ralkonsulaten i Europa endast de i Helsingfors och Antwerpen bibehållits
o. s. v.
Då nu såväl här hemma som i utlandet allt flera röster höjas
för den konsulära representationens stärkande och utvidgning - -ett behof, som på grund af ökad samfärdsel och förbättrade kommunikationer
gjort sig allt mera kännbart — är det för visso i
och för sig ägnadt att förvåna, att kommittén, som i öfrigt synts
vilja hysa en modern uppfattning, funnit skäligt att i detta afseende
slå in i en motsatt riktning.
Det torde icke vara tvifvel underkastadt, att det för ett
litet land som vårt kan vara både lämpligt och fördelaktigt att
i den utsträckning, som med praktiska hänsyn är förenligt, låta
ledningen af de diplomatiska och de konsulära ärendena läggas
i samma hand. Detta låter sig ju äfven genomföras i de länder,
hvarest våra politiska och ekonomiska intressen icke äro af särskildt
betydande omfattning. Där blir alltså vederbörande beskickningschef
faktiskt och utan inskränkning äfven generalkonsul
(eller vice versa).* En dylik anordning, mot hvilken jag intet har att
erinra, hafva vi för öfrigt redan understundom tillämpat och tilllämpa
än i dag i enstaka fall.
Kommittén går emellertid vida längre, i det att den kategoriskt
och såsom en allmängiltig regel uttalar, att »i länder, där beskickningar
anställas, bör ledningen af jämväl konsulatärendena
tillkomma beskickningschefen». Denne sistnämnde skulle m. a. o.
tillika blifva generalkonsul. Betraktar man emellertid kommitténs
framställning (sid. 6—8) angående de växande uppgifter, som
falla på det diplomatiska arbetet, förefalla dessa så maktpåliggande
och så omfattande, att man vore benägen låta densamma
stå såsom en motivering mot, ej för en ytterligare ökning af
arbetsbördan. Det må för öfrigt anmärkas, att några önskningar
om en dylik sammanslagning öfver hela linien af beskickningar
och generalkonsulat, icke annat än rent undantagsvis framställts
af de korporationer eller enskilda personer, som till kommittén
afgifvit yttranden. Ej heller lärer såsom stöd för en sådan till
sina yttersta konsekvenser genomförd reform kunna åberopas herr
ministerns för utrikesärendena anförande till statsrådsprotokollet
* Denna dubbelegenskap torde hafva bort i betänkandet uttryckligen betonas,
icke minst vid benämningen af de särskilda befattningarna.
De af kommittén föreslagna nya beskickningarna i Buenos Ayres och Mexico
äro i själfva verket att i främsta rummet betrakta såsom generalkonsulat. Kommitténs
beslut går nämligen därpå ut, att å hvardera af dessa platser bör upprättas
ett lönadt »generalkonsulat» och »generalkonsuln» tilldelas diplomatisk befogenhet.
227
vid kommitténs tillsättande, i hvilket anförande hufvudvikten endast
lägges på en »liflig samverkan mellan diplomatien ocli konsulatväsendet».
En dylik samverkan kan ock för visso åstadkommas utan tillgripande
af de extrema mått och steg, som kommittén ifrågasätter.
De i nu gällande konsulatförordning gifna, knapphändiga bestämmelserna
rörande en »enig samverkan» mellan beskickning och konsulat
torde böra kompletteras med tydliga stadganden i sådant syfte.
Exempelvis böra sålunda konsulerna (generalkonsuln) i resp. länder
åläggas att gifva beskickningen del af sådana till utrikesdepartementet
och möjligen äfven till enskilda personer aflåtna meddelanden
eller svarsskrifvelser, som kunna anses innehålla upplysningar
af vikt eller intresse, särskildt i ämnen berörande kommersiella
spörsmål och förhållanden.
Att däremot, såsom kommittén nu föreslår, äfven belasta våra
största och mest arbetstyngda beskickningar, de i Berlin, London,
Paris och S:t Petersburg, med ledningen af de konsulära ärendena
förefaller mig vara en åtgärd, ägnad att inverka mer eller mindre
försvagande på såväl den ena som den andra af de båda grenarna
af vår representation i de länder som afses.* I hvarje händelse
synes anlitandet af densamma icke gärna böra ifrågakomma med
mindre vederbörande beskickningars nuvarande personal förses med
en mot arbetets ökning svarande förstärkning af på konsulatområdet
bepröfvade krafter. Belysande härvidlag är onekligen att
vår minister i Berlin i sitt yttrande (se Bih. sid. 221) framhåller
behofvet af ökade arbetskrafter vid beskickningen redan med dess
nuvarande arbetsfält.
Kommittén visar sig emellertid i sina »grunder» fullt medveten
om, att den ifrågavarande anordningen på sina ställen endast med
svårighet skall kunna genomföras. Det heter nämligen, att »vid
beskickningar, där chefen öfvervägande tages i anspråk af politiska
eller administrativa göromål, samt vid beskickningar eller
generalkonsulat, hvilkas chefer på grund af särskilda förhållanden
måste äga juridisk bildning, anställas handelsattachéer med
uppgift att biträda vid de kommersiella intressenas bevakande».
Kommittén, hvilken sålunda å ena sidan medgifver, att under
vissa förhållanden den konsulära ledningen i sin helhet icke
* Att för öfrigt resultatet af en liknande sammanslagning skulle kunna förväntas
blifva gynnsamt, torde vara omtvistligt. Så uppgifves t. ex. Portugal, hvars
beskickningar i London, Paris och Stockholm-Köpenhamn under några år lära jämväl
fungerat såsom generalkonsulat, för ieke länge sedan hafva sett sig föranlåtet
Att åter särskilja beskickningar och konsulat.
Handels
attaehéer.
228
lämpligen kan till beskickningsckefen öfverlämnas, och å den andra
sidan i samma fall icke velat inrymma behofvet af ett generalkonsulat,
har alltså ansett sig böra som en utväg föreslå inrättandet
af en, visserligen icke i och för sig, men väl till sin af! kommittén
tänkta innebörd, ny institution: hand ds attaché er med en
i kommersiella angelägenheter ledande eller bevakande ställning
gentemot konsulaten. Ty sådan blefve faktiskt dessa attachéers
roll på sätt kommittén i andra delar af sitt betänkande framhållit.
*
I en så gestaltad handelsinstitution tror sig nu emellertid
kommittén hafva funnit den nya länk inom vår representation
utomlands, hvilken icke allenast delvis skulle göra våra största
lönade generalkonsulat öfverflödiga, utan som till och med i öfrigt
skulle blifva af en så genomgripande betydelse, att denna institution
fått tjäna som en af de hörnstenar, på hvilka kommittén velat
uppbygga sitt förslag.
Dessa för vårt land nya funktionärer skulle taga del i den
beskickningarna åliggande ledningen af vissa och enligt kommitténs
uppfattning de allra viktigaste af de konsulära ärendena. Om man
betänker, att å ena sidan våra beskickningar å de orter, hvarom
här är fråga, torde vara fullt upptagna af dem redan för närvarande
åliggande göromål — enligt min förmening i sådan grad, att en
effektiv öfverledning icke ens af konsulernas administrativa verksamhet
kan af dem utöfvas — och att å den andra handelsattachéerna
skulle enligt kommitténs förslag komma att föra eu
mer eller mindre ambulatorisk tillvaro,** bör man kunna föreställa
sig den ganska illusoriska beskaffenheten af den ledning, som
kommittén nu vill anförtro åt ministern och handelsattachén i
förening. Jag betviflar att man i andra länders diplomatiska och
konsulära organisationer skall kunna finna en motsvarande kombination.
Frånsedt den omständigheten att den äfven för en konsulatorganisation
nödvändiga principen af en enhetlig ledning härigenom
skulle lida afbräck, ligger det emellertid i sakens natur
att handelsattachéer, vare sig de äro fästade vid beskickning eller
konsulat, icke böra eller kunna vara annat än dessa bägge myndigheters
sakkunniga biträden inom sitt fack, det merkantila. Gifvet
* Se t. ex. uttalandet å sid. 104.
** Jfr sid. 17. Förutom årliga besök i hemlandet skulle det sålunda åligga t. ex.
handelsattachén i Paris att göra tjänsteresor i Frankrike och Schweiz samt därtill
ägna sin uppmärksamhet åt Italien, Spanien och Portugal (sid. 73).
229
är också, att de gent emot främmande myndigheter icke kunna
uppträda med tillräcklig auktoritet, enär de måste blifva i afsaknad
af det erkännande af det främmande landet, som tilldelas
konsuln i form af exekvatur. De kunna därför icke bereda våra
ekonomiska intressen ett effektivt skydd, och ej heller utan svårighet
hos vare sig enskilda eller myndigheter skaffa sig erforderligt
inflytande, hvartill kommer att, då deras ställning blefve en annan
än och i viss mening af underordnad natur i förhållande till de
främmande konsulernas, de icke skulle blifva i tillfälle att i samråd
med dem till handelns fromma vidtaga åtgärder, betingade
af ländernas gemensamma intressen. Vidkommande åter deras ställning
till eget lands konsulat är det tydligt, att deras verksamhet
endast delvis komme att falla inom de senares områden. Af det
sagda följer, att handelsattachén icke kan ersätta konsuln, lika
litet som han på något sätt kan ställas i ett till konsuln öfverordnadt
förhållande. Den föreslagna anordningen synes vara så
mycket betänkligare som den skulle komma att drabba ledningen af
de enligt kommitténs mening viktigaste konsulatärendena, de kommersiella,
i just de länder, som för vår utrikes handel äro af
största betydelsen, England, Tyskland, Frankrike och Kyssland.
Kommittén förordar ytterligare anställandet af handelsattachéer
af nu ifrågavarande slag jämväl vid beskickningar eller
generalkonsulat, hvilkas chefer på grund af särskilda förhållanden
måste äga juridisk bildning. Härmed afses de befattningar, hvilkas
innehafvare enligt gällande traktatbestämmelser hafva att utöfva
jurisdiktion. Gent emot detta förslag torde jag kunna inskränka
mig till att framhålla, hurusom, så vidt känclt är, utöfvandet
af en dylik domareverksamhet icke hittills visat sig utgöra något
hinder för vederbörande konsulära myndighet i de åsyftade länderna
att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt bevakandet af våra
kommersiella intressen, samt att detta så mycket mindre lärer
behöfva blifva fallet, sedan numera all handläggning af norska
ärenden bortfallit.
Den som gillar de synpunkter, jag sökt göra gällande i
fråga om handelsattachéernas ställning enligt kommitténs förslag,
torde icke kunna undgå att ställa sig tveksam beträffande hållbarheten
af den grundval, på hvilken kommittén i denna del byggt
sin organisation.
Härmed vill jag naturligtvis ingalunda hafva sagt, att icke
en af staten utsänd handelsattaché på grund af sin merkantila
erfarenhet och de fackkunskaper, han under tidigare praktisk
230
Lönade och
olönade konsuler.
verksamhet förvärfvat, bör, då hans tid uteslutande ägnas åt
rent kommersiella undersökningar och uppgifter, kunna på ett
värdefullt sätt komplettera konsulns arbete. Det må dock härvid
icke förbises, att i fråga om kommersiell information — hvilket begrepp
ju innefattar spörsmål jämväl rörande andra näringsgrenar än
handel och industri, såsom exempelvis sjöfarten —handelsattachéens
insikter icke kunna förväntas omfatta mer än ett relativt begränsadt
område. Det är att hoppas, att denna nya institution, om den hos
oss införes med en tillbörligt begränsad befogenhet, skall visa sig
blifva till verkligt gagn. Ett hufvudvillkor därför synes mig likväl
vara, att till innehafvare af dessa poster erhållas verkligt framstående
— kommittén tänker sig »yngre men erfarna» — köpmän,
om man nu öfver hufvud kan lyckas förmå sådana att mottaga
dylika poster för de jämförelsevis ringa ekonomiska förmåner kommittén
föreslår. Emellertid måste, såsom jag förut antydt, institutionen
i fråga i alla händelser betraktas såsom ett experiment,
en uppfattning, som väl kommittén näppeligen torde jäfva. Det
är ju också ganska möjligt att, hvilka förhoppningar man än må
fästa vid dessa funktionärers blifvande verksamhet, en efter några
år vunnen erfarenhet kommer att utvisa, att utbytet af densamma
ingalunda motsvarar förväntningarna, samt att tilläfventyrs andra
utvägar för vinnande af det mål, som åsyftas, kunna med större
fördel anlitas. Försiktighet jämte nödig hänsyn till kostnaderna
synas därför bjuda, att åtminstone till en början sådana attachéer
anställas allenast i en mycket begränsad omfattning. Det af kommittén
föreslagna antalet finner jag af angifna skäl böra nedsättas
till tre, hvilka attachéer lämpligen skulle anställas i resp. Tyskland,
Ryssland och Kina, de tre länder, där dylika, att döma af
till kommittén inkomna yttranden, företrädesvis förmenas kunna
gagna de svenska handelsintressena.*
Då kommittén vid tillämpningen af sina »grunder», på samma
gång som den kan sägas hafva nedflyttat hela konsulatväsendet
i de för våra merkantila intressen viktigaste länderna till ett
lägre plan,** gjort en betydande nedsättning i de högre lönade kon
-
* Beträffande uttalanden om handelsattachéerna i af mig berörda riktningar
se t. ex. Bih. sid. 6, 14, 94.
** Belysande i detta afseende är kommitténs principiella uttalande å sid. 14
angående upprättande af lönade eller olönade konsulat för administrativa frågors
handläggning.
231
sulsposternas antal därstädes — jag frånser naturligen den nedsättning
som betingas af unionsupplösningen — har en betänklig följd
häraf blifvit, att en viktigare roll tillfallit de olönacle konsulerna,
och detta icke endast genom en ökning af deras antal utan äfven
genom den mera maktpåliggande ställning som tilldelats dem.
Såväl ii sina »grunder» som vid tillämpandet af desamma har
kommittén visat benägenhet att i viss mån förbise den betydelsefulla
distinktion, som förefinnes mellan de lönade och de olönadé
konsulernas olikartade karaktär och kvalifikationer. De
fordringar, som man äger rätt att uppställa på dessa båda kategorier
af tjänstemän, äro ju dock väsentligt olika. För den
lönade konsuln är det konsulära arbetet en hufvudsak, för den
olönade en bisak vid sidan af hans öfriga verksamhet. Den
olönade konsuln, som gemenligen är affärsman, kan därför också
understundom plötsligt befinna sig i en vansklig situation, i det
att det för honom gäller ett val mellan de egna intressena och
de officiella. Hvad kvalifikationerna åter beträffar, äro ju äfvenledes
dessa vidt skiljaktiga: den lönade konsuln är eller borde vara
speciellt utbildad för sitt arbete, den olönade åter tillsättes med
hufvudsaklig hänsyn till hans ställning i samhället. Den senare
äger endast undantagsvis kännedom om svenska förhållanden; oftast
är han ju af utländsk nationalitet eller, om han är född svensk,
troligen sedan sin tidiga ungdom bosatt utomlands och därför mer
eller mindre främmande för hemlandets förhållanden.
Det är därjämte understundom förenadt med stora svårigheter
att få en olönad konsulsplats lämpligen besatt, svårigheter, hvilka
kommittén, oaktadt den vidsträckta användning den gifvit de olönade
konsulerna, funnit sig i viss mån böra vidgå. Ju mera anlitad i allmänna
värf en affärsman är, ju större affärer han för egen räkning
bedrifver, dess mindre blir han i tillfälle att offra sin tid åt skötseln
af konsulatets ärenden. Man får icke förbise, att genom konsulatafgifternas
upphörande den i många fall ingalunda obetydliga inkomst,
som med de olönade konsulsposterna förut varit förknippad, numera
bortfallit, och att å andra sidan de af kommittén föreslagna kontorskostnadsersättningarna
äro synnerligen knappt tilltagna. Under
dylika omständigheter vore det icke förvånande, om stundom just
de personer, som i särskild grad kunde anses skickade för uppdraget,
antingen icke befunnes hågade att blott för titelns skull åtaga sig
detsamma eller, om de så gjorde, visade sig hafva den uppfattningen,
att den med konsulsbefattningen förbundna heder i det
närmaste kunde kvitteras med de ej ringa ekonomiska uppoffringar,
232
Den enhetliga
ledningen.
ställningen skulle medföra, och att pa detta sätt själfva tjänstens
skötande blefve en bisak.
Vikten af att i största möjliga utsträckning begagna sig af
lönade konsuler är därför också ett i samtidens konsularinstitutioner
starkt betonadt moment. Att denna åskådning äfven i svenska
kommersiella kretsar synes vara den förhärskande, framgår af åtskilliga
af de uttalanden, som af enskilda personer eller korporationer
till kommittén afgifvits —- detta till och med från håll,
där uppfattningen af konsulatens betydelse i allmänhet icke varit
särdeles förmånlig. Att likväl en partiell indragning af lönade
konsulat af omständigheterna betingas lärer vara obestridligt. Dock
torde den sparsamhet få anses missriktad, som synes hafva förestafvat
kommitténs förslag att mot olönade poster utbyta flera af
våra viktigare lönade konsulat. I hvarje iall bör man noga undvika
att vidtaga någon åtgärd, som kan lända till försvagandet
af vårt konsulatväsende i de länder, där vara handelsintressen
äro mest omfattande. Kommittén har emellertid, enligt mitt förmenande,
härutinnan brustit äfven i ett annat afseende, nämligen
genom att, såsom förut antydts, rubba den för systemet i dess''
helhet nödvändiga enhetligheten i ledningen.
Ett af hufvudvillkoren för att en organisation skall vara
i besittning af nödig fasthet och styrka är nämligen just att den
enhetliga ledningen icke saknas. Denna viktiga princip har därför
äfven i fråga om konsulatväsendet vunnit sin tillämpning
i ett stort antal främmande länders konsulatsystem. Just för dem,
hvilka fästa hufvudvikten vid konsulatens verksamhet för landets
export, bör det i sådant afseende ligga nära till hands att
kasta en blick på exempelvis motsvarande förhållanden i Tyskland
och Nordamerikas förenade stater, de båda länder, som under de
senare åren torde hafva kraftigast utvecklat sin utrikeshandel.
Här finna vi ofvan berörda princip på det möjligast konsekventa
sätt genomförd. Den ledande tanken är därvid att såvidt möjligt
lägga ett helt land som distrikt under en utsänd generalkonsul
eller att åtminstone under dennes öfverledning indraga ett så
vidsträckt territorium, som omständigheterna medgifva. Fördelarna
häraf äro ju uppenbara. Sedan därigenom, att generalkonsuln
erhåller exekvatur för hela det ifrågavarande distriktet, blir
han i tillfälle att med konsulär myndighet ingripa för bevakande
af sitt lands intressen äfven på platser, som eljest skulle falla utom
hans eget mera begränsade arbetsfält, samt att därstädes konferera
med de lokala myndigheterna eller att hos dem göra fram
-
288
ställningar. Huru ofta händer det icke, att en konsul eller en
vice konsul, särskildt om han är af främmande nationalitet, plötsligt
ställes inför tjänsteuppgifter, för hvilkas lösande hans kunskaper
och erfarenhet visa sig otillräckliga, eller att han annorledes
råkar i svårigheter, för hvilkas bekämpande erfordras en
snabb och erfaren vägledning. Å andra sidan bör det naturligtvis
vara af stor betydelse, att man i hvarje större ekonomisk intressesfär
— och såsom en enda sådan måste ju ett land betraktas —
erhåller en för det konsulära arbetet närmast ansvarig myndighet,
generalkonsuln, som med uppmärksamhet följer och öfvar
tillsyn öfver alla de i de olika landsändarna placerade konsulatfunktionärernas
verksamhet, och som är i stånd att, genom de
tillfällen han äger att öfverskåda de kommersiella förhållandena
inom landet i dess helhet, bedöma de företeelser på sjöfartens,
handelns och de öfriga näringarnas område, som på olika håll
och i enskilda fall kunna yppa sig. Det lärer väl för öfrigt
i allmänhet förhålla sig så, att de upplysningar, som från intresserade
begäras om utsikterna för afsättning af någon viss artikel,
om gällande föreskrifter i det ,ena eller det andra hänseendet
m. m. afse hela det främmande landet och ej endast någon viss
del däraf. Ytterligare förtjänar att beaktas, hurusom generalkonsulns
disciplinära myndighet naturligtvis ökar garantierna för effektiviteten
af det arbete, som är underkastadt hans kontroll.
Skulle en enhetlig anordning af nu ifrågavarande slag hafva
visat sig medföra mera af sevärda olägenheter, synes behof vet af
en ändring härutinnan hafva i främsta rummet bort göra sig
kännbart för de ofvannämnda merkantila och industriella stormakternas
vidkommande på grund af de svårigheter, som kunde tänkas
uppstå, att från en centralpunkt (generalkonsulsstationen) öfverblicka
ett åtminstone relativt taget i högsta grad omfattande
arbetsfält. Så synes dock ingalunda vara fallet, hvad än några
enstaka reformifrare må säga. Med såvidt kändt förträffligt
resultat utöfvar exempelvis tyske generalkonsuln i London f. n.
det konsulära chefskapet i hela Storbritannien och .Irland. I
vissa länder, där långa afstånd, besvärliga kommunikationer, landets
administrativa uppdelning i skilda stater eller andra speciella
förhållanden stå hämmande i vägen, låter sig däremot den
omförmälda ordningen icke gärna genomföras.
I nära sammanhang med det föregående står kommitténs förslag Uppdelninatt,
med återgående till en såsom öfvervunnen ansedd ståndpunkt, • siTsdistrikt.
uppdela de särskilda länderna i ett efter min åsikt onödigt stort
234
antal åtskilda konsulsdistrikt (underdistrikt), en anordning, hvars
brister skulle blifva så mycket påtagligare som det närmaste chefsskapet
gemenligen komme att anförtros åt en olönad konsulstjänsteman.
Enligt den ifrågavarande principen i dess konsekvenser borde
snarare underdistrikten göras så få som möjligt: ju färre underdistrikt,
dess större öfverskådlighet och dess lättare kontroll. Härtill
kommer äfven en annan omständighet, nämligen svårigheten
att för de olönade konsulsposterna, som vid en mera omfattande
splittring af de nuvarande generalkonsulsdistrikten skulle blifva i
proportionsvis större numerär, kunna påräkna personer, fullt lämpade
icke endast att sköta de vid deras egna stationer förekommande
göromål utan äfven att i egenskap af chefer för de konsulaten
i allmänhet underlydande vicekonsulaten ägna dessa den
öfvervakande, stödjande och vägledande uppmärksamhet, utan hvilken
ett framgångsrikt arbete af dem icke lärer kunna förväntas.
Äfven i denna punkt röjer sig den hos kommittén ofta återkommande
benägenheten att öfverskatta de olönade konsulernas förmåga
och offervillighet. Att nu, såsom kommittén föreslagit, exempelvis
Frankrike skulle uppdelas i sju, Storbritannien och Irland,
i åtta samt Italien likaledes i ej mindre än åtta åtskillda
distrikt, synes mig vara en mycket olämplig anordning. Erån.
den kommersiella informationsverksamhetens synpunkt är densamma
i min mening ingalunda af behofvet påkallad. Våra olönade
vicekonsuler, placerade i resp. länders hufvudorter, torde i allmänhet
göra fullt ut lika god kunskap ar et jänst som den kommittén
förväntar af de olönade distriktskonsulerna. Till förmån
för den af kommittén tilltänkta åtgärden skulle ej heller kunna,
åberopas det för en del år sedan (af 1876 års konsulatkommitté)
väckta förslaget om uppdelning af det dåvarande svensk-norska
generalkonsulatets i London distrikt i några skilda konsulat.
Anledningen till nämnda förslag — som för öfrigt icke vann
bifall — vid hvars framställande man dock erkände, att den
dittills bestående ordningen fungerat på ett tillfredsställande
sätt, var nämligen att söka i de farhågor man då hyste, att den
tillökning i göromålen, hvilken väntades blifva en följd särskildt
af sjöfartens på Storbritannien utveckling, skulle komma att blifva
alltför betungande för generalkonsulatet, i hvars åliggande äfven
ingick kontrollen öfver mer än ett hundratal vicekonsulat. Förhållandena
äro såväl hvad beträffar England som andra länder numera
väsentligt förändrade. Den norska sjöfarten står utom räkningen,,
och vicekonsulernas antal har nästan öfverallt betydligt reducerats..
235
För oss torde vara mest ändamålsenligt, att vi i så stor utsträckning
som möjligt endast använda under vederbörande generalkonsuler
direkt subordinerande vicekonsuler, något som icke förhindrar,
att särskildt förtjänta vicekonsuler eller sådana, som äro
anställda på viktigare orter, kunde och jämväl borde erhålla titeln
af! konsul.
I nära samband med nu berörda frågor står den till ordningen
näst sista af de »grunder», på hvilka kommittén byggt sitt
organisationsförslag. Den innebär anställandet af lönade vice konsuler,
lydande under olönade konsuler af högre rang.
Denna »grund» synes också vara en af de allra sista, som
bort anlitas, då meningen är att söka få en tillfredsställande ny
tingens ordning till stånd. Kommittén har emellertid i detta stycke
blifvit förekommen af 1904 års norska konsulatkommitté, som, dock
enbart af ekonomiska hänsyn och med starkt betonad tvekan, framlagt
ett liknande förslag beträffande vissa konsulat. Då en sådan
anordning näppeligen kan betraktas annorlunda än såsom en nödfallsutväg,
har man inom samtidens konsulatväsende endast undantagsvis
velat däraf begagna sig. Af Nederländerna har ett försök
blifvit gjordt, som emellertid enligt föreliggande vitsord lärer hafva
lämnat ett ganska tvifvelaktigt resultat. Exemplet från det danska
generalkonsulatet i London bör lika litet kunna åberopas till
förmån för den af kommittén uppställda »grunden». Alldeles särskilda,
personliga förhållanden torde nämligen, efter hvad jag tror
mig veta, föranledt att berörda befattning ännu bibehålies såsom
olönad. Det vore däremot skäl att här ihågkomma, hurusom den
hos oss i sin tid vidtagna åtgärden med anställandet af fast aflönade
sekreterare hos de olönade svenska och norska vicekonsulerna
i Cardiff, Liverpool och Newcastle befanns så föga
motsvara ändamålet, att anordningen icke i längden kunde vidmakthållas.
Alltför ofta uppstodo slitningar parterna emellan,
och den honoräre vicekonsulns intresse för ämbetsgöromålen visade
sig stundom så ringa, att långa tider kunde förgå utan att han ens
befattade sig med undertecknandet af någon konsulatärendena berörande
handling.
Det gifves ingen säkerhet för att icke liknande företeelser
skola yppa sig vid tillämpningen af det af kommittén förordade
systemet, hvars svagheter i öfrigt ej torde tarfva någon ingående
belysning. En af dem ligger gifvetvis i faran, att en
Lönade vicekonsuler
under
olönade
lconsuler.
underordnad vicekonsul, som är i besittning af fackkunskaperna
och på hvars axlar den egentliga arbetsbördan skulle hvila,
lätt komme att försättas i en allt annat än behaglig, kanske rent
af olidlig ställning. Det ligger ju också nära till hands att antaga,
att arbetet och den med arbetet förenade hedern icke komme att
delas i rätt proportion, utan så att det förra tillfölle den ena och
den senare den andre. Den olönade chefen blefve säkert i många fall
en representant endast till namnet, icke till gagnet. Och om man
verkligen på de orter, som här kunna komma i fråga, behöfver
konsuler af högre grad än kommittén ansett sig böra såsom lönade
föreslå, synes det både naturligare och rättare att den högre posten
göres aflönad.* Det föreliggande förslaget, helst som detsamma jämväl
innebär att den lönade vicekonsuln, statens utsände ämbetsman,
skulle inhysas på den olönade chefens kontor, synes mig hufvudsakligen
af nu anförda skäl långt ifrån tilltalande. Huruvida
det kan med fog sägas vara fullt »förenligt med Sveriges värdighet
och verkliga intressen», vågar jag ifrågasätta.
Af hvad jag sålunda anfört rörande vissa af de af kommittén
uppställda »grunderna» och de konsekvenser, som ur dem måst
härflyta, synes mig framgå, att desamma, i stället för att innebära
uppslaget till en förbättrad organisation af vår diplomatiska och
konsulära representation i de länder, som däraf blefve berörda,
komme att på grund af dem vidlådande brister i sin tillämpning
medföra synnerligen betänkliga olägenheter.
Äfven andra, hittills ej berörda faktorer torde hafva inverkat
vid bestämmandet af de lönade konsulsposternas antal och fördelning.
Jag åsyftar kommitténs påfallande sträf van att bereda besparingar
för att blifva i tillfälle att förorda upprättandet utom
Europa af nya lönade befattningar. Till och med länder med
mångsidig och storartad industriell produktion pläga lägga tyngdpunkten
af sin konsulära representation där, hvarest deras bästa och
säkraste marknader äro att finna. Kommittén synes icke tveka att
anbefalla en motsatt taktik, då den i en ännu synnerligen obetydlig
långväga-exports förmenta intressen söker omkonstruera vår nuvarande
konsulära organisation utan att taga önskvärd hänsyn till
den svenska industrins relativt ringa produktions- och konkurrensförmåga.
Kommittén har därvid handlat i öfverensstämmelse med
'' * Kanske förtjänar att tilläggas, att i vissa länder det sätt livarpå, myndigheterna
bemöta consules missi och consules olecti är ganska olika. I Hamburg t. ex.
lära allenast de förstnämnda inbjudas till förekommande högtidligheter o. d., ett
förhållande, som naturligen medför att den valde konsnln finner sig tillbakasatt för
den utsände vicekonsuln.
237
sin tydligtvis hysta uppfattning, att konsulernas uppgift hufvudsakligen
och i främsta rummet är att direkt söka framkalla ökad
export.
Här är man åter inne på en principfråga, konsulernas uppgift Konsulerna
i fråga om exporten. Åtskilliga yttranden i sist angifna riktning och.
hafva af korporationer och enskilda personer afgifvits till kommittén.
Man har mot de nuvarande konsulatens verksamhet framställt
vissa, ämnet nära berörande anmärkningar, hvilka på kommittén
tyckas hafva gjort ett sådant intryck, att den funnit sig fnanad
att söka åstadkomma en ny organisation, som framför allt annat
vore ägnad att befordra den svenska exporten. Månne man dock
icke i detta stycke ställt anspråken alltför högt?
En konsuls uppgift rörande hemlandets ekonomiska intressen
anses ju i främsta rummet ligga i hans egenskap af kunskapare
och rapportör. Det är vid tillgodoseendet af de enskildes praktiska
intressen härutinnan, som var nuvarande konsulära organisation
anses icke hafva fyllt måttet. Om detta är sant, torde det
i hvarje fall endast vara en sanning med stor modifikation.
Att på ett eller annat håll hos våra lönade konsuler saknats
blick för hemlandets merkantila kraf och röjts en viss brist på
initiativ är väl möjligt, men att på grund af1 sålunda till
äfventyrs förekommande enstaka fall uttala en förkastelsedom
öfver den lönade konsulskåren eller den nuvarande konsulära
representationen i sin helhet, vore minst sagdt obefogadt. 1 ett
hänseende hafva vara konsuler hittills icke rönt särdeles stor uppmuntran,
nämligen just i sitt rapportarbete. Centralstyrelsen har
i fråga om denna del af deras verksamhet intagit en passiv hållning
och nästan aldrig, såsom också kommittén antyder, genom
begäran om utredningar i särskilda spörsmål eller framkastande
af nya uppgifter sporrat konsulernas energi eller lockat dem till
ökadt initiativ, liksom det äfven icke varit ovanligt, att den rapport,
som en konsul med omsorg utarbetat, först månader efter
hemsändandet, då mycket af innehållet blifvit förlegadt, genom
trycket kommit den egentlige adressaten, affärsmannen, till handa.
Det lärer ej heller kunna bestridas, att praktiska råd och anvisningar,
som i rapportväg meddelats af lönade konsuler och
bland dem äfven af sådana, hvilkas föregående verksamhet varit
ägnad åt handeln eller industrin, lämnats fullkomligt obeaktade
i hemlandet. Hvad åter beträffar de olönade konsulerna, som
äro i öfverväldigande majoritet och i regeln själfva framstående
affärsmän, torde förvisso icke dessa annat än undantagsvis hafva
16
238
i nu ifrågavarande afseende visat sig öfverlägsna eller ens jämbördiga
med sina lönade kolleger.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida denna konsulernas
rapport- och informationsverksamhet obetingadt är af den vitala
natur för landets export, att densamma bör tillmätas en så synnerligen
stor betydelse, då det nu gäller att föreslå ett nytt konsulatsystem
och nya kvalifikationer för dess organ. För min del är jag
icke därom öfvertygad. De, som åstadkomma exporten, äro här,
som i alla länder, de stora exportörerna, hos oss specialisterna i järn,
maskiner, trä eller pappersmassa o. s. v. Dessa exportörer hafva i
allmänhet icke behof af konsulernas upplysningar. De äga själfva
till sitt förfogande finare tentakler på den främmande marknaden;
de stå genom telegrafen i direkt förbindelse med sina agenter, och
postbudet bringar dem dagligen all den facklitteratur, som för dem
kan vara af värde. Då en af våra större exportörer inför
denna kommitté öppet förklarade, att han för främjandet af
sin alltjämt stigande export icke begagnat sig af konsulatens
medverkan för andra ändamål än i frågor om rättsskydd, uttalade
han därmed en af konsulatväsendets grundprinciper, nämligen
den, att en af konsulernas hufvuduppgifter är att skydda
handelns intressen. De skola visserligen därjämte söka främja
denna och andra näringar, men något kraf på framkallandet af en
export hvarken kan eller bör på en konsul uppställas. Uppfattningen
om denna konsulernas skyddsuppgift har också i exportens
mönsterland, Tyskland, tillmätts en sådan vikt, att hela den
konsulära utbildningen blifvit därefter af passad. 1 fråga om den
något öfverdrifna uppskattningen af den konsulära informationens
betydelse, kan jag för egen del i öfrigt endast instämma i
de uttalanden, som gjorts af tvenne i ämnet synnerligen kompetenta
personer, hvilka i sina till kommittén ingifna skrifvelser framhållit,
huruledes de klagomål, som mot konsulernas rapporter då
och då afhörts, visat sig komma från en del mindre firmor, hvilka
önskat att genom konsulaten träda i direkt förbindelse med köparna
och på konsulerna öfverflytta en verksamhet, som egentligen
borde tillkomma handelsagenten, dymedelst besparande sig
själfva arbete och kostnader. Det torde äfven böra betonas, att
de svenska affärsmännen endast i ringare utsträckning — åtminstone
i jämförelse med de norska — hänvändt sig till våra
konsuler med förfrågningar i kommersiella ämnen. Så ofta emellertid
detta skett, torde de upplysningar, som lämnats, hafva
befunnits tillfredsställande. Något missnöje i den vägen har icke
239
heller försports; tvärtom torde flertalet konsulat vara i besittning
af vittnesbörd om motsatsen.
Vare härmed ingalunda sagdt, att konsulernas verksamhet pä
det kommersiella informationsväsendets område icke är och måste
vara af stor betydelse. Att underskatta dess vikt vore lika litet berättigadt
som att öfverskatta detsamma. Det kan därför icke vara
annat än godt och välbetänkt, att kommittén nu'' föreslår förbättrade
anordningar för de konsulära rapporternas afgifvande, sofring och
offentliggörande samt genom påyrkandet af en rationell utbildning
hos konsulerna äfven i detta afseende söker möjliggöra en
förbättring. Ett villkor är dock att man, såsom nyss antydts, icke
får vänta sig, att konsulerna genom denna sin verksamhet skola
blifva i tillfälle att skapa en ny export. Konsulns officiella ställning
gör det för honom omöjligt att samtidigt vara merkantil agent,
öfverskrider han gränsen, försvagas i samma mån den auktoritet,
hvilken han såsom statens ämbetsman måste söka upprätthålla,
och hvars besittning är för honom en nödvändig förutsättning
för lösandet af hans öfriga uppgifter, som ju icke alla äro af kommersiell
natur. Denna synpunkt har ock från olika håll framhäfts.
Järnkontorets fullmäktige betona därjämte i sitt yttrande (se Bih.
sid. 153), att öppnandet och upparbetandet af nya marknader i utlandet
för svenska varor icke lärer kunna ske framgångsrikt, med
mindre ett privatekonomiskt intresse därvid direkt engageras. Det
är för öfrigt obilligt att af konsulerna fordra de kvalifikationer,
som måste vara till finnandes hos den framgångsrike exportören.
Denne måste, såsom redan angifvits, själf vara specialist.
Men om det nu å ena sidan synes mig svårligen kunna bestridas,
att kommittén i visis. mån öfverskattat betydelsen af konsulernas
verksamhet i de merkantila intressenas tjänst, torde det
måhända å andra sidan böra uppmärksammas, att kommittén följt
ett motsatt förfarande vid bedömandet af vissa konsulernas öfriga
uppgifter.
Det har sålunda af kommittén — som därvid haft att stödja Konsulerna
sig på från vissa håll framkomna yttranden — fastslagits sjöfarten
såsom ett nästan obestridligt faktum, att konsulernas betydelse
för vår sjöfart alltmera aftagit. Rederierna hafva numera, säges
det, i de främmande hamnarna sina egna agenter, som ombestyra
deras angelägenheter. Härvid må dock erinras, att detta väl
egentligen endast gäller i fråga om fartyg, som gå i fasta router
och tillhöra de stora rederibolagen, men näppeligen äger sin tilllämpning
på det stora antalet fartyg, som gå i tillfällig fraktfart,
240
och för hvilka konsulernas hjälp fortfarande torde i oförminskad
omfattning påkallas. Men till och med beträffande fartyg i reguliära
trader inträffar stundom, enligt hvad jag själf erfarit, att konsuln
måste intervenera, bland annat just för att bistå rederiet eller
hefälhafvaren mot de egna agenterna. En af våra generalkonsuler
påpekar äfven denna omständighet och fäster vidare med rätta
uppmärksamheten därpå, att, enär redarna numera allt allmännare
förbinda sig att lägga fartygens affärer i händerna på lastemottagarnas
mäklare eller agenter, hvilka därför blifva allt mera
afhängiga af köpmännen och mindre benägna att ställa sig på
redarens och befälhafvarens sida, konsulns biträde vid fraktuppgörelser
eller liggedagar o. d. under de senare aren allt oftare
behöft påkallas. I fråga om sjöfartsnäringen torde det öfver
hufvud taget förhålla sig så, att konsulerna hafva ständig anledning
att ingripa för förhindrandet af att vara fartygs intressen
prisgifvas till exploatering af den ena eller andra. 1 sådant
afseende hvilar på konsulerna en vaksamhets- och skyddsuppgift,
för hvars utöfvande hans officiella ställning är en nödvändig
förutsättning och som, om den rätt tillgodoses, bör i synnerhet
i vissa länder vara för rederierna af ofantligt stort värde. När allt
går sin jämna gång, kunna kaptenerna ga konsulaten förbi. Men
då några förvecklingar inträffa, vare sig i deras förhållande till
myndigheter eller kontrahenter på platsen, erinra sig vederbörande
snart nog, att konsulatet finnes att tillgå, och första besöket
gäller då gärna konsuln. Sveriges sjöfart på aflägsna vatten är
ju ännu relativt obetydlig. Desto större är den på vissa hamnar
och kuststräckor i grannländerna och i öfriga europeiska länder,
och på sådana håll skall behofvet af lönade konsulat städse göra
sig gällande.*
Man må för öfrigt icke förbise, att ett lands sjöfartsintressen
ingalunda äro liktydiga med endast redarens och fartygsbefälets.
Det gifves nämligen en ahnan faktor, som icke får underskattas,
och det är sjöfolket, männen som på däck eller i maskinrummet
arbeta i fartygets tjänst. Onödigt är att här närmare påvisa
betydelsen af det mångskiftande arbete, som åligger konsulerna
för tillvaratagande af sjömännens bästa och skipandet af rätt
m. m. Blott det må framhållas, hurusom förhållandet mellan befäl
och manskap ju icke alltid är det mest patriarkaliska samt att,
* Angående uttalanden om konsulernas betydelse för sjöfarten se bl. a. Bih.
sid. 165.
241
i samma mån som den s. k. klassmedvetenheten vaknat hos sjöfolket,
hehofvet af konsnlär medling gjort sig alltmer gällande.
Måhända hör ej heller lämnas alldeles oanmärkt, att det antagligen
vid ett eller annat tillfälle skulle lända; sjömännen till afsevärdt
förfång, om den officiella kontroll, som staten genom sina
konsuler utöfvar, icke förefunnes eller vore väsentligt lindrigare,
än nu gällande föreskrifter bjuda.
Då jag, (enligt hvad afl ofvanstående framgår, icke kunnat i allo
förena mig med kommittén i dess uttalanden om principerna för
och dess förslag till konsulatväsendets ordnande, har jag tillåtit
mig framlägga ett särskildt förslag till organisation och utgiftsstat,
hvari äfven några afvikelser är o gjorda från kommittéförslaget
vidkommande de diplomatiska posterna. Denna stat finnes bifogad
mitt yttrande såsom särskild bilaga.
Såsom åtminstone i någon mån torde framgå af hvad jag redan
anfört kan jag rörande den konsulära verksamhetens kommersiella
uppgifter icke fullt instämma i de åsikter, som af kommittén
antingen tydligt uttalats eller åt hvilka densamma gifvit uttryck
i sitt organisationsförslag. Dock är jag den förste att erkänna
och vilja göra bestämdt gällande, att just arbetet i handelns, enkannerligen
exporthandelns, tjänst utgör en af de hufvuduppgifter,
hvaråt våra konsuler böra ägna sina krafter. På samma
gång måste jag emellertid fasthålla, att vid sidan häraf stå äfven
andra kraf, som det åligger konstuln att i lika mån uppmärksamma
och söka tillgodose. Dessas art och betydelse torde knappast
här behöfva utvecklas. Jag har förut haft anledning att
omnämna konsulernas befattning med sjöfarten och tillåter mig
att beträffande några af de öfriga uppgifter af större vikt, hvilka
påhvila konsulerna, hänvisa till den belysning af detta ämne, som
innehålles i ett af generalkonsuln i Barcelona afgifvet yttrande
rörande den konsulära utbildningen (se Bih. sid. 227—233). För
kommittén, som tyckes lägga hela hufvudvikten på behofvet och
den presumerade nyttan af s. k. kommersiella konsuler, måste naturligtvis
frågan om kompetensfordringarna för inträde på konsulsbanan
betraktas mera uteslutande från denna synpunkt. Min
personliga åsikt i denna sak sammanfaller icke i allo med kommitténs.
Den konsulära
utbildningen.
242
Hvad den juridiska utbildningen beträffar utgör denna i
nästan alla länder med ordnadt konsulatväsende en nödvändig
förutsättning för inträde å konsulsbanan.* I det betänkande, som
för några år sedan afgafs af den österrikisk-ungerska kommitté,
hvilken hade att framställa förslag till ombildande af den mer än
hundraåriga orientalistakademien i Wien, där de österrikisk-ungerska
konsulerna utbildas, framhölls bl. a., hurusom en konsul
städse måste vara fullt på det klara beträffande legaliteten af sitt
handlingssätt, samt att den juridiska utbildningen vore af vikt
för konsuln äfven vid handläggning af ärenden, som icke äro af
juridisk natur, hvartill komme, att han vore skyldig att i sitt
hemlands intresse följa företeelserna på lagstiftningens område,
något som kommittén för sin del ansåge omöjligt, med mindre konsuln
erhållit en utbildning af ifrågavarande art.
Utan att för min del — bortsedt från den eller de poster,
hvilkas innehafvare utöfva jurisdiktion — vilja tillägga den juridiska
utbildningen en så afgörande betydelse, som förhållandet
är i åtskilliga främmande länder, anser jag dock, såsom för öfrigt
äfven vid ett tillfälle inom kommittén framhållits (se Bih. sid. 60),
att det i synnerhet på vissa platser, såsom t. ex. London, Hamburg,
Antwerpen o. s. v., kan vara nödvändigt eller i högsta grad önskvärdt
att af konsulattjänstemännen fordra någon kompetens i afseende
å juridiska kunskaper.
Å andra sidan vill jag ingalunda bestrida, att jämväl besittningen
af vissa merkantila kunskaper måste för konsuln vara af
synnerligt värde, särskildt för ett effektivt utöfvande af den honom
åliggande informations- och rapportverksamheten, hvarvid det gäller
att snabbt uppfatta och rätt bedöma de företeelser, som i det
främmande landet yppa sig på det kommersiella området.
Jag delar också kommitténs uppfattning, att genomgåendet —
gifvetvis efter aflagd mogenhetsexamen såsom innebärande ett visst
mått af humanistisk bildning — af en undervisningskurs vid en
svensk handelshögskola lämpligen bör kunna uppställas som ett kompetensvillkor
för inträde på konsulsbanan. I fråga åter om den juridiska
utbildningen torde densamma enligt min mening böra göras
mera omfattande, än förhållandet skulle blifva, om det i bil. 13
angifna programmet komme att tillämpas. Särskildt vill jag därvid
betona, att intet skäl synes mig föreligga, hvarför icke den konsuläre
tjänstemannen lika väl som den diplomatiske borde äga kännedom
* Se härom Statsvetenskaplig tidskrift 1904 sid. 320 o. f.
243
om — förutom vissa delar af civilrätten — administrativrättens,
statsrättens, folkrättens och den internationella privaträttens grunder.
Att däremot bland kompetens villkor en upptaga en ettårig
tjänstgöring å något större affärskontor -— om öfver hufvud taget
sådan möjligen skulle kunna i det afsedda syftet beredas aspiranten
— synes mig icke vara erforderligt.
I det hela förefaller det mig tvifvelaktigt, huruvida någon
bestämd åtskillnad hör göras mellan konsulat- och diplomataspixanternas
utbildning och detta så mycket mera, som någon oöfverstiglig
gräns mellan de båda karriärerna icke af kommittén uppdragits.
Om nu den konsulära organisationen skulle komma att omläggas
på en sådan grund, att densamma nästan uteslutande ställdes
i de merkantila intressenas tjänst och att köpmannakunskaper,
köpmannameriter blefve de viktigaste förutsättningarna för befordran,
uppstår frågan, i hvad mån en dylik reform skall komma
att inverka på de å banan redan anställda, juridiskt utbildade
ordinarie eller extra ordinarie konsulära tjänstemännens ställning
och framtidsutsikter.
Beträffande de extra ordinarie tjänstemännen lär väl få antagas,
att i fråga om deras ställning särskilda öfvergångsbestämmelser
komma att utfärdas. Hvad åter angår de nuvarande ordinarie
tjänstemännens befordringsutsikter ställer sig saken mera betänklig.
Antalet högre lönade poster inom banan har ju inskränkts,
och dessutom skulle enligt kommitténs förslag merkantila meriter
hädanefter komma att tillmätas så stor betydelse, att de blefve så
godt som afgörande vid besättandet af vissa befattningar, särskildt
chargé d’affaires’-posterna (generalkonsulaten) i Mexiko och
Buenos Ayres, generalkonsulatet i Kapstaden samt konsulaten i
Moskva, Kiga och Sydney. Och i sammanhang härmed har kommittén
låtit förstå, att handelsattachéer, som ådagalagt framstående
egenskaper, borde kunna ifrågakomma vid besättandet af
sagda befattningar. Kommitténs uttalande i detta sistnämnda hänseende
synes hafva dikterats af en förkänsla af vanskligheten
att få de handelsattachéposter, på hvilka det nya förslaget
till en så väsentlig del blifvit byggdt, tillfredsställande besatta,
med mindre man för aspiranterna till dessa attachéposter på samma
gång kan ställa ett dylikt lockande framtidsperspektiv i utsikt. Anmärkningsvis
må erinras, att det angifna tillvägagåendet strider
mot de önskemål, som af flera framstående representanter för
vår köpmanskår inför kommittén uttalats och hvilka i stället gå
244
därpå ut, att haiidelsattachéerna efter uttjänt tjänstetid böra återgå
till enskild verksamhet, något som kommittén också sjelf på ett
ställe, i sitt betänkande angifver såsom särdeles ändamålsenligt.
Att i undantagsfall, där sådant af alldeles särskilda skäl
kan befinnas lämpligt och nödigt, en eller annan post besättes
med någon person, som på annat, konsulärbanan dock närstående
område visat sig besitta särdeles stor duglighet, må anses
vara fullt befogadt. Annorlunda blefve förhållandet, om vissa
grupper af utom karriären stående personer, hvilka därtill endast
i begränsadt mått äro i besittning af eljest erforderliga kvalifikationer,
sålunda skulle kunna påräkna tillträde till flera af
våra bättre konsulsposter. Därigenom skulle, synes det, på ett
ödesdigert sätt hela det befordringssystem förryckas, hvilket inom
konsulskarriären •—- liksom å andra ämbetsmannabanor -— nödvändigtvis
måste upprätthållas ej endast för att egga vederbörande
till ökade ansträngningar utan äfven för att möjliggöra
en lämplig rekrytering. Den ifrågasatta anordningen torde för
öfrigt mindre väl öfverensstämma med de grundsatser, som för
kommittén i viss mån måste hafva varit bestämmande vid uppställandet
af särskilda kompetensvillkor för inträde å konsulsbanan.
Expeditions- Kommittén har föreslagit, att, i motsats till hvad hittills varit
taxan. stadgadt, alla de expeditionsafgifter, som inflyta vid de lönade konsulaten,
skola oafkortade redovisas till statsverket. Att så bör ske
med afseende på samtliga de afgifter, af hvilka en lönad konsul enligt
§ 108 konsulatförordningen (jfr § 107) hittills haft rätt att för egen
del behålla tjugu procent, anser jag fullt riktigt. De afgifter åter,
beträffande hvilka konsuln jämlikt § 108 för närvarande är fritagen
från dylik redovisningsskyldighet, och som han nu äger att för
egen räkning uppbära, böra enligt min förmening fortfarande tillfalla
honom. Såsom framgår af gällande expeditionstaxa äro nämligen dessa
afgifter — med undantag af de under litt. Q. och B, omförmälda, som
angå ämbetsåtgärder utom ämbetsrummet eller utom stationen,
— afsedda att utgöra ersättning för sådana åtgärder, som verkställandet
af afskrift eller öfversättning, vissa befattningar med kvarlåtenskap
eller bärgadt gods samt förvarande, inkassering, iitbetalande
m. m. af penningar eller värdesaker. Samtliga ifrågavarande
åtgärder äro af sådan natur, som 1876 års konsulatkommitté träffande
karakteriserat med orden: »att om vederbörande sakägare fin
-
245
ner lämpligt, desamma kunna utföras jämväl af enskilde personer,
som äro förtjänte af lians förtroende». Till enahanda kategori är att
räkna det nya moment i det af kommittén framlagda förslaget till
ny expeditionstaxa, som angår konsuls provision för förskotterande
eller utlägg af egna medel för enskilda personer.
Föredrager nu emellertid sakägaren att hänvända sig till konsuln
i hithörande slags angelägenheter, äger han i taxans afgiftsbestämmelser
säkerhet för, att icke konsuln för fullgörandet af den påkallade
åtgärden kräfver högre godtgörelse, än hvad skäligt är. Själfva
åtgärden torde dock höra betraktas såsom ett uppdrag af mera enskild
natur, fallande utom konsulns egentliga ämbetsåligganden.
I allmänhet lärer denne icke hafva tillfälle att under den officiella
kontorstiden ägna sig åt utförandet af de slags uppdrag, hvarom
här är fråga, och skulle så undantagsvis kunna ske, bör man kunna
vara ganska förvissad om, att han icke låter detta arbete inkräkta
på de egentliga ämbetsgöromålen. Lika litet rimligt som det förefaller,
att han skulle åläggas t. ex. verkställandet af en vidlyftig
öfversättning eller utredningen af ett större dödsbo utan att äga rätt
att tillgodoräkna sig själf den ringaste godtgörelse för det arbete,
han sålunda utfört, lika naturligt synes det å andra sidan vara, att
han vid behandlingen af dylika saker skall manas att lägga sig särskildt
vinn om åstadkommandet af bästa möjliga resultat, därest han
vet sig hafva att för egen räkning emotse ett i proportion till hans
besvär stående arfvode. Af sistnämnda skäl blir ett bibehållande af
den nuvarande ordningen i själf va verket jämväl till fördel för den
intresserade parten. För den händelse kommitténs förslag om alla
de ofvan omförmälda afgifternas insändande till statsverket varder
gencmfördt, blefve tvifvelsutan en delvis ny ordning (nya stämplar
för småbelopp etc.) för den i och för kontrollens skull tillkomna
stämpelbeläggningen erforderlig.
Från några håll hafva anmärkningar blifvit inför kommittén
framställda rörande handelsstipendiaternas verksamhet sådan den
utvecklat sig, särskild! sedan skillnaden mellan dylika stipendiater
och exportagenter ansetts icke böra upprätthållas. Närmast häraf
har kommittén funnit sig föranlåten att föreslå en ny anordning för
vinnande af de olika ändamål, som af handelsstipendierna skulle
befrämjas. För min del håller jag före, att kommittén gått utom
ramen af dess egentliga, i och för sig tillräckligt omfattande
uppdrag, då densamma utan mera tvingande skäl inlåtit sig på
Handelsstipendiater''.
246
denna fråga, hvars allsidiga bedömande synes mig förutsätta en
vida fullständigare utredning än den, som stått kommittén till buds.
Möjligt är att kommitténs förslag'' innebär en lösning i rätt riktning.
Af nyss angifna skäl vågar jag dock icke härom uttala någon bestämd
mening.
Öfverflytt- Fullt uppskattande vikten af en centralisation af utrikesWåen
från'' förvaltningen har jag icke något att erinra emot den af kommittén
kommerskol- föreslagna öfverflyttningen till utrikesdepartementet af en del ärenlutrikesde-
den, hvilkas handläggning hittills tillkommit kommerskollegiet.
partementet. Beträffande tvenne grupper af ärenden af lika viktig som ofta
brådskande beskaffenhet, de nämligen, hvilka angå dels meddelanden
från konsulerna om utbrott af epidemiska sjukdomar dels utfärdande
af interimscertifikat för svenska fartyg i utlandet, anser
jag emellertid lämpligheten af en dylik öfverflyttning kunna allvarligen
ifrågasättas. Ett konsekvent genomförande af centralisationsprincipen
synes mig i dessa fall icke vara med praktiska hänsyn
väl öfverensstämmande och äfven med de försiktighetsmått,
som kommittén föreslagit, kunna medföra såväl vådor för det allmänna
som olägenheter för enskilda. Saken torde därför kräfva
en närmare undersökning.
Förslag tillj Beträffande det särskilda förslag till lönestat, som jag på
*organisation grun(j af mm från kommitténs i flera afseenden afvikande uppfattning
funnit mig böra framlägga, tillåter jag mig att på förhand
anmärka följande.
Antalet funktionärer vid de konsulat, som jag föreslår fortfarande
skola bibehållas, har åtminstone på ett par håll kunnat
väsentligen reduceras. I allmänhet finnes numera icke behof af
en så stor ordinarie personal som tillförene; de hittills varande
s. k. extra biträdena eller kontoristerna, hämtade från konsulsaspiranternas
led och aflönade från kontorsanslagen, komma ju
därjämte att försvinna. Det ena som det andra är en naturlig
följd af den högst af sevärda minskning i göromålen, som förorsakats
af de norska ärendenas frånskiljande. Jag har sökt taga
all tillbörlig hänsyn till berörda minskning, hvars verkliga innebörd
jag tror mig möjligen kunna bedöma från en något vidare
synpunkt än den, en jämförelse mellan statistiska uppgifter, som
ofta blifva vilseledande, förmår i ämnet erbjuda. Att konsulat
-
247
personalen städse måste hållas uppe vid en arbetet å hvarje plats
fullt motsvarande numerär är här onödigt påpeka, men väl må
uppmärksamheten fästas därå, att konsulernas bistånd utan tvifvel
kommer att i vida högre grad än hittills af allmänheten tagas
i anspråk, särskildt beträffande den del af deras verksamhet, som
faller inom det kommersiella upplysningsväsendets område.
Lönerna för innehafvarna af de befattningar, hvilka jag tänkt
mig äfven framdeles skola äga bestånd, torde med vissa undantag
höra hållas vid ungefär samma nivå som för närvarande. Existensvillkoren
för en enbart svensk konsul äro ju desamma som för en
svensk-norsk. Å andra sidan må ett visst afseende fästas vid den
åtskilligt förmånligare ställning i pensionsväg, som torde komma
att beredas konsulerna. Enligt kommitténs förslag skall — med undantag
för konsulns i London vidkommande — i konsulernas slutlön
jämväl ingå ett i viss proportion till densamma beräknadt
hyresbidrag, hvari jämväl kostnaden för kanslilokal innefattas.
Om också endast af det skäl, att en konsuls kanslilokal ofta nog
ej kan förläggas till hans privata hostad utan måste förhyras
i en helt annan stadsdel, gemenligen i närheten af själfva hamnen
eller i något för affärslokaler uteslutande afsedt dyrare kvarter,
har jag icke utan mycken tvekan anslutit mig till nämnda förslag.
De principer, på hvilka detta allt igenom är hyggdt, hafva emellertid
synts mig vara af beskaffenhet att förtjäna det fullaste beaktande,
äfven om de i sina yttersta konsekvenser befinnas kunna
medföra en eller annan olägenhet. Med hänsyn till den hyra dylika
själfständiga kanslilokaler torde betinga har jag dock funnit mig
höra på vissa håll sätta slutlönen något högre än eljest behöft
blifva fallet.
Hvad kommittén föreslagit i fråga om arfvodena till diplomatoch
konsulatattachéer biträder jag i hufvudsak. Skillnaden är blott
den, att jag anser dessa arfvoden, sammanlagdt utgörande 36,000
kr., höra fördelas mellan fyra diplomatattachéer, hvilka enligt mitt
förslag skulle anställas i resp. Berlin, Paris, Antwerpen och
Piga, och fem konsulatattachéer, som jag tänkt mig placerade i resp.
Hamburg, Havre, London (generalkonsulatet), Buenos Ayres och
Kapstaden, medan däremot kommittén föreslår antalet diplomatattachéer
till fem samt antalet konsulatattachéer till fyra med
anställning å delvis andra orter än som af1 mig ifrågasatts.
Det af kommittén uppgjorda förslaget till stat för beskickningar
och konsulat slutar på en siffra af 841,200 kronor. Enligt
mitt förslag skulle motsvarande summa blifva 858,300 kronor.
248
Skillnaden utgör alltså endast 17,100 kronor, en ökning som jag
anser mer än val motiverad med hänsyn till den större fasthet och
effektivitet af vår utrikesrepresentation, som efter mitt förmenande
skulle vinnas genom en organisation i öfverensstämmelse
med de åsikter jag uttalat.
I det förslag till skrifmaterialier och expenser, ved, ljus m. in.,
som kommittén framlägger, har icke någon särskild beräkning gjorts
öfver de olika belopp, hvartill ersättningar för sådant ändamål
skulle komma att utgå till lönade konsulat. I detta afseende har jag
emellertid ansett mig böra söka verkställa en sådan beräkning
angående de lönade konsulat, i fråga om hvilka jag intagit en från
kommittén afvikande mening. Jag har därvid beträffande redan
förut existerande befattningar i allmänhet utgått ifrån de nuvarande
kontorskostnadsersättningarna med afdrag af arfvoden till biträden
och af hyra för kanslilokal, samt kommit till följande ungefärliga
minimibelopp för nedanstående konsulat:
Generalkonsulaten i Hamburg kr. 2,000, Havre 1,500, och
London 4,000, konsulaten i Antwerpen kr. 1,500 och Newyork 3,000,
samt vicekonsulaten i Glasgow kr. 1,000, Hull 1,000, Lybeck 600
och Rotterdam 1,000; tillsammans alltså 15,600 kronor.
Belgien och Nederländerna.
Genom sitt förslag, att ministerposten i Bryssel och Haag bör
indragas samt ministern i Paris ackrediteras uti Bryssel och ministern
i,''London uti Haag, har kommittén gifvit tillkänna, att
den anser nämnda ministerpost icke äga den politiska betydelse,
som skulle kunna betinga dess bibehållande. Jag vågar hysa en
annan uppfattning, hvilken ingalunda rubbats af hvad kommittén
anfört gentemot de uttalanden i ämnet, som afgifvits af envoyéerna
grefve Wr angel och friherre Palkenberg. Het är särskild! en punkt,
hvarpå jag vill fästa uppmärksamheten, den nämligen, som berör
vikten af att vår regering äger tillfälle att genom en permanent representant
i ifrågavarande med Sverige jämbördiga länder erfara,
hvilken ställning de intaga till de större eller mindre internationella
frågor af hvarjehanda slag, som kunna stå på dagordningen. Men
att särskildt i detta afseende blott föga kan vara ?att förvänta af de
kortare och säkerligen rätt sällsynta besök, som våra diplomatiska
249
representanter i Paris och London torde få tillfälle aflägga i
resp. Bryssel och Haag, lärer vara ganska uppenbart.
Det kan knappast anses tvifvel underkastadt, att den aflöning
af 20,000 kr., som ministern för närvarande uppbär, är otillräcklig.
I enlighet med vederbörande ministers hemställan synes densamma
böra höjas till 24,000 kr. Behof vet för beskickningen af en legationssekreterare
eller åtminstone af en kanslist har länge gjort sig
gällande. Pör en befattning af sistnämnda slag uppföres ett belopp
af 3,000 kr.
Beskickningen torde böra få sig ålagdt att handlägga jämväl
de konsulära ärendena i såväl Belgien som Nederländerna.
Da beskickningen icke kan hafva sitt säte i Antwerpen och
då å andra sidan anställandet därstädes af en olönad konsul med
i så fall nödigt biträde af en lönad vicekonsul icke vore en åtgärd
att anbefalla, finner jag mig böra föreslå, att ett lönadt, lokalt
konsulat, lydande under beskickningen-generalkonsulatet, upprättas
i nämnda hamn, där de konsulära göromålen i och för
sig synas mig vara af den art och omfattning att göra en dylik
anordning af behofvet påkallad. Konsulns i Antwerpen aflöning
torde kunna bestämmas att utgå med inalles 9,600 kr. En attaché
torde böra anställas vid konsulatet.
Våra intressen i Nederländerna anser jag kunna på ett tillfyllestgörande
sätt tillgodoses genom bibehållandet af den olönade konsulsbefattningen
i Amsterdam samt anställandet i Rotterdam af en
lönad vicekonsul, hvilkens löneförmåner enligt mitt förslag skulle
uppgå till sammanlagdt 7,800 kr., ett belopp, som i förhållande till
de dryga lefnadskostnaderna ingalunda kan anses för högt.
Danmark.
Om ministern i Köpenhamn äfven kommer att omhändertaga
konsulatärendena i Danmark, blir det af nöden, särskildt i betraktande
af den betydande del af desamma, som berör hufvudstationen,
att därstädes anställa en lönad vicekonsul. Härutinnan är jag af
samma uppfattning som kommittén. Däremot intager jag en
motsatt ståndpunkt hvad angår kommitténs förslag om upprättandet
af ett lokalt, olönadt konsulat i Köpenhamn samt om anställandet
af ifrågavarande vicekonsul såsom biträde hos den olönade konsuln.
Mina principiella betänkligheter mot en anordning af sistberörda
art har jag förut uttalat. 1 detta speciella fall synes den
tilltänkta åtgärden desto mer opåkallad som ju en lönad generalkon
-
250
sul -— beskickningschefen — skall finnas på platsen. Det enda
naturliga är väl då, att vicekonsuln anställes hos och lyder direkt
under denne. Samma omständighet, nämligen befintligheten i
Danmarks hufvudstad af nyssnämnde generalkonsul, den där utan
svårighet lärer själf kunna förskaffa sig all önskvärd beröring
med de ledande handelskretsarna, utgör i och för sig tillräcklig
anledning för mig att ej tillstyrka upprättandet af den föreslagna
olönade konsulsbefattningen.
För tillgodoseende af allmänhetens och i synnerhet de sjöfarandes
behof torde särskild kanslilokal för vicekonsuln böra anskaffas.
Af detta skäl hafva hans löneförmåner af mig beräknats
till ett afsevärdt högre belopp, 5,700 kr., än lönen f. n. är.
Frankrike.
I min åsikt om lämpligheten och behofvet af anställandet i
Frankrike af en lönad generalkonsul har jag icke kunnat rubbas af
kommitténs uttalanden i dess »grunder». Att Sveriges sjöfart på
Frankrike, som ju icke är »utan betydelse, fördelar sig på ett så
stort antal hamnar, att den ingenstädes är af stor omfattning»,
lärer ej heller vara en omständighet af beskaffenhet att utöfva någon
egentlig inverkan på den föreliggande frågan. I detta sammanhang
förtjänar att erinras, att äfven ministern i Paris uttalat sig för ett
lönadt konsulat i Frankrike. Generalkonsulatets verksamhetsfält
bör i öfverensstämmelse med min förut tillkännagifna uppfattning
blifva så vidsträckt som möjligt. Hans exequatur bör gälla hela
Frankrike, dock med undantag af staden Paris.
Hvarest hufvudstationen för generalkonsulatet helst bör förläggas,
är mindre lätt att bestämma. Med bortseende från Paris,
där våra intressen äfven framdeles torde med fördel kunna betjänas
af en olönad konsul, ligger valet egentligen mellan Havre och
Rouen. Det kan visserligen mot såväl den ena som den andra af
dessa städer invändas, att de icke, geografiskt sedt, intaga någon
central belägenhet. I detta afseende gäller dock i hufvudsak detsamma
i fråga om de öfriga orter i Frankrike, i hvilka vårt land bör
vara konsulärt representeradt. De skäl, som anförts till förmån för
Rouen såsom säte för hufvudstationen, synas mig icke öfvertygande.
Väl är frekvensen af svenska fartyg f. n. större där än i Havre.
Skillnaden är dock allt för ringa för att man därvid skall behöfva
fästa någon vikt. Af mera afgörande betydelse torde det vara, att
vår generalkonsul kommer i så nära kontakt som möjligt med mari
-
251
tima och kommersiella kretsar, och härtill lära vida bättre tillfällen
erbjuda sig i Havre på grund af denna stads många transatlantiska
förbindelser och dess egenskap af att utgöra ett centrum för världshandeln
samt en nederlagsplats för varor, som spridas öfver hela
Europa. Också hafva de flesta andra länder placerat sina högsta
konsulära funktionärer i Havre. Hvad speciellt Sveriges handelsförbindelser
med Frankrike angår, lära desamma kunna följas och
öfvervakas lika väl från Havre som från det närliggande Eouen.
Enligt hvad mig meddelats erbjuder därjämte den förra staden till
följd af dess växande industriella betydelse större möjligheter för
ökad lokal afsättning af våra exportartiklar, trä, järn och trämassa,
än hvad förhållandet är med Eouen. Jag stannar alltså vid Havre
såsom den efter min uppfattning lämpligaste platsen för ett generalkonsulat.
Det nuvarande Marseilledistriktet, omfattande de franska medelhafshamnarna
samt Corsica, torde särskildt på grund af dess
från den föreslagna hufvudstationen afskilda läge, böra utgöra
ett själfständigt underdistrikt med en olönad konsul i Marseille
såsom chef.*
Lönen för generalkonsuln torde böra sättas till 15,000 kr., utgörande
med inberäkning af hyran för kanslilokal ej långt ifrån
samma belopp som utgått till postens förre innehafvare. En
minskning i de hittills varande utgifterna för generalkonsulatet
vinnes däremot genom indragning af den numera mindre behöfliga,
lönade vicekonsulsbefattningen. En attaché bör kunna bereda
chefen den hjälp, som gifvetvis erfordras.
Italien och Österrike-Ungern.
Beträffande den diplomatiska och konsulära representationen
i Italien och Österrike-Ungern ansluter jag mig till den af grefve
von Eosen i särskildt yttrande anmälda, skiljaktiga mening.
Hvad angår den nuvarande konsulära distriktsindelningen i
Italien anser jag densamma lämpligen kunna oförändrad bibehållas.
Storbritannien och Irland.
Såsom jag i annat sammanhang angifvit bör ett slopande af
generalkonsulsbefattningen i London, kanske den viktigaste cen
*
Särskilda bestämmelser torde, därest dylika själfständiga underdistrikt blifva
upprättade, varda erforderliga beträffande skriftväxlingen mellan å ena sidan den
underordnade konsuln och ä andra sidan generalkonsuln samt centralstyrelsen i
hemlandet.
252
tralpunkten för våra handels- och sjöf artsförbindelser med utlandet,
icke bringas å bane. Från de personers sida, som i sina
uttalanden inför kommittén eljest icke ansett sig kunna tillmäta
konsulernas verksamhet någon större betydelse, har ej heller en
dylik åtgärd nu ifrågasatts. Kommittén för sin del åtnöjer sig
med att såsom motiv för sitt förslag om generalkonsulatets indragning
hänvisa till de af densamma uppställda principer eller
»grunder».
Anslutande mig till generalkonsul Danielssons yttranden i
ämnet förordar jag obetingadt det definitiva upphäfvandet af Leiths
konsulsdistrikt- såsom själfständigt och detsammas återförening med
generalkonsulatet i London, hvars distrikt alltså skulle omfatta
hela Storbritannien och Irland. På de af generalkonsuln anförda
skäl finner jag mig äfven böra tillstyrka upprättandet af lönade
vicekonsulat i Hull och Glasgow, kommande berörda åtgärd
i hvad Glasgow beträffar att göra det nuvarande provisoriet
med en liknande anordning i Leith öfverflödigt.
Oaktadt den väsentliga minskning i göromålen, som blifvit
en följd af bortfallandet af alla norska ärenden, lärer generalkonsulatet
— därest, som jag förutsätter, detsamma varder bibehållet
—- äfven framdeles komma att blifva det mest arbetstyngda af
våra konsulat. Personalen kan och bör emellertid åtskilligt reduceras.
Jag tillåter mig att härutinnan hänvisa till hvad generalkonsuln
själf såväl muntligen inför kommittén som skriftligen
anfört, därvid dock tilläggande, att gemenligen två eller tre
extra biträden varit af nöden vid sidan af den af fem ordinarie
tjänstemän bestående personal, öfver hvilken chefen förfogat. Efter
moget öfvervägande har jag kommit till den slutsatsen, att, om den
blifvande fasta personalen bestämmes att utgöras af generalkonsuln,
en vicekonsul och en kanslist samt om dessförutom en attaché
anställes vid generalkonsulatet, alla skäliga anspråk i fråga om
arbetskrafternas antal och tillräcklighet kunna anses tillgodosedda.
Mitt förslag betecknar dock tillika den gräns, under hvilken man
ej bör gå. Det afviker såtillvida från generalkonsul Danielssons,
som denne begär jämte vicekonsuln två ordinarie lägre tjänstemän
(sekreterare). Det må medgifvas, att en attaché icke kan beräknas
göra samma gagn som en person, den där efter föregående praktisk
tjänstgöring redan fått fast fot på konsulsbanan. Å andra
sidan anser jag det otvifvelaktigt, att generalkonsulatet komme
att skörda särskild fördel af att för framtiden äga till sin disposition
en vid detsamma permanent anställd kanslist (utanför karri
-
253
ären), som i likhet med andra tjänstemän af samma slag uteslutande
kan ägna sin tid åt utförandet af de mångahanda, dagligen
återkommande småsysslor, från hvilkas handläggning den
öfriga personalen lämpligen hör kunna fritagas.
Generalkonsulns lön har länge utgjort och utgör såsom bekant
24,000 kr. Äfven om all möjlig hänsyn tages till befattningens
betydelse äfvensom till de höga lefnadskostnaderna i London,
torde kunna påstås, att generalkonsuln därstädes varit i aflöningsväg
gynnsammare situerad än hans å andra orter anställda
kolleger af samma grad. Hufvudsakligen i betraktande häraf tror
jag mig, med stöd därjämte af den erfarenhet jag vunnit under
längre tids konsulär tjänstgöring i London, böra förorda en nedsättning
af ifrågavarande generalkonsulslön med 3,000 kr. eller
alltså till 21,000 kr.
Vicekonsulslönen i London uppföres med 7,200 kr. Som vicekonsulerna
i Hull och Glasgow skulle hafva att bekosta kanslilokal,
torde slutlönen för dem ej kunna sättas lägre än 8,400 kr.
Ett belopp af 3,600 kr. föreslås skola utgå till kanslisten i London,
hvilken dessutom bör äga att periodvis påräkna enahanda
lönetillägg, som af kommittén anbefalles till förmån för öfriga
tjänstemän af samma kategori.
I aflöningen för generalkonsuln i London bör, såsom kommittén
ock föreslagit, icke ingå någon ersättning för kanslilokal.
En ny sådan lokal, afpassad efter de nuvarande behofven, lärer knappast
stå att erhålla under 7,000 kr. Med hänsyn därjämte till erforderliga
kostnader för belysning och uppvärmning, torde ett belopp
af 7,500 kr. böra för ändamålet beräknas. Eör kanslivaktmästaren,
som tillika besörjer lokalens städning, synes en lägre aflöning
än den nuvarande, i rundt tal 2,200 kr., ej böra afses.
Tyskland.
I öfverensstämmelse med hvad ministern i Berlin anfört, bör
den lönade generalkonsulsbefattningen i Hamburg, hvars störa betydelse
särskildt för Sveriges sjöfart kommittén ingalunda förnekar,
bibehållas. I det närliggande Lubeck torde däremot ett
själf ständigt, lönadt generalkonsulat numera icke vara af behof vet
påkalladt utan kunna lämpligen ersättas med ett lönadt vicekonsulat.
Det hittillsvarande Liibeckdistriktet lärer då ock utan olägenhet
kunna förläggas under generalkonsulatet i Hamburg. Den
af kommittén föreslagna anordningen med en olönad konsul
17
254
och honom underlydande lönad vicekonsul i Liibeck anser jag
mig af principiella skäl icke kunna tillstyrka, ehuru jag är
villig inrymma, att densamma måhända vore mera tilltalande
med hänsyn till de traditioner, som förbinda den gamla hansestaden
med Sverige. Något hinder bör ej heller möta att under generalkonsulns
i Hamburg distrikt jämväl indraga det olönade konsulatet
i Bremen med bibehållande af dess nämnda egenskap. Det komme
då att, jämte de detsamma närmast underlydande vicekonsulat, utgöra
ett underdistrikt under nämnda generalkonsulat. Sammalunda
bör kunna förfaras i fråga om det olönade generalkonsulatet i
Hannover, hvilket för öfrigt synes böra förvandlas till konsulat,
dock utan att dess innehafvare därvid behöfver gå miste om titeln
af generalkonsul. I enlighet med beskickningens i Berlin förslag
som jag biträder skulle ön Helgoland läggas till generalkonsulatets
i Hamburg distrikt, medan furstendömena Schaumburg-Lippe och
Lippe skulle tilldelas konsulatet i Hannover (underdistrikt). Generalkonsulatets
i Hamburg distrikt komme sålunda att i sin helhet
omfatta staden Hamburg med område, ön Helgoland, staden
Liibeck med område, storhertigdömena Mecklenburg-Schwerin och
Mecklenburg-Strelitz, provinsen Schleswig-Holstein, staden Bremen
med område, storhertigdömet Oldenburg, provinsen Hannover samt
furstendömena Schaumburg-Lippe och Lippe.
Den aflöning, 15,900 kr., som uppföres för generalkonsuln,
skulle ej långt ifrån motsvara den nuvarande lönen med tillägg
af den beräknade hyran för kanslilokal.
Beskickningen, som tänkt sig, att generalkonsulatets innehafvare
skulle hafva till uppgift att förutom skötandet af själfva
konsulatdistriktet i dess nuvarande omfattning jämväl med uppmärksamhet
följa och i rapportväg hålla vår affärsvärld au courant
med utvecklingen i allmänhet i hela Tyska riket på det
merkantila och industriella området, har med hänsyn till det ökade
arbete, som härigenom komme att åligga generalkonsulatet, föreslagit
anställandet vid .detsamma af ej mindre en lönad vicekonsul
än äfven af ytterligare två fasta biträden. För egen del
tror jag, att den ifrågavarande uppgiften blefve, i betraktande
särskildt af det Tyska rikets stora utsträckning och dess uppdelning
i ett stort antal olika stater och konsulsdistrikt, allt
för omfattande för att kunna på ett fullt tillfredsställande sätt
lösas af generalkonsulatet, och den skulle ej heller med nödvändighet
behöfva påläggas detsamma, därest en handelsattaché
komme att enligt kommitténs förslag anställas vid beskicknin
-
255
gen. Generalkonsulatets arbetssfär torde snarare böra begränsas
till det af mig föreslagna, ej oansenligt utvidgade distriktet och
den chefen underordnade personalen kunna inskränkas till en vicekonsul
med 6,000 kr. i lön. En attaché torde dessutom blifva af
nöden. En mindre arbetsstyrka skulle tvifvelsutan befinnas otillräcklig.
Det må i denna förbindelse påpekas, dels att, såsom ock är
ganska naturligt, afsaknaden hittills af en lönad vicekonsul på
en sådan plats som Hamburg vid olika tillfällen gjort sig tydligt
gällande och erkänts medföra direkta olägenheter, dels ock
att till följd af denna [brist och den dryga arbetsbörda, som
hvilat på generalkonsulatet, därstädes plägat anställas ett flertal
extra biträden.
Lönen för vicekonsuln i Lubeck uppföres med 6,900 kr. Vicekonsuln
torde blifva ii behof af särskildt anslag för renskrift.
Nordamerikas förenade stater.
Såsom jag sedermera får tillfälle omnämna, kan jag icke biträda
kommitténs förslag om upprättandet af en beskickning (generalkonsulat)
i Mexiko. Däremot anser jag ministern i Washington
lämpligen böra ackrediteras jämväl hos den mexikanska regeringen.
Att, såsom kommittén förordat, göra bemälde minister till
ett slags generalkonsul i de förenade staterna i deras helhet, synes
mig vara en både opraktisk och i öfrigt mindre lämplig anordning.
Man må blott besinna det stora afståndet mellan San Eranciscodistriktet
och Washington.
Beträffande konsulatet i Newyork torde någon rubbning
af den f. n. bestående ordningen icke böra ske. Bibehållandet
af en lönad själfständig konsulsbefattning i sistnämnda stad betingas
af den stora vikten af de svenska intressen, som där måste
bevakas. Ingen giltig anledning synes mig föreligga att från
konsulatets distrikt afskilja sjöhamnarna vid Atlantiska hafvet
och Mexikanska viken samt förlägga desamma under generalkonsulatet
i Washington. Däremot torde den lönade vicekonsuln
i Newyork numera kunna undvaras, hvadan jag föreslår att denna
post indrages. Ett biträde för verkställande af renskrift lärer
blifva tillfyllest. Den för konsuln i Newyork f. n. fastställda
aflöningen, 30,000 kr., torde allmänneligen anses öfver höfvan
stor. Då härtill kommer, att en konsulspost hädanefter är att
i regeln betrakta såsom ett öfvergångsstadium till en högre be
-
256
fattning, finner jag i dessa omständigheter talande skäl för en
väsentlig nedsättning, förslagsvis till 18,000 kr.
Mexiko.
Kommittén motiverar sitt förslag om upprättandet af en beskickning
(generalkonsulat) i Mexiko hufvudsakligen därmed, att
detta land enligt kommitténs förmenande för den svenska industrin
erbjuder betydande afsättningsmöjligheter. För mig kan ett dylikt
skäl icke vara tillfyllestgörande, i det jag nämligen anser, att
man först och främst bör taga vederbörlig hänsyn till vår redan
existerande exports verkliga behof, innan man inlåter sig på dyrbara
experiment för realiserandet af mer eller mindre osäkra framtidsutsikter.
Förrän erfarenheten visat, att ett fast lönadt konsulat
faktiskt är behöfligt på grund af redan uppkomna förbindelser,
bör efter min förmening ett sådant icke upprättas. Kommittén
uppräknar en mängd svenska artiklar af olika slag, som f. n. lära
utföras till Mexiko. Vikten torde väl dock snarare ligga på värdet
af den ifrågavarande exporten än på varuslagens antal. I förra
afseende!, må bemärkas, att enligt officiell statistik värdet af vår
export på Mexiko under året 1905 torde hafva uppgått till allenast
omkring 44,000 kr. Det bör nämnas, att den nuvarande olönade
generalkonsuln i Mexiko gjort sig känd för ett nitiskt och insiktsfullt
arbete i de svenska intressenas tjänst.
Jag vill icke underlåta att i detta sammanhang framhäfva,
att då jag anslutit mig till kommitténs förslag om upprättandet af
en beskickning (generalkonsulat) i Japan samt af ett lönadt konsulat
i Sydney, Australien, jag ansett mig kunna så göra hufvudsakligen
på grund af de andra synpunkter än exportens, hvilka
af kommittén i bägge fallen gjorts gällande såsom stöd för dess
nämnda, förslag. Endast i ringa mån har jag påverkats af talet
om den vinning för vår export, som väntas skola blifva en direkt
eller indirekt följd af tillvaron af ifrågavarande tvenne befattningar.
I sådant afseende torde tvifvelsutan ställningen vara väsentligen
olika beträffande såväl Argentina som Sydafrika, i hvilka
länder vi hafva att räkna med numera etablerade fasta förbindelser
med Sverige.
C. M. Fallenius.
257
Bil. till särsMldt yttrande af herr Fallenius.
Förslag till stat för beskickningar och konsulat.
Europa |
Lön. |
Hyres- |
Orts- |
Summa |
|
bidrag |
tillägg |
Kronor |
|||
Belgien (och STederlän- |
|||||
derna) Bryssel....... |
_ |
se Haag. |
|||
Minister och generalkonsul |
9,000 |
4,800 |
10,200 |
24,000 |
|
Kanslist, arfvode .... |
— |
— |
— |
3.000 |
kan hvart tredje år hö- |
Antwerpen |
jas med 300 kr., intill |
||||
Konsul........ |
5,400 |
1,900* |
2,300 |
9,600 |
* innefattar kostnaden för |
36,600 |
kanslilokal. |
||||
Summa kronor |
|||||
Danmark Köpenhamn Minister och generalkonsul |
9,000 |
6,600* |
16,800 |
32,400 |
* innefattar kostnaden för |
kanslilokal. |
|||||
Legationssekreterare . . . |
3,600 |
1,500 |
2,100 |
7,200 |
|
Yicekonsul....... |
3,600 |
1,100* |
1,000 |
5,700 |
* innefattar kostnaden för |
45,300 |
kanslilokal. |
||||
Summa kronor |
|||||
Frankrike |
|||||
Paris |
|||||
Minister........ |
9,000 • |
f fri 1 |
36,600 |
45,600 |
|
Legationsråd...... |
5,400 |
2,700 |
5,100 |
13,200 |
|
Kanslist, arfvode .... |
— |
— |
— |
3,600 |
kan hvart tredje år hö- |
Havre |
jas med 300 kr., intill |
||||
Generalkonsul..... |
6,600 |
3,000* |
5,400 |
15,000 |
* innefattar kostnaden för |
77,400 |
kanslilokal. |
||||
Summa kronor |
|||||
Italien (och Österrike- |
|||||
Ungern) Bom......... |
se Wien. |
||||
Minister och generalkonsul |
9,000 |
7,200 |
19,800 |
36,000 |
|
Kanslist, arfvode .... |
— |
— |
— |
3,600 |
kan hvart tredje år hö- |
4,800 kr.
Summa kronor 89,600
258
Nederländerna (och Bel-gien) |
Lön. |
Hyres- bidrag |
Orts- tillägg |
Summa Kronor |
|
Haag........ |
— |
— |
— |
— |
se Bryssel. |
Minister och generalkonsul |
— |
— |
— |
— |
|
Rotterdam |
|||||
Yicekonsul....... |
3,600 |
1,600* |
2,600 |
7,800 |
* innefattar kostnaden för |
Summa kronor 7,800 |
kanslilokal. |
||||
Norge |
|||||
Kristiania |
|||||
Minister och generalkonsul |
9,000 |
6,600* |
16,800 |
32,400 |
* innefattar kostnaden för |
Legationssekreterare . . |
3,600 |
1,500 |
2,100 |
7,200 |
Summa kronor |
39,(500 |
||||
Ryssland S:t Petersburg |
|||||
Minister........ |
9,000 |
11,400* |
36,600 |
57,000 |
* innefattar kostnaden för |
Legationsråd...... |
5,400 |
2,700 |
5,100 |
13,200 |
|
Handelsattaché, arfvode . |
— |
— |
— |
13,200 |
|
Kanslist, arfvode . . . . |
3,600 |
kan hvart tredje är hö-jas med 300 kr., intill |
|||
Helsingfors |
|||||
Generalkonsul...... |
. 6,600 |
3,000* |
5,400 |
15,000 |
* innefattar kostnaden för |
Kanslist, arfvode . . . . |
— |
— |
2,400 |
kan hvart tredje år hö-jas med 300 kr., intill |
|
Moskva |
|||||
Konsul......... |
5,400 |
2,700* |
5,100 |
13,200 |
* innefattar kostnaden för |
Riga |
|||||
Konsul........ |
. 5,400 |
2,700* |
5,100 |
13,200 |
* innefattar kostnaden för |
Summa kronor 130,800
Spanien
Madrid
Chargé d’affaires och generalkonsul
....... 6,600 3,600* 7,800 18,000 * innefattar kostnaden för
kanslilokal.
Kanslist, arfvode .... — — — 3,600 kan hvart tredje är hö
-
jas med 300 kr., intill
Summa kronor 21,600 4,800 kr.
259
Storbritannien och Ir-land |
Lön. |
Hyres- bidrag. |
Orts- tillägg. |
Summa Kronor |
London |
||||
Minister........ |
9,000 |
11,400* |
36,600 |
57,000 |
Legationsråd...... Kanslist, arfvode .... |
5,400 |
2,700 |
5,100 |
13,200 3,600 |
Generalkonsul...... Vicekonsul ....... Kanslist, arfvode .... |
6,600 3,600 |
4,200 1,500 |
10,200 2,100 |
21,000 7,200 3,600 |
Hull |
||||
Vicekonsul ....... |
3,600 |
1,700* |
3,100 |
8,400 |
Glasgow Vicekonsul....... |
3,600 |
1,700* |
3,100 |
8,400 |
Summa kronor 122,400 |
||||
Turkiet Konstantinopel Chargé d’affaires och ge-neralkonsul ...... |
6,600 |
f fri 1 |
7,800 |
14,400 |
Summa kronor |
14,400 |
|||
Tyska riket Berlin Minister........ |
9,000 |
9,600* |
29,400 |
48,000 |
Legationsråd...... Handelsattaché, arfvode . |
5,400 |
2,100 |
3,300 |
10,800 10,800 3,600 |
Hamburg Generalkonsul...... |
6,600 |
3,200* |
6,100 |
15,900 |
Vicekonsul....... |
3,600 |
1,200 |
1,200 |
6,000 |
Liibeck |
||||
Vicekonsul....... |
3,600 |
1,400* |
1,900 |
6,900 |
Summa kronor 102,000
* Innefattar kostnaden för
kanslilokal.
kan hvart tredje år höjas
med 300 kr., intill
4,800 kr.
kan hvart tredje år höjas
med 300 kr., intill
4,800 kr.
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
kan hvart tredje år höjas
med 300 kr., intill
4,800 kr.
; innefattar kostnaden för
kanslilokal
innefattar kostnaden för
kanslilokal
260
Ö sterrike-Ungern (och Hyres. 0rts. Smnma
Italien) •L,on bidrag tillägg Kronor
Wien........ — — — —
Minister och generalkonsul |
3,600 |
2,100 4,500 |
10,200 |
Summa kronor |
10,200 |
||
Afrika |
|||
Brittiska Sydafrika Kapstaden Generalkonsul...... |
6,600 |
4,200* 10,200 |
21,000 |
Snmma kronor |
21,000 |
||
Amerika |
|||
Nordamerikas förenade |
|||
Washington Minister och generalkonsul |
9,000 |
9,000* 27,000 |
45,000 |
Legationssekreterare . . . |
3,600 |
2,100 4,500 |
10,200 |
Neuryork Konsul......... |
5,400 |
3,600* 9,000 |
18,000 |
Summa kronor |
73,200 |
||
Argentinska republiken |
|||
Buenos Ayres |
|||
Chargé d’affaires och ge-neralkonsul ...... |
6,600 |
4,200* 10,200 |
21,000 |
Snmma kronor |
21,000 |
||
Asien |
|||
Japan |
|||
Tokio |
|||
Minister och generalkonsul |
9,000 |
7,800* 22,200 |
39,000 |
Vicekonsul....... |
3,600 |
1,800 3,600 |
9,000 |
Summa kronor |
48,000 |
se Korn
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefattar kostnaden för
kanslilokal
* innefatta? kostnaden för
kanslilokal
därest vicekonsuln behärskar
j apanska språket,
nppbär han ett
arfvode af 1,200 kr.
Sådan vicekonsul kan
befordras till konsul
på platsen, i hvilket
fall lönen höjes till
5,400 kr.
261
Kina |
T.. Hyres- Orts- Summa on bidrag tillägg Kronor |
Shanghai Generalkonsul..... |
6,600 4,200* 10,200 21,000 * innefattar kostnaden för kanslilokal |
Handelsattaché, arfvode |
— — — 13,200 Summa kronor 34,200 |
Australien
Sydney Konsul........ |
. 5,400 2,700* 5,100 13,200 * innefattar kostnaden för _ _ _ _ kanslilokal Summa kronor lo,200 |
18
262
Särskildt yttrande af
Herr Broström.
Hvarken det statistiska material, som kommittén haft till
sitt förfogande, ej heller de muntliga förhören hafva kunnat bibringa
mig den uppfattningen, att våra kommersiella eller politiska intressen
uti Mexiko och Japan äro af den betydenhet, att det nu
skulle vara nödigt att där upprätta själfständig diplomatisk representation.
Visserligen förete båda dessa länder en mycket stark utveckling,
särskildt å näringslifvets områden, — och bör det företrädesvis uti
Mexiko finnas marknad för en mångfald af svenska varor, — men
för att emellan Sverige och dessa länder kunna öppna direkta
förbindelser till varuutbytets befordrande förefinnes emellertid liten
sannolikhet. Japanernas otroliga energi och snabba tillämpning
af europeiska arbetsmetoder torde äfven i en mycket väsentlig
grad försvåra införandet af svenska varor till konkurrensmässiga
priser. Vår sjöfart uti fjärran Östern är obetydlig, och samma är
förhållandet på Mexiko. Våra köpmän och industriidkare hafva enligt
mitt förmenande hitintills ej tillräckligt markerat sin sträfvan
att träda i affärsförbindelser med dessa aflägsna länder till någon
större omfattning.
Den dominerande maktställning, som Japan numera intager
uti Östern, är för visso så betydande att dess stämma uti storpolitiken
nog kommer att göra sig hörd äfven uti den europeiska konserten.
En diplomatisk representant skulle därför helt visst icke
sakna intressanta uppgifter i studerandet af den japanska utrikespolitikens
hållning gent emot Europa. Men jag tviflar icke på, att
våra sändebud både i och utom Europa skola indirekt kunna följa
den japanska politiken i dess förhållande till de europeiska stormakterna
på ett någorlunda tillfredsställande sätt.
Det föreligger därför enligt mitt förmenande icke för närvarande
tillräckligt starka skäl att utfästa sig för de ej oväsentliga
263
kostnader, som den af kommitténs flertal föreslagna anordningen
skulle medföra.
För tillvaratagandet af våra diplomatiska intressen uti Mexiko
bör det, vara tillfyllest, att vårt sändebud uti .Washington äfven
ackrediteras hos regeringen i Mexiko.
För främjandet af våra handelsintressen bör den olönade konsuln
uti Mexiko erhålla ett årligt kontorskostnadsanslag af 2,500 kr,,
med villkor att därmed aflöna ett svenskt biträde, helst en af
utrikesdepartementet utsänd lofvande köpmansaspirant, som hvart
annat eller åtminstone hvart tredje år borde ombytas.
Jag tänker mig en liknande anordning för våra konsulära
angelägenheters tillvaratagande uti Japan, där till att börja med
en af de olönade konsulerna uti Yokohama eller Kobe borde ha
ett dylikt biträde och framdeles, om våra intressen i Japan komma
att ökas, vid ytterligare ett eller tvenne konsulat unga svenska
köpmän skulle under kortare perioder anställas som konsulatbiträden.
Härigenom skulle den fördelen vinnas att unga köpmän drefvos
ut att studera förhållandena i aflägsnare länder, skaffade sig språkkännedom
och kunde bilda sig en själfständig uppfattning om möjligheten
för afsättning af svenska alster.
Bevakandet af våra diplomatiska angelägenheter i Japan böra
som hittills kunna uppdragas åt ett främmande lands representant.
Enligt kommitténs förslag skulle årliga kostnaderna för vår
representation uti Mexiko och Japan belöpa sig till sammanlagdt
kr. 70,200, hvartill kommer arfvode åt en attaché i Mexiko.
Den af mig föreslagna anordningen skulle uti kontorskostnadsersättningar
till ett olönadt konsulat i Mexiko och ett liknande i
Japan betinga tillsammans kr. 5,000 samt anslag till kanslikostnader
för beskickningen uti Tokio, hvilket efter unionens upplösning
borde kunna nedbringas till 2,500 kr. eller tillsammans 7,500 kr.
Den af kommittén uttalade åsikten, att samtliga aspiranter
under hela sin aspiranttid skola erhålla arfvode, delar jag till
fullo. Därigenom beredes det möjlighet äfven för obemedlade men
dugande unge män att beträda den diplomatiska och konsulära
banan. Jag har ej heller något att invända emot det belopp af
3,000 kr., som kommittén föreslagit som årligt minimiarfvode.
Men att sträcka maximum till kr. 4,800 synes mig betänkligt.
Äfven om dessa aspiranter uti utlandet få vidkännas större lef
-
264
nadskostnader än hemma, böra deras inkomster under aspiranttiden
ej vara större än att de med iakttagande af den allra yttersta sparsamhet
kunna draga sig fram. När en aspirant med ett arfvode af
kr. 4,800 befordras till 2:e sekreterare, hvars lön är föreslagen
till kr. 3,600, skulle han alltså vid öfvergång till ordinarie stat
erhålla lägre inkomster än som aspirant.
Enligt min åsikt höra aspirantarfvodena utgå med lägst kr.
3,000 och högst kr. 3,600 för år räknadt, fördelade enligt herr utrikesministerns
pröfning.
Dan. Broström.
BIHANG TILL 1» ÅBS DIPLOMAT- OCH KONSOLATKOMMITTÉS BETÄNKANDE
MUNTLIGA YTTEANDEN INFÖE KOMMITTÉN
SKRIFTLIGA SVAR PÅ KOMMITTÉNS FRÅGOR
UTTALANDEN AF ENSKILDA PERSONER
UTLÅTANDEN AF HANDELS- OCH SJÖFARTSNÅMNDER
UTLÅTANDEN AF ANDRA KORPORATIONER
SVAR PÅ CIRKULÅR FRÅN MINISTERN
FÖR UTRIKES ÄRENDENA
STOCKHOLM
XUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1906
Muntliga yttranden inför kommittén.
Dragomanen i Konstantinopel, Dr. Martin (28. 11. 05).
Ordf. I hvilket förhållande stå konsulatärendena
i Konstantinopel till legationernas
verksamhet?
M. Det minsta ett konsulatärende mötes
af svårigheter kunna konsulerna icke göra
någonting, utan då måste de anlita diplomatisk
hjälp. Konsulerna ha icke rätt
att vända sig till andra än polisprefekten,
där de bo, samt hamnkaptenen och fredsdomaren
i Galata.
Ordf. Stå konsulerna icke i direkt förbindelse
med Höga Porten?
M. Nej, det göra de icke på något vis.
Ordf. Måste hvarje reklamation eller
öfver hufvud taget hvarje ärende, som
fordrar central myndighets behandling eller
ingripande, gå genom diplomatisk mellanhand?
M.
Ja, så är alltid förhållandet.
Ordf. Hafva samtliga europeiska makter
konsuler i Konstantinopel ?
M. Ja, alla utom Belgien, hvars minister
tillika är generalkonsul, samt Danmark,
Portugal och Schweiz, som icke hafva diplomatisk
representation och följaktligen
ej heller några konsuler; deras angelägenheter
skötas af andra makter.
Ordf. .Kan man kombinera chefskap för
en legation af högre eller lägre rang och
chefskapet för ett konsulat?
M. Ja.
Ordf. Kan denna chef för en kombinerad
beskickning och konsulat endast i sin egenskap
af diplomat uppträda gent emot Höga
Porten ?
M. Alldeles.
Ordf. Hvad kan M upplysa om de nuvarande
svenska handelsförbindelsernas utsträckning
i Turkiska riket och de ut
-
sikter, som möjligen kunna förefinnas med
afseende å blifvande förbindelser för olika
delar af Turkiska riket?
M. Härpå kan jag icke svara med angifvande
af exakta siffror. Det möter nämligen
svårighet att få sådana på den grund,
att nästan all vår handel på Turkiet går
via Hamburg och London. Vid reklamationer
mot.turkarne hade man förr hjälp
af engelsmännen och tyskarne; men dessa
ha nu börjat genomföra den principen,
att de icke åtaga sig sådana för varor,
som transiterat England resp. Tyskland.
Så snart varor af svenskt ursprung nu
komma fram till Turkiet, låta de svenskarne
själfva sköta om saken, äfven om
varorna transiterat London eller Hamburg.
Den enda bestämda siffra jag i detta
hänseende kan nämna är, att tändsticksexporten
från Sverige till Turkiet stigit
från ar 1896, då den i värde uppgick till
1.000 pund,* till i år, då den lär blifva
12.000 pund. Antagligt är, att denna
export kommer att ökas högst betydligt.
Tändsticksfirmorna hafva duktiga agenter
och hafva genom legationens medverkan
lyckats erhålla en del förmåner vid förtullningen,
hvilket spelar en betydande roll.
DMgenom kunna de sälja billigare och få
möjlighet att upptaga konkurrensen med
österrikarne, som härvidlag äro hufvudkonkurrenterna.
Ordf. Kan man antaga, att någon annan
svensk artikel i nämnvärda kvantiteter
skall kunna vinna afsättning i Turkiet?
M. Ja, trä och järn; men därför har jag
inga siffror. Vår konsul i Smyrna säger,
att han säljer ganska mycket däraf. På
allra sista tiden har en annan artikel
* Ett turkiskt pund = omkr. 16 kronor.
Bl
B 2
rönt stor efterfrågan, nämligen luxlampor,
och det blir säkerligen mycket lifliga
affärer med sådana, om det fortsätter
som det börjat.
Ordf. Finns det någon agent där för
dessa lampor?
M. Ja, vår förra hamnkapten har öfvertagit
agenturen.
Ordf. Kunna telefoner få marknad där?
M. Ja, jag tror nog, att det kommer
att gå bra med telefonerna, och om det
går, blir det säkert en högst betydande
fördel, emedan det är omöjligt att åstadkomma
goda kommunikationer emellan de
olika stadsdelarna i Konstantinopel. Jag
tror det bör kunna samlas ända till 20,000
abonnenter.
Ordf. Hur ställer det sig med handelsförhållandena
i Mindre Asien?
M. I Mindre Asien är tiden nu kommen
att arbeta. Yår konsul i Smyrna arbetar
sedan en längre tid energiskt och har lyckats
få in en hel del saker i marknaden,
särskildt har det lyckats bra med tändstickor.
Tiden är för öfrigt inne att införa
separatorer i Mindre Asien. De börja
just på där med utveckling af mejerihandteringen.
Det upprättas flera mönsterfarmar.
Landet är rikt, och den, som kan
komma in i marknaden redan från början,
skall nog göra goda affärer. Stålvaror och
emaljerade saker böra också kunna gå bra
där. Märkvärdigt nog finnes det också
där liksom i Konstantinopel en rätt stor
marknad för Helsingborgs galoscher. Importen
däraf har tagit stor fart, men går
naturligtvis via Hamburg.
Ordf. Ni anser således, att det finnes
goda utsikter för vidgade handelsförbindelser,
vare sig direkta eller indirekta, med
Turkiet?
M. Ja, obetingadt. Att de icke utvecklats
förut, beror nog på särskilda omständigheter.
Ordf. Yi återkomma till frågan om legationens
organisation. Hvilken roll spelar
den s. k. hamnkaptenen, och behöfves
för en blifvande organisation en sådan
tjänsteman såsom medlem af den fasta
personalen vid legationen?
M. Det är bekvämare för sjökaptenerna
att slippa gå upp till legationen, hvilket
de eljest skulle behöfva göra för att få
sina papper påskrifna.
Ordf. Behöfves enligt Edert förmenande
en fast anställd person för detta ändamål,
eller kan man erhålla ett sådant biträde
mot visst arfvode ?
M. Jag anser mig kunna svara ja på
den senare frågan. Det är så litet besvär
f örenadt med hamnkaptenens åliggande;
hufvudsaken är, att han är tillgänglig nere
vid hamnen. Éör sitt besvär bör han ju
få behålla de konsuln tillkommande afgifterna
samt ha ett ringa arfvode.
Ordf. Hur har situationen varit under
senaste tiden?
31. Under de senaste åren har Iteppen
varit hamnkapten och haft erforderliga
papper i sitt förvar; han är för öfrigt
skeppsredare. Jag tror, att under min
företrädares tid papperen lågo där in
blanco undertecknade just för att kaptenerna
skulle slippa besväret att gå upp
till legationen. De komma till Konstantinopel
på 1 timma eller något dylikt
endast för formaliteten att utverka sig
tillstånd att passera Kawak.
Ordf. Är det de fartyg, som passera
Konstantinopel på väg till eller från Svarta
hafvet, som behöfva vissa intyg eller
påskrifter ?
M. Ja, de behöfva sundhetspass och tillstånd
att passera sundet vid Dardanellerna,
resp. Kawak.
Ordf. Anser Ni således, att saken lättast
ordnas, i fall vid hamnen finnes eu
person, som får i uppdrag att tillhandahålla
ifrågavarande papper?
31. Det är alldeles min mening. Det kan
vara ungefär hvilken person som helst —
alltid kan man väl få någon — ty han
har icke något annat arbete med den saken
än att tillhandahålla papperen. På
sista tiden har hamnkaptenen varit oss
till mycket gagn, emedan han känner till
affärsvärlden mycket väl. Han är son
till en aktad affärsman, som varit bosatt
i Konstantinopel i 30—40 år.
Ordf. 3!ed afseende! å den jurisdiktion,
som tillkommer legationen i Konstantinopel
på grund af »kapitulationerna», skulle
det för kommittén vara af värde att lå
veta, huru den i praxis har gestaltat sig;
således särskildt, om det ofta har förefunnits
anledning för legationen att ingripa,
och i hvilka former det har skett.
Af hvilken beskaffenhet hafva förekommande
tvister varit?
31. De ha bestått i små tvister mellan
svenska undersåtar samt mellan sjömän och
deras kaptener.
Ordf. I händelse det skulle förekomma
någon kriminell sak, måste jurisdiktionen
äfven då vinna tillämpning?
31. Ja, det äro vi tvungna till.
Ordf. Måste legationen alltså vara utrustad
med hjälpmedel icke blott för att
B 3
afgöra tvister utan ook för att fälla utslag
i brottmål i
M. Ja, vi höllo på att få ett sådant
fall för någon tid sedan. Det gällde en
svensk sjöman, som hållit på att mörda sin
kapten. Det befanns emellertid, att han så
många år varit borta från Sverige och
vistats i Amerika, så att amerikanerna
fingo ta hand om honom.
Ordf. Var detta en nödfallsutväg?
M. Det var icke riktigt klart, om han var
svensk eller amerikan. Amerikanerna förklarade
då: vi ta honom! Vi hade antagligen
icke haft någon annan utväg än
att skicka hem honom.
Ordf. Det vore ju lyckligt, om saken alltid
kunde ordnas på det sättet, att man
skickade hem dem. Men det kan inträffa
förhållanden, som gör, att man blir tvungen
att på platsen fälla utslag. Hur brukar
legationen då förfara?
M. Ja, det är icke riktigt klart, hur
stor befogenhet vi ha i sådant fall.
Ordf. År det på grund af oklarhet i bestämmelserna
eller därför att praxis icke
har utbildat sig?
M. Det är på grund af oklarhet i bestämmelserna.
Ordf. Vill Ni säga, att kapitulationerna
icke äro klara?
M. Nej, det är icke min mening.
Ordf. Då det icke är på grund af bristande
bestämmelser i kapitulationerna, är
det då på grund af den brist, som föreligger
i den svenska lagstiftningen?
M. Ja, det är min uppfattning.
Ordf. År legationens erfarenhet alltså
den, att det ovillkorligen erfordras svensk
lagstiftning, svenska bestämmelser för att
möjliggöra utöfvandet af jurisdiktionen i
sin traktatsenliga utsträckning?
M. Det är fullkomligt min åsikt, herr
ordförande.
Ordf. Är den fastighet, som tillhör
.svenska staten i Konstantinopel, för legationens
verksamhet oundgängligen behöflig?
M. Såsom förhållandena äro i Turkiet,
måste jag härpå svara obetingadt ja. Det
finnes ingen legation i Konstantinopel,
som icke har egen lokal, i de flesta fall
större än i andra hufvudstäder. De flesta
hafva köpt egna hus. Andra, som icke
ha kunnat få köpa eget hus, hafva hyrt
på så många år, att det i alla fall räknas
som deras eget hus. Med så oroliga tider,
som faktiskt förhållandet är därnere,
måste legationerna verkligen ha sina ordentliga
byggnader. Det synes mig, att
det skulle vara ganska riskabelt att hyra
ett litet hus, som nätt och jämnt räckte
för ministerns behof. Under särskildt oroliga
tider, massaker eller dylikt, skulle turkarne
icke ha den respekt därför, som de
ha för en verklig legationsbyggnad.
Ordf. Kan man tänka på någon delning
af fastigheten, så att man för legationens
räkning kunde bibehålla det nödvändiga,
medan man helt och hållet uppläte
eller försålde det öfriga? Eller är
det Eder åsikt, att det skulle vara förmånligare,
att såsom hittills söka tillgodogöra
sig tomten genom den bazarbyggnad, som
finnes, möjligen något tillökad?
M. Holländska och ryska legationerna,
hvilka ligga vid samma gata som den
svenska, beskickningen, hafva sålt bort sin
fasad åt gatan och endast bibehållit en
ingång, en port åt gatan. Men de förklara,
att de djupt ångra detta, emedan tomtprisen
stigit, och fortfarande komma att stiga.
Genom sitt läge är och förblir den stora
Peragatan, vid hvilken dessa legationer äro
belägna, den enda verkliga affärsgatan i det
europeiska kvarteret. Legationens tomt
med fasad åt gatan kommer gifvet att stiga
i värde, då gatan blir fullt reglerad.
Eör närvarande ligger midt emot vår
legation det ryska konsulatet. Det är meningen,
att detta skall försvinna om några
år. Då blir det butiker midt emot vår
legation, och »Ströget», eller hvad jag skall
kalla denna väg, kommer att dragas fram
ända till den underjordiska banan, som går
ned till Galata, och som bildar den enda
verkliga förbindelsen därmed. Jag tror
därför, att tomtens värde kommer att högst
betydligt ökas om några år. Det har redan
stigit under de sista åren, därför att gatan
reglerats: där har blifvit snyggare hus,
och tomtvärdet har redan ansenligt stigit.
Ordf. Skulle man icke, såsom det också
har föreslagits, kunna vinna ännu
större inkomst genom att bygga på bazar -byggnaden?
M. Jo, i synnerhet om man bygger ett
stort hus, skulle inkomsterna kunna
ökas högst betydligt. Nu är det blott
en envåningsbyggnad med butiker och en
mycket låg entresolv&ning, som användes
till varumagasin.
Ordf. Er åsikt är alltså, att det icke
är skäligt att under den närmaste framtiden
afyttra fastigheten till större eller
mindre del, utan att man tvärtom bör
bibehålla den, därför att man med säkerhet
kan påräkna stigande tomtpris ?
M. Ja, jag tror, att det skulle vara
mycket oklokt att nu sälja den.
Ordf. Jag har hört sägas, att beskickningshuset
skulle undergått en betydlig
skada genom eu nyligen inträffad naturtilldragelse.
Kan det nu anses vara i
godt skick t
M. Det var blott, att alla fönsterrutor
gingo sönder till följd af en häftig hagelby.
Ordf. Har det icke inträffat några jordbäfningar
på sista tiden?
M. Jo, det har förekommit en, men den
var rätt lindrig och åstadkom ingen skada.
Broström. Är det Sverige, som har i
uppdrag att representera Danmark i Konstantinopel
?
M. Ja.
Broström. Utvecklingen af den svenska
sjöfarten har gått i den riktningen, att, då
Sverige i motsats till Norge för sin sjöfart
har att repliera på hemtraden, svenskarne
helt naturligt under sommaren eller
den tid, dä Östersjön är öppen, hålla sina
fartyg i fraktfart på Sverige och sedan
under vintern söka sig öfver till Sydamerika
och Västindien, hellre än att t. ex.
gå upp till Svarta hafvet, där vissa hamnar
äro besvärade af is, särskildt i Azovska
sjön, som stänges af is redan i december.
Detta har gjort, att för svenska fartyg
ha vi ganska liten trafik på Svarta hafvet
under vintern. De flesta svenska båtar
gå ej längre än till Medelhafvet med malm
och fruktfrakter. Skulle Ni kunna gifva
oss en föreställning om, huru många svenska
fartyg, som under de senaste åren
passerat sundet vid Dardanellerna ?
M. Det är icke många. På sista åren
ha vi haft ett par fartyg, som lossat kol
i Konstantinopel.
Broström. Kör sjöfartens vidkommande
skulle naturligtvis Sverige icke behöfva anordna
sig vidlyftigare i Konstantinopel än
t. ex. Danmark. Ty de danska skepp, som
trafikera Konstantinopel, äro ju mycket
flera till antalet, och de danska rederierna
lägga mera an på Svartahafs-trafiken.
Danmark köper nämligen en massa gods
från Svartahafs-trakterna. Danskarne ha
öfverflyttat en del af inköpen af foderkakor
och spannmål dit. Då frakten ställer
sig billigare, hafva de valt denna väg
i stället för öfver östersjö-hamnarna. Den
hamnkapten, om hvilken vi här talat, har
jag icke tillräcklig kännedom om, men
jag vet, att när vi ha haft fartyg, som
passerat Konstantinopel, ha vi användt
denna person för att klarera. Uppbär han
någon fast aflöning?
M. Han har erhållit tusen kronor af
danska medel och fått behålla x/5 af de
svenska och norska afgiftema samt alla
danska afgifter.
Ordf. Men sedan konsulatafgiftema fcorttagits,
hur är det då?
M. Det lägges stämpel på firmanens intyg
och sundhetspasset, och det är expeditionsafgifterna
för dessa, som det här gäller.
Broström. Månne det till legationen i
Konstantinopel inkommer många förfrågningar
från svenska köpmän och industriidkare
angående möjligheten att afsätta
varor i Turkiet ?
M. Ja, det är rätt många. Jag kan icke
nämna någon exakt siffra, kanske ett 50-tal frågor eller så om året, men hvarje
förfrågan tager i allmänhet lång tid, ty
de äro mången gång rätt invecklade.
Ordf. Komma dessa förfrågningar direkt
från affärsmännen ?
M. Ja, och dessutom har svenska exportföreningen
på senaste tiden ibland
vändt sig till legationen med förfrågningar.
Broström. Det synes mig, som om det
icke vore otänkbart, att då Danmark, som
dock har större sjöf artsintressen än vi att
bevaka i Konstantinopel, kan nöja sig med
att låta sig representeras af Sverige, äfven
vi enbart från sjöfartens synpunkt skulle
kunna arrangera oss på liknande sätt som
Danmark.
M. Ja, det skulle nog kunna gå, men det
är svårt att finna en makt, som liksom Sverige
vore villig att åtaga sig ett dylikt
uppdrag. Jag har talat med den holländske
ministern om denna sak, men han har
slagit ifrån sig och sagt: »Jag kommer att
blankt afstyrka det hos regeringen i Haag,
jag kan icke åtaga mig mera, än hvad jagredan
har.» Han har likväl under sig en
sekreterare, en förste dragoman och eu
andre dragoman, en vicekonsul samt tidtals
därjämte en attaché.
Broström. Äro då de holländska affärerna
i Konstantinopel så omfattande? Sjöfarten
är ju icke stor?
Ordf. Holländarne ha muhammedanska
undersåtar i stort antal.
M. Ja, och legationens viktigaste uppdrag
är just att taga hand om pilgrimerna
på deras resa till Mekka. De ha
också liksom alla öfriga makter därute
en aflönad medlem af sundhetsrådet. Endast
Belgiens och Sveriges representanter
äro oaflönade.
Ordf. Einnes det utom sundhetsrådet
någon annan för de främmande beskickningarna
gemensam institution ?
M. Utom sundhetsrådet, som sammanträder
i ordinarie fall en gång i veckan
hvarje tisdag och till extra samman
-
B 5
träden ea å två gåager i veckan — och
det är ganska långa sammanträden, som
kunna vara ända till 3 timmar — ha vi
också den s. k. commission internationale de
sauvetage de la Mer Noire, som är bildad
på svenskt initiativ, och har sammanträden
ungefär en gång i kvartalet.
Ordf. Sundhetsrådet har ju en mycket
viktig uppgift?
M. Ja, och ganska besvärlig därtill. För
närvarande sitter dessutom en kommission
för revidering af sanitetsafgifterna.
Ordf. På grund af Pariserkonventionen?
M. Ja, den är tillsatt af denna grund.
Broström. Hvad är vår nettointäkt på
beskickningshuset 1 Uppstår något öfverskott
i detta fall?
M. Vi ha 1,200 pund i hyra. Däraf
afgår omkring 110 pund i skatt, således
återstår 1,080 eller 1,090 pund, ty skatten
varierar något. Reparationerna gå under
normala förhållanden till omkring 80
pund, så att ungefär 1,000 pund kunna ställas
till utrikesdepartementets förfogande
under nuvarande förhållanden.
Broström. Kunna icke förhållandena i
Konstantinopel ordnas så, att vår representation
där öfvertages af en generalkonsul,
som hade vissa diplomatiska befogenheter
i utrikes affärerna? Skulle man
behöfva befara någon olägenhet af en sådan
anordning?
M. Nej, om blott Turkiets erkännande
kunde vinnas.
Broström. Nå, anses det icke sannolikt?
M. Ja, det beror på. Den enda makt,
som för närvarande har en fast anställd
chargé d’affaires, är Montenegro. Han sköter
det konsulära och har liksom svenske
ministern endast en tjänsteman under sig.
Ordf. Kommittén har att taga i öfvervägande,
om icke besparingar skulle kunna
vinnas genom någon förändring af vår
representation. För närvarande utgår aflöningen
till den svenske ministern med
20,000 kronor om året jämte fri bostad.
Hvad anser Ni, att en chargé d’affaires
skulle behöfva?
M. Om man skulle ordna saken på sådant
sätt, att den, som skötte utrikesaffärerna,
vore både konsul och dragoman
på en och samma gång----
Ordf. Nej, en särskild dragoman skulle
man väl i alla händelser ha.
M. Ja, då kan det bli på sin höjd en besparing
på ett par tusen kronor eller så, och
det är ju icke någon väsentlig skillnad.
Broström. Huru ställa sig lefnadskostnaderna
i Konstantinopel ?
M. Lefnadskostnaderna i Konstantinopel
äro höga. Själfva maten är visserligen billig,
men allt annat är mycket dyrt.
Broström. Det har inom kommittén flera
gånger varit tal om handelsstipendiater.
Hvilket understöd äro de i behof af i Turkiet
för att kunna verka på kraftigaste
sätt?
M. Ett anslag på 5,000 kronor anser
jag vara minimum.
Ordf. Hvilka kvalifikationer med afseende
på språkkunskap bör handelsstipendiaten
äga?
M. Han bör framför allt fullständigt behärska
franska språket, engelska och tyska
språken äro mindre behöfliga.
Söderberg. Äro icke de flesta köpmän i
Konstantinopel greker och armenier? År
icke kännedom om grekiska språket därför
nödvändig ?
M. Jo, det förstås, men grekiska kan
man lära sig därute.
Ordf. Nå, turkiska, det måtte väl vara
af vikt att kunna?
M. Ja, men det lär man sig också bäst
på platsen. Att fullkomligt behärska franska
är emellertid som sagdt af mycket
större vikt än både engelska och tyska
tillsammans.
Broström. Behöfver stipendiaten särskilda
anslag för resor?
M. Nej, arbetet är väsentligen koncentreradt
i Konstantinopel. Det kan vara
nog med, att han någon gång reser till
Smyrna och möjligen till någon annan
plats i Mindre Asien. Men det är icke så
dyrbart.
Söderberg. Skulle man icke kunna tänka
sig möjligheten att inleda affärer på Grekland
?
M. Nej, men med ett annat land, och
det är Bulgarien. Bulgarernas natur är
sådan, att de vilja vara alldeles oberoende
af stormakterna, och de göra därför hellre
affärer med de mindre staterna. De ha
framställt begäran om, att trävaror måtte
exporteras dit från Sverige, ty de ha börjat
hugga ned sina skogar och illa fördärfvat
dem på grund af det oförståndiga
sätt, hvarpå afverkningen sker. Deras diplomatiska
agent har också flera gånger
talat med oss, om det icke skulle kunna
anordnas en träexport från Sverige till
Bulgarien. Men vi ha ingen representant
där för närvarande. Vi borde verkligen ha
en sådan. Han skulle kunna uträtta mycket.
Broström. Utskeppas icke virke till Bulgarien
från rumäniska hamnar?
M. Jo, men bulgarerna stå. just icke
på god fot med Rumänien.
Ordf. Är det eder mening, att vi skulle
upprätta ett särskildt konsulat i Bulgarien
och eventuellt där anställa en lönad konsul?
M.
Ja, det vore synnerligen lämpligt.
Bulgarien är framtidens land där nere.
Söderberg. Än Serbien då?
M. Nej, där är ingenting att göra. I
alla händelser är det Bulgarien, som blir
arftagare till större delen af Balkanhalfön.
Ju förr man kan komma in där, dess bättre.
Ordf. Hvilka svenska artiklar skulle företrädesvis
gå där? Skulle man kunna
tänka sig afsättning för alla slags varor?
M. Ja, snart sagdt alla möjliga. Svenska
tändsticksfabrikerna höllo t. ex. på
att få statsmonopol i Bulgarien1. I Bulgarien
ha nästan alla främmande makterupprättat
konsulat.
Ordf. Huru hög skulle man tänka sig
lönen för en konsul i Sofia?
M. JJag antager, att man skulle kunna
sätta den till 10,000 å 12,000 francs eller
något sådant. Det borde vara tillräckligt.
Generalkonsuln i London, D. Danielsson (29. 11. 05).
Ordf. Anser Ni anledning förefinnas att
anställa särskildt sakkunnige såsom handelsattachéer
eller konsulenter vid vissa
beskickningar eller lönade konsulat?
D. Då frågan fått en så allmän affattning,
vill jag till att börja med besvara
densamma med nej. Jag kan icke tänka
mig, att det med de förutsättningar, vi
äga för utförsel, skulle vara någon beräkning
att anställa sådana funktionärer,
som det här är fråga om. Däremot är jag
öfvertygad om, att det vore af vikt, ifall
man kunde få speciellt biträde oberoende
af konsulaten, af särskilda konsulenter,
sådana som redan fungera i London för
landtbruket och i Berlin för fiskerierna.
Det har, så vidt jag kunnat iakttaga,
visat sig, att dessa haft flera saker att påpeka,
som varit till nytta för. de intressen,
hvilka de haft att betjäna. Jag tror, att
det vore bäst, om de vore oberoende af
konsulaten; visserligen skulle det naturligtvis
finnas en samverkan mellan konsuln
och konsulenterna, men något slags subordinationsförhållande
dem emellan borde
icke existera.
Ordf. Därest hänsyn till kostnaderna
omöjliggör upprättandet af fasta beskickningar
eller lönade konsulat i större utsträckning,
kan anställandet af lönade biträden
(vicekonsuler, sekreterare) eller sakkunnige
(handelsattachéer, konsulenter)
vid olönade konsulat anses medföra väsentlig
nytta?
D. Enligt hvad jag vet, har detta tilllämpats
af åtskilliga nationer, såsom t. ex.
af danskarne. Danska konsulatet i London
är så anordnadt, att där finnes anställd
en olönad chef — en affärsman -— och en
vicekonstil, som skall vara en administrativt
bildad person. Jag tror, att denna anordning
fungerar, i det hela taget, tillfredsställande
med de anspråk, som man kan
ställa på konsulatet. Konsuln där har en
framstående ställning, han är rik och har
relationer, hvilka han kan göra gällande,
därest det blir fråga om att utöfva
något slags inflytande hos andra affärsmän
på platsen till förmån för danska
intressen. De administrativa göromålen
däremot, såsom notariatförrättningar, bevakande
af sjömäns intressen o. d., tillkomma
uteslutande vicekonsuln. Jag tror,
att en dylik anordning under vissa förutsättningar
kan fungera tillfredsställande.
Dock synes det mig, som om man ickeborde
tillgripa densamma i första hand
utan endast, därest icke aflönade funktionärer
finnas. Skulle det bli brist på
sådana, tror jag, att man kan göra en
dylik anordning på tillfredsställande sätt,
under förutsättning likväl, att den man,
som skulle stå såsom chef, helst vore en
landsman, och att han hade en sådan
ställning, att han på grund af den kunde
utöfva inflytande till förmån för våra intressen.
Ordf. Hvilka kompetensfordringar anser
Ni böra uppställas för inträde på den lönade
konsulsbanan (juridisk, humanistisk,
merkantil bildning) ?
D. Jag vill bestämdt förorda, att dylika
kompetensfordringar uppställas. Denna
fråga har flera gånger berörts af mig,
och jag har därvid framhållit, att man
ofta antagit personer, som i mycket ringa
grad lämpa sig för att avancera på konsulsbanan.
Jag tror, att vi kunde ha mycket
att lära oss på detta område af tyskarne
och engelsmännen. En fackexamen
skulle afläggas af aspiranterna'' å såväl den
diplomatiska som den konsulära banan,
och om fordringarna i denna examen icke
vore fullt likställda för båda dessa tjänstegrenar,
skulle de dock kunna vara något
så när lika. Man kunde vidare såsom
villkor, för att en person skulle få
undergå dylik examen, kunna fordra, att
han aflagt akademisk examen t. ex., inom
den juridiska eller humanistiska fakulteten.
Ordf. I den uppställda frågan talas det
om) 3 olika kompetensfordringar: juridisk,
humanistisk och merkantil bildning. Behöfves
det, enligt Eder åsikt, juridisk examen,
eller kan man nöja sig med en
humanistisk examen, särskildt i fråga om
den konsulära banan, och slutligen, behöfves
det merkantil utbildning? I fråga om
juridisk examen förstår jag Edert svar
så, att sådan icke skulle vara behöflig.
D. Jag tror, att den kan ersättas med
annan examen. Den är icke nödvändig,
huru önskvärdt det än må vara, att aspiranten
aflagt en sådan. Däremot bör han
genomgå en fackexamen senare för att
vinna inträde på banan.
Ordf. År det lämpligt, att en aspirant
ytterligare styrker sin kompetens efter någon
tids tjänstgöring?
D. Man bör först uppställa några allmänna
kompetensfordringar såsom förutsättningar
för att blifva aspirant. Vidare
skulle hänsyn tagas till de vitsord, en
aspirant kunde få från sin tjänstgöring,
efter aflagd teoretisk examen. Men det
biefve då måhända litet svårt att få aspiranter,
i fall det fordras att vederbörande
skulle tjänstgöra en viss tid utan någon
ersättning.
Ordf. Detta är en fråga, som ännu
står öppen. Jag kan likväl säga, att man
tänkt sig, att aspiranterna skulle ha någon
ersättning.
D. Ja, då är jag af den åsikten, att
det skulle vara af en viss fördel att göra
så, som här ifrågasatts. De juridiska studierna
göra ju en person synnerligen lämplig
för den konsulära banan, men för hans
befordran å densamma, bör man fordra,
att han kan förete tillfredsställande intyg
om praktisk tjänstgöring.
'' Ordf. Hvilka fordringar i afseende å
merkantil bildning anser Ni, att man bör
ställa på en konsulsaspirant ?
D. Jag tror icke, att det skulle vara
så synnerligen nödvändigt att ha några
dylika fordringar, därför att man finge
väl icke tänka sig, att aspiranten i fråga
skulle vara utbildad inom någon viss affärsbransch.
Ordf. Nej, här är det fråga om en allmän
mera teoretisk utbildning.
D. Af de rön, jag i detta afseende kunnat
göra, framgår icke, att särskildt en
merkantil utbildning skulle vara så nödvändig.
Om en person har praktisk läggning,
kan han för öfrigt mycket väl tillägna
sig sådan bildning sedermera, därigenom
att han kommer i kontakt med
det praktiska lifvet.
Ordf. Vill ni närmare angifva handelsattachéernas
och konsulenternas uppgift ?
Böra de anställas för bestämda tidsperioder
eller tills vidare?
D. Hvad denna punkt beträffar, tror
jag, som sagdt, att det skulle vara af synnerligen
stor betydelse för beredande af
marknad för vissa exportartiklar och för
att vägleda våra exportörer, om konsulenter
anställdes. Exportörerna skulle då kunna
få kännedom om, att för den och den
artikeln funnes så och så stor möjlighet
för afsättning. Denna konsulent skulle
vara en person till hvilken exportörerna
själfva hade förtroende och hvilken sutte
inne med förutsättningar för sin uppgift i
fråga. Han borde dock icke anställas såsom
permanent eller för någon viss tid, ty han
kunde behöfvas än på den ena platsen och
än på den andra; han måste kunna röra
sig fullkomligt obehindradt och ha tillfälle
att besöka de olika marknaderna och
verka för exportartiklarnas afsättning.
Ordf. Kan man anse detta ändamål
vinnas bäst därigenom, att en handelsattachc
är bosatt någon tid på en ort
inom ett land, sedan flyttar till en annan
ort och således under några år har tillfälle
att på de mest betydande affärscentra
sätta sig närmare in i förhållandena
och knyta goda förbindelser?
D. Ja, jag tror, att detta skulle vara
det bästa sättet. Hufvudsaken är just att
komma in i förhållandena och göra sig
gällande.
Ordf. I hvilken omfattning anser ni,
att konsulerna höra direkt tillhandahålla
enskilda personer kommersiella upplysningar?
D.
Konsulerna börja att allt mer och
mer tagas i anspråk för tillhandahållandet
af dylika upplysningar. Jag har för min.
del i allmänhet ansett, att jag i detta
hänseende borde ställa mig till disposition
så mycket som möjligt, men det bör likväl,
synes det mig, sättas en viss gräns för
hvad som härvidlag kan fordras af en konsul.
Till att börja med, vill jag anmärka,
att man antager sig kunna af en konsul
i ett distrikt begära, att han skall vara
förtrogen med alla marknader i hela distriktet
samt känna där bosatta industriidkare
och agenter m. m. Sådant är öfverdrifvet
och orimligt. Den upplysningssökande
borde i stället, då det är fråga
om förhållanden å ort utanför distriktets
hufvudstation, vända sig direkt till därvarande
vicekonsul utan att påkalla konsulns
mellankomst. Konsuln själf skulle
däremot ensamt ha att redogöra för ställningen
å hufvudstationen äfvensom anskaffa
upplysningar rörande platser inom
distriktet, å hvilka icke vicekonsuler vore
anställda. Kör öfrigt må anmärkas, att
man har stark benägenhet för att vilja göra
konsul ansvarig för hvad som genom honom
inkommit i upplysningsväg, därest på,
grund däraf inledda förbindelser icke motsvara
förväntningarna.
Ordf. Yore icke detta att gå för långt?
D. Det är emellertid rätt ofta som man
under antydda förutsättningar begär upplysninfeär.
I många fall har väl också uppgiften
på tillfredsställande sätt kunnat lösas,
men det händer ju ibland att man
misslyckas. Jag har själf varit utsatt för,
att jag icke kunnat (lämna tillfredsställande
svar å till mig framställda frågor
i _ nu berörda afseende, och det har då tillvi
tats mig, att jag icke fullgjort den uppgift,
som bort åligga mig. Jag har hört
detta mer än en gång, såväl från norsk
som svensk sida.
v. Rosen. Jag vill framställa den
frågan, om de konsulära representanterna
kunna gifva upplysningar till enskilda personer
utan att ikläda sig ett visst moraliskt
ansvar för de affärsförbindelser,
som på grund af de lämnade upplysningarna,
komma till stånd. Om en konsul
eller en handelsattaché söker att i största
möjliga mån lämna upplysningar om
öppnandet af en affär inom hans distrikt,
och om han därvid gifver anvisning på
vissa affärsmän, så riskerar han sedermera
att träffas af förebråelsen för, att dessa
upplysningar ha bragt vederbörande affärsman
att göra mindre fördelaktigaaffärer
och inlåta sig med mindre vederhäftiga
personer. Det är således ansvarsfrågan,
man här ytterst har att fästa
sig vid.
Ordf. Böra konsulerna alltså gifva soliditetsupplysningar
?
D. Ja, det få de nästan ständigt göra;
i praktiken kan det icke undvikas. De
lämna dessa upplysningar med stöd af uppgifter
från upplysningsbyråer, banker och
handelskontor. Jag har också lämnat dylika
upplysningar, därvid jag, ehuru med
iakttagande af alla influerande omständigheter,
likväl sökt vara mera opersonlig och
blott gifva mera objektiva meddelanden
med ledning af de källor, som jag haft till
mitt förfogande. Jag tror, att konsulerna
gjorde rättast i att i allmänhet inskränka
sig till att återgifva hvad som kunnat inhämtas
genom merkantila upplysningskontor,
och blott såsom konfidentielt meddelande.
Och det förefaller mig, som om
i konsulsinstruktionen skulle kunna sägas,
att dessa upplysningar skulle bero på konsulns
eget bepröfvande, så att någon förpliktelse
i det afseendet icke borde finnas.
Ordf. Det skulle här alltså endast vara
fråga om berättigande, icke förpliktelse?
D. Jag tror, att det exakta svaret här
är, att konsulerna väl kunna gifva sådana,
upplysningar, men efter eget bepröfvande
och utan något ansvar.
Broström. Under förutsättning, att vi
kunde anställa flera handelsattachéer eller
konsulenter i England, och om man
skulle tillämpa en sådan anordning, som
generalkonsuln nyss talade om, nämligen
att låta dessa, så att säga, ambulera, i
hvilka trader skulle de då i första rummet
användas ?
D. De skulle användas för t. ex. våra
landtbruksprodukter. Vi ha ju visserligen
redan _ en dylik konsulent i London, men
det finnes mycket att i det afseendet
göra. Äfven i fråga om näringsämnen af
andra slag, såsom fiskeriprodukter, skulle
något liknande kunna göras. Karsk fisk
skulle ju kunna finna en marknad i England.
Jag tror, att detta med stor fördel läte sig
göra, om vi blott anordnade vår fiskodling
på rätt sätt, så att vi mera lade an på
laxöring i stället för gädda och abborre;
det skulle alltså vara insjöfisket, som man
här skulle tänka på. I fråga om fabriksartiklar
ha vi mindre förutsättningar, då
vi ännu icke kunna ställa vår tillverkning
af sådana varor tillräckligt omfattande och
billig, men i fråga om näringsprodukter
skulle vi kunna få en större marknad i
England än för närvarande, något liknande
den marknad, Danmark i det afseendet
lyckats vinna.
Broström. Gå vi in på ett annat område,
såsom t. ex. tiä- och järnvaruexporten,
synes det mig, med den uppfattning, som
jag har om affärslifvet i England, som
om de svenska exportörerna af dylika varor,
redan för närvarande äro mycket väl
representerade, ehuruväl det icke för dessa,
såsom jag tror i närvarande stund, våra
viktigaste exportkällor, finnes några sär
-
B 9
skilda agenter. Finnes någon anledning
att antaga, att särskilda konsulenter för
dessa exportvaror skulle göra någon större
nytta ?
D. Nej, de skulle nog icke göra någon
vidare nytta.
Broström. Enligt hvad jag känner till
angående fiskförsäljningen i England, sker
denna i första hand hufvudsakligast på
auktioner. Det tillgår ju så, att en båt
samlar upp fisken från fiskefartygen i
Nordsjön och för den till afsättningsorten,
London, Grimsby, eller hvad det nu
må vara för plats, och där säljes sedan
fisken på auktion. På samma sätt har
den färska sill försålts, som under vissa
vintrar gått ifrån Sverige till England.
Jag vet, att denna färsksillsaffär betraktas
som ett lotteri, beroende därpå, att
det vid vissa tillfällen kan strömma
ih stora laster färsk sill från Bohuslän
och från Norge och någon gång äfven från
Skotland, detta senare dock mera ovanligt,
då sillfisket vid Skotlands kuster först
brukar börja på försommaren. Hvad denna
art af fiskexport beträffar, tror jag icke,
att man skulle kunna åstadkomma mycket
genom att anställa en särskild konsulent,
ty här hänger allt på de personer,
som verkställa auktionerna och på dem,
som göra uppköpen. Dessa äro alldeles
specifikt hemma på detta område, och
de distribuera sedan ut fisken genom kanaler,
som endast de känna. Det enda
skulle vara, om man kunde göra något
beträffande insjöfisket. Vi veta, att engelsmännen
äro mycket konservativa, men
jag undrar dock, huruvida man icke
skulle kunna få in i England våra insjöfiskar.
Hvad skulle engelsmännen säga.
om t. ex. gädda?
D. Export af gädda går nog icke, men
väl af laxöring och kräftor, om det blott
göres någonting för saken. Vi måste då
först förändra våra insjöars fiskeformer.
Men allt detta är ju saker, som vi kunna
producera, och det är blott möjligheterna,
som icke ha tillgodogjorts. De
fiskslag, som det då skulle bli fråga om,
skulle dock icke försäljas på auktion.
Broström. Nej, det blir icke så stora
kvantiteter, att det kan löna sig att hålla
auktion därvidlag. Men i fråga om sillen,
kan det löna sig. Den har ju för öfrigt
redan en marknad i England och faller
under de vanliga principerna för försäljning.
Skulle en marknad kunna upparbetas
äfven i fråga om de andra fisksorterna?
-
D. Jag nämnde i samband med sådana
saker, i fråga om hvilka jag tror, att
vi äga möjligheter att utveckla vår export,
att vi måste räkna på en permanent
produktion. Men hafsfisket, fiske af
sill, makrill m. m., är beroende på tillfälliga
orsaker, och därför måste vi här
mera tänka på den permanenta fisk-kultur,
som skulle kunna åstadkommas i våra
insjöar. Sådana fiskarter, som laxöring,
gös och äfven lake, samt dessutom också
kräftor, skulle helt säkert kunna vinna en
stor afsättning i England, blott man ville
göra ett försök. Det allra bästa vore,
att vederbörande intresserade själfva sände
ut någon agent, hvilkens existens vore
beroende af, att lian kunde åstadkomma
något resultat. Detta har alltid visat sig
vara det bästa. Under förutsättning, att
icke några dylika agenter kunde anskaffas,
tror jag, att det vore anledning för
staten att ingripa och ställa en lämplig
person till disposition. Jag har nämnt
detta endast såsom ett exempel.
Ordf. Hvad har Ni att svara på frågan
11?
D. Det synes mig som om exportföreningens
publikationer på ett särdeles lyckligt
sätt uppfylla de fordringar, som man
i detta afseende kan uppställa. Om det
är något särskildt, som bör komma till
allmänhetens kännedom, bör man alltid
ha en speciell tidning, där meddelande
därom kan stå, och från hvilken artikeln
sedan kunde öfvergå till den öfriga pressen.
Min uppfattning är således den, att
man härvidlag bör arbeta på den grund,
som redan finnes, nämligen exportföreningens
publikationer, dock vill jag tillfoga,
som sagdt, att hvarje underrättelse, som
omedelbart påkallar uppmärksamhet, bör
spridas genom en speciell tidning eller
flygblad.
Ordf. Huru vill Ni besvara frågan 12?
D. Det vore önskligt, om dylika redogörelser
och upplysningar samlades hos
en enda myndighet, och jag tänker mig,
att utrikesdepartementet skulle kunna organiseras
så, att allt på ett tillfredsställande
sätt kunde samlas där.
Ordf. Anser Ni, att vi skulle kunna koncentrera
hela konsulatväsendet hos utrikesdepartementet
?
D. Ja, jag kan icke se, att det är af behofvet
påkalladt, att för ett fåtal saker
ha en särskild afdelning inom något annat
departement, utan alla hithörande arbeten
böra koncentreras inom utrikesdepartementet.
På det sättet skulle man äfven kunna
vinna den nödiga öfverskådligheten.
B 10
Ordf. Hvilken åsikt har Ni i afseende
å frågan. 14 ?
D. Jag anser visst icke, att konsulsbefattningarna
böra kungöras lediga till
ansökan. Isynnerhet om man fordrar en
särskild examen för att blifva konsul,
skulle det vara en inkonsekvens att vända
sig till allmänheten. Jag ber att få besvara
frågan på det sättet, att såvidt man
icke på tillfredsställande sätt kan på annan
väg få en post besatt, bör man kungöra
den ledig till ansökan.
Ordf. Hvilka befattningar behöfvas vid
generalkonsulatet i London efter den
verkställda skilsmässan med Norge?
D. Det enda, som härvidlag skulle kunna
föranleda något slags osäkerhet är, huruvida
utom chefen och vicekonsuln det bör
finnas två eller blott en ordinarie sekreterare.
För min del kan jag dock icke
gå med på att minska sekreterarnes antal
under två. Det inträffar mycket ofta,
att konsulattjänstemännen af en eller
annan anledning måste å tjänstens vägnar
begifva sig åt olika håll i London, och
i denna vidsträckta stad med dess stora distanser
taga dylika uppdrag gifvetvis lång
tid.
Ordf. Ni anser det således nödvändigt
att ha fyra ordinarie i stället för nuvarande
sex (en generalkonsul, en vicekonsul,
en kanslist och tre kontorister). Anser
Ni, att i afseende å lönebeloppen — jag
undantager generalkonsulns lön — någon
jämkning bör äga rum?
D. Vicekonsuln har nu en lön å 10,000
kronor. Jag tror icke, att omständigheterna
medgifva någon nedsättning i detta belopp.
Just distanserna i London, hvilka
jag nyss talade om, spela in som en viktig
faktor i fråga om utgifterna. Vidare måste
man taga i betraktande de alldeles
särskildt dyra lefnadskostnaderna i London.
Detta gör, att jag måste anse en
lön för vicekonsuln å 10,000 kronor såsom
ett minimum. Hvad kontorsanslaget
beträffar, är det svårt att för närvarande
få detsamma att räcka till.
Ordf. Hvilket belopp utöfver hvad som
utgår för löner och gratifikationer, behöfves
till kontorskostnader, eller på annat
sätt uttryckt: kan en minskning i det
hittills utgående kontorsanslaget i någon
mån ske ?
D. Någon sådan minskning tror jag
icke kan ske, åtminstone kan den icke
blifva så stor.
Ordf. Vi öfvergå till frågan om generalkonsulatets
hus i London. Från norsk sida
föreligger uttalande om, att norrmännen
icke vilja hafva kvar huset. Anser Ni önskligt,
att Sverige förvärfvar huset för sigallena?
D.
För min del tror jag, att det bästa
vore, om man kunde skaffa en annan lokal
för generalkonsulatet i London. Det nuvarande
huset erbjuder icke någon lämplig
lokal, och jag har, redan alltifrån
min första tid som generalkonsul, hört
mig om efter någon bättre lokal. Efter
de kalkyler, som äro gjorda, och hvilka
tyckas vara riktiga, skulle man kunna
få hyra en lämplig lokal för c :a 500 pund.
Ordf. Är ett så stort belopp nödvändigt,
då personalen å konsulatet framdeles icke
kommer att blifva så talrik, som den
för närvarande är?
D. Ja, det är nog sant, men vi måste
tänka på de många sjömän, som uppsöka
konsulatet och för hvilka det måste finnas
en tillräckligt stor expeditionslokal.
Med hänsyn därtill kan man icke tänka
sig en lokal med mindre än fyra å fem
rum. Dessutom är att märka, att konsulatet
har ett stort arkiv, som det redan
nu erbjuder svårigheter att hysa.
Ordf. Den del af arkivet, som icke behöfs
på konsulatet, kan skickas hem.
D. Jag kan icke tänka mig, att vi
kunna reda oss med mindre än fyra å fem
rum. Vi måste, såsom jag förut framhöll,
tänka på den stora expeditionen af sjömäns
angelägenheter. Under vissa tider af året
är det icke så mycket att göra i det
hänseendet, men om somrarna, när trälastskeppningarna
skola äga rum, är det sannerligen
rent af en invasion af sjömän
på konsulatet. Af mina kolleger är det
en, som lyckats få en ganska präktig
lokal, nämligen den holländske generalkonsuln.
För denna lokal betalar han 360
pund. Han kan likställas med oss icke i
fråga om sjöfart och sjömäns besök,
men i fråga om göromålen i öfrigt. Hans
grannar i huset började emellertid att klaga
öfver den mängd besökande, som kom
till hans kontor. De, som komma till konsulat,
uppträda icke alltid med snygga
dräkter, och grannarna tyckte väl att huset
blef just som litet diskvalificeradt ax
dessa besökanden. Jag vill ytterligare
framhålla att det nuvarande huset icke
i något afseende är fördelaktigt. Vi hyra
nu ut två våningar i detsamma för en
hyra af 100 pund, men reparationer påkallas
ständigt, och dessutom skall hvart
sjunde år en generalreparation företagas,
för hvilken kostnaden uppgår till 120 å
130 pund. Man får sannerligen se till,
att man får det hela att gå ihop. Jag
B 11
tror sålunda, att det skulle vara önskvärdt,
om en ny lokal kunde förvärfvas
för konsulatet.
Ordf. Hvilken ställning bör Skotland
intaga i konsulärt hänseende ?
D. Jag anser, att all anledning förefinnes
att förlägga Skotland under generalkonsuln
i London. I Glasgow finnes ju
stora sjöfartsintressen för oss att bevaka,
och jag tror därför, att där borde finnas en
lönad vicekonsul, lydande under generalkonsuln
i London. Det är många omständigheter,
som gör det önskvärdt att där ha en
person å jour med hvad som där försiggår'',
såsom med afseende å metallindustri,
skeppsbyggerier och dylikt. Där finnes ju
en storartad marknad för järn och stål, och
äfven fiskeriindustrien har i Skotland en
särskildt stor utveckling. Jag tror, att det
skulle vara oss till stor vägledning, om
där vore anställd en person, som kunde
taga närmare reda på förhållandena och
därom gifva oss underrättelse. Emellertid
kan man knappast begära, att en olönad
konsul skall kunna motsvara alla de fordringar,
som kunna ställas på en konsul,
och därför synes det mig, att man
i Skotland bör hafva en aflönad konsul.
Broström. Vill Ni närmare precisera
Edert uttalande beträffande den plats i
Skotland, åt hvilken man härvidlag hör
gifva företrädet?
D. Jag'' anser, att Glasgow härvidlag i
i främsta rummet bör komma i åtanke.
I öfrigt anser jag, att en olönad konsul
bör finnas i Cardiff. Jag skulle också
nästan vara hågad att komma till samma
resultat i fråga om Newcastle, men
jag skulle i stället vilja föreslå, att i
Hull anställes en lönad vicekonsul, därför
att Hull står för oss i många afseenden
såsom en plats, där det vore önskvärdt,
att våra intressen blefve närmare bevakade.
Eilialen i Shields är upprättad hufvudsakligen
med hänsyn till norska intressen.
Där finnes nämligen mycket norskt sjöfolk,
som samlas där och prisgifves ofta
för exploitationer, och det var närmast för
dess skull, som en funktionär fanns i
Shields. Men för Sveriges vidkommande
torde någon konsulär representant därstädes
icke vara behöflig.
Broström. Svenskarne i Newcastle ha
fått den uppfattningen, att där borde finnas
en lönad konsul, men att man däremot
kunde nöja sig med en olönad konsul i
Hull. De framhålla, att Newcastle med
dithörande område representerar en folkmängd
af öfver en million personel'', äfvensom
att den trafik, som går öfver
Newcastle, med undantag af den stora
emigrantströmmen — som går öfver Hull
— är större än trafiken öfver Hull. De
ha därvidlig dock icke framdragit några
statistiska uppgifter. Jag vet emellertid,
att värdet af de varor, som gå öfver
Hull och Grimsby, är ganska betydligt.
Det är hufvudsakligen manufakturvaror
trafiken från Newcastles distrikt omfattar
däremot till största delen kol. Hvad
är Eder mening härom ?
D. I Newcastle behöfves det antagligen
icke någon lönad vicekonsul. Vicekonsuln
i Newcastle har förnämligast haft göromål
för norska sjömäns räkning, och han skall
därför, tror jag, numera icke få något
vidare att göra. Jag kan icke heller finna,
att det skulle vara något att göra för
en vicekonsul i Newcastle i rent kommersiellt
afseende, hvilket däremot är fallet
för en vicekonsul i Hull.
Ordf. Hvilken åsikt har Ni angående
inspektion af de olika vicekonsulaten inom
ett distrikt?
D. Jag tror, att detta är en uppgift,
som mera än hittills varit fallet, borde ingå
i generalkonsulns åligganden. Då denna
inspektion emellertid är förenad med
kostnader, vill man helst se, att det ickekommer
framställningar- i sådant syfte. I
de fall, då sådan inspektion vore önsklig,
borde den dock icke ske årligen, utan
endast då den, på grund af särskild därom
gjord framställning, påfordrades, och
denna framställning skulle grunda sig på
specifikt angifna skäl. Det skulle dock
vara konsulatchefen obetaget att •— under
förutsättning att kontorsanslaget det medgåfve
— företaga inspektionsresor på eget
initiativ.
Ordf. Eör att precisera frågan, vill jagformulera
den så: Anser Ni behof föreligga,
att utöfver den befogenhet, som generalkonsuln
nu har, gifva särskilda bestämmelser,
att han, efter därom gjord framställning,
skall inspektera vissa konsulat
inom sitt distrikt?
D. Det borde egentligen åligga generalkonsuln
såsom en skyldighet att taga i
öfvervägande, huruvida han skall ha detta
som någon speciell uppgift.
Ordf. Beskickningarna ha sig ålagdt
att hvarje år ingifva en redogörelse för
sitt arbete. Skulle det, enligt Eder åsikt,
vara lämpligt att föreskrifva, att konsulerna
skulle afgifva en liknande redogörelse
för konsulatets arbeten?
D. Jag anser, att denna fråga är väl
värd att tagas i öfvervägande. Den är
emellertid så ny, att jag icke varit i
B 12
tillfälle att närmare tänka mig in i densamma,
och jag kan därför icke nu afgifva
något bestämdt omdöme rörande
denna sak. Men det synes mig dock, som
om man icke borde ställa sig afvisande
gent emot en dylik tanke.
Ordf. Ligger det, enligt Edert förmenande
någon vikt på, att vicekonsulerna
icke ha liknande uppdrag för någon
annan makts räkning? Och ligger
det någon särskild vikt på, att de åtminstone
begära tillstånd af regeringen, innan
de mottaga uppdrag att såsom vicekonsul
representera en annan makt?
D. Jag tror, att man härvidlag kan
förfara på samma sätt som hittills. Jag
har icke i något fall funnit det vara för■enadt
med olägenheter, att en och samma
person representerat flere länder. Det är
ganska ofta svårt att få en lämplig vicekonsul,
i synnerhet när man icke har något
vederlag att bjuda honom. Somliga
personer ha ju rent af som specialitet
att representera främmande länder. Skulle
man vara alltför nogräknad i detta hän
-
seende och uppställa alltför många betingelser,
vore det fara värdt, att man
icke får någon person alls, som vill vara
konsul. Jag tror, att man härvidlag bör
gå till väga med en viss varsamhet.
Broström. Vi ha här resonnerat om anställandet
af en särskild konsulatinspektör,
hvilket såvidt jag fattat, skulle kunna
medföra den fördelen, att han blefve i
tillfälle att bedöma verksamheten inom
de olika konsulaten, åtminstone inom ett
flertal konsulatdistrikt i Europa. Tror
Ni, att man på detta sätt skulle kunna
åstadkomma en mera effektiv kontroll af
konsulatens verksamhet ?
D. Att en person särskildt anställes som
permanent konsulatinspektör, anser jag
icke vara att förorda. Men däremot tror
jag, att det skulle medföra en viss fördel,
om en lämplig person •—- t. ex. närmaste
beskickningschef eller aflönade konsul —
då särskilda omständigheter därtill gåfve
anledning, finge tillfälligt uppdrag att
verkställa dylik inspektion af visst konsulat.
Direktör H. Axelson, Stockholm. (30. 11. 05.)
Ordf. Kan Ni angifva någon anordning
i samband med lönade eller olönade konsulat
till vinnande af större nytta för
Sveriges ekonomiska intressen ?
A. Med afseende å konsulatsaken har
jag en särskild syn på densamma, som kanske
är afvikande från den uppfattning, som
förr rådt här i Sverige. Jag vill nämligen
häfda den ståndpunkten, att det bör
inrättas särskilda konsulatdistrikt, kanske
något afvikande från de nuvarande,
hvart och ett stående under en generalkonsul,
som bör ha inspektionsskyldighet
inom sitt distrikt. Denna inspektionsskyldighet
må kunna utsträckas äfven till sådana
distrikt, hvarest olönade konsuler
finnas. Sålunda äfven till konsulat, som
anses vara af den beskaffenhet att kunna
skötas af olönade konsuler. Äfven å sådana
bör den inspekterande generalkonsuln
ha rätt dels att göra sina inspektioner
dels att göra sitt inflytande gällande
med afseende å resp. konsuls sätt
att sköta det. Vidare vill jag framhålla,
att jag anser den diplomatiska kårens verksamhet
för vårt land absolut nödvändig
i sådana länder, hvarest den pröfvats behöflig
för allmänna intressen; och jag
tror, att flera köpmän, som haft med diplomaterna
att göra, i likhet med mig
gjort den iakttagelsen, att dessa ha ,en
uppgift att fylla. Denna diplomaternas
uppgift är icke allenast af politisk art
—- som det för öfrigt icke tillkommer mig
att här närmare skärskåda -— utan deras
uppgift, när det gäller att tillhandagå
och öfvervaka landsmäns intressen, är
ofta af den art, att den icke låter utföra
sig af en person i konsuls eller generalkonsuls
ställning.
Ordf. År det Eder mening, att dessa
inspekterande generalkonsuler, som förutsättas
vara lönade, skola hafva distrikt omfattande
flera länder?
A. Ja, det är min åsikt.
Ordf. Bör den inspekterande hafva en
öfverordnad hierarkisk ställning öfver
konsulerna inom angränsande distrikt?
A. Ja, det vore meningen. Om det kanske
tillätes mig, skall jag närmare utveckla
den uppfattning, jag har. Utgår
jag från, att konsulatgöromälen äro af två
slag, för det första expeditionsgöromål å
konsulaten, för det andra öfvervakande
af handelns och sjöfartens intressen -—
hvilken senare del numera träder i för
-
IJ 13
grunden — så föreställer jag mig, att
den inspekterande generalkonsuln, klokt
vald, skall kunna särskildt tillgodose den
mer moderna uppfattningen af konsulernas
verksamhet. Under sina inspektionsresor
skall han hafva skyldighet att se till, att
hvarje konsul, v. konsul och annan konsulattjänsteman
sköter sin plikt; men han
har dessutom att verka såsom en lifgifvande
och inspirerande kraft att få informationsväsendet
ordnadt i en sund och
juste riktning. Med informationsväsende
menar jag här ett ständigt fortgående rapportsystem
öfver såväl skördeförhållandenas
utveckling, större allmänna arheten
etc., äfvensom konjunkturerna för sjöfarten.
Kommer det en lifgifvande kraft i
form af en inspekterande generalkonsul,
som på ett verksamt, intressant och framför
allt humant sätt söker få denna pliktkänsla
i gång i rätt riktning, fyller han
därmed en mycket stor uppgift i sin person.
Som det kanske är herrarne bekant är
just förhållandet i amerikanska konsulatsystemet,
att man där lägger an på
den principen att med de konsulära funktionerna
särskildt omhulda hvad som kan
vara till gagn för handel och sjöfart genom
framställningar, som röra närvarande och
kommande förhållanden. Rapportsystemet
öfver hvad som har passerat är visserligen
förträffligt äfven det, men det är någonting,
som kommer i andra hand i jämförelse
med anvisningar om hvad som för framtiden
kan väntas inträffa. Jag vill i detta
sammanhang anföra, att särskildt hvad
beträffar den transmarina sjöfarten och
dess beroende af skördeförhållandena i
transmarina länder, så synes det mig att i
god tid lämnade underrättelser om dessa
förhållanden och rörande dithörande fraktafgifter
och fraktmöjligheter äro af ofantligt
värde. Det är visserligen sant, att sådana
underrättelser redan nu finnas tillgängliga.
Men de äro förmedlade af skeppsmäklare
eller andra personer, som spekulera
i frakter, hvarför de oftast äro färglagda
och icke alltid pålitliga. En absolut
opartisk konsul, som har skyldighet
att icke deltaga i affärer för egen räkning,
enär han måste vara statens tjänsteman
och icke drifva något affärsföretag,
bör, om han sköter sin uppgift rätt, på
det området kunna utöfva ett betydande
gagneligt arbete.
Ordf. Ni nämnde, att rapporterna böra
afse det nuvarande och det kommande tillståndet.
Vill Ni därmed säga, att Ni
lägger hufvudvikten på att konsulernas
berättelser komma oftare än hittills och
att de böra omfatta dessa två kategorier r
det nuvarande tillståndet och utsikterna
för framtiden ?
A. Ja, det skulle jag anse lämpligt.
Jag skulle äfven anse, att det vore en fördel,
om de mycket hastigt publicerades
t. ex. i någon daglig tidning. Detta
skulle aldrig medföra någon kostnad för
staten, ty denna tidning skulle snarare
öka sin spridning därigenom, hvarför det
tvärtom kunde bli fråga, om staten icke
möjligen kunde få någon ersättning för
dessa meddelanden. Nå, det lämnar jag''
därhän; hufvudsaken är att rapporterna
hastigare bragtes till allmänhetens kännedom
genom någon god daglig tidning.
Ordf. I sådant fall borde väl dessa rapporter
ställas till förfogande för flera tidningar
?
A. Det möter ju intet hinder, tvärtom
vore det kanske mycket lämpligt-, att, såsom
herr ordföranden föreslagit, lämna uppgifterna
till flera tidningar. Ändamålet
är ju, att upplysningarna spridas och så
fort som möjligt komma till den stora
allmänhetens kännedom. Det finns emellertid
ett annat slag af rapporter, som
icke lämpar sig för offentliggörandet, och
där ett offentliggörande snarare kunde göra
skada, hvarför det i detalj bör fastslås,
eller i instruktionerna särskildt bestämmas,
hvilka rapporter lämpa sig för hastigt
offentliggörande och hvilka endast skulle
ingå till vederbörande chef i Stockholm,
det må nu bli kommerskollegium eller
ett handelsdepartement. Med hvad jag
nyss framhöll har jag således icke velat
säga, att alla rapporter borde offentliggöras,
utan detta bör bero på den i Stockholm
befintliga chefens profvande.
Ordf. Kommittén har berört denna,
fråga i p. 11 af frågoformuläret.
A. Då synes det mig, att man får lof
att söka bilda sig ett omdöme om hvad
det kan finnas för upplysningar, som äro
af intresse för vissa personer, men som
skulle skada dessas intressen, om de offentliggjordes.
Man finner därvidlag, att det
kan vara frågan om större beställningar
till en främmande stat, hvilka inom landet
icke kunna utföras af mer än ett eller
två industriella verk, hvarför det icke kan
bli tal om allmännare konkurrens mellan
de inhemska firmorna. Om man nu publicerade
meddelanden om dessa beställningar,
kunde det väcka utländsk konkurrens. Att
afgöra detta är emellertid mycket svårt och
måste bedömas för hvarje särskildt fall.
Detta är saker, som alltid måste lämnas till
afgörande af chefens i Stockholm goda
B 14
omdöme. Äfven af denna anledning är det
.klart, att denna chefspost blir ytterst ansvarsfull
och kraf ver en man, som är
väl initierad i den svenska industrien och
dess utvecklingsmöjligheter.
Ordf. Med sin fråga har kommittén särskildt
afsett att få veta vederbörandes
•åsikter, huruvida sådana meddelanden böra
lämnas intresserade genom konsuln eller
direkt från centralstyrelsen eller på annat
sätt. Hvad är Eder mening!
A. Det pågår för närvarande ett organisationsarbete
här i Sverige, som det blir
nödvändigt att understödja, jag menar
handelskammaresystemet, som antagligen
.kommer att utveckla sig till utbildandet
af industriföreningar. Denna sak torde
kunna ordnas i samband med den utveckling,
som detta system får. Samarbetet
mellan representanter för handel och industri
till båtnad för Sveriges större affärsomsättning
bör blifva mycket betydelsefullt,
om det rätt skötes, om det- kommer
in på rätt spår. Herr ordförandens
till mig nyss framställda fråga torde därför
lämpligen böra besvaras i sammanhang
med besvarandet af en fråga rörande det
förhållande, i hvilket dessa institutioner
böra stå till hvarandra. Hvad som är obestridligt
är, att man måste lägga stor
vikt på dylika kommersiella upplysningar,
särskildt med afseende; å afsättningsmöjligheterna.
Ordf. Är Eder åsikt således den, att
det kunde medföra skadlig konkurrens
från utlandets sida, om alla rapporter
eller allt hvad dessa rapporter innehålla
offentliggöres''!
A. Ja, obetingadt.
Ordf. Ni anser därför, att dylika meddelanden
icke böra vara underkastade den
allmänna regeln om offentliggörande?
A. Alldeles.
Ordf. Ni var nyss inne på frågan om
diplomatiens ställning. Yill Ni nu fullfölja
Edert uttalande härom?
A. Diplomaternas ställning, särskildt i
de europeiska länderna, gifver dem icke
anledning att alltid behandla storpolitiska
frågor, men hvad de nästan dagligen ha
anledning till är att stödja och hjälpa
landsmän, som kommit till utlandet. Med
den ställning dessa diplomater intaga dels
till det lands regering, hos hvilken de
äro ackrediterade, dels till andra länders
representanter därstädes, kunna de utverka
betydligt bättre förmåner och med större
framgång göra utredningar i trassliga saker,
än hvad personer i en generalkon
-
suls eller en konsuls ställning kunna göra.
Dessutom vill jag nämna, att den funktion,
jag skulle vilja tillägga generalkonsulerna,
kommer att i mångt och mycket
aflägsna dem från sådana större saker,
som böra skötas af diplomaterna, särskildt
i sådana länder, hvarest det finnes
en verklig diplomati. Vidare bör man
betänka, att då generalkonsuln ofta nog
är tvingad att gå in i en del detaljer och
att komma med specialsyn på saker och
ting, det kan vara lämpligt för landet
att hafva en person, som står öfver honom
och som är i den ställning, att han har
en mera objektiv syn på sakerna och tvinga^
att se dem i deras förhållande till
de allmänna handelsintressena. Generalkonsuln
åter går ofta nog, på grund af
sin ställning, direkt på frågan: han vill
sköta den samvetsgrant och utreda den
grundligt, men det är icke sagdt, att han
i sin ställning och ämbetsifver riktigt bedömer,
i hvilket förhållande denna fråga
står till landets allmänna handelsintressen.
Då är det, så vidt jag förstår, lämpligt
att det finns en diplomat, som vet
detta och kan justera omdömet.
Ordf. I 3 :e punkten har kommittén
gjort en fråga, huruvida anställandet af
liandelsattachéer möjligen kunde anses
vara till nytta. Anser Ni, att de i
denna punkt föreslagna anordningarna
skulle kunna medföra samma gagn, som
den af Eder nyss antydda med inspekterande
lönade generalkonsuler?
A. Handelsattachéers ställning har jag
icke kunnat till fullo uppskatta. Jag tror
nämligen, att deras underordnade ställning
kommer att medföra, att de endast
sysselsätta sig med ett visst rapportsystem,
hvars värde icke blir af den art,
att det kan motsvara den därmed förenade
kostnaden. Däremot tror jag, att
en person i en generalkonsuls ställning,
hvilken på grund af sitt ämbete kan uppvakta
framstående myndighetspersoner och
framstående personer inom den kommersiella
och industriella världen, om han har
tillräckligt god vilja, intresse och energi,
kan sköta saken bra mycket bättre. Kommer
det däremot en handelsattaché, blir
han kanske afvisad och kan icke rapportera
annat än hvad han tillfälligtvis sett eller
hört; men han har icke sådan ställning,
att han kan komma in i sådana detaljer,
som kunna vara af det värde, hvilket motsvarar
kostnaderna.
Ordf. Vill Ni angifva exempel på någon
organisation inom ett visst gifvet land,
eventuellt med angränsande länder, hvarest
C 15
ett med inspektionsrätt förenadt generalkonsulat
skulle vara lämpligt?
A. Jag skulle kunna angifva flera. Jag
har med afseende1 å fördelningen af konsulaten
en något annorlunda syn på saken
än den för närvarande rådande. Till en
början skall jag be att få uppehålla mig
något vid transmarina länder. Jag skulle
därvid kunna tänka mig ett generalkonsulat
med inspektionsskyldighet, som omfattade
södra delen af Norra Amerikas Törenta
stater, Mexiko, Centralamerika och norra
delen af Sydamerika, incl. de Västindiska
öarna, d. v. s. länderna rundt Karaibiska
hafvet. Hvar denne generalkonsul lämpligast
skulle vara bosatt, kan bli föremål
för öfverläggning; mig förefaller New Orleans
lämpligast. Man skulle då kunna
tänka sig, att i vissa delar af n3rss uppräknade
område funnes icke aflönade konsuler,
men man borde se till att få sådana,
hvilkas kommersiella intressen icke
stode i direkt strid med Sveriges intressen,
således framför allt icke tyska köpmän.
De äro nog duktigt folk, men
deras intressen såsom näringsidkare gå
rakt emot svenskarnes intressen.
Ordf. Skulle Ni föredraga personer af
någon annan nationalitet, t. ex. engelsmän?
A.
Ja, snarare engelsmän, eller för öfrig!
hvilken annan nation som helst, gärna framstående
infödingar i resp. land. Jag har
vistats mycket tillsammans med t)rskar, och
med den kännedom jag har om dem, så vet
jag, att det är ett ofantligt duktigt folk,
men de ha en så utpräglad känsla för
sin egen nations framgång, att de sätta
den framför allt annat. Skulle en tysk
köpman stå i valet mellan sin ställning
som svensk konsulattjänsteman och tysk
köpman, kommer gifvet hans tyska intressen
i första rummet. Hör att återkomma
till inspektionsskyldigheten för den
tilltänkta generalkonsuln, så vore det min
tanke, att han ständigt skulle beresa de
olika trakterna af sitt distrikt, och med
nutidens kommunikationer är det en lätt
och jämförelsevis billig sak. Det går stora
kustångare dagligen, med hvilkas tillhjälp
det är lätt att förflytta sig. Denne generalkonsuls
uppgift skulle då vara att, när
han under samtal med olika personer funnit,
att han har den rätte mannen framför
sig och sett, att denne är intresserad,
han gifver honom vissa instruktioner med
afseende på rapportsystemet, han affordrar
honom bestämda uppgifter, som på viss
tid skola vara inskickade till generalkonsulatet.
På de olika konsulaten uppsättas
anslag med tillkännagifvande af den plats,
hvarest inspekterande generalkonsuln har
sitt konsulat, samt att hvar och en, som
har skäl att göra anmärkningar, behagade
dit hän vända sig. Om man så gör, har man
ordnat detta i ett visst system, som har
alla utsikter att blifva till stort gagn.
Ordf. Skulle Ni vilja angifva några
flera dylika konsulatdistrikt?
A. Eftersom vi tala om amerikanska
förhållanden, kunna vi hu öfvergå till Sydamerika:
där har jag tänkt mig ett distrikt
utefter Atlantiska kusten. Detta
distrikt kunde lämpligen omfatta Brasilien,
Argentina och smårepublikerna därstädes.
Vidare skulle jag vilja ha ett distrikt,
omfattande Chile och öfriga stater utefter
Stilla Hafskusten. Med afseende å
generalkonsulns boningsort skulle det vara
likgiltigt, om den för Atlantdistriktet förlädes
till Eio Janeiro eller Buenos Ayres.
Buenos Ayres kanske är mera centralt, och
i närheten ha vi för öfrigt Montevideo.
Den största trafiken mellan Sverige och
Sydamerika sammanlöper nog i Buenos
Ayres; där äro de bästa förhoppningarna
om’ framtida utveckling. Dock vill jag
nämna att, enligt min åsikt, firman Johnson,
som skapat denna trafik, snart kommer
underfund med nödvändigheten af
att utsträcka den till Rio de Janeiro
och Santos, ty äfven därifrån går
betydande trafik på Sverige. Nu är det
emellertid en annan sak att härvidlag
taga i betraktande. Den konsulattjänsteman,
som är sysselsatt i Buenos Avres och
hela Argentina, han är ackrediterad hos
respektive länders regeringar. Då blir det
frågan, huruvida det anses passande att
hafva honom boende i Buenos Ayres
eller i Rio. Nå, det må blifva föremåi
för öfverläggning! Kan denna detalj ordnas,
skall denna kuststräcka emellertid,
enligt mitt förmenande, kunna skötas af
en lönad generalkonsul och andra olönade
konsuler, med undantag naturligtvis af
expeditionspersonalen på generalkonsulatet
och annan behöflig expeditionspersonal å
en del andra konsulat.
Ordf. Skulle man icke kunna tänka sig
den kombinationen, att den i Buenos Avres
residerande generalkonsuln med det af
Eder föreslagna Atlantdistriktet förenade
större eller mindre del af det af Eder
föreslagna västra distriktet utefter Stilla
Hafskusten ?
A. Utefter Stilla Hafskusten finns det
i och för sig ofantligt mycket att göra.
Där ha tyska köpmän vunnit ett insteg,
som nästan utestänger andra nationer. Sär
-
B IG
skildt hafva Bremer- och Hamburgerfirmorna
fått stort insteg i Chile, och betingelsen
för varuomsättning utefter västkusten
är en helt annan än för ostkusten. Det
är icke möjligt, dels på grund af hamnförhållandena,
dels på grund af den långa
passagen, att utföra annat än stora kvantiteter
på en gång till hvarje hamn man
anlöper, för att det skall kunna bära sig.
Samtrafik af styckegods utefter Västkusten
visar sig för närvarande omöjlig. Det blir
en annan sak måhända, då Fanama-kanalen
fullständigt öppnas för trafik. Alltnog
detta gör, som sagdt, att förhållandena
utefter Sydamerikas västkust äro afvikande
från dem, som råda utefter ostkusten.
Jag tror för min del, att tills vidare
det bör vara skilda distrikt. Säkert är,
att hvartdera kustområdet kommer att
kräfva sin man helt, om det skall skötas
rätt. Med afseende på boningsorten för den
blifvande generalkonsuln i Stilla Hafsdistriktet
skulle jag vilja förorda San Francisco.
Jag vet, att särskildt den kommersiella
rörelsen på San Salvador går
öfver San Francisco. Firmor i San Francisco
äro dels förläggare för leverantörer
i San Salvador, dels uppköpare af skörden
; med ett ord de exploitera trakten
för sina afsättningar. Hela kaffeexporten
från San Salvador förmedlas af firmor i
San Francisco. Bor generalkonsuln i sistnämnda
stad, får han nog tillräckligt att
göra, då staden och orten i och för sig
äro af stor betydelse.
Ordf. Finnes på andra håll anledning
att upprätta sådana inspekterande konsulat?
A.
Det finnes ett distrikt, som antagligen
har mycket stort värde. Det vore
sydöstra Asien med tillhörande ögrupper,
således hela det vidsträckta holländska
Indien samt Filippinerna, och dit kan också
räknas Straits Settlements samt Malackahalfön
samt Siarn och Birma, d. v. s.
att med frånskiljande af främre och
bortre indiska halföarna dit skulle räknas
området från Straits Settlements norr
ut jämte hela holländska Indien och därtill
hörande ögrupper. Jag föreställer mig,
att generalkonsuln bör, om han skall kunna
utföra den funktion, man af honom
fordrar, vara bosatt i Singapore. Detta är
visserligen en ytterligt svår plats för en
skandinav att bo på, men det finnes en
hög bergstrakt intill staden och där européerna
bo, där det åtminstone är drägligt.
Den afsättningsmöjlighet, som förefinnes
i dessa trakter, är ständigt
växande. Särskildt i Siarn och Birma
samt Straits Settlements har uppstått en
lifligt utvecklad industri på bomullshandteringens
och risodlingens område,
hvilken industri förutsätter behof af en
hel del svenska alster, och som medför stor
utsikt för fraktsökande fartyg att vinna användning.
Det visar sig här, såsom nog
hr Broström känner till, att det är många
skandinaviska fartyg, som äro befraktade
af firmor därute och som gå upp efter den
kinesiska kusten till Japan samt ha en
synnerligen lönande trade. Särskildt norrmän
ha med stor framgång kastat sig
på denna sjöfart. Jag anser, att detta distrikt
är af stor betydelse. Skulle man
gruppera distrikten med hänsyn till deras
afsättningsmöjligheter från svensk kommersiell
synpunkt, skulle jag bland de
transmarina länderna vilja ställa detta distrikt
främst just med hänsyn till den utveckling,
som för närvarande pågår där
och kan väntas blifva ännu större.
Ordf. Finnes anledning att äfven i Australien
upprätta ett dylikt distrikt?
A. Den protektionistiska politik, som
där kommit till styret, tror jag, kommer
att väsentligen försvåra en dylik anordning.
Det torde icke kunna väntas, att
Australien som konsulatdistrikt under lång
tid blir annat än ett expeditionsdistrikt.
Det är visserligen sant, att spa.nnmålshandeln
och exporten af spannmål därifrån
kommer att blifva till nytta för den
svenska sjöfarten. Men det blir nog af
ringa betydelse. Om jag skulle gruppera
de transmarina konsulatdistrikten efter deras
betydelse från svensk synpunkt —
jag förbehåller mig rätt att korrigera ett
och annat, ty jag har icke så noga tänkt
öfver saken —• föreställer jag mig, att
Singapore med nämnda distrikt bör sättas
i främsta rummet. Argentina med ostkusten
af Syd-Amerika anser jag också viktigt,
därnäst de Västindiska öama med
Mexiko och landet rundt omkring Karaibiska
hafvet, därefter Stilla-hafskusten af
Syd-Amerika och efter detta Australien.
Ordf. Kan man tänka sig en kombination
af ost- och västkustdistrikten i SydAmerika?
A.
Ja, omöjligt är det ju icke. Fn
annan sak är, att erfarenheten hos de konsulattjänstemän,
som komma att utsändas,
får gifva anvisning i denna fråga. Någon
dylik erfarenhet finnes ännu icke, det är
mest hypoteser, som man för närvarande
bygger på, och som hvila på uppgifter från
sjöfarande och handelsidkare, h vilka varit
därute. Det är antagligt, att en dylik kombination
kan ske, men för närvarande är
B 17
det faktiskt så, att två. olika synpunkter
måste göra sig gällande, hvad beträffar
dessa trakter.
Ordf. Ett land, som Ni icke omnämnt,
är Sydafrika. Hvad är Eder åstet om
detta?
A. Jag tror det vara ganska nödvändigt
att där vara representerad af lönad konsul.
Där tillkommer för öfrigt ett annat skäl,
nämligen, att det, likasom i Nordamerika,
kommer att blifva en stor emigration af
skandinaver dit ut. Med afseende på fraktmöjligheterna
från Sydafrika, äro de ofta
nog rätt försvårade. Det förhåller sig nämligen
så, att fartyg visserligen gå dit med
last från Sverige, men för returfrakten
måste de söka sig till andra länder. Intresset
ur sjöfartssynpunkt anser jag därför
icke vara så stort, och det förefinnes visserligen
ett intresse för liandeln därute, men
dock icke i den betydande grad, som man
kunde vänta sig skulle blifva förhållandet.
Hvad som exporteras dit är hufvudsakligen
järn- och trävaror, hvarjämte vissa förädlade
alster där säljas. Men för den
mera täflande svenska industrien, som vi
skola hoppas kommer att uppammas, tror
jag icke, man kan säga, att det kommer att
bli ett sådant afsättningsområde, som man
tänkt sig. Det är åtskilliga länder, som
med afseende å transmarina konsulat, ännu
icke äro berörda.
Ordf. Ja, vi komma nu dit. Hvilken
är Eder åsikt om dessa?
A. Med afseende å Kina, är det den
domsrätt, som är lagd i konsulns hand,
som möjligen förutsätter helt andra kvalifikationer
hos denne, än fallet är på
andra platser. Den saken kan jag emellertid
icke precis bedöma. Men visst är,
att i både Kina och Japan har den svenska
sjöfarten synnerligen stora intressen
att bevaka. Och kunde man tänka sig,
att våra konsulära angelägenheter där
skulle kunna skötas efter samma system,
nämligen med en generalkonsul i Shanghai,
som utöfvade en lifgifvande verksamhet
på sina underordnade och kunde hålla
rapportsystemet i ständig verksamhet, skulle
det nog vara lämpligt. Handelsomsättningen
där ha vi också gjort oss stora
förhoppningar om. Men det kommer nog
att inskränka sig till vissa fabrikationer,
särskildt trämassa, äfvensom stål- och järnvaror.
Någon export af förädlade produkter
inom industriens område på Ost-Asien
kan man knappast ha skäl att förvänta,
och det förefinnes, särskildt i Japan, en
mycket stor fara med afseende på Japans
imitationsbegär i fråga om allt hvad industriella
saker heter.»
Ordf. Japanerna ha här i landet framhållit
den stora fördelen af att få pappersmassa
exporterad dit direkt. Sedan
nu kriget är slut och Japan fått Korea,
finnes det väl anledning befara, att Japan
därifrån kommer att hämta hela sitt
behof af pappersmassa?
A. Nog förefinnes det en sådan fara
i detta afseende. Hvad de kunna åstadkomma
på industriens område, det låta de
sannerligen icke andra utföra, utan det
är endast en tidsfråga, när afsättningen
på Japan kommer att upphöra. Japanerna
ha tillgång till de stora sibiriska skogarna,
och på Korea finnes ju äfven betydande
skogsareal. En fara af den art, jag nyss
påpekat, förefinnes sålunda alldeles bestämdt.
Men det bör ju icke hindra, att
man, så länge möjlighet finnes att sälja,
bör begagna sig däraf, och äfven om möjligt
forcera afsättningen samt söka inarbeta
särskilda märken, som kunde blifva
begärliga. Det vore att sträfva efter och
skulle otvifvelaktigt visa sig vara fördelaktigt
.
Ordf. Hvilken kompetens anser Ni bör
fordras vid inträdet på den konsulära banan,
och bör man gifva företräde åt den
humanistiska, kommersiella eller juridiska
bildningen 1
A. I allmänhet sedt, bör man. se till,
att man får en så allmänbildad man som
möjligt, som dels i sin syn på frågorna
har förvärfvat sig den vidgade blick, som
frågans vikt kräfver, och som dels i sitt
uppträdande icke behöfver stå efter för
sina gelikar på samma bana. Med ett ord,
han bör vara en bildad man. Med afseende
å specialkunskaper åter, torde det vara
nödvändigt att göra viss skilnad för olika
områden. Det finnes vissa trakter af världen,
där den kommersiella bildningen har
företrädet, och andra, där den maritima
utbildningen väger något mera. Med afseende
å den juridiska bildningen tror
jag, att en väl tränad köpman, som har
deltagit i större affärsverksamhet, det 3nå
nu gälla handel eller rederirörelse, har
förvärfvat sig ett sådant underlag af juridiska
insikter och en sådan kännedom i
våra författningar, att staten bör kunna
lägga ett sådant uppdrag, hvarom här är
fråga, i hans händer. Annorlunda ställer
sig förhållandet i sådana länder, där vissa
speciella förutsättningar äro uppställda, såsom
fallet är i Kina. Om jag nämligen
icke misstager mig, omfattar den konsuln
tillkommande domsrätten där äfven andra
B 2
B 18
saker än sådana, som äga sammmanhang
med sjölagen, i det kan har att afgöra
äfven frågor, som falla under strafflagen.
Under sådana förhållanden är det klart,
att den person, som skickas dit, måste
styrka sin kompetens att bedöma sådana
frågor, så att förvissning förefinnes därom,
att han icke kommer i en sådan ställning,
som kan skada hemlandets intressen.
Ordf. Lägger Ni således hufvudvikten
på, att jämte allmänbildning en konsul
skall ha en genom erfarenhet uppöfvad
kännedom om maritima och kommersiella
förhållanden!
A. Jag vill särskilclt framhålla, att
grundtanken i det konsulatsystem, som
jag här framhållit, har varit den, att
konsuln skall vara direkt intresserad för
handel och sjöfart. Och säkert är, att
den blick, som han bör ha på frågor,
som direkt sammanhänga med detta, den
förvärfvar han sig icke på den vanliga
ämbetsmannabanan, utan det fordras allt
att träna sig för att få blicken vidgad
för sådana saker. Och man ser, när det
är fråga om någon speciell forskning, som
skall göras i olika riktningar, att resultatet
blir ett helt annat, om man skickar
ut en i den speciella frågan tränad fackman,
än om man skickar ut den skickligaste
ämbetsman, som med allra bästa
vilja ägnar sig åt studiet af denna fråga.
Sålunda kan det hända, att när en köpmansbildad
konsul kommer på inspektion
till en ort inom sitt distrikt, ser han, på
grund af sin uppfattning af de kommersiella
förhållandena, en hel del saker, som en
person, uppfostrad inom ämbetsverken, ej
kan ha blick för. Det är därför jag, med
afseende på aflägsna konsulat, håller före,
att kommersiellt och maritimt bildade män
skola kunna göra större nytta än de inom
ämbetsverken fostrade.
Ordf. I hvilken omfattning anser Ni, att
konsulerna böra direkt tillhandahålla enskilda
personer kommersiella upplysningar!
A. Det är en mycket kinkig fråga. Men
jag skulle till skydd för konsulerna och
med hänsyn till hela det system, som är
ifrågasatt, vilja, att dessa upplysningar
skulle afhämtas hos konsulernas centrala
expedition i Stockholm, det må blifva
kommerskollegium eller ett särskildt handelsdepartement.
Jag har i denna fråga
samspråkat med generalkonsul Bolstad,
som jag sammanträffade med i Kristiania
för några år sedan. Han sade, att han ofta
fick förfrågningar rörande t. ex. kaffeskörden,
och att vederbörande kände sig
stötta, om de icke fingo svar, men att det
var omöjligt för honom, på grund af hans
ämbetsställning att inlåta sig på en hel
del spörsmål, som framställdes till honom.
Jag tror, att det vore allra bäst,
om det fastställdes, att svar på dylika
frågor finge afhämtas hos vederbörande
centrala myndighet i Stockholm. Eljest
ställer man generalkonsuln i många fall i
en synnerligen tråkig ställning, och en hel
del upplysningar af mera speciell art, som
han såsom privatman kunnat besvara, om
de varit ställda i privat bref till honom,
måste han lämna obesvarade, enär frågan
är ställd till honom i egenskap af generalkonsul.
Jag anser därför, att svaret bör
utgå från den myndighet, som finnes i
Stockholm. På sådant sätt kommer äfven
kontroll att kunna utöfvas, att konsuln
icke öfverskrider sin befogenhet.
Ordf. Ni menar väl, att den centrala
myndigheten skulle från konsulerna erhålla
meddelanden att tillställas vederbörande,
så att dessa icke behöfva särskildt
vända sig till myndigheten!
A. Ja.
Ordf, ■ I punkten 12 han kommittéen upptagit
frågan om önskvärdheten af, att inkommande
redogörelser eller upplysningar
samlas hos en enda myndighet eller korporation,
och i det afseendet begärt att få
veta vederbörandes åsikt, hvilken denna
myndighet borde vaxa.
A. Det är att hoppas, att en ändring
af den konsulära representationen skall
medföra en något förändrad arbetsordning
i kommerskollegium. Och då kommerskollegium
är den centralpunkt, hvarifrån dessa
saker nu skötas, så tror jag för min del,
att det vore lämpligt, om den ifrågavarande
myndigheten förlädes dit. Utrikesdepartementet
skall visserligen handlägga
en hel del sådana ärenden. Men om
man från köpmanshåll skall besvara denna
fråga, anser jag mig böra framhålla,
att det borde vara kommerskollegium, som
blefve den ifrågasatta centralmyndigheten,
och att detta ämbetsverk finge en sådan
organisation, att ärendenas expedition där
blefve både bekväm och ändamålsenlig.
Ordf. Anser Ni icke nödvändigt, för det
fall, att kommerskollegium skulle komma
att handlägga dylika frågor såsom central
myndighet, att dess arbetskrafter blefve
förstärkta med hänsyn till den uppgift,
som skulle tillkomma det verk, där
alla dessa kommersiella redogörelser och.
upplysningar skola samlas ?
A. Utan tvifvel måste detta blifva förhållandet.
Eå vi en gång ett nytt handelsdepartement,
blir detta i sina expe
-
B 19
ditionsgöromål ytterst nära sammanhängande
med kommerskollegium. Och kommerskollegium
bör i så fall ovillkorligen
förstärkas för behandling af de deltaljfrågor,
som röra konsulatinformationen. Tv
den blir nog så vidlyftig, att det kommer
att behöfvas endast för detta ändamål en
personal, som vida öfverstiger den, öfver
hvilken kommerskollegium för närvarande
förfogar.
Ordf. Jag öfvergår till den 14. frågan
angående tillsättande af konsulsbefattningar.
A. Jag är en afgjord motståndare till
det s. k. ansökningssystemet, och säkert
är, att det visat sig vara för Sverige
mycket skadligt. Ty gäller det att bedöma
en person efter pappersmeriter, så
får man en helt och hållet annan syn
på hans kompetens, än om man forskar
efter, hvad mannen duger till och hans
lämplighet för ifrågakommande befattning.
Jag skulle önska, att tillsättandet af konsulsbefattningar
behandlades på samma
sätt som tillsättandet af förtroendeämbetsmän,
såsom t. ex. ministerposter och chefsposter
för ämbetsverken, d. v. s., så att
man gjorde efterforskningar rörande ifrågasatta
kandidaters föregående verksamhet
och duglighet och underkastade utnämningsfrågan
ett privat bedömande.
En annan sak är, att det finnes en hel del
framstående personer, som kunna vara
lämpliga att ifrågakomma, men draga sig
för att uppträda offentligen såsom sökande,
ty de vilja icke ha förödmjukelsen af
ett afslag, sedan de en gång offentligen
uppträdt. Och vidare tillkommer här också
en annan synpunkt, och det är den
svenska afundsjukan och släktingars ingripande
med förord för den eller den, och
som något förrycker omdömet hos de personer,
som skola bedöma kandidaternas
duglighet och lämplighet. Med afseende
på tillsättandet af olönade konsulsbefattningar,
har jag samma uppfattning.
Jag vet, att särskildt i Stockholm •— jag
anför nu detta blott såsom ett exempel —
det bland våra äldre köpmän finnes många
framstående män, som gärna skulle vilja
taga emot ett generalkonsulat, men icke
vilja offentligen söka platsen af de skäl,
jag nyss nämnt. Och om man söker bedöma,
huru de utländska ländernas konsulatrepresentation,
särskildt i Stockholm,
är ordnad, så torde man, utan att på något
sätt göra sig skyldig till någon förnärmelse
mot viss man, ty det kan ju vara
godt folk ändå, icke kunna bestrida, att
dessa länder skulle vara bättre företrädda
i detta hänseende, än de äro, om icke vid
konsulernas tillsättande ansöka! ngssys lene
t komme till användning.
Ordf. Med anledning häraf vill jag
anmärka, att det är mycket sällsynt, att
sådana platser som dessa offentligen kungöras
till ansökning lediga, men att de sökas
privatim i stor utsträckning. Talar
icke detta mot Er uppfattning ?
A. Nej, det loan jag Icke finna. Om man
tänker sig, att i hemlandet finnes en generalkonsulsinspektör
för Sverige, så är det
hans uppgift, att vid tillsättandet af en
konsulsbefattning t. ex. i Stockholm forska
efter, hvar man kan finna den lämpliga
personen, och sedan föreslå hans utnämnande.
Eörhållandet skulle blifva analogt,
när det gäller tillsättandet af svenska
konsulsbefattningar i främmande länder.
Och jag är alldeles öfvertygad om, att resultatet
skulle blifva bättre än det nuvarande.
Ordf. Hvad är Eder mening om Kanada
och Turkiska riket 1
A. Med afseende på Kanada föreligger
där ett svenskt sjöfartsintresse. Afsättningsmöjligheterna
tror jag icke där äro så
synnerligen stora. Det är likväl ett distrikt,
som måste bibehållas. Jag tror också,
att Sverige icke kan underlåta att ha
en generalkonsul i Quebec. Men å andra
sidan håller jag likväl före, att man bör
söka undvika alltför stora utgifter. Med
afseende på Turkiska riket, är Sverige där
representeradt af en diplomat af, om jag
så må säga, 2 :a eller 3 :e graden, d. v. s.
den diplomatiska funktionen måste upprätthållas,
men är icke af den särskilda
vikt, att man bör för detta ändamål nedlägga
alltför stora kostnader. Och i den
persons hand, som ombestyr de diplomatiska
angelägenheterna, bör nog äfven konsulatets
skötande kunna läggas. Sveriges
förbindelser med den turkiska staten äro
ju icke så stora. I fråga om Turkiets
konsumtion af främmande artiklar, ber jag
att få nämna, att det är särskildt österrikiska
och grekiska köpmän, som förse
Turkiet med, hvad det i detta fall behöfver.
Med afseende å betalningsförhållandena
i Turkiet har klagats öfver, at;t
det skulle vara svårt att få ut sina fordringar
där. Men jag uppkastade en dylik fråga
vid ett tillfälle till en handélsstipendiat,
som vistats i Turkiet, och han förklarade
att betalningen i regel är emot
konossement. Det finns emellertid undantag.
Jag tror, att det finnes en firma här i
Stockholm, som drifver mycket stora järnaffärer
på Turkiet, och den har visst någon
europeisk köpman i Konstantinopel,
B 20
som förmedlar dessa affärer. Distriktet
förefinnes och måste besättas, men jag tror
icke, att det är af den stora vikt, som man
påstår.
Ordf. Vore det lämpligt att inrätta inspekterande
konsulat för öfriga medelhaf
sländer ?
A. Jag skulle i sådant fall vilja förorda,
att Spanien och Portugal samt norra
kusten af Afrika, Marocko, Algier, Tunis
och Tripoli förlädes under samma inspektör.
Spanien känner jag till tämligen väl.
Jag har för 24 år sedan varit bosatt där
ett år. Med afseende på köpförmågan är
och förblir det nog ett mycket svagt land.
Allting går tillbaka där. Men det finnes
ett mycket stort sjöfartsintresse att bevaka
där, och generalkonsuln i Barcelona
har rätt mycket att göra på detta område.
Otvifvelaktigt skulle förhållandena
blifva ännu gynnsammare med införande
af en informationsplikt. Det är mycket,
som där skulle kunna ryckas upp, särskild!,
i sjöfartens intresse. Huruvida flera länder
skulle kunna inrangeras under detta
distrikt än de nu nämnda, vet jag icke,
men jag tror det knappast. Går man längre
in i Medelhafvet, kan man tänka sig Italien
och Grekland samt de turkiska hamnarna
i Europa och Mindre Asien sammanförda
under ett inspekterande konsulat.
Ordf. Huru förhåller det sig med Egypten
i detta afseende?
A. Det är ett mycket köpkraftigt område
och blir det ännu mera år från år.
Jag tror, att det är ett fel, att icke en
lönad svensk generalkonsul där finnes. Jag
föreställer mig, att hans funktion skulle
kunna ökas med skyldigheten att äfven bevaka
Sveriges intressen i Sudan och länderna
vid Röda hafvet, såsom Arabien och
andra, och han skulle där kunna uträtta
ganska mycket.
Fallenius. Det skulle vara af intresse
att få veta, huruvida Ni eljest tänkt
Eder någon motsvarighet, hvad Europa beträffar,
till den ifrågasatta inspekterande
generalkonsuln i transmarina länder.
A. Jag tror icke, att man kan afvara
de lönade generalkonsuler, som för närvarande
finnas å de flesta större platser i
Europa, ty dessa synas vara särdeles väl
valda med afseende å sjöfartens och handelns
intressen, och faktiskt är, att exportförhållandena
på dessa platser äro ganska
vidlyftiga.
Ordf. Det skulle således vara Antwerpen,
Hamburg, Lubeck, London och Köpenhamn?
-
A. Ja, alldeles. Med afseende å Lubeck
vill jag dock göra ett undantag. Jag tror,
att där visserligen behöfves en lönad konsul,
men icke en generalkonsul.
Fallenius. Skulle de konsuler, som komma
under generalkonsuln-inspektören, stå
i ett visst subordinationsförhållande till
honom och få instruktioner af honom?
A. Det skulle göras upp ett reglemente
härvidlag, hvilket skulle vara bekantgjordt
för alla dem, som skulle lyda under generalkonsuln-inspektören.
Det tror jag icke
skulle vara så särdeles svårt att åstadkomma.
Fallenius. Skulle konsulernas rapporter
också gå genom generalkonsuln-inspektören,
eller skulle denne senare mera själfständigt
affatta berättelsen för de störa
distrikten, medan konsulerna skickade in
sina berättelser direkt till den centrala
myndigheten i hemlandet?
A. Jag tror, att detta är en fråga,
som bör närmare skärskådas. Det förefaller
mig, att de rapporter, som skola gå
genom den inspekterande generalkonsuln,
möjligen i detalj endast böra omfatta det
land, som närmast hör till hans distrikt,
men att hvad som berör hans inspektionsskyldighet,
alltså hela det stora distriktet,
lämpligen bör, såsom herr Fallenius
antjMde, vara föremål för skilda rapporter,
dock under öfvervakande af generalkonsuln-inspektören.
Kommer man in på den
frågan närmare, finner man nog, att man
icke bör beröfva myndigheterna hemma
den speciella syn på sakerna, som från
de olika representanterna kan komma fram.
Fallenius. Den person, som skulle blifva
inspekterande generalkonsul, skulle väl förutsättas
hafva en alldeles speciell merkantil
bildning, om han skall kunna göra
den nytta, som afses?
A. Ja, jag tror, att en sådan fordran
bör ställas på honom, ty med den hufvuduppgift,
som han har, och hvilken ju här
blifvit tidigare angifven, måste det förutsättas,
att han har den syn på sakerna,
som man förvärfvar genom merkantila studier.
Fallenius. När hans distrikt skulle komma
att omfatta åtskilliga länder, måste
han, för att kunna verka till något stort
gagn, ha vistats ute i dessa länder rätt
länge, innan han kan nyttiggöra sina insikter?
A.
Jag tror icke, att det är af så ingripande
betydelse, att han länge vistats
på de olika platserna, ty är det en vaken
person, skall han nog under sina resor,
B 21
om också icke den första resan skänker
honom så vida vyer och så viktiga synpunkter,
dock inom kort få dessa. Skulle
man således förutsätta, att man härvidlag
endast skulle taga sådana personer, som
under en längre tid vistats uti de ifrågavarande
länderna, skulle det nog bli svårt
att få denna post vederbörligen besatt.
Grosshandlare A. Thiel, Stockholm. (1. 12. 05.)
Ordf. Hvad är Eder uppfattning om
bästa sättet att tillgodose Sveriges intressen
i utlandet?
Th. Jag ber att närmare få angifva
den tankegång, som jag haft beträffande
frågan huru man skulle kunna tillgodose
Sveriges kommersiella intressen i
utlandet. Under min vistelse i Belgien
förra sommaren fick jagi i en tidningsnotis
se, att en portugisisk handelskammare
skulle öppnas i Bryssel endera
dagen. Det slog mig med förvåning, att
Portugal där skulle öppna en handelskammare,
under det att Sverige icke någonstädes
i utlandet hade en liknande institution.
Detta blef för mig en anledning
att söka taga reda på, huru de olika
handelskamrarne funktionerade, och hvilka
uppgifter de hade. Jag måste tillstå,
att jag, innan jag närmare satte mig in
i den frågan, hade haft en annan tanke
om dessa institutioner, än den jag sedermera
fick. Jag trodde, att det var mycket
viktiga diplomatiska uppgifter, som.
ålågo desamma, och att de tillsattes med
mycken pomp och ståt etc. Det visade sig
emellertid, att de egentligen voro upplysningsbyråer
för köpmän, anordnade på
det enklaste och för hvarje land bekvämaste
sättet samt förlagda på sådana platser,
där man särskildt ansåg, att hemlandets
handelsintressen skulle kunna ha
nytta af en sådan institution. Jag talade
då med en del svenskar, som äro bosatta
i Belgien, och jag fick den uppfattningen,
att det skulle nog icke stöta på några
svårigheter alls, utan tvärtom kunna
gå ganska lätt för sig att där bilda äfven
en svensk handelskammare. Svårigheten
vore egentligen af ekonomisk art. En annan
svårighet är naturligtvis att finna
en lämplig person att ställa i spetsen för
ett sådant företag, men i det ögonblick
jag kom på denna tanke trodde jag verkligen,
att jag skulle kunna för ändamålet
disponera en person, som jag ansåg
vara ytterst lämplig såsom ledare af en
dylik handelskammare eller förening, hvad
man nu skulle kalla det. Med detta för
ögonen tänkte jag börja arbeta för att
söka anskaffa de medel, som under de närmaste
åren behöfdes för att få ett dylikt
företag i gång, närmast i Bryssel. När jag
sedan kom hem och började taga litet
närmare reda på, huru förhållandena i
detta hänseende lågo här hemma, fick
jag snart klart för mig, att jag egentligen
gick och arbetade i ogjordt väder,
och därför vände jag mig till personer,
som enligt hvad jag hörde arbetade för
samma sak. Det finnes ju här personer,
som arbeta på att få till stånd handelskamrar
i Sverige. Jag uppsökte en af dessa
personer och språkade med honom om saken,
och jag talade äfven med andra för
densamma intresserade personer. När jag
så fick se, att köpmannaklubben tillsatt
en kommitté för utredning af frågan, satte
jag mig i förbindelse med denna, emedan
jag hvarken ville arbeta emot den
eller kasta bort något arbete på en sak,
som måhända skulle visat sig vara lönlös.
Det är på detta sätt, som frågan här
kommit fram.
Ordf. Hvilken uppgift har den portugisiska
handelskammaren, som upprättats
i Bryssel?
Th. Af de redogörelser och rapporter,
som lämnas rörande dessa handelskamrar,
framgår alldeles tydligt, att de uteslutande
äro upplysningsbyråer. Jag kan
nämna, att en del holländska köpmän slagit
sig tillsammans och bildat en dylik
förening i Bryssel. De äro nog lyckliga,
att till chef för denna förening ha kunnat
förvärfva chefen för ett stort holländskt
försäkringsbolag, som arbetar i
Bryssel. Denna holländska förening eller
handelskammare har engagerat en sekreterare
med några tusen francs i lön, hvilken
sköter de löpande göromålen. Denna
handelskammare är inrymd i en lämplig
lokal, och där få alla holländska köpmän
meddelande om belgiska affärsförhållanden
och vice versa. Där finnes utom tidskrifter
och andra uppslagsböcker en samling
fullständiga och noggranna redogörelser
rörande statistik o. d., och handels
-
kammaren står i förbindelse med andra
liandelskarnrar, hvilkas rapporter den får,
och. med ledning af dessa kan den göra
sina uttalanden och afgifva sina berättelser.
Ordf. Lämna dessa handelskamrar upplysning
särskildt om tullförhållanden?
Th. De lämna upplysingar om alla
de förhållanden, som röra det kommersiella.
Den holländska handelskammare, som
jag nu talar om, är alldeles privat; den
har icke alls med det politiska att göra.
Fransmännens handelskammare vilja åtminstone
delvis ha samma funktioner som
konsulaten, d. v. s. juridiska spörsmål o.
d. Handelskamrarna och konsulaten skola
naturligtvis vara helt och hållet skilda åt,
men de förra skola icke utesluta de senare,
utan handelskamrarna skola komplettera
och hjälpa konsulaten att skaffa nödiga
upplysningar rörande handels- och
industriförhållanden. Jag får säga, att det
är förvånansvärdt, att våra svenske köpmän
i Paris icke slagit sig tillsammans och
bildat en dylik handelskammare.
Ordf. Anser Ni, med den uppfattning
Ni har angående förhållandena i utlandet,
att det är möjligt för oss att åstadkomma
dylika handelskamrar ?
Th. Ja, det tror jag skulle gå mycket
lätt för sig.
Ordf. På hvilka platser kunde dylika
handelskamrar bildas?
Th. Jag hade härvidlag i första rummet
tänkt mig Bryssel, men det var som
sagdt kanske därför, att jag påverkades
af att jag för ögonblicket var i Belgien.
Ordf. Hvilka element har man att tillgå
i Bryssel för bildandet af en handelskammare
därstädes ?
Th. Medlemmarna i en sådan handelskammare
behöfva icke nödvändigtvis bo
i Bryssel, utan de kunna mycket väl vara
bosatta i någon annan af de större städerna
i Belgien. Det finnes svenskar icke
blott i Bryssel, utan äfven i Antwerpen,
Liége, ml fl. städer i Belgien, och för
att bilda en styrelse behöfver man icke
flera än 5 eller 7 personer, som man
får söka plocka ut ur de olika handels-
och industrigrenar, som just det
landet representerar. Denna styrelse får
sedan understödja och hjälpa ledaren.
Det är på denne, som det mest kommer
an. Hap skall vara en driftig person,
som ägnar hela sin tid åt uppgiften ifråga,
och han skall ha klar blick för densamma;
då kan han verka ofantligt mycket
härvidlag. Han behöfver icke hålla
sig inom några trånga gränser, utan han
bör träda i förbindelse och samarbeta med
de andra handelskamrarne och på det sättet
erhålla meddelanden i stor utsträckning.
Ordf. Huru skall man tänka sig tillkomsten
af en dylik handelskammare, och hvilka
skola välja ledamöterna i densamma?
Th. Det skulle tillgå på ungefär samma
sätt, som när man bildar en vanlig
förening. En påstötning skulle göras,
och så skulle de intresserade komma
tillsammans och bilda en förening under
vissa ganska enlda former och utan
några vidlyftiga statuter.
Ordf. Man måste väl tänka sig, att initiativet
skulle utgå från de i Belgien bosatta
svenskarne?
Th. Ja, det får man ju tänka sig.
Ordf. Skulle direktören eller föreståndaren
för en sådan anstalt vara aflönad
af statsmedel?
Th. Han skulle naturligtvis vara aflönad,
men aflöningen behöfde icke bestridas
med statsmedel. Jag hade tänkt mig, att
man skulle kunna finna ett så pass lifligt
intresse hos några framstående svenska industrier
och firmor, att de rent af skulle
vilja göra uppoffringar för denna sak under
några år för att kalla ett dylikt företag
till lif. Sedan skulle naturligtvis svenska
industriidkare bli medlemmar af en sådan
förening ooh betala en medlemsafgift, i
likhet med hvad förhållandet är beträffande
de olika utländska handelskamrarne.
Men dessa inkomster skulle nog icke visa
sig vara tillräckliga, utan det skulle dessutom
behöfvas ett visst tillskott, och jag
har tänkt mig, att man skulle kunna anskaffa
detta genom att intressera några
härvarande föreningar och personer för
saken.
Ordf. Är det Er mening, att den svenska
exportindustrien skulle kunna förutsättas
vara villig att vidkännas några kostnader
för att i exportens intresse söka få till
stånd sådana föreningar på olika håll?
Th. Jag tänker mig, att om man blott
skulle kunna skapa en eller två sådana handelskamrar
och had.e tillräckligt med medel
för att hålla dem vid lif under, låtom
oss säga, tre år, skulle man nog då kunna
påvisa ett sådant resultat, att man med
säkerhet kunde räkna på statsunderstöd
härvidlag, eller också, om resultatet visar
sig vara negativt, finge ■ man helt enkelt
låta dessa institutioner upphöra.
Ordf. Anser Ni icke, att bildandet af
dylika handelskamrar eller föreningar
skulle komma att stöta på hinder just
med hänsyn till de svenska firmornas
B 23
egna intressen i detta lall, såsom varande
hvarandra i viss man motsätta1! Skulle
det icke lätt kunna uppkomma konflikter
mellan den ena. och den andra firman?
Th. Köpmän äro ju i allmänhet vana att
öfverallt stöta på konkurrens, och därför
har jag icke tänkt så mycket på de enskilda
firmorna som på sammanslutningar,
sådana som järnkontoret och trävaruexportföreningen,
och på sådana firmor,
som egentligen stå öfver en sådan synpunkt
som den nu antydda, och hvilka
äro benägna att offra något för den svenska
industrien. De stora firmorna kunna
egentligen hjälpa sig fram själfva i de
allra flesta fall. Uppgiften för en sådan
här handelskammare skulle säkerligen till
största delen bestå i att besvara förfrågningar
från mindre starka firmor, hvilka
likväl kunna, ha mycket goda. och nyttiga
saker att exportera. Den person, som skulle
förestå en sådan handelskammare, skulle
vara så väl aflönad, att han icke behöfde
göra några egna affärer; han finge icke på
några villkor vara representant eller agent
för några svenska firmor. Han kunde till
och med i nödfall få vara en icke-svensk,
d. v. s. han kunde få vara en fransman
eller en belgare, allt efter som man väljer
Paris eller Bryssel som plats för denna handelskammare.
Men under sådana förhållanden
skulle han dock ha en svensk sekreterare
vid sin sida för att vid hvarje tillfälle
kunna obehindradt stå svenska köpmän
till tjänst. Om man hade att tillgå en
duktig svensk, som lefvat länge nog i
Belgien eller Frankrike för att ha kunnat
sätta sig in i franska eller belgiska handels-
och industriförhållanden, vore han
gifvetvis att föredraga, men vanligtvis har
en sådan person då skapat sig den ställning
i utlandet, att han icke vill offra
densamma för att bli ledare för ett sådant
företag som det nu ifrågavarande. Viktigast
ä.r naturligtvis för den svenska industrien,
att föreståndaren eller ledaren känner
det lands industri, där man vill vinna
afsättning för hemlandets alster, och en
man med sådana kvalifikationer finner man
måhända lättare bland fransmännens eller
belgarnes egen krets än hos våra egna
landsmän därute.
Ordf. Under förutsättning, att en sådan
person skulle acceptera ett dylikt uppdrag,
hvilken lön skulle han behöfva?
Til. lian skulle naturligtvis vara så väl
aflönad, att han funne med sin fördel
förenligt att mottaga uppdraget. Att precis
bestämma beloppets storlek är emellertid
mycket svårt. En sådan person behöfver
väl förtjäna en 7 å 8 tusen kronor.
Ordf. Kan man verkligen för detta belopp
erhålla en lämplig person?
Th. Ja, det går nog. Men han finge
likväl icke ha någon egen affär eller ägna
någon tid åt annat. När jag gjorde mina
beräkningar i détta afseende, hade jag
mina ögon alldeles särskildt fastade på en
ung man, en person som jag tyckte vara
alldeles särskildt lämpad att skota en sådan
befattning, och det var kanske just
hans ställning, som gjorde, att jag räknade
med något för låga siffror. Men i alla
fall tror jag nog, att man skulle kunna
finna lämpliga personer för denna post.
De svenska köpmän, som ingå i en dylik
förenings styrelse, skulle naturligtvis öfvervälta
och kontrollera hvad som gjordes.
Möjligtvis skulle ju sekreteraren så småningom
kunna vinna de erforderliga kvalifikationerna,
men det viktigaste är, att
chefen känner det lands industri, med
hvilket de svenska köpmännen skulle göra
affärer, så att han vet, hvart han skall
vända sig för att få de upx>lysningar, som
vore af nöden.
Ordf. Om det finnes element till bildandet
af en dylik förening i Belgien, finnes
det naturligtvis sådana äfven i Erankrike?
Th. Ja, naturligtvis äro möjligheterna
i detta hänseende mycket större i Paris.
Den svenska, kolonien därstädes är ju mycket
talrik, och där finnas ju många svenska
köpmän; dessutom finnas ju i Frankrike
svenskar litet hvar stans. Det har på
många håll funnits skandinaviska föreningar;
dessa ha ju icke varit annat än vanliga
klubbar, där man träffats för sitt nöjes
skull, och de skola nu komma att upplösas,
därför att de varit svensk-norska. Det
skulle icke vara alldeles otänkbart, att man
skulle kunna bilda en handelskammare i
förbindelse med en svensk klubb; praktiskt
taget höra de ju nära ihop. Det är likväl
nödvändigt, att de ha skilda lokaler, så
att den, som kommer för att få en upplysning
i handelskammaren, icke kommer in
i ett klubbrum e. d.
Ordf. Eu svensk klubb utomlands omfattar
val de flesta på platsen bosatta
svenskar, alltså jämväl icke-affärsmän?
Th. Ja, men de skulle i alla fall kunna
ingå som medlemmar i en handelskammare
eller sådan förening, hvarom här är
fråga. Man skulle äfven kunna tänka sig
fransmän resp. belgare såsom medlemmar
i föreningen, nämligen franska resp. belgiska
affärsmän, som ha intressen i Sverige.
Jag tror icke, att det föreligger nå
-
B 24
got hinder för, att dessa utländska handelskamrax
upptaga det främmande landets
egna innevånare som medlemmar; de kunna
naturligtvis icke komma in i styrelsen,
ty den borde ju i detta fall uteslutande
bestå af svenskar.
Ordf. Hvilka intressen skulle fransmännen
ha af att komma in i en dylik svensk
handelskammare ?
Th. De skulle på detta sätt kunna lätt
skaffa sig upplysningar om allt, som berörde
deras intressen i Sverige.
Ordf. Får icke denna handelskammare
en helt annan karaktär än den, man ursprungligen
tänkt sig, nämligen att bereda
afsättning för fransk industri i Sverige?
Th. Jag ser icke någon fara i detta,
utan tvärtom, ty det är alldeles gifvet,
att de upplysningar, som svenskarne måste
skaffa sig i Frankrike om franska förhållanden,
skulle blifva bättre och mera
tillförlitliga, om ett samförstånd härvidlag
vore rådande, så att man kan säga: Naturligtvis,
komma ni till oss, så lämna
vi de upplysningar, som ni vill ha, då vi
ju få sådana af eder. Jag tror äfven,
att en sådan handelskammare skulle kunna
verka ofantligt godt i turisthänseende, låt
vara att detta är en sekundär sak. Före-i
ningen skulle ha korrespondenter i alla
större städer i Frankrike. Man skulle så
småningom söka upp för denna uppgift
lämpliga personer, helst svenskar, på hvarje
mera betydande plats, såsom i Bordeaux,
Marseille, Touloni o. s. v., och göra
honom till medlem af den svenska handelskammaren.
På det sättet skulle man så
småningom kunna få ett nät af korrespondenter,
som kunde gifva de meddelanden,
som vore af vikt. Om en fransman, som
ämnar sig till Sverige, begär upplysningar
af t. ex. en dylik korrespondent i Bordeaux,
kan denne helt enkelt hänvisa till
vår handelskammare i Paris, där sedan
fransmannen i fråga kan få de råd och
anvisningar, som han önskar. Om denne
person då reser till Sverige för att sälja
vin, så betyder det ju ingenting; vi få
sälja järn o. d. ändå. De båda ländernas
intressen ha endast godt af ett sådant
ömsesidigt tillmötesgående.
Ordf. Känner Ni till, om det finnes förutsättningar
för anordnandet af en dylik
institution i Tyskland ?
Th. Där äro förhållandena helt annorlunda
än i Frankrike. Det skulle nog
kunna göras något i den här vägen i
Berlin, men Berlin och Tyskland i sin
helhet för öfrigt ligger oss så nära inpå,
att vi nästan tycka oss vara hemma där.
Jag undrar, om det icke är mera i d©
romanska länderna, som en sådan här anordning
bör göras. Det finnes naturligtvis
ingenting, som hindrar, att svenska
föreningen i Berlin ordnade sig på ett
dylikt sätt eller vid sidan af sin förening
bildar en handelskammare.
Ordf. I Berlin finnes det väl få svenska
köpmän?
Th. Ja, det finnes icke många svenska
köpmän där, men nog uppgår väl ''deras
antal till fem. Bäst vore naturligtvis att
få köpmän, som vore bosatta i Berlin, men
det är dock icke nödvändigt, utan de kunna
mycket väl bo på andra platser. Jag
hax emellertid här icke tänkt så mycket
på Tyskland som på Belgien och Frankrike,
ty där äro andra länders handelskamrar
koncentrerade. Sålunda har Belgien
t. ex. i Paris en handelskammare,
som är betydande. Äfven England, Tyskland
och Frankrike ha på därför lämpliga
platser upprättat dylika handelskamrar.
Säxskildt finnas sådana i Bryssel,
hvilken stad är i särdeles hög grad internationell.
Ordf. Förutsättningen för dessa handelskamrar
är väl den, att det finnes ett större
antal köpmän från hemlandet, som äro
bosatta på platsen i fråga?
Th. Ja, det är naturligtvis förutsättningen.
Men om det icke finnes tillräckligt
många landsmän i t. ex. Bryssel, så
kan nog saken ordnas ändå. Man åker
ju där på järnväg, så som man åker på
spårvagnar har, och det spelar därför ingen
roll, om personerna i fråga bo i Antwerpen
eller Liége, utan man måste tänka
på landet i dess helhet. Frankrike har
handelskamrar i Bryssel, Liége, Antwerpen
och flera andra städer i Belgien.
I Charleroi ha fransmännen en handelskammare,
som är 25 år gammal, och där
finnes ett museum, som lär vara alldeles
enastående, en utställning af franska produkter,
mineral o. s. v.
Ordf. Ar detta till ledning för den
franska handeln ?
Th. Ja.
Ordf. Båda dessa länder ha en mycket
högt utvecklad industri, det ena
landets industri supplerar det andras, och
utbytet är högst betydligt. Vår industri
intager väl i regeln en annan ställning i
dessa länder?
Th. Det finnes ofantligt stora möjligheter
för afsättning utomlands af svenska
industrialster. Jag har varit i tillfälle att
under utställningen såväl i Paris som nu.
i Liége erfara, huru t. ex. en sådan in
-
B 25
dustri, som den. vi ha uti Eskilstuna,
skulle kunna få en mycket stor marknad
utomlands. Men man vet icke där, hvart
man skall vända sig; det finnes ingen,
som sköter om denna sak.
Ordf. Hvarpå beror det i Beror det på
dålig organisation här hemma?
Th. Ja, det kan nog till en del bero
därpå, men orsaken ligger dock kanske
till stor del i andra förhållanden. På utställningen
i Liége var icke Eskilstunaindustrien
representerad, och där gick det
t. o. m. så långt, att det gjordes förfrågningar
efter Eskilstuna-knifvar. Detta
föranledde den svenska utställningens sekreterare
att från Paris skaffa några dussin
knifvar, som sedan lågo framme på ett
bord.
Ordf. Har Eskilstuna-industrien icke
agenter utomlands ?
Th. Jo, i Bryssel och äfven i Paris.
Ordf. Finnes det icke i Paris en slags
permanent utställning af Eskilstuna-saker?
Th. Jo, det har åtminstone funnits en
sådan hos bokhandlare Kindahl. Det finnes
en hel del andra industrier här i
Sverige, hvilkas tillverkningar skulle kunna
få stor omsättning utomlands. Köttkvarnar
t. ex. skulle man ju icke kunna tycka
vara så märkvärdiga artiklar, men alla
svenska köttkvarnar, som utställdes i Liége,
såldes bort. Äfven i fråga om sådana saker
som Lux-lampor, Primus-kök m. m.
skulle mycket kunna göras. Allt detta är
egentligen små industrier, men när man
närmare tar reda på, hvad den sammanlagda
exporten uppgår till, blir det icke
obetydliga summor. Det finnes helt säkert
många sådana där artiklar, som skulle
kunna finna sin väg ut, men det är icke
så lätt att få i gång en export af dem, ty
mången gång, när en köpman kommer ut,
råkar han i dåliga händer och får en
ofördelaktig erfarenhet beträffande exportaffärer.
Den risken finnes ju, och därför
vore det en stor fördel att ha ett ställe,
där man vet, att man kan få sådana upplysningar
och sådana meddelanden om de
särskilda förhållanden, som intressera en,
att man icke behöfver riskera något.
Fallenius. Skulle dessa handelskammare
ställas i förbindelse med konsulatet på
platsen?
Th. Ja, de skulle egentligen hjälpa och
understödja konsulerna och lämna dem
alla de upplysningar, som de behöfde.
Jag tänker mig nämligen, att vi få väl
i ganska stor utsträckning olönade konsulat,
och jag tar för gifvet, att när en
person sålunda åtar sig att vara svensk
konsul, kommer han, som naturligtvis icke
kan ägna så mycken tid åt sin konsulsverksamhet,
att stå i förbindelse med
föreningen och säga till denna: de och
de förfrågningarna ha kommit till mig,
kan ni hjälpa mig att ta reda på de och
de förhållandena. Men en dylik handelskammare
skulle icke ägna sig åt sådana
frågor, som en konsul har att handlägga,
såsom" t ex. juridiska spörsmål, rederifrågor,
sjöfartsfrågor o. d.
Ordf. Finnes det i utlandet franska
handelskamrar, hvilkas uppdrag äfven är
af juridisk natur ?
Th. De franska handelskamrarna ha icke
egentligen något sådant uppdrag, men därför
att de äro officiella, lära de ständigt
och jämt ligga i fejd med konsulaten;
ingen vill vika, utan båda anse,
att de ha samma uppgifter att lösa, och
vilja kanske lösa dem på olika sätt. Därför
har jag flera gånger sett af redogörelserna,
att den sidan af den franska
institutionen innebär en svaghet. En handelskammare
bör vara en fristående köpmannainstitution
och ingenting annat.
Ordf. Det hänger väl på, huruvida de
tillkommit såsom frivilliga föreningar?
Th. Ja, men de franska handelskamrarna
ha icke bildats på frivillighetens
väg.
Ordf. De svenska handelskamrarna skulle
ju vara helt och hållet frivilliga institutioner,
som efter omständigheterna,
kunde mottaga statssubvention utan att
därför förlora sin egenskap af frivilliga?
Th. Denna egenskap skulle de alltid
bibehålla, och statsunderstödet skulle man
kunna motivera därmed, att de skulle afgifva
rapporter och meddelanden angående
sin verksamhet. Man skulle sålunda
t. ex. kunna begära, att de på bestämda
tider skickade in redogörelser till en centralbyrå,
där dessa sedan kunde sofras
och möjligtvis stå till svenska industriidkares
tjänst, om de ville studera en eller
annan sak. I synnerhet om det blir
flera dylika i utlandet, behöfdes det någon
central myndighet, som blir den sammanhållande
och enande kraften.
Ordf. Ni har således tänkt Er denna
organisation på det sättet, att i spetsen
för densamma skulle stå en direktör, hvilken
till sitt förfogande skulle ha en sekreterare,
samt att denne direktör skulle
vara aflönad?
Th. Om man finner en svensk man, som
är tillräckligt gammal på platsen för att
kunna åtaga sig ett dylikt uppdrag, behöfde
man icke någon sekreterare, utan
i sådant fall kunde chefen sköta göromålen
själf eller, rättare sagdt, sekreteraren
skulle då egentligen blifva ett
skrifbiträde, men om man skulle kunna
tänka sig, att man på denna post skulle
få en fransman, behöfde denne en svensk
man vid sin sida. Denne senare skulle
-då intaga en annan mera framskjuten
ställning än i det förra fallet. Det bästa
vore, som sagdt, om man till chef kunde
få en svensk, men det stöter nog mången
-gång på stora svårigheter.
Ordf. Har Ni, på grund af Er erfarenhet
om utländska förhållanden, kommit till
den uppfattningen, att man bör söka erhålla
lönade konsulat i så stor utsträckning
som möjligt?
Th. Det är svårt att svara på den frågan.
Jag skulle dock kanske vilja svara
nej på densamma.
Ordf. Därför att det blefve för dyrt,
eller därför att det vore obehöfligt eller
af hvilken annan anledning?
Th. Därför att det är obehöfligt. Det
är ganska svårt för en svensk, som kommer
till en plats i utlandet, att sätta
sig in i alla de förhållanden, som där
råda, i synnerhet om det är ett större land
med högt utvecklad industri, som det gäller.
Där Sverige på grund af sin skeppsfart
och sina direkta ångbåtsförbindelser
etc. kan tänkas ha stora kommunikationsintressen
att bevaka, där kan det möjligtvis
vara nyttigt och viktigt att ha en aflönad
konsul, ty denne måste tjäna i främsta
rummet våra intressen och känna till dem.
Jag ber att få taga ett exempel. Icke
behöfva vi väl någon aflönad konsul i
Berlin; om det kommer en svensk till
Berlin och går upp till generalkonsulatet
där, så får han nog i hvarje fall den
hjälp, som han önskar.
Ordf. Lönade konsuler borde således
enligt Eder åsikt finnas blott i sådana
städer i utlandet, med hvilka vi ha liflig
sjöfartsförbindelse och som beröras af
vår export, t. ex. Antwerpen?
Th. Ja, på alla platser, med hvilka vi
ha direkta kommunikationer af någon större
betydenhet. Men då är det för sjöfartens
skull, som vi där vilja hafva en
konsul.
Ordf. Anser Ni generalkonsulatet i London
uteslutande tillkommet för sjöfartens
skull ?
Th. Ja, det är hufvudsakligen vår sjöfart
på London, som betingar generalkonsulatet
därstädes.
Broström. Då Ni säger, att konsulaten i
Antwerpen och London motiveras hufvudsakligen
af vår sjöfart på dessa städer,
skulle jag vilja fråga, i hvad hänseende
konsulaten i Antwerpen och London underlättat
den svenska sjöfarten, sådan som
den f. n. ligger?
Th. De kanske icke direkt underlätta
sjöfarten, men de ha likväl att handlägga
hela den mängd af spörsmål, som sammanhänga
med sjöfarten. Det är juridiska
spörsmål och förvecklingar med sjöfolk
m. m. Det förefaller mig, som om en
mängd spörsmål vore förknippade med en
regelbunden sjöfartsförbindelse. Jag har
icke någon vidare erfarenhet på detta område,
men jag har dock alltid trott, att
det för upptagandet af sjöförklaringar, ordnandet
af sjöfolks angelägenheter o. d.,
alltid vore nödvändigt att ha en duktig
och lämplig konsul på platsen. Jag ber i
öfrigt att få hänvisa till de olika redogörelser,
som finnas tillgängliga rörande
de handelskamrar, hvilka för närvarande
äro i verksamhet. Af dessa redogörelser
framgår, hvilka frågor, som de haft att
behandla, och huru pass invecklade de
varit.
Direktör J. Hammar, Stockholm. (1. 12. 05.)
Ordf. Hvilken är Eder personliga erfarenhet
af konsulernas nytta?
H. Jag kan säga, att jag under 12
års tid och särskildt under de åtta år jag
var anställd i de de Laval’ska företagen,
rest mycket i Europa och Amerika och
därvid ofta användt konsulatens biträde.
Jag tror att jag nästan aldrig kommit
-till en stad, utan att jag sökt upp där
-
vaxande svenske konsul, och jag har i allmänhet
funnit våra konsuler mycket tillmötesgående.
Ordf. Är det Eder erfarenhet, att de
olönade och de lönade konsulerna därvid
visat olika grad af intresse ?
H. De lönade naturligtvis mest, men
äfven de olönade hafva alltid visat intresse.
Som bevis på konsulernas bered
-
B 27
villighet att lämna upplysningar vill jag respondens med konsulerna, hvari ej inur
tidskriften »Svensk Export» meddela föl- räknats konsulatrapporterna:
jande siffror från exportföreningens kor
-
Från konsulaten till exportföreningen
ankomna skrifvelser.........
Från exportföreningen till konsulaten afsända
skrifvelser..........
1900. |
1902. |
1904. |
1905 (till |
St. |
St. |
St. |
St. |
39 |
87 |
327 |
431 |
27 |
56 |
445 |
650 |
Ordf. Är det på initiativ af Exportföreningen
eller är det själfmant, som
konsulaten lämnat dessa meddelanden?
H. Antagligen i allmänhet därför, att
vi frågat dem. Och det är icke små arbeten
de utföra. De göra t. ex. för närvarande
genom exportföreningen en utredning för
Allm. Telefonbolaget om möjligheterna,
att på olika platser i världen göra telefonanläggningar
i samma stil, som redan af
det svenska telefonbolaget på vissa ställen
utförts i Ryssland. Exportföreningen
har därvid skickat ut ett tryckt cirkulär
på tre språk med förfrågningar om invånarantalet,
villkoren för telefonanläggningar,
stadsplanens beskaffenhet etc. Besvarandet
af dessa frågor har hittills gjorts
synnerligen ordentligt.. Min personliga
uppfattning af konsulatens verksamhet är
med ett ord, att den i allmänhet är synnerligen
tillfredsställande.
Ordf. Till Ni närmare redogöra för
Eder personliga uppfattning om organisationen
af det kommersiella informationsväsendet,
särskildt med hänsyn till hvad
som i »Svensk Export» förekommit angående
upprättandet af svenska handelskamrar
i utlandet ?
H. När man sysslar med dessa frågor,
så inträffar det, synes det mig, att ju
mer man håller på därmed man faktiskt
kommer i en återvändsgränd, eller kommer
tillbaka till ungefär hvad man har. Så
länge man icke vet hur mycket pengar
man får använda, är det ytterst svårt
att närmare uttala sig. Därför vore det
bäst att få veta hur mycket pengar finns
till förfogande för saken.
Ordf. Riksdagen har icke till Kungl.
Maj :ts förfogande ställt en viss summa
för ifrågavarande ändamål, utan Kungl.
Maj :t måste för riksdagen motivera, hvilka
kostnader anses behöfliga. Kommittén
önskar få höra, hvad man enligt Eder
åsikt, på grund af personlig erfarenhet
och särskildt nu på grund af Eder verksamhet
i exportföreningen, kan angifva
såsom i hög grad behöfligt och önskvärdt
vid konsulatväsendets ordnande. Jag
tog upp frågan om organisationen af konsulatväsendet
i utlandet just på grund af
den uppsats, som förekom i tidskriften
»Svensk Export» för några veckor sedan.
Alltså får jag ställa den frågan: I hvilken
utsträckning kan man anse en organisation
med lönade konsulat behöflig?
Och huru bör den enligt Eder åsikt lämpligen
vara anordnad ?
H. Jag har i nämnda uppsats endast
kunnat göra en resumé. Jag har där bland
andra förslag framhållit handelskammarsystemet
såsom idealet. Svårigheten är
kostnadsfrågan. Jag har emellertid icke
tvekat att taga upp den tanken, därför att
jag anser, att det för den kommersiella
informationen är synnerligen viktigt att
där det är möjligt införa ett dylikt handelskammarsystem.
Ordf. Är det Eder åsikt, att ett dylikt
system bör införas i större utsträckning?
H.
Ja, i så stor utsträckning som ekonomien
kan tillåta; och särskildt på de
större platserna, till en början i St. Petersburg,
Hamburg, Paris och London.
Ordf. Anser Ni, att där finnas de nödiga
elementen till en sådan organisation?
Finnas där tillräckligt många svenska
handelshus af betydenhet för att kunna
bilda handelskammare 1
H. Ja, det tror jag. Hvad beträffar
sammansättningen af det s. k. rådet är
det emellertid gifvet, att det som passar
på en plats, kanske icke passar på en
annan. I Petersburg finnas många rätt
framstående svenskar; man behöfver därvid
blott tänka på namnet Nobel. För
öfrigt anser jag, att man icke så strängt
skulle hålla på, att medlemmarna af förtroenderådet
skola vara bosatta där handelskammaren
är belägen utan att flera
af dem kunna bo å andra platser i handelskammardistriktet.
Det är väl icke
meningen, att rådet skall sammanträda permanent.
För öfrigt beror det emellertid
mera på hvem man får till chef och hur
det skötes, än hur många medlemmarna
äro och hvar de bo. Äfven i Hamburg,
B 28
Paris och London ha vi stora svenska
kolonier.
Fallenms. Tror Ni, att våra landsmän
i London och på andra platser skola befinnas
villiga och benägna att stå till
tjänst såsom ledamöter i en handelskammare
på resp. platser? Skulle man icke
kunna tänka sig, att de på grund af sina
affärer och privata intressen ofta nog skulle
befinna sig förhindrade att aktivt deltaga
i de bestyr, som skulle påhvila handelskammaren
?
H. För min del tror jag, att landsmännen
därute icke skulle undandraga sig
detta, åtminstone att döma af hur mycket
de sträfva efter att komma in i kyrkorådet,
ehuru det ju icke är en fullt
analog sak. Men jag är i alla fall öfvertygad
om, att landsmännen icke skola
vara obenägna att ägna sig åt en handelskammarinstitution,
särskildt om den
får en officiell prägel öfver sig. Om den
blir lämpligen skött och det uppstår intimt
samarbete med vederbörande legation
och konsulat, böra därvarande landsmän
för sitt lands skull vilja ägna sig däråt.
Ordf. Huru många ledamöter har Ni
tänkt Eder såsom minimum för en dylik
handelskammare ?
H. Omkring fem stycken. Det skulle antagligen
på en del platser ställa sig svårare
att få ett större antal.
Ordf. Hur anser Ni, att de höra utses?
H. Om jag får döma efter förhållandena
i de svenska kolonierna i London, Paris,
Hamburg och Petersburg, som jag personligen
känner till, finns det ju alltid
några föreningar och sällskap, hvilka bland
sina medlemmar räkna de ledande personerna
inom kolonien. Om vi t. ex. se
på svensk-norska sällskapet i Paris, finna
vi, att bland dess medlemmar äro ganska
många representativa män, från hvilka ett
handelsråd väl kunde rekryteras.
Ordf. Skulle dessa föreningar då enligt
Er åsikt utse ledamöterna i handelskammaren,
eller skulle de utses af en
regeringsmyndighet ?
H. Det vore lämpligt, att generalkonsuln
eller legationens chef upprättade förslag,
ja, utnämningen kunde ju rent af ligga
i legationens hand. Eör öfrigt skulle ututnämningen
naturligtvis få större kraft,
om den gjordes af Kungl. Maj :t.
Ordf. Skulle en handelskammare kunna
anses representativ, ifall den icke utsåges
af de personer själfva, ur hvilkas
midt den skulle tagas 1
H. Det vore önskvärdt, om kolonien
så organiserades, att valet där företoges.
Ordf. Kolonien själf kan icke vara valkorporation.
Ni menar väl de intresserade
affärsmännen ?
H. Jag har verkligen icke tänkt så noga
efter huru formerna för valets tillvägagående
skulle ordnas.
Ordf. Förslaget innebar, att det skulle
finnas en aflönad direktör för en sådan
handelskammare, åtminstone på vissa platser.
Hvad skulle Ni vilja angifva såsom
lämplig lön för en sådan person?
H. Det beror på; det ställer sig mycket
olika på olika platser.
Ordf. I Hamburg, t. ex. ?
-H. 20,000 Mark, eller så omkring.
Ordf. Och i London?
H. 1,500 pd st. Det är hvad Englands
handelsattaché i Paris har.
Ordf. Anser Ni att man i London bör
hafva ett lönadt generalkonsulat?
H. Naturligtvis, fast icke i den utsträckning
som nu finns.
Ordf. Behöfver man enligt Eder mening
öfverhufvud taget lönadt konsulat därstädes
?
H. Jag anser icke, att det skulle behöfvas
annat än aflönade tjänstemän, som
kunde sköta de administrativa göromålen.
Ordf. Men dessa tjänstemän måste lyda
under någon; de måste väl hafva en chef
på platsen?
H. Det vore ju alltid meningen att ha
en generalkonsul där. Hvad jag önskar
är, att man i London upprättar en handelskammare,
samarbetande med legationen
och konsulatväsendet., I London hax jag
tänkt mig, att det skulle vara ett generalkonsulat,
och att man kunde få någon
mycket framstående engelsman som
skulle åtaga sig att vara honorar generalkonsul.
Ordf. Kunde det icke då vara lika praktiskt
att hafva en aflönad generalkonsul,
hvilkens kvalifikationer och funktioner
kunde vara desamma som direktörens för
handelsrådet ? Då för denna direktör förutsattes
en så hög aflöning som 1,500 pd
st., kunde man väl för samma summa få
en generalkonsul 1
H. Ja, om en sådan kan erhållas vore
det ungefär lika bra, och då kommer
man till den andra synpunkten, att
man har en handelsafdelning vid generalkonsulatet.
Såsom jag redan framhållit,
kommer man, när man närmare funderar på.
denna sak, in i en återvändsgränd. Min
mening är, att antingen måste man ha en
handelskammare med en generalkonsul vid
sidan, eller också måste man ha ett generalkonsulat
med en handelsafdelning.
B 29
Ordf. Hvad menar Ni med handelsafdelning?
H.
Jag menar, att generalkonsuln skall
vara chef, såsom nu, och hafva en särskild
person vid sin sida, en duktig och väl
aflönad man, som sköter handelsafdelningen.
Denne bör i så fall icke ha så stor
lön som nyss nämndes, men för London
kan man i alla händelser icke sätta lönen
lägre än till 1,000 pd st.
Ordf. Med handelsafdelning förstår Ni
således en person, som vore uteslutande afsedd
för att sköta de kommersiella intressena,
och som besvarade alla frågor,
hvilka kommo in till generalkonsulatet
rörande kommersiella informationer?
H. Ja, så att allt som rörde kommersiell
information af generalkonsuln remitterades
till chefen för denna handelsafdelning.
Det är naturligtvis en billigare
väg.
Ordf. Ligger icke däri ett slags dubbelorganisation,
hvilken man borde söka undvika?
Af livilket skäl bör man hafva denna
handelsafdelning eller den person som förestår
densamma, så strängt skild från generalkonsuln
och hans öfriga verksamhet,
att man anser sig böra dela dessa funktioner
på två personer?
H. Jo, föreståndaren för handelsafdelningen
bör vara en karl som är mycket
rörlig och som kan fara omkring i distrikten,
se sig omkring bland handelsidkarne
och ta reda på förhållandena på ort och
ställe. Som det nu är ordnadt, går det till
på följande sätt. Det kommer en förfrågan
till generalkonsulns besvarande; denne har
en mindre krets bekanta, som han frågar,
och de få sina informationer på
många omvägar kanske, och äro oftast
icke så väl underrättade''. I alla händelser
blir förhållandet naturligtvis ett helt annat,
om förfrågningarna komma till en
person, som lifligt umgås med ledamöterna
af, eller rent af själf är medlem af de
mera framstående fackliga samfunden och
yrkessammanslutningarna, till ex. då det
gäller England, The Iron and Steel Institute,
The Royal Society, The Civil
Engineers’, The Mechanical Engineers’, Institution
of Electrical Engineers och dylika.
Det behöfs dels cn representativ man,
dels en man, som genom första klassens
kanaler för in meddelanden till generalkonsulatet
och som icke alls har att syssla
med det administrativa.
Ordf. Äro vi icke härmed inne på frågan
om handelsattachéer eller handelsagenter?
H. Handelsattachéer anser jag verkligen
såsom sista resursen. Kan man icke
få en handelskammare eller en handelsafdelning
i generalkonsulatet, så får man
väl nöja sig med en attaché. Enligt erfarenheten
i England lära de dock icke
gifvit tillfredsställande resultat. England
har 6 sådana-. Den i Paris är aflönad med
1,500 pd st. Minsta aflöningen har den
som är i Berlin, hvilken också har Sverige,
Danmark, Norge under sitt distrikt: han
har 800 pd st. Det är en man, som de
ursprungligen satte upp för Ryssland,
men som de ännu icke fått dit. Hur som
helst, anses de dock icke göra synnerligen
stor nytta. Det är emellertid alldeles individuellt
och beror på, hvad'' det. är för
folk, som sköter platsen. Detta gäller för
öfrigt äfven om handelskamrar. Jag behöfde
en gång i Paris en adress i New
York. Jag fick då af amerikanske generalkonsuln
därstädes det rådet att gå
till amerikanernas Chamber of Commerce.
Jag gick dit och träffade ingen annan
än en herre, som satt där och skref. Denne
svarade på min framställda fråga emellertid:
»I don’t belong to the show.» Slutligen
underrättade mig en vaktmästare om
att där icke alls fanns någon adresskalender
öfver New York. Däremot fanns det
en stor samling tidskrifter och album fulla
med porträtt af medlemmarna i denna
handelskammare. En sådan handelskammare
anser jag vara af bra litet värde.
Ordf. Är icke dessa handelskamrars uppgift
af en alldeles speciell natur?
H. Jag fattade saken så, att de skulle
vara inrättningar för kommersiella informationer.
Ordf. Ja, till hjälp för hemlandet.
H. Det finns en massa amerikanska
affärshus, som ha egna afdelningar i Paris,
särskildt alla stora firmor ha sina inköpshus
i Paris. Jag antar, att många af
cheferna för dylika amerikanska hus i
Paris äro medlemmar af nyssnämnda förening,
åtminstone såg jag flera dylika chefers
porträtt i det där albumet.
Ordf. Detta antyder, att förhållandena
äro så olika mellan amerikanarne och oss,
att idéer, som i Erankrike, England, Tyskland
varit utförbara och passande för dem,
icke kunna realiseras, när det gäller oss.
H. Ja, det beror dock på hvilka personer
man får att sköta om saken. Hvad
jag sätter högst i hela historien är, att
centralstyrelsen här hemma blir kraftig
och bra.
Ordf. Eder åsikt är således den, att
med en kraftig centralstyrelse här hemma
behöfver man lägga mindre vikt vid organisationen
utomlands ?
B 30
H. Det är fullkomligt min åsikt.
Ordf. Då torde väl organisationen af den
yttre tjänsten kunna göras enklare och,
hvad vi måste fästa afseende vid, äfven
billigare, än hvad fallet skulle blifva med
sådana direktörer för handelskammare på
skilda platser?
H. Gifvetvis. Om man finge en centralstyrelse
med kraft och initiativ, och som
genom lämplig litteratur följde med, hvad
som hände utomlands, så kommer man naturligtvis
under fund med, hvax själfva
utposterna måste förstärkas, om man icke
får in tillräckligt med upplysningar från
den och den posten. Min erfarenhet från
exportföreningen är, att rapportsystemet
måste organiseras på ett praktiskt sätt,
så att rapporterna komma att inlöpa i
regelbunden följd. Af vikt är äfven att
drifva upp informationsrörelsen.
Ordf. Vill Ni yttra Eder om, i hvilka
länder och på hvilka orter vi skulle särskildt
behöfva en förstärkning eller förbättring
i vår kommersiella information?
H. Jo, framför allt i St. Petersburg.
Där anser jag, att, hvilket system man än
slår in på, det bör finnas ett lönadt generalkonsulat
med kraftigt initiativ och
i synnerhet är det af vikt att finna en
skicklig man att förestå det. Ty Ryssland
är vårt framtidsland, och där behöfvas utposter
med mycket stor energi. Aflönade
konsulat kunde äfven med fördel inrättas
i Moskva, samt, om man har råd
därtill, likaså i Charbin och Odessa. Men
hufvudsaken är dock, att det blir i Petersburg.
Jag hänvisar för öfrigt till min
artikel i »Svensk Export» af den 6 nov.
1905, där jag dessutom erinrat om att vår
konsulära representation bör väsentligt förstärkas
i Buenos Ayres, Kapstaden och
Chicago.
Broström. Då Ni föreslagit, att handelskammare
skulle organiseras af de på
resp. utländska platser bosatta svenskar,
har Ni då tänkt Eder, att handelskammaren
skulle förnämligast tjäna deras intressen,
som bo på orten, eller företrädesvis
de svenska producenternas, de svenska
köpmännens här i Sverige och deras,
som drifva exportaffärer på utlandet?
Jag föreställer mig, att, om man skulle
kunna tänka sig att svenska köpmän, som
bo utomlands, skulle ha något intresse
att deltaga i en handelskammare, bör den
vara så organiserad, att den skulle komma
att i hufvudsaklig grad befordra äfven
deras intressen. Ty i annat fall får man
dem svårligen till att nedlägga något arbete
för denna sak. Därjämte skulle jag gärna
vilja höra, i hvilken stad af dem, som
Ni i Eder uppsats kallat för städer med
handelskammare af första ordningen, vi
skulle ha lättast att inrätta en sådan handelskammare
?
H. Jo, det vore i de fyra städer, jag
här omnämnt, nämligen St. Petersburg,
Hamburg, Paris och London.
Broström. Men i hvilken af dessa städer
skulle det lättast låta sig göra? Enligt
min uppfattning ha vi det största antalet
svenskar bosatta i London. Det är
ju så?
H. Det är riktigt.
Broström. Där ha vi köpmän, som drifva
pappers-, trä- och järnaffärer, tändsticksaffärer
samt skeppsmäkleri. I en sådan
stad som London skulle man kunna anse
minimiantalet ledamöter i handelsrådet
böra utgöra 5 för att icke säga 10. Skulle
man kunna antaga, att genom att sätta in
i ett sådant råd t. ex. 10 personer i London,
hvilka äro de ledande männen inom pappers-,
trä-, järn-, tändsticks- och skeppsmäkleriaffärerna,
våra intressen öfverhufvud
taget skulle på detta sätt komma att
befordras ? Skulle man kunna antaga, att
de öfriga köpmännen i London i dessa olika
branscher därmed skulle anse sina intressen
vara vederbörligt tillgodosedda?
H. Ja, det tror jag alldeles säkert. Jag
likställer detta handelsråd med exportföreningens
styrelse. Den sammanträder en
gång i månaden och har dessutom två
allmänna möten om året. Och jag föreställer
mig, att rådet skulle öfverlägga
om och uppställa förslag till, hvad som
kan befordra hemlandets intressen. Medlemmarna
i detta råd skulle icke hafva
något arfvode, utan medlemskapet skulle
vara en honorar befattning. Man måste
naturligtvis förutsätta att våra landsmän
skola vara patrioter, eljest äro de ju olämpliga.
Jag är öfvertygad om, att ett så
organis eradt svenskt handelsråd skulle kunna
göra något för befrämjande af våra
intressen i utlandet, frånsedt att detsamma
skulle vara till en stor uppfostrande
nytta för svenskar, som studera utlandets
förhållanden.
Broström. Borde icke den svenska kolonien
i London uttrycka en önskan om inrättandet
af en sådan handelskammare, innan
den anordnas ? Och äx det i det hela
lämpligt att upprätta handelskammare utan
att det förelåge direkt framställning därom
från resp. koloni?
H. Saken kunde ordnas så, att generalkonsuln
eller annan lämplig person sam
-
B 31
mankallade koloniens medlemmar och bad
dem yttra sig i frågan.
Ordf. Hvad är Eder åsikt om de kompetensfordringar,
som lämpligen böra ställas
på de lönade konsulerna?
H. Det är en mycket svår fråga att för
närvarande besvara. Det vore naturligtvis
önskligt, om vi hade en handelshögskola af
sådant slag, som förekommer i Köln, Antwerpen
och Liége m. fl. orter, och att det
där funnes en särskild kurs för utbildande
af tjänstemän vid konsulsstaten. Men såsom
det nu är, är det ytterst svårt att afgöra
denna sak. Sträfvar man efter att få
till stånd en kraftig kommersiell information,
kan man tänka sig, att det vore förmånligt,
om man för detta ändamål kunde
finna sådana personer, som ha någon kommersiell
underbyggnad, som gått igenom
t. ex. ett handelsinstitut eller också varit
anställda i något verk här hemma eller
hos någon af de större svenska firmorna
utomlands och visa intresse och läggning
för den uppgift, hvarom här är fråga. Men
å andra sidan, om en sådan konsul skall
ha till uppgift att sköta äfven administrativa
och icke merkantila göromål, passar
en person med de nämnda kvalifikationerna
kanske icke så väl för detta ändamål. Att
göra en jämförelse i denna punkt med
hvad vi nu ha, det tror jag är mycket
vanskligt. Det enda vore, om man särskildt
för vissa platser skulle kunna finna några
framstående, språkbildade köpmän, som
ville lämna sin verksamhet och i rent
fosterländskt intresse nu gifva sig in på
konsulsbanan.
Ordf. Det har framställts den tanken,
att just bland erfarna köpmän välja personer
till innehafvare af lönade generalkonsulsbefattningar,
hvilka personer tillika
skulle ha det mera omfattande uppdraget
att utöfva inspektion öfver och gifva initiativ
åt olönade konsuler, som vore anställda
i samma land eller angränsande
länder. De skulle upphöra med att för
egen del drifva affärer och helt och hållet
ägna sig åt att tillvarataga Sveriges kommersiella
intressen. Hvad är Eder mening
om detta förslag?
II. Ja, det vore nog en bra sak, förutsatt
dock, att man. skulle kunna finna
kvalificerade köpmän, som ville åtaga sig
ett sådant uppdrag. Det finnes nog många
dugliga köpmän både här och i Göteborg,
som skulle kunna vara lämpliga, men de
kanske sakna språkkunskap eller dylikt,
hvilket ju är så viktigt att äga i detta
fall. I sista numret af »Svensk export»
har en af våra generalkonsuler skrifvit
ett bref till exportföreningen, däri han.
framhåller, att en utsänd ha-ndelskonsul
behöfver minst ett år för att komma in i
de lokala förhållandena på tjänstgöringsorten.
Ordf. Einnes i de af den omnämnde generalkonsuln
framställda synpunkter något,
som särskildt kan påpekas såsom värdefullt
?
It. Han säger bl. a.: »Hvad angår inrättandet
af handelskammare, gillar jag
Edra framställningar, men här i mitt distrikt
må anmärkas, att det icke finnes
någon svensk koloni.» Och vidare säger
han: »En utsänd handelskonsul behöfver
i minst ett år inarbeta sig i de lokala förhållandena
ete.» Han anmärker, att jag,
i min uppsats satt de administrativa och
icke handeln direkt berörande sysslorna
något alltför mycket i bakgrunden. Det
är emellertid alls icke min mening, utan
det är en sak, som är alldeles själfklar,
att de administrativa göromålen äro mycket
viktiga, att det t. ex. är nödvändigt
att en konsul skall kunna gripa in, när
en olycka inträffat o. s. v. Men jag tycker
å andra sidan, att man icke bör sätta konsulatens
administrativa sysslor i förgrunden.
Ordf. Eörhåller det sig icke så härvidlag,
att man måste göra det ena och icke
underlåta det andra? Är det icke så, att
de administrativa göromålen och clen kommersiella
informationen måste tillgodosesbåda
två, ingendera får eftersättas ?
H. Ja, de ha ju beröringspunkter med.
hvarandra. Eörhållandet dem emellan beror
på, huru långt man skall drifva hvardera
saken.
Ordf. Var det icke Eder mening, att
man måste skilja på dem, så att man
har olika personer, som ombestyra hvardera
slaget ?
H. Jo, det är min uppfattning så länge
icke handelshögskoleutbildning med särskild
konsulatexamen blifvit ett kompetensvillkor
för tjänstemännen.
Ordf. Är det Eder uppfattning, att upprättande
af en handelshögskola i Sverige
är af allra största vikt?
H. Ja, af allra största vikt. Och jag
ber att få hänvisa till hvad jag i denna
sak meddelat i exportföreningens tidskrift.
Ordf. Vill Ni nu yttra Eder om frågan
9?
H. Ja, det får man väl äfven öfverlämna
åt konsulns personliga omdöme. Det är
klart, att det finns folk, som fråga om allt
möjligt, och det måste naturligtvis finnas
någon gräns för en konsuls skyldighet att
B 32
besvara förfrågningar. Meningen med den
här punkten är val att få uttalande om,
huruvida konsuln skall få användas för
att skaffa agenter, göra enskilda affärer
eller drifva in fordringar o. s. v.
Ordf. Meningen är, såsom det uttryckligen
står, att få ett uttalande, huruvida
förpliktelse skall åligga konsuln att svara
på enskilda förfrågningar — jag talar icke
om struntsaker och sådant, som öfverhufvud
icke bör blifva föremål för korrespondens
— och om svaren skola gifvas
genom generalkonsuln direkt till den enskilde
eller uteslutande genom den centrala
styrelsen i Stockholm.
H. Jag anser, att konsuln bör svara direkt.
Om man vill, att ett svar skall
så fort som möjligt komma den upplysningssökande
till handa, så bör han ha
rätt att vända sig till konsuln direkt och
omedelbart af denne erhålla det begärda
svaret. Om eu person i Malmö t. ex.
gör en förfrågan hos svenske konsuln
i Köpenhamn, blir det eu onödig omgång,
om svaret skall gå genom centralstyrelsin
i Stockholm, i ty att han förlorar
minst två dagar därpå. Men om centralstyrelsen
sköter sig väl och vinner allmänhetens
förtroende, är det klart, att
man i stället för att vända sig till konsuln
vänder sig till styrelsen för erhållande
af de upplysningar man önskar, isynnerhet
som det i många fall kan tänkas att centralstyrelsen
i sitt arkiv redan har den
önskade upplysningen och sålunda omedelbart
kan afgifva densamma. Vi ha haft
exempel därpå i exportföreningen under
de senaste åren.
Ordf. Vill Ni svara på elfte frågan?
H. Det är naturligtvis icke någon som
helst svårighet att få till stånd en omedelbar
publikation af alla konsulatrapporter,
om det blott finnes tillräckliga medel.
Och där är jag åter inne på kostnadsfrågan.
Vi ha vår tidskrift »Svensk Export», den
kommer nu ut hvar 14 :e dag, och vi försöka
att få in meddelandena, så fort det
är möjligt.
Ordf. Skulle det vålla någon svårighet
eller medföra väsentligt ökad kostnad att
få den förändrad till veokotidskrift ?
H. Någon svårighet möter väl icke, men
väl väsentligt ökad kostnad, ty för tidskrift,
som kommer ut reguliärt hvarje
vecka, höjes kostnaden för trycket med
50 »/o. Det förutsattes vidare för denna
förändring, att redaktionen för tidskriften
ökas. Nu utgöres hela redaktionen af en
redaktionssekreterare och af mig själf som
redaktör. Och dessutom behöfver man an
-
lita hjälp för öfversättningar. Nu är att
hoppas, att när vi slippa en hel del rapporter
på norska språket, blir det en väsentlig
lättnad i arbetet och framför allt
mindre kostnad för öfversättning till svenska
språket af rapporterna.
Ordf. Hvilka rapporter är det här fråga
om?
H. Jag tänker närmast på de norska
årsberättelserna och konsulatrapporterna.
Vi måste öfversätta dessa till svenska,
likasom dem på andra främmande språk.
Ordf. Anser Ni, att årsberättelser behöfva
afgifvas i den omfattning de hittills
haft ?
H. Det anser jag icke. Lämpligare än
att skrifva rapporterna som hittills, anser
jag det vore att få tid efter annan
kortare meddelanden och tidningsurklipp.
Konsulerna läsa naturligtvis, liksom andra,
tidningar; och fä de från början vant
öga för kommersiella och maritima saker,
kunna de låta klippa ut notiser, som röra
sådant, och skicka in dem.
Ordf. Är det Eder mening, att man
är mera. tjänt med ofta inkommande notiser,
som kunna anses vara af värde för
kommersiell information, med undvikande
af längre rapporter, där icke ämnet
särskildt betingar sådana?
II. Ja, utan minsta tvifvel. Om man vill
hålla på årsrapporterna, då böra konsulerna
åläggas att särskildt eller uteslutande
sysselsätta sig med statistiska
uppgifter, som kunna komma in i ett
arkiv eller dylikt. Äfven detta är emellertid
för oss här i Sverige ganska onödigt.
Vi hafva ju tillgång till en sådan
utmärkt publikation som Deutsches Handelsarkiv.
Där finner man allting, axbetet
är äfven försedt med ett ypperligt
register o. s. v.
Ordf. Hvad skall man göra, för att de
ingående upplysningarna skola få största
och snabbast möjliga spridning?
H. Det finns väl icke bättre utväg än
att i ett specialorgan publicera de upplysningar,
hvilkas spridning är af vikt.
Är det meddelanden som tåla att ligga,
kan ju därmed anstå till ett kommande
nummer.
Ordf. Bör icke den dagliga pressen anlitas
?
H. Jo, jag ämnade just påpeka den utvägen
för kortare meddelanden. Jag har
t. ex. anmodat vårt ombud i Petersburg
att telegrafera viktigare underrättelser;
dessa meddela vi sedan genast tidningarna
genom telegrambyrån, ty sådant bör
B 3
man. naturligtvis omedelbart införa i den
dagliga pressen.
Oraf. Hvad är Edert svar på frågan. 12?
H. Mitt svar därpå blir: Ja. Detta af
samma skäl som jag nyss antydt att man
så mycket som möjligt bör undvika mellanhänder.
Jag antar att om det blir
en centralstyrelse, som samlar upplysningarna,
så kommer den till en början, innan
vi få ett handelsdepartement, att subordinera
under Utrikesdepartementet. Då
har ju Utrikesdepartementet ingen anledning
att ligga på dessa upplysningar,
utan kan i stället omedelbart inlämna
dem till centralstyrelsen, eller också kan
konsuln direkt sända in meddelandena till
centralstyrelsen, och detta vore nog det
bästa. Jag menar, att det naturligtvis är
bättre att få in till centralstyrelsen direkt
allt som rör handeln, det kommersiella,
men icke det som rör det administrativa.
Ordf. Vill Ni uttala Eder om frågorna
15 och IG. Hvad den förra frågan beträffar,
antar jag, att ni har personlig erfarenhet
i det hänseendet?
H. Jag har icke haft tillräckligt med
tid för att närmare sätta mig in i frågan
15. Det förefaller mig, som om den nuvarande
instruktionen är mycket väl skrifven.
Det enda skulle vara, att där skarpare
betonades, att konsulerna borde bättre
tillvarataga handelns och industriens
intressen. En bland de anmärkningar,
som man ibland hör framställas i nu
förevarande afseende, är den, att konsulerna
borde ha en något lämpligare kontorstid
än den nuvarande och i hvarje
fall en fixerad kontorstid. Detta är nu
icke ens förhållandet vid de aflönade
konsulaten, såsom jag af egen erfarenhet
varit i tillfälle att konstatera.
Fallenius. Man måste därvidlag rätta sig
efter förhållandena på olika platser. De
lönade konsulaten böra ha så lång kontorstid,
som möjligt, det är alldeles gifvet.
H. Det kunde äfven påpekas, att de
icke böra hålla så strängt på stängningstiden.
Det kan inträffa fall, då därigenom
obehag och tidsutdräkt för allmänheten
kan undvikas.
Fallemus. Det finnes redan i reglementet
föreskrifter härom, nämligen i § 64.
Ordf. Jag ber nu att få framställa den
.sista frågan, frågan 16.
H. Det är en sak, som jag vill påpeka,
och det är, att de olönade konsulerna
borde åläggas att åtminstone en gång
i sitt lif komma till Sverige och se, huru
vårt land ser ut och huru vi ha det, ty
en konsul bör väl känna något till det
land, som han representerar, och det är,
enligt hvad jag erfarit, nu icke alltid
fallet.
Ordf. Jag har erfarenhet af, att de gärna
vilja det, men kunna de lämpligen åläggas
att göra det?
H. De torde vara så pass angelägna att
få konsulat, att man mycket väl skulle
kunna ålägga dem det. Jag talar icke
om sådana, som exempelvis bo i Uruguay
eller andra långt aflägsna platser, utan
om dem, som bo i länder, som äro så
närbelägna som Tyskland, Belgien, Frankrike
och England. Vår ytterst hygglige
och förträfflige konsul i L., har aldrig
i sitt lif varit i Sverige, fastän han är
en förmögen man och rest mycket. En
annan sak, som också borde vidröras, är
det, att särskildt de olönade konsulerna
i ett lands olika distrikt borde sammankallas
t. ex. en gång om året eller med
längre mellantider till ett slags konferens,
där de kunde dryfta gemensamma
angelägenheter och höra hvarandras erfarenheter
samt skapa initiativ etc. Vidare
vill jag framhålla, att de olönade konsulerna
böra förses med handböcker rörande
Sverige. Nu äro dessa konsulat icke
alls skyldiga att hålla nå.gra sådana
handböcker. Sveriges Allmänna Exportförening
har nu under utgifning en svensk
industri- och exportkalender, affattad
utom på svenska äfven på tyska, engelska,
franska och spanska språken. I denna
kalender ha exportvarorna uppdelats under
olika rubriker, uppgående till ett antal af
mellan 6 och 7 hundra. Denna kalender
ämna vi nu skicka ut till de olika konsulaten
och legationerna. Eör närvarande
tillgår det så, att konsulaten hänvisa till
oss, när det gäller dylika frågor. Konsulerna
måste ovillkorligen ha en handbok,
på grund af hvilken de kunna gifva de
första upplysningarna. Vidare anser jag
det vara fördelaktigt att ha konsulatinspektörer,
som kunna resa omkring och
se till, huru det förhåller sig med de olönade
konsulaten, om där funnes tillräckligt
med tillbehör o. s. v. I detta sammanhang
vill jag nämna, att turistföreningen,
som nu har tämligen goda inkomster, borde
anmodas lämna kartor och vyer o. d. till
konsulaten, så att man där kan få ett
begrepp om, huru vårt land ser ut. Den
inspektör, som skulle resa omkring, borde ha
nödig auktoritet. Om man icke alltid från
centralstyrelsen kunde utsända en inspektör,
skulle man kunna tänka sig, att le
B
3
B 34
gationerna eller eventuellt generalkonsulaten
tillfälligtvis skickade ut en person
till de olika konsulaten, för att se till
huru man hade det där. Hvad jag vill
framhålla är, att det bör blifva samverkan
utefter hela linjen, att man bör få effektiv
cirkulation i systemet med den centrala
öfverstyrelsen såsom hjärta i det
hela.
Konsul Hj. Wicander, Stockholm. (11. 12. 05.)
Ordf. 1 :a frågan.
W. Hvad konsulaten beträffar, tror jag
icke, att det vore önskvärdt eller behöfligt
att i allmänhet inrätt a lönade sådana.
Ty på hvarje plats, där man har behof af
en konsul, finnes det i regeln framstående
och dugliga köpmän, som gärna åtaga
sig ett dylikt uppdrag. Och jag är öfvertygad
om, att dessa äro i fullt ut lika
stor mån kompetenta att hjälpa landsmännen
där ute som en lönad konsul,
vare sig det nu gäller rent personliga
intressen eller att t. ex. stå en fartygsbeifälhafvare
till tjänst med de upplysningar,
han kan behöfva rörande sjöfartssaker.
Jag tror t. o. m., att de kunna
i dessa afseenden vara till större nytta
än de lönade konsulerna. Hör det första
äro de fullt förtrogna med språket, på
platsen, och för det andra känna de förhållandena
bättre, i regeln åtminstone, än
en konsul, som skickats hemifrån. Visserligen
kan en sådan ha varit på platsen
många år och därför ha ganska god kännedom
om förhållandena, men det sker å
andra sidan icke så sällan ombyten. Såsom
min bestämda åsikt vill jag därför
uttala, att en på ort och ställe bosatt
köpman är i de fall, hvarom här är fråga,
att föredraga framför en aflönad
svensk konsul, enär han dels kan lämna
mycket bättre upplysningar åt våra resande
landsmän, dels ock i högre grad
bispringa t. ex. en fartygsbefälhafvare med
råd och upplysningar, hvar han lämpligen
bör köpa den och den saken eller till
hvilken advokat han bör vända sig, om
han råkat i tvist o. s. v.
Ordf. Anser Ni, att vi på de flesta
utländska orter kunna påräkna att finna
landsmän för ett sådant uppdrag?
W. Ja, men därmed i vill jag icke ha
sagt, att det alltid nödvändigtvis behöfver
vara svenskar, som erhålla dylika uppdrag.
Man har visserligen alltid tagit en
svensk, där sådan funnits att tillgå, som
haft den ställning och de egenskaper,
hvilka äro behöfliga för ifrågavarande post.
Men om det icke finnes någon sådan,
kan man lika gärna utse personer, tillhörande
det land, det gäller..
Ordf. Med hvilka länder har Ni haft
de flesta förbindelserna?
W. Det är med Ryssland, Portugal och
Spanien.
Ordf. Skulle vi enligt Eder åsikt icke
ha behof af lönade konsulat i Ryssland?
W. Nej, det tror jag inte. Jag vet
icke, om det för närvarande finnes något
lönadt svenskt konsulat i det egentliga
Ryssland med undantag af Riga.
Ordf. Anser Ni icke, att det skulle vara
af särskild nytta, att ett svenskt konsulat
inrättades i Petersburg?
W. Jo, förr där än i Riga, ty sjöfarten
på Petersburg är ju synnerligen:
stor. Och för öfrigt talar därför en annan
omständighet, nämligen den, att konsuln
i Riga kan så litet uträtta, ifall något
krångel uppstår med tullmyndigheterna
eller gendarmeriet därstädes. I sådana
fall måste man nämligen vända sig till
Petersburg, där allt i sista hand bestämmes.
På platsen kan han ingenting göra,
utan antingen får han hänskjuta frågan
till de högre myndigheterna i Petersburg
eller ock anlita svenske ministerns hjälp.
Men jag tycker för min del, att det icke är
lämpligt att besvära den senare mfed sådana
småsaker. Lämpligare vore därför, att, om
man skall ha en aflönad konsul i Ryssland,
denne placerades i Petersburg. Där
är han i närheten af de beslutande myndigheterna
och kan därför uträtta något.
Vi veta, huru det (är ställdt i Ryssland.
Ingen äger där någon själfständighet gentemot
sina öfverordnade, icke ens tulldirektören
i Riga. Han är visserligen herre
öfver sina underordnade, men ,på samma
gång själf underordnad. Han kan icke
afgöra något på egen hand, om det är
fråga om den minsta afvikelse från utfärdade
föreskrifter, utan måste i så fall
B 35
hänskjuta frågan till myndigheterna i Petersburg.
Ordf. Anser ni icke, att det ur kommersiell
synpunkt skulle vara af intresse
att ha flera lönade konsuler i Ryssland?
W. Det beror på. Jag tycker icke,
att dessa två saker höra ihop. Om det skall
finnas en person, som skall ha till uppgift
att befordra våra kommersiella intressen
utomlands, så behöfver det icke vara
en konsul. Jag anser, att i så fall det vore
lämpligare, om man använd© s. k. handelsattachéer,
som ju är en annan fråga.
För öfrigt tror jag icke, att en konsul
kan göra samma nytta i detta afseende
som en person, som är särskildt utsedd för
och befunnits lämplig att representera Sveriges
handelsintressen. De statistiska
uppgifter t. ex., som en lönacf konsul
meddelar, dem kan man mycket väl få
äfven af en olönad konsul. Man kan nämligen
föreskrifva, att han skall insända
sådana. Hvad vidare beträffar från de
lönade konsulerna lämnade upplysningar
rörande förändringar i tullstadgar, hamnförordningar
eller dylikt, kan man ju
utan svårighet ålägga jämväl en olönad
konsul att inkomma med dylika upplysningar.
Ordf. Det är den administrativa sidan
af konsulns verksamhet. Om vi lägga hufvudvikten
på den sida af konsulns verksamhet,
som går ut på att bereda hemlandets
kommersiella intressen största
möjliga hjälp och fördel, hvad är då Eder
åsikt om handelsattachéer ?
W. Ja, då anser jag det vara ytterst
lämpligt och nyttigt att sådana personer
skickas ut. Dock böra de hafva stöd, om
jag så må säga, i konsulaten eller beskickningarna.
De böra där ha ett slags
replipunkt eller sitt hem; men hvad de
för öfrigt skola ha gemensamt med konsulaten
förstår jag icke, jag vet icke, hur
de skola höra ihop. Jag anser icke heller,
att de egentligen höra hit. En sådan
handelsattaché eller representant, ungefär
sådan som den vi ha i Berlin, fiskeriagenten
Kruger, anser jag vara mycket nyttig.
Han är emellertid specialist; det är därför,
enligt mitt förmenande, han kunnat
göra så stor nytta. Liknande representanter
på andra områden böra vi därför skicka
ut. De kompetensfordringar, som exempelvis
äro föreslagna i kommittéens 5 :te fråga
(»juridisk, humanistisk, merkantil bildning»),
äro nog mycket nyttiga och bra
i och för sig, men hufvudsaken är, att
den person, som skickats ut, är en prak
-
tisk man, hvilken reser ut med ett visst
mål för ögonen och hax specialkännedom
inom vissa affärsgrenar, t. ex. är kunnig i
träbranschen, järnbranschen eller dylikt.
Han bör kunna förstå frågor rörande järnoch
trämarknaden och hvad man kan göra
af dessa material. Det finns så mycket,
som kan göras af trä och järn: materialet
kan förädlas här hemma och sålunda betinga
betydligt högre pris utomlands, än
om det utan vidare exporteras. Personen
i fråga bör vara specialist på något liknande
område, kunna räkna ut sådant
och gifva råd i det afseendet. Då bör han
kunna räcka till för flera länder.
Ordf. Anser Ni det finnes särskild anledning
att i Spanien eller Portugal anställa
sådana specialagenter?
W. Ja, det anser jag vara nyttigt öfverallt,
men icke särskildt i dessa två länder.
Båda två hafva ju mycket höga tullar,
hvilka redan i och för sig ganska
mycket försvåra, ja, nästan omöjliggöra
export härifrån äf förädlade produkter.
Ordf. Är den inhemska industrien särskildt
i Portugal så stor, att den kan tillgodose
landets behof?
_ W. Nej, Portugals industri räcker icke
till att tillgodose landets behof. Det importeras
nog ganska mycket utländska varor.
Ordf. Einns det särskilda svenska artiklar,
som gå där?
W. Det kan jag icke bestämdt säga.
Det har nog börjat importeras mycket svensak
saker där, särskildt från Huskvarna
fabriker, såsom symaskiner och dylikt.
Ordf. Ni använder ju egna fartyg?
W. Ja, det gör jag..
Ordf. Plar Ni förmärkt några särskilda
svårigheter i afseende å sjöfarten?
W. Nej, det har jag icke.
Ordf. I Spanien rådde stränga tullförfattningar,
som föranleda höga böter särskildt
för fart)rg, hvilka gjort sig skyldiga
till någon uraktlåtenhet i rena småsaker.
Har Ni icke någon erfarenhet häraf?
W.
Nej, jag har icke haft någon olägenhet
i detta hänseende. Därvidlag är dock
att märka, att jag drifver skeppsfart mest
på Portugal; när man regelbundet går på
en bestämd trade, får man naturligtvis
erfarenhet af dithörande förhållanden.
Ordf. Taga Edra fartyg äfven last ut,
eller lasta de endast hem?
W. De taga last äfven ut: de frakta trä
och järn, så länge sjöfarten här är öppen.
Exporten har märkbart stigit år från år.
B 36
Ordf. För att sammanfatta hvad Ni
framhållit, kan man således saga, att Ni
anser nyttan af lönade konsuler vara tvifvelaktig,
under det att det däremot skulle
vara till stor nytta för landets affärs
-
intressen att utsända särskilda agenter,
som borde vara praktiskt folk med grundlig
kännedom i vissa affärsgrenar. Har
jag fattat Eder rätt sålunda!
W. Fullkomligt, hr ordf.
Ingeniör V. Hök, Stockholm. (11. 12. 05.)
H. Hvad den första frågan beträffar,
skulle jag vilja besvara densamma med
ja. Det förefaller mig, som om lönade konsulat
kunna vara af större nytta för landet
än olönade. Hvad vidare angår frågan 2,
så vill jag äfvenledes besvara den med ja.
Jag anser nämligen, att det är nödvändigt
att anställa särskildt sakkunnige såsom
handelsattachéer eller konsulenter vid konsulaten.
Ordf. Ni anser således, att man genom
anställande af sådana sakkunnige antingen
såsom handelsattachéer eller såsom
konsulenter skulle kunna påräkna mera värdefull
information för våra indistriidkare
och exportörer 1
H. Ja, detta skulle ovillkorligen blifva
fallet.
Ordf. Är Ni i tillfälle att angifva några
särskilda orter i utlandet, där det kunde
vara af större vikt för Sverige att anställa
sådana handelsattachéer eller konsulenter!
H. Jag kan icke angifna några särskilda
platser härvidlag, men det förefaller mig,
som om det, hvarhelst Sverige har handel
i utlandet, behöfves personer, som äro sakkunnige
för att där tillvarataga våra exportintressen.
Om konsulerna själfva icke
äro i tillfälle därtill, så skulle gifvetvis
särskilda sakkunnige där vara till gagn.
Ordf. Är Ni i tillfälle att på grund
af egen erfarenhet eller upplysningar, som
föreligga, antyda, i hvilka länder, särskildt
utom Europa, vi skulle kunna .behöfva
lönade agenter af det ena eller andra
slaget!
H. Jag skulle då vilja nämna Argentina,
Kina, Indien, Australien, Sydafrika,
och för öfrigt behöfvasi sådanja agenter
litet hvarstans, där vi ha exportintressen
att tillvarataga.
Ordf. Har Ni något särskildt att påpeka
.med afseende å sjöfarten med hänsyn till
det biträde från konsulatens sida, som kan
behöfva kräfvas ?
H. Jag känner icke någon annan än den
administrativa uppgift, som konsulaten ha
sig ålagd, nämligen att se efter sjöfolk
och hjälpa dem i främmande länder.
Ordf. Huru skall man på bästa sätt
och till största möjliga gagn för de inhemska
kommersiella intressena kunna tillgodogöra
sig de upplysningar, som konsulerna
äro i tillfälle att lämna?
H. Min åsikt är, att konsulerna skulle
med kortare mellanrum, än hvad nu är
fallet, skicka hem meddelanden i form
af officiella rapporter.
Ordf. Skulle de offentliggöras i dagspressen!
H.
Jag föredrager då en särskild publikation.
Man kan dock tänka sig, att en
sådan skulle komma ut oftare än en gång
i veckan.
Ordf. I hvilken omfattning anser Ni, att
konsulerna böra direkt tillhandahålla enskilda
personer kommersiella upplysningar!
H. Jag anser, att ett sådant tillhandahållande
af upplysningar från konsulernas
sida icke alls är önskvärdt. Alla de upplysningar
rörande kommersiella förhållanden,
som konsulerna hade att meddela,
borde de afgifva direkt till vederbörande
centralmyndighet och icke lämna den privat
till den ena eller andra personen.
Ordf. Skulle det vara för att trygga
samtliga intresserade att få del af sådana
upplysningar!
H. Alla skulle vaxa likställda härvidlag,
och privatpersoner skulle icke på något
särskildt sätt få gynnas af konsulerna.
Ordf. Menar Ni, att man skulle ha förbud
däremot?
H. Ja, jag håller nästan före, att man
borde ha ett sådant förbud, naturligtvis
endast då det är fråga om affärsförhållanden.
Ordf. Vill Ni yttra Eder beträffande
frågan 14 ?
H. Jag anser, att konsulerna böra tillsättas
på grund af ansökan.
Ordf. Anser Ni, att man därigenom skulle
vinna större garanti för att få kompetenta
personer, och åsyftar Ni jämväl de
lönade konsulsbefattningarna ?
H. Ja, man skulle på det sättet få
bättre krafter, icke blott på de olönade,
utan äfven på de lönade konsulsposterna.
B 37
Bruksägare A. Nordensson, Stockholm. (11. 12. 05.)
Ordf. Vill Ni meddela kommittén Edra
åsikter om lämpligaste sättet att ordna
vår konsulära representation, i Ryssland?
N. Jag skulle vilja säga, att då jagförst
började intressera mig för export
på Ryssland, skedde det först och främst
under antagande af, att Sverige kunde
blifva en industristat, och vidare på grund
däraf, att jag ansåg, att Ryssland skulle
vaxa ett lämpligt land för afsättning af
våra produkter. Jag har till min glädje
funnit, att båda dessa antaganden lia
hållit streck. Sverige blir med eller mot
sin vilja mer och. mer ett industriiclkande
land. — jag menar då ett helfabrikatstillverkande
land, ty råvaror och halffabrikat
ha vi alltid exporterat. Hvad Ryssland
beträffar, har jag alltid ansett detta land
vara af stor betydelse för vår export,
icke allenast därför, att det är ett land
med stora afsättningsmöjligheter utan också
därför, att det ligger mycken makt
uppå, att vi skaffa oss andra afsättningsområden
utomlands, än de som vi hittills
haft, ty våra handelsintressen komma ovillkorligen
att möta stora svårigheter i de
båda länder, där vi hittills haft vår hufvudsakliga
afsättning, nämligen Tyskland
och England: i Tyskland på grund af en
tulltariff, som visserligen kommer att
mildras något, ifall en handelstraktat mellan
Sverige och Tyskland kommer till
stånd, men hvilken dock alltid kommer
att erbjuda störa svårigheter, och i England,
därför att detta land förr eller senare,
om icke för annat så till följd af
ekonomiska skäl, kommer att blifva ett
tullskyddsvänligt land. Det är sålunda af
vikt att skaffa oss marknader på annat
håll. Den uppfattningen, att Sverige är
ett industriidkande land, är ju helt ny
i vårt land, och därför kan man icke begära,
att alla de faktorer, som härvidlag
kunna spela in, ännu ha tagits i bruk och
kommit till sin fulla rätt, och därför
ha vi hittills icke i samma intensiva grad,
som t. ex. tyskaine, bedrifvit vår handelspolitik.
I handelspolitiken ingår såsom
en viktig faktor först och främst kommunikationerna.
Hvad de hafva att betyda
för exporten, det har ännu icke till
fullo beaktats i vårt land. Så hafva vi
den viktiga frågan om konsulatväsendet.
På de platser, där afsättningsmöjligheterna
äro stora, kunna naturligtvis kon
-
sulerna spela en ofantligt stor roll. Den
uppfattningen, att konsulerna skola allt
mer och mer tillgodose vår industris och
vår handels intressen utomlands har på
senare tider, glädjande nog, vunnit allt
mer och mer gehör. Därpå tyder först
och främst tillsättandet af en kommitté,
i hvilken jag haft äran att vara ledamot,
vidare denna kommitté liksom en del
andra kommittéer, och därpå tyder äfven,
och icke minst, den frikostighet riksdagen
visat genom att öka anslaget till handelsstipendier
på framställning af enskild
motionär.
Ordf. Anser Ni, att åstadkommandet
af direkta kommunikationer med samtrafik
skulle hafva en särskild betydelse för
våra handelsförbindelser med Ryssland?
Och hvilken rysk hamn skulle då närmast
komma i fråga?
N. Därpå vill jag svara, att det är
alldeles oundgängligen nödvändigt att erhålla
goda kommunikationer till de länder,
dit vi skola utföra våra alster. Fordran
på en kommunikation är, att den skall
vara bestämd och regelbunden. En kommunikation,
som är tillfällig, har icke något
synnerligt värde. Men detta är fallet
med våra kommunikationer med Ryssland,
ty där råder tämligen stor godtycklighet
såväl beträffande tiden för turerna som
i fråga om fraktkostnaderna. Detta beroende
därpå, att, när bolag på detta sätt
skola uppehålla förbindelsen, göra de hvad
de anse vara fördelaktigt ur egen synpunkt,
men tänka icke på exportörernas
intressen. Vidare1, är det i kommunikationsafseende
af ytterst stor vikt, att samtrafik
råder. Om sådan icke är anordnad, förlora
kommunikationerna i öfrigt mycket
af sin stora betydelse. Därför hemställde
den kommitté, i hvilken jag satt som
ledamot, uti sitt utlåtande, att utredning
borde göras angående upprättandet af samtrafik
med Ryssland. Huruvida statssubvention
skulle behöfvas för en sådan linie,
därom vill jag icke yttra mig så bestämdt,
men jag tror icke, att det kan
vara så, nödvändigt. Frågan om hvilken
hamn man skulle anlöpa är af underordnad
vikt. Visserligen vore från handelns
synpunkt Riga eller Reval de platser, som
läge närmast till hands. Men vi kunna
ju i alla fall icke förbigå Petersburg. Petersburg
är en konstgjord produkt och
B 38
kommer att förbli det. Handeln går icke
öfver Petersburg, men det är dock en
stor stad och en hufvudstad, hvilken därför
sitter inne med mycket stora möjligheter,
och man kan då icke underlåta att taga
hänsyn till den. Nu är Petersburg en stor
del af året stängdt, och då har man
Piga eller Reval. Hvilkendera af dem man
väljer kan komma på ett ut. Af ståndet
från enhvar af dessa städer till Moskva,
hvilken är den verkliga hufvudstaden i
Ryssland, är ungefär detsamma. Det beror
på hvad samtrafiksaftalet kan komma
att innebära, åt hvilkendera af dessa städer,
Riga eller Reval, företrädet bör gifva?.
Riga erbjuder en stor fördel med
hänsyn till, att den är den största staden
i östersjöprovinserna, och därför är afsättningen
på platsen värd att tagas i
betraktande, då där finnas en hel mängd
rika köpmän. Reval torde såtillvida vara
att föredraga framför Riga, som den ligger
nästan bättre till och icke så instängd!
som Riga, Men Riga erbjuder från
en annan synpunkt större fördelar. Där
finnas nämligen större möjligheter för godsets
mottagande och ordnande till följd
af att det är ett större handelscentrum.
Skillnaden i folkmängd mellan Riga och
Reval är så stor, att någon jämförelse
i detta afseende icke gärna kan komma
i fråga.
Ordf. Yi öfvergå till frågorna på formuläret.
N. Jag vill då yttra något om frågan
n:o 1. Det är naturligtvis gifvet, att ju
flere representanter eller målsmän vi hafva
i utlandet, detta i form af vare sig beskickningar
eller konsulat, dess bättre är
det. Det synes af särskild vikt att finna
medel för upprättandet af en beskickning
i ett land, där vi hittills icke äro representerade,
nämligen Japan. Det är dock
en af världens blifvande stormakter, icke
allenast i och för sig utan. genom den.
reformatoriska inverkan, Japan kommer att
utöfva på Kina. Att få en representant
där, ju förr dess hellre, är för oss af
största vikt.
Ordf. Skulle det vara lämpligt att hafva
lönade konsulat i Ryssland?
N. Då genom skilsmässan från Norge
generalkonsulatet i Archangelsk ej längre
är för Sverige af så synnerlig vikt och betydelse,
anser jag att detsamma kunde,
om icke helt indragas, dock förvandlas
till ett konsulat med lägre löneförmåner.
Konsulns i Riga aflöning är mycket
otillfredsställande och står icke i proportion
till platsens vikt och betydenhet.
Jag tror, att alla skäl tala för att förbättra
lönevillkoren för denne konsul. Ju
mera man aflönar dessa tjänstemän, dess
mera effektivt arbete kan man fordra, och
man kan då äfven fordra af personer i
denna ställning, att de skola sitta inne
med de förkunskaper och öfriga betingelser,
som kräfvas af en dugande konsul,
hvilket man däremot har svårt att fordra
af en olönad konsul. Vidare vill jag framhålla
det önskningsmålet, att konsulernas
tjänstetid må begränsas, så att de
icke blifva sittande kvar på sin post till
80 års ålder, hvilket man ju skulle kunna
tänka sig möjligheten af, i händelse befattningen
är olönad. Nu hinner konsuln
i Riga icke med mycket mer än expeditionsgöromål.
Kunde han erhålla bättre
löneförmåner, skulle han möjligen kunna
använda vicekonsuln eller biträden till det
arbete, som han nu måste utföra själf.
Ordf. Ar det någon annan ort i Ryssland,
där Ni anser lönade konsuler behöfliga?
N.
Ja, i Petersburg, landets hufvudstad.
Där finnes visserligen en konsul, men han
är olönad. Först af en lönad konsul kan
man fordra sådana förutsättningar, att han
med duglighet och intresse skall kunna
ägna sig åt sitt värf. Så kommer jag
till Moskva. Det är landets hjärta och
där skulle nog vaxa af vikt att hafva
en lönad konsul; men det vill jag ej
fordra, ty man kan ju ej aflöna alla konsulsbefattningar.
Men det är ej lämpligt
att till våra konsuler i främmande land
taga tyskax. Tyskland är det land, mot
hvilket man skall strida, och det kan
ej begäras, att en tysk skall ha några
större sympatier för det främmande landet.
Jag håller ej på, att konsulerna skola
vara svenskar; men det skall dröja bra
länge, innan man tager tyskar, då det ju
är med dem som man skall konkurrera.
Ordf. Vill Ni yttra Eder om handelsattachécrna?
N.
Jag tror ej, att det vid lönade konsulat
äx behöfligt att hafva sådana handelsattachéer.
Man skall ej skapa så mycket
tjänstemän, utan hufvudsaken är att
få dugligt folk. Möjligtvis skulle det vara
sådana tjänstemän vid de aflönade konsulat,
där arbetets omfattning skulle betinga
ytterligare hjälp och där konsuln
är alldeles öfverhopad med arbete. Men
vid de olönade konsulaten skulle det vara
af vikt att hafva konsulatsekreterare, som
kunde hafva några förutsättningar för att
verkligen vara köpmännen till hjälp, något
som nu ej kan fullt fordras af olö
-
B 39
nade konsuler. I fråga om kompetensfordringarna.
heter det »juridisk, humanistisk,
merkantil bildning?» Jag skulle vilja
ha det alldeles tvärtom: merkantil bildning
på humanistisk grund med uteslutande
helt och hållet af det juridiska. Yi
behöfva ej exportera hofrättsnotarier; viktigare
är det, att vi exportera våra varor.
Framförallt är det den merkantila
bildningen som fattas; och man kan ej
fordra sådan af olönade konsuler, men
väl af konsulatsekreterare med lön. På det
sättet sluppe man äfven ifrån att bevilja
ökade löneförmåner åt konsulerna på
en del platser. Men ett sådant biträde
kunde förutsättas hafva en sådan bildning,
som kunde vara af gagn i merkantilt
afseende. Konsuln kan ju hafva
juridisk bildning, ehuru den ej är nödvändig,
men det är den speciella sakkunskapen,
som man egentligen har hjälp af.
Ordf. framställer frågan 9.
N. Jag anser, att både lönade och olönade
konsuler böra tillhandagå allmänheten
med upplysningar, men mot betalning.
Sådana upplysningar äno af värde för den,
som begär dem, och denne måste vara
beredd på kostnader, ty för att skaffa
sig dem på annat håll kan han få underkasta
sig stora uppoffringar. Konsuln måste
således stå till hands med upplysningar,
men det fordras å andra sidan, att
han skall sitta inne med förutsättningar
för att kunna gifva korrekta svar. Är
han. öfverhopad med löpande göromål, så
har lian ej tid att taga reda på hvad
han behöfver veta; och därför är det af
vikt att vid olönade konsulat hafva konsulatsekreterare,
som skulle kunna lämna
information. Det är denna information
som vi ej hafva något begrepp om
hvad den har för värde. I Kyssland är
denna sak så mycket viktigare, som där
ej, officiellt åtminstone, får finnas några
upplysningsbyråer. Men sådana kunna ju
finnas, ehuru ej organiserade.
Ordf. framställer frågan 10.
N. Konsulernas redogörelser för kommersiella
förhållanden böra insändas så fort
och så ofta som möjligt samt vara affattande
såsom affärsbref i kort, praktisk
form. Exportföreningen tog sig friheten
att skrifva till kommerskollegium och anhålla,
att föreningen skulle få taga hand
om handelsstipendiaternas berättelser; och
föreningen ansåg, att dessa berättelser borde
hafva en mera praktisk innebörd än för
närvarande. Kommerskollegium ansåg äfven,
att berättelserna borde vara i kortfattad,
praktisk form och komma veder
-
börande myndigheter tillhanda så fort som
möjligt.
Ordf. framställer 11 :e frågan.
N. Det kan ju sägas, att det kan finnas
sådana upplysningar, som kunna vara
af delikat natur och kunna skada oss
i konkurrensen med utlandet, därigenom
att de komma in i föreningens tidskrift.
Och det vill jag säga, att i utlandet läser
man konsulernas och handelsstipendiaternas
berättelser mycket bättre än i Sverige.
Därför vore det kanske ej så klokt
att tala om för hvem som helst hvad våra
konsuler och stipendiater hafva uträttat
och hvad de föreslå De inkomna redogörelserna
skulle gå in till en myndighet,
helst kommerskollegium, eller ock till eu
sådan förening som t. ex. Exportföreningen,
som därvidlag kunde vara kommerskollegium
till hjälp, ty föreningen har
ju en statssubventionerad tidskrift, där
upplysningar hittills meddelats. Det har
blifvit mer och mer vanligt att skrifva
till Exportföreningen och begära upplysningar.
Hvarför kunna då ej dessa affärsbref
gå in till föreningen och sedermera
de personer, som önskade det, få
sig tillsända särtryck af dessa berättelser?
Jag vill på tal härom fästa uppmärksamheten
på en annan sak och det är
att det många gånger händer, att redogörelserna
ej hafva den form, som lämpar
sig för offentliggörandet i en tidskrift. Jag
vet, att handelsstipendiaternas största och
svåraste arbete ofta ligger häruti att få
den stilistiska formen så god som möjligt,
ehuru ju detta ej kan anses så viktigt,
då ju värdet mera beror på innehållet.
Därför äro de icke lämpliga att genast
offentliggöra i tryck; den myndighet,
till hvilken de inkommit, kan ju gifva
dem den form som är lämplig.
Ordf. Vi öfvergå nu till 12 :e frågan.
N. , Jag anser, att det gör detsamma,
till hvilken myndighet redogörelserna inkomma,
endast det är en central plats,
så att alla veta, hvarest de finnas, och
att den myndighet, som bör komma ifråga,
är den, genom hvilken redogörelserna
fortast kunna komma vederbörande till
handa. Jag för min del håller på, att
dessa berättelser lämpligast skulle kunna
insändas till Exportföreningen, och jag
kan icke underlåta att framhålla, att Exportföreningen
skulle kunna göra den nyttan
att mottaga dessa berättelser och sofra
ur hvad som vore af intresse och låta
intresserade få del däraf. Men naturligtvis
kunde det också vaxa någon annan
myndighet.
B 40
Ordf. I senare delen af frågan är ifrågasatt,
huruvida denna centrala myndighet
skulle vara Exportföreningen i sitt nuvarande
skick eller ombildad till ett upplysningskontor
för näringar. Hvad är Eder
tanke härom?
N. Jag får saga det, att bilda om Exportföreningen
till ett upplysningskontor,
det böra vi icke göra. Det vore att skapa
något nytt. Vi böra i stället tillgodogöra
oss hvad vi nu hafva. Eör närvarande
är det kommerskollegium, som har
hand om handeln. Kommerskollegium är
dock belastadt med så mycket, som icke
egentligen hör till dess uppgift, och det
kan icke hinna med allt. Och det är bra
att det kan hinna med så mycket som det
verkligen gör. — Det var därför, som
Exportföreningen föreslog sig själf för redogörelsernas
insamlande. Men för öfrigt
äx det nog tillräckligt, att redogörelserna
samlas hos kommerskollegium. Låt därför
dessa rapporter insändas ditl Det är
ju landets kommersiella myndighet och
bör taga hand om rapporterna. Sfen, som
sagdt, insändandet kan äfven lämpligen
ske till Exportföreningen. Att inrätta ett
nytt upplysningskontor anser jag däremot,
såsom jag nämnde, icke lämpligt. Kanske
det vore en bättre form, men jag vill
ej vara med om att skapa något nytt.
Det som publiceras bör i hvarje fall passera
Exportföreningen. Men det är viktigt,
att upplysningarna komma fort.
Ordf. »Export» utkommer nu två gånger
i månaden. Vore det bättre att få en
veckotidskrift ?
N. Det är icke så viktigt, att redogörelserna
komma dit. Men det är viktigt,
att de komma ut i något särtryck, eller att
de på något annat sätt bli tillgängliga
för dem, som äro intresserade däraf. Om
redogörelserna komma i form af affärsbref,
så lämpa de sig kanske icke för offentliggörande,
men då kunna de, som äro intresserade,
för att få upplysning hänvända
sig till Exportföreningen.
Ordf. Anser Ni lämpligt att meddela
rapporterna till dagspressen?
N. Det står så mycket i dagspressen,
att man så lätt går förbi något. Det måste
vara en speciell tidskrift.
Ordf. framställer frågan 13.
N. Beträffande 13 :e frågan kan jag
icke underlåta att hembära min stora tacksamhet
till kommittén därför, att den uttalat,
att »en af diplomatiens viktigaste
uppgifter är att bevaka och skydda Sveriges
ekonomiska intressen i utlandet», •—-ett uttryck som är värdt att taga vara
på. Jag förmodar visserligen, att detta
alltid varit diplomatiens uppgift, men tanken
har här fått en sådan form, att det
är angenämt att lägga märke därtill, och
man kan spå ett godt resultat af kommitténs
arbete, då den har denna punkt att
utgå från såsom premiss. Hvad åter angår
den senare delen af frågan, så kan
jag ieke yttra mig därom.
Ordf. framställer 14 :e frågan.
N. Jag tror, att det icke bör ske så.
Hax man tillfälle att få en duglig person,
så sätter man bara till honom. Jag vet
icke, hvarför det skulle behöfvas en ansökan.
Jag inser icke, hvarför allt skall
gå i den traditionella tågordningen. Denna
skall man tvärtom söka undgå, då det
äx fråga om praktiska saker. Båda sätten
kunna ju användas. Men om man tror
sig kunna skaffa en duglig person utan
att beträda den traditionella vägen, så
bör man göra detta. Det är själfva saken,
som man i främsta rummet skall
se på, nämligen att man får en duglig
person.
Ordf. Anser Ni, att handelsstipendiaternas
axbete i Piyssland burit goda frukter?
N. Ja, det anser jag visst. Och jag anser
äfven, att det vore bra, om vi kunde
utsända flera. Särskildt till ett sådant
land som Ryssland. Förutsättningarna
för att de skulle lösa sin uppgift voro
icke så störa, men man får icke fordra
så mycket af dem, och i förhållande till
de små medel, som man haft att tillgå,
hafva de gjort hvad de kunnat. Vore
det möjligt att öka deras stipendier, så
tror jag, att det vore bra. Då skulle
man också kunna fordra mera af dem.
Att handelsstipendiatinstitutionen i Ryssland
varit till nytta äx emellertid säkert.
Och det vore önskvärdt, att man kunde utsända
tio gånger så många som nu.
Ordf. Anser Ni, att handelsstipendiaterna
bilda ett naturligt komplement till konsulatinstitutionen
?
N. Ja.
Ordf. Och att de äro ägnade att befordra
våra exportintressen?
N. Ja, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att det råder stor ovisshet
om, hvad de hafva att uträtta. Detta
har vållat svårigheter äfven i Exportföreningen,
då vi skulle föreslå dem. Törst
tycktes meningen vara, att de skulle användas
såsom ett slags handelsagenter. Sedan.
ansågs detta icke vara lämpligt, utan
man ansåg, att de borde utsändas i studieändamål
för att gagna vår export. De
hafva sålunda haft en sväfvande ställ
-
B 41
ning, och man har icke vetat, om de ntsändts
i stuldieändamål eller för att på
annat sätt gagna. Jag tror emellertid,
att det är hufvudsaken, att man kan få
tag i dugligt folk, och att man har medel
att gifva dem. Och att få dylika torde
icke möta så stora svårigheter. Ty att
det i riksdagen råder ett verkligt intresse
härför, kan man sluta däraf, att riksdagen,
som annars är så sparsam, på enskild
motionärs framställning beviljat
ökadt anslag. Detta var för exportens
skull. Och jag tror nog, att riksdagen,
om regeringen gjorde framställning därom,
icke skulle visa sig njugg. Den tror
verkligen på nödvändigheten af att ha
så mycket upplysningar som möjligt om
handelsmarknaden i främmande länder.
Världen är så stor, och de belopp, som äro
anslagna, äro i förhållande därtill alldeles
försvinnande. Men i förhållande till
de belopp, som finnas att tillgå, har Sverige
halt nytta till flerdubbla värdet af
handelsstipendiatinstitutionen, och mer än
annorstädes har detta varit förhållandet i
Ryssland.
Ingeniör R. F. Berg, Malmö. (12. 12. 05.)
Ordf. Hvilken erfarenhet har Ni i afseende
å konsulernas verksamhet?
B. Jag har mycket liten erfarenhet däraf,
ty jag har icke synnerligen mycket
anlitat dem. Vårt bolags utländska affärer
började år 1874. Då besökte jag Petersburg
och anlitade därvarande generalkonsuln,
Sterky. Denne gaf mig ett mycket
godt handtag och satte mig i beröring
med firmor i Petersburg med det
resultat, att vi drefvo bort det engelska
cementet ur marknaden därstädes och sedermera
i många år hade större export
på Petersburg än alla tyska firmor tillsammantagna.
Det var utan tvifvel vår
generalkonsuls stora anseende i Petersburg
som gjorde, att jag genast blef så väl
emottagen af dem, när han introducerade
mig. Sedermera har jag emellertid icke
varit i tillfälle att anlita konsulerna, utom
möjligen någon gång i fråga om soliditetsupplysningar.
Vi ha också haft export
af kalksten på de tyska östersjöstäderna;
och när man varit där, kan det ju hända,
att man en eller annan gång besökt konsuln
på resp. platser och fått upplysningar
af honom. Numera bruka vi icke anlita
konsulerna i fråga om soliditetsupplysningar,
utan det finns ju särskilda byråar
grundade för det ändamålet.
Ordf. Anser Ni konsulernas berättelser
i fråga om kommersiella förhållanden vara
af intresse för industrien här hemma?
B. Ja, det kunna de säkert vara, i synnerhet
om man något hastigare finge del
af dem. Våra affärer ha emellertid icke
varit af den beskaffenheten, att vi egentligen
haft någon nytta af dem annat än
för att få kännedom om sjöfartsförhållandena
på de tyska städerna, för att se
frakterna och dylikt.
Ordf. Hvilka åtgärder skulle enligt Eder
åsikt vara lämpliga för att underlätta afsättningen
af svenska industrialster på mera
aflägsna orter ?
B. Jag tror, att man lätt kan ställa
för stora fordringar på statens hjälp, när
det är fråga om att afsätta varor. I alla
andra länder har det uppstått mellanhänder
mellan fabrikanterna och afnämame, nämligen
köpmansfirmor, som samla fabrikaten
och sända ut dem. De transmarina
affärerna ha mer och mer löfvcrgått till
att icke skötas så, att man fraktar ett helt
fartyg med last af en sorts varor, utan
de reguliära traderna ha öfvertagit dessa
affärer i väsentlig grad. Köparen kan då
mottaga varor oftare och i mindre mängder.
I sammanhang med dessa trader bör
det vara exportfirmor; och det är just
detta, hvarpå vi i vårt land, enligt mitt
förmenande, lida en kännbar brist. Mången
svensk industriidkare anser, att han skall
spara in utgifter till en dylik köpmansfirma
såsom mellanhand och i stället genom
statens hjälp komma i direkt förbindelse
med köpmännen i de transmarina
länderna. Detta är, tror jag, för mycket
begärdt från våra svenska industriidkares
sida. Vi skola väl icke i detta afseende
hafva större fordringar än industriidkarne
i andrla länder. Vilja vi i större skala
exportera svenska industrialster, måste vi
först hafva någon firma med filialer där
ute, som kan arbeta ihop affärer baserade
på afsättning af inhemska alster. Konsulerna
i aflägsna länder, transmarina länder,
böra ju kunna lämna uppgifter om
dessa länder för att väcka intresse här
hemma och framför allt meddela, hvilka
varor kunna få afsättning där ute; men
längre torde man ickie komma. Skulle
B 42
det finnas möjlighet, att en konsul i sådana
aflägsna länder någon gång kunde
sätta svenska köpmän i förbindelse med
någon stor och välkänd firma där ute, vore
också det en god sak.
Ordf. Anser Ni, att man genom utsändande
af inom en eller annan industrigren
sakkunniga personer skulle kunna tjäna
de svenska exportintressena?
B. Jag har därvidlag tänkt mig en möjlighet,
som föresväfvade mig, då jag i
en tidning läste om de tyska herrar, hvilka
för närvarande vistas i vårt land för
att uppgöra handelstraktat, att flera af
dem tillsammans besökt olika länder och
studerat deras förhållanden. Jag tror, att
konsulsberättelserna mycket lätt råka bli
skrifna efter en viss modell, hvarvid man
en gång på hvarje plats blifvit van. Kesp.
konsul anser sig sedermera ha fullgjort
sin skyldighet, om han följer detta schema
och händelsevis lägger till litet, som
tillfälligtvis väckt hans uppmärksamhet.
Om vi tänka oss, att ett par eller tre
personer, kunniga i industri eller handel,
finge resa ut och uppehålla sig ett hälft
eller ett helt år i ett land för att där
studera alla förhållanden af intresse för
oss, afgifva berättelse därom, utarbeta denna
i sammanhang med därvarande konsuler
och diplomatiska agenter samt att
dessa personer sedermera före till ett annat
land och där företoge en liknande
undersökning, så tror jag, att dessa personer
för det första, skulle kunna få en
storartad utbildning att kunna bedöma förhållandena
på ifrågavarande ställen och
att de, för det andra, skulle blifva i hög
grad lämpade att gifva undervisning åt
konsulerna, huru ett organiseradt arbete
från deras sida skulle kunna utföras och
blifva fruktbärande för vårt land. Jag
har tänkt mig, att man på detta sätt
skulle kunnfa få fram åtminstone en hel
mängd sakkunskap. Säkert är, att dylika
personer sedermera skulle få en stor betydelse
för ett centralt ämbetsverk här
hemma, då de under längre tid rest omkring
och studerat förhållandena på ort
och ställe.
Ordf. Det skulle således vara ett slags
export- eller handelskommissioner, som
jämte uppdraget att undersöka marknaden
på resp. platser jämväl vore i tillfälle att
förvärfva ökad sakkunskap. Är detta Eder
mening ?
B. Ja, herr ordf., och på samma gång
bibringa våra svenska konsuler en sakkunskap
om huru dessa bäst skulle göra
vårt land nytta, hvilka upplysningar, de
lämpligast borde införskaffa och hvad de
för öfrigt lämpligen borde företaga till
vår industris höjande. Jag tror, att man
på det viset skulle få betydligt större
inblick om hur det borde ordnas. Systemet
borde heller icke blifva så synnerligen
dyrbart, då man vid dess genomförande
kunde begagna sig af unga, eller
åtminstone tämligen unga personer. De
skulle visserligen äga kännedom om förhållandena
här hemma, men de skulle få
sin egentliga utbildning genom att komma
i beröring med framstående män inom
de främmande länder som de besökte.
Ordf. Skulle de söka dessa upplysningar
endast i transmarina länder eller jämväl i
europeiska?
B. Hufvudsakligen transmarina länder;
jag har härvidlag tänkt mig aflägsnare
länder i allmänhet. Eör dylika länder kunna
vi väl icke tänka oss att till generalkonsuler
eller konsuler få annat än framstående
köpmän, som äro bosatta där ute.
Yid sidan af dem skulle väl finnas en aflönad
sekreterare, eller dylikt, hvilken vore
svensk. Nu är det alldeles tydligt,
att för att en konsul skall kunna gagna det
land, som lian representerar, han måste ha
god kännedom såväl om det land, hvarest
lian är bosatt, som också om det land, hvilket
lian skall representera. Skall man kunnat
få en person, som har god kännedom och
moget omdöme om det främmande landet,
måste det vara en framstående man i det
landet; men därmed är icke gifvet, att
han har kännedom om förhållandena här
hemma. Om det då komme ut en kommission,
sådan som den här ifrågavarande,
hvilken finge samarbeta med de framstående
köpmän, jag tänkt mig såsom konsuler
i aflägsna länder, kunde denna kommission
under det halfår •—- eller hvilken,
tid det nu skulle vara — de samarbetade
gifva konsuln där ute en helt annan kännedom
om vårt land och ett helt annat intresse
för detsamma, än han förut kunde
hafva. Det ges ju fall, då äfven mycket
framstående utlänningar knappt hafva eu
föreställning om våra förhållanden. Å
andra sidan kunde kommissionens medlemmar
under vistelsen i det främmande landet
samla en sakkunskap, som blefve större,
ju mer deras erfarenhet ökades, ju mer de
studerade förhållandena och blefve vana
vid dem.
Ordf. Hvilka kompetensfordringar anser
Ni, att man bör ställa på dessa utsända
personer?
B. Jag anser, att en af dem alltid
bör vara en tekniskt bildad person, en
B 43
person som har ingeniörskunskaper, ty utan
teknisk bildning har man mycket svårt
att sätta sig in i allt som angår både
fabriker och fabrikat. Det vore bra, om vi
hade en särskild institution i Sverige, som
utbildade folk i merkantila kunskaper. Vi
ha ju våra små handelsskolor, men för öfrigt
tror jag, att våpa flesta köpmän på
egen hand skaffat sig det mått af högre
eller lägre bildning, som de äga. Sedermera
använda de sin energi och begåfning
att själfva förvärfva den egentliga
köpmannakunskapen. Det synes mig därför
vara svårt att föreskrifva såsom kompetensfordran,
att ifrågavarande person
skall hafva köpmannakunskaper. Då är
det lättare att föreskrifva, att han skall
ha teknisk bildning, så kan han lättare
under en kortare tid skaffa sig kännedom
om affärer på ett kontor här hemma. Det
går icke an att skicka ut personer, som
icke ha någon kunskap däri. Detta var, som
sagdt, de fordringar man borde ställa på
den ene af medlemmarne i kommissionen.
Då densamma emellertid borde bestå af
ett par, tre personer, tror jag, att man som
kompetensfordran på en af de andra medlemmarna
borde uppställa förvärfvandet af
någon juridisk bildning eller öfver hufvud
taget akademisk bildning — icke så
mycket, men något. Personer, som icke
hafva studerat något i detta afseende, hafva
nämligen mycket svårt att kunna lyfta
sig till en generellare uppfattning; för att
kunna göra detta, böra de åtminstone ha en
mycket stor naturlig begåfning. Vid närmare
eftertanke tror jag därför, att jag
förordar, att den ene af kommissionens
medlemmar skall hafva teknisk bildning
och a.tt den andre skall hafva någon akademisk
bildning samt att båda dessa personer
varit i tillfälle att en smula komma
i beröring med köpmansvärlden, innan de
tagas i anpråk för sitt ändamål.
Ordf. Om en handelshögskola skulle
komma till stånd inom den närmaste framtiden,
anser Ni, att det vore på den vägen,
man skulle kunna få förbildning för de
personer, hvarom Ni talat, och måhända
äfven för konsuler?
B. Ja, det vore att hoppas, att en sådan
skola skulle kunna lämna lämplig undervisning
i detta afseende. Om en person
skall kunna lyfta sig, så att han får en
sådan öfverskådande blick öfver förhållandena,
som kräfves af honom i denna egenskap,
då får han icke sakna en någorlunda
grundlig bildning. Ty i annat fall blir
det blott sådana personer, som hafva en
mycket stor begåfning, som kunna på detta
sätt »lyfta sig».
Ordf. Anser Ni en teoretisk utbildning
också vara önskvärd för köpmannavärf med
afseende på. den teknik, som äfven där
gör sig gällande ?
B. Ja, det tror jag. Men det hufvudsakligaste
är alltid, att man lär sig a.tt
tänka. Och har man icke under sin utbildning
fått någon hjälp att systematiskt
tänka, då hjälper icke specialkunskaper.
Den, som kan tänka, kan skaffa sig sådana
kunskaper. Men den, som icke kan tänka,
han kan visserligen också skaffa sig specialkunskaper,
men han kan icke använda
dem utanför den linje, inom hvilken han
blifvit dresserad. De, som egentligen komma
sig upp och blifva framstående inom
handelsvärlden i vårt land, det är personer,
som ha större begåfning och stor energi;
men för öfrigt hafva de ofta nog icke
haft några vidare kunskaper annat än sådana,
som de skaffat sig själfva. Men naturligtvis
är det ett hjälpmedel för många
att komma fram, som hvarken ha så stor
energi eller så stor begåfning, att hafva
blifvit uppfostrade att systematiskt tänka.
Jag tror, att handelsskolor och äfven högre
handelsskolor skulle vara mycket behöfliga
i vårt land. Men jag tror icke, att
den speciella undervisningen i handels -saker är det hufvudsakliga, utan utvecklingen
af människan i hennes helhet och
framför allt en grundlig kunskap i lefvande
språk. Ty en person, som icke har
någon underbyggnad, utan lär sig lefvande
språk på det sätt, -som fallet ofta är
med våra köpmän, nämligen i aftonskolorna,
han kan nog med dessa sina kunskaper
i lefvande språk hjälpligt sköta
sin affär. Men däremot tror jag icke, att
han med denna utbildning lämpligen kan
uppträda såsom konsul eller ombud för
staten, ty för detta ändamål har han icke
tillräcklig underbyggnad. Men i våra handelsinstitut,
såvidt jag känner till dem
— och jag har ju själ? varit med om att
bilda ett sådant i Malmö — hafva vi
sökt få till stånd en sådan undervisning
i lefvande språk, som är grundad på verkliga
kunskaper liksom i elementarskolorna.
Ordf. Har Ni någon anmärkning att
göra med afseende å sättet för offentliggörandet
af konsulernas kommersiella upplysningar
och särskildt med afseende på
fordran på snabbhet vid offentliggörandet
?
B. Jag får bekänna, att vår affär icke
egentligen behöft något vidare begagna sig
af sådana upplysningar, så att jag har icke
E 44
varit i tillfälle att närmare bedöma denna
fråga och kan därför icke framställa några
anmärkningar. Men jag vill endast säga,
att det enligt min tanke är önskvärdt,
att meddelandena offentliggöras så fort
som möjligt. Jag tror äfven, att det skulle
vara en mycket viktig sak, att den myndighet,
som behandlar dem, den centrala
myndighet, genom hvilken de passera, vore
så sakkunnig som möjligt, så att den
kunde bearbeta och uppställa dem på lämpligt
sätt. Den kunde ju också gifva konsulerna
anvisningar, i hvilken form dessa
meddelanden lämpligast borde framkomma
o. s. v. Jag håller således före, att
en sakkunnig centralstyrelse i detta afseende
skulle vara af stor betydelse. Det
är ifrågasatt här, om den skulle utgöras
af kommerskollegium eller möjligen exportföreningen.
Jag kan icke närmare uttala
mig om, hvilkendera af dessa skulle
vara den lämpligaste. Jag har intresserat
mig mycket för exportföreningen för åtskilliga
år sedan, då jag själf liade hand
om affärerna, men på senare tiden hafva
vi afslutit våra affärer genom cementförsäljningskontoret.
Då jag hade närmare
kännedom om föreningen, tyckte jag icke,
att det var så mycket med den, men förhållandena
lära nu hafva blifvit bättre.
Den af mig ifrågasatta anordning, att
statens ämbetsmän skola samla, handhafva
och utgifva dessa rapporter, tror jag är
den bästa. Men bakom dessa ämbetsmän
skulle man ju möjligtvis kunna tänka sig
ett råd af praktici, köpmän och industriidkare,
det tror jag också vore bra. Jag
har någon liten kännedom om förhållandena
i Tyskland och vet däraf, att de
tyska statsämbetsverken ständigt anlita de
privata föreningarna för upplysningar och
yttranden i kommersiella och industriella
frågor. Vår firma har allt sedan
dess bildande 1873 varit med i de tyska
cementfabrikanternas förening. Och där
ser man, att det nästan alltid vid årsmötena
förekommer några förfrågningar,
som äro framställda af statens ämbetsverk
till föreningen. Dessa frågor få cirkulera,
och det begäres från olika underföreningar,
yttranden om dem. Statsämbetsmän äro
också i regel närvarande vid dessa möten,
såsom från krigs- och marin- m. fl. departement
för att taga kännedom om de
frågor, som röra denna gren af industrien.
Dylika föreningar, som, på samma gång
de äro fullkomligt fria, användas af statsmyndigheterna
för att lämna erforderliga
uppgifter i speciella frågor, och hvilkas
förhandlingar följas af statens ämbets
-
män, tror jag hafva en mycket stor mission
att fylla, kanske allra mest därför, att
tillfälle beredes statsämbetsmännen, som
ha statsförvaltningen om hand, att vara
närvarande vid sammanträdena och taga
reda på, hvad som rör sig inom handelsoch
industriidkarekretsar. Jag lutar således
mest åt den åsikten, att samlandet
och utgifvandet af rapporterna bör skötas
af ett centralt ämbetsverk, där sakkunniga
personer finnas, hvilka erhålla och bevara
den nödiga sakkunskapen, dels därigenom,
att ett särskildt råd af fabriksidkare
och köpmän kan vid behof inkallas, och
dels därigenom, att de resa omkring och
deltaga i sådana möten och sammanträden,
hvarom jag nyss talat. Då vi sedermera
handelskammare till stånd, så kommer det
ju att finnas ännu flera dylika rådgifvande
församlingar inom landet.
Ordf. Ni menar således å ena sidan vissa
privata personer och sådana föreningar,
som redan finnas, omfattande vissa
industrigrenar, samt å andra sidan de nu
småningom uppstående handelskamrarne,
som komma att omfatta flertalet industrier
?
B. Ja, alldeles.
Ordf. Är det i öfrigt någon särskild
punkt i frågeformuläret eller någon utom
detsamma liggande angelägenhet, som Ni
vill särskildt beröra?
B. Jag tror, att jag hufvudsakligen anfört
allt, som jag kommit att tänka på.
Hvad punkt 5 beträffar om de kompetensfordringar,
som böra ställas på aflönade
konsuler, har jag redau yttrat mig
något litet. Jag tror, att det är af vikt,
att ifrågavarande personer lia en humanistisk
bildning, så att de sedermera kunna
skaffa sig genom konsekvent tänkande de
speciella kunskaper, som de behöfva. Ty
det är mindre lämpligt att använda personer,
som utan utbildning af personligheten
i dess helhet möjligen skaffat sig
speciella kunskaper i merkantilt afseende.
Hufvudsaken är, såsom jag redan
nämnt, att de äga någon underbyggnad.
Jag vill också påpeka, att jag tänkt mig
möjligheten af att diplomat- och konsulatväsende
kanske på många orter skulle
kunna sammanföras, så att det egentligen
blefve endast ett ämbetsverk, där
chefen — liksom landshöfdingen har under
sig en landsekreterare och en landskamrerare
— skulle kunna vid sidan hafva
en mera merkantilt duglig och en mera
diplomatiskt duglig man. Jag tycker, att
detta skulle ställa sig billigare, än om det
skulle finnas en särskild diplomat och en
B 45
särskild generalkonsul. Och i många fall
tror jag, att en diplomat [icke har mer1
att göra, än att han mycket väl skulle
kunna fungera såsom chef äfven i fråga
om sådana angelägenheter, som äro af
rent konsulär natur. Men detta beror ju
i yttersta hand därpå, huru mycket arbete,
som förekommer på hvarje plats. Frågan
om, i hvilken omfattning konsulerna
böra lämna enskilda personer upplysningar,
har jag svårt att närmare yttra
mig om. Men jag tror, att anspråken på
våra konsuler ofta nog gå alltför långt. Vi
ha ju nu; s. k. (upplysningsbyråer, så att icke
bör man väl taga konsulns tid i anspråk
med förfrågningar, om den eller den firman
är solid, i synnerhet om det gäller närmare
belägna land. Ty det vore ju besvärligt
för en konsul att oupphörligt behöfva
besvara sådana frågor. För öfrigt har
han icke de resurser för att kunna göra
detta, som en sådan upplysningsbyrå
har. De förfrågningar, som enskilda personer
skulle få framställa till en konsul,
borde framför allt afse att få anbefallnins
gar till utländska firmor, såsom jag redan
nämnt, att jag själf en gång erhöll af generalkonsuln
i Petersburg, hvilket var mig
till stor nytta. Och sedan man genom en
konsul har blifvit satt i förbindelse med
en utländsk firma, skulle det kanske icke
kunna anses oriktigt att vända sig till
konsuln med årliga förfrågningar om firmans
fortfarande soliditet. Men det skulle
kanske också vara en möjlighet, att man
kunde få vända sig till den centrala myndigheten
i Stockholm för att erhålla önskade
upplysningar i ett eller annat afseende,
och att sedan denna myndighet
införskaffade yttrande i ämnet från vederbörande
konsuler.
Ordf. Svaret på dylika förfrågningar
skulle naturligtvis lämnas direkt genom
konsuln och icke gå genom den centrala
myndigheten ?
B. En hel del svar kunde gå på det viset,
men jag är icke [tillräckligt inne i
saken för att kunna uppdraga en gräns
mellan det ena och det andra. Man kan
icke gärna begära, att en konsul skall för
enskild persons räkning göra långa utredningar
o. d., om de också gärna stå till
tjänst i detta afseende. Angående frågan
om de från beskickningar eller konsulat
inkommande redogörelser eller upplysnigar
om kommersiella förhållanden böra
samlas hos en enda myndighet, har jag
redan yttrat min mening. Och jag tror,
att det är bäst, att det blir ett statens
verk, som uppsamlar och utgifver dessa
rapporter, samt att detta verk bör skaffa
sig nödig sakkunskap genom förbindelse
med privata föreningar på handelns och
industriens områden.
Grosshandlare E. G. Svanström, Stockholm. (12. 12. 05.)
Ordf. Huru böra våra förbindelser med
[Ryssland på bästa sätt ordnas med hänsyn
till afsättning af svensk alster därstädes ?
S. Jag har nu under åtskilliga, snart 11
år, sysselsatt mig med export på Ryssland,
och jag har därvid funnit, att Ryssland
är ett af de länder, som förtjäna särskildt
afseende, när det är fråga om att finna
marknader för vår export. Det finnes där
störa möjligheter för afsättning i åtskilliga
branscher. Numera tyckas ju också en
hel del firmor ha kommit till insikt om,
att det är lönande att exportera varor dit,
och särskildt på senare åren har man kunnat
iakttaga, att det blifvit allt fler och
fler af de svenska firmorna, som kastat
.sig in på den ryska marknaden. Nu är det
naturligtvis ett temporärt afbräck i afsättningen
i Ryssland under de oroligheter,
som pågå därstädes, men dessa äro väi
endast öfvergående, och sedan bör man väl
famna taga i med så mycket större kraft
igen och fullfölja på den väg, som man
slagit in på. Jag tror, som sagdt, knappast,
att det finnes något land, där utsikterna
äro så gynnsamma i nu ifrågavarande
afseende som just Ryssland.
Ordf. Anser Ni, att man bör till hjälp
för dessa utsikters realiserande ansätta
lönade konsulat på ett eller annat håll!
S. Ja, jag anser det vara af stor vikt,
att lönade konsulat upprättas på åtskilliga
platser i Ryssland. Detta skulle helt
säkert betydligt underlätta exporten.
Ordf. På hvilka platser skulle dessa
konsulat lämpligen förläggas?
S. Jag tänker närmast på Petersburg.
Moskva, Riga, Odessa, Kiew samt endera
Baku eller Tiflis.
Ordf. Huru skulle man lämpligen utrusta
dem, och hvilken personal skulle behof
vas ?
S. I Petersburg ha vi f. n. en generalkonsul
och i Moskva en konsul. General
-
B 46
konsuln i Petersburg hax till sitt förfogande
ett biträde, som är vicekonsul.
Hvad de öfriga konsulaten beträffar tror
jag icke, att det behöfves någon ytterligare
personal.
Ordf. Är det Eder mening, att det skulle
vara lönade konsuler?
S. Det är icke absolut nödvändigt enligt
min åsikt, att själfva konsulerna skulle
vara lönade. Om man nämligen icke kan få
till konsul en tillräckligt representativ
svensk affärsman, så vore det för den person,
åt hvilken man då lämnar konsulsuppdraget,
en ovärderlig hjälp att vid sin sida
ha en svensk vicekonsul, konsulatsekreterare
e. d., som då skulle vara lönad.
Ordf. Betinga lefnadsomkostnaderna i
det inre Ryssland särskildt höga löner?
S. Ja, lefnadsomkostnaderna äro i allmänhet
tämligen höga utöfver hela Ryssland,
men jag tror ändå, att om man säger,
att lefnadsomkostnaderna äro omkring 20
o/o högre där än här i Stockholm, får man
fram den ungefärliga normen.
Ordf. Gälla dessa högre lefnadsomkostnader
både bostäder och lifsmedel?
S. De gälla särskildt bostäder, kläder
och andra förnödenheter; lifsmedlen äro i
allmänhet billigare där än här.
Ordf. Hvarpå bero dessa höga lefnadsomkostnader
?
S. Enligt min tanke därpå, att det produceras
så litet inom landet och att det
är så höga tullar på allt söm föres in i
landet, att det blir ytterst dyrt i uppköp.
Hyrorna äro nu, i de större städerna åtminstone,
enormt högt uppdrifna.
Ordf. Är icke särskildt Moskva mycket
vidsträckt och utbredt, och husen där i
allmänhet små och låga?
S. Ja, det är nog sant, men hyrorna äro
där i alla fall mycket dyra. Moskva är
en stad, hvars befolkning tillväxer år ifrån
år, men byggnadsverksamheten har icke
där varit så synnerligen liflig, och detta
gör, att hyrorna där nu äro fullt ut lika
högt uppdrifna som i Petersburg.
Ordf. Äro resekostnaderna i Ryssland
höga?
S. Om man antar, att man kan resa här
i Sverige för 20 kronor om dagen i ett
för allt, så åtgår det i Ryssland 35 kr.,
alltså nära på dubbelt.
Ordf. Det blir ungefär samma proportion
som mellan kronan och rubeln.
S. Ja, ungefärligen. Priserna på hotell
och större restauranter äro ytterst höga i
Ryssland. Biljettprisen å järnvägarna äro
icke så synnerligen dyra —- man har infört
zontariff öfverallt i Ryssland —, men
det är där så stora distanser mellan, hvarje
plats, att det blir i alla fall jämförelsevis
dyrt.
Ordf. Anser Ni nödvändigt att i samband
med en eller annan åtgärd för utvidgande
af vår export på Ryssland söka
vinna samtrafik med det ryska järnvägsnätet
?
S. Det vore nog till mycket stor fördel,
om det kunde låta sig göra, ty hittills
ha alla transporter till Ryssland varit mycket
besvärade af de höga speditionsafgifterna
å hamnplatserna. Dessa afgifter äro
enormt stora i Ryssland, i förhållande till
hvad de äro i andra länder, och detta har
väsentligt försvårat exporten härifrån. Äfven
konkurrensen med t. ex. Tyskland,
som har samtrafik med det ryska järnvägsnätet,
har härigenom försvårats. Det har
gått så långt, att vi blifvit nödsakade
att till stor del skicka varor, som icke äro
alltför tunga, såsom 5-kilos-postpaket i
stället för att skicka dem såsom fraktgods
pr båt och sedan låta spediera dem från
hamnplatserna inåt landet. Detta blir faktiskt
lika billigt, om icke billigare, och
varorna komma snabbare fram. Jag har
ofta en 20 å 30 paket, som afsändas på
en gång till samme mottagare, och jag
betalar då portot, med kr. 1,98 för hvarje
paket som gäller för hela Ryssland.'' Jag betalar
hellre denna afgift för hvarje 5-kilospaket,
än jag emballerar varorna i en enda
större låda och skickar dem per båt till Petersburg
för vidare befordran till emottagaren
inne i landet. Det är att märka, att
det möter stora svårigheter att i Petersburg
få varorna sända vidare transito. Det är
nästan omöjligt eller åtminstone förenadt
med så stora kostnader, att det knappast
låter sig göra. Om varuemottagaren bor
inne i landet, måste man alltid anlita speditör
i Petersburg för varornas förtullning,
och detta medför alltid stora olägenheter.
Emottagaren är kanske icke alltid nöjd
med förtullningen, utan anser måhända,
att en annan tullsats bort tillämpas än
den, som nu ifråga.kommit, och i alla händelser
är det dyrt att låta speditörer ombesörja
förtullningen af varor, som utifrån
komma in till Ryssland.
Ordf. Pinnes det i allmänhet möjlighet
att låta förtulla dylika varor i de olika,
större städerna inne i Ryssland?
S. Nej, det finnes icke tullkamrar i
alla större städer, utan endast på jämförelsevis
få platser; ryssarne stå i detta
afseende mycket efter. En del jämvägsförvaltningar
ha på senaste tiden inrättat
s. k. järnvägsagenturer, därför att det
B 47
ingått så många klagomål öfver, att det
blir så dyrt med spedition o. d. Sålunda
finnes i Eeval en järnvägsagentur, en speditionsbyrå,
upprättad af förvaltningen för
järnvägen, och där kan man för billig afgift
få spedition verkställd. Eeval anlitas
emellertid mycket litet från Stockholm,
på grund däraf att ångbåtsförbindelserna
mellan Stockholm och Eeval äro mycket
oregelbundna; båtarna gå endast tillfälligtvis
någon gång då och då, och i allmänhet
är man hänvisad till antingen Eiga
eller Petersburg.
Ordf. Hvilka hamnar äro de lämpligaste
för anknytandet af våra förbindelser
med Byssland?
S. Petersburg och Eiga. Med dessa två
hamnar ha vi numera mycket goda ångbåtsförbindelser.
Det är ett finskt ångbåtsbolag,
som ombesörjer båda trafiklederna.
Härifrån gå båtar, som anlöpa
Helsingfors, öfver till Petersburg, och under
de sista två åren har eu särskild
ångbåtslinie upprättats mellan Stockholm
och Eiga. Jag tror icke, att denna linie
hittills gått med någon vidare förtjänst,
utan det finska bolaget upprättade denna
linie, för att det liksom skulle hafva
litet på hand, om den visade sig gifvande,
så att det icke blef utträngdt af något
svenskt bolag. Det hade här talats och
skrifvits i tidningarna om, att man borde
söka få statssubvention för svenska båtar
på denna linie, och då passade det finska
ångbåtsbolaget på att sätta in en
båt just mellan Stockholm och Eiga. Hittills
har den emellertid, som sagts, gått
med förlust, men denna trade kommer
nog att så småningom arbetas upp och blir
med säkerhet gifvande med tiden.
Ordf. Har denna båt gått större delen af
året''?
S. Den har gått de två sista åren, men
endast sommartid; den slutar den 1 november.
Ordf. Pinnes det något hinder mot förbindelse
med Eiga hela året om?
S. Hvad Eiga beträffar, tror jag icke
detta låter sig göra under den strängaste
delen af vintern, d. v. s. januari och februari,
därför att Eigabukten då vanligtvis
är så fylld af is, att man icke kan komma
längre än till Domesnäs. Men under dessa
tvenne månader har man alltid utväg öppen
att gå till Windau, som icke ligger långt
därifrån och som också har direkt järnvägsförbindelse
med det inre af landet.
Windaus hamn är öppen hela året om.
Järnvägen därifrån till det ryska järnvägsnätet
blef färdigbyggd för ett par år
sedan, och en kolossal spannmåls- och
smörexport söker sig nu väg öfver denna
punkt, och därifrån finnes numera
regelbundna ångbåtsförbindelser med England
ocli Danmark, så att under den tid,
då intet angörande af Eigas hamn kan äga
rum, är det enklast att endast gå något
längre söder ut och löpa in till Windau.
Ordf. Hvilken är Eder åsikt beträffande
de kommersiella rapporter, som våra konsuler
nu afgifva?
S. Jag har endast läst de vanliga rapporterna,
som hafva varit synliga i »Svensk
Export», där ju alla dylika rapporter komma
in; i öfrigt har jag icke haft något
tillfälle just att hafva något med konsulaten
att göra i affärer, ty jag har
alltid vändt mig direkt till mina kunder
utan att anlita några konsulat. Men jag
anser, att det skulle vara af mycket stor
fördel, att därest det skulle inrättas flera
konsulat, man finge svenskar på dessa
platser och icke ryssar eller något annat
lands undersåtar, ty dessa äro icke så
inne i svenska förhållanden, att de med
fördel skulle kunna främja svensk export.
Jag hade tänkt mig möjligheten af, att
handelsstipendierna, som ju nu utgå till
icke ringa belopp, delvis skulle kunna dragas
in och att man med dessa medel i
stället aflönade en del vice-konsuler eller
konsulatsekreterare. Jag tror, att detta
skulle vara ett ganska godt arrangement,
ty dessa handelsstipendiater — jag har
själf varit handelsstipendiat i tre år —
slå sig i allmänhet ned på någon af dessa
större platser, som jag här nämnt. Man
finge naturligtvis gifva en dylik vice-konsul
eller konsulatsekreterare rätt att göra
affärer för egen räkning eller att afsluta
affärer för svenska firmor. Då behöfde
icke heller ersättningen åt dem utgå med
så synnerligen stora belopp, ty då hade de
ju möjlighet att förtjäna för sitt uppehälle,
och man haae då för öfrigt större utsikter
att få de lämpligaste personerna på
dessa poster utan alltför stora kostnader
för svenska staten.
Ordf. Man har hittills ansett, att det
möter principiella betänkligheter mot att
låta lönade tjänstemän drifva affärer.
S. Konsulatverksamheten är ju en alldeles
egenartad tjänstemanna verksamhet
och går i så praktisk riktning, att jag anser,
att en dylik tillåtelse icke skulle möta
så stora hinder. Jag tror knappast,
att ersättningen behöfde utgå i form af
lön, utan, i likhet med handelsstipendierna,
i form af understöd. Men finge dessa
handelsstipendiater eller vicekonsuler,
B 48
eller huru man nu skall betitla dem, bli
attachéer vid ett konsulat, skulle de kunna
göra väsentlig nytta.
Ordf. Anser Ni, att dessa handelsattachéer
eller konsulenter vid en beskickning
eller ett konsulat skulle ha rätt att
förmedla och således vara intresserade i
handelsförbindelser?
S. Ja, det anser jag vara att förorda.
De oaflönade konsulerna äro merendels
köpmän, och jag ser icke något hinder
för, att äfven de lönade konsulerna skulle
kunna drifva affärer för egen räkning.
Ordf. Dör huru lång tid böra handelsattachéer
anställas, och böra de bindas
på en viss ort eller få röra sig fritt på
ett större eller mindre område?
S. Jag anser, att det i så fall vore lämpligt
att anställa dem på kortare perioder,
t. ex. 3 år. Handelsstipendiaterna ha hittills
varit utsedda för ett år i sänder, men
det har varit kutym att, om de skött sig,
ha de fått bibehålla stipendiet under 3
år. Det anser jag vara en ganska lämplig
tidsperiod. Nu har det också varit kutym,
att, när en handelsstipendiat haft stipendiet
i 3 år, man har vändt sig till
någon annan. Beträffande attachéer skulle
man kunna träffa den anordningen,
att tidsperioden skulle kunna förlängas
öfver 3 år, om det visade sig
vaxa lämpligt. Hvad platsen för deras
verksamhet beträffar, så anser jag, att de
borde ha tillstånd att fritt röra sig inom
den rayon, som konsulatet omfattar, således
icke blott på den plats, där konsuln
är bosatt utan äfven i kringliggande städer,
där de kunna inleda handelsförbindelser.
Detta anser jag särskildt i Ryssland
vara af synnerligen stor vikt, därför att
konkurrensen i de stora städerna är störst.
Jag har funnit, att jag varit i tillfälle att
inleda mina bästa handelsförbindelser på
mindre platser, som icke varit så mycket
besökta af tyskar och andra utländingar.
Ordf. Om handelsattachéerna få bemyndigande
att inleda och förmedla affärer,
anser Ni, att de tillika skulle ha förpliktelse
att afgifva för offentligheten afsedda
meddelanden?
S. Ja, det böra de naturligtvis ha. Jag
anser det vara absolut nödvändigt, att de
till den myndighet, hvarunder de närmast
komma att sortera, insända merkantila rapporter
öfver sin verksamhet. En del af dessa
rapporter kanske icke vore lämpliga att
offentliggöras för allmänheten, men det
blir beroende på den myndighet, som de få
att göra med, att bestämma, hvad som skall
anses vara af den beskaffenhet, att det bör
bringas till allmänhetens kännedom.
Ordf. Bör den språkkunskap, som fordras
af dessa personer, begränsas till ryskan?
S. Det är nog också nästan nödvändigt,
att de kunna tyska, d. v. s. det är
icke absolut nödvändigt, men det är bra,
om de behärska äfven detta språk. Men
först och främst fordras naturligtvis, att
de äro förtrogna med ryska språket. Det
finnes i Ryssland en ofantlig mängd affärsmän,
som äro af utländsk, särskildt
tysk nationalitet, och det är alltid en
fördel att kunna underhålla sig med dem
på deras eget språk. I synnerhet i Petersburg
är en mycket stor procent af affärsmännen
tyskar.
Ordf. Ha de senaste årtiondena medfört
någon betydande utveckling af den
ryska industrien?
S. Ja, den ryska industrien Rar gått
ofantligt framåt under de sista åren till
följd af den stora statssubvention, som
lämnas enskilda fabriker, och på grund af
de höga tullarna. Men hela ryska industrien
hvilax enligt min åsikt på en föga
sund basis; den har på konstladt sätt upparbetats.
Man har icke sådana arbetskrafter,
sådana ingeniöror, att man kan
täfla med andra länders fabriker. Funnes
icke det starka tullskyddet och de stora
statssubventionerna, skulle det icke vara
mycket med deras industri.
Ordf. Ställa sig fraktsatserna för vår
export till Ryssland höga endast ur den
synpunkten, Ni förut berört, eller är också
själfva den frakt, som de finska ångbåtslinierna
betinga, hög ?
S. Ja, den är tämligen hög. Den kunde
nog betydligt nedsättas. Jag tror, att
de finska båtarna egentligen äro byggda
för passagerartrafik, och till följd däraf
ha de höga fraktsatser. Fraktsatserna
på järnvägarna i Ryssland äro ungefär desamma
som här. Men det blir så dyrt genom
speditionerna på hamnplatserna.
Ordf. Anser Ni, att man bör gifva statssubvention
åt en ångbåtslinie för att åstadkomma
samtrafik, och eventuellt för att
kunna nedbringa fraktkostnaderna ?
S. Det tror jag också skulle vara mycket
lämpligt. Man får nog räkna med, att,
om en svensk linie kommer till stånd,
exempelvis till Riga eller Windau, får den
till en början säkerligen utstå en ganska
skarp konkurrens från de finska bolagens
båtar, som nog icke utan vidare finna sig i
att bli undanträngda. Men jag anser det
vara värdt försöket att få en linie till
stånd, ty det är alltid en fördel för sven
-
B 49
ska producenter och svenska exportörer
att ha en svensk linie att hålla sig till
i stället för en finsk.
Ordf. Är det andra punkter på frågeformuläret,
som ni önskar besvara?
S. Jag har tänkt mig möjligheten åt,
att, om det upprättas konsulat, och dessa
konsulat lämna rapporter till den öfverordrade
myndigheten i Sverige, borde det
ställas så, för undvikande af, att en del
saker komrne till obehörigas kännedom,
att cirkulär skickades ut till de firmor, som
vore närmast intresserade inom de branscher
eller de affärer, som beröras i dessa
rapporter, och att det skulle stå dessa
svenska exportörer fritt att hos myndigheten
— kommerskollegium eller handelsdepartementet
■— uppgifva sina adresser,
hvarefter de skulle få sig tillsända de rapporter,
som man vet närmast beröra deras
intressen.
Ordf. Utöfver hvad som offentliggöres ?
S. Ja, ifall det förekommer i dessa rapporter
sådant, som denna myndighet icke
anser böra offentliggöras.
Ordf. Anser Ni våra handelskamrar
lämpligen kunna förmedla denna information?
S.
Ja, det skulle också (kunna gå för
sig på det viset.
Ordf. Har Ni någon erfarenhet att meddela
från andra länder än Ryssland?
S. Jag har vistatfe 5 år i Tyskland och
England, men då var jag biträde och hade
icke så mycket tillfälle att sätta mig in
i förhållandena som på sista åren. Jag
var då anställd på kontor och hade då
icke den blick på saken, ,att jag anser
mig i stånd att med stöd af då vunnen,
erfarenhet kunna afge ett kompetent omdöme,
om huru våra affärsintressen i dessa
länder böra bäst tillgodoses.
Ordf. Ni har ju också varit på Balkanhalfön
?
S. Ja, jag har varit där något. Däx ärd
förhållandena ungefär desamma som i
Ryssland, men med undantag att dessa länder
äro ännu mindre uppodlade för den
svenska exporten, än hvad fallet är med
Ryssland. Det är högst sällan, någon
svensk firma företager sig att göra affärer
där nere. Men det är gifvetvis mycket att
göra äfven där, både i Rumänien, Bulgarien
och Serbien. Dock måste man iakttaga
mycket stor försiktighet där nere,
därför att folket i dessa länder är mera
opålitligt än t. ex. det ryska folxet.
Därför är det också af behofvet påkalladt
att få ett aflönadt konsulat i t. ex.
Bukarest eller någon annan af de mer
betydande städerna i Rumänien, eller allra
helst en konsul i hvart och ett af de tre
länderna.
Ordf. Enligt de upplysningar, kommittén
fått, skulle man kunna antaga, att
i Bulgarien pågår ett mycket starkt utvecklingsarbete.
S. Ja, det gör det, och där är nog ganska
mycket att göra för svenska exportörer,
men hittills har man ansett det
så aflägset, att jag tror det är högst få,
som vågat sig dit. Om ett svenskt aflönadt
konsulat funnes i Bulgarien, så hade ju de
svenska exportfirmorna en person där nere,
på hvilken de kunde lita. Den stora svårigheten
har nämligen hittills varit den,
att i dessa tre länder man högst sällan
kunnat få lämpliga agenter. De ha
i allmänhet visat sig vara mycket opålitliga,
de ha afslutat affärer med insolventa
personer, och, när man anförtrott
dem inkasso-uppdrag, har det ofta händt,
att de icke lämnat någon redovisning.
Ordf. Är det i något annat afseende
Ni har någon erinran att göra om
våra nuvarande konsulatförhållanden?
S. Icke annat än, som jag förut betonat,
att man vid besättandet af kon*
suls-, vicekonsuls- och konsulatsekreterarebefattningar
såvidt möjligt borde söka få
svenska undersåtar. Detta därför att hittills,
åtminstone efter den erfarenhet jag
gjort, konsuler af utländsk nationalitet icke
haft den kompetens och den kännedom
om svenska förhållanden, att de kunnat
uträtta något nämnvärdt för svenska intressen.
Kommendörkapten H. F. Lindberg, Stockholm. (13. 12. 05.)
Ordf. I hvad mån har Sverige efter Er med nederländska ministern därstädes, tillerfarenhet
behof af en diplomatisk och lika vår minister. Jag såg, att han för Svekonsulär
representation i Japan? rige och Norge tillsammans hade ett ganska
D. I Japan var jag en längre tid vid betydande arbete. Naturligtvis var en
legationen och hade mycket direkt beröring del af detta arbete förorsakadt af det då
B4
B 50
pågående kriget i Ostasien. Om man skulle
bedöma behof ve t af en svensk minister i
Tokio uteslutande från synpunkten af det
arbete, som för närvarande skulle vara att
utföra där, då ställde det sig måhända
så, att man kunde säga, att det. icke nödvändigt
behöfdes en svensk, som där ute
representerade den svenska regeringen. Jag
tror emellertid, att förhållandena äro sådana
i Ostasien i allmänhet, att inrättandet
af diplomatisk representation är ett
nödvändigt villkor för att kunna komma
i fruktbärande handelsförbindelser, ty
mycket stort afseende fästes vid de yttre
formerna och för att kunna komma in med
regeringen därstädes fordras det ganska
lång tid. Den, som kommer dit som främling,
han är också fullkomligt främmande
för förhållandena där ute, och detta märks
mera där än i något annat land, tror
jag. Japanska regeringen är mycket starkt
centraliserad, så att ifrån Tokio dirigeras
äfven ganska obetydliga detaljfrågor, i
synnerhet då de beröra Japans förbindelser
med ntländingar. Om de[h t. ex. är fråga om
klagomål från utländska undersåtar, äfven
rörande ganska obetydliga saker, sa går
ärendet till Tokio. Om en person skall
kunna föra talan hos myndigheterna,
måste han fördenskull befinna sig i
själfva hufvuclstaden. Nu _ kan ju en
utländsk man sätta sig in i förhållandena
i Tokio lika bra som en svensk
man. Å andra sidan känner utländingen
emellertid icke till förhållandena i Sverige.
Hur utmärkt väl vi än. voro representerade
där ute — jag tror icke, att. jag
begår någon indiskretion, om jag säger,
att vår minister därstädes var en af de
mest ansedda: han är ännu ung, driftig
och arbetsam, och han är en man som mycket
väl känner till förhållandena i Japan
—. så märkte jag likväl, trots detta, att
det ibland fattades något, och det var
just bekantskap med svenska förhållandena.
Om en representant för ett land skall kunna
vinna regeringens öra i Tokio, måste
han hafva en framstående ställning. I och
för sig tillförsäkrar denna ställning honom
naturligtvis ingenting, men den. är ett
villkor för hans egenskaper i öfrigt, och
jag tror, att han redan a priori kommer i
en ofördelaktig ställning, om han innehar
en lägre grad än den af envoyé. Det förefaller
mig också som om den representant,
hvilken är längst borta från regeringen
i hemlandet, har det största ansvaret. Postförbindelserna
med Japan äro ju sådana, att
en förfrågan, som pr post göres i hemlandet
i afseende å något ärende, icke med sä
-
kerhet kan väntas besvarad förrän om 3
månader. Har man tur med posten, kan
det möjligen gå något fortare, och sedan
postförbindelsen blifvit återupprättad öfver
Ryssland, kan tiden måhända nedbringas
till litet öfver en månad. Huru som helst
är det likväl en så lång tid, att en dylik
ställning förutsätter en ganska stor
själfständigliet hos ministern där ute. Jag
tror att det ur denna synpunkt skullo
vara önskligt, att Sverige vore representeradt
af en svensk man, hvilken hade den
högsta rangställning, som gifves åt svenska
regeringens representanter i utlandet, nämligen
den af envoyé. Pör den händelse det
skulle intressera kommittén, har jag tagit
med mig en lista öfver den personal, som
finnes anställd vid legationerna i Tokio,
och jag ber att få angifva, hur det ställer
sig med några af dessa för att visa, att de
utländska makterna fästa mycket stor vikt
vid sin representation i Japan. Så finna
vi, att Tyskland här 1 envoyé, 1 legationsråd,
; 1 legationssekreterare och. 1 fast
sekreterare som tillika är tolk; dessutom,
fanns det 11 attachéer (inberäknade de
militära: från flottan och från arméen).
Dessutom fanns det ju läkare m. fl., hvilka
jag nu icke behöfver taga med. Tyskland,
så väl som de andra stora legationerna,
hade dessutom ett japanskt kansli
bestående af 3—4 personer. Äfven Kina.
har en mycket stor legationspersonal uppgående
till c :a 15 stycken. Men det har
ju alldeles speciella intressen att bevaka
där. PranimKe har 1 minister, 1 legationsråd,
1 legationssekreterare, 2 tolkar
och dessutom, en) 4 eller 5 tolkelever och
attachéer. Storbritannien har 1 ambassadör,
1 legationsråd, 2 legationssekreterare
och dessutom c :a 10 tolkar och attachéer.
Det är nu de allra största länderna. Om
jag tar ett litet land, t. ex. Belgien,
så finna vi, att det har 1 minister och 1
legationssekreterare samt 1 attaché, som
tillika är v. konsul i Yokohama.
Ordf. Har Belgien ingen särskild tolk?
L. Nej, man begagnar sig af japansk
tolk. Ett annat litet land, Brasilien,
hade vid krigets början 1 chargé däffaires;
denne upphöjdes, medan jag var
där, till rang och ställning af ministerresident.
Dessutom hade Brasilien 1 marinoch)
1 .militärattaché. Spanien hade 1 minister,
1 förste sekreterare, 1 tolk och
en militärattaché. Ett land, som förut icke
varit representeradt där, är Argentina. Det
fick under krigets lopp 1 ministerresident.
Portugals beskickning inskränkte sig till
B öl
1 envoyé. Chile har i november upprättat
legation.
Ordf. Hur är det med den nederländska
beskickningen?
L. Den består af 1 minister, 1 legationssekreterare,
som tillika är tolk, och
1 tolkelev. Legationerna i Tokio ha förut
mestadels bott i Yokohama, som allmänt
anses behagligare för främlingarna. Japanska
regeringen, som dock icke gärna såg,
att legationerna bodde där nere, har emellertid
till legationerna upplåtit mark, så
att de kunnat bygga legationshus, med
villkor att personalen, skulle bo i Tokio.
Ordf. Uppläts marken gratis och med
full äganderätt?
L. Den uppläts fullkomligt fritt, men
jag vet icke om det var med full äganderätt,
Emellertid synes det ha varit för
längre tid, ty de större länderna hafva låtit
bygga sig mycket stora och omfattande
legationshus.
Ordf. Äro dessa hus i allmänhet af
sten eller trä ?
L.. I allmänhet af sten. Man har visserligen
för många år sedan där ute haft
sorglig erfarenhet af stenhus, i det att de
fallit i stycken vid de stora jordbäfningarna,
men man har icke låtit afskräcka sig
däraf, utan i allmänhet återigen uppfört
stenhus; dock finnes det naturligtvis de
legationer, som hafva trähius.
Ordf. Eörekomma dylika jordbäfningar
ofta, i Japan ?
L. Ja, ganska ofta.
Ordf. Hvilken personal skulle enligt
Eder åsikt vara behöflig för en svensk
legation i Tokio?
L. En envoyé, som tillika vore generalkonsul,
1 legationssekreterare, som tillika
vore .konsulatsekreterare, och 1 tolk.
Ordf. Skulle man till tolk kunna erhålla
någon utländing där, eller kan man
hafva en japan till tolk?
L. Man kan hafva en japan till tolk.
Då han får bestämdt uppdrag att öfversätta,
kan han göra det. När det är fråga om
mer delikata förhållanden, har det emellertid
den olägenheten, att han får veta för
mycket; och man är naturligtvis helt och
hållet beroende af hans goda vilja på
huru mycket kommer att hemlighållas. ''Ur
den synpunkten är det förmånligare att få
en svensk, som uppfostras till att blifva
tolk.
Ordf. Är den tolk, som finns vid nederländska
beskickningen, en nederländare ?
L. Ja, det är en nederländare, som
börjat sin bana där ute som konsul och
som vistats där, jag tror, 30—40 år, så att
han är fullt hemmastadd i språket.
Ordf. Huru ställa sig lefnadskostnaderna
i Japan, och hvad skall man på grund
däraf anse vara den lämpliga och tillräckliga
lönen för en envoyé ?
L. Lefnadskostnaderna för japanerna
själfva äro ytterligt små, men för en utländing
ställa de sig däremot ganska dryga.
Äfven för japanerna hafva dock lefnadskostnaderna
på senare tider börjat
att ökas rätt betydligt. Jag skulle vilja
jämföra lefnadskostnaderna i Japan närmast
med dem i Tyskland.
Ordf. Menar Ni med lefnadskostnaderna
i Berlin?
L. Ja, men det finnes ju vissa utgiftsposter,
som icke äro så betungande i Japan
som på andra håll; exempelvis finns
där ingen lyx i afseende! å ekipager. En
minister därstädes kan hålla sig med ett
mycket billigt ekipage. Han kan hyra
vagn, hästar, kusk och betjänt från ett
hyrstall. Beklädnadskontot är icke heller
så betungande hvarken för den manliga
eller kvinnliga delen, ty i afseende å klädedräkten
lefver man i Tokio enklare än
i europeiska hufvudstäder. Sedan gör det
naturligtvis en mycket stor skillnad, om
ministern har bostad eller icke. En enskild
man kan visserligen skaffa sig bostad
för ganska drägligt pris, men för en legation
blir det nog rätt dyrbart. Hyresvärdarna
veta att begagna sig af konjunkturerna
därvidlag, så att om en legation söker
bostad, får den betala mer därför än en
enskild. Jag skulle föreställa mig, att
en minister som vore aflönaid med en 30,000
kronor och hade fri bostad skulle kunna
uppehålla sin ställning såsom svensk minister.
Ordf. Är det lätt att få hyra bostäder
för främlingar, som hafva familj?
L. Ja, det är icke svårt.
Ordf. Är det då ett helt hus, som förhyres
?
L. Ja, i regeln ett helt hus.
Ordf. Brukar den fasta legationspersonalen
bo i beskickningshuset?
L. Ja, i allmänhet, ty staden har en så
stor utsträckning, att det skulle möta mycket
stora svårigheter, om icke ministern
skulle hafva åtminstone legationssexreterama
och tolken i sin omedelbara närhet.
Ordf. Måste man då beräkna hus för
flera familjer, ty någon medlem af legationen
kan ju vara gift?
L. Ja, jag tror det. Det vanliga byggnadssättet
för att icke få alltför stora
hus med hänsyn därtill, att ofta jordbäf
-
B 52
ningar förekomma, är, att eu särskild
byggnad uppföres för ministern, en särskild
för legationssekreteraren och en för
tolken. Sä har den tyska legationen förfarit,
och på samma sätt de amerikanska,
österrikiska och italienska legationerna.
Ordf. Har den belgiska legationen äfven
sådana byggnader?
L. Ja, ett mycket trefligt legationshus
för ministern och ett hus för legationsrådet.
Ordf. Är förhållandet detsamma med
afseende på den nederländska legationen?
L. Den nederländska legationen är sämre
tillgodosedd i detta fall. Grunden tillhör
visserligen den nederländska staten, men
huset, som därpå är uppfördt, rår den
icke om, utan hvarje minister, som kommer
dit, får lösa in det af sin företrädare.
Legationssekreteraren har likaledes
ett eget hus på legationens tomt.
Ordf. Kan Ni säga, hvad ett hus i Japan
kostar i uppförande, om man har
grunden gratis ?
L. Naturligtvis endast på ett ungefär,
men jag föreställer mig, att byggnader fölen
legation skulle kunna uppföras för
100,000 kronor, af trä dock.
Ordf. Hvad är Eder mening med afseende
på behofvet af svenska konsuler i
Japan ?
L. Innan jag besvarar denna fråga, skall
jag be att först få redogöra för mina intryck
af de konsulat, som funnos där vid
mitt besök. Då jag kom dit, föreföll det
mig, att konsulatet i Yokohama (vicekonsul)
var mindre tillfredsställande besatt,
men sedermera blef det ombyte till
vår fördel. I Kobe fanns en svensk generalkonsul,
och där var den svenska representationen
mycket väl tillgodosedd. I Nagasaki
var det en mycket framstående köpman,
som var svensk konsul, och han hade
under kriget till sitt biträde en svensk konsulatsekreterare.
Och äfven där var den
konsulära representationen väl tillgodosedd.
Konsulatet i Hakodatc var jag aldrig
i tillfälle att se. Man kan säga, att den utländska
handeln i Japan hufvudsakligen är
koncentrerad till vissa större städer. I
detta afseende kan man särskildt nämna
Yokohama och Kobe, som täfla med hvarandra
i betydelse, och vidare Osaka och
Nagasaki, som dock stå ganska långt efter
dessa i betydelse, så att, då Yokohama
har en export, som representerar ett värde
af 116 millioner yen, och Kobe 90 millioner,
så kommer Osaka med endast 18
och Nagasaki med endast 15 millioner.
Motsvarande siffror gälla äfven, hvad importen
beträffar, dock att de därvidlag
ställa sig något fördelaktigare för Nagasaki.
Emellertid har Kobe på sista tiden
fått en medtäflare, nämligen Osaka, som
håller på att bygga en ny hamn. Men
dessa städer ligga på endast en timmes
afstånd från hvarandra, så att, om den
ena går upp på den andras bekostnad,
har detta icke så mycket att betyda ur
konsulär synpunkt. De äro för öfrigt förenade
både med järnväg och elektrisk spårväg.
Osaka har ännu icke nått sin fulla betydelse,
ty hamnbyggnaden är icke färdig,
men då den blir färdig, torde det blifva
en väsentlig skillnad mot nu. Kobes hamn
är nämligen öppen för väder och vind, så
att man icke kan lossa och lasta där under
alla väderleksförhållanden. Men det kommer
man däremot att kunna i hamnen vid
Osaka. Yid Shimonosekisundet, där utfarten
är från Inlandssjön till Japanska
sjön, finnas vidare två platser, Moji
på södra sidan och Shimonoseki på den
norra, som stå i förbindelse med hvarandra
medelst ångfärja, hvilken går öfver
det smala sundet på omkring 10 minuter.
Dessa platser hafva en högst betydande
handel, och deras betydelse kommer att
ökas, därigenom att sjöförbindelsen till
Fusan i Korea kommer att gå öfver Shimonoseki.
Denna förbindelseled har redan
öppnats, och från Fusan är järnvägen färdig
till Söul, och de sista broarna hålla
på att byggas mellan Söul och Wiju. Sedan
dröjer det icke länge, förrän järnvägen
kommer att förenas med de sibiriska och
ostkinesiska järnvägarna. Då kommer
Moji eller Shimonoseki, livilketdera det
nu blir, som kommer att blifva ändpunkten
för denna kommunikationsled, att vinna
oerhördt i betydelse. De ha redan satt in
snabbgående båtar på traden Shimonoseki
—Fusan. Jag tror, att med den starka
centralisation, som förefinnes i Japan, det
knappast skulle, om det där funnes
en svensk minister, som tillika vore
generalkonsul, behöfvas mer än ett konsulatdistrikt
i Japan, ja, jag förutsätter
t. o. m. möjligheten af, att hela Japan
och Korea tillsammans skulle kunna bilda
ett dylikt distrikt. Därmed skulle den centrala
delen af konsulatväsendet vara väl
tillgodosedd. Men sedan kommer svårigheten
med afseende på konsulaten i de
större handelsstäderna. Ett faktum är, att
Sverige för närvarande står nästan helt
och hållet utom räkningen i Japan. Och
det behöfs ett ofantligt kraftigt initiativ
för att Sverige skall få. tillfälle att vara
med.
Ordf. Gäller det både sjöfart och handel?
L.
Ja, både sjöfart och handel. Under
kriget kommo norrmännen dit med c :a
150 fartyg, som till största delen gingo
i time-charter, efter hvad jag hörde. Svenskarne
hade, såvidt jag vet, under samma
tid icke mer än 4 fartyg där ute. Hvad
handeln beträffar, finnes det nog svenska
varor, som leta sig dit ut. Men de importeras
för det mesta af engelska eller
tyska firmor. Jag tror emellertid, att med
anställande af lönade konsuler skulle Sveriges
handelsintressen i Japan kunna blifva
mycket väl tillgodosedda. Men det är
kanske en sak, som skulle stöta på rent
ekonomiska svårigheter, förmodar jag. Och
då finnes endast det andra alternativet,
olönade konsuler. Skall det vara utländska
män, som utses till olönade konsuler där
ute — och det är naturligtvis nödvändigt
tills vidare — då är det fara värdt, att
våra handelsintressen blifva, om icke rent
af försummade, dock icke så »pådrifna», om
jag så må saga, från dessa konsulers sida,
som önskligt vore. Om man däremot skulle
kunna lyckas intressera svenskar att bosätta
sig där ute, skulle de för att förtjäna
pengar själfva draga till sig svenska varor,
det är åtminstone utsikt till, att det skulle
blifva händelsen. Därför tror jag, att,
om man kunde uppmuntra svenska män att
begifva sig till Japan i egenskap af köpmanskonsuler,
de skulle kunna göra Sveriges
handelsintressen där den största nytta.
Men det fordras härför från början
ett kraftigt pekuniärt understöd från svenska
statens sida, så att dessa personer icke
äro uteslutande beroende af den vinst, de
kunna göra på sin affärsverksamhet där ute.
Jag tror nämligen, att det kan dröja många
år, innan de lyckas skaffa sig tillräcklig
förtjänst i Japan. Det finnes, så vidt jag
vet, icke en enda svensk kontorist i Japan,
under det att tyskar, engelsmän,
amerikaner och italienare o. s. v. börja
såsom biträden på kontor eller i bodar
och sedan komma sig upp. Kunde man,
som sagdt, få svenskar att bosätta sig i
Japan och därvid till en början lämna
dem ett understö dl å 5 å 6 tusen kronor,
tror jag, att det skulle vara ganska mycket
vunnet därmed. I Korea är det två hamnar
för närvarande, som äro af betydelse, nämligen
Husan, järnvägens ändpunkt, och
Chemulpo, som är hamnstad till Söul.
Där skulle det vara af behofvet påkalladt
att ha svenska konsuler. I hela Japan
finnes det visserligen 31 öppna hamnar,
men af dessa torde det icke vara flera än
de, där svenska konsulat nu finnas, som
ha behof af sådana, plus Moji eller Shimonoseki.
Jrdf. Väntar man, att det förhållande,
hvari Korea nu kommer att stå till Japan,
skall öppna någon större marknad
i Korea för afsättning af europeiska produkter
?
L. Jag tror, att det är utsikt, att så
kommer att blifva fallet Genom samtal
med legationsrådet Ancker, som var däu
ute samtidigt med mig och gjorde ett besök
i Korea på omkring 5 veckor, hai
jag hört, att där fanns ganska mycket att
göra, särskildt för dem, som kunde erhålla
koncessioner där ute.
Ordf. Kan legationssekreterarebefattningen
sammanslås med tolkens befattning
genom att utbilda en särskild tjänsteman
därtill, eller kunde man t. o. m. till en
sådan gemensam befattning taga någon
af dessa från hemlandet utsände köpmän,
som skulle lära sig japanska? Och hvilken
tid erfordras det för att lära sig detta
språk, så att man kan uppträda såsom
tolk?
L. Jag föreställer mig, att det kan gå på
3 år, och jag anser icke omöjligt, att
legationssekreteraren kan tillika vara tolk
och konsulatsekreterare. Det kom för någon
tid sedan en holländsk tolkelev dit
ut. Hau hade redan vid universitetet studerat
kinesiska, så att han kände till kinesiska
alfabetet, hvilket är den svåraste
delen af språket där ute, japanerna använda
nämligen hufvudsakligen det kinesiska
alfabetet. En man som han, hvilken
förut studerat detta ämne vid universitetet
och aflagt examen däri, var redan
efter ett hälft år ganska långt inne i
språket. Men för den, som kommer dit ut
utan sådana förutsättningar, håller jag
före, att det icke går att lära sig japanska
på kortare tid än 3 år.
Ordf. Kan man påräkna, att den japanska
industrien efter kriget skall taga uppsving.
eller beräknar man, att Japan ännu
någon tid framåt skall hafva större behof
af europeiska produkter än förut?
L. Jag vågar tro, att Japan under
den närmaste tiden kommer att ha mindre
behof af europeiska produkter än hittills.
Ordf. På grund af bristande köpkraft
eller af hvilken orsak?
L. På grund af bristande köpkraft.
Söderberg. Tullarna i Japan äro ju
mycket höga?
B 54
L. Ja, tullarna ha blifvit ofantligt höga
i följd af kriget.
Ordf. Förekommer något monopol i Japan,
på tobak eller dylikt?
L. För att ordna krigsfinanserna etablerades
i början af kriget ett tobaksmonopol.
Men det är, såvidt jag vet,
det enda monopol, som förekommer i Japan.
Herr Hjalmar Cassel, Stockholm. (13. 12. 1905.)
Ordf. Anser Ni, att vi i Ostasien behöfva
diplomatiska representanter och konsuler?
€.
Det ligger ju i sakens natur, att
efter skilsmässan med Norge blir behofvet
af konsuler och diplomater mindre. Förut
— och särskildt det sista året — har det
tack vare den norska sjöfarten varit ovanligt
mycket att göra, och konsulatkontoren
ha varit alldeles öfverhopade med arbete.
Exempelvis i Shanghai har generalkonsuln
haft så mycket att göra, att hans
hälsa led däraf. Likadant var förhållandet
i Kobe. Där klagade man öfver, att
man hade 14 å 15 timmars arbete om
dagen. Men nu, sedan de norska sjöfartsgöromålen
kommit bort, och då den svenska
sjöfarten där är jämförelsevis obetydlig,
blir särskildt behofvet af konsuler
mindre än förut. Naturligtvis blir man
alldeles icke utan göromål. Men jag skulle
dock här vilja framhålla såsom ett önskemål,
att generalkonsulsbefattningen i
Shanghai måtte bibehållas, ty denna har
betydelse icke endast för sjöfarten utan
äfven i jurisdiktionsafseende. Såsom nog
är bekant, ha svenskarna i Kina liksom
andra främlingar s. k. exterritorialitetsrätt.
Dei äro icke underkastade Kinas domsrätt,
utan dömas af sitt eget lands myndighet.
Därför är det nödvändigt, att
högste representanten för Sverige i Kina är
en person, som har sådan allmän social
ställning och sådan ställning bland sina
ämbetsbröder samt den särskilda juridiska
bildning, som är erforderlig, för att han
skall kunna utöfva domsrätten öfver landsmännen
i Kina.1 I Shanghai äro, kan man
säga, generalkonsulerna ett slags småfurstar,
som sitta och styra allt i samhället.
Skulle nu Sverige representeras af en köpmanskonsul,
som kanske icke ens voro
svensk, så skulle denne icke ha det ringaste
att säga bland de andra makternas generalkonsuler.
Det skulle äfven vara olyckligt,
om vi där hade en vanlig konsul. Danmark
har dit utsändt en konsul, men denne har
icke samma anseende som generalkonsulerna.
Jag har mig särskildt bekant, att
vår generalkonsul, Hagberg, åtnjuter myc
-
ket stort anseende och säkert varit till
stort gagn för de 2 å 300 svenskar, som
finnas där ute. Nu tror jag icke, att det
ur svensk synpunkt är alldeles nödvändigt
att tänka på att tillgodose våra därvarande
landsmäns intressen, ty Sverige har hufvudsakligen
intresse af att tillgodose sina
egna affärer. Men det vore ändå hårdt
att lämna dessa landsmän alldeles utan
skydd. Däremot vågar jag för min del
icke påstå, att det är absolut behöfligt
att hafva en envoyé eller minister i Peking,
ty dels finnes det icke många
svenskar där — det är blott några få —
och dels hafva vi icke haft några andra
affärer officiellt med Kina än de där
missionärsreklamationerna, och jag hoppas,
att de icke) vidare skola upprepas, så att det
icke blir något tillfälle att fordra ersättning.
Denna angelägenhet sköttes, som
bekant, af diplomatiska kårens doyen, som,
efter hvad jag hört, tillfredsställande
handhaft de svenska reklamationerna och
lyckats att få ut så många fördelar, som
man möjligen kunde tänka sig vinna. Några
större fördelar tror jag därför icke,
att man skulle uppnå genom en minister
i Peking, ty i allmänhet äro kineserna
fientligt sinnade mot européerna
och särskildt mot de officiella beskickningarna.
Detta är jn också ganska förklarligt,
och man bör icke alls undra på, att
kineserna betrakta de utländska beskickningarna
med misstro. Denna misstro
skulle naturligtvis äfven falla på det svenska
ombudet, som ju icke gärna kunde
isolera sig från de andra, utan endast skinm
bli en röst i den europeiska konserten i
Peking. Och jag tror därför, att det fördelaktigaste
vore att hålla sig därifrån.
Generalkonsuln i Shanghai skulle mycket
väl kunna sköta de diplomatiska ärenden,
som förekomma. Han kunde ju vid förekommande
tillfällen uppträda såsom extraordinärt
sändebud. Dock borde han icke
hafva denna värdighet alltid, ty då skulle
han komma i ett obehagligt förhållande
till sina ämbetsbröder i Shanghai. Han
skulle nämligen då komma att gå före de
andra, generalkonsulerna, och det vore icke
B 55
passande för den svenske generalkonsuln
att gå före stormakternas generalkonsuler.
Detta skulle väcka ond blod. Jag hemställer
därför, att generalkonsuln i Shanghai
som hittills sköter de diplomatiska
ärendena på det viset, att lian framlägger
ärendena för regeringen i Peking
genom diplomatiska kårens doyen därstädes,
men vid viktigare tillfällen utrustas
som speciellt sändebud och då personligen
inställer sig i Peking. Det vore bra, om
vår konsulära representation kunde utsträckas
äfven till andra platser i Kina, ty
det finnes stora utsikter för att vår handel
med tiden blir af betydelse äfven
i andra delar af detta rike. En dylik
utsträckning af konsulsrepresentationen exempelvis
till Hongkong och Tientsin, möjligen
äfven till Singapore, skulle nog icke
blifva utan vinst. Särskildt i Hongkong
och Tientsin — däremot torde det icke
vara skäl att utsträcka den äfven till
Cheefoo, ty detta är en plats, som melodi
mer går tillhaka. Denna ort har''
förut haft betydelse, men nu tages handeln
där mer och mer om hand af den tyska
kolonien i Kina. Det är således en plats,
som förlorat i betydelse, under det att
Tientsin är en millionstad.
Ordf. Känner Ni till hvad de i Shanghai
och Tientsin bosatta svenskarne drifva
för slags affärer?
C. Af svenskarne i Shanghai ha de flesta
anställning i lotsverket och det kinesiska
sjötullverket. De användas rätt mycket
sem lotsar, och såsom sådana hafva de
en god position och förtjäna mycket pengar.
Sedermera har såsom chef för telefonverket
äfven kommit en svensk, och han
använder flera svenskar. Och för åtskilliga
ingeniörsföretag skulle nog åtskilliga
svenskar kunna komma att användas.
Ordf. Pinns det inga svenska affärsmän
där ?
C. Jo, en af de största skeppsredarne
i Shanghai var svensk, men han måste låta
sina skepp gå under engelsk flagg, emedan
han enligt nuvarande lag icke kunde föra
svensk flagg. Han hade någon sorts förevändning
att uppträda under engelsk flagg,
men jag minnes icke riktigt hvad det var.
Han var emellertid mycket ledsen öfver
att icke kunna använda den svenska flaggan.
Det var en mycket driftig man, och
han hade ett 10-tal skepp. Nu har han
dragit sig tillbaka och öfverlämnat affären
till sina söner, som ingått i en engelsk
firma. Anledningen, hvarför skeppsrederi
så litet bedrifves, är nog den gällande
lagen, som fordrar, att man skall vara bo
-
satt i Sverige och svensk undersåte. Öfvergå
vi så till förhållandena i Japan,
så finnas där mycket få svenskar; själf har
jag ej träffat mer än 4 eller 5. Ledaren af
en stor mekanisk verkstad i Yokohama är
svensk. Man kan således icke för närvarande
tala om något stort intresse i Japan. Men
man kan ju tänka sig, att Japan skulle kunna
få större betydelse för vår export. Ty vi
ha vissa produkter, som i Japan äro
ganska värdefulla. Pappers- och trämasseexporten
torde t. ex. hafva stora utsikter.
Och det finnes icke någon orsak, hvarför
man icke skulle kunna upparbeta exporten
dit liksom till andra trans-oceaniska
länder. Såsom förhållandena nu äro,
är det icke mycken sysselsättning för konsuler
i Japan, och därför tror jag, att göromålen
skulle kunna skötas af en person,
som äfven är anställd i diplomatisk tjänst.
Jag föreställer mig, att en minister i Tokio
skulle kunna få så mycket politisk
betydelse, att han skulle försvara de utgifter,
som blefve erforderliga därför, och
då skulle han på samma gång kunna hafva
exekvatur som generalkonsul. Skulle jag
själf våga framställa någon egen åsikt,
så vore det den, att en person i Tokio på
samma gång kunde vara minister och generalkonsul.
Han skulle ha större anseende
och inflytande, om han vore minister, och
icke hafva mera arbete, än att han icke
samtidigt skulle, om han vore utbildad
som konsulattjänsteman, kunna sköta konsulatgöromålen.
Möjligen kunde vid legationen
vara attacherad en vice-konsul,
som då äfven kunde tjänstgöra som
kanslist. Det är vanskligt att tala om
de politiska förhållandena, men jag föreställer
mig, att vi i framtiden skulle
hafva en värdefull hjälp af vänskapliga
förbindelser med Japan, som nu blir den
stora och snart sagdt bestämmande makten
i Ostasien. Sannolikt får det så stort inflytande
i Kina, att det kommer att diktera
förhållandena därstädes. Inom dess
direkta intressesfär falla äfven Korea och
Mandschuriet, dessa stora och rika länder,
i hvilka nu blir mycket att göra.
På alla koncessioner, stora leveranser o. d.
till arbeten i dessa länder kommer japanska
regeringen att lia stort inflytande.
Man kan visserligen icke begära, att Japan
skulle särskildt intressera sig för Sverige,
men det kunde ju hända, att man
genom en sådan representant kunde knyta
vissa ömsesidiga äfven politiska vänskapsförbindelser,
som kunde blifva nyttiga
vid tillfälle. I alla fall är detta
ett område, där jag icke törs yttra mig.
B 56
Men om det icke skulle öka kostnaderna
för mycket, så kunde man ju i alla fall
tänka sig, att en sådan representant i
Tokio skulle försvara utgifterna därför,
och man bör icke vara alldeles utan en
sådan.
Ordf. Skulle man icke därjämte behöfva
några konsuler i de japanska hamnarna?
C. Ja, jag undrar, om det vore nödvändigt
att utsända konsuler. Man skulle
kunna göra besparingar genom att använda
endast köpmanskonsuler i Nagasaki, Kobe
och Yokohama. Det sista ligger så nära
Tokio, så att där behöfves icke någon särskild
representant — det är icke mer än
V2 timmes spårvagnsfärd mellan dem, och
ofta har det varit så, att en person bott
i Yokohama och varit representant i Tokio.
Någon särskild representant i Yokohama
tror jag således, att man icke skulle behöfva,
utan endast en köpman i Kobe och
en i Nagasaki.
Ordf. Vi återkomma till de kinesiska
hamnarna Shanghai och Tientsin. Äro lefnadskostnaderna
där höga?
C. Ja, det äro de; särskildt för européer,
ty de kunna icke lefva som kineser och japaner.
Och en representant måste ju hålla
sig i nivå med de andra representanterna,
hvilka i allmänhet lefva högt och hafva
stora inkomster. Kör en turist ställer sig
utgifterna dubbelt så höga i Japan som
i Tyskland och Italien, och en yen kan
i värde anses motsvara en tysk mark.
Ordf. Och hur är det i Kina?
C. Där är det något billigare. I Shanghai
kan man få inackordering i de största
hotellen mot 125 dollars i månaden. Man
får naturligtvis nöja sig med ett mindre
rum. I Yokohama däremot kan man icke
gärna få inackordering under 160 yen. Det
är dyrare i Yokohama än i Shanghai. Det
är svårt att säga, huru mycket en representant
skulle behöfva där, men jag tror,
att det skulle vara mycket svårt för någon
att lefva där under 3,000 dollars, och då
får han icke alls lefva högt, utan ytterst
blygsamt.
Ordf. Hurudant är det med bostadsförhållandena
därstädes ?
C. Ja, i Hongkong är det bra. Där
finnes det goda och vackra bostäder, som
i allmänhet ligga bra. Något dyrare är det
kanske i villorna uppe på bergssluttningen.
I Tientsin däremot är det ganska svårt att
få lämplig bostad, så framt ej svenska
staten ordnar saken.
Ordf. Jag förmodar, att Ni med det
sagda afser äfven en person med familj 1
C. Ja, skall han ha familj, då blir det
nog nödvändigt, att staten består honom
bostad. Utan familj kan han nog lefva
på hvad jag nyss sagt.
Ordf. Hurudana äro lefnadsomkostnaderna
i Singapore ?
C. De äro kanske något billigare i Singapore,
ty all vedbrand bortfaller. Där
förekommer nämligen aldrig någon eldning,
hvilket är en ganska stor utgift i
Tientsin, där man måste elda 4 månader.
Med bostäderna är det mycket väl beställdt
i Singapore. Där finns en stor stadspark,
hvarest de förnämare byggt sig villor. Där
kan man bygga upp en trävilla jämförelsevis
billigt. Lefnadskostnaderna äro lägre
i Singapore; man lefver mycket på frukt.
Likaså är äfven tjänstefolket lägre aflönadt
där. Singapore är en stor handelsplats
med växande betydelse. Äfven där
har en svensk firma från Göteborg (Gadelius)
— slagit sig ner, som har bra affärer
och sysslar hufvudsakligen med svenska
produkter. Det finnes nog göra där.
I Singapore skulle man kanske icke behöfva
tänka på bostad för familj, men ju
längre norrut man kommer, desto dyrare är
det att få bostad.
Ordf. Ni har antydt att det för sjöfartens
bedrifvande i dessa trakter finnes
åtskilliga svårigheter på grund af lagens
bestämmelser. Skulle man genom åtgärder,
som undanröjde dessa hinder, kunna
få sjöfarten mera befrämjad?
C. Jag tror, att det skulle vara mycket
svårt för ett mindre land. Det högsta man
skulle kunna vinna vore att betraktas såsom
den mest gynnade nation, och då finge
man följa med hvad stormakterna vinna.
Det ser ut, som om kinesernas politik
nu ginge ut på att bevara vissa rättigheter
åt kineserna själfva. De börja drifva
rätt mycket sjöfart själfva — särskildt
kustfart —• och det är möjligt, att kustfarten
snart blir dem helt och hållet förbehållen.
Det är således icke skäl att räkna
för mycket på den kinesiska kustfarten.
Mera vore det att vinna af sjöfarten från
Indien till Kina och från Japan till Kina.
Nu råder särskilda förhållanden i Japan.
Äfven de komma nog att förbehålla sig
kustfarten. Det var nog ett undantag,
att man tillät norska rederier att upptaga
vissa router, som eljes voro förbehållna
japanerna själfva.
Ordf. De behöfde själfva sina skepp
för kriget.
C. Ja, den där tillåtelsen är visst upphäfd
nu. Jag tror uog, att japanerna snart
förbehålla sig själfva kustfarten. Men det
B 57
finnes mycket att göra i alla fall. Sjöfarten
däruppe kan upparbetas ändå. Emellertid
torde man. icke få indraga de konsuler,
som nu finnas, ty svenska fartygsbefälhafvare
och sjömän skulle då stå alldeles
rådvilla. Om icke konsuler funnes,
så skulle sjömännen få mycket svårt att
reda sig.
Ordf. Är det några särskilda punkter,
som Ni skulle vilja beröra?
C. Jag tror, att jag nu sagt det mesta,
som är att säga om dessa förhållanden.
Det beror naturligtvis ofantligt på hvilka
personer, som skola sköta saken. Är
personen duglig, så kan han spela en ofant
-
lig roll. För en ministerpost i Tokio fordras
naturligtvis särskild kännedom och erfarenhet
af förhållandena därute. Det är
kanske den största svårigheten att lösa
personfrågan. Får man rätta personen i
Tokio, så kan han bestämdt göra mycket.
Jag tror, att japanerna skulle ställa sig
ganska välvilligt emot våra önskningar.
Japanerna äro framför allt misstänksamma
mot stormakterna och göra bestämdt
mera för ett mindre folk, som de icke
behöfva vara rädda för. Vi skulle sannolikt
hafva ganska stora utsikter att där
vinna fördelar.
Bruksägare A, H. Göransson, Sandviken. (13. 12. 05.)
Ordf. Anser Ni upprättandet af fasta
beskickningar och lönade konsulat i största
möjliga utsträckning behöfligt eller önskvärdt
?
G. Jag känner på mig, att tanken tycks
vara, att staten skall understödja all industri
så mycket som möjligt, men jag
är dock ej, på grund af min egen erfarenhet,
på det klara med, om detta är behöfligt.
Jag skulle nästan vilja säga, att
det icke är nyttigt, och jag är tveksam,
om jag ens skall säga, att det är önskvärdt.
Ty af den erfarenhet, jag vunnit
under min egen affärsverksamhet, som började
år 1868, så att jag således 37 år
årligen rest ut för affären, har jag funnit,
att det går mycket bra utan något
understöd från konsulerna. Jag har blott
en enda gång vändt mig till en konsul,
det var i Berlin, för att få statistiska
uppgifter ur officiella handlingar, och det
fick jag genast. Det är enda gången. Jag
har dock lyckats åstadkomma en exportaffär
på några miljoner med tillhjälp af
agenter. Jag anser därför hjälp af konsuler
icke vaxa behöflig för den svenska
industrien, ty man kan arbeta utan statens
hjälp; och frågan är, som sagdt, om
sådan hjälp ens är önskvärd. Man lär sig
nämligen därigenom att lita på statens
hjälp och att ej stå på egna ben, och då
bli äfven benen svagare.
Ordf. Är det Eder åsikt, att konsulerna
jämväl äro obehöfliga för att anskaffa
kommersiella informationer?
G. Jag anser, att det ej är meningen,
att konsulerna direkt skola deltaga i affärslifvet;
men för lämnande af upplys
-
ningar är det naturligen bra att hafva
dem. Men om man därför skall behöfva
utveckla det system, som finnes, och låta
det växa ut med flera lönade konsulat
för att därigenom söka skaffa mer tillgång
till upplysningar, det vet jag ändock
ej. Beträffande punkt 1) skulle jag först
och främst vilja skilja mellan de två olika
slagen konsulat: först konsulat för sjöfarten
och rederierna och sedan sådana
för handeln. För sjöfartens och rederiernas
räkning behöfvas naturligen i alla
händelser konsulat, men jag anser mig ej
tillräckligt kompetent att yttra mig om,
huruvida det behöfves flera konsulat än nu
för det ändamålet. Att de behöfvas därför,
ärf säkert, ty rederierna kunna ej
hafva agenter öfverallt. Hvad beträffar
handeln, så vet jag icke, om man för
erhållande af upplysningar verkligen skulle
behöfva flera lönade konsulat än nu.
Man kani i allmänhet sköta sig på annat
sätt.
Ordf. Finnes det anledning att anställa
lönade biträden i form af sakkunniga handelsattachéer?
G.
Hvad vi egenligen behöfva är att
uppamma ett handelsstånd för exporten,
något som vi lida total brist på f. n.
Jag tänker härvid särskildt på järnindustrien.
Det finnes ju några grosshandlare
i Stockholm och Göteborg, som tagit
hand om den saken och göra det tämligen
bekvämt; men det hax aldrig varit den
fart däri, som det borde vara. Detta blefve
först möjligt genom att uppfostra en
bättre handelskår än den vi f. n. ha.
Är det därför fråga om att attachera per
-
B 58
söner, antingen såsom v. konsuler, såsom
sekreterare eller handelsattachéer, skulle
jag för min del föredraga, om det kunde
bli handelsattachéer, hvartill man borde
taga unga handelsämnen. Binge man dem
anställda på bestämd tid, för vissa år,
och finge de den känslan, att det ej vore
meningen att de i framtiden skulle bli
konsuler och gå in på ämbetsmannabanan,
utan att de skulle efter t. ex. 3
års tjänstgöring vid konsulaten återgå till
handeln, så skulle handelskåren kunna draga
ganska väsentlig nytta af den erfarenhet,
som dessa handelsattachéer förvärfvat.
Ordf. Är det Eder mening, att målet
skulle nås genom ömsesidigt utbyte af
tjänster, så att exportindustrien skulle hafva
nytta af handelsattachéerna, medan de
äro anställda vid konsulaten, och dessa
samma personer på samma gång'' skulle
öka sina kunskaper och sedan gå tillbaka
till handeln ?
G. Ja. Men detta utesluter egentligen
ej frågan om v. konsuler och sekreterare,
utan dessa få nog gå jämsides med de
förra; och vid de större konsulaten behöfves
det kanske 2 eller flera sådana.
Man skulle antaga v. konsuler och sekreterare
såsom blifvande konsulsämnen, men
bredvid dem ett flertal handelsattachéer,
hvilka skulle ha känsla af, att deras mål
vore att bli köpmän. Earan med generalkonsulaten
är den, att de äro så högtstående
platser och förenade med så goda
villkor, att det blir många, som täfla
om dem och som gjort sig förtjänta af
denna utmärkelse kanske genom en lifsgärning,
som de ofta ha bakom sig. Generalkonsulaten
besättas ibland med sådana
personer, men det kunde ju ändock
ej skada att taga in ett visst antal unge
män såsom v. konsuler och sekreterare,
hvilka då skulle ha möjlighet att i sinom
tid avancera till de bättre platserna.
Ordf. Konsulernas uppgifter sönderfalla
i två delar, en af administrativ och en
af kommersiell art. Eder mening är således
den, att man skulle kunna hålla dem
åtskilda, där konsulaten äro af större omfattning,
och att handelsattachéerna i regeln
icke borde påräknas såsom kandidater
till konsulsplatser?
G. Just så. Det är af största vikt,
att handelsattachéerna gå tillbaka till handeln
för att vi skola få ett godt handelsstånd.
Äfven med handelsstipendiaterua
måste vi ställa på det bästa sätt.
Man bör sända ut unge män såsom stipendiater
och skaffa dem tillräckliga medel
för att underlätta deras arbete.
Ordf. Hvilka fordringar bör man ställa
på handelsstipendiaterna?
G. De böra blott ha varit ett visst
antal år i handeln och kunna förete goda
rekommendationer om vakenhet och
duglighet. På handelsattachéerna däremot
må man väl hafva litet större fordringar:
möjligen studentexamen och någon humanistisk
bildning. Men på handelsstipendiatema
får man ej ställa så stora fordringar,
utan för antagandet skall blott
fordras, att lian är en bra karl, som är
vaken och har intresse för handel. Vidare
måste han naturligen gått igenom lärlingskurs
en i handel, så att han ej behöfver
börja alldeles från början.
Ordf. Brukar Ni anlita Exportföreningen
för införskaffande af upplysningar?
G. Nej, vi hafva våra egna upplysningsbyråer
i utlandet, men jag vet, att
förfrågningar bruka ganska ofta göras genom
Exportföreningen och att man brukar
vara belåten med upplysningarna.
Ordf. Är det någon annan erinran som
Ni skulle vilja göra i fråga om konsulaten
?
G. Ja, beträffande frågan, i hvilka länder
konsulat böra finnas och nya upprättas,
skulle jag vilja saga, att det ej
lönar sig att utveckla denna institution i
Europa, men väl i främmande länder såsom
Japan, Kina, Australien m. fl. Där
skulle det vara önskvärdt, om vi finge
flera lönade konsulat, ty där behöfver man
dem. Vi behöfva dem mindre, emedan vi
vanligen arbeta genom agenter i Hamburg
eller London, men de som inleda handelsförbindelser
direkt behöfva dem nog, tv på
dessa långa afstånd är man redlös, om man
kommer i svårigheter.
Fallenius. Skulle handelsattachéer hufvudsakligen
anställas vid konsulat utom
Europa?
G. Ja, det låter ju göra sig, men gäller
det att skapa dugliga köpmän, är det
nog lika bra, att de lära känna de europeiska
förhållandena; och därför kunna
de lika gärna komma till europeiska konsulat.
Falleni :is. Handelsattachéerna skulle ju
äfven vara till nytta för konsulaten själfva?
G.
Ja, de skulle tjänstgöra på konsulaten
och vaxa deras speciella handelssakkunnige,
fastän de sedan skulle återgå
till handeln.
Ordf. Böra konsulatärendena skötas af
utrikesdepartementet eller af kommerskollegium
eller det möjligen blifvande handelsdepartementet
?
B 59
G. Jag anser, att utrikesaffärerna ovillkorligen
böra gå genom utrikesdepartementet,
men att detta icke bör utesluta möjligheten,
att vi äfven få ett handelsdepartement.
Då är frågan: komma ej dessa
båda, utrikes- och handelsdepartementet,
i kollision med hvarandra? Härtill svarar
jag, att ett blifvande handelsdepartement
får så mycket att uträtta för den
svenska handeln, näringarna och industrien,
att det får fullt upp att göra, utan
att syssla med utrikeshandeln. Utrikesaffärerna
böra, enligt min åsikt, gå blott
genom en enda hand.
Ordf. Utrikes- och handelsdepartementen
skulle naturligen gå hvarandra till
handa.
G. Naturligtvis. men ej skulle ett
svenskt handelsdepartement deltaga i skötseln
af utrikesaffärerna. Det skulle få upplysningar
från utrikesdepartementet och söka
förbereda den svenska handeln och industrien,
så att den blefve exportduglig.
Broström. Skulle man ej kunna tänka
en annan form för handelsstipendiaternas
verksamhet än f. n., någon annan instruktion
för dem?
G. Jag känner ej till deras instruktion,
men jag har hört, att man från Norge
klagar öfver att handelsstipendiaterna äro
för lös släppta, att de ej hafva något an
-
svar och ingen, som håller reda på dem.
Jag kan ej säga, huru det bör ordnas
för att förekomma detta. Norrmännen ha
t. o. m. önskat, att de skulle ställas under
uppsyn af konsulaten, ehuru jag ej vet,
om det är fullt lämpligt. Det är samma
risk med dem som med all sådd: det är
ej alla frön som bära frukt. Och man kan
ej heller vänta, att samtlige dessa unge
män skola utveckla sig till belåtenhet.
Att tvinga fast dem i tvångströja vid
konsulaten, tror jag ej vara lämpligt, utan
de böra nog ha en smula frihet.
Söderborg. Yore det ej lämpligt att Exportföreningen
valde stipendiaterna?
G. Ja, kanhända; det var meningen från
början och Exportföreningen tillsatte också
en mängd sådana stipendiater, men
det är nu slut. Det var ej lång tid,
som Exportföreningen hade detta anslag,
ty höga vederbörande kommo och sade
stopp, emedan de trodde sig finna, att
det ej var någon nytta därmed. Men man
saknade nog också tillräckligt tålamod,
ty man kunde ej så snart vänta några
resultat. En affär skapas ej på några få
år. När jag började år 1868, var det dåligt
nog under de 10 första åren; och
först sedermera tog det fart. Hvad som
fordras är således uthållighet, tålamod och
arbete.
Disponenten II. Wulff, Norrköping. (15. 12. 05.)
Ordf. Erågan 1.
W. Lönade konsulat böra uppsättas å
de orter, dit Sverige har eller kan förväntas
att få mera omfattande export. Jag
har icke ansett mig kunna närmare precisera
hvar, men jag vill förutskicka, att
jag tror mycket mera på nyttan af lönade
än af olönade konsuler.
Ordf. Erågan 2.
W. Vid konsulat, hvarest konsuln är
handeiskunnig, torde konsulenter eller handelsattachéer
icke behöfva anställas, såvida
ej sådan anställning kan anses vara lämplig
för utbildningen af konsulataspiranter.
Om konsulerna själfva äro hemmastadda i
de industriella och handelsförhållandena
på den ort, hvarest de äro anställda, borde
dylika attachéer icke behöfvas. Det enda
fallet skulle vara, om konsulns område
är så stort, att han icke själf kan sköta
angelägenheterna därstädes.
Ordf. Kan man förutsätta att alltid få
konsuler, som hafva en så omfattande merkantil
insikt?
W. Denna fråga är svår att besvara.
Ordf. Hvad lönade konsuler beträffar
hafva vi haft och komma väl äfven framgent
att stundom få personer, som icke
hafva merkantil utbildning.
W. Vid sådana förhållanden äro nog attachéer
eller stipendiater nyttiga; men jag
föreställer mig, att konsulaten på större
platser borde besättas med personer med
handelsbildning.
Ordf. Vi öfvergå till frågan 3.
W. Någon större nytta af konsulenter
vid olönade konsulat kan icke tänkas vara
att förvänta, ty vid dessa konsulat söker
man väl företrädesvis att få handelskunniga
personer.
Ordf. Erågan 4.
B 60
W. Vid konsulsutnämningar är det önskvärdt,
att vederbörande hafva så stora
kunskaper som möjligt, men att särskild
hänsyn tages till den praktiska läggningen
hos vederbörande, så att detta blir
utslagsgifvande. Ju större och mera omfattande
allmänbildning, dess bättre, men
kännedom om handel och handelsförhållanden
bör vara ett oeftergifligt kompetensvillkor.
Jag har gått ut ifrån att till
konsuler böra tagas personer, som stå handeln
och handelsförhållanden nära, men
detta är kanske icke möjligt att genomföra
på alla håll.
Ordf. Svårigheten ligger tydligtvis däri,
att konsulerna hafva mycket omfattande
administrativa uppgifter att lösa på en del
håll. På sådana ställen som t. ex. London,
Hamburg, Antwerpen etc. ställas från statens
sida ganska stora kraf på konsulns
tjänst. Därför blir det oundgängligen nödvändigt
att för dylika personer fordra någon
kompetens i afseende å juridiska
kunskaper och administrativ rutin. Då
blir frågan: kan man tillika skaffa dem en
handelsutbildning, så att de kunna fylla
båda kraf ven?
W. Då är det naturligtvis nödvändigt,
att det finns handelsattachéer eller haudelsstipendiater
anställda på de större konsulaten
för behandling af rent merkantila
frågor, om konsuln själf icke är kompetent
att handlägga dessa saker. Jag har uteslutande
sett dessa saker ur handelns och industriens
synpunkt, och då synes det mig,
att handelskompetens är nödvändig i do
flesta fall, när det gäller att underlätta
afsättningen af våra produkter. Om det är
konsuln själf eller någon annan, särskildt
anställd, som innehar denna kompetens,
det gör ju detsamma, men säkert är enligt
mitt förmenande, att det är nödvändigt
att på de större konsulaten hafva
någon handelskunnig person.
Ordf. Prågan 9.
W. Min åsikt är, att konsulerna såvidt
möjligt böra uttömmande besvara alla från
svenska medborgare ställda rimliga spörsmål
rörande särskildt handeln, sjöfarten
och industrien i det land eller det distrikt,
hvari de äro anställda; dock böra de i
regel kunna befrias från att lämna soliditetsupplysningar,
då sådana i allmänhet
lämpligare erhållas från för denna klass
af upplysningar särskildt inrättade internationella
institut. Det förekommer, föreställer
jag mig, rätt ofta, att konsulat
och beskickningar besväras med begäran
om soliditetsupplysningar. Det är åtminstone
min erfarenhet från den tid, jag var
tysk konsul i Norrköping. Enligt min
uppfattning besväras konsulaten alltför
mycket med förfrågningar af denna art.
Det är för öfrigt svårt för en konsul att
gifva dylika upplysningar, ty de måste
ju alltid lämnas under helt annat ansvar
än de enskilda upplysningsbyråemas.
Ordf. ställer frågorna 10 och 11.
W. Jag sammanfattar svaret sålunda:
konsulerna böra oaflåtligt följa handels-,
sjöfarts- och industriförhållandena i det
land eller det distrikt, hvarest de äro anställda,
och flitigt inrapportera hvad som
kan synas vara af intresse för det svenska
näringslifvet. Dessa rapporter böra så fort
sig göra låter publiceras i en särskild veckopublikation,
såsom sker i Norge, eller
möjligen genom den af Sveriges Exportförening
utgifna tidningen Svensk Export.
Ordf. ställer frågorna 12 och 13.
W. På frågan 12 är mitt svar: alla
från beskickningar och konsulat inkomna
redogörelser om kommersiella förhållanden
böra samlas hos en myndighet, förslagsvis
en under utrikesdepartementet arbetande
byrå. Det bör nämligen vara af
stor vikt att på ett ställe kunna erhålla
så omfattande upplysningar som möjligt.
I Norge meddelas sådana upplysningar i
en tidning som utsändes hvarje vecka;
och det skulle vara önskligt att få dessa
meddelanden så fort som möjligt äfven i
Sverige. I afseende å 13:de frågan är
mitt svar: det skulle vara ensidigt, att
hela ledningen af Sveriges utrikesangelägenheter
finnes loos utrikesdepartementet.
Ordf. Hvad är Edert svar å 14:de frågan?
W.
Konsulsbefattningarna böra som hittills
anslås till ansökan lediga, men då
den tillsättande myndigheten framförallt
bör tillse, att den för befattningen mest
passande utnämnes, torde konsul kunna
tagas äfven utom de sökandes krets. Lönad
konsul bör också, utan ansökan, kunna
förflyttas från en post till en annan,
om den högsta konsulatmyndigheten anser
en dylik förflyttning gagna Sveriges
intressen. Med afseende på den erfarenhet,
som jag haft af de konsulat, med hvilka
jag kommit i förbindelse, får jag säga,
att den varit af uteslutande angenäm
art. Jag har särskildt ett mycket behagligt
minne af numera aflidne konsuln
i Sydney O. A. Ealstedt. Han uppmanade
oss att bearbeta exporten af papper
på New South Wales i Australien. Det
lyckades utmärkt väl, och hau hjälpte
oss så förträffligt, att vi fingo en stor
marknad där ute, som visserligen nu gått
B 61
förlorad, sedan amerikanerna ha satt ned
priset å papper, så att vi icke kunna
fortfara med exporten. Under den tid vi
arbetade därute, var han oss till mycket
stort gagn. Vidare har jag någon erfarenhet
äfven af konsulatet i Montreal. Konsuln
där var oss till stor hjälp och visade
städse den största beredvillighet. Det
har öfverhufvud taget varit min erfarenhet
vis å vis de konsulat, med hvilka ]ag
kommit i beröring, att de med ytterlig
älskvärdhet lämnat de upplysningar, man
kunnat önska, och att dessa upplysningar
varit af allra största värde.
Fallenius. Anser Ni, att exporten på
Australien och förhållandena därute öfverhufvud
taget äro af den beskaffenhet,
att tillsättandet af en lönad konsul
där kan anses vara af behofvet påkalladt
?
W. Ja, helt säkert. Jag tror nämligen,
att en lönad konsul i allmänhet gör mera
nytta än en olönad. Den förre kan ägna
hela sin tid åt de uppgifter, han har
som konsul, under det att den olönade konsuln
väl i allmänhet har andra sysselsättningar,
som göra, att hans egna intressen
ofta nog få gå framför det lands, som han
representerar.
Fallemus. Skulle det vara af behofvet
påkalladt att anställa en lönad konsul för
Sydafrika !
W. Ja, det tror jag. Kap och hela engelska
Sydafrika böra blifva ganska goda
platser för afsättning af vissa svenska
artiklar.
Ordf. Hvad är Er åsikt om Argentina!
W. I Argentina äro kanske de finansiella
svårigheterna större än i Sydafrika.
Jag skulle för min del icke våga skicka
något ditut utan att först ha betalningen
därför i min hand. Där förefinnes äfven
svårighet med afseende å kursförhållanden
och myntvärdets växling.
Ordf. Huru äro affärerna på Argentina
ordnade !
W. Det bästa sättet att drifva affärer
med Argentina torde vara att vända sig till
något handelshus, som etablerat sig därute,
såsom mellanhand. Sådan firma köper varor
och exporterar lika mycket, som den importerar.
Så göra tyskarne. Vår firma har
sålt mycket papper ditut, men det har alltid
gått genom tyska handelshus, som haft
filialer på platsen. Genom att importera
ungefär lika mycket varor, som de exportera,
ha de kunnat undgå de olägenheter,
som följa med myntkursens växlingar.
Det har nog gjorts många försök
från svensk sida att få till stånd affä
-
rer på Argentina, men aldrig med större
resultat, såvidt jag vet.
Ordf. Sedan den Johnsonska linjen kommit
till stånd, sker ju direkt export dit!
W. Ja, det är sant, men inom min
bransch tror jag icke, att det är mycket
att göra därute. Det papper, som jag
egentligen intresserar mig för, tror jag
icke kan vinna någon större afsättning
där, allrahelst vi nu fått ett nytt fält
att bearbeta, nämligen Kina, med hvilket
land vi trädt i förbindelse med Tyskland
såsom mellanhand. Det är endast
ett visst slags papper, som är begärligt i
Kina, men det exporteras också i rätt
stora kvantiteter. Jag tror, att kineserna
göra lyktor däraf. De måla dessa i
alla kulörer, och den hufvudsakliga fordran,
som ställes på papperet, är, att det
skall vara så hårdt limmadt, att det går
att måla på det. Exporten af dylikt papper
till Kina är, som sagdt, ganska stor.
Jag har emellertid alltid varit rädd för
att göra direkta affärer på transmarina länder
och har i stället föredragit att använda
Hamburg såsom förmedlingsort. I sådant
fall är jag säker att få mina penningar.
Att lämna kredit åt transmarina länder är
i allmänhet ganska osäkert. Jag tror för
öfrigt, att en fabrikant i de flesta fall
gör klokare i att afsätta sina varor genom
förmedling af ett köpmanshus.
Ordf. Är denna export af papper på
Kina af gammalt datum!
W. Nej, den har endast fortgått under
de sista åren. Kina har förut fått sitt
behof tillgodosedt från Tyskland. Och det
är möjligt, att man fortfarande kallar det
papper, vi exportera, för tyskt papper.
Ordf. Huru förhåller det sig med denna
sak i afseende å Japan!
W. Japan själf har på sista tiden börjat
tillverka mycket papper och för ändamålet
anlagt stora fabriker, så att dit lär
pappersexporten icke blifva så stor. Men
däremot torde detta vara fallet, hvad beträffar
Kina.
Ordf. Är det pappersmassa eller papper,
som exporteras!
W. Hufvudsakligen papper. Men pappersmassa
torde nog kunna bli en betydande
exportartikel på Japan. Jag vet
icke, om man har tillräckligt med skog
i Japan för fabrikation af pappersmassa.
Ordf. Nej, det har man inte.
W. Ja, då kan man förutse, att det äfven
blir en stor marknad därute för pappersmassa.
Men för närvarande är det,
som sagdt, hufvudsakligen papper, som exporteras.
Svårigheten -är emellertid att
l
B 62
på så långt afstånd kunna bedöma köparnes
finansiella förhållanden.
Ordf. Kan risken anses vara så stor,
när, enligt hvad för kommittén uppgifvits,
mellanhänderna nöja sig med en ganska
måttlig kommission?
W. Dessa mellanhänder ha affärshus på
platsen, som noga följa med kreditförhållandena
och icke sälja annat än när de
få kontant betalt. Iakttaga de icke denna
försiktighet, kan det gå dem illa. Jag
känner exempel på dylika firmor, som gått
öfver ända till följd af uraktlåtenhet i
detta afseende. Särskildt i Brasilien har
det inträffat svåra fallissement af tyska
köpmän. Då jag ansett någon risk föreligga
vid affärer med afnämare i aflägsna
länder, har jag icke dragit mig för att
använda mellanhänder. Men jag medgifver
att ur rent statsekonomisk synpunkt
är det bättre att träda i direkt beröring
med köparen utan att begagna sig af andra
firmor såsom mellanhänder. Men man
tänker ju alltid först och sist på sig
själf, huru .mycket man vågar riskera.
Hvad som i mitt tycke vore synnerligen
lämpligt för Sverige, det skulle vara, om
några större handelshus kunde etableras
i olika branscher och taga hand om exporten.
Jag har för min del alltid trott
på nyttan af arbetsfördelning i så måtto,
att fabrikanterna icke böra sysselsätta sig
för mycket med köpenskap. De borde i
stället sälja sina produkter till stora svenska
köpmanshus, som grundats i exportsyfte
och för detta ändamål sända ut
ombud för att erhålla upplysningar om
förhållandena därute med afseende å kredit
o. d., hvilka en enskild fabrikant icke
kan skaffa sig, åtminstone icke i samma
omfattning.
Ordf. Några af våra största industriidkare
ombesörja försäljningen af sina produkter
för egen räkning utan att anlita
mellanhänder. Från andra håll åter har
uttalats samma önskemål, som Ni nu gjort,
nämligen att försäljningen borde ombesörjas
genom förmedling af särskildt bildade
handelshus.
W. Jag anser nödvändigt, att dessa handelshus
blifva så störa, att de kunna arbeta
med liten vinst. Om en köpmans affär
icke är af den omfattning, att han kan nöja
sig med ett par o/o'' vinst, då är det icke
värdt att tänka sig denna sak ordnad
på det sätt, jag nu nämnt. Hvad Eng--land beträffar, står vår firma i direkt förbindelse
med både tidningsföretag och köpmän,
och vi ha haft den allra bästa erfarenhet
däraf.
Ordf. Kan man påräkna någon afsättnig
af papper i Kanada?
W. Nej, det går inte. Man har där
skyddat sig genom höga tullar och tillverkar
för öfrigt själf både trämassa och
papper, så att man konkurrerar med de
skandinaviska länderna i England, hvad
dessa artiklar beträffar. Kanada och Amerika
i öfrigt äro i det hela taget uteslutna,
hvad beträffar den billigare sorten
papper. Einare papper importeras, men
endast i obetydlig mängd. Och det finare
papperet kan nog både England och Tyskland
producera till billigare pris än vi.
Men hvad Syd-Afrika, Brasilien och kanske
Argentina vidkommer, kan man nog
tänka sig möjligheten af en pappersexport
från Sverige. Och nog tror jag, att det
vore nyttigt att där ha lönade konsuler.
Ordf. Den mest kuranta artikeln på detta
område är väl tidningspapper?
W. Ja, det är detta slags papper, som
vi egentligen tillverka här i Sverige för
export. Det tyckes vara en ofantligt stor
efterfrågan därpå och exporten stiger år
från år. Och att man fortfarande förväntar,
att den skall ökas, därpå lämnar följande
exempel ett godt bevis. Eör någon tid
sedan vände sig en engelsk köpman till mig''
och föreslog, att mitt bolag skulle sätta
upp en ny pappersmaskin. Och då jag
icke var vidare hågad därför, förklarade
han sig villig att inköpa allt det papper,
som vi med denna maskin kunde tillverka
under 5 år. Det sattes också genast
upp ett kontrakt på 5 millioner kronor.
Däraf kan man ju draga den slutsatsen, att
konsumtionen af denna vara icke väntas
komma att aftaga i England så snart.
Nu kommer härtill, att man i England
var rädd för en tariffreform, som kunde
medföra tull på papper. Men det kommer
väl icke att drabba tidningspapper åtminstone,
ty därvidlag äro tidningarna för
mycket intresserade.
i
B 63
Generalkonsul A. Georgii, Stockholm. (16. 12. 05.)
Ordf. Vi börja med frågan 1.
G. Den. första punkten anser jag vara
af mycket stor betydelse. En viktig sak är
att icke belamra staten med onödiga institutioner.
Hvad beskickningar beträffar,
tror jag, att det skulle vara tillräckligt,
om vi hade sådana i England, Tyskland,
Eyssland, Erankrike och Förenta staterna.
I öfriga länder synes ändamålet kunna
uppnår genom anställande af lönade generalkonsuler,
som man skulle samtidigt
gifva en vidsträcktare befogenhet eller
möjligen kunna göra till chargés d’affaires.
Sådana skulle kunna inrättas i Spanien,
Italien, Österrike, Brasilien, Kapkolonien,
samt i Indien och Egypten samt dessutom
framförallt i transatlantiska länder,
dit det kan finnas möjlighet befordra
svensk export. Hvad särskildt vår största
exportartikel beträffar, nämligen trävaror,
så lära väl exportörerna däraf hafva ganska
litet behof af att anlita våra beskickningars
hjälp. Ty de ha vanligen ett helt
nät af agenter, till hvilka de vända sig
vid dessa affärer, och de skulle helt säkert
förklara, att de icke hafva någons,
ting att lära af konsulatrapporterna, hvad
angår deras affärsbransch. Annorlunda
ställer sig kanske frågan för andra industrigrenar.
Ordf. Frågorna 2 och 3 taga vi i ett
sammanhang.
G. Lönade konsulat äro vi kanske nödsakade
att inrätta äfven i de länder, där
det finnes envoyéer. Rättast och enklast
vore att en afdelning eller byrå vid legationen
besörjde konsulatärendena. Ty man
kan icke lägga de rena konsulatgöromålen
på ministrarne. Det är antagligt, att vi
behöfva särskilda ytterligare konsulat både
i Tyskland, England och Ryssland och i allmänhet
i de större handelsstäderna i storstaterna.
Men dessa konsuler behöfva dock
icke uteslutande vara af svensk nationalitet
och särskildt utsända hemifrån. Jag
har nämligen under den ganska långa tid,
jag sysselsatt mig med handel och framför
allt sjöfart, fått den erfarenhet, att man
i allmänhet erhåller mycket kraftigare och
bättre bjälp i de fall, då vi ha såsom generalkonsul
på en utländsk ort en af de
resp. ländernas egna undersåtar med en
svensk sekreterare vid hans sida. Hvad
beträffar länderna i vår omedelbara när
-
het, hafva förresten alla redare och, jag
vågar säga, äfven större köpmän ganska
lätt att skaffa sig den hjälp, de möjligen
kunna behöfva i detta afseende, ty de
hafva, såsom jag redan påpekat, i allmänhet
ett helt nät af agenter, till hvilka
de kunna vända sig. Och jag tror icke, att
under de 30 år jag idkat handel och sjöfart,
jag användt någon svensk konsul i
Europa, kanske med ett undantag, och det
var en gång i Spanien. Jag tror, att med
vederbörlig dissikering, man kan, hvad Europa
angår, få fullt ut lika mycken hjälp
genom att i resp. länder utse generalkonsuler
bland landets egna invånare som att
skicka dit svenske män. Jag vill taga ett
exempel från Hamburg. Där har den svenske
generalkonsuln säkerligen, hvad sjöfarten
vidkommer, så godt som ingenting
att göra, annat än att samla och inskicka
statistiska uppgifter, som likaväl kunnat
anskaffas af hvilken som helst annan.
Men om man där befinner eig i någon
knipa, får man otvifvelaktigt mycket kraftigare
hjälp, om man vänder sig till ett
första klassens handels- eller mäklarehus,
af hvilka det finnes öfver ett 10-tal, hvilka
hvartdera ha mycket större inflytande
i Hamburg än den svenske generalkonsuln.
Jag anser därför, att vi i Hamburg kunna
få en tysk till generalkonsul och att man
vid sidan af honom kan anställa en svensk
såsom biträde och sekreterare. Och med
en dylik anordning tror jag, att vi äro
lika väl betjänade, som om vi skulle skicka
ut en svensk i egenskap af generalkonsul
med full aflöning. Detsamma är nog förhållandet
på de flesta andra ställen. Hvad
Helsingfors beträffar, så är visserligen sjöfarten
med Finland från Sveriges sida ytterligt
ringa, och med förstärkt legation
med konsulatbyrån i Petersburg obehöflig.
Men det kan ju möjligen finnas andra
skäl än tillvaratagandet af rena handelsoch
sjöfaxtsintressen, som kunna tvinga
oss att där anställa en svensk konsul.
Ehuru mig förefaller som om politiska beröringar
med Finland måste ske genom
Petersburg. Vidkommande Frankrike ha
vi en hel hop vicekonsuler i hamnarna
utefter hela nordkusten och äfven på andra
ställen. Men det är det lilla felet med
dessa, att de hufvudsakligen utgöras af
trä-köpmän, som äro antagonister till sjöfarten
och rederihandteringen. De äro så
-
B 64
godtsom uteslutande trähandlare och om
nu ett svenskt fartyg kommer till Frankrike
med trälast och råkar i tvist
med lastemottagaren, är den svenske konsul,
som skall biträda fartygsbefälhafvaren
i denna tvist, i regel mottagarens affärsvän
eller kollega i samma bransch. Under
sådana förhållanden är det ju lätt att
inse, att man icke kan påräkna något
egentligt bistånd. Under den tid, generalkonsul
Danielsson var i Havre, hade vi
däremot ett par tillfällen god hjälp från
hans sida, nämligen beträffande klarering
af fartyg genom kaptenen själf. Vilja vi
emellertid verksamt och kraftigt försöka
befordra en export af svenska industrialster,
får man nog försöka upparbeta sådan
möjlighet genom anställning af aflönade
generalkonsuler af svensk nationalitet. Sådana
skulle efter min mening särskildt
behöfvas, förutom i Europeiska Medelhafsländerna,
i Egypten, Mindre Asien, Ostindien,
Kina, Japan, Argentina och Brasilien.
Ordf. Anser Ni således, att en lönad konsul
skulle kunna vara oss till nytta i
Frankrike ?
G. Ja, men om han skall vara bosatt
i Paris eller Havre, därom vill jag icke
yttra mig. Måste han i tjänsteärenden
resa till någon ort vid franska kusten,
reser han lika bekvämt och snabbt från
Paris som från Havre, så att det är svårt
att saga, hvar han bör vara placerad.
Ordf. Iiräfdes i de af Eder omnämnda
fallen konsulns personliga närvaro på den
ort, där det gällde, eller är detta öfverhufvud
taget fallet?
G. I många fall kan det nog vara behöfligt,
att konsuln är personligen närvarande,
men i andra fall är det tillräckligt,
a+t lian inskrider på telegrafisk eller
skriftlig väg. Jag vill minnas, att det
icke var mer ån en gång, som generalkonsul
Danielsson behöfde resa till platsen.
Annars var det tillräckligt, att han aflat
ett telegram till myndigheterna. Hvad
beträffar anställande af lönade biträden
(vicekonsuler, sekreterare) anser jag, att
det är nödvändigt, att på de större platserna,
där det finnes en generalkonsul,
gifva honom en sekreterare eller vicekonsul
till biträde. Det kan ifrågasättas, om man
icke skulle kunna använda dylika sekreterareplatser
som en sorts bottenskola vid
utbildning af de personer, som utsändas
hemifrån och som ämna ingå på den konsulära
banan. Detta i direkt motsats till
de amerikanska förhållandena. Ty där förekommer
icke någon skolad konsulskår,
utan man tager där ofta nog till konsuler
personer, som äro alldeles obekanta med de
konsulära förhållandena. Men det torde
alltid finnas på ett amerikanskt konsulat
någon sekreterare eller klerk, som är aflönad,
ehuru jämförelsevis lågt, och snart
sätter sig in i förhållandena.
Ordf. Hvad är Eder åsikt angående behof
vet af lönade konsulat i England?
G. Hvad England beträffar, är min erfarenhet
densamma som ifråga om andra
länder, nämligen att man visserligen kan
påräkna hjälp af de svenska konsulerna,
men att därest man önskar komma i åtnjutande
af någon riktig rättvisa, så är det
bäst att anlita de klubbar och dylika institutioner,
som finnas på platsen. Alla
olika grader af sjöfarande hafva sina intressen
bevakade på detta sätt. Assuransbolagen
hafva sina fasta agenter på olika
platser, och så är förhållandet äfven på
andra områden. Dock är det nog ieke
möjligt att alldeles undvara aflönade svenska
konsuler i England. Det måste nog
finnas där en å två generalkonsuler och
vidare olönade vicekonsuler på en och annan
större plats. Somliga anse emellertid,
att det bör finnas ej mindre än 4
aflönade generalkonsulat i England, nämligen
ett i London, ett i Liverpool, ett i
Skottland och ett i Newcastle on Tyre.
Min erfarenhet under 30 år är emellertid,
att konsuln i Newcastle och Skottland
icke har någonting att göra.
Ordf. Hvad är Eder åsikt om handelsattachéer
?
G. Frågan om handelsattachéer synes
mig böra behandlas helt och hållet vid
sidan af frågan om kvalifikationerna
för konsuln. Det finns många platser, hvarest
det skulle vara nyttigt att hafva
en handelsattaché. Den borde väl då
egentligen befatta sig med uppsättandet
af de månatliga rapporter om handelsförhållanden
och som det skulle åligga
konsulatet att inskicka. Handelsattachéen
och konsulatsekreteraren kunde
därför vara samma person, synes det
mig; jag anser icke, att det behöfs olika
personer för dessa två befattningar. Det
är väl icke meningen att handelsattachéen
skall fara omkring och försöka sälja varor,
utan han bör val göra observationer
på marknaden, fluktuationerna på prisen
o. s. v. och genom korta månatliga rapporter
gifva anvisningar därom. Jag tror icke,
att någon affär kan åstadkommas genom
direkt bemedling af handelsattachéerna.
Första villkoret för on affärsman är väl,
att han själf förser sig med en duglig och
driftig agent för egen räkning. Jag an
-
B 65
ser därför icke, att speciella handelsattachéer
äro af någon särskild betydelse, ty
om de skola vara till verklig nytta, skola
de väl drifva fram affärerna, men det är
icke lätt att ordna. Hvarje affärsman
vill nog hafva sin egen förtroendeman, som
verkar för hans fördel. Hvad handelsattachéen
kan göra blir enligt mitt förmenande
således endast att inskicka merkantila
uppgifter, lösa uppgifter, som man
finner i en tidning och som det är af vikt
att få veta så fort som möjligt. En hvar,
som är intresserad af dylika uppgifter,
kommer naturligtvis att skaffa sig tillgång
till dem. Det bör enligt min uppfattning
vara så korta notiser som möjligt.
Exportföreningens tidskrift är nog i vissa
afseenden mycket värdefull, men den innehåller
åtskilligt, som jag tror de flesta
icke kunna smälta. Jag anser, att det
måste finnas en del olönade vicekonsulat,
ehuru icke i den utsträckning som
hittills förekommit. Jag tror, att många
af dem icke varit till någon egentlig nytta.
Dylika konsulat ha i allmänhet sökts,
men sättet att tillsätta platserna anser jag
vara förkastligt. Platserna sökas af fåfänga,
och konsulaten blifva då af ringa
nytta. Jag tror icke, att vi behöfva hafva
en så stor stab af olönade konsuler. Jag
har t. ex. i Canada m. fl. håll funnit sådana,
hvilka ingalunda motsvarat de fordringar,
man bör kunna ställa på dem. Konsulerna
hafva själfva varit intresserade af
sådana saker, hvarest de skulle vara svenskarna
till hjälp. Jag tänker härvidlag
t. ex. på St. John samt på en annan stad
längre upp i Canada. Därför synes det
mig, att man bör söka erhålla andra personer,
som verkligen äro intresserade af att
hjälpa svenskarna.
Ordf. Menar Ni lönade konsuler?
G. Nej, men det finns andra personer i
trähamnarna än sådana där skeppsmäklare
och stufvare; icke bör man väl till konsuler
taga, personer, mot hvilka vi skola söka
värja oss. Och det är just fallet i t. ex.
St. John och på flera andra håll.
Ordf. Hur anser Ni, att man skall bära
sig åt för att få lämpliga personer till konsuler,
då man ju icke kan tvinga en utländsk
man att åtaga sig uppdraget?
G. Man bör söka få reda på personer i
hufvudplatsen för hvarje distrikt, hvilka
icke äro direkt intresserade i motsatt riktning
mot dem de skola hjälpa och skydda.
Till vicekonsul på en plats bör man taga en
person, som har en sådan verksamhet eller
en sådan befattning, att hans intressen
icke Stå i strid med deras, som han skall
skydda, det är absolut nödvändigt. Jag
tillät mig för ett par år sedan göra ett
referat till utrikesdepartamentet af en affär,
som jag var utsatt för. Eörhållandet
var det, att konsuln på en plats tagit
sig friheten att i kontraktet om stufning
binda rederiet för en stufvare till högre
pris än andra stufvare på platsen togo.
Det blef en skriftväxling om detta, som
drog ut en 6, 7 ja, t. o. m. 8 månader.
Denna ledde emellertid icke till annat resulat
än att jag fick nöjet att betala.
Nog kan det finnas andra personer, som i
likhet med litet hvar anse det vara en.
hedersställning att vara vice konsul; icke
behöfver man taga sådana personer, som
äro direkta antagonister till redare och
köpmän. Äfven här i Sverige förekommer
det, att till konsul tages en skeppsmäklare
eller dylik person, och detta anser
jag vara alldeles oriktigt. Ej nog med
att han liar egna intressen, såsom ofta
förhållandet är i Frankrike, därtill kommer
äfven afundsjukan mellan de olika
mäklarne. Å andra sidan tror jag, att
hvad sjöfarten beträffar hafva vi i de
flesta fall mera intima förbindelser med
utländska orter, sä att konsuln såsom representant
för landets sjöfart i allmänhet
icke är behöflig där.
Ordf. Anser Ni, att det skulle behöfvas
ett lönadt konsulat i Canada?
G. Det är så svårt att på rak arm besvara
den frågan; jag har icke tänkt mig
in i saken. Det skulle i så fall vara i
Quebec. St. John, som ligger längre bort,
skulle kunna sortera under Boston. Det
finns visserligen danska båtar, som gå
med svenskt järn till Canada, men för Sveriges
vidkommande är det icke mycken
trafik. Med New York är det en annan
sak, dit komma många svenska fartyg.
Hvarest man skall föreslå konsulat och
vicekonsulat, det är en så komplicerad sak,
så det anser jag mig icke kä-r kunna inlåta.
mig på. Det är bara mina generella
åsikter, som jag anser mig böra framlägga
här.
Ordf. Hvad är Eder åsikt angående tillsättandet
af konsulsbefattningar? Bör man
kungöra platsen för att få de lämpligaste
kandidaterna?
G. För alla lönade konsulat är det efter
min uppfattning naturligast åtminstone
tills en speciell konsulatkarrier blir skapad
och undervisningsverk därför skapas, att de
anslås till ansökan lediga. Kandidaterna
till de olönade konsulaten synas mig närmast
böra föreslås af den öfverordnade
beskickningen eller lönade generalkonsuln,
B 5
B 66
där sådan finnes; men det måste i princip
fasthållas för hvarje fall, att man tar
hänsyn, till hvilket slags trafik det är på
resp. plats. Om den hufvudsakliga trafiken
därstädes är sjöfart, måste konsuln vara
opartisk att kunna tillvarataga sjöfartsintressen
; därför bör man icke föreslå en person
inom samma bransch, utan man bör söka
föreslå en person, som är i en annan
ställning än den, hvars intressen direkt beröras
af att upprätthålla alla dåliga kutymer,
som söka insmyga sig på hvarje
ställe. Det är många, som söka skapa sådana
kutymer, och låter man dem fortgå,
drunknar man till sist i dem; därför måste
man försöka i tid afskaffa dem. Det nu
vanliga, sättet att tillsätta vicekonsuler
och. konsuler är icke att rekommendera.
Man får nog i allmänhet hederliga personer,
men någon nytta af dem har man
egentligen icke. Jag tror därför, att de
olönade konsulatens antal kan minskas
högst betydligt.
Ordf. Hvart skall en kapten i en utländsk
hamn vända sig, om det inträffar
något, och det icke finns någon konsul
där?
G. Då det är omöjligt att ha en konsul
på hvarje plats, får man söka ordna
saken med indelning i distrikt. På
t. ex. engelska kusten ligga ju hamnarna
så nära hvarandra, att det icke är mer
än en timme eller en half timme från den
ena till den andra.. Där bör man ju lämpligen
kunna sammanföra flera orter till ett
distrikt..
Ordf. framställer frågorna 9 och 10.
G. De kommersiella upplysningarna anser
jag, att konsuln icke bör tillhandahålla
någon person annat än i den omfattning,
som framgår af rapporterna till
vederbörande myndigheter. Man kan icke
fordra, att konsulerna skola vara agenter
för det ena eller det andra intresset. I
afseende å frågan 10 vill jag svara, att
hufvudsaken synes mig vara att få rapporterna
så täta som möjligt och bekantgjorda
i en form, som sätter oss i stånd
att öfverse dem lätt och utan för mycket
besvär. Skall man läsa igenom Exportföreningens
tidskrift, som utkommer endast
hvar 14:de dag, blir det ett kolossalt
arbete. Jag vet många, som icke
tänka på att någonsin läsa den. Det borde
finnas en särskild afdelning för meddelanden
om sjöfarten, om ändringar i
de olika författningar, som röra densamma,
o. s. v. Hvad särskildt konsulaten beträffar,
har jag fått stor beundran för de amerikanska
förhållandena, tv i många fall
äro rapporterna från deras sida fulla af
sakkunskap och detaljer om förhållandena,
speciellt hvad beträffar handeln. Jag
har läst några dylika rapporter från
Sydamerika, och jag har delvis haft befattning
med generalkonsulat under frånvaro
af ordinarie innehafvaren, så jag känner
litet till förhållandena därvidlag. En
dylik konsulatberättelse supplerar i många
fall handelsattaehéernas göromål.
Ordf. Ni anser således, att dylika konsulatberättelser
kunna hafva stor betydelse
för hemlandet?
G. Ja, utan tvifvel, under förutsättning
att de göras riktigt.
Ordf. Inkommo de af Eder ofvan omnämnda
amerikanska rapporterna från lönade
vicekonsuler?
G. Ja, från dem i Bordeaux och Buenos
Ayres. Men det är egentligen amerikanske
vice-konsulns i Wiesbaden berättelser,
som jag funnit betydelsefulla. Han
har visserligen en liten lön, men det är mer
en honorar plats. Han skref intressanta
berättelser för distriktet Frankfurt. Huruvida
man för sådana ställen skulle tillsätta
en handelsattaohé, det tål att tänka
på.
Ordf. framställer frågorna 12 och 13.
G. Min uppfattning i afseende å frågan
12 är, att utrikesafdelningen naturligtvis
måste hafva en bestämmande plats
vid här ifrågavarande tillsättningar, den
må nu ha hvilken benämning som helst.
Om vi få ett handelsdepartement, så kommer
det väl att hafva en sjöfarts- och
handelsafdclning, som kommer att behandla
hithörande frågor med undantag af den
direkta utnämningen, hvilken enligt mitt
förmenande måste ske genom utrikesdepartementets
försorg. Med afseende å frågan
13 vill jag säga, att jag icke finner
det vara i praktiken lämpligt att ordna
saken så att utrikesdepartementet inom
sig skulle hafva en byrå, som behandlade
alla konsulatrapporter o. d. För sofrandet
af konsulernas berättelser fordras det nog
ett organ, som mera praktiskt sätter sig
in i sådana saker. Därför anser jag, att
utrikesdepartementet visserligen bör vara
den tillsättande myndigheten, men att förslag
böra afgifvas af ett handelsdepartement,
när ett sådant kommit till, eller tills
vidare af konsulaten
Ordf. Har Ni i öfrigt något att erinra?
G. Jag anser, att det vore bra, om vi
kunde komma därhän, att konsuler, som
skola tillsättas på lönade platser, besitta
viss speciell kapacitet, förutom den naturliga
förutsättningen att det skall vaxa en bra
B G7
karl, som äfven kan språk. Naturligtvis
böra de besitta större sakkännedom
om förhållandena i resp. länder.
Om det är någon, som ägnar sig åt
konsulatstaten, bör han studera de olika
ländernas författningar i deras grund
-
drag. Om en konsul kommer ut utan att ha
reda på något i detta afseende, blir det
mycket svårare för honom att sätta sig
in i förhållandena och det tar äfven längre
tid för honom.
Förtroendemannen för sjömans- och eldareförbunden,
C. Lindley, Stockholm. (16. 12. 05.)
Ordf. Hvilka önskningsmål uppställas
från Edra föreningars sida med afseende
på konsulernas förhållande till besättningen
å våra handelsfartyg ?
L. Jag har genomgått den tablå, som
jag fått mig tillställd. Men bland där
uppställda spörsmål är det egentligen icke
något, som är af särskildt intresse, med
undantag af det, som innehålles i mom.
5 — om jag icke missminner mig —, som
gäller konsulernas kompetens. Då möter
oss genast det krafvet, att konsuln bör
besitta språkkunskap. Det är ett faktum,
som ofta framträder, att, då besättningen
ombord på ett fartyg af ett eller
annat skäl ansett sig nödsakad att göra
framställning till konsuln om hans mellankomst,
mötes den med den invändningen,
att konsuln icke är fullt språkkunnig, icke
alls språkkunnig i många fall. Å andra
sidan har det också inträffat sådana fall,
där konsuln har kunnat ett eller annat
af de större världsspråken, såsom tyska
eller engelska, och då har det kunnat inträffa,
att ingen ombord med undantag
af befälhafvaren varit kunnig i dessa språk,
•och följaktligen har det också inträffat
fall, då den, mot hvilken anmälan gjorts,
nämligen befälhafvaren, fått tjänstgöra såsom
tolk. Då förstår enhvar, som är något
inne i dessa förhållanden, att utsikten för
besättningen till att i sådant fall få rättelse
är ytterst minimal om ens någon alls.
Ty det är naturligt, att ddn, som tjänst-''
_gör som tolk, och som står såsom mellanhand
mellan besättningen, som framställer
klagomål, och konsuln, men på samma gång
faktiskt är åklagare, skall framställa sina
synpunkter i den mest behagliga dager
och besättningens i den allra mest mörka.
Det är ett missförhållande, hvilket jag
anser, att man borde söka afhjälpa därigenom,
att konsulerna ålades att vid dylika
tillfällen, då de icke själfva äro språkkunniga,
skaffa sig opartisk tolk. Jag
vill dessutom äfven påpeka, att det nog
är svårt att kunna i främmande länder er
-
hålla lämpliga personer till konsuler —
sådana, som icke äro direkt intresserade i
sjöfarten. I de flesta fall — jag talar
icke om lönade konsuler utan om olönade
konsuler — är konsuln en person, som
har förbindelse med sjöfarten. Antingen
är han själf skeppsredare och har då
skeppsredaresynpunkter, eller t. ex. kolhandlande,
provianthandlande, skeppsklarerare
e. d. Riktigheten häraf framgår,
om vi se på främmande länders konsuler
i växt eget land. Dessa personer ha då
lätt ett motsatt intresse mot sjöfolkets,
men ofta sammanfaller deras intresse med
befälhafvarens. Denne kan ju t. ex. vara
deras kund eller stå i annan ekonomisk
förbindelse med dem. Detta gör, att sjöfolkets
klagomål, då sådana framställas,
bli mycket, mycket litet beaktade i många
fall. Jag- skulle kunna styrka detta, fastän
jag nu icke tänkt på att ta med mig alla
de papper, där sådana fall finnas refererade.
Hvad jag åsyftar härvidlag är att få
fram något skydd mot konsulerna. Yi
ha förmenat^ att det skulle vajra''beaktansvärdt,
att hvar och en konsul, som får
dylik framställning eller klagomål ifrån
en besättning — ty han tjänstgör ju nu
såsom svensk fredsdomare på utländsk plats
— skulle vara skyldig att afge rapport och
uppsätta protokoll öfver ärendet och delgifva
sjöfolket rapporten eller protokollet,
på det att möjlighet måtte finnas för
sjöfolket att vädja till högre instans för
att få sin sak pröfvad, i händelse de funne
detta vara af nöden.
Ordf. Har erfarenheten visat, att det
yppat sig svårigheter att få nödigt material
för att anföra klagomål i högre instans?
L.
Konsulerna lämna i allmänhet icke
något skriftligt meddelande, utan afdöma
på stående fot, och då finnes det föga
utsikt att få rättelse i högre instans.
Ordf. Har icke den utvägen användts,
att sjöfolk anmält klagomål hos vare sig
beskickning, kommerskollegium eller utri
-
B 68
kesdepartementet ? Alla dessa vägar stå
öppna.
L. Jag skall då be att få redogöra för
ett enda fall. Besättningen å ett fartyg
vägrade arbeta, därför att den varit utsatt
för misshandel, och dessutom hade den
fått otillräckligt med föda. Frågan drogs
inför konsuln å platsen. Men konsuln ville
icke ta besättningens parti utan tog befälhafvarens
parti. Fartyget var hemmahörande
i Sundsvall. Sjöfolket framförde
också klagan öfver att under resan hade
stewarten dött till följd af misshandel och
otillräcklig föda. Däraf att stewarten dör,
till följd af att han fått otillräcklig föda,
kan man förstå, att det måtte ha varit
gräsligt på det fartyget. Konsuln tog, som
sagdt, icke sjöfolkets parti. Sedan vände
sig besättningen till ortsmyndigheterna å
platsen, hvilket därstädes väckte mycket,
mycket stor uppmärksamhet, och detta hade
till påföljd, att dessa främmande myndigheter
till sist ansågo sig böra inskrida.
Ordf. När tilldrog sig detta?
L. Det var år 1898 på sommaren i
juni eller juli månad. Emellertid vet
jag icke riktigt, hvad myndigheterna
sedermera gjort med saken. Men så
mycket har jag sett af tidningarna, att
kaptenen äfven åberopat, att den ifrågavarande
svensk-norske konsuln icke ansett
sig kunna göra något åt stewartens död.
Men det är ej slut därmed, ty för att visa
att sjömännen hade fullständigt rätt vill
jag påpeka, att samma fartyg kom in till
Känsö i augusti 1899 och landsatte två
man, som voro sjuka i skörbjugg och af
hvilka eu dog. Således: besättningen hade
i främmande land begärt konsulns ingripande,
därför att den var misshandlad
och svältfödd ombord, och den fick faktiskt
med detsamma svart på kvitt på,
att den hade rätt, då ju fartyget i första
hamn, som det anlöpte, måste landsätta
två i skörbjugg insjuknade sjömän, af
hvilka en dog. Jag har själf varit till
sjöss i 14 år och aldrig sett ett enda fall
af skörbjugg, ty denna kan ju lätt förhindras
blott genom användande af friska
vegetabiliska födoämnjen eller blott genom
citronsaft. Endast detta torde vara tillräckligt
för att konstatera, att konsuln i
främmande land ej tillvaratagit sjömännens
intressen så som sig bort. Sjömännen
äro därför absolut rättslösa. Men då säger
man: de kunna väcka åtal vid hemkomsten.
Därtill är det blott en liten chance. Sjömannen
kan nämligen ej stanna i land
tillräckligt länge för att afvakta processens
slut. I Göteborg -förekom nyligen ett mål
om misshandel; på en svensk ångare hade
kaptenen slagit en del af besättningen..
Detta mål pågick i 8 månader. Hvar är
den sjöman, som kan stanna så länge,
att han kan få rättvisa, då målen uppskjutas
snart sagdt på obestämd tid, gång
på gång, för infordrande af nya upplysningar?
Och är det en sjöman, som förgriper
sig, häktas han omedelbart och kvarhålles
i häkte, men är det en befälhafvare,,
går han till sjöss under tiden; och det
är denna ojämna ställning mellan befälhafvare
och sjöfolk, som gör, att sjöfolket
måste begära det mest effektiva skydd,
som det kan få. Det är en annan sak,,
som jag vill beröra i detta sammanhang,
och det är, att på senaste tiden antalet
våldshandlingar af skeppsbefälet mot underordnade
på ett oroväckande sätt tilltagit.
Hvarenda gång, som vår facktidskrift
utkommer, har den en hel spalt med berättelser
om dylika öfvergrepp.
Ordf. Äro dessa exempel på något sätt
pröfvade och styrkta, innan de komma
in i facktidskriften? Eller sker deras intagande
blott på grund af anmälan?
L. Nej, det sker på grund af verkligtgjorda
åtal. Det pågår f. n. icke mindre
än 4 eller 5 stycken sådana åtal, i hvilka
besättningarna sökt åtala befälhafvame för
misshandel ombord å fartyg. Detsamma
kan konstateras genom vittnen i hamn,
hvilka själfva åsett dylika uppträden. Det
äg dejssa synjpunkter, som göra, att vi skulle
önska, att konsulerna skulle åläggas afgifva
rapporter, något sorts protokoll eller
skriftligt meddelande om att klagomål
framställts, äfvensom om hvilket utlåtande
konsuln afgifvit angående detsamma.
Sedermera ha vi tänkt, att sjömännen?
skulle på grund af detta kunna få öfverklaga
konsulns beslut hos annan myndighet.
Då hade han åtminstone något att
visa för att styrka, hvad konsuln hade vidtagit
för åtgärder i det särskilda fallet.
Ordf. Eder framställning afser alltså
att ådagalägga önskvärdheten af, att konsuln
skall åläggas att i hvarje fall, då besättning»
eller medlem af besättning för
klagomål i någon riktning, gifva skriftligt
protokoll eller utdrag däraf rörande
sitt beslut? Och ifall tiden icke medgifver,
att dylikt besked om beslutet meddelas
före fartygets afresa, bör det sändas till
konsuln på den plats, dit fartyget är destineradt,
och där tillställas besättningen?
L. J a.
Fallenius. Konsulatförordningen innehåller
i § 87 vissa bestämmelser i det
förevarande ämnet.
B 69
Ordföranden för Maskinistföreningen O. Gummesson och föreningens
skattmästare J. Åsberg, Stockholm. (18. 12. 05.)
Ordf. Hvilka önskemål har Maskinistföreningen
i fråga om nu gällande bestämmelser
rörande konsulernas förhållande
till sjöfarten?
G. Vi be först att få uttrycka förenin.
gens stora tacksamhet för att kommittén
välvilligt anmodat oss att uttala oss i
denna fråga. Jag får emellertid för min
del säga, att. maskinistkåren mycket litet
har varit i tillfälle att komma i lörbindelse
med konsulerna i utlandet, så
-att det är mycket litet vi i detta afseende
direkt kunna yttra oss om. hör så
vidt däremot kommitterade i särskilda fall
skulle vilja framställa detaljfrågor, finns
■det nog litet som vår skattmästare, herr
Åsberg kan lämna upplysning om.
Ordf. Kommittén sätter värde på att få
del af den personliga erfarenhet, som individer,
tillhörande Eder förening, kunna
hafva i afseende å konsulaten.
Å. Vi skulle då t. ex. vilja framställa
■det önskemålet, att bref och andra för.
sändelser, som anlända till utländska
hamnar, adresserade till sjömännen, genom
konsulns försorg direkt öfverlämnades
till vederbörande adressat, så ätt de
icke lämnas till t. ex. kaptenen, när han
kommer upp på konsulatet, eller till någon
annan, som möjligen kommer dit upp
och säger sig vara skickad från det och
det fartyget för att efterhöra post. Det
har nämligen visat sig att detta varit
ett otillfredsställande sätt, så att vederbörande
icke fått sig sina bref tillställda
ordentligt eller att brefven öppnats af
nyfikenhet, när man vetat, hvarifrån brefven
kommit. Man här velat se, hvad de
innehålla, innan vederbörande fått skrifvelsen.
Ordf. Hafva sådana fall icke blifvit
beifrade vare sig genom klagomål hos konsuln
eller hos vederbörande där hemma?
Å. Nej. Man har framhållit, att det!
skett af misstag, att man icke observerat
adressen så noga, eller dylikt.
Ordf. Hvem har gjort sig skyldig till ett
sådant misstag? Kaptenen, styrmannen eller
någon besättningsman?
Å. Jag vet ett fall, då det var en kapten,
som gjorde det i fråga om ett bref
till förste maskinisten.
Ordf. Är mer äm ett sådant fall Eder
bekant?
Å. .Ta, det finnes nog flera, och det är
icke så säkert, att det skett af misstag.
Det är emellertid litet svårare att bevisa
sanningen af de andra fallen, men i ett
speciellt fall vet jag det säkert.
Ordf. Hvilka åtgärder skulle enligt Eder
förenings uppfattning vara lämpliga för att
förekomma någonting sådant?
Å. Jo, antingen att brefven genom konsulns
försorg lämnades till mäklaren och
af denne eller dennes biträden egenhändigt
aflämnades ombord till sina adressater,
eller också att genom konsulns försorg,
genom någon person på konsulatet,
brefven tillställdes vederbörande adressater
ombord å fartygen.
Fallenius. Skulle det enligt Edert förmenande
vara tryggare, om detta skedde
genom mäklaren än genom befälhafvaren ?
Å. Ja, enligt den erfarenhet, man gjort
på detta område, är det säkrare, om det
går genom en annan person, så att denne''
framlämnar försändelserna direkt till vederbörande
adressat.
Fallenius. År det icke att befara, att,
om mäklaren får hand om brefven, han i
sin ordning lämnar dem till kaptenen?
Å. Jo, det är nog det vanliga sättet att
hela posten lämnas till kaptenen vare sig
af konsuln eller af mäklaren. Ibland händer
det också, att en sjöman springer
upp till konsulatet och frågar efter post.
Som jag emellertid redan nämnt, skulle saken
ordnas tryggare enligt vår åsikt, om
posten tillställdes vederbörande ombord
direkt genom en person från konsulatet.
Fallenius. Skulle konsuln alltså hafva
ett slags postbud, som utdelade försändelserna
till hvarje adressat på fartyget?
Å. Ja, det vore nog bäst. Jag erkänner,
att detta skulle kunna medföra ökade göromål
för konsulatet, och detta kan ju
ha andra joch, som man ikan tycka, viktigare
saker att ombestyra, men för min del
anser jag, att detta vore enda utvägen
för att få tryggare förhållanden på detta
område. Det har också ingått klagomål
öfver, att bref vid ett konsulat icke omhändertagits
så noga, utan måst framletas
bland makulatur o. d. Det är för en
sjöman rätt otrefligt, om han, när han
kommer till en främmande hamn och vill
ha. underrättelser från hemmet, finner, att
bref eller andra försändelser till honom
B 70
icke förvaras på sådant sätt, att man med
säkerhet kan påräkna, att de komma adressaten
tillhanda.
Ordf. Kunna bestämda uppgifter lämnas
om sådana fall?
Å. Jag kan icke gifva adress på detta.
Det var en person, som jag tillfrågade om
saken, hvilken svarade, att han gjort denna
erfarenhet åtminstone vid ett konsulat.
Ordf. Hvilket konsulat ?
Å. Det har jag icke uppskrifvet.
G. Med afseende å den saken, att
besättningens bref icke skulle tillvaratagas
på konsulaten så väl som önskligt vore,
antar jag, att i de instruktioner, som komma
att utfärdas för konsulaten, man möjligen
äfven kunde få in en bestämmelse af
det innehåll, att försändelser böra omhändertagas
så noga som möjligt, så att
konsulernas uppmärksamhet på detta sätt
särskildt fästes på denna sak. Hvad däremot
beträffar bref vens af lämnande till
någon person, det må nu vara till den ena
eller den andra, så kan man väl alltid
antaga, att en dylik oegentlighet som att
brefvet öppnas af den, som fått det omhänder,
kan begås, men detta kan ju icke
direkt läggas själfva konsulatet till last.
Härför måste man söka råda bot på annat
sätt än genom ändringar i konsulatförordningen.
Ordf. Det har från annat håll framställts
ett önskemål, nämligen att i händelse
af tvist ombord å ett fartyg och en
däraf följande undersökning på vederbörande
konsulat, konsulns afgörande af tvisten
skulle meddelas i form af ett protokoll,
så att den, som ville öfverklaga beslutet
hos högre myndighet, hade detta
att åberopa. Har föreningen någon
erfarenhet i detta afseende?
Å. Ja, i sådana fall borde nog konsuln
åläggas att taga något närmare kännedom
om de egentliga orsakerna till klagomål.
Ty det har inträffat fall, där konsuln tagit
den brottslige i försvar, och därigenom
har det förorsakats vederbörande befälhafvare
ganska mycket obehag. Jag vill
nämna ett exempel. Det var en gång en
eldare, som icke ville arbeta, och andre
maskinisten fick tillsägelse af förste maskinisten
att hälla efter honom. Eöljden
blef, att eldaren tog en skrufnyckel
och slog andre maskinisten i liufvudet,
så att ett ganska stort sår uppstod. Då
fartyget kom till närmaste hamn, tog kaptenen
eldaxen med sig till konsulatet och
ville afmönstra honom. Men konsuln tog
den felandes parti. Och under sådana för
-
hållanden skulle kaptenen ha blifvit nödsakad
att kosta på honom hemresa för att
blifva honom kvitt. Och därför tog han
honom hällre med sig till nästa hamn.
Men där blef förhållandet detsamma. Kär
fartyget sedan kom till England, rymde
han. I ett sådant fall, som det nu omnämnda,
hade det varit bra, om en något
fullständigare undersökning ägt rum,,
så att, när det visar sig vara befogade
skäl till anmärkning mot någon af besättningen,
det också finnes möjlighet, attden
skyldige blir vederbörligen näpst. Å
andra sidan kan det återigen förekomma
fall, där den klagande har rätt, men utan
någon vidare undersökning icke kommer
i åtnjutande af denna sin rätt, utan befälhafvaren
i stället vanligtvis är den, som
afgår med seger. Kunde det åtgöras något
i denna del till åstadkommande af en
bättre undersökning och genom förande
af protokoll öfver densamma, såsom redan
är omnämndt, i ändamål att vederbörande
skulle kunna, om så önskas, öfverklaga
af konsuln meddelade beslut,
skulle vi för vår del vaxa mycket tacksamma.
Ordf. Blef i det nu omnämnda fallet beslutet
öfverklagadt ?
Å. Nej, när han rymde, blef man ju
kvitt honom, och då fullföljde man icke
saken mot honom.
Ordf. Är f öreninge ps åsikt den, att
bestämmelserna i detta fall icke äro tillräckligt
uttömmande eller icke tillräckligt
effektiva ?
Å. Bestämmelserna tyckas nog vara väl
detaljerade. Men min åsikt är, att vederbörande
konsuler icke följa gällande föreskrifter
härvidlag på tillfredsställande
sätt. Eör att återkomma till det af mig
omnämnda fallet, fanns det ju flera af
besättningen ombord, som kunnat inkallas''
för att intyga, huru eldaren uppfört sig,
och då hade kanske utslaget blifvit ett
annat. Men i sådana fall, där fartyget
är nära färdigt att afsegla, är man ju
rädd för, att ett dylikt arrangemang skall
förorsaka tidsutdräkt och hellre än att unkasta
sig detta, föredrar man att behålla
en sådan person ombord, tills man möjligen
kan bli honom kvitt i en annan
hamn.
Ordf. Är det någon annan punkt i
frågeformuläret eller utanför detsamma^
som föreningen vill påpeka?
Å. Det inträffade för några år sedan
ett fall, som jag skall be få omnämna.
Det var ombord på ett svenskt fartyg en
maskinist, som drunknade i Stettin. Han
B 71
vax. gift och bosatt häx i Stockholm. Men
det oaktadt adresserades hans tillhörigheter
af svenske konsuln i Stettin till hans
föräldrar, som bodde nere i Blekinge. Detta
gjorde, att änkan hade ganska stort
besvär, innan hon kunde få kvarlåtenskapen
till sig utlämnad. Hon måste först
göra en anmälan om saken hos kommerskollegium.
Och ehuru hon kunde styrka,
att hon var änka efter ifrågavarande maskinist,
så ansåg man sig likväl icke kunna
lämna ut kvarlåtenskapen direkt till
henne, utan man måste först underhandla
med föräldrarne i Blekinge.
Ordf. Hade konsuln reda på, att han var
gift och hade familj här i Stockholm, innan
kvarlåtenskapen afsändes ?
Å. Ja, det syntes ju af hans mönsterbok,
hvar han vax skrifven, och att han var gift.
Och den fanns ombord å fartyget, så att
den saken var ju icke obekant för konsuln.
Men då det tillika stod angifvet,
att han var född i det och det länet och
af de och de föräldrarne, så tog man icke
hänsyn till den omständigheten, att han
var gift, om det nu möjligen var därför,
att äktenskapet var barnlöst.
Ordf. I händelse af barnlöst äktenskap
hade änkan rätt endast till halfva boet
och föräldrarne till den andra hälften.
Å. Det kan ju hända, att det var af
denna grund, som man valde en sådan omväg
vid hemsändande af hans kvarlåtenskap.
Dör öfrigt återställde icke kaptenen
på fartyget den dödes kvarlåtenskap på ett
fullt tillfredsställande sätt. Han öfverlämnade
nämligen sakerna till lotsarne
vid Söderarm, och de voro endast förvarade
i en säck, helt öppet utan något lås eller
dylikt. Lotsarne skickade dem vidare öfver
Furusund med en passagerarebåt till
Stockholm. Och när sakerna kommo fram,
var det en stor del, som saknades. Dessa
fick änkan aldrig tillbaka, ej heller någon
ersättning därför. Ty det saknades vederbörliga
fraktsedlar, och hvad som funnits
i säcken, visste hvarken lotsarne eller
tullmyndigheterna. Änkan förlorade på
detta sätt, bland annat, hans klocka och
en ny kostym, som han skaffat sig jämte
några andra tillhörigheter. Det finnes nog
föreskrifter om, huru det i sådana fall
som dessa, skall förfaras. Men det relaterade
visar, att dessa föreskrifter icke äro
tillfyllest. Och då är det väl icke något
att göra åt denna sak, såvida man icke
möjligen kunde foga en tilläggsparagraf
till konsulatförordningen af innehåll, att
vederbörande böra noggrant ställa sig
till efterrättelse redan utfärdade bestämmelser.
Disponenten A. Schmitz, Malmö. (18. 12. 05.)
Ordf. Fråga 1.
S. Endast på mera viktiga platser anser
jag, att lönade konsulat böra upprättas.
Ordf. Frågan 2.
S. Nej, någon anledning att anställa särskild!
sakkunniga såsom handelsattachéer
anser jag icke förefinnas. Enligt mitt förmenande
torde till generalkonsuler böra
utses personer, som känna väl till förhållandena
i det land, där de äro anställda,
eller ock äga förmåga att kunna sätta
sig in i desamma samt hafva en framskjuten
social ställning och åtnjuta ett
visst anseende där. Till olönade konsuler
för hvarje särskild plats böra utses personer
med anseende och kännedom om
handels- och industriförhållandena på platseD
för att på bästa sätt kunna fylla
sin konsulära uppgift.
Ordf. Är Ni af den åsikten, att
Sverige bör hafva ett lönadt general-,
konsulat i hvarje land, men i öfrigt endast
olönade konsuler med affärskännedom och
framstående ställning?
S. Ja, jag tror, att det för Sverige skall
blifva allt för betungande, att endast hafva
lönade konsuler. Jag tror icke, att
man har anledning förvänta större nytta
af en konsuls verksamhet, därför att han
är lönad, utan tvärtom tror jag, att resultatet
mången gång blir motsatsen.
Ordf. Frågan 9.
S. De förfrågningar, som framställas till
en konsul, äro ofta ganska vidlyftiga, och
önskningarna så olikartade, att det är ytterst
svårt att angifva någon begränsning
för den omfattning, i hvilken en konsul
bör tillhandahålla »enskilda personer kommersiella
upplysningar.
Ordf. Anser Ni således, att det icke
förefinnes något direkt hinder för en konsul
att besvara dylika förfrågningar?
S. Nej, såvida de icke strida mot gällande
instruktion.
B 72
Ordf. Frågan. 11.
S. Dylika förfrågningar göras alltid hos
mig personligen och besvaras af mig direkt.
Endast då frågan är af officiell natur, går
densamma genom generalkonsuln. Nu tillgår
det så, att årligen, eller eljest då
han så anser lämpligt, afgifver konsuln
en redogörelse för det distrikt, inom hvilket
han har sin verksamhet och denna redogörelse
skickas sedan in till vederbörande;
generalkonsul. Redogörelsen omfattar
allt, som man anser vara lämpligt att
meddela och dessa meddelanden kunna då
vara af den beskaffenhet, att man icke gärna
vill, det de skola komma till allmänhetens
kännedom, men hvad som anses vara
af sådan natur får regeringen själf afgöra.
Ordf. Har ni i Eder egenskap af affärsman
funnit det vara af vikt, att kommersiella
meddelanden från konsulerna så snabbt
som möjligt offentliggöras eller eljest komma
intresserade till handa 1
S. Förändringar i kommersiellt hänseende
komma icke så plötsligt uppå, utan de göra
sig ju alltid märkbara en tid i förväg.
Ordf. Frågan 14.
S. Jag anser, att något kungörande om
lediga konsulsbefattningar icke bör äga
rum, utan att den lönade generalkonsuln
införskaffar uppgift om personer, hvilka
anses lämpliga såsom konsuler.
Ordf. Kan Ni angifva några förhållanden,
som äro ägnade att underlätta afsättningen
af våra industriella alster i främmande
länder 1
S. När den exporterande allmänheten har
reda på, att Sverige där och där har en
konsul, kunna ju alltid de, som så önska,
sätta sig i förbindelse med konsulerna å
de olika platserna för att erhålla de upplysningar,
som äro af intresse för deras
exportaffär. På det sättet kan en fabriksidkare
t. ex. få upplysning om alla
de platser, hvilka äro lämpliga såsom afsättningsorter
för hans produkter.
Ordf. Ni anser således, att konsulerna,
vare sig de lönade eller de olönade, kunna
med sina upplysningar i väsentlig mån
bidraga till att främja exporten?
S. Ja, naturligtvis, konsuln gifver en exportör
alla de upplysningar, som denne
behöfver; han säger t. ex. »där och där
finnes möjlighet för afsättning af Edra
varor, om Ni kan uppfylla de eller de
villkoren».
Ordf. Anser Ni, att konsulerna böra i sådana
fall lägga sig vinn om att i detalj
gifva svar å till dem framställda förfrågningar
och; att Våra exportörer och industriidkare
böra ha rätt att från konsulernas
sida förvänta ett ingående arbete med besvarandet
af förfrågningarna?
S. Ja, dylika förfrågningar böra konsulerna
besvara i så stor utsträckning som
möjligt. Det blir ju alltid förenadt med
ett visst arbete, men en konsul bör icke
kunna undandraga sig detsamma. Det
viktigaste är i alla fall, att träffa de
lämpligaste personerna, det är därpå allt
beror.
Ordf. Har ni någon erfarenhet om den
moderna tendensen att upprätta handelskammare
i utlandet ?
S. Jag tror, att det skulle blifva svårt inrätta
sådana handelskamrar utomlands.
Samarbetet mellan utomlands boende affärsmän
af samma nationalitet är vanligtvis
tämligen löst.
Ordf. Är det eljest något särskildt, som
Ni önskar påpeka?
S. Ja, jag skulle beträffande handelskamrar
inom landet vilja säga, att jag tror,
sådana skulle hafva stor nytta af att sätta
sig i förbindelse med konsulaten utomlands
genom utrikesministeriet, för att på
det sättet skaffa sina medlemmar snabba
och tillförlitliga upplysningar.
Ordf. Mottager Ni personligen förfrågningar
från tyska handelskamrar och besvarar
dem direkt?
S. Dylika förfrågningar kunna göras direkt
till mig. Endast då frågan är af officiell
natur går densamma genom generalkonsuln.
Ordf. Åligger det Eder att meddela regeringen
det svar, som en handelskammare
fått på en sin förfrågan?
S. Det finnes ingen särskild föreskrift om,
att man skall lämna regeringen meddelande
om dylika förfrågningar. Vederbörande
sätta, dock alltid stort värde på, när man
visar intresse för handel och industri.
Disponenten O. Roempke, Jönköping. (18. 12. 05.)
Ordf. Vi börja med frågorna 1—3. bevandrad i dessa angelägenheter på grund
K. Jag ber att få förutskicka den an- däraf, att min verksamhet ej direkt vamärkningen,
att jag personligen är mindre rit af den natur, att jag om desamma
B 73
kunnat personligen förvärfva någon större
erfarenhet. Vårt bolag (Jönköpings och
Vulcans tändsticksfabriksaktiebolag) sysselsätter
sig nästan uteslutande med export
.genom agenturkontor i London och Hamburg,
med generalagenten bosatt i London.
Det är dessa våra agenter, som mest ha
trädt i beröring med de utländska representanterna
och konsulerna. Vi hafva därför
underställt vår generalagent i London
•dessa frågor, för att han skulle yttra sig
däröfver; och äfven bolagets verkställande
direktör hade velat framhålla några
synpunkter. Jag har också haft några
funderingar i saken; och det är nu på
.grund af detta material, som jag skall
be att få lämna några svar på frågorna.
Hvad de nämnda punkterna, beträffar, anse
vi dem obetingadt kunna med ja besvaras
■och att det således bör upprättas fasta
beskickningar och lönade konsulat i största
möjliga utsträckning. Likaledes anse
vi anledning förefinnas, att sakkunnige
handelsattachéer eller konsulenter anställas
vid vissa beskickningar eller lönade
konsulat, särskildt som förhållandet nog
torde vara-, att de diplomatiska och rent
konsulära synpunkterna hittills fått vara de
mest bestämmande, då det gällt att tillsätta
-dessa platser, och att hänsyn till handelns
och äfven, såsom jag förmodar, sjöfartens
intressen varit mindre afgörande
i dessa frågor. Det är nog förhållandet,
att på många platser Sverige företrädts
af konsuler och diplomatiska agenter,
livilka icke haft några förutsättningar
att kunna befrämja handelns intressen.
•Särskildt på de platser, där det förefinnes
verkligt stora handelsintressen och där
möjlighet finnes att ernå nya och stora
-exportmarknader, skulle det vara högeligen
önskvärdt att vid beskickningarna
■eller konsulaten därstädes handelsatta•chéer
eller konsulenter anställdes. Den
tredje frågan sammanfaller mycket nära
med den andra och torde få anses vara
besvarad med hvad jag nu yttrar.
Ordf. Skillnaden är blott den, att i andra
punkten är det fråga om lönade och i
tredje punkten om olönade konsulat.
R. Äfven tredje punkten torde obetingadt
kunna besvaras med ja.
Ordf. ställer frågan 5.
R. Angående kompetensfordringarna för
inträde på den lönade konsulsbanan anser
.jag, att största vikten måste läggas på
den merkantila utbildningen. Någon humanistisk
bildning kan nog behöfvas,
■särskildt språkkunskap. Vidare kan det
vara önskvärdt, att vederbörande ha nå
-
gon juridisk bildning. Äfven om lagstiftningen
är olika på olika platser, torde
nämligen vissa juridiska grundsatser inom
handelsrätten dock vaxa gällande öfverallt.
Om därför någon juridisk bildning
förefinnes, är det naturligen ett plus, men
den är dock det minst nödvändiga af dessa
tre saker.
Ordf. Vi öfvergå till frågan G.
R. Här har jag mest några egna funderingar;
dock har från vår generalagent
i London äfven inkommit det svaret, att
i alla större hamnstäder böra lönade konsulat
ansättas äfvensom handelsattachéer
på de större platser, där de med framgång
kunna verka för den svenska exporthandeln.
Men det är nog ganska svårt
att afgöra, i hvilka land och på hvilka
orter dessa befattningar böra ansättas; och
det torde vara förhållandet, att på en
hel del platser, som ännu icke kommit
i fråga ens, det förefinnes möjlighet för
en betydlig afsättning af svenska produkter.
Det torde därför enligt min uppfattning
bli alldeles nödvändigt att så småningom
söka utröna, hvilka ytterligare afsättningsmöjligheter
som kunna förefinnas
och hvilka nya marknader som kunna uppodlas.
Det skulle enligt mitt förmenande
kunna ske på det sätt, att kompetenta
personer utsändas till sådana marknader,
där vi hittills ej varit representerade. På
grund af tillgänglig statistik från andra
länder -—• särskildt äga tyskarna en fullständig
handelsstatistik, och de äro ju
redan inne på en hel del för oss nya marknader
— torde man kunna bilda sig en
föreställning om, hvilka ytterligare marknader
man möjligen skulle kunna vinna
tillträde till. På dessa marknader skulle
grundliga undersökningar företagas af kompetenta
personer, som utsändes särskildt i
det ändamålet och hvilka hade att däröfver
afgifna noggranna rapporter.
Ordf. Har Ni något svar att lämna på
frågan 7 ?
R. I fråga om den tid, för hvilken
handelsattachéer och konsulenter böra anställas,
anse vi, att man bör anställa dem
blott tills vidare.
Ordf. ställer frågan 9.
R. Vi hafva härom hört våra representanter
i utlandet, och de anse, att konsulerna
äfven böra hafva till uppgift att
tillhandagå enskilda personer, med kommersiella
upplysningar. Och denna skyldighet
skulle närmast bestå däruti, att
de ägde lämna svenska firmor de upplysningar,
som de kunde anskaffa, dock
mot ersättning. Ty om dessa upplysnin
-
B 74
gar skola bli af något reellt värde, måste
till grund för dem ligga ett noggrant arbete
med undersökningar i det omfrågade
förhållandet; och då torde man kunna
anse, att det arbete, som därpå nedlägges
och som visserligen på sätt och vis
tillhör deras tjänstebefattning, dock är
af den natur, att det öfverskrider hvad
man skäligen kan ålägga en konsul. Därför
borde det ersättas efter en viss taxa,
kanske beroende på öfverenskommelse, men
dock med ett visst fixt maximum; men
i alla fall skulle vederbörande dock ha
rätt till ersättning.
Ordf. Äfven de lönade konsulerna 1
It. Ja.
Ordf. Vi öfvergå till frågan 10.
It. Angående denna sak skulle jag vilja
uttala såsom ett önskemål, att redogörelserna
insändas oftare än hvad hittills
varit förhållandet med konsulatberättelserna
i de allra flesta fall •— vid de större
generalkonsulaten förekommer det ju endast
en gång årligen. För att äga värde
för exportörerna torde det vara nödigt,
att berättelserna insändas t. ex. månatligen.
Ordf. ställer frågan 11.
R. Hvad angår 11 :te frågan, huruvida
dessa redogörelser och upplysningar böra
publiceras, så har vår generalagent i London
påpekat, att afsättningsmöjligheter
böra publiceras, men att där afsättning
af svenska alster redan förefinnes, upplysningar
om verkställda affärer icke böra
offentliggöras, ty därigenom skulle skapas
onödig konkurrens till förfång för
redan införda artiklar af samma klass,
och det skulle kunna verka hämmande
på den enskilda företagsamheten. Genom
dylika berättelser fäster man nämligen uppmärksamheten
på, att den och den firman
varit i tillfälle till det och det, och på
grund af dessa upplysningar kastar sig en
konkurrent öfver marknaden, och affären
kan fördärf vas. Alla dylika offentliga meddelanden
kunna ju dessutom lätt komma
utländska konkurrenter till godo i samma
mån som de svenska, och därför böra de
lämnas med en viss försiktighet.
Ordf. Vi öfvergå till frågan 12.
R. Angående denna anse vi, att upplysningarna
böra helst samlas hos en enda
myndighet, hvarvid vi tänkt oss såsom ett
önskemål ett'' blifvande handels- och industridepartement,
och om detta departement
kunde hafva ett särskildt upplysningskontor.
så vore det kanske nyttigt.
Ordf. Hvad anser Ni rörande frågan 13?
R. Ledningen af konsulatärendena bör
naturligtvis tillsvidare tillkomma utrikesdepartementet.
Sedermera, om ett handelsdepartement
inrättas, kan det vara tvifvelaktigt,
om konsulatärenden i allmänhet
böra höra dit, eller om blott handelsbeskickningarna
böra hänföras dit.
Ordf. Vi kunna öfvergå till frågan 14.
R. Dessa befattningar anser jag böra
tillsättas med hänsyn till, att man vid
dem får den för hvarje befattning mest
skickliga och passande personen och med
betydligt mindre hänsyn än hittills till
ancienniteten inom konsulatkåren och meriter
med afseende å det rent konsulära..
Angående den sista delen af spörsmålet,,
nämligen om förflyttandet från en post
till en annan, så synes mig detta stadgande
vara tämligen rigoröst, och denna,
fråga tyckes mig vara svår att besvara.
Ordf. Den står i sammanhang med det
föregående, nämligen att den mest lämplige
personen bör sättas på hvarje plats.
Det kan tänkas tillfällen, då en person,
visar sig icke passa dit han kommit, under
det han skulle vara lämplig för en
annan post. Bör icke då vederbörande
myndighet hafva rätt att utan vidare förflytta
honom från den ena platsen till
den andra?
R. Jo, ändamålet bör vara det för saken
afgörande, och man bör taga hänsyn
endast till hvad man genom denna institution
vill vinna.
Ordf. Har Ni någon erinran att göra
i anledning af frågan 16?
R. Jag skulle endast vilja uttala det.
önskemålet, att vid tjänstledighet eller
ombyte af tjänsteinnehafvare den nytillträdande
måtte sättas i tillfälle att genom
ett diarium öfver hvilande, oafgjorda
ärenden kunna sätta sig in i dessa, så
att ärendena måtte kunna behandlas fortlöpande
och oberoende af om platsen blir
besatt med ny innehafvare. Nu har det
funnits tillfällen, då behandlingen af ett
ärende uppskjutits genom att ny representant
inträdt på platsen och denne förklarat
sig icke vara inne i ärendena så,,
att han genast kunnat skrida till behandling
af desamma. Ett diarium där frågorna
alltid skola vara klarställda, och
möjlighet förefinnes att öfverblicka desamma
bör därför vara till mycken nytta.
B 75
Ingeniör H. G. Hammar, Göteborg. (19. 12. 05.)
Ordf. Frågan 1.
H. Om jag skall yttra mig därom, så
vill jag påpeka, att diplomatiska beskickningar
endast böra finnas, där aet är
absolut nödvändigt för att tillvarataga våra
politiska intressen. Väl lönade generalkonsulat
böra finnas på de stora marknaderna
i de transmarina länderna. Olönade
s. k. honorärkonsuler böra finnas
i största möjliga utsträckning, särskildt
i Europa. Blott för titeln och äran utföra
dessa statistiskt och annat arbete,
som tillhör konsulsbefattningen.
Ordf. Frågan 2.
H. Jag anser det vara alldeles nödvändigt
att i största möjliga utsträckning
hafva chargés d’affaires vid de lönade konsulaten
och sakkunniga attachéer vid beskickningar
i synnerhet i sådana länder,
där lönade generalkonsulat icke finnas.
Konsulenter borde finnas vid alla lönade
generalkonsulat äfven i länder, där sådana
icke finnas, dock böra de arbeta oberoende
af honorärkonsulerna, fastän med
allt det stöd af dem, som de kunna lämna
för att konsulenterna skola kunna göra
det arbete, som de äro afsedda för. Således
skulle de vara befriade ifrån alla
expeditionssysslor. De borde kunna flytta
från en plats till en annan inom det'' distrikt,
som är dem tilldeladt, och de skulle
få vistas på hvarje plats så lång tid de
själfva anse nöldigt, ty afgörandet häraf
skulle naturligtvis öfverlämnas åt deras
eget omdöme.
Ordf. I sammanhang härmed ställer jag
frågan 7.
H. Attachéernas och konsulenternas uppgift
bör vara riktad på att tillvarataga
handelns, industriens och sjöfartens intressen
och sådana intressen i öfrigt, som
kunna beröra våra ekonomiska förhållanden.
De skola införskaffa alla tänkbara
upplysningar, som behöfvas för att tillgodose
våra kommersiella intressen i utlandet.
De upplysningar, som de i samråd
med konsulerna skulle kunna skaffa,
skulle afse icke allenast sådant, som berör
varu- och penningmarknaden utan äfven
andra frågor, som kunna vara af intresse
för handeln och industrien, t. ex.
arbetarelagstiftningsfrågor, frågor angående
arbetsgifvarens förhållande till sina arbetare
o. d. Arbetsgifvarne hade i somras
mycket stora svårigheter att få re
-
da på förhållandena i nyss nämnda afseende
ute i de stora industriländerna,
när vi skulle göra upp aftal med fackorganisationerna
här i Sverige. Dessa organisationer
hade mycket bättre reda på dessa,
förhållanden än vi, ty de stodo i förbindelse
med fackorganisationerna utomlands,
och fingo af dem nödiga upplysningar.
Arbetsgifvarne här sökte att.
på privat väg få reda på de aftal,
som inom verkstadsindustrien funnos upprättade
mellan arbetsgifvare samt arbetare
och lärlingar, men i regel utan resultat.
Danskarne gåfvo oss sådana upplysningar,
men tyskarne icke alls. Solidaritetskänslan
mellan arbetame är i alla länder starkare,
än hvad den för närvarande är och antagligen
ännu mycket lång tid framåt kan bli
mellan arbetsgifvarne inbördes. Ty arbetsgifvame
i främmande länder måste ju
frukta, att, om vår industri utvecklar sig
mycket, så kunna vi taga bort en för
dem god marknad. Det är alldeles
omöjligt för konsulerna att få del af
allt, som berör dessa förhållanden, utan
det måste vara personer, som särskildt
agnat sig åt denna uppgift. Man kan,
icke få sådana upplysningar annat än
under hand genom personlig bekantskap.
Det är ofta nödigt att ha tillgång
till en del papper o. d., hvilka ej
sällan ärc* af privat natur och således,
icke tillgängliga för allmänheten. Jag vill
bara som exempel nämna de specialförer
skrifter, som vissa privatsällskap, dessa Genossenschaften
och andra föreningar, för
sin del antagit. Dessa äro merendels af
staten erkända sammanslutningar, och deras
bestämmelser äro så godt som lag, men
de äro icke för allmänheten tillgängliga,
papper, utan vederbörande förening och
dess medlemmar har förfoganderätt öfver
dem. Det är, som sagdt, genom personlig
bekantskap, genom korrespondens, som
man kan åtkomma sådana handlingar. Men
det arbete, detta kräfver, är för vidlyftigt
för den enskilde. En stor organisation,
sådan som verkstadsföreningen, kan.
möjligen hålla en särskild person för
ändamålet. Men har man här i Sverige,
i öfrigt organiserat en institution, som
skall verka såsom upplysningsbyrå, så bör
en sådan också taga denna sak om hand.
Det gäller förresten här icke allenast arbetarefrågor,
utan äfven många andra, t.
B 76
ex. frågan angående skeppsmätning, fribords-bestämmelser
etc. I England finnas
af vederbörande myndighet fastställda
bestämmelser om, huru fartyg
skola vara utrustade och byggda; somliga
af dessa bestämmelser äro af sjölags
natur, andra åter höra till skyddslagstiftningen.
Af en ren händelse fick jag
i sommar reda på, att fartyg, efter 1908,
måste ha luckkarmarna 2 fot och 6 tum
höga, för att de skola få lossa i engelsk
hamn. En resande kom till vår verkstad
för att skaffa upplysningar för engelska
statens räkning och under konversation
med honom fick jag del af detta.
Denna föreskrift återfinnes bland bestämmelser,
som röra olycksfallsförhållandeh
vid arbete, där man således icke gärna kan
tänka sig, att något skall förekomma, som
har afseende å fartyg, utan endast verkstäder
och industriella anläggningar. Bygger
man här i Sverige, i Tyskland eller hvar
som helst ett fartyg och icke tänker på
denna sak, och fartyget sedan kommer till
England för att lossa, blir det trakasserier
och stora kostnader, på grund af att engelsmännen
vägra att lossa fartyget. Detta
är bara ett exempel. Jag anser därför, att
de, som arbeta därute i främmande land,
böra så noga som möjligt göra sig underrättade
om alla dylika cletaljbestämmelser
och sedan meddela oss, hvad de få
veta och icke endast de skrifna bestämmelserna
utan äfven den riktiga tolkningen
af desamma. Det fordras i de flesta fall att
ha tillgång till en fackman för att erhålla
en tillförlitlig tolkning. Engelsmännen åtminstone
tolka nämligen ej alltid sina lagar
exakt efter ordalydelsen. För 3 år sedan
öfversattes en del tolkningsbestämmelser
angående skeppsmätning i England. Det
tillgick så, att svenska staten då skickade
ut en person, som särskildt tog saken
om hand och studerade den. Dessa bestämmelser
kunna vi nu tryggt använda.
Men oafbrutet komma nya beslut rörande
tolkningen, och det fordras därför, att
en person icke tillfälligt utan systematiskt
arbetar därute, för att hålla oss å jour
med dessa frågor.
Ordf. Kan man förutsätta, att handelsattachéerna
skola vara sådana specialister
i frågan om skeppsmätning, att de kunna
följa med dessa frågor?
H. Attachéernas distrikt skola vara så
störa som möjligt. När man har järnvägar,
, telegraf och alla möjliga bekväma
kommunikationsmedel, kunna distrikten
godt vara störa, men fältet uppdelas på olika
sakkunnige. Liksom militärattachéerna
få flera länder att följa med, skulle dessa
attachéer kunna följa utvecklingen inom
större distrikt, men dock endast ur synpunkten
af sin specialitet. En attaché kan
således vistas en vecka i London, en vecka
i Paris o. s. v.
Ordf. Detta är icke ett svar på min,
fråga. Kan main förutsätta, att handelsattachéerna
skola vara sådana specialister
på skeppsmätningens område, att de kunna
följa med alla de nyanseringar, som där
förekomma?
H. Skeppsmätningen är ett mycket svårt
fack, men en liandelsattaché kunde åtminstone
hålla reda på och göra oss underkunniga
om de förordningar, som utkomma.
Ordf. Om sådana förordningar offentliggöras,
komma de in genom beskickningarna
och konsulerna, men frågan gäller
här sådana tillämpningar, som mången
gång gifvas genom hemliga cirkulär till
skeppsmäklare.
H. Ja, det torde vara nödvändigt, att
för en sådan fråga ha särskildt tränade
personer.
Ordf. Kunda icke saken lösas på det
sätt, att särskildt de verkstäder, som sysselsätta
sig med skeppsbyggeri här i landet
genom en särskild agent skaffade sig
nödiga upplysningar angående sådana specialiteter,
som här berörts?
H. Skeppsbyggeriet är en alldeles försvinnande
liten industiä i vårt land, och
för närvarande är bara frågan, om den
skall flyta eller sjunka. Den kan därför
icke bära en sådan uppoffring, ty om
den skulle hålla aflönade personer utomlands
för att skaffa upplysningar, blefve
det en tyngd, som skulle hjälpa till att
dra ned denna näring. Rederirörelsen är
för öfrigt mera direkt intresserad, i detta
än skeppsbyggeriet.
Ordf. Kan Ni närmare angifva, huru
handelsattachéernas uppgift i allmänhet
bör vara?
H. I allmänhet böra de regelbundet
inrapportera till vederbörande centralmyndighet
alla de upplysningar af intresse,
som de möjligtvis kunna lämna. I det
fallet vill jag särskildt påpeka, att man
bör fordra af dem en speciell varukännedom,
taget i ordets vidsträcktaste bemärkelse,
så att de känna till icke blott den
lämpliga platsen för afsättningen! af en viss
artikel, utan äfven hurudan denna bör vara
beskaffad. De större exportbranscherna ha
naturligtvis särskildt af deras sammanslutningar
anställda personer, specialister,
som uteslutande representera dem.
B 77
Ordf. Skulle det efter Er åsikt vaxa nödvändigt,
att Sverige, sä.rskildt i England,
hölle en särskildt sakkunnig, en konsulent,
för skeppsbyggeriets intressen?
H. Om Sverige kunde hålla en särskildt
sakkunnig för skeppsbyggeriets intressen
och. denne finge arbeta i England
och Tyskland — Tyskland är snart lika
viktigt som England i detta afseende —
anser jag detta skulle vara till stor fördel.
Denne person kunde mycket väl vara
borta från det ena landert, t. ex. England,
vissa tider och då ligga i Tyskland eller
Erankrike, ty förhållandena variera icke
så hastigt, att därigenom hans uppgift på
något sätt åsidosattes, utan snarare tvärtom.
Jag håller före, att konsulenter för
specialfack måtte anställas i största möjliga
utsträckning, om man med ordet konsulent
menar en person, hvilken är tränad
i en viss särskild bransch och kan
lämna de upplysningar, som äro af intresse
för en speciell industri eller näringsgren.
Ordf. För hvilka industrigrenar borde
Sverige enligt Er åsikt ha sådana konsulenter
?
H. Den frågan är nog ,för vidsträckt
för mig att besvara. Jag skulle endast vilja
påpeka nödvändigheten för rederi- och
skeppsbygggerinäringen samt verkstadsindustrien
i öfrigt att ha möjlighet att erhålla
sådana upplysningar, som för deras
intressen äro af betydelse. Hvad
jag nyss anförde i den vägen, utgjorde
endast en liten del af allt det, som för
oss kan vara af intresse att få upplysning
om. Det finnes utomlands ålderdomsförsäkringar,
sjukkassor och en hel del andra
saker, i fråga om hvilka särskildt tyskarne
kommit mycket långt och hvilka vi borde
ha närmare reda på. Det är icke nog
med de knapphändiga upplysningar, som
meddelas i årsböcker och redogörelser i
den utländska litteraturen m. m., utan vi
vilja veta, huru dessa olika institutioner
fungera och huru de speciella lagbestämmelserna
verka, något som man endast kan
få reda på genom att samtala med personer,
som verkligen varit i tillfälle att
sätta sig in förhållandena.
Ordf. Vill Ni meddela Eder åsikt beträffande
mina öfriga frågor, som stå upptagna
på formuläret?
H. Hvad kompetensfordringar för konsuler
beträffar, så anser jag, att för inträde
å den lönade konsulsbanaa skulle förutsättas
t. ex. aflagd examen vid tekniskt
eller handelsinstitut eller kanske båda de
-
larna och att vidare ha praktiskt deltagit
i affärs- och industrilifvet och att framför
allt sitta inne med handels- och varukännedom.
Juridiska, kunskaper äro nog
bra, men man bör icke fordra juridisk examen,
ty för att sköta ett praktiskt arbete
utomlands är det bättre att använda tiden
för praktisk utbildning än för teoretiska,
juridiska studier. Särdeles lämpligt vore,
om de personer, hvilka arbetat såsom
attachéer, hade utsikt att kunna rinna,
befordran till lönade generalkonsuler. Till
honorära konsuler skulle man naturligtvis
taga de mest representativa personer på
en plats, som kunna fås, och i sådana
länder, där svenskfödda köpmän eller industriidkare
finnas, torde de väl få företrädet.
Särskildt gäller detta Amerika; det
torde vara ganska lätt att där få till konsuler
en del personer, som skulle kunina.
göra ganska god nytta på olika platser,
och hvilka icke skulle kräfva annat än.
titeln af svensk konsul, en titel, som naturligtvis
i många fall skulle gifva dem
stor fördel bland den svenska befolkning,
som där finnes, och detta skulle de betrakta
som ersättning nog för det besvär,,
som vore förenadt med konsulsuppdraget.
Likaså finnes i Englands kolonier en hel
del svenskar, som skulle kunna vara oss
till nytta såsom svenska konsuler, och
hvilka dessutom själfva skulle ha fördel
af en dylik honorär befattning.
Ordf. ställer frågan 9.
H. Jag anser, att konsulerna och ännu
mer attachéerna och konsulenterna böra
i största möjliga mån lämna enskilda personer
de upplysningar, som dessa kunna
direkt begära, undantagandes naturligtvis
politiska upplysningar och soliditetsupplysningar.
Upplysningar af det sistnämnda
slaget böra dock kunna få lämnas, men då
mot ersättning. Hvad börsnoteringar beträffar,
så är det hvaraf och ens sak att söka
på bästa sätt skaffa sig sådana. Kan en.
affärsman träffa öfverenskommelse med en
konsul eller en handelsattaché därom, att
de skola meddela honom sådana upplysningar,
så bör det icke finnas något hinder
därför, men i regeln bör icke sådana upplysningar
lämnas. En konsul skulle således
ha rätt, men icke förpliktelse att
tillfälligt meddela dylika upplysningar,
men däremot skulle han ha förpliktelse
att tillhandahålla alla möjliga kommersiella
upplysningar af andra slag utan ersättning.
Ordf. ställer frågan 11.
H. Om det funnes någon möjlighet att
få rapporter en gång i veckan och dessa
B 78
sedan publicerades i en veckotidskrift, på
hvilken intresserade kunde prenumerera, så
skulle det ju vara en fördel, och för att
dessa rapporter skulle komma tidningen
tillhanda så fort som möjligt skulle konsulenter
och attachéer och äfven konsuler
få använda telegrafen, dock med användande
af något förkortningssystem, så att kostnaderna
kunde nedbringas. Om upplysningarna
skola vara till nytta, måste de komma
de Intresserade tillhanda, medan de äro
färska. Kunde man sedan i en särskild årshandbok
samla alla de upplysningar, som
man ansåge vara så viktiga, att de borde
.gömmas för framtida referens, skulle detta
gifvetvis vara en fördel, liksom det äfven
skulle vara en god sak, om redigeringen;
af en dylik årsalmanacka, eller hvad det
nu skulle kallas, sktedde i samråd med industri-
och sjöfartsföreningar.
Ordf. Skulle en sådan årsbok innehålla
allmängiltiga upplysningar af värde för
handeln och industrien, alltså en sarnman
-
Herr Mac Lindskog1,
Ordf. Huru anser Ni, att vår diplomatiska
och konsulära representation i Kina
lämpligast bör ordnas ?
L. Det är klart, att det skulle vara fördelaktigt,
om vi vore representerade där
på annat sätt än nu är fallet. Vår generalkonsul
i Shanghai, som jag personligen
känner och som är en mycket intresserad
och duglig man, hax en helt annan ställning
än konsuler på andra platser. Hans
tid är mest upptagen af municipala frågor,
närmast befattningen såsom domare. Men
i rent kommersiellt hänseende kan man
icke vänta, att han skall kunna gifva
någon assistance. Jag anser därför, att
man i Shanghai behöfde såsom vice konsul
en kommersiellt utbildad man, så aflönad
att han hade tid att helt ägna
sig åt hithörande frågor.
Ordf. Hvilka kraf böra ställas på en
sådan persons utbildning?
L. Jag anser juridisk examen nyttig
och god såsom grundläggande. Därtill skulle
sedan komma undervisning under t.
ex. 1 år vid ett handelsinstitut i Sverige
eller utlandet samt därefter någon tids
anställning i någon firma inom- eller utomlands,
som drifver affärer med utomeuropeiska
hus, och slutligen en tids tjänstgöring
på ett konsulat. En så utbildad
fattning af senaste tidens uppslag på dessa
områden ?
H. Ja, en sådan sammanfattning borde
göras. Denna almanacka borde utkomma
hvarje år och omfatta olika industrier med
lämplig uppställning.
Ordf. ställer frågan 14.
II. Jag anser, att konsulsbefattningarna
böra tillsättas med hänsyn endast till att
för hvarje befattning vinna den mest skicklige
eller passande. Erågan äx, om afgörandet
härvidlag skall helt och hållet öfverlämnas
åt ett departement eller om handels-
och sjöfartsnämndema och äfven industriförenmgarna
skola få ha ett ord med
i laget vid dylika befattningars tillsättande.
Man skulle ju kunna tänka sig, att
vid uppkommande konsulsledigheter ett
förslag upprättades eller annonserades,
och att detta såsom ett öppet förslag underställdes
handels- och sjöfartsnämndema
samt industriföreningarna, så att dessa
blefve i tillfälle att yttra sig i ärendet.
London. (8. 1. 06.)
person tror jag, att man skulle hafva stor
nytta af.
Ordf. Hvad äx Eder åsikt om tilldelandet
af handelsstipendier?
L. Det tror jag icke är till någon nytta.
Jag har själf varit handelsstipendiat och
har således någon erfarenhet. Eörst är
stipendiet otillräckligt och sedan minskas
det för hvarje år, det innehafves. Vidaxe
hafva dessa handelsstipendiater icke något
stöd; de äro icke anbefallda hos vederbörande
myndigheter, beskickningar eller
konsulat. De få därför icke någon annan
ställning än hvilken annan som helst,
som kommer ut. Hvad mig beträffar, blef
jag i den affär i Shanghai, där jag under
min stipendiattid var anställd, icke bättre
ansedd än en spion. Man sade mig, att
jag satt där blott för att lura ut så
mycket som möjligt af affärerna och sedan
etablera eget företag. Och dessutom har
handelsstipendiaten intet mål. Hvad arbetar
han för? Ja, i allmänhet tager han
emot understödet af staten endast för att
uträtta något för sin egen del.
Ordf. Kan denna institution alltså icke
anses vara till nytta?
L. Jo, i Kyssland och Mexiko tror jag
de kunna vara till nytta, men knappast på
andra ställen. I Egypten har nog den nu
-
B 79
varande stipendiaten uträttat ganska mycket,
men det är nästan uteslutande för en
enda affär, nämligen luxlamporna. Andra
affärer har han icke brytt sig om. I
Sydafrika t. ex. är det samma förhållande
som i Ostasien. Där finnas icke sådana
afsättningsmöjligheter som i Eyssland, där
nästan allt af vår industri kan afsättas,
likasom äfven i Mexiko. I Argentina hafva
vi tullarna och kreditsystemet, som
lägger svårigheter i vägen. Där kan man
icke sälja något utan att göra vissa arrangement
för vissa varor, och så är det den
långa krediten. 3Tör öfrigt är icke heller
efterfrågan i Argentina af samma art som
i Eyssland.
Ordf. Huru skulle Ni således ahse, att
vi borde vara representerade i Asien?
L. I Indien tror jag icke, att vi behöfva
någon representation. Där är det
en dålig marknad. Således icke någon konsul
i Kalkutta och väl icke heller någon
i Bombay. Men i Singapore är det något
annat. Där anser jag det önskligt, att vi
hade en lönad, kommersiellt utbildad person,
som tillvaratager våra intressen, men
icke någon sådan konsul, som de nu utbildas.
I Shanghai åter måste vi ha en
juridiskt utbildad person, som den nuvarande,
till chef, men vid hans sida en
handelsattaché eller konsulent, en speciellt
handelskunnig person. Jag tror, att
detta skulle vara fördelaktigt; han skulle
därjämte vara försedd med alla möjliga
officiella rekommendationer till de kinesiska
myndigheterna, mandariner och vice
-
konungar. I Hongkong kan däremot icke
någon kommersiellt utbildad person göra
någon nytta. I Japan åter •— under förutsättning
att i Tokio blefve en beskickning,
som hade hand om de administrativa och
juridiska angelägenheterna — tror jag man
kunde nöja sig med en kommersiellt utbildad
konsulent, som borde vara etablerad
i Kobe. Mellan Tokio och Yokohama är
det blott en timmes väg, hvarför det vore
nog med en olönad konsul där. Osaka kunde
skötas a-f samma person, som sutte i
Kobe, då afståndet är blott en knapp timmes
väg. Hvad Nagasaki beträffar, är det
samma förhållande som med Hongkong,
att hvarken handelsstipendiater eller kommersiellt
utbildade konsulenter kunna uträtta
det minsta.
Ordf. Huru ställa sig lefnadskostnaderna
på de olika platserna i Ostasien?
L. I Kina är det som regel dyrast. I
Shanghai dock mindre än i de öfriga kinesiska
hamnstäderna. I Japan är det mycket
billigare, och äfven Singapore tror jag
är en billig plats. På tal om Singapore
skall jag för öfrigt be att få fästa uppmärksamheten
på våra afsättningsmöjligheter
på Ifilippmerna och Sundaöarna, Sumatra
och Java. Vi göra icke så litet
affärer på dessa orter i järn, stål och
tändstickor; och om dessa platser blefve
lagda under Singapores konsulsdistrikt,
tror jag, att en sådan representant där,
som jag föreslagit, skulle vara till mycken
nytta äfven i detta hänseende.
Ledamoten af Riksdagens andra kammare, konsul F. E. Neess.
(För handels- och sjöfartsnämnden i Landskrona.) (18. 1. 06.)
Ordf. ställer frågorna 1—3.
N. Jag håller före, att lönade konsulat
böra upprättas i största möjliga utsträckning,
så vidt det i ekonomiskt hänseende
låter sig göra. Jag vill äfven framhålla, att
om en lönad konsul icke får drifva affären
för egen räkning, kan det inträffa, att en
framstående köpman på en plats, hvilken
åtager sig att t. ex. vara generalkonsul,
icke gärna vill vara lönad, ty då blir han
beröfvad den inkomst, som han haft af
sin förutvarande verksamhet, och ofta kan
en dylik framstående köpman, äfven om
han är olönad, vara till större gagn som
konsul än en konsul, som är lönad.
Ordf. Anser Ni, att man allt efter
omständigheterna skall bestämma sig för,
huruvida man bör betjäna sig af en lönad
eller olönad konsul?
N. Ja, i praktiken blir det svårt att
på förhand bestämma, om man på en viss
plats lämpligen bör ha en lönad eller en
olönad konsul. Man kan ju alltid räkna
på, att en lönad konsul skall stå mera
till disposition än en olönad, och särskildt
anser jag det vara till stor direkt nytta,
om konsulerna i de utomeuropeiska hamnarna
äro lönade. Hvad handelsattachéer
beträffar, så anser jag, att anställandet af
sådana skulle vara till stort gagn.
Ordf. ställer frågan 5.
N. Enligt min mening bör man i första
rummet fordra merkantil och naturligtvis
äfven humanistisk bildning. Man bör snarare
fordra merkantil än juridisk bildning.
Eör detta ändamål skulle man ju lämpligen
kunna tänka sig, att vederbörande;
finge genomgå en kurs vid en blifvande
handelshögskola.
Körande de orter, där lönade konsulat
företrädesvis böra finnas (frågan 6), anser
jag, att därvidlag utomeuropeiska platser
i första rummet böra ifrågakomma.
Hvad frågan 9 angår, är det ju gifvet, att
denna konsulernas uppgift är af ganska delikat
natur. Konsulerna måste naturligtvis
söka undvika att lämna sådana upplysningar,
som kunna skada enskildas intressen
; det ligger nära till hands, att
dylika upplysningar lätt kunna blifva använda
i konkurrenssyfte. Det är icke
lämpligt, att enskilda personer kunna komma
att begagna konsulerna som ett slags
agenter. Jag är själf engelsk vicekonsul i
Landskrona, och i sådan egenskap mottager
jag ofta förfrågningar från enskilda
om rena handelssaker. I stället för att
skicka handelsresande, vänder man sig till
mig med begäran om detaljupplysningar,
men jag anser, att lämnandet af sådana
upplysningar icke faller inom en konsuls
uppgift. En begränsning bör därvidlag göras,
ty eljest kan i dylika fall missbruket
gå därhän, att man i stället för att utskicka
agenter uteslutande använder konsuler.
Ordf. Anser Ni det möta någon betänklighet,
att konsulerna förpliktas att
på begäran tillhandahålla faktiska upplysningar
direkt till enskilda? Eller böra
sådana upplysningar gå igenom en centralmyndighet
?
N. Vissa upplysningar böral nog för fortkomstens
skull gå direkt till enskilda, men
icke svaren på sådana förfrågningar, som
kunna på något sätt skada konkurrenters
intressen. Man torde väl få öfverlämna
åt konsulernas eget omdöme att i sådana
fall förfara med nödig diskretion; det är
nämligen icke lätt att på afstånd bedöma
dylika saker.
Med. afseende å frågan 10, håller jag
före, att dylika redogörelser böra komma
allmänheten så fort som möjligt tillhanda,
ty just därigenom få de sitt värde. De
böra i första rummet insändas till nu
befintliga och till möjligen blifvande handels-,
industri- och sjöfartskamrar.
Erågan 11 vill jag besvara så att, för att
redogörelser och upplysningar skola så.
fort som möjligt komma allmänheten tillhanda,
böra de utgifvas från trycket, särskildt
för hvarje konsulatdistrikt och icke
för hela landet. På det sättet kunna de
för billigt pris erhållas i bokhandeln, då
man ju slipper att köpa en större hela
landet omfattande upplaga. Jag tänker
härvidlag närmast på, huru engelsmännen
ordnat denna sak.
Ordf. Anser Ni, att man bör göra en
sammanställning för år för hvarje särskildt
distrikt ?
N. Det engelska rapportväsendet är så
ordnadt, att alla konsulsrapporter inom
ett distrikt samlas för sig. Här i Sverige
finnes en engelsk konsul i Göteborg och
en i Stockholm. De af dem utgifna rapporterna
utgifvas i ett häfte för sig. Det
är årsrapporter.
Ordf. Anser Ni dessa årsrapporter i och
för sig vara af den betydelse, att man bör
förplikta konsulerna att nedlägga störrearbete
på dem?
N. Det tror jag icke skulle skada. Ju
fullständigare dessa rapporter äro desto
bättre. De innehålla ju alltid en hel del
upplysningar, som kunna vara till nytta*
men gifvetvis blifva dessa af större värde,
om de äro så fullständiga som möjligt..
Hvad beträffar frågan 13, anser jag,
att om det låter sig göra, vore det bra,
om ärenden af merkantil natur, som alltså
icke röra diplomatien, finge gå genom
kommerskollegiete handelsafdelning och
framdeles, om det blefve ett departement
för handel och sjöfart, genom detta departement.
Angående frågan 14 håller jag före, att
det är nog nödvändigt, att konsulsbefattningar
kungöras lediga. Men det kan nog
ofta hända, att vid sådant kungörande
icke alltid de mest lämpliga och kompetenta
personerna anmäla sig som sökande, och
därför anser jag, att utom det, att en konsulsbefattning
kungöres ledig, bör det stå
den tillsättande myndigheten fritt att till
befattningen ifråga välja hvilken lämplig
person som helst, alltså äfven eh person,
som icke sökt, om denne anses lämpligare
än någon af de sökande. Det skulle alltså
blifva dels kungörande, dels kallelse.
Vidare vill jag påpeka ytterligare en sak,
nämligen att man så vidt möjligt bör söks
att på dessa poster erhålla svenskar. Detta
är af vikt särskildt ur handels- och sjöfartssynpunkt.
B 81
Ledamoten af Riksdagens andra kammare, professor K. J. Warburg,
Stockholm. (18. 1. 06.)
Ordf. Vill ni uttala Eder om de kompetensvillkor,
som böra uppställas för konsulsaspiranter
?
W. Kommittén kan måhända tycka, det
vara underligt, att jag, hvilkens verksamhet
ju ligger åt annat håll, kommit in på
denna sak, men jag vill då i förbigående;
påpeka,; att jag är uppvuxen och uppfostrad
i en gammal konsulsfamilj och dels på
grund däraf, dels äfven genom samarbete
och mångåriga samtal med min aflidne broder,
som var konsul, blifvit initierad i
detta ämne. Emellertid har detta icke varit
anledningen för mig att lägga mig
i denna fråga. Innan denna konsulat- och
diplomatkommitté blef tillsatt, hade jag
en tanke på att väcka en motion i denna
fråga, låt vara endast rörande en detalj
af densamma. Vid andra urtima riksdagen
förra året samtalade jag med ett par kamrater
inom riksdagen, tillhörande handelskåren,
om möjligheten af att i år väcka en
gemensam motion i ämnet. Sedan emellertid
denna kommitté blifvit tillsatt, har jag
blifvit tveksam om, huruvida lämpligen en
dylik motion rörande undervisningen för
konsulatbanan borde väckas, innan resultatet
af kommitténs utredning förelåg. Anledningen
till att jag kommit att beröra
denna sak är närmast den, att det för
några år sedan blef fråga om, att en framstående
man, grossh. Aug. Röhss i Göteborg,
ville lämna ett bidrag till Göteborgs
högskola. Jag hade då redan lämnat
min befattning som professor vid högskolan,
men donator önskade samråd med
mig, innan han bestämde sig för huru med
donationen skulle ställas. Jag tog mig
friheten att skrifva en tämligen vidlyftig
rapport till honom, och det med det lyckliga
resultatet, att han skänkte 350,000
kronor för att högskolan skulle utvecklas
åt ett håll, som han, i likhet med mig,
ansåg vara lyckligt.
I motiveringen till min nyssnämnda rapport
framhöll jag, att jag ansåg, att, därest
Göteborgs högskola skulle kunna få fastare
rot i samhället, vore det nödvändigt
eller åtminstone önskvärdt, att man till
högskolans arbete äfven anknöte meddelande
af merkantil bildning och att man
äfven borde inrätta sådana professurer som
i nationalekonomi, statskunskap med statistik,
geografi med handelsgeografi m. m.
Deni af mig nämnda personen förklarade sig
villig att gifva erforderliga medel och anmodade
mig att i denna riktning affatta
donationsbrefvet, hvilket jag också gjorde.
Däri utvecklades då närmare de synpunkter,
som för donator varit bestämmande i
denna fråga, och framhölls, i anslutning
till den då nedsatta handels- och sjöfartskommitténs
utlåtande, särskildt vikten af
att det för, i första rummet, utbildningen
af köpmän, men äfven för en konsulär utbildning
gjordes något vid Göteborgs högskola.
Eöljden blef, som sagdt, också den,
att de ifrågavarande professurerna inrättades.
Sedan dess har jag försökt att något
sätta mig in i de åtgärder, som i utlandet
äro vidtagna för konsulsaspiranternas utbildning.
Det är emellertid icke så alldeles
lätt att få reda därpå, emedan icke allting
är i verkligheten så, som det står på papperet,
såsom torde vara nogsamt bekant. De
uppgifter, som lämnas, kunna nog ta sig bra
ut, men huru det egentligen står till, kan
man naturligtvis icke läsa sig till i dessa
cirkulär och prospekt, som man får från de
olika högskolorna. Så mycket har jag emellertid
fått klart för mig, att åtminstone i
Belgien har man anordnat en särskild konsulär
undervisning vid universiteten och
enligt förordning af 1897 fordras där för
inträde å konsulsbanan att ha aflagt högre
»handels- och konsulatslicentiatexamen».
Jag har förskaffat mig handlingar rörande
denna undervisning från 4 högskolor och
institut i Belgien, nämligen från Bryssel,
Gent, Liége och Antwerpen. Vid dessa högskolor
har man uppgjort undervisningsplaner
för afläggande af examina särskildt för
inträde på konsulsbanan. Samma är, så vidt
jag kan förstå, förhållandet äfven vid den
stora handelshögskolan i Köln och, såsom
jag tror, äfven i Leipzig. Yid en internationell
kongress för handelsundervisning
år 1898 uti Antverpen yttrade den främste
målsmannen för handelsundervisning en i
Tyskland, d: r Stegemann, att det skulle
inrättas i Leipzig ett institut af nu antydd
beskaffenhet i förbindelse med universitetet
därstädes. Hvad vi vilja utbilda,
säger han, är köpmän, konsuler och i
allmänhet personer, som ha förmåga att
diskutera sin korporations intressen i allmänna
församlingar; vi vilja icke skapa
några Mercurius-studenter, som blifva köp
B
6
B 82
manna-filologer. Vidare vill jag erinra om
den.'' bekanta störa Konsularakademien i
Wien som sedan 1898 har afdelningar både
för österländsk och västerländsk verksamhet
(i förra a.fseendet med anor långt
tillbaka) och hvarest undervisas under femårig
kurs i nationalekonomi, finanspolitik,
handelsvetenskaper, juridiska ämnen,
historiskt politiska fack samt språk. Den
står i nära förbindelse med exportakademien.
Italien har vid sina tre handelshög,
skolor (Venedig, Genua och Bari) inrättat
konsularsektioner med 5-åriga studier,
men konsulsstaten rekryteras äfven från
universiteten. I Tyskland har, som man
finner af Steinmann-Buchers utredning,
hvilken dock är tämligen gammal, nämligen
omkring 20 år eller så, varit på tal, att man
skulle införa ett bestämdt pröfningsförfarand©
för konsuler, och att en särskild skola
skulle inrättas för konsulsaspiranter. Så vidt
jag vet har emellertid icke något dyiikt kommit
till stånd annat än i förbindelse med
handelshögskolor. Nu hade det varit min
mening, att ifall herrarnte icke tagit upp saken
göra den hemställan, att åtgärder måtte
vidtagas för att eventuellt vid en handelshögskola
här i Stockholm, som dock
icke finnes bildad, ännu, eller vid Stockholms
högskola eller vid högskolan i Göteborg,
där det redan finnes många förutsättningar
därför, genom statens mellankomst
anordna särskilda undervisningskurser
för konsulsaspiranter. Att vi ha haft
många utmärkta konsuler i svenska konsulsstatens
tjänst, därom råder intet tvifvel,
men det torde å andra sidan kunna
ifrågasättas, om icke en och annan, som
kommit in på den banan, haft en något
egendomlig förutsättning därför. I allmänhet
har det varit så, att antingen har
det varit jurister, som kommit in där, och
de kunna ju vara mycket praktiska och
dugliga, men en juridisk examen utgör
ingen absolut garanti härför, eller ''också
har det varit filosofie doktorer eller filosofie
kandidater, hvilka då vanligtvis
haft några språkliga förutsättningar. Jag
tror dock, att den senare typen är i utdöende.
Om en man utgifvit en afhandling
i t. ex. fomfranska eller öfver någon
författare, så kan ju detta icke elo
ipso anses göra honom kvalificerad för
konsulattjänstgöring. Att humanistisk
bildning är af den största vikt för en konsul,
vill jag icke neka till, men det år
alldeles solklart, att den rent praktiska
utbildningen är af större vikt och därför
har jag tänkt mig, att det skulle kunna
vidtagas några åtgärder för att möjlig
-
göra en konsulär utbildning här i hemlandet.
Den behöfde icke precis vara obligatorisk
för alla, som ville gå in på konsulsbanan,
men den skulle ha sin betydelse
såsom ett godt vitsord, hvithet här liksom
på andra områden är nyttigt och hjälper
en fram i världen. En sådan kurs
skulle naturligtvis i första rummet omfatta
meddelande af kännedom om hemlandets
förhållanden, men äfven undervisning
i liandelsgeografi, nationalekonomi,
en mindre juridisk kurs, språk och varukännedom.
Detta synes mig vara en långt
viktigare förutsättning för en konsuls kompetens
än specialkunskaper i filologi och
juridik, eller åtminstone en lika viktig
förutsättning.
Ordf. Bör enligt Eder mening en obligatorisk
kurs för konsulsaspiranter äga
rum i nu angifna ämnen och en examen
däri af dem afläggas ?
W. Jag är för min del kättare med
afseende å allt, hvad examina heter.
Jag anser nämligen, att man icke skall
uppsätta några obligatoriska fordringar
här i världen, utan en duktig karl
skall få komma fram, oafsedt om han tagit
examen eller ej. Jag har själf tilllämpat
den principen vid tillsättningar, där
jag haft något att säga, och med j^pperligt
resultat. Jag anser, att man i detta liksom
i andra fall måste stryka bort allt
för stränga examens villkor, men möjligheten
att kunna taga examen efter erhållen
undervisning bör ju alltid förefinnas.
klen jag tycker, att verkligen
begåfvade och framstående personer icke
böra hindras från att gå framåt, därför
att de icke varit i tillfälle att genomgå
en dylik kurs.
Ordf. Bör icke någon fordran på, teoretisk
förbildning uppställas för de ung©
män, som söka inträde å konsulsbanan ?
Och huru långt bör man sträcka fordringarna
på ådagalagda kunskaper!
W. Studentexamen anser jag naturligtvis
i regeln vara af nöden. Den anses
ju vittna om en viss humanistisk bildning.
I stället för studentexamen kan man ju
möjligen tänka sig någon annan däremot
svarande examen, såsom en teknisk examen,
evalverande studentexamen. Men därjämte
bör konsulsaspiranten hafva genomgått
en särskild kurs, hvilken enligt min
mening icke behöfde blifva så särdeles
långvarig. Den kurs, som konsulsaspiranterna
genomgå i handelshögskolan i Köln, tror
jag omfattar tvä år. Där meddelas undervisning
i nationalekonomi och i allmän rätt,
eller såsom det heter »Öffentliclies Recht»,
B 83
hvilket jag antar motsvarar ett lättare
kollegium i allmän juridik; vidare finnas
där professurer i handelsgeografi, i
engelska och i franska språken — vi skulle
naturligtvis äfven behöfva en professur i
tyska språket — i kemisk teknologi och
i mekanisk teknologi, men dessa senare
ämnen äro kanske mera afsedda för undervisningen
vid handelshögskolan. Vidare
meddelas där undervisning i bokhålleri,
försäkringsvetenskap och handelsteknik.
Dessutom finnas en hel del lektorer
i åtskilliga allmänbildande ämnen.
Ordf. Det finnes ju äfven den utvägen
att för aspiranter, som icke varit i tillfälle
att förskaffa sig teoretisk utbildning,
föreskrifva vissa kurser i särskilda
ämnen, sedan de praktiserat någon tid
på den konsulära, banan?
W. Det är något, som jag sett framhållas
i utlandet, särskildt af SteinmannBucher,
att man kan tänka sig en sorts
växelverkan mellan å ena sidan den konsulära
tjänstgöringen och å den andra sidan
tjänstgöringen på handelskontor, innan
aspirantema öfver hufvud taget kunna
få komma ut. Vidare är det en annan
fråga i samband med den nu förevarande,
hvilken jag äfven vill fästa uppmärksamheten
på, ehuru den icke egentligen faller
inom det område, som vi här egentligen
.sysselsätta oss med. Jag vill minnas, att
i det utlåtande, som afgafs af den stora
konsulatkommittén på 1880-talet, framhölls
vikten af, att de unge konsulattjänstsmännen
efter att hafva tjänstgjort någon tid
ute fingo komma hem och tjänstgöra i det
centrala verket för att sedan igen skickas
ut. Detta skulle ju vara en god för-,
bildning för den konsulära verksamheten.
En växelverkan bör härvidlag råda, så
att t. ex. en person, som varit ute och
tjänstgjort som vicekonsul eller konsulatsekreterare,
kunde få komma hem och
tjänstgöra i kommerskollegium någon tid
för att sedan skickas nt igen som konsul.
Ordf. Det har på senare tider förekommit,
att utrikesdepartementet hemkallat
personer, som tillhört konsulsstaten, för att
låta dem tjänstgöra i departementet. Älven
kommerskollegium har praktiserat sådant,
om också mera undantagsvis. Ni är
således af den åsikten, att jämte någont
teoretisk förbildning, som skulle vara obligatorisk,
borde man söka anordna ett slags
fortsättningskurser, som vore frivilliga?
W. Ja, det är just min mening.
Ordf. Anser Ni, att en blifvande han -
delshögskola, bör bereda, utväg att förvärfva
kunskaper för konsulsbanan?
W. Jag menar, att det skulle kunna blifva
billigt för staten, om man anslöte konsularundervisningen
till en handelshögskola
i Stockholm eller till högskolorna i Stockholm
och Göteborg. Handelshögskolan är
ännu endast en tanke, och det finnes blott
en liten fond för ändamålet. I Göteborg
har man, så vidt jag kan finna, redan nu
hela uppsättningen af lärare klar med undantag
af de lärare, som kunna behöfvas i
juridik och varukännedom. Man har i Göteborg
tre professorer i moderna språk och,
väl att märka, äfven lektorer, infödda lärare
i dessa språk, vidare finnes där en
professor i geografi med handelsgeografi
samt en professor i statskunskap med
statistik samt i nationalekonomi. Det
är dessa ämnen, som böra ingå i den
konsulära undervisningen. Naturligtvis
finge äfven staten gifva något understöd
åt ett dylikt företag, ty man kan
icke begära, att en privat institution, som
ju Göteborgs högskola är, skall åtaga sig
en dylik undervisning utöfver, hvad den redan
har, men, som sagdt, det hela skulle
blifva billigt för staten. Vid Stockholms
högskola förefinnas f. n. professur i nationalekonomi
och snart äfven i juridiska
ämnen.
Ordf. Besökas föreläsningarna och kurserna
vid högskolan i Göteborg i någon
större utsträckning af köpmän?
W. Jag är ej i tillfälle upplysa härom.
Jag talade nyligen med professor
Steffen om denna sak, och han
sade, att för närvarande existerar ett slags
hälftenbruk mellan Göteborgs handelsinstitut
och högskolan, i det att handelsinstitutets
lärjungar i högsta afdelningen obligatoriskt
åhöra vissa af högskolans föreläsningar,
hvilka därför äro utsatta på
sådan tid, som är lämplig för lärjungarne.
Professuren i geografi är ny, och innehafvaren
af denna professur, d:r Otto
Nordenskjöld, har ju helt nyligen kommit
till högskolan. Det står emellertid särskildt
anmärkt, att han skall vara sk3ddig
att meddela undervisning i geografi »med
handelsgeografi». Det står vidare uttryckligen
i det förutnämnda, donationsbrefvet,
att den, som blifvit utnämnd till professor
vid Göteborgs högskola i de omtalade ämnena,
skall vara skyldig att deltaga i undervisningen
vid »en eventuell merkantil
bildningsanstalt».
Jag skulle vilja sammanfatta de önskemål,
som jag skulle ha uttalat, i den händelse
jag framlagt dem i motionsform,
B 84
sålunda, att från statens sida något måtte
åtgöras för att understödja eventuella, låt
vara frivilliga kurser, för blifvande konsulattjänstemän
och att genomgående af
dessa kurser särskildt skulle ställas som
villkor för yngre konsulataspiranters upptagande
å konsulsstaten samt att dessa
kurser skulle så vidt möjligt anordnais
vid en blifvande handelshögskola i Stock
-
holm eller eventuellt äfven vid högskolan
i Göteborg eller vid högskolan i Stockholm.
Ordf. Således borde dessa kurser vara
obligatoriska för alla aspiranter?
W. Ja, det tycker jag, men det skulle
icke vara absolut nödvändigt för vinnande
af befordran.
Grosshandlare E. Ohman junior, Stockholm. (18. 1. 06.)
Ordf. Vi skulle önska få de skriftliga
svar, som aif Köpmansklubben lämnats, i
ett och annat afseende kompletterade.
Detta rör först och främst de ifrågasatta
»konsulärråden», d. v. s. korporationer af
svenska affärsmän, bosatta i en del utländska
hufvudstäder. Det framgår icke
af föreningens utlåtande, huru man tänkt
sig tillkomsten af en dylik institution.
Bör det ske på annan väg än den rena frivillighetens
?
ö. Nej, de skulle tillkomma på frivillighetens
väg å sådana platser, där man
kan anse, att det finns tillräckligt många
svenskar, för att dylika konsulära råd öfver
hufvud taget kunna tänkas komma
till stånd.
Ordf. Hvilka äro dessa platser?
ö. London, Paris, Hamburg, Berlin och
Petersburg, såsom vi också framhållit i vår
skrifvelse.
Ordf. Om man går igenom den nyss! utkomna
exportkalendern och med ledning af
denna undersöker förhållandena på nämnda
platser, finner man, att antalet svenska
firmor på dessa platser icke är synnerligen
stort.
Ö. Alltid finns det väl ett tiotal på
hvarje plats.
Ordf. I S:t Petersburg t. ex. finnas endast
11 svenska firmor upptagna. Är detta
tillräckligt ?
ö. Om man tänker sig, att alla svenska
affärsmän i Ryssland skola vara representerade
i ett sådant konsulärråd, och att
det har sitt säte i S :t Petersburg, såj tjecker
jag, att saken nog skulle kunna ordnas.
Ordf. Huru har Ni tänkt Eder tillvägagåendet
för att bilda dylika handelskämrar
af svenskar utomlands?
Ö. Vi ha utgått därifrån, att det skulle
vara synd att icke använda sig af de i
utlandet bosatta svenskarnas fosterlandskärlek
och deras kunskap om det främmande
landets förhållanden till förmån
för Sveriges intressen. Och då man dessutom
kan tänka sig, att detta borde) kunna
ske fullkomligt kostnadsfritt och att på
det sättet vederbörande skulle komma, i
intimare beröring med den svenske ministern
och konsuln på platsen, af hvilka^ den
förre skulle presidera i rådet och den senare
vara vice ordförande eller eventuellt
sekreterare, har man velat begagna sig af
denna idé, som för öfrigt blifvit tillämpad
äfven af andra länder, t. ex. Erankrike..
Ordf. Känner Ni till något uppslag i den
vägen bland svenske affärsmän i utlandet?
Ö. Nej, det bar förut icke varit
tal om denna sak. Tanken är ny, och
jag känner icke till, om den vunnit
någon anslutning på de platser, hvarom
här är fråga. Men jag kan icke tänka
mig annat, än att med det intresse för
Sverige, som förefinnes hos i utlandet bosatta
svenskar, denna sak kommer att
röna lifliga sympatier. Därigenom skulle
de föras tillsammans på ett helt annat
sätt än nu, om de finge samlas kring
rådsbordet, om jag så må uttrycka mig,
en gång i månaden för att behandla allmänna
frågor.
Ordf. Hvilka slags allmänna frågor?
Ö. Sådana frågor, som kunde remitteras
till dem från t. ex. handelskammaren i
Stockholm eller regeringen eller eventuellt
andra, som kunde önska upplysning eller
råd i ett eller annat afseende.
Ordf. Vill Ni nämna några exempel?
ö. Hade de funnits nu, skulle vi helt
säkert ha åtsport dem om konsulatfrågan.
Hvad jag särskildt vill ha framhållet är, att
en firma icke skulle ha rätt att till dessa
konsulära råd framställa sådana frågor som
t. ex.: Hvilken person kan jag lämpligen
använda såsom agent på den eller den platsen?
Det är frågor, som helt och hållet
skulle vara uteslutna. Men däremot skulle
dit kunna hänskjuta^ organisationsfrågor,
frågor af allmänt handelsintresse, m., fl
-
B 85
Det förekommer många sådana, mm det
lian i alla fall vara svårt att hitta på ett
lämpligt exempel.
Ordf. Anser Ni, att vederbörande af en
sådan korporation skulle kunna erhålla
upplysningar om möjligheten för afsättning
af en eller flera artiklar?
ö. Ja, hvarför skulle man icke finna det
lios personer, som varit bosatta på platsen
i tiotal af år? De böra gifvetvis bättre
känna till förhållandena än en konsul,
som kanske kommit dit i går.
Ordf. Om det gäller deras eget handelsintresse,
kan man äfven då påräkna, att
de skola lämna nödiga upplysningar?
Ö. Nej, helt säkert icke. Jag kan likväl
icke finna annat än att en dylik
korporation i alla fall skulle vara vederbörande
konsul till stor nytta. Skada kunna
de i hvarje fall icke göra. Om de af
vissa skäl icke kunna gifva upplysningar i
ett fall, så kunna de väl lämna sådana i
andra. Någon annan kostnad behöfver icke
vara förbunden med inrättandet af den
föreslagna institutionen än möjligen hvad
som åtgår i aflöningen till en sekreterare.
De personer, som deltaga i rådet, böra
känna sig smickrade att få vara med i
denna korporation. Jag har alltid under
mina resor utomlands funnit ett lifligt
intresse just för fosterlandet hos de i
utlandet bosatta svenskarna.
Ordf. Det har äfven jag funnit, och jag
är öfvertygad om, att ett sådant intresse
allmänt förefinnes. Huru skulle organisationen
vara?
Ö. Jag har tänkt mig den svenske ministern
såsom ordförande och ett tiotal
på platsen eller å andra orter inom landet
bosatta svenska köpmän såsom bisittare.
Ordf. De, som bo utom hufvudstaden,
skulle inkallas vid dessa tillfällen?
Ö. Ja.
Ordf. Skulle en särskild sekreterare utses
?
ö. Ja, för det fall att icke konsulnf
skulle kunna tjänstgöra såsom sekreterare.
Jag tänker mig möjligheten af att visserligen
en utgift skulle blifva förbunden
med denna institutions upprättande, men
att denna utgift skulle inskränka sig till
.aflöning åt en sekreterare.
Ordf. Skulle utom hufvudstaden bosatte
medlemmar af rådet själfva betala sina
resor, eller bör man ställa i utsikt, att
de finge ersättning därför?
ö. Det har jag visserligen icke tänkt på.
Men man skulle ju kunna förutsätta, att
■ersättning för dessa resor borde beredas
utom hufvudstaden bosatta medlemmar af
det konsulära rådet, ty de ställa ju i alla
fall sin tid till förfogande.
Ordf. Har ingenstädes bland svenskar
utomlands visat sig benägenhet att sätta
något dylikt i gång?
O. Nej. Men man får väl räkna på, att
vederbörande konsuler skola taga initiativet,
om de anse dylika institutioner behöfliga.
Ordf. Ilur går det med frivilligheten,
om initiativ skall tagas från vederbörande
konsuler?
Ö. Deltagandet blefve väl likafullt frivilligt.
Mig sjmes, att det hela skulle kunna
arrangeras på ett mycket bättre sätt, om
förslag utginge från regeringen eller vederbörande
minister eller eventuellt konsul
om bildandet af dylika handelskamrar,
än om de svenska affärsmännen utomlands
opåkalladt skulle erbjuda sina tjänster.
Ty jag är öfvertygad om, att för
den händelse vederbörande minister eller
konsul skall säga till dem: Vill ni bilda
ett konsulärråd? skulle de förklara sig beredda
därtill.
Ordf. Finnes det icke en annan väg till
målet, ifall köpmannakorporationer i hemlandet
vände sig till sina affärsvänner
ute för att efterhöra, om på orten funnes
benägenhet att grunda en sådan institution
till tjänst för gemensamma intressen?
Ö.
Jo, det kan tänkas, men tanken
är ny. Frågan har först på senaste tid
varit på tal, men kanske har den diskuterats
där ute med anledning af
kommitténs frågeformulär. Jag har äfven
tänkt föreslå •— hvilket jag icke
anser skulle möta någon svårighet — att
köpmän från utlandet hit inkallades för
att tillfrågas om dessa förhållanden, hvilka
de böra känna bättre till än vi. Då skulle
man också få en känning af hvad de tänka
i detta afseende. Emellertid skola vi gärna,
vare sig enskildt eller såsom förening,
fråga våra vänner i utlandet hvad de tänka
om saken, om vi därmed kunna vara kommittén
till någon nytta.
Ordf. Det vore utan tvifvel en hjälp
för kommittén att få veta, hur landet
verkligen ligger.
O. För min del tror jag, att man har
en viss oro för att konsulärrådet skulle
komma fram med konkurrentfrågor, frågor
om saker som kunde genera den ena
eller den andra. Jag har för mig del aldrig
tänkt, att konsulärrådet skulle blifva af
den beskaffenheten, utan jag har mera
tänkt mig detsamma såsom en handelskam
-
B 86
mar», t. ex. såsom den vi hafva i Stockholm,
hvilken skulle afhandla saker af mera
allmänt intresse. Om en person hade något
initiativ, skulle han få understöd af
denna handelskammare och kunna få en
opinion, till stånd för hvad han ville åstadkomma,
så att han möjligen kunde få
fram sin idé för regeringen och till riksdagen.
Ordf. Detta angår gemensamma intressen
för de på platsen boende, men! vi hafva
närmast att göra med tillvaratagandet af
hemlandets intressen. Klokheten synes bjuda,
att man icke begär upplysningar i fråga
om möjligheterna för afsättning af sådana
alster, som någon af rådets medlemmar
själf befattar sig med, utan upplysningarna
böra väl afse införandet af en
alldeles ny artikel ?
ö. Som exempel på den nytta en dylik
institution kan göra, kan man t. ex.
taga frågan om export af svenska lingon.
I Paris finns det icke någon som
sysslat därmed. Den artikeln är således
alldeles ny. Då kan man mycket
väl tänka sig, att för denna sak konsulärrådet
tillfrågades: Finns det någon möjlighet
för afsättning af lingon, syltade
frukter o. s. v. ? Där fanns det ingen anledning,
hvarför rådet icke skulle säga sin
mening. Där hade man kunnat göra tjänst
åt en ny svensk industri. Sedan blefve
det ju alltid denna svenska industris sak
att sköta affären kommersiellt, skaffa sig
agenteiri o. s. v. Ifen man hade åtminstone
fått kännedom af förhållandena. Vidare
synes det mig, som om hela denna institution
skulle kunna bidraga till att sammanföra
de personer, som representera de
svenska intressena där ute, svenskarna öfver
hufvud taget.
Ordf. Detta bör väl — om något — på
frivillighetens väg åstadkommas inom resp.
kolonier. Böra statsmakterna lägga sig i
sådant ?
Ö. Visserligen icke, jag påpekar ju endast
ännu eu fördel som vinnes om konsullärråd
bildas. Förhållandena kanske
icke öfverallt äro så kordiala. Det beror
ofta nog på att svenskarna i en dylik ko-»
loni äro konkurrenter. De ha kommit dit.
såsom representanter för de stora svenska
exportartiklarna, vanligen äro de agenter
för trä och järn. Att de äro konkurrenter
sinsemellan är just anledningen till att
de kanhända icke se hvarandra med alltför
blida ögon. På det af mig antydda
sättet skulle man däremot föra dem tillsammans
genom ett stort gemensamt intresse,
nämligen det fosterländska. Jag
har med detta endast velat säga, att det
vore ytterligare en anledning att sammanföra
svenskarna, representanterna för svenska
intressen på resp. utländska orter.
F. d. lektorn P. P. Waldenström, Stockholm. (19. 1. 06.)
Ordf. Vill Ni meddela kommittén Eder
erfarenhet om förhållandena i Canada?
W. Vi ha en generalkonsul i östra delen
af Canada i Quebec. Jag har genomrest
hela Canada från Montreal till Vancouver
och därunder kommit i beröring
med många svenskar, ty där finnes faktiskt
mycket svenskar, och deras antal ökas
alltjämt. Den östra delen af Canada är
till stor del fransk, och eftersom jag:
hört, att det varit på tal att flytta generalkonsulatet
till Montreal, vill jag
nämna, att denna stad, som till stor1 del
är fransk och katolsk, har mycket få
svenskar. Den egentliga svenskheten börjar
i Manitoba, och dess hufvudstad
Winnipeg blir utan tvifvel hela Canadas
merkantila och politiska centrum.
Men äfven Ottawa är en stad, som går
ofantligt framåt. Den valdes af drottning
Victoria till hufvudstad i Canada, därför
att Montreal och Winnipeg täflade om den
förmånen. För att då icke gynna någondera
staden på den andras bekostnad
valdes Ottawa, som på den tiden var en
mycket liten stad, men som sedermera
har gått ofantligt framåt. Staden har
ett kapitolium ofantligt mycket ståtligare
än vårt riksdagshus. Längre väster ut hafva
vi provinserna Saskatchewan och Alberta.
De voro blott distrikt, när jag var i Canada,.
men nu ha de blifvit provinser. I dessa
provinser är det fullt med svenskar. Ganska
mycket svenskar finnas ock i det
ännu längre väster ut belägna British
Columbia.
Ordf. Till hvilket antal kunna, svenskarne
där uppskattas?
W. Det är svårt att säga, därför att i
alla statistiska uppgifter därifrån upptagas
icke svenskarne särskildt, utan de inbegripas
bland skandinaver. Men svenskar
finnas där till mycket stort antal, som
oupphörligt växer för hvarje år. Winni
-
B 87
peg är därjämte en viktig invandringsport
till Förenta staterna. De svenskar,
som ämna sig till de nordligaste staterna,
särskildt Dakota, fara ofta öfver Canadä
och Winnipeg, därför att denna väg är
billigast och kortast. Winnipeg äx planlagd
såsom en modem storstad af första
ordningen. Huru den går framåt, därom
vittnar den hastiga tillökningen af folkmängden,
som år 1870 var 215, år .1898
ej mindre än 39,000 samt 1904 (i början
af året) 77,000 själar.
Ordf. Skulle det för att tillvarataga
våra intressen där behöfvas ett lönadt eller
olönadt konsulat?
W. Naturligtvis är det bättre, om vi
kunde få ett lönadt konsulat. Då kan
vederbörande mer ägna sig åt sin uppgift.
Ar däremot konsulatet olönadt, intresserar
sig innehafvaren fasligt litet för sin uppgift,
enär han då bara har titeln. Ar
han däremot lönad, kan man ställa verkliga
anspråk och fordringar på honom.
Ordf. Hvilka uppgifter skulle ett sådant
konsulat ha att lösa?
W. Det skulle få samma uppgifter, som
de svenska konsulaten i allmänhet, nämligen
att tillvarataga svenska intressen.
Ordf. Menar Ni svenska intressen eller
svenskars intressen, det senare då i bemärkelsen
af de på platsen bosatta svenskames
intressen? Svenska intressen är ett
mera omfattande begrepp, och man tänker
då närmast på ekonomiska intressen.
W. Ja, några politiska intressen torde
vi väl icke ha i Canada annat än möjligen
handelspolitiska. Men jag tänkte
hufvudsakligen på svenskarnes intressen.
Det, finnes en stor mängd svenskar
där, som icke äro engelska medborgare,
ty detta bli de icke så. synnerligen fort,
och somliga af dem, som kunde bli det
fort nog, bry sig icke om det. De äro
således fortfarande svenska medborgare*
svenska arbetare.
Ordf. Hvar borde enligt Eder åsikt ett
konsulat lämpligen förläggas i Canada?
W. Winnipeg anser jag vara den allra
lämpligaste platsen, därför. Denna stad
är, såsom jag förut påpekat, centrum för
det svenska lifvet i Canada.
Ordf. Kan man antaga, att bland där
bosatta svenskar finnas lämpliga personer,
som äro villiga att åtaga sig befattningen
som svensk konsul?
W. Ja, för visso, jag känner för imini
del till ett par sådana.
Ordf. Hvad. ägna sig svenskarne i allmänhet
åt i Canada ?
W. Det öfvervägande antalet ägnar sig
åt jordbruk, men det finnes äfven en mängd
sågverk och grufvor, där svenska arbetare
äro anställda. Af dem, som utöfva en sjelfständig
verksamhet, ha dock de fleste valt
jordbruket. Åtskilliga handtverkare och fabriksidkare
i städerna finnas ju också
bland dem. Den, som vill ägna sig åt jordbruk,
får 160 acres fritt land, han behöfver
endast lösa papperen för 10 dollars.
Vidare får han en massa ved, några
tusen fot timmer för att bygga hus och
så en massa gärdselvirke för att inhägna
sin gård. Hans skyldighet är (dock något
olika inom olika provinser) att inom viss
tid ha bosatt sig på sin farm, uppfört ett
hus och odlat en viss areal. Inom 20 år
från! den tid, då han bosatt sig där,
kan han ej utan hustruns bifall afhända
sig farmen. Dör han, så tillfaller farmen
änkan. Medan farmen äges af honom själf
eller hans hustru eller bröstarfvingax, är
den under 20 års tid undantagen från ansvarighet
för hans skulder, därest dessa
icke bero på inteckningar, tagna efter
lagfarts erhållande.
Fallerans. Hvilka speciella uppgifter
skulle konsuln ha ifråga om emigranterna?
W. Han skulle naturligtvis ha samma
uppgifter som konsulerna på andra platser,
t. ex. konsul Lindgren i Chicago och
konsul A. E. Johnson i New York, nämligen
att tillvarataga emigranternas intressen.
Ordf. De nämnda konsulernas befattning
med svenskarne är nog närmast utredandet
af arfsfrågor och hemsändandet af
arfsmedel.
W. Sådana angelägenheter skulle nog
vederbörande få att syssla med i mycket
stor utsträckning äfven i Canada. Men
vidare skulle utvandrarne ha ett skydd
i konsuln. Det behöfves i sanning, att
svenskarne ha ett sådant skydd. Om de
icke ha någon a|tt vända sig till, som
tar vara på deras intressen, fä de lida
orätt alltför ofta.
Ordf. Är det Eder erfarenhet, att Canadas
myndigheter visat brist på opartiskhet?
W.
Nej, om de med sin sak väl kommitt!
inför myndighet ernå, tror jag nog, att
dessa göra sin skyldighet. Men det är
en lång väg från deÄ. att en främling
lidit orätt och till dess hans sak kommit
inför domstol, och då behöfver han någon
att vända sig till.
Ordf. Hjälpen skulle då bestå i att någon
förmedlade förbindelsen med myndigheterna
?
B 88
W. Ja naturligtvis. När jag var i Vancouver
B. G. höll man på att skatta sig en
svensk konsul. Svenskarne hade ett möte
för saken, och på det mötet var jag
med. Där fattade man en resolution,
som jag inskickade till utrikesdepartementet.
En norsk präst, som jag träffade där,
sade, att våra landsmän voro alldeles ur
stånd att reda sig där ute. Där komma,
sade han, norska och svenska sjömän, de
kunna icke engelska, de bli häktade och
kunna icke reda sig, då de ingen ha att
vända sig till. Då brukar man kalla på
Direktör B. A. Hjorth,
Hj. I den skrifvelse från kommittén, som
blifvit mig tillställd, anhåller kommittén
att få del af min personliga erfarenhet
af det sätt, hvarpå Sveriges intressen i utlandet
tillvaratagas af våra beskickningar
och konsulat. Jag vill då genast i början
meddela, att min erfarenhet på det området
är ganska ringa. Vi ha aldrig i vår
affär — och det felet tror jag vi dela
med en hel del firmor icke blott inom vår
utan äfven inom de flesta andra branscher
i vårt land — haft fullt reda på, hvilken
rätt vi ha att anlita vårt konsulatväsende
och diplomati i utlandet för vår enskilda
verksamhet, lika litet som vi haft klart
för oss, hvilka skyldigheter vår representation
utomlands har gentemot oss i det
ena eller andra afseendet. Detta är måhända
den egentliga orsaken till att vi i
så ringa grad anlitat våra beskickningar
och konsulat i främmande länder. Vi ha
försökt att reda oss själfva. Ett fall kan
jag emellertid relatera från vår erfarenhet,
där vi anlitat en konsul. Vi ha nämligen
vid ett tillfälle vändt oss till svenske generalkonsuln
i Rio de Janeiro med anledning
af en oförrätt, som vi ansågo oss
ha lidit i Porto Alegre. Det är egentligen
endast, när vi ansett oss ha på något
sätt lidit en oförrätt och vi icke trott
oss ha blifvit på behörigt sätt betjänade
af enskilda jurister eller patentagenter,
som vi anlitat våra beskickningar och konsulat.
I det af mig afsedda fallet förhöll
det sig så, att vi för några år sedan hade
registrerat vårt namn »Primus» i Brasilien
som ordmärke för våra varor där, nämligen
våra fotogénkök. Ett tu tre fingo
vi genom en tidning eller någon af våra
kunder veta, att en firma i Porto Alegre
hadei för egen räkning registrerat sam
-
den norske pastorn och han får då tjänstgöra
som tolk. De ville nu ha en svensk
konsul, som kunde tala svenska, men jag
vet icke, om de fingo någon. Generalkonsuln
bor, som förut nämndt, i Quebec,
hvarifrån det är 6 dygns järnvägsresa till
Vancouver.
Fallenius. År 1903 utnämndes till svensk
konsul i Vancouver en man, som hette
John Charles Maclure. Eör öfrigt vill jag
påpeka, att British Columbia är ett själfständigt
distrikt.
Stockholm. (19. 1. 06.)
ma märke, som vi tidigare registrerat. Vi
ansågo oss helt naturligt icke kunna tilllåta
något dylikt utan anmodade vårt patentombud
här i Sverige att tillskrifva
resp. patentombud där ute och taga reda
på, med hvilken rätt den senare registreringen
blifvit gjord och söka få densamma
häfd. Vårt ombud här fick då det svaret,
att denna senare gjorda registrering icke
kunde häfvas annat än genom process, för
hvilken kostnaden alldeles säkert skulle
komma att uppgå ända till 200 pd st.,
hvilken summa borde på förhand deponeras.
Detta syntes oss vara bra rundligt
tilltaget från början, och därför kommo
vi efter något funderande att tänka på,
att vi möjligen kunde vända oss till något
svenskt konsulat där nere och se till, om
det icke kunde hjälpa oss. Vi tillskrefvo
också svenske generalkonsuln i Rio de
Janeiro, en norrman, och han tog sig an
vår sak på ett mycket välvilligt sätt. Vi
skickade honom 20 pd st. för de eventuella
utgifter, som han kunde ha för vår skull,
men han sände tillbaka alltsammans. Till
sist blef hela affären arrangerad så, att
vi fingo behålla vårt varumärke och att den
andra firmans registrering annulerades, och
allt blef ordnadt utan någon som helst
kostnad för oss, vi hade blott ett par års
arbete, innan saken blef klar. Detta är
det enda fall, där vi inom vår affär anlitat
hjälp af en konsul och där vi ha
fått något direkt resultat. Jag undantar
då det bagatellmissöde, som vi nu i
dagarna råkat ut för i Nordafrika. I
detta senare fall är förhållandet det, att
vi skickat dit några varor mot efterkraf,
men på ett års tid ha vi icke hört något
af vår speditör där och veta icke alls,
hur saken förhåller sig. Vi ha med ättled
-
B 89
ning dära.f tillskrifvifc tyska konsulatet i
Tanger, hvilket äfven skall bevaka de
svenska intressena. På vårt bref, som var
dateradt den 21/12, har emellertid icke
något svar ännu hunnit inkomma. Vi ha
vidare haft ett par fall under de senaste
ryska orolighetema, då vi sago oss nödsakade
att per telegraf vända oss till
våra ryska konsulat för att få reda på
förhållandena på olika platser. Till detta
är vår erfarenhet i nu förevarande afseende
tills dato begränsad.
Hvad besvarandet af de af kommittén
uppställda frågorna beträffar, vill jag på
förhand nämna, att jag var närvarande
vid köpmannaklubbens diskussion rörande
dessa frågor samt att jag tagit del af
handels- och sjöfartsnämndens och äfven
handelskammarens utlåtanden i ämnet, och
jag instämmer i det stora hela i de uttalanden,
som i dessa utlåtanden blifvit
gjorda. Jag vill dock ytterligare betona,
att posterna inom vår representation i utlandet
böra besättas med praktiska personer,
som sitta inne med fackkunskap på
olika områden. Vare sig det är fråga om
lönade eller olönade konsulat, bör man
se till, att man erhåller sådana personer,
af hvilka man kan vänta, att de iakttaga
full opartiskhet gentemot alla olika intressen.
Det bör vidare upprättas en bestämd
prislista eller i öfrigt organiseras
så, att man på förhand vet, huru mycket
man skall betala för anlitande af konsuls
hjälp i olika fall, så att icke något
provisionssystem på något sätt får komma
in.
Ordf. Menar Ni, att de upplysningar,
som meddelas enskilda af konsulerna, borde
honoreras ?
Hj. Ja; eller om man får dem fritt, då
i hvilken omfattning. Våra industriidkare
och köpmän borde sättas i tillfälle att få
större kännedom om hithörande förhållanden,
än de för närvarande ha. Jag har
talat med en hel del af mina vänner om
denna sak, och de äro i likhet med mig
mycket litet hemma på detta område.
Ordf. I konsulatförordningen finnes tydligt
uttaladt, att konsulerna hafva skyldighet
att tillhandagå landsmän med råd
och dåd. Eättigheten till ersättning är
där bestämdt angifven. Då jag nu hör,
att industriidkare icke hafva fullt reda
på, i hvilken utsträckning de hafva rätt
aittt anlita konsulerna, frågar jag, huru
denna brist skall kunna af hjälpas annat
än genom allmänna, författningar och handböcker?
-
Hj. Det synes mig, som om kommerskollegium
för närvarande vore den myndighet,
som borde ha sig ålagdt att genom
cirkulär eller på annat sätt göra
industriidkare och affärsmän, åtminstone
exportörerna, underkunniga om, hvilka rättigheter
och skyldigheter vår representation
i utlandet har gentemot dem. Hvad
beträffar frågan om inrättandet af ett
handelsdepartement, anser jag det vara
af stor vikt, att ett sådant kommer till
stånd. Detta departement borde enligt min
uppfattning just handlägga alla ärenden,
som afse tillgodoseendet i utlandet af industri-
och köpmannavärldens intressen.
Ordf. Är det eljest någon fråga i formuläret,
som Ni önskar beröra?
Hj. Innan jag hade sett köpmannaklubbens
och handelskammarens utlåtanden,
hade jag på egen hand uppgjort en liten
promemoria, men innehållet i den
sammanfaller med hvad som blifvit anfördt
i de nämnda utlåtandena, hvarför det är
onödigt att här upprepa det. Beträffande
frågan om, på hvilka särskilda orter konsuler,
lönade eller olönade, skulle anställas
så är det mycket svårt för en enskild
affärsman att yttra sig om den saken.
Oi''df. Det skulle doek vara af intresse
för kommittén att få veta, hvilka orter
Ni, med stöd af egen erfarenhet, skulle
vilja förorda.
Hj. Vi ha i allmänhet på de särskilda
platserna våra agenter och våra ombud,
som vi till största delen betjäna oss af.
Det är endast, då någon af dessa strejkar
för oss, eller det skulle kunna blifva något
trassel, som vi skulle kunna behöfva hjälp
af något svenskt konsulat eller någon
svensk beskickning.
Ordf. I hvilka utomeuropeiska länder
har Edert bolag sin väsentligaste afsättning
?
Hj. Vi ha en rätt stor afsättning i Sydamerika,
särskildt i Brasilien och äfven
i Chile; vi ha vidare afsättning i Australien,
Indien, Kina och Japan, där dock
något mindre, men däremot på öarna och
Manilla är afsättningen ganska betydlig,
liksom äfven i Egypten; den är icke heller
så obetydlig i Mindre Asien; äfven
(i Sydafrika är vår afsättning rätt väsentlig,
fastän den kanske där under de
senare åren varit något mindre, därför
att där då rådt sämre konjunkturer, men nu
synas tiderna där återigen blifva bättre
och därför äfven marknaden bättre. Vi
ha förbindelser nästan litet hva.rstans öfver
hela världen, med undantag af Nordamerika,
där vi icke sälja utan tvärtom
B 90
köpa. Icke heller i Kanada ha vi lyckats
vinna någon afsättning.
Ordf. Afsättas bolagets produkter direkt
eller genom mellanhänder?
Hj- Delvis direkt och delvis genom mellanhänder.
För några år sedan sökte vi
att göra vår afsättning mera direkt, £Ln
hvad förut varit fallet, och vi gingo därför
på prof ut med en del offerter, som
vi satte litet billigare, men det visade
sig snart, att vi fingo ondt af detta sätt
att gå till väga. Yi måste upphöra därmed
och i stället, icke fullt återgå till vårt
gamla system, utan. skapa oss ett nytt
system, enligt hvilket vi inrättade våra
priser så, att vi alltid lämnade möjlighet
öppen till en viss avance åt de stora kommersiella
ländernas exportörer, så att vi
icke utestängde dem. I annat fall skaffade
dessa sig konkurrerande varor till våra
och togo såvidt möjligt upp en så mycket
svårare och hårdare konkurrens mot oss,
att vi i stället föredraga att ha dem på
vår sida. Till de transatlantiska länderna
gå alltså våra varor till betydande del
genom engelska, tyska och franska exportörer
som mellanhänder, och de ha därför
en avance från 5 ända ned till 2 °/o, hvil-.
ket ju icke är så särdeles mycket. Detta
gäller nu om färdiga varor. Skulle det
vara ett dylikt afdrag för råmaterialet,
skulle det naturligtvis blifva kännbart.
Men dessutom ha vi direkta agenter och
direkta affärsmän, med hvilka vi göra
affärer i fast räkning sedan många år tillbaka.
Sådana ha vi i Sidney, Melbourne,
Bombay, Bagdad och flera andra platser,
som t. ex. Vladivostok och Shanghai, där
dock något mindre. Däremot går vår export
på Sydamerika genom mellanhänder.
Den största delen af vår export dit
torde gå genom franska och tyska exportörer,
då däremot exporten till Australi-,
en och Indien till största delen går öfver
England, liksom det mesta af hvad vi
exportera till Sydafrika, dit dock en del
går genom tyska exportörer. Däremot ha
vi sedan många år haft egna förbindelser
i Egypten och Mindre Asien. Där ha vi
en egen resande, som far ut dit hvartannat
eller hvart tredje år.
Ordf. Har Ni någon erfarenhet af handelsstipendiater
såsom förmedlare af affärer
?
Hj. Ja, men den erfarenhet, som vi
haft i den vägen, har icke varit vidare
fördelaktig. Handelsstipendiaterna ha i
allmänhet icke kunnat tjäna oss något.
Jag kan icke erinra mig ens ett enda fall,
då vi haft någon direkt försäljning genom
dem. Jag har för min del nu under flera)
år kritiserat det sätt som nu praktiseras
i fråga om handelsstipendiaterna, nämligen
att skicka ut som sådana personer, som
äro alldeles för opraktiska och oerfarna.
Det synes mig, som om det vore bättre,
därest vi nu skola fortsätta med systemet
att skicka ut handelsstipendiater, att
man då utvalde några af våra inhemska
affärsmän eller de förnämsta af deras biträden,
prokurister eller t. o. m. kompanjoner,
där det finnes flera innehafvare
af en firma. På det sättet premierar man
en sådan firma. Nu drager man sig ganska
ofta för att skicka ut resande, då
det naturligtvis medför ganska stor kostnad.
Jag erinrar mig, hurusom det under
de första åren af vår affärsrörelse var
synnerligen svårt att förtjäna in så mycket,
att vi hade råd att skicka ut resande
till utlandet. Kostnaden för dessa resor
kunde ibland uppgå till åtskilliga tusen
kronor, under det att kanhända de order
som vi fingo in, icke närmelsevis gingo
upp till så mycket. Följaktligen drogo vi
oss rätt ofta och kanske alltför länge
för att gå till väga på det sättet. Vi
hade nog haft större nytta och varit mycket
mera i farten nu med vår export,
om vi under de första åren af firmans tillvaro
haft råd att depensera mera på resande.
Men vår affär har i alla fall gått
allt mer och mer framåt, och vi äro nu
icke alls ledsna öfver, att vi fått börja,
som vi gjort, ty vi ha af framgången
blifvit uppmuntrade att fortsätta på den
inslagna vägen. Och det kunna vi intyga,
att en affärs kostnader för utvidgandet
af dess export betala sig aldrig under
första eller andra året, utan först längre
fram; de första kunderna komma oupphörligt
igen, och nya komma till, så att
de första kostnaderna så småningom bli
betäckta. Beträffande handelsstipendiaterterna
förordar jag således, att större hänsyn,
än hvad nu är fallet, tages till,
att de personer, som skickas ut, äro praktiska
män med köpmannaerfarenhet.
B 91
Ledamoten af Riksdagens andra kammare, konsul J. Ekman,
Göteborg.
Ordf. Kommittén hemställer, att Ni
ville lämna några upplysningar rörande
de af kommittén uppställda frågor eller
möjligen rörande andra, därmed i sammanhang
stående ämnen, om hvilka Ni anser
lämpligt att uttala Eder.
E. Jag har varit med om uppsättandet
af två skriftliga svar på kommitténs frågor.
Det ena, där jag mest utförligt framlade
mina åsikter, var jämverksföreningens
styrelses utlåtande, och det andra,
som var mera kortfattadt, var det yttrande1,
som afgifvits af handelsföreningens
fullmäktige samt handels- och sjöfartsnämnden
i Göteborg. Och jag har egentligen
icke så synnerligen mycket att tilllägga
till hvad som där uttalats. Jag
kan därför nu förbigå det allmänna och.
behöfver icke uppehålla mig vid alla frågor,
utan det är tillräckligt, att jag redogör
för hvad som varit grundläggande för
min mening i vissa speciella frågor. Jag
går således förbi de diplomatiska frågorna,
dem förstår jag mig ej heller mycket på.
Jag vill blott ifrågasätta, oaktadt jag icke
kan uttala mig därom med någon direkt
sakkunskap, huruvida man icke skulle kunna
tänka sig att inom konsulatkåren finna
personer, lämpliga att befordras till diplomatiska
befattningar, visserligen kunde
det icke blifva frågan om de högsta posterna,
men alltid skulle man, synes mig,
kunna använda dem såsom chargés d’affaires
eller minis terresidenter. Så är förhållandet
i England. Möjligen skulle, hvad
Sverige vidkommer, en dylik anordning
befinnas lämplig på åtskilliga utomeuropeiska
orter, där vi behöfva diplomatisk representation.
Men hufvudpunkten är emellertid
enligt min uppfattning den, att konsulerna
skola vara lönade. Jag är själf
olönad konsul hos en utländsk makt, och
jag har funnit, huru litet man är i tillfälle
att sköta sina göromål såsom konsul. Till
de administrativa och juridiska uppgifter,
som en konsul har, hör egentligen endast
att expediera fartyg, och för öfrigt
bör han söka vara vederbörande lands undersåtar
till hjälp, såvidt i hans förmåga
står. Oaktadt jag icke saknat god vilja
att understödja handel och industri i det
land, för hvilket jag är representant,
måste jag dock erkänna, huru litet jag
verkligen lyckats göra i detta afseende.
(19. 1. 06.)
Man har för mycket att göra med andra
saker och kan därför icke ägna sig åt
denna viktiga uppgift så mycket, som man
borde. Det skulle blifva ett ganska omfattande
arbete och fordra mycken tid,
om man ville följa med hvad som rör
handel och industri och afgifva rapporter
därom. Därför tror jag, att vi behöfva
lönade konsuler eller andra lönade tjänsteman,
man må nu kalla dem handelsattachéer,
handelsstipendiater, vicekonsuler
eller dylikt, vi behöfva dem, om vi vilja
få ordentliga upplysningar rörande handel,
industri och sjöfart i andra länder. Jag
vill i förbigående nämna, att jag från
mycket sakkunnigt håll hört uppgifvas,
•att det bästa vore att kalla dem allesammans
för konsuler. Ty detta skulle gifva
dem en mera inflytelserik ställning i resp.
främmande länder. Om detta, är möjligt,
det Itillhör ju kommittén att bedöma.
Hvad jag vill framhålla såsom min bestämda
åsikt är, att konsulerna böra i främsta
rummet söka främja hemlandets handel
och industri. Och för att kunna göra detta
behöfva de icke så mycket en ämbetsmannauppfostran
som en kommersiell utbildning.
Det är kärnpunkten i min uppfattning,
att de böra först och främst vara
kommersiellt utbildade, både teoretiskt och
praktiskt. Sedan tror jag, att de lättare
kunna sätta sig in i de ganska enkla administrativa
saker, som falla inom ramen
för deras verksamhet, såvida de icke ära
anställda å en så betydande ort, att det
behöfves flera ämbetsmän för att sköta
det hela^ i hvilket fall man kan ha
representanter för både det ena och det
andra. Om vi antaga, att det kommer
att finnas olönade konsuler på de ställen,
där endast sjöfarten behöfver en målsman
och där allenast sådana göromål förekomma,
som en olönad konsul kan hinna med,
så borde på andra, orter, i synnerhet i aflägsna
länder, finnas lönade och särskild!!
utbildade konsuler eller stipendiater för
att lämna hemlandet upplysningar om förhållandena
därute. Detta tror jag är af
allra största betydelse, i synnerhet om man
ser saken ur handelssynpunkt, hvilket jag
naturligtvis gör. Och jag tror, att hvilken
ståndpunkt man än står på, kommer man
likväl till det resultat, att det är handeln
och industrien i hemlandet, som ha nytta.
B 92
,-af en sådan anordning. Därigenom tror
jag det kan förebyggas högst väsentliga
misstag här hemma, om man blott får
snabba och tillförlitliga upplysningar om
hvad som försiggår i främmande länder.
Jag tillåter mig nämna ett exempel, som
möjligen kan vara, af något- intresse. Det
inträffade här om året, att den mest brukliga
dimensionen på plank på en gång
icke mera behöfdes på den mycket stora
utländska marknaden. Innan underrättelse
härom korn till Sverige, hade de stora
.sågverken redan sågat ned ofantliga kvantiteter.
Eöljden blef, att de måste sälja
till underpris. Hade man fått en snabb
underrättelse om detta förhållande, skulle
ju en dylik eventualitet ha kunnat undvikas.
Å andra sidan har en ny industrigren
inom trävarubranchen kommit upp.
Det tillverkas och försälj es nämligen en
stor mängd lådor, afscdda för transport
af frukt från sydliga länder. Och det har
visat sig vara ganska svårt för dem, som
äro intresserade af denna sak, att få reda
-på lådornas dimensioner, packningssätt
o. s. v. Hade man äfven i detta fall fått
underrättelse i tid, hade man nog kunnat
vinna ganska mycket. Detta är nu blott
ett par exempel. Jag anser alltså, att en
i alla afseenden väl utrustad konsulatkår,
som i utlandet representerar Sverige med
speciellt uppdrag, hvarom bestämmelser
böra intagas i en instruktion, att taga reda
på allt, som är för handel och industri
af nytta, skulle vara för vårt land af allra
största betydelse. Sedan kommer frågan
.—■ det är den andra punkten —, huru dessa
upplysningar på lämpligaste sätt skulle
bringas till allmänhetens kännedom. Det
är gifvet, att de måste gå in till utrikesdepartementet.
Men jag skulle tro, att
man borde befria utrikesdepartementet
från bestyret att kungöra dem och i stället
söka att erhålla en central upplysningsbyrå-
för kommersiell information.
Man skulle möjligen kunna tänka sig, att
detta uppdrag kunde lämnas åt exportföreningen,
sedan den undergått nödig omorganisation.
I denna förening förekommer
ett lättare arbetssätt än i ämbetsverken,
och man har där redan gjort sådana förarbeten
för införskaffande och spridande
a-f upplysningar, att det skulle vara synnerligen
lätt för denna förening att taga
saken om hand och gifva de inkomna meddelandena
den offentlighet, som kan anses
lämplig.
Ordf. Ni nämnde, att konsulerna utan
tvifvel skulle behöfva en större merkantil,
-teoretisk och praktisk förbildning. På hvil
-
ket sätt anser Ni, att man lämpligen skulle
kunna åstadkomma detta ?
E. Det vore utan tvifvel önskvärd!, om
de haft tillfälle att genomgå en tvåårig
kurs i ett svenskt handelsinstitut eller
annan därmed jämförlig inrättning, och
ännu mera önskvärdt, att de ha praktiskt
deltagit i egentlig affärsverksamhet. Det
kommer också — det får man åtminstone
hoppas — att här i landet inrättas handelshögskolor,
i likhet med hvad som redan
finnes i England, och då vore det
tillräckligt, om de genomgått en dylik
högskola. Men jag för min del vill icke
stipulera några vissa examensfordringar.
Ty det kan mycket väl hända, att det finnes
personer, som icke genomgått en sådan
högskola, men som i alla- fall äro
synnerligen lämpliga genom de kunskaper
de på annat sätt kunnat förskaffa
sig. Jag tror icke, att det är lämpligt
att för strängt binda sig vid vissa teoretiska
kvalifikationer hos de blifvande konsulerna.
Ordf. De intressanta exempel, som af
Eder anfördes om olägenheterna för den
svenska industrien att icke i tid få underrättelse
om timade förändringar på den
utländska marknaden, föranleda den frågan:
Kan det anses vara ändamålsenligt
eller nödvändigt, att konsulattjänstemän
för att bättre följa med den svenska industriens
ställning och utveckling åläggas att
tidtals komma hem och under någon
längre t-id, d. v. s. åtminstone några månader,
sätta sig i personlig förbindelse
med industriidkare samt- resa omkring i
landet för att få mera personlig kännedom
om förhållandena?
E. Sådant anser jag vara af synnerligen
stor betydelse. Man borde ålägga
dem att t. ex. hvart tredje år resa hem
på, statens bekostnad och att här hemma
tillkännagifva, att de kunna träffas för
konsultation vissa tider, äfvensom genom
resor inom landet sätta sig in i industriens
nuvarande ståndpunkt. Det är gifvet, att
den, som en längre tid ständigt vistats
på utrikes ort, icke kan följa med den industriella
utvecklingen i hemlandet tillräckligt
för att vara au courant med förhållandena
där. Den saken har också påpekats
i de afgifna utlåtandena. Jag vill
gärna här hafva uttalat, att då jag har
förordat en ändring i organisationen af särskild!
diplomat- och konsulatväsendet, så
har jag därmed endast velat säga, att
det är gifvet, att, såsom saken nu är
ordnad, handel och industri icke kunna påräkna
verkligt sakkunnigt stöd från våra re
-
B 93
presentanter i utlandet. Men å andra sidan
vill jag på det lifligaste betona, att jag
aldrig varit i saknad af beredvillighet och
tillmötesgående från dessa, representanter,
utan jag erinrar mig, att vid flera tillfällen,
då vi haft särskildt tvistiga saker
att ordna, de ha gjort allt hvad de kunnat
för att ''vara oss behjälpliga. Men,
det är ju gifvet, att med den utbildning,
som våra representanter nu ha, de
icke äga den sakkunskap, som t. ex. en
köpman under alla förhållanden skulle anse
önskvärd, om de också i särskilda fall
kunna vara till ganska god hjälp. Det har
varit tal här om handelskamrar, och
förslag om inrättande af sådana har framställts.
Denna tanke måste jag på det
bestämdaste taga afstånd ifrån. Det är
icke lätt att få dylika handelskamrar
till stånd här hemma och ännu svårare
kommer det naturligtvis att ställa sig i
utlandet. Dessa handelskamrar har man
tänkt sig skulle vara sammansatta af svenska
köpmän på den ort, där handelskammaren
är belägen. Men dessa köpmän skulle
säkerligen icke vara benägna att ingå
i en sådan handelskammare. Det skulle
åligga dem att gifva sina kolleger och konkurrenter
och därmed äfven konkurrenter
-
na i hemlandet del af hvarje upplysning,
som de hade att lämna och som kunde
vara af särskildt intresse för deras egen
affär, med andra ord, dessa köpmän, som
i allmänhet äro agenter för svenska handelshus,
skulle i stället för att gynna den
firma de arbeta för och för dess räkning
tillgodogöra sig de upplysningar, de kunnat
skaffa, låta dessa upplysningar blifva allmän
egendom. Och det kan man icke begära
af dem. Dessutom finnes det, enligt
mitt förmenande, icke personer därute,
som man kan påräkna för bildande af dylika
handelskamrar. Därför tror jag, att
detta är en sak, som det icke kan vara
mycket skäl att tänka på. Därest tanken
på exportföreningens ombildning till en
central upplysningsbyrå för näringarna
skulle vinna anklang, vore det önskvärdt
—• det har framhållits, och det tror jag
också skulle vara skäl •—, att den finge en
mera officiell ställning, utan att dock dess
arbetssätt skulle blifva mera tungt och
försvåradt. Det har t. ex. föreslagits, att
Kungl. Maj :t skulle fastställa föreningens
stadgar och likaså utse ordförande i styrelsen.
Och däri skulle ju på visst sätt
ligga ett samband med statens ledande
myndigheter.
v. Häradshöfdingen M. Wallenberg, Stockholm. (19. 1. 06.)
Ordf. Vill Ni själf angifva de punkter
vi skola taga upp, eller föredrar Ni att
fritt meddela oss Édra åsikter i de ärenden
som intressera kommittén?
W. Jag har icke besvarat hvarje punkt
särskildt, utan jag har sammanfattat min
erfarenhet och mina därpå grundade tankar
i denna sak i ett kort meddelande,
hvilket jag ber att få uppläsa:
Så vidt jag inhämtat från de affärer,
med hvars ledning jag har att göra, hafva
dessa icke förstått att annat än i ringa
grad draga nytta af vårt lands diplomatiska
och konsulära representation i utlandet.
Min direkta personliga erfarenhet går
i samma riktning.
I båda fallen torde anledningen vara
de goda egna utländska affärsförbindelser,
som, hvilande på reciprocitet, stå undertecknad
och af mig beroende företag till
buds.
Dock må det genast tilläggas att, när
någon gång svensk diplomat eller konsul
anlitats, dessa alltid beredvilligt stått till
tjänst, om de kunnat.
I anslutning till ofvanstående får jag
såsom min åsikt framhålla att vår handel
och industri icke kunna verksamt främjas
genom ett utbredt konsulatväsende eller
genom handelsattachéer. Jag tror, att de
företag eller personer, som önska export,
bäst besörja denna genom af dem själfva
utsända eller i utlandet antagna ombud.
Härvid lian det blifva dem till väsentligt
stöd, om dessa ombud äro i tillfälle
att hänvända sig till svensk beskickning
eller konsul för erhållande af lämpliga
introdulctioner.
För detta ändamål måste den svenske
representanten hafva vetat att förskaffa
sig en god personlig ställning i vederbörande
land eller stad.
Det är därför bättre att hafva få väl
aflönade och därför väl besatta poster
än ett flertal.
Det är icke närmast genom arbete utomlands,
som vår export främjas. Vägen till
B 94
en förbättrad export är förbättrandet af
vår köpmanskår. Och medlet till denna, förbättring
är, enligt min bestämda mening,
det oförcLröjliga inrättandet af en handelshögskola
i Stockholm.
Det är utan tvifvel af en viss nytta att
diplomati och konsuler insända redogörelser
för kommersiella förhållanden. De
utländska fackpublikationerna, som hvarje
intresserad affärsman rörande dennes
bransch numera håller, göra oftast dessa
redogörelser, som i regeln äro försenade,
öfverflödiga.
Redogörelserna torde lämpligast böra
samlas hos ett upplysningskontor för näringarna.
Genom samma kontor torde vederbörande
affärsman böra hänvända sig
för erhållandet af upplysningar från våra
representanter i utlandet.
Ordf. Huru tänker Ni Er ett sådant
upplysningskontor för näringarna ordnadt?
W. På denna fråga kan jag icke svara
bestämdt. Jag vet, att det finns ett sådant
kontor i Amerika,, i Philadelphia, som
fungerar till belåtenhet; vidare finns det
ett nyinrättadt dylikt kontor i Kristiania,
och det är en statsinstitution. Man
kan tänka sig en möjlighet att utveckla
exportföreningen till ett sådant upplysningskontor;
detta har jag också antydt
i mitt skriftliga svar. Hvad beträffar de direkta
upplysningarna angående personers
soliditet och dylikt kan det ju icke komma
i fråga att tänka därpå, ty den saken
är så ordnad och genomförd, att det icke
kan blifva bättre. Hvad vi här skulle ha
att tänka på vore väl närmast upplysningar
för näringarna.
Ordf. Hvad har Ni för åsikt om handelshögskolor?
Bör man tänka sig dem såsom
led i konsulernas utbildning?
W. Ja, det anser jag vara af den största
■nytta, ty konsulerna måste ju äfven hafva
något juridisk underbyggnad och handelshögskolan
skulle väl bland sina ämnen
äfven upptaga juridik i viss utsträckning.
Jag tror, att en af handelshögskolans uppgifter
just blir att utbilda konsuler.
Ordf. Om eu handelshögskola kommer
till stånd, skulle man då enligt Eder
åsikt kunna släppa krafvet på annan formell
utbildning hos konsulsaspirantema ?
W. Ja, det tror jag.
Ordf. Bör man ålägga dem fordran på
kommersiell praxis, innan de genomgå handelshögskolans
kurser eller kan därmed anstå
till längre fram?
W. Jag anser, att en person, som genomgår
handelshögskolan bör hafva förvärf
-
vat sig kännedom om kommersiell praxis
på förhand, om han skall hafva nytta
af undervisningen.
Ordf. Sålunda får man för de blifvande
konsulerna ifrågasätta att, sedan de inhämtat
det humanistiska vetande, språkkunskap
och dylikt, som anses nödvändigt,
de anställas på ett handelskontor
och därefter genomgå en handelshögskola,
innan de ingå på den egentliga konsulära
banan?
W. Ja, det är min åsikt.
Ordf. Handelsattachéemas betydelse underkännes
af Eder ?
W. Ja, och det är förnämligast af det
skälet att de icke kunna vara specialister
i tillräckligt hög grad för att vara till
nytta för eu viss export eller en viss industri.
Ordf. Kan man icke tänka sig deras
uppgift sålunda, att de skulle undersöka
främmande marknaders förhållanden och
utan att vara specialister inom en viss
export- eller industrigren, på grund af
sin allmänna kännedom om svenska förhållanden,
påpeka möjligheterna för den
främmande marknadens tillgodoseende med
svenska produkter?
W. Jo, det kan man tänka sig, under
förutsättning likväl af en viss hög kompetens
hos dessa personer. Enligt min
åsikt komma emellertid personer med en
sådan kompetens icke länge att stanna
på dylika platser. Deras kompetens betalar
sig bättre på andra områden, såsom
ledare af industriella företag och dylikt.
Ordf. Kunde man icke tänka sig organisationen
så ordnad, att man till dessa
befattningar, hvilka skulle vara väl aflönade,
sökte få intelligenta personer med
redan vunnen erfarenhet på industriens
och handelns område att för några år,
t. ex. 3 till 5 år, mottaga ett sådant
uppdrag, därmed rikta jämväl sitt eget
vetande och senare återgå till privata affärer
?
W. Enligt min erfarenhet af de utsända
stipendiaterna göra de mycket liten
nytta för vår export just därför att de
sakna underbyggnad och affärsförmåga för
att bedöma förhållandena riktigt.
Ordf. Har möjligen icke ett missförstånd
uppstått i denna fråga, därför att man
begagnat benämningen »handelsattaché» ?
Handelsattachéema behöfva icke vara
unga män. Tvärtom, i de länder, där
sådana finnas, har man därtill utsett personer
med stor erfarenhet och af mogen
ålder, som sitta inne med en hög grad
B 95
af kompetens för sitt uppdrag, medan till
handelsstipendiater tagits helt unga män,
mången gång utan någon erfarenhet alls.
Således, hvad blir Edert svar, om jag
ställer frågan på följande sätt: Anser
Ni, att anställandet af personer såsom sakkunniga
på handelns och industriens områden
vid beskickningar och konsulat skulle
kunna vara till väsentlig nytta för vår
kommersiella information 1
W. Ja, naturligtvis under sådan förutsättning.
Jag medger, att jag tänkt mig
stipendiaterna som unga män, men Under
förutsättning att vid en beskickning
— säg i London •— anställes en erfaren
man, som känner till de engelska förhållandena,
kan det vara till nytta för
våra exportörer, om de få konsultera honom.
Då bör han emellertid hafva en
ganska hög grad af kompetens, ty eljest
konsultera de honom icke utan vända sig
åt annat håll.
Ordf. Hans uppgift skulle väl vara att
dels själfmant lämna upplysningar, dels
på begäran stå till tjänst med sådana.
W. Skulle man ordna saken sålunda,
gjorde man likväl, enligt mitt förmenande,
klokast i att först göra ett försök med en
eller annan dylik person i något land för
att se, hur man lyckas därmed och om det
later sig göra att få verkligt kompetenta
personer. Man bör icke upprätta en stor
mängd dylika poster på en gång, ty man
skulle då icke få tillräckligt med folk
kompetent^ därför. Jag tror, att det är
mycket svårt att få sådana personer.
Ordf. Förutsättningen för en organisations
genomförande är alltid att man kan
få personer som passa därför. Det blir
emellertid administrationens sak. För en
kommitté, som skall utreda hvad som bör
anses lämpligt eller icke, går det väl an
att ställa sig på en friare ståndpunkt och
saga: under förutsättning att personerna
finnas, föreslå vi det och det.
W. Men det är en viktig förutsättning,
och det är därför jag vill betona, att vi
i främsta rummet måste se till, om man kan
skaffa erforderliga personer.
Ordf. Detsamma gäller också för diplomater
och konsuler: vi förutsätta att personer,
. som äro lämpliga för de befattning-ar
vi föreslå, skola, kunna anträffas. I
förbifarten vill jag- nämna, att man i
Tyskland för närvarandei utsänder handelsattachéer,
hvilkas aflöning utgår med
högst 24,000 och lägst 15,000 mark.
W. Ja, lägst 15,000 mark, det är en
ganska nöjaktig aflöning!
F. d. svenske konsuln i Baku, Hagelin. (20. 1. 06.)
H. ^ Af de fyra första utaf kommittéer!
uppställda frågorna anser jag mig icke kunna
inlåta mig på någon annan än den
fjärde. Jag tycker, att beskickningar, konsulat
och handel äro tre alldeles skilda
saker.. Mig förefaller det därför nästan
•omöjligt att kunna åstadkomma någon
effektiv anordning till gagn för handeln,
särskildt export från Sverige till Ryssland,
genom att öfverlåta omvårdnaden
däraf åt någon ämbetsmyndighet, den må
nu kallas konsulat, generalkonsulat eller
hvad som helst, eller vid sidan af dem
anställa lönade biträden, som det föreslås.
Jag har tvärtom tänkt, att om Sverige
verkligen vill drifva exporthandel, måste
industrierna här bilda olika exportgrupper
allt efter de olika produktionsslagen,
och dessa sammanslutningar skulle sedan
ovillkorligen skicka ut, hvad man i dagligt
tal kallar för handelsresande, man
kan ju kalla dem för någonting annat
också, och att dessa personer då skulle
af de svenska konsulaten och beskickningarna
utomlands erhålla allt möjligt understöd
och all möjlig hjälp, är ju klart.
Men mig synes, som om blott sådana kunna
göra någonting härvidlag, hvilka äro
direkt intresserade i en sak. Man måste
komma ihåg, att: våra officiella representanter
i utlandet alltid äro mera ämbetsmän,
än de äro handelsmän. Jag har i
9 år varit konsul nere i Baku, men undcp
den tiden har jag icke haft en enda förfrågan
och icke försport det minsta intresse
från vare sig Petersburg eller Stockholm
angående min rayon där nere. Diplomaterna
ha sina uppgifter, nämligen de
diplomatiska, och konsulerna ha sina, närmast
sjöfartens angelägenheter, men med
svenska fabriker eller med svenska industriföretag
ha de ju ingenting alls direkt
att skaffa. Det lifgifvande intresset
saknas dem, och jag tror icke heller, att
man kan väcka något sådant hos dem.
B 96
Ordf. Anser Ni icke, att anställandet
af kommersiella sakkunnige vid vare sig
beskickningar eller konsulat skulls kunna
bidraga till, att hemlandets industri och
handel lättare kunde få upplysningar,
hvaraf de kunde draga nytta?
H. Jag tror, att när man är anställd i
statens tjänst, hax man dock icke samma
intresse, som om man vore anställd i industriens
egen tjänst. Jag har åtminstone
svårt att tänka mig, att om jag vore ämbetsman,
jag på ett tillräckligt energiskt
sätt kunde sköta merkantila uppdrag, utaf
h vilkas resultat jag icke själf vore
på något sätt beroende. En riktig köpman
är blott den, som har en affär att
sköta.
Ordf. Anser Ni att samtliga köpmän och
industriidkare i ett land kunna skaffa
sig alla de upplysningar, som de behöfva,
utan anlitande utaf några officiella
agenter? Och att officiella agenter
hittills icke kunnat upplysa dem om något
af hvad de behöft veta?
H. Officiella agenter kunna nog skaffa
en hel del upplysningar, men de kunna
icke göra det så bra och fullständigt
som privata agenter. Dessa kunna gärna
få inneha en officiell ställning, men de
måste känna sig beroende af industrien
för att kunna arbeta ordentligt. Jag
har alltid tänkt mig, att konsulaten måste
finnas, och vid somliga af dessa konsulat
kunna ju anställas sakkunniga personer.
Detta torde emellertid icke på långt
när vara tillfyllest för vinnandet af det
mål, som man här åsyftar, nämligen att
få ett verkligt resultat, en ökad export
från Sverige till utlandet.
Ordf. Tror Ni icke, att staten kan be-,
fordra hemlandets industriella och kommersiella
intressen genom anställande af
officiella agenter i Kyssland, hvilka skulle
ha till uppgift att lämna upplysningar
om de faktiska möjligheterna för svensk
export därstädes ?
H. Jag tror, att det blir mycket svårt
för dessa agenter att få reda på, hvad
de behöfva. Det duger icke, att de sitta
stilla på en plats, utan de måste resa omkring
ute i landet, och i synnerhet till
en början få de lof att uppträda mycket
energiskt. Särskildt hvad nu Kyssland beträffar,
är Sverige där mycket dåligt representeradt
i exporthänseende. Jag har
tänkt mig, att om där någonting, skall
kunna göras för vår export, maste vi skicka
ut dit en hel svärm med folk för att
taga reda på de marknader och ds afsättningsmöjligheter,
som gifvetvis finnas
där. Sedermera, när förkunskapsn en gång
blifvit förvärfvad och nödigt material insamladt,
då kanske det kunde vara nog
med några få officiella personer, som kunde
vidare fortsätta det arbete, som då redan
blifvit påbörjadt. Min uppfattning
har alltid varit den, och detta gäller icket
blott, Kyssland, utan äfven andra länder,
att om en person, som skickas ut — vi ha
sett, huru det i dylika fall slagit ut för
tyskarne i Kyssland — icke är en duktig
köpman, blir han det icke heller sedan,
utan om han är en ämbetsman, så förblir
han det allt fortfarande.
Ordf. Ni säger, att när ett land blifvit
undersökt under en viss tid af en svärm
agenter, ett färre antal af staten utsända
personer sedermera kunna fortsätta arbetet
där ute. Ligger icke häri ett erkännande
af att under vissa förhållanden en konsul
eller en officiell agent kan vara till åtskillig
nytta?
H. Jo, det kan det nog, det vill jag icke
bestrida, men jag tror icke, att en officiell
person kan göra det bättre, såvida,
han icke är direkt bunden vid den industri,
som han skall söka hjälpa. .En
och samma person, skulle ju möjligen kunna
fylla en dylik dubbel uppgift, men är han
en lönad statsämbetsman, arbetar han icke
med samma intresse som en lönad industrimän,
det ligger i sakens natur. Att
döma af min erfarenhet i den vägen, faller
det sig emellertid icke så lätt att tjäna
två på en gång. En dylik person! hp:
ju andra intressen, tjänsteintressen, hvilka
nog icke alltid sammanfälla med industriintressena.
Ordf. Vill Ni med stöd af Eder erfarenhet
yttra Eder om, på hvilka platser i Kyssland
man lämpligen skulle kunna anställa
agenter, under förutsättning, att man
kommit så långt, att själfva förarbetet vore
gjordt, hvilket sedan från statens sida
skulle kunna understödjas?
H. Ryssland sönderfaller i flera större
industriregioner. Naturligtvis bör i hvar
och en af dessa finnais en särskild repre-''
sentant för de svenska exportintressena.
Petersburg är centrum för den s. k.
norra delen; väster ut ha vi Warschau och
Riga, midt i Kyssland ha vi Moskva och
Kharkov, vidare längre ned Odessa, som är
ett viktigt handelscentrum för sydvästra
Ryssland; och slutligen ha vi Wolgau och
Kaukasus. Eör Wolgau vore Samara eller
Saratow lämpligaste stationen. —.. Sibirien
är icke så mycket skäl att tänka
på ännu; det är nog mycket stort, men
hax en mycket fåtalig befolkning i förhål
-
B 97
lande till sin storlek, men Sibirien kommer
otvifvelaktigt att i sinom tid erbjuda
ett stort afsättningsfält. Redan nu gå,
om icke alla, så åtminstone största delen
af de separatorer, som vi sälja till Ryss-i
land, till Sibirien.
Ordf. Det sibiriska jordbruket är ju i
framåtgående 1
H. Ja, och där finnas förutsättningar
för en rask_utveckling på jordbrukets område,
ty där finnes mycken jord, som
ännu är obrukad, och landet kan därför
mottaga en stor invandring från rysk sida.
Inom själfva Ryssland däremot kan
det endast bli fråga om att på annat
sätt fördela jorden.
Ordf. Är icke frågan om kolonisering af
Sibirien aktuell? Försiggår icke en rätt
stor utvandring från det europeiska Ryssland
till Sibirien?
H. Jo, en sådan utvandring pågick, ända
tik dess att kriget utbröt, då måste den
afstanna, emedan järnvägens trafikförmåga
icke räckte till. Men äfven det egentliga
Ryssland erbjuder i framtiden en god
marknad för vår export. Antagligen är
redan nu all den jord, som där kan odlas,
under bruk, men man har i afseende
å jordens skötsel icke kommit längre, än
där det öfriga Europa befann sig för en
hundra år sedan. Man använder ännu i
Ryssland s. k. treskiftesbruk, och man
synes på grund af nedärfda vanor och
de säregna äganderättsförhållandena i
fråga om jorden ha svårt att komma ifrån
ett dylikt brukningssätt. Utvecklingen går
emellertid i den riktningen, att mera rationella
metoder, såsom det s. k. sjuskiftsystemet,
komma att tillämpas, och
detta medför i sin ordning, att ett synnerligen
starkt behof af olika slags jordbruksmaskiner
kommer att göra sig gällande.
Detta kommer emellertid icke att
inträffa i morgon eller i öfvermorgon,
utan det tar nog en rundlig tid i anspråk.
Enligt hvad en tysk statistiker, d:r
Martin, beräknat, skulle det sålunda kräfva^
en tid af 100 år och närmare 500
milliarder tyska mark för att bringa upp
det ryska jordbruket till samma nivå, hvarpå
jordbruket i det öfriga Europa för narr
varande befinner sig.
Ordf. Har icke äfven den nuvarande
landtbefolkningen i Ryssland rätt stora behof
i den riktning, som industriidkarne
kunna tillgodose ?
. H. Jo, den har nog behof af att skaffa
sig bättre jordbruksmaskiner, men den
saknar de erforderliga penningmedlen, i
all synnerhet efter de 6 å 7 dåliga skörde
-
år, som där under det sista decenniet
inträffat.
Söderberg. Eörmedlar icke regeringen
dylika inköp ?
H. Jo, det gör den nog, men det blir
i alla fall en obetydlighet i förhållandei
till hvad som behöfves för att hjälpa
UPP jordbruket. Man får nog vänta ganska
länge, innan den ryske bonden kommit
så^ pass långt, att han själf förmår
köpa nödiga jordbruksredskap. Fastän den
ryska industrien alls icke är storartad, lider
den dock af öfverproduktion, ty köpkraften
är för liten.
Ordf. Hur ställer det sig med arbetslöner
inom den ryska industrien?
H. I förhållande till det arbete, som
uträttas, äro arbetarne mycket dyra, beroende
på, att deras arbetsintensitet är så
ringa. Arbetslönerna inom den mekaniska
verkstadsindustrien äro absolut taget lägre
i Ryssland än här hos oss, men om
jag beställer några maskiner, pumpar eller
dylikt i t. ex. Baku eller Astrakan, så
bli dessa maskiner i alla fall icke billigare
än om jag skulle taga dem direkt
från utlandet, trots kostnaden för tull och
frakt och den avance, som förutom verkstaden
äfven återförsälja-me skola ha. Därför
bör alltid en export af industrialster
till Ryssland kunna bära sig. Man kan
nog icke förutsätta, att en stam af industriarbetare
skall kunna hinna växa upp i
Ryssland på ännu åtskilliga tiotal år. För
närvarande äro en del af de ryska industriarbetarne
till hälften bönder. Yissa
tider af året äro de borta från fabriken
för att sköta sin lilla åkerbit. En del af
de fabriker, som ligga utanför städerna,
bruka därför sommartiden stängas under
ett par perioder, nämligen när plöjningsoch
skördearbetet pågår.
Ordf. Är det eljest någon särskild fråga,
som Ni vill beröra?
H. Jag har en liten anmärkning att göra,
som träffar både beskickningar'' och
konsulat, och det är, att man i allmänhet,
när det gäller att få en juridisk fråga
utredd, har svårt att hos beskickningarna
och konsulaten erhålla den hjälp,
som man behöfver. Konsulerna ha ju ganska
mycket med juridiska saker att handlägga-
En konsul får ju ibland fungera
som en notarius publieus; han har att utreda
arfsfrågor och bevaka vederbörandes
intressen i dylika fall m. m. Jag hade
därföre tänkt mig, att när i framtiden
attachéer komma att utskickas till våra
representationer i utlandet, borde bland
dessa äfven finnas personer med juridisk
B 7
B 98
bildning, särskildt i mellanfolklig rätt, så
att konsuler och andra hade någon, att
rådfråga i t vistiga fall. Hör lekmannen
faller det sig mången gång svårt att rätt
tolka innebörden af såväl lagar och författningar
som traktater.
I öfrigt vill jag ytterligare påpeka önskvärdheten
af att man här i Sverige, för
att befordra vår export.på Ryssland, bildar
exportföreningar. Vi ha ju visserligen
redan nu en exportförening, men jag vet
icke huru den fungerar; hufvudvillkoret
är, att dessa föreningar äro lifaktiga och
organiserade särskildt med hänsyn till ryska
förhållanden. Enskilda bolag arbeta
visserligen ganska bra i Ryssland, men
långt ifrån alla industrigrenar ha representanter
där ute. Tyskar, amerikaner och
engelsmän ligga nu afgjordt öfver i Ryssland,
men gifvet är, att äfven vi ha en,
marknad där att taga vara på.
Jag ber att få sammanfatta mina asikter
om, huru — i framtiden — beskickning
och konsulat böra organiseras och rekryteras,
samt huru för öfrigt Sveriges export
skulle kunna befrämjas.
Konsuler böra anställas uti alla större
handels- och industricentra samt i de
hamnstäder, som svenska fartyg besöka.
Efter distriktens storlek eller betydelse
indelas konsulaten uti generalkonsulat, konsulat
eller vicekonsulat.
Till konsuler (af alla tre graderna) utnämnas
personer af handelns och industriens
representanter inom distriktet.
De böra helst vara svenska män} (i vissa fall
skola de vara det), men framförallt skola de
vara duktiga, framåtsträfvande personer.
De kunna och, så långt det är möjligt,
böra vara oaflönade; men deras pos.toch
telegrafutgifter, utlägg för statistik
etc. samt arfvode för sekreterare böra ersättas
af staten.
Eör höjandet af Sveriges export böra
de olika industriidkarne sammansluta sig
uti skilda exportföreningar, hvar industrigren
skildt, och dessa föreningar återigen
bilda en allmän exportring, som på sin
bekostnad sänder ut, resp. uti de olika
länderna engagerar en uppsättning agenter,
som genomströfvar hela landet, sökande
marknad för sin eller sina specialiteter.
De resp. konsulerna måste vara
dem behjälpliga med både råd och dåd,
med statistik, introduktioner m. m., och
efter väl utfördt arbete skola de bland
dessa agenter, som därtill visa sig mest
lämpliga, tillkommenderas konsulerna inom
de större afsättningscentra — konsulerna
till hjälp, exporten till nytta,'' och
dem själfva till skola för framtida avancement.
Men de skola alltid vara inom
räckhåll för exportringen, som äger att
både engagera, honorera och afskeda dem,
så att de aldrig känna sig säkra om »kronans
kaka», utan äro helt beroende af
dem, som de direkt arbeta för.
Hvad sändebuden beträffar, så håller jag
för rättast, att på dessa poster sättas
män, som genom längre verksamhet i landet
i fråga gjort sig fullt förtrogna med
detsamma. Naturligtvis måste en grundlig
kännedom om Sverige med dess lifsintressen
också fordras af dem, men först
och sist energi och arbetsförmåga. Till
attachéer böra yngre, merkantilt eller juridiskt
bildade män, ej utan affärs- eller
yrkes vana, väljas.
Hela personalfrågan skulle lämpligast behandlas
så, som sed är uti större affärsföretag
: vid besättande af ledigblifna
platser väljer man bland de dugligaste,
utan hänsyn till ålder, tjänsteår, förut
innehafda platser eller andra bisaker. Till
handelsagenter utses män af exportringen;
duktiga handelsagenter avancera till konsuler
eller attachéer; till attachéer dessutom
äfven konsuler, och till sändebud
slutligen konsuler eller attachéer. Den
gamla traditionen, att låta diplomaterna
passera en rad hof, efter en viss internationell
rangskala, för att slutligen — som.
sändebud — hamna i ett land, som de
ej kä.nna. till, bör alldeles afskaffas. i
Konsul Oscar Trapp, Helsingborg. (22. 1. 06.)
Ordf. Ställer frågorna 1—3.
T. Min mening i dessa punkter öfverensstämmer
med, hvad som uttalats i handels-
och sjöfartsnämndens i Helsingborg
skriftliga svar på kommittéens frågor. Så
vidt det är möjligt, att på de platser,
där det är fråga om att inrätta svenska
konsulat, få dar bosatta affärsmän att
åtaga sig befattningen, så anser jag, att
det vore det lämpligaste, på samma gång
som det äfven blefve billigast. De, som
äro bosatta på platsen, ha ju mycket flera
förutsättningar att väl känna till förhållandena
i landet och på orten. Och
jag tror, att man i regel bör kunna bland
de större affärsmännen finna sådana, som
utan aflöning åtaga sig det besvär, som
med skötande af en konsulsbefattning är
förenadt, för såvidt icke detta besvär på
någon ort är alltför stort. Där kunde det
ju då vara skäl att vid sidan om konsuln
tillsätta någon, som skulle ha i uppdrag
att förrätta korrespondensgöromål, samla
statistik och dylikt.
Ordf. Anser Ni, att i det fall, att
man icke kan få någon landsman att åtaga
sig detta besvär, man likväl bör vända
sig i främsta rummet till på platsen bosatta
affärsmän?
T. Naturligtvis. Om på platsen landsmän
äro bosatta, som ha samma eller i det
närmaste samma kvalifikationer som landets
egna affärsmän för ifrågavarande befattning,
bör man gifva företräde åt landsmännen,
därför att man kan förutsätta,
större intresse hos dem. Men detta är nog
icke alltid säkert, och det kan hända, att
utländingen gör det lika bra. Det kunde
ju också hända, att om en sådan på platsen
bosatt, större affärsman finge ett särskildt
arfvode till bestridande af sådana
löpande göromål, som gå utöfver hvad
man rimligen kan begära, att han på
egen bekostnad skall utföra, detta arvode
kunde sättas lägre, när han själf finge
vädja lämpligt biträde, som samtidigt kunde
sysselsättas i hans egen affär, än om
detta biträde skulle vara uteslutande —
men otillräckligt— sysselsatt endast med
konsulatgöromålen. Å andra sidan kan det
ju_ också vara bra, om svenskfödde, yngre
män, som äga nödiga kvalifikationer för
skötande af konsulatgöromål, få anställning
på dylika plaltser och således blifva
skolade för ett blifvande eget konsulat.
Ordf. Hvilka kompetensfordringar bör
man ställa på de från hemlandet utskickade
konsulerna?
T. Härvidlag ställer jag mig bestämdt
på den ståndpunkt, att de böra äga en
merkantilt praktisk utbildning. Om vi
skola få en ändring till det bättre i nu
rådande förhållanden, tror jag, att det
är nödvändigt, att man lägger an därpå.
I detta sammanhang vill jag uttala, att
dert skulle vara till stor nytta, om man hadel
något slags inspekterande konsuler, kanske
t. ex. motsvarande inspektörerna inom försäkringsbranschen,
hvilka jämt skulle vara
ute på resande fot och åt de särskilda
konsulerna, som möjligen äro något
främmande för själfva gången af göromålen
och bästa sättet att sköta dem,
lämna anvisningar och uppslag i dessa afseenden.
De medel, som man tänkt sig
behöfliga för inrättande af lönade konsulat,
tror jag skulle kunna bättre användas
till aflöning åt sådana dugliga inspekterande
konsuler, som på vissa mellantider
besökte vederbörande konsuler och
liksom ryckte upp dem, om jag så får
säga, och anvisade dem utvägar och medel
vid skötandet af deras befattningar. Dessa
inspekterande konsulers — eller hvad man
nu vill kalla dem — tjänstgöring skulle
bestå dels i hvad jag förut nämnt, dels
i att besöka äfven sådana platser, där
vi ej hafva fasta konsuler, och öfverallt
arbeta för våra intressen. De skulle komma
i tillfälle att stifta bekantskaper med
personer ,som kunde vara oss nyttiga och
lära känna förhållanden, af hvilka vi kunde
draga fördel. De skulle afgifva täta rapporter
och sålunda hålla den centrala myndigheten
ständigt au courant med och skaffa
den en öfverblick öfver förhållandena
i de distrikt de besöka samt gifva denna
myndighet kännedom om, huru våra intressen
där tillvaratagas och huru de böra,
tillvaratagas. Jag vågar tro, att en sådan
institution, rätt skött, skulle kunna
vara, af ovärderlig nytta för vårt land.
Ordf. Anser Ni, att med en sådan anordning
skulle vinnas större fördelar än genom
att ha vare sig fasta lönade konsulat
eller vid de lönade eller olönade konsulaten
anställda sakkunnige eller handelsattachéer?
T.
Ja, det är min åsikt. Den centrala
myndighet, som står öfver konsulerna, bör
kunna bedöma, när anledning föreligger,
att han skall besöka den eller den platsen,
eller ock kan han komma dit på kallelse
af vederbörande konsul.
Ordf. Ställer frågan 9.
T. Jag skulle be att såsom min. mening’''
få framhålla, att vederbörande konsul bör
besvara alla frågor, som ställas till honom,
såvidt han kan, och därvid lämna så uttömmande
svar, som möjligt samt göra det
direkt till den frågande. Men man kan
icke begära, att han skall göra detta för
intet, och därför bör det finnas en taxa.
Huru den skall uppgöras, kan jag icke
säga, ° men jag tror mig veta, att det finnes
sådana taxor för vissa andra utländska
länder. Skulle frågor och svar gå genom
en högge myndighet, är jag rädd för, att
ändamålet med hela saken genom dröjsmål
och annat skulle förfelas.
Ordf. Bör icke någon inskränkning i
denna konsulernas förpliktelse stipuleras?
Bör konsuln t. ex. vara skyldig att upp
-
B 100
lysa om, hvad. andra svenska affärsmän
på platsen uträttat?
T.'' I det fallet, som i andra, gäller det,
att svaret får lämpa sig efter frågan.
Är det någon, som söker utleta, hvilka
förbindelser svenska affärsmän ha på en
viss plats, är det nog svårt, ja, kanske
orätt af en konsul att lämna upplysning
därom. Men det kan han ju lämpligen
själf afgöra, såvida icke bestämmelse därom
bör inflyta i instruktionen. Om åter
en svensk frågar en konsul på någon ort,
hvilka svenska varor är det, som man har
bruk för på eder ort, då bör konsuln väl
kunna svara på en dylik fråga och äfven
uppgifva, hvilket pris dessa varor betinga,
d.; v. s. (marknadspris. Jag kan icke finna,
att det är något orätt, att han besvarar
en dylik förfrågan.
Ordf. Således objektiva svar. Men bör
konsuln också svara på en fråga af följande
lydelse : Hvilka svenska firmor ha afsättning
på platsen, och huru har det slagit
ut?
T. Ilen frågan skulle jag svara på, det
är ju ingenting att dölja. Den frågande
kan för öfrigt skaffa sig dessa upplysningar
från annat håll. Och under sådana
förhållanden bör en konsul, synes mig,
kunna besvara en dylik fråga.
Ordf. Ställer frågan 10.
T. Mig synes, att konsuln bör, så snart
någon tilldragelse inträffar, som han anser
ha något intresse för det land, han representerar,
genast underrätta därom och göra
det direkt till vederbörande centrala myndighet
här hemma. Samtidigt kan han ju
också skicka ett duplettexemplar af rapporten
till den diplomatiska representation,
som vi ha på platsen. Men icke tycker jag,
att rapporten först skall gå möjligen till
generalkonjsuln och från denne till beskickningen
och så slutligen från beskickningen
till hemlandet. Ty genom en sådan anordning
skulle ändamålet förfelas. Vidare
anser jag, att konsuln bör afgifva sin ämbetsberättelse
kvartalsvis och icke för ett
år i sänder. En dylik berättelse, som endast
kommer en gång om året, är enligt
mitt förmenande, ej af någon vidare nytta,
hvilket däremot skulle blifva fallet med
rapporter, som afgåfves minst en gång
i kvartalet.
Ordf. Einnes det anledning att bestämma
något annat än, att konsulerna
böra inskicka sina redogörelser, så fort
omständigheterna därtill föranleda ?
T. En dylik bestämmelse skulle kunna
föranleda olägenheter i vissa afseenden.
En konsul skulle under sådana förhål
-
landen kunna resonnera som så: Här har
egentligen icke något tilldragit sig, hvarom
jag behöfver genast rapportera. Men
om man föreskrifver, att han regelbundet
en gång i kvartalet skall afgifva rapport
till hemlandet, då tvingas han att
söka efter, om det icke finnes något, som
kan vara värdt att inberätta, och då kanske
nya områden öppna sig för honom,
som han förut icke kommit att tänka på.
Jag anser därför, att det borde vara en
skyldighet för honom att på vissa tider
afgifva ämbetsberättelser samt att dessutom
omedelbart inrapportera, då något
af vikt inträffar.
Ordf. Ställer frågorna 11 och 12.
T. Jag förmodar, att man tänkt sig,
att de redogörelser och upplysningar, som
komma från konsulerna, borde af den centrala
myndigheten, så fort sådant är möjligt,
utgifvas i tryck och tillhandahållas
den allmänhet, som är intresserad därför.
Jag har just med mig här ett exemplar
af »Norsk Skibsrederiforenings Cirkulaere»,
som herrarne nog känna till. Däri
finnas intagna konsulatberättelser från olika
platser, som kunna vara af intresse och
vikt för en hel del affärer. Och den hos
vederbörande centrala myndighet, som redigerar
en dylik publikation, är förmod-i
ligen så kvalificerad, att han äfven kan
skrifva en eller annan ledare och nottisi
och därigenom göra publikationen så mycket
mera intressant.
Ordf. Hur ofta kommer den ut?
T. Den kommer ut en gång i månaden,
eller när det behöfs.
Ordf. Exportföreningens tidskrift utkommer
nu hvarannan vecka. Det har ifrågasätts,
att den borde utkomma hvarje
vecka.
T. Jag undrar, om den icke är alltför
stor och vidlyftig. Eör dem, som begagna
sig af en sådan tidskrift, vore det
nog mera praktiskt att ha en publikation
ungefär liknande den jag nyss nämnde.
Jag föreställer mig, att om den blott vore
öfverskådligt redigerad, det skulle vara af
stor nytta att ha en särskild publikation för
nu ifrågavarande ändamål. Denna publikation
skulle kunna utgifvas af den centrala
myndigheten. Då finge man något att
hålla sig till, och den kunde komma ut,
så fort lämpligt vore, låt mig säga i
tvångslösa häften. Hufvudsaken är, att
denna, publikation utgåfves af den centrala
myndighet, som representerade konsulatväsendet,
och under dess ansvar.
Med afseende å frågan 12 tror jag,
att det tillsvidare kan göra detsamma,
B 101
hvilken af de uppräknade myndigheterna,
med undantag af exportföreningen, som
skall vara den centrala myndigheten eller
korporationen. Anledningen, hvarför
jag icke anser, att det skall vara exportföreningen,
är den, att jag tror, att den
centrala myndigheten skall vara af officiell
natur.
Frågan 13. Att diplomati och konsulatväsendet
böra samverka med hvarandra är
väl absolut nödvändigt. Men däremot anser
jag, såsom jag nyss sade, att konsulatrapporterna
böra gå direkt till den
centrala myndigheten utan någon förmedling
af beskickning.
Beträffande frågan 14, med afseende på
tillsättande af konsulsbefattningar, tror jag
det vore bättre, om den centrala myndigheten
finge rätt att välja den för platsen
mest lämpliga personen, oberoende af
inkomna ansökningar. Ty jag tror, att
det hela kan lida, om man följer den vanliga
befordringsvägen.
Ordf. Ni menar alltså, att man icke
bör kungöra till ansökning lediga vare
sig olönade eller lönade konsulsbefattningar?
T.
Ja, det är alldeles min mening.
Konsul N. C. Corfitzon, Helsingborg1. (22. 1. 06.)
Ordf. Kommittén skulle sätta värde på
Edra uttalanden om de i frågoformulänet
upptagna ämnena.
C. De synpunkter, som jag här skulle
kunna framlägga, återfinnas hufvudsakligen
i det utlåtande, som till kommittén
afgifvits af sjöfartsföreningen i Helsingborg,
och jag har därför icke mycket att
tillägga. Jag skulle dock här vilja särskildt
fästa uppmärksamheten på det förfaringssätt,
som man i Danmark tillämpar
i fråga om konsulatrapporterna. De cirkulär,
som från konsulerna inkomma till
danska utrikesdepartementet, öfverlämnas
af detta till grosshandelssocieteten i Köpenhamn.
G-rosshandelssocieteten går sedan
i författning om, att alla de sålunda
insända rapporterna hvarje kvartal tillställas
köpmannaföreningarna i landet,
hvilka alltså få dessa meddelanden så godt
som oförtöfvadt, och det behöfver icke som
här i Sverige dröja en 5 å 6 månader, innan
de komma de i saken intresserade
tillhanda. Som bevis på långsamheten i
publiceringen af de konsulära meddelandena
vill jag anföra, hurusom en af vår
vicekonsul i Bouen1 inlämnad skrifvelse icke
befordrades till trycket förrän en 6,7 månader
efteråt, enligt hvad jag hört från fullt
tillförlitligt håll. Det är äfven en annan
sak, som jag i detta sammanhang vill
påpeka. För att visa betydelsen af påpasslighet,
när det gäller att tillgodose''
hemlandets intressen utomlands, vill jag
erinra om, huru långt man i detta afseende
kommit i England. Så fort som en
engelsk minister eller konsul på en främmande
plats får reda på, att det t. ex.
skall anläggas en vattenledning, ett skepps
-
varf, gasverk, industriella anläggningar etc.
eller hvad det vara månde, så inrapporterar
han detta ögonblickligen till
utrikesministern, som sedan i sin ordning
sätter sig i förbindelse med lämpliga
personer, hvilka då vanligen genast
resa ut till platsen i fråga för att se
till, hvad som kan göras. Jag kan som
exempel härpå anföra, hurusom en person
— för öfrigt en släkting till mig —
hvilken vistats flere år i Kina, men då
bosatt i London, en dag fick kallelse till
utrikesministern, lord Lansdowne, som anmodade
honom att så fort som möjligt
resa till »Para» för att söka verka för
engelska intressen vid ett större företag,
som där var i görningen. Det var nämligen
fråga om att införa elektrisk drift
vid spårvägarna därstädes; man hade där
förut betjänat sig af åsnor som dragare.
Han fick i uppdrag att ställa sig i förbindelse
med bolaget ifråga. Han skaffade
ett större lån och lyckades utföra sitt uppdrag
så väl, att hela företaget gick öfver
i engelska händer. Detta visar, hvad
man kan vinna på att vara rask i vändningarna,
och äfven vi svenskar borde tillägna
oss samma metod. Yåra konsuler i
utlandet, i synnerhet dei lönade, borde vara
påpassliga, och så snart de funne att på
någon plats för vår industri eller handel
yppade sig möjlighet att vinna terräng,
borde de genast inrapportera förhållandet,
och sedan skulle dessa rapporter publiceras
så snabbt som möjligt.
Ordf. I det omnämnda fallet berodda
det alltså på initiativ från den engelska
regeringens sida, att en lämplig person
sändes ut ?
B 102
C. Initiativet kom visserligen från den
engelska regeringens sida på konsulns tillskyndan,
men det var privata personer,
som släppte till kapitalet.
Ordf. Ingrep engelska regeringen i anordnandet
af själfva saken, eller var det
endast på grund af de upplysningar, som
regeringen lät publicera, som företaget korn
till stånd?
C. Regeringen ingrep på det sättet, att
utrikesministern säde till personen ifråga:
Res dit och dit, det och det skall göras.
Det skedde icke på regeringens bekostnad,
utan det var en privat affär, och den, som
skickades ut, fick ett rekommendationsbref
till vederbörande konsul, däri denne anbefalldes
att på allt sätt vara honom
till hjälp. Med ekonomiskt stöd af ett
konsortium reste han ut, och på några
dagar var hela affären ordnad.
Vi ha äfven mycket diskuterat frågan om
handelsattachéer och konsulenter. Vi utgingo
därvid från den synpunkten, att man i
första rummet därtill borde välja praktiskt
bildade män — eller merkantilt bildade, som
det här står. De borde dock ha någon examen
för att kunna komma in på denna
bana, såsom genomgången kurs vid handelsinstitut
e. d. Sedan de emellertid varit
ute en 2 å 3 år och genom energi och
kunskaper visat, att de vore dugande, skulle
de få afläggga ett slags konsulärexamen,
hvarefter de skulle anses vara fullt kompetenta
att söka lönade konsulsbefättningar.
Det är detta betraktelsesätt, som vi
lågt till grund för vårt uttalande. Man
kan icke begära, att, därför att en person
aflagt en juridisk examen, han skall ha
den rätta blicken för praktiska ting; det
är mycket sällan en jurist får detta, förrän
han i många år sysslat med praktiska
saker.
Ordf. Menar Ni, att bästa sättet att rekrytera
konsulsstaten vore att låta praktisk
verksamhet föregå de teoretiska studier,
som skulle ytterligare kräfvas ?
C. Ja, ty om aspiranten är en praktisk
man och har energi och vilja att gå fram
på banan, så inhämtar han snart nog de
elementära grunderna i juridiken. I allmänhet
tror jag, att köpmän måste ha rätt
mycket reda på sådana saker.
Ordf. Alltså skulle icke juridisk examen
fordras soml inträde på konsulärbanan ?
C. Nej; men för att vinna ytterligare befordran
skulle aspiranten ådagalägga vissa
teoretiska insikter i juridik.
Det är vidare en annan fråga, som vi
kanske icke ha fullt klart besvarat, nämligen
frågan om, huruvida konsulatsaker
skola underläggas handelsdepartementet.
Vårt uttalande hvilar på den förutsättningen,
att kungl. kommerskollegiets utrikesafdelning,
så att säga, blir förlagd
till detta handelsdepartement. Om så sker,
böra alla konsulatrapporter dit ingifvas.
I annat fall blir det hela för tungrodt, ty
då börjar den vanliga dansen fram och
tillbaka mellan de olika ämbetsverken,
hvilket alltid medför onödig tidspillan.
Meningen är väl egentligen att söka förenkla
hela maskineriet. En annan fråga,
hvilken vi icke ansett oss kunna exakt
besvara, är den om, på hvilka platser i
de olika länderna man skulle ha lönade
konsuler. Eör den frågans råtta besvarande
kräfves större erfarenhet, än vi ansågo
oss besitta, och för öfrigt voro vi i
total saknad af någon som helst grundberäkning
att utgå från, då vi icke visste,
huru många konsulat, staten kan ha råd
att underhålla.
Ordf. Meningen är, att enhvar, till hvilken
kommittén vänder sig med förfrågningar,
endast skall uttala, hvad han på
grund af sin personliga erfarenhet anser
vara behöfligt eller fördelaktigt i ena
eller andra afseendet.
Broström;. I hvilka hamnar vid mexikanska
viken och Kanadas kust skulle svenska
konsulat, vare sig lönade eller oiönade,
kunna vara till nytta?
C. Hvad beträffar de många hamnstäderna
vid mexikanska viken och därintill, Pensacola,
Mobile, Galveston, Savannah, Tampico,
Vera-Cruz, Al varado, Coatzaooalcos,
Erontera m. fl., anser jag Pensacola vara
den lämpligaste såsom säte för en lönad
konsul. Hvad sedan Kanada beträffar,
kommer nog i en framtid den svenska
handelsflottan att kunna påräkna en mycket
stor trafik dit. Den svenska sjöfarten
på Kanada är för öfrigt redan nu stadd i
stigande. Med den ökning af den svenska
handelsflottan, som under de senare
åren ägt rum, och hvilken troligen kommer
att fortfara, blifva de svenska båtarna
hänvisade till att kasta sig in på de stora
ocean-traderna. Det är emellertid svårt
att säga, hvar i Kanada ett lönadt konsulat
borde förläggas, men alldeles säkert
ibehöfves det ett därstädes.; Yid Bay of
Eundy finnas många lifaktiga platser, som
härvidlag skulle kunna komma i fråga, liksom
äfven i bukten längre upp. Man finge
väl tänka på någon af de större platserna
såsom Quebec, Montreal, S:t Johns New
Foundland eller S:t John New Brunswick.
Om man på en af dessa platser hade
en lönad konsul, skulle ju på de öfriga me
-
B 103
ra betydande platserna kunna utses vicekonsuler,
som lydde under den lönade konsuln
och. vore underkastade hans inspektion
samt för öfrigt stode i ständig rapport
med honom. Jag kan äfven i detta sammanhang
nämna, att New Orleans är en
mycket viktig punkt i sjöfarts- och handelsafseende.
Det kanske vore lämpligare
att ha en lönad konsul där än i Pensacola,
i betraktande af, att från den sistnämnda
platsen endast skeppas trä, men från New
Orleans alla möjliga varor. En konsul i
New Orleans skulle ju kunna sträcka ut
sina armar så att säga vidt omkring, ända
till Eloridas spets.
Ordf. Är det något i öfrigt, som Ni
skulle vilja påpeka?
C. Ifråga om utsändande af konsulenter
och handelsattachéer till sådana länder,
där vi icke ha några affärsförbindelser, vill
jag blott säga, att jag för min del anser det
i högsta grad olämpligt, att regeringen
i sådana fall skickar ut folk. Ha vi driftiga
köpmän, är det de, som först skola
söka upp marknader, och först sedan skola
konsuler skickas ut dit för att bevaka våra
handelsintressen. Men det är väl icke meningen
att skicka ut konsuler, som skola
arbeta köpmännen i händerna, utan köpmännen
måste väl vara så företagsamma,
att de utbilda unge män, som kunna gå
ut och arbeta för vår industri och handel.
Om vi på statens bekostnad skulle skicka
ut konsuler öfver hela världen till sådana
platser, där vi icke hade någon marknad,
finge vi nog betala vackra summor.
Ordf. Anser Ni det olämpligt, att handelsattachéer,
d. v. s. personer med praktisk
erfarenhet inom köpmannayrket, skickas
ut till platser, där man på grund af
främmande länders konsulatrapporter eller
öfriga kända förhållanden har anledning
antaga, att möjlighet för svensk export
skulle kunna vara för handen för att,
sedan förhållandena därstädes sålunda blifvit
undersökta, låta det enskilda initiativet
taga vid?
C. Nej, det anser jag icke vara för
mycket, om blott möjligheter för en svensk
marknad finnes å platsen i fråga.
Ordf. Dessa möjligheter kan man icke
alltid känna, förrän man närmare undersökt
förhållandena på platsen. Anser Ni,
att det tillkommer endast den enskilde
köpmannen att uppsöka nya marknader
och upparbeta desamma?
C. Ja; på det sättet gå engelsmännen
tillväga. De tillsätta icke någon engelsk
konsul, där det icke finnes någon engelsk
handel, men så fort en marknad är
vunnen, sätter man där genast till en
konsul.
Ordf. Hvad är Er mening om Sydafrika?
C. Där ha vi stora handelsförbindelser
att bevaka. Där bör således nödvändigt
ett lönadt konsulat finnas någonstädes.
Huruvida konsulatet bör förläggas till Kapstaden
eller Johannesburg är svårt att säga,
båda dessa platser äro viktiga punkter.
Klart är, att konsuln bör befinna sig i ett
centrum och ha trådarne i sin hand. I
Mexiko drifves, såsom jag vet, en storartad,
svensk affär, och där finnes nog möjlighet
för svensk handel att kunna konkurrera
med andra nationers handel. Som
bevis på enskild företagsamhets betydelse
vill jag här endast erinra om det nyligen
bildade ostindiska kompaniet. Ett sådant
företag gör bättre nytta, än om vi tillsatte
en 10 st. lönade konsuler.
Broström. Jag vill upplysa, att det
var först sedan man på enskild väg erhållit
begärd konsulathjälp, som detta affärsföretag
startades.
Ledamoten af Riksdagens andra kammare, vicekonsul
O. J. F. Ljunggren, Kristianstad. (23. 1. 06.)
L. Arbetsutskottet i Skånes handels-,
industri- och sjöfartskammare uttalar följande:
1.
Lönade konsulat anses böra upprättas
i alla de länder, där vårt lands kommersiella
intressen sådant påfordra.
Beträffande däremot de fasta beskickningarna,
borde dessa bibehållas, resp.
nya sådana upprättas, endast i de länder,
där diplomatiska hänsyn göra dessa absolut
nödvändiga.
2. Att vid vissa beskickningar och vid
vissa konsulat anställa särskildt sakkunniga
såsom handelsattachéer eller konsulenter,
torde få anses vara i hög grad
önskvärdt. Erfarenheten från fiskeri- och
mejerikonsulenternas gagnande verksamhet
lär vara af den betydelse, att en utsträckt
tillämpning af detta system å andra
näringsgrenar icke får betraktas såsom
ett experiment.
3. Där hänsyn till kostnaderna omöj -
B 104
liggöra upprättandet af fasta beskickningar
eller lönade konsulat i större utsträckning,
torde ett anställande vid olönade
konsulat af lönade biträden eller
i vissa fall af sakkunniga böra ifrågakomma.
4. Såsom särskilda anordningar i samband
med lönade eller olönadc konsulat —
ja, öfver hufvud taget i samband med vår
officiella representation i utlandet — anses
till vinnande af bästa möjliga gagn
för Sveriges ekonomiska intressen böra
ifrågasättas, huruvida icke alltefter utvecklingen
af vår handels- och indusftrikammarinstitution
dessa kamrar i vissa
afseenden borde ställas i möjligast direkta
och bekväma förbindelse med nämnda representationer,
på det att våra handelskammare
må kunna utan onödig tidsutdräkt
erhålla kännedom om hvad sig
anmärkningsvärdt tilldrager å näringarnas
områden och inom sina distrikt förmedla
en kommunikation i handel och industri
med utlandet. För att denna kommunikation
till våra näringars fromma skall vara
effektiv, torde kamrarna jämväl meddelas
befogenhet att direkt hos våra officiella
representationer i utlandet påfordra upplysningar,
där sådana äro af behofvet påkallade.
5. Beträffande kompetensfordringarna
för inträde å den konsulära banan i allmänhet
och för anställning i synnerhet
såsom lönade konsuler, anses böra i lika
grad förutsättas en humanistisk och en
merkantil utbildning och först i andra
rummet tagas hänsyn till en juridisk bildning.
Utan. att det kan sägas direkt höra till
föreliggande fråga, torde dock tillfället
vara lämpligt att här framhålla betydelsen
af en omsorgsfull utveckling af stipendiatinstitutionen
såväl i afseende å de konsulära
som de vanliga handels- och industristipendierna,
alldenstund en beaktansvärd
del af den för konsuler, handelsattachéer
och vissa slag af konsulenter
erforderliga utbildningen på allra bästa
sätt vinnes medelst studieresor af den art,
som bör åligga statens stipendiater å de
olika områdena.
6. Hörande uppgift å de länder och
orter, \där fasta beskickningar eller lönade
konsulat företrädesvis borde finnas,
lär det vara svårt att här angifva förslag,
som kunna vara tillfyllest vid bedömande
af denna viktiga angelägenhet, men
erfärenheften från Tysklands representar
tioner torde möjligen i detta afseende kunna
gifva nöjaktiga och vägledande uppslag.
Det får nämligen antagas, att där tyska
ekonomiska intressen göra sig gällande,
kunna i de flesta fall förefinnas utsikter
för att äfven svenska konsulatrepresentationer
och i vissa fall beskickningar skola gifva
goda resultat. Ett med god urskiljning
anordnad# parallellt uppträdande från
svensk och tysk sida skulle därför helt
visst mångenstädes i hög grad gagna svenska
intressen och särskildt de kommersiella
intressena.
Samma svar torde böra afgifvas på frågorna,
livar handelsattachéer, konsulenter,
lönade vicekonsuler eller sekreterare vid
olönadei konsulat böra anställas. Äfven
här kan det- nämligen tagas för gifvet,
att ett uppträdande af svensk representation
vid sidan af tysk flerstädes kan på
ett lyckligt sätt befordra svenska intressen
samt främja afsättningen af svenska
alster i beträffande land.
7. Beträffande ett närmare angifvande
af den uppgift, som skulle komma att tilldelas
handelsattachéer och konsulenter,
torde kunna i allmänhet sägas, att dessa
borde hvar på sitt område söka att förvärfva
sig noggrann kännedom om allt,
sora å handelns, industriens, han dt verkets,
bergsbrukets och sjöfartens områden vidtages
till främjande af dessa näringars
utveckling, ehvad det rör officiella åtgöranden
eller åtgärder af korporationer
af näringsidkare, samt ofördröjligen härom
rapportera på lämpligt sätt.
Vidare borde de noga följa med allt anmärkningsvärdt,
som försiggår å näringarnas
olika områden inom vederbörande
distrikt, ehvad det afser nya handelsvägar,
nya eller förbättrade kommunikationer, nya
eller utvidgade affärs- och industriföretag
af betydenhet, nya, banbrytande eller
i allt fall framstående uppfinningar och.
särskildt sådana, som kunna vaxa af intresse
för svensk företagsamhet, öfver hufvud
faget allt, som på ett eller annat
sätt anses kunna främja afsättningen af
svenska artiklar inom beträffande distrikt,
rörande hvilka upplysningar rapporter genast
böra afgifvas.
Det faller af sig själft, att uppgifterna
för handelsattachéer och för vissa konsulenter
kunna ställa sig olika i anseende
till de speciella arbetsfält, som kunna
tilldelas dessa representanter, vare sig på
handelns, industriens eller sjöfartens områden,
men det samlade programmet för
deras verksamhet torde val dock få anses
innefattadt i ofvanstående.
Körande frågan om ett anställande för
bestämda tidsperioder eller blott tills vi
-
B 105
dåre, torde det vara svårt att afgifva
något för alla förhållanden lämpadt svar,
utan lär det väl få bero af omständigheterna,
huruvida sysslorna böra och kunna
göras stabila. Emellertid får man icke
förtröttas, därest resultaten af den första
tidens verksamhet kunna synas stå i dåligt
förhållande till kostnaderna, ty i detta
fall får det gälla att se tiden an med
verkningarna af den nya anordningen.
9. I .fråga om den omfattning, i hvilken
konsuler böra direkt tillhandagå enskilda
personer med »kommersiella upplysningar»,
får man betänka, att det härvidlag
handlar sig om två slag, dels om
upplysningar om kreditförhållanden, affärsförmåga
och dylikt, dels om sådana
upplysningar, som afse det representerade
landets fördelar på bekostnad af det lands
intresse, där den svenske konsuln är ansatt.
I förra fallet pläga ju konsuler enligt
gängse praxis stå till tjänst med upplysningar,
men någon skyldighet härutinnan,
kan föreskriften i § 49 mom. 3 i gällande
konsulatförordrdng icke sägas innebära.
Det synes äfven vara olämpligt att ålägga
konsuler dylik förpliktelse.
I senare anförda fallet kan man med
visst fog påstå, att en svensk konsul af
utländsk börd stundom kan komma i en
skef ställning till sitt eget lands intresse,
då det gäller »kommersiella upplysningar»
af den beskaffenhet att kunna föranleda
svensk konkurrens i hans eget land. Det
kan således sättas i fråga, huruvida svenska
intressen alltid på tillbörligt sätt kunna
tillgodoses af sådana svenska konsuler,
som äfven hafva att utöfva undersåtliga
plikter till eget land. Detta spörsmål har
gifvetvis desto större betydelse, ju mera
viktigt det kan vara för Sveriges intressen
att i vissa distrikt hafva fullt pålitliga
konsuler. Att ålägga konsuler en allmän
skyldighet att direkt stå enskilda personer
till tjänst med detta slag af »kommersiella
upplysningar», torde därför vara olämpligt.
Inskränkning bör därför i förevarande fall
göras till upplysningar, hänförliga till officiellt
kända förhållanden, där icke åt konsuler
af svensk nationalitet kunna gifvas
särskilda instruktioner, omfattande en utvidgad
förpliktelse att tillhandagå med
vissa upplysningar.
I samband med denna fråga bör få framhållas
önskvärdkeiten däraf, att på de
platser, där ett tillgodoseende af svenska
intressen är af mera framträdande betydelse,
till konsuler måtte utses svenska
undersåtar, äfvensom att, där detta på
grund af omständigheter icke låter sig
göra, till svenska konsuler måtte företrädesvis
utses sådana, som äro mäktiga svenska
språket _ eller förplikta sig att hålla
svenskt biträde eller åtminstone biträde,
som fullt är mäktigt svenska språket.
10. Beträffande de förpliktelser, som
böra åläggas konsuler i afseende å redogörelser
för kommersiella förhållanden och
om upplysningar om afsättningsmöjligheter
för svenska produkter, anses åt desamma
höra gifvas största möjliga allmänna utsträckning
med särskildt angifvande af de
utvägar, som för inhämtande af behöfliga
upplysningar kunna stå till buds, och med
särskildt framhållande af de dstaljupplysningar,
som, beroende af de olika distriktens
näringsutveckling, kunna vaxa af speciellt
intresse.
11. På frågan, om livilka åtgärder böra
vidtagas, för att konsulernas redogörelser
och upplysningar med, minsta möjliga
tidsutdräkt må komma till allmän kännedom,
kan, med hänvisning till den gagnande
verksamhet, som Sveriges allmänna exportförening
utöfvar och till den lifliga
kommunikation med näringsidkarna, som
kan förefinnas hos handels- och industrikamrarna,
med skäl sättas i fråga, huruvida
icke åt dessa båda institutioner
må kunna öfverlämnas att till vederbörain,-de näringsidkare sprida kännedom om det,
som för de olika orterna i Sverige ka.u
vara af särskildt intresse i rapporterna
från beskickningar, konsulat, handelsattachéer,
konsulenter m. fl. Detta förutsätter
likväl, att det statsdepartement, till hvilket
nämnda rapporter inflyta, med all
skyndsamhet befordrar de meddelanden,
som äro af intresse för näringslifvet, till
tryckning för att sedan genom såväl exportföreningen
som rikets handels-, industri-
och sjöfartskammare spridas, vare
sig nu detta sker genom periodvis utkommande
tidningsorgan eller genom separata
cirkulär.
Skulle någon upplysning vara af den
art, att den, för att icke skada svenska
intressen, måste undanhållas offentligheten,
torde från vederbörande departements
sida kunna undantagsvis utgå konfidentiella
meddelanden utan användande af den
sedvanliga kungörelsemetoden.
12. Det. torde vara önskligt, att de
från beskickningar eller konsulat inkomna
redogörelser eller upplysningar samlas på
ett ställe.
Det torde ligga i sakens natur, att, från
den dag ett statsdepartement för handel,
industri och sjöfart träder i funktion, bör
B 106
hos detta departement samlas alla de rapporter
rörande dessa näringar, som inkomma
från Sveriges officiella representanter
i utlandet.
13. På frågan, huruvida hela ledningen
af Sveriges utrikes angelägenheter bör samlas
hos utrikesdepartementet eller om en
del konsulatärenden böra bibehållas hos
kommerskollegiet eller eventuellt öfvertagas
af ett blifvande handelsdepartement,
kan det svar afgifvas, att, huru önskligt
det än är att centralisera ledningen af
Sveriges utrikes intressen, praktiska snål
dock tala för, att de direkta kommersiella
intressena för främjande af Sveriges export,
och hvad som af konsulatärenden
lämpligen kan särskiljas från utrikesdepartementet
måtte i en framtid komma att
omhändertagas af ett departement för handel,
industri och sjöfart.
14. Konsulsbefattningar böra såsom hittills
tillsättas efter kungörelse om ledigheten
och på grund af ansökningar; endast
i undantagsfall bör en konsul utan
ansökan kunna förflyttas från en post
till en annan.
Utskottet tillåter sig framhålla följande
önskemål beträffande ny konsulatförordning,
nämligen a|tt däri intages bestämmelse
om handelsattachéers och sakkunniga
konsulenters förhållande till beskickningar
och konsulat äfvensom ett omnämnande
af handels- och industrikamramas
eventuella befogenhet att kommunicera med
Sveriges officiella representanter i utkallande
t.
Rörande den i § IT omnämnda befogenheten
för vissa handels- och sjöfartsnämnder
att afgifva yttranden om sökande till
konsulsbefattningar, torde kunna ifrågasättas
— därest denna bestämmelse fortfarande
skall äga giltighet — att äfven åt
vissa handels- och industrikammare kunde
lämnas enahanda befogenhet i stället
för eller samtidigt med handels- och sjöfartsnämnderna.
Ordf. Hvad afser utskottet med sin uttalade
önskan, att handels- och industrikamrarna
skulle komma i möjligast, direkta
förbindelse med Sveriges officiella
representanter i utlandet i
L. Utskottet har därmed afsett, att när
det föreligger någon aktuell fråga på handelns,
industriens eller sjöfartens område,
bör denna så snart som möjligt komma till
handelskamrarnas kännedom, enär det kan
vara gagneligt för näringsidkarna, om de
genom handelskamrarna kunna få frågan
sig kommunicerad och få genom dem göra
framställning om nödiga upplysningar utan
att behöfva underkasta sig den tidsutdräkt,
som föranledes däraf, att man först
skulle vända sig! till kommerskollegium
med begäran, att kommerskollegium ville
införskaffa behöfliga upplysningar i saken,
d. v. s. det vore önskvärdt, om handelsoch
industrikamrarna kunde få rätt att
förvänta svar på gjorda förfrågningar från
Sveriges officiella representanter i utlandet.
De ha naturligtvis alltid rätt att
skrifva till dem, men det återstår dock
säkerheten, att de kunna få afvakta svar,
och svar, gagneliga för ändamålet. Detta
är meningen med yttrandet om en direkt
och bekväm förbindelse utan tidsutdräkt
med nämnda institutioner utomlands.
Ordf. Anser Ni, att tillkomsten af en
handelshögskola i Sverige borde gifva anledning
till att uppställa vissa kompetensvillkor
för aspiranter till konsulsbefattningar?
L.
Ursprungligen var i mitt förslag till
svar på kommitténs förfrågan i denna
punkt insatt något i antydd riktning, men
man ansåg inom utskottet, att det skulle
bli för vidlyftigt, och därför uteslöts det.
Det stod visserligen icke i förslaget »handelshögskola»,
utan »högre handelsinstitut
i allmänhet», och därjämte; förekom något
resonnemang om fördelarna att vid
tillsättande af konsuler företrädesvis söka
erhålla svenska män och därvid i första
rummet taga hänsyn till deras kommersiella
utbildning vid högre handelsinstitut,
ty därigenom skulle man kunna framkalla
en önskvärd utveckling af våra handelsskolor.
Ordf. När här namnes, att man först i
andra rummet bör taga hänsyn till juridisk
bildning, afser kammaren därmed, att juridisk
bildning är öfver hufvud obehöflig
eller, att den blott behöfver fordras i
mindre utsträckning, än den som universitetsexamina
afse att bibringa?
L. Yi anse, att den juridiska bildningen
icke skulle ingå såsom en ovillkorlig kompetensfordran.
Om sådan bildning funnes
hos den blifvande konsuln, vore det nog
bra, men denna omständighet finge icke
på något sätt träda i förgrunden. Ty om
juridisk bildning icke förefunnes hos en
konsulsaspirant, skulle han likväl kunna
utnämnas till en dylik befattning, oberoende
däraf.
Ordf. Skulle detta gälla äfven de lönade
konsulsbef attningarna ?
L. Ja, äfven de lönade. Yi ha en medlem
i utskottet, som själf är jurist, och
han delade denna åsikt.
B 107
Ordf. Har Ni något särskildt att uttala
i fråga om handelsstipendiaterna och det
sätt, hvarpå denna handelsstipendiatinstitution
för närvarande fungerar?
L.: Det står i utlåtandet taladt om
att den bör omsorgsfullt utvecklas. Och
jag har den uppfattningen, att denna utveckling
icke bör framgå genom enskilda
motioner i riksdagen utan genom förslag
från regeringens sida. Man har visserligen
inom affärskretsar hört sägas, att handelsstipendiaterna
icke göra någon nytta. De
komma ut till främmande land, säger man,
snarare för att göra en nöjesresa än i
studiesyfte. Det tror jag nu icke är fallet,
ty jag tror på institutionens gagn.
Ordf. Hvilka uppgifter böra handelsstipendiaterna
ha? Skall deras utskickande
afse egen utbildning, eller kunna
de antagas äga förutsättningar att främja
de svenska exportintressena?
L. Jag har erfarenhet af, att de verkligen
kunna bidraga till lyckliga resultat
i fråga om vår export. Detta framgår äfven
af stipendiatberättelserna rörande t.
ex. Argentina och Ryssland och äfven i
fråga om Kina och Japan. Jag har också
tillåtit mig! att i enl riksdagsmotion
för några år sedan åberopa detta förhållande.
Ordf. Nyligen hörde vi här en handelsstipemdiat,
som haft sin verksamhet i Kina,
och han förnekade, att han där kunnat
göra någoa nytta för Sveriges export.
L. Ja, möjligen får jag då undantaga
Kina, men hvad Ryssland och Argentina
beträffar, vidhåller jag min uppfattning.
Ordf. Hvad bör man hafva: officiella
handelsattachéer eller handelsstipendiater
eller båda delarna?
L. Det får bero på de olika platsernas
betydelse med afseende på den svenska
exporten. En handelsattaché kan väl icke,
såsom en stipendiat, resa omkring och studera
öfverallt. En handelsstipendiat är
mera lättrörlig, och det bör sporra hans
intresse och verksamhetslust, att han har
utsikt, om han sköter sig väl, att få sitt
stipendium förlängdt för ytterligare två
år. En handelsattaché däremot har ett
mera begränsad t verksamhetsområde och
blir väl därför mera stabil.
Ordf. Man får antaga, att en handelsattachés
område skulle blifva ett helt land
såsom t. ex.l Ryssland.
L. Då behöfs det nog utom dessa attachéer
äfven handelsstipendiater.
Ordf. I hvilket förhållande bör man tänka
sig dessa till hvarandra från det all
-
männas synpunkt sedt? Skola handelsstipendiaterna
anses såsom pionjärer för
blifvande affärsförbindelser? Ocn handelsattachéerna
ha till uppgift att sammanfatta
resultaten af de erfarenheter, de
gjort på industriens och handelns område i
allmänhet ?
L. Ja, det är alldeles min mening.
Ordf. Handelskammaren har i svaret på
6. punkten uttalat, att Sverige borde i detta
fall följa Tyskland och i viss mån parallellt.
Afses därmed, att man bör söka sträfva
efter att få konsulär och diplomatisk
representation utomlands i proportionsvis
samma omfattning, som förhållandet är
i Tyskland ?
L. Nej, det är icke meningen. Men
man borde taga ledning af och med förståndig
urskillning följa utvecklingen på
detta område i Tyskland. Med den kännedom,
som vi i allmänhet äga om de
tyska utposterna på industriens och handelns
områden, skulle man mycket väl
kuDna angifva vissa särskildt betydelsefulla
länder eller distrikt af länder, där det
kunde vara lämpligt, att vi hade dylika
officiella institutioner.
Ordf. Har Sverige proportionsvis så många
handelshus på olika håll i världen,
som förhållandet är med Tyskland, så att
vi redan nu kunna taga Tyskland såsom
föredöme ?
L. Nej, vi äro efter på detta liksom
på åtskilliga andra områden. Men det
är just därför, som vi hellre böra söka
följa ett föregångsland som Tyskland än
t. ex. England. Tyskarna äro onekligen
mera framstående såsom pionjärer för handel
och industri än engelsmännen.
Ordf. I svaret på frågan 9 uttalar sig
arbetsutskottet om sådana upplysningar,
som afse det representerade landets fördelar
på bekostnad af det lands intressen,
där den svenske konsuln är anställd. Däri
ligger väl såsom en förutsättning den
uppfattningen, att om vi kunna få,
vår export, på Tyskland eller England
utvidgad, skulle de tyska eller engelska
intressena lida däraf. Kan man emellertid
icke tänka sig att vid ökad handelsomsättning
båda parterna hafva fördel?
L. Jo, det kan ju tänkas. Jag har
likväl för min verksamhet som dansk vicekonsul
i Kristianstad ett exempel, som pekar
åt annat håll. För ett par år sedan
fick jag en framställning från ett mycket
stort bolag i Köpenhamn med förfrågan,
huruvida jag såsom konsul vore villig att
förhjälpa bolaget till ökad omsättning i
Sverige. Jag ansåg mig icke kunna göra
B 108
det, ej heller ansåg jag mig vara skyldig
därtill. Efter några veckor fick jag emellertid
eu skrifvelse från min förman med
anmodan att hjälpa ifrågavarande bolag.
Jag får bekänna, att jag icke var i tillfälle
att efterkomma denna anmodan.
Det är i alla fall ett exempel på att
en person, som är konsul för ett annat
land än sitt eget, kan komma i ett dilemma,
så att han icke vet, huru han bör
göra. Han kan lätt komma i en situation,
där det gäller att afgöra, om han (skall
tillgodose det lands intressen, som han
representerar, eller om han främst bör
tillgodose sitt eget lands intressen.
Ordf. Bör sådant icke konsekvent leda
därhän, att man förbjuder eget lands undersåtar
att mottaga konsulsbefattning för
annat land?
L. Ja, det är svårt att säga, men det
medgifves, att frågan är betydelsefull.
Ordf. Anser utskottet, att man icke utan
undantag bör ålägga konsul skyldigheter
i afseende å tillhandahållandet af kommersiell
information?
L. Ja, det kan vara svårigheter därmed.
Det är en omständighet att taga i behörigt
beaktande. Det är emellertid svårt att
i detalj gifva svar på frågan.
Ordf. Det är principen som här är fråga
om. Den gäller de olönade konsulerna i
det främmande landet. Vill man undvika
att bringa dem i konflikt med eget lands
intressen, måste man befria dem från
vissa skyldigheter med afseende å kommersiell
information — men därmed reducerar
man ock hela konsulatinstitutionen
ganska väsentligt. Eller också tvingas
man att aldrig acceptera såsom konsul någon
af det främmande landets undersåtar,
utan är hänvisad till att taga antingen
egna undersåtar eller andra främlingar i
landet.
L. Det är också många här i landet,
som hoppas, a.tt vi utomlands allmer skola
bli representerade af svenska män. Detta
har man särskildt bedt mig framhålla.
Det har också i svaret på frågan 9 influtit
såsom ett önskemål, att konsulerna
om möjligt böra vaxa svenska undersåtar,
men om detta icke låter sig
göra på grund af omptändigheternat d. v. b .,''
ifall det icke finns lämpliga svenska män
på platsen, att till svenska konsuler då
företrädesvis utses sådana, som äro mäktiga
svenska språket, eller ock åläggas
ätt anställa biträden, som äro svenskar
eller, om sådana icke finnas, andra personer,
som äro mäktiga svenska språket -—•
allt naturligtvis under förutsättning, att
konsulatet är af flen! ''betydelse, att man kan
uppställa dylika fordringar vid detsamma.
Ordf. I anledning af svaret på 11. frågan,
frågar jag: behöfver man tänka på
annat än handelskamrarna ?
L. Det är det egendomliga förhållandet,
att Sveriges allmänna exportförening är
den enda korporation, som omfattar både
handelns, industriens och sjöfartens män
här i landet. Därjämte hafva vi särskilda
föreningar: för handeln: Sveriges allmänna
handelsförening, för industrien: teknologföreningen,
för handtverket: handtverksorganisationen,
för bergshamdteringen:
Bergshandteringens vänner, för sjöfarten:
Sveriges allmänna sjöfartsförening, o. s. v.
Sveriges allmänna exportförening omfattar
alla dessa näringsgrenar i afseende å exporten.
Därför har man tänkt'' sig, att
denna förening, trots att den är en privat
institution, skulle kunna förmedla upplysningar,
särskildt enär föreningen har
eget organ, Svensk export. Det vax emellertid
stor tvekan inom utskottet, huruvida
man skulle nämna exportföreningen
eller handelskamrarna i första1 rummet.
Då exportföreningen emellertid är så mycket
äldre, kom man öfverens om att nämna
den före handelskamrarna. Därmed är likväl
icke afsikten att särskildt framhålla
exportföreningen. Man han endast haft
den tanken, att den är den sammanförande
institutionen, att den representerar exportverksamheten.
och att den har fett eget
organ. Med afseende å sättet för spridande
af dessa upplysningar, kan man tänka sig
två möjligheter, antingen genom ett periodvis
utkommande tidningsorgan eller genom
cirkulär. Därvid hax man tänkt sig möjligheten
att tidningen skulle utkomma oftare
än förr, eller i alla fall att cirkulären
skulle kunna följa snabbare på hvarandra.
Kostnaderna skulle ju lämpligen
kunna fördelas mellan handelskamrarna
och exportföreningen genom samverkan
dem emellan.
Ordf. I svaret på frågan 13 talas om
de direkta kommersiella1 intressena för
främjande af Sveriges export. Hvad menas
med »direkta kommersiella intressen» ?
L. Direkta kommersiella intressen afse
sådana meddelanden, som direkt beröra
handel och industri öfver hufvud taget
utan att stå! i samband med; statistik,
eller andra meddelanden, som hafva direkt
värde för näringarna i ändamål att
främja exporten.
Ordf. Antag, att det i Tyskland kommer
ut en ny »G-ewerbe-Ordnung». Är detta
af »direkt kommersiellt intresse»?
B 109
L. Ja.
Ordf. Är det icke på samma gång ptf
ett direkt — och mycket direkt — administrativt
intresse?
L. _ Jo, båda dessa injtressen kunna ju
föreligga samtidigt.
Ordf. Således kan samma sak intressera
flera departement eller myndigheter
samt jämväl vissa korporationer. Bör
man då på förhand fastslå, att vissa
meddelanden skola gå direkt till ett. vissa
åter till ett annat departement? År det
icke bättre att låta beskickningar och
konsulat inrapportera endast till utrikesdepartementet,
som är i tillfälle att sedan
dirigera hvarje rapport till den eller
de intresserade?
L. Ja, jag erkänner, att man nog bör
akta sig för att våra konsuler och vår
utländska representation i allmänhet få
två herrar, det bästa är nog att sörja
för att bäfva enhetlig ledning. Bet vore
emellertid önskligt, om man i en blifvande
instruktion kunde bestämma, hvad som
skall gå till handelsdepartementet och
hvadi som skall gå den vanliga vägen,
till utrikesdepartementet. Men att närmare
bestämma detta anser jag vara en
stor svårighet.
Ordf. Skulle svårigheten icke undvikas
genom att ålägga konsulerna att alltid
rapportera till ett håll?
h. Jo, i så fall bör allt gå till utrikesdepartementet,
som sedan fördelar ärendena.
Beträffande pp. 15 och 16 är vår
enda önskan attl i konsulatförordningen
skall få inflyta någonting om befogenhet
för handelskammare att kommunicera
direkt med Sveriges representanter i utlandet.
Herr Ljunggren meddelade, att handels-
och sjöfartsnämnden i Kristianstad
anmodat honom att äfven för nämndens
vidkommande afgifva begärdt yttrande:
och hade nämnden beslutat instämma i
det af skånska handelskammarens arbetsutskott
skriftligen afgifna utlåtandet.
B 110
Skriftliga svar på kommitténs frågor.*
Uttalanden af enskilda personer.
Grosshandlaren A. Tli. Bildt, Stockholm.
1. Om konsulaten skola skötas i enlighet
med nuvarande, gällande föreskrifter
och coutiumer, anser jag upprättandet af
sådana i större skala hvarken behöfligt
eller önskvärdt.
2. Det finnes ingen anledning att anställa
särskildt sakkunniga vid våra beskickningar
eller lönade konsulat — d.
v. s. under nuvarande system.
3. Denna fråga besvaras liknande med
N :o 2, dock kan en handelsattaché göra
väsentlig nytta, såvida den oaflönade konsuln
själf bedrifver en affär med svenska
varor.
4. Vid besvarandet af frågan 16 skall
jag förelägga önskemålet, hvarigenom jag
tror att Sveriges ekonomiska intressen skulle
bäst skyddas och befordras. Dock anser
jag, att konsulsstaten bör skiljas i
tvenne kategorier — köpmanskonsuler och
skeppsfartskonsuler.
5. De fordringar jag skulle ställa på
en köpmanskonsul vore språkkunskap, hög
merkantil bildning samt maskinkännedom.
Fordringarna på en skeppsfartskonsul
kunna ställas lägre, språkkunskap samt
vanlig kunskap i handelsjuridik och merkantila
ämnen torde vara tillräckliga.
6. Lönade köpmanskonsulat borde tillsättas
särskildt i de utomeuropeiska länderna
samt några af de större platserna
i Europa. Skeppsfartskonsulat på någon
af do platser, som för närvarande äga konsulat
— jag skall vid besvarande af frågan
16 uppgifva de platser, där jag anser
köpmanskonsuler äro nödvändiga, äfvensom
de platser, där skeppsfartskonsuler
böra tillsättas.
7. En handelsattaché eller en köpmanskonsul
skall, förutom de sysslor som en nuvarande
konsul sköter, beträffande skeppsfarten
och tillhandagående allmänheten
med upplysningar och råd, på allt möjligt
sätt söka befordra svensk export; och tillfälle
härtill bör beredas honom — se vidare
under 16.
En skeppsfartskonsul skall tillhandagå
allmänheten med råd och dåd — d. v. s.
enligt nuvarande system. En köpmanskonsul
bör anställas på en tid af minst
10 år, då tiden kan förnyas; en skeppsfartskonsul
bör hafva rättighet att tvärstanna
på sin plats så länge som han utan tjänstefel
sköter sin syssla.
9. En konsul bör söka på allt möjligt
sätt gifva allmänheten de upplysningar
hvaraf den är i behof, vare sig de äro
af enskild natur eller röra affärer i allmänhet,
men tvister bör han hänvisa till ortens
förnämsta jurist, det senare naturligtvis
på den enskilde individens bekostnad..
10. En konsul bör insända rapport så
snart som han anser, att de upplysningar
han har att meddela kunna vara af ringaste
nytta för gynnande af industri, handel
och sjöfart; obligatoriskt 3 _ gånger
årligen, hvaraf en gång med statistik af
landets eller hans distrikts import och
export.
11. Konsulsrapporterna böra ofördröjligen
tryckas i »Svensk Export» — om något
särskildt bedömes såsom viktigt, bör
en notis inflyta i tidningar i Stockholm,
Göteborg och Malmö, att rapporten finnes
tillgänglig i det departement, som emottagit
den. Hemlighållandet eller icke, eller
sättet för rapportens eller del af densammas
rätta meddelande till allmänheten
torde säkrast kunna bedömas af departementets
chef.
12. Redogörelser och upplysningar torde
lämpligast samlas på ett ställe — helst
ett blifvande handelsdepartement.
13. Diplomater och konsuler måste arbeta
för samma mål: industriens höjande,
— handelns utvidgande — skeppsfartens
* I svaren angifna siffror 1—16 hänföra sig till motsvarande frågor i formuläret.
B 111
ökande, och. då deitta är fallet, bör visserligen
konsulerna stå direkt under ett blifvande
handelsdepartement, men detta i sin
tur i viss mån under utrikesdepartementet.
14. Om en ny befattning såsom köpmanskonsul
skall tillsättas, bör detta ske
genom ansökningar af därtill berättigade
svenska utbildade köpmanskonsuler eller
handelsattachéer; då frågan är om eu
skeppsfartskonsuls befattning, bör detta äfven
ske genom ansökningar •— men naturligtvis
i båda fallen bör man söka vinna
den mest skicklige eller passande. En konsul
bör icke kunna få flyttas utan därom
själf gjord ansökan.
16. »önskemålet» vore ett kapitalstarkt
handelshus, som kunde åtaga sig försäljningen
af svenska industriens alster öfver hela
världen.
Konsuler, handelsattachéer, handelsstipendiater
äro nu icke i stånd att i någon
afsevärd mån realisera sina bemödanden
att befordra handel och industri.
De rapporter, som nu insändas, läsas af
få, följas af än färre och detta af naturliga
skäl.
De aflönade konsulerna äro förhindrade
att göra affärer för egen del, och en köpman
vänder sig till dem i allmänhet endast,
^ då han önskar statistiska uppgifter,
uppgift å firmor som drifva affärer i vissa
artiklar, upplysningar om firmors soliditet
etc., frågor som mot en ringa utgift nu
kunna besvaras af utländska upplysningsbyråer
och äfven delvis af Sveriges allmänna
exportförening.
Detta slag af konsuler kunna endast
stå till tjänst med råd sällan med dåd.
Vänder exportören sig till de oaflönade
konsulaten och äro konsulerna chefer för
större affärer, som idka import till sina
respektive distrikt, kunna de hjälpa med
såväl råd som dåd — men ehuruväl de
svenska, exportörerna oftast med förtroende
kunna vända sig till dessa oaflönade
konsuler, följer däraf icke, att konsulerna
med samma förtroende kunna inleda förbindelser
med de svenska exportörerna —-de oaflönade konsulerna hafva oftast föga
kännedom om Sverige, svensk industri och
svensk handelscoutume.
Man kan därföre i allmänhet säga, att
en exportör kan, då det är fråga om afsättning
af varor, hafva större nytta af
de oaflönade än af de aflönade konsulerna.
Det är på grund häraf, som jag vid
besvarandet af frågan 3 har yttrat: »en
handelsattaché kan göra väsentlig nytta,
såvida den oaflönade konsuln själf bedrifver
en affär i svenska varor».
Orsaken hvarför jag föreslagit konsulsstatens
skiljande i tvenne kategorier ■—
köpmanskonsuler och skeppsfartskonsuler
är den, att jag anser, att på de flesta
platser i Europa vår- handel är tillräckligt
väl omhändertagen af våra köpmän
eller kan lätt blifva det, så att någon hjälp
från statens sida ej kan påfordras ■— dessa
platser skulle jag vilja besätta med skeppsfartskonsuler,
som liksom hittills skola
tillhandagå allmänheten med rjåd i handel
och isekppsfart, förutom allt annat,
som hör till en konsuls plikter.
Men, som jag förut nämnt, anser jag
icke, att dessa skeppsfartskonsuler kunna
vara i någon väsentlig mån af nytta för
handel och industri, och därföre skulle
deras gage i vissa fall sättas lägre än köpmanskonsulernas.
De platser, på hvilka jag anser aflönade
köpmanskonsuler böra tillsättas, äro:
Europa: Moskva, Odessa, Konstantinopel,
Pireus, Genua.
Asien: Kurrachee, Bombay, Colombo,
Madras, Kalkutta, Bangoon, Singapore,
Soerabaya, Hongkong, Canton, Shanghai,
Tokio, Smyrna, Beyrouth.
Afrika: Algier, Tunis, Alexandria, Mombassa,
Durban, Johannesburg, Kapstaden.
Australien: Adelaide, Melbourne, Sydney,
Wellington.
Sydamerika: Buenos Aires, Montevideo,
Bio, Pemambuco, Lima, Guatemala, Valparaiso,
Mexico.
Nordamerika: New York eller Chicago.
Canada: Quebec.
Skeppsfartskonsuler böra enligt mitt förmenande
finnas på följande platser:
Kristiania, Köpenhamn, Hamburg, Antwerpen,
Amsterdam, London, Havre, Lissabon,
Barcelona, Helsingfors, (Biga eller)
S:t Petersburg, New York samt oaflönade
konsuler på alla andra platser, där pn
konsul kan anses vara behöflig — dock,
om så anses nödvändigt, ersättning för
kontorsomkostnader och, där så erfordras
hjälp af handelsattachéer, hvilka senare
kunde utnämnas till fasta köpmans- eller
skeppfartskonsuler.
De handelsattachéer eller handelsstipendiater,
som nu utnämnas, göra med ytterst
få undantag- föga nytta för befordrandet
af Sveriges industri och handel —
de kunna det icke.
En förmögen svensk man söker ej en anställning
fjärran från Sverige till en plats,
där han riskerar att förlora hälsa och penningar,
utan äro de personer, som erhålla
dessa anställningar, utan förmögenhet,
och de stipendier, som tilldelas dem,
B 112
äro oftast ej större, än att de jämt och
nätt räcka till ekiperingspenningar och
resentgifter; för sitt lifsuppehälle få de
söka sig plats vid framkomsten eller af
egna eller lånta medel bestrida dessa utgifter.
Stipendiatens största svårighet vid affärers
inledande i de främmande länderna
är ej att skaffa order på våra svenska
industrialster, utan är den att få sina offerter
antagna i Sverige.
Priset är ofta acceptabelt, svårare är ''med
leveranstiden, svårast med finanseringen.
Kunderna i de utomeuropeiska länderna
äro vana vid att få betala enligt gammal
sedi. t- ex. mot leverans i Bombay ■—
säljarne fordra betalning mot konossement
i Sverige.
Kunden känner ej säljaren, säljaren ej
kunden, och om mellanhanden — stipendiaten
— vet kunden endast, att han anländt
för kort tid sedan, visserligen med
utmärkta rekommendationer, men han har
ingen garanti att, om ett köp göres af
honom; t. ex. för 12 månatliga leveranser,
dessa blifva kontraktsenligt utförda. —
Säljaren vet, att stipendiaten äger föga
kapital, vet ej, om i händelse af dispyt
om leveranstid, kvalitet etc. stipendiaten
finnes kvar på platsen för att förmedla en
vänlig uppgörelse.
Stipendiaten har sitt anslag för ett år
och vet ej, om det blifver förnyadt ett
följande år; om ej, kan han af omstam
digheterna tvingas att lämna sin påbörjade
affär.
Därför, om en handelsattaché eller handelsstipendiat
skall blifva af väsentlig
nytta för Sveriges industri, hör hans anslag
ställas för utbetalning under minst
7 år, och skulle detta ej kunna förverkas,
såvida han ej misskötte sin befattning,
och ställas så högt, att han ej behöfde
anlita seget eller andras kapital för sina
privata omkostnader.
Men då stipendiater eller handelsattachéer
skulle få större förmåner, än hvad
som nu beviljas, kan ock sättas större anspråk
på dem; de måste, innan de resa
från Sverige, väl känna vår industri, hvad,
vi fabricera, och kunna bedöma, hvad vi
möjligen kunde fabricera i konkurrens!
med utlandet; denna kunskap underlättar
betydligt deras arbete i de främmande
länderna.
Orsaken, hvarför jag förordat, att en
köpman skon sul bör äga kännedom om maskiner,
är mindre med tanke på vår nuvarande
export af maskiner till utonir
europeiska länder, ty den är obetydlig*
och ett större bevis härpå kan väl näppeligen
gifvas, än att vi någon gång om
året få läsa i pressen såsom något enastående,
att den eller den firman exporterar
en eller annan maskin till Kapstaden, La
Platå eller Östern.
Skälet är förestafvadt af min fasta öfvertygelse,
att en stor export af maskineri
icke endast bör utan kan äga rum från
Sverige, i synnerhet när en gång lärlingsfrågan
ägnas mera uppmärksamhet samt
då alla våra industriidkare blifva öfvertygade
om, att konkurrensen kan med lätthet
upptagas, om fabrikation af deras
alster bedrifves medelst specialmaskiner
och, »last but not least», då våra arbetare
inse nödvändigheten af större yrkesskicklighet
och arbetsintensitet för att kunna
upptaga konkurrensen med sina utländska
yrkesbröder.
Genom köpmanskonsulemas kännedom
om maskiner kunna de praktiskt demonstrera
dessa och härigenom betydligt underlätta
försäljningen.
Det säger sig själft, att stipendiaten,
handelsattachéen eller den helst önskade
köpmanskonsuln skulle vara fullkomligt
hemma i det lands språk, hvarest han söker
anställning.
Stipendiatens största svårighet är att
finna svenska firmor, villiga att rätta sig
efter de utom Europa gällande affärscoutumer
och betalningssätt, och jag känner
icke ett enda svenskt handelshus, som.
är i stånd och på samma gång villigt att
förmedla alla slags affärer på de utomeuropeiska
länderna.
Skulle önskemålet kunna realiseras och
ett stort handelshus etableras med ett
minimumkapital af kronor 5,000,000, hur
annorlunda skulle då ej utsikterna för höjandeb
af vår industri och handel ställa sig.
Jag skulle önska, att det svenska handelshuset
etablerade filialer å alla de platser,
där jag föreslagit- köpmanskonsuler, och
att dessa vore själfskrifna chefer för filialerna
och sålunda gemensamt betalades,
af staten för sin konsulartjänst, af handelshuset
och industriidkare för handelns
befordrande och af skeppsfarten — ty genom
handelns och industriens utvidgande
uppammas skeppsfarten, för att slutligen
resultera i direkta ångbåtslinjer, som ju
är målet för en skeppsredares sträfvan.
Det skulle naturligtvis stå handelshuset
fritt att etablera filialer eller antaga agenter
å hvilken plats som helst, m-en jag
har förut gifvit skälet, hvarför jag ej anser
det nödvändigt att (köpmans)konsuler
B 113
i Europa understödjas af staten, i hvad
form detta än kunde ske.
En köpmanskonsul skulle erhålla en lön,
som tillförsäkrade honom en fullt tillräcklig
inkomst för sitt uppehälle och sin
representations-skyldighet och dessutom erhålla
af handelshuset en viss del af den
vinst han tillförde detsamma.
Han skulle engageras för 10 år, hvilken
engagement sedan kunde förnyas, han skulle
icke kunna afsättas under denna tid,
såvida han ej visade sig oduglig att sköta
den honom anförtrodda posten.
Storleken af en sådan fast lön måste ju
variera för hvarje plats, men tror jag
medelsiffran kunde ställas till kronor
12,000— hvaraf jag föreslår att konsulsstaten
betalar 7/10> handelshuset, industri
och skeppsfart tillsammans 3/io.
En sådan köpmanskonsul skulle här genom
sin befattning som konsul äga en
social ställning, hvilket ofta är af vikt;
såsom chef för ett kapitalstarkt bolags
filial är han en faktor att räkna med i
handelsvärlden. Sverige skulle blifva på
ett värdigt sätt representeradt i länder, där
man nu knappt hört omtalas ett land med
detta namn.
Köpame skulle med förtroende vända sig
till honom vid sina orders ingifvande —
säljaren hade blott att räkna med det
kapitalstarka bolaget i Sverige — chefen
för filialen visste, att i de flesta fall vore
det blott en prisfråga, om hans order accepterades
eller icke.
Köpmanskonsulen finge genom sin ställning
tillfälle till långt flera affärer än
hvad som nu proponerades till en stipendiat
eller blefve fallet, om handelsattachéer hos
oaflönade konsuler tillsattes.
Huru lätt vore det icke då för Sveriges
industriidkare att få sina alster försålda
utom Europa; såsom exempel: en verkstad
önskar en ny motor introducerad i alla
länder — i en viss världsdel — den kan
med tillförsikt vända sig till handelshuset,
kan få den utsänd hvarthän den öm
skar och praktiskt demonstrerad samt inom
kortaste tid få rapport, huruvida den är
försäljbar i större eller mindre skala, om
ändringar önskas etc. etc.; verkstadsägarcn
kan tryggt lita på dessa uppgifter, ty det
ligger i allas intresse, att affär kommer till
stånd och att affären skötes på ett omsorgsfullt
sätt.
Huru skulle kostnaden för ett konsulatsystem,
som jag föreslår, ställa sig?
Jag kan icke i detalj beräkna detta, då
jag icke är underkunnig om, huruvida de
stora anslag, som beviljas några af våra
större konsulat, motsvaras af det arbete,
som af dessa utföres, eller om så fordras
af politiska skäl, men de äro utan tvifvel
för höga på en del platser, såsom Archangel,
Helsingfors, Kobe, Leith, Cardiff, Liverpool,
Newcastle, Lybeelc, New Y rk,
Quubec, Bio, Shanghai.
Nuvarande utgifter belöpa sig till:
Aflöningar......kr. 408,000: —
Kontorskostnadsersättningar » 263,000: —
Extra utgifter.....» 96,900: —
Kronor 767,900: —
Förslagsvis skulle jag uppställa konsulskassans
utgifter till:
Konsulatet i Kristiania .
» » Köpenhamn
» » Helsingfors
» » S :t Petersburg »
» » Hamburg »
» » Antwerpen »
» » Amsterdam »
» » Havre »
» » London »
» » Lissabon »
» » Barcelona »
» » New York »
40 Köpmanskonsuler 8,400 kr. »
20 Handelsattachéer 4,000 » »
Kontorskostnadsersättningar »
Extra utgifter »
r. 10,000 |
— |
10,000 |
— |
7,500 |
— |
7,500 |
— |
15,000 |
— |
10,000 |
— |
5,000 |
— |
15,000 |
— |
50,000 |
— |
5,000 |
— |
10,000 |
— |
20,000 |
— |
336,000 |
— |
80,000 |
— |
90,000 |
— |
9G,900 |
— |
r 767,900 |
— |
Naturligtvis kunna dessa siffror omändras,
ty man vore icke nödsakad att
på en gång utnämna 40 köpmanskonsuler
och 20 handelsattachéer, utan flera af för
dem ämnade platser kunde lämnas vakanta
och efter hand besättas; hufvudsaken är
att man i största möjliga utsträckning slår
in på det nya systemet.
Detta är önskemålet, kan ett dylikt förverkligas
1
Jag är förvissad om, att om kommittén
komme till den slutsats, att den föreslagna
omändringen vore i alla afseenden bäst
för befordrandet af Sveriges industri, handel
och sjöfart, och den hänvände sig till
några af våra större industriidkare och
finansmän, skulle dessa inom kort ställa
sig i spetsen för bildandet af ett handelshus
med ett nödigt kapital för att icke
allenast befordra Sveriges handel och näringar,
utan jämväl för att på ett värdigt
och profitabelt sätt sköta detta nationella
företag.
^ Skulle kommittén däremot anse att ett
sådant förslag icke borde förordas, men att
likväl handelsattachéers utsändande vore
B 8
B 114
att föredraga framför det nuvarande systemet,
anser jag, att så många olönade
konsuler som möjligt böra utnämnas och
att dessa väljas bland chefer för de större
importhusen på de platser jag uppgifvit,
samt att som villkor sättes — anställandet
hos dem af svenska handelsattachéer och
inledandet af affärer med Sverige.
Ehuruväl handelsattachéerna icke på
långt när skulle kunna äga samma tillfälle
att gynna svensk export som köpmanskonsuler,
tillfölje af att'' de förra äro i viss mån
beroende af de utländska oaflönade konsulerna,
hvilka senare, t. ex. om en order
kunde utföras likasåväl från Sverige som
från utlandet, helt säkert skulle gynna
den nation de tillhöra, — så skulle likväl
i trots häraf denna omändring af konsulaten
dock kunna blifva en början till
önskemålets förverkligande, nämligen: ett
stort handelshus med filialer på världens
förnämsta importplatser, i spetsen för hvilka
stå svenska män, hvarigenom Sveriges
industrialster på ett snabbt och säkert sätt
kunde försäljas till konsumenten utan onödiga
eller utländska mellanhänder. —
Då jag vid besvarande af dessa frågor
tillåtit mig använda väl positiva uttryck,
är detta i intet afseende att betrakta såsom
kritik öfver nuvarande konsuler, men
väl kritik öfver ett föråldradt och för vår
tid föga lämpligt system.
Grosshandlaren W. H. Dickson,
Göteborg.
Beskickningar resp. konsuler skulle tillhållas
att mera än nu sker vinnlägga
sig om, att de rapporter, som af dem insändas,
utmärka sig för mera korrekthet
och saklighet. En del af de rapporter,
som köpmansvärlden nu fått till bästa,
äro i de flesta fall värdelösa och i många
fall missvisande. Då det ju i allmänhet
är en omöjlighet för beskickningar och
konsuler att af egen erfarenhet eller sakkunskap
kunna yttra sig i kommersiella
frågor, torde det enligt vår tanke vara
lämpligt, att vederbörande vid uppsättandet
af sina rapporter finge tillfälle att för
de större varuslagen, såsom trä, järn, papper
och dylikt, konferera med framstående
köpmän i dessa olika och andra branscher,
och torde det för detta ändamål vara
lämpligt, om vederbörande erhölle ett visst
belopp, som skulle användas för att lämna
ersättning för sådana sakliga och för vår
handel nyttiga upplysningar, som af personer
med saklig kännedom i olika frågor
kunde lämnas.
En annan fråga, som vi anse vara
af stort behof af rekonstruering, är den
om handelsstipendiater. Som tillvägagångssättet
nu är, kan man nog anse, att de
stipendier, som utbetalas, i många fall
endast blifva till nytta för dem, som erhålla
dem, och deras nytta för svenska
handeln kan anses tämligen minimal, emedan
de herrar, som erhålla stipendierna,
i allmänhet äro unga män, som erhållit
sin utbildning som bokhållare på ett eller
annat exportkontor i Sverige och som söka
stipendierna för att kunna få penningar
till att vistas i utlandet och lära sig
språk, hvarefter de hoppas att erhålla förmånliga
platser i hemlandet. Om så ej
sker, stanna de kvar i utlandet och öfversvämma
fabrikanter och exportörer med
ansökningar om agenturer samt öka småagenternas
i de stora utländska contra för
handeln skadliga, långa rad. Dessa personer
kunna ju ej beräknas kunna lefva
på sitt stipendium utan måste i de flesta
fall söka sig anställning på något kontor,
och de beiättelser, som de insända, måste
gifvetvis röna ett starkt inflytande af
deras chefers meningar och önskningar, och
blifva sålunda dessa rapporter värdelösa.
Detta utsändande af unga män, som komma
i tillfälle att utveckla sin språk- och
handelskunskap i utlandet, är ju en god
sak, men donna'' skulle ej ske på sätt nu
sker, utan ett visst belopp borde årligen
ställas till de under ordentlig kontroll
stående handelsskolornas disposition för
att af dem tilldelas lofvande och intelligenta
elever, som önska begagna sig af
desamma, och som skolan i fråga känner
sig säker på äro fullt värdiga att vid sitt
utträde ur skolan erhålla en dylik uppmuntran.
Handelsstipendiema åter skulle reserveras
för att begagnas vid sådana tillfällen,
då köpmännen eller industriens män
i vissa fall begärde en saklig undersökning
af förhållandena på marknaden i ett
eder annat land. En dylik begäran skulle
hvem som helst inom köpmans- eller industrikretsar
kunna begära,'' hvarefter
utrikesdepartementet ägde att utse en
nämnd af fem personer, ansedda som
framstående personer inom facket, hvilken
nämnd ägde att omedelbart sammanträda
och taga del af den gjorda anhållan,
hvilken skulle vara motiverad, samt
sedan besluta om hvem, som lämpligen
kunde utsändas, därest anhållan ansågs
föranleda utsändandet af en stipendiat.
Kostnaden för en dylik nämnds sammanträdande
torde endast utgöra en bagatell,
B 115
då enhvar person i en bransch gifvetvis
mot ersättning af sina kostnader skulle
vara villig att offra ett par dagars tid
för det goda ändamålet. Den person, som
eventuellt utsåges, skulle vara en i sin
bransch erfaren person, som skulle förses
med tillräckliga medel till att göra resan
i fråga, nödiga bankreferenser och en
fullmakt från utrikesdepartementet, som
tillät honom att uppträda som officiell
person. En dylik mission torde i de flesta
fall icke taga någon längre tid, och som
dylika ansökningar ej allt för ofta torde
ifrågakomma, kan man nog anse, att kostnaderna
ej blefve för störa.
Grosshandlaren I). Engelke,
Norrköping.
1. Efter min mening böra fasta beskickningar
och konsulat endast upprättas
på sådana platser, där behofvet kräfver
att upprätta sådana, eller där det eljest af
annan speciellt viktig anledning anses nödvändigt
att göra det.
2. Anledning härtill torde nog understundom
kunna förefinnas, men bör pröfvas
och afgöras för hvarje särskildt fall.
3. Det bör tillses, att kostnaderna för
konsulaten ej blifva onödigt dyra. Nyttan
af att anställa sakkunnige vid olönade,
konsulaten beror på omständigheterna. I
vissa fall torde sådana nog kunna vara
af god nytta. Hvad som är behöfligt bör
göras, men ingenting därutöfver.
9. Denna fråga är mycket svår att rätt
besvara. För min del anser jag, att en konsul
först och främst skulle äga skyldighet
att, när han därom anmodas, lämna fullständiga
upplysningar om handelskutymer
eto. på platsen, vidare anvisning på och
upplysning om fullt tillförlitliga och kompetenta
jurister finnas att tillgå för att
taga hand om och ordna antingen i godo
eller i rättegångsväg ett ekonomiskt intresse,
för den händelse att behof däraf
skulle uppkomma för en köpman, och sedan
alla sådana kommersiella upplysningar,
som i den svenska handelns intresse kunna
lämnas, utan prejudicering af affärsförbindelser,
som konkurrerande) svenska
firmor förut inledt på platsen.
10 och 11. Hithörande rapporter torde
måhända lämpligast böra insändas och
samlas hos en viss myndighet och genom
dess försorg därefter hållas tillgängliga för
eller eventuellt delgifvas sådana föreningar,
som af industriidkare och köpmän
bildats för bevakandet af sina intressen,
såsom fabriksföreningar, handels- och sjö
-
fartsnämnder, eller handelskammare, om
sådana komma att inrättas. I sin tur torde
dessa föreningar sedan kunna bringa
dessa meddelanden till sina medlemmars
kännedom på sätt som synes dem lämpligast.
12. Exportföreningen tillmäter jag för
min del ingen praktisk betydelse såsom
stöd för den svenska exporten, och fråga
är, om den, på det sätt hvarpå den ar-i
betar, ej är* för den svenska exporten
mera till jsikada än till gagn. Göteborgs
och Stockholms exportörer torde därom
kunna lämna de bästa, på egen erfarenhet
grundade upplysningar.*
* På förfrågan af kommittén har herr Engelke
i detta hänseende yttarligare anfört följande:
»Som stöd för denna min åsikt ber jag få anföra
tvenne fall, som meddelats mig af en person,
som tidigare arbetat nti en större exportfirma
och som för sin del gillade det yttrande,
som jag afgifvit om exportföreningen. Det ena
fallet gällde ett parti järn och det andra ett parti
tunnplåt till Spanien. Firman i fråga hade till
agent antagit en person, som, utan att firman
visste något därom, äfven låtit engagera sig som
ombud för exportföreningen. När han sålt detta
parti järn, c. 700 ton, och hade utsikt att på
annan plats i Spanien sälja tunnplåt, så inrapporterade
han, sin plikt likmätigt, till exportföreningen
att han sålt så många hundra ton järn
på den ena platsen och att tunnplåt var en artikel
för den andra platsen, hvilket sedermera
publicerades i föreningens tidskrift med den effekt,
att för firman en så skarp konkurrens från flera
hall uppstod i denna artikel, att affären däri
för firman gick i putten. Firman gaf därpå sin
agent, som handlat bona fide, att välja emellan
att vara agent för firman eller ombud för exportföreningen,
och agenten valde det förstnämnda.
Min mening är därför den, att en köpman, som
för sin vara söker marknad i utlandet, far bättre
genom att skaffa sig en duglig försäljare — svensk
eller utlänning — i det främmande landet, än att
där göra försäljning genom bemedling af exportföreningen.
Skall en sådan uppgift kunna fyllas
af exportföreningen, ställer den på dess chef stora
anspråk på framstående duglighet och praktisk
erfarenhet som köpman. Att erhålla en sådan
person kan jn understundom lyckas, men i allmänhet
torde den rätte mannen ej så lätt stå till
buds, då denne i så fall torde finna större fördel
vid att arbeta för egen räkning. Bäst synes mig
därför vara, att låta våra exporterande köpmän,
utan alltför stor och välment, men opraktisk inblandning
från främmande håll, själfva få sköta
om sin export. De flesta af dem torde både
kunna och vilja göra det och då blir saken i allmänhet
bäst utförd. Den motsatta åsikten härom
B 116
13 och 14. En samverkan mellan diplomati
och konsulatväsen synes mig vara
både önskvärd och förmånlig för bevakandet
af Sveriges merkantila och industriella
intressen, men jag är icke i tillfälle att
kunna uttala någon egen mening om hur en
sådan samverkan lämpligen bör ordnas.
Konsulsbefattningarna böra gifvetvis
städse tillsättas med fästadt afseende, på
att för hvarje befattning erhålla den rätte
mannen. Med hänsyn härtill synes mig
att en konsul bör, utan ansökan, kunna
förflyttas från en post till en annan, och
en ledigblifven konsulsplats kunna besättas
äfven utan kungörande af ledigheten.
Det får bero på omständigheterna, huruvida
man bör kungöra en sådan plats ledig
eller ej. Har man ej någon för befattningen
fullt lämplig person att tillgå,
och anser man sig ej heller kunna erhålla
en sådan genom platsens, kungörande
ledig, synes mig, att befattningen tillsvidare
bör upprätthållas på förordnande,
och om den tillförordnade sedan sku^m
visa sig lämplig, han därefter må kunna
erhålla, densamma.
Grosshandlaren It. Francke, Stockholm.
Såvidt jag kan förstå, torde något, tillfredsställande
resultat icke kunna väntas
genom en sammansmältning eller alltför
intim sammanblandning af diplomatien
och konsulatväsendet men väl af en förståndig
samverkan mellan dessa olikartade
representationer i utlandet.
Diplomaten måste hafva en mera teoretisk
uppfostran, hafva vid universitetet
inhämtat kunskap i statsrätt, nationalekonomi,
juridik, grundligt känna flera språk,
och i hög grad vara i besittning af humaniora
och icke heller vara främmande
för militära frågor. De kretsar, hvari diar
efter min mening lika felaktig, som den uppfattningen
är hos dem, som bara skrika på att
få konsuler i alla hörn och som synas tänka som
så''; >få vi bara konsuler, nog få vi handel.» Och
den föga reflekterande störa allmänheten föranledes
däraf att tro detsamma och så ha vi opinionen
därför klar! Konsuler famna nog vara ett
ofantligt godt stöd för ett lands handel och sjöfart
samt näringar, och detta i all synnerhet om
de äro af det dugande och intresserade slaget.
Men konsulerna göra ej handeln. Det är köpmännens
sak att söka åstadkomma en sådan, och
det sker bäst om de ej snedvridas i sin uppfattning
om hvad af dem i detta hänseende bör
kräfvas och hvad de med rätt kunna fordra af
andra som stöd i sitt arbete.»
plomaten rör sig, tillföra honom merendels
blott ringa kännedom om handelsekonomiska
frågor. Detta är beklagligt,
men torde vara rätt svårt att väsentligen
ändra.
Konsulatväsendet måste däremot vara det
praktiska lifvets representation, och såväl
generalkonsuler som ock konsuler böra
vara dugande praktiska män med sinne
för och kännedom om handel, industri
och sjöfart. Erfarenheten visar, att mera
framstående personligheter inom handelsoch
industrivärlden icke erhållit sin daning
vid universitetet eller i salongen utan
ofta arbetat sig fram i det praktiska lifvets
skola. Därifrån synas mig sålunda
konsulerna böra rekryteras.
Mig veterligen har vår handel eller industri
haft bra litet gagn af växa utrikes
representationer, vare sig af diplomatien
eller konsulatväsendet; detta förhållande
borde dock kunna ändras, under förutsättning
att strängare gallring sker bland aspirantema
till den diplomatiska banan och
att vid tillsättandet af konsuler hänsyn
tages till förenämnda fordringar samt systemet
därjämte kompletteras med handelskonsulenter
af lämplig kvalifikation och i
tillräckligt antal, placerade inom lämpliga
verksamhetsdistrikt.
Till handelskonsulenter borde hufvudsakligen
anställas ingeniörer eller andra tekniskt
bildade personer med någon språkkunskap,
med vaket sinne och energisk
karaktär, hvilka, innan de afresa till utlandet
för att där tillträda sin post, borde
genomgå en enkel utbildningskurs på några
månader i kommerskollegium.
Af vikt är att handelskonsulentema äro
hemmastadda i de industribranscher, i
hvilka de största utvecklingsmöjligheterna,
förefinnas inom växt land, sålunda uti
järn- och ståltillverkningen, i manufaktursmide,
tillverkning af arbetsmaskiner, uti
metallurgien, i textilindustrien, liksom oek
i de kemisk-tekniska industrierna, och kanske
icke heller vara alldeles obevandxade
uti trävarubranschen.
Att hos en och samma person kunna
finna all denna sakkunskap förenad torde
icke vara tänkbart, men vid valet af handelskonsulenter
bör afseende fästas vid, att
fackliga representanter finnas bland dem
för samtliga förenämnda industrigrenar och
äfven för andra här icke nämnda.
Förflyttningar af handelskonsulentema
böra ske alltefter behof och möjligheter
olika länder och distrikt emellan, så att
enhvar industrigren inom hvarje land och
distrikt blifver studerad, utforskad och
B 117
dess utveckling följd af person med fackkunskap.
Handelskonsulentema böra tillhöra
kommerskollegii stat. Kommerskollegium
bör sålunda tillkomma att i samråd med
generalkonsul eller konsul, dirigera deras
resor. Under vistelsen å utrikes ort
borde handelskonsulent direkt subordinera
under generalkonsuln eller konsuln, inom
hvars distrikt han för tillfället blifvit
stationerad, samt om möjligt hafva
sin arbetsstation på konsulatet för att
därigenom äfven underlätta ett intimare
samarbete mellan konsul och handelskonsulent,
hvilket borde vara ett oeftergifligt
villkor för att ett godt resultat
skall kunna vinnas.
Vid tillsättande af konsulenter borde
befintliga lämpliga fackinstitutioners omdöme
öfver sökandens lämplighet infordras
och beaktas. Härtill böra räknas järnkontoret,
tekniska högskolan, handels- och
sjöfaxtsnämnder, trävaruexportföreningen
m. fl.
Bland de dugligaste konsulenterna borde
sedan i främsta rummet konsulerna rekryteras,
liksom ock generalkonsulerna bland
de mest framstående konsulerna; general -konsulsbefattningarna skulle därmed upphöra
att vara reträttplatser.
Konsulent borde bindas vid sin befattning
minst 3, högst 5 år, dock med rätt
för kommerskollegium att kunna förkorta
denna tjänstetid till 1 år, om konsulent
visar sig mindre lämpad och skickad för
sin post.
Arbetet bör vaxa så fördeladt mellan konsul
och konsulent, att konsuln mera skulle
ägna sin tid åt inhämtandet och studerandet
af hvad inom handel och sjöfart
kan vaxa af intresse för fäderneslandet och
som med sannolik fördel där kan tillgodogöras
och tillämpas, taga reda på direkta
importkällor för råmaterialier, afsättningskanaler,
orter och afnämare af svenska industrialster
och nya handelsartiklar, lönande
nya fraktträder, lagstiftning, som rör
handel, sjöfart och industri, arbetarförhållanden
och ändringax härutinnan m. m.,
under det konsulenten bör föra ett mera
rörligt lif, resa omkring på fabriker och
industriella etablissement inom sitt distrikt,
taga reda på nya industrialster,
hvilka med utsikt till vinst kunna tillverkas
i Sverige, söka komma underfund med
förbättrade tillverkningsmetoder, underkasta
fabrikat, som kunna hafva intresse för
vårt lands industri, mera saklig teknisk
granskning och bedömande samt i öfrigt
i allt samverka med konsuln enligt de
närmare bestämmelser generalkonsuln kan
finna lämpligt fastställa.
Oaflönade vicekonsulat borde finnas å
alla de platser, som kunna vara af intresse
såsom blifvande af sättnings orter för
våra industrialster, synnerligen i mera oexploiterade
länder. Konsulaten liksom handelskonsulenterna
blifva genom dessa i
tillfälle att inhämta upplysningar af hvarjehanda
slag, erhålla introduktioner m. m.,
hvaraf de senare nog ofta torde blifva i
behof.
Sedan jag nu redogjort, huru jag tänkt
mig grunddragen för en nyorganisation,
tillåter jag mig öfvergå till att i korta
drag söka besvara frågeformuläret punktvis.
1. Saknande kännedom om nuvarande
antalet konsuler vågar jag icke yttra mig
i denna fråga men vill däremot framhålla
som min åsikt, att synnerligen i de länder,
där vi hoppas finna nya marknader
för vår export, antalet konsuler sannolikt
behöfver ökas.
Bland sådana länder vill jag framhålla:
Ryssland, Donaustatema, Österrikiska monarkien,
möjligen ock i Italien och Spanien
samt uti Mindre Asien, Persien,
Egypten, Asiatiska länderna, äfvensom i
alla transmarina länder, dit afståndet försvårar
personliga resor och där vidt skilda
förhållanden och okända mellanhänder göra
anknytandet af nya handelsförbindelser
mera äfventyrligt utan att hafva en fast
stödjepunkt, som i detta fall skulle blifva
konsuln.
2. Förutom i förenämnda länder torde
konsulenter äfven böra anställas i England,
Tyskland, kanske ock i Frankrike,
för att där snabbare kunna följa den hastiga
utvecklingen på industriens område.
3. Då oaflönade konsuler i allmänhet
sakna intresse för det land de representera,
torde en handelskonsulent sakna erforderligt
stöd i det land, där diplomatisk
representation eller aflönade konsulat saknas.
5. Då flera fordringar af vida större betydelse
än juridisk kunskap måste ställas
på en konsul, anser jag denna fordran
icke böra ifrågasättas, helst vid behof i
utlandet icke svensk utan främmande lag
torde komma att lända till efterrättelse,
hvadan ändock med det främmande landets
lagstiftning förtrogen jurist måste
anlitas.
9. Aflönad konsul bör naturligtvis vara
skyldig att lämna välkänd svensk man alla
de upplysningar, han äger och kan anskaffa
B 118
rörande förhållanden, personligheter och
soliditet in. m. inom sitt distrikt. För
häfda utgifter för inhämtandet af upplysningar
utöfver de han sjäJf innehaft
bör han vara berättigad till ersättning.
11—12. Förutom den sedvanliga hufvudsakligen
statistiska årsberättelsen borde
konsulerna vara skyldiga insända utförliga
konsulsrapporter minst hvar tredje månad
samt dessemellan ett kortare meddelande
månatligen, så snart oväntad förändring
eller annat af intresse inom ett
distrikt inträffar. Rapporterna böra insändas
till kommerskollegium, där alla
underrättelser rörande handel, industri och
sjöfart samlas, finnas tillgängliga och med
någon bestämd tidning eller tidskrift »som
supplement» publiceras en gång i veckan.
Sannolikt skulle många tidningar åtaga
sig detta utan ersättning för att därigenom
erhålla ökad spridning. Såsom föredöme
härtill kan anföras den norska ekonomiska
veckoskriften »Farmand», hvilken
här i landet har en betydlig spridning.
Till specialföreningaxnas styrelser, såsom
järnkontorets, trävaxuexportf öreningens
med fleras borde kommerskollegium därjämte
utan uppskof tillställa de specialrapporter,
hvars lämplighet för publikation,
inom facket lättast af dessa torde kunna
bedömas och afgöras.
Konsulernas svaromål på enskilda förfrågningar
och spörsmål borde ock omedelbart
i afskrift tillställas kommerskollegium,
hvarigenom dels en nyttig kontroll
öfver konsulerna kunde utöfvas, dels ook
kollegiet blifva närmare intresseradt i en
del förhållanden, hvarigenom detsamma vid
behof blefve bättre i tillfälle att efter bepröfvande
af hvad lämpligen kan meddelas
lämna de upplysningar förhållandena medgifva.
13. Mig synes lämpligt, att alla diplomatiska
meddelanden samlas hos utrikesdepartementet,
liksom alla som röra handel
och industri, och sjöfart hos kommerskollegium
eller ett blifvande handelsdepartement.
14. Jag anser, att konsulsbefattningar
böra såsom hittills kungöras såsom lediga,
men att tillsättandet af dessa befattningar
bör ske utan all hänsyn till ansökningar,
så att de mest skickliga och för
platsen mest lämpliga äga företräde. Önskligt
vore ock om de korporationers och,
föreningars åsikt i frågan inhämtades, hvilka
kunna hafva intressen att bevaka vid
tillsättande af konsuls- och konsulentsplatser
och därjämte möjligen kunna besitta
personkännedom å de platser, som kunna
ifrågakomma.
Direktör E. 6. Gikt, Stockliolm.
Som ett generellt resultat af den erfaren*
het jag äger i saken, torde icke någon;
direkt anmärkning vara berättigad mot det
sätt, hvarpå våra nu fungerande konsuler
skota sin uppgift, när det gäller att
lämna begärda upplysningar, dock har värdet
af dessa upplysningar varierat, beroende
på vederbörandes intresse för saken.
Gifvetvis hafva, som man kunnat vänta,
rapporter från aflönade konsuler varit
mera uttömmande än dylika från oaflönade
titulärkonsuler. I detta förhållande
ligger, enligt mitt förmenande, nyckeln till
konsulatfrågans lösning.
Vill man vinna nöjaktiga resultat af Sveriges
kommersiella representation i utlandet,
måste man basera organisationen däråt
i största möjliga utsträckning på, i
förhållande till lefnadskostnaderna å respektive
platser, väl aflönade konsulat,
hvilka platser kunna attraktera verkligt dugande
förmågor, som kunna prestera positiva
resultat.
Jag ingår nu på besvarandet af de frågor,
hvilka jag anser mig direkt äga någon
kompetens att besvara.
1. Som ofvan antydts, besvaras denna
fråga hvad konsulerna beträffar med ett
obetingadt ja. Samma gäller äfven fasta
beskickningar, förutsatt att fullt lojalt
samarbete mellan dessa institutioner kan
åvägabringas.
2. Som ett viktigt steg i denna riktning
anser jag vara anställandet af handelsattachéer
vid beskickningarna. På så
sätt blir den kommersiella representationen
mera likställd med den diplomatiska, vinner
i prestige och ändamålsenlighet.
Sakkunniga konsulenter vid aflönade
konsulat borde icke behöfva ifrågasättas,
då den aflönade konsuln bör vara fullt
kompetent och sakkunnig.
3. Att anställa aflönade vice konsuler
eller biträden vid oaflönade konsulat anser
jag vara opraktiskt. Hellre då göra
dem direkt till aflönade konsuler! med
mindre lön såsom trappsteg på konsulsbanan.
Fn oaflönad titulärkonsul som chef
är onödig och till fogat nytta, snarare!
tvärtom.
4. Vid de aflönade konsulaten böra anställas
sekreterare, hvilkas funktion skulle
remplacera de nuvarande nandelsstipendiaterna.
Det anslag, som nu, utgår
B 119
för dessa, skulle i stället användas till
sekreterarelöner.
Då dessa sekreterare få arbeta) under
ledning af en erfaren chef, vinna de härr.
igenom en mera effektiv utbildning. Såsom
nu sker, utsändas dessa stipendiater vid
helt unga år och utan erfarenhet på egen
hand till länder, hvilkas merkantila förhållanden
äro dem absolut främmande.
5. När den nya konsulatinstitutionen;
fungerat någon tid, torde konsulerna på
ett tillfredsställande sätt kunna rekryteras
af handelsattachéer och konsulatsekreterare.
Under öfvergångsperioden böra
till konsuler utnämnas personer med humanistisk
men framför allt merkantil
bildning, med företräde för i språkligt
och representativt afseende lämpliga personer,
som äga kännedom om såväl svenska
som utländska förhållanden. Juridisk
kompetens däremot onödig.
6. Utan att ingå på fullständiga detaljer
vill jag blott påpeka nödvändigheten
af att bättre än hittills, tillgodose våb
transatlantiska och ostasiatiska representation,
där de största afsättningsmöjlighetema
torde förefinnas. Såsom direkt önskemål
anföras följande platser:
New York, aflönadt generalkonsulat, då
Washington, beskickningens säte, icke har
någon kommersiell betydelse.
Chicago, aflönadt konsulat, den näst
största staden med svenska invånare, för
närvarande) öfver 150,000.
San Francisco, aflönadt konsulat.
Mexiko city, aflönadt generalkonsulat,
betydande afsättningsmöjligheter för svenska
varor.
Buenos Aires, aflönadt generalkonsulat,
högst viktig plats.
Yalparaiso, aflönadt generalkonsulat.
Kapstaden, aflönadt generalkonsulat.
Bangkok, aflönadt generalkonsulat.
Sydney, aflönadt generalkonsulat.
Shanghai, aflönadt generalkonsulat.
Kobe, aflönadt generalkonsulat bör förläggas
hit, ej i Tokio. Här gäller detsamma
som för Washington—New York.
Nagasaki, aflönadt konsulat.
Alexandria, aflönadt generalkonsulat.
Omsk, aflönadt konsulat.
Moskva, aflönadt konsulat.
S :t Petersburg, aflönadt generalkonsulat.
7. Handelsattachéers och konsulatsekreterares
uppgift bör hufvudsakligen blifva
att på sina respektive poster sätta sig in
i utländska merkantila förhållanden för
att sedermera antingen fortsätta till konsuler
eller ock hemma i Sverige tillgodogö
-
ra sig sina erfarenheter i kommersiella eller
industriella företag.
9. Själfskrifvet i största möjliga utsträckning
i hvad som rör afsättningsmöjligheter
och dylikt. Däremot torde det
vara mindre lämpligt att de befatta sig
med soliditetsupplysningar.
10. Häri ligger gifvetvis konsulernas
hufvuduppgifb och deras instruktioner i
dessa afseenden måste blifva så uttömmande
som möjligt. Sedan gäller det för
vederbörande att på eget initiativ göra
detta arbete så fruktbringande som möjligt
i och för meriters vinnande och därigenom
befordran.
11. Alla dylika rapporter, obligatoriska
eller frivilliga, böra två gånger i månaden
utgifvas i tryck i form af meddelanden
från utrikesdepartementets konsulatbyrå
och kostnadsfritt med undantag af porto
tillhandahållas alla, som därom göra anmälan.
12. Gifvetvis hos utrikesdepartementets
konsulatafdelning. Då en samverkan mellan
den diplomatiska1 och kommersiella
representationen är ett afgjordt önskemål,
borde alla hithörande angelägenheter dit
förläggas och icke till det ifrågasatta handelsdepartementet,
som väl också antagligen
kommer att absorbera kommerskollegium.
Exportföreningen äger: under nuvarande
organisation icke nog officiell pondus.
14. Konsulsbefattningarna böra tillsättas
utan ansökan och endast med hänsyn
till att för hvarje befattning vinna)
den mest passande.
En konsul bör sålunda kunna förflyttas
från en post till en annan.
Dr. Frans Kempe, Stockholm.
Är Sverige moget att med afseende på
sina konsuler åsidosätta det dekorativa för
att låta det nyttiga blifva det bestämmande,
så är frågan kanske icke så svårlöst.
Då borde till konsuler företrädesvis utses
sådana personer, som vi industriidkare och
exportörer pröfvat och funnit vara dugande
män, varda förtroende.
Skulle konsulerna åter icke tillåtas att
direkt förmedla transaktioner mellan köpare
och säljare utan endast få lämna dem
råd och upplysningar, då blir frågan mera
svårlöst. I detta fall skulle opröfvade män
användas. Först och främst behöfva emellertid
dessa en fullständig kunskap om de
industrialster, som äro eller kunna tänkas
blifva säljbara inom konsulatdistriktet
i fråga. De måste sålunda veta, både
B 120
huru och till hvilket pris dessa industrialster
produceras och dessutom deras användning
och värde inom det konsumtionsområde,
där konsuln skall hafva sitt verksamhetsfält.
Vidare måste de äga så stor
personkännedom, att de kunna lämna fullgoda
upplysningar om såväl köpares som
säljares soliditet, karaktär och företagsamhet.
Slutligen måste de vara vakna, intelligenta,
energiska och mycket intresserade,
eftersom de skola arbeta, ej för
egen vinning, men väl för andras. Detta
är i och för sig så mycket begärdt, att jag
anser det vara alldeles tillräckligt, om de
i öfrigt äga vanlig allmänbildning — låt
oss säga: hafva aflagt maturitetsexamen.
Juridisk kunskap är utan tvifvel nyttig,
allra helst om den omfattar äfven det
främmande landets rättsväsende, men torde
ingalunda vara nödvändig, enär goda juridiska
rådgifvare öfverallt finnas att tillgå.
Jag underskattar ej betydelsen af humanistiska
kunskaper; men vi svenskar
hafva en så stark teoretisk läggning, att
jag fruktar, att mången, som ägnat längre
tid åt studiet af humaniora, får svårt att
sätta sig in i det praktiska lifvets fordringar.
Kunskaper inom det naturvetenskapliga
området äro däremot af stor betydelse.
Den kemisk-tekniska industrien
går här i landet en stor framtid till mötes,
och att väl förstå denna industri kan endast
var nyttigt för den, som, om än indirekt,
skall förmedla afsättningen af dess
produkter.
Jag förmodar, att det blifvande departementet
för handel och industri vid tillsättandet
af konsulsbefattningar i allt
fall kommer att inhämta de industriidkares
mening, hvilkas produkter utgöra den
förnämsta exportartikeln till den ort, där
konsul skall tillsättas. Dessa exportörer
äro ju de närmast intresserade af konsulns
verksamhet.
Till sist vågar jag framhålla, att det
är konsuln själf — ej hans assistent —,
som bör vaxa den sakkunnige. Att, då man
själf saknar sakkunskap, öfvervaka en annans
arbete är icke möjligt, och jag anser,
att konsulernas förnämsta uppgift är
att befordra Sveriges ekonomiska intressen.
Konsulerna böra ock vara svenskar;
ty man kan ej begära af en utlänning,
att han skall sätta det främmande landets
intresse framför sitt eget lands.
Direktör A. Jensen, Tliimsfors.
Det viore önskvärdt, att i vissa länder vid
våra beskickningar (konsulat) anställdes
aflönande personer, ingeniörsattachéer, som
en eller flera särskildt kvalificerade fast
hade att följa med alla utvecklingar och
framsteg i vederbörande lands industri och
andra ingeniörsarbeten, stå upplysningssökande
i största möjliga utsträckning till
tjänst samt slutligen genom, t. ex. kvartalsvis
eller minst ha.lfårsvis återkommande
rapporter om industriella framsteg o. d.
inom sitt verksamhetsområde till vederbörande
verk (utrikesdepartement, kommerskollegium
eller blifvande handelsdepartement)
inberätta sina tjänsterfarenheter,
hvilka berättelser på ett praktiskt
sätt hölles tillgängliga för intresserade,
samt att i t. ex. Teknisk tidskrift eller
Svensk Export meddelades en förteckning
öfver de ämnen, om hvilka vid hvarje
period berättelse inkommit.
Det är tydligt att sålunda de erfarenheter
vederbörande attaché förvärfvade sig,
hastigt skulle kunna komma till kännedom
och göras fruktbringande för vår industri,
vårt kommunikationsväsen, våra byggnadsföretag
o. s. v.
Härtill kommer, att dessa ingeniörer kunde
lämpligen anlitas för vissa specialuppdrag
t. ex. af järnvägsstyrelsen, telegrafverket,
lapdtförsvaats-ochvs] öf örsvaisdepartementen
o. s. v. för studerande a.f vissa
tekniska nyheter samt att användas såsom
kontrollanter eller'' biträdande kontrollanter
vid statens beställningar utomlands.
De länder, där dylika attachéer borde
anställas, vore lämpligen Tyskland, England,
Frankrike (Belgien) samt Pörenta
staterna:
I Tyskland (Berlin). En för mekanisk
teknologi samt väg- och vattenbyggnader
samt en för elektroteknik och kemisk teknologi.
I England (London, Birmingham, Manchester
eller Sheffield). En för mekanisk
teknologi samt en för metallurgi.
I Frankrike (Paris). En för elektroteknik
och kemisk teknologi.
I Belgien (Brussel eller Liége). En för
metallurgi.
I Förenta staterna. Eu för mekanisk teknologi
samt väg- och vattenbyggnader, en
för elektroteknik och kemisk teknologi
samt en för metallurgi.
Om det skulle anses olämpligt att redan
från början anställa ett så stort antal,
som nu nämnts, kunde ju en början göras
med placerande af en dylik ingeniör i
Tyskland samt en i Förenta staterna.
De kvalifikationer, som skulle fordras hos
vederbörande sökande, vore fullständigt af
-
B 121
gångsbetyg från tekniska högskolans i
Stockholm närmast tillämpliga fackskola,
intyg om praktisk verksamhet inom resp.
områden samt om möjligt god språkkännedom.
Dessa attachéer skulle åtnjuta en jämförelsevis
hög lön för att så länge som
möjligt hållas kvar vid sina befattningar.
F. envoyén Grefve C. Lewenliaupt.
1. Fasta beskickningar och lönade konsulat
böra icke upprättas, förrän erfarenheten
visat, att de äro behöfliga på grund af
redan uppkomna förbindelser. Om förutsättningar
finnas, för att nya förbindelser
kunna inledas, kan man vara säker att de
uppkomma genom de stora exporthus, agenturer
eller filialer, som finnas i världsstäderna,
utan att någon konsulsberättelse
erfordras.
2. Detta är det intryck jag erhållit vid
de tillfällen, då jag i Sverige eller i utlandet
härom samtalat med våra stora
köpmän och industriidkare, och jag har nyligen
sett samma åsikt uttalad i ett i
Svensk Export å sid. 730 den 28 sistl. november
infördt bref från en utländsk affärsman,
som tillika är svensk generalkonsul.
Han framställer frågan, hvem som
anlitar konsulaten, och besvarar den sålunda:
»I de flesta fall äro de största
och dugligaste köpmännen de, som icke
anlita konsulatens hjälp på grund af att de
ej erhålla någon lärdom där, de besitta
sina egna förbindelser».
Detta synes äfven helt naturligt. Icke
blott att de stora husen hafva egna agenter
eller korrespondenter, de hafva också
tillgångar för att bära uppkommande
kostnad och risk, och det är troligt, att de
klagomål, som förekomma i pressen öfver
konsulernas rapporter, icke komma från
de stora firmorna utan från de mindre,
samt att anledningen är, att exportörerna
i förhoppning att kunna undgå de dyra
provisionerna* till agenturer försökt att med
hjälp af konsulernas berättelser komma i
direkta förbindelser med köparne, men att
rapporterna befunnits icke innehålla de
härför erforderliga detaljer. Härom får
man dock icke någon direkt underrättelse,
emedan ingen säger hvad det är för detaljer
han önskar finna i konsulsrapporterna.
Man anmärker endast, att berättelserna äro
bristfälliga, och man förklarar nästan enhälligt,
att anledningen härtill är den, att
konsulerna icke hafva genomgått handelsskola,
utan att därvid ihågkomma, att vissa
af de sålunda klandrade berättelserna i
verkligheten afgifvits af konsuler, som icke
blott genomgått handelsskola utan äfven
därefter haft anställning å handelskontor.
I fråga om stipendiaterna, som personligen
uppsöka köparne och afsluta affärer
hax jag icke sett några klagomål, att deras
berättelser icke äro nog fullständiga,
men af stipendiaternas bref finner man,
att de klaga öfver att icke få nog stor provision
och att exportörerna äro rädda att
åtaga sig risk. Denna ordning är således
icke heller tillfredsställande, och man ser
nu förslag framställas att införa ett nytt
system genom upprättande af handelskammare
å de förnämsta platserna och utnämnande
af handelsattachéer.
Som man därvid äfven åberopar den erfarenhet,
som redan vunnits om nyttan
af handelskammare,. bif ogas härhos en
årsberättelse för 1904 från en af utländska
köpmän i London upprättad sådan
handelskammare. Den är enligt stadgarna
en frivilligt bildad förening i syfte
att öfverlägga om bästa sättet att befordra
handelns utveckling, att afgifva yttrande
i händelse af underhandlingar om handelstraktater
m. m. Föreningen styres af
en kommitté om 12 medlemmar, och förutom
att kommittéen afgifvit den nämnda
årsberättelsen har den under 1904 besvarat
767 bref med förfrågningar. Den
har ingen befattning med styrelsen af generalkonsulatet,
som står under ledning
af en lönad generalkonsul, ehuru en stor
affärsman samtidigt är upptagen som honorar
generalkonsul.
Hvad årsberättelsen angår, kan jag icke
finna att den innehåller annat än sådana
allmänna underrättelser, som förekomma i
alla konsulsberättelser. Det är troligt, att
konsulernas uppgifter hufvudsakligen äro
uppgifter i andra* hand såsom grundade
på facktidningar och muntliga meddelanden
af köpmän, men så är också
delvis förhållandet med hvad kommittén
meddelar, emedan kommittén, äfven på
sätt den själf framhåller, naturligtvis icke
kan äga närmare kännedom om alla handelsgrenar.
Man ser icke i hvad mån detaljuppgifter
kunna hafva förekommit i
bref ven, men för att döma af de gjorda
frågorna synes det, som om brefskrifvarne
inskränkt sig till att begära adresser för
att själfva kunna inleda korrespondens t.
ex.:
en bankir i London anhåller om uppgift
å en agent för import af lädervaror,
handelsmuseum i — ber om namn. å importörer
af hudax och skinn,
B 122
en fabrikant i — ber om uppgift å en
agent för pärlemorknappar,
en köpman i — ber om uppgift å fabriker
som göra parkettgolf,
handelsmuseum i — ber om uppgift å
importörer af lefvande rapphöns.
Alla frågorna äro af samma slag, och då
antalet är så stort, synes det som om detta
sätt att inleda förbindelser mellan köpare
och säljare visat sig motsvara sitt ändamål,
men en dylik korrespondens kan
tänkas utan bemedling af en handelskammare.
Den förekommer redan vid våra konsulat,
och den kan erhålla större utsträckning
utan annan hjälp än en adresskalender
och en enskild soliditetsbyrå. Förbehåll
måste visserligen göras, att konsulerna
icke kunna åtaga sig någon garanti
för upplysningarnas riktighet, men ett sådant
förbehåll är alltid förutsatt äfven
i fråga om handelskammarens underrättelser,
och i detta afseende kunna således
handelskammarens underrättelser icke hafva
något företräde.
Vid årsberättelsen finnes äfven fogad en
förteckning öfver engelska handelsattachéer.
De förnämsta af dessa äro diplomater,
som erhållit denna titel såsom chefer för
beskickningarnas handelsafdelningar, och
bland andra uppdrag hafva de äfven åliggande
att skrifva handelsberättelser. När
framställningar synas i den svenska pressen
om utnämnande af handelsattachéer,
åberopas ock vanligen, att systemet är
brukligt i andra länder, och man påstår,
att det är nödvändigt att använda handelsattachéer
för att erhålla båttre rapporter,
men i detta sammanhang torde
dock ordet handelsattaché böra förstås såsom
syftande på en konsulent eller sakkunnig
med merkantil bildning, som blifvit
attacherad vid beskickning eller konsulat
för att på eget ansvar skrifva handelsrapporter,
och den egentliga frågan är
således, om en sådan sakkunnig bör antagas
kunna skrifva en bättre rapport än konsuln
och kunna erhålla upplysningar, som
konsuln icke lika väl skulle kunna förvärfva.
I detta afseende anser jag, att äfven om
man antager, att en handelsattaché, som har
särskild sakkunskap i en eller ett par
handelsgrenar, bör om dessa kunna afgifva
en bättre rapport än konsuln, detta icke
bevisar något i fråga om rapporten i sin
helhet, utan att fråga hvem som skrifver
bäst blifver beroende af, hvem som har
den bästa omdömesförmågan, attachén eller
konsuln; och äfven om mot förmodan en
så framstående handelsattaché kunde er
-
hållas, att han vore öfverlägsen konsuln,
tror jag, att denne attachés rapporter icke
desto mindre skulle komma att fortfarande
blifva utsatta för- samma klagomål, som
nu höras om konsulsrapporterna. Jag tror,
att de icke närmare angifna upplysningar,
som exportörerna önska finna i rapporterna,
äro Sådana, som icke kunna erhållas
af en i statens tjänst anställd tjänsteman
utan endast af en handelsagent, som kan
direkt underhandla om en affärs afslutande,
men i hvarje fall synes det mig,
att när en person önskar inhämta kommersiella
upplysningar, det icke kan göra
någon skillnad, om han anmäler sig som
attaché vid beskickningen eller vid konsulat.
Hans ställning beror hufvudsakligen
på, huruvida .han är en af sin regering utsänd
tjänsteman och på betydenheten af
de intressen, han representerar. Det är
troligt, att ett mycket godt förhållande''
uppkommer mellan honom och de svenska
köpmännen på platsen, men det är helt
enkelt ett misstag, om någon föreställer
sig, att icke ett sådant förhållande redan
finnes mellan köpmännen och konsuln.
Förhållandet är att redan nu en liflig samverkan
mellan dem äger rum.
Jag tror därför icke, att en ordning med
handelsattachéer vid lönade konsulat kan
komma att medföra de fördelar, man väntar
sig.
3. Man kan icke beräkna, att en stor
affärsman, hvars tid är dyrbar, kan komma
att ägna någon större del af sin tid åt
en olönad befattning. En lönad sekreterare
kan därför alltid vara till väsentlig
nytta för de löpande göromålen.
Om man vid två olönade konsulat tillsätter
lönade sekreterare, och man härtill
utser vid det ena konsulatet en jurist och,
vid det andra en kontorist med merkantil
bildning, tror jag, att man i början får
de bästa handelsrapporterna från kontoris-,
ten, men att efter några år förhållandet
kommer att förändras, om juristen är öfverlägsen
kontoristen i begåfning och arbetsförmåga.
10. De svenska konsulsberättclserna äro
enligt min åsikt i allmänhet lika utförliga
som de utländska och med dem fullt jämförliga.
För den händelse att de utländska
böra anses innehålla detaljer, som saknas
i de svenska, vore det önskligt, att konsulerna
erhölle kännedom om, hvilka detaljer
som önskas. I de utländska berättelser,
som härhos bifogas från två utländska
generalkonsuler, finnes, såvidt jag kan se,
ingen annan ovanlig detalj än den, att
den ene generalkonsuln jämte en upp
-
B 123
maning till exportörerna att använda
agenter erbjuder sig att uppgifva adresser.
12. Alla officiella handelsberättelser böra
samlas hos kommerskollegiets utrikesaf
delning, men jag ser icke något hinder
för att meddelanden i form af tidningsurklipp
kunna insändas direkt till utgifvaren
af Svensk Export-. I denna tidskrift borde
finnas två afdelningar, en officiell och
en icke officiell, med rätt för kommerskollegiet
att bestämma, hvad som skall
införas i den officiella afdelningen.
Som hvarje handelsgren har sin facktidning
och generalkonsuln icke kan läsa
alla tidningar, under det att det är troligt,
att vicekonsulema läsa många dylika
tidningar som generalkonsuln icke ser, borde
äfven vicekonsulema å mera framstående
handelsplatser bemyndigas att direkt
till Svensk Export insända tidningsurklipp,
ehuru med skyldighet att, när anledning
förekommer, fortfarande som hittills afgifva
rapport till vederbörande konsul.
13. Den nuvarande fördelningen af ärenden
rörande utrikes handel och sjöfart har,
såvidt jag har mig bekant, aldrig visat
sig hindrande för en full samverkan mellan
diplomati och konsulatväsen. Så länge en
afdelning för vissa handels- och sjöfartsärenden
finnes i kommerskollcgiet, synes
det vara lämpligare att äfven låta dithörande
konsulatärenden handläggas i samma
afdelning.
14. Då sökande till olönade konsulat
vanligen antingen hafva egna intressen, som
kunna råka i strid med deras ämbetsåligganden
eller ock själfva äro främmande för
de förrättningar, som göra, att en kopsulattjänsteman
anses behöflig, torde den nuvarande
ordningen f ör platsernas tillsättande
i allmänhet böra bibehållas i fråga om
olönade konsulat, för att gifva handelsoch
sjöfartsnämnderna tillfälle att yttra
sig om sökandens kompetens, ehuru på
samma sätt som hittills med rätt för Kungl.
Maj :t att i särskilda fall besluta tillsättning
utan ansökning.
1 fråga om sökande till lönade konsulsbefattningar
är förhållandet olika. Handels-
och sjöfartsnämnderna kunna icke i
allmänhet antagas hafva någon som helst
kännedom om de yngre konsulattjänstemännen,
och, ehuru befattningen torde böra
kungöras till ansökning ledig, synes
ingen anledning finnas att i allmänhet höra
nämnderna.
Det är nödvändigt, att Kungl. Maj :t förbehålles
rätt att när som helst kunna icke
blott afsätta utan äfven förflytta en konsul,
men då å andra sidan platserna blifva
mera, eftersträfvansvärda ju större säkerhet
finnes att konsuln får behålla sin plats,
bör en konsul icke i verkligheten utan särskilda
skäl förflyttas mot sin vilja. En
konsul undanbedj er sig icke förflyttning
utan för honom tvingande skäl, emedan
han därigenom afsäger sig ett tillfälle att
förvärfva meriter för vidare befordran.
16. Jag anser, att juridisk examen borde
föreskrifvas som kompetensfordring för
utnämning till andre sekreterare i utrikesdepartementet.
En examen är aldrig något säkert bevis
på duglighet, och man ser, hurusom på
alla banor personer med mindre examen
befinnas skickligare än andra, som af lagt
större prof, därför att de själfva förstått
att inhämta de kunskaper, som för dem
varit mest behöfliga, men juridisk examen
är dock alltid en god grundval för vidare,
utbildning för en person, som ägnar sig åt
den diplomatiska banan. I verkligheten
skulle en föreskrift om en sådan kompetensfordring
icke komma att medföra någon
ändring af det nuvarande förhållandet,
emedan det sedan längre tid varit
vanligt att sökande till inträde i utrikesdepartementet
af lagt juridisk examen, men
detta förhållande är enligt min åsikt ett
ytterligare skäl att nu härom meddela en
bestämd föreskrift och därigenom göra förhållandet
mera bekant.
Det är naturligtvis alltid möjligt, att
en anledning till undantag skulle kunna
uppkomma, men i sådant fall antager jag,
att särskild befrielse från föreskriften skulle
kunna beviljas af Kungl. Maj :t.
Som ett önskemål tillåter jag mig vidare
omnämna eu möjlig utsträckning af den
nuvarande ordningen, att Sveriges representant
å vissa orter äfven bevakar ett annat
lands intressen, under det att detta land
representerar Sverige å andra orter.
Lektorn vid Tekniska Högskolan
Fr. Lilliehöök.
Det skulle vara af stor betydelse för
främjandet af vår handel och industri,
om praktiska män eller ingenjörer antoges
till konsuler. Emedan ingenjörerna
äro de, som häst känna vår industri och
dess behof, skulle de såsom konsuler kunna
göra vårt land den bästa nyttan, i hög
grad gagna och befrämja våra näringar
samt, bidraga till ökad export af industriella
alster. På konsulerna komma att ställas
allt större och större kraf på tekniska
och kommersiella insikter, ty det blir för
oss af allt större betydelse, att våra af
-
B 124
försmått och industrimän följa med utvecklingen
i de störa industriländerna och i
tid underrättas, om hvad sker i dessa länder;
särskildt som vi icke kunna, såsom
de, hålla oss med tekniska och kommersiella
attachéer.
Hör att med sakkännedom kunna lämna
värdefulla meddelanden i tekniska frågor,
till gagn för vår industri, fordras framför
allt användandet af framstående teknici.
Den, som icke är tekniker, kan icke,
på samma sätt som fackmannen, sätta sig
in i industriens behof, lämna upplysningar
om nya arbetsmetoder och förbättringar,
som böra införas, samt angifva
lämpliga industriartiklar till att exporteras.
Detta inses lätt, då man betänker,
att kommerskollegii underdåniga berättelse
angående fabriker och handtverk upptager
icke mindre än 206 skilda grenar af
fabriksindustri jämte 58 slags handtverk.
Jag tillåter mig sålunda föreslå, att kommittén
måtte besluta sig för följande uttalande
:
att till konsuler måtte företrädesvis antagas
ingenjörer eller ock affärsmän;
att konsulernas meddelanden i frågor rörande
handel och industri borde sändas
direkt till det blifvande statsdepartementet
för handel, industri och sjöfart för
att af detsamma omedelbart meddelas till
landets olika handelskamrar och slutligen
att dessa meddelanden borde helst ske
månatligen eller så ofta som möjligt.
Skeppsredaren W. K. Lundgren,
Göteborg-.
1. Hasta beskickningar anses nödiga i
de länder, där en ackrediterad generalkonsul
icke kan anses vara till fyllest för att
representera landet. I mindre länder, såsom
Holland, Belgien, Norge och Danmark,
bör en generalkonsul med politisk myndighet
kunna vara tillräcklig. Aflönade konsuler
eller konsularagenter böra anställas
i största möjliga utsträckning inom alla
länder, hvarmed Sverige redan har eller
kan tänkas få viktiga handelsförbindelser.
Tyskland och Amerika ha i detta fall
gifvit oss ett lämpligt föredöme. Anställande
däremot af dekorationskonsuler hör
ske mycket sparsamt och endast på sådana
platser, där vår handel och sjöfart
icke är af eller kan anses ernå någon större
betydenhet, men i hvarje fall böra do
känna vårt land och våra resurser för att
kunna anses kvalificerade.
2. Sakkunniga handelsattachéer kunna
gagna svensk handel och industri på vissa
platser och i vissa länder och böra anställas
i så stor utsträckning som ett blifvande
handelsdepartement kan anse nödvändigt.
Dessa sakkunniga, som skola utgöra
så att säga svenska statens handelsresande
(icke i den mening att de
skola köpa eller sälja), skola vara mobila
och af handelsdepartementet kunna sändas
från en plats till en annan och från
ett land till ett annat för att undersöka,
öppna och knyta affärsförbindelser. Genom
grundliga och sakrika undersökningar
af afsättningsmöjligheter böra de på ett
lönande sätt kunna gagna sitt land.
3. Hänsyn till kostnaderna få icke stå i
vägen för anställande af lönade konsularagenter
och handelsattachéer, ty det är deras
arbete, som skall finna afsättning för
svenska alster och knyta sådana affärsförbindelser,
att svensk handel och industri
komma på den ståndpunkt, vårt folk kan
och bör intaga på världsmarknaden. Hvad
däremot beskickningarna beträffar, som ju
endast ha politisk betydelse, böra de inskränkas
till minsta möjliga antal. Hcr
bedrifvande af traktatsunderhandlingar
kunna ju särskilda specialbeskickningar utsändas.
4. Höregående svar visar osökt på en
ny sakernas ordning inom konsulatväsendet,
där konsuler, konsularagenter och handelsattachéer
gemensamt arbeta på förkofran
af Sveriges ekonomiska intressen.
5. Den merkantila bildningen måste
ställas som ett oeftergifligt villkor för
konsuler och konsularagenter, och om därmed
förenas juridisk och humanistisk bildning
är ju så mycket bättre. Hvad bandelsattachéerna
beträffar, böra ju dessa
dessutom äga utbildning på det tekniska
och kemiska området, beroende på afsikten
och ändamålet med deras arbete. Utan
tvifvel kunde ingenjören användas i mycket
stor utsträckning på detta område.
6. Hasta beskickningar böra finnas i
England, Hyssland, Tyskland, Frankrike
och möjligen Nordamerikas förenta stater
samt Japan, om Sveriges förbindelser med
dessa sistnämnda länder kunna anses af den
art, att politiska ombud kunna anses nödvändiga,
i annat fall generalkonsuler med
politisk myndighet, som böra kunna vara
tillfyllest som representanter i mindre stater
och sådana länder, hvarmed Sverige
icke har eller kan tänkas få större handels-
och sjöfartsförbindelser. Handelsattachéer
böra sändas till Östasien, Sydafrika,
Nord- och Sydamerika, Tyskland, England
och Kyssland. I Storbritannien böra
konsuler finnas i Newcastle, Liverpool,
B 125
Cardiff, Edinburgh och Dublin samt
London, om därvaxande beskickning icke
kan anses lämplig förena med sig konsulatbefattningen.
Derutöfver böra konsularagenter
anställas i de öfriga hamnstäderna
med skyldighet att afgifva upplysningar
om de på platsen rådande handelsförhållandena,
afsättningsmöjligheter för svenska
alster m. m. till den konsul, inom
hvars distrikt han arbetar, som har att
vidare befordra samma till handelsdepartementet.
Att konsuler och konsularagenter
dessutom ha att bistå sjöfarande och lämna
sådana upplysningar, som kunna gagna sjöfarten,
faller af sig själft. I Sydafrika bör
i Cape Town finnas en generalkonsul och
konsularagenter i alla hamnstäderna
samt större affärscentra såsom Johannesburg
och Pretoria.
Rörande öfriga länder och världsdelar
kunna de ju på samma grunder besättas
med konsuler och konsularagenter.
9. Kommersiella upplysningar skola
konsuler och konsularagenter lämna direkt
till handelsdepartementet, som har att
tillhandahålla allmänheten dessa uppfysningar,
vare det dock konsulerna fritt att,
om de så önska, lämna enskilda upplysningar.
10. Konsulerna böra förpliktigas att till
handelsdepartementet inlämna statistiska
upplysningar årligen, månadsberättelser om
kommersiella förhållanden, påpekande behof
af svenska produkter och i särskilda
fall att telegrafiskt meddela handelsdepartementet
om prisstegringar eller prisfall
med ty åtföljande större och mindre efterfrågan
på såväl svenska produkter, som
det lands produkter, hvaraf Sverige har
behof.
11. Dessa redogörelser höra genom en
särskild daglig tidning vare sig exportföreningens
euer ett särskildt blad, utgifvet
af handelsdepartementet kringsändas
till alla, som anmält sig önska få del af
dessa upplysningar emot en nominell afgift.
Om handelsunderrättelser skola vara till
gagn, måste de meddelas skyndsamt.
Om en upplysning för att icke skada Sveriges
intressen måste undanhållas offentligheten,
kan den ju på vanligt sätt meddelas
de intresserade pr post eller genom
telegram.
12. Utan tvifvel bör ett särskildt handelsdepartement
kunna anses lämpligt för
att tillvarataga landets handelsintressen,
men exportföreningen kan ju äfven tänkas
anordnad till ett sådant upplysningskontor
för näringarna.
13. Diplomatiens uppgift synes mig vara
att åstadkomma för landet fördelaktiga
handelstraktater och förhindra att för våra
näringar skadliga tullar åläggas svenska
alster, men därför är det icke nödvändigt,
att konsulaten förläggas under utrikesdepartementet,
utan böra de arbeta direkt
under handelsdepartementet. Detta departement
kan ju sedan till kommerskollegium
remittera statistiska uppgifter m. m.,
som böra församlas hos kommerskollegium.
14. Eör att få fram lämpliga konsularkandidater
bör ledigheten kungöras, men
handeldepartementet skall äga rätt att tillsätta
den, de anse för lämpligast och innehafvande
de för befattningens skötande
bästa kunskaperna. Detta hindrar icke att
handels- och sjöfarts nämnder och andra
korporationer, som förut tillfrågats, äfven
hädanefter få tillfälle att yttra sig öfver de
af handelsdepartementet uppställda kandidaterna.
Handelsdepartementet bör äga rätt att
förflytta konsulerna från en post till en
annan utan ansökan och gäller denna bestämmelse
ej blott konsuler utan äfven handelsattachéer
och konsularagenter.
15. Då hela konsulatväsendet skall förändras
från en uråldrig död apparat till
ett nytt lefvande maskineri, afsedt att
framdrifva vår handel och sjöfart på alla
områden, måste naturligtvis konsulatstadga
och instruktioner ändras i full öfverensstämmelse
härmed.
16. Af svaren på föregående frågor
framgå de önskemål, undertecknad har att
framställa rörandel dessa institutioners
verksamhet för handelns och industriens
utveckling, men sjöfarten har äfven berättigade
kraf på ett kraftigt stöd från konsulernas
sida. Hittills ha de lämnat statistiska
uppgifter m. m. men högst få fall
kunna påvisas, där svensk konsul lämnat
upplysningar, som verkat för sjöfartens utveckling.
I kinesiska och östasiatiska farvatten
finnas hundratals tyska ångare i
allmän fraktfart, ditlockade på grund af
höga frakter. Genom de tyska konsulerna
ha sådana meddelanden lämnats, att rederierna
kunnat utsända sina ångare vissa
om en god vinst. Tillskrifves en svensk
konsul med förfrågan, om på farvatten berörande
deras områden finnes lönande sysselsättning
för fartyg af en eller annan
storlek, svaras i allmänhet undvikande, på
grund af att de inga förpliktelser ha att
lämna sådana upplysningar och i de allra
flesta fall äro inkompetenta att själfva bedöma
saken och icke vilja fråga andra,
B 126
som förstå den. Konsulerna böra därför
åläggas att till handelsdepartementet inrapportera
om nya områden, där svenskt
tonnage kan med fördel komma till användning
ej blott för trafik emellan hemlandet
och andra länder, utan äfven på
den stora världsmarknaden. Prakter och
andra för sjöfarten nyttiga upplysningar
böra flitigt inrapporteras till handelsdepartementet.
Byggnadsverksamheten inom de
stora skeppsbyggnadsområdena bör rapporteras
med angifvande af gångbara pris för
nytt tonnage etc. Rapporter om skördarnas
storlek i aflägsna världsdelar höra
insändas med angifvande af utsikterna för
lönade befraktningar och de mest lämpliga
tiderna för fartygs placerande på dessa
marknader. Politiska förhållanden, strejker
etc., som kunna menligt inverka på
befraktning af fartyg på de respektive områdena,
skola telegrafiskt meddelas handelsdepartementet.
örossliandlareii Knut J. Mark, Göteborg.
1. Jag anser mig på denna fråga kunna
lämna ett jakande svar. Hvad skälfva
diplomatien beträffar, så kunde det ju
visserligen sättas ifråga att indraga en
del af våra nuvarande beskickningar, och
det fins ju mycket som kan tala därför,
framför allt besparingshä.nsyn, men jag tror
likvisst, att man härvidlag får gå tillväga
med den största försiktighet, ty i just
denna fråga finns det många sidor att taga
hänsyn till utom de ekonomiska, såsom
till hvad landets ära och anseende kräfva.
Dessutom skulle väl en indragning från
vår sida af vissa beskickningar leda
till motsvarande indragning af andra länders
beskickningar hos oss. Jag tror därför,
att man. endast i yttersta nödfall
och om det visar sig oundgängligt på grund
af en alltför svällande budget bör tänka
på att indraga någon af våra nuvarande
beskickningar. Hellre bör man då söka
hålla kostnaderna nere genom att låta
en del af våra beskickningar äfven, fungera
som konsulat. Yi ha under förra sommaren
sett och beklagat, att ej våra intressen
och vår ståndpunkt bättre framhållits
än hvad som varit fallet, och hade
vi lika energiskt som våra grannar bearbetat
den utländska opinionen, så skulle
vi säkerligen nu sluppit att höra de uttalanden,
vi nu få hålla tillgodo med.
För att emellertid kunna göra sin röst
hörd i den mellanfolkliga samlingen är
det af nöden att vara representerad, och
äfven, ur denna synpunkt förefaller det
mig mindre välbetänkt att vilja göra inskränkningar
i våra beskickningars antal.
Att i nämnvärd grad inrätta flera kan väl
däremot näppeligen komma ifråga.
Rörande konsulaten så är jag af den.
åsikt, att om vi skola ha något väsentligt
gagn för våra ekonomiska intressen att däraf
vänta, så böra vi se till, att arbetsbördan
hufvudsakligen lägges på aflönade
skuldror, ty endast af aflönadt folk ha vi
utsikt att få ett verkligen intresseradt arbete
utfördt. Häraf följer dock ej, att man
ej i ganska stor utsträckning kan inrätta
oaflönade konsulat, om endast vid sidan
däraf tillsättas aflönade tjänstemän. Fn
anordning med olönade konsulat med aflönade
biträden vid sidan af sig kunna ju i
många fall hafva stora fördelar, ty dels blir
aflöningen till en sekreterare, konsulent,
handelsattaché eller hvad de må heta lägre
än till en generalkonsul eller konsul, dels
har man då den möjligheten att till konsuler
utse invånare af respektive länder med
stort socialt anseende, hvilka kunna vara
ett godt stöd för de aflönade tjänstemännen
i deras arbete. I synnerhet på de
större platserna torde en sådan ordning
vara att rekommendera, där spörsmål af de
mest skilda slag kunna föreligga till afgörande,
och hvilka platser tangeras af en
stor resandeström. Dessa spörsmål lösas
gifvetvis ofta lättare af en man med större
pondus och vidsträcktare bekantskaper på
platsen än hvad en aflönad och utskickad
konsul kan beräknas sitta inne med.
2. På denna punkt kan svaras både ja
och nej. Om sändebuden eller konsulerna
ej ha den utbildning eller!
bevaka våra kommersiella intressen, torde
ju vid deras sida satta handelsattachéer
eller konsulenter kunna blifva till nytta.
Väljer man däremot personerna med hänsyn
till deras lämplighet sedd ur kommersiell
synpunkt, torde väl anställandet af
särskilda sakkunniga vara mindre af behofvet
påkalladt. Valet torde väl också
böra ske på sistnämnda grunder.
3. Det synes mig uppenbart, att anställandet
af sakkunniga — handelsattachéer,
konsulenter — vid olönade konsulat kan
blifva till stor nytta. I sammanhang härmed
skulle jag vilja framkasta den tanken,
att en del personer anställdes vid utrikesdepartementet
eller den institution, hvarunder
konsulatväsendet kan komma att
sortera, för att sändas än till det ena
än till det andra konsulatet vid rekvisition
af beträffande konsul eller på centralmyndighetens
initiativ för att utreda någon
B 127
särskild fråga. Möjligen skulle också eu
sådan man vid ledighet på enskilda yrkesidkares
eller korporationers begäran och
bekostnad kunna på någon kortare tid attacherad
vid något konsulat för att för
deras räkning verkställa vissa utredningar.
Det synes mig att genom inrättandet af
sådana befattningar skulle den fördel vinnas,
att konsulerna af dessa personer kunde
inhämta’ en del lärdomar, hur ett
konsulat bör skötas och hur konsulat på
andra platser skötas, ty gifvetvis skulle
dessa personer så småningom samla en stor
fond af nyttig erfarenhet. Mera likhet
i skötseln af de olika konsulaten skulle
därigenom åvägabringas och konsuln genom
att se sig ihågkommen i hemlandet erhålla
en ofta välbehöflig stimulus till nedläggande
af arbete och omtanke vid sitt
konsulats skötsel. Dessutom skulle dessa
tjänstemän kunna utgöra en reserv för
centralmyndigheten här hemma.
5. Vid bedömandet af en konsuls kompetens
bör särskild hänsyn tagas till hans
merkantila och tekniska utbildning. Inrättandet
af en särskild kurs för blifvande
konsulattjänstemän torde nog vara en åtgärd
att tänka på.
6. Jag anser att särskildt transmarina
länder och viktiga industricentra böra väl
tillgodoses. De platser där en konsul hittills
ansetts mest behöflig, nämligen i
sjöstäder, där han hufvudsakligen haft att
syssla med klarering af fartygspapper, torde
i regeln fordra en man med jämförelsevis
liten kompetens som konsul.
9. Jag anser att konsuls skyldighet att
tillhandahålla enskilda personer kommersiella
upplysningar bör vara oinskränkt,
då väl i allmänhet hans tid torde tillåta
detta. Visserligen skulle ju rena soliditetsupplysningar
kunna undantagas, men i de
flesta fall fordras det vid besvarande af
kommersiella hänvändelser, såsom t. ex.
vid utlåtande angående en firmas lämplighet
som agent, att man också vidrör dess
ekonomiska ställning, och det torde därför
vara lämpligast att ej alls göra några
undantag. En soliditetsförfrågan skulle eljest
endast klädas i annan form.
10. En konsul bör åläggas att insända
så noggranna rapporter som möjligt öfver
det ekonomiska läget och ekonomiska företeelser
i de distrikt, där han har sin verksamhet,
och särskildt låta sig angeläget vara,
att dessa rapporter insändas så tidigt
som möjligt, samt ej endast beröra hvad
somt skett utan äfven hvad som står på
dagordningen och i närmaste framtiden
kommer att inträffa.
11. Publicerandet af konsulernas berättelser
torde väl bäst böra ske i någon)
särskild tidskrift, utgifven af den centrala
myndigheten och tillgänglig för allmänheten
genom prenumeration. Skulle ett meddelande
vara af den art, att det kan,
om det offentliggöres, anses skada svenska
intressen, torde väl ett sätt kunna finnas
att på mera privat väg låta här i landet
intresserade få del däraf.
14.. En ledig konsulsbefattning bör enligt
min mening kungöras till ansökan ledig.
men det bör dock vara vederbörande
oförhindradt att tillsätta någon utom de
sökande, om lämpligare person kan finnas.
Ledamoten af Riksdagens första kammare,
konsul J. Retlig, Gefle.
Efter skiljsmessan från Norge synes det
mig vara så mycket angelägnare för vårt
land att uppehålla de förra diplomatiska
och konsulära förbindelserna med utlandet,
där sig göra låter, men äfven att
inrätta nya sådana på de platser, där det
kan befinnas vara af behofvet påkalladt,
och anser jag, att man i första hand borde
vara betänkt på att i Japan upprätta
en fast beskickning.
I den händelse emellertid utgifterna för
anställandet af ytterligare flera aflönade
konsuler skulle visa sig blifva sä stora,
att det icke fullt motsvarar fördelarna
häraf, synes det mig, att man i stället
borde slå in på den väg, att oaflönade
konsuler utnämnas, hvilka till fasta biträden
erhålla af svenska staten aflönade
handelskonsulenter.
Då vårt land nämligen redan nu skulle
hafva mycket goda förutsättningar för att
i åtskilliga industrigrenar kunna framgångsrikt
konkurrera i världsmarknaden
med andra nationer, om blott möjlighet
bereddes oss att genom ett lättare knytande
af affärsförbindelser med utlandet
på ett fördelaktigt sätt afyttra öfverskottet
af vår tillverkning, inses det lätt,
att det skulle vara af den största betydelse
för industriidkaren och fabrikanten,
om han på utlandets större industriplatser
och liandelscentra vore i tillfälle att hänvända
sig icke till en agent, som mot en
viss provision möjligen skulle befinnas villig
lämna honom sitt biträde, utan till
en fast anställd person, hvars förnämsta
åliggande det vore att utan särskild ersättning
af rekvirenten biträda svenska
affärsmän i deras sträfvanden för att vinna
afsättning af sina varor på utlandet.
Eör uppnående af detta ändamål borde,
synes det mig, en stam af arbetskraf
-
B 128
tiga och energiska handelskonsulenter bildas,
hvilka skulle i merkantilt och tekniskt
hänseende hafva förvärfvat sig en
sådan, utbildning, att de* vore särskildt
skickade att på främmande ort skaffa avsättningsmöjligheter
för svenska produkter
samt med den kännedom om personer
och affärsförhållanden å den ifrågavarande
handelsplatsen, som de kunde förskaffa sig,
jämväl tillhandagå med råd och upplysningar
samt i öfrigt på allt sätt biträda
vid affärernas inledande och afslutande.
Dylika handelskonsulenter borde
därför enligt min mening i största möjliga
utsträckning anställas icke blott vid
lönade utan jämväl såsom biträden vid
oaflönade konsulat, och vågar jag hysa
den förhoppningen att genom intimt och
intresseradt samarbete emellan den svenska
konsuln och den fast anställde, skolade
handelskonsulenten, vår export skulle
i väsentlig grad främjas, hvilket förhållande
sålunda skulle i sin mån bidraga
till förbättrandet af vår handelsbalans.
I afseende å tillsättandet af konsulsbefattningarna
torde det enligt min åsikt befinnas
vara lämpligast, att kungörelse om
ledigheten varder utfärdad, men att dock
i hvarje fall till platsens erhållande utses
den mest skicklige och passande, hvadan
således en konsul enligt min åsikt
bör kunna utan ansökan förflyttas från
en post till en annan.
Disponenten Wilhelm Tham, Huskvarna.
1. Ja, förutsatt att man kan erhålla dugligt
folk, som gör skäl för betalningen, och
att det bestämmes, att konsulaten på ett
praktiskt sätt skola bidraga till de svenska
handelsförbindelsernas med utlandet förkofran,
hvilket alldeles gifvet borde vara
en af deras hufvuduppgifter.
Af flera yttranden i korrespondenser
från svenska generalkonsuler och vice konsuler
synes dock framgå, att de ofta anse,
att allt verkligt bistånd till svenska firmor
och verk för åvägabringande af export
af svenska varor faller »utom ramen» för
deras verksamhet.
2, 3, 4 »ch 6. Vi anse anställning af handelsattachéer
lämplig, speciellt vid de större
konsulaten och vice konsulaten och särskildt
å sådana platser, där viktiga handelsintressen
finnas att bevaka. Sedan instruktion
rörande hvad dylik attachées
verksamhet bör omfatta blifvit utarbetad,
bör denna tillställas samtliga konsuler och
vicekonsuler, äfven å mindre platser, där
handelsattachéers anställande ej kan kom
-
ma ifråga — detta på det att konsulerna
i så stor utsträckning som möjligt må
fylla dylik attachées plats.
5. Hufvudsakligen en grundlig merkantil
bildning jämte naturligtvis nödig allmänbildning
och språkkunskap. Om, såsom
man får hoppas, om ett par år en handels^
högskola kommer till stånd, vore genomgåendet
af denna ju en. lämplig förberedelse,
äfven om det ej bör sättas som
villkor, då man därigenom lätt kunde gå
miste om dugande förmågor. Handelsattachéerna
böra kunna avancera till aflönade
konsuler, hvarom mera här nedan.
En handelsattaché bör vid sitt anställande
gärna äfven hafva någon praktisk erfarenhet
om handel, inhämtad i utländsk eller
svensk exportaffär.
7, 9, 10, 11 och 12. Handel sattachéens
(resp. de personers, som vid sådana konsulat,
där dylik ej finnes, ersätta honom)*
uppgift är att verka för ökandet af handelsförbindelserna
mellan Sverige och den
plats (distrikt), som utgör hans verksamhetsområde.
Innan jag närmare utvecklar, huru detta
enligt min åsikt mest effektivt kan ske,
ber jag få erinra om följande:
Att det, som skall afsättas är förstj
och främst svenska helfabrikat. Hör trävaror,
järn, malm, smör, hafre etc., d.
v. s. råvaror och halffabrikat, torde någon]
direkt hjälp med af sättningen från attachéernas
sida ej vara af nöden, ehuru naturligtvis
alla upplysningar med afseende å
dessa artiklar, som kunna vara af intresse,
böra insändas.
Att det första villkoret för att lyckas
få afsättning för en vara (naturligtvis måste
varan kunna täfla i fråga om pris och
kvalité med andra af samma sort) är att
hafva en duglig agent i branschen ifråga.
Detta kan ej nog understrykas, enär
det ofta ej alls eller otillräckligt beakJ
tas. Särskildt i de större länderna är det
så godt som omöjligt för en agent att
drifva en framgångsrik agenturverksamhet
inom flera branscher på en gång, t. ex.
järnmanufaktur, textilvaror och damkonfektion.
Då man vet, att det tager en agent i
dennes eget land, äfven om han sysselsätter
sig endast med en bransch, flera år att
blifva inarbetad hos kunderna, bör man
ej förvåna sig öfver, att en handelsstipendiat,
som kommer såsom utlänning till
en plats med afsikt att göra agenturaffärer
* Då jag i det följande nämner attaché, afser jag
äfven dessas ställföreträdare.
B 129
i flera olika branscher, af hvilka han,''
kanske känner till en, ej har vidare framgång,
om han än är aldrig så duglig.
Attachéen bör undersöka, för hvilka varor
finnas afsättningsmöjligheter inom
hans distrikt samt inrapportera detta.
Attachéen bör äfven tillhandagå med
upplysningar om dugliga agenter i resp.
branscher, hvilket naturligtvis låter sig
göra bättre, ju längre han varit attacherad
vid en plats, men äfven ganska snart bör
en attaché med merkantil bildning och
erfarenhet samt något omdöme kunna
åstadkomma, att ungefär de rätta personerna
rekommenderas.
Ila ju till handeln hör äfven import,
bör attachéen påpeka, om t. ex. varor,
som importeras till Sverige från; annat,
håll eller genom utländsk mellanhand, tilläfventyrs
kunna köpas fördelaktigare från
hans distrikt än från förut begagnade inköpskällor.
Han bör därjämte lämna underrättelse;
om handelsbruk, olika affärsmetoder o. d.
(i somliga länder går det ju t. ex. ej att
arbeta med vanliga agenter, utan måste
man hafva »depositärer»).
Om utländska firmor inom hans distrikt
önska träda i förbindelse med svenska
fabrikanter af vissa varor, bör han genast
inberätta detta.
Slutligen skall attachéens i allmänhet
hafva en vaken blick för alla möjligheter4
att kunna gagna den svenska handeln
samt på alla förfrågningar svara så vidt
möjligt omgående.
Däremot torde icke vara skäl att betunga
attachéen eller konsulatet med inhämtandet
af soliditetsupplysningar rörande
utländska firmor, då dylika erhållas
fortare och bättre genom de stora europeiska
upplysningsbyråerna, och kunna ju
svenska firmor, som icke stå i direkt förbindelse
med dessa, för erhållande af upplysningar
hänvända sig till exportföreningen,
såsom nu sker.
Tydligt är, att det ej är praktiskt att
köpmännen i moderlandet i allmänhet stå
i direkt förbindelse med attachéerna, utan
bör ‘en| mellanhand i Sverige finnas, som
samlar de ingående uppgifterna och gör
dem fruktbärande. Då denna mellanhand
torde böra vara så litet ämbetsmannamässig
och formell som möjligt, är det
troligen lämpligast, att experttöreningen,
utvidgad och delvis omorganiserad, fungerar
_ som dylik. .. Till denna skulle industriidkare,
som önskade finna afsättning
för sina varor, vända sig och genom den
fa rad och upplysningar, hänvisningar på
lämpliga agenter etc., och vore det önskligt,
att alla förfrågningar kunde besvaras
så hastigt som möjligt.
Då af respektive handels attachéer afsättningsmöjligheter
påvisades, borde exportföreningen
dels, såsom redan nu sker,
omnämna detta under särskild rubrik i
sin tidskrift, dels äfven, då det vore fråga
om några speciella saker eller då förhållandet
af någon anledning ej ansågs
önskvärdt publicera, därom utsända cirkulär
till de fabrikanter, resp. firmor, den
ansåge kunna hafva intresse däraf. Dylika^
påstötningar skulle helt visst egga
fabrikanterna till nya ansträngningar för
att kunna vara med på världsmarknaden.
13. Samverkan mellan diplomati och konsulatväsen
torde icke störas genom handelsattachéernas
samarbete med exportföreningen,
utan kan tvärtom den, senare, om
den på grund af de upplysningar, den erhåller,
anser diplomatiskt inskridande
önskvärdt, sätta sig i förbindelse med utrikesdepartementet,
och är då i tillfälle
att med hjälp af det samlade material, den
besitter, snabbt göra en utredning i frågan.
14, delvis 7. Handelsattachéerna böra
anställas tills vidare och kunna förflyttas
efter behag. De böra kunna avancera
till konsuler och generalkonsuler. Dessa
befattningar anser jag skola kungöras lediga,
men skall vid tillsättandet framstående
handelsattachéer hafva företräde,
då det torde vara af vikt att åtskilliga
af de viktigare konsulsposterna besättas af
personer, mm genom sin föregående verksamhet
fått en riktig uppfattning om de
kraf handeln ställer på konsulerna, hvilket
naturligtvis så småningom återverkar
på hela kåren.
^Slutligen vill jag nämna, att anordningen
med handelsattachéer synes vara
särdeles behjärtansvärd just för Sverige,
som ej har några, eller högst få, exportfirmor
för helfabrikat och svårligen ännu
kan hafva detta på grund af det ringa
antal manufakturerade artiklar, som tills
vidare kunna konkurrera på världsmarknaden
och följaktligen med fördel exporteras.
Direktör W. Wahlenius, Stockholm.
1. Dör främjandet af vårt lands handel,
industri och sjöfart äro aflönade konsuler
i största möjliga utsträckning af
vida större betydelse än fasta beskickningar
och oaflönade konsuler, ty erfaren
B
9
B 130
heten visar, att åtminstone större delen af
de senaste hysa den uppfattningen, att titeln
icke medför några skyldigheter.
Konsulerna skola vara svensklödda män,
men på platser där sådana icke finnas att
tillgå, bör företräde lämnas åt en infödd
köpman, antingen med kännedom om
något af de skandinaviska språken, eller
med förpliktelse att anställa en svensk på
kontoret.
Aflönad konsul får icke ägna sig . åt
annan sysselsättning än hans befattning
som sådan medför.
2. Med handelsattachéer skulle vi vinna
ganska litet, däremot är anställandet af
handelskonsulenter vid de flesta aflönade
konsulat just hvad behofvet påkallar.
3. De fasta beskickningarnas antal må
saklöst reduceras till det minsta möjliga
i motsats till de aflönade konsulernas,
hvilka vårt land icke har råd att undvara
i något land, där det finnes eller kan beredas
afsättning för svenska produkter af
alla slag.
4. Upprättandet af ett handels- och sjöfartsdepartement,
hvaraf följer indragning
eller reorganisation af lcommerskoliegium
och indragning af statens anslag till Sveriges
Allmänna Exportförening, samt slutligen
sådan förbättring i de svenska handelsstipendiaternas
aflöning, att endast
fullt kompetenta personer uppställa sig som
sökande, hvarigenom de kunna ställa sig
fullt oberoende af de svenska exportörerna,
och icke som hittills i de flesta fall tjäna
hufvudsakligast en enda firmas intressen.
5. Framför allt merkantil helst i förening
med teknisk bildning.
6. Beskickningar i: Norge, Danmark,
Ryssland, Tyskland, England, Frankrike,
Förenta staterna samt möjligen i österrike-Ungem
och Belgien, Holland gemensamt.
Lönade konsulat med handelskonsulentcr
i:
Ryssland (Moskva, Kiew eller Odessa och
Tscheljabinsk för Sibirien).
Tyskland (Berlin, under hvilket äfven
den svenska statens fiskeriagent bör sortera).
England (London, under hvilket äfven
svenska statens landtbrukskonsulent bör
sortera).
Frankrike (Paris), Österrike (Wien), Ungern
och Balkanstaterna (Budapest), Förenta
staterna (New York), Australien (Sydney),
Sydafrika (Port Elizabeth och Durban),
Mexiko jämte Centralamerika och
Yästindien (Vera Cruz), Brasilien och Sydamerikas
norra republiker (Rio dg Ja
-
neiro), Argentina och Sydamerikas västra
republiker (Buenos Aires), Japan (Yokohama),
Kina (Hongkong eller Schanghai).
Lönade konsulat utan handelskonsulenter
i:
Norge (Kristiania), Finland (Helsingfors),
Danmark (Köpenhamn), Tyskland
(Hamburg), Holland (Rotterdam), Belgien
(Brussel), Frankrike (Bordeaux och
eventuellt Marseille), Italien (Rom), Sydafrika
(Kapstaden), Förenta staterna (Chicago).
Icke lönade konsulat med handelskonsulenter
i:
Spanien (Madrid), Portugal (Lissabon),
Siarn (Bangkok), Ostindien (Bombay eller
Kalkutta).
7. Handelskonsulenterna skola anställas
endast för ett år i sänder, mot fast aflöning
och dessutom anslag intill ett
visst belopp för resor och oundvikliga
expenser, hvilket anslag skall redovisas.
Dennes plats är på konsulatet, dock får
hans tid icke upptagas af de löpande konsulatärendena,
utan endast af de göromål
som ingå i hans instruktion.
9. Kommersiella upplysningar __i oinskränkt
uppfattning, dock med rättighet
för konsuln att fordra den betalning för
upplysningen, som han själf eventuellt erlagt.
Förfrågningar från privatpersoner
borde kunna beläggas med en mindre afgift,
motsvarande kostnaden för porto, papper,
kuvert etc.
10, 11 och 12. Såvida konsulernas rapporter
skola vara af någon betydelse för
de svenska exportörerna, böra de som hittills
icke afgifvas för ett år i sänder och
publiceras efter månader, ja till och
med år, utan bör det åläggas de aflönade
och oaflönade konsulerna hos hvilka
handelskonsulenterna äro attachérade, att
insända rapporter vid hvarje månads slut,
eller oftare om behöfligt. Från oaflönade
konsuler utan handelskonsulenter bör det
vara tillräckligt, om rapporter insändas
hvarje halfår.
Rapporterna, som skola utarbetas af konsulerna
och handelskonsulenterna gemensamt,
samt undertecknas af de förra och
kontrasigneras af de senare, skola med
yttersta noggrannhet, under angifvande af
källan, behandla allt hvad töi det landets
handel, industri och sjöfart, speciellt
nyheter på dessa områden.
Rapporterna skola utan uppskof publiceras
i den nuvarande tidskriften »Svensk
Export», som utgifves af kommerskollegium
intilldess ett handels- och sjöfartsdepartement
blifvit upprättadt.
B 131
_ Patt att prenumerera på tidskrif ten
tillkommer hvarje svensk medborgare, som
vid afgiftens erläggande skriftligen förbinder
sig att med diskretion behandla tidskriftens
innehåll och städse förvara den
under privatlås. Brott däremot medför
prenumerationens upphörande för all framtid.
Tidskriften skall sändas hvarje prenumerant
under rekommenderadt korsband.
13. Tilldess ett sjelfständigt handelsdepartement
blir upprättadt bör ett provisoriskt
handelsdepartement anordnas under
utrikesdepartementet, förutsatt att ledningen
däraf blir anförtrodd åt en vaken
och intelligent köpman.
14. Lediga konsulsbefattningan böra
kungöras och vid utnämningen hänsyn uteslutande
tagas till den sökandes meriter på
det kommersiella eller industriella området.
Förflyttning af konsul från en plats till
en annan är absolut förkastlig, endast
på den grund att vunnen erfarenhet i
ett land blir tämligen värdelös i ett annat.
15. Det synes mig, att de förändrade
förhållandena kräfva äfven en ny instruktion
för konsulerna.
Professor Aug. Wijkander, Göteborg.
För dem, som skola vinna inträde på
den lönade konsulsbanan, kunna så många
önskningsmål uppställas med afseende på
kompetensen, att det torde vara praktiskt
outförbart att söka nå dem alla. I frågeformuläret
framhålles den juridiska och
den merkantila bildningen och obestridligen
äro dessa båda af stor vikt, men
en tredje riktning omnämnes ej, hvilken
med hvarje år vunnit i betydelse, nämligen
den tekniskt-industriella. För mig står
såsom det väsentliga, att konsulsbefattningarna
tillsättas med praktiskt dugliga
och intresserade personer, under det att
det är af jämförelsevis underordnad betydelse,
hvilken studieriktning de företräda.
Att i ett litet land söka med särskilda
undervisningsanstalter utbilda blifvande
konsuler, förekommer mig opraktiskt, då
det ej kan afgöras, huruvida’kandidaterna
lämpa sig för den ifrågasatta banan, förrän
de några år varit ute i lifvet och
där blifvit pröfvade. Däremot är önskligt
att t. ex. vid handelsinstitut eller möjligen
universitet finnas anordnade kortare
kurser, där unge män, som af en eller
annan anledning önska slå in på den
konsulära banan, kunna i sammanträngd
form få kännedom om en konsuls ålig
-
ganden och särskildt det juridiska och
språkliga underlaget för detta. Den merkantila
eller tekniska utbildning, som åtminstone
i regel bör utgöra utgångspunkten
för de unga män, som en gång skola
lämpa sig för konsulsbanan, bör sökas
vid specialläroverken: vid handelsinstituterna
eller de tekniska läroanstalterna.
Personligen är jag böjd att i främsta
rummet vid en konsuls utdaning sätta
den tekniska utbildningen, då de merkantila
och juridiska sidorna af konsulns verksamhet
äro jämförelsevis lätt inlärda och
i väsentlig mån förvärfvas under den praktiska
tjänstgöringen på annan konsuls kontor,
hvilken förberedande tjänstgöring är
af stor betydelse. En af de viktigaste och
på samma gång svåraste åliggandena för
konsuln torde vara praktiskt bedömande
af utvecklingsmöjligheterna för handelsförbindelserna
med moderlandet, och i betraktande
af vår tids invecklade industriella
förhållandena underlättas ett sådant
bedömande väsentligt, om ett visst mått
af tekniska kunskaper står konsuln till
buds. Särskildt gäller detta om konsuler på
långt aflägsna platser.
Med den uppfattning jag har om de egenskaper,
som i första rummet böra fordras
hos konsuln, är naturligt, att mitt svar
på frågan 14 om sättet för platsernas tillsättande
måste blifva, att ledi g förklarande
ej böra vara obligatoriskt. Ofta erhålles
den dugligaste mannen, om kallelse kan
äga rum utan ledigförklarande, då just
de dugligaste icke sällan sätta sig öfver
den formella ansökningen och konkurrensen,
detta icke blott, då fråga är om förflyttning
eller befordran af konsul från en
plats till en annan utan äfven då önskligttär
att på konsulsbanan, införa nya krafter
i mer eller mindre speciellt .syfte.
Först när kallelse ej anses för tillfället
lämplig, bör ledigförklarande i vanlig form
äga rum. Ju mindre landet är och ju
mindre lukrativ banan är, desto större
vikt ligger på, att befordringsmöjligheten
ej med hänseende vare sig till kompetensfordringen
eller till tillsättningsproceduren
kringskäres och försvåras. A ena
sidan bör för eu ung man, som efter
någon tids förvärfvad erfarenhet i det
praktiska lifvet, önskar af eget initiativ
eller på uppmaning ägna sig åt konsulsbanan,
förvärfvandet af den formella kompetensen
jej för mycket försvåras eller utdragas
på tiden, å den andra sidan tillsättningsmyndigheten
ej för mycket bindas
vid anskaffandet af den lämpligaste kandidaten.
B 132
F. generaldirektören E. Åkerman.
Verksamheten på den konsulära banan
har jag funnit vara så mångskiftande, att
hvad som mest erfordras på en plats på
en annan kan öfver träffas af andra kraf.
Så kunna ju statsrättsliga och juridiska
kunskaper på vissa platser vara alldeles
oumbärliga för ett tillfredsställande fullgörande
af de åligganden, som där tillkomma
en konsul, och i allmänhet torde
nog dessa kunskapsgrenar vara de både
oftast och mest erforderliga; men å andra
sidan kan det väl svårligen nekas, att
platser finnas, där det för Sverige kan
vara till större gagn och därför äfven
af öfvervägande vikt att hafva en konsul
med affärsinsikter och förmåga att
påpeka verkliga afsättningsmöjligheter än
kunskap i statsrätt och juridik, önskningsmålet
synes mig därför afgjordt vara,
att de personer, som ägna sig åt kon,-sulsbanan, besitta ej blott sådana kunskaper
som erfordras för den administrativa
ämbetsmannabanan utan äfven affärskännedom
samt däribland för all synnerhet
goda insikter i Sveriges industriella
förhållanden och konkurrensmöjligheter
på världsmarknaden. Att för inträde
på den lönade konsulsbanan bestämdt fordra
detta går väl emellertid näppeligen an,
innan staten beredt tillfälle till dylika
kunskapers inhämtande för hvar och en,
som det önskar, ty saken är ju icke hjälpt
med att jämte aflagd ämbetsexamen fordra
afgångs examen från något af våra nuvarande
handelsläroverk, då där inläres åtskilligt,
som för en konsul torde vara tämligen onödigt
att känna, men däremot ingalunda
lämnas tillräcklig undervisning i det för
en blifvande konsul enligt min mening
bland affärskunskaper viktigaste, nämligen
våra olika industrigrenars så väl nuvarande
ståndpunkt som utvecklingsmöjligheter
i jämförelse med andra länders och
våra däraf beroende konkurrensmöjligheter
på världsmarknaden. Med hänsyn till
min ofvannämnda åsikt att på somliga
platser behörig affärskännedom äfven för
en lönad konsul kan vara af större betydelse
än aflagda akademiska kunskapsprof
i statsrätt och juridik, synes mig
för närvarande ej heller lämpligt att för
inträde på den lönade konsulsbanan med
nödvändighet ens fordra ämbetsmannaexamen,
åtminstone om man i likhet med
mig ej anser landets ekonomiska bärkraft
redan nu medgifva handelsattachéers eller
konsulenters anställande vid alla sådana
konsulat, där affärskunskaper jämna förme
-
nas vara i någon högre grad önskvärda.
Jag tror det nämligen då i flera fall
kunna blifva både billigare och bättre,
om man på sådana platser får en affärsman
till konsul och ger honom till
biträde en ämbetsbildad konsulsaspirant.
Af det föregående torde framgå, att jag
ej anser tiden ännu vara inne att för
inträde på den lönade konsulsbanan uppställa
bestämdt formulerade kompetensfordringar,
utan att man bör låta därmed
anstå, tills man hunnit få till stånd
en läroanstalt, hvilken lämpar sig för bibringande
af sådana affärskunskaper, som
för konsulskandidater kunna vara mest
önskvärda.
Dessutom har frågeformuläret i vissa delar
besvarats af disponenten Will. Gibson,
Jonsered, direlctör G. Grevilli, Katrinefors,
konsul Fredr. Holm, Göteborg, disponenten
G. Jansson, Munkfors, och konsul
W. Wingårdh, Helsingborg.
Frågan 1. Besvaras jakande af Holm och
Wingårdh; nekande af Gibson.
Frågan 2. Jakande af Grevilli och Holm;
nekande af Gibson. Wingårdh yttrar, att
tillvaratagandet af svenska intressen i utlandet
torde tarfva mera praktisk sakkunskap
än som i allmänhet hittills stått
till buds.
Frågan 3. Besvaras jakande af Holm,
nekande af Gibson; Grevilli anser lönade
sakkunnige medföra nytta.
Frågan 5. Gibson: i allmänhet juridisk
underbyggnad och någon praktisk inblick
i merkantila angelägenheter samt språkkunskap.
Grevilli: Humanistisk och merkantil
bildning. Jansson: praktisk merkantil
utbildning i hemlandet och utlandet
jämte någon juridisk underbyggnad.
Holm: Merkantil utbildning under förutsättning
att vederbörande är i besittning
af god allmänbildning.
Frågan 6. Grevilli: Lönade handelsattachéer
böra finnas å de hufvudsakligast
importerande platserna i Japan, Kina, Indien,
Sydafrika, Sydamerika och Australien.
Frågan 7. Grevilli: Att taga reda på
afsättningsmöjligheter och därom underrätta
möjligast utförligt. Böra anställas
för längre tid. Holm: Böra söka göra sig
fullt förtrogna med det främmande landets
behof för att kunna tjäna med råd
och upplysningar och böra anställas på
så lång tid som möjligt. Jansson: Böra
anställas tills vidare.
Frågan 9. Holm: i största möjliga utsträckning.
Gibson: att utan ansvar men
B 133
mot bestämda afgifter tillhandahålla enskilda
upplysningar om affärsfirmors anseende
och vederhäftighet, om lämpliga personer
eller ombud för särskildt uppdrag
och om tullförhållandena.
Frågan 11. Gibson: Upphandlingsauktioner
o. s. v. hvari svensk tillverkning
kan täfla, liksom meddelanden i öfrigt, som
konsul kan finna gagneliga för svenska
kommersiella förhållanden, böra snarast
möjligt meddelas i Post och Inrikes tidningar
under särskildt stående rubrik.
Holm: Konsuler och handelsattachéer böra
så ofta som möjligt redogöra för gjorda
rön. Beträffande offentliggörandet böra
för offentligheten icke lämpliga upplysningar
lämnas till korporationer, intresserade
bolag och firmor under konfidentiel
form. Jansson: Konsuln bör söka utforska
om och i så fall hvilka svenska
artiklar kunna inom hans distrikt afsättas
och därom underrätta utrikesdepartementet
eller ett blifvande handelsdepartement,
som i sin tur omedelbart medelst cirkulär
befordra underrättelser till svenska
tillverkare af ifrågavarande artiklar.
Frågan 12. Grevilli: Redogörelser och
upplysningar böra helst samlas hos ett
blifvande handelsdepartement. Holm: Hos
ett blifvande handelsdepartement eller exportföreningen.
Frågan 13. Gibson: Konsulerna böra,
liksom en afdelning för utrikes sjöfart förläggas
under utrikesdepartementet. Grevilli:
Industriellt-merkantila intressen torde bäst
tillgodoses genom ett blifvande handelsdepartement.
Holm: Ledningen af utrikes
angelägenheterna bör samlas hos utrikesdepartementet,
som dock bör särskilja diplomatiska
och kommersiella angelägenheter
och öfverlämna afskrift af de senare
till ett blifvande handelsdepartement.
Wingdrdh: I diplomatiskt afseende bör
konsulatkåren sortera under utrikesdepartementet.
Frågan 14. Gibson: Kungörande af ledighet
och infordrande af ansökningar torde
vara nödigt med hänsyn till att vinna
den mest skicklige och passande. Beträffande
förflyttningar bör departementet ha
fria händer. Grevilli: Kungörande och ansökningar.
Förflyttning bör ej hindras.
Holm: Konsul bör kunna förflyttas. Wingdrdh:
Utrikesdepartementet bör äga befogenhet
att, i samråd med ett blifvande
handels- och sjöfartsdepartement samt
kommerskollegium, utan föregående kungörelse
af ledigheten tillsätta så väl aflönade
som oaflönade konsuler, äfvensom
att transportera de aflönade stipendiater,
hvilka på statens bekostnad sättas i tillfälle
att i utlandet utbilda sig för konsulattjänsten,
från en plats till en annan,
hvilket förfaringssätts tillämpning
gent emot en stationär ordinarie konsul
icke utan dennes speciella önskan eller
medgifvande bör ifrågakomma.
Utlåtanden af handels- och sjöfartsnämnder.
Galle.
1. Då vårt lands representanter i främmande
land, för att kunna rätt gagna
Sveriges handel, industri och sjöfart, måste
vara väl förtrogna med dessa näringar och
lifligt besjälas af sin uppgift, men olönade
konsulat vanligen förestås af utlänningar,
hvilka äro obekanta med såväl
svenska språket som Sveriges industri och
handel och, utan verkligt intresse för befattningarna,
eftersträfva desamma endast
för vinnande af därmed förenade sociala
förmåner, anser nämnden det synnerligen
önskvärdt och af behofvet påkalladt,
att fasta beskickningar och lönade konsulat
i största möjliga utsträckning upprättas.
2. Likaledes anser nämnden, att det
för handel och industri vore cnskligt och
nyttigt, om vid beskickningar och konsulat
särskildt sakkunnige, såsom handelsattachéer
eller konsulenter, anställdes i
så stor omfattning som möjligt.
3. Vid olönade'' konsulat, där, såsom
ofvan anmärkts, konsuln oftast är en främmande
stats undersåte, obekant med svenska
språket och den svenska industrien
samt utan intresse för densamma, vore
det af stor vikt, att lönade biträden, skolade
för merkantil eller industriell verksamhet,
anställdes, åtminstone å de viktigare
handelsplatserna. Om dessa biträden
kallas vice konsuler, sekreterare, handelsattachéer
eller konsulenter är af mindre
vikt. Hufvudsaken är, att de äga kunskap,
förmåga och vilja att taga reda på
handels- och industriförhållanden på den
plats och i det land, där de äro anställda,
B 134
samt att de härom lämna meddelanden
till vederbörande myndighet i Sverige.
4. Om lönade biträden anställdes vid
viktigare konsulat, borde de hafva till
uppgift att — förutom att biträda med
konsulatgöromålen — undersöka möjligheterna
för export af svenska industrialster
till det land, där de äro anställda, äfvensom
till andra därmed i handelsförbindelse
stående länder. Hör detta ändamål
skulle de utreda, hvilka industrii
alster å den främmande orten kunde hafva
afsättning och om möjlighet förefinnes
för dessas tillverkning i och för export
från Sverige. Profver å sådana industrialster
borde hemsändas till Sverige
och uppgifter lämnas å pris, tillverkningssätt,
handelskutymer m. m. I Hamburg
och möjligen äfven i London borde i samband
med eller vid sidan af konsulaten
inrättas proflager af de svenska industrialster,
som kunna ifrågakomma för export
på aflägsnare länder, såvida icke dylikt
proflager kunde anordnas af någon handelsfirma.
Till Hamburg och London komma
nämligen köpmän från alla transatlantiska
länder och göra sina inköp. Härvarande
exporthus i olika branscher hafva
sina mönsterutställningar, där de främmande
köpmännen göra sina uppköp. Då
man ej kan tänka sig, att dessa köpmän
vilja resa till Sverige för att efterforska
varor, som de genast kunna erhålla i Hamburg
eller London, måste å dessa handelsplatser
proflager upprättas och mycket arbete
nedläggas å deras anordnande, om
någon export af svenska alster skall kunna
åstadkommas. Lör närvarande torde det
tillgå så, att tyska köpmän till mycket
tryckta pris köpa svenska tillverkares alster
för att sedermera sälja dem med god
vinst.
Så länge Sverige ej har tillräckligt antal
direkta ängbåtslinjer till aflägsna kinder,
måste vår export hufvudsakligen gå öfver
Hamburg eller London och priserna sålunda
sättas fob dessa platser. Vid försäljningar
till de aflägsna länder, dit vi
hafva eller få direkta linjer, borde prisen
sättas eif de respektive platserna, enär
för många varor frakten spelar en betydande
roll.
5. Såsom kompetensvillkor för inträde
på den lönade konsulsbanan bör i främsta
rummet uppsättas merkantil eller teknisk
utbildning.
Aspiranter, hvilka genomgått högre merkantil
utbildningskurs eller högre tekniskt
läroverk, torde kunna anses jämväl innehafva
erforderlig humanistisk bildning.
Ehuru det ju vore önskligt, att innehafvare
af mera framskjutna konsulatbefattningar
därjämte ägde juridisk bildning,
torde man dock ej böra uppställa dylik
utbildning såsom villkor för inträde på,
konsulatbanan, enär väl vid utredning. af
mera invecklade saker i allt fall särskildt
juridiskt biträde måste anlitas. En person
med merkantil eller teknisk bildning,
som en längre följd af år biträdt med
konsulatgöromål, torde därunder få tillräcklig
insikt och erfarenhet för att kunna
sköta ett konsulat. Juridiskt bildade
personer med praktiska anlag kunde ju
äfven vinna anställning å konsulatbanan,
men om handel och industri skola få största
möjliga nytta af konsulatinstitutionen,
torde man i främsta rummet böra fordra,
att dess tjänstemän skola hafva merkantil
eller teknisk utbildning.
6. De fasta beskickningar, som nu finnas,
böra bibehållas; dock kunde . möjligen
samma minister representera i Berlin
och Wien. Beskickningen i Konstantinopel
synes höra bibehållas för tillgodoseende
af den svenska sjöfartsnäringens
intressen. Hittills hafva visserligen ej
svenska fartyg i någon större utsträckning
deltagit i traden på Svarta hafvet,
men allt efter som den svenska ångbåtsflottan
ökas, kommer densamma otvifvelaktigt
att mera uppdrifva denna trade, och
då lärer det blifva nödvändigt att hafva
en beskickning i Turkiet.
Eör Japan och Kina bör en fast beskickning
anordnas. Svenska ångare hafva börjat
trafikera farvattnen i dessa länder, och
antagligt är, att traden kan vidare, utvecklas,
men då blir det äfven af nöden,
att det därstädes finnes ett sändebud jämte
konsulerna på de viktigare platserna. .
Beträffande frågan om platserna för lönade
konsulat, så enär lönade konsulaten i
Archangel, Bilbao, Quebec och Genua hufvudsakligen
tillkommit för att bevaka norska
intressen, borde de kunna ersättas med
olönade konsulat, vid hvilka aflönade biträden
anställas.
Eör tillvaratagande af såväl handelns
som sjöfartens intressen borde aflönade
biträden anställas vid några konsulat i
Kina och Ostindien, såsom i Hongkong
och Singapore.
I Buenos Ayres borde en generalkonsul
anställas, då svenska sjöfarten på Argentina
icke är obetydlig och därstädes finnas
stora utvecklingsmöjligheter för svensk
export. Likaledes vore det önskligt, att
i Yalparaiso funnes en olönad konsul med
aflönadt biträde för merkantilt syfte.
B 135
I Berlin borde en handelsattaché anställas,
hvilken, kunde följa handelns och industriens
utveckling i Tyskland och därom
lämna rapporter till vederbörande myndighet
i Sverige.
önskvärdt vore, att handelsattachéer anställdes
äfven i London och Amerika för
att taga kännedom om och meddela, hvilka
åtgärder därstädes vidtagas för handelns
utveckling. Särskildt i Amerika torde
det finnas goda tillfällen att erhålla
initiativ i nämnda hänseende.
7. Handelsattachéernas och konsulenternas
uppgift bör vara att efter noggranna
undersökningar å respektive platser lämna
vederbörande myndighet i Sverige rapporter
i följande hänseenden:
a) angående den för anställning inom
respektive merkantila och tekniska yrken
erforderliga teoretiska och praktiska utbildning,
undervisningsväsende och dylikt
samt om vidtagna åtgärder för underlättande
af platsanskaffning åt dem, som undergått
nödig utbildning.
b) angående handelsmarknaden och den
möjlighet den bereder för afsättning af
svenska industrialster, för hvilket ändamål
prisuppgifter från svenska tillverkare
böra anskaffas, modeller å industrialster,
som antagas kunna blifva föremål för
svensk export, hemsändas samt uppgift
lämnas å gällande pris, förpackningssätt
och handelskutymer.
c) angående respektive främmande lands
export till aflägsnare länder isynnerhet
beträffande sådana industrialster, som tillverkas
i Sverige och möjligen kunna blifva
föremål för liknande export.
d) beträffande marknadsförhållandena
för sådana varor, som äro föremål för
import till Sverige.
e) angående fraktmarknadens ställning
och utveckling.
Handelsattachéer och lönade biträden synas
böra anställas tills vidare så att de,
som eventuellt ej visa sig lämpliga och
energiska, må kunna ersättas af andra.
9. Konsuler, som) äro aflönade'' eller
hafva aflönade biträden, bör det åligga
att lämna köpmän, industriidkare och
skeppsredare äskade upplysningar, såvida
sådant kan ske utan särskilda kostnader
för konsulatet.
Olönade konsuler, som ej hafva aflönade
biträden, torde ej kunna åläggas lämna
dylika meddelanden, utan lärer det få
bero på deras goda vilja att besvara gjorda
förfrågningar.
10. Konsulerna böra såsom hittills insända
redogörelser för kommersiella för
-
hållanden (industri, handel, sjöfart) samt
påpeka de afsättningsmöjligheter, som anses
förefinnas för svenska produkter.
Konsulerna böra äfven hafva tillfälle att
inköpa och till Sverige hemsända profver
på industriella alster, som äro kuranta
afsättningsartiklar och hvilka kunna
tjäna till mönster för svensk tillverkning,
då möjlighet till dylik tillverkning kan
antagas föreligga. I sina redogörelser böra
konsulerna äfven så vidt möjligt uppgifva
priserna såväl å respektive platsers
viktigare importartiklar som å sådana råvaror,
som exporteras från platsen ifråga
och hvilka äro föremål för import till Sverige.
11. De vanliga redogörelserna och rapporterna
från konsuler, handelsattachéer eller
stipendiater som åtnjuta statsunderstöd,
böra fortast möjligt meddelas i en
tidskrift, som för detta ändamål utgifves,
och bör denna utkomma häftesvis
minst en gång i månaden, men, om material
förefinnes, oftare t. ex. fyra gånger
i månaden, så att inkommande meddelanden
fortast möjligt må komma till
köpmäns och industriidkares kunskap.
1 denna tidskrift kunde äfven lämpligen
en del kungörelser rörande handel och
industri införas eller omförmälas, såsom
författningar och lagförslag angående handel,
industri och sjöfart.
Skulle enskild näringsidkare anhålla om
någon särskild upplysning antingen direkt
hos konsul eller genom särskildt inrättadt
ämbetsverk, upplysningsbyrå eller dylik inrättning,
bör sådan lämnas enskildt och
ej befordras till offentlighet utan vederbörande
upplysningss ökändes medgifvande.
12. Då etd särskildt handelsdepartement
kommer att inrättas, bör kommerskollegium
ombildas, så att allt hvad som
rör handel, industri och sjöfart öfverflyttas
till en under handelsdepartementet sorterande
byrå, hvilken jämväl kundo fylla
exportföreningens nuvarande uppgift såsom
upplysningskontor.
I den nya organisationen bör äfven ingå
ett mönstermuseum, upptagande de modeller
och profver, som af konsuler och
stipendiater hemskickas.
Den nya organisationen bör sålunda omfatta
en byrå, som emottager alla redogörelser
och rapporter från beskickningar,
konsulat m. fl. samt fortast meddelar dem
i en tidskrift. Byrån tjänstgör därjämte
såsom upplysningskontor, där köpmän, industriidkare
och skeppsredare kunna söka
och erhålla nödiga upplysningar. I för
-
B 136
ening med upplysningskontoret upprättas
ett mönstermuseum. Genom besök å detta
museum och undersökning af där förvarade
modeller, prisuppgifter m. m. skulle vederbörande
industriidkare kunna uppgöra kalkyler
öfver möjligheten att tillverka och
exportera sådana varor, som finnas utställda.
Sedan genom dessa anordningar någon
betydligare export af svenska industrialster
kommit till stånd, skulle en profutställning
anordnas i Hamburg, helst genom
svenskt handelshus, men eljest genom svenska
statens bemedling.
Här ofvan relaterade utveckling torde
vara nödvändig, om det skall blifva möjligt
för den svenska industrien att i någon
afsevärd omfattning exportera förädlade
industrialster och ej endast råvaror.
Ett oeftergifligt villkor för att den föreslagna
organisationen skall medföra åsyftad
verkan är emellertid, att den får en
affärsmässig och energisk ledning af lämpliga
med hithörande angelägenheter väl förtrogna
personer, och ej blir ett byråkratiskt
ämbetsverk med mångskrifveri och
för ett snabbt och produktivt arbete hindrande
former.
13. Diplomatien bör väl hafva närmaste
öfverinseendet öfver konsulerna och äfven
tillse, att de fullgöra sina åligganden
samt vid behof tillhålla dem detta. Eör
att underlätta en dylik kontroll vore kanske
skäl föreskrifva, att konsulerna, samtidigt
med att de afsända sina rapporter
till vederbörande myndighet i Sverige,
jämväl skola tillställa den diplomat, hvar-,
under de sortera, afskrift af desamma.
14). Konsulsbefattningar böra väl i regel
tillsättas efter kungörande af ledigheten
och på grund af ansökningar, men
då fall onekligen kunna förekomma, då
det vore fördelaktigt att utan dylik procedur
förflytta en konsul från en plats
till en annan, för hvilken han kunde anses
särskildt lämplig, bör möjlighet till
sådan förflyttning förefinnas.
Genomförandet af de af nämnden förordade
anordningarna med afseende å diplomati
och konsulatväsendet samt omorganisation
af vederbörande ämbetsverk
i Sverige skulle naturligen medföra afsevärda
utgifter för statsverket, men då
industri och sjöfart hittills icke varit föremål
för önskvärd omvårdnad från statsmakternas
sida, torde det ej vara för
tidigt att kraftiga åtgärder snarast vidtagas
i nämnda syfte. Sveriges export be
-
står hufvudsakligen af råvaror. Den ringa
export af förädlade industrialster, som förefinnes,
består ■ till stor del af sådana
artiklar, som äro skyddade genom patenter,
såsom mejerimaskiner, telefonapparater,
m. m.
Det synes emellertid, som om möjligheter
borde förefinnas för jämväl annan
export, särskildt af industrialster af järn
och stål, men härför erfordras, att svenska
industriidkare erhålla kännedom om
befintliga exportmöjligheter samt prof och
mönster å exportartiklar. Den enskilde industriidkaren
kan vanligen icke bekosta
den härför erforderliga undersökningen, och
måste därför staten träda emellan. Då
man betänker, huru jordbruksnäringen blifvit
omhuldad genom afskrifning af grundskatter
och indelningsverk, genom järnvägar,
hvilka medfört stegring i egendomarnas
värde, samt genom lifsmedeltullar,
hvilka för industrien medfört väsentlig
höjning i arbetslönerna, torde man
finna, att billighet och rättvisa samt statsekonomisk
klokhet fordra, att staten bör
på allt sätt understödja idkare af industri
och sjöfart i deras bemödanden att drifva
dessa viktiga näringar framåt.
Göteborg.
Om man bortser från konsulernas allmänna
uppgift att bistå svenska undersåtar
i utlandet samt utgöra en förmedlingslänk
mellan dem och hemlandet, torde
kunna sägas, att konsulatväsendet hittills
haft sin största betydelse för sjöfarten,
detta icke allenast med afseende
å de speciella åligganden beträffande
svenska fartyg i främmande hamnar, som
gällande författningar ålägga konsulerna,
utan också derutinnan, att sjöfarten, såsom
näringsgren betraktad, under sin tidigare
utvecklingsperiod, i stor utsträckning
anlitat konsulernas medverkan för utredande
af sina angelägenheter på utländsk
botten.
Men i samma mån som förbindelserna
mellan olika orter blifvit underlättade och
rederirörelsen funnit nya former för sin
verksamhet, har berörda förhållande undergått
en väsentlig förändring, så att i
våra dagar, såsom bekant, rederirörelsen
allt mindre begagnar sig af konsulernas
medverkan, utan i stället anlitar egna
agenter eller andra privata förbindelser
i utländska hamnar. I sin fulla utsträcka
ning gäller detta om europeiska länder,
hvaremot i aflägsnare länder konsulerna
ännu lämna sjöfarten värdefullt biträde.
B 137
Däremot har för handelns och särskildt
exportens vidkommande det svenska konsulatväsendet
hittills ingalunda’ varit af
det gagn, som måhända varit afsedt, och
hvarpå andra länder gifvit exempel. Man
torde utan öfverdrift kunna säga, att de
svenska konsulernas verksamhet såsom sådana
varit utaf särdeles ringa betydelse
för utvecklingen af Sveriges handel.
Det saknas för visso icke möjligheter
att i mycket stor utsträckning utveckla
Sveriges export af såväl råämnen och halffabrikat
som äfven färdiga fabrikat, men
det är en förutsättning för ett snabbt
och säkert framåtgående af exporten och
handeln öfver hufvud taget, att dess intressen
beaktas, tillvaratagas och understödjas
genom en ändamålsenlig lagstiftning
och genom inrättandet af administrativa
organ, som äga insikt och förmåga
att verksamt främja denna näringsgren.
I detta afseende framträder särskildt behofvet
att i främmande länder äga representanter
för handeln, hvilka där bevaka
dess intressen och genom noggrant
aktgifvande på den kommersiella utvecklingen
hvar inom sitt område samt genom
att meddela sina iakttagelser till hemlandet
bereda ökade afsättningsmöjligheter.
Denna uppgift, som redan nu tillkommer
konsulerna, torde för framtiden böra blifva
deras hufvudsakliga och förnämsta uppgift;
och vid den förestående omorganisationen
af konsulatväsendet bör, enligt
Handels- och sjöfartnämndens samt Handelsföreningens
fullmäktiges uppfattning,
såsom den ledande synpunkten uppställas,
att de konsulära anordningarna skola vara
afsedda att i främsta rummet tillvarataga
handelns intressen.
Häraf följer först och främst, att behofvet
af konsuler är långt mindre i de stora
europeiska staterna, med hvilka vi redan
äga utvecklade handelsförbindelser, och där
det i alla händelser möter mindre svårighet
för köpmannen att på enskild väg
förskaffa sig kännedom om afsättningsmöjligheter
och andra förhållanden, som
hafva betydelse för den affär han drifver.
Liksom ofvan nämnts med afseende å sjöfarten,
ligger äfven beträffande handeln
mindre vikt på den konsulära representationen
i dessa länder.
Men af så mycket större betydelse är
denna i de länder, där det gäller att grunda
och upparbeta nya marknader för svenska
exportartiklar. I sådana länder är det
som konsulerna böra erhålla sitt förnämsta
verksamhetsfält; och bland dessa länder
må särskildt framhållas Hyssland, hvarest
utan allt tvifvel förefinnas de allra största
utsikter att finna afsättning för svenska
exportartiklar, samt inom Europa äfven
Bulgarien och Turkiet och utom Europa
särskildt Syd- och Centralamerika, Sydafrika,
Kina och Japan.
Det kan icke här vara platsen att ingå
i någon närmare utredning om de till sina
hufvuddrag ofvan antydda uppgifter, som
i allmänhet och särskildt då fråga är om
beredande af nya områden för svensk export
åligga dem, som skola i utlandet
tillvarataga den svenska handelns intressen,
men uppenbart är, att det är stora
kraf, som i detta afseende ställas på innehafvarne
af de konsulära befattningarne.
Det faller därför af sig själft, att man
för sådana uppdrag icke i allmänhet kan
anlita
mande landet, och att således olönade konsuler,
»consules electi», äro af jämförelsevis
mindre betydelse för handelns vidkommande,
hvaremot de på en mängd mindre
platser äro fullt tillräckliga för sjöfartens
behof.
Hvad handeln behöfver är från hemlandet
utsända, för sin uppgift väl utrustade
män, och det är, fortfarande från
handelns synpunkt sedt, af mindre vikt
om dessa benämnas konsuler, vice konsuler,
handelsattachéer eller konsulenter.
Men såsom i allmänhet gällande torde
kunna sägas, att åt personer, som äro ägna.
de att i nu berörda hänseende fullfölja en
konsuls uppgifter, nog också torde kunna
anförtros hans öfriga åligganden, hvadan
en uppdelning af de konsulära göromålen
på flera personer i de flesta fall torde,
vara obehöflig.
Den hufvudsakliga vikten ligger därpå,
att dessa handelsrepresentanter äro väl
skickade för sitt värf. I detta afseende
måste den kommersiella utbildningen sättas
i främsta rummet; konsuln bör äga
teoretisk och praktisk kommersiell skolning,
byggd på en tillräckligt bred grund
af humanistisk allmänbildning. Hvad de
juridiska insikterna beträffar, må endast
anmärkas, att det torde vara vida lättare
för en merkantilt och humanistiskt utbildad
person att förvärfva dessa insikter
än för den, som erhållit utbildning
för tjänstemannabanan, att förvärfva nödiga
merkantila kunskaper.
De kvalifikationer, som sålunda måste
fordras af konsulerna, torde i allmänhet
icke kunna vinnas, utan att dessa blifva för
sin uppgift särskildt utbildade. Detta likväl
ej så att förstå, att några en gång för
B 138
alla bestämda kurser skulle föreskrifvas
såsom villkor för inträde på den konsulära
banan. Men med en viss frihet i
sättet att förvärfva de nödiga insikterna
torde böra stadgas vissa mått af såväl merkantila
som humanistiska kunskaper såsom
kompetensvillkor, hvarjämte i en eller annan
form torde böra af staten beredas tillfälle
till förvärfvande af den särskilda
praktiska utbildningen för konsulatgöromålen.
Utan att närmare ingå på några detaljer
i fråga om kompetensvillkoren för och utbildningen
af konsulattjänstemän, få Handels-
och sjöfartsnämnden och Handelsföreningens
fullmäktige sålunda såsom sin
åsikt endast uttala, att vissa fordringar för
vinnande af inträde på den konsulära banan
böra uppställas, och att i den största
utsträckning sig göra låter bör genom statens
försorg beredas tillfälle för dem, som
vilja ägna sig åt denna bana, att förvärfva
både den erforderliga underbyggnaden
och den speciella utbildningen.
Med afseende å den i punkten 4 uppställda
frågan rörande särskilda anordningar
i samband med konsulaten till vinnande
af större nytta för Sveriges ekonomiska
intressen, må uppmärksamheten
fästas vid behofvet af en verksam inspektion
af konsulaten, hvilken inspektion bör
förrättas af tjänsteman, som har befogenhet
att föreslå eller själf åvägabringa åtgärder
och förändringar, för den händelse
något konsulat befinnes ej fungera väl.
Af stor praktisk nytta skulle ock vara,
att föreskrift meddelades, att på hvarje
konsulat skulle finnas fullständiga register
öfver Sveriges kommersiella och industriella
firmor och anläggningar, så att utländska
affärsmän, som önskade anknyta
förbindelser med Sverige inom någon viss
bransch, lätt kunde erhålla kännedom om
do affärer inom denna bransch, som förefinnas
på hvarje ort i vårt land.
Den uti punkten 9 framställda frågan,
i hvilken omfattning konsulerna böra direkt
tillhandagå enskilda personer med
kommersiella upplysningar, torde vara ett
spörsmål af mycket ömtålig natur. Konsulerna
böra gifvetvis ställa sig till förfogande,
då det gäller anknytandet af affärsförbindelser
och alltså lämna uppgifter
om enskilda personer och firmor, men
däremot bör det icke vara konsulernas
uppgift att lämna så kallade soliditetsupplysningar.
Att i dylika fall rätt uppdraga
gränsen torde nog möta stor svårighet;
och det bör törhända öfverlämnas åt vederbörande
själf att för hvarje särskildt
fall afgöra, hvad han med iakttagande af
nödig diskretion finner sig kunna meddela.
Möjligen kan man dock säga, att
det bör vara konsulernas uppgift, att på
förfrågningar af enskilda personer lämna
upplysningar om allmänna handelsförhållanden,
men att det däremot bör vara
dem förbjudet att göra sådana meddelanden
om svenska firmors enskilda affärer,
hvaraf skada kan uppstå för dessa.
Hvad angår konsulernas redogörelser
och rapporter, ligger den hufvudsakliga
vikten på den snabbhet, hvarmed upplysningar
angående kommersiella förhållanden
och särskildt angående afsättningsmöjligheter
för svenska produkter komma
till vederbörandes i hemlandet kännedom.
Det synes därför böra uppställas såsom en
allmän och oeftergiflig regel, att så snart
konsuln erfar något, som han finner vara
af beskaffenhet att böra inrapporteras,
rapport afsändes ofördröjligen; och utaf
sådan betydelse är ofta den skyndsamhet,
som därvidlag iakttages, att det synes
böra uttryckligen stadgas, att konsul äger
att, om han så finner nödigt, afsända
dylika, rapporter telegrafiskt.
Ej mindre viktigt är, att rapporterna,
sedan de kommit vederbörande myndighet
till handa, ofördröjligen, hringas till
de intresserades kännedom. Detta torde
lämpligast ske genom att rapporterna intagas
i en för detta ändamål af samma
myndighet utgifven publikation, å hvilken
allmänheten får prenumerera på enahanda
sätt som på andra tidningar och tidskrifter.
Denna publikation torde böra utkomma regelbundet,
exempelvis en gång i månaden,
utan att likväl detta får hindra, att viktigare
meddelanden publiceras dessemellan
i extranummer.
Eör de undantagsfall, att vissa inrapporterade
förhållanden för att ej skada
svenska intressen anses ej böra bringas till
allmän kännedom, men däremot kunna och
böra meddelas dem, för hvilkas affärsföretag
de äro af betydelse, torde böra
lämnas åt ifrågavarande myndighets eget
omdöme att afgöra, till hvilka personer
sådana meddelanden böra göras, och att
på lämpligaste sätt ombesörja desamma.
Beträffande frågan om, hvilken myndighet
som bör mottaga och sedermera bringa
till vederbörandes kännedom konsulsrapporterna,
sammanhänger detta spörsmål
med den i punkten 13 uppställda frågan
om konsulatväsendets inrangerande helt
och hållet under utrikesdepartementet eller
delvis under kommerskollegium eller
ett blifvande handelsdepartement.
B 139
Med uttalande såsom sin uppfattning,
att för närvarande och intill dess ett
särskildt handelsdepartement inrättats, bestyret
med konsulatrapporternas emottagande
och publicerande lämpligast bör anförtros
åt utrikesdepartementets handelsafdelning,
få Handels- och sjöfartsnämnden
och Handelsföreningens fullmäktige,
som vid flera föregående tillfällen påyrkat
inrättandet af ett handelsdepartement
i vårt land, nu ytterligare på det
kraftigaste framhålla behofvet däraf. Innan
handeln erhåller sin särskilda representant
vid konungens rådsbord och sina
särskilda centrala förvaltningsorgan, är
det icke att förvänta, att dess intressen
skola kunna tillvaratagas och främjas med
sådan sakkunskap och kraft, som borgar
för att denna näringsgren, hvars betydelse
för vårt land ej kan nog framhäfvas,
skall nå den fulla utveckling, hvaraf
den är mäktig. Utan ett handelsdepartement,
som samlar trådarna till en kraftig
svensk handelspolitik och som i samförstånd
med den enskilda företagsamheten
leder och stöder handeln i dess utveckling,
skall hvarken ett omorganiseradt
konsulatväsende, huru väl det än ordnas,
eller andra, i sig gagneliga åtgärder för
handelns befrämjande kunna blifva till den
nytta, som de under en enhetlig ledning
kunnat blifva.
Inrättandet af ett departement för handeln
bör därför utgöra det främsta föremålet
för den närmaste tidens handelslagstiftning,
och konsulatväsendet bör nu
organiseras så, att detsamma — med bibehållande
af det nära sambandet med utrikesdepartementet
— må kunna lämpligen
inordnas under förstnämnda departement
såsom ett af de viktigaste af de organ,
genom hvilka detta fullföljer sitt ändamål.
Halmstad.
1. Ja.
2. Ja.
3. Anställandet af konsulenter vid de
större, särskildt utom Europa befintliga
olönade konsulaten, bör medföra nytta.
4. Att de vid de större konsulaten anställda
konsulenterna ibland personligen
besökte de olönade konsulerna och vice
konsulerna och toge noga reda på allt,
som, inom de respektive konsulatdistrikten,
kunde anses vara af nytta för Sveriges ekonomiska
intressen. Dessa konsuler och vice
konsuler, som oftast äro af utländsk nationalitet,
äro i allmänhet icke förtrogna
med Sveriges allmänna affärsförhållanden
och kunna därföre icke af sig själfva föreslå
vidtagandet af de åtgärder, som i svenska
exportens intresse af en sakkunnig
konsulent kunna anses vara erforderliga.
5. Eör att så småningom åstadkomma
en för höjandet af Sveriges handel, industri
och sjöfart fullt effektiv konsulatkorps,
anser nämnden, att kompetensvillkoren
för vinnandet af inträde på konsulatbanan
böra vara godkänd realskoleexamen,
afgångsbetyg från högre handelsskola
samt betyg, utvisande att den sökande
tjänstgjort minst ett år vid någon utländsk
handelsaffär.
6 a) I alla länder, med hvilka Sverige
har eller kan få handelsförbindelser
af betydenhet.
b) Vid de större lönade och olönade konsulaten,
i synnerhet utom Europa.
c) I de länder, utom Europa, hvarest
•utsikt finnes till ökandet af Sveriges handelsförbindelser.
J
7. Att hålla sig noga förtrogna med
Sveriges allmänna affärsförhållande, att besöka
de större konsulaten och vice konsulaten,
att med uppmärksamhet följa
handelns, industriens och sjöfartens utveckling
i de länder, hvarest de äro anställda,
samt att samla och genom konsulaten
skyndsamt insända till det blifvande
departement för handel, industri
och sjöfart rapporter öfver allt, som kan
hafva en aktuell och praktisk betydelse
för Sveriges näringslif.
Då det är att antaga, att konsulatkorpsen
i en framtid blifver mera effektiv,
så anser nämnden, att konsulenterna endast
böra tillsvidare anställas.
9. Att i största möjliga omfattning besvara
svenska myndigheters, bolags, firmors
och enskilda personers förfrågningar
rörande handel, industri och sjöfart,
tullväsendet och kommunikationer samt sådana
spörsmål, som röra näringarnas utveckling.
10. Att dylika redogörelser insändas så
fort som möjligt, samt att de affattas
koncist och ej innehålla alltför vidlyftiga
statistiska uppgifter och detaljer.
11. Att ett exemplar insändes till utrikesdepartementet
och ett till det blifvande
departementet för handel, industri
oah sjöfart, hvilket senare departement
genast sänder cirkulär innehållande rapporterna
till handelskammare och nämnder,
för utdelning till alla, som kunna
anses vara af innehållet intresserade. Upplysningar
af konfidentiell natur tillsändas
da respektive ordförandena i slutet
B 140
kuvert, för att af dem, helst muntligen,
meddelas dem det vederbör.
12. Dylika upplysningar böra samlas hos
det blifvande departementet för handel,
industri och sjöfart.
13. Hela ledningen af Sveriges utrikes
angelägenheter måste handhafvas af utrikesdepartementet,
med det undantag endast
att alla ärenden af kommersiell natur
samlades hos det blifvande departementet
för handel, industri och sjöfart.
14. Efter vederbörlig ansökan, dock så
att den största möjliga hänsyn tages till
den sökandes praktiska duglighet och utbildning.
16. Att i de länders hufvudstäder,
hvarest beskickningar finnas, men handeln
och sjöfarten med Sverige icke är af större
betydenhet, inga generalkonsulat böra finnas,
samt att i de länder, hvarest inga
beskickningar finnas, generalkonsulat, för
tillvaratagandet af rikets såväl diplomatiska
som konsulära intressen, upprättas.
Hälsingborg.
1. Nämnden tror icke, att lönade konsulat
äro i regeln erforderliga, enär det
icke torde vara svårt att på de särskilda
platserna erhålla i handels- och sjöfartsförhållandena
kunniga personer, som äro
villiga att utan fast aflöning bestrida konsulsbefattningen.
Skulle det mot förmodan
på någon särskildt viktig plats, där göromålen
äro mera omfattande, visa sig svårighet
att erhålla lämplig person, som utan
ersättning åtager sig dem, så inträder ett
annat förhållande, då anslag af arfvode
torde blifva nödigt. I hvarje fall torde
svensk man, då kvalifikationerna äro nära
lika, böra företrädesvis anställas.
5. Då erfarenhet och praktisk duglighet
äro nödvändiga betingelser för en konsul,
anser nämnden att af kompetensfordringar
förnämsta afseendet bör fästas vid
merkantil bildning.
6. Nämnden anser sig icke vara i tillfälle
att ingå i detaljerna i denna fråga,
men ville beträffande dess allmänna drag
framhålla, att till följe af de rika utvecklingsmöjligheter,
somj förefinnas i
Ryssland och Ostasien, dessa länder böra
företrädesvis beaktas.
10. Nämnden anser, att så snart konsul
finner en sak vara af vikt för Sverige
att därom erhålla kännedom, vare
sig yppandet af nya afsättningsmöjligheter
eller utkommandet af nya författningar
beträffande industri, handel och sjöfart,
bör han därom genast lämna meddelande,
men under alla omständigheter bör han
hvarje kvartal lämna redogörelse för hvad
som under tiden tilldragit sig.
11. Eör att dylika meddelanden skola
kunna så snart som möjligt komma till
de intresserades kännedom, torde det vara
mest ändamålsenligt, att en särskild tidskrift
utgåfves, som mot billig prenumeration
kunde hållas allmänheten tillhanda;
och i fall där upplysningar ingått, som
icke lämpa sig för offentligheten, borde
sådana genom cirkulär delgifvas sådana
persöner, som pröfvas kunna hafva gagn
däraf.
12, 13. Att alla de ifrågavarande upplysningarna
samlas och förmedlas genom
en enda myndighet, torde vara nödigt; och
intill dess ett regeringsdepartement för
industri, handel och sjöfart blifver inrättadt,
anser nämnden, att alla dylika
ärenden böra samlas i utrikesdepartementets
handelsafdelning, hvarigenom de också
kunna på ändamålsenligaste sätt förmedlas.
14. Nämnden tror icke att någon fördel
vinnes genom att offentligen anslå konsulsbefattningar
lediga, utan böra de tillsättas
endast med hänsjm till duglighet, hvarom
vederbörande säkerligen hafva utvägar att
erhålla kännedom, och i följd däraf torde
det också vara lämpligt, att konsuler må
kunna förflyttas från en plats till en annan.
Jönköping.
1—3. Besvaras obetingadt jakande. Af
vikt är emellertid att de angifna sysslorna
öfverlämnas åt fullt lämpliga personer,
hvilka erhålla noggranna föreskrifter att
i största möjliga omfattning göra sig förtrogna
med de materiella resurserna på
den ort och i det land, där de äro anställda,
samt med stöd af sålunda vunnen
erfarenhet ej allenast i tidt och ofta förekommande
rapporter till vederbörande
lämna uppgift om de möjligheter, som därstädes
kunna förefinnas för ett tillgodoseende
af vår handel och sjöfart, utan
äfven på begäran meddela upplysning därom
åt enskilda personer. Härigenom skulle
enligt nämndens förmenande dessa grenar
af vårt näringslif erhålla en högst
värdefull hjälp.
5. Ett oeftergifligt villkor för inträde
på den lönade konsulsbanan bör vara, att
den inträdande äger merkantil bildning,
såväl teoretisk som praktisk. Beträffande
den praktiska bildningen torde nog det
önskemålet böra uppställas, att densamma
B 141
förvärfvats ej blott här hemma, utan. oek
till en del i utlandet. Äfven någon humanistisk
bildning bör fordras. Däremot anser
nämnden det ingalunda vara nödvändigt,
att den inträdande äger juridisk bildning.
Ehuruväl sådan bildning naturligtvis
alltid måste betraktas som ett plus,
då den förekommer vid sidan af den merkantila
bildningen, så tvekar dock ej
nämnden att intaga sin nyss angifna
ståndpunkt i betraktande däraf, att den
tid, som erfordras för inhämtande af juridisk
bildning måste, i fall denna bildning
skall vara af något värde, blifva
alldeles för dyrbar, om man tager hänsyn
till den nytta, däraf skulle följa.
7. Dessa förordnanden böra meddelas
endast tills vidare. I så fall skulle man
nämligen genast kunna skilja en försumlig
eller oduglig attaché eller konsulent
från hans befattning och förordna en annan
i hans ställe. Därjämte skulle man
genom dylika förordnanden äfven vinna
den fördelen, att när som helst kunna sända
de personer, som visat sig särskildt
dugliga, till de viktigaste platserna.
9. I största möjliga omfattning och
inom kortast möjliga tid. Eör nödig kontroll
härutinnan torde böra föreskrifvas
skyldighet att föra diarier, utmärkande!
tiden, då en anhållan om sådana upplysningar
ingått, de åtgärder, som i anled-,
ning af denna anhållan vidtagits, tiden,
när svar aflåtits, etc. etc.
13. Nämnden anser, att utrikesdepartementet
för närvarande är bäst ägnadt att
hafva ledningen af konsulatärendena. Sedan
ett handelsdepartement väl blifvit inrättadt,
böra dessa ärenden naturligtvis
öfverflyttas dit.
14. Nämnden vill framhålla lämpligheten
af att konsulsbefattningama tillsättas
utan obligatorisk kungörelse <,och
endast med hänsyn därtill, att för hvarje
befattning vinnes den för denna befattning
mest skicklige och passande.
Kallnar.
1. Ja önskvärdt, i den mån erforderliga
medel kunna för ändamålet anskaffas.
2. Nej, konsulerna torde böra anses i
förevarande fall sakkunniga.
5. Praktisk merkantil utbildning i första
rummet.
6. Företrädesvis i Europas större handeleentra.
7. Torde böra anställas tills vidare.
9. I största möjliga, omfattning.
10. Konsulerna torde böra insända uppgifter
å respektabla säljare och köpare.
11. Genom rapporter från resp. konsuler
till ett blifvande handelsdepartement,
hvilket lämpligen kunde lämna meddelanden
till resp. handels- och sjöfartsnämnder.
12. Hos en enda myndighet, nämligen
hos ett blifvande handelsdepartement.
13. Helst till ett blifvande handelsdepartement,
eljest hos utrikesdepartementet.
14. Anser, att konsulsbefattningar väl
böra såsom hittills tillsättas på grund af
ansökningar, men vederbörande likväl obetaget
att, därest sökandena skulle kunna
anses mindre lämpliga, äfven utan ansökan
tillsätta kvalificerad person.
Karlshamn.
1. Ja, i denj mån det kan anses behöfligt
för våra affärsintressen, och beträffande
lönade konsulat böra dessa äfven såvidt
möjligt besättas med svenskar.
2. Nej, under förutsättning, att lönade
konsuler besitta fackkunskaper.
3. Ja, där omständigheterna så fordra.
4. Handelsstipendiater från eventuellt
blifvande handelshögskolor.
5. Handelshögskoleexamen i; förening
med praktisk erfarenhet.
9. Kommersiella upplysningar och råd
böra konsulerna lämna svenska handelns,
sjöfartens och industriens målsmän vid
förfrågningar, som ock enskilda personer
i enskilda angelägenheter.
10. Att städse följa de merkantila förhållandena
på platsen och, om något inträffar,
som kan gagna eller skada Sveriges
handel, genast inrapportera detta och framför
allt påpeka afsättningsmöjligheter för
svenska produkter, äfvensom att årligen
därom inkomma med berättelse.
11. Att de på kommerskollegii försorg
meddelas allmänna tidningar, Genom cirkulär
till handelskamrarna och dylikt eller
till särskildt intresserade.
12. Hos en enda myndighet, t. ex. ett
blifvande handelsdepartement, hvilket sedan
har att meddela samma till Sveriges
allmänna eller andra kända handels- och
industriföreningar.
13. Utrikesdepartementet och ett blifvande
handelsdepartement.
14. Genom kungörandet af ledigheten
samt på grund af ansökningar, så att därvid
till sysslans besättande vinnes den
mest kompetente och lämplige; regeringen
dock obetaget att äfven utom ansökningar
-
B 142
na utse skicklig, passande och med svenska
förhållanden förtrogen person.
Förflyttningar böra dock ej ske utan
på särskild ansökan eller med eget medgifvande,
såframt konsul anses uppfylla de
fordringar, som äro ställda på honom.
Karlskrona.
1. Då vårt land redan nu torde hafva
fasta beskickningar å alla platser, där representation
af diplomatisk art är nödvändig,
har nämnden inga önskemål att uttala
rörande upprättandet af flera dylika
beskickningar. Däremot synes antalet af
våra consules missi icke motsvara behofvet,
enär man gifvetvis kan ställa betydligt
större fordringar på de lönade konsulaten
än på de olönade och do förra således
blifva i långt högre grad till gagn för
vår handel och till stöd för vår sjöfart,
anser nämnden inrättandet af lönade konsulat
i största möjliga utsträckning särdeles
önskvärdt.
2. Att å orter, dit våra handelsförbindelser
koncentreras, anställa särskildt sakkunniga
i egenskap af handelsattachéer
eller konsulenter, hvilka genom grundligare
fackkunskaper och mera omfattande
praktisk förfarenhet bättre än konsulerna
skulle kunna betjäna och befrämja våra
kommersiella intressen, vore säkerligen ett
steg i rätt riktning. Af synnerlig vikt
blefve dock, att denna institution så anordnades,
att härför kunde förvärfva^ en
väl kvalificerad tjänstemannapersonal.
3. Nyttan af att anställa osjälfständiga,
lönade biträden vid olönade konsulat förefaller
tvifvelaktig. Enstaka platser kunna
möjligen finnas, där ett dylikt arrangement
skulle vara lämpligt; äfven skulle anställandet
å vissa konsulat af en biträdande
vicekonsul eller sekreterare kanske vara
tillräckligt för våra sjöfarandes behof, men
å orter, hvarest vi hafva viktigare handelsintressen
att bevaka, bör icke vårt
konsulatväsen anses tillfredsställande ord,-nadt, med mindre vi där äro representerade
af en för sin uppgift utbildad, själfständig
konsulattjänsteman.
4. Nämnden vill ifrågasätta, huruvida
icke landet kunde erhålla större behållning
af handelsstipendierna, därest stipendiaterna,
på hvilkas prestanda — åtminstone
kvantitativt — större fordringar
kunde ställas, ålades att i vissa hänseenden
efter erhållna anvisningar samarbeta
med konsulaten.
5. Såsom kompetensfordringar för inträde
på den lönade konsulatbanan an
-
ser nämnden böra stipuleras dels aflagd
mogenhetsexamen och därefter genomgången
kurs vid högre svenskt eller utländskt
handelsinstitut, dels ock minst tre års
praktisk merkantil utbildning. Däremot
synas särskilda juridiska studier utöfver
handelsinstitutens lärokurser, ehuru önskvärda,
dock i allmänhet vara alltför tidsödande
för att uppställas såsom obligatoriskt
kompetensvillkor.
7. Handelsattachéerna och konsulenterna
böra med uppmärksamhet följa de kommersiella
företeelserna inom sina distrikt,
med särskild hänsyn till utvecklingsmöjligheter
för svensk affärsföretagsamhet,
samt, öfver sina iakttagelser i dessa hänseenden
afgifva berättelser, hvilka, såsom
ofvan framhållits, böra blifva vida mera
omfattande och detaljerade än konsulernas.
Häri böra sålunda lämnas uppgifter om
affärsmarknadens läge, om varor, priser,
konkurxensförhållanden, lämpliga affärsförbindelser
med producenter eller afnämare
m. m.
Handelsattachéer och konsulenter anser
nämnden böra anställas genom förordnande
tills vidare, då på så sätt tillfälle bäst
beredes att för föreliggande uppgifter erhålla
dugande och väl utbildade tjänstemän.
9. Konsulerna böra i största möjliga
omfattning med beredvillighet tillhandagå
äfven enskilda, där så lämpligen kan ske,
med råd och upplysningar angående de
merkantila förhållandena å respektive
platser.
10. Då eu stor ''del af Sveriges export
går genom utländska mellanhänder, skulle,
för beredande af direkta afsättningsmöjligheter,
vara af vikt, att uppmärksamhet
fästes å svenska varors destination, så
långt kännedom därom kunde ernås, samt
att statistiska sammandrag häröfver upprättades.
11. Nämnden håller före, att konsulatberättelserna
böra efter af vederbörande
centralmyndighet utförd bearbetning,
skyndsamt och hälst kvartalsvis publiceras.
Beträffande upplysningar, som måste
undanhållas offentligheten, synes lämpligast,
att desamma meddelas handels- och
sjöfartsnämndema konfidentiellt eller att,
där de röra mera inskränkt gren af affärsverksamhet,
till intresserade riktas en uppmaning
att hos centralmyndigheten därom
taga kännedom.
12. Att ifrågavarande redogörelser eller
upplysningar samlas hos en enda myndighet
torde vara en nödvändig betingelse
för deras enhetliga bearbetning och
praktiska tillgodogörande. Exportförenin
-
B 143
gen i nuvarande skick synes dock såsom
enskildt företag ej lämpa sig härför. Äfven
synes ett särskildt upplysningskontor
för näringarna onödigt, för så vidt ett handelsdepartement
inrättas, hvilket nämnden
med hänsyn till hvad som under punkt
13 anföres anser blifva råtta förmedlingslänken
mellan konsulatväsendet och landets
näringsidkare.
13. Därest ett statsdepartement för
handel, industri och sjöfart inrättas, något
som synes nämnden i högsta grad
önskvärdt och nödigt, borde detta, bland
hvars uppgifter skulle blifva att i främsta
rummet handhafva rikets handelspolitik,
jämväl äga alla förutsättningar att
på mest ändamåsenliga sätt leda konsulatväsendet
i hvad till dess viktigaste funktioner
hör — dock gifvetvis under erforderligt
samarbete med utrikesdepartementet.
14. Lämpligast torde, enligt nämndens
mening, vara, att konsulattjänsterna i
vanliga fall kungöras till ansökning lediga,
vederbörande myndighet dock obetaget att,
då särskilda skäl föreligga, tillsätta viktigare
tjänster utan ansökan.
16. Då konsulatväsendet nu skall omorganiseras,
får nämnden slutligen framhålla
vikten af att mesta möjliga göres
för att däri ingjuta lifaktighet och energi.
Konsulernas uppgift är ju för hela vår internationella
affärsverksamhet ytterst
maktpåliggande; de böra därför ej blott
fylla måttet som dugliga expeditionstjänstemän
utan äfven vara våra industriella
och merkantila näringars insiktsfulla, företagsamma
och nitiska kunskapare i främmande
land. Konsulernas verksamhet som
stöd åt våra sjömän är utan anmärkning,
men större fordringar, än hvad hittills i
allmänhet skett, böra kunna ställas på
dem såsom pioniärer för våra handelsintressen.
Kristianstad.
(se v. kons. Ljunggren sid. 109)
Landskrona.
(se kons. Neess sid. 79)
Malmö.
1. Lönade, d. v. s. utsända, konsuler
hafva större effektivitet än valkonsuler,
som äro medborgare i det land, mot hvilket
de hafva att göra Sveriges intressen
gällande. Endast såsom underordnade vicekonsuler
kunna valkonsuler försvaras. Gifvetvis
måste framför allt beskickningarna
vara fasta och utsända svenskar.
2. Ja, t. ex. i Köpenhamn för att studera
Danmarks export- och sjöfartsförbindelser
eller landtbruk. Exempel härpå kunna
hämtas från Tyskland, där man med
framgång anlitat denna utväg.
3. Nej, då är det bättre att göra den
ifrågasatte sakkunnige till konsul, om ock
olönad, så att den, som har arbetet, äfven
bär ansvaret.
4. Ja; bildandet utrikes af handelskamrar
eller sådana adjungerade »konsulatråd»,
som generalkons. Berenereutz föreslår.
5. Det torde vara riktigast och klokast
att ej uppställa andra kompetensfordringar
än högre merkantil bildning, språkkunskap
och ådagalagd praktisk duglighet.
6. I de större handelscentra. Handelsattachéer
böra vara ambulanta, så att de
kunna undan för undan genomforska olika
länder.
8. I regeln hela länder ett distrikt; men
mindre länder kunna sammanslås.
10. Naturligtvis böra rapporterna afse
alla förhållanden af intresse för hemlandets
näringslif, särskildt där man kan få inpass
för dess industrialster med utträngande
af andra.
11. Af oundgänglig vikt är en centralanstalt,
som destillerar och publicerar inkommande
stoff, dels tillfälliga notiser i
dagspressen (från lösa tryckta meddelanden),
dels periodisk publikation för större
uppsatser. Upplysningar, som böra hemlighållas,
sändas i privatbref- till intresserade.
12. Ja absolut! I utrikesdepartementet
bör upprättas en ny afdelning för dessa
saker under en direktör med sakkunniga
biträden och med en särskild underafdelning,
motsvarande franska »Office National»;
men dessa ärenden böra icke lämnas
åt kommerskollegium.
13. Ja, hela ledningen bör samlas på
ett ställe. Om särskildt handelsdepartement
upprättas, där, eljest i utrikesdepartementet.
Inga konsulatärenden böra handläggas
af kommerskollegium.
14. Efter kungörande. Nej, antagligen
blefve den tvångsförflyttade en dålig konsul.
15. Då, i sammanhang med upphörandet
af gemensamheten med Norge beträffande
konsulatväsendet, ny konsulsstadga
lär komma att utarbetas, torde det vara
önskligt, att densamma icke oväsentligt
förkortas, och att i stället för en mängd
detaljbestämmelser lämnas mera generellt
hållna föreskrifter till instruktion och ledning
åt konsulerna, som böra lämnas en
stor själfbestämningsrätt och frihet i utöfvandet
af sina ämbeten.
B 144
Marstrand.
Fasta beskickningar och lönade konsulat
äro naturligtvis mycket önskvärda* om
tillgångarna medgifva sådant. Härvid
måste först och främst tillgodoses sådana
platser, där landets handels- och andra intressen
äro af större vikt eller där någon
synnerlig utveckling kan väntas. En aflöning
förpliktar, äfven om den är liten,
på ett helt annat sätt än ett oaflönadt
uppdrag. Man kan visserligen antaga, att
en oaflönad konsul hjälper en nödställd
svensk till råtta, men huruvida han alltid
inberättar det, som kan vara af vikt att
veta, torde vara mera osäkert. En konsul
får ofta besök af sjömän eller fattiga
resande, och om han då lämnar en mindre
penninghjälp, är det ju ej säkert, att han
därför vill begära ersättning af staten,
men han kan då också lätt tycka, att han
gjort nog för sitt uppdrag och sin titel.
Sten mottager han ett arfvode, låt vara att
detta ej är större än 50 kronor, finner
han lätt, att han måste lämna något i
utbyte, och han kan ej gärna år efter år
kvittera beloppet, utan att han söker
lämna någon valuta genom så goda och
värdefulla upplysningar som möjligt.
En konsul, som är det främmande landets
undersåte, kan lätt komma i en obehaglig
mellanhand. Den underrättelse han
som konsul bör lämna kan vara till olägenhet
för hans eget land, och det är nog
då troligt, att Sverige får sitta emellan och
att han icke sänder underrättelsen. Hax
han då ett litet arfvode, känner han sig
alltid mera förpliktad mot Sverige, och
om han också icke vill skada sitt eget land,
säger nog hans hederskänsla honom, att
lian bör lämna sitt uppdrag, och det är ju
då tillfälle att få någon, som ej kommer i
en sådan konflikt.
Det bästa sättet att undvika sådana
svårigheter måste alltid blifva att i största
möjliga utsträckning använda svenskar. Att
svenskarna i främmande land hafva känsla
för Sverige är ju en känd sak, särskildt
vet man ju, hvilken oerhörd hemlängtan,
som drabbar våra landsmän i Amerika.
Att uppställa vissa examensfordringar
på dem, som utsändas som konsuler, är
mycket svårt, ty det finnes ej någon examen,
som passar. En consul missus bör
känna till mångahanda om Sveriges viktigaste
industrigrenar, men lian bör också
vara hemmastadd i äktenskapsrätten och
arfsrätten såväl i Sverige som i det främmande
landet. Och vidare måste lian vara
språkkunnig.
En konsul bör sända underrättelse om
viktiga händelser icke blott en gång om
året utan, om så erfordras för att bevaka
Sveriges intressen, äfven dessemellan.
Att dessa offentliggöras i något lämpligt
organ och alla handlingar samlas på ett
ställe bör vara af stor nytta. Skulle de
vara af den beskaffenhet, att de ej kunna
offentliggöras, kunna de ju meddelas handels-
och sjöfartsnämnder, handelskammare
och dylika institutioner.
Eör de konsuler, som icke äro svenskar,
och för hvilka svenskan nog mycket sällan
torde blifva ett tillräckligt kändt språk,
skulle det vara en stor hjälp, om det funnes
en kortfattad bok, som innehölle det
viktigaste af hvad en konsul bör känna
om svenska förhållanden, såsom om äktenskap,
arf, medborgarrätt, i bvilket land
brott kan åtalas, utlämningsrätt, ett och
annat ur sjörätten,; t. ex. om bodmeri, samt
i öfrigt allt det, som vare sig i rättsligt
eller annat hänseende kan vara viktigt
att veta. Några korta upplysningar om
Sveriges geografi skulle nog behöfvas, då
man vet, huru oriktiga utländska läroböcker
kunna vara. Några upplysningar ur historien,
något om landets djurvärld och växtlif
och en framställning af de viktigaste
industrigrenarna skulle också vara bra.
Denna bok äfvensom konsnlatstadgan
samt alla andra meddelanden till konsulerna
skulle tryckas på svenska, engelska,
tyska, franska, spanska och ryska och sändas
till konsulerna på svenska och minst
ett främmande språk.
Eör en konsul, som, ej kan svenska, vore
det då lätt att först se efter en sak
på sitt eget språk och sedan visa det
på motsvarande plats i den svenska boken.
På detta sätt kunde aldrig uppstå misstag
på grund af oriktig öfversättning.
Oskarshamn.
1. Då Sveriges budget för diplomatien
och konsulatväsendet redan stigit till ett
omfång, som icke står i förhållande till
andra länders utgifter för samma ändamål,
så torde snarare en inskränkning vara behöflig
och önskvärd.
2. Då aflönadt konsulat bör stå i direkt
förbindelse med beskickningen i resp.
länder och innehafvare af sådant konsulat
enligt vår åsikt bör äga merkantil bildning,
anse vi denna fråga böra besvaras
med nej.
3. Ja, i länder där ny marknad kan beredas
för svenska produkter, t. ex. Kina,
B 145
Japan, Egypten och andra platser i Afrika,
Sydamerika, Australien, Ostindien o. s. v.
4. Nej.
5. Humanistisk och merkantil bildning.
6. I hvarje större land bör finnas fast
beskickning, som ju äfven i vissa fall kunde
representera Sverige hos angränsande
mindre stater.
Vi anse inga generalkonsulat behöfliga
men däremot ett visst antal aflönadei
konsulat, hvilka böra stå i direkt förbindelse
med resp. beskickningar. — Under
de aflönade konsulerna sorterar ett tillräckligt
antal oaflönade vicekonsuler. -—
Om Storbrittannien och Irland tagas såsom
exempel, mena vi, att landet bör fördelas
i 4 distrikt med London, Liverpool, Dublin
och Edinburg eller Glasgow såsom hufvudplatser.
Beskickningen och en aflönad
konsul placeras i London samt en aflönad
konsul i hvar och en af de öfriga hufvudplatsema.
— I öfriga sjöstader samt större
handels- och industristäder inne i landet
kunna anställas olönade vicekonsuler, vid
hvilkas sida på de mera betydande platserna
torde böra anställas en aflönad konsulent.
7. Handelsattachéer och konsulenter böra
enligt vår mening anställas tills vidare,
tillhandagå allmänheten på förfrågan med
kommersiella upplysningar samt, så ofta
omständigheterna därtill gifva anledning,
till vederbörande myndighet insända berättelser
rörande handel, sjöfart och industri.
9. Kommersiella upplysningar borde efter
förfrågan kunna påräknas från aflönade
konsulat samt sådana vicekonsulat, där
handelsattaché eller konsulent är anställd.
Olönad vicekonsul bör endast åligga att
tillhandagå sjökaptener och sjöfolk med
råd och upplysningar, föra register öfver
ankommande svenska fartyg samt verkställa.
af- och påmönstring.
_ 10'' Aflönade konsuler böra såsom hittills
för hvarje år afgifva konsulatberättelser
äfven omfattande uppgift så noggrann
som möjligt på från Sverige till hans distrikt
importerade varor.
11. Redogörelser och upplysningar torde
lämpligast kunna insändas till ett blifvande
^handels- och industridepartement,
hvarifrån efter förfrågan nödiga meddelanden
kunna lämnas intresserade.
12. Ja, hos ett blifvande handels- och
industridepartement, eventuellt kombineradt
med ett upplysningskontor för näringarna.
13. Då vicekonsulaten sortera under konsulaten
och dessa under beskickningarna,
böra enligt vår åsikt diplomatiska ärenden
ingå genom beskickningarna till utrikesdepartementet,
kommersiella ärenden
genom konsulaten direkt till ett blifvande
handels- och industridepartement samt sjöfartsärenden
direkt till kommerskollegium,
såvida icke möjligen kommerskollegium
kunde uppgå uti det ofvan omnämnda
handelsdepartementet.
14. Till aflönade konsuler böra antagas
de lämpligaste utan ansökan, och bör en
aflönad konsul kunna förflyttas från en
plats till en annans dock icke: emot hans!
egen önskan.
15. Hela lagen rörande konsulernas ämbetsverksamhet
torde böra revideras, hvarvid
iakttages, att en expeditionstaxa bör
uppställas för oaflönade vicekonsuler.
Piteå.
1. 2. 3. Ja.
4. Nej.
12. Ett upplysningskontor.
14. Platserna böra tillsättas på grund
af ansökningar,
lo. Nej.
Stockholm.
En af de viktigaste uppgifterna för Sveriges
utrikes representation bör blifva att
med uppmärksamhet följa alla de tilldragelser
i utlandet, som kunna inverka
på vårt lands ekonomiska utveckling, och
att i möjligaste mån låta resultatet af
detta arbete komma det svenska näringslifvet
till godo.
1. Då vårt lands ekonomiska intressen
i utlandet svårligen kunna på annat sätt
behörigen tillgodoses, synes det önskvärdt,
att fasta beskickningar och aflönade konsulat
inrättas i all den utsträckning, som
förhållandena medgifva. Eör att emellertid
i möjligaste mån nedbringa kostnaderna
för vår utrikes representation, synas konsulära
göromål böra i flera fall, än hittills
ägt rum, anförtros åt vederbörande!
diplomatiske representant, en anordning,
som torde vara så mycket lämpligare, då
— såsom äfven i frågeformuläret framhållits
— både diplomater och konsuler
skola tjäna samma ändamål. Besparing
i de nuvarande utgifterna torda ock kunna
genomföras på åtskilliga håll, där arbetet
undergått väsentlig förminskning, sedan
vederbörande beskickning eller konsulat numera
endast har Sveriges intressen att
tillvarataga.
BIO
B 146
Med afseende å förevarande punkt har
nämnden äfven velat framhålla, att då
våra handels- och sjöfartsintressen på olika
platser kunna tid efter annan undergå
väsentliga förändringar, så bör särskildt
vid organisationen af konsulatväsendet en
viss rörlighet i själfva institutionen eftersträf
vas. Om sålunda en plats, som i merkantilt
eller maritimt afseende förut spelat
en mera framträdande roll för vårt
land, skulle komma att förlora denna sin
betydelse, så bör också utan större svårighet
kunna i vår representation på platsen
göres den förändring, som af omständigheterna
betingas.
2. Äfven om vid tillsättandet af diplomatiska
och konsulära befattningar största
möjliga hänsyn tages till vederbörandes
förmåga att kunna på ett effektivt sätt
bevaka och skydda våra ekonomiska intressen
på platsen, synes det ändock i hög
grad önskväxdt, att å de orter, där dessa
intressen äro af särskild betydelse, anställas
på det ekonomiska området speciellt
sakkunniga biträdande funktionärer. Till
sådan anställning torde böra ifrågakomma
dels personer med grundlig merkantil utbildning,
dels ock personer, som genom
tekniska studier förvärfvat sig förutsättningar
för att kunna snabbt och praktiskt
bereda våra näringsidkare tillfälle att tillgodogöra
sig i utlandet gjorda uppfinningar
och rön.
Genom dessa kommersiella eller tekniska
biträden, åt hvilka icke torde böra gifvas
en mera fast anställning på viss plats, vinnes
ock större möjlighet att åt vår utrikes
representation bereda den rörlighet, som
i det föregående betecknats såsom önskvärd.
3. Att, såsom denna fråga synes innebära,
vid sidan, af'' vare sig främmande; lands
gesandt, som åtagit sig vården af Sveriges
diplomatiska angelägenheter-, eller svensk
olönad konsul anställa aflönad vicekonsul
eller sekreterare synes vara en anordning,
som endast undantagsvis bör komma i tilllämpning,
emedan åt dylikt biträde ej torde
böra anförtros annat än expedit.ionsarbete,
hvarmed vederbörande beskickning
eller konsulat lämpligen icke bör betungas.
Hvad angår det under denna punkt jämväl
ifrågasatta anställandet af handelsattachéer,
får nämnden åberopa hvad i detta
afseende anföres under punkterna 2 och 6.
4. Under denna punkt har nämnden tagit
under öfvervägande fragan om inrättande,
efter utländskt mönster, af svenska handelskammare
i utlandet. Dock liar nämnden
icke kunnat öfvertyga sig om nyttan af
sådana institutioner. Först och främst torde
det vara ytterst få platser, där omständigheterna
kunna medgifva dylika handelskammares
inrättande. Antalet i utlandet
etablerade svenska firmor är endast undantagsvis
så stort, att eif någorlunda
talrik förening skulle kunna bildas genom
sammanslutning mellan dem. Vidare
torde de allra flesta af dessa firmor, vid
meddelandet af infordrade upplysningar,
ofta komma i den ställningen, att de
måste befara, att de lämnade upplysningarna
kunna användas till gagn för en
eventuell konkurrent men till skada för
dem själfva; och synes vid sådant förhållande
föga resultat vara att emotse af
en handelskammares arbete. De upplysningar,
som kunna önskas af en svensk
firma, hvilken vill arbeta sig in på en
utländsk marknad, och som skulle meddelas
ax en svensk handelskammare på
platsen, kunna i många fall vinnas äfven
på enskild väg, såsom genom de i utlandet
arbetande stora upplysningsbyråerna
eller genom bankförbindelser o. s. v.;
och i andra fall, då ^beskickning eller
konsulat anlitas och möjligen ej omedelbart
kan lämna begärda upplysningar,. lärer
vederbörande minister eller konsul icke
underlåta att, äfven om handelskammare
ej finnes, sätta sig i förbindelse med de
på platsen befintliga firmor, som kunna
förutsättas villiga och i stånd att meddela
dessa upplysningar.
5. De kompetensfordringar, som för närvarande
böra uppställas för inträde på den
lönade konsulsbanan, äro god allmänbildning
samt särskildt merkantil utbildning,
såväl teoretisk som förvärfvad genom direkt
och ansvarsfullt arbete i handelns
och industriens tjänst. När, såsom man
får hoppas, i framtiden handelshögskoleundervisning
kommer att meddelas äfven i
vårt land, bör måhända en särskild examen
anordnas för blifvande konsulattjänstemän.
En särskild juridisk utbildning synes
däremot ej böra fordras, då förmåga
att handlägga de juridiska ärenden, som i
allmänhet förekomma å konsulaten, torde
kunna förvärfvas genom tjänstgöring
å konsulatkontoren och då vid ärenden,
som fordra speciella juridiska insikter, en
jurist, särskildt kunnig i det främmande
landets lagväsen, i alla händelser torde
behöfva anlitas. Mera vikt bör sålunda
fästas vid praktisk duglighet än vid s. k.
meriter.
6. Med hänvisning till hvad ofvan under
den härmed sammanhängande punkt
1 blifvit anfördt, får nämnden beträf
-
B 147
fande punklb 6 förutskicka den anmärkningen,
att placeringen af våra diplomatiska
och konsulära agenter såväl som anslagen
till deras aflöning m. m. torde böra framför
allt bestämmas med hänsyn till omfattningen
af de intressen, som våra näringar
hafva att bevaka i olika länder och, ä
olika platser.
Hvad därefter angår den först uppställda
frågan om de länder och orter, där fasta
beskickningar, resp. lönade konsulat, böra
företrädesvis finnas, har nämnden funnit
anledning göra följande uttalanden,
med afseende å hvilka emellertid, bör beaktas,
att nämnden naturligtvis icke kan
anse sig hafva därmed uttömt detta omfattande
ämne, hvilket skulle hafva kräft
vida mera tid och arbete, än nämndejn
kunnat förfoga öfver.
I både Danmark och Norge synas de
konsulära göromålen i båda hufvudstäderna
utan svårighet kunna öfverlämnas åt
beskickningen, i likhet med hvad som för
närvarande äger _ rum, i Washington och
Konstantinopel. Äfven om beskickningarna
i _ Köpenhamn och Kristiania skulle behöfva
för detta ändamål förses med särskilda
biträden, torde ändock åtskillig besparing
kunna uppnås genom undvikande;
af högt aflönade. generalkonsulat.
I Tyskland torde vår nuvarande representation
böra i hufvudsak behållas oförändrad.
Dock har nämnden velat ifrågasätta,
huruvida icke det högt aflönade
generalkonsulatet i Lubeck numera borde
lämpligen kunna, ersättas med en för statsverket
mindre kostbar konsulär representation.
I Itp-bind synes den konsulära representationen
böra undergå följande förändringar.
Generalkonsulatet i Archangel indrages,
såsom varande utan betydelse för
den svenska sjöfarten eller handeln. I
S :t Petersburg och i Moskva böra däremot
aflönade konsulsposter inrättas, nämligen
på den förra platsen ett generalkonsulat
och på den senare antingen ett aflönadt
konsulat eller ock, med hänsyn till
de säregna förhållandena på denna plats,
ett oaflönadt generalkonsulat med aflönadt
biträde. Hvad Finland angår, synes
någon ändring i den nuvarande konsulära
representationen icke böra vidtagas.
Hvad beträffar Belgien och Holland, torde
kunna ifrågasättas, om icke den diplomatiska
representationen därstädes skulle
kunna, helt och hållet indragas och dess
funktioner fördelas på andra lämpliga beskickningar.
Om så sker, torde ett, aflönadt
generalkonsulat i dessa länder bö
-
ra bibehållas; men i annat fall borde det
nuvarande generalkonsulatet i Antwerpen
kunna indragas och beskickningen i Bryssel
omhändertaga äfven konsulära göromål
för Belgien och Holland.
# Beträffande Storbritannien och Frankrike
synas några mera genomgripande förändringar
i den nuvarande organisationen
icke böra vidtagas; dock att nu utgående
anslag, med hänsyn till det efter unionsupplösningen
minskade arbetet, torde kunna
i
Hvad Spanien angår, torde det lönade
konsulatet i Bilbao numera kunna indragas.
Den diplomatiska representationen i
Madrid synes böra åläggas att ombesörja
äfven de konsulära göromålen i Spanien,
hvarigenom någon minskning i aflöningen
till konsulsplatsen i Barcelona borde kunna
åstadkommas.
Äfven i Italien torde de konsulära göromålen
böra påläggas beskickningen och i
sammanhang därmed en nedsättning göras
i anslaget till konsulsplatsen i Genua,
hvilken borde bibehållas såsom aflönadt
konsulat.
Den diplomatiska representationen i
Wien och Konstantinopel borde, synes det.
kunna anordnas pa ett för staten mindre
kostbart sätt. Plvad särskildt den senare
platsen beträffar, synas de ekonomiska intressena
böra mera än hittills träda i förgrunden.
Turkiet — både det europeiskaoch
det asiatiska — erbjuder eu mycket betydande
marknad, hvilken hittills alltför
litet uppmärksammats af den svenska handeln
och industrien.
I Amerikas Förenta stater synes i fråga
om personalen ej annan ändring böra vidtagas,
än att det lönade vicekonsulateit
i Newyork borde kunna indragas, sedan
de norska. göromålen upphört. Hvad Kanada
beträffar, synes den nuvarande anordningen
af den konsulära representationen
mindre tillfredsställande. Då Montreal
numera är af vida större betydelse ifråga
om handel och sjöfart än, Quebec,
torde det aflönade konsulatet i sistnämnda
stad böra förflyttas till Montreal. I
betraktande af det uppsving, som trafiken
P®’ Sydney (Oap Breton) de senare åren
haft att uppvisa, synes en af lönad konsulspost
höra. upprättas därstädes.
I Sydamerika torde det aflönade generalkonsulatet
i Kio de Janeiro böra förflyttas
till Buenos Ayres. Den senare plats
sen har för oss numera, särskildt sedan
direkt ångbåtsförbindelse på dessa trakter
kommit till stånd, vida större betvdelse
än den förra, och det torde för framtiden
B 148
Blöta svårigheter att därstädes finna, någon
lämplig person, som utan aflöning tillvaratager
de svenska intressena.
. Med. afseende å vår representation i
östra Asien bör anmärkas, att äfven i Japan,
den nuvarande placeringen synes böra
ändras. Det generalkonsulat, som för, närvarande
är förlagdt i Kobe, bör förflyttas
till ''Tokio och där sammanslås med
själfständig svensk diplomatisk representation,
hvaremot i Kobe och möjligen äfven
i Nagasaki böra inrättas aflönade vicekonsulat.
Hvad därefter angår de kommersiella eller
tekniska biträdenas, placering,, torde
svaret å denna fråga böra i väsentlig grad
bestämmas af de anslag, som kunna vara
att emotse- för detta ändamål. Då det icke
varit för nämnden möjligt att härutinnan
bilda sig något omdöme, har nämnden
ansett sig böra i förevarande afseende,
utöfver hvad ofvan under punkt 2 anförts,
här endast framhålla, att de ifrågavarande
attachéerna visserligen böra
komma till hufvudsaklig användning på
utomeuropeiska platser, men att de äfven
inom Europa torde böra placeras i sådana
länder, till hvilka en ökad export af,svenska
produkter kan ifrågakomma, eller hvarest
viktiga tekniska upplysningar äro att
vinna. Där så ske kan, synas dessa, funktionärer
böra anställas vid vederbörande
beskickning och därvid erhålla enahanda
ställning som de militära attachéerna.
9, 10, 11 och 12. Kommersiella upplysningar
böra af konsulerna meddelas privatpersoner
i all den omfattning, ..som är
möjlig utan att skada andras berättigade
intressen.
Rapporter angående kommersiella förhållanden
böra afgifvas icke blott omedelbart
efter hvarje års utgång utan äfven
eljest, så ofta omständigheterna sådant
påkalla. Speciella afsättningstillfällen böra.
så skyndsamt som möjligt påpekas för
hemlandets näringsidkare. .
Dessa meddelanden böra i den mån, som
de äro afsedda för att offentliggöras, städse
insändas direkt till den centrala myndighet,
åt hvilken konsulatväsendets ledning
är anförtrodd. Med afseende å själfva
publicerandet vill nämnden framhålla
angelägenheten af att ifrågavarande meddelanden
fortast möjligt komma till allmänhetens
kännedom; hvadan det torde
kunna ifrågasättas, huruvida icke. exportföreningens
tidskrift bör för detta ändamål
utgifva® oftare än för närvarande är fallet.
. XJpplysningar, h vilka, för att icke skada
svenska intressen, måste undanhållas of
-
fentligheten, böra genom den ofvannämnda
centralmyndighetens försorg på lämpligt,
sätt konfidentiellt meddelas dem, som blifvit
därtill berättigade efter ansökan, som
af bemälda myndighet bifallits. Sådan!
ansökan bör årligen förnyas och innehålla
försäkran att icke offentliggöra eller på
annat sätt missbruka de upplysningar, som,
erhållas.
13. Ledningen af konsulatväsendet synes,
böra anförtros åt den myndighet, hvilken
vår diplomatiska representation är underordnad.
Med den samverkan mellan diplomati
och konsulatväsen, som äfven kommittén
betecknar såsom oeftergiflig, torde
det icke vara förenligt att mellan olika
myndigheter fördelä ledningen af dessa
båda grenar af vår utrikes representation.
På samma, gång nämnden fördenskull anser,
att konsulatväsendet bör, likasom diplomatien,
underordnas utrikesdepartementet,
hvars blifvande organisation bör afpassas
för denna uppgift, får nämnden tilllika
framhålla angelägenheten däraf, att
ett lifligt samarbete till främjande, af
Sveriges ekonomiska intressen kommer till
stånd mellan detta ämbetsverk och ett
blifvande handelsdepartement.
14. Tillsättningen af de konsulära posterna
lärer svårligen på ett fullt betryggande
sätt kunna äga rum, utan att platserna
offentligen kungöras lediga till ansökning.
16;. I sitt svar på frågan! 1 har nämnden
yttrat, att i flera fall än hittills konsulära
göromål böra anförtros åt diplomatiska
tjänstemän. Redan af denna anledning
torde vara önskvärdt, att yngre diplomater
tidtals finge tjänstgöra vid .konsulaten,
hvarmed ock andra viktiga fördelar
vunnes. Då konsulerna stå under vederbörande
beskicknings förmanskap1, är
det af vikt, att beskickningens personal
är noga förtrogen med konsulattjänsten;
och då en af den diplomatiska tjänstens
hufvuduppgifter är att vid underhandlingar
om och tillämpning af handelstraktater
äfvensom vid öfriga förefallande tillfällen
af mångskiftande art tillvarataga hemlandets
ekonomiska intressen, böra de diplomatiska
tjänstemännen bibringas största
möjliga praktiska kännedom om dessa intressen,
h vilket lämpligast torde kunna
ske genom tjänstgöring vid konsulaten
på sätt ofvan nämnts.
B 141)
Sundsvall.
Nämnden anser, att upprättande af lönade
konsulat vore såväl i handelns som
industriens och sjöfartens intressen särdeles
önskvärdt, men att detta ej borde
ske i alltför stor utsträckning, i synnerhet
om för ändamålet sjöfartsnäringen
i form af ökade afgifter skulle blifva ytterligare
betungad, utan borde under sådan
förutsättning lönade konsulat upprättas endast
å platser, där sådana pröfvades vara
för bevakande af Sveriges intressen nödvändiga;
samt att det vore ett .önske''i
mål, att till konsuler antoges allenast
svenska män, helst ickel å platsen bosatta
affärsmän;
att, om det icke kunde ordnas så, att
vederbörande konsul själf vore sakkunnig
i kommersiellt afseende, vid hans sida
borde anställas sakkunniga (handelsattachéer,
konsulenter), enär konsulatet eljest
näppeligen blefve vårt land till afsevärd
nytta; samt att behofvet af sakkunniga
konsulsbiträden synes företrädesvis hafva
.gjort sig gällande! å utomeuropeiska platser,
i synnerhet i Sydamerika och i yttersta
östern;
att såsom kompetensfordringar för inträde
på den lönade konsulsbanan sås-om
hufvudsakligt villkor icke borde uppställas
ailagda examina, utan att hänsyn framför
allt skulle tagas till personens driftighet,
lians kännedom om värt eget och
det främmande landets förhållanden, företrädesvis
de ekonomiska, äfvensom till
.hans språkkunskap och bildning å skilda
områden i öfrigt;
att konsulerna borde, såvidt deras tid
och insikter sådant tilläte, direkt tillhandahålla
enskilda personer kommersiella
upplysningar i största möjliga omfattning,
-såväl skriftligen som muntligen;
att, med afseende å konsulernas förpliktelse
att insända redogörelser för kommersiella
förhållanden samt att påpoka a-fsättningsmöjligheter
för svenska produkter,
handels- och sjöfartsnämnden liölle före,
at.t de hittills brukliga årsrapporterna vore
till föga nytta, då dylika dels icke lästes
och dels i allt fall utkomma för sent,
utan att saken borde i stället så ordnas,
att, så snart något af vikt inträffade i
det främmande landet, konsuln därom
skulle lämna meddelande genast;
, att dessa redogörelser och upplysningar,
för. att med minsta möjliga tidsutdräkt
komma till allmän kännedom, borde ofördröjligen
införas i tidningen Svensk Export
eller annat därmed jämförligt tid
-
ningsorgan; samt att, om en upplysning,
för att icke skada svenska intressen, -måste
undanhållas offentligheten, den lämpligen
borde bringas till de intresserades
kännedom på så sätt, att upplysningen
lämnades konfidentiellt till handelskammare
å platser, där sådan funnes inrättad,
men eljest till handels- och sjöfartsnämnd
eller annan därmed jämförlig korporation
;
att, för att de från konsulat inkommande
redogörelser och upplysningar om kommersiella
förhållanden lättast skulle blifva
för vederbörande tillgängliga, det vore
önskvärdt, att dessa samlades hos en enda
myndighet eller korporation, ett blifvande
handelsdepartement, men, i afvaktan på
att ett sådant lomme till stånd, Sveriges
allmänna exportförening, då de intresserade
vid berörda förhållande alltid
visste, hvar dylika redogörelser, och upplysningar
funnes att söka; samt
att konsulsbefattningar borde, såsom hittills,
tillsättas efter kungörande af ledigheten
och'' på grund af ansökningar och
icke, såsom nu äfven satts i fråga, utan
sådant kungörande, endast med hänsyn
till att för hvarje befattning vinna den,
enligt vederbörande myndighets mening,
mest skicklige och passande, enär, enligt
nämndens åsikt, det förra sättet lämnade
de bästa garantierna att få lediga
befattningar besatta med de skickligaste
och lämpligaste personerna, hvarförutom,
det gamla befordringssystemet medförde
den fördelen, att allmänheten fick tillfälle
ätt öfvertyga sig om, att mannamån
icke gjorde sig gällande vid befordringarna;
samt att, äfven för det fall, att det gamla
befordringssystemet skulle afskaffas och
ersättas med det nya ifrågasatta, det
icke ansåges lämpligt, att en konsul flyttades
utan ansökning från en plats . till
en annan.
Trelleborg.
1. Där sig göra låter, exempelvis i Konstantinopel,
böra de fasta diplomatiska beskickningarna
utbytas mot lönade konsulat.
Inrättandet af nya sådana diplomatiska
beskickningar bör undvikas så mycket
som möjligt, däremot böra nya ijönadé
konsulat, besatta med svenska män, i största
möjliga utsträckning inrättas.
2. Utan tvifvel är i hög grad önskvärdt,
att sakkunnige handelsattachéer eller .konsulenter
anställas vid beskickningar, som
själfva ej hafva nödig sakkunskap i ärenden
rörande handel, industri och sjöfart
B 150
eller konsulat, hvars tid är helt upptagen
med andra göromål.
3. Handels- och sjöfartsnämnden, som
inser hvilken stor fördel det är, att svensk
man tillvaratager Sveriges intressen, besvarar
frågan med ja i de fall, då ej till oaflönad
konsul lämplig svensk man kan erhållas
dock med någon tvekan, enär ett
olämpligt tjänsteförhållande torde kunna
uppstå emellan den oaflönade konsuln af
utländsk nationalitet och hans af svenska
staten aflönade biträde, hvilket lätt frestas
att anse sig såsom den verklige representanten.
4. Vid mindre konsulat, där ej anställande
af handelsattaché eller konsulent kan
ifrågakomma, bör konsuln dock antingen
själf hafva nödig kunskap i svenska språket
eller ock hafva tillgänglig svensktalande
tolk.
5. Merkantil och allmän bildning i synnerhet
språkkunskaper. .Juridisk bildning
anser nämnden vara ett stort plus, då öfriga
förutsättningar finnas.
7. Handelsattachéerna böra öfvertaga de
åligganden, som konsulerna å platser, där
sådana attachéer ej finnas anställda, komma
att få att främja Sveriges handel,
industri och sjöfart. Konsulenternas uppgift
torde variera beroende på det ändamål,
hvarför befattningen är tillkommen. Därom,
huruvida handelsattachéerna och konsulenterna
böra i allmänhet anställas för
bestämda, tidsperioder eller tills vidare, är
svårt att afgifva yttrande; dock anser
nämnden, att befattningarna för att verka
tilldragande för förtjänstfulla personer böra
inrättas så stabila som möjligt. Helt
naturligt måste de emellertid i vissa fall
endast blifva tillfälliga och således också
endast för viss tid besättas.
9. Konsulerna böra ej hafva absolut
skyldighet att direkt åt enskilda personer
gifva kommersiella upplysningar, men böra
i sina instruktioner åläggas att visa det
största möjliga tillmötesgående i sådant
afseende. Däremot böra de vara skyldiga
att besvara alla de kommersiella spörsmål
rörande deras distrikt, hvilka af handelskamrarna
och andra fastställda organ
för handeln, industrien och sjöfarten här
i landet framställas. Häraf framgår att
det är viktigt, att konsulsbefattningarna så
vidt möjligt innehafvas af svenska män,
som sätta Sveriges intressen framför det
främmande landets.
10. Nämnden anser det böra vara konsulns
viktigaste funktion att främja Sveriges
handel, industri och sjöfart och bör
han därför ofta insända detaljerade, lätt
öfverskådliga redogörelser öfver kommersiella
förhållanden samt ej sky någon möda
att uppspåra och inrapportera nya afsättningsmöjligheter
för svenska produkter
inom sitt område.
11. Dessa redogörelser och upplysningar
böra insändas direkt till ett blifvande handelsdepartement
för att därifrån skyndsammast
utlämnas till handelskammare och
andra organ för Sveriges handel, industri
och sjöfart att hos dem tillhandahållas
intresserade. Beträffande förhållanden, som
ej lämpa sig för offentligheten, torde departementet
böra för hvarje fall bestämma,
hur därmed skall förfaras.
12. Af nämndens svar på frågan 11
framgår, att nämnden anser att dessa redogörelser
och upplysningar, d. v. s. de,
som afgifvas utan föregående förfrågningar,
böra samlas i hufvudskrift hos handelsdepartementet
och i kopior, där dock
ej intagas konfidentiella meddelanden, hos
handelskamrarna och andra organ för
handel, industri och sjöfart.
13. Nämnden anser, att konsulerna böra
i rena kommersiella ärenden sortera direkt
under ett handelsdepartement, som
äfven bör äga rättighet att affordra de
diplomatiska beskickningarna rent kommersiella
upplysningar.
14. Böra obetingadt tillsättas på grund
af ansökning och efter hörande af de viktigaste
organen för handel, industri och
sjöfart.
16. Nämnden anser, att beskickningarna
och i synnerhet konsulaten böra instrueras
att mera än hittills arbeta för främjande
af Sveriges handel, industri och sjöfart,
enär med nuvarande byråkratiska arbetsmetoder
dessa näringar hafva ringa nytta
däraf. Såsom särskildt önskemål vill
nämnden dessutom framhålla, att konsulaten
borde åläggas att noggrannare efterfölja
bestämmelserna angående inrapporterandet
till sjömanshusen af värnpliktiga
sjömäns vistelseort.
Uddevalla.
1. Lönade konsulat endast på de för
Sveriges handel viktigare platserna. På
mindre platser oaflönade vice konsuler.
2. Ja.''
3. Vid oaflönade konsulat torde särskilda
sakkunniga i allmänhet vara obehöfliga.
Genom generalkonsulatens eller de
där anställda sakkunnigas försorg böra alla
inom distriktet önskade upplysningar kunna
anskaffas.
B 151
4. Om anställande vid konsulaten af
unga svenska män kunde understödjas genom
stipendium eller på annat sätt, skulle
sådant med tiden utan tvifvel befordra
vår handel.
5. Minst 20 års ålder. Svensk realskoleexamen.
Minst 2 års anställning på handelskontor
eller konsulat. Språkkunskap.
Däremot ingen juridisk eller akademisk
kurs.
6. Inom Europa de nuvarande, såvida
icke genom upphörandet af gemensamheten
med Norge inskränkningar kunna göras.
I utomeuropeiska hamnar böra konsuler
anställas, där genom nya reguliära förbindelser
svenska varor vunnit afsättning
eller hafva utsikt att vinna ökad omsättning.
7. Att mot viss genom taxa fastställd
ersättning lämna svenska firmor de upplysningar
de begära t. ex. statistiska uppgifter,
anvisning på lämpliga agenter, pålitliga
jurister m. m. samt själfmant fästa
uppmärksamheten på sådant, som kan befordra
Sveriges intressen. Anställas »tills
vidare».
9. Endast till svenska handelsfirmor eller
myndigheter, ej till pressen.
10. Uppgifterna, som skola offentliggöras,
böra lämnas snarast möjligt och publiceras
om möjligt kvartalsvis. Anvisningar
om afsättningsmöjligheter böra publiceras
med varsamhet, emedan eljest de intresserade
utländska konkurrenterna genom hållande
af exportföreningens tidskrift skörda
frukt af sådana upplysningar.
11. Allmänna statistiska uppgifter, som
i alla. fall blifva offentliggjorda utrikes,
må tryckas antingen i exportföreningens
tidskrift eller i en annan särskild kvartalskrift.
Sådan; upplysning, som ej lämpligen
bör utspridas, bör ej offentligen tryckas,
utan genom cirkulär i slutet bref per
post kunna tillställas de svenska firmor,
som tillhöra branschen i fråga.
12. Ja. Hos utrikesdepartementets handelsafdelning
intill dess att ett sjelfständigt
handels- och industridepartement blifvit
inrättadt.
13. Ledningen bör finnas på ett ställe,
så att icke oreda kan uppstå eller flera
myndigheter behandla samma ärende.
14. Platserna böra ej som hittills anslås
lediga, men då ledighet uppstått, bör
mottagande af ansökningar ej vägras. Yid
tillsättandet må endast hänsyn tagas till
lämplighet och duglighet. Förflyttningar
må kunna ske.
16. I möjligaste mån prompt och affärsmässig
behandling af ärendena är önskvärd.
Västervik.
1. Nej! — endast på sådana orter, där-,
Sveriges intresse sådant oundgängligen
kräfver;
2. Jal — På sådana orter, som utgöra
mera betydande handelscentra, torde en
dylik åtgärd blifva, till nytta för svensk
handel;
ö. Kombinerad juridisk och merkantil
utbildning samt dessutom fullkomlig kännedom
om språket i det land, där konsulsbefattningen
skall tillträdas, äfvensom att
vara svensk medborgare;
7. Deras uppgift bör vara att lämna
råd och upplysningar i alla kommersiella
sakförhållanden samt att iakttaga och
meddela allf, som kan befordra den svenska
handelns utveckling och intressen; böra
anställas tills vidare af många skäl, som
sannolikt äro för väl kända för att behöfva
relateras;
9. Alla sådana upplysningar, som begäras
rörande rena sakförhållanden, s''oliditetsupplysningar
m. m.;
10. På sådana orter, där handelsattaehéer
eller konsulenter icke finnas, skola
konsulerna eller vice konsulerna lämna alla
upplysningar, som eljest tillkommit de
förra att lämna. Alla konsuler skola dock
fortast möjligt, då anledning finnee, insända
redogörelse för sitt distrikt rörande
kommersiella förhållanden, äfvensom
underrättelse om utsikterna för svenska
produkters afsättning därstädes;
11. Konsulernas, handelsattachéemas eller
konsulenternas redogörelser eller rapporter
skola insändas till handelsdepartementet
(ett blifvande), som fortast möjligt
föranstaltar, att hufvudinnehållet blifver
kungjordt i, förutom Post- och Inrikes
Tidningar, minst 4 andra större tidningar
från vidt skilda orter i Sverige, t. ex.
Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall.
Ifrågavarande upplysningar torde lämpligen
af handelsdepartementet kunna sändas
till respektive handels- och sjöfartsnämnder,
hvilka i sin ordning delgifva
intresserade;
12. Ja, hos ett blifvande handelsdepartement.
13. Högsta ledningen hos utrikesdepartementet,
men allt som rör kommersiella
förhållanden samlas hos handelsdepartementet.
14. Aflönade konsulsbefatt-ningar böra
annonseras lediga, och af sökandena bör
handelsdepartementet förorda den lämpligaste
till platsens erhållande.
B 152
Då aflönade konsulat skola sölas, bör
en förutvarande aflönad konsul ej kunna
•flyttas till annan plats, med mindre han
söker denna befattning.
16. Inga andra än att till konsulsbefattning
väljes sådan person, om hvilken man
.med någorlunda säkerhet kan antaga, att
han på ett fullt opartiskt sätt skall bevaka
och främja Sveriges intressen; och,
så vidj-t sig göra låter, bör ej till konsul
väljas person, som förut representerar eller
därefter kommer att representera annat
land.
Ystad.
1—4. Nämnden anser upprättandet af
aflönade konsulat i största möjliga utsträckning
önskvärd och besvarar frågorna
2 och 3 med ja, hvaremot nämnden å
frågan 4 svarar nej.
5. Kompetensfordringarna torde böra
ställas så, att för inträde å den lönade
konsulsbanan uppställes såsom villkor
att äga god allmänbildning jämte merkantil
bildning.
6. Nämnden förmenar, att de fasta beskickningarna
i Spanien, Portugal och Turkiet
saklöst kunna indragas.
7. Handelsattachéernas och konsulenternas
uppgift bör vara att tillhandagå beskickningarna
eller konsulerna med upplysningar
i merkantila frågor, att upprätta
statistiska uppgifter angående respektive
lands handel, industri och sjöfart samt
att med uppmärksamhet följa ifrågavarande
lands merkantila förhållanden och förskaffa
sig underrättelser om afsättningsmöjligheter
för svenska produkter samt
fästa uppmärksamhet å eventuella brister
eller förändradt sätt i effektueringen af
exporten, om hvilket allt de böra äga
skyldighet att göra anmälan hos vederbörande
beskickning eller konsul; och håller
nämnden före, att dylika platser böra
tillsättas endast tills vidare.
9. Konsulerna böra tillhandahålla enskilda
personer kommersiella upplysningar
i frågor om tull, trafik- och sjöfartsförhållanden
samt exportmöjligheter till och
från beträffande länder och platser.
10. Det bör åligga konsulerna att Inom
viss tid årligen insända redogörelser för
de kommersiella förhållandena (industri,
handel och sjöfart) samt att så ofta anledning
finnes påpeka afsättningsmöjligheter
för svenska produkter och industrialster
och att tid efter annan insända meddelande
om priser och utsikter för produkter
m. m., som från platsen eller landet i
fråga hufvudsakligen utföras.
11. Upplysningar böra samtidigt direkt
insändas till ett blifvande handelsdepartement
eller handelskamrarna, hvilka senare
böra hålla sådana upplysningar, som ej
lämpa sig för allmänheten, tillgängliga för
enskilda intresserade.
12. Det synes önskvärdt, att från beskickningar
eller konsulat inkommande redogörelser
och upplysningar samlas hos en
myndighet och att ett handelsdepartement
torde vara härtill lämpligast.
13. En del konsulatärenden böra öfverflyttas
till det blifvande handelsdepartementet.
14. Nämnden anser, att aflönade konsulsbefattningar
böra såsom hittills tillsättas
efter ansökningar och att vid_ tillsättandet
bör tagas hänsyn. till nationalitet
samt duglighet och lämplighet för
platsen; att förflyttningar i allmänhet ej
äro lämpliga, särskildt därför, att man .alltid
måste förutsätta, att den. förflyttade behöfver
tid för att sätta sig in i förhållandena
å en plats; att f örflyttning utan
eget medgifvande ej bör ske, samt att samma
principer i tillämpliga delar böra följas
vid tillsättande af de olönade konsulaten.
15. Ändringar i konsulsstadgan blifva
utan tvifvel nödiga till följd af dels skilsmässan
mellan Sverige och Norge, dels
förslaget om förändradt pensioneringssätt
för sjömän, dels värnpliktsförhållanden
m. m.
Utlåtanden af andra korporationer.
Järnkontorets fullmäktige.
Fullmäktige hafva uppdragit åt särskilda
delegerade, nämligen bruksägarne
Carl Danielsson och A. Henrik Göransson
samt bruksdisponenten E. J. Ljung
-
berg och kontorets verkställande direktör,
vice häradshöfdingen E. Kinander att
uppgöra förslag till de uppstäilda frågornas
besvarande och anse, att det här
nedan återgifna utlåtandet från dessa delegerade
i hufvudsak uttrycker fullmäk
-
B 153
tiges -uppfattning med afseende å de i
.cirkuläret innehållna frågor, som ansetts
böra blifva föremål för fullmäktiges uttalande.
Beträffande delegerades svar å den
första af berörda frågor vilja likväl fullmäktige
erinra, att delegerades yttranden
om diplomat- och konsulatväsendets jämförelsevis
ringa betydelse för den af Järnkontoret
företrädda industrien enligt fullmäktiges
mening förnämligast böra hänföras
till förutvarande förhållanden, men
vilja fullmäktige för sin del gärna, hysa
den förhoppningen, att ett omorganisera,dt
diplomat- och konsulatväsende skall mera
än hittills visa sig i stånd att verka gagnande
för den svenska handeln och industrien
och således äfven för järnhandteringen.
1. Delegerade hålla före, att för tillgodoseende
af handelns och industriens,
särskildt järnindustriens, intressen beskickningar
och konsulat, således äfven fasta
beskickningar och lönade konsulat, numera
icke äga någon väsentligare betydelse eller
äro till omedelbart gagn för handelns utvidgande,
åtminstone hvad angår de europeiska
länderna, utan handeln och industrien
måste företrädesvis lita till de privata
förbindelser, som med nutidens högt utvecklade
samfärdsel i så rikt mått stå till
buds. Öppnandet och upparbetandet af
nya marknader i utlandet för svenska
produkter kan nämligen enligt kommitterades
tanke icke ske framgångsrikt, med
mindre ett privatekonomiskt intresse därvid''
direkt engageras; och en sådan verksamhet
torde icke vara förenlig med den
nutida uppfattningen om de diplomatiska
och konsulära representanternas ställning.
Dessas uppgift å handelns och industriens
fält lär hufvudsakligen blifva att följa
den ekonomiska, utvecklingen, inom det
land, där de äro anställda, samt inedskyndsamhet
inrapportera hvad däraf kan
vara af intresse för det egna landet; och
det synes kommittérade tvifvelsamt, om
för nämnda ändamål fasta beskickningar
och lönade konsulat i större utsträckning
än för närvarande kunna behof vas.
Att för sjöfartsintressena, däremot konsulära
representanter i utlandet äro nödvändiga,
medgifves gärna, men huruvida ur
denna synpunkt någon utsträckning af de
lönade konsulaten kan vara erforderlig
tilltro sig kommitterade icke att bestämma.
■ 2. Då såväl för beskickningar som lö
nade
konsulat de ekonomiska frågorna måste
anses såsom de viktigaste, bör det
gifvetvis- vara, till gagn att å de mest
betydande orterna fä speciellt sakkunniga
inom handelsområdet vid dem anställda.
3. Hvad under punkt 2 anförts, synes
äfven tillämpligt i fråga om olönade konsulat
; och torde handelsattachéer eller
konsulenter böra äga företräde framför
vice konsuler och sekreterare.
4. Det synes kommitterade böra blifva
föremål för utredning, huruvida icke de
särskildt af franska staten omhuldade privata
handelskamrarna i utlandet (chambres
de commerce) borde äfven för iSveriges
del kunna, komma till användning.
Gifvet torde vara, att sådant icke kan
ske i någon större utsträckning, då endast
på ett jämförelsevis ringa antal platser
lämpliga ledamöter i tillräckligt antal
lära kunna erhållas: men det vill förefalla
kommitterade, som om en dylik anordning,
där den kan genomföras, borde
utgöra en god komplettering af den diplomatiska
och konsulära representationejn.
5. Ehuru med hänsyn till de många
formella angelägenheter och rena rättsfrågor,
som falla inom konsulernas verksamhetsområde,
juridisk bildning synes
önskvärd för inträde på den lönade konsulsbanan,
äro dock kommitterade tveksamma,
om sådan bör uppställas såsom
oeftergifligt villkor och icke utrymme bör
beredas jämväl för andra bildningsområden,
särskildt det merkantila. Hufvudvikten
måste naturligtvis ligga på den rent
personliga dugligheten.
6(. Å de i denna punkt innehållna frågor
angående den diplomatiska och konsulära
representationens lämpliga anordnande i
de skilda länderna anse sig kommitterade
ej böra vidare ingå, än att kommitterade!
vilja såsom sin åsikt uttala, att för handel
och industri behofvet af officiella företrädare
synes störst i de aflägsnare utomeuropeiska
länderna, där det faller sigsvårt
att kontrollera privata förbindelser,
och följaktligen förtroendemissbruk från
dessas sida med däraf alstradt behof af
hjälp till rättelses vinnande lättare kan
förekomma. Såsom dylika länder må framhållas
Kina, Japan, Australien, Indien,
södra, Afrika, Brasilien och Argentina.
7. Handelsattachéernas och konsulenternas
uppgift torde böra vara att så intimt
som möjligt intränga i vederbörande
orters och länders ekonomiska förhållanden
och nyttiggöra sina sålunda förvärfvade
insikter vid affattande af beskickningarnas
eller konsulernas berättelser i samt
meddelande af kommersiella upplysningar.
Kommitterade vilja ifrågasätta, om icke
■för berörda uppdrag helst borde förvärfva^
B 154
yngre lämpliga handelsidkaxe, som etter
att vid beskickning eller konsulat hafva
förvärfvat noga kännedom om utländska
förhållanden vilja återgå till ett praktiskt
utöfvande af sitt yrke och icke eftertrakta
ett lefvebröd å den diplomatiska
eller konsulära banan. På sådant sätt
borde anordningen med handelsattachéer
och konsulenter kunna blifva till afsevärdt
gagn för lyftande af det svenska handelsståndet.
Kan saken ordnas på detta sätt.
lärer det falla af sig själft, att anställningen
af handelsattachéer och konsulenter
ej bör ske tills vidare utan för bestämda
tidsperioder, förslagsvis på 3 år.
9. Af den uppfattning, kommitterade
här ofvan uttalat i fråga om konsulernas
ställning till handeln och industrien, följer,
att kommitterade anse, att man ej
å konsulerna bör ställa alltför stora fordringar
i afseende å direkt tillhandahållande
af kommersiella upplysningar åt enskilda
personer; men väl måste man af
dem kräfva att i händelse af kommersiella
tvister i utlandet kunna erhålla
goda och tillförlitliga anvisningar till
hjälp vid deras lösande.
10. Då de nu föreskrifna årliga recfo-,
görelserna i allmänhet visat sig komma
för sent och vara till ringa nytta, är det
ett önskemål, att rapporter, om också
endast kortfattade och angifvande blott de
viktigaste företeelserna, insändas oftare;
och om det blir alltför mycket att påfordra
månatliga redogörelser, synas dylika böra
afgifvas åtminstone kvartalsvis.
11 och 12. Kommitterade anse, att konsulernas
rapporter snabbast torde kunna
offentliggöras genom deras öfverlämnande
till Exportföreningen, hos hvilken i sådant
fall alla från beskickningar och konsulat
inkommande upplysningar om kommersiella
förhållanden borde samlas. Sagda
förening bör nämligen, befriad från de
formaliteter, som alltid vidlåda ett ämbetsverk,
kunna åstadkomma en hastigare expedition.
Huruvida densamma, för att kunna
fylla omförmälda uppgift, behöfver omorganiseras,
äro kommitterade ej i tillfälle
att afgöra.
Upplysningar, som måste undanhållas
offentligheten, synas på det för hvarje tillfälle
lämpligaste sätt böra särskildt delgifvas
vederbörande intresserade. Någon
allmän regel härför torde svårligen kunna
uppställas.
13. Eör att konsulatväsendet skall i
samverkan med diplomatien kunna väl
fylla sin uppgift, är det enligt kommit
-
terades mening oundgängligen nödigt, att
ledningen af båda och ansvaret för båda,
helt och odeladt, lägges på ett håll, nämligen
hos utrikesdepartementet, utvidgadt
och ombildadt till ett departement jämväl
för utrikes glandel och sjöfart-, hvilken
anordning dock ingalunda skulle utesluta
behofvet af ett särskildt departement för
inrikes handel och näringar.
14. Då, såsom ofvan nämnts, det hufvudsakligaste
vid tillsättandet af konsulsbefattningar
är att vinna den för hvarje
plats dugligaste, anse kommitterade, att
det nuvarande tillvägagåendet med kungörande
och ansökningar endast undantagsvis
bör komma till användning, nämligen
då därförutan lämplig person ej
står att erhålla.
Järnverksföreningen.
Sverige har, trots dess fattigdom på stenkol,
mycket stora förutsättningar att blifva
ett industriland. Detta är numera ett
erkändt faktum. Sveriges framtida -ekonomiska
utveckling kommer ock att i väsentlig
mån bli beroende på, huruvida vi mäkta
att öka vår industriella produktion. Yårt
eget afsättningsområde är obetydligt. Skall
industrien i vårt land kunna drifvas som
verklig storslöjd, äro vi hänvisade att
afsätta större delen af varorna i främmande
land. Schweiz och Belgien visa,
hvad små länder genom företagsamhet och
intensiv exporthandel kunna uträtta. I
motsats till dessa länder, som ligga närmare
världsmarknadens brännpunkter, bar
Sverige ett aflägset läge. Dess rika naturliga
hjälpkällor: vattenfall, skogar och
grufvor, ligga till största del inuti landet.
Fraktkostnaderna för exportvarornas transport
till hamn äro betungande höga. Lahdets
geografiska form är sådan, att en koncentration
på en eller två stora exporthamnar
ej är möjlig. Därigenom nedsättas
hamnstädernas förmåga att anordna och
upprätthålla direkta regelbundna sjöfartsförbindelser
med afsättningsorterna. Men
dessa olägenheter äro ingalunda oöfvervinnbara.
Det ligger i sakens natur att
desamma komma att minskas eller bortelimineras,
i samma mån som vår industri
och dess export växer. Ty större varumängd
möjliggör nedsättning af järnvägstaxorna
och inrättande af direkta sjöfartsförbindelser
samt medför billigare omkostnader
o. s. v. Tysklands och Eörenta staternas
utveckling under senaste, trettio åren
lämnar påtagligt bevis på, hvilken stor för
-
lä 155
inäga ä ena sidan massproduktion och. å
den andra långt gående förädling hafva att
öfvervinna sådana svårigheter, som följa
med ett lands kontinentnatur. En högt
ökad industriproduktion är sålunda det
villkor, som för Sveriges utveckling närmast
är att fylla.
Genom hvilka medel detta mål skall
nås är en mycket omfattande fråga att
besvara. Men ett af medlen är med visshet,
att Sveriges industriidkare sättas i
tillfälle att förvärfva den möjligast snabba
och noggranna kunskap om förhållandena
på de olika främmande marknaderna,
deras köpbehof sä till art som
grad, hvilka fordringar man ställer på
varans yttre och inre beskaffenhet, huru(dana
varor konkurrerande nationer där
försälja, hvilka leverans- och likvidsvillkor
de bjuda, hvilka handelsbruk i öfrigk
därstädes råda o. s. v. Den merkantila
spanings- och bevakningstjänsten är i
världskonkurrensen af mycket stor vikt,
större än man i allmänhet föreställer sig.
Den, ''som tidigast är underrättad om,
hvar ett behof förefinnes, har mera tid
att omsorgsfullt beräkna alla möjligheter
och kan tidigast vara färdig med sin
offert. Och ju grundligare den ene konkurrenten
dessutom känner den andres
företräden såväl som svagheter, desto större
utsikter har han att -afpassa denna
offert, så att han får ordern och därvid
erhåller högsta möjliga pris, på samma
gång som han i möjligaste mån tillmötesgår
de af köparen sä-rskildt önskade leveramsvillkoren.
Möjligheten att få en
offert accepterad är nämligen ej .blott,
beroende! på, att den utbjudandes prid
är lägre än konkurrenternas utan ej sällan
äro andra omständigheter afgörande för
köpalen, såsom varans anpassning efter
afsättningsortens vanor och behof, leveranssättets
bekvämlighet, garantier i afseende
å varans duglighet o. s. v. Den,
som; härvidlag kommer med den bästa
offerten, lyckas ofta erhålla högre pris
än det, hvartill samtidigt en iinnande
vara utbjudes.
Krafvet på erhållande af snabba och
goda merkantila underrättelser, s. k.
kommersiell information, framträder alltmer
för industriens och exporthandelns iakare,
i samma mån som det för dem gäller
dels att afsätta varan i stora kvantiteter,
dels att sälja andra varor än lättsålda
svenska specialiteter, dels slutligen
att sälja under svåra konjunkturer, då
marknadspriset står nära förlustgränsen.
Härvid är det gifvet, att den enskilde
affärsmannen alltid i första hand måste
lita till de privatförbindelser, som han
kan förskaffa sig i utlandet. Genom egna
agenter eller genom filialkontor inhämta
sålunda särskildt de större exportörerna
underrättelser om de marknader, på hvilka
de vilja inleda nya förbindelser eller
å hvilka de önska behålla och utveckla
redan vunna sådana. Och privata
sammanslutningar underlätta därvid stundom
de enskildes sträfvanden.
Ej ens de största exporthus kunna -emellertid
hafva agenter öfverallt och äro därför
icke i tillfälle att själfva beakta alla
afsättningsmöjligheter. Och i fråga om de
många mindre exportindustrierna -och -exportörerna
gäller i ännu högre grad, att
de icke skulle kunna ensamma bära kostnaderna
för vinnande af nödiga upplysningar
angående utländska marknadsförhållanden
och därmed sammanhängande
omständigheter.
öfverallt har också staten trädt emellan
för att bevaka ifrågavarande intresse för
näringarna och handeln. Detta sker mer
eller -mindre tillfredsställande dels genom
beskickningarna, dels och framför
allt genom konsulerna, dels genom de
centralorgan i hemlandet, som hafva att
samla, bearbeta och tillhandahålla intresserade
de från förstnämnda myndigheter
eller på a-nnat sätt förvärfvade upplysningar.
Frågar man emellertid våra näringars
män inom exportindustri och exporthandel,
huruvida de svenska beskickningarna och
konsulaten visat sig ägnade att utföra
det viktiga värfvet att förhjälpa vår exportindustri
till ökad afsättning, får man
ett hardt när enhälligt nekande svar.
På samma gång som man vitsordar den
beredvillighet och det nit, som dessa
myndigheter städse ådagalägga, då de anlitas
för vinnande af biträde i administrativa
eller personliga angelägenheter, beklagar
man, att Sveriges officiella representanter
i utlandet i allmänhet äro i afsaknad
af den merkantila utbildning och
erfarenhet, som kräfves för att de skola
kunna effektivt tillvarataga Sveriges ekonomiska
int-ressen i den mening, hvarom
nu är fråga. Man finner, att såväl
på grund häraf som i följd af mindre
tillfredsställande anordningar i konsulatväsendets
organisation och reglementerandet
af dess uppgifter, våra konsulers
verksamhet i jämförelse med konsulernas
i åtskilliga andra länder är alltför litet
riktad på främjande af Sveriges handels
-
B 156
■förbindelser och på meddelande af snabba
underrättelser, och slutligen har saknaden
af en i exportnäringarnas intresse
kraftigt verksam centralledning för konsulernas
arbete framhållits och visat sig
kännbar.
Med desto större tillfredsställelse och
intresse har man hälsat Kungl. Maj :ts
beslut att söka omorganisera diplomatoch
konsulatväsendet och därmed sammanhängande
institutioner i sådant syfte, att
hufvuduppgiften åtminstone för konsulerna
blir att ställa sig i de svenska näringarnas
tjänst.
Ty endast för den händelse en dylik omorganisation
kommer till stånd och med
konsekvens och kraft tillämpas, kan konsulatväsendet
blifva till någon egentlig
nytta för utvecklingen af Sveriges handel
och industri.
Efter dessa mera allmänna uttalanden
-öfvergår styrelsen till besvarandet af en
del af de framställda frågorna:
1—f. I hvilken utsträckning upprättandet
af fasta beskickningar och lönade
konsulat är behöfligt eller önskvärdt med
hänsyn till de politiska, administrativa
■och judiciella uppgifter, som tillkomma
dessa myndigheter, är en fråga, som från
styrelsens för Järnverksförening-en, sida
icke kan besvaras. Styrelsen önskar dock
framhålla, att densamma med hänsyn till
det intima sambandet mellan de allmänt
politiska och de handelspolitiska frågorna
till fullo inser vikten af att fasta beskickningar
allt framgent finnas inrättade i
den utsträckning förhållandena medgifva.
Å de orter, där beskickningar af politiska
eller andra skäl måste finnas, är det
emellertid önskvärdt, att desamma så vidt
möjligt öfvertaga det på samma ställe
inrättade konsulats administrativa och judiciella
funktioner, så att konsuln kan få
mera odeladt ägna sig åt sin blifvande
hufvuduppgift att befrämja den svenska
handelns och näringarnas intressen.
Att på de orter, hvarest beskickning
ej finnes och aflönadt konsulat med hänsyn
till merkantila intressen ej är erforderligt,
handelsflottans behof af biträde
från representanter- för hemlandet bör kunna
tillgodoses genom olönade konsuler
eller vice konsuler, förefaller styrelsen
antagligt.
Erån handelns och industriens synpunkt
är otvifvelaktigt anställandet af från hemlandet
utsända lönade konsuler (consules
missi) principiellt att förorda. Äro dessa
behörigen kvalificerade, böra de nämligen
vara bättre förtrogna med förhållandena
i Sverige och äfven hafva större förutsättningar
att mera opartiskt gagna den
svenska handeln och industrien än på
platsen boende köpmän, hos hvilka hänsynen,
till egna eller deras eget lands
intressen åtminstone kan tänkas- undanskymma
vikten af de svenska exportsträfvandena.
Då emellertid ekonomiska synpunkter
lära hindra utsändandet af lönade konsuler
annat än till sådana platser, som äro äf
särskild vikt för vår export- och fraktmarknad,
anser styrelsen sig böra framhålla
betydelsen af att lönade konsuler
framförallt bli anställda å för utvecklingen
af våra affärsförbindelser viktiga
aflägsnare, särskildt utomeuropeiska orter.
På åtskilliga ställen inom Europa, där de
genom statens försorg anskaffade upplysningarna
om ekonomiska förhållanden lättare
kunna kontrolleras och suppleras genom
privata förbindelser, torde i öfrigt
den konsulära rapporteringsfunktionen kunna
ombesörjas af beskickningarna, hvarigenom
någon besparing till förmån för
andra orter kunde åvägabringas.
Ett synnerligen kraftigt medel att gifva
det offentliga kommersiella upplysningsväsendet
dess nödiga effektivitet anser
styrelsen vara, att ett tillräckligt
antal merkantila sakkunnige (handelsattachéer,
konsulenter eller hvad de nu må
benämnas) anställas.
Det är nämligen påtagligt att, äfven
om konsulatväsendet omorganiseras i önskvärd
riktning, ett så stort antal af de nuvarande
innehafvarne af konsulsbsfattningarna
komma att bibehållas,, att den nya
organisationen skulle för lång tid och i
väsentlig mån förbli en organisation ■ på
papperet, om icke något sätt uppfunnes
att under öfvergångstiden minska olägenheterna
af, att konsulerna sakna den merkantila
utbildningen och ej heller äga
vana vid det slags arbete, som borde blifva
deras hufvuduppgift. De föreslagna
merkantilt sakkunniga tjänstemännen skulle
enligt styrelsens åsikt just ,vara lämpade
att under första tiden utfylla nu
påpekade brist och styrelsen tvekar icke
att tillägga, att de äro för detta ännamål
nödvändiga, om Sveriges näringar
inom beräknelig tid skola kunna vänta att
draga de afsedda nya fördelarna af den
dyrbara institution, som Sveriges officiella
ombud i utlandet bildar.
Men äfven när den tid kommer, då
våra konsulat blifvit besatta med ur förenämnda
synpunkt mera kompetenta inne
-
B 157
häfvare, torde det vara lämpligt att på
åtskilliga viktigare affärsplatser vid konsulaten
tid efter annan eller till och med
permanent, ehuru med personalombyten,
attacherad yngre, vakna, energiska och
begåfvade män, som hafva till uppgift
att alldeles särskildt och uteslutande ägna
sig åt den ifrågavarande ortens eller landets
betydelse för Sveriges handel och industri,
hvarvid de hafva att påräkna stöd
af konsulns lokalkännedom, erfarenhet och
vunna personliga förbindelser.
Oafsedt nu antydda uppgifter för dessa
merkantilt sakkunniga kan det ifrågakomma
att på det sätt anlita sådana, att
specialexperter utsändas till skilda trakter
för undersökande af olika förhållanden.
Så t. ex. kan det hända, att af sätt i
ningen af en vara på viss ort helt plötsligt
upphör eller i hög grad förminskas,
och i detta fall bör en dylik expert omedelbart
utskickas för att undersöka orsaken
härtill. Eller man erfar, att på ett håll
en exportartikel numera skall hafva större
möjligheter för afsättning än en annan,
förut till samma ort exporterad, ett förhållande,
som jämväl lämpligen bör bli
föremål för omedelbar utredning.
Dessa handelsattachéers eller experters
arbete skall naturligtvis för dem utgöra
en god skola för eu blifvande konsulsverksamhet.
Staten har sålunda genom den
föreslagna anordningen äfven den. förmånen
att i denna personal äga en kår, ur hvilken
konsulsstaten kunde rekryteras på ett
sätt, som afgjordt skulle medföra höjning
af den konsulära kompetensen sådan man
tänker sig densamma efter ombildningen.
Ä andra sidan bör utsikten för dessa
handelssakkunnige att erhålla befordran,
till bättre konsulsplatser jämväl utgöra en
borgen för att hvad man kallar duktigt
och dugligt tolk sökte inträde på banan.
Det är emellertid gifvet1'', att nyttan
af systemet med dylika merkantilt sakkunnige
blir i hög grad beroende på, huruvida
det publika kommersiella upplysningsväsendet
har en verkligt effektiv centralledning,
som har förmåga att under oaflåtlig
uppmärksamhet på världsmarknaden
organisera och gifva initiativ för dessa
experters verksamhet.''
Jämverksföreningens styrelse kan icke
biträda de framkomna förslagen om inrättande
af handelskamrar för Sverige i
utlandet eller att med konsulaten adjungera
å platsen boende svenska köpmän under
benämning af konsulatråd eller handelsråd.
Ingendera af dessa anordningar
lär vara af beskaffenhet att tillföra den
svenska handeln några särskilda fördelar,
då de upplysningar, som genom ifrågavarande
köpmän skulle erhållas, helt säkert
ändock kunna vinnas från dem, och
vederbörande konsul med visshet icke skulle
underlåta att under hand förskaffa
sig desamma, då sådant funnes erforderligt.
Man får i öfrigt knappast förutsätta,
att framstående köpmän skola hafva
tillfälle att vid sidan af sin privata
verksamhet i någon vidsträcktare mån ägna
sina krafter åt dylikt arbete, i synnerhet
som de säkerligen ej sällan skola
draga sig för att meddela sina erfarenheter,
af farhåga att desamma skola till skada
för dem själfva komma konkurrenter till
godo. Slutligen torde endast på jämförelsevis
få platser antalet i utlandet etablerade
svenska firmor eller utländska firmor
med arbete på Sverige vara så stort,
att en handelskammare kan komma till
stånd.
Till sist får Jämverksföreningens styrelse
i detta sammanhang erinra om önskvärdheten
af, att hos beskickningar och konsulat
finnas tillgängliga kommunikations- pcb
andra kartor öfver Sverige, adress- och
handelskalendrar, uppslagsböcker rörande
de särskilda industrigrenarna, tulltaxor,
lagsamling, industrikataloger samt annan
lämplig litteratur angående Sverige.
5. 1 fråga om kompetensfordringar för
aflönade konsuler och vieekonsuler måste
man förutom fordran på god allmänbildning
och språkkunskaper uppställa kraf på
grundliga kunskaper om handel, industri
och sjöfartsförhållanden. Däremot torde
särskild juridisk utbildning ej vara erforderlig,
då kännedom om de förrättning
gar af administrativ och juridisk beskaffenhet,
som i allmänhet åligga konsuln, i
flertalet fall icke äro mera invecklade,
än att desamma af en begåfvad person
kunna vida lättare under praktisk tjänstgöring
å konsulatkontoren inhämtas, än
insikt i de merkantila förhållanden, hvilka
man genom omorganisationen af konsulatväsendet
särskildt vill främja. "Vid
viktigare, konsulat, där en mera talrik
personal kan vara behöflig, kan för öfrigt
juridiskt bildad tjänsteman anställas såsom
ombudsman, eller sekreterare.
På grund af det nu anförda anser Järnverksföreningens
styrelse, att det måhända
icke vore lämpligit, att ett visst
företräde vid inträde på konsulsbanan lämnades
åt dem, som företedde afgångsbetyg
från minst två-årig kurs vid svenskt
eller därmed jämnställdt utländskt handelsinstitut
samt motsvarande tids tjänstgöring
B 158
på handelskontor i Sverige eller utlandet,
äfvensom åt dem, som visade sig hafva
förvärfvat tekniska kunskaper. Om i framtiden
handelshögskolor komma till stånd
äfven i Sverige, böra sådana särskildt
lämpa sig för den teoretiska konsulsutbildningen.
Några reglementerade kompetensfordringar
på examina eller dylikt böra emellertid
icke förekomma, då hufvudvikten måste
ligga på den rent personliga dugligheten*
äfven om denna hufvudsakligen förvärfvats
i det praktiska lifvet.
I öfrigt torde vara lämpligt, att våra
konsuler, såsom fallet är med de belgiska
konsulerna, före tillträdet af konsulsbefattning
göra sig förtrogna med sitt hemlands
viktigare industrigrenar genom resor
i landet. Konsulerna böra äfven beordras
att tid efter annan hemresa på statens
bekostnad för att muntligen konferera med
den centrala ledningen samt med köpmän
och industriidkare.
6. Åt de i denna punkt uppställda frågor
har Järnverksföreningens styrelse icke
haft tillfälle att ägna uppmärksamhet i
vidare mån, än som framgår af det under
n :is 1—4 anförda.
7. Den första af de härunder npptagna
frågorna är i allmänna drag besvarad under
n:is 1—4. Handelsattachéerna (konsulenterna.
) böra anställas på förordnande
antingen tillsvidare med viss uppsägningstid
eller, där förhållandena så fordra, för
viss begränsad tidsperiod.
9. Om, såsom Järnverksföreningens styrelse
förutsätter, Exportföreningen, på sätt
under nr 13 närmare omförmälcs, utbildas
och utvidgas till att utom öfrigt
utgöra en central upplysningsbyrå för handel
och näringar, torde enskilda personers
behof af direkta kommersiella upplysningar
från konsulerna blifva mindre. Men äfven
om det också . synes vara önskligt, att
upplysningars sökande och gifvande i regel
förmedlas genom centralbyrån, böra
emellertid, enskilda personer och firmor
icke) betagas rättigheten att vända sig
direkt till konsulerna för erhållande af
jämväl kommersiella underrättelser, hvilka
det bör åligga konsulerna att lämna,
försåvidt ske kan, och med iakttagande af
nödig grannlagenhet samt under förutsättning
att upplysningarna icke kunna
anses skada andra svenska medborgares
berättigade intressen. Möjligen bör det
dock såsom i Frankrike föreskrifvas, att
förfrågningar från svenska handelshus ej
få Ske så regelmässigt, att konsuln blir
den ständige rådgifvaren för viss firma
eller enskild person. S. k. soiiditetsupplysningar
böra konsulerna i regel befrias
från att afgifva, då sådana numera mot
billig ersättning lämnas af väl organiserade
privata anstalter, hvilka måste anses vara i
tillfälle att åstadkomma åtminstone lika
fullständiga och tillförlitliga upplysningar
i detta hänseende som vederbörande
konsulat. Naturligtvis bör det icke ifrågakomma,
att lönad konsul åtager sig att
mot eller utan ersättning för enskild person
åvägabringa eller afsluta affärer. Däremot
bör konsul kunna tillföra den enskilde
affärsmannen i hemlandet värdefullt
bistånd genom att på begäran anvisa
driftiga och pålitliga agenter. Och
slutligen bör enskild person kunna påräkna
personliga råd, äfvensom anvisning å
skickliga och ansedda advokater vid inträffande
ikommersiella tvister. I båda
sistnämnda afseenden måste man erkänna,
att jämväl de nuvarande konsulaten eller
legationerna ej sällan på ett mycket erkännansvärdt
sätt bistått dem, som begärt
hjälp och råd.
10. Uti konsulatförordningen, hvilken,
sådan den nu gäller, endast i § 49, mom.
1 innehåller en i allmänna ordalag affattad
föreskrift angående konsuls skyldighet
att intressera sig för Sveriges exporterande
näringar etc., bör införas en
bestämd och detaljerad instruktion om
konsuls plikt att noggrant studera det
främmande landets handelsförhållanden i
syfte att utröna, i hvad mån Sveriges
affärsförbindelser med landet i fråga kunna
Sverige till gagn upprätthållas och
utvidgas. Meddelanden om allt hvad,
som i sådant afseende kan vara af intresse
för svenska industriidkare och köpmän,
böra skyndsammast insändas till
hemlandet ej blott i form af periodiska.
berättelser utan för hvarje särskildt!
fall omedelbart efter det anledning .därtill
yppats, och detta vare sig speciell
förfrågan ingått till konsulatet från hemlandet
eller icke. Det kraf, man i förevarande
afseende kan ställa på konsuln,
är, att han skall afgifva meddelanden
snabbt, korrekt ooh^ med verkligt afseende.
på värdet af * desamma för hemlandets
handel och näringar. Såsom
särskilda föremål för rapporterna kunna
bl. a. följande ämnen angifvas: de finansiella
förhållandena inom det främmande
landets affärsvärld, tillverknings-,
export- och importstatistik i beaxbetadt
skick eller i lämpliga utdrag, allt i den
mån Isaken kan anses äga vikt och värde för
B 159
Sverige, möjligast utförlig speciell statistik
öfver Sveriges export till landet*
i fråga, med jämförelse för olika tidsperioder
huru exporten förändras; tull-lagstiftningens
förändringar; andra allmänna eller
lokala afgifter å importgods, tillämpning
af tullsatser i fråga om varuslag,
som vanligen ditsändas från Sverige; bestämmelser
i handelstraktater, främmande
länder emellan, af natur att försvåra
eller underlätta Sveriges handel; bestämmelser
i fråga om ursprungsbeteckning;
importvägarna för svenska exportvaror; falska.
eller efterbildade varumärken och
stämplar, som synas tillkomna i mot
svenska varor illojalt syfte; hvilka svenska
varor, som synas kunna till landet i
fråga införas; anledningen därtill att viss
svensk varas afsättning inom landet eller
området minskats; upplysning om uppträdande
konkurrerande varor, deras bättre
eller sämre och billigare beskaffenhet; om
konkurrerande varors yttre beskaffenhet,
utstyrsel, förpackningssätt, förpackningsämnens
beskaffenhet; handelsbruk ocli affärsvanor
af särskildt intresse för svenska
exportörer ; illojala handelsföreteelser ;
behof af tonnage i landet; fraktrater till
sjöss och fraktafgifter å järnväg till viktigare
konsumtionscentra i landets inre;
assuransvillkor, särskildt under exklusiva
•förhållanden, krigstillstånd och dylikt;
uppgifter på solida handelshus, som importera
varor, hvilka finnas att tillgå i Sverige;
O. S. V.
I allmänhet torde konsulsrapporterna endast
böra afhandla den färdiga varan,
tillverJcningsprodukten, hvaremot det skulle
föra för vidt och rentaf erfordra ingenjörskunskaper,
om konsulerna äfven skulle''
söka utröna och beskrifva industriella tillverkningsmetoder.
Dem böra vederbörande
industriidkare begagna andra utvägar att
taga kännedom om.
Konsul bör äfven vara skyldig att
där så ske kan insända profver med detaljerade
upplysningar, huru varan skall
vara beskaffad för att tillfredsställa konsumenternas
behof eller smale. Särskildt är
detta tillvägagångssätt ofta nödvändigt,
då det gäller att åskådliggöra inpackningssätt
m|. m.
Slutligen böra konsulerna ägna uppmärksamhet
åt, hvilka varor lämpligen
kunna tjäna till returfrakter för svensk
export, hvarjämte de ej böra underlåta
att hemsända viktigare upplysningar, som
kunna tjäna jämväl den svenska importen.
kör en kunnig och erfaren konsul föreligga
alltså stora och tilltalande uppgifter
och fyllandet af dessa kräfver den
största energi, det lifligaste intresse och en
oaflåtlig vaksamhet. Men först och sist
bör betonas vikten af att rapporterna
lämnas snabbt, så att icke, såsom nu ofta
är fallet, upplysningarna genom sent inkommande
eller sent publicerande förlora
sitt värde, innan de komma till allmänhetens,
kännedom.
11. Alla redogörelser och upplysningar
om kommersiella förhållanden från beskickningar
och konsulat böra öfverlamnas till
en central upplysningsbyrå, som samlar och
ordnar dem samt med minsta möjliga tidsutdräkt
ombesörjer, att de komma- till
allmän kännedom eller åtminstone hållas
lätt- tillgängliga för intresserade. Det
torde vara lämpligt att uppdela konsulsrapporterna
i två olika serier, nämligen
dels sådana, som lämpa sig för full offentlighet,
.och dels sådana, som för att
ickp skada svenska intressen böra mer
eller mindre undanhållas offentligheten;
Genom en sådan anordning torde man kunna
förmå konsulerna att med större oförbehållsamhet
lämna mera intima meddelanden
af betydelse för den svenska handeln
och industrien, utan att rapportören
därför behöfver riskera, att dessa meddelanden
skola på ett eller annat sätt åstadkomma
skada eller obehag. Och det bör
härvid vara konsulns sak att åtminstone
inom skäliga gränser bestämma, huruvida
meddelandet skall tillhöra den ena eller
andra serien. De för full offentlighet
afsedda rapporterna böra i sin helhet eller
i sammandrag ofördröjligen tryckas i en
minst en gång i veckan utkommande publikation,
som må gifvas form af tidning
eller cirkulär, alltefter upplysningsbyråns
pröfning. Jämväl böra rapporterna tillhandahållas
dagspressen. De tryckta meddelandena
öfversändas till dem, som hos
upplysningsbyrån anmält sig önska erhålla
sådana meddelanden och härför erlagt
fastställd afgift, hvilken bör utgå med
ett måttligt belopp.
De meddelanden, som måste undanhållas
offentligheten, behållas däremot å upplysningsbyrån,
hvarest de med eller utan
föregående bearbetning sorteras och i sin
helhet eller delvis tillhandahållas de personer,
hvilka kunna anses berättigade att
taga del af desamma. Till förekommande
af missbruk bör emellertid gälla, att dessa
upplysningar lämnas endast till dem, som
vid personligt besök å byrån önska taga
del af dem, hvarvid torde böra föreskrift
Ii ICO
vas, att de besökande hafva att skriftligen*
å därför afsedd blankett begära att
få taga del af serien för icke publika
upplysningar. Blanketten bör innehålla en
förbindelse att icke offentliggöra eller
missbruka de upplysningar, som erhållas.
12. Det är redan antydt, att Järnverksföreningens
styrelse såsom en förutsättning
för att statens verksamhet för
det kommersiella upplysningsväsendet
skall blifva af något väsentligt gagn anser
det nödvändigt, att en verkligt central
ledning för hela denna upplysningsverksamhet
och därmed sammanhängande
förhållanden finnes, med andra ord, att
ett verkligt upplysningskontor upprättas,
som har att hopsamla alla de kommersiella
upplysningar, som ur officiella eller
andra källor äro att hämta, att sortera
och ordna dessa spridda underrättelser
på ett praktiskt sätt, så att desamma
blifva lätt användbara, att frånskilja de
mindre tillförlitliga samt förlegade uppgifterna
äfvensom att tillhandahålla och
fruktbargöra det samlade materialet på
lämpligt sätt. Ett dylikt kontor skulle
vidare ha till uppgift att kommersiellt och
tekniskt leda, ordna och praktiskt utnyttja
konsulernas, handelsattacliéernas
och öfriga möjligen förefintliga kommersiella
experters verksamhet samt skulle i
öfrigt i möjligaste måtto vara verksamt
i exporthandelns och industriens intresse.
Jämverksföreningens styrelse vill dock
hafva uttryckligen uttalat, att det icke
är dess mening att förorda inrättande af
ett nytt ämbetsverk, enär ett sådant med
dess tyngre arbetssätt säkerligen icke skulle
lämpa sig för nu antydda uppgift.
Endast en institution af mera privat natur
kan med framgång fylla densamma.
Sådana anstalter arbeta också med mycket
goda resultat i flera af kulturländerna.
Ett särskildt skäl att förorda en
privat eller halfprivat anstalt ser styrelsen
däri, att endast en sådan kan neka
de inkomna mera hemliga konsulatrapporternas
utlämnande till publicering eller
annat icke berättigadt användande.
Det vill synas styrelsen, som om vi hän
i landet i Sveriges Allmänna Exportförening
redan ägde en institution, hvilken
synnerligen väl skulle vara ägnad att
utvidgas till ett dylikt verkligt modernt
upplysningskontor för Sveriges export m.
m. Denna förening har nämligen redan''
tillvunnit sig exportörernas förtroende genom
en i hög grad initiativkraftig verk
-
samhet i exportens tjänst. Det är dock
antagligt, att nämnda förening för att kunna
helt fylla sin uppgift behöfver få en
något fastare organisation af i någon må,n
officiell karaktär, dock utan att dess arbetsmetoder
eller dess fria arbetssätt skulle,
förändras eller reglementbindas. Utan att
närmare ingå på hvad dess ställning till
myndigheterna kunde erfordra, vilja vi
endast antyda att dess reglemente kunde
underkastas stadfästelse af Kungl. Maj :t,
som också måhända borde utse dess ordförande.
Exportföreningen har naturligtvis
att stå i den lifligaste rapport å ena sidan.
med konsulaten, med hvilka den bör
ha rätt att direkt korrespondera, samt
med vederbörande ämbetsmyndigheter och
å andra sidan med landets köpmän och
industriidkare.
Det faller af sig själft, att staten måste
bevilja afsevärdt ökade anslag för att
möjliggöra exportföreningens sålunda vidgade
verksamhet.
13. För att åstadkomma nödig sam-,
verkan mellan diplomati och konsulatväsende
torde det vara oundgängligt, att
hela ledningen af Sveriges utrikesangelägenheter
förlägges till utrikesdepartementet,
hvarvid konsulatärendena skulle
sortera under nämnda departements handelsafdelning.
Inrättas, såsom ju vore
högst önskvärdt, ett särskildt handelsdepartement,
är det ock gifvet, att bos deti
ta kommer att samlas den speciella sakkunskapen
i fråga om handhafvandet af
Sveriges ekonomiska angelägenheter, och
antagligen blefve det med detta departement,
som exportföreningens upplysningskontor
närmast komme att stå i förbindelse.
För sådan händelse lärer ett samarbete
nödvändigt böra äga rum mellan,
utrikesdepartementet och handelsdepartementet
i fråga om beskickningames och
konsulatens kommersiella funktioner.
14. Lönade konsulsbefattningar böra
kungöras lediga för att sätta personer i
tillfälle att söka desamma, men då datt
viktigaste vid tillsättandet af dessa befattningar
är att vinna den för hvarje!
plats mest skicklige eller passande, bör
Kungl. Maj :t vara berättigad att till befattning
utnämna äfven person, som icke
sökt densamma. Innan aflönad konsul
utnamnes, bör yttrande angående de sökande
infordras förutom från dem, som enligt
nu gällande lag skola höras, från exportföreningen.
Kungl. Maj :t bör äga rätt att utan ansökan
förflytta konsul från en post till en
B 161
annan, _ ehuruväl detta bör ske allenast
om ^ särskilda anledningar därtill föreligga.
Sy er!ges allmänna exportförening.
Såsom grund för sin uppfattning bar
exportföreningen först och främst velat
framhålla, att den, i likhet med hvad
kommitterade sjalfva uti sin fråga nr
13 anfört, anser, a.tt en af de viktigaste.
uppgifter, som för framtiden bör
föreläggas vår diplomatiska representation,
utgöres af bevakandet af vårt lands
ekonomiska intressen och således i flera
afseenden sammanfaller med målet för
konsulart jänstemännens verksamhet. Yi
anse dock ingalunda, att häraf följer,
att den diplomatiska representationen,
skulle befinnas öfverflödig eller ens i
någon vidsträcktare mån kunna ersättas
af konsulär. Det gifves nämligen många
ekonomiska frågor af stor betydelse, hvilka
under nuvarande internationella förhållanden
åtminstone på vissa orter för sin
lyckliga lösning fordra diplomatisk behandling.
Af det anförda framgår äfven, att
ett samarbete och ett innerligt samband
måste förefinnas mellan de personer, som
handhafva de diplomatiska och de konsulära
angelägenheterna, och att ej blott
den centrala ledningen af dessa måste vara
förenad. på en hand, utan äfven inom de
olika länderna handhafvande! och öfvervakandet
af dylika angelägenheter måste
öfverlämnas åt en gemensam myndighet,
som samtidigt är beskickning och generalkonsulat,
och hvars chef antingen må
vara en diplomat med därjämte generalkonsuls
ämbetsverksamhet eller också en
generalkonsul med diplomatisk befogenhet,
allt efter som förhållandena det påkalla.
Det förra torde i allmänhet vara lämpligast
inom. .de .europeiska länderna, hvaremot det
andra törhända mera ägnar sig för de
utomeuropeiska. Om man sålunda åt beskickningscheferna
öfverlämnar ledningen
af konsulatgöromålen, måste man äfven
tillse, att dessa ej vid sin sida sakna erforderligt,
särskildt i sådana ärenden kunnigt
och öfvadt biträde.
Efter angifvandet af dessa hufvudpunkter.
får styrelsen å de särskilda frågorna
afgifva följande svar.
1. Där det anses vara af behofvet påkalladt,
böra fasta beskickningar och aflönade
konsulat i största möjliga utsträckning
finnas.
2. Då åt beskickningarna äfven är öfverlamnad
behandlingen af de konsulära
angelägenheterna och sålunda, vid desamma
böra finnas anställda med konsulatgöromålen
fullt förtrogna tjänstemän, anses
icue behöflig! att vid beskickningar
anställa särskilda sakkunnige. Ej heller
behöfva sådana anställas vid de lönade
konsulaten, då det förutsattes, att just
innehafvarne af dessa böra besitta erforderliga
fackkunskaper.
3. Om göromålen vid ett olönadt konsulat
aro af den beskaffenhet, att sakkunnigt
biträde kräfves, bör tillfälligt sådant å
konsulatet anställas.
4. Den i Sverige redan befintliga hanaelsstipendiatsinstitutionen
torde, under
förutsättning a.tt densamma i vissa hänseenden
omorganiseras, kunna befordra
Sveriges ekonomiska intressen i utlandet.
Framför . allt borde en instruktion upprättas
för ^ handelsstipendiaterna och ~de
nuvarande årsrapporterna från desamma jersättas
med ofta återkommande, kortar©
meddelanden i ekonomiska, kommersiella
och industriella . frågor. Stipendiaterna
skulle vidare tillsättas af Exportföreningen,
som hittills haft allt besvär med
desamma och delvis varit ansvarig för
dem. Stipendierna borde dessutom utgå
med högre belopp, än hvad nu är fallet,
hvarigenom större fordringar kunde ställas
på stipendiaterna. Sveriges ekonomiska
Intressen i utlandet skulle å de orter,
där förhållandena sådant medgifva,
väsentligt främjas genom åvägabringandet
af sammanslutningar af dugliga landsmän
i utlandet, upprättade ungefär efter mönster
af de franska å större platser befintliga
»chambres de commerce». Dessa
korporationer skulle samverka med vederbörande
beskickning eller konsulat. Under
alla förhållanden bör något mera göras
än hittills för utnyttjandet och stärkandet
af i utlandet bosatta svenskars
intresse för sitt hemland.
. 5- Humanistisk bildning erforderlig, därvid
särskildt afseende bör fästas vid
grundlig kännedom i engelska, tyska och
franska språken. Såsom särskild merit anses
kunskap i ryska och spanska språken
Merkantil. bildning absolut nödvändig.
Teknisk bildning önskvärd. Däremot torde
juridisk bildning icke böra fordras. Konsulerna
hafva ju sin verksamhet i främmande
länder och äro bättre betjänta af
juridiska konsulenter i det land, där de
arbeta, än om de själfva skulle tolka
samma lands lagar. Yi framhålla i detta
sammanhang önskvärdheten af, att en
Bil
B 162
handelshögskola upprättas i Sverige med
eu särskild sektion för utbildning af konsulära
tjänstemän, och bör vid högskolan
aflagd konsulatexamen då fordras som
kompetens villkor.
6. Amerikas Förenta stater. Beskickning
förenad med generalkonsulat i Washington.
Lönade konsulat i New York och
San Francisco. Med hänsyn till det stora
antalet i Chicago bosatta svenskar hemställes,
huruvida icke någon förändring
i den nuvarande konsulära representationen
därstädes bör vidtagas.
Argentina. Aflönadt generalkonsulat med
diplomatisk befogenhet i Buenos Aires.
Belgien. Beskickning förenad med generalkonsulat
i Bruxelles. (Anm. Vid beskickningen
anställd tjänsteman skulle
eventuellt handhafva konsulatgöromålen i
Åutwerpen.)
Brasilien. Olönadt generalkonsulat i Bio
de Janeiro.
Brittiska riket. Beskickning förenad med
generalkonsulat i London. Lönadt konsulat
i Liverpool.
Brittiska besittningar. Lönadt generalkonsulat
i Kapstaden. Lönadt generalkonsulat
i Sydney. Olönadt generalkonsulat
i Calcutta" Olönadt generalkonsulat i Montreal.
Centralamerika. Olönadt generalkonsulat
i Guatemala.
Chile. Olönadt generalkonsulat i Valparaiso.
Cuba. Olönadt generalkonsulat i Havanna.
Danmark. Beskickning förenad med generalkonsulat
i Köpenhamn.
Frankrike. Beskickning förenad med generalkonsulat
i Paris. (Beträffande Havre
se anm. under Belgien.)
, Grekland. Olönadt generalkonsulat i Pireus.
Haiti. Olönadt generalkonsulat.
Italien. Beskickning förenad med generalkonsulat
i Bom.
Japan. Beskickning förenad med generalkonsulat
i Tokio. (Generalkonsulatet i
Kobe indrages och ersättes med ett olönadt
vicekonsulat.)
Kina. Aflönadt konsulat i Shanghai.
Marocko. Någon förändring med afseende
på representationen i detta land bör för
närvarande icke vidtagas.
Mexiko. Olönadt generalkonsulat i Mexico
City.
Nederländerna. Beskickning förenad med
generalkonsulat i Haag.
Norge. Beskickning förenad med generalkonsulat
i Kristiania.
Persien. Olönadt generalkonsulat i Teheran.
,
Peru. Olönadt generalkonsulat i Lima.
Portugal. Olönadt generalkonsulat i
Lissabon.
Rumänien. Olönadt generalkonsulat i
Galatz.
Ryssland. Beskickning förenad med generalkonsulat
i S:t Petersburg. Lönade
konsulat i Helsingfors, Moskva och Biga.
Schweiz. Olönade konsulat i Geneve och
Zurich.
Sia/m. Olönadt generalkonsulat i Bangkok.
Spanien. Beskickning förenad med generalkonsulat
ti Madrid.
Turkiska riket. Beskickni ng förenad med
generalkonsulat i Konstantinopel. Olönadt
generalkonsulat med diplomatisk befogenhet
i Alexandrin.
Tyska riket. Beskickning förenad med
generalkonsulat i Berlin. Lönadt konsulat
i Hamburg. (Beträffande Lybeck jfr anm.
under Belgien.)
Österrike. Beskickning förenad med generalkonsulat
i Wien.
Olönade vicekonsulat inrättas på förslag
af beskickningscheferna eller generalkonsulerna
inom de olika distrikten.
Förekomma handelsattachéer, konsulenter
och sekreterare, böra dessa hafva sitt
hufvudkvarter i Stockholm och stå till
utrikesdepartementets disposition, då det
gäller att utsända dylika tjänstemän till
platser i utlandet, hvarifrån begäran om
biträde till utrikesdepartementet ingår
(jfr inledningen och punkterna 2 och 3).
7. Om handelsattachéer och konsulenter
skola användas, bör deras uppgift vara
enahanda med konsulernas, nämligen att
först noga sätta sig in i Sveriges näringslif
och därefter grundligt undersöka olika
länders ekonomiska förhållamden samt genom
berättelser eller på annat sätt göra
sina erfarenheter gagnande för hemlandet.
Dessa tjänstemän borde icke uteslutande
se såsom sitt mål att få ägna all
sin framtida verksamhet åt den konsulära
och diplomatbanan utan också hafva i
sikte att, sedan de inhämtat grundlig erfarenhet
i utländska förhållanden, förskaffa
sig lönande och ledande befattningar
i svenska kommersiella och industriella
företag, hvarigenom en anordning med
handelsattachéer skulle medföra ett gagnande
höjande af det svenska handelsståndet.
Af detta följer, att dessa tjänstemän
böra tillsättas för bestämda tidsperioder,
förslagsvis 3 å 5 år.
B 163
8. Beträffande distriktsindelningen hänvisas
till punkt n:o 6. öfvervakandet af
de i ett land förekommande konsulära angelägenheterna
öfverlämnas i första hand
åt beskickningen i samma land eller, där
sådan ej finnes, åt generalkonsulatet (jfr
inledningen).
Ett önskemål är, att ett intimt inbördes
samarbete förefinnes mellan konsulaten
resp. beskickningen i ett land. Erån
beskickningen bör tid efter annan utsändas
befullmäktigad tjänsteman att inspektera
konsulaten inom distriktet.
9. Konsulerna böra i så stor utsträckning
som möjligt tillhandagå enskilda
företag och personer med upplysningar.
Det är af största vikt, att konsulaten
förses med nödiga hand- och uppslagsböcker
rörande Sverige, dess handel och industri.
10. Konsulerna böra, så ofta anledning
därtill gifves, skyndsammast till den centrala
myndigheten i hemlandet direkt Insända
sådana redogörelser, som beröra
kommersiella och industriella förhållanden.
Särskild! påpekas värdet af att notiser
i dags- eller fackpressen, som beröra
hithörande ämnen, utan dröjsmål expedieras
till den institution i hemlandet,
som fått sig af utrikesdepartementet anförtrodt
att publicera konsulernas och beskickningarnas
meddelanden.
11. Meddelanden i frågor, som beröra
handel, industri och kommunikationsväsende,
insändas direkt till den i föregående
punkt omnämnda institutionen, som
offentliggör desamma i en minst en gång
i veckan utkommande tidskrift. Kräfva dylika
meddelanden ett särskildt snabbt offentliggörande,
kunna de af samma institution
delgifvas i .särskilda flygblad eller
via telegrambyråer i dagspressen. Sådana
meddelanden af konfidentiell natur sändas
i förseglade cirkulär direkt till utöfvarne
af de industrier eller till firmor inom de
affärsbranscher, som beröras häraf.
12. Erån beskickningar och konsulat inkommande
redogörelser eller upplysningar
om ekonomiska, kommersiella och industriella
förhållanden böra samlas hos en enda
myndighet, nämligen utrikesdepartementet,
för att därifrån omedelbart öfverlämnas
till den institution, som bar att göra
desamma nyttiga för det svenska näringslifvet
(jfr punkterna 10 och 11). Det må
dock vara konsulerna medgifvet att, ifall
de så anse lämpligt och för tids vinnande,
direkt insända dylika meddelanden
till nämnda institution, hvilnen, för
att vara till verklig nytta, bör stå i så intim.
beröring med allmänheten som möjligt.
I Sveriges allmänna exportförening
äger landet redan nu ett nationellt upplysningskontor,
och föreningens sammansättning
och organisation med en styrelse
sammansatt af svenska näringsidkare gör
det möjligt för denna institution att komma
i snabb och effektiv beröring med det
svenska näringslifvets målsmän, på samma
gång som föreningens byrå, organiserad
efter mönster af ett modernt affärskontor,
gifvetvis kan arbeta under friare former
än ett ämbetsverk.
Exportföreningen är redan nu att betrakta
såsom en halfofficiell institution, då
densamma åtnjuter årliga statsbidrag samt
offentliggör konsulernas rapporter. Det
större arbete, som komme att blifva en
följd af ofvan gjorda förslags tillämpning,
torde medföra ökade i;1 gifter för föreningen
och häraf orsakadt större statsbidrag för
denna, men dessa kostnader skulle säkert
icke gå upp emot den utgift, som ett nyinrättadt
ämbetsverk för kommersiell information
skulle kräfva från statsverkets
sida.
Vi tillstyrka sålunda, att alla meddelanden
af ekonomisk, kommersiell och industriell
natur, som göras till utrikesdepartementet
af Sveriges officiella representation
i utlandet, måtte af nämnda departement
direkt öfverlämnas till exportföreningen,
för att desamma skola komma den svenska
allmänheten till godo (jfr n:o 10 och 11
och hvad i detta sammanhang förut
nämnts i denna punkt).
13. Då det intimaste samband bör vara
rådande mellan de diplomatiska och konsulära
angelägenheterna, bör för detta
ändamål den centrala ledningen af Sveriges
utländska officiella representation
förläggas till utrikesdepartementet.
Hvarest handläggning af inom utrikesrepresentationen
förekommande ärenden af
legislativ natur lämpligast skall försiggå
äro vi icke i tillfälle yttra oss, och rörande
behandlingen af frågor af ekonomisk
natur hänvisas till punkt 12.
14. _ Då vid tillsättandet af konsulatbefattningar
hufvudvillkoret är att erhålla
dugligaste och för hvarje post mest lämpliga
personer, bör det nuvarande tillvägagångssättet
med kungörande af ansökningar
endast undantagsvis användas, och då
däxförutan lämplig person ej står att erhålla.
15 och 16. De förändringar, som styrelsen
anser böra vidtagas såväl i nu gäl
-
B 164
lande reglemente angående konsulernas
ämbetsverksamhet som ock dess önskemål
rörande utrikesdepartementet, beskickningarna
och konsulaten framgå af de svar
styrelsen afgifvit å de af kommittén ^ i
de föregående punkterna framställda frågorna.
Sveriges allmänna handelsförening.
Den fråga, som enligt föreningens åsikt
är den grundläggande för alla de spörsmål,
som med denna angelägenhet hafva samband,
är frågan om de uppgifter, som
den diplomatiska och konsulära representationen
skola fylla. Hvad först angår
den diplomatiska representationen, håller
föreningen före, utan att. därför förbise
den vikt beskickningame äga för de politiska
angelägenheterna, att utvecklingen
af vårt lands handel, näringar och industri
äfvensom dessas allt större betydelse
för staternas inbördes förhållande till hvarandra.
, oafvisligt kräfver, att beskickningarna''
blifva i tillfälle att i högre grad
än hittills och med större sakkunskap kunna
ägna sin uppmärksamhet och ordna
sitt arbete till näringslifvets fromma. Vårt
lands största, intresse i denna riktning är
emellertid f. n. nästan uteslutande knutet
vid den konsulära representationen. Arbetet
i nu angifvet hänseende är af tvåfaldig
art. Dels afser det att lämna biträde0
i de fall, då sådant särskildt påkallas
för tillvaratagande af svenska intressen
på främmande ort, men dels afser
det därjämte sådana åtgärder, som äro
ägnade att mera direkt gagna svenskt näringslif.
Med hänsyn till den förra uppgiften
äro de flesta i nu gällande konsulatstadga
förekommande bestämmelser
om konsuls och vice konsuls ämbetsutöfning
uppställda. Den senare uppgiften år
visserligen också i gällande konsulatstadga
i viss mån tillvaratagen genom däri i dess
491 § förekommande allmänna föreskrift om
bevakande af rikets intresse, särskildt i
afseende på handel och sjöfart, och genom
de i 69 och följande _ §§ förekommande
föreskrifter om berättelser i ämbetsärenden.
Men föreningens uppfattning
är, att konsulatstadgan gifver allt för ringa
anledning till ett noggrant beaktande af
denna sida af den konsulära representationens
uppgifter, hvilken dock är minst
lika viktig som den först berörda. Det
måste vara alldeles påtagligt, hvilken nytta
riket skulle hafva af representanter
på främmande ort, hvilka på grand af sin
tjänst vore pliktiga följa såväl det svenska
näringslifvet som näringslifvet på den
främmande orten på sådant sätt, att de
genom sina rapporter och meddelanden
kunde gifva impuls såväl till nyttiga förändringar
i vårt eget näringslif som till
afsättning på den främmande orten af
den svenska näringsverksamhetens .alster.
Denna uppgift, som fordrar förmåga af
initiativ, af allvarligt intresse, låter sig
svårligen i detalj regleras genom lagföreskrifter
och instruktioner, men väl. torde
den kunna befrämjas genom vederbörligt
aktgifvande härpå vid platsernas besättande,
äfvensom genom ett planeradt och
fortgående samarbete med den myndighet
här hemma, hvarunder vederbörande
representanter lyda, och genom en öfver
dem utöfvad noggrann och målmedveten
kontroll.
Håller men fast vid denna, tanke, som
nu uttalats, torde man hafva god ledning
vid besvarande af spörsmålen, i hvilken
omfattning diplomatisk och konsulär representation
i utlandet bör anordnas, huru
denna organisation bör regleras och
hvilka fordringar man bör ställa på platsernas
innehafvare. Hvad då först, angår
frågan om upprättande af fasta beskickningar
och lönade konsulat, måste svaret blifva.
, att under förutsättning, att man fasthåller
vid fordran på initiativ i ofvan, angifvet
hänseende, det måste anses önskvärdt,
att dylika anordningar vidtagas i
största möjliga utsträckning, med de begränsningar
allenast, som föranledas dels
af hänsyn till kostnaderna i jämförelse
med den väntade nyttan och dels af hänsyn
till den möjligen förefintliga bristen
på dugliga platsinnehafvare. Dessa nu angifna
hänsyn torde påfordra särskild utredning
från håll, där man disponerar
det härför nödiga materialet, men den
möjligheten är ju alltid öppen att de nödiga
anordningarna efter hand vidtagas,. i
den mån förutsättningarna härför visa sig
vara tillfinnandes.
I anslutning till det nu anförda anser
föreningen, att man icke alltför bråds törtadt
bör göra ändringar med afseende på
fasta beskickningar inom Europa och framför
allt icke, när det gäller redan befintliga,
lönade konsulat i de större sjöstäderna.
Några framkomna önskemål torde dock
förtjäna beaktande. De ständigt växande
handelsförbindelserna med Kyssland jämte
de säregna svårigheterna inom detta land
torde göra det önskvärdt, att generalkonsulatet
i Petersburg besattes med en. väl
kvalificerad, aflönad konsulatt jans teman.
B 165
Generalkonsulatet i Lybeck har numera
förlorat, clen stora betydelse det tidigare
ägt, hvarför en anordning i motsatt anda
där bör kunna vidtagas. Den omsorgsfulla
utredning, som bör föregå bestämda
förslag angående utbyte af aflönade konsulattjänstemän
mot icke aflönade konsuler
å andra europeiska platser, har föreningen
med hänsyn till den korta tiden
icke varit i tillfälle att verkställa. Föreningen
anser sig dock böra påvisa, att
erfarna sjöfartsidkare hålla före, att å större
platser med utvecklad sjöfart konsuls
biträde ofta på mycket ingående sätt
måste tagas i anspråk vid biläggande af
misshälligheter med myndigheter i följd
af trafikanternas bristande kännedom om
rådande, särdeles nya eller ändrade författningar.
Om de sjöfarande undandragas
konsulatens hjälp, kunna betydande
förluster uppstå.
Med afseende på utomeuropeiska länder
vill handelsföreningen framhålla, att
diplomatiska beskickningar äro nödiga hos
Nordamerikas Förenta stater och hos kejsardömet
Japan. Med afseende på aflönade
generalkonsulat i utomeuropeiska länder
vill handelsföreningen såsom sin åsikt
uttala, att på lämpliga centralplatser sådana
böra inrättas, samt att dylika tjänster
framför allt anförtros åt mognade män
med verkligt god erfarenhet inom handel
och sjöfart. De transmarina generalkonsulatdistrikten
kunna hvar för sig omfatta
flera närliggande länder, och inom
sådana distrikt kunna vidare inrättas dels
aflönade, dels oaflönade konsulat. Generalkonsuln
bör i hvarje fall stå i flitig
rapport med de olika konsulaten inom sitt
distrikt.
På sådana platser såväl i Europa som
i utomeuropeiska länder, där Sverige representeras
af diplomatisk beskickning
utan att generalkonsul af svensk nationalitet
finnes, äfvensom på orter i öfrigt, där
det pröfvas vara nödigt, böra vid beskickningen
vara anställda sakkunniga som handelsattachéer
åtminstone t. v. och intill
dess beskickningarna omdanats att på sakkunnigt
sätt tillgodose handelns, näringarnas
och sjöfartens intressen.
Vidkommande frågan om de konsulära
myndigheternas organisation synes man böra
uppställa fordran på den största möjliga
rörlighet äfvensom på handlingsfrihet
för den svenska myndighet, hvarunder de
konsulära representanterna lyda, i så stor
omfattning, som låter sig förena med billighet
och rättvisa mot platsernas innehafvare.
Aflönade konsulära representanter
böra sålunda vara underkastade skyldighet
af förflyttning. Utan iakttagande härutaf
torde man nämligen få svårt att på
längden upprätthålla den fordran, man
måste ställa på vederbörandes initiativ.
Genom möjligheten till förflyttningar har
staten ett korrektiv i sin hand. Konsulernas
uppgift att biträda i de fall, då deras
hjälp särskildt påfordras, äfvensom
att insända rapporter efter uppställda formulär
och öfverlämna de stadgar och förordningar,
hvilka på deras ort utkomma,
kan väl nödtorftligen fyllas äfven af en
mindre dådkraftig representant, men däremot
har det svenska näringslifvet för sin
utveckling och för ökande af sina afsättningsmöjligheter
föga att vänta af honom.
Under sådana förhållanden är lämpligt att
han kan förflyttas till en ort, där mindre
kraf ställas på honom från de svenska
näringarnas'' sida.
Hvad angår de fordringar i afseende å
kompetens, hvilka böra ställas på innehafvare
af befattningar vid konsulatkåren,
måste man i främsta rummet hålla på
en sådan teoretisk utbildning, som möjliggör
för vederbörande att kunna fatta och
tillgodose näringslifvets intressen. Hit hör
sålunda kunskap i de ämnen, hvari undervisning
meddelas vid handelshögskolorna,
såsom nationalekonomi, handelsgeografi,
varukunskap, näringsstatistik, kommunikations-
och bankväsen. Jämväl höra hit
grunddragen af handels- och sjörätt tilllika
med de internationella reglerna och ku^
tymerna på handelns och sjöfartens område.
Vidare måste fordras kunskap i ett
eller flera främmande språk, hvilken fordran
kan variera, beroende på orten för
anställningen. Ett önskemål synes vara,
att de, som ämna sig in på diplomateller
konsulatbanan, kunde systematiskt utbildas
härför genom planmässig undervisning
i de ämnen, hvari teoretisk kunskap
synes erforderlig, men så länge möjligheterna
härför ieke finnas hos oss, torde
man få nöja sig jämväl med den erfarenhet
och rutin, som en praktisk verksamhet
på den merkantila banan kan befinnas
hafva bibragt sin utöfvare. I hvarje
fall torde böra fasthållas därvid, ätt
om också den teoretiska utbildningen, afslutad
med vissa examina ocn betyg, i
framtiden uppställes såsom en oeftergiflig
fordran för inträde på konsulatbanan, böra
dock de följande befordringarna göras
beroende endast af den duglighet, som
tjänsteinnehafvarne ådagalägga i utökningen
af sin verksamhet. Här vid lag, om
någonsin, gäller nämligen, att det mindre
B 166
kommer an på ett större eller mindre förråd
af vetande utöfver det som minimum
uppställda måttet, än fastmer på en praktisk
blick för att i handling omsätta vetandet,
och god välja att göra detsamma
fruktbärande. Med hänsyn till hvad nu
är anförd t bör efter hand en gallring ske
bland konsulsstatens adepter. De mindre
initiativrika elementen må hänvisas
till orter och befattningar, där det kan
vara jämförelsevis tillräckligt, att de tillhandagå
med råd och hjälp i de fall, då
de anlitas, samt aflämna sina rapporter i
de schematiska formulären. På sådana orter
däremot, där det för svensk företagsamhet
kan vara något att vinna, dit bör
man öfverflytta dem, som visa sig äga
den vida blicken och den praktiska företagsamheten.
Med den uppfattning, föreningen sålunda
uttalat, öfverensstämmer, att konsulatbefattningar
enligt dess mening böra kunna
tillsättas oberoende af ansökning. Den utnämnande
myndigheten bör det tillkomma
att, efter att hafva noggrant klargjort för
sig, hvilken kompetens som erfordras för
den i det särskilda fallet lediga befattningen,
och efter att noggrant hafva tagit
reda. på hvilka krafter, som kunna stå till
förfogande, till tjänsten hänvisa den, som
kan befinnas för densamma mest lämplig.
Af hänsyn därtill att diplomatien och
konsulatkåren hafva i väsentliga delar enahanda
uppgift och af hänsyn till den
samverkan, som mellan dem måste äga
rum, synes lämpligt, att de — utom i hvad
rör diplomatiens rent politiska angelägenheter
— lyda under samma statsmyndighet,
hvilken torde blifva departementet
för handel och näringar, när ett sådant
blifvit hos oss inrättadt. Ju mera kraftig
och enhetlig samverkan blir mellan de
svenska statsmyndigheterna i hemlandet å
ena sidan samt de diplomatiska och konsulära
representanterna å den andra, desto
större torde nyttan blifva af dessa statsorgans
verksamhet för höjandet af det
svenska näringslifvet. Ett önskemål, som
bör framhållas i detta samband, synes föreningen
vara, att den centrala myndigheten
på lämpligt sätt beredes tillfälle till förvärfvande
af mer personlig kännedom om
den i utlandet arbetande ämbetsmannakåren
och det särskilda sätt, på hvilket
hvar och en bland dem utöfvar verksamheten
på sitt område. Härmed skulle möjliggöras
tillökning i initiativ och rättelse,
där sådan kan erfordras, äfvensom en
snabbare förflyttning af de mindre dugande
till platser af mindre betydelse.
Vidkommande de närmare föreskrifterna
rörande konsulernas tjänsteutöfning, vill
handelsföreningen uttala önskvärdheten utaf,
att det rapportsystem, hvari, efter föreningens
uppfattning enligt hvad här ofvan
är anfördt, institutionens kärna ligger,
blir så ordnadt, att möjligast snabba meddelanden
erhållas. Meddelandena böra ingå
till den statsmyndighet inom landet, hvarunder
konsulerna lyda, och böra genom
denna myndighets försorg meddelandena
systematiskt ordnas, samt med största möjliga
skyndsamhet i lämpliga delar bringas
till de svenska näringsidkames kännedom,
antingen genom de dagliga tidningarna
eller genom en härför särskild grundad
publikation. Kommersiella upplysningar
direkt till enskilda personer eller lokala
myndigheter i form af utlåtanden af
mera allmän natur böra icke ifrågakomma,
utan böra alla dylika förmedlas genom centralmyndigheten
inom landet. Däremot torde
intet vara att invända emot att konsulerna
fortfarande som hittills få besvara
från lokala myndigheter eller enskilda
personer ingående förfrågningar om rena
sakförhållanden.
Sågverks- och trävara exportföreningens
styrelse.
1. Den svenska trävaruexporten torde
näppeligen i afsevärd mån hafva dragit
nytta af vårt lands fasta beskickningar
och lönade konsulat, hvarför en större utsträckning
af dessa institutioners verksamhet,
åtminstone inom Europa, sedt från
trävaruexportörernas ståndpunkt, hvarken
synes behöflig eller önskvärd.
2. Detsamma gäller om anställandet af
särskilda sakkunnige vid europeiska beskickningar
och konsulat, då däremot lönade
konsulat med adjungerade sakkunnige
handelsattachéer utan tvifvel äro till gagn
i utomeuropeiska länder, med hvilka samfärdseln
i följd af af ståndet är mindre
lätt och hvilka erbjuda afsevärda möjligheter
för import af svenskt trä, exempelvis
Argentina, Egypten, Syd-Afrika, Australien
o. s. v.
3. Att anställa sakkunniga biträden hos
icke sakkunnige, olönade konsuler kan styrelsen
icke finna lämpligt.
5. Beträffande kompetensfordringarna
för inträde på den lönade konsulsbanan anser
styrelsen att, förutom personlig energi
och praktisk begåfning, en grundlig merkantil,
eventuellt äfven teknisk utbildning
B 167
är den bästa förutsättning för en dylik
tjänsteman. En rent svensk juridisk utbildning
torde vara af underordnadt värde;
däremot kan det vara till nytta för en konsul,
om han är förfaren i det lands lagar
och rättsformer, där han är anställd, hvithet
särskildt gäller för utomeuropeiska länder,
medan i Europa, där i alla större
städer tillgång på tillförlitliga juridiska
rådgifvare finnes, en sådan kunskap är af
mindre betydelse.
7. Beträffande handelsattaehéernas resp.
konsulenternas uppgift torde densamma i
främsta rummet gå ut på att skaffa sig
noggrann kännedom om ifrågavarande länders
konsumtion och med ledning häraf
lämna sådana kommersiella upplysningar,
hvilka kunna gagna den svenska exporten.
En anställning af dessa tjänstemän
för viss tid synes vaxa att föredraga: deras
verksamhetslust torde eggas däraf och man
sluppe på dessa poster odugliga., men oafsättliga
tjänstemän.
9. Styrelsen anser att konsulerna i största
möjliga utsträckning böra tillhandagå
jämväl enskilda personer med alla de upplysningar,
som kunna gagna den svenska
exporten.
10 och 11. Om de redogörelser för kommersiella
förhållanden och hvad därmed
sammanhänger, som det åligger konsulerna
att insända, ej skola komma så sent, att de
bli fullkomligt värdelösa för de exportörer,
hvilka eljes kunde draga nytta af dem, böra
do insändas hvar tredje månad vare sig
till kommerskollegium eller ett blifvande
handelsdepartement, för att af dessa myndigheter
utan dröjsmål delgifvas de specialföreningars
styrelser, hvilka kunna hafva
intresse af ifrågavarande rapporter, exempelvis
järnkontoret och sågverks- och trävaruexport-föreningen.
Detta gäller alla
dylika meddelanden utan undantag och
torde de ifrågavarande styrelserna vara de
mest kompetenta att afgöra, hvilka meddelanden
som lämpa sig för offentliggörande
och bästa sättet för dennas verkställande.
12 och 13. Styrelsen anser det vara
lämpligast att de konsulariska kommersiella
redogörelserna eller upplysningarna
samlas hos en enda myndighet, kommerskollegium
eller ett blifvande handelsdepartement,
medan åter de meddelanden,
som ligga utanför det kommersiella området,
torde böra ställas till utrikesdepartementet.
14. Vid tillsättandet af konsulsbefattningar
torde största frihet böra förordas,
hvarför ett kungörande af ledigheten och
ansökningar synas öfverflödiga. Önskvärdt
vore dock, att före tillsättandet af en
ifrågasatt person, de korporationers eller
föreningars styrelser, för hvilka det ifrågavarande
konsulatet kan vara af intresse,
dessförinnan blefve åtsporda om aspiran -tens lämplighet för tjänsten.
Stockholms köpmannaförenings handelskammare.
Handelskammaren tillåter sig till en början
påpeka, hurusom svaren å de särskilda
föreliggande frågorna måste blifva väsentligen
beroende af de uppgifter, man vill
uppställa för vår utrikes representation.
Allteftersom hufvudvikten lägges på den
ena eller andra sidan af de diplomatiska
och konsulära funktionärernas verksamhet,
bör nämligen organisationen af ifrågavarande
ämbetsverk blifva olika.
Handelskammaren har för sin del ansett,
att, bland de olika uppgifter, som skola
tillkomma vårt lands blifvande utrikesförvaltning,
en af de viktigaste bör vara
att tillgodose det svenska näringslifvets
intressen. Till följd af bland annat kommunikationsväsendets
oerhörda utveckling
arbeta industri och handel i vår tid på
ett helt annat sätt än under äldre tider, då
afsättningen var till stor del begränsad
till de närmast produktionsorterna belägna
trakterna. Industrien måste för att kunna
bestå i konkurrensen lägga an på tillverkningens
specialisering och bedrifvande
i stor skala, och den blir därigenom,
i all synnerhet inom ett mindre land, allt
mera hänvisad att söka sig afsättning utom
landets gränser. Handeln öfvergår alltmera
till att arbeta på världsmarknaden,
och det finnes numera ej något land, som
är så aflägset, att det faller utanför dess
verksamhetsområde. Det gäller för vårt
land under nuvarande förhållanden ännu
mera än eljest att härvidlag söka följa
med utvecklingens gång, och de organ,
som i detta afseende skola vara de svenska
statsmakterna och det svenska näringslifvet
till hjälp, böra därföre, enligt handelskammarens
uppfattning, häri hafva en
af sina viktigaste uppgifter.
Vid den nu förestående ombildningen af
vår utrikes representation synes följaktligen
böra ef ters traf vas att i möjligaste
mån göra denna representation lämplig för
fyllandet af nyssnämnda uppgift, och det
är denna, synpunkt, som varit för handelskammaren
den bestämmande vid af
-
B 168
gifva.ndet af följande svar å nedannämnda
frågor.
1. Svaret på denna fråga torde framför
allt böra bestämmas af de kostnader,
som upprättandet af fasta beskickningar
och lönade konsulat måste medföra. Andra
former för vår representation i utlandet
lära nämligen i regel svårligen kunna på
ett lika kraftigt sätt tillgodose våra ekonomiska
intressen. Då det emellertid torde
vara angeläget att i möjligaste mån begränsa
kostnaderna för vår utrikes förvaltning,
har handelskammaren velat såsom
ett medel därtill framhålla, att våra
beskickningar böra oftare, än hittills varit
fallet, få sig ålagdt att ombesörja äfven
konsulära göromål.
Hvad i öfrigt angår kostnadsfrågan, torde
äfven böra beaktas, att vid den förestående
ombildningen af vår utrikes representation
nedsättning i nuvarande anslag
torde kunna genomföras i alla de
fall, då vederbörande beskickning eller konsulat
till följd af unionsupplösningen fått
sitt arbete väsentligen minskadt. Emellertid
bör i detta afseende ej förbises angelägenheten
däraf, att de aflönade platserna
inom både diplomati och konsulatväsen
varda så utrustade med anslag, att
vid dessa platsers besättande någon hänsyn
icke behöfver tagas till vederbörandes
förmögenhetsförhållanden. Utgifterna till
utrikes förvaltningen torde ej böra jämnställas
med anslag, som utgå till vissa andra
grenar af statsförvaltningen; tv om
den förra anordnas på ett sätt, som motsvarar
näringslifvets intressen, Dör man
kunna räkna på att därigenom iramkallas
en ökad sysselsättning för vårt lands industri
och handel, som bidrager till det
allmänna välståndets höjande och sålunda
lämnar riklig ersättning för de ifrågavarande
utgifterna.
2. Den här ifrågasatta anordningen synes
handelskammaren vara mycket beaktansvärd.
På vissa orter äro våra ekonomiska-
intressen af den betydelse, att deras
tillgodoseende torde kräfva särskilda
funktionärer, speciellt lämpade för denna
uppgift och befriade från de göromål, som
i öfrigt- förekomma å vederbörande beskickning
eller konsulat. Den sakkunskap,
som för detta ändamål torde böra erfordras,
bör naturligtvis i främsta rummet
gälla kommersiella förhållanden, hvadan
personer med grundlig merkantil utbildning,
både praktiskt och teoretiskt, synas
särskildt böra lämpa sig för sådan
anställning. Men därjämte torde äfven personer
med öfvervägande teknisk utbildning
böra komma till användning. I synnerhet
på platser med stor industri böra nämligen
sådana tekniska attachéer kunna inhämta
kännedom om uppfinningar och rön,
som kunna komma de svenska näringarna
till godo.
3. Den anordning, som här ifrågasattes,
synes icke böra komma till användning
annat än i undantagsfall, där t. ex. ett aflönadt
generalkonsulat icke utan störa omkostnader
skulle- kunna upprätthållas, medan
däremot svårighet ej möter för att
finna person, som är lämplig för anställning
såsom honorar generalkonsul.
4. Åtskilliga andra länder hafva på de
platser, där förhållandena sådant medgifvit,
anordnat handelskamrar, hvilka samarbeta,
med vederbörande beskickning eller
konsulat till främjande af hemlandets ekonomiska
intressen. Dessa handelskamrar
utgöra sammanslutningar af näringsidkare
på platsen, hvilka äro särskildt intresse-,
rade i varuutbytet med hemlandet, och
räkna bland sina medlemmar visserligen i
första rummet landsmän, som etablerat
sig i det främmande landet, men därjämte
äfven affärsmän af annan nationalitet,
hvilka på grund af sin verksamhet hafva
intresse af att befrämja förbindelserna mellan
resp. länder.
I synnerhet franska staten har uppmuntrat
bildandet af dylika handelskamrar,
hvilka åtnjuta understöd af statsmedel och
stå- i ständig förbindelse med resp. beskickning
eller konsulat. Sådana franska
handelskamrar finnas spridda öfver hela
världen, både inom och utom Europa, och
äro exempelvis inrättade i London, Bryssel
m. fl. belgiska städer, Madrid, Lissabon,
Bom m. fl. italienska städer, Konstantinopel,
Athen, Srayrna, Alexandria,
Sydney, Eew York, Montreal, Bio de Janeiro,
Buenos Ayres o. s. v. Bland andra
länder, som likaledes äga handelskamrar
i utlandet, må nämnas Amerikas förenta
stater, Belgien, Holland, Italien, Byssland,
Spanien, Storbritanien och Gsterrike-Ungern.
Med hufvudsaklig uppgift att samla och
meddela upplysningar i ekonomiska angelägenheter
och att på olika sätt understödja
och utveckla affärsförbindelserna
med hemlandet, torde dessa organisationer
vara af stor betydelse för den utrikes handeln.
I den mån nödiga förutsättningar
därför kunna vara för handen, anser fördenskull
handelskammaren, att man bör
söka att äfven för Sveriges del anordna
sådana. Handelskammaren inser visserligen,
att detta ej kan komma att ske på
B 169
mer ån jämförelsevis få platser. Men där
på någon plats i utlandet finnas driftiga
svenska affärsmän, som äro villiga att
oegennyttigt arbeta på utvecklandet af Sveriges
handelsförbindelser, där bör man enligt
handelskammarens åsikt söka att till
fördel för hela vårt land taga vara på
det intresse, som sålunda förefinnes, genom
att under en eller annan form anordna ett
stadigvarande samarbete mellan dessa affärsmän
och vederbörande svenska beskickning
eller konsulat.
5. Hvad angår de kompetensfordringar,
som böra uppställas för den lönade konsulsbanan,
anser handelskammaren hufvuclvikten
böra fästas mindre vid vederbörande®
kunskapsprof än vid den praktiska
dugligheten. G-od allmänbildning med nödiga
insikter i de moderna språken samt
grundlig merkantil utbildning, förvärfvad
både genom studier och under direkt arbete
i handel och industri, synas handelskammaren
vara de förutsättningar, hvilka företrädesvis
böra kräfvas hos dem, som vilja
ägna sig åt den aflönade konsulsbanan.
Däremot synas juridiska insikter för inträde
på denna bana vara mindre erforderliga,
emedan de lättare kunna inhämtas
genom praktisk tjänstgöring å konsulat
och dessutom ärenden, som kräfva speciella
juridiska förutsättningar, ändock
icke torde i allmänhet af konsulaten handläggas
utan rådfrågande af särskildt juridiskt
biträde.
I åtskilliga främmande länder har man
anordnat särskilda examina för blifvande
konsulstjänstemän; ooh när en svensk handelshögskola
kommer till stånd, bör en dylik
examen måhända anordnas äfven hos
oss, då vid en sådan högskola lämpligen
torde böra meddelas undervisning jämväl
för dem, som vilja ägna sig åt den svenska
konlsulstjänsten.
6. Hvad angår placeringen af de aflönade
funktionärerna inom vår utrikes förvaltning,
tillåter sig handelskammaren till
en början framhålla önskvärdheten däraf,
att organisationen af denna förvaltning
anordnas på ett sådant sätt, att den utan
större svårigheter kan anpassas efter de
ändrade förhållanden, som kunna uppkomma
på olika platser. Särskildt gäller detta
i fråga om konsulatväsendet, hvilket, i
den mån som förskjutningar inträda i våra
handels- och sjöfartsintressen, bör kunna
undergå däremot svarande förändringar.
I detta afseende synas de ofvannämnda
merkantila eller tekniska attachéerna böra
blifva dill särskildt gagn, under förut
-
sättning att de icke fast anställas på
vissa platser.
Vid placeringen af de fasta beskickningarna
och de aflönade konsulsplatserna
bör enligt handelskammarens åsikt afgörande
hänsyn tagas till arten och omfattningen
af våra ekonomiska intressen å de
platser, som äro i fråga. Handelskammaren
har underkastat den nuvarande organisationen
en granskning ur denna synpunkt
och får, under betonande att denna
granskning af helt naturliga skäl icke
gör anspråk på att anses uttömmande, i
förevarande afseende förorda följande förändringar.
I Danmark synes lika litet som i Norge
särskilda aflönade generalkonsulat vara
erforderliga. Beskickningarna i Köpenhamn
och Kristiania torde utan svårighet
kunna ombesörja äfven konsulära göromål
för dessa länder.
Ett liknande förhållande synes äga rum
äfven i Belgien och Holland, där det icke
torde ,vara nödvändigt att upprätthålla
både beskickning och ett högt aflönadt
generalkonsulat. Dock torde härvidlag i
första rummet böra undersökas, om icke
beskickningen i Bryssel skulle kunna indragas.
Ur handelspolitisk synpunkt har
handelskammaren ieke kunnat för sin del
finna någon särskild anledning till att
Sverige skulle fortfarande underhålla diplomatisk
representation därstädes, och.
de göromål, som för närvarande tillkomma
denna beskickning, borde kunna utan olägenhet
anförtros åt våra sändebud i de
närbelägua länderna. Om beskickningen
i ^Bryssel sålunda visar sig kunna undvaras,
torde ett aflönadt generalkonsulat
på lämplig plats i Belgien eller Holland
böra bibehållas. I annat fall bör däremot
aflöningen till generalkonsulatet i Antwerpen
kunna indragas och åt legationen
i Bryssel öfverlämnas att ombesörja jämväl
konsulära göromål för dessa länder.
I Ryssland synes det nuvarande generalkonsulatet
i Archanlgel böra indragas,
men aflönade konsulsposter däremot inrättas
i S :t Petersburg och Moskva. Vårt
lands handelsintressen i detta land äro
af den omfattning, att erforderliga anslag
till konsulär representation på båda dessa
platser icke böra möta några betänkligheter.
I fråga om vår konsulära representation
i Tyskland anser handelskammaren sig
böra förorda, att generalkonsulatet i Lybeck
utbytes mot ett lägre aflönadt konsulat,
lydande under generalkonsulatet i
Hamburg. Detta senare torde genom upp
-
B 170
hörandet af alla bestyr med den norska
sjöfarten få sitt arbete väsentligen minsfcadt,
så att det utan svårighet bör
kunna omhändertaga äfven öfverinseendet
af Lybecks nuvarande distrikt. De- svenska
handels- och sjöfartsintressena i Lybeck
synas i jämförelse med åtskilliga
andra nrter icke vara af den beskaffenhet,
att de numera påkalla bibehållandet
af en högt aflönad generalkonsuispost vid
sidan af det närbelägna generalkonsulatet
i Hamburg.
I Spanien och Italien torde beskickningarna,
om de anses böra bibehållas, kunna
åläggas att ombesörja äfven konsulära göromål,
hvarigenom minskning i utgifterna
för de aflönade konsulsposterna i dessa
länder borde kunna åstadkommas. Konsulatet
i Bilbao torde numera, kunna helt och
hållet indragas.
Äfven hvad representationen i Wien och
Konstantinopel angår, torde enligt handelskammarens
åsikt böra undersökas, om
densamma icke skulle kunna anordnas på
ett sätt, som bättre tillgodosåge våra handelsintressen
i dessa länder och tillika
möjliggjorde en besparing i de nuvarande
omkostnaderna.
Hvad Amerikas Förenta stater beträffar,
synes vicekonsulatet i New York numera
kunna undvaras.
I Oanada bör enligt handelskammarens
åsikt det nuvarande konsulatet förflyttas
från Quebec till Montreal, hvarjemte en
aflönad konsulspost torde böra upprättas
i Sydney. Montreal synes nämligen i
fråga om handel och sjöfart numera äga
vida. större betydelse än Quebec, och trafiken
på Sydney har uppnått en sådan
omfattning, att en lönad konsul därstädes
synes behöflig för tillvaratagandet af våra
ekonomiska intressen på platsen.
I Sydamerika torde en omplacering böra
äga rum, i det att ett aflönadt generalkonsulat
numera torde vara vida mera behöfligt
i Buenos Ayres än i Rio de Janeiro.
Särskildt i betraktande af den
direkta ångbåtsförbindelsen mellan Sverige
och Argentina synes den förra platsen vida
lämpligare för en sådan konsulspost än
den senare.
I Japan synes själfständig diplomatisk
representation numera icke kunna undvaras,
och torde åt denna höra uppdragas
att omhändertaga äfven konsulära göromål.
Generalkonsulatet i Kobe bör kunna ersättas
med ett aflönadt vicekonsulat. Ett
sådant torde äfven böra inrättas i Nagasaki.
7. Beträffande den här uppställda frågan
om handelsat.tachéernas uppgift, tilllåter
sig handelskammaren dels hänvisa
till hvad i det föregående anförts angående
merkantila och tekniska attachéer,
dels ock påpeka, hurusom dessa funktionärers
uppgifter och ställning torde blifva
något olika, allt eftersom de anställas vid
beskickningar eller vid konsulat. I det
förra fallet, då de böra likställas med de
militära attachéerna, synes deras hufvuduppgift
böra blifva att med uppmärksamhet
följa den ekonomiska utvecklingen
öfver hufvud inom det land, för livilket
de äro anställda, och att biträda, beskickningen
med att till hemlandet afgifva
ekonomiska berättelser och skyndsamt rapportera
alla tilldragelser, som kunna äga
någon betydelse för det svenska näringslifvet
i allmänhet. De böra för detta ändamål
noga studera förhållandena inom
alla de branscher, som äro af intresse för
Sveriges produktion eller handel ur synpunkten
af vare sig export eller import.
Genom den kännedom de sålunda förvärfva
om det främmande landet böra de
vid uppkommande frågor om ingående af
handedstraktater eller om revision af redan
afslutade sådana kunna lämna hemlandets
regering det värdefullaste bistånd.
Deras placering torde också böra i väsentlig
mån bestämmas med hänsyn till
denna uppgift; och synes det icke böra
möta något hinder att låta en och samma
funktionär arbeta inom flera närbelägna
länder med likartade ekonomiska förhållanden.
De attachéer åter, som skulle anställas
vid konsulat, torde få en mera begränsad
uppgift, hufvudsakligen afseende att direkt
verka för underlättande och utveckling
af handelsförbindelserna mellan vederbörande
konsulsdistrikt och hemlandet
genom att tillhandagå svenska näringsidkare
med alla de upplysningar, som för
detta ändamål kunna vara af nöden. Dessa
attachéer torde företrädesvis böra väljas
bland yngre män med merkantil eller teknisk
utbildning, och synes någon tids
tjänstgöring i sådan egenskap böra utgöra
en god förskola för blifvande konsuler.
9. Då konsulernas hufvuduppgift bör
vara att tjäna det svenska näringslifvet,
så torde ock däraf följa, att de icke böra
undandraga sig att lämna enskilda näringsidkare
alla till buds stående upplysningar
i kommersiella frågor; dock att naturligtvis
därvid bör iakttagas, att dessa upplysningar
icke må träda andras rättigheter
och intressen för nära.
B 171
10. Utöfver hvad redan af handelskammaren
anförts under de föregående punkter,
som med denna stå i sammanhang,
får handelskammaren här betona nödvändigheten
af, att konsulernas redogörelser
afgifvas icke blott för år utan äfven för
kortare tidsperioder och att, så snart någon
tilldragelse af betydelse för våra näringar
inträffar i utlandet, densamma
skyndsamt rapporteras till hemlandet, därvid
äfven speciella afsättningstillfällen
böra påpekas i all den mån omständigheterna
kunna medgifva svenska näringsidkare
att begagna, sig däraf.
11. Lika angeläget som det är, att konsulerna
skyndsamt insända sina meddelanden,
lika viktigt måste det vara, att
dessa med. minsta möjliga tidsutdräkt komma
till allmänhetens kännedom. Allt hvad
i sådant syfte kan göras synes därför endast
skola bidraga till att öka det gagn,
som de svenska näringarna böra hafva af
vårt konsulatväsen.
Upplysningar, som af särskilda anledningar
måste undanhållas offentligheten och
sålunda böra endast konfidentiellt meddelas
de intresserade, skulle kunna bringas
till vederbörandes kännedom genom notiser
i någon för detta ändamål lämplig
publikation, i hvilken meddelades, att upplysningar
i visst ämne funnes för de intresserade
att inhämta hos vederbörande
ämbetsmyndighet.
12—13. De från våra representanter i
utlandet ingående meddelanden böra samlas
hos den myndighet, åt hvilken ledningen
af våra utrikes angelägenheter är anförtrodd.
Att därvidlag skilja mellan diplomati
och konsulatväsen synes icke förenligt
med det samarbete, som bör äga
rum mellan dessa båda grenar af utrikesförvaltningen.
Den nuvarande fördelningen
af våra utrikes ärendens handläggning
bör sålunda enligt handelskammarens åsikt
upphöra och organisationen af de båda
ämbetsverk, åt hvilka dessa ärenden för
närvarande äro anförtrodda, undergå de
förändringar, som däraf betingas.
Med afseende därå, att frågan om inrättande
af ett särskildt handelsdepartement
blifvit af Eiksdagen hänskjuten till utredning
af Kungl. Maj :t, får handelskammaren
tillika framhålla angelägenheten däraf,
att utrikes ärendenas ledning anordnas på
ett sådant sätt, att det blifvande handelsdepartementet
kommer i tillfälle att på
densamma utöfva det inflytande, som af
omständigheterna betingas.
14. Ehuruväl den offentliga ansökningen
lätt kan afhålla praktiska närings
-
idkare, som eljest skulle vara särdeles
väl kvalificerade för anställning såsom
konsuler, från att anmäla sig till sådan
befattning, synes ändock tillsättningen af
de lönade konsulsplatsema icke böra ske,
ut,an att ledigheten först varit kungjord.
Stockholms köpman sklubl).
Köpmansklubber. har den uppfattningen,
att Sveriges främsta representanter i utlandet,
våra diplomater, numera hafva att ägna,
minst lika mycken uppmärksamhet åt vår
handelspolitik som åt politik i öfrigt och
att diplomatkåren därför mer än hittills
måste samverka, med konsulerna i arbetet
för Sveriges ekonomiska utveckling. Att
konsulerna närmast skola lyda under utrikesdepartementet
torde vara själfklart,
men det är därjämte att hoppas att, de,
sedan ett handelsdepartement kommit till
stånd, i vidsträcktaste mån skola kunna
betjäna detta,.
Det för båda departementen gemensamma
intresset kräfver emellertid oafvisligen att
äfven utrikesdepartementet rekryteras af
tjänstemän, som efter inhämtande af nödiga
teoretiska förkunskaper vunnit praktisk
erfarenhet i näringslifvets intressen
genom att hafva tjänstgjort på handelskontor
i Sverige och utlandet samt å konsulat.
Nar handelshögskola blifvit i Sverige
inrättad, bör en där aflagd konsulatexamen
tillmätas afgörande betydelse för
inträde i diplomat- och konsulskåren.
En något omorganiserad exportförening
bör tjänstgöra dels såsom konsulernas korrespondent
och som offentliggörare af deras
rapporter, dels såsom upplysningsbyrå.
Då ett handelsdepartement blifvit inrättadt,
torde emellertid ordnandet af hithörande
frågor böra tagas under förnyadt
öfvervägande.
Ministrar och generalkonsuler i utlandet
hafva visserligen hvar sin hufvudsaklig»
uPPgift, den ene af diplomatisk, den andre
af administrativ art, men båda dessa representanter
måste städse hafva i minnet,
att det handelspolitiska intresset är ett
af landets viktigaste. Iiandelsattachén, den
tredje representanten, har speciellt att vaka
öfver handelsintressena. Till stöd för dessa
tre slag af tjänstemän, hvilka, samtliga
böra vara väl aflönade för att lättare komma
i beröring och umgänge med ledande
personligheter, bildas å hufvudplats er, såsom
London, Paris, Berlin, Hamburg och
Petersburg konsulärråd, bestående af å respektive
platser bosatta svenskar, hvilkas
B 172
kännedom om förhållandena och hvilkas
fosterlandskärlek på. detta sätt komma de
svenska, intressena till godo.
Som det ligger stor vikt uppå att komma
i personlig beröring med de ledande affärsmännen
böra till oaflönade konsuler
fortfarande framstående utländska utöfvare
af ekonomisk verksamhet kunna nämnas.
Visserligen bör tillsättandet af de konsulära
posterna kungöras lediga för ansökning,
men om man vill tillföra konsulsbanan
köpmannainsikt och köpmannaerfarenhet
synes det nödvändigt att vederbörande
tillerkännas rätt att utan ansökning
till konsul utnämna den, som befinnes
därtill särskild! lämplig, emedan
mången gång en för ändamålet särskild väl
kvalificerad köpman af ansökningens offentlighet
skulle kunna afhållas från att
anmäla sig som sökande. De platser, som
genom skilsmässan från Norge blifvit lediga,
borde på detta sätt besättas med praktiska
svenska köpmän.
Slutligen önska vi fästa uppmärksamhet
på att unga svenskar lämpligen kunde såsom
oaflönade biträden anställas både vid
de lönade och olönade svenska konsulaten
i utlandet. De inhämta på detta sätt
både kunskap i språk samt skaffa sig meriter
för konsulsbanan.
Sedan vi uppdragit dessa konturer af en
ombildning af vårt nuvarande konsulatväsende,
bedja vi att i öfrigt med afseende
på särskild! framställda frågor i hufvudsak
få ansluta oss till Stockholms handelskammares
uttalande.
Ångfartygsbefälhafvaresällskapet
i Stockholm.
1. Ja; lönade konsulat å alla mera betydande
hamnplatser, så långt ske kan,
utan att sjöfartsnäringen betungas med
kostnader för deras underhåll.
2. Handelskunniga attachéer torde böra
anställas vid beskickningarna i de stater,
med hvilka Sverige har eller har utsikt
att kunna få mera betydande merkantil
samfärdsel, samt lönade handelskunniga
konsulenter vid hufvudplats inom konsulatdistrikt,
möjligen äfven vid en] eller
annan större hamnplats inom distriktet,
då förbindelse med hufvudorten ej är lätt
och snabb.
3. Anställning af lönade biträden vid
olönade konsulat vill sällskapet icke tillstyrka,
på grund af vunnen erfarenhet att
en sådan anordning lätt verkar rubbning
i det normala förhållandet mellan den oaf
-
lönade konsuln och hans af svenska staten
lönade biträde. Med hänvisning till
hvad i svaret å föregående punkt blifvit
anfördt skulle sällskapet däremot vilja
förorda, att de aflönade konsulenter, som
å hufvudort inom konsulatdistrikt finnas
anställda, äfven finge till åliggande att
på därom framställd begäran inställa sig
å annan hamnplats inom distriktet, där
deras biträde påkallas.
5. Språkkunskap (fullgod kännedom om
det lands språk, i hvilket anställning sökes
— utomeuropeiska språk dock undantagna
— samt därutöfver minst ett af de
större kulturspråken) ; kännedom om handels-
och sjöfartslagstiftning i eget land
och det land, där anställning sökes; i öfrigt
allmänbildning, motsvarande minst
fordringarna för godkänd mogenhetspröfning
— allt under förutsättning att aspiranten
är svensk.
G och 8. Då med sannolikhet kan antagas,
att af särskild hänsyn till norska
sjöfartsintressen tillkommit en del konsulat,
som efter unionsupplösningen torde
befinnas antingen vara obehöfliga eller
från lönade böra ändras till olönade,
och då sådana åtgärder gifvetvis kunna inverka
på distriktsindelningen, vill det synas,
som skulle ett eller annat års erfarenhet
med i hufvudsak oförändrade bonsulatplatser
och distrikt vara behöflig för
ett definitivt ordnande af i dessa punkter
berörda förhållanden. Dock torde på
grund af förändrade förhållanden i Ostasien
behöfliga nya konsulat omedelbart
böra där inrättas.
7. Utan att därmed anse frågan fullständigt
besvarad vill sällskapet framhålla
såsom ur sjöfartssynpunkt önskligt att jämte
ofvan under 2 och 3 antydda åligganden
åt i fråga varande tjänstemän uppdroges
att öfver hufvud hålla vederbörande
centralmyndighet i hemlandet och genom
den rederier och affärsmän ständigt underrättade
om alla företeelser af vikt på den.
merkantila samfärdselns område.
9. Så långt tid och kännedom i omfrågade
förhållanden medgifva.
10. Månadsrapporter samt. därutöfver
vid förekommande behof tillfälliga meddelanden
om sådana förändringar i lagstiftnings-,
administrativa eller konjukturförhållanden,
af hvilka samfärdseln med resp.
land direkt beröres.
11. Helst genom särskild för ändamålet
afsedd publikation, utgifven af ett blifvande
handelsdepartement, genom något
dess organ — exempelvis exportföreningen,
så omorganiserad som i punkt 12 anty
-
B 173
des. Då meddelanden af den beskaffenhet,
som i punktens senare del omnämnas,
föreligga, torde intresserade skriftligen
kunna underrättas med uppmaning att å
angifven lokal därom taga kännedom. Äfven
i detta fall torde exportföreningen,
hos hvilken ju kan förutsättas omfattande
personalkännedom, kunna ombildas till en
mellanhand väl ägnad att förebygga indiskretioner.
12. Till en och samma myndighet och
denna helst ett blifvande departement för
handel och sjöfart.
14. Alla lönade konsulat och lönade befattningar
vid konsulat torde lämpligast
böra besättas efter kungjord ledighet och
på grund af ingifna ansökningar.
16. Tillit oberoende och fristående egna
konsuler, hvilka framför allt ej böra tilllåtas
inneha liknande mandat för annat
skandinaviskt land.
Börssällskapet i Göteborg.
Börssällskapet har icke ansett sig äga
anledning yttra sig rörande omorganisationen
af utrikesdepartementet, diplomatien
och konsulatväsendet i annan män än
i hvad dessa institutioners verksamhet afser
befrämjandet af vårt lands handel och
näringar.
Det har i allmänhet uttalats den åsikten,
att konsulatinstitutionen icke verkat så
fruktbringande för näringarna, som man i
betraktande af de beviljade anslagsbeloppen
borde hafva rätt att fordra. Särskildt
bar man ansett, att konsulatrapporterna
i regeln hafva varit för få och intetsägande
samt icke blott för sent inkomna
eller publicerade, utan äfven på ett olämpligt
sätt offentliggjorda; de torde ock i
allmänhet hafva affattats utan anslutning
till våra kommersiella och industriella förhållanden
och hafva därför icke allenast
icke medfört några resultat, utan äfven
kommit näringsidkarne att mista förtroendet
för dem. Vederbörande ledande myndighet
här hemma har man klandrat därför,
att den icke nog beaktat de möjligheter,
som förefunnits för direkt afsättning af
svenska produkter på aflägsnare, utomeuropeiska
marknader, där uppmärksamma
och med sitt lands produktion förtrogna
konsuler kunnat i hög grad verka för landets
handel och industri.
Utan att vilja eller ens kunna konstatera,
om eller i hvad mån dessa klagomål
äro berättigade, torde man dock kunna
medgifva, att i ett eller annat fall dessa
brister berott därpå, att konsulaten hit
-
tills icke kunnat besättas uteslutande af
hänsyn till endast svenska handelsintressen.
Andra orsaker torde nog dessutom
hafva legat dels i organisationen af själfva
konsulatväsendet — såsom i felande
nödigt samband mellan hemlandet och
dess representanter, dels, och icke minst,
i bristande praktiska egenskaper hos konsulattjänstemännen
samt i praktisk ledning
och uppfattning hos den ledande myndigheten
här hemma.
Då nu en omorganisation af konsulatväsendet
står på dagordningen och det lämnats
börssällskapet tillfälle att yttra sig,
torde nämnas, att sällskapet, som ingalunda
gör anspråk på att uttömmande hafva
behandlat ämnet, i detta sitt uttalande
närmast åsyftat att angifva konturerna,
inom hvilka den framtida utvecklingen af
konsulatens verksamhet till handelns och
näringarnas fromma bör försiggå. Sällskapet
inser alltför väl, att alla kraf på
konsulatväsendet ej nu på en gång kunna,
uppfyllas, lika litet som det förbiser faran
af, att konsulatorganisationens betydelse
öfverskattas; det blir själfsagdt alltid
den enskilda företagsamheten, som måste
åstadkomma resultaten.
Efter dessa allmänna uttalanden öfvergår
sällskapet till besvarande i detalj af de
framställda frågorna.
1. Börssällskapet utgår från den öfvertygelsen,
att ett väl ordnadt system af
beskickningar och konsulat kan i hög grad
stödja, tillvarataga och befrämja de svenska
näringarnas intressen i utlandet och
därigenom kraftigt bidraga till den ekonomiska
utvecklingen i vårt land.
Sällskapet anser dock, att det, för vinnande
af ett lyckligt resultat, ligger mindre
vikt på upprättandet af fasta beskickningar
och lönade konsulat i största möjliga utsträckning,
än att de besättas med personer,
som erhållit en praktisk utbildning,
äga en praktisk syn på tingen och kännedom
om vårt lands utvecklingsmöjligheter,
äfvensom att de nya befattningar, som skola
inrättas, förläggas till länder och orter,
där afsättningsmöjligheter för svenska produkter
finnas, och sist men icke minst
på en god ledning och ett strängt öfvervakande
hemifrån.
2. Blir börssällskapets svar afgjordt tillstyrkande.
3 och 4. Då länder, som i fråga om
storlek, rikedom och exportmöjligheter vida
öfverträffa vårt land, anse det för
kostsamt eller möjligen ej heller erforderligt
att uteslutande använda aflönade kon
-
B 174
suler, lära val äfven vi på många platser
■få åtnöja oss med oaflönade konsuler.
På en del orter, där hittills funnits såväl
beskickningar som aflönade generalkonsuler,
borde de förra jämväl kunna
öfvertaga de senares åligganden, medan omvändt
å andra sådana platser en generalkonsul
äfven borde kunna ombesörja de diplomatiska
göromålen. På andra platser, såsom
t. ex. Havre, Genua och kanske också
Antwerpen, kunde man åtnöja sig med aflönade
vice konsuler och oaflönade generalkonsuler,
till hvilka senare poster naturligt--vis borde utses framstående och inflytelserika
män på platsen. Sällskapet föreställer
sig nämligen, att en sådan generalkonsul
med sin auktoritet i hög grad skulle kunna
underlätta den utsände konsulns förbindelse
med de ledande handelskretsarna på
platsen. Likaledes kunde på vissa platser
aflönade konsuler utbytas mot oaflönade
konsuler med aflönade konsulatsekreterare
; för yngre tjänstemän på den
konsulära banan blefve en dylik anställning
en ypperlig förskola för viktigare befattningar,
vare sig såsom själfständiga konsuler
eller såsom högre tjänstemän vid vederbörande
ämbetsverk här hemma.
Genom denna anordning skulle ock den
förmånen vinnas, att de nu till kontorskostnader
åt oaflönade konsulat beviljade anslagen
kunde på ett mera effektivt sätt
än hittills skett användas till gagn, icke
för den utländska befattmngsinnehafvaren,
utan för det svenska konsulatväsendet.
Hå många konsulat torde vara alltför
■obetydliga för att påfordra aflönade tjänstemän,
kunde tvifvelsutan mycket vinnas,
om ett anslag ställdes till vederbörande
myndighets förfogande för sådana konsulat
i och för utförligare arbeten, som i
annat fall icke kunde påräknas; visade sig
då, att värdefullt material af konsuln anskaffats,
kunde ju ersättningen sedermera
ökas. Möjligen kunde ook i detta sammanhang
påpekas för konsulerna, att de
borde söka intressera inom distriktet boende
svenskar att aflämna rapporter öfver af
dem kända förhållanden, som kunde förutsättas
vara af gagn för hemlandet.
Utom de nämnda slagen af konsulära
tjänstemän borde vi, i likhet med Tyskland
och Frankrike, äfven inrätta konsularagenter.
Dessa tillsättas för mindre
platser på förslag af den konsul, till hvars
distrikt de höra, och korrespondera endast
med honom. (Se Handbuch des deutschen
Konsularwesens af B. W. von König).
5. Föreskrifter om vissa kompetensvillkor
för inträde på den konsulära banan
torde väl kunna anses nödvändiga, men för
Sällskapet kan det ej blifva fråga om
annat än att i allmänna drag angifva
dem.
Såsom grundval för utbildningen torde
antingen studentexamen, fullständigt afgångsbetyg
från något af de af staten understödda
handelsinstituten eller från högre
tekniskt läroverk böra fastställas. Därefter
bör aspiranten hafva genomgått något
års tjänstgöring å handelskontor — inom
eller utom landet — hvars verksamhet
omfattat någon eller några af våra större
exportartiklar, samt slutligen hafva aflagt
examen efter genomgången kurs i konsulatvetenskap,
hvilken lämpligast kunde inrättas
i förbindelse med något af ofvannämnda,
handelsinstitut. Därmed skulle
aspiranten hafva fullgjort villkoren för inträde
på den konsulära banan och vara
berättigad att söka aflönad anställning såsom
tjänsteman vid vederbörande ämbetsverk
här hemma för att efter där vunnen
kännedom om ärendena och deras behandling
tilldelas anställning vid konsulat i
utlandet.
Af de aspiranxer, som med intyg om ovanligare
praktisk förmåga förenat de högsta
betygen från konsulatkursen, borde de blifvande
handelsattachéerna uttagas för att
därefter genomgå en för ändamålet afsedd
ytterligare utbildning.
Kompetens villkoren för konsulenterna
borde vara afgångsbetyg från fackskola,
såsom t. ex. tekniskt läroverk, högre landtbruksskola,
skogsinstitut, och därefter några
års praktisk verksamhet dels inom facket,
dels eventuellt å handelskontor i motsvarande
bransch.
önskligt vore om de yngre tjänstemännen
för den diplomatiska banan finge
tjänstgöra några år på konsulatkontor,
hvarigenom deras senare verksamhet inom
diplomatien säkert skulle blifva mera fruktbringande
på det rent ekonomiska området.
Sällskapet vill emellertid härvid såsom
en synnerlig beaktansvärd synpunkt betona,
att den praktiska blicken, äfvensom
det lefvande intresset för uppgiften äro
vida viktigare än några som helst examenskvalifikationer.
Oafsedt här ofvan angifna och andra regler
för befordran till diplomatiska och konsulära
ämbeten må framstående och lämpliga
personer kunna för de högre tjänstegraderna
antagas, äfven om de icke uppfyllt
de föreskrifna fordringarna i fråga om
examina etc. för inträde på de resp. banorna.
B 175
6. Under hänvisning till svaxet å frågorna
3 .och 4, vill sällskapet såsom allmän
regel uttala, att man i Europa — med
undantag af Ryssland — torde hafva mindre
behof af aflönade konsuler än i utomeuropeiska
länder. Med nuvarande kommunikationer
hafva affärsmännen lätt att
själfva besöka resp. länder inom vår världsdel,
därstädes skaffa sig ombud och på så
sätt följa handelslifvets utveckling och behof.
Däremot ligger det stor vikt uppå
att i vissa utomeuropeiska länder upprätta
väl lönade konsulat, alldenstund sådana
där i väsentlig mån kunna bidraga till
en önskvärd utveckling af våra direkta
handelsförbindelser.
Såsom redan förut nämnts, bör Kyssland
förtjäna vår alldeles särskilda uppmärksamhet.
Här torde det vara största
skäl att inrätta aflönade generalkonsulat
i S :t Petersburg och Moskva, med aflönade
konsulat resp. vice konsulat i Kiga, Libau
och möjligen Rostorv i Sydryssland.
I Afrika torde aflönadt generalkonsulat
böra inrättas i Alexandria, ett aflönadt
konsulat i någon af hamnarna i Tripolis,
Tunis, Algeriet eller Marocko, och konsuln
hafva skyldighet att årligen inspektera
de oa.flönade konsulaten inom distriktet
och följa de importbehof, som där
kunna göra sig gällande. I Kapstaden borde
äfven ett aflönadt generalkonsulat anordnas,
äfvensom ett- aflönadt konsulat i
Johannesburg. Framdeles kunde det kanske
äfven visa sig behöfligt. att upprätta lönade
konsulat i Zanzibar eller Mozambique.
I Asien borde enligt sällskapets åsikt
aflönade generalkonsulat, resp. konsulat inrättas
i Singapore, Bangkok, Shanghai,
Konkong och i en eller ett par hamnar i
Japan. Dessutom borde undersökas, om
det kunde vara lämpligt att upprätta några
aflönade konsulat i andra kinesiska städer
än de ofvan nämnda.
I Amerika torde man, utom nu aflönade
poster, böra upprätta generalkonsulat i
Buenos Ayres — en mycket viktig plats
för vår export ■— äfvensom i Mexiko, samt
konsulat resp. vice konsulat i Yalparaiso
och i Brasilien, exempelvis i Bahia eller
Pernambuco, samt i Förenta staterna i
Chicago och San Francisco.
I Australien borde ett aflönadt konsulat
finnas i Melbourne.
Emellertid torde det dock vara af större
vikt, att ett mindre antal mönstergilla och
väl aflönade konsulat nu genast upprättas,
än att landet med en gång får ett stort
antal konsulat, besatta med mindre lämp
-
liga personer, hvilka kunde komma att
visa sig såsom en börda i stället för det
gagn man af dem velat vinna.
Det faller af sig själft, att under öfvergångstiden
de ofvan föreslagna kompetensvillkoren
finge suspenderas och hufvudsaklig
vikt vid besättandet af de nya lönade
konsulatplatserna fästas vid praktisk
förmåga, och duglighet.
7. Handelsattachéer böra anställas vid
beskickningar och äga den möjligast fullständiga
öfverblick af vårt lands handelsoch
industriförhållanden. Från sin station
böra de flitigt beresa, det dem tilldelade
distriktet och däröfver aflägga rapport
till den beskickning de tillhöra.
Därvid åligger dem bland annat:
att hålla hemlandet å jour med resp.
lands allmänna kommersiella politik och
hufvuddragen af dess näringsllfs utveckling;
att
uppmärksamma de möjligheter, som
kunna yppa sig för försäljningen af svenska
produkter;
att fästa uppmärksamheten på fabrikationsgrenar,
som i hemlandet borde kunna
finna eu jordmån för utveckling; samt
att intensivare, än hvad som står i en
beskicknings förmåga, följa de tilldragelser
på handelns, industriens och kommunikationsväsendets
område, som kunna vara
af intresse och gagn för hemlandets näringar.
Konsulenter kunna anställas dels vid konsulat,
dels såsom själfständiga tjänstemän.
De höra vara särskildt utbildade i något
visst fack och tillsättas på platser, där
en större handelsomsättning i beträffande
varuslag kan förutsättas.
Då staten redan anställt en konsulent i
England för smör- och äggexporten och
denne verkat till stort gagn och allmän
tillfredsställelse för exporthandeln i denna
bransch, hänvisa vi till de instruktioner
m. m., som landtbruksstyrelsen lämnat för
denna befattning.
Dessa bägge befattningar böra endast
tillsättas tillsvidare på. resp. platser för
att, däxest en förflyttning må anses önskvärd,
sådant utan vidare kan äga rum.
9. Sällskapet anser, att nu gällande konsulatförordning
i detta fall innehåller tillräckliga
bestämmelser. Att konsulerna, så
långt ske kan, böra tillhandahålla svenska
undersåtar begärda upplysningar torde
falla af sig sjalft; äro de ej i tillfälle
att lämna dem, bör den frågande åtminstone
underrättas om det sätt, hvarpå upplysning
torde kunna rinnas.
B 176
Man har ofta ansett sig kunna påfordra
soliditetsupplysningar af konsulerna. Ehuru
konsulaten, hvilkas anseende ej må äfventyra^
för mer eller mindre på allmän tro
i stället för på egen kännedom beroende
omdömen, icke under några omständigheter
böra tjänstgöra som rena upplysningsbyråer,
torde dock en kompetent konsul lätt finna
gränsen mellan absolut tillstyrkande,
absolut afböjande och fall, där sväfvande
svar eller hänvisning till en upplysningsbyrå
bör förekomma.
Att konsulatens uppgift aldrig kan vara
att lämna en svensk firma, upplysning om
de affärer en annan svensk firma gör på
platsen, torde falla af sig själft.
10. Konsulatrapporterna, hvilka utöfver
hvad § 69 i nu gällande konsulatförordning
föreskrifver, äfven böra omfatta öfversikter
rörande industri och kommunikationer
samt allmänna näringsförhållanden,
må likasom hittills afgifvas en gång
årligen, senast inom mars månads utgång.
Men dessutom böra alla konsulat åläggas,
att så snart någonting af betydelse för
svenska handelsförhållanden inträffar inom
deras distrikt, såsom t. ex. nya tull- eller
sjöfartsförordningar, domstolsutslag och
prejudikat, uppfinningar af märkligare beskaffenhet,
startandet af större industrianläggningar
eller andra affärsföretag, infordrandet
af leveransanbud å arbeten eller
maskiner m. m., m. m., ofördröjligen, insända
rapport, som i trängande fall bör
på statens bekostnad kunna intelegraferas
till vederbörande myndighet.
11. Eör att konsulatrapporterna skola
blifva till största nytta för affärslifvet,
böra de med minsta möjliga tidsutdräkt
komma till allmän kännedom och genast
befordras till trycket samt utkomma i en
veckoupplaga och en månadsupplaga till
mycket billigt pris, såsom t. ex. i Norge.
"Dessutom anser sällskapet, att rapporterna
böra af vederbörande myndighet bearbetas
och deras innehåll kortfattadt sammanställas
samt resultatet i särtryck och
i begäxdt antal exemplar tillhandahållas
han delskamrarna samt handels- och sjöfartsnämnder,
med möjlighet för utom dessa
institutioner stående personer att prenumerera
på denna publikation.
Dessa bearbetningar kunde ordnas antingen
efter de olika länderna, hvarifrån rapporterna
förskrifva sig, eller efter branschérna.
Det senare synes oss vara att
föredraga, då ju t. ex. trävaruexportör har
föga intresse af järnmarknadens förhållanden,
järnexportör, som sådan, känner
sig oberörd af exempelvis utsikterna för
trämassa och tändstickor. Vid en sådan
bearbetning bör det viktiga skiljas frände!
oviktiga -och vid behof kompletteringar
göras med siffror från föregående år.
Att upplysningar af diskret natur ej
kunna offentliggöras bör väl anses gifvet;
om och i hvad mån de likväl kunna bringas
till intresserades kännedom beror så
mycket på hvarje särskild! fall, att genereba
bestämmelser därom knappast kunna
tänkas.
12. Hufvudsaken är, att de från beskickningar
och konsulat inkommande redogörelserna
samlas hos en myndighet, tills vidare
säkerligen lämpligast hos utrikesdepartementets
handelsafdelning. Med inrättandet
af ett blifvande handelsdepartement
bör frågornas behandling dit öfverflyttas.
13. Samverkan mellan diplomati och konsulatväsen
måste fortfarande äga rum och
om möjligt i större omfattning, än hvad
hittills varit fallet, men huru detta lämpligast
bör åstadkommas, anser sällskapet
sig icke, utöfver hvad som redan här ofvan
sagts, kunna uttala sig om. Ledningen
synes oss dock böra öfverflyttas till ett
departement, det vill säga till utrikesdepartementets
handelsafdelning, samt i sinom
tid därifrån öfvergå till ett handelsdepartement.
14. Om det än såsom regel bör fastslås,
att konsulatbefattningas böra anslås
lediga, synes det dock icke vara uteslutet,
att ett annat tillvägagångssätt i vissa
fall vore att föredraga, och borde detta icke
omöjliggöras genom generella bestämmelser.
Aflönad konsul må kunna förflyttas från
en plats till en annan, äfven utan därom
gjord ansökan.
15. Såvida nu gällande bestämmelser
komma att omfatta äfven industrikommunikationer
och allmänna näringsförhållanden,
har sällskapet ingen ytterligare erinran
att göra i berörda afseende.
16. Då konsulatväsendets utveckling i
hög grad beror af ledningen i hemlandet,,
torde en kraftig kontroll härifrån böra
utöfvas öfver konsulernas verksamhet; frågeformulär
böra härifrån utsändas, initiativ
och uppslag äfven härifrån utgå. Dessutom
bör en effektiv inspektion af konsulaten,
företagen å ort och ställe, anordnas.
Denna inspektion borde lämpligen, där
detta ske kan, utföras af tjänstemän .vid
ämbetsverket i hemlandet, hvilka därigenom
kunde tillföra verket mera praktiska
svnpunkter och själfva på så sätt utbil
-
B 177
das till de högre ämbetspostema inom
verket.
Till sist vill börssällskapet hemställa,
om det icke vore lämpligt anslå medel att
utgå i form af s. k. konsulatstipendier i
och för utbildning af tjänstemän för den
konsulära banan; speciellt har sällskapet
därvid tänkt på utbildningen af handelsattachéer.
För detta ändamål kunde säkerligen
det till handels stipendier hittills
anslagna belopp användas, då detta till stor
del ej torde kunna anses hafva medfört
det resultat, som därmed åsyftats. Härvid
är dock att märka, att konsulatstipendiat
bör tilldelas större belopp, än hvad
som utgår till nuvarande handelsstipendiat,
samt i motsats till den senare erhålla
nödiga instruktioner från departementet,
äfvensom stöd från det eller de konsulat,
dit hans verksamhet förlägges.
Handelsföreningens Fallmäktige i
Göteborg
(se Handels- och sjöfartsnämnden i samma
stad, sid. 136).
Malmö sjöfartsförening.
Föreningen har icke ansett sig äga anledning
att beträffande diplomatväsendets
omorganisation ingå på vidare svar eller
framhålla andra önskemål, än att bestämmelse
måtte meddelas därom, att vid
hvarje svensk beskickning i utlandet åtminstone
någon af de där anställda skall
vara fullständigt hemmastadd i resp. lands
språk. Såsom ett önskemål af särdeles
vikt framhåller föreningen, att jämväl till
oaflönade konsuler måtte — såvidt möjligt
är — anställas svenska män samt
att, om å vissa orter icke finnes tillgång
härpå, det dock måtte tillses, att Sverige
icke kommer att å någon ort blifva representeradt
af norrmän.
1. I anseende därtill, att de intressen,
som det tillkommer konsulaten att bevaka,
måste förutsättas skola tillvaratagas på
ett omsorgsfullare sätt och till större afsedt
gagn af personer, hvilka hafva till
uteslutande uppgift att ägna hela sin verksamhet
åt konsulattjänsten, än af personer,
hvilkas hufvudsakliga verksamhet är
riktad åt annat håll, är det gifvetvis
önskvärdt, att lönade konsulat i största
möjliga utsträckning upprättas.
2. Sjöfartsföreningen anser, att det
skulle vara i hög grad gagneligt, om vid
lönade konsulat det af generalkonsuln
m. m. A. Berencreutz i hans utredning
till handels- och sjöfartskommittén förordade
institutet konsulatråd blefve infördt,
så anprdnadt, att konsulatråd, helst
svenskar, till antal af minst två vid hvarje
lönadt generalkonsulat och konsulat af
blifvande konsulatstyrelsen förordnas för
ett år i sänder efter förslag af konsul
på platsen samt svenska föreningar eller
sammanslutningar i resp. land.
Beträffande handelsattachéer torde sådana
endast kunna vara våra kommersiella
näringar till gagn, för såvidt de
hafva till uppgift att ägna sig helt åt
den merkantila banan.
Hvad beträffar utsända konsulenter i
speciella näringsgrenar, mejerikonsulenter,
fiskerikonsulenter m. m., torde angående
villkoren för hvarje konsulents anställanlande
särskilda bestämmelser och instruktioner
meddelas. Det lärer väl icke vara
lämpligt, att sådana konsulenter anställas
vid något visst konsulat. Deras verksamhet
torde vara af så själfständig och
speciell art, att innehafvarne af dessa befattningar
icke böra underordnas några
konsuler men väl äga att för sina uppgifters
utförande påräkna det kraftigaste
bistånd hos svenska beskickningar och konsulat.
3. På de platser, där med hänsyn till
kostnaderna det icke blir möjligt upprätta
lönade konsulat, ehuru sådant varit
önskligt, utan konsulaten måste besättas
med oaflönade innehafvare, torde, för skötandet
af de löpande göromålen, det vara
nödvändigt att underordnade aflönade fcontorstjänstemän
anställas med titel af vicekonsuler,
sekreterare eller kanslister. Någon
väsentlig nytta torde dock icke kunna
genom sådan ordning åstadkommas i annat
fall, än då sådana tjänstemän äro mäktiga
svenska .språket, en fordran som torde
böra uppställas såsom kompetensvillkor för
erhållande af sådan aflönad plats.
4. Det torde böra tagas under pröfning,
huruvida icke anslag till lämpliga belopp
må kunna af konsulatstyrelsen utanordnas
till oaflönade konsuler tillika med
officiell anmodan att använda anslagen
för resa till Sverige i ändamål att härstädes
taga kännedom om vårt lands industri
och exportmöjligheter. Anslagen torde icke
behöfva tilltagas särdeles stora, då man
kan förutsätta, att de oaflönade konsuler,
åt hvilka sådana anslag komme att
tilldelas, skulle fästa större afseende vid
den officiella inbjudningen till Sverige,
där de på grund af samma inbjudning
hade att vänta ett godt mottagande och
rika möjligheter att lära känna våra in
B
12
B 178
dustriella verk m. m., än vid penningbeloppen.
Resultatet af sådana konsulsresor,
hvilka väl komme att anordnas för
flera konsuler samtidigt, under ledning af
sakkunnig ciceron skulle blifva, jämte
vunnen bättre kännedom om Sverige, ett
ökadt intresse för detsamma hos resp.
resestipendiater, hvilka i sina hemorter
hafva att representera Sverige.
5. Inträde å den lönade konsulatbanan
torde —■ efter skilsmässan från Norge —
endast böra stå svenskar Öppet. Några
andra särskilda kompetensfordringar torde
icke böra uppställas, än att för erhållande
af konsulattjänst skall fordras, att vederbörande
äx i besittning af tillräcklig merkantil
bildning och äger praktisk duglighet.
6. Sjöfartsföreningen har icke ansett
sig befogad ingå på närmare besvarande
af denna fråga men önskar dock uttala
det önskemål, att lönade konsulat inrättas
i hvarje stort handelscentrum och, såvidt
möjligt, i hvarje land, där utsikt kan finnas
för af se värd afsättning af svenska
varor.
7. Såsom under n ro 2 ofvan framhållits,
har sjöfartsföreningen förordat tillsättandet
af konsulatråd, och skulle dessas uppgift
vara att, i de fall där vederbörande
konsul funne lämpligt eller där konsulatråden
så aktade nödigt, samråda med honom
angående kommersiella angelägenheter,
hvilka kunde vara af intresse för
Sverige. Angående förordnande för konsulatråd
hänvisas till hvad i mom. 2 anförts,
men må här påpekas, att anledningen
hvarför man förordat, att konsulatråden
skulle förordnas för viss tid är
den, att därigenom dels vederbörandes intresse
skulle hållas mera vaket och dels
möjlighet vinnas att få sådana konsulatråd,
som befunnes mindre lämpliga, utbytta
mot andra. Angående anställandet
af handelsattachéer har sjöfartsföreningen
icke funnit anledning framkomma med
något förslag. Handelsattachéers och konsulenters
verksamhet torde icke lämpligen
kunna bestämmas i blifvande konsulsstadga.
9—13. De under dessa mom. framställda
frågor hafva ansetts kunna bäst besvaras
i ett sammanhang, i omvänd ordning
mot den, hvari desamma i frågeformuläret
upptagits, och får sjöfaxtsföreningen
till desammas besvarande anföra följande.
Om, såsom val är att hoppas, ett särskildt
statsdepartementet för handel, industri
och sjöfart kommer till stånd, lär
väl lämpligt vara, att en samverkan, emellan
utrikesdepartementet och handelsdepartementet
beträffande ledningen af konsulatväsendet
införes. Konsulära redogörelser
och upplysningar om kommersiella
förhållanden torde lämpligast böra insändas
, till handelsdepartementet. Då
emellertid under senaste tiden på skilda
håll i vårt land handelskamrar bildats,
torde tillika böra föreskrifvas, att ifrågavarande
.konsulära kommersiella redogörelser
och upplysningar samtidigt sändas
direkt från konsulaten jämväl till handelkamrarna
eller till de handelskamrar,
som kunna finnas förtjänta af sådant förtroende.
Genom en sådan anordning
skulle undvika^ den tidsutdrägt, som
blefve följden af, att ifrågavarande berättelser
skulle gå genom flera händer,
innan desamma komme de direkt intresserade
till handa. Det borde därefter tillkomma
handelsdepartementet, resp. _ handelskamrarna,
att vidtaga de åtgärder,
som kunde finnas lämpliga för upplysningarnas
bringande till vederbörandes kännedom,
äfvensom bestämma, huruvida någon
upplysning för att icke skada svenska
intressen måste undanhållas offentligheten.
Konsulerna skulle, på begäran af
enskilda personer, endast vara skyldiga
att anskaffa sådana upplysningar, som
kunna erhållas från officiella myndigheter
och institutioner i de land, där ,de
representera Sverige. Dör sina besvär med
upplysningars anskaffande åt enskilda
skulle konsulerna vaxa berättigade att
fordra lämplig ersättning. Det torde böra
öfvervägas, huruvida icke konsulatstyrelsen
bör mot bestämd afgift tillhandahålla
s. k.- upplysningshäften, innehållande frågesedlar
att användas vid direkta förfrågningar
hos svenska konsulat.
14. Sjöfartsföreningen håller före, att
konsulsbefattningar iböra tillsättas efter
kungörande af ledigheten och på grund
af ansökningar. Innan oaflönade konsulsbefattningar
tillsättas, torde ock upplysningar
angående sökandena pa lämpligt
sätt inhämtas icke endast från Sveriges
aflönade konsuler i resp. distrikt utan
jämväl från. — helst ■— merkantila myndigheter
på platsen.
Vidare håller sjöfartsföreningen före, att
en konsul icke bör kunna utan medgifvande
fönflyttas från en post till ,en
annan.
15. Då Sverige och Norge icke längre
hafva gemensamt konsulatväsen samt konsulsstadgan
måste revideras, torde densamma
kunna väsentligt förkortas, i det en
B 179
mäffigd detaljbestämmelser torde kunira
utgå och ersättas med mera kärnfulla generella
bestämmelser. Det torde vara
önskligt, att en blifvande konsulsstadga
börjar med att angående det åsyftade ändamålet
med konsulernas verksamhet till
dessas ledning lämna en allmänt hållen
bestämmelse, ,däri väsentlig vikt fästes
vid konsulatverksamhetens betydelse för
befrämjande af Sveriges handelsförbindelser
med de länder, där konsulerna hafva
sin verkningskrets. Bland detaljbestätamelser
i blifvande konsulsstadga torde
böra upptagas föreskrift, att vid hvarje
konsulat eller vicekonsulat skall finnas
uppsatt skylt enligt fastställd typ samt
finnas svensk flagga att hissas på vissa
bestäjmda dagar.
Hälsingborgs sjöfarts- och köpmannaföreningar.
1. Styrelserna, söm ansett sig böra afgifva
svar på de uppställda frågorna endast
i hvad dessa afse konsulatväsendet
och således med uteslutande af allt, som
angår diplojmatien, hafva funnit önskvärdt,
att lönade konsulat i största möjliga utsträckning
upprättas å de platser, där
afsättningsmöjlighet för svenska produkter
visat sig förefinnas. Å en icke aflönad
konsulatsperson saknas den ej oviktiga hållpunkten,
som ligger i ett ekonomiskt intresse
af befattninglen, och då denne person
tillika, såsom väl nu merendels torde
vara fallet, är utlänning samt följaktligen
ej heller har något direkt personligt
eller natianalitetsintresse af Sveriges land
och undersåtar, synes med fog kunna påräknas
större gagn af aflönäde, gifvetvis
med till börden svenska män besatta konsulat
än af oaflönajde sådana.
2. Anställande af särskildt sakkunniga
såsom handelsattachéer eller konsulenter
vid lönade konsulat synes endast undantagsvis
böra ifrågakomma, då vederbörande
konsul själf skall vara fullt förtrogen
med affärslifvet inom sitt distrikt.
3. Därest hänsyn till kostnaden omöjliggjort
upprättande af lönadt konsulat
å plats, där sådant eljest bort, enligt
hvad ofvan framhållits, förefinnas, torde
i vissa fall lämpligt vara att vid olönadt
konsulat anställa lönade biträden eller!
sakkunniga, särskildt med tanke på att
genom dessa biträden konsulatkåren lämpligen
kan rekryteras och att de sakkunniga
i sådant fall själfständigt afgifva
rapporter till hemlandet.
4. ^ Styrelserna äro ej nu i tillfälle att
angifva någon annan anordning i samband
med lönade eller olönade konsulat
till vinnande af större nytta för Sveriges
ekonomiska intressen.
5. I stort sedt synes för inträde på den
lönade konsulsbanan böra fordras i första
rummet merkantil, i andra juridisk samt
i tredje humanistisk bildning; och torde
kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpligt
vore att mera i detalj fastslå dessa
fordringar samt att inrätta en särskiM
konsulatexamen, hvilken skulle genomgås
för vinnande af inträde på denna bana.
6. Lönade konsulat böra företrädesvis
finnas å platser med afsättningsmöjlighet
för svenska produkter, handelsattachéer
eller konsulenter i allmänhet endast
vid olönade konsulat, lönade vicekonsuler
å de platser af ofvan angifna art, där lönade
konsuler af ekonomiska skäl ej kunna
anställas, äfvensom å mindre viktiga
platser samt sekreterare vid olönade konsulat,
klär förhåjländena famna sådant
kräfva.
7. Handelsattachéer och konsulenter,
hvilka, såsom ofvan nämnts, enligt styrelsernas
förmenande i allmänhet skola
anställas endast vid olönade konsulat,
synas böra själfständigt afgifva konsulatrapporter
till hemlandet och anställas på
en tid ''af minst två år, detta enär åtminstone
ett år må anses erfordras för att
fullt sätta sig in i förhållandena på
platsen.
8. En fråga af så stor omfattning, att
styrelserna icke ansett sig kunna besvara
densamma, helst som dess lösning är helt
och hållet beroende på storleken af de
anslag, hvilka finnas att disponera för
konsulatväsendets organisation.
9. Konsulerna synas böra i största möjliga
omfattning på framställd begäran
direkt tillhandahålla enskilda personer
kommersiella upplysningar, dock efter vederbörande
konsuls eget bepröfvande och
gifvetsvis med skyldighet för den, som
upplysningen begärt, att ersätta konsuln
de kostnader, som för upplysningarnas
tillhandahållande kunna hafva honom vållats.
10. ^ Enligt styrelsernas åsikt äro de föreskrifter,
som i dessa hänseenden finnas,
fullt uttömmande, men böra konsulernas
skyldigheter härutinnan utförligare
specificeras och uppräknas, hvarigenom;
jämväl erhålles god ledning vid afgifvande
af konsulatrapporterna.
12. Styrelserna anse önskligt, att de
från konsulaten inkommande redogörelser
B 180
och upplysningar bamlas hos kommerskollegiets
utrikesafdelning sådan denna nu befinnes
eller eventuellt förlagd till ett
blifvande handelsdepartement, hvilken afdelning
därefter har att på sätt lämpligast
befinnes ofördröjligen lämna meddelandena
till allmänhetens eller vederbörandes kännedom
i de delar,| som: Skola offentliggöras;
och kunna styrelserna icke underlåta att
i samband härmed framhålla, att fördelarna
af dessa meddelanden hittills gått
förlorade genom det alltför långa dröjsmålet
med deras offentliggörande, hvadan
en ändring till det bättre härutinnan är
synnerligen af behofvet påkallad.
14. Lönade konsulsbefattningax synas
böra tillsättas efter kungörande af ledigheten
och på grund af ansökningar men i
regel direkt af Kungl. Maj :t utan \att,
såsom hittills skett, öfver ansökningjarna
höra myndigheter, hvilka i allmänhet kunna
sägas sakna all kännedom om de olika
sökandenas kompetens. Beträffande olönanade
konsulat torde det hittillsvarande
tillvägagångssättet vid deras besättande
böra bibehållas. Af lönad konsul bör kunna
utan ansökan flyttas från en post till
annan, dock torde en sådan förflyttning
icke utan synnerligen starka skäl böra ske
mot konsuls vilja.
16. Styrelserna hafva velat framställa
såsom önskemål att vid besättandet af
till konsulsstaten hörande befattningar i
möjligaste mån tillses, att till dessa befattningar
antagas personer, hvilka icke
hafva sådan ekonomisk verksamhet, att de
därigenom råka i strid med deras intressen,
som i allmänhet anlita konsulatet för
att där finna råd och bistånd.
Slutligen få styrelserna på det kraftigaste
uttala sig för att ett särskildt handelsdepartement
snarast möjligt måtte
komma till stånd.
Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare.
(se v. kons. Ljunggren sid. 103)
B 181
Svar* på cirkulär från ministern för utrikes
ärendena.
Amerikas förenta stater.
Envoyén Grip.
1.
Sveriges diplomatiska representation i
Förenta staterna, såsom den för tillfället
äx organiserad, torde anses särdeles väl
motsvara ändamålet, äfven nu efter unionsupplösningen.
Föreningen af generalkonsulat
och beskickning hax alltid visat
sig vara en för behofvet väl afpassad
ordning, bland annat på grund af de många
här förefallande göromål, som dels äro
af blandad diplomatisk och konsulär beskaffenhet,
dels till följd af särskilda
amerikanska förhållanden böra behandlas
än på diplomatisk, än på konsulär, än på
enskild väg.
Då de svenska göromålen äro i ständigt
stigande, torde legationssekreterarebefattningen
anses vara oumbärlig.
Med afseende å aflöningsförhållandenai
torde få anföras att, då lefnadskostnadema
ständigt tilltaga i detta redan så dyra
land, torde lönen för beskickningschefen,
tillsammans kronor 40,000, ej anses tillräcklig
för en gift man. Det vore därför
utan tvifvel önskligt, om vid inträffande
ledighet en höjning kunde ske, åtminstone
med kronor 5,000. Legationssekr-eteraxlönen
torde äfven böra höjas med kronor
2,000. Hyrorna hafva på de senare åren
betydligt ökats och äfvenså betjänters löner;
en hofmästare erhåller således såsom
minimum 60 dollars — 223 kronor — pr
månad, en användbar kock eller kokerska
detsamma. Nästan alla de större länderna
och åtskilliga af de mindre hafva under
* Delvis i utdrag.
de senare åren betydligt ökat lönerna för
sina diplomatiska tjänstemän härstädes;
visserligen är så många beskickningars öfvergång
till ambassader i många fall en
medverkande orsak härvidlag; men äfven
t. ex. Belgiens envoyés traktamente har nyligen
höjts från 42,000 till 65,000 francs,
och envoyén från Argentina uppbär numera
63,410 kronor eller 85,000 francs pr
år.
2.
Enligt närlagda förteckning å antalet
svenska fartyg, som under sistförflutna år
ankommit till Förenta staternas hamnar
vid Atlantiska hafvet och Mexikanska viken
•—- till San Franciscos distrikt ankom
år 1903 ett — 1 — fartyg — torde väsentligt
afseende ej behöfva fästas vid skeppsfartens
intressen.
Arfsmålen, efterfrågningax efter personer
och inhämtandet af kommersiella upplysningar
torde därför, utom i första rummet
vanligt konsulärt skydd och bistånd
åt svenska undersåtar, böra hufvudsakligen
beaktas.
Den nuvarande distriktsindelningen torde
såväl definitivt som provisoriskt bibehållas.
I Washington, förenadt med kungl. beskickningen,
torde ett lönadt generalkonsulat
böra bibehållas med samma lön
som hittills och med Förenta staterna
till distrikt, dock med undantag af de
stater, som tillhöra New Yorks och San
Franciscos distrikter.
I New York torde böra anställas en olönad
konsul, som endast erhåller expeditionsafgifter
enligt konsulattaxan, samt en med
8,000 kronor aflönad vicekonsul. Distrik -
B 182
tet torde utgöras endast af staten New
York.
I San Francisco torde böra anställas äfvenledes
en olönad konsul, som endast
erhåller expeditionsafgifter enligt konsulattaxan
; ‘om en vicekonsul anställes på platsen,
bör äfven endast en olönad tjänsteman
ifrågakomma. Distriktet torde, såsom
nu, utgöras af staterna vid Stilla
hafvet, Kalifornien, Oregon och Washington
samt territoriet Alaska.
Af vicekonsulaten under New Yorks nuvarande
distrikt torde Boston, Philadel
-
phia, Baltimore, New Orleans, Pensacola
och måhända Norfolk och Mobile bibehållas)
och alltså förläggas under Washingtons
distrikt; i de tre förstnämnda stora städerna
finnes en talrik svensk inflyttad
befolkning.
Vicekonsulaten under San Franciscos distrikt
torde böra bibehållas med afseende
å arfsmålen och konsulära skyddet för
svenskar.
Inom Washingtons distrikt torde de nuvarande
vicekonsulaten äfven bibehållas.
Belgien och. Nederländerna.
Envoyén grefve Wrangel.
Eders excellens har behagat åt mig uppdraga
att afgifva ett uttalande rörande
vår diplomatiska representation i Bryssel
och Haag.
Eöster hafva höjts för indragningen pf
denna post, och särskildt erinrar jag mig,
att Eders excellens’ företrädare för mig
förklarat, att han ansåge densamma såsom
fullkomligt obehöflig. Jag anser mig
ej nog energiskt kunna protestera mot
denna uppfattning. Det torde såsom försvar
för min mening vara tillräckligt att
erinra om Haagdomstolen och om den
roll den är kallad att spela i lösandet
af mellanfolkliga konflikter. Sedan denna
domstols tillkomst hafva ett flertal
makter, som ej förut hade representanter
i Haag, skyndat att upprätta beskickningar
därstädes; det skulle antagligen väcka
en ej oberättigad förvåning, om Sverige,
då Haagdomstolen begynner att komma
i utsträckt användning och ungefär vid
tidpunkten för nästa Haagkonferens, skulle
besluta upphörandet af dess permanenta
representation i Holland. Hvad angår
Belgien får jag erinra, att äfven dess hufvudstad
är sätet för flera internationella
institutioner; dess industriella utveckling''
är storartad och väl värd att följas med
intresse, hvartill kommer, att lagstiftningsarbetet
i såväl Holland som Belgien är
af stort intresse särskildt för ett land som
Sverige, som i afseende på folkmängden;
är ungefär jämnstark med länderna i
fråga. Det ligger också i sakens natur,
att det kan vara af vikt att hafva tillfälle
att genom vår representant i dessa med
oss jämbördiga land erfara, hvilken ställning
desamma intaga till de större el
-
ler mindre internationella frågor af diverse
slag, som kunna stå på dagordningen,.
Af dessa i korthet anförda skäl tillåter
jag mig uttala mig för bibehållandet af
vår beskickning i Bryssel och Haag.
I särskilda rapporter har jag under den
tid jag var minister i Bryssel och Haag
gjort framställning om anställandet vid
vår beskickning därstädes af en legationssekreterare.
Under hänvisandet till i dessa
rapporter angifna skäl och grunder får
jag föreslå upprättandet af en legationssekreterarbefattning
vid den ifrågavarande
beskickningen eller, om detta skulle visa
sig af budgetshänsyn omöjligt, att ''åtminstone
en kanslist anställes vid beskickningen.
Med afseende å aflöningsförhållandena
får jag uttala, att ministerns nuvarande
lön, 20,000 kr., är absolut otillräcklig. Om
jag undantager den rumäniske ministern
i Bryssel, har intet lands minister i Bryssel
eller Haag en så låg lön som den svenske.
Lefnadskostnaderna hafva ej oväsentligt
stigit under de sista 15 åren i Bryssel.
För 10 år sedan kunde en minister, som
ej ägde stor familj, utan svårighet finna
lämplig bostad för 5 å 6,000 francs; numera
kan sådana ej fås för mindre än 8—å
9,000 francs; själf betalade jag för en
bostad, som var mycket god, men ingalunda
öfverdrifvet stor eller luxuös,
12,500 francs. Detta för hvad Bryssel angår.
I Haag är förhållandet än ogynnsammare.
Hyrorna furo där ungefär lika
stora som i Bryssel, men öfriga lefnadskostnader
äro ungefär 50 procent dyrare
än i sistnämnda hufvudstad.
Under förutsättning att ministern fortfarande
får bo i Bryssel med skyldighet
att vid hvarje tillfälle, då gå påkallas,
B 183
på. egen bekostnad begifva sig till Haag,
bör hans lön sättas till minst 25,000 kr.
Skall han bosätta sig i Haag, torde lönen
böra beräknas till 30,000 kr.
Beträffande legationssekreterarlönen hänvisas
till mina ofvan anförda rapporter.
Envoyén friherre Falkenberg.
1.
Att Kungl. beskickningens i Bryssel och
Haag göromål skulle, som följd af unionsupplösningen,
komma att i någon väsentlig
mån minskas, finner jag oantagligt.
För så vidt någon slutsats kan dragas
af antalet från Kungl. utrikesdepartementet
under åren 1900—1904 ingångna skrivelser
i fråga om norska ärenden, hvilka
utgöra en jämförelsevis mycket ringa bråkdel,
1/eo—i/12 af samtliga dessa skrivelser,
och dessutom i allmänhet icke för beskickningen
medfört något större arbete, synes
det sannolikt, att beskickningens göromål
skola blifva i det närmaste oförminskade.
Och jag Irar så mycket större skäl att tro
detta, som det visat sig, att äfven direkta
hänvändningar af norska myndigheter och
norska undersåtar under nämnda tidrymd
varit jämförelsevis få och sällan öfver- men
väl understigit 10 procent.
Jag anser vid sådant förhållande icke,
att d© efter unionsupplösningen inträdda
förhållandena påkalla någon förändring af
vår diplomatiska representation i .Belgien
och Nederländerna. Tvärtom f öreställer jag
mig, att många skäl tala för att bibehålla
denna vår representation oförändrad. Redan
den mycket ansenliga tillväxten af
göromål vid denna beskickning under senaste
fem åren synes mig böra ingifva
synnerliga betänkligheter'' mot att, såsom
man på något håll föreställer sig kunna
utan olägenhet ske, uppdraga dessa
göromål åt beskickningar med. såte utanför
Belgien och Nederländerna. Men härtill
komma dessutom andra hänsyn. Ben
synnerligen bemärkta ställning, som dessa
bägge länder intaga på den internationella
rättens område, de viktiga konferenser i
dithörande ämnen, som sammanträdt dels
i Bryssel, dels i Haag, där ju äfven den permanenta
skiljedomstolen har sitt säte, synes
i och för sig göra en särskild diplomatisk
representation här påkallad. För
att endast nämnna ett exempel, så har ju
Danmark, till trots för sin kända sträfvan
att inskränka utgifterna för utrikesrepresentationen,
för ett par år sedan funnit
nödigt att här upprätta en beskickning.
Slutligen torde också böra tagas i betraktande
det missnöje'' bos, vederbörande i
Belgien och Nederländerna — mellan hvilka
båda stater nu god grannsämja råder
■—, som otvifvelaktigt skulle framkallas, om
den nuvarande, under längre tid bibehållna
ordningen, enligt hvilken vårt land har en
och samme diplomatiske representant hos
tvenne till område och folkmängd ungefärligen
likställda länder, upphörd^ och i
stället Sveriges ministrar hos tvenne stormakter
ackrediterades inom hvar sin af här
ifrågavarande mindre stater och'' komme
dit ■— såsom fallet är med Bayerns och
med några exotiska staters representanter
— endast på kortare besök.
Att för framtiden gifva vår diplomatiske
represenjtant bär lägre rang än i senare
åren varit fallet, bör enligt min mening
på inga villkor ifrågakomma. Endast som
»envoyé extraordinaire och ministré plénipotentiaire»
kan en beskickningschef i
dessa länder påräkna full uppmärksamhet
af myndigheterna och ett fullt kollegialt
bemötande från de större makternas representanter.
Jag tror det vara påkalladt att i detta
sammanhang påpeka den särskildt ogynnsamma
ställning med afseende på löneförmåner
Kungl. Maj :ts minister här intager.
Den till befattningen anslagna lön
af kr. 20,000 årligen motsvarar nämligen
icke kostnaden för ett hushåll inom den
förmögna medelklassen här på platsen.
Ännu mindre motsvarar denna lön dem, som
åtnjutas af andra staters representanter.
Jag tänker här gifvetvis icke på stormakterna
— äfvensom Japan —, med hvilka
en täflan i detta hänseende ju icke kan
ifrågakomma, utan på en del, särskildt
utomeuropeiska stater af andra rangen,
t. ex. Mexico, Brasilien m. fl., hvilkaa
representanter, efter hvad jag bestämdt
vet, åtnjuta ungefär dubbelt så stor lön
som Kungl. Maj :ts minister. Till och med
Rumänien, som i allmänhet icke aflöna!1
sina diplomater högt, betalar sin härvarande
minister, hvilken endast är ackrediterad
i Belgien, bättre aflöning än Sverige.
Bland annat har han en hyresersättning
af fres 7,800.
Såsom eders excellens bekant, åtnjuter
Bryssel, sedan gammalt, rykte för att vara,
särskildt i jämförelse med Haag, som med
rätta anses vara mycket dyrt, en billig
stadi. I viss mån må detta rykte vara berättigadt,
åtminstone när det gäller priset
på lyxartiklar, hvilket icke hindrar, att
fondringarna, särskildt på bostad och dennas
belägenhet, äro ganska höga, liksom
B 184
själfva de dagliga lefnadskostnadema och.
tjänstfolkets löneanspråk måste, efter hvad
jag hör från alla håll, anses mycket dryga.
Ett fullt passande* och välbelägen hus,
innehållande de 7—8 boningsrum samf
nödigt utrymme till kansli, en ogift minister
måste anses behöfva, kan, om de
vid huset häftande »kontributioner» inberäknas,
omöjligen erhållas under i svenskt
mynt kr. 4,000. Härtill komma för hyresgästen
utgifter för många föremål, som på
andra platser anses höra till inredningen,
såsom köksspis, badrumsutstyrsel, eldstäder
och deras dekorering m. in., så att
nämnda miniraumshyra — kr. 4,000 — undergår
en icke obetydlig förhöjning, innan
hyresgästen kan flytta in. Inemot
i/å af fulla lönen — utan afdrag af kanslikostnader
och utskylder — kan sålunda antagas
åtgå redan till bostad samt dess uppvärmning
och belysning. Allt under den
förutsättning att vederbörande är i tillfälle
att, för att kunna bo på ett sätt
som är någorlunda —- efter här gällande
måttstock ■— med hans ställning förenligt,
gorå de icke obetydliga uppoffringar af enskilda
tillgångar, som1 lians öfriga hushållning,
hvilken icke, äfven om den inrättas
på en ganska anspråkslös fot och
med minsta möjliga »representation», kan
bestridas med återstoden af lönen, nödvändigt
kommer att kräfva.
Såsom min mening vågar jag vördsamt
uttala, att löneförbättring i följande hänseenden
skulle vara påkallad:
a) den kontanta lönens förhöjning från
kr. 20,000 till kr. 24,000;
b) anslående af lön till en kanslivaktmästare
till hvilket ändamål jag antager,
att kr. 1,100 årligen skulle kunna förslå.
Beträffande hvad som, enligt min mening,
är ett önskningsmål för hvarje beskickning,
att nämligen kunna bo i ett
staten tillhörigt hus, så tror jag mig icke
böra för närvarande inkomma med förslag
om inköp af något sådant. I händelse
lönen förhöjes, blifver det nämligen här
jämförelsevis lätt att få hyra ett passande
hus.
Ersättningen för resa, Bryssel till Haag
och åter, borde enligt min mening förblifva
oförändrad. Med eventuell löneförhöjning
till det belopp jag föreslagit borde följa
förpliktelsen att åtminstone någon tid under
vintern vistas i Haag för att blifva
mera förtrogen med dervarande förhållanden
än hvad vid kortare besök är möjligt.
Under den förutsättning, som synes mig
kunna inträffa, att åt beskickningen blefve
uppdraget att handlägga äfven konsulära
göromål — på säjfct t. ex. är förhållandet
med italienska beskickningen, i Köpenhamn
—, blefve det enligt min mening nödigt
att vid beskickningen anställa, förutom
eu vanlig attaché, äfven en s. k. handelsaittaché.
Härvarand a generalkonsulat
finge väl i sådant fall ställas på vakans,
liksom fallet lär vara med Italiens konsulat
i Köpenhamn. Och jag antager, att,
under nämnda förutsättning, generalkonsulatet
i Antwerpen måste komma att upphöra
som lönadt och där i stället införas
en sådan ordning, som jag tillåtit mig subsidiärt
föreslå i min skrifvelse n:r 236/05.
2.
Inom Belgien är Sverige för närvarande
representeradt af tvenne generalkonsulat,
ett olönadt i Bryssel med endast denna
stad till distrikt, och ett lönadt i Antwerpen,
med distrikt omfattande det öfriga
Belgien.
Med afseende på det förstnämnda, som
för närvarande är anförtrodt åt en med
landets och platsens förhållanden väl förtrogen
person, i ansedd och ekonomiskt
mer än oberoende ställning, hvilken dessutom
förstår svenska, har jag ingen förändring
att föreslå, utan tillåter mig hemställa,
att nuvarande ordning måtte bibehållas
med afseende på såväl generalkonsulatet
som det till detsamma knutna
vicekonsulatet.
I en så betydande hufvudstad som Bryssel
synes det mig vara obetingadt önskvärdt,
att, förutom beskickningen, äfven
konsulär representation är för handen.
Förutom att beskickningen ofta kan, i
rent »lokala» angelägenheter, hafva behof
af generalkonsulatets handräckning, måste,
under nuvarande ordning vid beskickningen,
tillfällen emellanåt förekomma, då ingen
diplomatisk representant är på platsen
närvarande, och det torde knappast
behöfva påpekas, att det vid sådana tillfällen
är af stort värde, särskildt för
landsmän, som komma i behof af råd eller
bistånd, att kunna direkt med sina framställningar
vända sig till generalkonsuln,
eller, i dennes frånvaro, till vicekonsuln.
Beträffande återigen det lönade generalkonsulatet
i Antwerpen, till hvilket hittills
utgått lön till generalkonsuln med
13,000 kr., förutom ett personligt lönetilllägg
af 1,500 kr., samt en kontorskostnadsersättning
mot redovisningsskyldighet af
4,500 kr. eller tillsamman 19,000. kr.,
har jag inhämtat yttrande af nuvarande
B 185
t, f. konsuln på platsen ock har äran härkos’
i afskrift vidfoga hans skrifvelse i ämnet
af den 29 nästlidna november.
Såsom Eders excellens behagade af densamma
inhämta, uttalar sig t. f. konsuln,
på i hans skrifvelse närmare angifna grunder,
för bibehållandet af ett lönadt generalkonsulat
i Antwerpen, med en till
12,000 kn. nedsatt lön och ett till 3,500
kr. reduceradt kontorsanslag.
Sveriges direkta årliga utgift för generalkonsulatets
bibehållande blefve på
detta sätt 3,500 kr. mindre än hvad generalkonsulatet
förut kostade Sverige och
Norge tillsamman.
T. f. konsuln föreslår dessutom bibehållandet
af olönade vicekonsulatet i Gent,
Liége, Ostende och Verviers samt indragning
af vicekonsulatet i Louvain.
I>e( af t. f. konsuln anförda skäl för bibehållande
af ett lönadt generalkonsulat
i Antwerpen synas mig beaktansvärda såväl
ur sjöfartens som handelns synpunkt —
allra helst när hänsyn tages till det »uppsving»
man väntar sig för Antwerpen af
en tillämnad utvidgning och förbättring
af dess hamn och till det faktum, att flertalet
stater redan hafva lönade generalkonsulat
därstädes —, och jag har icke
heller någonting att erinra mot de anslagsbelopp
t. f. konsuln anser påkallade. De
synas mig icke för höga, när hänsyn tages
till pris och öfriga förhållanden på platsen.
När jag emellertid -—■ oaktadt fullt ense
med! t. f. konsuln i dessa afseenden samt
öfvertygad, att bibehållandet, med de modifikationer
han föreslagit, af nuvarande
ordning är i och för sig att anbefalla och
troligen skulle medföra kraftigare garanti
för ett omsorgsfullt tillvaratagande af våra
intressen än med annan ordning, som
kunde tänkas införd, skulle stå att vinna,
—- icke anser mig böra uttala en alldeles
obetingad anslutning till hans hemställan,
så sker detta uteslutande af hänsyn till
clen möjlighet, som jag icke vågar alldeles
bestrida, att Sveriges konsulära representation
i Antwerpen kunde tänkas ordnad på
billigare sätt, än hvad t. f. konsuln föreslagit.
Den ordning jag härvid närmast
tänker på vore generalkonsulsbefattningens
uppdragande, utan lön men med kontorsanslag,
åt någon på platsen bosatt, ansedd
köpman och anställandet vid hans sida
af en lönad, utsänd vicekonsul. Till denna
senare antager jag att det skulle blifva
nödvändigt anslå en lön af 6,000 kr., medan
kontorsanslaget synes mig icke böra sättas
lägre än till 4,000 kr. Om en lönad vice
-
konsul gäller tydligen, när det är fråga
om en plats af Antwerpens betydenhet,
alldeles detsamma som om en lönad generalkonsul
— att han nämligen bör kunna
»till sitt biträde påräkna en med konsulatgöromål
förtrogen persons bistånd».
Med framhållande alltså, att jag anser
det af t. f. konsuln framstälJda förslag
såsom i och för sig att anbefalla, för
så vidt icke ekonomiska hänsyn gorå införandet
af en ordning, som medför mindre
kostnad, bestämdt önskvärdt, tillåter jag
mig att, under nyssnämnda förutsättning
— subsidiärt — förorda, att försök måtte
göras med den af mig här ofvan angifna
ordning med olönad generalkonsul och lönad,
utsänd vicekonsul samt med de anslag,
jag nämnt.
I en artikel i »Svensk Export» den 6
nästlidna november af berr J. Hammar
har jag sett den tanken framkastad, att
en svensk »handelskammare af andra ordningen»
kunde inrättas i Bryssel. För närvarande
tror jag emellertid icke, att en.
sådan plan är utförbar, åtminstone icke om
det gällde att, för sammansättning af ett
»förtroenderåd», finna »ett antal på platsen
bosatta, framstående svenska män på
näringslifvets område».
När återigen hr Hammar, i samma artikel,
talar om upphöjandet af vicekonsulatet
i Liége till olönadt konsulat — hvars
distrikt väl i så fall borde omfatta endast;
staden Liége —, så synes mig, i betraktande
af nämnda stads betydenhet, ett sådant
förslag förtjäna afseende, så mycket
mera som den nuvarande vicekonsuln lärer
få anses hafva, genom sin befattning
med årets utställning, inlagt särskilda förtjänster
om svenska intressen och torde
kunna anses fullt kompetent till en själfständig
konsulär befattning.
Med afseende på öfriga vicekonsulat under
generalkonsulatet i Antwerpen kan
jag utan vidare! uttala min anslutning
till den af tf. konsul Espersson tillkännagifna
mening.
Enligt nu gällande ordning är vår enda
sjä-lfständiga konsulära post inom Nederländerna
förlagd till landets hufvudstad —
fast icke residensstad — Amsterdam. Under
därvarande, olönade, generalkonsulat
lyda 8 vicekonsulat, af hvilka de viktigaste
äro de i Rotterdam och Zaandam.
Generalkonsulatet i Amsterdam åtnjuter
ett årligt kontorsanslag utan redovisningsskyldighiet
af 8,000 kr.; vicekonsulatet
B 186
i Rotterdam ett likadant anslag af 6,000
kr.
Enligt af generalkonsuln i Amsterdam
lämnad] upplysning, har den svenska
skeppsfarten på distriktet •— såväl ångsom
segelfartyg — under åren 1300—1901
varit] följande:
år 1900: 241 fartyg om 212,647 tons,
hvaraf på Amsterdam 56 om 56,883 tons^
Rotterdam 127 om 110,318 tons och Zaandam]
14 om 14,018 tons;
år 1901 : 292 fartyg om 303,002 tons,
hvaraf på Amsterdam 72 om 81,575 tons,
Rotterdam 174 om 189,437 tons och Zaandam
13 om 13,414 tons ;■
år 1902: 273 fartyg om 302,046 tons,
hvaraf på Amsterdam 58 om 60,266 tons,
Rotterdam 172 om 214,047 tons och Zaandam
23 om 19,993 tons;
år 1903: 299 fartyg om 330,428 tons,
hvaraf på Amsterdam 48 om 35,797 tons,
Rotterdam 204 om 260,845 tons och Zaandam
24 om 24,694 tons;
dr 1904: 367 fartyg om 437,117 tons,
hvaraf på Amsterdam 72 om 68,100 tons,
Rotterdam 250 om 335,004 tons och Zaandam
21 om 22,669 tons, och torde häraf
framgå, att den svenska skeppsfarten ej
oansenligt ökats, till och med hvad tonnage
angår fördubblats, i de sista 5 år.
Det faller genast i ögonen, att den
betydliga ökning, så till antal som tontal,
vår nämnda skeppsfart undergått under
angifna femårsperiod företrädesvis gäller
Rotterdam. Vid sådant förhållande framställer
sig frågan:
1) huruvida icke upprättandet, vid sidan
af generalkonsulatet i Amsterdam, af en
sjelfständig1 konsulär post i Rotterdam1
skulle vara af behofvet påkalladt, och
2) om icke anledning rent af vore föf
handen att flytta medelpunkten för vår
konsulära representation i Nederländerna
från Amsterdam till Rotterdam.
När jag icke för närvarande tror mig
böra uttala mig för någondera af dessa
reformer, så beror detta, för hvad angår
mom. 1, först och främst på antagandet,
att denna beskickning för framtiden kommer
ajtt få åt sig uppdragen en mera direkt
befattning med kommersiella och ekonomiska
frågor, under hvilken förutsättning det
tydligen icke ons kan ifrågasättas att nyupprätta
ett lönadt konsulat i Rotterdam.
Men äfven med eventuellt upprättande i
Rotterdam af en. ytterligare olönad konsulsi
eller generalkonsulsbefattning inom
Nederländerna synes mig — allt] under
nyssnämnda förutsättning — böra anstå,
till dess att en sådan åtgärd måtte befin
-
nas ur sjöfarftens synpunkt alldeles nödvändig,
något som icke torde ännu vara förr
hållandet. Jag antager nämligen, att en
sådan åtgärd, som vicekonsulatets i Rotterdam
upphöjande till olönadt konsulat
måste föranleda någon ökning af kontorsanslaget,
därest man skall kunna hoppas
på, att finna lämplig kandidat. Som regel
lära ju konsulära uppdrag och titlar vara
föga eftersträfvade i Nederländerna, så
att man icke kan räkna på att den affärsman
på platsen, som kunde vara hågad
attl åtaga sig befattningen, skulle vilja,
för densamma, göra någon pekuniär uppoffring
och, i betraktande af de många göromål
sjöfarten1 säkerligen skulle framkalla,
komme efter all sannolikhet det nuvarande
kontorsanslaget att anses otillräckligt.
Beträffande återigen mom. 2 eller frågan,
huruvida anledning kunde vara för
handen att göra Rotterdam icke blott till
en sjelfständig konsulsstation, utan dessutom
till vår konsulära hufvudstation inom
Nederländerna i stället för Amsterdam,
så synes mig Rotterdams onekligen starkt
tilltagande betydelse ännu icke rättfärdiga
ett sådant steg. Den varuinförsel, som ägeB
rum öfver Rotterdam, är otvifvelaktigt
mycket betydande, men, enligt hvad generalkonsuln
i Amsterdam upplyst, och hvilket
öfverensstämmer med hvad jag hört
från andra håll, utgöres den till stor del
af transit till Rhenprovinsen och Westfalen,
hvaremot Amsterdam är utgångspunkt
för en export till alla världsdelar
af dit införda samt upplagda varor. Om
Amsterdams ojämförligt större betydenhet
som affärsstad kan, enligt samma källa,
intet tvifvel råda, då därstädes finnas
mycket större och rikare firmor än i Rotterdam,
förutom en stor penning- och obligationsmarknad,
som Rotterdam lärer alldeles
sakna. Förutom] dessa synpunkter
har generalkonsul Broms äfven trott sig
höra påpeka Amsterdams egenskap af hufvudstad,
där landets suverän plägar årligen
någon tid uppehålla sig, hvithet lärer
medföra, att konsulerna på platsen få »en
corps» uppvakta hennes majestät. Också
är det, upplyser generalkonsuln, i Amsterdam,
som alla de större staterna hafva
placerat sina utsända generalkonsuler eller
konsuler. Så Tyskland, Frankrike, Ryssland,
England, Gsterrike-Ungern och Argentina,
hvaremot Amerika, äfvensom Danmark,
har lönad generalkonsul i Rotterdam
och olönad konsul i Amsterdam. Af hvad
jag hört från trovärdigt håll, skulle det
emellertid vara tvifvelaktigt, om Danmark,
hvars sjöfart på Rotterdam är åtskilligt
B 187
mindre än vår, verkligen har behof af
sin nuvarande representation där.
Generalkonsul Broms i Amsterdam har,
jämte hänvisning till en skrifvelse till eders
excellens'' af den 6 sistlidne november,
däri han redogjort för användningen af det
hittills utgående kontorsansla-get af 8,100
kr. förklarat sig anse att, med de efter
unionsupplösningen inträdda f örändrade
förhållandena, ett belopp af 5,000 kr. årligen
utgör en skälig ersättning för hans direkta
utgifter för konsulatet. Besparingen
skulle1 vinnas genom att indraga lönen
till sekreterare —• 2,100 kr. — och att
anslå mindre arfvode än hittills åt en ny
vicekonsul. Den hittillsvarande uppbar
3,150 kr. På någon ersättning utöfver den
för direkta, utgifter förklarar sig generalkonsuln
icke göra anspråk. Att han emellertid
anser denna ersättning böra utgå
med 5,000 kr. bidrager ajtt befästa min
ofvan uttryckta öfvertygelse, att detta belopp
— som ju är lika med det till viceS
konsulatet i Rotterdam nu utgående kontorsanslag,
skulle anses otillräckligt till
etti 1consulat därstädes, där ju vår sjöfart-
är väsentligt störcfe än i Amsten
dam.
Med stöd -af hvad jag,'' sålunda haft
äran anföra, tror jag mig icke böra för
närvarande föreslå annan förändring med
afseende på vår konsulära representation i
Nederländerna än sagda nedsättning från
8,000 kr. till 5,000 kr. af kontorsa-nslaget
till generalkonsulatet i Amsterdam.
T. f. konsuln i Antwerpen, Espersson.
I betraktande af Sveriges ansenliga,
till stor del reguliära sjöfart på hufvudstationen
samt med hänsyn till fördelen
af att i Gent och Ostende äga konsulär
representation vid förefallande ärenden
i sjöfartens intresse såsom bl. a. i
fråga om sjöfolks mönstringar, hemsändandet
af nödställde och sjuke sjömän samt
omhändertagande af besättningar från förolyckade
fartyg, får jag vördsamt uttala
mig för ett bibehållande af såväl lönade
generalkonsplsbefattningen i Antwerpen
som olönade vicekonsulsbefattningarna i
Gent och Ostende. Men förutom i sjöfartens
intresse äga sagda konsulsbefattnin-i
gar sitt stora berättigande för tillvaratagande
af rent kommersiella intressen. Och
i sistnämnda afseende torde detsamma böra
sägas beträffande de nuvarande vicekonsulsbefattningarna
i Liége och Verviers.
Hvad åter angår vicekonsulsbefattningen
i Louvain, hvars innehafvare uttalat
önskan om att erhålla afsked från sin befattning,
torde däremot icke några synnerligen
talande skäl föreligga för ett bibehållande
af konsulär representation å denna
ort.
Med afseende å handelsomsättningen
mellan Sverige och Belgien faller importen
från Sverige hufvudsakligen inom varugrupperna
trä, mineralier, trämassa, metaller,
papper, sten och tändstickor, samt
exporten från Belgien till Sverige till, öfvervägande
del inom varugrupperna bearbetadt
järn, kemikalier, oljor, färger och
färgämnen.
Den officiella belgiska statistiken för år
1904 visar en import från Sverige af sammanlagdt
419,627 tons med ett sammanlagdt
värde af 42,095,000 francs. Samlade
exporten från Belgien till Sverige sagda
år uppgick till 116,088 tons med ett värde
af 27,970,000 francs. Värdet af handelsomsättningen
mellan de båda länderna år
1904 uppgick sålunda sammanlagdt till
mera än 70 miljoner francs.
Såsom lön till innehafvaren af generalkonsulsbefattningen
i Antwerpen torde i
betraktande af de dyra lefnadsvillkoren
härstädes, särskildt hvad angår bostadsförhållandena,
såsom ingalunda för högt
beräknadt böra anvisas ett belopp af 12,000
kronor, hvarjemte ett lika nödvändigt kontorsanslag
af 3,500 kronor synes mig böra
förordas. På grund af göromålens natur
här torde generalkonsuln böra till sitt biträde
kunna påräkna en med konsulatgöromål
förtrogen persons bistånd. Ofta nog
har det nämligen visat sig, att en stor
del af dagen måst upptagas af personliga
hänvändelser till härvarande myndigheter
och enskilda personer. I betraktande af
den synnerliga vikt, som bör anses kunna
tilläggas konsulatet i Antwerpen, får jag
obetingadt uttala mig för, att detsamma
fortfarande får benämning af generalkonsulat.
Till jämförelse i detta ämne ber
jag få meddela, att lönade generalkonsulat
härstädes äro upprättade af följande stater
:
Amerikas förenta stater, Argentinska
republiken, Bolivia, Brasilien, Chile, Ecuador,
Frankrike, Grekland, Nederländerna,
Peru, Spanien, Stor-Britannien och Irland,
Tyskland, Uruguay, Venezuela samt österrike-Ungern,
och hvad Norge angår, framgår
af den norska konsulatkommittéens
af år 1904 förslag, att man tänkt sig upprättandet
af ett lönadt generalkonsulat
härstädes.
Olönade generalkonsulat härstädes hafva
följande stater:
B 188
Danmark, Guatemala, Italien,'' Liberia,
Paraguay, Persien, Rumänien och San Domingo.
Några bestämda uppgifter rörande storleken
af de löner, som af de i förstnämnda
grupp upptagna staterna anslagits till de
respektive innehafvarne, har icke kunnat
anskaffas, dook förmenas genomsnittslönen
kunna beräknas till 25,000 francs.
Med stöd af hvad anförts, får lag sålunda
vördsamt uttala mig för, dels att
i Antvverpen bibehålies ett generalkonsulat
med lön för innehafvaren af 12,000 kronor
för år äfvensom bidrag till kontorskostnader
med 3,500 kronor för år, dels
att nuvarande vicekonsulsbefattningarne i
Gent, Liége, Ostende och Yerviers bibehållas,
samt slutligen att vicekonsulsbefattningen
i Louvain indrages.
Brittiska Riket.
Envoyén friherre Bildt.
1.
Unionens upplösning synes mig icke
ägnad att framkalla någon minskning i
Sveriges diplomatiska verksamhet. Väl
komma beskickningarna hädanefter att befrias
från handläggningen af rent norska
löpande ärenden, men detta mer än motväges
af den, större uppgiften att med
ökad vaksamhet följa alla yttringar af
det politiska lifvet utanför Sveriges gränser.
Sverige, skildt från Norge, beröres
onekligen mera af hvad man kallar storpolitiken,
än de Pörenade Rikena gjorde
det. Vi må beklaga detta, men det ligger
icke längre i vår makt att ändra det,
och vi måste i stället inrätta oss därefter.
Mer än någonsin förut måste vi hålla oss
i beröring med dem, som leda stormakternas
och grannländernas politik, och i ett af
de främsta rummen därvid kommer England.
Att beskickningen i London bör behållas
orubbad med sin personal af en envoyé
och en legationssekreterare, synes mig
själfklart. Under normala, förhållanden
kunna beskickningsärendena väl skötas af
dessa två, men periodvis är biträdet af en
attaché önskvärdt. Anställandet af en marinattaché
här anser jag skulle vara mycket
nyttigt. Han borde kunna göra vår
regering väsentliga tjänster.
Erån ministerlönen af 60,000 kronor afgå
i runda tal 6,000 kronor till indemnitet
och chargé d’affaires-arfvode, 4,000 till kanslikostnader
(hyran inberäknad) och 2,000
till skatt till svenska staten. Återstoden
48,000 kronor eller ungefär pund st. 2,700, är
ytterligt knappt för en gift minister, medan
det å andra sidan är öfverflödigt rikligt
för en ogift, hvars utgifter icke ens äro
hälften så stora. Mig synes därför, att
ministerlönen borde delas i lön, af t. ex.
18.000 kronor samt traktamente af 42,000
kronor, hvilket belopp i fråga om ogift
minister borde nedsättas med en tredjedel.
Äfven med denna nedsättning blifva
den ogiftes ekonomiska villkor ojämförligt
fördelaktigare än den giftes. Billigheten
synes mig också fordra, att traktamentet
skall ställas fritt från bevillning och inkomstskatt.
Det ofvanstående gäller i tillämpliga delar
äfven om andra beskickningar än i
London.
I legationssekreterarelönens belopp synes
mig icke någon förändring önskvärd.
2.
Till en början må det tillåtas mig erinra
därom, att härvarande generalkonsulat
i följdi af sin direkta brefväxling med
Board of Trade innehar en undantagsvis
själfständig ställning gentemot kungl.
beskickningen, så att denna senare vid bedömandet
af generalkonsulatets arbetsfält
är i främsta rummet och väsentligen hänvisad
till generalkonsulatets uppgifter därom.
Då England är den största afnämaren
af Sveriges export, då Sveriges skeppsfart
på Londons distrikt de sista fem åren till
sitt minsta tal varit 3,113 fartyg om
2.239.000 tons, hvarpå på London själft
kommit 351 fartyg med 290,000 tons, synes
mig tvifvel icke böra råda om nödvändigheten
af att i London bibehålla ett
lönadt svenskt generalkonsulat. Däremot
finner jag, i likhet med generalkonsuln,
ingen anledning att behålla Leith såsom
själfständigt konsulat, utan hemställer att
detta, såsom redan provisoriskt skett, måtte
förvandlas till lönadt vicekonsulat under
London. Antalet fartyg i Leith’s distrikt
har visserligen under de sista fem åreh
B 189
varierat från, 912—807, men däraf ha endast
50-—21 kommit på Leith själft, medan den
största frekvensen kommit på Burnt Island
och Mefrhil.
I likhet med generalkonsul Danielsson
anser jag också vicekonsulatet i Cardiff
utan olägenhet kunna förvandlas till
olönadt samt det i Newcastle böra behållas
såsom lönadt, dock med indragning
af det numera öfverflödiga lönade!
kontoret i South Shields. Den ringa frekvensen
af svenska fartyg i Liverpool,
nämligen högst 6G och minst 47 under
de sista åren, synes icke betinga en lönad
vicekonsul i denna hamn, men så
länge en stor del af den svenska emigrationen
går denna väg, torde det lönade
vicekonsulatet af denna anledning böra
bibehållas.
Generalkonsul Danielsson har förklarat
hinder icke möta mot indragning af andra
och tredje kontoristbefattningarna vid generalkonsulatet
i London, och jag har
ingen anledning att afvika från hans
åsikt.
Den nya svenska organisationen borde således,
enligt min mening, omfatta följande
lönade poster: i London general -konsul, vicekonsul, kanslist och kontorist
samt i Leith, Newcastle och Liverpool
vicekonsuler. I löner och kontorsanslag
synes mig icke anledning till någon förändring
finnas.
T. f. generalkonsuln i London och t. f.
vieekonsuln i Leith hafva uttalat sig för
indragning af de olönade vicekonsulaten
i Berwick, Boston, Cowes, Dartmouth,
Hayle, Jersey, Limerick, Littlehampton,
Llanelly, Londonderry, Newry, Padstow,
Penzamce, Kamsgate, Eye, Teignmouth,
Ayr, Dundee, Greenock, Macduff, Montrose
och Troon, och biträder jag deras
förslag, med undantag allenast för Dartmouth,
som gärna besökes af örlogsfartyg
och där en olönad vicekonsul fördenskull
kan vara till nytta.
Generalkonsuln i London, Danielsson.
Medan vår konsulära gemenskap med
Norge varade, utgjorde Storbritannien och
Irland läDge ett enda konsulsdistrikt, lydande
under generalkonsulatet i London.
Senare ansågs emellertid ett särskildt konsulat
böra upprättas i Skottland med hufvudstation
i Leith.
Innehafvarne af bägge dessa konsuisbefattningar
voro lönade, och dessutom
voro inom Londons distrikt likaledes lö
-
nade konsulstjänstemän anställda i nedan
angifna utsträckning:
å hufvudstationen: vicekonsul och konsulatsekreterare,
kanslist samt trenne kontorister;
i
Cardiff, Liverpool och Newcastle-onTyne:
vicekonsuler; samt i South
Shields: kontorist vid där belägna afdelningskontor
under vicekonsulatet i Newcastle-on-Tyne.
Om den sålunda träffade anordningen
befunnits erforderlig för bevakande uti de
tvenne nämnda distrikten af Sveriges och
Norges handels- och sjöfartsintressen i
förening, torde det vara tydligt, att, sedan
det numera för oss gäller att inom
samma område ensamt tillgodose svenska
kraf, en. förenkling må kunna införas i
vår konsulära representation i det förenade
konungariket.
I samband härmed förtjänar ihågkommas,
att, med upphörande af konsulatafgiftsuppbörden
samt därmed sammanhängande
räkenskaper och fartygs förteckningar, en
arbetsbörda af viss betydenhet aflyftats
från våra konsulst jänstemän. Likväl är
det icke att förbise, att på senare tiden
denna lättnad erhållit en beaktansvärd
motvikt därigenom, att konsulstjänstemännens
verksamhet i ständigt stigande omfattning
tages i anspråk för befrämjande
af kommersiella intressen, i hvilket hänseende
bl. a. fordras ej allenast skriftligt
besvarande af spörsmål rörande lokala och
andra förhållanden af de mest skilda slag,
inkommande från handels- och näringsidkare
såväl inom som utom hemlandet,
utan äfven lämnande af personlig vägledning
i olika riktningar åt landsmän
under besök på platsen.
Med fasthållande af nu framställda S3rnpunkter
torde enligt mitt förmenande vårt
konsulsväsende i Storbritanien och Irland
böra så ordnas, att, sedan jämlikt nyligen
meddeladt beslut, Leiths konsulsdistrikt
upphäfts såsom sjelfständigt och ånyo
förlagts under generalkonsulatet i London
— för hvilken åtgärds lämplighet alla omständigheter
synas tala —• nämnda generalkonsulat,
i betraktande af betydelsen
af våra handels- och sjöfartsförbindelser
med det förenade konungariket, fortfarande
må blifva lönadt, samt att, å hufvudstationen,
förutom generalkonsuln, anställas
trenne likaledes lönade konsulstjänstemän,
nämligen vicekonsul samt en
förste och en andre sekreterare.
Då, under den konsulära gemenskapen
med Norge, å hufvudstationen, efter hvad
ofvan anförts, funnits sammanräknadt sex
B 190
konsulstjänstemän, förefaller det såsom
den. angifna inskränkningen af personalen,
med fästadt afseende å den inträdda utvidgningen
af distriktet, kunde sägas riktigt
motsvara den minskning i arbete, som
uppkommit genom de norska konsulatärendenas
frånskiljande.
Med hänsyn till de löneförmåner, som
skulle komma nämnda tjänstemän till godo,
antages att, med bibehållande af generalkonsulns
och vieekonsulns nuvarande arfvoden,
lönerna till förste och andre sekreteraren
lämpligen kunde sättas till samma
belopp, som nu utgå till förste och andre
kontoristen, hvilka belopp icke kunna anses
för högt tilltagna i förhållande till de
ansenliga lefnadskostnadema på platsen.
Beträffande konsulatkontoret i London
är detta, såsom bekant, inrymdt i ett hus,
som med besittningsrätt för viss längre
tid förvärfvats för den förutvarande gemensamma
svensk-norska konsulskassans räkning.
Skall denna besittningsrätt nu öfvertagas
uteslutande af svenska statsverket,
kan näppeligen någon förändring ifrågasättas
rörande det anslag af kr. 4,000,
som för närvarande utgår till husets underhåll,
så mycket mindre som detta anslag
på grund af husets tämligen bristfälliga
beskaffenhet i regeln hvarje år visat sig
otillräckligt och i all synnerhet då genomgående
reparationer kontrasdsenligt
hvart sjunde år måste företagas med en
kostnad af omkring kr. 2,000.
Kommer åter konsulathuset att försäljas
för uppgörande af Sveriges och Norges
mellanhafvande i denna angelägenhet, må
det väl anses tvifvelaktigt, huruvida ny
kontorslokal kan stå till buds för ett
motsvarande hyresbelopp}. I afseende härå
kan nämnas, att husets nuvarande årliga
kostnad, med framräknande af hvad som
inkommer genom uthyrning af en del af
lägenheten, icke kan anslås till öfver
pund st. 300, medan för liknande kontorslokaler
inom samma stadsdel eljest vanligen
erlägges omkring pund st. 500. —
Berörda anslagsbelopp torde därför i hvarje
fall icke kunna förminskas.
Med hänsyn till vår konsulära representation
för öfrigt tillåter jag mig, i fråga om
de inom distriktet under den svensk-norska
konsulatgemenskapen upprättade lönade
vicekonsulat, hemställa, att det i
Cardiff förut befintliga vicekonsulatet af
denna art, hvilket jämlikt redan afgifven
'' bestämmelse icke vidare upprätthålles såsom
sådant, enär dess hufvudsakliga uppgift
var att värna om den norska sjöfarten,
måtte för framtiden definitivt förvandlas
till olönadt. Såvidt nu kan förutses, torde
det icke vara erforderligt att för denna
befattnings besättande med lämplig person
bevilja godtgörelse för kontorsutgifter till
något större belopp.
Vidare må det medgifvas mig föreslå,
att vicekonsulatet i Liverpool vid inträffande
ledighet likaledes förändras till
olönadt, enär ortens betydelse för vår
handel och särskildt för vår sjöfart synes
vara i aftagande, såsom framgår af de
meddelanden härom från vicekonsuln på
platsen, hvilka återgifvas i min senaste
årsberättelse. Förhållandena i detta hänseende
torde emellertid icke vara af den
beskaffenhet, att någon omedelbar förändring
i anordningen är påkallad, hvarför
anslaget till vicekonsulatet i Liverpool torde
tills vidare få utgå med samma belopp
som hittills, dock med någon minskning
i kontorskostnadsersättningen på grund af
de norska ärendenas bortfallande.
Äfvenså synes det kunna starkt ifrågasättas,
om icke jämväl vicekonsulatet f
Newcastle-on-Tyne borde förändras till olönadt,
medan i stället ett lönadt vicekonsulat
upprättas i Hull. Efter den erfarenhet
jag kunnat vinna har nämligen
vicekonsuln i Newcastie under den svensknorska
gemenskapen endast mera tillfälligtvis
haft anledning befatta sig med svenska
angelägenheter, under det att han förnämligast
varit i verksamhet i norska
ärenden, särskildt för omhändertagande
och hemförskaffande af sjöfolk, hvilket
förklaras af den omständigheten, att platsen
äger täta regelmässiga ångfartygsförbindelser
med Norge. Med stöd häraf
och då ortens betydelse för vår handel
väsentligen ligger uti därifrån utgående
stenkolsskeppning, kan jag icke komma till
annan uppfattning, än att en svensk konsulstjänsteman
i Newcastle-on-Tyne skulle
få jämförelsevis färre uppgifter att lösa
och att dessa på tillfredsställande sätt
skulle kunna anförtros åt en olönad vicekonsul
med ett lämpligt kontorsanslag utan
redovisningsskyldighet.
Med afseende på Hull ställer sig däremot
saken annorlunda. Dels är sjöfarten
under svensk flagg på dervarande hamn
icke oansenligt större än på Newcastie, dels
står platsen i lifligare förbindelse med
Sveriges såväl östra som västra kust medelst
regelbundna ångfartygslinier, dels
finnes där en betydande marknad för
fislrerivaror och andra produkter, dels ock,
slutligen, ledes däröfver en stor del af
den emigrantström, som från vårt land
drager väster ut; hvilket allt i ojämför
-
B 191
ligt större grad, än hvari fallet är i Newcastle,
skulle i Hull göra en lönad konsulstjänstemans
närvaro önskvärd för tillvaratagande
af våra intressen.
Jag anser därför, att det nuvarande lönade
vicekonsulatet i Newcastle-on-Tyne
bör flyttas till Hull samt att befattningens
innehafvare erhållar samma löneförmåner,
som nu åtgå för förstnämnda vicekonsulat,
dock med något nedsatt kontorsanslag.
I ''förbindelse härmed må erinras,
att den under vicekonsulatet i Newcastleon-Tyne
förlagda lönade kontoristbefattningen
i South Shields väsentligen uppfattats
för skyddandet af de sjömän af
norsk nationalitet, som där af flerehanda
anledningar bruka förekomma i stort antal,
och att därför med upphörandet af
konsulatgemenskapen med Norge sistnämnda
befattning bör kunna helt och hållet
undvaras.
Sedan, såsom ofvan anförts, Leiths distrikt
ånyo är vordet förenadt med Londons,
är det tvifvelsutan önskvärdt, att i
någon af Skottlands större hamnar anställes
en lönad vicekonsul, för hvilken icke
ringa uppgifter synas föreligga genom att
hålla hemmavarande intresserade väl underrättade
om landets ansenliga marknad
för järn och stål jämte olika skogsprodukter,
äfvensom om dess högt utvecklade
fiskerirörelse och skeppsbyggnadsverksamhet
m. m. samt uti icke mindre grad för
tillgodoseendet af vår sjöfarts behof. För
egen del är jag mest benägen för antagandet,
att den ort, där sådan konsulstjänsteman
skulle äga sin station, borde
vara Glasgow, såsom från vår synpunkt
största skeppsfarts- och industricentrum,
och jag vågar i enlighet härmed hemställa,
att en lönad vicekonsul anställes å sistnämnda
plats med samma lön och kontorsanslag
som i Hull och Liverpoolj. I Leith
skulle då blott behöfva anställas en olönad
vicekonsul utan kontorsanslag.
Uti nämnda vicekonsulers löneförmåner
ser jag mig icke föranledd att föreslå någon
nedsättning, emedan den omständigheten,
att dessa tjänstemäns arbete hädanefter må
varda förminskadt, icke kan sägas inverka
på deras ställning i det hela.
Hvad till sist beträffar de olönade vicekonsulaten
i distriktet, böra de kontorskosthadsersättningar,
som åt dessa anvisats
under den konsulära gemenskapen
med Norge och som uti särskild mån
funnits behöfliga på grund af det arbete,
som vållats af norska sjöfartens tillgodo^
seende, nu modifieras efter hvarje orts
betydelse för våra intressen, och jag får
i sådant afseende hänvisa till de belopp,
som upptagas uti nedanstående förslag till
utgiftsstat för Londons konsulsdistrikt.
Härvid beder jag få anmärka, att jag antagit
mig icke kunna underlåta att föreslå
sådana ersättningar jämväl åt vicekonsulaten
i Burnt Island och Methil, tidigare
tillhörande Leiths distrikt, enär
dessa hamnar besökas af våra fartyg i
jämförelsevis stort antal. Jag finner mig
emellertid icke uppfordrad att i detta samband
ingå uti undersökning, huruvida vissa
andra af nämnda slags vicekonsulat skulle
kunna indragas, emedan frågan härom icke
kan tillmätas vidare vikt, sedan konsulatafgifterna
afskaffats och följaktligen befattningarnas
upprätthållande icke längre
kan kännas betungande för sjöfarten.
Utgiftsstat.
Generalkonsulatet i London:
Generalkonsulns lön .... kr. 24,000
Vicekonsulns lön .....» 10,000
Förste sekreterarens lön ...» 5,000
Andre » » . . . » 4,500
Kontorsanslag.......» 10,000
Underhåll af konsulathuset . » 4,000
tillsammans kr. 57,500
Vicekonsulatet i Glasgow:
Vicekonsulns lön.....kr. 9,000
Kontorsanslag.......» 3,000
tillsammans kr. 12,000
Vicekonsulatet i Hull:
Vicekonsulns lön.....kr. 9,000
Kontorsanslag ......» 3,000
tillsammans kr. 12,000
Vicekonsulatet i Liverpool:
Vicekonsulns lön.....kr. 9,000
Tvenne ålderstillägg .... » 1,000
Kontorsanslag.......» 4,000
tillsammans kr. 14,000
Kontorskostnadsersättningar vid följande
olönade vicekonsulat:
Blyth..........kr. 600
Burnt Island........» 300
Cardiff..........» 400
Dublin..........» 300
Falmoutk.........» 400
Great Grimsby.......» 600
Hartlepools (The)......» 600
Manchester........» 300
Methil..........» 300
Middlesborough......» 300
Newcastle-on-Tyne.....» 800
B 192
Plymouth.........kr. 400
Portsmouth........» 300
Southhampton.......» 200
Sunderland........» 600
tillsammans kr. 6,400
Vid bestämmandet af dessa belopp bar
jag utgått från dels den betydelse de olika
vicekonsulaten kunna sägas äga för vår
handelssjöfart såsom belägna å mera besökta
lastnings-, lossnings- eller orderplatser,
dels från det förhållande, att respektive
hamnar i regeln bruka anlöpas af våra
örlogsman, hvilket såsom bekant för vederbörande
konsulstjänstemän vanligen
medför vissa representationsutgifter; hvarhos
jag ock fästat afseende därpå,
att ett eller annat vicekonsulat måste förutsättas
komma att särskildt anlitas för
afgifvande af upplysningar i kommersiella
angelägenheter.
Jag anser mig till slut böra omförmäla,
att jag från vicekonsuler i distriktet mottagit
framställningar om att det för en dylik
konsulstjänstemans anseende kunde vara
lämpligt, att, när därtill funnes anledning,
han erhölle titel af konsul, utan
att detta för öfrigt inverkade på hans underordnade
ställning i förhållande till generalkonsuln
i distriktet.
Därest hänsyn kunde tagas till sådan
hemställan torde enligt mitt förmenande
de aflönade vicekonsulerna i Londons distrikt
äga förutsättningar för att under
anförda betingelse benämnas konsuler, likasom
ock sådan titel kunde förlänas åt
vicekonsul, som genom nit, tillmötesgående
eller skicklighet i tjänsten gjort sig
förtjänt af särskild belöning.
Hvad beträffar vårt konsulathus i London
är att anmärka, att utaf det belopp
af kr. 4,000 årligen, som är anslaget till
dettas underhåll, måste bestridas ej mindre
utgifter för erforderliga reparationer
å huset än äfven afgift till ägaren af
tomten (ground-rent) samt skatter och utskylder
till kommunen, hvilket allt närmare
framgår af de redogörelser i ämnet,
som af generalkonsulatet under årens lopp
i föreskrifven ordning ingifvits till kungl.
utrikesdepartementets kameralafdelning.
I fråga om det arbete, som kan väntas
utfördt af generalkonsulatet, må erinras,
att till de vanliga s. k. löpande ärendena
här, i kraft af gällande öfverenskommelse
med Brittiska regeringen, få räknas mottagandet
och hemsändandet af kvarlåten
-
skap efter svenska sjömän, som aflidit i
tjänst å brittiska fartyg jorden rundt. I
afseende härå bör framhållas, att antalet
dylika ärenden, som årligen komma under
generalkonsulatets handläggning, är jämförelsevis
betydande, och att många af
dessa föranleda särskildt besvär dels därigenom
att sjömännens identitet måste utrönas,
hvilket ofta försvåras af att sjömännen
i lifstiden användt olika namn,
dels jämväl af den omständigheten att, då
kvarlåtenskapen i värde öfverstiger pund st.
50, bemyndigande att förvalta densamma
måste, under iakttagande af mångahanda
formaliteter, sökas hos domstol.
Den korrespondens, som under anförda
omständigheter uppstår, kan i det hela
kallas vidsträckt. Synnerligen omfattande
är ock i allmänhet skriftväxlingen med
distriktets vicekonsuler, hvilkas antal på
sistone ytterligare ökats genom utvidgningen
af distriktet, som nu omfattar flera
nya hamnar med betydande svensk sjöfart.
Jag har i min ofvan åberopade skrifvelse
omförmält, hurusom generalkonsulatets biträde
mera och mera tages i anspråk för
afgifvande af upplysningar i kommersiella
angelägenheter och att i samband därmed
icke sällan fordras personlig vägledning åt
landsmän under besök på platsen. Jag
tror mig härvid böra fästa uppmärksamheten
på, att, i sistnämnda hänseende, de
stora afstånden i London, kunna förorsaka,
att det biträde, som sålunda begäras, varder
uti icke ringa grad betungande.
I betraktande af det nu anförda anser
jag mig icke hafva öfverskridit det rimligas
gränser, då jag förklarat, att för generalkonsulatets
behöriga skötande anställandet,
vid sidan af generalkonsuln och vicekonsuln,
utaf tvenne sekreterare är af behof
vet påkalladt.
Slutligen anhåller jag få nämna, att om
ock, med hänsyn till kontorsanslaget, utgiften
till extra biträde må kunna i framtiden
minskas, det som sålunda inbesparas
torde kräfvas för anlitande af generalkonsulatets
juridiska rådgifvare i och för behandling
af spörsmål, som beröra landets
lagstiftning och förvaltning. Frågor af
denna art föreläggas nämligen tidt och
ofta till generalkonsulatets besvarande och
förutsätta, efter hvad erfarenheten visat,
i många fall ingående insikt i rättsförhållanden
och administrativa anordningar,
hvilka kunna vara af ganska invecklad beskaffenhet.
Hittills har ett sådant anlitande,
på grund af därmed förenade betydliga
kostnader, blott undantagsvis kun
-
B 193
nät medgifvas; men det torde otvifvelaktigt
vara till allmän båtnad, om generalkonsulatet
i berörda afseende erhölle något
friare händer.
Jag vågar däxföre fortfarande hemställa,
att det belopp, som åt generalkonsulatet
kommer att anvisas till bestridande af
kontorskostnader mot redovisningsskyldighet,
icke måtte sättas lägre än till kronor
10,000 årligen.
Danmark.
T. f. Chargé d’affaires friherre Ramel.
1.
Efter unionsupplösningen torde beskickningens
arbete i någon mån minskas, då
de norska ärendena bortfalla. Emellertid
gäller detta i vida mindre grad om beskickningen
än om generalkonsulatet. Insändandet
af alla politiska rapporter samt
afgifvandet af redogörelser för såväl lagstiftningsarbetet
som för de sociala förhållandena
af intresse i Danmark blifver
ej i någon mån förändradt, och minskningen
torde i främsta rummet träffa en
del löpande ärenden (såsom delgifning af
rättshandlingar, öfversändande af »commissions
rogatoires», utverkande af tillstånd
för en eller annan militär o. d.),
hvilkas expedierande ej torde kräfva synnerligen
stort arbete. Däremot skulle med
den af mig föreslagna förändringen af det
lönade generalkonsulatet i Köpenhamn till
ett olönadt åtskilliga ärenden, som nu
handläggas af generalkonsulatet, komma
att hänskjutas till beskickningen. Dit hör
i främsta rummet utfärdande af äktenskapscertifikat
och afstötande af äktenskap.
När bemyndigande att afsluta äktenskap
kommer att gifvas en del diplomatiska
och konsulära ämbetsmän, torde
säkerligen ministern och legationssekreteraren
i Köpenhamn böra erhålla dylikt bemyndigande.
Att ett dylikt uppdrag just
här kommer att ofta användas och därigenom
medföra mycket arbete, måste hvar
och en, som har kännedom om förhållan-*
dena,. medgifva. Då beskickningen såsom
mera kunnig i juridiska förhållanden skulle
erhålla i uppdrag att i detalj följa lagstiftningen
på alla möjliga områden, kommer
äfven detta att medföra ökadt arbete.
Under sådana förhållanden anser jag det
icke tillrådligt att företaga en förändring
i vår diplomatiska representation i Danmark
på så sätt, att legationssekreterarebefattningen
härstädes indrages.
En sak, som säkerligen äfven kommer att
i hög grad upptaga legationssekreterarens
tid, är härvarande svenska koloni. Densamma
består af 18,000 personer till största
delen fattiga, och från ledande män
inom kolonien har önskan uttryckts, att
legationssekreteraren såväl måtte åtaga sig
ordförandeskapet i den nybildade svenska
understödsföreningen som ock eventuellt
sedermera inträda i styrelsen för kyrkoföreningen,
hvilken har till uppgift att
söka åstadkomma en svensk kyrkobyggnad
här. På grund af sin ställning kan väi
ministern knappast deltaga i detaljerna af
dylikt arbete, men å andra sidan har det
från koloniens sida framhållits, att det
vore synnerligen önskvärdt att kunna påräkna
bistånd af en person, som står utanför
de olika kretsarna inom densamma.
På samma sätt kan man ej heller begära,
att de ofta ganska detaljerade undersökningar,
som skulle blifva en följd däraf,
att bemyndigande att utfärda äktenskapscertifikat
för hela Danmark och att afsluta
äktenskap lämnades beskickningen, skola^
utföras af ministern, hvilkens tid torde
blifva nog så upptagen af andra saker.
Då riksdagens förhandlingar i regel pågå
under samma tid som kanslitiden, måste
ju också de rena kansligöromålen kunna
lämnas åt en legationssekreterare, under
det att ministern själf besöker riksdagen.
Fördelen att under ministerns ledighet hafva
en med förhållandena förtrogen chargé
d’affaires torde ej heller böra underskattas.
Alla makter, som hafva beskickningar i
Köpenhamn, hafva också åtminstone en legationssekreterare
här, och Norge kommer
också att följa detta exempel. En indragning
af den svenska legationssekreterarebefattningen
skulle därför, äfven om den
i.öfrigt vore tillrådlig, väcka ett för Sverige
ingalunda behagligt uppseende.
På grund af hvad jag ofvan anfört, får
jag vördsamt hemställa, att beskickningen
i Köpenhamn bibehålies oförändrad med en
minister och en legationssekreterare.
Beträffande löneförmånerna torde ministerns
lön höra bibehållas vid den nuvarande
eller 36,000 kronor, då densamma ingalunda
kan anses vara för högt tilltagen.
B 13
B 194
En legationssekreterarelön på 5,000 kronor
torde däremot, särskildt om hänsyn toges
därtill, att platsen bör'' kunna besättas
utan hänsyn till innehafvarens förmögenhetsförhållanden,
ej kunna anses tillfyllestgörande,
och en ökning af densamma
till 6,000 kronor, synes vara synnerligen
önskvärd.
2.
På grund af Danmarks ringa utsträckning
och de likartade förhållandena i landet
torde hädanefter som hittills Sveriges
konsulära representation i det egentliga
Danmark böra vara underordnad ett generalkonsulat
i Köpenhamn. Då postförbindelsen
till Island går öfver Köpenhamn,
synas äfven de eventuella vicekonsulaten
på denna ö böra höra under ifrågavarande
generalkonsulat. För kolonierna i danska
Västindien, som ju i så mycket skilja sig
från hufvudlandet, synes däremot ett själfständigt
konsulat, som direkt kan brefvexla
med vederbörande myndigheter i Sverige,
böra. bibehållas.
Det torde ej kunna förnekas, att genom
unionsupplösningen arbetet vid generalkonsulatet
i Köpenhamn i ansenlig grad minskats.
Hela antalet svenska fartyg, som
anmäldes till generalkonsulatet under år
1904, utgjorde visserligen 4,672 och hela
antalet norska endast 302. Men man bör
härvid taga i betraktande, att en mycket
stor del af de svenska fartygen utgöra ångfartyg
i regelbunden trade (såsom ångfartygsaktiebolaget
»Öresunds», halländska bolagets
och bolaget »Södra Sveriges» båtar),
hvilka i regel ej förorsaka generalkonsulatet
något besvär, under det att de norska
utgöras af segelfartyg och mindre ångfartyg,
som i betydligt större grad upptaga
generalkonsulatets tid.
Af de äreuden, som under samma år
inkommo till generalkonsulatet, voro 1,167
svenska, 621 norska och 237 gemensamma.
Att frånsedt ärendenas antal ofta de från
Norge begärda utredningar förorsakat ett
betydligt arbete, torde ej heller kunna förnekas.
Härtill kommer, att alla generalkonsulatets
rapporter hittills skolat insändas
i 2 exemplar. Att oafsedt unionsupplösningen
arbetet vid generalkonsulatet i
ansenlig grad minskats, sedan konsulatafgiftsuppbörden
upphört, är äfven säkert.
Ett bevis för det minskade arbetet innebär
äfven den omständighet, att generalkonsulatets
kanslitid, hvilken förut varit mellan
kl. 9—2, sedan i höst endast är mellan1
10—12 och 1—3. I ett land med likartad!
språk och äfven delvis likartade förhållanden
blifver ju konsulns arbete i ansenlig
grad lättare och hans bistånd tages betydligt
mera sällan i anspråk än i andra länder.
Om vår konsulära representation på
ett tillfredsställande sätt skulle kunna
skötas på annat sätt, synes därför möjligen
en besparing kunna göras, därigenom
att den aflönade generalionsulsbefattningen
i Köpenhamn indrages.
Den frågan framställer sig då först, huruvida
ej liksom i Washington och Konstantinopel
svenska beskickningen skulle
kunna åtaga sig konsulatärendena och en
vicekonsul anställas vid beskickningen såsom
konsulärt biträde. En dylik anordning
skulle onekligen medföra en besparing, men
det är äfvenledes säkert, att densamma erbjuder
åtskilliga olägenheter. Då ännu
ingen främmande makt härstädes ordnat
sin konsulära representation på ett dylikt
sätt, skulle en sådan anordning säkerligen
i hög grad stöta vederbörande myndigheter
och andra i Danmark, då man lätt
kunde komma att däri se en ringaktning
af Danmark, och ministerns-generalkonsulns
uppgift skulle härigenom blifva i hög
grad försvårad. En minister kan på grund
af sin ställning och äfven, upptagen som
lian blifver i första rummet af det rent
diplomatiska arbetet, ej i samma grad som
en generalkonsul komma i beröring med
alla för handeln och sjöfarten speciellt,
intresserade kretsar. Att äfven en reklamation,
som lätt kan ordnas af en generalkonsul
genom personlig hänvändelse till
vederbörande ofta ganska underordnade lokala
myndigheter, af ministern på grund
af hans ställning måste framföras till en
högre myndighet, hvarigenom både fördröjande
kan ske och äfven understundom
ett ursprungligen högst obetydligt ärende
kan komma att öfvergå till en verkligen
diplomatisk reklamation, torde ej heller
kunna förnekas.
Ett sätt för ordnande af vår konsulära
representation i Danmark, som både medför
en ganska ansenlig besparing och å andra
sidan torde kunna uppvisa åtskilliga
fördelar framför den nuvarande ordningen,
är däremot, att en ansedd köpman, helst af
svensk nationalitet, utnämnes till oaflöna.ö
generalkonsul, och att denne, som för bestridande
af kontorskostnader mot redovisningsskyldighet
torde böra erhålla ett
belopp, något understigande det, den nuvarande
generalkonsuln erhåller (kr. 6,000:
—) eller förslagsvis kr. 5,000: — vid sin
sida erhåller en aflönad vicekonsul, hvilken
på grund af sin mer sjalfständiga
B 195
ställning och de ökade lefnadsomkostnaderna
i Köpenhamn torde böra erhålla en något
högre lön än den nuvarande (kr. 4,500:
—) eller förslagsvis kr. 5,500:—. Då beloppet,
hvarmed vicekonsulns lön förslagsvis
ökats eller 1,000 kr. är enahanda med
beloppet för minskningen af kontorskostnadsans
laget, skulle besparingen utgöra generalkonsulns
fulla lön eller kr. 12,000:—.
Systemet med en aflönad vioekonsul under
en oaflönad generalkonsul, har af Danmark
försökts bland annat på en för dess
export så betydande plats som London,
och har, enligt hvad vederbörande i utrikesministeriet
meddelat, visat sig i allo
tillfredsställande och aldrig gifvit anledning
till konflikter mellan de båda konsulerna.
En köpmanskonsul har ofta betydligt
lättare än en consul missus att
komma i beröring med landets handelskretsar
och lära känna deras åskådningssätt.
Han, som sedan sin tidigaste ungdom sysslat
med affärer och sålunda fått en verklig
praktisk utbildning, kan med lätthet
se, hvar verkliga exportmöjligheter för
vårt land föreligga, och kan naturligtvis
vid affattandet af rapporter och dylikt
framkomma med de värderikaste synpunkter.
Danska konsulatförordningen har också
tagit hänsyn till fördelen att erhålla
personer, som äro inne i affärsförhållandena,
till konsuler, i det att den framhåller,
att till aflönade platser skola tagas
om möjligt »forretningskyndige Dolk».
Det har emellertid, enligt hvad man upplyst
mig, visat sig svårt för Danmark att
erhålla tränade affärsmän till aflönade
konsuler, då i regeln en duglig affärsman,
som uppnått en viss ålder, förtjänar betydligt
mer än hvad staten kan gifva i
lön.
Kan emellertid, och detta synes ingalunda
omöjligt, i Köpenhamn en köpman,
hvilkens affärer äro af sådan beskaffenhet,
att den ej gör honom särskild! olämplig
för befattningen, befinnas villig att bekläda
befattningen såsom olönad svensk
generalkonsul, synes en dylik anordning
kunna medföra åtskilliga fördelar. Allt
detaljarbete o. d. kom naturligtvis att
åligga den aflönade vicekonsuln och den
eller de kontorister, hvilka kunde af kontorsanslaget
erhålla aflöning, och generalkonsuln
skulle närmast hafva att gifva
råd och upplysningar åt vicekonsuln vid
dennes affattande af rapporter, gifva anvisning
på exportmöjligheter samt genom
sin ställning till vederbörande lokalmyndigheter
och handelskretsar kunna såväl
främja reklamationer som ock lätt inför
-
skaffa upplysningar. Beskickningen fick
naturligtvis i högre grad än hittills anlitas
för sådana ärenden, som ej lämpligen
kunde åläggas den olönade generalkonsuln
i egenskap af icke-jurist. Utfärdande af
äktenskapscertifikat, afslutande af äktenskap
och alla rapporter angående lagstiftningsarbete,
såvida det ej direkt berörde
det kommersiella området, skulle sålunda
bl. a. åligga beskickningen. Äfven införskaffande
af åtskilliga upplysningar, som
delvis nu åligga generalkonsulatet, kunde
lämpligen anförtros åt beskickningen. Vår
diplomatiska representation, skulle härigenom
komma i intimare beröring med det
praktiska lifvet och genom lämpligt samarbete
med den på handelslifvets område
speciellt sakkunnige generalkonsuln göra
värderika rön.
Enligt hvad jag erfarit, har ingen af
våra vicekonsuler i Danmark efter unionens
upplösning inkommit med begäran om afsked.
Under sådana förhållanden och särskildt
i betraktande däraf, att konsulaten
efter konsulatafgiftens upphörande ej medföra
någon kostnad för sjöfartsnäringen,
synes ej vara skäl att nu indraga några
vicekonsulat, då det ju alltid kan vara
en fördel att äfven på mindre platser hafva
en representant för inskaffande af upplysningar
o. d.
Beträffande eventuell minskning af de
till vissa vicekonsulat lämnade kontorskostnadsersättningar
kommer kungl. beskickningen
att längre fram inkomma med yttrande.
Det lämpligaste ordnandet af Sveriges
konsulära representation i Danmark synes
sålunda vara att bibehålla ett generalkonsulat
i Köpenhamn och ett konsulat i
S :t Thomas och tills vidare samtliga vicekonsulat,
men att omordna generalkonsulatet
till ett oaflönadt generalkonsulat med
ett kontorsanslag af förslagsvis 5,000 kronor
och med en vicekonsul med en lön
af förslagsvis 5,500 kronor fästad vid detsamma.
Envoyén Hammarskjöld.
1.
Redan de nuvarande svenska aflöning
garna äro helt säkert, till följd af penningevärdets
sjunkande och den allmänna
lefnadsstandards höjning, för samtliga befattningar
ganska knappt tilltagna eller
rent af otillräckliga. Det vore därför önskvärdt,
om en förbättring af desamma kunde
genomföras utan alltför stort betungan
-
B 196
de af statsverket, något som torde förutsätta
indragning af vissa diplomatiska poster
eller en genom konsulatgöromålens partiella
öfverflyttande på legationerna möjliggjord
minskning af utgifterna för konsulatväsendet.
I alla händelser skulle det, då äfven,
personer med ringa eller ingen förmögenhet
förutsättas såsom innehafvare af de diplomatiska
chefsplatserna, vara fördelaktigt
att afskaffa det nu gällande systemet,
att beskickningschefema hafva att utan
särskild godtgörelse bestrida kostnaden för
kanslilokal och åtskilliga andra s. k. expenser.
Dels kan omöjligheten att på förhand
exakt beräkna de faktiska löneafdrag,
som härigenom uppkomma, lätteligen
föranleda en oriktig subjektiv ^uppskattning
af eventuella aflöningsförmåner;
dels innebär anordningen onekligen för
den mindre bemedlade en viss frestelse till
alltför stor sparsamhet särskildt beträffande
de drygaste af ifrågavarande poster,
nämligen utgifterna för kanslilokalen och
dess utrustning. Det principiellt riktiga
däri, att hvad som kan inbegripas under
kansli- eller kontorskostnader omedelbarligen
bestrides af allmänna medel, ligger
i öppen dag, och eventuella praktiska svårigheter
torde ingalunda vara oöfvervinneligt.
Vidare synas särskilda åtgärder böra vidtagas
för att ekonomiskt underlätta tillgången
till böcker, tidskrifter och tidningar,
som beskickningspersonalen beböfver
dels för att följa folkrättens och de viktigaste
internationella, förhållandenas utveckling,
dels för att ständigt bevara en
noggrann kännedom om tilldragelser och
meningsyttringar inom hemlandet.
Dör sistnämnda ändamål, som särskildt
framhålles i Eders excellens förut omförmälda
anförande till statsrådsprotokollet,
är det dock af ännu mycket större vikt,
om tillfälle kan beredas beskickningschef
att, utan ekonomisk förlust och oberoende
af den för rekreation afsedda ledigheten,
under någon tid hvart eller hvartannat
år uppehålla sig i Sverige, särskildt i Stockholm
och helst medan riksdagen är samlad,
för att med utrikesministern samt
med representanter för verk och inrättningar
eller andra sakkunnige och intresserade
konferera angående frågor, som äro
eller kunna antagas snart blifva aktuella
och som på ett eller annat sätt beröra
beskickningens verksamhetskrets, äfvensom
för att söka erhålla personlig kännedom
om rådande önskningar och stämningar.
Dylika periodiska besök i hemlandet borde
enligt mitt förmenande i regel vara obligatoriska.
Den i Danmark genomförda skillnaden,
hvad beskickningschefer angår, mellan lön
och taffelpenningar och, beträffande legationssekreterarne,
mellan lön och »frais de
séjour» synes stå i nära öfverensstämmelse
med den i § 1 af det svenska ministerreglementet
uttalade aflöningsprincipen och
kunna lända till praktisk fördel därigenom,
att den underlättar förebyggandet af en
särskildt efter den progressiva inkomstskattens
införande oegentlig beskattning
af inkomster, som i själfva verket äro jämförliga
med »hvad som anvisats till bestridande
af de med erhållna tjänster eller
uppdrag förenade särskilda kostnader»
(Inkomstskatteförordningen 7 § d).
Hvad angår villkoren för inträde i diplomatisk
tjänst, torde, äfven om anställandet
af militärer lärer i åtskilliga fall lämnat
godt resultat, dock böra i regel uppställas
fordran på aflagd juridisk ^examen.
Jag skulle anse det mycket önskvärdt,
om därutöfver, jämväl i regel, kräfdes,
att aspirant under en icke alltför kort
tid tjänstgjort vid domstol eller förvaltande
verk och därigenom förvärfvat någon
praktisk kännedom om den inhemska
rättstillämpningen.
9.
Dör en väsentligen ämbetsmannamässigt
utbildad konsul lärer det icke ens under
de gynnsammaste förhållanden vara möjligt.
att i nämnvärd utsträckning uppträda
såsom sakkunnig rådgifvare åt hemlandets
affärsmän inom olika branscher. Han måste
i allmänhet, hvad angår de inhemska
näringarnas främjande, inskränka sig till
att lämna snabba och fullständiga upplysningar
om de ekonomiska förhallandena
och särskildt om de exportmöjligheter, som
synas öppna, sig, och de föredömen, som
synas vara att efterlikna. Det måste sedan,
vara de närmast intresserades sak att med
köpmannamässigt omdöme och köpmannamässig
beslutsamhet draga sina konklusioner
ur dessa upplysningar. Af nämnda
begränsning för ämbetskonsulns uppgift
torde följa, att man utan men och till och
med stundom med fördel kan göra hans
distrikt mycket vidsträckt, och att således
de aflönade konsulatens antal kan göras
ganska ringa. Dör sådana, uppgifter, som
förutsätta en ingående personal-, lokaleller
varukännedom, får man hålla sig
till oaflönade konsuler, lios hvilka man
bör kunna påräkna verklig merkantil sak
-
LS 197
kunskap, om också i regeln gifvetvis af
ensidig art, samt till kommersiella specialagenter,
hvilkas utsändande otvifvelaktigt
utgör ett synnerligen effektivt medel för
exportens främjande och lärer betinga endast
ganska måttliga kostnader.
Att det i och för sig är önskvärdt att
bereda största möjliga ienhetlighet och sammanhang
åt hemlandets utländska representation,
ligger i öppen: dag. Vore de
aflönade konsulerna hufvudsakligen att anse
som merkantila agenter, skulle deras
verksamhet för understödjande af! hemlandets
näringslif visserligen vaxa alldeles
åtskild från beskickningarnas. Men de uppgifter,
som i nämnda hänseendet kunna
i allmänhet utkräfvas af en hufvudsakligen
ämbetsmannamässigt utbildad konsul,
stå uppenbarligen i nära förbindelse med
beskickningarnas göromål. Ur ifrågavarande
synpunkt torde därför hinder icke möta
emot att ställa beskickningar och konsulat.
i ett intimt och organiskt sammanhang
med hvarandra.
Hvad särskildt Danmark angår, torde
det på. grund af detta lands ringa utsträckning
och den alldeles öfvervägande
betydelse, som hufvudstaden äger för dess
näringslif, vara öfverflödigt att jämte beskickningen
i Köpenhamn underhålla ett
aflönadt generalkonsulat därstädes. Dör
min personliga del skulle jag vara benägen
att föredraga en annan anordning,
nämligen att i Köpenhamn tillsättes en
aflönad konsul, hvilken, äger! vanlig befogenhet
till sjelfständig ämbetsutöfning,
men tillika är direkt ställd under beskickningschefen,
hvilken sålunda får ungefär
samma ställning som en nordamerikansk
»supervising» generalkonsul. Konsulatet,
hvarunder vicekonsulaten gifvetvis skulle
stå, komme då att utgöra ett slags afdelning
af beskickningen. Vissa besparingar
i afseenide å kostnader för lokal och biträdande
personal kunde göras. Genom den
nära beröringen meddelades kännedom om
och intresse för den ena verksamhetsgrenen
till den andra och vunnes större säkerhet,
att man i den politiska verksamheten toge
hänsyn till de kommersiella intressena och
vice versa. Reklamationer kunde utan föregående
skriftväxling ske på det sätt,
som i hvarje fall, vorei för ändamåle(t
lämpligast, och öfver hufvud kunde en
praktisk arbetsdelning införas, så att både
luckor och dubbleringar undvekes. Någon
större besparing å den nuvarande lönen
till generalkonsuln torde icke kunna påräknas,
då den nye konsulns aflöning ej torde
kunna säjttas lägre än till nio tusen kronor.
Jag tillåter mig ej heller att bestämdt
ifrågasätta afskaffande af vicekonsulsbefattningen,
ehuru sannolikt synes, att i
stället ett kontorsbiträde skulle kunna anställas.
Den hufvudsakliga fördelen skulle
vara större effektivitet i såväl den diplomatiska
som den konsulära verksamheten.
Generalkonsuln 1 Köpenhamn, Berencreutz.
Genom upphörandet af den konsulära
gemenskapen med Norge har gifvetvis en
mycket betydlig del af göromålen här
frånskiljts generalkonsulatet.
De norska ärendenas frånskiljande lärer
dock icke i motsvarande grad påverka organisationen.
Snarare synes den minskade
arbetsmängden nu böra begagnas till utverkande
af ett fylligare och kraftigare
tillvaratagande af Sveriges intressen än
som med nuvarande organisation och arbetskrafter
kunnat ske. Hittills har platsen
i det afseendet icke kunnat skötas
så effektivt som önskligt, hvarvid särskildt
den af mig vid några tillfällen framhållna
bristen på attacherade sakkunnige
i jordbruks- och handelsfrågor varit känbar.
Dessutom hafva medel saknats för
förvärfvande af mera omfattande utredningar
i speciella frågor (handelsmonografier
etc.).
Redan af det anförda framgår, att efter
min mening våra intressen kräfva bibehållandet
här af en utsänd konsulär representation;
och jag är lifligt öfvertygad
därom, att det blefve till bestämdt men för
våra intressen, om dessas tillvaratagande
lämnades åt en s. k. valkonsul, tillhörande
det land, mot hvilket lian har att framhäfva
Sveriges intressen. De allmänna skälen
mot valkonsuler synas mig blifva än
ytterligare skärpta, då det gäller förhållandet
mellan så närliggande länder som de
ifrågavarande, och då det är af maktpåliggande
vikt för Sveriges handel och sjöfart
att söka frigöra sig från den roll
af mellanhand, Danmark med stöd af alltjämt
hos oss saknade tidsenliga institutioner,
frihamn m. m., kunnat i så hög
grad utveckla på vår bekostnad.
Hvad nu själfva organisationen angår,
blir den gifvetvis främst bestämd af de
allmänna grunder, som för Sveriges diplomatiska
och konsulära representation
komma att, med ledning af den pågående
kommittéutredningen, fastslås. Jag menar,
att man har att välja mellan två bestämda
förmer,
B 198
den ena, hufvudsakligen den nuvarande,
med ett fristående generalkonsulat,
den andra med den konsulära representationen
inlagd under Kungl. Maj :ts beskickning
såsom en integrerande del af denna.
Där omständigheterna sådant möjliggöra,
och detta synes mig här vara fallet, anser
jag den senare formen erbjuda stora fördelar,
då därigenom den svenska representationen
samlad får större enhet och
större kraft, hvarförutom ju anordningen
onekligen måste medföra besparingar, särskildt
i minskade kansli-, lokal- och andra
expenser. Den ställning, generalkonsuln
här hittills intagit, har varit en verksamheten
i många fall dämpande mellanställning,
hvarken helt själfständig eller
helt beroende.
Skall emellertid den nuvarande organisationen
bibehållas, torde personalen böra
bestå af en generalkonsul samt en »vic-ekonsul»
eller snarare en sekreterare eller, eventuellt,
ett så tillräckligt tilltaget, till
fritt förfogande ställdt anslag, att däraf
må kunna fast aflönas amanuenser eller
attachéer med kompetens för konsulsbanan.
Äfven med en sekreterarepost torde
medel ehuru i inskränktare grad erfordras
för extra biträden.
Generalkonsulns lön sattes 1900 vid ökade
lefnadskost.nader och ökadt arbete ned
från 15,000 till 12,000 kronor. Jag anser,
att lönen bör återföras till sagda högrej
belopp. Dör en person med familj är den
nuvarande lönen otillräcklig, och den medgifver
hvarken hvad den borde göra, möjlighet
att genom umgänge eller på anna,t
sätt skaffa generalkonsuln förbindelser till
gagn för hemlandet, eller afsättandet af
någon som helst del däraf till underhåll
på äldre dagar, då en eventuellt beviljad
pension icke, efter hittills följda grunder
för dess bestämmande, skulle förslå. Jag
åberopade i ett yttrande af den 28 februari
1901 angående kontorsanslaget en då
föreliggande utredning om de ökade lefnadskostnaderna
härstädes, omfattande
åren 1872—1900. Att utvecklingen efter
1900 fortgått i den riktningen torde vara
väl bekant. Vid nämnda yttrande finnas
äfven fogade promemorior m. m. angående
generalkonsulatets i Köpenhamn
lönestater m. m. under föregående perioder.
Hvad vicekonsuls- eller sekreterare-lönen
angår, anser jag denna böra höjas till 5,000
eller kanske 5,500 kronor, hvaremot jag
är tveksam om gagnet af ålderstillägg
å denna lön.
Med cn sekreterare torde det nuvarande
kontorsanslaget möjligen kunna något
nedsättas, förutsatt att generalkonsuln fårfritt
disponera det på det sätt, som för
arbetet kan medföra största effektivitet.
Utan en sekreterare, torde anslaget böra
bestämmas till ett något högre belopp
t. ex. 7,000:—.
Jag har redan vidrört frågan om anställande
af sakkunnige och skall tillåta
mig därom hänvisa till mina i afskrift vidlagda
skrifvelser i ämnet till herr ministern
för utrikes ärendena af den 15 januari
1902 och den 24 maj 1904. Den förra
skrifvelsen omliandlar äfven några andra
anordningar för utvinnande af större effektivitet
åt konsulsverksamheten. De sakkunnige
kunde lämpligen ambulera från
ett till annat konsulat, sålunda både själfva
inhämtande ocli åt konsulatet meddelande
sin erfarenhet från olika länder. Vore
en sådan sakkunnig att alltid här påräkna,
kunde ju detta vara ett moment, som förringade
behofvet af andra biträden.
Jag har äran till jämförelse vidlägga
en uppgift från den tyske generalkonsuln,
härstädes angående löneförhållandena vid
kejserl. tyska generalkonsulatet. Såsom synes
är den i min ofvanberörda skrifvelse
af den 24 maj 1904 omnämndei landtbrukssakkunnige
nu ombytt mot en byggnadsteknisk
sakkunnig. Förhållandena å tyska
generalkonsulatet synas närmast jämförliga
med Sveriges generalkonsulat. Emellertid
bifogas äfven en uppgift från kejs.
ryska generalkonsulatet. England har härblott
en konsul med lön af 600 pund sterl.
jämte vicekonsul, som får idka handel'' och
är edsvuren translator och äfven tjänstgör
å k. brittiska legationen.
Väljes åter den andra formen, generalkonsulatets
inkorporerande i legationen, förutsätter
detta anställandet där af en särskild
ämbetsman närmast legationens chef.
Denne ämbetsman, konsulatchef, konsulatråd,
generalkonsul eller hvad man benämnde
honom, borde hafva befogenhet att på
eget ansvar handlägga en del löpande ärenden,
utfärda attester m. m., besvara förfrågningar
i eget namn, samt som kontrasignant
under beskickningschefen deltaga
i afgifvandet af berättelser eller själf underteckna
dessa och så vidare, enligt den
närmare instruktion, som blefve fastställd.
Det torde emellertid icke tillhöra mig att
afgifva detaljerad! förslag till ordnandet
af de konsulära intressenas tillvaratagande
genom beskickningarna. Den konsulära legationsledamotens
lön torde knappast kunna
sättas under den för generalkonsuln
fastställda, men besparingarna torde kunna
göras å biträden och expenser, på sätt of
-
B 199
■»an antyddes. Anordningen synes mig medföra
en bestämd fördel, som jag under nuvarande
förhållanden icke tvekar framdraga.
Generalkonsuln har med sin nuvarande
själfständigare och högre aflönade position
icke ens det sociala anseende, som man
villigt inrymmer en. sekreterare eller
attaché vid legationen, han är utestängd
från regeringskretsarna m. m., som stå
öppna för en ung man, den där nyss absolverat
sin examen. Han är härmed utestängd
från förbindelser, som kunde gagna
honom, från bekantskaper, som kunde lätta
hans uppgift; han känner sig härigenom
utstött och nedsatt, så att hos honom
måste födas ett visst missmod, ett visst
missnöje, som skapar otillfredsställelse. Har
han då bland sina kolleger t. ex. valkonsuler
med ställning särskildt såsom det lands
ämbetsmän eller dylikt, hvilkas undersåtar
de äro, får han se dessa röra sig i kretsar,
dit den utsände icke kommer. Att denne
senares anseende lider härpå till skada för
hans land, är gifvet. Huru som helst bör
därför den konsulära representanten gifvas
enahanda ställning, som tillkommer en diplomatisk,
och detta lärer icke kunna ske
på annat sätt än genom hans närmare förbindande
med legationen. Denna fråga
förefaller ju för en modern och liberal
uppfattning alldeles betydelselös, men för
vederbörandes ställning och uppgift såsom
en från sitt land utsänd ämbetsman är den
af saklig betydelse.
Hvad nu den konsulära representationen
i orterna angår, anser jag anordningen med
olönade vicekonsuler i regel hafva verkat
tillfredsställande. Jag har icke nu att
föreslå ändringar i afseende å de nuvarande
vicekonsulernas stationer m. m.
Kommer man att för de större befattning
garna bibehålla fasta kontorsanslag, blir
dock någon jämkning af nöden. Särskildt
bör anslaget till vicekonsuln i Korsör
lämpligen öfverflyttas till den i Nakskov,
hvars betydande arbete med anledning af
svenska arbetarna å Lolland framgår af
vidlagda afskrift af en nyligen från honom
på min begäran insänd skrifvelse.
Frankrike.
Envoyén grefve (Jyldenstolpe.
1.
Så länge institutionen af ständiga sändebud
internationellt består, fordra, för att
begagna ministerreglementets ordalag, rikets
värdighet samt politiska och kommersiella
förhållanden anställandet i Frankrike
af ett diplomatiskt ombud med rang
af Envoyé extraordinaire och Ministre plénipotentiaire.
I detta hänseende lärer skilsmässan
med Norge icke böra vålla ändring,
och af den omständigheten, att legationen
blifvit befriad från de norska sakerna,,
följer icke med absolut nödvändighet, att
de intressen, beskickningen har att tillvarataga,
blifva för Sverige mindre eller betydelselösare.
Göromålen kräfva, att ministern
hax ständigt eller så godt som
ständigt biträde af en legationssekreterare.
Tillfälle att vid beskickningen få anställa
en eller flere attachéer, allt efter omständigheterna,
bör fortfarande stå öppen, både
för deras egen utbildning och kårens rekryterande
och för kansligöromålens skötande.
För närvarande finnes vid beskickningen
i Paris anställd en militärattaché. Frågan
om denna befattnings fortfarande behöf
-
lighet beröres icke af den norska separationen,
då militärattachéns uppdrag uteslutande
gällt och gäller Sverige. Huruvida
det i militärtekniskt och krigsvetenskapligt
hänseende är af vikt att bibehålla
befattningen, måste jag öfverlåta till de
militära auktoriteternas bedömande. Ur
militärpolitisk synpunkt anser jag befattningen
här hafva mindre betydelse. Förutom
alla stormakterna är det Bumänien,
Argentina, Sverige, Chile, Peru, Mexico,
Japan, Bolivia, Haiti, som här hafva militärattachéer,
däremot icke Schweiz, Nederländerna,
Grekland, Costa-Bica, Brasilien,
Portugal, Siam, Paraguay, Liberia,
Monaco, Korea, Nicaragua, Danmark, Kina,
Ecuador, Cuba, Belgien, Serbien, Persien,
Uruguay och Venezuela, samt öfriga länder,
som äro representerade allenast, genom
chargé d’affaires eller diplomatisk
agent.
I öfvervägande anser jag böra tagas, om
icke för att befordra Sveriges ekonomiska
och industriella intressen det kunde vara
skal att till Frankrike utsända en kommersiell
agent; bestämmer man sig härför,
vore det nog för sakens egen skull gagneligt,
om denne agent, som skulle få till
uppdrag att söka bereda marknad för våra
B 200
produkter och utvidga handelsförbindelser-,
na, blefve fästad vid beskickningen i egenskap
af kommersiell attaché, men jag anser,
att för att sådant skall lända till
verklig nytta, är det första villkoret att
därtill finnes en i eminent grad skickad
person med fullständig kommersiell utbildning.
Befattningen borde därför icke
vara permanent, utan allenast tillsättas
vid särskildt sig yppande tillfällen att få
under en viss begränsad tidsperiod en därtill
fullt kvalificerad.
Hvad lönerna angår, så har jag ännu.
icke varit tillräckligt länge i Paris för
att fullständigt göra mig reda för, huru
ministerlönen ställer sig i förhållande till
lefnadskostnadema, men med den erfarenhet
jag har från andra platser om svårigheten
att få densamma att räcka till för
deri, som icke är lyckliggjord med privat
förmögenhet, är jag benägen antaga, att
pariserlönen ingalunda, är större än som
behöfs för att, äfven med iakttagande af
all möjlig ordning och sparsamhet, Sveriges
minister skall kunna häfda sin ställning
utan allt för många ekonomiska bekymmer,
särskildt om lian har famil]. Då
emellertid ministern i Paris åtnjuter förmånen
af fri bostad med därtill hörande
uppvärmning ocli belysning mot erläggande
af en hyra, som icke kan anses annat än
som skälig, har jag icke velat ifrågasätta
en höjning af lönen utöfver det belopp,
hvarmed densamma nu utgår. Från att
utgöra 64,000 kronor blef den för väl ett
trettiotal åx sedan nedsatt till nominellt
60,000 kronor, men är den i själfva verket
icke oväsentligt lägre, i följd af det afdrag
som göres i form af indemnitet och
chargé d’affaires’ arfvode.
I detta sammanhang tillåter jag mig
till öfvervägande hemställa, om icke det
kunde vara skäl att nu vidtaga den '' förändring,
att icke ministern behöfver skyldra
i budgeten för en större lön än den
som han i själfva verket undfår, samt därvidlag
taga steget fullt ut från det patriarkalisk»
systemet, att ministern skall föda
och betala husrum för legationssekreteraren,
hvaraf indemniteten är en kvarlefva.
Denna institution synes mig föråldrad och
icke medföra för vare sig den ene eller
den andra någon fördel, då det väl icke nu,
för tiden lärer bero på beskickningschefen
att välja mellan att hafva legationssekreterare
eller att själf påtaga sig dennes arbetsbörda
för att därigenom bereda sig
motsvarande ekonomisk fördel. Om indemniteten,
sådan den ställer sig under
årets 365 dagar, afdrages, och i stället
uppföres på legationssekreterarens lön. med
i afrundadt tal kronor 4,300, skulle ministerns
löneförmåner utgöra, förutom bostad
med värme och belysning, 45,700 kronor,
hvilket icke kan anses oskäligt högt, och
legationssekreteraren uppföras med kr.
12,300.
Att beskickningschef skall skatta för hela
sitt traktamente anser jag vara en tunga,
i hvilken lindring borde kunna beredas genom
att löneförmånerna uppdelas på så
sätt, att den egentliga lönen fastställdes
till exempelvis 20,000 kronor, och resten
bestämdes utgöra representationspenningar,
de senare skattefria. Härigenom återginge
man till hvad förr varit brukligt, och som
äfven tillämpas i vissa länders diplomati.
Sålunda infördes detta system för den franska
diplomatin år 1887.
Såsom; ett önskemål vid en reorganisation
afl diplomatin, har Eders Excellens i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 17
november framhållit, att de i utlandet anställde
ämbets- och tjänstemännen måtte
hålla sig förtrogna med de frågor, som i
hemlandet upptaga allmänna intresset. Det
kan ej nekas, att det för diplomaten — och
det gäller icke allenast de svenska, men
alla länders — ligger en viss fara i att
genom en längre vistelse utomlands icke
tillräckligt kunna följa med förhållandena
hemma, och detta synnerligast, på sådana
platser, där besök af landsmän förekomma
jämförelsevis mindre ofta. Centralförvaltningen
skulle, om den utstyres med därtill
behöflig ökad arbetskraft, i sin mån kunna
bidraga till rättande af detta missförhållande
genom att hålla beskickningarna »au
courant» med hvad som rör sig inom samhället,
och supplera den inblick, som däraf
kan erhållas genom de allmänna tidningarna,
men jag kan i detta sammanhang
icke underlåta att påpeka- den viktiga roll,
som tillfälle till besök i hemlandet härvidlag
spelar. Dylika besök böra icke allenast
afse rekreation, hvila eller vårdandet
af privata angelägenheter, utan utgöra de
ett verksamt medel att uppehålla såväl de
personliga som tjänsteförbindelserna med
hemlandet; och dymedelst starkes och ökas
förtroligheten med de på dagordningen stående
frågorna på ett flerfaldigt verksammare
sätt än genom aldrig så mycken
tidningsläsning.
Härvid gäller det att icke genom allt
för rigorösa och ekonomiskt tryckande stadgande»
försvåra tillfällena för beskickningscheferna
att få permission till hemresa.
Enligt nu gällande bestämmelser kan
beskickningschef i allmänhet påräkna
R 201
tjänstledighet under två månader. Under
denna tid, liksom äfven under resedagarna,
vidkännes han, utöfver indemniteten, ytterligare
afdrag från lönen i form af chargé
d’affaires: arfvode. Beloppet är visserligen
icke större än 13 kronor pr dag, men om
man tager i betraktande svårigheten för
ministern att under denna tid skicka bort
sin tjänstepersonal och upplösa sitt hushåll,
måste erkännas, att afdraget å traktamentet
utgör ett i många fall kännbart
tillägg till resekostnaderna, och i allt fall
icke tål vid någon ökning vid tjänstledighet
på två månader eller dessemellan på
kortare tid. Skulle en tjänstledighet, som
åtnjutes utan afbrott under två månader,
af en eller annan orsak förlängas därutöfver,
torde skäligt afdrag från traktamentet,
resp. representationspengarna, däremot
vara på sin plats.
Den omständigheten, att beskickningarna
befriats från att ägna sig jämväl åt de norska
ärendena, behöfver icke, såsom antydt,
innebära en minskning i deras v :rksamhet,
utan kan tvärtom öppna utsikt till
en stegrad sådan, nu uteslutande i Sveriges
intresse. Men å andra sidan medför separationen
naturligtvis, att en del af de kuranta
göromålen försvinna. Tiden har icke
medgifvit mig att noggrannare tillse, huruledes
förhållandet ställer sig mellan de
svenska och norska ärenden, beskickning
gen haft att handlägga under de senare
åren, något som icke framgår af beskickningens
årsredogörelser, men påtagligt är,
att besöken på legationen af enskilda,
rekommendationer för sådana, m. fl. dylika
kansligöromål komma att mycket mindre
lägga beslag på beskickningspsrsonalens
tid och arbete. Förutsatt därför, att
legationssekreteraren kan påräkna reguliärt
biträde af åtminstone en attaché, anser
jag, att en besparing i kansliutgiftema
kunde göras genom indragning, tills vidare
åtminstone, af arfvodet för en kanslist.
o.
Eders Excellens har behagat begär;) mitt
yttrande angående sättet för ordnande af
Sveriges konsulära representation i Frankrike.
Härom har jag konfererat med t. f.
konsuln i Havre samt konsuln i Marseille.
T. f. konsulns i Havre förslag går ut på
följande:
I Bouen upprättas ett löuadt konsulat
eller generalkonsulat.
I Paris upprättas ett olönadt generalkonsulat
med distrikt, omfattande de i
närlagda tablå upptagna departement.
I Marseille, Lyon och Lille upprättas
olönade konsulat med distrikt enligt förutnämnda
tablå.
I Bordeaux och Havre upprättas olönade
konsulat, tills vidare utan landdistrikt.
öfriga delar af Frankrike skulle förläggas
under Rouen.
Modifikationer i distriktsindelningen kunde
naturligtvis ske, samt vicekonsulat inuti
landet, under generalkonsulatet i Paris,
samt konsulaten i Marseille, Lyon och
Lille upprättas, därest sådant skulle visa
sig ändamålsenligt och behöfligt.
Vicekonsulat bibehållas och upprättas
omedelbart i Dunkerque, Calais, Boulogne
s/m, Dieppe, Havre, Honfleur, Caen, Cherbourg,
S :t Malo och S :t Servan, Brest, 8:1
Nazaire, Nantes, La Bochelle, Bordeaux,
Bayonne, Cette, Marseille, Toulon, Nice.
Vicekonsulaten i Amiens, Fécamp, Granville,
Douarnenez, Concarneau, Lorient, Sables
d’Olonne, Ile de Bé och Cognac föreslår
t. f. konsuln till indragning, då de sakna
all betydelse för Sverige, liksom ock PorlVendres,
Port de Bouc, La Ciotat, Hyéres
Cannes och Menlon.
Alla vicekonsulaten i sjöstäderna, vid atlantiska
och medelliafvet, således också
vicekonsulaten i Havre, Bordeaux och Marseille,
skulle subordinera under konsulatet
i Rouen samt hafva fullkomligt samma
funktioner som hittills, men i Iiavre, Bordeaux
och Marseille skulle därjämte upprättas
konsulat af samma art som i Paris,
Lille och Lyon. Dessa senare konsulat
i nyssnämnda sex städer skulle vara för
information och konsultation i kommersiella
och industriella frågor, och kominer det
att hufvudsakligen bero af myndigheterna i
hemlandet, i hvad mån dessa konsulat tagas
i bruk.
Vicekonsulerna i Havre, Bordeaux, och
Marseille skulle efter detta förslag hafva
en dubbel subordination; dels under konsulatet
i Rouen, dels ock i fråga om kommersiell
information i konkreta fall under
konsuln på platsen, och vidare skulle generalkonsulatet
i Paris, samt konsulaten i
Havre, Bordeaux, Marseille, Lyon och Lille,
som finge till hufvuduppgifter främjande
af den svenska industrien och handeln,
vara pliktiga besvara förfrågningar från
centralstationen i Rouen samt i öfrigt
vara underordnade denna station i de afseenden,
som utrikesministern kan finna
lämpligt.
B 202
Konsuln i Marseille uttalar sig för att
svenska konsulatväsendet i Frankrike delas
i två distrikt, ett generalkonsulat i
Havre för norra och västra Frankrike samt
ett i Marseille för södra Frankrike, Tunis,
Algeriet och de franska kolonierna i
Afrika och Asien. Indelningen motiveras
därmed, att Norra Frankrikes affärer med
Sverige äro af olika, art, jämförda med dem,
som uppgöras i Marseille och kolonierna.
Sistnämnda stad är, förmäler konsuln,
centralpunkten för alla koloniaffärer, och
skulle den svenska handeln draga stor
nytta af att på detta sätt komma i relation
med de franska kolonierna med Madagaskar,
Elfenbenskusten, Tonkin och Oochincliina,
hvilka äro afnämare för många
artiklar, som tillverkas i ''Tyskland och Holland,
med hvilka länder våra köpmän borde
med lätthet kunna upptaga konkurrensen.
Såsom dylika artiklar nämnas kondenserad
mjölk, ostar i blecklådor, och
konserver.
Konsuln anser, att konsulerna borde
ha-rättighet att själfva göra affärer,, då de
själfva som köpmän blifva bättre i stånd att
vara sitt land till nytta. Konsulernas
första verksamhet borde vara att hjälpa och
underlätta Sveriges handelsförbindelser
med utlandet, i stället för att de hittiildags
blifvit mera använda för och deras
tid mest upptagen med administrativt arbete
för sjöfarande och med att bispringa
resande och andra landsmän.
I sammanhang härmed förordar konsuln
upprättande af handelskammare i de utländska
städerna efter det franska mönstret,
samt insättande i konsulatstyrelsen
hemma af ett visst antal med utländska
förhållanden erfarna, det opraktiska
lifvets» män.
Dessa tvenne uttalanden kunna anses
utgöra exponenter af de två sinsemellan
icke sammanfallande riktningarna af konsulär
verksamhet: t. f. konsuln i Havre
gör sig t|ill målsman för sjöfartens och
särskildt sjöfarts-administrationens behof,
under det att konsuln i Marseille ser saken
hufvudsakligen ur synpunkten af konsulernas
arbete för underlättande och hjälpande
af handelsförbindelserna med ul landet.
Därvidlag gäller det efter min uppfattning
att söka tillgodose båda intressena,
och möjligen skulle det därvid låta sig
göra att anordna så, att konsulerna kunde
göra mera än hittills i väg af kommersiell
information, men för -ett land
med så stor sjöfart som Sverige får man
icke bortse från de kraf densamma stäl
-
ler på konsulatinstitutionen. Hvad Frankrike
särskildt beträffar så hax den. svenska
sjöfarten, enligt generalkonsulatets i Havre
uppgifter, under de senare åren representerats
i medeltal af 410 ankomna fartyg
om tillsammans närmare 325,000 ton.
Dessa siffror synas mig tillräckligt störa,
för att man i likhet med konsul Ljungqvist
bör gå ut ifrån, att åtminstone en
lönad konsul bör fortfarande finnas här
i landet för Sverige och sätet för hans
verksamhet förläggas till en sjöstad, där
han kan komma i största möjliga kontakt
med maritima kretsar och våra sjöfarande,
och därifrån den'' kontrollerande och ledande
verksamheten öfver vicekonsulerna i
hamnstäderna bäst kan utöfvas. För att
låta denna station fortfarande förblifva, i
Havre, därför talar den omständigheten,
att de flesta länder där hafva konsuler eller
generalkonsuler, medan i Rouen knappast
finnas annat än vicekonsuler, men detta
kan bero delvis, och på sätt af vicekonsul
Gyllenram påpekats, af andra faktorer än
dem, till hvilka vi hafva att taga hänsyn,
delvis kanske också på slentrian. Å andra
sidan synes mig ganska talande skal'' hafva
anförts såväl af t. f. konsuln i Havre sora
vicekonsuln i Rouen för valet af den sistnämnda
staden som centralstation för
konsulatväsendet på nord- och västkusten.
Havre tyckes ännu, hvad innevånarantalet
beträffar, ligga öfver Rouen — enligt Almanach
de Gothas uppgift för 1901 160,000
invånare i Havre mot 130,000 i Rouen —
men den senare staden är sätet för departementets
högsta administrativa och judiciella
myndigheter och tyckes vara stadd
i uppsving.
Om jag sålunda anser mig kunna biträda
hr Ljungqvists förslag i detta afseende,
finner jag, att hvad han, ifrågasätter om att
i Marseille, Havre och Bordeaux skulle
finnas både konsuler och vicekonsuler, de
senare med en dubbel subordination, dels
under konsuln på stället, dels direkt under
konsuln i Rouen, blefve en mindre lycklig
anordning och lätt kunna leda till kontroverser
-och komplikationer, samt på det
hela taget onödig. För mig ställer sig
saken så — försåvidt icke detta kommer
att strida mot hela den blifvande organisationsplanen
för konsulatväsendet -— att
man icke bör söka i de skilda länderna
alltför mycket centralisera arbetet på en
hand, utan i stället söka åstadkomma större
samverkan, dels mellan beskickningen
å ena samt konsulerna å andra sidan, dels
mellan föröfrigt jämnställda konsuler inbördes.
Dessa skulle såsom hittills hafva
B 203
vicekonsulerna under sig. I detta afseende
vore en föreskrift, om att konsulerna
äga ställa förfrågningar till sina kolleger,
ocli böra efter bästa förmåga besvara
dylika till dem ingående spörsmål, på sin
plats i den blifvande förordningen ''eller
instruktionen.
I enlighet med dessa åsikter ber jag få
uttala mig för ett konsulat i borren med
distrikt ungefär som af t. f. konsul Ljungqvist
föreslagits, men allenast vicekonsulat
i Havre och Bordeaux, dessa dock försedda
med föreslaget kontorsanslag. öfriga vicekonsulat
inom distriktet i likhet medi t. f.
konsulns förslag.
I Marseille föreslår jag bibehållande af
ett olönadt, af konsulatet i Rouen oberoende
konsulat, med distrikt äfvensom
kontorsanslag, som föreslagits af t. f. konsuln
i Havre. Vicekonsuln på stationen,
äfvensom på andra platser, anställes efter
pröfning af konsulns därom ingifna
förslag.
Att det i en stad som Paris för det
stora antal af ditströmmande resande och
många på platsen boende landsmän är af
utomordentlig nytta att hafva en konsul,
lärer väl icke bestridas. Och då man befinner
sig i den lyckliga omständigheten
att kunna påräkna åtminstone f. m, att
de finnas, som vilja påtaga sig det visserligen
hedersamma, men ofta arbetssamma
och i alla händelser tidsödande uppdraget,
och det utan anspråk på lön, lärer
någon tvekan icke kunna uppstå om
lämpligheten af det nuvarande konsulatets
bibehållande under den nuvarande innehafvaren,
med titel af generalkonsul. I detta
sammanhang tillåter jag mig ifrågasätta,
om det icke vore lämpligt, att de konsulära
befattningarna gjordes till konsulat resp.
vicekonsulat, men att innehafvarne, beroende
på samhällsställning, hedrande tjänstgöring,
eller andra förhållanden, o. d. kunde
eventuellt få titel af generalkonsul,
resp. konsul.
bör konsulatet i Paris torde det af t. f.
konsuln i Havre föreslagna distriktet anses
lämpligt.
börslaget om upprättande af olönade
konsulat i Lille och Lyon får jag tillstyrka.
I den förra staden hafva vi nu en
vicekonsul, som tyckes taga sin uppgift på
fullt allvar, och att hafva en konsul i
det stora industricentrumet Lyon synes
mig icke kunna annat än lända till nytta.
Beträffande brankrikes utomeuropeiska
besittningar ifrågasätter konsul Peyron, att
konsulaten därstädes skulle lyda under en
generalkonsul i Marseille. Jag föreslår,
att de olönade konsulaten i Alger och
Tunis bibehållas såsom själfständiga, att
frågan om konsulatens i Papeete, bort de
brance och Pointe å Pitre behöflighet profvas
vid nuvarande innehafvarnes afgång,
likasom ock den, huruvida lämpliga personer
finnas till öfvertagande af de svenska
konsulatärendena i Brazzaville och Tamatave,
som hittilldags förvaltats af norrmän.
I en konsuls ämbetsplikt ingår understundom
att gentemot det land, där han
är anställd, behöfva uppträda för tillvaratagande
af ett statsintresse. Detta gäller
emellertid icke i de länder, där beskickning
finnes, då detta är en af de förnämsta
uppgifter som falla inom densammas verksamhetsområde,
likasom ook att i konkreta
fall uppträda till skyddande af enskilda
intressen gentemot myndigheterna,
och konsulerna, särskildt dem som äro
anställda på den plats där beskickningen
har sitt säte, höra i sådana ting subordinera
under beskickningen och dit anmäla
förekommande fall, då ett ingripande anses
tarfvas. Man kan således, hvad Paris
beträffar, frånse från denna del af konsulär
verkasmhet. Återstår då att se till,
huruvida en lönad konsul skulle för framkallande
af en ökad export från Sverige i
någon afsevärdare mån kunna uträtta mer
än den olönade.
Jag har någonstädes läst, att en af våra
större exportörer skulle hafva yttrat, att
han aldrig behöft för sin affärsverksamhet
taga en konsuls tjänster i anspråk. Det
skulle icke förvåna mig, om detta uttalande
fällts af en trävaruexporter på
Frankrike, och däri behöfver icke ligga
något för den nuvarande konsulatinstitutionen
förklenande, eller pekande på att
konsulatväsendet är obehöfligt eller opraktiskt
organiseradt, utan helt enkelt att den
ifrågavarande affären befann sig i ett sådant
skede af utveckling, att konsulärt
bistånd icke vidare behöfdes för densammas
bestånd och förkofran.
Och detta torde gälla exporten af våra
stapelartiklar på Frankrike, såsom trä, trämassa,
järn, stål och hudar, som redan
ha sina fasta, förbindelser. Att för andra
industrigrenars vidkommande konsulerna
kunna vara exportörerna till stor nytta genom
att besvara förfrågningar om vederbörande
lands behof, om afsättnings- ocli
tullförhållanden, och genom att skaffa dem
förbindelser o. s. v. kan och vill jag ingalunda
bestrida, men på dessa de kommersiella
upplysningarnas område vill det synas
mig, som om en svensk consul elec
-
B 204
tus med sin köpmannaerfarenhet kan lämna
tjänster fullt jämförliga med dem en
consul missus kan prestera, synnerligast
där en kollission mellan plikten ock det
egna intresset ej behöfver befaras.
Till generalkonsulatet i Paris ingå också,
enligt hvad upplyst blifvit, dylika förfrågningar
till ett afsevärdt antal, men
desamma bestå mest af begäran om uppgifter
om exportörer i Frankrike.
Hvilka branscher af vår industri äro mäktiga
af en ökad export på Frankrike och dess
kolonier och om just detta land bör i
sådant afseende komma i betraktande i
främsta rummet, är något som jag icke tilltror
mig kunna bedöma med tillräcklig
sakkännedom, ehuru jag är böjd att antaga,
att det är företrädesvis mot landet
österut, som man hemma bör rikta sina
blickar för åstadkommande af en ökad export.
Saken kunde dock vara värd en
undersökning, men borde efter min förmening
helst böra göras, icke genom upprättande
af ett lönadt »handelss-konsnlat,
utan, om budgetmässiga hänsyn medgifva
sådant, genom någon speciellt utsänd,
som då lämpligen kunde anställas som
handelsattaché vid beskickningen. Min mening
är dock icke, att därvidlag skulle upprättas
ett nytt slag af funktionärer, utan
missionen skulle vara endast temporär och
anförtros åt någon i merkantilt hänseende
fullt utbildad och klassificerad person. Utförbarheten
af den af vicekonsul Gyllenram
framkastade tanken på en kommersiell
agentur i Paris skulle på sådant sätt'' kunna
göras till förmån för er. närmare undersökning.
T. f. konsuln i Havre, Ljungkvist.
Den svenska sjöfarten skulle nog bäst
vara betjänad med en decentralisation af
förvaltningen af densamma i Frankrike,
liksom i utlandet i det hela. Marseille
med underliggande stationer vid Medelhafvet
skulle där bilda ett distrikt. Bordeaux
med understa,tioner från spanska
gränsen till Cap de la Hague sammanfördes
till ett distrikt; Havre med distrikt
omfattande vicekonsulaten från Cap de
la Hague till belgiska gränsen, samt slutligen
Rouen en själfständig station för
sig eller till och med i vissa afseenden
öfverordnad öfver de nu nämnda distrikten.
I hvarje af nu nämnda städerna, med undantag
af Marseille, där en aflönad. sekreterare
hos en olönad konsul kunde göra
till fyllest, skulle en fullt kvalificerad, af
staten aflönad, person för förvaltningen af
den svenska sjöfarten anställas, en konsul,
hvilken stod i den närmast möjliga
förbindelse med vicekonsulsstationcrna.
Utaf ekonomiska skäl måste ett sådant system
dock öfvergifvas.
Alltså torde den nuvarande ordningen
med en centralstation, förvaltad af en af
staten lönad, med sjöfartsadministrationen
fullt förtrogen, konsul eller generalkonsul,
vara den mest ändamålsenliga. Lämpligast
vore utan tvifvel, att Marseille med underlydande
vicekonsulat också
denna centralstation. Marseille med distrikt,
som omfattar 9 vicekonsulat, har
för vår sjöfart en blott underordnad betydelse
(och för vår exporthandel, med
undantag för den med trävaror, nästan
ingen). Under förra året besöktes hela
distriktet af endast 19 fartyg, med tillsammans
15,255 reg.-tons drägtighet, af
hvilka fartyg största delen om icke alla
bör hafva varit engagerad i trävarufraktningen.
Förutsatt att några kostnader
därigenom icke åsamkas den svenska staten,
samt administrationen är handlagd
af så kompetent person som den, hvilken
för tillfället står i spetsen för densamma,
torde den nuvarande ordningen kunna bibehållas.
Att Marseille skulle kunna blifva
centralstation ''för Sveriges sjöfartsadmh
nistration i Frankrike, är naturligtvis uteslutet.
För att en centralorganisation skall kunna
fungera på ett tillfredsställande sätt här
i Frankrike, är det af stor vikt, att ledningen
från hufvudstationen är både energisk
och insiktsfull. Tyvärr kan indiskretionen
icke undvikas, men det är nog så,
att vicekonsulskåren här i Frankrike oupphörligt
behöfver känna trycket från deri
öfverordnade myndigheten för att hållas
vaken och påpasslig.
Äfven om det är tänkbart, att sjöfartsadministrationen
kan ledas från en plats
utom den stora sjöfarten, äro dock fördelarna
för densammas handläggande i en större
hamnstad så betydande, att en sådan
bör, om möjligit, väljas. I detta fall kan
det blifva endast fråga om hamnplatser
på transatlantiska hafvets sida. Vid valet
af denna plats måste hänsyn tagas
till den svenska sjöfartens storlek på
hamnen, absolut sedt; den grund, hvarpå
den svenska sjöfarten i de respektive
hamnarna är byggd, samt slutligen hvilka
utsikter framtiden kan öppna på hvarje
särskild hamn. De platser, hvarom här
kan blifva tal, äro Bordeaux, Havre och
Rouen.
B 205
Under sex-årsperioden 1899—1904 besöktes
:
Bordeaux pr år, i medeltal af: 50 fartyg å
tillsammans 38,679 reg.-tons.
Havre pr år, i medeltal af: 56 fartyg å
tillsammans 42,269 reg.-tons.
Rouen pr år, i medeltal af: 72,5 fartyg å
tillsammans 62,539 reg.-tons.
Af de nu nämnda hamnstäderna har Bordeaux
den minsta betydelsen för vår sjöfart,
och detta icke blott absolut sed t, utan
också relativt, i det att den starka växlingen
i den svenska sjöfarten mellan olika
på hvarandra följande år visa, att denna
sjöfart är af en ganska tillfällig karaktär.
Denna plats torde således, vid frågan om
förläggningsorten för det svenska hufvudkonsulatet
i Frankrike, få stå tillbaka för
Havre och Rouen. Angående företrädet,
då dessa båda sistnämnda platser konkurrera
om ifrågavarande konsulat, får jag i allo
sluta mig till vicekonsul O. Gyllenrams
— som jag finner — väl motiverade'' mening.
— Rouen bör således blifva centralstationen
för förvaltningen af den svenska
sjöfarten på Frankrike.
Skulle Sveriges konsulatväsen i Frankrike
organiseras uteslutande eller hufvudsakligen
för handelsuppgifter, skulle tydligtvis
Paris vara platsen för förläggande
af Sveriges hufvudkonsulat. Paris utgör
medelpunkten för Frankrikes kommersiella
lif, och det behöfver ju icke spillas många
ord för att visa, att, under nyssnämnda
förutsättning, ett dylikt ställe mest lämpar
sig för den konsulära verksamheten.
Fn sådan plats är för en konsul, hvad en
universitetsstad är för en vetenskapsman.
På landets största handelsplats äger konsuln
det mesta och bästa möjliga materialet
för sina studier af exportlägenheter
från det land han representerar; på denna
plats skall han i allmänhet också kunna
inhämta detaljerad kännedom om hemlandets
exportvaror, hvilken han eljest
blott kan förvärfva inom detsamma under
resor eller iakttagelser vid eventuellt befintliga
exportlager. En konsul äger i
handelslifvets centrum det bästa tillfället
att diskutera (aktuella och intressanta handelsspörsmål.
Såsom redan blifvit nämndt
i fråga, om sjöfarten, är denna sida af
deni konsulära verksamheten.'' icke minst
beaktansvärd. Det är under diskussionerna
och de praktiska iakttagelserna, som
konsuln kommer i närmaste kontakt med
det lefvande lifvet, och en sådan beröring
bör företrädesvis gifva lif och kraft
åt hans egna framställningar. Vid den
agitatoriska verksamhet, som konsulerna
någon gång inom vissa gränser böra utöfva,
torde de personliga källorna gifva
det värdefullaste materialet och den största
beviskraften.
Vore Sveriges export på Frankrike, då
den af järn och stål, trä och trämassa undantages-
— en export, som sköter sig
själf — af större betydenhet, än hvad
nu är fallet, och den svenska staten följaktligen
kunde och borde pekuniärt offra
något mera på sitt konsulatväsen i Frankrike,
skulle en anordning med ett lönadt
konsulat i Paris uteslutande för Sveriges
handelsintressen i Frankrike och ett lönadt
konsulat i någon af de största franska
hamnarna på atlantiska hafvets sida
uteslutande för Sveriges sjöfartsintressen i
Frankrike vara en särdeles praktisk och
tillfyllestgörande, lösning pä; frågan om
Sveriges- konsulära representation) i sistnämnda
land. Men härom kan det tydligtvis
icke blifva spörsmål, så länge Sveriges
export på Frankrike, utom den af
järn och stål, trä och trämassa, enligt
de senaste statistiska uppgifterna, belöper
sig till 1,945,000 kronor, ett tal, som
med hänsyn till organisationen af Sveriges
konsulära representation i Frankrike
ingenting täljer.
Äfven; om en större lifaktighet skulle
komma att yppa sig i hemlandet för utvecklande
af vår export, skulle denna dock
alltid i Frankrike möta ett svårt hinder
i det strängt protektionistiska system,
hvarmed detta land omgärdat sig.
Men antag att detta hinder också öfvervinnes,
samt att därefter framgången af
Sveriges kommersiella förbindelser, med
Frankrike gör en utsträckning af den konsulära
representationen behöflig på sätt
som förut blifvit antydt, så bör i kraft,
af den accomodations- och expansionsförmåga,
hvilken redan förut blifvit framhållen
som ,en af hörnstenarna vid uppbygg -gandet af Sveriges nya konsulatväsen, en
reform lätt och snabbt kunna genomföras.
Tills vidare kan det officiella bevakandet
af Sveriges handels- och sjöfartsintressen i
Frankrike utan den minsta olägenhet förenas
under en gemensam ledning.
Jämför man nn ur konsulär synpunkt
med hvarandra den svenska sjöfartens och
den svenska handelns intressen i Frankrike,
är det icke tvifvel om, att de förstnämnda
hafva, anspråk på att företrädesvis
blifva beakltade vid den nya, organisationen
af Sveriges konsulatväsen äfven
med hänsyn till valet af platsen för Sveriges
konsulära centralstation i Frankrike.
Man skulle måhända- i detta afseende kun
-
B 206
na gå så långt, att om en plats befunnits
lämplig framför andra för den svenska sjöfartsförvaltningen
i Frankrike, frågan om
förläggningsoriten för ifrågavarande centralstation
kunde därmed anses löst. På
grund af den ringa direkta beröring, som
Sveriges handelsangelägenheter på Frankrike
hafva med konsulatinstitutionen, kunde
dessa enligt ifrågavarande tankegång
blifva tillgodosedda lika väl på den ena
som den andra platsen. Ett sådant ensidigt-
tillvägagående kan dock undvikas.
I det föregående har blifvit framhållet,
att Rouen skulle vara den bäst ägnade
platsen för administrationen af våra sjöfartsangelägenheter
i Frankrike. Samma
stad torde också, då Paris icke kan komma
i fråga, bäst lämpa sig för bevakande af
våra handelsintressen i sistnämnda land.
I det hela taget kan man säga, att under
det Havre är den förnämsta in- och utgångsporten
för handelsomsättningen mellan
å -ena sidan nord- och mellan-Frankrike
och å den andra de transatlantiska
länderna (därför de många transatlantiska
konsulerna i Havre), Rouen intager samma
ställning i förhållande till det inre
Frankrike med Paris samt de nord- och
västeuropeiska länder — bland dem också
Sverige — hvilka hufvudsakligen begagna
sjövägen för befordrande af exportvaror
till och importvaror från Frankrike. Redan
af denna omständighet skall man kunna.
sluta, att Rouen spelar en relativt betydlig
roll för vår handelsomsättning på
Frankrike.
Som följd däraf att Sveriges egen handelsflotta,
när transporten af trävaror undantages,
nästan uteslutande besörjt den
fraktning, som handelsomsättningen mellanj
Sverige och; Frankrike gjort nödig,
har också den, svenska sjöfarten på de
olika franska hamnarna blifvit, med förutberörda
afvikelse, en tämligen trogen mätare
af ifrågavarande omsättning på skilda
delar af Frankrike. Som förut blifvit
visadt, når Sveriges sjöfart på Rouen
en högre siffra än på någon annan fransk
plats. Följaktligen skall, i öfverensstämmelse
med ofvanstående antagande, också
Sveriges handelsomsättning på Rouen, denna
omsättning må nu vara afsedd för
platsförbruk eller transitering, nå kulmen
på denna ort* i jämförelse med andra.
De faktiska förhållandena torde icke motsäga
detta resonemang. Rouen är hufvudpunkjten,
i Frankrike för, distributionen
af varor till och från Sverige, och
denna, varufördelning torde: omfatta åtminstone
alla de artiklar, som äro föremål
för export från Sverige till Frankrike.
Bättre än på något annat ställe i Frankrike,
Paris icke undantaget, skall en svensk
konsul i Bouen kunna studera hemlandets
allmänna exportförhållanden på Frankrike,
liksom han äfven där skall kunna hos köpmän,
agenter, kommissionärer, speditörer
och mäklare erhålla de bästa anvisningar
för undersökningar i detalj af desamma i
centralpunkten för Frankrikes handel, nämligen
Paris. Det kan ju nämligen) tänkas,
att sådana undersökningar äro ägnade
att blifva viktiga moment i de utsända
konsulernas verksamhet i följd af
eventuella åtgärder för utvecklande af den
svenska exporten. Vid det förhållande att
Rouen, blott ligger på ett afstånd af 2
timmars järnvägsresa från Paris, skall det
säkerligen utan större svårighet kunna ordnas
så, att konsuln i Rouen kan blifva
både berättigad och förpliktigad till att
i Paris göra studie? och iakttagelser i
kommersiella frågor.
Det torde således vara satt utom allt
tvifvel, att Rouen äfven ur handelssynpunkt
bäst lämpar sig som plats för Sveriges
hufvudkonsulat i Frankrike.
De städer i den franska landsorten, hvilka,
då Sveriges handelsintressen hufvudsakligen
eller uteslutande tagas i betraktande,
kunna utom Rouen komma ifråga
som förläggningsorter för Sveriges konsulära
centralstation i Frankrike, äro Havre
och Bordeaux; några andra platser äro
näppeligen tänkbara.
Hvad Havre beträffar, äro de svenska
handelsförbindelserna med denna stad till
allra största delen af lokal beskaffenhet.
Några större utsikter för att Havre skall
kunna blifva stapelplats för svensk införsel
till Frankrike torde icke vara för handen.
I den konkurrens, som Havre och
Rouen i detta afseende utkämpat, har den
sistnämnda staden afgått med en seger,
som sannolikt blir varaktig. Som förut
blifvit påpekadt, har'' Havre sin största
eller måhända rättare sin enda betydelse
genom sina transatlantiska förbindelser.
Utan tvifvel skulle då Bordeaux med
större fördel kunna väljas som station för
Sveriges hufvudkonsulat i Frankrike. Bordeaux
är kufvudorten för sydvästra Frankrikes
handel, och med denna plats som
utgångspunkt skulle säkerligen med energi
och uthållighet åtskilligt kunna göras för
svensk export i denna landsdel. Sydvästra
Frankrike saknar nästan all fabriksverksamhet,
och importen dit af industrialster
är därför betydlig. För detta rika land
med sin högt kultiverade befolkning skul
-
B 207
le de goda sveinlska varorna säkerligen
blifva mycket passande och begärliga. Den
dag produktionen i Sverige ställer sig så
billigt, att detta land kan konkurrera med
Tyskland, Belgien, England och Amerika
skallj säkerligen ejtfc vidsträckt fält fön
svensk export här kunna öppna sig. Men
allt detta är framtidsperspektiver, alltför
svaga för att inverka på frågan om förläggandet
af Sverige^ hufvudkonsulat i
Frankrike.
Emellertid torde den ställning, som både
Havre och Bordeaux för närvarande intaga
och i framtiden komma att intaga i
förhållande till svensk handel, vara sådan,
att anställandet af en konsul jämte vicekonsul
på hvardera platsen, med de uppgifter
som förut blifvit antydda, bör vara
särdeles väl motiveradt.
Vice konsuln i Rouen, Gyllenram.
Förteckning öfver den svenska skeppsfarten
på Havre och Rouen, under de senaste
nio åren:
Havre. |
Rouen. |
||||
År. |
Antal. |
Ton» |
År. |
Antal. |
Ton. |
1896 |
1896 |
88 |
61.619 |
||
1897 |
1897 |
74 |
57,372 |
||
1898 |
70 |
45,686 |
1898 |
93 |
72,069 |
1899 |
54 |
39,178 |
1899 |
113 |
88,443 |
1900 |
55 |
46,551 |
1900 |
77 |
77,057 |
1901 |
71 |
52,938 |
1901 |
66 |
52,423 |
1902 |
54 |
41,684 |
1902 |
52 |
45,315 |
1903 |
52 |
36,072 |
1903 |
60 |
54.016 |
1904 |
51 |
37,189 |
1904 |
67 |
57,980 |
Af ofvanstående tabell öfver den svenska
skeppsfarten, nästan uteslutande ångfartygsfraktfart,
på Havre och Rouen, åda
-
galägges, att vår skeppsfart på Rouen ej
är så obetydligt öfvervägande den, som
ägt och äger rum på Havre. För närvarande
tyder äfven allt på, att Rouen alltjämt
framdeles kommer att intaga en vida betydelsefullare
roll i den svenska skeppsfarten
på Frankrike, än hvad som blifver
Havres uppgift. Rouen Iran sägas vara
hamnen till Paris och, såsom sådan, i
samband med en stor lokal import, är den
Frankrikes största importhamn för svenska
trävaror. Kommer så härtill förhållandet,
att departementets högsta administrativa
myndigheter samt domstolar, med hvilka
det är af ej så liten fördel för en konsuls
ämbetsutöfning, att han äger direkt och
personlig beröring, hafva sitt säte i Rouen,
tyckas mig samtliga förhandenvarande omständigheter
i högsta grad tala för, att
Ronen nu valdes såsom hufvudorten för
den svenska konsulära representationen i
Frankrike; och detta särskildt därför, att
det icke torde kunna förnekas, att den
konsul, som har bland sina förnämsta uppgifter
att bevaka vår skeppsfarts mångahanda
kraf och intressen, bäst skulle kunna
göra detta i den hamn, hvarest den
svenska skeppsfarten mest koncentreras.
Oafsedt den stora svenska träinförseln
till och öfver Rouen, har på senare år den
direkta importen af andra svenska produkter
och gods, som förut fraktades med
regelbunden ångbåtsförbindelse från Göteborg
till Havre, dragit sig öfver till Rouen,
såsom varande den billigaste vägen för
svenskt fraktgods till Paris och det inre
landet, äfvensom för export af franskt
gods till Sverige; trots järnvägsbolagens
taktik, att, genom tariffnedsättningar, försöka
kringleda denna sistnämnda varutrafik
till Havre och Antwerpen.
Italien.
Envoyén friherre Bildt.
1.
Italien är icke blott en af Europas stormakter,
men den. intager dessutom numera
en särskild ställning, som gör dess
aktion särskildt intressant för oss. Å ena
sidan bundet vid Tyskland och Österrike
genom trippelalliansen, står Italien» å den
andra med nära vänskapsband knutet
till England, sedan gammalt, och till
Frankrike, sedan några år. Dess politik
rör sig således efter samma linier som vår
egen, nämligen att söka stå i bästa förhållande
på en gång till Tyskland och
västmakterna, och det bör vara af största
vikt för oss att följa Italiens bemödanden
att lösa detta stundom svåra problem.
Ett ytterligare skäl för oss att betrakta
Rom såsom ett viktigt informationscentrum
är Italiens förhållande till Ryssland,
hvilket korteligen kan betecknas sålunda:
fullständigt lojalt, men ständigt
B 208
vaksamt. Äfven här falla liniefha tillsammans.
Därtill kommer, från inre svensk synpunkt,
den stora likhet kampen mot
socialismen och fackförtrycket på senare tiden
tagit i Sverige och Italien. Vi ha där
åtskilligt att lära af hvarandra.
Beskickningen i Rom är således, efter
min mening, en nödvändig observationspost,
och endast hänsyn till budgeten afhåller
mig från att föreslå anställandet
af något biträde åt envoyén.
Ministerlönen af 29,000 kronor, eller af
ungefär 26,500 efter afdrag af skatten,
och kanslikostnader, är lagom för en ogift
minister men otillräcklig för en gift och
blir det alltmera, då lefnadsomkostnaderna
i Rom äro i starkt stigande. Någon förändring
anser jag mig dock ej kunna
ifrågasätta.
2.
Att beräkna värdet af Sveriges export
till Italien möter svårigheter. Tullverkets
statistik har hittills upptagit införseln af
vissa artiklar från Sverige och Norge under
en rubrik utan åtskillnad. För andra
artiklar har Sveriges import sammanförts
under den allmänna rubriken »från andra
länder». Ingenstädes uppgifves importen
från Sverige ensamt. Enligt denna statistik
skulle importen till Italien från Sverige
och Norge under 1904 ha uppgått
till 12,295,000 Lire, hvaraf 9,554,000 falla
på klipp- och stockfisk, 358,000 på oarbetade
trävaror, 462,000 på trämassa,
1,023,000 på maskiner och 195,000 på järn
och stål. Det är dock att märka, att den
italienska tullen endast tar hänsyn till
direkt från Sverige eller Norge ankommande
varor, medan de svenska varor som
hitkommit öfver England eller Tyskland
tillskrifvits dessa länder.
Enligt å annan väg inhämtade uppgifter,
anser jag att den årliga importen af
svenska varor till Italien för närvarande
kan i medeltal beräknas till:
Järn och stål..... 2,000,000 Lire,
Oarbetade trävaror . . . 250,000 »
Trämassa...... 450,000 »
Hästskosöm...... 300,000 »
Maskiner (separatorer och
andra)....... 1,000,000 »
Diverse....... 100,000 »
Inalles: 4,100,000 Lire.
Däraf faller så godt som alltsammans
på Genuas konsulsdistrikt, d. v. s. på Nord
-
Italien. De till Messinas distrikt (Sicilien)
ankommande svenska fartyg gå i »time
charter» eller införa kol. Det är endast
undantagsvis de medföra svenska varor.
Genua, Italiens största importhamn, är
också fortfarande den viktigaste platsen
för våra handels- och sjöfartsintressen i
detta land, om äfven frekvensen af våra.
ångare i allmänhet är större i Livorno och
Messina. Det är från Genua den stora
fördelningen af importen till de inre förbruksorterna
sker, och det är där de bästa
på afsättningen inverkande upplysningar
stå att vinna. Jag anser därför Genua
vara rätta platsen för ett svenskt generalkonsulat,
men frekvensen af våra fartyg
är icke stor nog att motivera bibehållandet
af ett lönadt sådant. Däremot synes det
mig vara af vikt, att generalkonsulatet
utrustas med ett kontorsanslag utan redovisningsskyldighet
tillräckligt att sätta innehafvaren,
i händelse han vore utlänning,
i stånd att hålla sig ett svenska språket
mäktigt biträde. Jag hade i mitt från
London den 18 sistlidna oktober afgifna
utlåtande föreslagit ett belopp af 4,500
kr., men eftersom Kungl. Maj :t den 17
nästlidna november fastställt detsamma att
tills vidare utgå med 4,t)00 kr., anser jag
mig icke böra föreslå någon ändring i
detta senare belopp.
Vicekonsulaten i Savona, Spezia och Civita
Yecchia ha under de sista fem åren
haft en obetydlig frekvens och vicekonsulaten
i Cagliari, Carloforte, Sassari och
San Remo alls ingen. I likhet med hvad
t. f. generalkonsuln i Genua på min anmodan
yttrat, anser jag att vicekonsulatet
i Cagliari ändock bör bibehållas, emedan
det vid strandningstillfällen kan vara af
vikt att ha något konsulärt biträde att tillgå
på Sardinien, det i Spezia, emedan där
är Italiens största örlogshamn, det i Civita
Yecchia, emedan denna hamn har stora
framtidsmöjligheter, samt det i San Remo
för turisttrafikens skull. Däremot kan
vicekonsulatet i Savona, som är beläget i
Genuas närhet, liksom de alldeles betydelselösa
vicekonsulaten i Carloforte och
Sassari, utan olägenhet indragas.
Vid föregående tillfällen har jag yttrat
mig för att vi i Milano och Florens borde
ha konsulat i stället för vicekonsulat, dels
emedan det med den högre graden är lättare
att få och behålla goda innehafvare,
dels emedan de reklamationer, dessa konsulat
få att handlägga och hvilka icke
kunna afgöras på platsen, måste slutligen
afgöras i Rom till följd af den i Italiens
administration gällande starka centralisa
-
B 209
tion. Detsamma gäller om Turin. Mot
denna förändring kan anmärkas, att dessa
konsulats innehafvare, hvilka äro och i
regeln komma att vara icke svensktalande,
ha fördel af att kunna rådföra sig med det
närbelägna generalkonsulatet i Genua, t.
ex. vid kommersiella upplysningars afgifvande.
Denna fördel synes mig kunna behållas
genom att instruera generalkonsulatet
i Genua samt de eventuella konsulaten
i Milano, Tiorens och Turin att i förekommande
fall lämna hvarandra, ömsesidigt
biträde, såsom hittills brukligt varit.
Konsulatet i Venedig har få sjöfarts- och
handelsintressen att bevaka, men synes
mig böra bibehållas för resande landsmäns
skull, så länge en lämplig olönad innehafvare
står att få, dock utan något slags
anslag.
Om konsulatet i Neapel gäller detsamma
som för Venedig, att det bör behållas som
olönadt konsulat, men utan något anslag,
mera för resande landsmäns skull äu för
handelns och sjöfartens. Vicekonsulatet i
Bari, som hvartdera af åren 1900 och 1901
besöktes af ett svenskt fartyg och därefter
af intet, är sålunda icke af någon egentlig
vikt, men som vi icke ha någon annan
konsulär station på hela sydådriatiska
kusten söder om Ancona, synes det mig
tills vidare kunna bibehållas med hänsyn
till möjliga strandningstillfällen.
Messinas distrikt spelar icke samma roll
som Genuas hvad Sveriges export angår,
men frekvensen af våra fartyg är ungefär
densamma, och då konsuln till följd af
de för Sicilien egendomliga förhållanden
har vida större besvär vid expeditionen af
ett fartyg än i Genua, torde det vara
billigt, att han därför tillägges en ersättning,
som åtminstone icke "bör understiga
hvad han under den gamla ordningen uppbar
såsom konsulatafgifter för svenska fartyg.
Jag hemställer att denna ersättning
måtte fastställas till hälften af det hittills
utgående beloppet, eller 1,500 kr.,
under namn af personligt anslag. Att
kalla det kontorsanslag medför den olägenheten,
att om vid inträffande vakans man
ej kunde få en svenska språket mäktig innehafvare,
hvilket är att förutse, anslaget
antagligen skulle vara otillräckligt för hållande
af det föreskrifna svenska biträdet.
Vicekonsulatet i Augusta, som icke sedan
1900 besökts af något svenskt fartyg, bör
indragas, men det torde vara försiktigare
att tills vidare behålla de öfriga i Catania,
Licata, Porto Empedocle, Palermo och
Trapani, äfven om frekvensen är obetydlig.
Att behålla konsulatafgiftsersättningen af
500 kr. för Trapani torde däremot ej vara
nödvändigt.
Sammanfattande hvad jag ofvan anfört
hemställer jag vördsamt:
att generalkonsulatet i Genua må förvandlas
från lönadt till olönadt, med ett
kontorsanslag utan redovisningsskyldighet
af 4,000 kr., samt med distrikt omfattande
Ligurien, kuststräckan mellan Ligurien och
Campanien, samt Sardinien,
att nya olönade konsulat må upprättas
i Turin,, med Piemont till distrikt, i Milano,
med Lombardiet till distrikt, samt i Florens,
med Toscana, utom kuststräckan, till
distrikt,
att det olönade konsulatet i Rom måtte
förvandlas till olönadt generalkonsulat med
oförändradt distrikt,
att de olönade konsulaten i Venedig och
Neapel må bibehållas med oförändrade
distrikt, men med indragning af hittills
utgående anslag af resp. 500 och 800 kr.,
att. det olönade konsulatet i Messina
måtte bibehållas med oförändradt distrikt
och med ett personligt anslag af 1,500 kr.,
att de till vicekonsulaten i Livorno och
Trapani utgående anslag i ersättning för
konsulatafgifter af resp. 300 och 500 kr.
må indragas, samt
att vicekonsulaten i Carloforte, Sassari,
Savona, Ferrara och Augusta måtte indragas.
3.
Kompetensfordringarna för inträde å, den
diplomatiska banan böra å ena sidan vara
höga neg att försäkra staten om att nykomlingen
är i stånd att nöjaktigt förrätta
de göromål, han får att handlägga under
de första åren af sin bana, å den andra låga
nog att skaffa staten ett så stort urval
som möjligt.
Det är också af vikt att staten får sig
tillfälle beredt att från sin tjänst skilja
de unge män, som den praktiska erfarenheten
visat mindre lämpliga. Detta afskiljande
bör äga rum så snart som möjligt,
dels för statens egen skull, dels för
att den olämplig befunne må i tid kunna
ägna sig åt en annan bana.
Fordringarna för inträde böra därför endast
omfatta det minimum, som äx nödigt
för att begynnaren må kunna ordentligt
göra sin tjänst som attaché och andre sekreterare.
Men för att få tillträde till de
högre graderna, där den unge diplomaten
kan komma i tillfälle att såsom chargé
d’affaires förestå en beskickning, är ett
fullständigande kunskapsprof af nöden.
B 14
B 210
Detta strider mot den hittills tyvärr alltför
gängse uppfattningen, att en ung mans
studier kunna anses afslutade, då han lämnar
universitetet och inträder i statens
tjänst. Men det är just hög tid att bryta
med denna bekvämliga och bedrägliga tradition.
En diplomats studier måste i själfva
verket vara hela lifvet, och staten måste
under de första åren, innan ansvarskänslan
hunnit utveckla sig, förvissa sig
om att studierna fullföljas.
Oberoende af kunskapsmåttet synas mig
följande allmänna fordringar böra uppställas
för vinnande af inträde:
1) Ålder ej under 20 år, ej öfver 30.
2) Oklanderligt uppförande.
3) Sund och kraftig kroppsbeskaffenhet.
Nevrasteniska, tuberkulösa, skrofulösa och
syfilitiska individer böra ovillkorligen uteslutas.
Det diplomatiska yrket, med dess
täta förflyttningar från ett klimat till
ett annat, ställer stora fordringar på den
fysiska uthålligheten, och i en så fåtalig
karriär som den svenska vållar beviljandet
af ledighet för hälsans vårdande ° större
olägenheter än i en manstarkare sådan.
4) Besittning af tillräckliga enskilda
medel för att utan skuldsättning nå upp
till förste- eller legationssekreteraregraden.
Kunskapsmåttet för vinnande af inträde
bör omfatta:
1) Kalligraf!,, d. v. s. en god, läslig handstil.
Detta postulat har hittills beklagligt
försummats.
2) Daktylografi.
3) Stenografi.
4) Tillräcklig kännedom om franska,
engelska och tyska språken för att kunna i
en tidning följa dagshändelserna, föra ett
enklare samtal och skrifva ett vanligt
bref.
5) Latin, motsvarande ett approbatur i
maturitetsexamen. Åtskilliga ännu gällande
eller oftare åberopade traktater äro
på latin, och detta språk användes fortfarande
för några notifikationer.
6) Ållmän statskunskap, geografi och
historia, med särskild hänsyn till världens
politiska och ekonomiska historia efter
1848.
7) Internationel rätt: offentlig och privat.
Fordringarna kunna på detta stadium
begränsas till hufvuddragen.
8) Svensk rätt. Kunskaperna böra här
vara af encyklopedist^ natur. Det är
ej af vikt att den diplomatiske nybörjaren
i sitt minne inpräntat de olika disciplinernas
detaljer. Det är nog att han lärt
känna de principer, hvarpå de äro byggda,
samt de system, enligt hvilka de utarbe
-
tats, så att han vid behof kan hitta det
positiva stadgande, hvilket kan vara i fråga
att tillämpas. Han bör känna grunddragen
af Sveriges
a) statsrätt,
b) civilrätt (familjerätten utförligare,
förmögenhetsrätten summariskt),
c) straffrätt (med särskildt afseende fäst
å brottens definition),
d) processrätt,
e) sjörätt (med särskildt afseende fäst
å befälhafvarens och besättningens förhållanden),
f) administrativrätt, samt i detalj
g) konsulatförordningen och instruktionen.
9) dubbelt bokhålleri.
De härför nödiga studier böra kunna
fullbordas inom två, högst tre år efter aflagd
maturitetsexamen med latin.
Det prof, som hör afläggas för befordran
till förste- eller legationssekreterare, synes
mig böra omfatta detaljerade kunskaper
i:
1) allmän statsvetenskap och historia,
särskildt tiden efter kongressen i Berlin
1878.
2) Internationell rätt, särskildt neutralitetens
lagar inom den publika delen,
samt giftermålsrätt inom den privata. Fordringarna
böra ställas så att nybörjaren
kan beräkna att aflägga sitt prof inom
tre år, om han därtill använder en och
en half timme om dagen under 250 dagar af
året. Då hans tjänst under dessa första
år knappast lär upptaga honom öfver, i
medeltal, fyra timmar om dagen, ställes
sålunda på honom ett anspråk af fem och
en half timmars hjärnarbete om dagen.
Den unge man, som ej vill eller förmår
prestera detta, har Sveriges diplomati icke
användning för.
Detta andra prof synes mig böra afläggas
senast inom fem år efter vunnet inträde,
och den som inom denna tid icke
hunnit bli godkänd, bör utträda ur tjänsten.
Slutligen kan jag ej underlåta att framhålla
det önskvärda i att en viss standard
uppställes för befordran till minister,
såsom förhållandet är i den italienska diplomatien.
Något kunskapsprof kan ej
komma i fråga för ämbetsmän, som hunnit
till graden af legationssekreterare, legationsråd
eller kansliråd, men det synes
mig, att man två år efter det de inträdt i
dessa grader bör kunna afgöra, om de äro
lämpliga till minister eller icke. Afgörandet
bör antagligen lämnas åt en nämnd
af tre eller fem personer, som besluta ge
-
B 211
nom hemlig omröstning efter föredragning
af kabinettssekreteraren. Den som tre gånger
af nämnden förklarats icke lämplig bör
utträda ur tjänsten. Det blir därmed uttryckligen
fastslaget, att det icke går för
sig att, sedan man väl hunnit upp till en
grad, sofva sig fram till den nästa.
Af hvad jag haft äran anföra framgår,
att ingen af våra nuvarande ämbetsexamina
synes mig tillfredsställande för inträde
i diplomatisk tjänst. De äro samtliga
på en gång för knappa och för vidlyftiga,
och de flesta beskickningschefers erfarenhet
torde vara, att de attachéer, som komma
till dem, äfven efter mycket goda
universitetsexamina, ändock behöfva en
ganska grundlig kompletterande uppfostran,
innan de äro fullt användbara. Jag
föreslår alltså:
dels att en särskild examen inrättas för
inträde i diplomatisk tjänst, att afläggas
vid utrikesdepartementet inför af Kungl.
Maj :t utsedda examinatorer, af hvilka en
bör vara en af departementets ämbetsmän,
dels att en andra diplomatisk examen inrättas
för befordran till de högre graderna,
att likaledes afläggas vid utrikesdepartementet
inför af Kungl. Maj :t'' utsedda
examinatorer, af hvilka kabinettssekreteraren
bör vara en.
Portugal och Spanien.
Envoyén Sager.
1.
De efter unionsupplösningen inträdda förhållandena
torde enligt min vördsamma förmening
icke påkalla någon annan ändring
af Sveriges diplomatiska representation i
de land, där jag är ackrediterad, än som
jag i mitt yttrande om den konsulära representationen
i Portugal eventuellt föreslagit,
eller anställandet därstädes åtminstone
tills vidare af en legationssekreterare,
som tillika är konsul.
Därigenom vinnes den fördelen, att beskickningen
får en fast ämbetslokal, till
hvilken försändelser kunna adresseras och
förfrågningar framställas under den jämförelsevis
långa, tid af året, som beskickningschefen
är frånvarande.
Härigenom skulle ock den fördel vinnas,
att legationssekreteraren vid behof
kunde förordnas till chargé d’affaires jämväl
i Madrid, då ministern är i Portugal
eller eljest frånvarande och för det fall
att kanslisten af någon anledning ej kan
sköta beskickningsärendena.
Denna säkerhetsanordning är äfven af
betydelse, då beskickningshotellet ej ens
under en kortare tid lämpligen kan lämnas
vind för våg.
Slutligen skulle en fastare beskickning
i Lissabon vara fördelaktig af de skäl,
som framhållits i mitt yttrande rörande
den konsulära representationen i Spanien
med afseende på intrycket af Sveriges ställning
och dess intressen efter unionsupplösningen.
Dessa skäl för att snarare öka
än minska Sveriges representation i ut
-
landet synas mig så öfvervägande, att de''
ej kunna nog framhållas.
Vårt dyrbara fädernesland har ju icke
allenast blifvit mer utsatt för inblandning i
stormakternas politik utan äfven fått en
maning att på annat sätt genom ökade
handelsförbindelser söka en ersättning för
unionsförlusten.
2.
I afseende på det lämpligaste ordnandet
af Sveriges konsulära representation i Portugal
synes mig ingen förändring i den
nuvarande organisationen behöfva vidtagas,
därest det funnes någon i Lissabon
bosatt svensk, som hade den ställning,
att han lämpligen kunde bekläda generalkonsulsbefattningen.
Då detta emellertid icke för närvarande
är fallet och då jag, i synnerhet som ingen
fast kungl. beskickning numera finnes i
Portugal, icke anser det vara lämpligt, att
till konsul utnämnes- annan främmande
lands undersåte, får jag vördsamt hemställa,
att generalkonsulatet tills vidare
förenas med beskickningen, under förutsättning,
dels att vid densamma anställes
en legationssekreterare, som tillika är konsul
och under ministerns frånvaro kan i
egenskap af chargé d’affaires förestå båda
båda befattningarna, och dels att den nuvarande
vicekonsulsbefattningen bibehålies
med hittills utgående anslag af 4,000 kr.
Det jämväl hittills utgående anslaget
af 1,000 kr. till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet
skulle i sådant fall
tillkomma beskickningschefen, och till lön
B 212
åt konsuln, torde böra utgå omkring 6,000
kr. om året jämte exempelvis 15 kronor
om dagen, under den jämförelsevis långa
tid af året, som han är chargé d’affaires.
Genom omorganisationen af konsulatet i
Bilbao inbesparas 7,500 kr., hvaraf 6,000
torde| kunna anvisas till ofvan nämnda fasta
lön, hvaremot chargé d’affaires-arfvodet
torde lämpligast böra utgå från ministerstaten.
Yid afgifvandet af yttrande angående
det lämpligaste ordnandet af Sveriges konsulära
representation i Spanien anser jag
mig böra först framhålla några allmänna
synpunkter.
Därvid antager jag, att ordnandet bör
vara lämpligast icke endast ur ren budgetsynpunkt,
så att det mesta möjliga åstadkommes
för den minsta möjliga utgift,
utan framför allt i och för sig, så att
ett bättre resultat ej kan erhållas på
annat sätt med de ekonomiska och politiska
resurser Sverige nu kan förfoga öfver.
Unionsupplösningen har nödgat Sverige
icke allenast att mera än förut följa den
storpolitiska rörelsen utan äfven att söka
en ersättning i utvidgad handelsafsättning;
och synes området härför snarare
vara att söka i länder, med hvilkas industri
det är lättare att täfla, än där den industriella
utvecklingen hunniti före den
svenska.
Af denna orsak synas så få märkbara
indragningar som möjligt böra föreslås, och
därtill kommer äfven den omständigheten,
att enligt min lika bestämda som
vördsamma förmening särskild hänsyn bör
tagas till möjligheten att få den rätte
mannen på den rätta platsen, så att befattningen
i viss mån rättas efter den innehafvare,
som synes lämpligast. Endast
därigenom kan ett verkligt fruktbringande
resultat uppnås.
Såsom generalkonsul Améen redan för
mig framhållit, vågar jag dessutom påpeka
vanskligheten att afgifva det infordrade
yttrandet, utan att åtminstone antydningsvis
känna den blifvande nya konsulatorganisationens
hufvuddrag, omfånget
af konsulernas verksamhet, de fordringar,
som komma att på dem ställas, den pekuniära
ersättning, som under en eller annan
form må komma att utgå till de olönade
vicekonsulema, huruvida som följd
däraf de sistnämndas antal bör ur budgethänsyn
i möjligaste mån inskränkas eller
kan utan olägenhet bibehållas eller ökas
o., s. v.
I afseende härå är min åsikt, att de
olönade konsulernas verksamhet bör såvidt
möjligt inskränkas till sådana ärenden,
som föranleda eller kunna föranleda beröring
med hemlandets eller det främmande
landets myndigheter och att den verksamhet,
som afser förmedling mellan affärshus
eller enskilda personer i hemlandet
och det främmande landet och öfver
hufvud taget afsättning af hemlandets produkter
eller upplysningar rörande sådana
frågor, anförtros åt särskilda handelsagenter
eller kommersiella attachéer. Därigenom
vinnes den fördelen, att till de senare
kunna användas personer med särskild
fackkunskap och att antalet lönade
konsuler kan inskränkas samt att lämpliga
consules eleeti därigenom lättare kunna
förmås att honoris causa åtaga sig befattningar,
till hvilka det eljest torde
blifva ganska svårt att få passande innehafvare,
sedan lästafgifterna indragits och
öfriga inkomster ej kunna räcka till de
nödvändigaste utgifter, som äro förenade
med befattningen.
Under sådana förhållanden får jag vördsamt
föreslå:
1) att generalkonsulatet i Barcelona
tills vidare bibehålies såsom lönadt med
skyldighet för innehafvaren att afgifva
årsrapport, omfattande hela Spanien, samt
att såsom nedan närmare angifves utöfva
en viss kontroll öfver samtliga konsulat i
Spanien med undantag af Cadiz, så länge
konsul Segerdahl därstädes kvarstår;
2) att i Bilbao upprättas ett olönadt
konsulat med anslag till kontorskostnader
utan redovisningsskyldighet af exempelvis
till konsuln...... 1,000:— kr.
och till svensk vicekonsul . 4,000: — »
Summa 5,000:— kr.
således en besparing af 7,500 kr.
Detta konsulat skulle i det hela taget
vara själfständigt med under detsamma
lydande vicekonsulat, men dock med en
viss skyldighet för innehafvaren att i några
afseenden lyda under generalkonsulatet
i Barcelona, såsom t. ex. rapport väsende t;
3) att konsulatet i Cadiz bibehålles såsom
hittills med skyldighet för den nuvarande
innehafvaren af befattningen att insända
årsrapporten genom generalkonsulatet
i Barcelona i stället för genom kungl.
beskickningen, men med samma skyldighet
för en blifvande innehafvare som för konsuln
i Bilbao att dessutom i vissa andra
afseenden lyda under generalkonsulatet i
Barcelona;
B 213
4) att konsulatet i Madrid jämväl bibehålies
såsom olönadt med samma skyldighet
för innehafvare!! som för konsuln
i Bilbao i afseende på hans förhållande
till generalkonsulatet i Barcelona.
Börande vicekonsulaten kan jag instämma
i härhos i afknackning bifogade af
mig infordrade yttranden från generalkonsulatet
i Barcelona samt konsulaten i
Cadiz och Bilbao.
Det torde dessutom vara lämpligast att
såsom hittills vid hvarje uppkommen ledighet
taga i öfvervägande, hvilka förändringar
böra ifrågakomma med hänsyn
till de olika innehafvare af befattningarna,
som då stå till buds. Vid denna synpunkt
kan ej läggas nog vikt.
Förslaget att förlägga vicekonsulatet i
Malaga under konsulatet i Cadiz i stället
för Barcelona torde särskildt böra tagas i öfvervägande
vid inträffande ledighet af den
ena eller den andra konsulsbefattningen.
Äfvenledes synes den af konsul Segerdahl
föreslagna indragningen af de lönade konsulaten
i Spanien kunna ifrågakomma, under
förutsättning, att bemälde konsul eller
någon annan svensk i spanska konsulatförhållanden
lika förfaren innehafvare finnes
i Cadiz eller kan utnämnas till olönad
generalkonsul i Barcelona, där likväl hufvudknuten
för den spanska handeln är att
söka.
Då det emellertid finnes jämförelsevis
få svenskar bosatta i Spanien och mig
veterligen ingen fullt lämplig till generalkonsul
eller ens konsul i Barcelona, synes
det mig äfventyrligt att bygga ordnandet
af konsulatväsendet i Spanien på en förutsättning,
som antagligen slår fel, och
lämpligare att därstädes hafva åtminstone
en väl skolad, aflönad, företrädesvis i Barcelona
bosatt konsul eller möjligen i stället
en aflönad kommersiell attaché, om sådana
afses att införas i den nya organisationen.
Visserligen skulle den kungl. beskickningen
kunna åläggas att tillika vara generalkonsulat
för hela Spanien, men dels
är denna anordning olämplig så länge den
nuvarande kanslistens mångåriga och väl
bepröfvade erfarenhet är att påräkna, då
han, sem tillika är dansk konsul och kanslist
vid den kungl. danska beskickningen,
sålunda icke kan förfoga öfver mer än
halfva sin arbetstid, hvilken vore otillräcklig,
om han äfven skulle biträda med
jconsulatgöromål, dels synes mig anordningen,
som i vissa länder torde vara att
förorda, dock i Spanien äfven vara olämplig
af flera andra skäl.
Beskickningschefen kan nämligen, i synnerhet
då han dessutom är ackrediterad
i Lissabon, icke tillräckligt disponera sin
tid för att äfven handlägga konsulsmål
och såsom lämpligt vore, åtminstone en
gång under hvarje innehafvares tid, på
platsen taga personlig kännedom om förhållandena.
Hans resor i sådant ändamål
biefve äfven af flera skäl betydligt dyrbarare
än en generalkonsuls, hvartill kommer,
att en generalkonsul i regeln vida
mindre ofta ombytes än en minister och -därigenom kan äga längre personlig erfarenhet
om underlydande konsuler. Dessutom
äro förhållandena i Spanien så säregna,
att knappast en synnerligen skarp
iakttagelseförmåga kan ersätta en mångårig
erfarenhet.
Generalkonsuln i Barcelona, Améen.
Efter upphörandet af detta generalkonsulats
handläggning af de norska ärendena
skall dess arbetsbörda säkerligen förminskas
till mindre än hälften af hvad.
den förut varit. Ett distrikt omfattande
allenast en mindre del af Spanien och
med blott nio underlydande vicekonsulat,
af hvilka dessutom några kanske ej längre
torde anses behöfliga, synes ej kunna
lämna tillräcklig sysselsättning för eller
kräfva bibehållandet af en fast lönad, utsänd
generalkonsul. Bedan häri ligger en
anledning att taga i öfvervägande, om icke
antingen den nuvarande posten i Barcelona
borde förvandlas till en olönad sådan
eller ock dess distrikt utvidgas.
För distriktets utvidgande tala jämväl
andra skäl. Enligt mitt förmenande äx
det ett fel i vår nuvarande konsulatorganisation,
att de särskilda länderna i allmänhet
sönderstyckats i ett flertal af hvarandra
fullt oberoende generalkonsuls- eller
konsulsdistrikt. Med stöd af konsulatförordningens
§ 70 har visserligen åt
en del generalkonsulat särskildt uppdragits
att afgifva berättelser om vissa bestämmelser,
som röra hela landet. Men utom
det, att, hvad Spanien beträffar, kännedom
om dylika bestämmelser liksom ej
sällan nödiga närmare förklaringar och upplysningar
om deras rätta tolkning och tilllämpning
säkrare och snabbare erhållas i
Madrid än i Barcelona, har erfarenheten
visat önskligheten af att äfven om andra
sakförhållanden berättelser och upplysningar
må kunna afgifvas vare sig till
myndigheter eller till enskilda personer.
Mycket ofta begär man sålunda hos generalkonsulatet
upplysningar för hela Spa
-
B 214
nien om afsättnings-, import-, export- och
andra ekonomiska förhållanden, för hvilka
upplysningars tillfredsställande afgifvande
det vore önskligt kunna erhålla uppgifter
äfven från orter belägna utom distriktet.
Men under nu gällande bestämmelser torde
direkta hänvändelser till vicekonsuler
utom distriktet endast undantagsvis böra
ifrågakomma och någon skyldighet för ett
annat distrikts sidoordnade konsul torde
ej föreligga för tillhandahållandet af material
för rapporter eller uttalanden. Konsulatförordn.
§ 54 har till och med tolkats
såsom läggande hinder i vägen härför, då
ingen konsul »omedelbart lyden> under en
annan.
Äfven hvad beträffar den s. k. årsberättelsen
torde det vara önskligt, att uppgifterna
från ett lands olika delar sammanfattas
i en samlad öfversikt. Härvid
bör ock erinras, att den officiella statistiken
i allmänhet gör det lättare att lämna
siffror för hela landet än för hvart
och ett af de konsulatdistrikt, hvari det
genom vår konsulatorganisation uppdelats.
Af denna anledning har jag ock, med undantag
för vissa viktigare importartiklar,
i mina årsberättelser äfven med fara att
anses öfverskrida min befogenhet lämnat
statistik för hela Spanien och ej blott
för mitt distrikt.
Till belysande af denna fråga erinras
vidare därom, att, enligt nuvarande anordning,
af Spaniens samtliga provinser
de 23 kustprovinserna fördelats på Barcelonas,
Cadiz’s och Bilbaos trenne konsulatdistrikt,
medan af . de återstående 26
inlandsprovinsema endast en, Jacn, lagts
under Barcelona, men de öfriga icke under
något af vlir;i, konsulat. Sjöfartens
kraf hafva synbarligen varit de bestämmande
vid ordnandet af den svenska och
norska konsulära representationen i Spanien,
och dock lärer det väl kunna tänkas
att jordbruks-, grufdrifts-, industrioch
handelsförhållanden äfven i inlandsprovinseroa
skulle kunna vara föremål för
konsulär verksamhet.
Jag anser alltså ett svenskt generalkonsulat
i Spanien med hela landet som distrikt
högeligen önskligt, men om dess
förläggningsort hyser jag någon tvekan.
Ur rent praktisk synpunkt kan mot Barcelona,
liksom förr skett med afseende
å Genua för Italien, anföras dess föga centrala
belägenhet. Då åtskilliga af de från
underlydande vicekonsulat inkommande
ärendena måste af konsuln hänskjuta^ eller
remitteras till Kungl. Maj :ts beskickning
i Madrid, synes det ju vara en täm
-
ligen opraktisk anordning att dessa mål
från Hord- och Sydspanien för att nå sin
slutliga bestämmelse behöfva taga krokvägen
öfver Barcelona eller t. o. m. på
vägen passera genom Madrid för att sedan
dit återvända. Ur denna synpunkt
sedt liksom på grund af den spanska administrationens
starka centralisation, vore
nog Madrid den lämpligaste förläggningsplatsen.
En afsevärd besparing skulle ju
ook kunna göras, därest under den blifvande
nya organisationens allmänna grunder
det läte sig göra att med ministerposten
i Madrid förena generalkonsulsbefattningen,
äfven om det för sådant ändamål
blefve erforderligt att vid beskickningen
anställa en konsulatsekreterare eller
konsulärt biträde af annan kategori.
För bibehållandet af generalkonsulatet
i Barcelona äfven efter en eventuell utvidgning
af distriktet tala å andra sidan
åtskilliga förhållanden. Barcelona är Spaniens
största och viktigaste handels- och
industri-centrum, om än den svenska sjöfarten
på hamnen ej är synnerligen stor.
Där finnas bosatta ett större antal svenskar
än på något annat ställe i Spanien,
och bland denna koloni finnas åtskilliga
agenter för de förnämsta svenska exportartiklarna.
Flere främmande makter hafva
dä.r placerat sina generalkonsuler med hela
Spanien såsom distrikt.
Under nuvarande organisation måste
posten från t. ex. vicekonsulatet i Malaga
passera Madrid på väg till Barcelona,
utan att någon synnerlig olägenhet
däraf märkts. Man skulle ju emellertid
kunna träffa någon bestämmelse, som tillläte
direkt skriftväxling med beskickningen
i Madrid i vissa slag af mål, i hvilka
dröjsmål kan antagas vålla påtaglig olägenhet.
Möjligen skulle saken ock kunna
ordnas så, att de nuvarande till Cadiz
och Bilbao hörande distrikten bibehållas
såsom särskilda distrikt under olönade valkonsuler
å nämnda platser, men med en
viss subordination under en lönad generalkonsul
i Barcelona. Detta skulle förutsätta
en ändring af Kons.-förordnl § 12
samt egentligen innebära en utsträckning
af dess mom. 3 att gälla äfven för land
inom Europa.
Då den lönade konsulsbefattningen i Bilbao
i sin tid upprättades hufvudsakligast
för att tillgodose de norska klippfiskexportörernes
intressen, har jag ej trott något
skäl förefinnas att ensamt för Sveriges
räkning där fortfarande bibehålla en
lönad post.
B 215
I och. med konsulatafgifternas afskaffande
har val yrkandena på indragning
af olönade vicekonsulat förlorat sin udd.
Skulle emellertid af andra anledningar det
anses önskligt att reduktion vidtages i
deras antal får jag, under hänvisning till
bifogade sifferuppgifter, anföra, att vicekonsulaten
i Torrevieja och Alieante icke
längre synas vara behöfliga för den svenska
skeppsfarten, och att det jämväl synes
kunna ifrågasättas, huruvida sådana
äro nödvändiga i Cartagena och Denia. I
ingen af nämnda fyra hamnar torde Sveriges
handelsintressen kräfva konsulär repx-esentation.
Mahon har förut haft be
-
tydelse som karantänsplats, men ej i annat
afseende; ett vicekonsulat där torde
böra bibehållas endast försåvidt äfven under
nu gällande spanska sanitätsföreskrifter
fartygs hänvisande dit kan förekomma.
Antagligen torde ett eller annat vicekonsulat
inom Bilbaos och Cadiz’s distrikt
också kunna indragas såsom för
den svenska skeppsfarten obehöfligt.
Jag saknar anledning att för närvarande
föreslå upprättandet af något nytt vicekonsulat
inom Barcelonas nuvarande distrikt.
Ryssland.
Envoyén grefve Wrangel.
1.
Rysslands stora politiska betydelse för
hela Europa, särskildt Nord-Europa, och
dess egenskap af vår mäktigaste grannstat
lär göra det nödvändigt att på ungefär
samma sätt och fot som hittills
uppehålla vår diplomatiska representation
i St. Petersburg. Enligt min tanke bör
den fasta beskickningspersonalen bestå af
ministern, en legationssekreterare, en militärattaché
och en kanslist, hvarjämte det
i mån af tillgång vore lämpligt att en
attaché anställdes vid beskickningen för
att dels hjälpa till med ärendenas handläggning,
dels studera ryska språket, hvilkets
kännande på ett senare stadium af
den unge diplomatens tjänstebana kan varda
af vikt för hans anställning såsom
t. f. eller ordinarie legationssekreterare i
St. Petersburg och vid behandlingen i.
utrikesdepartementet af ryska ärenden.
Marinattachébefattningen torde jämväl
böra bibehållas, dock ej med permanent
vistelse i Ryssland, utan såsom förhållandet
var före utbrottet af det rysk-japanska
kriget, då marinattachén delade sin
tjänstgöring mellan hemlandet och beskickningarna
i Berlin och St. Petersburg.
I de nu stadgade lönevillkoren för den
aflönade personalen lär någon nedsättning
ej kunna ifrågakomma. Ministerns lön
60,000 kronor, från hvilken dragés dels
indemnitet till en legationssekreterare,
dels en ej obetydlig skatt, är redan nu
så knappt tilltagen, att någon minskning
ej rimligen kan ifrågasättas på en post,
där lefnadsvillkoren äro de dyraste i Europa
och där den yttre representationen
ännu spelar en högst betydande roll. Eör
en minister med familj är det för närvarande
otänkbart att finna en passande
bostad till hyrespris under 13 å 15 tusen
kronor pr år, d. v. s. en fjärdedel eller
mera af den verkliga lönen. Den stora
mängd af tjänstefolk, som måste underhållas
samt de ej obetydliga representations-
och kanslikostnaderna bidraga också
väsentligt att tynga på en ministers
budget. Den omständighet att ministern
genom den svensk-norska unionens upplösning
kommit att representera 5]/2 miljoner
människor i stället för 71/2 kan ej i ringaste
mån bidraga till att minska hans
lefnad skostnader eller representationsskyldighet.
Det är visserligen möjligt, att arbetet
vid beskickningen kan komma att
under den första tiden blifva något mindre
genom de norska affärernas frånskiljande,
men dels hafva de norska målen
vid beskickningen i St. Petersburg hittills
varit jämförelsevis fåtaliga, dels komma
antagligen de svenska målen att inom en
kort framtid och under de förändrade kommersiella
och industriella förhållanden,
som nu äro på väg att inträda i Ryssland,
i väsentlig mån ökas, dels faller
det af sig själft, att minskadt arbete,
om så blir förhållandet för någon tid,
ej i någon mån medför minskade allmänna
kostnader för representanten.
Hvad jag anfört om ministerlönen äger
sin fulla tillämpning äfven på legationssekreterarlönen.
Någon ändring i nu gällande
löneförmåner anser jag mig ej kunna
B 216
tillstyrka. Angående militärattachéns arfvode
torde jag ej behöfva därom uttala
mig, då detta, såvidt jag erinrar mig, mer
kan betraktas såsom ett stipendium, som ej
är fästadt till någon viss beskickning och
— såsom lön taget — kompletteras af vederbörandes
militära löneförmåner, hvilka
växla med hans innehafvande militära grad.
Det må emellertid tillåtas mig att uttala,
att. en militärattaché vid beskickningen
i St. Petersburg såsom minimum bör förfoga
öfver 10- å 12,000 kronor årlig inkomst
för att kunna något så när uppehålla
sin ställning.
Bibehållandet af en kanslist vid beskickningen
i St. Petersburg anser jag vara
alldeles nödvändigt. Den omständigheten
att vi i Ryssland äga en särdeles
stor svensk koloni medför ett betydligt
arbete vid beskickningen för utfärdandet
af de s. k. skydds- och nationalitetsbrefven,
äfvensom för förandet af vederbörliga
nationalitetsmatriklar. Por detta, arbete
och för undersökandet af landsmännens
ofta intrasslade personliga förhållanden tages
kanslisten i anspråk äfvensom för den
ej obetydliga bokföringen öfver den kungl.
beskickningens fattigkassor och välgörenhetsfonder.
Härtill kommer att en stor
del af hans arbetstid å kansliet upptages
af öfversättningar från ryska pressen och
dessas utskrifning.
Kanslisten åtnjuter för närvarande ett
arfvode af omkring 3,500 kronor; detta är i
och för sig otillräckligt och en duglig kanslist
har för detta belopp kunnat erhållas
endast genom att tillåta den nuvarande
kanslisten att jämväl innehafva en annan
befattning, hvarigenom hans tjänstetid på
beskickningskansliet särdeles begränsas,
samt därigenom, att han erhållit ett af
de af kommerskollegium utdelade handelsstipendier.
Por att kunna erhålla en duglig
och för tjänsten passande kanslist
måste clet nuvarande arfvodet ökas. Det
lämpligaste synes mig vara, att den nuvarande
kanslisten, som anställdes år 1903,
efter 5 års tjänst erhåller ett ålderstillägg
med 500 kronor. I detta sammanhang
tillåter jag mig hemställa, huruvida clet
ej skulle vara lämpligt, att anslaget tid
kanslister vid Kungl. Maj :ts samtliga beskickningar
i budgetsförslaget tilltoges så
pass rundligt, att tvenne ålderstillägg med
500 kronor efter respektive 5 och 10 års
tjänst kunde beviljas. Utan utsikt till
ökade löneförmåner torde det vara omöjligt",
att bibehålla skickliga och skolade kanslister
i deras underordnade ställning, då de
af naturliga skäl eljest med åren måste
finna sig föranlåtna att söka vinna bättre
utkomst än den, som erbjudes vid beskicltnin
gskansli erna.
2.
Frågan om Sveriges konsulära representation
i utlandet blifver i våra dagar, särskildt
hvad beträffar Ryssland med dess
enorma landterrifcorium och särdeles korta
sjögräns, eu fråga af mera kommersiell)!;,
än sjöfartsintresse.
Sedan skeppsafgifterna till konsulaten
och kaptenernas anmälningsplikt bortfallit,
hafva konsulatens göromål för skeppsfarten
väsentligt minskats, hvaremot under
å.rens lopp desamma högst betydligt ökats
för afgifvandet af upplysningar och uppgifter
rörande kommersiella förhållanden.
Sveriges förnämste och naturliga afnämare
bör vara Ryssland. Dess geografiska
läge, dess beroende ännu för lång tid
framåt af utlandets industri, dess för dörren
stående nydaning, allt anvisar vårt
stora grannland i öster såsom en af de
punkter, på hvilka vi böra hufvudsakligen
rikta vår sträfvan i afseende å afsättanclet
af våra industriprodukter.
Till befrämjandet, häraf fordras en stark
konsulär representation.
Vår konsulära representation i Ryssland
jämte Finland upptager för närvarande 3
lönade och 5 olönade generalkonsuls- eller
konsulsposter. Af de lönade konsulaten torde
på de platser, där de nu befinna sig'',
endast det i Helsingfors behöfva bibehållas.
Jag finner ingen anledning att föreslå
någon ändring rörande sistnämndai konsulats
nuvarande organisation.
Generalkonsulatet i Årchangel, som hufvudsakligen
tillkommit för att tillgodose
de norska intressena, i denna trakt, lär
utan olägenhet kunna indragas såsom lönadt
och ersättas med ett, olönadt konsulat
eller vicekonsulat.
Hvad angår konsulatet i Riga, gäller
om detsamma, att det hittills till stor
del tagits i anspråk för sjöfartsintressena,
och att dessa ej oväsentligt förminskats,
sedan de norska affärerna bortfallit.
Exporten af svenska industrialster till
Östersjöprovinserna är visserligen tämligen
betydlig, men Östersjöhamnarna torde därvidlag
mera spela rollen af förmedlingspunkter
för det inre af Ryssland än af
direkta afnämare.
Jag anser mig därför böra uttala rnig
för indragandet af konsulatet i Riga såsom
lönadt och dess ersättande genom ett
B 217
olönadt konsulat eller vieekonsulat, lydande
under konsulatet) i Moskva.
Hufvudsätet för all Rysslands handel
är Moskva; därifrån, utgå, de stora förbindelsevägame
till Wolgatraktema,. till
Syd-Ryssland, till Kaukasien, till Sibirien
— Rysslands framtidsland. Moskva, som
fortfarande i mer än ett afseende är Rysslands
hufvudstad och betraktas såsom dess
hjärta, torde vara den rätta platsen för
ett lönadt generalkonsulat eller konsulat,
som skulle utgöra centralpunkten för den
konsulära verksamheten i Ryssland, och
hvars ..uppgift skulle vara att i möjligast
vidsträckta mån hålla Sveriges industriidkare
och exportörer underrättade om den
ryska handelsvärldens och allmänhetens
köpebehof och köpkraft.
Konsulatets i Moskva distrikt borde omfatta
hela det europeiska Ryssland med
undantag af staden och guvernementet
S:t Petersburg samt Bönland.
Generalkonsulatet eller konsulatet i
Moskva bör utrustas med en tillräcklig och
väl aflönad personal. Vid detsamma torde
böra anställas, utom chefen, en lönad vicekonsul
eller chancelier samt en med stipendium
eller annat anslag försedd konsulsele
v. Med afseende fäst å de särdeles
höga lefnadskostnaderna i Moskva, torde
lönen till generalkonsuln (eller konsuln)
ej böra säittaa lägre än till 20,000 kr.
per år med ett passande kontorsanslag
mot redovisningsskyldighet, samt till 8,o00
kr. för vicekonsuln och kanslisten.
Beträffande de olönade konsulaten, torde
de, om) ett centralt beläget, i alla
afseenden väl utrustadt, lönadt konsulat
för Ryssland upprättas, samtliga, med undantag
af generalkonsulatet i S:t Petersburg,
kunna indragas och ersättas genom
olönade vieekonsulat.
Om det af ett eller annat skäl kunde
anses lämpligt att gifva representanterna
i de större ryska provinsstäderna såsom
Odessa, Warschau, Riga, Baku m. fl. konsulstitel,
böra innehafvarne af konsulaten
i fråga likväl sortera under generalkonsulatet
i Moskva.
I S:t Petersburg däremot anser jag, att
ett olönadt generalkonsulat bör bibehållas.
Att här på platsen hafva en konsulär representation
vid sidan af beskickningen
liar flera fördelar, särskildt om man tager
i betraktande den jämförelsevis stora koloni,
som finnes på platsen och det ej
obetydliga antal svenskar, som — oftast
i, affärsändamål -— tillfälligtvis uppehålla
sig härstädes. Generalkonsulatet kan mången
gång åtaga sig att lämna upplysningar
af kommersiell, natur och att utföra uppdrag,
hvilka ej kunna falla inom ramen
för en beskicknings verksamhet.
,Om generalkonsulatet i S:t Petersburg
bibehålies, bör emellertid dess distrikt för°
ändras att omfatta endast staden och guvernementet
S :t Petersburg, Guvernementen
Estland, Pskov, Novgorod och
Olonetz borde förläggas under konsulatet
i Moskva.
Skulle, bibehållandet af det lönade konsulatet
i.Riga beslutas, torde under detsamma
böra förläggas guvernementet Estland,
h viltet vore så mycket naturligare,
som sagda guvernement antagligen kommer
att med Livland och Kurland förenas till
ett generalguvernement med större eller
mindre lokal själfstyrelse och säte i Riga.
Utom den konsulära representationen i
Ryssland skulle, enligt mitt förmenande,
Sveriges handels- och exportintressen i
Ryssland kunna kraftigt främjas genom
anställandet af enj handelsattaché i S:t
Petersburg. Af flere skäl, särskildt på
grund af den större lättheten att ernå
önskade upplysningar och komma i förbindelse
med personer ur de mest skilda
samhällslager, torde denna attaché böra anställas
vid beskickningen. En dylik anställning
skulle emellertid ej hafva någon
tillfällig karaktär, utan personen i fråga
anställas för längre tid. Med den svårighet,
. som här möter främlingen att sätta
sig in i ställningar och förhållanden, måste
man beräkna nära nog ett år, innan han
skulle kunna blifva i tillfälle att med
verklig framgång utöfva sin verksamhet.
Lönen för en handelsattaché måste tilltagas
så rundligt, att innehafvaren af platsen
ej af| ekonomiska skäl tvingas att
inom kort tid söka annan ställning eller
återgå till det yrke, han förut utöfvat,
eller till privatlifvet. Som minimilön föreslår
jag 12,000 kronor pr år med ett anslag
af 6,000 kronor årligen mot redovisningsskyldighet
till resor inom Ryssland.
Detta reseanslag skulle användas till att
besöka större hamdelscentra dels i det europeiska
Ryssland, men’ i synnerhet i Sibirien
och andra trakter af det utomeuropeiska
Ryssland, dar utländska konsuler
hittills ej fått anställas.
B 218
Turkiet.
Envoyén friherre Kamel.
1.
Ordnandet af Sveriges diplomatiska representation
i Turkiet står så nära i samband
med ordnandet af den konsulära representationen,
att båda dessa frågor måste
antagas samtidigt böra af göras.
Under hänvisning till hvad jag haft äran
uttala i en annan skrifvelse i går, i fråga
om nödvändigheten att här bibehålla Sveriges
diplomatiska representation för att
bereda största möjliga skydd åt våra ekonomiska
intressen i Turkiet, kan jag icke
underlåta att tillika påpeka, hurusom
under den såväl politiska som ekonomiska
täflingskamp, som nu som bäst här pågår
mellan makterna, det vore både politiskt
oklokt och med Sveriges fördel och
anseende oförenligt att uppgifva den i
jämförelse med de båda andra nordiska
rikena förmånliga ställning, som Sverige
genom egen beskickning här intager.
Den för ministern nu anslagna lönen
20,000 kr., jämte fri bostad, är den minsta
som någon främmande minister här åtnjuter,
och i betraktande af de höga lefnadskostnaderna
och de hvarjehanda slags extra
utgifter, som denna befattningens utöfvande
här medför, torde den snarare anses
för lågt än för högt tilltagen. Detsamma
är förhållandet med drogmanens
löneförmåner, och det är påtagligt att
någon minskning i beskickningens personal,
som redan är mindre än vid någon
annan beskickning (utom Montenegros, som
jämväl består af endast 2 tjänstemän),
icke kan ifrågakomma, om beskickningen
skall fortfara att bestå. Montenegro representeras
visserligen ännu af en chargé
d’affaires, men enligt hvad jag hört uppgifvas
är en ändring härutinnan att
snart emotse, i det att denne hoppas snart
blifva utnämnd till minister.
Äfven i det fall att Kungl. Maj :ts regering
skulle nöja sig med att representeras
härstädes af en ständig chargé d’affaires,
skulle denne, om han hade skyldighet
att bebo och möblera beskickningens,
hotell, näppeligen nöja sig med mindre
lön än den för närvarande till ministern
anslagna.
För de tillfällen då drogmanen_ är
tjänstledig eller af andra orsaker förhind
-
rad tjänstgöra, skulle jag anse synnerligen
önskvärdt, om beskickningen finge förfoga
öfver ett mindre anslag förslagsvis Ltq.
50 årligen till arfvode åt en andra drogman.
2.
Under förutsättning att i Konstantinopel
bibehålies en svensk diplomatisk representation,
hvilken enligt min mening torde
vara nödvändig för att öfver hufvud möjliggöra
en konsulär representation och bibringa
det största möjliga skydd åt våra
ekonomiska intressen i Turkiet, finner jag
ej mindre lämpligt och nödigt att, i likhet
med hvad äger rum vid de flesta
härvarande beskickningar, högsta ledningen
af våra konsulära angelägenheter här
i landet fortfarande uppdrages åt beskickningen.
För denna är det nämligen af största
vikt att kunna icke blott kontrollera de
i Turkiet anställda konsulerna, hvilka i
hvarje fall måste vid viktigare ärendens
handläggning ofta anlita beskickningens
bistånd, utan äfven få tillfälle att samla
nödigt material för att klart kunna bedöma
framställda önskningsmål och de
möjligheter, som kunna yppas för att tillgodose
våra intressen samt därigenom kraftigast
befordra desammas vidare utveckling.
Visserligen finnas här personer, som anse
det för en minister ovärdigt att befatta
sig med konkulatärenden och att hans
ställning däraf skulle taga skada, men vid
dylikt omdöme tror jag ej ens här torde
böra fästas något vidare afseende.
Att en beskickning faktiskt leder äfven
konsulatärenden synes här vara en så
själfklar sak, att särskild utnämning eller
förordnande till konsul ej härför erfordras
gentemot de turkiska myndigheterna. Af
härvarande främmande ministrar har, såvidt
jag vet, endast Belgiens blifvit af
sin regering utnämnd till generalkonsul
och detta af det skäl, att enligt den belgiska
lagen fordras i utlandet konsuls underskrift
å notariella handlingar, men han
har ej begärt exequatur såsom sådan och
ej heller trott sig böra underrätta Porten
om sin generalkonsulsutnämning. Samme
B 219
minister säger sig hafva haft mycken nytta
och föga olägenhet af sin dubbla befattning,
som beredt honom tillfälle till en
klarare öfverblick och djupare insikt i alla
frågor, som beröra hans lands intressen i
Turkiet. Skrivelser och andra utgående
expeditioner underskrifvas af ministern
själf eller ock af vicekonsuln »pour le
Minis tre».
Vid svenska beskickningen synes en
liknande ordning lämpligen kunna följas,
och så länge en svensk konsulattjänsteman
icke är anställd i Konstantinopel, torde
de utgående expeditionerna kunna underskrifvas
af beskickningschefen eller af
drogmanen »pour le Ministre».
Jag kan dock i detta sammanhang ej
underlåta att tillstyrka förordnandet här
af en konsulattjänsteman, som skulle kunna
icke allenast ombesörja våra fartygs inoch
utklarering och andra löpande konsula
tärenden utan äfven i hvarjehanda
andra frågor, som röra vår handel och
sjöfart, bistå beskickningschefen och utgöra
så att säga den nödvändiga förbindelseleden
mellan denne och härvarande
såväl lokala myndigheter som handelshus,
affärsmän m. fl. Bland de länder, hvilkas
förbindelser med Turkiet äro närmast likartade
med våra, har Holland en konsul
(honoraire), som tillika i egenskap af
»Chancelier» är anställd vid samma lands
beskickning, och Belgien en vicekonsul
(missus).
Tills vidare och intill dess våra förbindelser
med Turkiet uppnått en fastare
utveckling skulle jag anse anställandet af
en olönad konsulattjänsteman tillräckligt
uppfylla ändamålet, men tyvärr finnes ej
för närvarande någon svensk här i landet
bosatt person tillräckligt förtrogen med
konsulatärenden, språket och öfriga förhållanden
för att på ett tillfredsställande
sätt fylla en dylik plats. Förre norske
undersåten hr Theodor Reppen, som hittills
tillhandagått beskickningen i egem
skap af hamnkapten, vore utan tvifvel
lämplig till ifrågavarande befattning, som
dock ej torde kunna erbjudas honom utom
i förening med ett fast anslag. Den
omständigheten att hr Reppen torde vara
den lämpligaste person, åt hvilken en
norsk konsulsbefattning i Konstantinopel
kan blifva erbjuden, anser jag ej
utgöra något hinder för hans eventuella
anställande jämväl såsom svensk konsul
under beskickningens kontroll, och för den
händelse Kungl. Maj :t efter underhandling
med norska regeringen skulle finna lämpligt
tillmötesgå en eventuell önskan af sist
-
nämnda regering att åt denna beskickning
måtte anförtros Norges angelägenheter, i
likhet med hvad fallet är med Danmarks,
vore konsulsbefattningens anförtroende åt
hr Reppen den enligt min mening mest
ändamålsenliga anordning, för vår budget
minst betungande och afsevärdt fördelaktig
för alla de tre nordiska rikena,
hvilkas framtida uppgift, oaktadt alla skilda
sträfvanden, måste vara att, åtminstone
på de platser, där sådant lämpligen kan
ske, i godt samförstånd förena sina krafter
utåt.
Hr Reppen, som förutom det norska och
turkiska språket talar obehindradt franska,
tyska, engelska och grekiska, har en
mångsidig kännedom ej allenast om härvarande
personer och förhållanden utan
ock i de särskilda frågor, som äga betydelse
för vår handel och sjöfart på Konstantinopel.
Han har nyligen med framgång
åtagit sig agenturen härstädes för
de svenska s. k. luxlamporna och torde
tillika såsom agent för det Forenede Dampskibs-Selskap
i Köpenhamn, hvilket bolag
ämnar nu återupptaga den för omkring
åtta år sedan afbrutna reguliära ångfartygsförbindelsen
med Konstantinopel, verksamt
kunna bidraga till främjandet af
äfven vår egen export.
I sammanhang härmed kan jag ej annat
än på det lifligaste tillstyrka att för fyllandet
af de behof, som för framtiden kunna
komma att alltmera göra sig gällande vid
besättandet af framdeles lediga konsulsbefattningar
i Turkiet, med svensk handel
och industri särskildt förtrogna svenska
unge män måtte snarast möjligt utsändas
såsom konsulat- eller handels-attachéer för
att till en början i Konstantinopel eller
Smyrna göra sig fullt förtrogna med turkiska
språket och öfriga här säregna förhållanden.
Det är nämligen hufvudsakligen på
grund af den fullkomliga brist, som för närvarande
råder å dylika till konsuler lämpliga
kandidater, som jag ej anser mig
nu kunna ifrågasätta några vidare förändringar
vid ordnandet af Sveriges konsulära
representation.
Förutom konsul i Konstantinopel torde
framdeles såsom hittills erfordras konsuler
i Smyrna, Bagdad och Jerusalem, hvarjämte
jag skulle vilja förorda, så snart lämplig
kandidat härtill erbjuder sig, ett konsulats
upprättande i Sofia för underlättande
af våra förbindelser med Bulgarien,]
hvilket lands handelspolitiska betydelse och
utvecklingsmöjligheter synas vara stadda i
ständig tillväxt.
B 220
Yicekonsulerna i Dardanellerna, Gallipoli
och Saloniki skulle såsom hittills faktiskt
lyda under beskickningen och sålunda
ej nödvändigtvis underordnas konsuln i
Konstantinopel, hvilken dock på beskickningschefens
uppdrag skulle kunna gifva
dem instruktioner.
Under konsulatet i Smyrna skulle fortfarande!
lyda vicekonsulaten i Alexandrette,
Beyrut och Mytilene, och jag finner heller
ingen anledning nu föreslå något af dessa
vicekonsulats indragning, så länge de nuvarande
innehafvarne utöfva dem.
Under konsulatet i Jerusalem torde upprättande
af ett vicekonsulat i hamnstaden
Jaffa vara ändamålsenligt och af flera
omständigheter påkalladt. Innan jag vågar
bestämdt föreslå detta, afvaktar jag
svar å af mig begärda upplysningar angående
våra handels- och sjöfartsförbindelser
med Jaffa.
Någon fördel af att generalkonsulatet i
Alexandria och konsulatet i Tripoli skulle
lyda under beskickningen har jag svårt
att finna, då någon skriftväxling mellan
Tyska
Envoyén grefve Taube.
1.
Då aflöningsstaten för härvarande beskickning
senast fastställdes, hvarvid beskickningschefens
lön bestämdes till ett
belopp, som med 12,000 kr. understiger
det till beskickningarna i London, Paris
och S :t Petersburg utgående, var Berlin en
jämförelsevis mindre stad med i alla
hänseenden inskränktare förhållanden äfvensom
känd för särdeles låga lefnadsomkostnader.
Sedan Berlin blifvit en
världsstad, som på samtliga områden, äfven
beträffande dyrheten, torde kunna
täfla med åtminstone Paris och London,
synes numera ingen anledning föreligga
att icke i afseende å beskickningschefens
aflöning ställa Berlin i samma kategori
som de nämnda tre stora hufvudstädema.
Lefnadsomkostnadema på samtliga dessa
platser torde numera vara i det närmaste
lika, och hvad representationsskyldigheterna
angår, äro de i Berlin minst lika stora.
I sammanhang härmed får jag framhålla
önskvärdheten af, att staten snarast möjligt
härstädes förvärfvar ett eget beskickningshus.
På grund af hushyrornas stig
-
beskickningen och dessa konsulat så godt
som aldrig äger rum. Konsulatet i Tripoli
synes för öfrigt utan olägenhet kunna
indragas.
Sammanfattande sålunda hvad jag efter
endast kort vistelse härstädes trott mig
icke desto mindre kunna här ofvan framhålla,
har jag äran vördsamt hemställa,
att ledningen af våra konsulatärenden i
det europeiska och asiatiska Turkiet utöfvas
af beskickningschefen, om så erfordras,
i egenskap af generalkonsul,
att vid sidan af de förut befintliga konsulaten
i Smyrna, Bagdad och Jerusalem
upprättas tills vidare olönade konsulat i
Konstantinopel och Sofia, samt
att vid besättande af framdeles lediga
konsulatbefattningar företräde måtte såvidt
möjligt gifvas sådana svenska män, som i
förening med öfriga nödiga kvalifikationer
förvärfvat sig praktisk erfarenhet i kommersiella
angelägenheter och intresse för
den vidare utvecklingen af våra handelsoch
sjöfartsförbindelser med Turkiet.
Riket.
ning kommer annars den tid snart att
inträffa, då det blir omöjligt för en beskickningschef
att taga bostad i de delar
af staden, där det af rent praktiska skäl
är nödvändigt, att beskickningen skall befinna
sig.
Därest staten förvärfvar ett beskickningshus
härstädes, anser jag, att beskickningschefen
bör, med bibehållande af nu utgående
lön, erhålla fri bostad. På så sätt
skulle olikheten i aflöningen med de öfriga
stora beskickningarna utjämnas.
Det nu brukliga systemet med legationssekreterarens
delvisa aflöning förmedelst
en å ministerns lön afdragen indemnitet
synes mig böra upphöra — räkenskapsföringen
blir därigenom onödigt invecklad,
och de i staten upptagna siffrorna verka
missledande. Några verkliga skäl för dess
bibehållande kan jag å andra sidan ej finna.
Något afdrag å ministerns lön vid tjänstledighet
borde likaledes ej förekomma, annat
än vid sådan, öfverstigande två månader.
Därest det blefve fråga om att bereda
beskickningschefen full ersättning för kanslikostnaderna,
— hvilket väl vore billigt
— kunde detta måhända lämpligast ske
genom ett fast årligt anslag, hviket, särskildt
om beskickningspersonalen ökades
B 221
i enlighet med nedan framställdt förslag,
väl ej borde understiga 2,000 kronor per
år. Häri är icke inberäknadt vare sig
hyran för kansliet ej heller kanslivaktmästarens
aflöning.
På grund af det betydligt och stadigt
växande antalet löpande mål vid denna beskickning
och det stora antalet besökande,
som upptager personalens tid, skulle jag
hålla det för nödigt, att beskickningen
försåges med en fylligare personal. Så
som det nu är ställdt, är beskickningschefen
nödsakad att alltför mycket själf
sysselsätta sig med expeditionen af dylika
löpande mål, och förutom att han
därigenom ej medhinner att göra grundligare
utredningar, lider äfven däraf den
viktiga sida af hans verksamhet, som bestar
i att genom besök hos myndigheter
och andra verka för våra intressen på
alla områden.
Bör detta andamål borde vid beskickningen
anställas ännu en ordinarie legationssekreterare.
Lönen till den 1 :ste legationssekreteraren
synes nämligen böra anslås
BB.9,000 kronor (således med indemniteten
däri inberäknad, därest denna skulle komma
att bibehållas) och till den 2 :e legationssekreteraren
till 5,000 kronor i ett
för allt.
Vidare får jag framhålla önskvärdheten,
af att. härstädes städse må finnas anställd
en militärattaché. Por vår krigsstyrelse
torde ligga vikt på att utan afbrott hållas
au courant med utvecklingen härstädes på
det militära området.
Å beskickningens ordinarie stat bör dessutom
upptagas lön för en kanslist. Med
det vidlyftiga arkiv, som här finnes, är
en sådan tjänsteman nödvändig för arbetets
. behöriga fortgång och tjänstens kontinuitet,
och kan han näppeligen ersättas
af de stadigt växlande attachéerna,. Den
till det nuvarande tillfälliga arbetsbiträdet
anslagna ersättningen — 4,000 kronor
i*31- år — anser jag ej vara tillfyllestlön
för en fast anställd kanslist, utan bör
denna sättes till 5,000 kronor. Efter kortare
— fem års — mellanrum böra dessutom
ålderstillägg, hvarje gång med 500 kronor,
förekomma. Det ligger nämligen särskildt
stor vikt på att ombyte icke ofta sker
på denna post, och måste innehafvaren därför
ställas så pass ekonomiskt väl som möilig
t.
4 Vid denna beskickning bör slutligen, enligt
mitt förmenande, anställas ytterligars
en ordinarie tjänsteman, nämligen en handelsattaché.
Härtill borde utses en person,
som erhållit en för sådant ändamål
lämplig, såväl praktisk som teoretisk, utbildning.
Hans uppgift skulle vara, förutom
att vara beskickningens sakkunnige i handelsangelägenheter,
att med noggrannhet
och vaken blick följa utevcklingen i Tyskland
på handelns och industriens olika
områden. I sådant syfte skulle han äga
att företaga resor inom landet för att
på ort och ställe studera förhållandena
och inhämta sådana upplysningar, som'' kunde
vara till gagn för vår export och-industri,
såsom möjligheter till afsättning för
våra. produkter, nya produktionsmetoder
och industriella inrättningar m. m. Han
skulle härigenom komma att vara den förmedlande
länken mellan beskickningen och
konsulaten i det gemensamma arbetet på
detta område. Af beskickningsc-hefen kunde
han äfven lämpligen vid behof anförtros
med uppdraget ett inspektera konsulaten.
Som lämplig lön skulle jag vilja föreslå
10,000 kronor förutom särskild ersättning
för ämbetsresor i form af extra dagtraktamente
och ersättning för järnvägsresorna
å andra klass.
Det synes äfven böra tagas i öfvervägande,
huruvida icke äfven några attachélöner
böra uppföras å utrikesdepartementets ordinarie
stat. Härigenom skulle beredas
möjlighet åt obemedlade, men i öfrigt, med
begåfning för diplomatiens yrke försedda
unge män att ägna sig åt detsamma.
Slutligen får jag framhålla önskvärdheten
däraf, att härvarande beskickningschef,
som förutom i Berlin är ackrediterad
vid tre andra tyska hof, måtte utan
vidare tillerkännas rätt till ersättning för
de resor till dessa hof, han må finna nödvändiga
eller lämpliga.
Den för beskickningen föreslagna staten
skulle naturligtvis undergå vissa modifikationer,
därest det af mig föreslagna
inköpet af eget beskickningshus komme
till stånd, men anser jag mig ej utan
på vidare anfordran behöfva afgifva närmare
yttrande härom.
2.
Vid uppgörande af förslag till omordnandet
af vår härvarande konsulära representation
antar jag, att man bör utgå från
den ledande grundtanken, att med de jämförelsevis
inskränkta medel, som för vår utrikes
representation kunna påräknas, och
då det.är synnerligen angeläget att i utomeuropeiska
länder öka antalet aflönade konsulat,
det kommer an på att finna en form,
B 222
som med minsta möjliga kostnad förena!1
tillräcklig effektivitet.
Under denna synpunkt synes mig värt
konsulatväsen i Tyskland i de stora hufvuddragen
lämpligast kunna anordnas på
följande sätt.
På den ort, som utgör rikets viktigaste
handels- och sjöfartscentrum, förlägges ett
lönad t konsulat, hvars innehafvare, förutom
åliggande att sköta konsulatets trängre
distrikt, skulle hafva till särskild uppgift
att med uppmärksamhet följa med och
genom inberättningax hålla vår affärsvärld
au courant med utvecklingen i allmänhet
i hela riket på det merkantila och industriella
området samt fästa uppmärksamheten
på företeelser därinom, som på något sätt
kunna blifva af nytta för hemlandet. Detta
konsulat skulle för att kunna uppfylla
äfven långt gående anspråk i sådant hänseende
utrustas med en tillräckligt fyllig
personal för att ieke chefens tid skulle
behöfva onödigtvis upptagas med de löpande
expeditionsgöromålen, hvarjemte särskild
vikt läge uppå, att i spetsen för detsamma
sattes en person i alla afseenden
ägande de nödiga förutsättningarna för en
sådan vidtomfattande verksamhet. Ett dylikt
i större stil inrätta/dt konsulat, ledt
af en skicklig och kunnig person, vore
äfven till stor nytta såsom utbildningskurs
för de yngre konsulattjänstemännen,
hvadan de större kostnaderna för den ökade
personalen äfven i det hänseendet skulle
visa sig lönande.
Förutom detta hufvudkonsulat skulle i
ett par af de öfriga hamnstäderna i Nordtyskland,
på hvilka vi drifva en_lifligare
handel och sjöfart och där våra intressen
följaktligen påkräfva en sakkunnigare ledning
af en med hemlandets förhållanden
förtrogen konsulstjänsteman, användas systemet
med anställandet af lönade vicekonsuler
vid i öfrigt olönade konsulat. Som
honorar innehafvare af konsulatet fungerar
en framstående affärsman på platsen,
som äger de för en utländsk stats konsulära
representant nödiga sociala och ekonomiska
betingelserna och hvilkens inflytande
tjänar som ryggstöd för konsulatet,
och under, eller rättare sagdt, vid sidan af
honom ställes en utsänd lönad konsulattjänsteman
med titel af vicekonsul. Fördelarna
af en sådan kombination äro, att,
på samma gång en betydlig besparing uppnås,
tjänstens kraf bli på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedda. För de yngre
konsulattjänstemännen torde äfven dylika
poster vara särdeles lärorika såsom förbere
-
delse till högre själfständiga befattningar.
På öfriga orter i riket, där sådant finnes
nödigt, anställas consules electi.
Som det ofta har visat sig medföra olägenheter
i praktiskt hänseende, att vissa
delar af riket icke varit underlagda något
konsulat, böra kousulatdistrikten så
uppdelas, att de omfatta hela rikets område.
Förslag till omreglering i sådant
syfte af hittillsvarande konsulatdistrikt
afgifves längre fram.
I enlighet med de ofvan uppställda allmänna
grunddragen anser jag, att generalkonsulatet
i Hamburg bör bibehållas såsom
lönadt, med fortfarande benämning af generalkonsulat,
samt med nuvarande distrikt,
men med den utsträckning i generalkonsulns
ämbetsåliggande, som ofvan
angifvits. Därest den i annat utlåtande
af mig föreslagna handelsattachén vid beskickningen
i Berlin, såsom jag hoppas,
blifver till verklighet, synes mig att ett
kontinuerligt och ordnadt samarbete mellan
denne och generalkonsuln i Hamburg
skulle vara synnerligen ägnadt att bära
goda frukter.
I den för närvarande utgående lönen till
generalkonsuln synes icke någon förändring
böra göras — i hvarje händelse, då man
tager i betraktande de stigande lefnadsomkostnaderna
i Tyskland, icke någon nedsättning.
På grund af det ökade och viktiga
arbete, som skulle åligga generalkonsulatet,
och de skäl som ofvan anförts
för nödvändigheten att hafva en tillräcklig
personal borde vid detsamma anställas
en vicekonsul med 6,000 kr. lön samt
två kontorister (eller en kanslist och en
kontorist) med den ene 3,000 kr. den andra
2,000 kr. i lön. Därförutom torde ett
passande bidrag anslås till kontorskostnader,
såsom hyra för lokalen, uppvärmning
och belysning, skrifmaterialier, extra biträden
m. m., förslagsvis 3- å 4,000 kr.
I den andra kategorien, omfattande sådana
hamnplatser, där vi skulle hafva olönade
konsulat med lönade vicekonsuler,
skulle komma Lybeck och Stettm.
Hvad Lybeck beträffar, torde den nuvarande
anordningen med ett lönadt generalkonsulat
ej vara obetingadt nödvändig.
Visserligen står Sverige i liflig förbindelse
med denna stad, men för vår handel torde
densamma hufvudsakligen ha betydelse
som transitort, och de af sjöfarten i^ regeln
förorsakade rena expeditionsgöromålen
synas likaväl kunna omhändertagas af en
yngre konsulattjänsteman. På grund af
de traditioner, som förbinda den gamla
B 223
hansestaden med Sverige, synes dock vara
lämpligt, att benämningen generalkonsulat
finge bibehållas. Jag tror, att detta med
nöje skulle ses af vederbörande därstädes.
Till lön åt vicekonsuln kunde lämpligen föreslås
6,000 kr. jämte ett bidrag till kontorskostnader
förslagsvis 2,000 kr.
I Stettin finnes för närvarande ett olönadt
generalkonsulat, försedt med ett anslag
å 4,000 kr. till kontorskostnader. På
grund af den stora sjöfarten från Sverige
på denna hamn, äfvensom den större
betydelse, densamma kommer att få för
våra handelsförbindelser med rikshufvudstaden
efter fullbordandet af den utvidgade
kanalen för djupgående fartyg till
Berlin, hvartill medel redan beviljats, synes
lämpligt, att jämväl vid konsulatet
i Stettin såsom lönad vicekonsul anställa
en utsänd skolad konsulattjänsteman. Någon
nödvändighet för bibehållandet af benämningen
generalkonsulat förefinnes icke,
men torde måhända posten behållas som sådant,
då man därigenom lättare kunde få
den passande besatt. Vicekonsulns lön och
kontorskostnaderna torde böra anslås till
samma belopp som i Lybeck.
I de båda återstående större hamnstäderna
vid Östersjön, Danzig och Kunigsberg,
torde man såsom hittills kunna åtnöja
sig med olönade konsulat. De till
desamma anslagna kontorskostnadsersättningar,
resp. 1,500 och 2,500, kunna lämpligen,
sättas för båda till samma belopp som
de till Danzig utgående eller 1,500. Sannolikt
skulle dessa poster kunna tillfredsställande
besättas äfven utan någon som
helst dylik ersättning, men i betraktande
af vår betydliga skeppsfart på dessa hamnar
och däraf föranledda expeditionsgöromål
skulle jag dock hålla det för bättre,
att ett mindre anslag bibehölles. Den
till konsuln i Danzig för närvarande utgående
personliga godtgörelsen af 3,000
kr. för mistade konsulatafgifter bör naturligtvis
upphöra med nuvarande innehafvarens
afgång.
Med Bremen torde ej heller någon förändring
behöfva vidtagas, utan därstädes
bibehållas ett olönadt konsulat, försedt
med en kontorskostnadsersättning till nu
utgående belopp, 1,500 kr.
Beträffande de till åtskilliga vicekonsuler
i de nordtyska hamnstäderna anslagna
mindre kontorsbidragen synas dessa saklöst
kunna indragas, förutom måhända anslaget
till vicekonsulatet i Kiel. De vicekonsulat,
som för närvarande uppbära dylika
bidrag, äro:
under Lybeck
Klensburg . . . |
... 300 |
kr. |
Bostock .... |
. . . 300 |
» |
Wismar .... |
. . . 500 |
» |
Kiel..... |
. . . 800 |
» |
under Bremen |
||
Bremerhafen . . . |
. . . 300 |
|
under Stettin |
||
Svinemunde . . |
... 500 |
» |
Af dessa har den nuvarande t. f. vicekonsuln
i Wismar förklarat sig villig definitivt
öfvertaga befattningen, äfven om
kontorsbidraget indroges, och likaså vet
jag, att den af mig förordade sökanden
till vicekonsulatet i Svinemunde icke fäster
något afseende vid bidragets bibehållande.
Med afseende å de inne i landet belägna
konsulaten, hvilka samtliga äro oaflönade
och utan anslag till kontorskostnader,
finner jag för närvarande icke skäl
att föreslå några förändringar annat än,
förutom med hänsyn till distriktens omfattning,
i följande afseenden.
Beträffande generalkonsulatet i Berlin
skulle jag vilja föreslå en anordning som
antagligen skulle visa sig medföra nytta.
I spetsen för generalkonsulatet står nu en
förmögen bankir i framskjuten, synnerligen
god social ställning och däraf betingadt
inflytande. Denne bestrider uteslutande
af egna medel de till en icke obetydlig
summa uppgående kostnaderna för kansli
och konsulatsekreterarnes aflöning. Den
sedan ett antal år fungerande konsulatsekreteraren,
som är en driftig expeditionskarl,
har nyligen förordnats till vicekonsul
vid generalkonsulatet, något som endast
kan vara till fördel för ärendenas
skötsel, då han i sin nuvarande officiella
egenskap har lättare tillträde till myndigheterna.
Våra affärsmän i hemlandet
vända sig emellertid med förkärlek, såsom
jn naturligt är, till vårt konsulat i rikshufvudstaden
med förfrågningar och begäran
om upplysningar i affärsändamål, och
vore det då af vikt att, förutom den expeditionen
i öfrigt förestående sekreteraren
(vicekonsuln), vid generalkonsulatet hafva
attacherad en i härvarande handels- och
industriförhållanden särskildt väl bevandrad
person. Härtill borde väljas en driftig
och kunnig, här etablerad svensk affärsman,
som skulle erhålla titeln af vicekonsul
för att erhålla nödig auktoritet,
men ej behöfva tjänstgöra på konsulatets
kontor, utan blott användas som konsulent
vid besvarandet af affärsförfrågningar.
B 224
Det nuvarande konsulatet i Munchen synes
böra benämnas generalkonsulat och till
distrikt erhålla hela konungariket Bayern.
En dylik ändring af distriktet torde emellertid
ej böra ske förr än efter nuvarande
konsulns i Kurnberg afgång.
Vicekonsulatet i Leipzig torde böra ombildas
till ett själfständigt konsulat. På
grund, af de där årligen återkommandet s. k.
Leipzigermässorna samt såsom centrum i
ett af Tysklands största industridistrikt
och hufvudsäte för Tysklands bokmarknad
@n denna plats af den största betydelse,
och skulle det säkerligen vara med våra
intressen förenligt att där hafva en representant,
med hvilken myndigheterna
hemma och beskickningen stode i direkt
förbindelse. Jag vill påpeka, att alla europeiska
och de flesta mera betydande
utomeuropeiska stater, äfven sådana som
ha en särskild konsul i Dresden, äro i
Leipzig företrädda genom själfständiga
konsulat eller generalkonsulat. Det nyupprättade
konsulatets distrikt skulle omfatta,
utom själfva staden Leipzig, det densamma
omgifvande amtshauptmannschaft
med samma namn, hvarmed sålunda generalkonsulatets
i Dresden distrikt skulle
förminskas, samt de Thuringska staterna.
Det ligger för öfrigt i sakens natur,
att den yttre organisationen af vår konsulära
representation pj kan på förhand
fastlåsas i allt för fasta former, utan att
tillfälle till en viss rörlighet i detta hänseende
måstte hållas öppet, så att en anpassning
efter växlande förhållanden må kunna
äga rum. Vid hvarje inträffad ledighet
kan och bör därför fortfarande liksom
hittills tagas under öfvervägande frågan
om en eventuell omreglering i ett eller
annat hänseende. En sådan fråga, visserligen
af ringa betydelse, är upphörandet
af benämningen generalkonsulat för konsulatet
i Hannover.
Följande tyska stater och delar af tyska
riket äro icke inbegripna i de nuvarande
konsulatdistrikten, nämligen: storhertigdömet
Sachsen-Weimar, hertigdömena Anhalt,
Sachsen-Meiningen, Sachsen-Altenburg och
Sachsen-Coburg-Gotha, furstendömena
Schwarzburg Rudolstadt, Schwarzburg-Sondershausen,
Waldeck, Reuss ä. L., Reuss y.
L., Schaumburg-Lippe, Lippe, riksländerna
Elsass-Lothringen, regierungsbezirk Hohenzollernsche
Lande samt ön Ilelgoland. Då
detta förhållande, som ofvan framhållits,
visat sig medföra praktiska olägenheter
såsom verkande hindrande i afseende å
sådana förrättningar i dessa landsdelar,
som ske förmedelst hänvändelser från konsulerna
direkt till myndigheterna, får jag
föreslå följande omreglering af de nuvarande
konsulatdistrikten.
Hertigdömet Anhalt lägges till generalkonsulatets
i Berlin distrikt; storhertigdömet
Sachsen-Weimar, hertigdömena Sachsen-Meiningen,
Sachsen-Altenburg, SachsenCoburg-Gotha
och furstendömena Schwarzburg-Rudolstadt,
Schwarzburg-Sondershausen,
Reuss ä. L. och Reuss y. L. tilldelas
det föreslagna konsulatets i Leipzig distrikt;
furstendömet Waldeck generalkonsulatets
i Frankfurt a/M distrikt: furstendömena
Schaumburg-Lippe och Lippe konsulatets
i Hannover distrikt; regierungsbezirk
Hohenzollernsche Lande konsulatets
i Stuttgart distrikt och ön Helgoland generalkonsulatets
i Hamburg distrikt. Slutligen
torde antingen ett nytt konsulat böra
upprättas i Strassburg med distrikt omfattande
riksländerna Elsass-Lothringen eller
ock dessa länder förläggas under konsulatet
i Karlsruhe.
Vid nytillsättandet hädanefter af olönade
konsulat i Tyskland bör som betingelse
ställas, att vid konsulatet skall
finnas anställd en svenska språket mäktig,
helst svenskfödd person såsom kontorsbiträde.
Endast undantagsvis och då
särskilda omständigheter föreligga, bör
denna allmänna regel frångås.
Under det att för närvarande kostnaderna
för vår konsulära representation i
Tyskland uppgå till 52,700 kr., skulle genom
den ofvan föreslagna omregleringen
kostnaderna nedsättas till 48,000 kr., utgörande
en besparing af 4,700 kr.
Kina.
Generalkonsuln i Shanghai, Hagberg. aigheten, att Kungl. Maj :t i traktaten med
kejsaren af Kina förbehållit sina i Kina
Vid bedömandet af denna fråga synes vistande undersåtar extra territorialitet, i
första hänsyn böra tagas till den omstän- sammanhang hvarmed föreligger eu tråk
-
B 225
tatsenlig förpliktelse att öfver dem utöfva
jurisdiktion. Detta kan gärna icke
sk© annat än genom en för ändamålet utsand
juridiskt utbildad ämbetsman, hvilken
då på samma gång kunde utöfva de
funktioner, som i allmänhet tillkomma en
konsul.
Den svenska befolkningen i Shanghai utgjorde
:
Ar 1880 12 pers. År 1895 46 pers.
» 1885 27 » » 1900 63 »
» 1890 28 » » 1905 80 »
Såsom] synes ett stadigt stigande antal.
Förutom ofvan angifna svenska kolonister
i Shanghai, förekommer en eller annan
landsman i nästan hvarenda traktatshamn,
och dessutom det stora antalet missionärer
i det inre af Kina, uppgående
för närvarande till cirka 200 personer, ett
antal som ständigt ökas. Dessa vända sig
ofta till generalkonsulatet i sina enskilda
legala angelägenheter, juridiska spörsmål,
o. d.
Den svenska sjöfarten är väl icke så stor,
men då år 1896 och 1897 endast ett fartyg
anlöpte distriktet, äro nu fem ångfartyg
sysselsatta i fraktfart i Östasien,
och en större skeppsredare i Sverige har
underrättat konsulatet om sin afsikt att
med tiden upprätta en reguljär linje mellan
Skandinavien och Kina.
Varuförseln mellan Sverige och Kina är
icke betydande, dock förefinnes efterfrågan
på svenskt järn och stål, telefonmaterial,
papper samt trämassa. Från Kina
skeppas till Sverige något silke och te
samt icke obetydligt vegetabiliskt vax. Det
bor dock ihågkomma^, att Kinas handelsomsattning
ökas med hvarje år.
På grund af hvad sålunda anförts får
]ag vördsammast föreslå bibehållandet af en
lönad generalkonsul och konsular domar c i
bhanghai.
Det kan anmärkas, att år 1897 två af de
harvarande 14 konsulära representanterna
voro consules electi, nämligen konsulerna
för Nederländerna och Italien. De hafva
båda ersatts med utsända generalkonsuler.
En femtonde konsul har tillkommit
i år, nämligen för Mexico. Han är
den ende olönade.
I fråga om generalkonsulns lön bör densamma
icke sättas lägre än 20,000 kronor.
Varuprisen _ och lefnadsomkostnadema i
Shanghai äro i stigande, och dessutom
maste hänsyn tagas till silfverkursen. Då
ior o ar sedan taelen var nere i 2 shil*
penny gaf den nuvarande lönen,
24,000 kronor, cirka 1,400 mexikanska dollar
i månaden, för några dagar sedan
da taelen var uppe i 3 shillings, icke fullt
tusen dollar.
Ett kontorsanslag är nödvändigt och härvid
är att märka, att kontorskostnaderna
icke komma att i väsentlig mån minskas
pa grund af skilsmässan från Norge. Hushyran
och den kinesiske sekreterarens lön
förblifva i bästa fall desamma. Kontorsans
laget torde därför icke böra sättas lägra
an 5,000 kronor.
Olönade vicekonsulat böra bibehållas i
Hongkong, Swatow, Hankow, Tientsin och
Ncwchwang; däremot synas de nuvarande
vicekonsuiaten i Kanton, Amoy, Foochow
och Chefoo kunna indragas. En ny olönad
vicekonsulsbefattning bör upprättas i
Shanghai.
v Hufvudvikten ligger i alla händelser på
bibehållandet af en lönad generalkonsul
och konsulardomare i Shanghai. Detta anses
härstädes såväl vara en internationell
förpliktelse mot Kina, som ett härvarande
landsmäns rättmätiga kraf hos moderlandet.
Det kan slutligen anmärkas, att en
consul eleetus icke åtnjuter samma anseende
hos de kinesiska myndigheterna.
Sydafrika.
Generalkonsuln i Kapstaden, Ohlsson.
En mycket viktig fråga är frågan om
stipendiater eller s. k. handelsattachéer.
Härute ar helt säkert ett stort fält öppet
för sådana, och tillåter jag mig lägga den
ifrågavarande kommitténs synnerliga uppmärksamhet
på valet af sådana stipendiater,
att de rätta personerna med verklig
föresats att uträtta något därtill utses.
Uti fyrfaldiga rapporter till utrikesdepartementet
har jag vidrört denna punkt
och tror mig nu göra, riktigt att här
upprepa, hvad jag i min senaste årsrapport
sknfver angående denna sak.
»Jag har i föregående, berättelser påp<‘kat
och tillåter mig nu att åter hänvisa
tiJl den ovillkorliga nödvändigheten att
vid. utskickandet till Sydafrika af en un®
affärsman, om detta nu sker med af sta°
B 15
B 226
ten beviljade medel eller från affärshus
direkt, tillvägagå med den allra störste
omsoTg vid valet af person, om man vi
påräkna ett tillfredsställpde resultat. Den
utvalde bör naturligtvis i båda fallen vara
en sympatisk man, ledigt kunna tala och
skrifva det engelska språket, besitta kännedom
om engelska seder och affärsprinciper
samt, om möjligt, på förhand hafva
satt sig in uti härvarande forhallandeny
Representerar han ett stort och val situeradt
affärshus, eller kanske flera firmor
i olika branscher, som slagit sig tillsammans
för att utskicka en representant,
och hvilka äro angelägna om att införa
sina varor på den sydafrikanska marknaden
bör han behandlas liberalt af sina
hufvudman samt, naturligtvis under förutsättning
att han är en pålitlig man, mycket
sällan nekas att på resorna härute
göra resonabla utlägg för annonser, representationskostnader
etc., som han anser
vara nödvändiga att befordra firmans eller
firmornas intressen.»
En person som denna, med de erforderliga
kvalifikationerna och med tillräckliga
resurser att också något representera,
skall helt naturligt vid sidan af konsulaten
göra en hel del för främjandet af en ökad
export hitut, synnerligast nu när reguljär
ångbåtsförbindelse med svenska hamnar sedan
en tid tillbaka äger beståna.
Att utsända ynglingar utan affärsvana,
obekanta med språket samt med så litet
stipendium som 200 pund till ett land som
detta, är såsom jag vid fyrfaldiga tillfailea
framhållit, att så godt; som bortkasta
penningarna, ty ett belopp som det
ifrågavarande täcker knappast mannens
kost och logi, så enligt regeln får den,
unge stipendiaten genast se sig om att ta
en anställning å något kontor, pa det han
något så när kan reda sig.
Tillägg.
Envoyén grefve Gyldenstolpe.
Såsom allmän regel synes mig för inträde
i den diplomatiska banan =bora
fordras besittningen af en mera, ingående
kunskap i främmande språk, såsom iranska,
tyska och engelska, synnerligast det
första af dessa, än som bibringas i allmänhet
i de svenska skolorna. De grammatikaliska
studierna böra vara undangjorda
så pass mycket, att vederbörande
äga färdighet att tala och skrifva enkannerligen
franska samt gorå ofversattningar
till detta språk, innan de antagas,
tv erfarenheten visar, att det ofta nog
ställer sig vanskligt att samtidigt skota
tjänstgöringen på beskickningen och bedrifva
språkstudier.
En solid juridisk underbyggnad, synnerligast
om den är förenad med någon praktisk
erfarenhet i domarevärf, ar tvifvelsutan
till stor nytta på den diplomatiska
banan, men jag håller före, att de göromål,
som falla inom området för en diplomats
verksamhet, äro så mångskiftande, att rekryteringen
icke bör inskränkas allenast
till dem, hvilka aflagt hofrätts- eller numera
iuris kandidat-examen. . ,
Därest det skulle komma i fråga att
inrätta en särskild examen vare sig vid
universitetet eller inför en särskild exa
-
menskommission för diplomater, synes det
mig att densamma borde mer ställas pa
statsvetenskaplig än juridisk grund och
omfatta sådana ämnen, förutom språk, som
nyare tidens diplomatiska historia, nationalekonomi,
närings- och tullpolitik o. s.
v., med ungefär så pass mycket juridik som
ingår i kansliexamen. Af sådana kunskaper
har den blifvande diplomaten under
sin verksamhet mer nytta än af speciella
kunskaper, exempelvis i strafflagen, rättegångsbalken
och växellagen. Den s. k.
kansliexamen har på senare åren kommit i
vanrykte, och den svenska diplomatien har
rekryterats så godt som uteslutande bland
dem, som aflagt hofrätts- eller juns kandidatexamen,
men det är att märka, att sadana
discipliner som nationalekonomi och administrativ
rätt äro, eller åtminstone voro
på min tid, bättre tillgodosedda vid denna
förstnämnda examen än vid den högre
juridiska, på samma gång som ett visst
juridiskt underlag lades genom kansliexamen.
Så ock, om jag ej missminner mig,
med folkrätten, och så länge undervisningen
i detta ämne behandlas lika stylmoderligt
som varit och ännu tyckes vara
fallet, lärer en viss svaghet alltid komma
att vidlåda den svenska diplomatien. _
Emellertid kan det ifrågasattas,^ om icke
den svenska diplomatiska karnaren, till
B 227
och med om man däri inbegriper den konsulära,
är alltför liten för att betinga
inrättandet af en särskild diplomat- och
konsulatexamen.
Efter min förmening bör tillfälle lämnas
öppet att taga krafterna hvarhelst
de kunna finnas, sä att om äfven en viss
juridisk examen uppställes som allmänt
kompetensvillkor, Kungl. Maj :ts rätt att
bevilja dispens bör kvarstå för att tillämpas
i de fall, då det gäller att för diplomatien
förvärfva en därtill i öfrigt
lämplig person, äfven om vederbörande
från början ägnat sig åt annan verksamhet.
Hänsyn måste därvid också tagas
till, att vårt land fortfarande kan behöfva
i sin diplomatiska tjänst använda
utlänningar på sändebudsposter, och bör
man därför icke vara bunden genom alltför
trånga bestämmelser om kompetensfordringar
med afseende å examina, religion
eller statsborgarskap.
Vidare måste i betraktande tagas alla
dessa »imponderabilia», vid hvilka afseende
maste fästas, men för hvilka inga
skrifna regler gälla, såsom god uppfostran,
vana att röra sig i de kretsar där diplomaten
har sin verksamhet och sitt umgänge,
förmåga att umgås med sina medmänniskor
samt vinna deras förtroende,
förmåga att snabbt kunna sätta sig in
i olika situationer och lyda order samt
lust och vilja att göra sig nyttig. I dessa
afseenden bör utrikesministern hafva frihet
att välja sitt folk, och med den kontroll
som bättre gör sig gällande i ett litet
land som Sverige än i de stora länderna
ligger i en sådan fordran föga eller
ingen fara för att favoritism skall göra
sig gällande, synnerligast under de starka
konstitutionella garantier, hvarmed utrikesministern
hos oss är omgärdad.
Generalkonsuln i Barcelona, Améen.
Anmodad att till diplomat- och konsulatkommittén
afgifva uttalande särskildt rörande
den i kommitténs utsända frågoformulär
punkt 5 framställda frågan om de
kompetensfordringar, som böra ställas för
inträde å den konsulära banan, och då
»rekryteringen af konsulatkåren» enligt
mitt förmenande just varit en af de svagaste
punkterna i den hittillsvarande för
sverige och Norge gemensamma organisationen,
har jag icke underlåtit att ägna
fragan ett allvarligt öfvervägande. Men
ju mera jag öfvertänkt densamma dess
vanskligare har jag funnit det att afgifva
något bestämdt förslag.
. Den första och största svårigheten ligger
däri, att den framställda frågan för mig
ställt sig snarare som konsulatbyggnadens
slutkrön än som dess grundsten, och att
dess besvarande alltså ej gärna kan göras
utan kännedom om den blifvande organisationens
grunder, eller närmast tvenne
förhållanden, eller tvenne grupper af förhållanden,
som båda hafva ett afgörande
inflytande på svaret om än kanske i viss
män i motsatta riktningar. Å den ena
sidan beror den utbildning, som man anser
sig böra fordra af konsulerna, naturligen
på huru man bestämmer arten och omfånget
af den konsulära verksamheten,
på hvilka grenar af densamma man hufvudsakligast
lägger vikten. Å andra sidan
måste den utbildning, som man billigtvis
kan fordra, bero på de löneförhållanden och
befordringsutsikter inom kåren, som bjudas
de konsulära aspiranterna.
I intetdera afseendet kan jag förutse
resultatet af kommitténs arbeten. Ån
mindre är jag i stånd att ens i allmänna
grunddrag själf framlägga något organisationsförslag,
som, särskildt hvad beträftar
den sista af de två nyssnämnda synpunkterna,
skulle kunna läggas till grund
för ett bestämdt uttalande om den konsulära
utbildningen. I båda afseendena har
jag ock i pressen märkt yttranden, som
tyda på en stark opinion till förmån för ten
organisation, som ingalunda stämmer med
min uppfattning af den konsulära verksamhetens
mål och medel, och under hvilken
man snarare än att höja kompetensfordringarne
för inträde å den konsulära banan
^ skulle konsekvent nödgas fastslå den
hittillsvarande fullständiga frånvaron af
alla kraf på speciell utbildning för konsulerna.
De yrkanden, som förut då och då framkommit
med kraf på mera »kommersiella»
konsuler, såsom behöfliga för utvecklingen
af Sveriges export, både jag, närmast
med anledning af brefväxlingen vid de
olika konsulat, vid hvilka jag under 25
års tid tjänstgjort, kommit att betrakta
såsom utslag af vissa enskilda (och i allmänhet
»mindre») exportörers önskan lätt på
konsulerna öfverflytta en verksamhet, som
egentligen tillkomme handelsagenter, och
därmed bespara sig själfva både arbete
och kostnader, liksom jag också däri sett
en tendens, att af andra kräfva de kunskaper
och insikter, som de själfva saknade
men funno behöfliga. Men då numera, särskildt
med anledning af kommitténs tillsättande
och af dess frågoformulär, i samma
riktning gående uttalanden afgifvits
B 228
från håll och korporationer, om hvilkas
sakkunnighet, praktiska erfarenhet och frihet
från enskilda, personliga motiv intet
tvifvel kan råda, har jag blifvit mycket
tveksam, om jag skall våga sätta min enskilda
mening mot dessas auktoritet, och
om ett uttalande grundadt på andra förutsättningar
än deras skall kunna vara
af minsta nytta eller betydelse.för kommitténs
arbete. Utan att ingå pa frågan om
konsulatorganisationen i allmänhet, skall
jag därför inskränka mig till att. framhålla
några punkter, som stå i närmare
samband, med den mig sårskildt förelagda
frågan.
Jag befarar, att man missräknar sig i
sina förhoppninger om hvad en »kommersiellt
bildad» man skall såsom innehafvare
af en konsulspost uträtta för afs.ättningen
af svenska exportartiklar, särskildt hvad
rör vinnandet af nya afsättningsmarknader.
Man har ju i detta afseende gatt så långt,
att man förklarat lönade, utsända konsuler
mindre beköfliga i de länder, med
hvilka Sverige redan står i lifliga kommersiella
förbindelser, än i de länder, med
hvilka inga sådana ännu knutits, d. v. s.
att man angifver konsulernas hufvudsakligaste
uppgift vara att upptäcka eller skapa
nya marknader för svensk export. Om detta
är riktigt, blir det tydligen en konsuls
sträfvan och plikt att snarast möjligt göra
sig och sin lönande konsulspost obehöflig^,,
hvilket ju inträffar dess förr dess lifligare
handelsförbindelser med landet han.lyckas
åstadkomma, Bedan i detta förhållande
synes mig ligga en maning till öfvervägande,
huruvida icke detta pioniär-arbete i
obruten mark, för såvidt dess. utförande
bör ombesörjas af staten och icke af de
enskilda exportörer, som i första hand däraf
vänta sig nytta och vinst, och för savidt
en konsuls titel eller rang därvid
verkligen skulle vara af gagn, skulle kunna
uppdragas åt eu sorts ambulatoriska, for
ändamålet speciellt kvalificerade och utsända
konsuler »ad hoc», och att sedan, när
de uppväxande förbindelserna så kräfde,
vanliga konsuler fast utnämndes. Af den
hittills skedda utvecklingen af de olika
ländernas handels- och sjöfartsförbmdelser
och af deras konsulatväsenden synes mig
klart nog framgå, att ju lifligare och intimare
förbindelserna varit med ett visst
land, dess större har behofvet af och verksamheten
för en diplomatisk och .konsular
representation därsammastädes blifvit,. eller,
med andra ord, att konsulerna icke
skapat exporten utan snarare att denna,
jämte andra hänsyn och intressen, skapat
eller åtminstone ökat behofvet af konsuler.
Ifrågasättas kan väl ock, huruvida
det är våra konsulers verksamhet., man
hufvudsakligast eller ens i någon väsentlig
grad har att tillskrifva utvecklingen
af den ingalunda föraktliga export, som
sedan äldre tider ägt rum eller först
under senare åren uppstått af svenska
produkter eller industrialster ..sådana som
vårt järn och stål, våra trävaror, våra
tändstickor, vår pappersmassa, separatorer,
telefonapparater m. m. ? Äfven inom
vårt eget land borde vi kunna ;hämta
erfarenhet om därvarande främmande konsulers
verksamhet uti nu förevarande afseende,
då vi ju från utlandet . importera
en högst betydlig mängd såväl råvaror
som industrialster. Har det kunnat, spåras
någon verksamhet från de i Sverige anställda
utländska konsulernas sida, som
direkt afsett att skapa efterfrågan for de
importerade artiklarna! I hvad mån kunna
t. ex. de brasilianska konsulerna i Sverige
tillskrifva sig äran af den stora kaffekonsumtionen?
Ha de nordamerikanska
konsulerna skapat och utvecklat den svenska
befolkningens smak för salt fläsk
eller behof af petroleum? H vilket arbete
nedlägga de tyska konsulerna i och för
införandet af allt det kram, vi köpa från
Tyskland?
För att fylla de anspråk, man. i nyssanförda
afseenden nu synes vilja ställa
på de svenska konsulerna behöfva dessa
otvifvelaktigt ej blott en god merkantil
utbildning utan också en ganska vidtomfattande
teknisk sådan, och detta så mycket
hellre, som det ej kan inses, att
icke industriens liksom jordbrukets intress
en böra i lika män som handelns
tillgodoses genom den konsulära verksamheten,
eller att icke den förras målsmän
kunna hafva lika kraf på underrättelser
och upplysningar om uppfinningar, förbättrade
arbetsmetoder, nya råvarors användning
och dylikt som handelns malsmän
på uppgifter om marknadsförhållanden
och afsättningsmöjligheter och dylikt.
Det förefaller därför något ensidigt, nar
från så många håll konsulernas merkantila
bildning betecknas såsom »absolut nödvändig»,
medan den tekniska antingen med
tystnad förbigås eller högst angifves såsom
»önskvärd». Huru omfattande den konsulära
utbildningen i dessa afseenden än.
må anordnas, skall en konsul dock aldrig
kunna nå samma efficiens som de enskilda
ao-enterna eller officiellt utsända., fackmän,
hvilka kunna ägna hela sin förmåga
och energi på en viss artikel eller ett
B 229
visst begränsadt antal olikartade artiklar,
medan däremot konsuln, förutom alla icke
rent kommersiella ärenden, han har att
handlägga, skulle nödgas syssla med alla
upptänkliga varor, som äro eller kunna
blifva föremål för export från Sverige.
Hvad särskildt de kommersiella rapporterna
angår bör ej lämnas ur räkningen,
att konsulns rapporter äro officiella handlingar,
af hvilka enhvar som så önskar
kan taga del, och i allmänhet ock torde
komma att i tryck publiceras. Häraf
följer, att de måste blifva affattade så,
. att alla rent personliga uppgifter därmed
uteslutas liksom allt som kan skada konsulns
ställning gent emot myndigheterna
eller personer på platsen, af hvilka han
kan draga nytta. I dessa afseenden kan
däremot den enskilde agenten gifva sin
hufvudman i hemlandet mycket nyttiga
vinkar, och dennes rapporter undandraga
sig jämväl de konkurrerande utlänningarnas
uppmärksamhet. Jag kan till och med
tänka mig fall, då en obegränsad konsulär
rapportverksamhet kan direkt skada
den enskilda företagsamheten. Antåg t.
ex., att en driftig agent uppspårat °och
börjat med framgång bearbeta en viss
utländsk marknad och att konsuln inberättar
de lyckliga utsikterna för svensk
export, som därigenom uppstått; i de
flesta fall torde följden blifva, att konkurrens
från andra firmor om ej rent
af kväfver hela företaget dock omintetgör
den vinst, som bort belöna den förstkommandes
affärsblick, arbete och kostnader.
De kommersiella kretsarnas fordran på
att i konsulerna få se sina och hufvudsakligast
sina intressens befrämjare och
vårdare, leder konsekvent till att söka de
lämpligaste konsulsämnena bland de praktiska
affärsmännens krets. Drån ett håll
har detta formulerats så, att man som
»chef för hvarje konsulatdistrikt» vill
»sätta en kommersiellt och maritimt bildad
svensk man, som af står från all egen affärsverksamhet
och odeladt, träder i statens
tjänst». Då kriteriet på en sådan
mans duglighet väl ej torde ligga enbart
i examensbetyg från handelsinstitut eller
handelshögskola, utan snarare i en framgångsrik
enskild affärsverksamhet samt
därunder ådagalagd praktisk duglighet, så
ställer det sig allt något tvifvelaktigt,
huruvida tillräckligt antal köpmän eller
agenter, som haft framgång i sina företag
och lyckats drifva upp sina affärer till
någon betydelse, skola vara villiga att afstå
från sin egen inbringande affärsverksamhet
för att odeladt ägna sig åt det allmännas
tjänst mot en godtgörelse, som aldrig skall
kunna_ blifva synnerligen stor och säkerligen
i månget fall ej ens skulle komma
att motsvara den aflöning, de betalt sina
privata affärsbiträden. Det synes därför
vara att befara, att konsulsposterna skola
eftersträfvas af de affärsmän, som icke
lyckats i sin enskilda verksamhet. På
sådana konsulskandidater har det icke
varit brist under den hittillsvarande organisationen
; ej heller saknas tillfälle
till jämförelser mellan deras och på annat
sätt utbildade konsulers verksamhet.
När vidare man ansett sig böra »särskildt
påpeka värdet af, att notiser i dagseller
fackprässen, som beröra kommersiella
och industriella förhållanden, af konsulerna
skyndsammast insändas till vederbörande
myndighet i hemlandet, för att af denna
utan dröjsmål expedieras till den institution,
åt hvilken publicerandet af konsulernas
meddelanden blifvit anförtrodt», så må
det hemställas, om icke det åsyftade målet
kan både billigare och snabbare nås genom
att den ifrågavarande »institutionen» direkt
prenumererade på sagda fackpress och
läte sina egna, vederbörligen tränerade
»saxar» förrätta det arbete, som äfven den
bäst kommersiellt utbildade och efter framgångsrik
privat ekonomisk verksamhet till
konsulatväsendet öfvergångne affärsman
dock, såsom ofvan antydts, svårligen skall
kunna i önskad omfattning utföra på
grund af omöjligheten för en man att
följa med fackpublikationerna på alla områden.
Äfven på de håll, där man ej helt
och hållet förbisett konsulernas befattning
med andra än kommersiella frågor,
har man dock så godt som uteslutande
lågt vikt vid konsulernas merkantila utbildning.
Så t. ex., när man fordrat
»en kommersiellt och maritimt bildad man»,
har man val pekat på handelshögskolan,
som en blifvande nödvändighet i förra
afseendet., men intet sagt iom utbildningens
erhållande i det senare afseendet. När
man medgifvit, att konsulerna förr varit
den svenska sjöfarten till nytta, men säger
att detta ej längre är fallet, enär »rederirörelsen
i stället anlitar egna agenter eller
andra privata förbindelser i utländska
hamnar», så, torde detta endast gälla de
störa rederibolagen och de reguliära linierim,
och äfven dessa hafva då och då
behöft anlita konsulerna vid sidan af eller
till och med mot sina agenter. Men.
för andra torde konsulernas biträde vid
dispyter om fraktuppgör, liggedagar och
dylikt under senare tider hafva blifvit
B 230
så. mycket mera behöfligt, som redarne
numera allmänt förbinda sig att lägga
fartygens affärer i händerna pa lastemottagarnes
mäklare eller agenter, som därför
blifva alltmera afhängiga af köpmännens
välvilja och. alltmindre i stånd att
stå på skeppares och redares sida. Skulle
det emellertid verkligen vara fallet, hvad
den maritima verksamheten beträffar, att
rederierna föredraga »egna agenter eller
andra privata förbindelser» och »allt mindre
begagna sig af konsulernas medverkan»,
så torde det vara ägnadt att väcka förvåning,
att man i fråga om _ den merkantila
verksamhetens utveckling går i
alldeles motsatt riktning.
På tal om sjöfartsintressens tillgodoseende
måste jag, ehuru sådant kanske borde
vara öfverflödigt, erinra därom, att
dessa ej äro endast rederiernas utan sjöfolkets,
och att i dessas tillgodoseende och
skydd konsulerna ha en uppgift, som icke
får förbises vid bestämmandet af den konsulära
utbildningen. Att i detta afseende
likställa konsulerna med sjömanshusombudsmännen
där hemma duger ej,
ty där är vägen från sjömanshuset till
domstolen ej lång och där är sjömannen i
sitt eget land med hjälpare och vänner,
medan han utomlands endast har konsuln
att lita till. Denne fungerar där närmast
som en domare, men en som, då ångfartygstrafiken
ej numera tillåter några
tidsödande förhandlingar, måste i sina utslag
och afgöranden förena snabbhet med
rättvisa och en sund uppfattning såväl af
lagens bud som af de underordnades rätt
och bästa.
Och härmed är jag inne på konsulernas
allmänna uppgift att lämna landsmän
skydd, hjälp och upplysningar samt den
mängd under deras handläggning kommande
ärenden, som visserligen hvart för sig
kanske ej röra stora summor eller störa
ekonomiska intressen, men som dock för
individen kunna vara af högsta vikt eller
afse skyddet af rätt talrika klasser af
svenskar, som arbeta i utlandet eller där
hafva förbindelser. Jag har redan nämnt
sjömännen och vill ytterligare blott exempelvis
nämna alla svenskarne i Amerika
och kolonier, jordbruksarbetarne i STordTyskland,
handtverkare och tjänstefolk i
åtskilliga storstäder, öfver hela världen
spridda affärsmän och agenter för vår handel
och sjöfart, hvilka kanske oftare, än
deras hufvudman därhemma ana, taga konsulernas
mellankomst i anspråk. För äldre
konsulattjänstemän måste det kännas
synnerligen nedslående, om det är
sant, att allt sådant är af ingen eller
ringa nytta och betydelse, och att de
i åratal nedlagt arbete och möda på saker,
som ej tillhört deras hufvudsakliga
uppgift. För min del tror jag, att de
svenska konsulerna allt framgent liksom
hittills skola tagas i anspråk så af myndigheter
som af enskilda för en mängd
olikartade och viktiga uppdrag, som icke
närmast afse exporthandeln, och att konsulerna
för att rätt kunna tillfredsställa
allas berättigade anspråk måste hafva^ en
utbildning, som ej är uteslutande praktiskt
merkantil utan jämväl en ganska vidsträckt
humanistisk allmänbildning samt
— juridisk utbildning.
På åtskilliga håll har visat sig en ringaktning
för att ej rent af säga skräck
för den juridiska utbildningen, som ledt
till ganska egendomliga och enligt ^ mitt
förmenande ohållbara påståenden. Så har
man sagt: -iJuridisk bildning torde icke
böra fordras, enär konsulerna hafva sin
verksamhet i främmande länder och äro
bättre betjänta af juridiska konsulenter
i det land där de arbeta, än om de själfva
skulle tolka samma lands lagar.*° Ar det
möjligt, att den auktoritet, som så uttalat
sig, totalt förbisett, att en svensk konsul,
oaktadt eller kanske just emedan hans
verksamhet är förlagd till utlandet, snart
sagdt dagligen har behof att känna och att
rätt tolka en mängd svenska lagar, författningar
och föreskrifter samt mellan Sverige
och främmande makter ingångna traktater
eller öfverenskommelser? Hvad de
sistnämnda beträffar lärer väl en utländsk
advokat ej vara bäste målsmannen för
svensk uppfattning och rätt. Ej. heller
lärer en sådan kunna hafva blick för
hvad af utfärdade utländska lagar och
föreskrifter rörande handel, sjöfart och
industri må beröra svenska intressen eller
vara värdt att inrapporteras. För denna
viktiga del af konsulär rapportverksamhet
fordras nog att konsulerna själfva förstå
och kunna följa med hvad som förefaller,
och därvidlag skall nog den juridisktadministrativa
utbildningen visa sig behöflig.
Likaledes torde denna nog också
ha sin betydelse i de fall, som åtminstone
hittills icke varit sällsynta, då konsuln
uppträder som mellanhand mellan svensk
målsägare och dennes utländske advokat
eller konsulatets juridiske konsulent, och
har att med rätt uppfattning och klarhet
för den ene framställa den andres yrkanden
eller uttalanden eller att från ett språk
till det andra öfversätta legala handlingar,
utan förfuskande af dessas verk
-
B 231
liga innebörd och mening samt med bruk
af de legala termer, som i ena landet
motsvara det andras, för hvilket allt ej
blotta språkkunskapen är tillräcklig.
När man på tal om konsulära utbildningen
säger: »Hvad de juridiska insikterna
beträffar må endast anmärkas, att det
torde vara vida lättare för en merkantilt
och humanistiskt utbildad person att förvärfva
dessa insikter än för den, som erhållit
utbildning för tjänstemannabanan, att
förvärfva nödiga merkantila kunskaper>
så vill jag, med uttalandie af förvåning
och beklagande af detta de juridiska studiernas
menliga inflytande på deras idkares
receptivitet och fattningsförmåga,
»endast anmärka», att, då yttrandet i alla
händelser innebär ett medgifvande af de
juridiska insikternas önskvärdhet, det anförda
förhållandet har sin betydelse närmast
vid bestämmandet af ordningen för
kunskapernas inhämtande, och att lättheten
att inhämta juridiska kunskaper
efter de merkantila förstudierna ju egentligen
ej kan vara något hinder för att
medtaga de förra bland kompetensfordringarna
för inträdet å den konsulära banan.
Emellertid undrar jag, om den citerade
åsikten underskrifves af flen mängd
»jurister», som i Sverige ägnat sig åt
praktiska företag och nu finnas lifligt
intresserade i eller rent af som ledare för
högst betydande finansiella, merkantila och
industriella företag.
Med det sagda har jag endast velat
opponera mig mot ensidigheter i de från
vissa merkantila håll framkomna uttalandena
om den konsulära verksamhetens
uppgifter och den konsulära utbildningen,
men jag har ingalunda velat påstå, att
icke en af de viktigaste och förnämsta
uppgifterna är att, i mån sådant ske kan
utan åsidosättande af allt annat, stå till
den svenska exportens tjänst och detta
icke minst genom den omtalta informations-
och rapportverksamheten, och jag
anser det af synnerlig vikt, att detta tages
i betraktande vid konsulatväsendets omorganisation,
så att denna verksamhet kommer
under god ledning hemifrån och ändajmåls
enliga instruktioner gifvas konsulerna.
Likaså anser jag det mycket ömkligt,
att konsulsaspiranterna kunde bibringas
någon teoretisk och praktisk merkantil
kunskap. Men jag har trott mig
hafva funnit så mycket större skäl för en
viss moderation af de från vissa håll
framställda fordringarna, som det också
från en framstående målsman för de kommersiella
intressena, hvilken äfven han hål
-
ler på konsulatkårens rekrytering från de
praktiska affärsmännens krets, förts klagan
öfver att det svenska köpmansståndet
saknar tillräcklig utbildning, både hvad
beträffar fackkunskaper och allmänbildning.
Anmärkningsvärdt är ock, att han
vid sitt kraftiga yrkande på upprättandet
af en handelshögskola bland de ämnen,
som böra ingå i den högre handelsundervisningen,
ställer n främsta rummet rättsbegreppets
klara definierade detaljer inom
handelslagstiftning och internationell
handelsrätt, därnäst tillämpad nationalekonomi
Ja, funnes denna handelshögskola,
skulle jag vilja föreslå dess genomgående
såsom kompetensvillkor för konsulatbanan,
och funnes dessutom en juridisk
fakultet vid Stockholms högskola,
skulle det kanske låta sig göra att med
kombinerade lärarkrafter från dem båda
anordna en speciell utbildningskurs och
examenskommission för konsulskandidater,
som tillfredsställde alla berättigade kraf
på dessas teoretiska utbildning så merkantilt
som juridiskt. Men i afvaktan på
dessa önskemåls realiserande måste vi räkna
med de faktorer, som i verkligheten stå
oss tillbuds, och att vi hafva medel till
juridisk utbildning, men ej i samma grad
till teoretisk-merkantil.
Såsom kompetensvillkor för inträde å
den konsulära banan skulle jag alltså vilja
föreslå först och främst afläggande
af någon af nu befintliga examina vid
juridisk fakultet. Har en inträdessökande
dessutom genomgått något utländskt högre
handelsinstitut, bör detta anses som en
synnerligen tungt vägande merit, men
ovillkorligen kan naturligtvis sådant ej
fordras. Aspiranten bör börja sin tjänstgöring
i kungl. utrikesdepartementet.
Hetta ingalunda för att bibringa honom en
byråkratisk uppfattning utan helt enkelt af
det praktiska skäl, att det måste vara
mycket nyttigt att inhämta, huru den
öfverordnade myndigheten handlägger de
ärenden, som komma att blifva föremål
för hans verksamhet i utlandet, och att
förvärfva insikt om de former, under hvilka
växelverkan mellan hemlandets myndigheter
och de utsända konsulerna bör
enligt de förstnämdas uppfattning äga
rum. Under denna anskulterande tjänstgöring,
för hvilken tiden ej bör tillmätas
allt för kort, bör man från konsulatstyrelsens
sidat lära känna aspirantens personliga
begåfning och andra egenskaper,
samt se, om dessa göra honom lämplig eller
olämplig för den konsulära banan. För min
del tror jag, att i det hela taget större vikt
B 232
bör fästas just vid dessa rent personliga
kvalifikationer än vid examensbetyg
och andra pappersmeriter. Under samma
tid skulle möjligen någon för aspiranterna
speciellt anordnad kurs vid i Stockholm
befintligt handelsinstitut kunna genomgås.
Det har synts mig tvifvelaktigt,
om man kan såsom oeftergifligt villkor
uppställa viss tids tjänstgöring vid enskild
affärsmans kontor för erhållande af nödiga
praktiska insikter, när man ej kan tvinga
köpmän att å sina kontor mottaga aspiranterna
eller med säkerhet påräkna deras
villighet därtill. Jag är öfvertygad om
nyttan af någon sådan kännedom om affärslifvets
yttre teknik, och har tänkt mig,
att något i detta afseende skulle kunna
ernås genom att vid utnämnande af
valkonsuler, som bedrifva enskild affärsverksamhet,
dem kunde åläggas att på
sina kontor mottaga konsulsaspiranter och
gifva dem tillfälle att sätta sig in i
lämpliga delar af den privata affären och
dess former. Vare sig sådan praktisk kontorstjänstgöring
kan anordnas eller icke,
torde aspiranten böra tjänstgöra någon tid
under en utsänd konsul vid något större
konsulat, och först, om man därvid vinner
bekräftelse å konsulatstyrelsens åsikt
om hans personliga duglighet och lämplighet,
bör han kunna erhålla fast anställning
i konsulatkåren, eller, om sådan ej
genast kan anskaffas, i afvaktan därå erhålla
titeln »konsulatsekreterare», såsom
bevis för att approbationstiden är lyckligen
genomgången. Sagda titel torde af
åtskilliga skäl vara att föredraga framför
den hittills brukliga af »kontorist» eller »e.
o. kontorist».
Om jag icke föreslagit något prof i
språkkunskap, beror detta därpå, att jag
anser förmågan att med lätthet tillägna sig
ett främmande språk inbegripas under de
personliga kvalifikationer, om hvilkas tillvaro
eller frånvaro man har tillfälle förvissa
sig under den föreslagna och ingalunda
korta approbationstiden med tjänstgöring
både i hemlandet och utlandet.
Jag tror, att med den grund, som för två
eller tre främmande språk redan lagts
för bestående af maturitets examen vid
högre läroverk, och med den personliga
begåfning, som en konsulsaspirant bör besitta,
det ej skall taga honom synnerligen
lång tid att tillägna sig språket
i de olika länder, där han må placeras.
Det må ock erinras, att en kortare vistelse
utomlands är i detta afseende mycket
mera effektiv än långvariga studier där
hemma, och att, då man ej kan obegränsadt
utsträcka en konsulsaspirants läroår, man
torde böra nöja sig med fallenhet och
förmåga att förvärfva språkkunskap, och
ej såsom villkor för inträdet å banan fordra
allt för mycket redan förvärfvad kunskap.
Likaledes torde väl t. ex. kunskap
speciellt i ryska och spanska knappast
kunna komma i fråga såsom kompetensfordring
vid inträdet1 å banan, och såsom
»särskild merit» komma de väl att tagas
i betraktande först efter inträdet, om det
blir fråga om utnämning till post i ettdera
landet, hvarom man redan från början
intet kan veta.
Vare sig konsulsutbildningen ordnas efter
nu angifna linier eller dessa modereras
i ett eller annat afseende, bör man, såsom
jag redan i början antydt, icke lämna
ur sikte, att de uppställda fordringarna
måste motsvaras af befordringsutsikter och
förmåner å den konsulära banan. Den som
för inträde å banan underkastat sig examina
och en längre pröfningstid samt befunnits
lämplig för kallet, bör också kunna
påräkna avancement och särskildt ej
utsättas för att vid de högre posternas
besättande se sig förbigången af personer
utom karriären. Detta torde vara så mycket
viktigare som dylika posters antal nog
ej kan blifva så synnerligen stort inom
den svenska konsulatorganisationen. Jag
inser nog den fördel för tjänsten, som
kan vara att vinna genom uppsökandet
och befordrandet af personer, som på annat
håll visat sig i framstående grad besitta
egenskaper och kunskaper, som göra
dem speciellt ägnade för konsulär tjänst
i allmänhet eller viss särskild konsulspost.
Men om - också konsulatstyrelsen må tillerkännnas
befogenhet att tillgodogöra sig
dylika krafter, bör denna befogenhet skarpt
begränsas till få undantagsfall och aldrig
missbrukas i den omfattning, att den känbart
hindrar uppryckningen inom kåren.
Vidare synes det mig nödigt att anordna
ett så stort antal lönade poster,
som budget-hänsyn möjligen medgifva, ty
för endast några få om än aldrig så godt
aflönade poster låter det sig knappast
göra att anordna »en karriär» med inträdesfordringar
o. s. v. I sådant afseende vore
lämpligt upprätta flera aflönade vicekonsulsposter,
själfständiga eller vid generalkonsulaten,
för att få öfvergångsposter.
Dessas innehafvare kunde åläggas skyldighet
att inträda i tjänst i konsulatstyrelsen
vare sig fast eller tillfälligtvis vid
behof.
I och med uppställandet af kompetensfordringar
för inträdet å banan bör hela
B 233
det hittillsvarande ansökningssystemet
bortfalla och befordringarna ske enligt
under tjänsten förvärfvade meriter eller
ådagalagda personliga kvalifikationer. Då
därmed jämväl bortfaller inträde å konsulatbanan
genom anställning som enskild
sekreterare eller kontorsbiträde hos konsul,
och hela rekryteringen lägges i konsulatstyrelsens
hand, torde dessa sekreterare-
eller biträdesbefattningar jämväl böra
i största möjliga mån besättas af sagda
styrelse och ej af konsulerna. Ock därmed
följer ock, att dessa biträdens aflöning ej
bör vara beroende af vederbörande konsuls
godtycke eller hvad han anser sig kunna
behöfva till hyra för sin bostad, utan böra
bestämmas af konsulatstyrelsen. Drån
de till kontorsomkostnader utgående anslagen
bör därför en del afdragas eller
särskildt afses för aflöning af konsulatsekreterare.
Möjligt är, att de på så sätt
erhållna beloppen ej skola visa sig tillräckliga,
ty det torde nog vara nödigt att
betala en efter genomgångna prof till >:konsulatsekreterare»
antagen aspirant något
mera än hvad en del enskilda konsulatbitriidcn
hittills uppburit.
Då bland kompetensvillkoren ingalunda
får ingå besittandet af enskild förmögenhet
eller tillgångar, bör en antagen »kcnsulatsekreterare»
genast kunna påräkna arfvode
till på förhand bestämdt belopp, och
detta vare sig han placeras till "tjänstgöring
i utrikesdepartementets konsulatafdelning
eller vid konsulat i utlandet.
Jag skulle anse det lämpligt, att något
arfvode utginge jämväl under aspirant- eller
probationstiden, åtminstone dess senare
del, då aspirantens arbete redan bör vara
vederbörande till gagn och alltså värdt
ersättning. Dör detta ändamål torde de
nu till konsulsstipendier anslagna medlen
vara tillräckliga, enär det ligger i sakens
natur, att det årliga antalet nyantagna
aspiranter måste blifva ytterst litet. Dessa
medel skulle på så sätt också få en
användning, som mera svarar till det ursprungligen
afsedda ändamålet, yngre mäns
utbildning för konsulstjänst, än hvad nu
ofta varit fallet, då stipendierna tilldelats
personer, som redan i flera år varit anställda
såsom kontorister hos olika konsuler,
och för hvilka de närmast kommit
såsom »väntpengar» i afvaktan på fast
anställning eller som soulagement för uteblifven
sådan.
Industri- och handelskammaren i Borås.
Inledningsvis vill kammaren anmärka,
att om det än icke må förnekas, att vårt
lands handel och industri fått emottaga
många väckelser från vår utrikesrepresentation,
så kan det å andra sidan med
bestämdhet påstås, att landets näringslif
icke på långt när af densamma för närvarande
drager sådana fördelar, som möjligt
och önskligt vore. Men vilja vi vinna
större effekt, måste vi också vara beredda
att i stället för indragningar göra större
uppoffringar; och vill ''kammaren såsom
sin mening uttala, att här snarare än
på andra områden afprutningar från det
allmännas synpunkt innebära en missriktad
och falsk sparsamhet.
Å de särskilda frågorna vill kammaren
lämna följande svar:
1.
. »Anser Ni upprättandet af fasta beskickningar
och lönade konsulat i största möjliga
utsträckning behöfligt eller önskvärdt
?»
_ Drån synpunkten af den diplomatiska
och konsulära representationens
viktigaste uppgift, den att tillvarataga
vårt lands ekonomiska intressen i allmänhet
i utlandet, måste det otvifvelaktigt
anses önskvärdt, att fasta
beskickningar och lönade konsulat i
största möjliga utsträckning inrättas
i de länder, med hvilka Sverige står
i handelsförbindelse, eller där utsikter
finnas för svenska produkter att
vinna afsättning, dock gifvetvis endast
i den mån kunniga och praktiskt
dugliga personer äro att tillgå
i tillräckligt antal till besättande
af tjänsterna i fråga. Särskildt beträffande
de lönade konsulaten gäller
att hellre få ett mindre antal sådana,
men väl aflönade, besatta med dugande
män och förlagda å de från
handelns och industriens synpunkt viktigaste
orterna, än ett större antal
svagt aflönade och på grund häraf
med sämre krafter besatta tjänster.
Oaflönade konsuler, som äro utländska
medborgare och drifva egen affärsrörelse,
visa icke sällan endast ringa
intresse för främjandet af näringarna
i det land, de företräda, och — hvad
värre är —• de hafva stundom visat
sig i fråga om affärer vara mindre
pålitliga ombud för samma lands undersåtar.
Oaflönade konsulatbefattningar
innehafvas vidare ej sällan af personer,
som påtagligen sökt desamma
endast för ärans och titelns skull, utan
att därefter göra allvarligare försök
B 234
att fylla de plikter, som uppdraget
medför. Hos de lönade konsulerna däremot,
som äro svenska medborgare, finna
vi gifvetvis i allmänhet en mera
ingående kännedom om våra näringar
och framför allt ett mera lefvande
intresse att främja dem.
2.
»Anser Ni anledning förefinnas att anställa
särskildt sakkunnige såsom handelsattachéer
eller konsulenter vid vissa beskickningar
eller lönade konsulat?»
I regel böra handelsattachéer och
konsulenter anses öfverflödiga vid fasta
beskickningar och lönade konsulat,
därest dessa äro besatta med verkligt
dugande och för sitt kall lämpliga
personer, men undantagsvis kan
hänsyn till viss betydande exportnärings
intressen göra önskvärdt, att sakkunnigt
biträde för längre eller kortare
tid beredes viss beskickning eller
konsul.
3.
»Därest hänsyn till kostnaderna omöjliggör
upprättandet af fasta beskickningar
eller lönade konsulat i större utsträckning,
kan anställandet af lönade biträden
(vicekonsuler, sekreterare) eller sakkunnige
(handelsattachéer, konsulenter) vid
olönade konsulat anses medföra väsentlig
nytta ?»
Handelsattachéer eller konsulenter,
som efter framställning af handelskammare
eller andra representanter för
svenska näringar mera tillfälligt anställas
vid olönade konsulat, anses kunna
vara till synnerlig nytta. Då, på
sätt nyss anförts, olönade konsuler i
allmänhet äro mindre skickade att
främja våra näringar än de lönade,
hafva också handelsattachéer och konsulenter
inom de olönade konsulernas
distrikt ett rikare fält för sin verksamhet.
Dessutom må framhållas, att
tjänstgöring såsom handelsattaché eller
konsulent på skilda orter torde vara
en utmärkt skola, från hvilken konsulattjänsterna
med fördel kunna rekryteras.
4.
»Kan Ni angifva någon annan anordning
i samband med lönade eller olönade
konsulat till vinnande af större nytta
för Sveriges ekonomiska intressen?»
Kör uppnående laf ifrågavarande syfte
synes lämpligt att anordna en mera
effektiv inspektion af konsulaten, såväl
de lönade som de olönade. För sådant
ändamål böra anställas en eller
flere reseinspektörer, hvilka, förutom
granskning af konsulernas ämbetsförvaltning
i allmänhet, särskildt skola
hafva till åliggande att söka väcka
och stärka konsulernas intresse för utvidgande
af våra handelsförbindelser.
Dylik tjänst, hvilken måste vara väl
aflönad, bör anförtros åt sådan konsul,
handelsattaché eller konsulent, som
visat synnerlig duglighet, och bör en
stark omsättning å innehafvare af
tjänsten äga rum, enär dels densamma
gifvetvis kommer att få stor betydelse
för innehafvarnes ytterligare utbildning,
och dels tjänsten torde blifva
mycket kräfvande och sålunda tarfvar
yngre krafter. Beseinspektörer, som
tjänat väl, synas blifva lämpliga aspiranter
till generalkonsulsbefattningar
eller till äfventyrs till anställningar
i det blifvande handelsdepartementet
eller kommerskollegium.
Kammaren finner vidare vara synnerligen
angeläget, att det ålägges innehafvarne
af lönade konsulat att med
vissa mellantider besöka hemlandet,
för hvilket ändamål de böra åtnjuta
reseanslag. Därvid böra de först och
främst besöka hufvudorterna för de
industrier, som exportera till det främmande
land, där vederbörande konsul
är anställd, på det att de inhemska
fabrikanterna må få tillfälle att
muntligen konferera samt konsulerna
må få direkta upplysningar om utvecklingen
af de ifrågavarande näringarna.
Öfver resorna till hemlandet och
deras resultat bör redogörelse aflämnas
till öfverordnad myndighet.
Kammaren vill slutligen ifrågasätta,
huruvida icke något slags, premiesystem
kunde anordnas, hvarigenom konsul,
eventuellt konsulsinspektör, kunde beredas
särskild ekonomisk fördel, då
hans verksamhet för främjande af hemlandets
industri och handel, särskildt
exporten, visade sig fruktbärande. Sådant
skulle säkerligen sporra många,
som nu förfalla i dåsighet, till ansträngningar.
På andra områden visa
motsvarande anordningar utmärkta resultat,
och då det framför allt är
angeläget att söka egga göda förmågor
att välja konsulsbanan, måste man
tillse, att de ock erbjudas möjlighe
-
B 235
ten att genom energi samt kraftiga
och välbetänkta initiativ höja sig till
lika höga inkomster, som de, tilläfventyrs
med mindre arbete, kunna, uppnå
inom privata yrken. Någon egen
affärsverksamhet får, beträffande lönade
konsuler, gifvetvis icke förekomma.
5.
»Hvilka kompetensfordringar anser Ni
böra uppställas för inträde på den lönade
konsulsbanan (juridisk, humanistisk,
merkantil bildning) ?»
Merkantil bildning; däri inbegripes
god språkkunskap samt kännedom om
hemlandets näringslif. Annan humanistisk
bildning än språklig äfvensom
juridisk bildning synes icke böra fordras
såsom kompetensvillkor, men bör
i händelse af täflan med i öfrigt lika
förtjänt medsökande, räknas vederbörande
såsom merit. I sammanhang
härmed må vitsordas det från
annat håll redan framhållna behofvet
af en handelshögskola här i riket. Vid
en sådan kunde lämpligen en särskild
examen för aspiranter till konsulsbefattningar
anordnas.
6, 7 och 8.
»I hvilka länder och å hvilka orter anser
Ni fasta beskickningar resp. lönade
konsulat företrädesvis böra finnas ? Hvar
höra handelsattachéer eller konsulenter ansättas?
Hvar böra lönade vicekonsuler eller
sekreterare vid olönade konsulat ifrågakomma?
Vill Ni närmare angifva handelsattachéernas
och konsulenternas uppgift?
Böra de anställas för bestämda tidsperioder
eller tills vidare ? Hvilken utsträckning
anser Ni af Eder eventuellt
ifrågasatta konsulatdistrikt böra hafva,
resp. hvilka ändringar anser Ni önskvärda
i den nuvarande distriktsindelningen?»
Nya konsuler äfvensom handelsattachéer
och konsulenter böra anställas
efter framställning från näringsidkare
eller handelskammare, handelsattachéer
och konsulenter å sådana orter, där
utsikter finnas för svenska produkter
att vinna ny eller ökad afsättning,
men där endast mera tillfälligt energiskt
arbete af sakkunnig för detta
ändamål anses erforderligt. Handelsattachéer
och konsulenter böra anställas
endast tillsvidare och, så snart
deras arbete anses mera behöfligt på
annan ort, dit förflyttas.
Vidare vill kammaren, i anslutning
till hvad som yttrats vid frågan 1,
framhålla, att det är mindre viktigt
att hafva lönade konsulat i de sjöstäder,
där konsulatgöromålen hufvudsakligast
utgöras af befattning med
sjöfarten, hvilken verksamhet i regel
kan utöfvas lika väl af det främmande
landets undersåte såsom olönad konsul,
men att det däremot är angeläget,
att våra intressen i de stora handelsoch
industricentra, som ofta ligga inne
ii landet, bevakas af svenska män såsom
lönade konsuler.
9.
»I hvilken omfattning anser Ni, att konsulerna
böra direkt tillhandahålla enskilda
personer kommersiella upplysningar?»
De böra tillhandagå såväl handelskammare
och dylika korporationer som
enskilda näringsidkare i största möjliga
omfattning.
10 och 11.
»Hvilka önskemål har Ni med afseende å
konsulernas förpliktelse att insända redogörelser
för kommersiella förhållanden (industri)
handel, sjöfart)? samt att påpeka
afsättningsmöjligheter för svenska produkter?
Hvad anser Ni böra åtgöras för att
dessa redogörelser och upplysningar med
minsta möjliga tidsutdräkt må komma till
allmän kännedom? Om en upplysning för
att icke skada svenska intressen måste
undanhållas offentligheten, huru bör den
lämpligast meddelas de intresserade?»
Kedogörelser rörande handeln böra
insändas för hvarje månad i sänder
dels till den inhemska myndighet, under
hvilken konsuln lyder, och dels direkt
till de handelskamrar eller därmed
jämförliga institutioner, som berörda
myndighet kan finna skäligt att
för hvarje konsulsdistrikt bestämma,
beroende på de olika behofven inom
hvarje ort i hemlandet. Därjämte bör
det åligga konsulerna att i trängande
fall under mellantiderna genast befordra
viktigare meddelanden såväl till
den öfverordnade myndigheten som till
de institutioner, hvilka få mottaga redogörelserna.
Det bör åligga förenämnda myndighet
att ofördröjligen ombesörja publicering
af konsulernas redogörelser och
meddelanden, i den mån sådan anses
kunna äga rum, antingen uti en sär
-
B 236
skild officiell publikation, som är tillgänglig
för prenumeration äfven för
allmänheten, eller genom ett för landets
handelskamrar gemensamt organ
eller slutligen genom den af Sveriges
allmänna exportförening utgifna tidskrift.
De upplysningar, som måste
undanhållas offentligheten, böra meddelas
de intresserade genom handelskamrarna,
hvilka hafva att tillse, att
meddelandena behandlas med diskretion.
12.
»Anser Ni det önskligt, att de från beskickningar
eller konsulat inkommande redogörelser
eller upplysningar om kommersiella
förhållanden samlas hos en enda
myndighet eller korporation? Hvilken?
(utrikesdepartementets handelsafdelning,
ett blifvande handelsdepartement, kommerskollegiets
utrikesafdelning, exportföreningen,
i sitt nuvarande skick eller ombildad
till ett upplysningskontor för näringarna)
?»
Det synes kammaren mest ändamålsenligt,
att alla redogörelser och upplysningar
om kommersiella förhållanden
tills vidare samlas hos utrikesdepartementet,
men framdeles anses
denna funktion böra öfverflyttas till
det blifvande handelsdepartementet.
Sistnämnda departement, vid hvars
verksamhet fästes synnerligen stora förhoppningar,
torde lättast och säkrast
kunna följa utvecklingen af våra näringar
genom att äga ofvanberörda material
direkt tillgängligt.
13.
»Då en af diplomatiens viktigaste uppgifter
är att bevaka och skydda Sveriges
ekonomiska intressen i utlandet, hvilka
jämväl konsulerna hafva att tillgodose,
lärer en samverkan mellan diplomati och
konsulatväsen vara oeftergiflig. Anser Ni
åstadkommandet af en sådan betinga, att
hela ledningen af Sveriges utrikes angelägenheter
samlas hos utrikesdepartementet?
eller kan ändamålet nås äfven med bibehållande
af en del konsulatärenden hos
kommerskollegiet eller med deras öfverflyttande
till ett blifvande handelsdepartement
?»
Dör vinnande af enhet i ledningen
anses densamma böra koncentreras hos
utrikesdepartementet, som emellertid
bör stå i snabb och omedelbar förbindelse
med andra myndigheter.
14.
»Anser Ni, att konsulsbefattningar böra
såsom hittills tillsättas efter kungörande
af ledigheten och på grund af ansökningar?
Eller böra dessa befattningar utan
sådant kungörande tillsättas endast med
hänsyn till att för hvarje befattning vinna
den mest skicklige eller passande? Bör
för detta ändamål en konsul kunna utan
ansökan förflyttas från en post till en
annan?»
Konsulsbefattningar böra anslås lediga
och tillsättas efter ansökningar,
och böra vid platsers besättande den
sökande företrädesvis komma i åtanke,
som ådagalagt framstående praktisk
skicklighet och kännedom om förhållandena
i det land, där konsuln skall
hafva sin verksamhet, samt mindre
afseende fästas vid s. k. pappersmeriter.
För det ofvan angifna ändamålet
synes det ock önskvärdt, att
konsul må kunna, dock undantagsvis,
utan ansökan förflyttas från en post
till en annan.
B 237
Register till Bihanget (B).
Adelaide, 111.
Afrika, norra, 20, 111, 175.
Afrika, södra, 17. 61, 62, 103, 111, 124, 125,
130, 137, 175, 225, 226.
Alexandria, 111, 119, 162, 175, 220.
Alger, 111, 175, 203.
Alicante, 215.
Alvarado, 102.
Améen, generalkonsul, 213, 227.
Amerikas förenta stater, 15, 119, 124, 130,
147, 162, 165, 170, 181, 182.
Amiens, 201.
Amoy, 225.
Amsterdam, 111, 113, 185, 186, 187.
Ancona 200
Antwerpen, 26, 111, 113, 147, 162, 169, 184,
185, 187.
Arbetsredogörelser från konsulerna, 11.
Archangelsk, 38, 113, 134, 147, 169, 216.
Argentina, 15, 16, 61, 64, 79, 130, 134, 162,
170.
Australien, 16, 60, 61, 111, 130, 162„ 175.
Axelson, H., direktör, 12.
Ayr, 189.
Bahia, 175.
Bagdad, 219, 220.
Baku, 217.
Balkanstaterna, 130, 162.
Baltimore, 182.
Bangkok, 119, 130, 162, 175.
Barcelona, 111, 113, 147, 212, 213, 214.
Bayonne, 201.
Belgien, 130, 147, 162, 169, 182, 183, 184, 185,
187, 188.
Berencreutz, generalkonsul, 197.
Berg, R. F., Ingeniör, 41.
Berlin, 26, 120, 134, 162, 220, 221, 222, 223,
224.
Berwick, 189.
Beskickningschefs besök i hemlandet, 196, 200.
Beskickningshuset i Konstantinopel, 3, 4, 5.
Beyrouth, 111, 220.
Bilbao, 134, 147, 170, 213.
Bildt, A. Th., grosshandlare, 110.
Bildt, frih., envoyé, 188, 207.
Birma, 16.
Biträden, lönade vid olönade konsulat, 6, 14,
38, 47, 57, 58, 59, 63, 73, 98, 99, 104, 110,
115, 116, 118, 122, 124, 126, 128, 132, 139,
140, 142, 143, 144, 145, 146, 149, 150, 152,
153, 156, 157, 161, 166, 168, 172, 173, 177,
179, 234.
Blyth, 191.
Bok, innehållande sammanfattning af hvad
konsul bör känna, 144.
Bombay, 111, 130.
Bordeaux, 130, 201, 202, 203, 205, 206, 207.
Borås’ industri- och handelskammare, 233.
Boston, 182, 189.
Boulogne s/M, 201.
Brasilien, 15, 62, 64, 130, 162, 175.
Brazzaville, 203.
Bremen, 223.
Bremerhaven, 223.
Brest, 201.
Bryssel, 130, 147, 162, 169, 182, 183, 184.
Budapest, 130.
Buenos Aires, 15, 30, 111, 119, 130, 134, 147,
162, 170, 175.
Bukarest, 49.
Bulgarien, 5, 6, 49, 137, 219.
Burnt Island, 189, 191.
Börssällskapet i Göteborg, 173.
Cadiz, 212, 213, 214, 215.
Caen, 201.
Cagliari, 208.
Calais, 201.
Cannes, 201.
Canton, 111, 225.
Cardiff, 11, 113, 125, 189, 190, 191.
Carloforte, 208, 209.
Cartagena, 215.
Cassel, H., 55.
Catania, 209.
Centralamerika, 15, 137, 162.
Cette, 201.
Charbin, 30.
B 238
Chefoo, 225.
Chemulpo, 53.
Cherbourg, 201.
Chicago, 30, 111, 119, 130, 162, 175.
Chile, 15, 111, 162.
Civita Yecchia 208.
Coatzacoalcos, 102.
Cognac, 201.
Colomho, 111.
Concarneau, 201.
Corfitzon, N. C., konsul, 101.
Cowes, 189.
Danielsson, D., generalkonsul, 6, 189.
Danmark, 130, 147, 162, 169, 193, 194, 195,
196, 197, 198, 199.
Danzig, 223.
Dartmouth, 189.
Denia, 215.
Dickson, ~W. H., grosshandlare, 114.
Dieppe, 201.
Diplomater, tjänstgöring vid konsulat, 148.
Diplomatien, allm. uttalanden om, se Utrikesrepresentationen.
Diplomat- och konsulatkommitens frågor, se
Frågor.
Distrikt, se Konsulatdistrikt.
Dresden, 224.
Douarnenez, 201.
Dublin, 125, 145, 191.
Dundee, 189.
Dunkerque, 201.
Durhan, 111, 130.
Edinburgh, 125, 145.
Egypten, 20, 64, 162.
Ekman, J., konsul, 91.
Engelke, D., grosshandlare, 115.
England, se Storbritannien.
Esperson, t. f. konsul, 187.
Exportföreningen, Sveriges allmänna, 9, 27,
39, 40, 43, 44, 58, 59, 100, 105, 108, 115,
130, 149, 158, 163.
Exportföreningen, Sveriges allmänna (utlåtande)
161.
Export- och handelskommissioner, 42, 43.
Exportring, 98.
Falkenberg, frih.j envoyé, 183.
Falmouth, 191.
Fartygsbesättnings klagomål mot befälhafvare,
se Klagomål.
Fastighet, svenska statens i Konstantinopel,
se Beskickningshuset i Konstantinopel.
Fécamp, 201.
Filippinerna, 16, 79.
Finland, 147, 162.
Fiskeriagent, 130.
Flensburg, 223.
Florens, 208, 209.
Foochow, 225.
Fort de France, 203.
Francke, R., grosshandlare, 116.
Frankrike, 64,
201, 202, 203,
Frågan 1, svar
» 2, >
. 3, »
> 4, >
> 5, »
> 10, »
124, 130, 147, 162, 199, 200,
204, 205, 206, 207.
å: 34, 36, 38, 57. 59, 63, 71,
73, 75, 79, 98, 99,103,110
115.117.118.121.124.126,
127.130.132.133.139.140,
141, 142, 143,144,145, 149,
150,151,152,153,156.157,
161,166,168,172,173,177,
179 233
36, ’ 59, 63, 71, 73, 75, 79,
98, 99, 103, 110, 115, 117,
118, 121, 124, 126,130,132,
133, 139, 140, 141,142,143,
144,145,146,149,150,151,
152,153,156,157,161,166,
168, 172, 173, 177,179, 234.
14, 59, 63, 73, 98, 99,104,
110, 115, 117,118, 122,124,
126.130.132.133.139.140,
141,142,143, 144,146,150,
152,153,156,157,161,166,
168, 172,173,177,179, 234.
12,13, 60, 95,104,110,124,
130, 134, 139,141,142,143,
145.146.150.152.153.156,
157.161.168.174.177.179.
234.
17, ’ 18, 44, 73, 80, 81, 99,
104.110.117.119.124.127,
128,130,131,132,134,137,
139, 140,141,142, 143, 145,
146.150.151.152.153.157,
161, 165,166,169, 171,172,
174, 178, 179, 235.
73, 80, 104, 107, 110, 119,
124, 127, 130,132,134,139,
140, 141,143, 146,147,148,
151, 152,153, 162,169,172,
174, 178, 179, 235.
73, 75, 104, 110, 119, 130,
132,135, 139, 141, 142,145,
150, 151, 152, 153, 158,162,
167.170.172.175.178.179,
235.
143, 163, 172, 179, 235.
7, 8, 18, 31, 39, 60, 66, 71,
73, 74, 77, 80,99,100,105,
107, 110,115, 117,119,125,
127, 130, 132,135,138,139,
141,142,145, 148, 149, 150,
151, 152,154,158, 163,167,
170, 172,175,178,179,235.
7, 8, 39, 60, 66, 74, 80,
100, 105, 110, 115, 119,122,
125.127.130.135.139.140,
141, 142, 143,145,148,150,
151, 152,154,158,159,163,
167, 171, 172,176,178,179,
235.
B 239
Frågan 11, svar å: 9, 13, 14. 32, 39, HO, 72,
74, 77, 80. 100, 105, 110,
115, 118, 119, 125, 127,
130, 133, 135, 139, 140,
141, 142,143,145,148,150,
151, 152,154,159,163,167,
171, 172, 176, 178, 235.
> 12, » 9, 18, 33, 39, 60, 66, 74,
100,105,110,115, 118,119,
123,125, 130,133,135, 140,
141,142,143,145,148, 150,
151,152, 154, 160, 163, 167,
171.173, 176, 178, 236.
» 13, » 44,45,60,66,74,80,91,101,
106, 108, 110, 116, 118,123,
125,129,131,133,136,138,
140, 141,143,145,148, 150,
151, 152, 154,160,163,166,
167, 171, 176, 178, 236.
» 14, » 10, 19, 36, 60, 72, 74, 78,
80, 101, 106,111, 116,118,
119,123,125,127,129,131,
133, 136, 140,141,143,145,
148,150,151,152,154,160,
163.166.167.171.172.173,
176, 178, 180, 236.
» 15, > 33„ 125,131,143,145,152,
163, 164, 166, 176, 178.
> 16, > 33, 74, 111, 123, 125, 140,
143,148,150,151,152,163,
164, 173, 176.
Fasan, 52, 53.
Frågor, diplomat- ocli konsulatkomitténs, 245.
Galatz, 162.
Gallipoli, 220.
Galveston, 102.
Gent, 185, 187, 188.
Genéve, 162.
Genua, 111, 134, 147, 208, 209.
Georgii, A., generalkonsul, 63.
Gibson, "W., disponent, 132.
Gikl, E. G., direktör, 118.
Glasgow, 11, 145, 191.
Granville; 201.
Great Grimsby, 191.
Greenock, 189.
Grekland, 162.
Grevilli, G., direktör, 132.
Grip, A., envoyé, 181.
Guatemala, 111, 162.
Gummesson, O., ordf. i Maskinistföreningen,
69.
Gyldenstolpe, grefve, envoyé, 199,
Gyllenram, v.-konsul, 207.
Göransson, bruksägare, 57.
Haag, 162, 182, 183, 184.
> skiljedomstolen, 182, 183, 184.
Hagberg, generalkonsul, 224.
Hagelin, f. d. konsul, 95.
Haiti, 162.
Hakodate, 52.
Hamburg, 30, 63, 111, 113, 130, 162, 169.
Hammar, H. G., ingeniör, 75.
Hammar, J., direktör, 26.
Hammarskjöld, envoyé, 195.
Hamnkaptenen i Konstantinopel, 2, 4.
Handelsafdelning vid gk. i London, 29.
Handelsattachéer vid besk. 1. lönade konsulat,
6, 7, 14, 29, 35, 36, 38, 48, 57, 58, 63,
64, 65, 71, 73, 75, 76, 77, 79,93,94,95,
96, 98, 99, 102, 103, 104, 107, 110, 111, 112,
113, 114, 115, 116, 117, 119, 121, 122, 124,
126, 127, 128, 129, 130, 132, 135, 139, 140,
141, 142, 143, 144, 145, 146, 149, 150, 151,
152, 153, 156, 157, 158, 161, 162, 166, 167,
168, 170, 172, 173, 175, 177, 178, 179, 199,
200, 204, 217, 219, 221, 234, 235.
Handelsdepartement, 58, 59, 80, 89, 105, 130.
171 se vidare svaren å frågan 12.
Handelsföreningens fullmäktige i Göteborg,
177.
Handelshus för främjande af exporten, 112,
113.
Handelshögskola, 31, 43, 81, 82, 83, 92, 94,
106, 171.
Handelskammare, 14, 21, 22, 23, 24, 25, 27,
28, 29, 72, 84, 85, 86, 93, 104, 106, 121,
153, 157, 168, 185, 202.
Handelskonsulenter se Handelsattachéer.
Handels- och sjöfartsnämnden i Gäfle, 133.
j » Göteborg, 136.
» > Halmstad, 139.
» » Helsingborg,
140.
» » Jönköping,
140.
» j Kalmar, 141.
» > Karlshamn,
141.
» » Karlskrona,
142.
5 > Kristianstad,
143.
> » Landskrona,
143.
» » Malmö, 143.
» » Marstrand,
144.
» » Oskarshamn,
144.
>
»
5 Piteå, 145.
> Stockholm,
145.
» Sundsvall, 149.
> Trelleborg,
149.
> Uddevalla, 150.
» Västervik, 151.
> Ystad, 152.
B 240
Handelsstipendiater, 5, 40, 47, 48, 58, 59, 78,
90, 94, 95, 104, 107, 111, 112, 114, 121,
226.
Handelsråd, 157.
Hankow, 225.
Hannover, 224.
Hartlepools (the), 191.
Havana, 162.
Havre, 111, 113, 162, 201, 202, 203, 204, 205;
206, 207.
Hayle, 189.
Helsingfors, 63, 111, 113, 130, 162.
Hemresa, konsulernas, för att sätta sig i förbindelse
med affärsman, 92, 234.
Hjorth, B. A., direktör, 88.
Holland, se Nederländerna.
Holländska Indien, 16.
Holm, F., konsul, 132.
Honfleur, 201.
Hongkong, 55, 56, 79, 111, 130, 134, 175, 225.
Hull, 11, 190, 191.
Hyéres, 201.
Hälsingborgs sjöfarts- ock köpmannaföreningar,
179.
Hök, V., ingeniör, 36.
Ile de Ré, 201.
Industri- och handelskammaren i Borås 233.
Informationsväsendets anordnande, 13, 27, 29,
30, 57, 155.
Ingeniörsattachéer, 120.
Inspektion, 11, 12, 13, 14, 15, 20, 31, 33, 99,
138, 234.
Italien, 130, 147, 162, 170, 207, 208, 209, 210,
211.
Jaffa, 220.
Jansson, G., disponent, 132.
Japan, 17 . 38, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56,
57, 61, 64, 79, 119, 124, 130, 134,
137, 148, 162, 165, 170.
> främmande makters repr. i, 50, 51, 52.
> lefnadskostnaderna i, 51, 52, 56.
Japanska språket, 53.
Jensen, A., direktör, 120.
Jersey, 189.
Jerusalem, 219, 220.
Johannesburg, 103, 111, 125, 175.
Jurisdiktion, konsulära, i Turkiet, 2, 3.
> > i Kina, 17, 54.
Järnkontorets fullmäktige, 152.
Järnverksföreningen, 154.
Kalkutta, 111, 130, 162.
Kanada, 19, 62, 65, 86, 87, 102, 111, 147,170.
Kanslister vid besk., 216.
Kapitulationerna, med Turkiet, 3.
Kapstaden, 30, 103, 111, 114, 119, 125, 130,
162, 175.
Karlsruhe, 224.
Kempe, F., Dr., 119.
Kiel, 223.
Kiev, 45, 130.
Kina, 17, 61, 64, 78, 79, 130, 134, 137, 162,
224, 225,
» lefnadskostn., 56.
Klagomål, besättnings, möt fartygsbefälhafvare,
67, 68.
Kobe, 52, 54, 56, 79, 119, 148, 162, 170.
Kommersiella agenter, se Handelsattachéer.
Kommersiella upplysningar, se Upplysningar.
Kommunikationer, direkta, med Ryssland, 37,
47.
Kompetensfordringar, 6, 7, 17, 18,'' 31, 39, 43,
44, 73, 77, 78, 80, 81, 82, 83, 92, 94, 99,
102, 104, 106, 110, 116, 117, 119, 123, 124,
127, 128, 130, 131, 132, 134, 137, 139, 140,
141, 142, 143, 145, 146, 149, 150, 151, 152,
153, 157, 161, 165, 166, 169, 171, 172, 174,
178, 179, 196, 209, 210, 211, 226, 227, 228,
229, 230, 231. 232, 233, 234.
Konstantinopel, 1. 2, 3, 4, 5, 19,111, 134, 147,
149, 162, 170, 218, 219, 220.
> statens fastighet, 3, 4, 5.
» representationens skötande af
annan makt, 4.
Konsulatafdelning vid beskickning, 63, 197.
Konsulatdistrikt, 11, 12, 15, 16, 20, 66, 143,
145, 163, 172, 179, 181, 182, 184, 201, 202,
224.
Konsulatförordningen och instruktionen, 33,
125, 131, 143, 145, 152, 178.
Konsulatinspektör, 12. 13, 14, 15, 33, 99.
Konsulathuset i London, 10, 190, 192.
Konsulatrapporternas publicerande, se Rapporter
om kommersiella förhållanden.
Konsulatråd, 157.
Konsulsstipendiater, 177.
Konsulatväsendet, allm. uttalanden om, se Utrikesrepresentationen.
Konsulsbefattningars tillsättande, 10, 19, 36,
49, 60, 65, 72, 74, 78, 80, 101, 106, 111,
116, 118, 119, 120, 123, 125, 127, 128, 131,
133, 136, 140, 141, 143, 145, 148, 149, 150,
151, 152, 154. 160, 163, 166, 167, 171, 172,
173, 176, 178,'' 180, 236.
Konsulers ställning i Turkiet, 1.
Konsulernas förh. till fartygsbesättningarna,
i afs. å klagomål, 67, 68, 70.
Konsulernas förh. till fartygsbesättningarna,
i afs. å bref och fors., 69, 70.
Konsulenter, särskilda, se Handelsattachéer.
Konsuls representerande af annan makt, 12.
Konsulärråd, 84, 85, 86, 143, 157, 171, 172.
Korea, 52, 53.
Korsör, 199.
Kristiania, 111, 113, 130, 147, 169.
Kurachee, 111.
Köpenhamn, 111, 113, 130, 147, 162, 169,193,
194, 195, 197, 198, 199.
Köpmanskonsuler, 111, 112, 113.
La Ciotat, 201.
Landtbrukskonsnlenten i England, 130.
B 241
La Rochelle, 201.
Ledighet, beskickningschefs, 196.
Lefnadskostnaderna i Bryssel, 182, 183
» i Haag, 182, 183.
* i Japan, 56, 79.
’ i Kina, 56, 79.
1 i Konstantinopel, 5.
'' i Singapore, 56, 79.
* i "Washington, 181.
Leipzig, 224.
Leith. 113, 188, 189.
Lewenhaupt, C., grefve, 121.
Libau, 175.
Lieata, 209.
Liége, 185, 188.
Lille, 201, 203.
Lilliehöök, Pr., lektor, 123
Lima, 111, 162.
Limerick, 189.
Lindberg, kommendörkapten, 49.
Lindley, C., förtroendeman, 67.
Lindskog, M., herr, 78.
Lissabon, 111, 113, 130, 162, 211.
Littlehampton, 189.
Liverpool, 64, 113, 124, 145, 162, 189, 190,
Livorno, 208, 209.
Ljunggren, C. J. I’., vkonsnl, 103.
Ljungquist, t. f. gereralkonsul, 204.
Llanelly, 189.
London, 10 26, 28, 29, 30, 64, 113, 125, 130,
145, 162, 188, 189, 190, 191, 192.
» konsulathuset, 10, 190, 192.
Londonderry, 189.
Lorient, 201.
Louvain, 185, 188.
Lundgren, W. R., skeppsredare, 124
Liibeck, 113, 147, 162, 169, 222
Lyon, 201, 203.
Macduff, 189.
Madras, 111.
Madrid, 130, 147, 162, 211, 213, 214
Mahon, 215.
Malmö Sjöfartsförening, 177.
Manchester, 191.
Mark, K. J., grosshandlare, 126
Maroceo, 162, 175.
Marseille, 130, 201, 202, 203, 204
Martin, D:r, dragoman. 1.
Melbourne, 111, 175. ''
Menton, 201.
Messina, 208, 209.
Methil, 191.
79, 103, 111, 119. 130, 162. 175.
Middlesborongh, 191.
Milano, 208, 209.
M22ir" °Ch marinattachéer’ 188> 199, 215, 216,
Mobile, 102, 182.
Moji, 52, 53,
Mombassa, 111.
Montrose, 189.
Montevideo, 111.
Montreal, 86, 102, 147, 162, 170.
Moskva, 30, 38, 45, 46, 96, 111, 119. 130, 147,
162, 169, 175, 217. ’ ’
Mozambique, 175.
Munchen, 224.
Mytilene, 220.
Mönstermuseum, 135, 136.
Nagasaki, 52, 56, 79, 119, 148, 170.
Nakskov, 199.
Nantes, 201.
NeSä18trl186,1187 14?’ 162’ 169’ 182’ 183,
Nees, E. E., konsul, 79.
Newcastle on Tyne, 11, 64, 113, 124, 189,190,
New Orleans, 15, 103, 182.
Newry, 189.
Newschwang, 225.
York> Hl, 113, 119, 130, 147, 162, 181,
182.
Nice, 201.
Nordensson, A., bruksägare, 37.
Norfolk, 182.
Norge, 130, 147, 162, 169.
Odessa, 30, 45, 96, 111, 130, 217.
Offentliggörande af kommersiella rapporter,
se Rapporter, kommersiella.
Ohlsson, generalkonsul 225.
Omsk, 119.
Osaka, 52, 79.
Ostasien, 54, 124, 130, 140, 148, 162, 175
Ostindien, 64, 130.
Ostende, 185, 187, 188.
Ottawa, 86.
PaoÅSJ B, 130’ 162’ 199- 20°- 201- 203, 201,
205, 207.
Padstow, 189.
Palermo, 209.
Papeete, 203.
Peking, 54.
Pensacola, 102, 103, 182.
Penzanoe, 189.
Pernambueo, 111, 175.
Peru, 162.
Petersburg, 30, 34, 37, 38, 41, 45, 46, 47, 96
111, 113, 119, 147, 162, 169, 175, 215, 216’
Pirens, 111, 162.
Plymouth, 192.
Pointe ä Pitre, 203.
Port de Bouc, 201.
Port Elisabeth, 130.
Porto Empedocle, 209.
Portsmouth, 192.
Portugal, 35, 130, 152, 162, 211, 212.
Port Vendres. 201.
Premiesystem för konsuler 234.
B 16
B 242
Pretoria, 125.
Proflager af industrialster, 134.
Quebec, 19, 65, 102, 111, 113, 134, 147, 170
Ramsgate, 189.
Rangoon, 111.
Ramel, frih., t. f. chargé d’affaires, 193.
Ramel, frih., envoyé, 218.
Ranuorter om kommersiella förhållanden, konsulernas,
7, 8, 13, 14, 27, 29, 30, 39, 57,
60, 66, 74, 80, 100, 105, 110, 115, 117, 122,
125, 127, 130, 135, 139, 140, 141, 142, 143,
145, 148, 149, 150, 151, 152, 154, 158, 159,
163, 167, 170, 172, 176, 178, 179, 229, 235.
Rapporter om kommersiella förhållanden, offentliggörande,
9, 13, 14, 32, 33, 36, 39, 41, 43,
44, 47, 49, 60, 66, 72, 74, 77, 80, 92, 100,
101, 105, 110, 115, 117, 120, 121, 125, 127,
130, 133, 135, 139, 140, 141, 142, 143, 14o,
148, 149, 150, 151, 152, 154, 159, 163, 167,
171, 172, 176, 178, 202, 229, 235.
Register öfver firmor och anläggningar, 138.
Rettig, J., konsul, 127.
Reval, 37, 38, 47.
Riga, 34, 37, 38, 45, 47, 96, 162, 175, 216,
217.
Rio de Janeiro, 15, 111, 113, 130, 147, 162,
170.
Roempke, disponent, 72.
Rom, 162, 207, 208.
Rostock, 223.
Rotterdam, 130i 185, 186.
Rouen, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207.
Rumänien, 49, 162.
Rye, 189.
Ryssland, 37, 38, 45, 46, 124, 130, 137, 140,
147, 162, 175, 215, 216, 217.
» lefnadskostn., 46.
» samtrafik med, 46, 48.
> fraktsatser, 48.
Sables d’01onne, 201.
Sager, envoyé, 211.
Sakkunnige, utsände för exportintressenas tjänst,
42, 43.
Sakkunnige, särskilde vid beskickningar 1. lönade
konsulat, se Handelsattachéer.
Sakkunnige, vid olönade konsulat, se Biträden,
lönade.
Saloniki, 220.
Samara, 96.
Samverkan mellan diplomati och konsulatväsen,
se svar å frågan 13.
San Francisco, 16, 119, 162, 175, 181, 182.
San Remo, 208.
Saratov, 96.
Savannah, 102.
Savona, 208, 209.
Schmitz, A., disponent, 71.
Serbien, 6, 49.
Shanghai, 54, 55, 56, 78, 79, 111, 113, 119,
130, 162, 175, 225.
Shimonoseki, 52, 53.
Siarn, 16, 130, 162.
Sibirien, 97, 130.
Singapore, 16, 79, 111, 134, 175.
» lefnadskostnader, 56, 79.
Sjömansbref, 69, 70.
Skatter, diplomaters, 200.
Skeppsfartskonsuler, 111.
Skeppsmätning, 76.
Skottland, 11, 64.
Smyrna, 111, 219, 220.
Sofia, 6, 219, 220.
Soliditetsupplysningar, se Upplysningar, kommersiella,
till enskilda.
Soerabaya, 111.
South Shields, 189.
Spanien, 20, 35, 130, 147, 152, 162, 170, 211,
212, 213, 214, 215.
Spezia, 208.
Stettin, 223.
Stilla hafsdistriktet, 16.
Stockholms köpmannaförenings handelskammare,
167.
» köpmansklubb, 171.
Storbritannien, 11, 64, 124, 130, 147, 162,188,
189, 190, 191, 192.
Straits Settlements, 16.
Strassburg, 224.
S:t John New Brunswick, 102.
S:t Johns New Foundland, 102.
S:t Malo, 201.
S:t Nazaire, 201.
S:t Servan, 201.
S:t Thomas, 195.
Sundhetsrådet i Konstantinopel, 4, 5.
Svanström, E. G., grosshandlare, 45.
Swatow, 225.
»Svensk Export» se Exportföreningen, Sveriges
allmänna,
Sveriges allm. exportförening, (utlåtande), 161.
> » handelsförening, 164.
Swinemiinde, 223.
Svdafrika, se Afrika, södra.
Sydamerika, 15, 111, 137, 147, 170, 175.
Sydney, 111, 119, 130, 147, 162, 170.
Sågverks- och trävaruexportföreningens styrelse,
166.
Tamatave, 203.
Tampico, 102.
Taube, grefve, envoyé, 220.
Teheran, 162.
Teignmouth, 189.
Tham, W., disponent, 128.
Thiel, A., grosshandlare, 21.
Tientsin, 55, 56. 225.
Tokio, 50, 51, 111, 119, 148, 162.
Torrevieja, 215.
Toulon, 201.
Trapp, O., konsul, 98.
Tripoli, 175, 220.
B 243
Troon, 189.
Tscheljabinsk, 130.
Tunis, 111, 175, 203.
Turin, 209.
Turistföreningen, 33.
Turkiet, 1, 2, 3, 4, 5, 19, 137. 147, 152, 162,
170, 218, 219, 220.
Tyskland, 124, 130, 147, 162, 169, 220, 221,
222, 223, 224.
Upplysningar, kommersiella, till enskilda, 7,
8, 18, 31, 36, 39, 47, 60, 66, 71, 73, 74, 77,
80, 99, 100, 105, 107, 110, 115, 117, 119;
125, 127, 130, 132, 135, 138, 139, 141, 142,
145, 148, 149, 150, 151, 152, 154, 158, 163,
167, 170, 172, 175, 178, 179, 230, 235.
Upplysningar, offentliggörande, se Rapporter
för kommersiella förhållanden.
Upplysningskontor för näringar, 40, 94, 158,
159.
Upplysningsbyrå, central, se Upplysningskontor.
Utrikesdepartementet, hela ledningen af utrikes
angelägenheterna, 9, 44, 45, 60, 66, 74,
80, 101, 106, 108, 110, 116, 118, 120, 123,
125, 129. 131, 133, 136, 138, 140, 141, 143,
145, 148, 150, 151, 152, 154, 160, 163, 166,
167, 171, 176, 178, 236.
Utrikesrepresentationen, allm. uttalanden om,
14, 34, 38. 57, 59, 63, 73, 75, 79, 98, 99,103,
110, 115, 116, 119, 120, 121, 124, 126, 127,
136, 140, 142, 143, 144, 145, 146, 149, 153,
155, 156, 157, 161, 164, 165, 167, 168, 171,
173, 177, 179, 195. 196, 197, 227, 228, 229,
233.
Wahlenius, W., direktör, 129.
Waldenström, P. P., f. d. lektor, 86.
Wallenberg, M., v. häradshöfding, 93.
Yalparaiso, 111, 119, 134, 175.
Vancouver. 88.
Warburg, K. J., professor, 81.
Warschau, 96, 217.
Washington, 119, 162, 181.
Wellington, 111.
Vera Cruz, 102. 130.
Verviers, 185, 188.
Wicander, Hj., konsul, 34.
Wien, 130, 134, 147, 162, 170.
Wijkander, A., professor, 131.
Winnipeg, 86, 87.
Wingårdh, W., konsul, 132.
Wismar, 223.
Wrangel, grefve, envoyé, 182, 215.
Wulff, disponent, 59.
Yokohama, 52, 56, 79, 130.
Zaandam, 185, 186.
Zanzibar, 175.
Ziiriek, 162.
Åkerman, R., f. d. generaldirektör, 182.
Ångbåtsförbindelser med Ryssland, 47, 48.
Ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm,
172.
Åsberg, J., skattmästare i Maskinistföreningen,
69.
Öhman J'':r, E., grosshandlare, 84.
Österrike, 130, 147, 162, 170.
245
Diplomat- och konsulatkommitténs frågor.
1) Anser Ni upprättandet af fasta beskickningar
och lönade konsulat i största
möjliga utsträckning behöfligt eller önskvärdt
?
2) Anser Ni anledning förefinnas att
anställa särskildt sakkunnige såsom handelsattachéer
eller konsulenter vid vissa
beskickningar eller lönade konsulat?
3) Därest hänsyn till kostnaderna omöjliggör
upprättandet af fasta beskickningar
eller lönade konsulat i större utsträckning,
kan anställandet af lönade biträden
(vicekonsuler, sekreterare) eller sakkunnige
(handelsattachéer, konsulenter) vid olönade
konsulat anses medföra väsentlig nytta?
4) Kan Ni angifva någon annan anordning
i samband med lönade eller olönade
konsulat till vinnande af större nytta
för Sveriges ekonomiska intressen?
5) Hvilka kompetens fordringar anser Ni
böra uppställas för inträde på den lönade
konsulsbanan (juridisk, humanistisk, merkantil
bildning) ?
6) I -hvilka länder och å hvilka orter
anser Ni fasta beskickningar resp. lönade
konsulat företrädesvis böra finnas? Hvar
böra handelsattachéer eller konsulenter ansättas
? Hvar böra lönade vicekonsuler eller
sekreterare vid olönade konsulat ifrågakomma?
T)
Vill Ni närmare angifva handels -attachéernas och konsulenternas uppgift?
Böra de anställas för bestämda tidsperioder
eller tillsvidare?
8) Hvilken utsträckning anser Ni af
Eder eventuellt ifrågasatta konsulatdistrikt
böra hafva, resp. hvilka ändringar anser
Ni önskvärda i den nuvarande distriktsindelningen
?
9) I hvilken omfattning anser Ni, att
konsulerna böra direkt tillhandahålla enskilda
personer kommersiella upplysningar?
10) Hvilka önskemål har Ni med afseende
å konsulernas förpliktelse att insända
redogörelser för kommersiella förhållanden
(industri, handel, sjöfart) samt
att påpeka afsättningsmöjligheter för svenska
produkter?
11) Hvad anser Ni böra åtgöras för
att dessa redogörelser och upplysningar
med minsta möjliga tidsutdräkt må komma
till allmän kännedom? Om en upplysning
för att icke skada svenska intressen
måste undanhållas offentligheten, huru bör
den lämpligast meddelas de intresserade?
12) Anser Ni det önskligt, att de från
beskickningar eller konsulat inkommande
redogörelser eller upplysningar om kommersiella
förhållanden samlas hos en enda
myndighet eller korporation ? Hvilken ? (utrikesdepartementets
handelsafdelning, ett
blifvande handelsdepartement, kommerskollegiets
utrikesafdelning, Exportföreningen,
i sitt nuvarande skick eller ombildad
till ett upplysningskontor för näringarna.)
13) Då en af diplomatiens viktigaste
uppgifter är att bevaka och skydda Sveriges
ekonomiska intressen i utlandet, hvilka
jämväl konsulerna hafva att tillgodose,
lärer en samverkan mellan diplomati och
konsulatväsen vara oeftergiflig. Anser Ni
åstadkommandet af en sådan betinga, att
hela ledningen af Sveriges utrikes angelägenheter
samlas hos utrikesdepartementet
eller kan ändamålet nås äfven med
bibehållandet af en del konsulatärenden
hos kommerskollegiet eller med deras öfverflyttande
till ett blifvande handelsdepartement?
14)
Anser Ni, att konsulsbefattningar
böra såsom hittills tillsättas efter kungörande
af ledigheten och på grund af ansökningar?
Eller böra dessa befattningar
utan sådant kungörande tillsättas endast
med hänsyn till att för hvarje befattning
vinna den mest skicklige eller passande?
Bör för detta ändamål en konsul kunna,
utan ansökan förflyttas från en post till
en annan ?
15) Har Ni någon erinran att göra vid
nu gällande lagars och författningars bestämmelser
angående konsulernas ämbetsverksamhet
?
16) Hvilka allmänna eller; särskilda
önskemål rörande utrikesdepartementet, beskickningarna
eller konsulaten har Ni i
öfrigt att framställa?
Tillägg 2.
Belgien.
Generalkonsuln i Antwerpen, Berencreutz.
Sedan jag nu så lång tid uppehållit
den svenska generalkonsulsbefattningen i
Antwerpen, att jag anser mig kunna på
grund af inhämtad erfarenhet afgifva ett
omdömesgillt yttrande om organisationen
af Sveriges konsulära representation i Belgien,
har jgg också ansett mig böra afgifva
ett sådant yttrande att delgifvas
diplomat- och konsulatkommittén.
Bör en svensk konsulär representation i
Belgien, liksom i andra länder, blir, uppgiften
dels lokal, såsom afseende rörelsen
å vissa orter och handläggandet af de ärenden,
som där, till större delen på grund
af vår nuvarande lagstiftning påkallas, och
dels allmän, riktande sig på hela landet
och förnämligast gående ut på att iakttaga
dess förhållanden på det ekonomiska
området, inberätta hvad däraf kan erbjuda
oss någon lärdom, och i öfrigt framhålla
och främja Sveriges intressen.
Den lokala konsulsrepresentationen påkallas
i Belgien framförallt i Antwerpen,
som näst Hamburg är Europas främsta
hamn, hvad rörelsen angår. Antwerpens
betydelse som knutpunkt för världshandeln
och genomfartspost för varubytet mellan
Europa och transoceana länder är sådan,
att snart sagdt alla suveräna stater här
hafva konsulär representation. Äfven för
den svenska handeln och sjöfarten är Antwerpen
af vikt. Hit kommer rikligt med
svenskt trä och svensk malm, det svenska
tonnaget är ingalunda obetydligt, och vi
hafva för styckegodslaster och de stora artiklarna
reguljära svenska linjer mellan å
ena sidan Antwerpen och å den andra dels
Göteborg, dels Stockholm, ev. Helsingborg
och Malmö. Göteborgslinjen är ock passagerarelinje.
Erån Narvik och om somrarna
Luleå går svensk malm hit med svenska
båtar. Eörhållandena i härvarande hamn
äro sådana att de väl kunna föranleda
behof af konsulär mellankomst. Det är
dessutom af vikt att staten tillhandahåller
våra sjömän konsulärt biträde i denna
hamn, där de ofta söka hyra och väl
behöfva omhändertagas. Äfven för meddelande
af kommersiella och andra upplysningar
från denna plats och om de
världshandeln afseende köpmans- och rederiföretag,
som ledas härifrån, är en konsulär
representant i Antwerpen nödvändig
eller åtminstone till obestridligt gagn.
Härtill kommer, att en svensk sådan representant
kunde och borde utöfva en framgångsrik
verksamhet för att kraftigare utveckla
vår handel och sjöfart härstädes,
särskildt genom att med sakkunskap och
öfvertygelse framhålla hvad vi äga, hvad
vi äro och hvad vi kunna prestera. Om
de svenska konsulsgöromålens art och antal
allenast vid det förutvarande svensknorska
generalkonsulatet härstädes har för
öfrigt helt nyligen af dåvarande t. f.
svenske konsuln i Antwerpen förebragts
en ingående utredning, till hvilken jag här
kan hänvisa. Såväl af de positiva skäl jag
ofvan antydt, som ock med hänsyn därtill
att det absolut skulle strida mot Sveriges
fördel och skada dess prestige att hålla
sig orepresenteradt, där andra och med
Sverige konkurrerande makter äro företrädda,
är jag alltså af den öfvertygelsen
att en konsulär representation för Sverige
måste här upprätthållas och att denna
bör så anordnas, att den icke i någon
mån ställer Sveriges representant på ett
lägre plan än den förutvarande gemensamt
svensk-norske representanten eller anra
makters representanter. Detta sistnämnda
särskildt med hänsyn därtill att konsulerna
här äro sammanslutna i kår och
i rangafdelningar därinom. Beskaffenheten
af härvarande tjänstegöromål är alltså
— det har framgått af det ofvan yttrade
— sådan, att de böra handläggas
af en utsänd konsulär tjänsteman, icke
af en så kallad köpmanskonsul, vare sig
af svensk eller annan nationalitet. Till
det närmare ordnandet af denna representation
skall jag strax komma.
Den lokala konsulsverksamheten påkallar
däremot för närvarande icke svenska
tjänstemän å lönade staten på andra belgiska
orter än denna. I Gand, Ostende,
Liége, Yerviers bör man bibehålla, å några
andra orter möjligen upprätta olönade
vicekonsulat.
Hvad härefter beträffar den allmänna
svenska konsulsverksamheten i Belgien,
hufvudsätet för densamma och dess anordnande,
torde jag möta mera divergerande
åsikter än då jag talat om platsen
Antwerpen. Jag förnekar, att den konsulära
representanten i Belgien måste på
grund af Antwerpens betydelse där posteras,
och jag tviflan på att han med
största fördel bör där hafva sin hufvudstation.
Antwerpen är icke Belgien. Det
är icke Belgiens legislativa och administrativa
centrum, det är ej heller dess
industriella. Det är icke i Antwerpen man
har att söka upplysningar, som röra Belgien,
på de för oss i alldeles särskild grad
intressanta fälten för belgisk industri, för
belgisk social- och arbetarlagstiftning m.
m. Det är icke i Antwerpen, man har att
söka svaren på flertalet af de kommersiella
förfrågningar om firmor, afsättningsförhållanden,
exportmöjligheter m. m., som
beträffande Belgien i allmänhet ingå från
svenska affärsmän. Det är icke i Antwerpen,
man lättast knyter förbindelser,
afseende Belgien i dess helhet, inom de
verksamhetsgrenar, som icke ledas från
Antwerpen. En konsulsstation må vara hur
viktig som helst i handels- och sjöfartshänseende,
och Antwerpens betydelse
därutinnan betonar jag starkt; det är dock
i residensstaden och från residensstaden,
som den allmänt konsuläre representanten
i regel lättare och säkrare kan öfverse det
hela, göra sina iakttagelser på de olika
fälten, för landets lagstiftning, förvaltning
och ekonomiska lif. Och detta gäller otvifvelaktigt
Belgien med dess framstående
centralmyndigheter å ena sidan, dess starka
utveckling af olika näringsgrenar på
skilda trakter inom snäft tillsKurna territoriella
gränser å andra sidan. Under min
härvaro har jag redan erfarit olägenheten
af att icke utan en resa till Bryssel kunna
omedelbart träda i förbindelse med myndigheterna.
Detta har lagt hämsko på
fortskyndandet af flera ärenden. I alldeles
särskild grad accentueras dessa förhållanden
häraf, att hufvudstaden, den rikligaste
upplysningskällan, ej ens — till
följd af någon beklaglig oegentlighet —
tillhör det lönade generalkonsulatets i Belgien
distrikt, en bristfällighet, som. under
alla förhållanden bör med det första rättas.
Med afseende å Antwerpens närhet till
Bryssel, skall jag icke påstå, att icke
den allmänt-konsulära verksamheten Tean
utöfvas från Antwerpen, men jag upprepar,
att den icke är bunden till Antwerpen
och att den bättre kan utöfvas från Bryssel.
iSTu äro emellertid, antager jag, våra
rent diplomatiska förbindelser med Belgien
väl näppeligen af den omfattning
och vikt, att vi ensamt för deras skull
behöfde en envoyé som diplomatisk representant
i Bryssel. Arbetet för en svensk
minister där torde hufvudsakligast vara
af handelspolitisk art och nära sammanfalla
med den verksamhet, som tillhör en
generalkonsul för hela landet. Frånräknadt
rent politiska frågor, vare sig ärendena
till sin natur äro sådana frågor eller
under sin behandling därtill utvecklat eller
rättare invecklat sig, lärer i materiellt hänseende
ingen väsentlig skillnad finnas mellan,
diplomatens och den såsom allmän
konsulär representant arbetande konsulns
uppgifter, f här ifrågavarande afseende
torde de täcka, hvarandra, och den skillnad,
som det direkta hänvändandet till
regeringsmyndigheterna etablerar, är ju endast
en formeli. På, grund häraf skulle en
anordning med utsänd generalkonsul i Bryssel,
tillika chargé cbaffaires, förefalla som
eu lämplig lösning, om den icke hindrades
däraf att dels, då Belgien i Stockholm
representeras af envoyé, Sverige icke
kan i Bryssel hafva diplomatisk representant
af lägre grad, dels Sveriges prestige
möjligen skulle lida af ett tillbakasteg
från envoyé till chargé d’affaires. Den
lösning, som alltså påtvingar sig, är anställandet
i Bryssel af en envoyé, tillika
generalkonsul för Belgien, — om Holland bör
tilläggas eller icke, är en fråga, som faller
utom detta yttrande.
Återstår frågan om Antwerpen. Dess närhet
till Bryssel underlättar lösningen. Utgående
från ofvan framhållna synpunkter,
anser jag, att ministem-generalkonsuln i
Bryssel bör som generalkonsul hafva station
och kansli också i Antwerpen. Flera
makters generalkonsuler i Antwerpen äro
bosatta i Bryssel. Ministem-generalkonsuln
bör göra sig noga. bekant i Antwerpen,
där knyta förbindelser, där som Sveriges
representant på platsen deltaga i
officiella samlingstillfällen. Han bör hafva
anslagen viss tid, då han i Antwerpen kan
personligen träffas — någon dag i veckan.
Från kansliet i Antwerpen tillsändas
honom handlingarna i viktiga frågor, dett är
han, som afgifver berättelser m. in., men
de löpande ärendena, de af vår sjöfartslagstiftning
härflytande göromålen, påteckning
å handlingar, mönstringar, legalisationer,
allt dylikt handlägges, efter en
därom utfärdad instruktion, af en för
skötseln af kansliet i Antwerpen där anställd,
under generalkonsuln i Bryssel lydande
lönad konsulstjänsteman, byråchef
(råd) eller sekreterare eller, om man så
vill, konsul eller vicekonsul. De svårigheter,
man gärna vill se i en sådan anordning,
skulle i praktiken visa sig rätt
■obetydliga, och man vunne å ena sidan
en effektiv och enhetlig representation i
Belgien, utan att, å andra sidan, dock gifva
något efter på representationen i Antwerpen,
där Sverige fortfarande vore företrädt
med minst samma pondus som någon annan
makt. Särskilda förhållanden få skapa
särskilda anordningar.
Såväl i Bryssel som i Antwerpen fordras
gifvetvis kanslihjälp och medel till anställande
af ett bud eller en vaktmästare,
allt med den tjänstgöringsskyldighet på
ena eller andra orten, som envoyén-generalkonsuln
bestämmer. Det är en dålig
hushållning att, lämna våra ministrar och
konsuler utan sådan hjälp, så att de till
ämbetets skada tyngas af mekaniska göromål,
som kunna utföras af springpojkar
och som taga kraft och tid från det produktiva
arbetet.
Hvad nu slutligen beträffar staten för
representationen i Belgien, blir denna ju
gifvetvis upprättad med tillämpning af de
allmänna grunder, som komma att bestämma
utrikesbudgeten. Angelägenheten
af att Sverige blir kraftigt representeradt
är dock, under den år 1905 skapade situationen,
så allvarligt bjudande, att kostnadsfrågan
måste spela en alldeles underordnad
roll.
För det närvarande utgår
till envoyén.....kr. 20,000: —-
» generalkonsuln ...» 13,000: —-
» kontorsanslag här . » 4,500:—■
tillhopa kr. 37,500: —
För en generalkonsul i Antwerpen kan
mindre än kr. 14,500, hvad redan den
svensk-norske generalkonsuln uppburit, icke
ifrågakomma, liksom kontorsanslaget här
icke kan sänkas under kr. 4,500. En nedsättning
af dessa belopp skulle visa en
lägre värdesättning af uppgiften här för
en svensk generalkonsul än för den svensknorske.
I medeltal skola ju lönerna för
andra makters generalkonsuler här vara
c:a 25,000 francs. Hvad envoyélönen angår,
som jag med hänsyn till beskaffenheten
af mitt förslag måste beröra, torde en
envoyéställning icke kunna upprätthållas
för 20,000 kronor. Jag tillåter mig beräkna
envoyélönen till 25,000 kronor. Den
antagliga slutsumman för en representation
som den nuvarande blefve alltså 44,000
kronor, och utgår jag från denna summa,
anser jag att mitt ofvanstående förslag
kan genomföras för lägre belopp.
Jag tillåter mig framlägga denna stat:
Envoyé .... kr. 20,000: —
Tillägg som generalkonsul
. 2 10,000: •— jjr 30,000: —
Konsulstjänsteman i Antwerpen * 5,000: —
Attaché (i Bryssel)......•> 2,000: —
Till kanslihjälp, bud och andra
byråkostnader i Bryssel och
Antwerpen.........» 5,000: —
kr. 42,000: —
Minskas lönen för envoyén-generalkonsuln,
torde medlen för kansliutgifter m.
m. behöfva höjas med hänsyn till verksamheten
i Bryssel. Om en konsulsstipendiat
eller en utsänd handelssakkunnig tilldelas
Brj^ssel-Antwerpen, kan möjligen arfvode»
för en attaché besparas.
Osterrike-Ungern.
Envoyén friherre Beck-Friis.
1.
Med anledning af unionens upplösning
anser jag någon ändring i vår diplomatiska
representation i Osterrike-Ungern icke böra
vidtagas. Åtminstone synes mig hvarje förändring,
som kunde här uppfattas som om
vårt land efter skillsmässan kände sin ställning
på något sätt försvagad,; ytterst betänklig.
Så länge alla de andra europeiska
makterna af andra rangen äro representerade
af härstädes bosatte envoyéer,
—- samtliga med undantag af Danmarks
och Greklands försedde med minst
en legationssekreterare —, vore det högst
olyckligt att just nu vidtaga en förändring
vare sig i vår representants rang eller
vistelseort genom sammanslagning med en
annan ministerpost. Den ställning vår representant
under sådana förhållanden skulle
kunna förvärfva sig, blefve så tvifvelaktig,
att det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke äfven en minimal lön
i så fall blefve en bortkastad utgift, och
en dylik representants närvaro snarare skulle
verka nedsättande för hans land. Någon
nedsättning i envoyéns nuvarande lön
kan jag af samma skål icke finna möjlig.
Med anledning af de från olika håll
till diplomat- och konsulatkommittén ingifna
utlåtanden, hvari önskvärdheten af
ett vidsträcktare bevakande af vårt lands
ekonomiska intressen genom diplomatien
framhålles, något som särskildt torde gälla
vår beskickning här i landet, där upprättandet
af något aflönadt konsulat icke
lär ifrågasättas, får jag vördsamt framhålla,
hurusom ett dylikt ökande af beskickningens
verksamhet kräfver en förstärkning
af dess personal. Att bredvid skötandet
af de löpande ärendena och de för en
diplomat oundgängliga sociala förpliktelserna
hinna med att följa såväl den allmänna
politiken som handelspolitiken och
andra ekonomiska frågor, däröfver uppsätta
rapporter och själf kopiera och expediera
desamma fruktar jag skulle icke kunna
tillfredsställande åstadkommas af en ensam
person. Jag tillåter mig därför i
detta sammanhang ytterligare till benäget
öfvervägande anbefalla mitt i annan skrifvelse
af denna dag närmare utvecklade
förslag om anställandet af en konsulattjänsteman
vid beskickningen.
Därest en sådan post emellertid icke
skulle kunna, upprättas, måste jag vördsamt
hemställa, att ministern här åtminstone
måtte tilldelas ett ständigt kanslibiträde.
Genom en liknande anordning som
den vid härvarande danska beskickning vidtagna,
skulle efter öfverenskommelse med
den honoräre generalkonsuln anskaffas en
för beskickning och generalkonsulat gemensam
svensk kanslist, för hvilicens aflöning
beskickningens bidrag torde kunna beräknas
till 1,000 kronor. Under ministerns
tjänstledighet skulle de löpande kansligöromålen
kunna utföras af en sådan kanslist
på egen hand, under det att för viktigare
ärenden han finge inhämta ministerns
eller eventuellt utrikesdepartementets
närmare, order. Tillgången till
en kanslist skulle äfven afhjäipa de olägenheter,
som yppa sig däraf att en ensam
beskickningschef icke alltid kan iakttaga
den bestämda mottagningstiden på kansliet.
2.
Under förutsättning att en stadigvarande
beskickning upprätthålles i Wien, anser jag
upprättandet af någon själfständig aflönad
konsulspost inom Österrike-Ungern icke
af behofvet påkallade utan bibehållandet af
de olönade konsulaten i Wien, Triest, Budapest
och Fiume tillfyllestgörande. Jag
får emellertid vördsamt föreslå, att om
beskickningen i en vidsträcktare mån, än
hittills redan iakttagits, skall öfvervaka
vårt lands ekonomiska intressen och äfven
sköta en del löpande konsulatärenden —
en anordning som förefaller mig ändamålsenligast
i de hufvudstäder, där aflönad©
konsulat icke hållas, — en med ekonomiska,
frågor särskildt förtrogen yngre konsulattjänsteman
måtte vid beskickningen anställas
som biträde vid behandlingen af
dessa, ärenden. Lefnadskostnaderna för en
sådan tjänsteman, som kunde tilldelas
titeln af kanslist vid beskickningen eller
konsulatsekreterare, torde böra beräknas
till 4,000 kronor om året. Yid sidan af
denna anordning anser jag af vikt, att.
ett oaflönadt generalkonsulat i Wien bibehålies.
En honorar generalkonsul här på
platsen är nämligen af så stor betydelse för
beskickningen vid inhämtande af ekonomiska
upplysningar, att när någon utgift
för staten ej är .därmed förbunden, det.
vore skada att icke tillförsäkra sig en
dylik informationskälla. Då någon legationssekreterare
ej finnes vid beskickningen
och ministern icke ständigt kan vara på
sin post, kunna ock tillfällen yppa sig då
det kan vara af vikt att en generalkonsul
finnes att tillgå, äfven om beskickningens
personal skulle på ofvan föreslagna sätt
ökas med ett konsulärt biträde. Särskildt
för denne senare tjänsteman torde en honorär
generalkonsul kunna blifva till stor
nytta genom att införa honom i de affärskretsar,
med hvilka han för sin verksamhet
borde komma i beröring-. För att ytterligare
underlätta samarbetet mellan beskickning
och generalkonsulat vore säkerligen
fördelaktigt att denne af staten utsände
tjänsteman äfven ålades vissa, timmars
tjänstgöring å generalkonsulatet. Då
ett sådant svenskt biträde ej kunde undvaras
af den honoräre generalkonsuln, som
i brist på svensk kandidat för platsen
måste blifva en utlänning, skulle ock en
öfverenskommelse kunna träffas med denne
senare om öfvertagandet af en del, exempelvis
hälften af aflöningskostnaden.