Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

1

N:o 92.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förhöjning
af under stö dsbelopp en från småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt; gifven Stockholms slott den
9 mars 1906.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att medgifva sådan förhöjning af de understödsbelopp, kvilka efter utgången
af år 1906 beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor för år;
att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna,
som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått en
lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgjort minst 20 år och för hvilken
summan af lefnads- och tjänstår uppgår till minst 80, utgör 165 kronor;

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör
anses på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel
eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig
att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50
år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om
understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt
årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som

fyllt 45

o

ar .........................

.......................... 115

kronor

»

» 46

»

.......................... 125

»

»

» 47

»

.......................... 135

»

»

» 48

»

.......................... 145

»

»

» 49

»

.......................... 155

»

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Smil. 1 Afd. 45 Höft. (N:o 92.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

b) lärare eller lärarinna,
som fyllt 50 år

165 kronor

» » 51 »

» >: 52 »

» » 53 »

180

195 »

215 »

230 »

» 54 »

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna,
som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 samt, efter
uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst 20 år,
af förut nämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin tjänst’
utgör, om summan af lefnads- och tjänstår uppgår till:

75 ar........................................................................ 115 kronor

76 » ........................................................................ 125

77 » ........................................................................ 135

78 » ........................................................................ 145

79 » ........................................................................ 155

samt att det arliga understöd, till hvilket den lärare eller lärarinna
är berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller afkortadt
understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan han eller
hon tjänstgjort minst 15 ar, genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt
att vidare sköta sin tjänst, utgör 115 kronor.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahallas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF

Fridtjuv Berg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

3

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, kallet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellnek,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Departementschefen, statsrådet Berg anförde härefter:

»Vid 1905 års lagtima Riksdag har uti väckt motion föreslagits, att
Riksdagen ville besluta sådan förhöjning af de understödsbelopp, hvilka
efter utgången af år 1905 beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor för år;

att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna,
som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått en
lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgjort minst 20 år och för hvilken
summan af lefnads- och tjänstår uppgår till minst 80, utgör 165 kronor;

Motion vid
1905 års
Riksdag.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o. 92.

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör
anses på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel
eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig
att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50
år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om
understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt
årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som fyllt 45 år .........................

.......................... 115

kronor

» »

46 » .........................

.......................... 125

»

» »

47 » .........................

.......................... 135

»

» »

48 » ..........................

........................ 145

»

» »

49 » ..........

.......................... 155

»

b) lärare eller lärarinna,

som fyllt 50 år ..........................

.......................... 165

kronor

» »

51 » ..........................

......................... 180

5>

» »

52 » ....................

......................... 195

»

» »

53 » ..........................

......................... 215

>

» »

54 » ..........................

......................... 230

»

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkommer lärare eller
lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 samt, efter
uppnådd lefhadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst 20 år,
af förut nämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin tjänst,
utgör, om summan af lefnads- och tjänstår uppgår till

75

o

ar....................................

.................................... 115

kronor

76

»

.................................... 125

»

77

»

.................................... 135

»

78

»

.................................... 145

»

79

»

................................... 155

»

samt att det arliga understöd, till hvilket den lärare eller lärarinna
är berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller afkortadt
understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan han eller
hon tjänstgjort minst 15 år, genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att
vidare sköta sin tjänst, utgör 115 kronor.

Till stöd för omförmälda framställning har i motionen anförts följande: -

5

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 92.

''Sedan 1893 års början åtnjuter småskollärarkåren — häri inbegripna
icke blott lärare och lärarinnor vid den egentliga småskolan, utan äfven
lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor äfvensom biträdande och öfriga
icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolan — rätt till ålderdomsunderstöd.

Genom Kungl. Maj:ts reglemente den 22 juni 1892 för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt fastställdes helt understöd till 150 kronor
för år, oberoende af de löner, som vederbörande åtnjutit under sin tjänstgöring.
Om man granskar de utredningar, på hvilka inrättandet af småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt grundat sig, skall man emellertid
finna, att det nämnda beloppet, 150 kronor, blef valdt med särskild
hänsyn därtill, att det var hälften af den då antagna medellönen eller
sannolika lönen — bostadsförmånen oberäknad — för ifrågavarande lärare.
Vi hänvisa i detta afseende till 1891 års kommittébetänkande angående
ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolan m. fl., sid. 33,
samt G. Eneströms utredning om ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor
vid småskolor m. fl., sid. 31.

Vid tiden för ålderdomsunderstödsanstaltens tillkomst var ingen lagligminimilön
för småskollärare m. fl. fastställd, men såsom villkor för statsbidrags
erhållande gällde, att lönen skulle vara minst 200 kronor; det
högsta lönebelopp, efter hvilket statsbidrag utgick, var 300 kronor. Med
ledning af från skolrådens ordförande infordrade statistiska uppgifter kom
G. Eneström till det resultat, att medellönen för samtliga lärare och lärarinnor
kunde beräknas till 300 kronor utom bostad.

På grund af beslut af 1897 års Riksdag fastställdes lönen för examinerade
småskollärare m. fl. från och med 1898 till minst 300 kronor med
rätt till förhöjning efter tio tjänstår till minst 350 kronor förutom bostad
och vedbrand. Då i betraktande tages, att i många skoldistrikt lönen för
småskollärarpersonalen utgår med högre lönebelopp än det lagstadgade
minimum, kunde efter 1898 års ingång medellönen för lärare eller lärarinna,
som afgick med ålderdomsunderstöd, beräknas öfverstiga 350 kronor och
närma sig 400 kronor.

Då den grund för bestämmande af understödets storlek, som vid ålderdomsunderstödsanstaltens
inrättande tillämpades, sålunda blifvit rubbad,
väckte herr J. H. G. Fredholm samt undertecknad Hammarlund vid 1898
års riksdag motion om förhöjning af ålderdomsunderstödens storlek. Riksdagen
beslöt i anledning häraf aflåtandet af en skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning i ärendet.

Sedan dylik utredning försiggått, inkom Kungl. Maj:t till 1900 års
Riksdag med proposition om sådan förhöjning af understödsbeloppen

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som af 1898 års motionärer blifvit ifrågasatt, och Riksdagen godkände
denna proposition.

Efter 1901 års början utgår på grund häraf helt understöd med 200
kronor och de afkortade understöden i proportion härefter.

I de år 1900 gällande lönebestämmelserna för småskollärarpersonalen
hafva sedan dess två förändringar ägt rum på grund af Riksdagens
beslut. Från och med 1901 tillerkändes examinerade småskollärare m. fl.
ett andra ålderstillägg, så att lönen efter femton tjänstår skulle utgöra
minst 400 kronor. Och från 1905 års början gäller, att för examinerade
småskollärare m. fl. lönen skall vara minst 350 kronor med förhöjning
efter tio tjänstår till minst 400 kronor och efter femton tjänstår till minst
450 kronor.

Lönen för de lärare och lärarinnor, hvilka afgå med ålderdomsunderstöd,
har sålunda efter år 1900, då understödet fastställdes till sitt nuvarande
belopp, blifvit höjd med i regeln 100 kronor. För att den ursprungliga
proportionen mellan lön och understöd fortfarande skall bibehållas,
bör alltså helt understöd höjas med 50 kronor, d. v. s. från 200
till 250 kronor, och de afkortade understöden i proportion därefter.

Vi tillåta oss erinra därom, att, då fråga förelåg om understödets höjande
från 150 till 200 kronor, direktionen för folkskollärarnas pensionsinrättning
särskildt framhöll i sitt till Kungl. Maj:t afgifna utlåtande, att
om vid anstaltens inrättande man af vissa orsaker funnit sig böra bestämma
helt understöd till endast hälften af den då beräknade medellönen
eller den sannolika lönen, hvilket otvifvelaktigt måste anses såsom en för
understödstagarna icke särdeles gynnsam beräkningsgrund, billigheten syntes
fordra, att åtminstone denna proportion mellan lön och understöd, då en
reglering af understödsbeloppen ifrågasattes, fortfarande, såvidt möjligt vore,
vidmalcthölles.

En förhöjning i understödet påkallas emellertid icke blott för att bibehålla
den ursprungliga proportionen mellan lön och understöd, utan ock
med hänsyn till de alltjämt stegrade lefnadskostnaderna. Ingen torde väl
vilja förneka, att till och med det högsta understödet, som för närvarande
kan utdelas af anstalten, eller 200 kronor om året, måste anses otillräckligt
för lärare och lärarinnor, hvilka å ena sidan slitit ut sina krafter på en
för fosterlandet så viktig verksamhet som barnaundervisningen och å andra
sidan härför uppburit en lön, hvilken icke medgifvit dem att göra besparingar
för ålderdomen, om man icke till sådana besparingar vill räkna
den årsafgift, som det åligger dem att erlägga till anstalten.

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Härtill kommer en annan betydelsefull omständighet, nämligen den,
att, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, det största antalet understödstagare
icke erhåller helt understöd. Sålunda erhöllo:

Genom beslut
år

Helt understöd om

150 kr.

Afkortadt understöd om

70 till 140 kr.

1893

10

43

1894

12

46

1895

15

34

1896

15

33

1897

15

39

1898

16

32

1899

12

34

1900

9

25

Helt understöd om

Afkortadt understöd om

200 kr.

70 till 185 kr.

1901

26

43

1902

27

43

1903

38

32 t

Under de 11 år, för hvilka uppgifter föreligga, hafva alltså endast
195 erhållit helt understöd, under det 404 fått nöja sig med afkortadt
understöd. Medelbeloppet af de understöd, som uppburos från anstalten
under år 1903, torde hafva uppgått endast till omkring 134 kronor.
Vid årets början funnos nämligen 454 och vid dess slut 512 understödstagare,
medeltal alltså 483, och då under året utbetalts 64,545 kronor i
understöd, gör detta i medeltal 134 kronor på enhvar.

Om man på grund af hvad sålunda blifvit anfördt måste dela den
uppfattningen, att en förhöjning af ålderdomsunderstödet för småskollärare
och småskollärarinnor är af behofvet påkallad och lämpligen nu bör vidtagas,
samt att för bibehållande af den ursprungliga proportionen helt understöd
bör sättas till 250 kronor, så blir nästa fråga, med hvilka belopp
de afkortade understöden böra utgå.

Den inverkan, som en förhöjning af helt understöd bör utöfva på de
afkortade understöd, hvilka utgå enligt gällande reglemente, § 7, öfvergångsstadgandet,
§ 8 och § 9, kan utan svårighet bestämmas, om man
härvid tillämpar — på samma sätt, som skedde vid ändringen år 1900

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

— de grunder, hvilka ursprungligen blifvit följda i fråga om dessa
understöd.

Paragraf 8 i gällande reglemente har enligt kungl. kungörelsen den
15 juni 1900 följande lydelse:

Anses af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör lärare eller
lärarinna på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel eller
annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att
sköta sin tjänst, vare, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50 år,
och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om understöd
gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt årligt
understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som fyllt 45 år ............................

................. 90

kronor,

» »

46 » •............................

................. 100

»

» »

47 » ............................

................. 105

»

» »

48 » ............................

................. 115

»

» »

49 » ............................

................. 120

»

b) lärare eller lärarinna,

som fyllt 50 år ...........................

................ 130

kronor,

» »

51 » ............................

................. 145

»

» »

52 » ............................

................. 155

»

» »

53 » ............................

................. 170

»

» »

54 » ............................

................. 185

»

Lärare, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 och uppnått
en lefnadsålder af minst 55 år, vare, om han tjänstgjort minst 20 år
och af förutnämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin
tjänst, likaledes berättigad att efter afgång från tjänsten erhålla afkortadt
årligt understöd sålunda:

om summan af lefnads- och
tj anstår uppgår till

75 år.............

76 » .............

77 » .............

78 » .............

79 » .............

till belopp af

90 kronor,
100 »

105 »

115

120 »

De i denna paragrafs hufvudstadgande ursprungligen fastställda beloppen
äro — såsom af ofvannämnda kommittébetänkande, sid. 32—35,
framgår — erhållna på sådant sätt, att man tagit resp. 45, 49, 53, 57,
61, 66, 72, 78, 85 och 92 procent af 150 kronor (— helt understöd) och

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 92.

9

afrundat beloppen. De i öfvergångsstadgandet bestämda beloppen äro
åter genom Riksdagens beslut satta lika med de fem första i hufvudstadgandet.
Om man förfar på samma sätt, utgående från ett helt understöd
af 250 kronor, erhåller man:

a)

45 %

af

250

kronor

= 112: 50

kronor,

afrundadt

till

115

kronor,

49 %

»

»

»

= 122: 50

»

»

»

125

53 %

»

»

= 132: 50

»

»

»

135

»

57 %

»

»

»

= 142: 50

»

»

»

145

»

61 %

»

»

»

= 152: 50

»

»

»

155

»

b)

66 %

»

»

»

= 165

»

y>

»

165

»

72 %

»

»

»

= 180

»

»

»

180

»

78 %

»

»

»

= 195

»

»

195

85 fo

»

»

»

= 212: 50

»

»

»

215

»

92 %

»

»

»

= 230

»

»

230

»

Och

de

i öfvergångsstadgandet

nämnda

beloppen

böra

t sättas lika

med de fem under a) angifha eller resp. 115, 125, 135, 145 och
155 kronor.

Det i § 7, öfvergångsstadgandet, medgifna understödet, som för närvarande
är 130 kronor eller lika med det först anförda i § 8 b), bör i
öfverensstämmelse härmed nu bestämmas till 165 kronor, och det i § 9
medgifna (vid obotlig sjukdom), som nu utgår med 90 kronor eller lika
med det första i § 8 a), bör nu sättas till 115 kronor. Några andra
understödsgrader förekomma icke i nu gällande reglemente.

På detta sätt skulle understödsbeloppen inom samtliga understödsgrader
ökas med omkring en fjärdedel. Medelunderstödet, som år 1903
var ungefär 134 kronor, skulle efter detta blifva omkring 168 kronor
årligen, motsvarande 46 öre om dagen.

Mot detta kan naturligtvis invändas, att det föreslagna beloppet är
för lågt tilltaget. Helst borde ju understödet utgå i högre proportion till
lönen, än hvad hittills varit fallet. Vi hafva emellertid icke velat nu
ifrågasätta ändring i de af Kungl. Maj:t och Riksdag en gång fastställda
grunderna, utan blott föreslagit sådana ändringar, att dessa grunder äfven
i verkligheten vinna tillämpning och icke ytterligare afprutas.

Beträffande slutligen den tillökning i kostnad, som skulle blifva en
följd af nu föreslagna förhöjning af understöden, så är klart, att denna,
hvad blifvande understödstagare angår, skulle blifva i proportion till understödens
förhöjning och således belöpa sig till 25 procent. För att bedöma,
om detta bör verka afskräckande för förslaget, får man erinra sig,
att kostnaden för ålderdomsunderstödsanstalten, såvidt hittills kunnat visa

Bih. till Rilcsd. Prot. 1.90b''. 1 Sami. 1 Afd. 45 Höft. 2

10

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

sig, blifvit mycket mindre, än som från början var beräknadt. Förhållandet
mellan beräknad kostnad och verklig kostnad ställer sig under
anstaltens elfva första år sålunda:

Verksamhetsår

Beräknad understöds-kostnad

Utbetaldt understödsbelopp
(öretalen oräknade)

l:a

24,000 kronor

3,999

kronor

2:a

29,000

10,448

»

3:e

34,000 »

15,119

»

4:e

38,000 »

20,372

»

5:e

46,000 »

25,575

»

6:e

53,000 »

30,955

»

7:e

60,000 »

35,570

»

8:e

69,000 »

38,503

»

9:e

78,000

44,070

»

10:e

89,000 »

54,108

»

lire

98,000

64,545

»

Samtidigt hafva skoldistriktens och lärarnas afgifter inbringat betydligt
mera, än man väntat sig, äfven med inbegrepp af dessa senare
eller _ lärarnas afgifter, hvilka, af Kungl. Maj:t ej ifrågasatta, beslutades
af Riksdagen. Kommittén beräknade skoldistriktens afgifter till 44,000
kronor årligen, men redan år 1899 uppgingo de till dubbla beloppet
och hafva sedan dess ytterligare stigit, så att de år 1902 belöpte sig till
93,720 kronor.

Följden häraf har blifvit, att, långt ifrån att statsbidrag behöft anlitas
för bestridande af anstaltens utgifter — något som alltid varit af Riksdagen
ifrågasatt — i stället anstalten till godo i statskontoret uppsamlats
en fond, som uppgick (öretalen oräknade) vid slutet af år

1894 till............................................................ 118,846 kronor

1897 » ............................................................ 287,674

1900 » ............................................................ 426,565 »

1903 » ............................................................ 516,340

Kommittén beräknade (sid. 45), att fyllnadsbidrag från statsverket
skulle blifva erforderligt efter omkring 7 år från det anstalten började
sin verksamhet. Trots den år 1901 inträdda förhöjningen i understödsbeloppen
öfverstiga skoldistriktens årliga afgifter allt fortfarande ganska

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

väsentligt beloppen af de utbetalda understöden. Det torde komma att
dröja ännu många år, innan statsmedel för ändamålet behöfva tagas i anspråk,
och detta ehuru ingen ränta beräknas på de i statskontoret uppsamlade
medlen. Innan någon utgift från statens sida kan komma i fråga
för detta ändamål, måste först och främst de årliga understödsbeloppen
stiga upp till belopp, som motsvara skoldistriktens årliga afgifter, och
sedan under åtskilliga år öfverskrida sistnämnda afgifter med sådana belopp,
att de i statskontoret samlade öfverskotten varda förbrukade. Ännu
torde detta dröja flera år, äfven om den af oss ifrågasatta förhöjningen
blir genomförd. Det är nämligen att märka, att denna förhöjning^ ej kan
komma förutvarande understödstagare till godo, ty Riksdagen håller ju
strängt på den principen, att en förbättring i pensionsvillkoren för en kår
icke har retroaktiv verkan.

Ett bifall till vårt förslag kommer alltså icke för närvarande eller
under de närmast kommande åren att medföra någon statsutgift.’

I sin skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel den 20 maj 1905 (n:o 147) anförde Riksdagen, att Riksdagen
beträffande ifrågavarande motion väl lunnit en höjning af ålderdomsunderstöden
för småskollärare och småskollärarinnor kunna vara af
behofvet påkallad, men, då Riksdagen ansåge nödigt, att frågan om dylik
höjning underkastades en allsidig utredning af vederbörande myndigheter,
ansett motionen allenast böra föranleda Riksdagen att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en dylik utredning samt om framläggande af det förslag i ämnet,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.

I fråga om denna utredning syntes det böra tagas under öfvervägande,
huruvida icke en ytterligare höjning af understödsbeloppen kräfde en höjning
af de från skoldistrikten såsom bidrag till bestridande af pensionsanstaltens
utgifter utgående afgifterna samt, i sammanhang därmed, huruvida
icke jämväl den egentliga folkskolans lärare och lärarinnor borde, i
likhet med hvad som gällde för lärarna vid de allmänna läroverken samt
af Kungl. Maj:t föreslagits beträffande de vid döfstumskolorna anställda
lärare och lärarinnor, själfva bidraga till sin pensionering.

Riksdagen anhöll därför hos Kungl. Maj:t, det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån de från smaskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt utgående understödsbeloppen ma. böra
höjas, samt till Riksdagen inkomma med den framställning, hvartill en
sådan utredning må finnas gifva anledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 juni 1905 har direktionen öfver

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

folkskollärarnas pensionsinrättning, hvilken jämväl förvaltar småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma
med den af Riksdagen begärda utredningen i fråga om höjning af understödsbelöppen
från anstalten.

Direktionen bar med anledning häraf beträffande den kostnad, som
skulle orsakas af understödens ökande i den ifrågasatta omfattningen, låtit
verkställa vissa beräkningar genom sakkunnig person, aktuarien Ivar Hultman,
hvilken jämväl lämnade direktionen liknande biträde vid utarbetandet
af det förslag, som direktionen afgaf i afseende å den höjning i understöden,
som genom kungl. kungörelsen den 15 juni 1900 blef stadgad.
Direktionens Med öfverlämnande af dennes redogörelse i ämnet jämte därtill höskouäfa^asran(ie
tre tabeller> llar direktionen nu i underdånigt utlåtande den 15 nopensions•
vember 1905 anfört, bland annat:

JiåtfndlZen utredning om villkoren för höjning af ålderdomsunderstöden,

ib november som Riksdagen begärt, är föranledd af omförmälda motion. Redan häri
ms. ligger en anledning att till utgångspunkt för undersökningen taga de för slag,

som i motionen framställas, men ännu mer manas direktionen att
så förfara af motionens eget innehåll, som synes direktionen vara i rätt
riktning anlagdt och icke gående utöfver livad konsekvens och billighet
fordra.

Motionen åsyftar, som synes, intet annat, än att den beräkningsgrund
för understöden, som vid anstaltens inrättande blef tillämpad — den nämligen
att understöden skola utgå med hälften af den beräknade eller sannolika
lön, som småskollärare och med dem i dessa delar likställda andra
lärare under tjänstetiden åtnjuta — och hvilken beräkningsgrund i enlighet
med inträdda ändrade löneförhållanden äfven beaktades vid den höjning af
understöden, hvilken redan en gång vidtagits, jämväl numera, sedan i motionen
närmare angifna ytterligare löneförbättringar för småskollärarna
erhållits, måtte uppehållas och vinna tillämpning. Och förslaget åsyftar
endast blifvande understödstagare, det vill säga, sådana som från den tid,
då de afsedda nya bestämmelserna skulle komma att träda i kraft, blifva
till understöd berättigade. Dessa skulle tillförsäkras till sina förr åtnjutna
löneförmåner proportionellt lika stora understöd, som tidigare afgångna
småskollärare erhållit. Hvad som föreslås, anse motionärerna, säkerligen
pa goda grunder, icke ga utöfver hvad som under alla omständigheter
erfordras för uttjänta småskollärares ålderdomsförsörjning, och därför synas
de gärna sett, att de föreslagna förbättringarna kunnat komma jämväl dem
till godo, som, innan de åsyftade nya bestämmelserna hinna genomföras,
kommit att å understödsstaten uppföras, men något förslag i denna riktning
framställes icke, utan beaktas i denna delen den princip, som Riksdagen

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

strängt fasthållit, att det icke må gifvas retroaktiv verkan åt förbättringar,
som vidtagas beträffande ämbets- och tjänstemannagruppers pensionering.

Såsom jämväl i motionen framhålles, har direktionen för sin del tidigare
uttalat sin anslutning till det, som kan sägas vara motionens grundtanke,
därvid anmärkande, att den ursprungligen antagna beräkningsgrunden
mellan småskollärares löneförmåner och deras ålderdomsunderstöd
icke kunde sägas vara för dem särdeles gynnsam, och att det då vore
desto mer angeläget, att densamma vid skeende omreglering åtminstone
icke gjordes ännu snäfvare. Direktionen hyser allt fortfarande samma
uppfattning, men finner ej heller tjänligt att framställa något förslag, som
skulle gå längre än motionärernas, då häraf till äfventyrs lätteligen kunde
följa, att frågans lösning skulle försvåras eller fördröjas.

Såsom förut anförts, har Riksdagen särskildt framställt, att det må
undersökas, om icke vid en ytterligare höjning af understödsbeloppen det
borde kräfvas, att de från och genom skoldistrikten inflytande bidragen
till understödskostnadernas bestridande också höjdes.

Enligt § 3 i det för understödsanstalten nådigst fastställda reglementet
utgår dylikt bidrag för det närvarande med 10 kronor för hvarje i § 1
af reglementet omförmäld lärare, för hvilken skoldistriktet utbekommer
lönetillskott af allmänna medel, med undantag allenast för vikarie vid ordinarie
folkskollärartjänst, med skyldighet för vederbörande lärare att å
sin lön härför vidkännas ett årligt afdrag af 4 kronor. Skoldistriktet är
således ställdt såsom den i förhållande till staten betalningsskyldige, med
rätt för distriktet att i sin ordning uttaga lärarens andel genom innehållande
å lönen af ett mot denna andel svarande belopp. Det lärer dock
ofta förekomma, att lärarens andel i bidraget icke från skoldistriktets sida
utkräfves, utan bestrider skoldistriktet bidraget i dess helhet. Detta uppenbarligen
i den afsikten att bespara småskolläraren en utgift, som för hans
ringa villkor kan vara ganska kännbar, men som åter anses för skoldistriktet
föga betungande. Principen om en löntagares skyldighet att själf
lämna bidrag till den ålderdomsförsörjning, som han genom statens försorgfår
tillgodonjuta, hvilken princip mer och mer göres gällande, har således
allt ifrån småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts inrättande tilllämpats
å den lärarpersonal, för hvilken denna anstalt är afsedd. Det må
bemärkas, att detta moment om lärarens skyldighet att lämna dylikt bidrag
icke på sin tid upptogs vare sig uti det förr berörda kommittéutlåtandet,
som af därtill utsedda afgafs, innan anstalten upprättades, eller uti
den nådiga propositionen angående anstalten, som af Kungl. Maj:t år 1892
afläts till Riksdagen, utan att detsamma tillfogades vid frågans behandling
i Riksdagen. I kommitténs förslag likasom äfven i den nådiga proposi -

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tionen ifrågasattes endast bidrag från skoldistriktet och detta med det
belopp af 6 kronor, som allt hittills varit gällande.

Uppenbart är, att den sålunda vidtagna, i och för sig ganska betydande
ökningen i bidragets belopp mycket förstärkt understödsanstaltens
ekonomiska ställning och varit en väsentligen medverkande orsak till att
denna visat mer gynnsamma resultat än från början beräknats. I följd
häraf har någon skyldighet för staten att lämna bidrag till understödens
bestridande ännu ej inträdt och kommer antagligen först om åtskilliga år
härefter att inträda. I afseende å sist berörda förhållande torde icke med
skäl göras gällande, att ökning uti de från och genom skoldistrikten ingående
bidragen är behöflig för att bringa anstaltens ekonomi uti ett af
omständigheterna påkalladt förbättradt läge, och således stöder sig väl en
fordran om en dylik åtgärds vidtagande mer på principiella skäl. Vid
ökade utgifter vill man i hvarje händelse trygga ställningen genom ökade
inkomster och särskildt, lärarna vidkommande, anses det till äfventyrs vara
af vikt att i samband med bättrade lönevillkor och ålderdomsunderstöd
uppehålla fordringen på erläggande af förhöjdt bidrag till ålderdomsförsörjningen.
Härvid må dock erinras, att, när de från anstalten utgående
understöden, jämlikt kungl. kungörelsen den 15 juni 1900, höjdes till de
belopp, med hvilka de för det närvarande utgå, hvilket medförde en ökning
af 33Y3 procent i understödens därförut gällande belopp, någon höjning
af de nu omhandlade bidragen från skoldistrikt och lärare icke stadgades
eller ens blef satt i fråga.

Om emellertid en åtgärd i denna riktning anses nu böra företagas,
synes det ligga närmast till hands att såsom beräkningsgrund jämväl i
detta afseende taga densamma, som må blifva anlagd för höjningen af
ålderdomsunderstöden, och att således, om, såsom i motionen föreslagits
och direktionen jämväl vill biträda, ålderdomsunderstöden höjas med 25
procent af de nuvarande beloppen, skoldistriktens bidrag i lika mån höjas,
hvarigenom, i stället för nu utgående bidrag af 10 kronor för hvarje lärare,
koinrne att erläggas 12 kronor 50 öre. Vidare fördeladt och med tilllämpning
af den hittills iakttagna proportionen mellan skoldistriktets och
lärarens bidrag, skulle af det nyss angifna beloppet 12 kronor 50 öre
skoldistriktet hafva att erlägga 7 kronor 50 öre, läraren åter 5 kronor.

Uti motionen hafva såväl vid § 7 som vid § 8 bibehållits öfvergångsstadganden,
afseende dem, som före den 1 januari 1880 varit i tjänst anställda,
och till hvilka vid anstaltens inrättande särskild hänsyn ansetts
böra tagas både i följd af deras antagligen högre ålder och flera andra
skäl. Då, vid eventuellt bifall till motionen, ändringar i enlighet därmed
icke lära kunna komma till stånd förr än mer än 25 år förflutit från den

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tidpunkt, som uti öfvergångsstadgandena sålunda angifvits, kan det väl
synas, som om öfvergångsstadgandet under § 8 numera kunde uteslutas,
då därunder bestämbara fall ej vidare skulle förekomma. Erfarenheten
visar dock, att jämväl på allra sista tiden detta öfvergångsstadgande behöft
tillämpas, beroende på att lärare, som varit i tjänst anställda före
den 1 januari 1880, sedermera under längre tider afbrutit sin verksamhet
och så åter upptagit densamma. Då åtminstone formellt sedt stadgandet
är å sådana fall tillämpligt, torde med dess borttagande ännu böra anstå.

Vid de af aktuarien Hultman nu gjorda beräkningarna har man, såsom
i redogörelsen framhålles, genom erfarenhetsrön, som omfatta ett flertal
år, kunnat justera den beräkning öfver understödstagarnas framtida
antal, som före anstaltens tillkomst af kommitterade utfördes — en justering,
som kunnat göras så omfattande, att detta antal reducerats till 60
procent af det tidigare antagna — livarjämte till utgångspunkt för beräkningen
af anstaltens tillgodohafvande hos statskontoret kunnat tagas den
vid 1904 års utgång där innestående behållningen.

De nu föreliggande beräkningarna hafva, såsom synes, framförts till
och med år 1925, medan de tidigare, såväl kommitténs som de af aktuarien
Hultman i och för den år 1900 verkställda höjningen af understödsbeloppen
gjorda beräkningarna, icke gingo längre än till år 1918.

Af hvad tabellerna utvisa må följande framhållas såsom särskildt beaktansvärdt.

Antalet understödstagare, som under anstaltens första verksamhetsår
uppgick till endast 42 emot af kommittén beräknade 180, skulle enligt
de nu gjorda beräkningarna för år 1905 uppgå till 594 samt år 1925
hafva hunnit upp till 1,527.

Under förutsättning att understöden komme att fortfarande utgå efter
de nu gällande grunderna eller med 200 kronor för helt understöd och
med medelbelopp för samtliga understöd efter 140 kronor, skulle bidrag
af statsmedel till understödskostnadens bestridande första gången blifva
erforderligt år 1917, således under det tjugufemte året sedan anstalten
trädde i verksamhet, för hvilket år detta bidrag dock komme att utgå
allenast med 270 kronor, för att, hvilket ju är af större betydelse, under
följande år eller 1918 springa upp till 84,240 kronor, hvarefter bidraget
med successivt ökade belopp men med efterhand minskad stegring skulle
år 1925 hafva kommit att utgöra 103,980 kronor. Den stora ökningen i
statsbidraget från det första till det andra året af dess förekomst är, såsom
genast inses, en följd däraf, att statsbidraget kan sägas i första hand
ersätta de uppsamlade besparingarna, som undan för undan tillitats, och
är det således för beräkning af samma bidrags framtida belopp betydelse -

16

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

löst, om skillnaden mellan den sista återstoden af de besparade medlen
och det första gången behöfliga årstillskottet varit större eller mindre.

Skulle åter understöden från och med år 1907 för blifvande understödstagare
höjas i nu ifrågasatt omfattning, eller med 25 procent af de
nuvarande beloppen, därvid helt understöd komme att utgå med 250
kronor och medelbeloppet af samtliga understöd beräknats till 175 kronor,
utan att någon höjning förekomme i det genom skoldistrikten inflytande
bidraget till understödskostnaden, skulle statsbidrag för denna kostnad
blifva erforderligt första gången år 1914 eller under det tjuguandra året
sedan anstalten trädde i verksamhet och då med belopp af 46,050 kronor,
hvilket belopp under därpå följande året eller 1915 skulle hafva ökats
till 113,700 kronor, hvarefter samma bidrag likaledes med successivt ökade
belopp men med efter hand minskad stegring skulle år 1925 hafva hunnit
upp till 157,425 kronor.

Om slutligen under enahanda förutsättningar som de sist anförda
ökning af understöden ägde rum, men det bidrag till understödskostnaden,
som genom skoldistrikten inflyter, tillika höjdes och äfven denna höjning
bestämdes till 25 procent af nuvarande beloppet, så att bidraget i dess
helhet komme att utgöra 12 kronor 50 öre, skulle bidrag till samma
kostnad från statens sida blifva behöfligt första gången år 1916 eller under
anstaltens tjugufjärde verksamhetsår och då med ett belopp af 15,350
kronor, hvilket belopp det påföljande året 1917 skulle hafva ökats till
97,775 kronor, hvarefter samma bidrag komme att med ökade belopp men
med efter hand minskad stegring hafva år 1925 vuxit upp till 127,675
kronor.

Såsom synes är skillnaden i afseende å tidpunkten, då statens bidrag
till understödskostnaden skulle erfordras, om höjning af understöden vidtoges
med eller utan höjning af de genom skoldistrikten inflytande bidragen,
allenast två år. Skillnaden i den utgift för staten, som under de
nyss nämnda olika förutsättningarna komme att påfordras, är mer i ögonen
fallande; den skulle vid det sista år, till hvilket dessa beräkningar framförts,
komma att utgöra i rundt tal 30,000 kronor.

Kostnaden för anstaltens administrerande har vid beräkningarna antagits
skola ökas med 500 kronor under fyra år och därefter från och
med år 1909 konstant förblifva vid 9,200 kronor. Mot den antagna slutsiffran
har direktionen ej anledning att erinra men håller före, att kostnaden
i berörda afseende tidigare kan uppgå till samma siffra, än som
har antagits, då omordnande i deras helhet af de genom direktionen administrerade
pensionsanstalternas förvaltning genom upprättande af en
för dem alla gemensam lönestat är en angelägenhet, som direktionen sträf -

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

var till att med det snaraste få genomförd; ocli synes det sannolikt, att
det bidrag för småskollärares m. ti. ålderdomsunderstödsanstalt, som
därvid må ifrågakomma, icke skall understiga hvad i beräkningarna såsom
det högsta upptagits. Denna siffra är för beräkningarnas probabilitet
af ringa betydelse, men direktionen har dock velat här beröra densamma.

Såvidt direktionen kan finna, böra inga betänkligheter hysas för den
ökade kostnad, som i hvarje händelse först åtskilliga år härefter skulle
åsamkas statsverket genom de nu ifrågasatta förhöjningarna i de från småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt utgående ålderdomsunderstöden.
Denna ökning kan icke sägas afsevärd i förhållande till den billiga och
angelägna sak, som därmed skulle främjas.

Småskollärarnas ålderdomsförsörjning har, sedan den ordnades, icke
till närvarande stund förorsakat statsverket några kostnader, ehuru vid
dess inrättande det förutsattes, att detta redan skulle blifvit fallet. Om
då framdeles statens bidrag komme att påfordras något förr och till något
högre belopp, än hvad som skulle blifva fallet, om de nuvarande understödsbeloppen
bibehölles, så må ju detta likasom afräknas på hvad som
därförinnan åt statsverket besparats och som kommer att besparas, mest
i följd af de bidrag till understödsanstaltens uppehållande, som småskollärarna
m. fl. själfva lämnat.»

Med stöd af hvad direktionen sålunda anfört och under förklarande
att direktionen ej heller funne anledning till någon erinran mot det sätt,
hvarpå de särskilda un der stödsformerna blifvit uträknade i den vid 1905
års Riksdag väckta motionen om ålderdomsunderstödens förhöjning, har
direktionen, med anslutning till hvad däri föreslagits, underdånigst förordat,
att Kungl. Maj:t till Riksdagen ville ingå med nådig proposition i
ämnet; och har direktionen framlagt förslag till den ändrade lydelse, som,
därest de ifrågasatta förhöjningarna blefve beslutade, borde gifvas åt §§
6, 7, 8 och 9 i nådiga reglementet för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
den 22 juni 1892.

Direktionen framhåller slutligen, att därest det anses vara af omständigheterna
påkalladt, att i samband härmed ökadt bidrag till ålderdomsunderstöden
lämnas från skoldistrikten samt genom dessa jämväl från lärarna,
i öfverensstämmelse med den princip, som det kan finnas skäl att
härvid tillämpa, ändring jämväl bör göras i § 3 af reglementet.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 15 februari 1906 afgifvit
underdånigt utlåtande i ämnet och därvid anfört, bland annat: Lika
med direktionen funne statskontoret den ifrågasatta höjningen af under Bih.

till Rilcsd. Prot. 190b\ 1 Sami. 1 Afd. 45 Häft. 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

stödsbeloppen vara af rättvisa och billighet påkallad; och då icke heller
finansiella hänsyn kunde anses lägga hinder i vägen för densamma, ville
statskontoret för sin del biträda direktionens förslag.

Därest, i sammanhang med understödsbeloppens höjning på sätt nu
föreslagits, beslut fattades om en däremot svarande ökning af de till anstalten
från skoldistrikten ingående afgiftsbeloppen, torde ett sådant beslut
icke kunna anses annat än principiellt riktigt. Det syntes dock statskontoret
kunna ifrågasättas, huruvida icke med denna afgiftsförhöjning möjligen
kunde tills vidare anstå. Den minskning i inkomster, som härigenom
uppstode, koinme visserligen att förorsaka, att statens bidrag till det
med anstalten åsyftade ändamål måste tidigare och till större belopp tagas
i anspråk än hvad eljest blefve fallet, men om, såsom statskontoret i alla
händelser ansåge riktigt, de i statskontorets kassa för anstaltens räkning
inneliggande afgifterna, uppgående vid 1905 års början till 533,806 kronor
14 öre, gjordes räntebärande, skulle denna åtgärd bereda anstalten en tillgång,
som under den närmaste tiden komme att ungefär uppväga den
uteblifna afgiftsförhöjningen. Om en förräntning af dessa medel blefve
beslutad, läge väl närmast till hands, att detta förvaltningsbestyr öfverlämnacles
åt direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning; men skulle
Kungl. Maj:t anse lämpligare att åt statskontoret, till hvilket dessa afgifter
nu inginge från länsstyrelserna, uppdroges att göra afgiftsmedlen räntebärande,
torde detta kunna ske, utan att statskontorets fondförvaltningsbestyr
härigenom afsevärdt ökades.

Statskontoret hemställde på grund häraf, att Kungl. Maj:t måtte i nådig
proposition föreslå Riksdagen medgifva, att de understödsbelopp, hvilka
efter utgången af år 1906 komme att beviljas från småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt, måtte förhöjas på det sätt, som uti ifrågavarande
motion föreslagits och jämväl af direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning blifvit tillstyrkt.

Direktionens Direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning har på grund af
arTn^dig remiss den 26 februari 1906 afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande
lrn. i ärendet, därvid direktionen, under åberopande af hvad direktionen yttrat
i sitt tidigare afgifna underdåniga utlåtande beträffande det af statskontoret
berörda spörsmålet, huruvida, i samband med understödsbeloppens höjning
enahanda åtgärd borde vidtagas i afseende å de afgiftsbelopp, som
skoldistrikten hade att till unders!ödsanstalten erlägga, direktionen anfört,
att direktionen, angående det af statskontoret härmed sammanställda förslaget,
att de i statskontorets kassa för anstaltens räkning innestående afgifterna
borde till anstaltens förmån göras räntebärande, för sin del ansåge,

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

att denna åtgärd borde bedömas hufvudsakligen ur statsfinansiell synpunkt,
och att, om den, sålunda betraktad, funnes lämplig, direktionen mot dess
vidtagande icke hade något att erinra.

I afseende å sättet för en sådan anordnings åvägabringande så då det
bär gällde förvaltningsbestyr, som endast under ett begränsadt antal år
skulle komma att tillämpas, och statskontoret, som enligt ålderdomsunderstödsanstaltens
reglemente hade sig anförtrodd dessa afgiftsmedels uppbörd
från länsstyrelserna, förklarat sig kunna ombesörja samma medels förräntande,
utan att statskontorets fondförvaltningsbestyr därigenom afsevärdt
skulle ökas, hemställde direktionen, att, därest denna åtgärd ansåges
böra vidtagas, åt statskontoret uppdroges att ombesörja densamma.

Om så skedde, syntes de härför nödiga anordningarna kunna träffas
utan att någon ändring eller något tillägg gjordes i ålderdomsunderstödsanstaltens
reglemente och annan åtgärd torde — direktionen vidkommande
— icke erfordras, för att de till anstaltens drift erforderliga medlen
framdeles såsom hittills skulle blifva tillgängliga, än att direktionen finge
sig ålagdt att viss tid före hvarje kalenderårs början, exempelvis före den
1 oktober hvarje år, hos statskontoret göra anmälan om de belopp, som
i rundt tal ansåges behöfliga till utgifternas bestridande under påföljande år.

Såsom framgår af den utaf mig nu lämnade redogörelsen för den i Departementsärendet
förebragta utredningen, hafva såväl direktionen öfver folkskol- yttrande.
lärarnas pensionsinrättning som statskontoret funnit den höjning af understöden
från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, som föreslagits
i den till grund för Riksdagens skrifvelse i ämnet liggande motionen,
vara af rättvisa och billighet påkallad samt ansett den med dess
genomförande förbundna ökningen af statens kostnader icke vara af beskaffenhet
att böra framkalla några betänkligheter. Att den sålunda föreslagna
höjningen af understödsbeloppen nu kan och bör vidtagas, torde
vara obestridligt.

I enlighet med Riksdagens önskan bar vid frågans utredning tagits
under noggrant öfvervägande, huruvida denna höjning skall anses kräfva
höjning i de från skoldistrikten till anstalten utgående afgifterna. Hvarken
direktionen eller statskontoret emellertid förordat höjning af afgifterna,
utan hafva de tvärtom anfört skäl, som tala för, att med sådan höjning
bör tills vidare anstå. Därvid har bland annat framhållits, att anstalten
i ekonomiskt afseende visat långt gynnsammare resultat för staten med
hänsyn till dess bidragsskyldighet, än man på grund af förut gjorda beräkningar
antagit. Jag vill i detta afseende påpeka ett par omständigheter,

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som framgå vid jämförelse mellan å ena sidan resultatet af de genom
direktionens försorg nu gjorda beräkningarna och å andra sidan resultatet
af de i och för den år 1900 verkställda höjningen af understödsbeloppen
gjorda beräkningarna. För dessa senare beräkningar finnes redogjordt i
det vid propositionen i ämnet till 1900 års Riksdag fogade statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för den 22 december 1899.

Enligt sistberörda beräkningar skulle antalet understödstagare från
anstalten komma att år 1918 uppgå till 1929 samt, under förutsättning
af bifall till den sedermera genomförda höjningen af understödsbeloppen,
bidrag af statsmedel till understödskostnadens bestridande för första
gången inträda under år 1910, för hvilket bidraget beräknades uppgå till
22,632 kronor; och skulle samma bidrag för år 1918 komma att uppgå
till 208,620 kronor. Enligt de nu gjorda beräkningarna skulle åter antalet
understödstagare från anstalten komma att år 1918 uppgå till endast
1,336 och till och med år 1925 ej stiga högre än till 1,527 samt statens
bidrag till understödskostnadens bestridande, under förutsättning att understöden
komme att fortfarande utgå efter nu gällande grunder, första
gången erfordras år 1917 — således 7 år senare än förut beräknats —
och då med 270 kronor, hvilket bidrag skulle år 1925 ej stiga högre än
till 103,980 kronor; och, äfven om understödsbeloppen, på sätt nu ifrågasattes,
höjdes med ytterligare omkring 25 procent, utan att någon höjning
förekomme i det genom skoldistrikten inflytande bidraget till understödskostnaden,
skulle ställningen blifva ej obetydligt bättre, än man år 1900
antog, att den skulle blifva, om understöden bestämdes till de belopp, som
nu äro gällande.

Orsaken härtill torde vara, dels att i själfva verket långt flera lärare
och lärarinnor, än man förut beräknat, afgå från tjänsten före den ålder,
då de äro berättigade till understöd från anstalten, dels ock att medelbeloppet
af de utgående understöden är lägre, än man förut antagit, att
det skulle blifva.

Med hänsyn särskild! till den gynnsamma ekonomiska ställning, anstalten
visar, anser jag, att i sammanhang med den i motionen ifrågasatta
ökningen i understödsbeloppen icke bör vidtagas någon höjning i de nuvarande
afgifterna till anstalten.

Ett ytterligare skäl att icke företaga någon af giftsförhöjning tillkommer,
om anstaltens inkomster under de närmaste åren ökas därigenom,
att, såsom statskontoret föreslagit och äfven jag finner lämpligt, det i statskontorets
kassa för anstaltens räkning inneliggande öfverskottet å afgifterna,
hvilket vid 1906 års början uppgick till 533,086 kronor 14 öre,
likasom de afgifter, som härefter inflyta till statskontoret för anstaltens

21

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

rakning, må, till den del de icke behöfva anlitas för anstaltens utgifter,
göras räntebärande. I fråga om förvaltningen af dessa medel anser jag,
lika med direktionen, att detta bestyr bör tillkomma statskontoret; och
ämnar jag framdeles för Kungl. Maj:t föreslå utfärdande af de närmare
bestämmelser i afseende å förvaltningen, som må anses erforderliga.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att medgifva sådan förhöjning af de understödsbelopp,
hvilka efter utgången af år 1906 beviljas från småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor för år;

att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkommer lärare eller lärarinna,
som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått en
lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgiort minst 20 år och för hvilken
summan af lefnads- och tjänstår uppgår till minst 80, utgör 165 kronor;

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör
anses på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel
eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig
att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50
år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om
understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt
årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som

fyllt

45 år...............................

115

kronor

»

»

46 »...............................

...................... 125

»

»

»

47 »................................

135

»

48 »...............................,

...................... 145

»

»

49 »................................

...................... 155

»

b) lärare
som

eller

fyllt

lärarinna,

50 år.............................

.................. 165

kronor

»

51 »...........................

..................... 180

»

»

»

52 »................................

...................... 195

5

»

»

53 »................................

...................... 215

»

»

»

54 »...............................

...................... 230

»

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkommer lärare eller
lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 samt, efter
uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst 20 år,
af förut nämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin tjänst,
utgör, om summan af lefnads- och tjänstår uppgår till
Bih. till Rilcsd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 45 Häft.

4

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

75 ar

76 »

77 »

78 »

79 >

115 kronor
125 »

135 »

145 »

155 »

samt att det årliga understöd, till livilket den lärare eller lärarinna
är berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller afkortadt
understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan han eller
hon tjänstgiort minst 15 år, genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt
att vidare sköta sin tjänst, utgör 115 kronor.»

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall; och skulle proposition i
ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

C. F. Vougt.

Stockholm, Ivar Hasggströms Boktryckeri A. B., 1906.