Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
1
N:o 84.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående medling i arbetstvister; gifven Stockholms
slott den 9 mars 1906.
Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga
närlagda förslag till lag angående medling i arbetstvister.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 41 Höft. CN:o 85.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
Förslag
till
Lag
angående medling i arbetstvister.
Härigenom förordnas som följer.
i §•
För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål
af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift
att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare.
2 §.
Förlikningsman åligger:
att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;
att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå;
samt
att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till handa med
upplysningar och råd i fråga om överenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan
arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8d.
3
3 §•
Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att
den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa
till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla
eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling
med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar,
hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens
lösning.
Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon
af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de
tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilda
sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens
utförande.
4 §•
Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad,
med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den särskilda nämnden
icke varder för tvistens biläggande anlitad.
5 §•
Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de
tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till
dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid
och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen
eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela
de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest
hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse
eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han
jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan
de tvistande på sätt i 3 § sägs.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8i.
6 §•
De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas
med oeh mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till
syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller
förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de
tvistande själfva; ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden
att, om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra en
god lösning af tvisten, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden,
som för ändamålet kunna synas lämpliga.
7 §•
Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen
eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer,
hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att,
efter pröfning om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan
framkomna påståendena må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen
den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.
8 §.
Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7
§ sägs, har förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant
linnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna
uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf
omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen
särskildt att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit
utsedda, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med
de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade
afgörandet må komma till stånd.
Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.
9 §•
Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af
detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt
till förlikningsmannen utlämnas.
Kungl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 84.
5
10 §.
1 fråga om rättsverkan, som må tillkomma öfverenskommelser, utfästelser
eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under
förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens
innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lag
förmår.
11 §•
Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de
förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan,
härom äfvensom, så vidt möjligt, angående tvistens omfattning insända
underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten
medla.
12 §.
Där sådant i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga
åt annan än den jämlikt 1 § förordnade förlikningsmannen att såsom
förlikningsman medla i uppkomna arbetstvister.
13 §.
Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i
de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Öfverenskommelser,
utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås
eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda
dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.
Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium
insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående
kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under
hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse
för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders
verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig
kännedom.
Berättelsen skall genom kommerskollegiets försorg till trycket
befordras.
14 §.
Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet meddelas
i instruktion, som utfärdas af Konungen.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
Angående
nämnd, som i
15 §.
ersättning till förlikningsman och ledamöter i
- § andra stycket afses, varder särskildt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
7
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1906.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Statsråden: friherre Marks von Wurtemberg,
SCHOTTE,
Bergström.
Efter gemensam beredning med hans excellens herr statsministern
och chefen för justitiedepartementet anförde departementschefen, statsrådet
Schotte:
»Sedan Kungl. Maj:t den 24 november 1905 och den 5 januari
1906 uppdragit åt särskilda sakkunniga att företaga en granskning af
det för 1903 års Riksdag framlagda förslaget till lag angående medling
i arbetstvister samt att därefter snarast möjligt afgifva det yttrande
och förslag i ämnet, som af granskningen föranledts, hafva dessa
kommitterade numera inkommit med sitt den 22 nästlidna januari dagtecknade
underdåniga utlåtande i ärendet samt därvid framlagt förslag
till lag om medling i arbetstvister.»
Efter att hafva redogjort för berörda förslag samt hvad kommitterade
med afseende härå anfört i sitt underdåniga utlåtande, yttrade
departementschefen vidare:
»Under åberopande af mitt yttrande till statsrådsprotokollet den
24 november 1905 rörande behöfligheten och gagnet af en lagstiftning
8
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
i förevarande ämne, får jag såsom min mening uttala, att kommitterades
förslag i allt hufvudsakligt synes mig vara förtjänt att läggas
till grund för en framställning till Riksdagen. Förslaget ansluter sig
i sina hufvudgrunder till det lagförslag i ämnet, som förelädes 1903
års Riksdag men genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll. I det al
kommitterade framlagda lagförslaget har kraftigare än i det tidigare,
Riksdagen förelagda förslaget framhäfts, att förlikningsinstitutionens
anlitande är för arbetsgifvare och arbetare en fullt frivillig sak. De
befogade anmärkningar, som i Riksdagen framkommit mot det sistnämnda
förslaget, synas mig ock hafva af kommitterade på ett lyckligt
sätt undanröjts. Det är därför allenast i några få punkter, som jag
ansett mig böra föreslå ändringar i kommitterades lagförslag, ändringar,
som hufvudsakligen gå ut på för tydliganden i förslaget i enlighet med
den af kommitterade till de olika frågorna intagna ståndpunkt.
Af hvad kommitterade yttrat med afseende å affattningen af 2 §
i det af dem framlagda lagförslaget framgår, att kommitterade ansett
förlikningsmans åliggande att gå arbetsgifvare och arbetare till handa
med upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse
arbetsförhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan
arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet,
böra vara beroende på därom af någondera parten gjord framställning.
Det torde emellertid vara påkalladt, att detta förhållande
uttryckligen angifves i lagen, hvadan i tredje stycket af 2 § torde böra
inskjutas orden »på anmodan».
'' I 4 § hafva kommitterade föreslagit, att förlikningsmans åtgöranden
till lösning af en uppkommen arbetstvist icke, med mindre de tvistande
å båda sidor påkallade förlikningsmannens mellankomst, skulle afse
arbetstvist, som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller
arbetsföretag, där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd
vore upprättad och i verksamhet för tvistens biläggande. Detta sista
tillägg förekom icke i 1903 års förslag, men kommitterade hafva funnit
tillägget påkalladt, enär fall kunde inträffa, då en nämnd, sådan som
den nyss angifna, visserligen enligt ingånget aftal kunnat anlitas för
tvistens lösande, men dess mellankomst af en eller annan anledning
icke påkallades. I dessa fall saknades, enligt kommitterades mening,
tydligen anledning för förlikningsmannen att i afseende å sitt ingripande
tillämpa andra regler än dem, som komme att gälla för medling i tvister
i allmänhet. För att utmärka att förlikningsman, där dylik särskild
nämnd finnes upprättad, icke bör ingripa, medan förhandlingar mellan
parterna pågå angående nämndens trädande i verksamhet, eller någon
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84. 9
utsikt eljest finnes för dess anlitande, torde en ändring af 4 § böra
vidtagas.
För att förebygga den — visserligen föga rimliga — tolkning
af 6 §, att förlikningsman eller förlikningsnämnd skulle kafva till uppgift
att befordra en lösning af hvad slag som hälst, torde i förslaget
uttryckligen böra utsättas, att förlikningsman eller förlikningsnämnd
skall verka för åvägabringande af en god lösning af tvisten.
I likhet med kommitterade anser jag, att det för förlikningsmans
ställning och verksamhet är af betydelse, att han icke äger åtaga sig
uppdrag såsom ledamot af skiljenämnd, hvarom i 7 § sägs. Med ett
sådant förbud bör han ock lättare vara i tillfälle att lämna den hjälp
beträffande åvägabringande af skiljenämnd, dennas konstituerande samt
tvistefrågornas preciserande, som torde vara af betydelse till underlättande
af skiljenämndsafgörandet och hvartill förlikningsman måste
anses väl ägnad. I följd häraf har jag ansett lämpligt, att till 8 §
fogas ett tillägg, innefattande ett uttryckligt förbud för förlikningsman
att åtaga sig uppdrag att vara ledamot af dylik skiljenämnd.
I 12 och 13 §§ synas några mindre ändringar af redaktionell art
böra vidtagas.
I öfverensstämmelse med hvad nu anförts har jag upprättat ett
förslag till lag om medling i arbetstvister».
Sedan departementschefen härefter uppläst nyssnämnda lagförslag
af den lydelse, bilagan A vid detta protokoll utvisar, anförde departementschefen,
att lian, i likhet med hvad år 1903 ansågs lämpligt, fann
lagstiftningen i ämnet böra med tillämpning af föreskriften i sista
punkten af 89 § regeringsformen bringas till stånd i samverkan med
Riksdagen; och hemställde departementschefen härefter i underdånighet,
att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte, för det ändamål
87 § regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna nådigt bifall.
Ur protokollet:
C. Carlberg.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 41 Häft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
Bilagan A.
Förslag
till
Lag
angående medling i arbetstvister.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål
af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift
att verka för lösning af tvister mellan arbetsgivare och arbetare.
2 §.
Förlikningsman åligger:
att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;
att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå;
samt
att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till handa med
upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan
arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
11
3 §•
Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att
den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa
till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla
eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling
med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar,
hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens
lösning.
Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon
af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de
tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilda
sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens
utförande.
4 §•
Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad,
med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den särskilda nämnden
icke varder för tvistens biläggande anlitad.
5 §•
Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de
tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till
dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid
och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen
eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela
de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest
hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse
eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han
jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan
de tvistande på sätt i 3 § sägs.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
6 §•
De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas
med och mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till
syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller
förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de
tvistande själfva; ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden
att, . om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra en
god lösning af tvisten, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden,
som för ändamålet kunna synas lämpliga.
7 §•
Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen
eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer,
hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att,
efter pröfning, om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan
framkomna påståendena må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen
den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.
8 §■
Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7
§ sägs, har. förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant
finnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna
uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf
omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen
särskild! att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit
utsedda, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med
de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade
afgörande! må komma till stånd.
Ej ma förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.
9 §•
Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af
detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt
till förlikningsmannen utlämnas.
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
10 §.
I fråga om rättsverkan, som må tillkomma öfverenskommelser, utfästelser
eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under
förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens
innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lag
förmår.
11 §.
Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de
förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan,
härom äfvensom, så vidt möjligt, angående tvistens omfattning insända
underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten
medla.
12 §.
Där sådant i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga
åt annan än den jämlikt 1 § förordnade förlikningsmannen att såsom
förlikningsman medla i uppkomna arbetstvister.
13 §.
Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i
de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Överenskommelser,
utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås
eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda
dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.
Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium
insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående
kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under
hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse
för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders
verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig
kännedom.
Berättelsen skall genom kommerskollegiets försorg till trycket
befordras.
14 §.
Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet meddelas
i instruktion, som utfärdas af Konungen.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
Angående
nämnd, som i
Denna lag
15 §.
ersättning till förlikningsman ocli ledamöter i sådan
3 § andra stycket afses, varder särskildt stadgadt.
träder i kraft den 1 januari 1907.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
15
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.
Maj:ts högsta domstol torsdagen den 8 mars 1906.
Tredje rummet.
Närvarande:
Justitieråden Carlson,
Billing,
Bohman,
Westring,
Heder stier na.
t. f. byråchefen för lagärenden von Setli föredrog:
utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 27 februari 1906, utvisande
att högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprättadt förslag till lag
om medling i arbetstvister; varande förslaget bifogadt detta protokoll.
Högsta domstolen, som ansåg sig icke böra ingå i granskning af
förslaget från annan synpunkt än den rättsliga, fann detsamma i sådant
hänseende icke föranleda anmärkning.
Ur protokollet
Carl Lundquist.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1906.
Närvarande.
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
Biesért,
friherre Marks von Wurtemberg,
Tamm,
Sidner,
Hellner,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström.
Justitieråden: Sicarin,
Lilienberg.
Departementschefen, statsrådet Schotte, anmälde i underdånighet:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden för
den 27 februari 1906 inhämtade utlåtande öfver det samma protokoll
bilagda förslag till lag angående medling i arbetstvister; och hemställde
departementschefen, att förslaget, som af högsta domstolen lämnats
utan anmärkning, måtte genom nådig proposition för Riksdagen till antagande
framläggas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna nådigt bifall och förordnade,
att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i
ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. G. Edman.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
17
Bilagan 1.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24
november 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
friherre Marks von Wurtemberg,
Tamm,
SlDNER,
Hellner,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström.
Departementetschefen, statsrådet Schotte anförde härefter:
63:o)
I skrifvelse af den 8 maj 1899 anhöll Riksdagen, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes efter erforderlig utredning taga under öfvervägande frågan
om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i intressetvister
mellan arbetsgivare och arbetare samt därefter för Riksdagen framlägga
de förslag, som kunde finnas påkallade.
Med anledning häraf uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 19 maj
samma år åt en kommitté, bestående af landshöfdingen K. S. Husberg,
ordförande, samt valsmästaren A. H. Göthberg, redaktören H. Hedlund,
Bih. till Riksä. Vrot. 1906. 1 Sami. 1 Afl. 41 Häft. 3
18
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
grosshandlaren F. H. Kempe, bruksdisponenten J. H. Kjellgren, bokbindaren
W. Reslow, fabriksdisponenten Gr. W. S. Tham, faktorn C. G.
Thor och verkstadsdirektören H. Wessberg, att afgifva underdånigt
utlåtande och förslag till bestämmelser i fråga om inrättande af förliknings-
och skiljenämnder i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.
Åt kommittén medgafs rätt att under arbetets fortgång tillkalla och höra
sakkunniga och för ämnet intresserade personer.
Den nu sålunda utsedda kommittén, i hvilken, sedan landshöfding
Husberg utnämnts till statsråd och i anledning däraf afgått ur kommittén,
Eders Kungl. Maj:t den 8 september 1900 till ordförande förordnat
förenämnde Tham, afgaf i februari 1901 sitt betänkande, innefattande
förslag till »Förordning angående medling i arbetstvister» jämte motiv
äfvensom en af kommitténs sekreterare, d:r Axel Raphael, utarbetad redogörelse
angående förlikning och skiljedom i arbetstvister i utlandet.
Kommitténs samtliga ledamöter voro ense därom, att lämplig utväg
att förekomma eller lösa tvister mellan arbetsgivare och arbetare i
första hand vore att söka i särskilda nämnder för olika yrkesgrenar,
på förhand upprättade genom fri öfverenskommelse mellan arbetsgifvare
och arbetare inom hvarje särskild näringsgren. Upprättandet af dylika
nämnder ansågs emellertid böra bero af de intresserade parterna och
sålunda icke böra af lagstiftningen beröras i vidsträcktare mån än genom
föreskrifter om dels en viss tillskyndelse från det offentligas sida till
bildande af ifrågavarande nämnder, dels en i någon mån underhjälpande
verksamhet vid deras anordnande. Men härförutom funno samtliga
kommitterade angeläget, att någon institution, på förhand anordnad
genom statens försorg och direkta åtgörande, funnes tillgänglig med
uppgift att verka för uppkommande tvisters biläggande, där icke särskild
nämnd blifvit på förhand upprättad genom parternas öfverenskommelse.
I fråga om det sätt, hvarpå sistnämnda institution lämpligast
borde organiseras, skilde sig däremot meningarna. I det förslag,
hvilket framlades såsom kommitténs och som kring sig samlat halfva
antalet af dess ledamöter, hade man tänkt sig, att de funktioner,
om hvilka nu är fråga, skulle anförtros åt en ensam person, benämnd
förlikningsman, hvilken skulle af offentlig myndighet tillsättas
för distrikt, hvars område af Eders Kungl. Maj:t bestämdes. De
fyra öfriga ledamöterna framlade återigen, i afgifven reservation, den
meningen, att inom de distrikt, som af Eders Kungl. Maj:t blefve
bestämda, skulle för ändamålet finnas ej allenast den af offentlig myndighet
utsedde förlikningsmannen utan äfven särskilda, af arbetsgifvarna
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
och arbetarna inom distriktet på förhand valda representanter, hvilka
skulle med förlikningsmannen såsom ordförande utgöra en allmän förlikningsnämnd
för distriktet. Medan kommitténs förslag, hvars innehåll
icke ansetts sträcka sig utöfver området för Eders Kungl. Maj:ts ekonomiska
lagstiftning, betecknats såsom förordning, hade reservanterna,
hvilkas förslag innefattade bestämmelser, som afgjordt syntes kräfva
samfäldt beslut af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen, åsatt sitt förslag
rubriken lag angående medling i arbetstvister.
Sedan Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande yttrat sig
öfver förliknings- och skiljenämndskommitténs förslag, lät chefen för
civildepartementet omarbeta detsamma i vissa delar. Hvad beträffade
organisationen af den medlande myndigheten, ansågs det väl ur åtskilliga
synpunkter vara förmånligt, om, såsom inom kommittén föreslagits, förlikningsmannen
biträddes af bisittare, på förhand utsedde två af arbetsgifvarna
och två af arbetarna inom distriktet. Särskildt med hänsyn
till de svårigheter, som vore förenade med valproceduren, fann emellertid
dåvarande chefen för civildepartementet lämpligt att tills vidare
stanna vid, att allenast förlikningsman jämte suppleant för denne skulle
förordnas. För att tillgodose det behof, som kunde uppstå för förlikningsmannen
att vid sin sida hafva sakkunniga bisittare, infördes den
bestämmelse, att förlikningsmannen, därest han funne det nödigt eller
sådant af part påkallades, skulle äga att till lika antal bland arbetsgifvarna
och arbetarna inom distriktet utse dylika bisittare att med sig
deltaga i medling af uppkommen tvist. Kommittén hade föreslagit, att
förlikningsman skulle förordnas för de områden af riket, där Eders
Kungl. Maj:t funne sådant vara af förhållandena påkalladt, samt att
förordnande skulle meddelas af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Chefen för civildepartementet fann däremot förlikningsmannainstitutionen
böra omfatta riket i dess helhet, hvarjämte förlikningsmannen ansågs
lämpligen böra utses af Eders Kungl. Maj:t. Med hänsyn till ämnets
vikt ansågs slutligen den ifrågasatta lagstiftningen böra, med tillämpning
af föreskrifterna i sista punkten af § 89 regeringsformen, bringas
till stånd i samverkan med Riksdagen, hvadan det omarbetade förslaget
erhöll beteckningen lag.
Efter att högsta domstolen, som icke ansåg sig böra ingå i granskning
af förslaget från annan synpunkt än den rättsliga, förklarat sig
finna detsamma i sådant hänseende icke föranleda anmärkning, blef det
sålunda omarbetade och granskade förslaget till lag angående medling
i arbetstvister uti nådig proposition af den 12 januari 1903 för Riksdagen
framlagdt.
20
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
Sammansatta stats- och lagutskottet, hvilket äfven fått till sig
öfverlämnad punkten 36 under statsverkspropositionens sjätte hufvudtitel,
däri Eders Kungl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen måtte, under
förutsättning af bifall till förslaget till lag angående medling i arbetstvister,
medgifva, att för beredande af ersättning åt förlikningsmän för
medling i arbetstvister på extra stat för år 1904 finge uppföras ett
förslagsanslag af 40,000 kronor, hemställde i sitt utlåtande n:r 1 om
bifall till det framlagda lagförslaget, allenast med ett par ändringar i
dess 3 §.
Vid frågans behandling i Första Kammaren den 25 april 1903 föll
förslaget med 76 röster mot 59.
I Andra Kammaren blef utgången en annan. Lagförslagets 1 §
godkändes med 109 röster mot 88 och dess öfriga paragrafer, med undantag
af den tredje, utan votering. I 3 § antogs likaledes utan votering
ett förslag, framställdt i anslutning till en motion om ändrad
lydelse af denna paragraf och innebärande en väsentlig förändring gentemot
såväl utskottets som Eders Kungl. Maj:ts förslag. Andra Kammaren
uttalade sig nämligen för, att de särskilda sakkunniga, hvilka, när förlikningsmannen
ansåge det erforderligt eller sådant påkallades af någon
af de tvistande, skulle af honom tillkallas, borde inom af förlikningsmannen
fastställd tid till lika antal utses af arbetsgifvarna och arbetarna,
att med honom utgöra en nämnd för medlingens utförande.
Uraktläte de tvistande eller någon af dem att inom utsatt tid utse sakkunniga,
skulle förlikningsmannen äga att tillkalla sådana för den part,
som uraktlåtit att välja.
Behofvet af en lagstiftning med ändamål att förebygga uppkomsten af
tvister mellan arbetsgifvare och arbetare liksom ock att främja dylika tvisters
begränsande och biläggande framträder med ingalunda mindre styrka
i närvarande tid än vid tidpunkten för förutnämda lagförslags utarbetning
och framläggande inför Riksdagen. Det senaste årets omfattande och uppslitande
strider mellan arbetare och arbetsgifvare, ödeläggande för såväl
den ena som den andra parten, hafva tvärtom yttermera ådagalagt nödvändigheten
af att en lag angående medling i arbetstvister snarast
möjligt kommer till stånd. Utan dröjsmål torde det därför böra tagas
under öfvervägande, huruvida icke det lagförslag i ämnet, som förelädes
1903 års Riksdag, borde ånyo framläggas till Riksdagens pröfning.
Af de många viktiga sociala spörsmål, som för närvarande påkalla
statsmakternas och i första hand regeringens uppmärksamhet, är
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
det visserligen åtskilliga, som till hvarandra stå i så nära sammanhang,
att de framställningar och förslag, som med afseende å dem kunna
komma att göras, torde böra samtidigt och samfäldt förberedas. Då
emellertid behofvet af en lagstiftning rörande medling i arbetstvister
visat sig synnerligen trängande, och då den erfarenhet, som under den
senare tidens stora arbetsstrider vunnits beträffande såväl svårigheterna
som de lämpliga metoderna med afseende å dylika striders förebyggande,
begränsande och biläggande, tvifvelsutan är både riklig och
mångsidig, synes det vara väl betänkt att söka tillgodogöra denna
erfarenhet för en omedelbar granskning af 1903 års förslag till lag
angående medling i arbetstvister. Därest denna granskning utfaller
tillfredsställande och det sålunda därvid visar sig, att sagda lagförslag,
måhända med en ej alltför omfattande öfverarbetning, kan i
hufvudsakligen oförändradt skick ånyo föreläggas Riksdagen, skulle
det nämligen vara möjligt att så kunde ske redan vid nästa års lagtima
riksmöte. Då härmed ganska mycket skulle kunna vinnas till
skapande af goda och fredliga arbetsförhållanden i landet, hemställer jag,
att Eders Kungl. Maj:t ville uppdraga åt landshöfdingen m. m.
grefve Hugo Erik Gustaf Hamilton, direktören m. m. John Bernström
och landsorganisationens ordförande Herman Lindqvist att företaga en
granskning af det för 1903 års Riksdag framlagda förslag till lag
angående medling i arbetstvister samt därefter snarast möjligt afgifva
det yttrande och förslag i ämnet, som af granskningen föranledas;
samt att bemälda kommitterade måtte erhålla bemyndigande att
antaga det biträde, som för arbetets utförande kan vara erforderligt.
Beträffande ersättningen för de med uppdragets utförande förenade
kostnaderna torde jag framdeles, sedan kostnaderna blifvit kända, få
göra särskild framställning.
Slutligen hemställer jag, att utdrag af statsrådsprotokollet i detta
ärende måtte få tillställas en hvar af bemälde grefve Hamilton, Bernström
och Lindqvist.
Hvad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.
Ur protokollet:
E. K. Almqvist.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
Bilagan 2.
TILL KONUNGEN.
Sedan Eders Kung]. Maj:t i nåder uppdragit åt undertecknade att
företaga en granskning af det för 1903 års Riksdag framlagda förslaget
till lag angående medling i arbetstvister samt att därefter snarast
23
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
möjligt afgifva det yttrande och förslag i ämnet, som af granskningen
föranleddes, få kommitterade, hvilka, jämlikt nådigt bemyndigande att
antaga det för arbetets utförande erforderliga biträde, såsom sekreterare
hos sig anställt juris kandidaten Per Cronvall, härmed i underdånighet
efter verkställd granskning af omförmälda lagförslag tillstyrka,
att detsamma måtte med de förändringar, som den härvid fogade bilagan
utvisar, ånyo af Eders Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning öfverlämnas0).
De invändningar, som vid frågans behandling i Riksdagen framställdes
mot behöfligheten eller lämpligheten öfverhufvud af lagstiftning
i förevarande ämne, hafva kommitterade icke kunnat tillmäta afgörande
betydelse. Att staten har såväl rätt som plikt att ingripa till förekommande
eller inskränkande af de för samhället i dess helhet i hög grad
ödesdigra arbetsinställelser, hvari uppkomna tvister mellan arbetsgivare
och arbetare allt för ofta resultera, synes kommitterade ej kunna med
fog förnekas, och kommitterade kunna ej annat än instämma i hvad
herr statsrådet och chefen för civildepartementet vid det tillfälle, då
Eders Kungl. Maj:t fattade beslut om frågans öfverlämnande till kommitterades
granskning, anfört därom, att den senaste tidens erfarenhet
ytterligare bestyrkt det synnerligen trängande behofvet af en lagstiftning
angående medling i arbetstvister. Till ytterligare belysande häraf
vilja kommitterade i anslutning till den redogörelse, som af förlikningsoch
skiljenämndskommittén uti dess år 1901 afgifna betänkande lämnades
för arbetsinställelser i riket under åren 1859—1900, åberopa här
nedan intagna, af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik meddelade
tabell öfver arbetsinställelser i Sverige under åren 1903—1905.
Arbetsinställelser i Sverige åren 1903—1905.
År 1903. |
År 1904. |
År 1905. |
Summa. |
|
Stockholms stad....................................... |
17 |
30 |
21,9 |
68 |
Stockholms län........................... |
7 |
7 |
5 |
19 |
Uppsala » ........................... |
i |
5 |
4 |
10 |
Södermanlands » ........................... |
4 |
5 |
2 |
11 |
Östergötlands » ........................... |
8 |
10 |
8 |
26 |
Jönköpings » ........................... |
8 |
5 |
3 |
16 |
Transport |
45 |
62 |
43 |
150 |
Däribland verkstadskonflikten.
*) Sedan direktören John Bern ström anmält förhinder, uppdrog Kungl. Maj:t ganom beslut den 5
januari 1906 åt förste aktuarien A. Elmqvist och byggmästaren A. E. Magnusson att i granskningsarbetet
deltaga.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
År 1903. |
År 1904. |
År 1905. |
Summa. |
|
Transport |
45 |
62 |
43 |
150 |
Kronobergs län ........................... |
2 |
1 |
O O |
6 |
Kalmar > ........................... |
8 |
13 |
6 |
27 |
G-ottlands » ........................... |
— |
1 |
— |
1 |
Blekinge » ........................... |
6 |
6 |
2 |
14 |
Kristianstads » ........................... |
c1) |
7 |
8 |
21 |
Malmöhus » ........................... |
31 |
422) |
33 |
106 |
Hallands > ........., ................ |
5 |
7 |
9 |
21 |
Göteborgs och Bohus » ........................... |
6 |
19 |
22 |
47 |
Älfsborgs » ........................... |
2 |
7 |
8 |
17 |
Skaraborgs » ........................... |
1 |
3 |
2 |
6 |
Värmlands » ........................... |
2 |
8 |
i |
11 |
Örebro » ............................ |
2 |
8 |
6 |
16 |
Västmanlands » ........................... |
1 |
3 |
1 |
5 |
Kopparbergs » ........................... |
2 |
6 |
6 |
14 |
Gäfieborgs » ........................... |
6 |
5 |
12 |
23 |
Västernorrlands » ........................... |
6 |
11 |
7 |
24 |
Jämtlands » ........................... |
— |
— |
— |
— |
Västerbottens » ........................... |
— |
— |
— |
— |
Norrbottens » ........................... |
11 |
6 |
4 |
21 |
Summa |
142 |
215 |
173 |
530 |
Såsom häraf framgår, utgjorde antalet arbetsinställelser i hela riket:
142 år 1903, 215 år 1904 och 173 år 1905, under det att enligt nyssnämnda
redogörelse i förliknings- och skiljenämndskommitténs betänkande
årliga medeltalet för åren 1894—1900 var 104. En icke oväsentlig
ökning af antalet arbetsinställelser har alltså under de sista tre
åren kunnat förmärkas. Härtill kommer, att af de senaste årens arbetskonflikter
flera varit synnerligen långvariga och af en högst betydande
omfattning, hvilket framgår af efterföljande tablå öfver de under hvart
och ett af de tre sist förflutna åren af arbetsinställelse direkt berörda
arbetsgivare och arbetare samt genom konflikt förlorade arbetsdagar.
*) Däribland verkstadskonflikten.
2) Däribland landtarbetarestriden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
25
Arbetsinställelser 1903—1905.
Ar. |
Antal arbets-inställelser. |
Berörda arbetsgivare. |
Berörda arbetare.1) |
Förlorade arbetsdagar.1) |
1903........................... |
142 |
468 |
22,500 |
500,000 |
1904........................... |
215 |
589 |
11,500 |
450,000 |
1905......................... |
173 |
829 |
33,600 |
2,500,000 |
Summa |
530 |
1,886 |
67,600 |
3,450,000 |
Såsom departementschefen jämväl anfört, kunde visserligen ifrågasättas,
att spörsmålet om medling i arbetstvister skulle upptagas till
behandling först i samband med vissa andra sociala reformfrågor, hvilka
jämväl stå på dagordningen. I likhet med departementschefen hålla
emellertid kommitterade före, att ett dylikt sammankopplande af nämnda
frågor ej bör äga rum. Ett fullständigare reglerande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare är ett arbete af så vidlyftig beskaffenhet,
och med afseende å sättet för dess utförande råda så olika
meningar, att saken ej kan väntas blifva genomförd under den närmaste
tiden, hvaremot införandet af offentlig medling i arbetstvister ej synes
böra möta någon svårighet.
Med denna uppfattning hafva kommitterade gifvetvis ej heller
kunnat tillmötesgå de önskningar, som vid 1903 års Riksdag uttalades
därom, att i lagförslaget bort föreskrifvas påföljd för uraktlåtenhet att
ställa sig träffad öfverenskommelse eller fälld skiljedom till efterrättelse
samt att lagen öfver hufvud bort kraftigare och mera direkt än som
skett ingripa till häfvande af förefintliga missförhållanden på det område,
som al lagen berördes. Kommitterade skulle därigenom hafva
kommit in på spörsmål, som, på sätt ofvan anförts, ej lämpligen nu
böra sammankopplas med frågan om medling i arbetstvister.
Mot lagförslaget hade vid 1903 års Riksdag vidare anmärkts, att
detsamma bort, i öfverensstämmelse med hvad 1899 års Riksdag i sin
skrifvelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t begärde, hafva omfattat allenast
intressetvister, men icke rättstvister. Lika med förliknings- och
skiljenämndskommittén, och i öfverensstämmelse med hvad Eders Kungl.
*) Runda tal.
Bih. till Biktd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Åfd. 41 Käft.
4
26 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
Maj:t föreslog Riksdagen, äro emellertid kommitterade af den åsikten,
att ett dylikt särskiljande af rättstvisterna från intressetvisterna icke
bör äga ram. Att från lagförslagets tillämplighetsområde undantaga
rättstvisterna synes kommitterade så mycket mindre vara behöflig!, som
kommitterade nn sökt att starkare än förut skett framhäfva, att förslaget
ej afser, att mot tvistande parter skall riktas något som helst
tvång, utan att det för dem är en fullt frivillig sak att anlita den
medling, som enligt förslaget skall erbjudas.
Kommitterade hafva alltså icke velat på grund af de ofvan omförmälda,
vid 1903 års Riksdag mot lagförslaget framställda principiella
anmärkningarna företaga någon väsentlig omarbetning af detsamma.
Och kommitterade hafva så mycket hellre trott sig kunna förorda förslagets
förnyade framläggande för Riksdagen i hufvudsakligen oförändradt
skick, som detsamma år 1903 med några smärre förändringar
enhälligt tillstyrktes af sammansatta stats- och lagutskottet samt af
Andra Kammaren i hufvudsak godkändes och i Första Kammaren vid den
votering, som om dess första paragraf anställdes och därvid denna
paragraf afslogs, dock af afgifna 135 röster samlade kring sig ett så
stort antal röster som 59.
Ofvan har redan antydts, att kommitterade sökt i lagförslagets
affattning starkare framhäfva, att förlikningsinstitutionens anlitande är
för arbetsgifvare och arbetare en fullt frivillig sak, och de hufvudsakligaste
af de utaf kommitterade företagna förändringarna äro i själfva
verket föranledda häraf. I denna fullkomliga frivillighet se kommitterade
en af betingelserna för att den offentliga medling, som lagförslaget
afser att införa, för närvarande skall kunna fylla sin uppgift.
Vid utarbetandet af sitt förslag utgick förliknings- och skiljenämndskommittén
från den uppfattningen, att det skulle vara önskvärdt
och möjligt att förmå arbetsgifvare och arbetare inom olika
yrkesgrenar att under tider, då några tvister dem emellan ej föreligga,
upprätta förliknings- och skiljenämnder med uppgift att medelst öfverläggningar
och förhandlingar söka undanröja anledningar till misshälligheter
eller, där tvister utbrutit, bilägga dem. Erfarenheten har emellertid
visat, att överenskommelser om dylika nämnder i regel träffas
törst sedan en uppkommen arbetstvist af större eller mindre omfattning
fäst uppmärksamheten på lämpligheten däraf. I sammanhang med de
förhandlingar mellan de tvistande parterna, som förts med anledning
af en uppkommen tvist, hafva då ofta träffats aftal, hvilka, gällande
för viss tid och vanligen innefattande stadgande om viss uppsägningstid,
hvars försittande medför aftalets prolongerande, i öfrigt innehållit
27
Kungl. Ma,j:ts Nåd. ''Proposition N:o 84.
dels bestämmelser om aflöningens storlek, tiden och sättet för dess utbetalande,
ackordsarbete, den ordinarie arbetstidens längd och ersättningen
för öfvertidsarbete, lärlingars utbildning och andra stadganden,
som afse förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, dels ock föreskrifter
om det sätt, på hvilket eventuellt erforderliga förhandlingar om
nytt aftal skola föras eller under aftalstiden uppkomna tvister af ett
eller annat slag slitas. Sålunda har i vissa aftal stadgats, att, sedan
aftalet blifvit uppsagdt, en af representanter för parterna bestående
förhandlingskommitté skall sammanträda för utarbetande af förslag till
nytt aftal. Vidare har kunnat föreskrifvas, att under aftalstiden uppkomna
tvistefrågor skola hänskjutas till en förlikningsnämnd, likaledes
bestående af delegerade för båda parterna, genom hvars beslut, därest
delegerade å ömse sidor förena sig om detsamma, tvisten undanröjes.
Slutligen har också i många fall stadgats, att vissa frågor — vanligen
sådana, som gälla tolkningen af träffade överenskommelser, men understundom
jämväl mindre intressetvister — skola öfverlämnas till afgörande
af en skiljenämnd, genom hvars medelst enkel röstöfvervikt fattade
beslut frågan vinner sin slutliga lösning. Denna skiljenämnd utses
då vanligen på det sätt, att hvardera parten väljer visst antal medlemmar
och de sålunda valde tillkalla en utomstående person att vara
nämndens ordförande och vid lika röstetal fälla utslaget, hvarjämte
plägat meddelas bestämmelse om, huru denne ledamot af skiljenämnden
utses, därest parternas representanter ej kunna förena sig beträffande
valet af honom.
Ett fortgående på den väg, på hvilken utvecklingen sålunda inslagit,
synes kommitterade vara hvad man för närvarande närmast har
att eftersträfva. Såsom förlikningsmannens främsta uppgift hafva kommitterade
emellertid velat framhålla hans inskridande till biläggande
af utbrutna arbetstvister. Att en person finnes tillsatt med uppdrag
att å det allmännas vägnar under pågående arbetsinställelse erbjuda
sin medverkan för parternas sammanförande till förhandlingar och att
sålunda taga det första steget därtill, som de tvistande å ömse sidor
ofta nog ej anse sig utan att visa tecken till svaghet kunna taga,
är enligt kommitterades uppfattning själfva kärnpunkten i den förevarande
lagstiftningen. Blotta tillvaron af en sådan offentlig förlikningsman
torde mången gång kunna verka därhän, att parterna själfva
taga initiativ till förhandlingar, som ingendera af dem eljest af nu angifven
orsak velat föreslå. Därjämte hafva kommitterade velat uttrycka,
att förlikningsmannen skall hafva till uppgift att på anmodan tillhandagå
arbetsgivare och arbetare med råd och upplysningar vid träffandet af
28
Kling]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
allmänna överenskommelser eller bestämmelser rörande arbetsförhållandet.
Förlikningsmannens biträde härutinnan bör vara af hufvudsakligen
formell natur. Han bör se till, att åt dessa överenskommelser
gifves en klar och otvetydig affattning, så att misstolkningar och däraf
föranledda tvister för framtiden ej behöfva förekomma. Erfarenheten
har visat, att parter vid slutandet af sådana överenskommelser ofta i
nämnda syfte anlitat utomstående personer, och det är giVetvis att
förvänta, att, om efter anställandet af med statsmedel aflönade förlik -ningsmän dessas biträde i ifrågavarande afseende kan utan kostnad
för parterna erhållas, parterna komma att däraf i än större utsträckningbegagna
sig.
Af den hufvudsakligen formella karaktären utaf förlikningsmannens
verksamhet i nu omförmälda hänseende lärer följa, att det ej kan
vara lämpligt att angifva, att densamma skulle i främsta rummet afse
inrättandet af förliknings- och skiljenämnder, utan bör endast stadgas,
att de överenskommelser, beträffande hvilka förlikningsmannen har att
tillhandagå med upplysningar och råd, skola vara sådana, som röra
arbetsförhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mel-,
lan arbetsgivare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.
Härigenom uttryckes, att dessa överenskommelser kunna gälla
ej blott inrättandet af förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnder
utan jämväl träffandet af bestämmelser utaf annat innehåll. Exempel
härpå hafva redan ofvan lämnats. Såsom ytterligare exempel kunna
anföras sådana bestämmelser som att beslut om arbetsinställelse skall
fattas medelst sluten omröstning, att för beslutet fordras viss kvalificerad
majoritet eller att i afseende å detsamma skola iakttagas andra
formaliteter, åsyftande att utgöra garantier mot en förhastad arbetsinställelse.
Att, såsom i 1903 års förslag var förhållandet, stadga, att
förlikningsmannen skulle söka att på eget initiativ under fredliga förhållanden
förmå parterna att upprätta förliknings- och skiljenämnder,
har förefallit kommitterade mindre lämpligt. Kommitterade kunna ej
undertrycka den uppfattningen, att en viss sanning kan ligga i hvad
mot ett sådant tillvägagående invändts därom, att dylika försök ej blott
i flertalet fall torde blifva resultatlösa, utan jämväl tilläfventyrs kunna
gifva endera eller båda parterna impulsen till framställande af anspråk,
som kanske utmynna i en annars ej uppkommen konflikt. Ett åläggande
för förlikningsmannen att sålunda under tider af arbetslugn
truga sig på parterna har synts kommitterade ej vara förenligt med
den ställning, lagförslaget afser att gifva honom. Härmed hafva kommitterade
dock ingalunda velat uttala, att överenskommelser mellan
29
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.
arbetsgivare och arbetare ej lämpligen kunna träffas utan sammanhang
med uppkommen tvist, men initiativet torde då böra utgå från parterna
och såväl själfva öfverenskommelsen som anlitandet af förlikningsmannens
biträde vara en fullt frivillig sak.
I öfverensstämmelse med hvad nu anförts hafva kommitterade omformulerat
2 §. Därvid hafva kommitterade jämväl uteslutit det stycke,
som handlade om förlikningsmannens skyldighet att söka förskaffa sig
sfadgar och reglementen för förliknings- och skiljenämnder äfvensom
att samla och hålla förteckning öfver dylika handlingar. Detta uteslutande
har föranledts däraf, att kommitterade för sin del äro öfvertygade,
att, äfven om man vill angifva själfva hufvuddragen af förlikning
sinstitutionens organisation och verksamhet i en lag, däri alltså
ändringar ej kunna vidtagas annat än genom samfälda beslut af Eders
Kungl. Maj:t och Riksdagen samt efter högsta domstolens hörande, det
dock är nödvändigt, att Eders Kungl. Maj:t förbehålles befogenhet att
utfärda en instruktion för förlikningsmännen, i hvilken, inom ramen af
de i lagen meddelade föreskrifter, gifvas vissa bestämmelser angående
sådant, som är att hänföra till en arbetsordning för förlikningsmännen.
Behofvet häraf synes visserligen hittills hafva förbisetts, men är enligt
kommitterades uppfattning därför icke mindre oafvisligt. Innehållet af
ifrågavarande föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet är
nämligen svårt att på förhand bestämma. Det är möjligt, att stadgandena
ej genast blifva fullt lämpliga och uttömmande, och det är därför
af vikt, att de må kunna af Eders Kungl. Maj:t, i den mån erfarenhet
i saken vinnes, ändras och fullständigas utan hinder af de former, som
vid en lagändring skola iakttagas.
Beträffande innehållet i öfrigt af instruktionen för förlikningsmännen,
hvarom i 14 § af kommitterades förslag förmäles, torde det ej
tillkomma kommitterade att närmare yttra sig. Kommitterade hafva
dock velat uttala, att däri synes böra inryckas föreskrift om den centrala
myndighet, under hvars ledning och öfverinseende förlikningsmännen
skola ställas, samt att kommitterade för sin del hålla före, att
denna myndighet lämpligen kan blifva kommerskollegium, som numera
jämväl har till uppgift att med uppmärksamhet följa ställningen på
arbetsmarknaden i olika delar af riket, att insamla uppgifter om överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare och om arbetsinställel
ser samt att däröfver afgifva redogörelser. Det öfverinseende, kommerskollegium
sålunda skall utöfva, bör enligt kommitterades uppfattning
hufvudsakligen afse att åstadkomma enhetlighet i förlikningsmännens
verksamhet och nödig samverkan dem emellan, för hvilket ända
-
30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
mål exempelvis torde vara Lämpligt, att de genom kollegii försorg understundom
sammankallas till konferenser, där de erhålla tillfälle att
utbyta åsikter och inhämta kännedom om hvarandras erfarenheter. I
öfverensstämmelse härmed hafva kommitterade jämväl föreslagit, att
till kommerskollegium skola insändas de i 13 § (15 § i 1903 års förslag)
omnämnda, af förlikningsmannen afgifna berättelser, hvilka lämpligen
torde böra ingifvas oftare än en gång om året.
Beträffande instruktionen vilja kommitterade likaledes framhålla,
att kommitterade varit något tveksamma, huruvida icke stadgandet i
sist berörda paragraf äfvenledes bort hänvisas till instruktionen.
De tvister, till hvilkas lösning förlikningsmannen skulle lämna sin
medverkan, angåfvos i det för 1903 års Riksdag framlagda förslaget
såsom »tvister mellan arbetsgivare och arbetare eller mellan olikagrupper
af arbetare». Till stöd för att sålunda med tvister mellan arbetsgivare
och arbetare likställdes tvister mellan olika grupper af arbetare,
hade förliknings- och skiljenämndskommittén, som föreslagit nämnda
formulering, anfört, att tvister af sistberörda slag kunde, enligt hvad
erfarenheten gåfve vid handen, vara såväl till sin innebörd som till
sina verkningar fullt jämförliga med tvister mellan arbetsgivare och
arbetare. Enahanda resonemang hafva undertecknade kommitterade
funnit kunna tillämpas jämväl på vissa slag af tvister mellan olika
grupper af arbetsgivare. Emellertid synes det kommitterade, som om
det allmänna saknade anledning att, på sätt det föreliggande lagförslaget
angifver, ingripa i tvister vare sig mellan olika arbetsgivare
eller mellan olika grupper af arbetare, förr än dessa tvister utvecklat
sig till konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, enär de först då
blifva af beskaffenhet att verka störande på arbetsförhållandena. På
grund häraf hafva kommitterade i 1 § uteslutit orden »mellan olika
grupper af arbetare».
Den i det ursprungliga förslaget förekommande bestämmelsen därom,
att en suppleant för förlikningsmannen skulle af Eders Kungl. Maj:t
förordnas, har icke upptagits i kommitterades förslag. Kommitterade
hafva nämligen funnit förordnande af en suppleant ej vara erforderligt
och för öfrigt den ställning, suppleanten enligt lagen skulle intaga,
oklar. Af förliknings- och skiljenämndskommitténs motivering till
ifrågavarande bestämmelse synes framgå, att kommittén tänkt sig, att
suppleanten inom vissa distrikt skulle intaga ställningen af en andre
förlikningsman. En sådan anordning synes undertecknade kommitterade
ej vara lämplig, bland annat med hänsyn till svårigheten att mellan
förlikningsmannen och suppleanten fördela så väl arbetet som aflö
-
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
ningsförmånerna. Till följd af den utaf kommitterade vidtagna omredigeringen
af 2 §, därigenom förlikningsmannens uppgift så till vida förändrats,
att hans verksamhet ej torde få anses vara i samma grad permanent
som enligt det ursprungliga förslaget, lärer för öfrigt behofvet
af en suppleant hafva förminskats, och i hvarje fall erbjuder ju Eders
Kungl. Maj:ts befogenhet att i särskilda fall uppdraga åt annan än förlikningsmannen
att medla i arbetstvister möjlighet att, om och när förhållandena
därtill gifva anledning, befria förlikningsmannen från någon
del af hans arbetsbörda. För att antyda, att ett dylikt förordnande
af särskild förlikningsman ej behöfver inskränkas till att omfatta allenast
viss bestämd arbetstvist, utan, där det är nödigt, må kunna erhålla
ett mera omfattande innehåll, hafva kommitterade gifvit 12 § (14
§ i 1903 års förslag) en något ändrad lydelse.
Inom förliknings- och skiljenämndskommittén hade rådt olika meningar
angående den viktiga frågan, huruvida förlikningsinstitutionen
skulle — hvilket af kommittén föreslogs — utgöras af endast förlikningsmannen
eller, såsom reservanterna påyrkade, bestå af en nämnd
med förlikningsmannen såsom ordförande samt bisittare, valde af arbetsgifvarne
och arbetarne inom distriktet. Eders Kungl. Maj:t intog till
denna fråga en förmedlande ståndpunkt, i det att vid den omarbetning
af kommittéförslaget, som Eders Kungl. Maj:t lät verkställa, infördes
den bestämmelsen, att, om förlikningsmannen i och för medlingens
verkställande ansåge det erforderligt eller det påkallades af någon af
de tvistande, förlikningsmannen skulle tillkalla särskilda sakkunnige,
utsedde till lika antal bland arbetsgifvarne och arbetarne inom distriktet,
att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens utförande.
Inom Riksdagen föreslog en ledamot af Andra Kammaren i afgifven motion,
att ifrågavarande bestämmelse skulle, med anslutning i öfrigt till
Eders Kungl. Maj:ts förslag, affattas så, att omförmälda särskilda sakkunnige
skulle inom af förlikningsmannen fastställd tid utses till lika
antal af arbetsgifvarne och arbetarne samt att förlikningsmannen, för
den händelse de tvistande eller någon af dem underläte att inom utsatt
tid utse sakkunnige, skulle tillkalla sådana för den part, som uraktlåtit
att välja. Sammansatta stats- och lagutskottet förordade Eders Kungl.
Maj:ts förslag att de sakkunnige skulle utses af förlikningsmannen,
andra kammaren biföll emellertid motionen. Första kammaren åter afslog
ifrågavarande paragraf liksom öfriga delar af lagförslaget.
För sin del anse undertecknade kommitterade, att, om också åtskilligt
kan anföras till förmån för den af reservanterna inom förlikningsoch
skiljenämndskommittén föreslagna permanenta nämndens inrättande,
32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
en dylik anordning dock icke lämpligen kan genomföras, men hålla
kommitterade däremot före, att, såsom af Eders Kungl. Maj:t föreslagits
Riksdagen och af utskottet förordats samt af Andra Kammaren beslutits,
ett stadgande därom, att förlikningsmannen i särskilda fall må kunna
biträdas af en just med hänsyn till den föreliggande tvisten utsedd
nämnd, skall vara ägnadt att i hög grad stärka förlikningsinstitutionens
ställning samt tillföra densamma större sakkunskap och öka utsikterna
för en lyckosam medling. Att emellertid i öfverensstämmelse med
Andra Kammarens beslut föreskrifva, att ledamöterna i denna nämnd
skulle utses af de tvistande parterna, hafva kommitterade ej funnit sig
kunna tillråda. Det kan med skäl befaras, att de personer, som af parterna
utsåges till bisittare i nämnden, komme att fatta sin ställning på
det sätt, att det vore deras uppgift att ensidigt verka en hvar för sina
hufvudmäns intressen. Men att förlikningsnämnden sålunda komme att
bestå af advokater för parterna, skulle i regel blifva hinderligt för
nämndens arbete. De speciella synpunkter, på hvilka hvardera parten
i tvisten grundar sina anspråk, få ju parterna tillfälle att framhålla, då
de ju alltid själfva eller genom utsedda ombud deltaga i de sammanträden,
som under förhandlingarnas gång komma att äga rum inför förlikningsmannen
eller nämnden. Att de därvid mer eller mindre ensidigt
förfäkta sina anspråk lär icke kunna undvikas, men i den förlikningsnämnd,
hvarom i andra stycket förmäles, böra sitta personer med
en något vidare syn på förhållandena och hvilka kunna bistå förlikningsmannen
med lämpliga förslag till tvistens lösande. På grund häraf böra
bisittarna i nämnden utses icke af parterna utan af förlikningsmannen.
Att de emellertid å andra sidan böra vara personer, till hvilkas framställningar
parterna med förtroende kunna lyssna, är gifvetvis också en
förutsättning för ett godt resultat af deras medlingsarbete. För att
åstadkomma detta hafva kommitterade föreslagit, att bisittarne skulle
utses, visserligen af förlikningsmannen, men efter samråd med parterna
och sedan dessa lämnats tillfälle afgifva förslag. Att förlikningsmannen
därvid kommer att taga största möjliga hänsyn till parternas önskningar
är ju uppenbarligen i sin ordning och med stadgandet afsedt.
I sammanhang härmed hafva kommitterade vidtagit den förändringen
af lydelsen utaf 1903 års förslag, att bestämmelsen därom, att de
sakkunnige ovillkorligen skulle utses till lika antal bland arbetsgifvare
och arbetare, borttagits. Att så i allmänhet kommer att ske, torde vara
gifvet, men ändamålsenligast lärer dock vara att härutinnan lämna vederbörande
full frihet. I ett eller annat fall skulle måhända genom en
afvikelse från det normala förfarandet i detta afseende nämnden kunna
38
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
tillföras större sakkunskap eller eljest erhålla en lämpligare sammansättning,
och att lägga hinder i vägen härför af fruktan för att endera
partens intresse därigenom skulle blifva allt för dominerande i nämnden
synes kommitterade ej böra ifrågakomma, då ju nämnden ej äger att
fatta för parterna på något sätt bindande beslut och förlikningsmannen
i allt fall icke mot parternas önskan lär vidtaga någon åtgärd, som
skulle vara ägnad att minska deras förtroende för nämnden.
En konsekvens af grundsatsen om parternas frihet att anlita eller
icke anlita förlikningsmannens mellankomst är att, om särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, förlikningsmannen
bör taga initiativ till medling i utbruten tvist endast om de tvistande å
båda sidor påkalla det; dock bör, för att förlikningsmannen skall afvakta
sådan anmodan af båda parterna, ifrågavarande förhandlings-, förliknings-
eller skiljenämnd faktiskt fungera för tvistens biläggande. Fall
kunna inträffa, då en sådan nämnd visserligen enligt ingånget aftal
kunnat anlitas för tvistens lösande, men då dess mellankomst af en eller
annan anledning icke påkallas. I dessa fall saknas tydligen anledning
för förlikningsmannen att i afseende å sitt ingripande tillämpa andra
regler än dem, som gälla för medling i tvister i allmänhet. För att
tydligt utmärka detta hafva kommitterade företagit någon jämkning af
ordalagen i 4 §.
I 7 § af 1903 års förslag var föreskrifvet, att, om någondera parten
uteblefve från sammankomst för förhandling inför förlikningsmannen
eller nämnden, därtill offentlig kallelse utgått, sådant skulle offentliggöras
genom tillkännagifvande i tidning eller uppläsning i kyrka. Mot
denna bestämmelse inlades af flere talare i Riksdagen ganska skarpa
gensagor. För sin del hafva kommitterade ej kunnat undgå att finna,
att ifrågavarande stadgande i viss mån står i strid mot den princip om
parternas rätt att ej utsättas för något som helst tvång, hvarpå lagförslaget
är byggdt, och stadgandet lärer i hvarje fall kunna utan olägenhet
bortfalla. Detsamma torde gälla angående den offentliga kallelsen
till omförmälda sammanträde. Däremot hafva kommitterade ansett det
vara angeläget att inskärpa, det förlikningsmannen ej får låta sig afskräckas
af ett eller flere misslyckade medlingsförsök. Kommitterades
nu uttalade uppfattning har kommit till uttryck i 5 § af kommitterades
förslag, hvilken paragraf motsvarar 5 — 7 §§ i 1903 års förslag.
Mot de följande paragraferna hafva kommitterade ej annat att erinra
än som innefattas i de nya eller förändrade stadgandena i 12—14
§§ uti kommitterades förslag, därom kommitterade redan yttrat sig.
De i 7—9 §§ meddelade föreskrifterna om skiljedomsförfarande ansluta
Bih. till lliksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 41 Höft. 5
34
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
sig till ett inom åtskilliga näringsgrenar redan brukligt sätt att slita ej
blott rättstvister utan jämväl mången gång mindre intressetvister. Inom
förliknings- och skiljenämndskommittén hade mot affattningen af ifrågavarande
stadganden en af ledamöterna i afgifven reservation framställt
den anmärkningen, att däri bort tydligt angifvas, att förlikningsmannen
kunde uppmana de tvistande att hänskjuta tvisten till bedömande af
sakkunnige utomstående, utan att de för den skull förbunde sig att
underkasta sig dessas utslag, och under riksdagsdebatten upptogs denna
anmärkning af en talare i Första Kammaren. Till bemötande af hvad
nämnde talare i denna punkt yttrade anförde emellertid en af medlemmarna
utaf Eders Kungl. Maj:ts råd, att med de fria former, som vore
föreskrifna för förlikningsmannens uppträdande, det vore naturligt, att
lagförslaget ej förhindrade honom att på anmodan af parterna biträda
dem vid utseendet af en person, som gåfve sitt utlåtande i saken utan
att de på förhand förklarat sig nöjda med utslaget. Då kommitterade
fullständigt dela denna uppfattning, hafva kommitterade ej föreslagit
någon förändring af lagförslaget i förevarande hänseende.
Då uppkomna tvister hänskjutits till afgörande genom skiljedom,
har i öfverenskommelsen härom i allmänhet föreskrifvits, att hvardera
parten skulle utse visst antal skiljemän, oftast en eller två, samt de
sålunda valde tillkalla en person att vara ordförande i nämnden och
fälla utslaget vid lika röstetal. Därjämte har stadgande plägat meddelas
om det sätt, på hvilket ordföranden i nämnden skulle väljas,
därest de af parterna utsedde medlemmarne ej kunde ena sig vid detta
val, och har därvid i allmänhet utseendet af denne ledamot uppdragits
åt någon offentlig myndighet. Ehuru det väl hade varit önskvärdt, att
i detta och andra hänseenden kunnat föreskrifvas vissa bestämda regler
att vid skiljedomsförfarandets användande tillämpas, hafva kommitterade
dock ansett lämpligast, att parterna tillsvidare härutinnan lämnas full
frihet. Sedan lagen någon tid hunnit verka och erfarenhet om dess
tillämpning vunnits, torde måhända dylika regler kunna fastställas.
Förliknings- och skilj enämndskommittén hade föreslagit ett uttryckligt
stadgande därom, att förlikningsmannen skulle kunna utses till
skiljedomare. Detta stadgande blef vid den af Eders Kungl. Maj:t verkställda
omarbetningen af lagförslaget uteslutet. Undertecknade kommitterade
hafva ej velat föreslå upptagandet i förslaget af någon föreskrift
i detta ämne, men kunna ej underlåta att såsom sin bestämda mening
uttala, att förlikningsmannen i allmänhet icke bör åtaga sig dylika uppdrag.
Erfarenheten har nämligen visat, att, äfven om en fälld skiljedom
så godt som undantagslöst af parterna å ömse sidor respekteras,
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
detta icke alltid gäller om skiljedomaren. Såsom skiljedomare måste
ju förlikningsmannen taga bestämd ståndpunkt i den föreliggande tvisten
och därvid fälla ett utslag, som i större eller mindre mån går endera
parten emot, och följden häraf kan allt för lätt blifva, att lian till stor
skada för sin verksamhet som förlikningsman å den tappande sidan —
låt vara med orätt — förlorar det anseende för opartiskhet och det förtroende,
som han förut kunnat åtnjuta.
Förliknings- och skiljenämndskommittén ansåg, att förlikningsmän
skulle förordnas endast för de områden af riket, där Eders Kungl. Maj:t
funne sådant vara af förhållandena påkalladt; och anförde kommittén
till stöd härför, dels att i vidsträckta trakter af landet någon arbetsinställelse
då ännu icke förekommit och i anseende till industriens ringa
utveckling icke heller inom den närmaste framtiden vore att i någon
afsevärd mån befara, dels ock att, därest landet i dess helhet skulle
indelas i förlikningsmannadistrikt, detta icke utan afsevärd kostnad skulle
kunna genomföras, med mindre distrikten erhölle en så betydande omfattning,
att det för förlikningsmannen icke blefve möjligt att tillägna
sig nödig personal- och lokalkännedom. Kommittén förmenade det därför
vara ändamålsenligare att tillsvidare tillsätta förlikningsmän endast
å sådana orter, där de uppenbarligen visat sig vara af behofvet påkallade,
och att, därest en arbetskonflikt skulle uppstå å en ort, där förlikningsman
ej funnes tillsatt, för tillfället förordna en särskild förlikningsman
för denna konflikts biläggande. Mot detta kommitténs förslag
anmärkte emellertid vid aflåtandet af Eders Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet till 1903 års Riksdag dåvarande departementschefen, att
med den utveckling industrien på senare tiden tagit det icke syntes
vara lämpligt, att förlikningsman ej skulle finnas för alla områden af
riket. Såsom förhållandena dåmera gestaltat sig, vore det att vänta,
att arbetstvister kunde yppa sig hvar som helst inom landet, och borde
förlikningsmannainstitutionen därför omfatta riket i dess helhet. I öfverensstämmelse
härmed skulle enligt 1903 års förslag förlikningsmän tillsättas
för hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål
af Eders Kungl. Maj:t indelades. Detta förslag godkändes af sammansatta
stats- och lagutskottet och framkallade ej heller någon särskild
gensaga vid debatten inom kamrarna.
Vid handläggningen af 1903 års förslag ingick man emellertid ej
närmare på frågan om de blifvande distriktens storlek och omfattning.
Då emellertid denna fråga utan tvifvel är af ej ringa vikt för förslagets
bedömande, hafva undertecknade kommitterade, som äfven för sin
del hysa den uppfattningen, att förlikningsmannainstitutionen redan från
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
början bör omfatta riket i dess helhet — hvilket synes så mycket mer
befogadt, som det, enligt hvad ofvan intagna tabell utvisar, under de
senaste tre åren endast varit två af rikets län, i hvilka arbetsinställelser
ej förekommit — ansett sig böra afgifva yttrande jämväl rörande
denna fråga, ehuru densamma ej direkt af författningsförslaget beröres.
Förlikningsmannens uppgift är af synnerligen grannlaga natur och
ställer stora kraf på så väl hans insikter som hans omdöme. Han måste
äga både förmåga och vilja att fullt sätta sig in i de mångahanda och
mångskiftande spörsmål, som vid handläggning af en arbetstvist kunna
uppkomma, och de förhållanden så väl inom industrien som bland arbetarne,
mot hvilkas bakgrund dessa spörsmål måste bedömas. Han
måste med seg uthållighet och aldrig svikande tålamod fullfölja sitt
medlarkall och samtidigt noga taga sig till vara för att störande tränga
in mellan arbetare och arbetsgivare eller genom opåkallade eller förhastade
förslag inverka på tvistens utveckling och utgång. Han måste
ock städse vara på sin vakt, att hans verksamhet ej må få ens skenet
af partiskhet, på samma gång han ej får rygga tillbaka för att bestämdt
häfda sin uppfattning, då sådant verkligen kan bidraga till konfliktens
lösning.
Redan på grund häraf, och utan afseende på kostnadsfrågan, vore
det tydligen synnerligen önskvärd!, om, särskildt till en början, då det
gäller att både bland arbetsgivare och arbetare bereda den nyskapade
institutionen nödigt förtroende, man ej nödgades tillsätta mer än ett
fåtal förlikningsmän, hvarigenom man med större visshet kunde påräkna
att erhålla fullt kvalificerade personer. Enligt kommitterades uppfattning
bör detta ock, äfven med en hela riket omfattande distriktsindelning,
utan betänklighet kunna ske. Att i jämförelsevis stora distrikt
personal- och lokalkännedomen ej kan blifva så fullständig och intim
som i mindre sådana, är visserligen obestridligt, men i själfva verket
gäller det vid arbetstvister mindre att på förhand noga känna personer
och orter än att känna förhållandena inom de respektive yrkena; och
särskildt med den likformighet, hvarmed dessa förhållanden numera utveckla
sig inom samma fack å olika orter, kan en sådan kunskap utan
tvifvel förvärfvas inom ett ganska omfattande distrikt och underlättas
jämväl genom de numera af kommerskollegium kvartalsvis publicerade
underrättelserna rörande arbetsförhållandena å olika orter i riket. Skulle
för öfrigt inom något distrikt samtidigt uppstå olikartade arbetskonflikter
till större antal och af större betydenhet, lärer det väl, vare sig
distrikten göras större eller mindre, blifva nödvändigt att tillfälligtvis
förordna en särskild förlikningsman för handläggning af vissa bland
dessa arbetstvister.
37
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
I början af detta utlåtande hafva kommitterade återgifvit en tabell,
utvisande. antalet arbetsinställelser i Sverige under åren 1903 — 1905.
Med ledning af de därstädes förekommande uppgifterna hafva kommitterade.
sammanfört de olika länen i sex förlikningsdistrikt, och våga
kommitterade tro, att det, åtminstone till en början, vore tillräckligt att
tillsätta ett lika antal förlikningsmän, hvilka därvid naturligtvis borde
vara bosatta å de orter, där de kunna antagas komma att utöfva sin
hufvudsakliga verksamhet.
De sålunda ifrågasatta distrikten skulle omfatta:
Första distriktet: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Örebro och Västmanlands län;
Andra distriktet: Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs,
Gottlands och Blekinge län;
Tredje distriktet: Kristianstads och Malmöhus län;
Fjärde distriktet: Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs, Skaraborgs
och Värmlands län;
Femte distriktet: Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands län,
samt
Sjätte distriktet: Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Det antal arbetsinställelser, som inom hvart och ett af dessa
distrikt förekommit åren 1903—1905, framgår af nedanstående sam
-
manställning: |
1903 |
1904 |
1905 |
Första distriktet ................. |
................. 32 |
58 |
39 |
Andra distriktet..................... |
................. 32 |
36 |
22 |
Tredje distriktet .................. |
................. 37 |
49 |
41 |
Fjärde distriktet .................. |
.................. 16 |
44 |
42 |
Femte distriktet..................... |
.................. 14 |
22 |
25 |
Sjätte distriktet..................... |
.................. 11 |
6 |
4 |
Visserligen hafva icke alla dessa arbetsinställelser varit af den betydenhet,
att de skulle hafva påkallat förlikningsmans ingripande eller,
om så behöft ske, något mera omfattande arbete från hans sida. Men
förbises får ej heller, att samtidigt förekommit ett ej ringa antal arbetstvister,
hvilka ej ledt till arbetsinställelse och därför ej blifvit i kommerskollegii
statistik upptagna, men som dock varit af så hotande natur,
att en förlikningsman säkerligen icke kunnat underlåta att i dessa erbjuda
sin medling. De ofvan återgifna siffrorna torde därför i det stora
hela gifva en tämligen god ledning för bedömande af omfattningen af
förlikningsmännens verksamhet inom de olika distrikten.
Hvad därefter beträffar förlikningsmännens ställning och den er -
38 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 84.
sättning, som för uppdragets utförande bör tillkomma dem, anse kommitterade,
i likhet med hvad år 1903 ifrågasattes, att uppdraget att
vara förlikningsman visserligen icke bör få karaktären af särskild tjänst,
därmed fast aflöning och fast anställning är förenad, utan bör vara ett
mer eller mindre tillfälligt förtroendeuppdrag. Å andra sidan lära, åtminstone
under vissa tider af året, så stora anspråk komma att ställas
på förlikningsmannens tid och omtanke, att han för denna sin verksamhet
bör tillgodonjuta en fullt tillräcklig ersättning. Endast under
sådan förutsättning torde det nämligen blifva möjligt att för uppdraget
i hvarje särskildt fall erhålla de för detsamma i alla afseenden mest
lämpliga personer.
I likhet med hvad år 1903 ifrågasattes, anse kommitterade därför,
att förlikningsman bör tillerkännas dels ett visst årligt arfvode, dels
godtgörelse vid resor enligt tredje klassen i gällande resereglemente.
Äfven därutinnan instämma kommitterade med hvad vid framläggandet
af 1903 års förslag angående dessa ersättningar anfördes, nämligen att
arfvodenas belopp böra växla med hänsyn till förhållandena inom de
olika distrikten. Det synes emellertid kommitterade uppenbart, att
distriktens storlek ej därvid bör vara bestämmande, utan uteslutande
deras beskaffenhet med hänsyn till den inom dem förekommande industriens
större eller mindre utveckling och hvad erfarenheten lärt med
afseende å frekvensen därstädes af arbetstvister. Särskildt i betraktande
af den i vis mån olika uppgift, som skall tillkomma förlikningsmännen
enligt nu föreliggande förslag mot livad som ifrågasattes i det
år 1903 framlagda, synes det otvifvelaktigt, att förlikningsmannabefattningen
inom exempelvis de distrikt, som innefatta Stockholm och
Malmö, skall komma att kräfva långt mera arbete än inom det af kommitterade
ifrågasatta, vidsträckta sjätte distriktet. Inom de mera betydande
distrikten får man utan tvifvel göra sig beredd på, att förlik
ningsmannens
befattning kommer att större delen af året uteslutande
taga lians tid i anspråk, hvarför arfvodena för dessa distrikt måste
tilltagas tämligen rundligt, under det att i öfriga distrikt dessa befattningar
mera torde kunna skötas såsom bisysslor och honoreras därefter.
Att på förhand, och innan någon tids erfarenhet vunnits, uppställa
några bestämda normer, enligt hvilka dessa arfvoden böra beräknas,
torde emellertid ej vara lämpligt, utan bör man härvid äga full frihet
att i hvarje fall förfara efter omständigheterna för att kunna tillförsäkra
sig fullt dugliga arbetskrafter; och hafva kommitterade för sin
del den uppfattningen, att detta bör kunna ske, därest arfvodena för
de af kommitterade ifrågasatta sex förlikningsmannen komma att uppgå
tillsammans till omkring 20,000 kronor. Vid beräknade af det belopp,
39
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.
som må erfordras för ersättningarnas bestridande, får emellertid ej
lämnas ur sikte, att vid de tillfällen, då till exempel mera betydande
och större delar af landet omfattande arbetskonflikter föranleda till särskilda
förlikningsmans utseende, ersättningarna antagligen måste beräknas
efter helt andra grunder än eljest.
Hvad åter angår den ersättning, som bör tillkomma ledamöterna
i de i lagförslagets 3 § omförmälda förlikningsnämnderna, synes, såsom
jämväl år 1903 ifrågasattes, annan godtgörelse till dem ej böra utgå
än dagtraktamente och reseersättning, som båda lämpligen torde kunna
beräknas enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dock med
iakttagande af att, då uppdraget ej föranleder resa, dagtraktamente
likväl bör utgå för hvarje dag, då nämnden sammanträder.
Att för närvarande framlägga någon fullt tillförlitlig utredning angående
det belopp, hvartill samtliga nu ifrågakomna ersättningar kunna
uppgå, är tydligen icke möjligt. Med tämligen stor visshet torde dock
kunna sägas, att kostnaderna genom antagande af kommitterades förslag
snarare komma att understiga än öfverstiga hvad år 1903 beräknades
vara för ändamålet erforderligt.
Undertecknad Magnusson, som i öfrigt instämmer i kommitterades
uttalande och förslag, har dock velat hafva anmärkt, att jag dels icke
kunnat biträda kommitterades förslag att ur 1 § borttaga orden »eller
mellan olika grupper af arbetare», hvilket tillägg synes mig vara af
mycket viktig innebörd, dels ock önskat, att skarpare än här skett
skulle betonats, att livad nu föreslagits endast får anses såsom en ringa
början till den viktiga sociala lagstiftning, som ovillkorligen med det
snaraste bör genomföras, hvarvid enligt min mening särskild! bör läggas
vikt uppå, att nu föreliggande förslag till lag om medling i arbetstvister
kompletteras med, bland annat, bestämmelser om formen och
sättet för ingående af rättsligt bindande kollektiva aftal mellan arbetsgivare
och arbetare samt om obligatoriskt skiljedomsförfarande i vissa
fall, formen och sättet för skiljenämnds konstituerande, afkunnad skiljedoms
rättsligt bindande verkan o. s. v.
Underdånigst
HUGO E. G. HAMILTON.
HENNING ELMQUIST. HERM. LINDQVIST. A. E. MAGNUSSON
Per Cronvall.
Stockholm den 22 januari 1906.
40
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 84.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående medling i arbetstvister.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål
af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med uppgift
att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare.
2 §.
Förlikningsman åligger:
att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;
att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå;
samt
att jämväl eljest gå arbetsgifvare och arbetare till handa med
upplysningar och råd i fråga om överenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan
arbetsgifvare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
41
3 §•
Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att
den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa
till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla
eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling
med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar,
hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens
lösning.
Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon
af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de
tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilde
sakkunnige att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens
utförande.
4 §•
Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad
och i verksamhet för tvistens biläggande, med mindre de tvistande
å båda sidor påkalla förlikningsmannens mellankomst.
5 §•
Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de
tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till
dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid
och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen
eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela
de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest
hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse
eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han
jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan
de tvistande på sätt i 3 § sägs.
Bih. till Rihä. Prof. 1906. 1 Sami. 1 A/d. 41 lläft.
6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
6 §•
De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas
med och mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till
syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller
förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de
tvistande själfva, ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden
att, om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra tvistens
lösning, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden, som
för ändamålet kunna synas lämpliga.
7 §•
Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen
eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flere personer,
hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att,
efter pröfning om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan
framkomna påståendena må vara befogade och på livilket sätt följaktligen
den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.
8 §•
Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7
§ sägs, har förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant
finnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna
uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf
omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen
särskildt att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit
utsedde, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med
de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade
afgörandet må komma till stånd.
9 §•
Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af
detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt
till förlikningsmannen utlämnas.
43
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 84.
10 §.
I fråga om rättsverkan, som må tillkomma öfverenskommelser, utfästelser
eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under
förhandlingar, kvilka enligt denna lag äga rum, gäller allt efter beslutens
innehåll och det sätt, hvarpå de "tillkommit, hvad allmän lag
förmår.
11 §•
Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de
förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan,
härom äfvensom, så vidt möjligt, angående tvistens omfattning insända
underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten
medla.
12 §.
Där sådant, i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga
åt annan än förlikningsmannen att såsom förlikningsman söka medla i
uppkomna arbetstvister.
13 §.
Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i
de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Ofverenskommelser,
utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås
eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda
dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.
Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium
insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående
kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under
hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse
för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders
verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig
kännedom.
Berättelsen skall på lämpligt sätt till trycket befordras.
I* §•
Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens verksamhet meddelas
i instruktion, som utfärdas af Konungen.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.
15 §.
Angående ersättning till förlikningsman och ledamöter i sådan
nämnd, som i 3 § andra stycket afses, varder särskildt stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1ÖUÖ.