Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

1

N:o 05.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik
samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15
§ strafflagen; gifven Stockholms slott den 7 mars 1906.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ansvarighet
för skada i följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af
11 kap. 15 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Karl Staaffl.

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Häjt. (Ako 65.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

’ Lag

angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med automobil förstås hvarje fordon, som för framdrifvande är
försedt med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

2 §•

Inträffar olycksfall i följd af automobiltrafik, och ligger vållande
därtill den till last, som förde automobilen, skall, därest skada tillfogas
person eller egendom, som icke med automobilen befordrades, automobilens
ägare härför utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder
såsom om han själf vållat skadan.

3 §•

Varder automobil mot ersättning tillhandahållen allmänheten, vare
automobilens ägare, därest olycksfall, på sätt i 2 § sägs, inträffar under
det automobilen för sådant ändamål användes, pliktig att jämväl ersätta
skada å person, som med automobilen befordrades.

4 §.

Brukar någon utan lof annans automobil, svare brukaren i stället
för ägaren till skada, som därunder inträffar.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

3

5 §•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen
tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, vare sådan brukare
lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som af automobilen förorsakas;
och må ägaren söka sitt åter af brukaren. Lag samma vare,
därest brukaren ej innehafver automobilen med sådan befogenhet, som
nämnd är, men likväl anlitar annan förare än den af ägaren anställde,
samt skada inträffar under denne förares handhafvande af automobilen.

6 §•

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år
från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol.

Försummas det, hafve han förlorat sin talan.

7 §•

Hvad ägare eller annan utgifvit enligt 2—5 §§, äge han söka åter
af den, som vållat skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf skadas kan, å väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller
eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles,
straffes med böter, högst etthundra riksdaler.

Far någon, på sätt ofvan sagdt är, öfverdådigt fram med automobil,
böte från och med tio till och med femhundra riksdaler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad
å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller
annat dylikt fortskaffningsinedel, som är för allmänheten tillgängligt eller å
rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller
där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor
hållas till salu för allmänheten eller å annat ställe, som, mot eller utan
afgift, är för allmänheten upplåtet, straffes, där ej förbrytelsen förut i
detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst etthundra riksdaler.

Våldför man arman å ställe, hvarom i denna § förmäles, då skall den
omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

5

Utdrag af protokollet öfver civildepartemenisärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott onsdagen den 26 april 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Ramstedt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Berger,

Meyer,

von Friesen och
Virgin.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
departementschefen statsrådet Westring:

* På grund af den ökade utbredning, som automobiltrafiken under de
senaste åren vunnit, torde man icke längre utan kännbara olägenheter kunna
undvara en särskild lagstiftning härom. Sedan någon tid tillbaka hafva äfven
förberedande åtgärder vidtagits för åstadkommande häraf. Sedan nämligen
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på därom gifven befallning den 30 maj
1902 till Kungl. Maj:t inkommit med underdånigt betänkande, innefattande
vissa allmänna grunder för en blifvande lagstiftning i ämnet, samt Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i samtliga län häröfver afgifvit underdåniga ut -

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

låtanden, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 24 juli 1903 åt särskilda
kommitterade att inom civildepartementet biträda vid utarbetande
af förslag till bestämmelser rörande ordnandet af automobiltraliken. Den
16 mars 1904 afgåfvo kommitterade jämte utförlig motivering förslag dels
till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik, dels till stadga
om automobiltrafik, dels ock till lag angående ändring af 53 § i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.
Äfven öfver dessa förslag hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit
utlåtanden.»

Efter att hafva närmare redogjort för innehållet i berörda förslag
och utlåtanden fortsatte departementschefen:

»De af kommitterade utarbetade förslag har jag låtit i civildepartementet
undergå ytterligare granskning, hvarvid vissa förändringar vidtagits.
En af dessa förändringar gäller själfva uppställningen af de föreslagna
stadgandena. Medan kommitterade, frånsedt ett stadgande, hvartill
jag senare skall återkomma, i det afgifna förslaget till lag i ämnet allenast
upptagit bestämmelser angående skyldighet för automobilägaren att ersätta
skada, som uppkommit i följd af olycksfall vid automobiltrafik, har jag
ansett äfven åtskilliga af de frågor, som beröras i det af kommitterade
afgifna förslag till stadga, vara af den allmänna natur, att bestämmelserna
därom böra upptagas i en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag.

Hvad då beträffar själfva innehållet i det förslag till lag, som jag nu
anhåller att få anmäla, torde till en början böra tillåtas mig att med några
ord beröra de i 2 och 3 §§ meddelade bestämmelser om tillstånd att taga
vägar och andra för körtrafik afsedda platser i anspråk för körning med
automobiler. På sätt framgår af 11 § och 14 § 1 mom. i det afgifna förslaget
till stadga, hade kommitterade ansett automobiltrafik böra medgifvas å
hvarje för allmän körtrafik upplåten eller tillgänglig väg, för såvidt icke Kungl.
Maj:ts befallningshafvande med hänsyn till vägens beskaffenhet eller andra
omständigheter, som inverkade på frågan om lämpligheten af automobiltrafiks
utöfvande å vägen, ansåge sig däremot böra meddela förbud. Kommitterade
hade således i detta hänseende icke gjort någon skillnad mellan allmän
och enskild väg. Häremot hafva från flera af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anmärkningar framkommit, i det en af dessa velat till allmänna
vägar inskränka tillåtelsen att färdas med automobil, andra åter väl ansett
körning med automobil böra vara tillåten å enskild för körtrafik tillgänglig
väg, men tillika hemställt om tillerkännande af ovillkorlig rätt för vägens
ägare att erhålla förbud mot automobiltrafiks utöfvande å vägen. Sistnämnda
förslag har äfven af mig biträdts. Hvad kommitterade i ämnet
föreslagit synes mig nämligen icke stå väl i öfverensstämmelse med den

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

förfoganderätt öfver enskild väg, som bör tillkomma dess ägare. Ä andra
sidan äro dessa vägar i vidsträckta delar af vårt land af så stor betydelse
för den allmänna samfärdseln, att ett allmänt förbud mot automobiltrafik
därå icke torde böra ifrågakomma.

Vid afgifvande af utlåtande öfver kommitterades förslag hafva åtskilliga
betänkligheter uttalats mot medgifvande af automobiltrafik å hvarje
allmän väg. Såsom skäl häremot har anförts våra vägars ofta mindre
tillfredsställande beskaffenhet. Af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Södermanlands län har särskildt förordats, att automobiltrafik ej måtte
medgifvas å sådana vägar, där automobilen upptager hälften eller å smala
vägar 2/5 af vägens bredd. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kalmar och Jämtlands län hafva uttalat sig i nära öfverensstämmelse härmed.
En bestämmelse af nyss angifna eller likartad! innehåll skulle likväl förorsaka
afsevärda olägenheter, på samma gång öfvervakandet af dess efterlefnad
komme att erbjuda synnerligen stora svårigheter. De olägenheter,
som kunna uppstå af medgifvande af automobiltrafik å hvarje allmän väg,
har jag, i nära öfverensstämmelse med hvad kommitterade föreslagit, ansett
lämpligast kunna afhjälpas genom den Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillagda rättighet att, där vägens beskaffenhet eller annat förhållande sådant
påbjuder, meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik eller mot
körning med automobil af viss beskaffenhet, därvid i främsta rummet
uppenbarligen åsyftas automobiler af mera betydande bredd eller vikt.

Äfven mot den af kommitterade föreslagna maximihastigheten hafva
likaledes på grund af våra vägars beskaffenhet betänkligheter yppats. Sålunda
föreslå Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings och
Hallands län, att den högsta tillåtna hastigheten måtte bestämmas till allenast
25 kilometer i timmen. Samma maximihastighet förordar Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands län, dock att en fart af 30 kilometer i
timmen måtte medgifvas å vägar, hvilkas bredd öfverstiger fyra meter.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hemställer om en maximihastighet
af 15 kilometer å smalare samt 25 kilometer å bredare vägar,
hvarförutom det borde tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande att
undantagsvis, där förhållandena det medgifva, stadga rätt till starkare
fart. Slutligen hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs och
Västmanlands län ansett en fart af mera än 20 kilometer i timmen icke
böra tillåtas. I förhållande härtill har äfven lägre maximifart för färd
i mörker eller i stad och köping föreslagits. I trots af dessa anmärkningar
har jag dock ansett mig böra med en obetydligt modifikation
bibehålla de af kommitterade föreslagna bestämmelserna. Äfven härvidlag
torde de olägenheter, som genom den föreslagna maximifarten å åt -

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

skilliga orter möjligen kunna befaras uppkomma, lämpligast afhjälpas genom
den Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillagda rättighet att meddela lokala
bestämmelser, hvarigenom den såsom regel medgifna maximihastigheten inskränkes.
Att märka är äfven, att det vida öfvervägande antalet af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke haft något att erinra mot kommitterades
förslag i nu berörda hänseende.

I likhet med kommitterade har jag ansett sådant förbud mot automobiltrafik,
hvarom ornförmäles i 2 och 3 §§, böra anslås vid den väg,
förbudet afser, likasom det äfven bör tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att bestämma, huruvida icke äfven beslut, hvarigenom den föreslagna
maximifarten inskränkes, bör å enahanda sätt tillkännagifvas. Ett
ovillkorligt påbud om dylikt kungörande synes mig nämligen i fråga om
sistberörda beslut icke tillrådligt, då det lätteligen kan antagas, att i åtskilliga
län dessa beslut komma att afse samtliga vägar inom större områden.
Däremot har jag icke kunnat biträda kommitterades förslag, att kostnaden för
uppsättandet af ifrågavarande anslag skulle drabba vederbörande vägkassa.
Särskildt när fråga är om enskild väg, lärer nämligen, på sätt ett flertal
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmärkt, något giltigt skäl icke kunna
åberopas för vägkassans betungande med denna utgift. Kommitterades i
det afgifna förslaget till ändring i väglagen gjorda hemställan har jag således
ansett böra förfalla. I stället synes mig kostnaden för anslagens
uppsättande böra bestridas, då fråga är om förbud mot körning med
automobil å enskild väg, af vägens ägare samt eljest af allmänna medel.

Jag öfvergår nu till redogörelse för innehållet i de bestämmelser,
som återfinnas i 8—11 §§ uti ifrågavarande lagförslag. Lika med kommitterade
anser jag automobilägaren böra ersätta skada, som vid körning
med automobil vållats af hans förares oförsiktighet eller vårdslöshet. Hvad
härutinnan af kommitterade föreslagits står i full öfverensstämmelse med
en på olika områden af vår lagstiftning tillämpad grundsats, att, när
särskild fara är förenad med drifvandet af någon rörelse, utöfvaren häraf
bör vara skyldig att ersätta äfven af hans underordnade arbetspersonal
därvid förorsakad skada. Härtill kommer äfven det särskildt af kommitterade
framhållna skäl, att i en dylik skadeståndsskyldighet ligger
en garanti, för att en autoinobilägare icke åt ovarsamma personer anförtror
automobilens skötsel. Om jag således är ense med kommitterade
hvad grundtanken i de af dem afgifna förslag till skadeståndsbestämmelser
angår, anser jag dock vissa modifikationer af den allmänna regeln
vara nödvändiga.

Hvad till att börja med skadeståndspliktens omfattning angår, torde
denna i allmänhet icke böra utsträckas jämväl till person, som vid olyckstill -

9

Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 65.

fallet färdades å den automobil, hvilken förorsakat skadan. De föreslagna
skadeståndsbestämmelserna afse närmast att utgöra skydd för de faror, som i
följd af automobiltralik hota öfriga vägtrafikanter, och böra således skäligen
icke komma till tillämpning i nu berörda fall. Endast då olyckan förorsakats
af en i yrkesmässig trafik använd automobil, synes skadeståndsskyldigheten
äfven böra omfatta person, som med automobilen befordrades. Till stöd
härför kan åberopas den likartade bestämmelse, som redan gäller i fråga
om järnvägsdrift och däraf föranledd skada.

Vidare hafva kommitterade, utan hänsyn därtill om automobilens
ägare vid olyckstillfället förfogade öfver automobilen eller icke, alltid lagt
den ifrågasatta skadeståndsskyldigheten på ägaren, dock med undantag
däraf att, då fråga är om yrkesmässig automobiltrafik, innehafvare af
tillståndet härtill träder i ägarens ställe. Det faller genast i ögonen, att,
för den händelse automobilen olofligen brukats samt skada därunder uppstått,
det vore synnerligen obilligt att fordra, det ägaren skulle vara
skyldig att gälda den uppkomna skadan. I detta fall bör uppenbarligen
ägaren vara fritagen från skadeståndsskyldighet samt denna i stället drabba
den, som brukade automobilen. Hvad åter angår de fall, då upplåtelse
af nyttjanderätt till automobilen ägt rum, synes mig ersättningsskyldighet
för skada, som därunder uppkommit, böra hvila gemensamt å ägaren och
nyttjanderättsinnehafvaren med rätt likväl för den förstnämnde att af nyttjanderättsinnehafvaren
återkräfva hvad han själf måst utgifva.

I enlighet med dessa grunder äro bestämmelserna i 8— 11 §§ affattade.
Hvad särskildt 8 § angår, torde det böra påpekas, hurusom, frånsedt
ofvanberörda stadgande om skadeståndspliktens omfattning, någon
förändring i sak från hvad kommitterade föreslagit (2 § i förslaget till
lag i ämnet) icke vidtagits genom paragrafens förändrade affattning, utan
har den bearbetning, paragrafen undergått, allenast åsyftat att tydligare
angifva, när skadeståndsskyldighet inträder. I 11 § har jag för förekommande
af hvarje tveksamhet ansett höra i lagen uttryckligen angifvas, att
såsom upplåtelse af nyttjanderätt förstås allenast det fall, då i upplåtelsen
tillika ingått befogenhet att anställa förare å automobilen. En motsatt
tolkning skulle, såsom lätt inses, leda till orimliga följder.

Kommitterade hade, såsom jag ofvan berört, föreslagit en särskild
bestämmelse, enligt hvilken vid yrkesmässig automobiltrafik innehafvaren
af tillståndet till trafikens utöfvande skulle i stället för ägaren vara ersättningspliktig
för inträffad skada. Den allmänna regeln i 11 § gör en
dylik specialbestämmelse öfverflödig. Ej heller lära tillräckliga skäl kunna
åberopas, hvarför ägaren i det åsyftade fallet alldeles skulle fritagas från
den honom eljest åliggande skadeståndsplikten.

Bih. till Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Häft.

2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Beträffande öfriga i förslaget upptagna bestämmelser torde allenast
böra påpekas, hurusom ansvaret för öfverträdelse af de i 2—5 §§ gifna
bestämmelser blifvit väsentligen höjdt utöfver hvad kommitterade föreslagit.
Endast i verkligt kännbara bötesbelopp torde ligga en verksam
garanti särskildt mot ett okynnigt begär att öfverskrida den högst medgifna
maximifarten.

I det framlagda förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser
om automobiltratik hade kommitterade i 6 § upptagit ett stadgande af
innehåll att, därest någon använder automobil å allmän väg på landet
under sådana omständigheter, att vägens underhåll därigenom kräfver ökad
kostnad, som ej är tillfällig, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle på
framställning äga ålägga auto mobilägaren att till den vägunderhållningsskyldige
utgifva bidrag till underhållskostnaden, efter ty Kungl.
Maj:ts befallningshafvande pröfvade skäligt. Häremot hafva fyrfaldiga
anmärkningar riktats i de öfver kommitterades förslag infordrade utlåtanden.
Särskildt hafva framhållits de synnerligen stora svårigheter,
som skulle vara förenade med tillämpningen af ett dylikt stadgande, hvarjämte
äfven tvifvelsmål yppats, huruvida Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vore den rätta myndigheten för handläggningen af ifrågavarande mål.
Med hänsyn såväl till svårigheterna för bedömandet af förevarande ersättningsanspråk
som äfven därtill att liknande ersättningsskyldighet icke
finnes stadgad i fråga om andra tyngre åkdon har Kungl. Majrts befallningshafvande
i Malmöhus län hemställt, att ifrågavarande stadgande
måtte alldeles utgå ur förslaget.

Riktigheten af de framställda anmärkningarna torde svårligen kunna
jäfvas. Därtill kommer, att under förutsättning allenast att automobiler
äro försedda med tillräckligt breda hjulringar, i hvilket syfte bestämmelser
också finnas intagna i det af kommitterade afgifna förslag till stadga, det
minst sagdt är tvifvelaktigt, huruvida automobiler verkligen göra någon
nämnvärd skada å vägar, ja till och med kan ifrågasättas, såsom äfven
kommitterade synas antaga (se sid. 65), om icke tyngre med breda hjulringar
försedda automobiler genom att utplåna uppkomna hjulspår göra mer gagn
än skada å vägarna. På grund af dessa skäl har jag icke ansett mig
böra föreslå, någon bestämmelse af sådant innehåll eller syfte som ifrågavarande
af kommitterade förordade stadgande.

Hvad angår de särskilda bestämmelser af administrativ art, som rörande
förevarande ämne erfordras, torde i allt väsentligt kommitterades förslag
kunna vinna godkännande. Härtill torde jag få återkomma, sedan
det förevarande lagförslaget vunnit slutlig handläggning.»

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande lagförslag
af den lydelse, som vid detta protokoll fogade bilaga utvisar, hemställde han
i underdånighet, att Högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte,
för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall.

Ex protocollo
E. K. Almqvist.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik.

Härmed förordnas som följer:

1 §•

Med automobil förstås i denna lag hvarje fordon, som för framdrifvande
är försedt med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

2 §.

1 mom. Där ej, på sätt nedan sägs, annorlunda förordnats, må
körning med automobil äga rum å hvarje allmän väg, gata eller torgplats.

2 mom. För landet äger Konungens befallningshafvande, där körning
med automobil å viss allmän väg till följd af körbanans ringa bredd eller
annat förhållande kan medföra särskild fara eller olägenhet, meddela
förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning därå
med automobil af viss beskaffenhet.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den
ordning, som i nämnda stadga föreskrifves.

3 §.

Å enskild väg, som allmänneligen befares, vare körning med automobil
tillåten; dock har Konungens befallningshafvande, där vägens ägare
därom gör framställning, att meddela förbud, som i 2 § 2 mom. sägs.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 65.

4 §•

13

Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar
i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle: 20 kilometer under
dagsljus och 15 kilometer vid mörker eller dimma samt

annorstädes: 30 kilometer under dagsljus och 20 kilometer vid
mörker eller dimma; allt i timmen.

På Konungens befallningshafvandes pröfning ankommer, huruvida
och på hvilka villkor täflan med automobiler, för visst undantagsfall, må
äga rum med öfverskridande af nämnda hastighet.

5 §•

Föreligger för landet anledning att inskränka den enligt 4 § tillåtna
största hastigheten, äger Konungens befallningshafvande meddela särskild
bestämmelse härom.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan
för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den
ordning, som i nämnda stadga föreskrifves.

6 §•

Har förbud, hvarom i 2 § 2 mom. eller 3 § sägs, af Konungens
befallningshafvande meddelats i fråga om viss väg å landet, skall, på sätt
Konungen närmare förordnar, beslutet tillkännagifvas medelst uppsättande
af anslag å lämpligt ställe vid vägen.

På Konungens befallningshafvandes pröfning ankommer, huruvida
jämväl beslut, hvarom i 5 § förmäles, å enahanda sätt skall tillkännagifvas.

Kostnaden för uppsättande af anslag, hvarom i 3 § sägs, gäldas af
vägens ägare. Uppsättandet af öfriga anslag bestrides af allmänna medel.

7 §•

För rättighet att mot ersättning betjäna allmänheten med automobil
för befordran af personer eller gods (yrkesmässig automobiltrafik) erfordras,
på sätt Konungen närmare föreskrifver, särskildt tillstånd af offentlig myndighet.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

8 §•

Inträffar påkörning af automobil eller annat dylikt olycksfall, och
ligger vållande därtill den till last, som förde automobilen, skall, därest
skada tillfogas person eller egendom, som icke med automobilen befordrades,
automobilens ägare härför utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade
grunder såsom om han själf vållat skadan.

Lag samma vare, därest skada, hvarom nämndt är, uppkommer i följd
däraf att för åkdon förspändt eller till ridning användt djur varder skrämdt
af automobil, och automobilens förare genom att icke i tid stanna automobilen
eller genom underlåtenhet af annan nödig försiktighetsåtgärd varit
vållande till skadan.

9 §•

Inträffar olycksfall, på sätt i 8 § sägs, under körning med automobil,
som vid tillfället brukades i yrkesmässig automobiltrafik, vare automobilens
ägare pliktig att jämväl ersätta skada å person, som med automobilen
befordrades.

10 §.

Brukar någon utan lof annans automobil, svare brukaren i stället
för ägaren till skada, som därunder inträffar.

11 §•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, vare denne lika med
automobilens ägare ansvarig för skada, som af automobilen förorsakas; och
må ägaren af brukaren söka sitt åter.

Såsom upplåtelse af nyttjanderätt skall ej anses, där ej i upplåtelsen
tillika ingått befogenhet att anställa förare å automobilen.

Anställer den, som öfver automobil förfogat utan sådan befogenhet,
som nämnd är, ändock förare, och inträffar skada, under det automobilen
af denne föres, svare till skadan som om han innehaft automobilen med
nyttjanderätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

12 §.

15

Hvar som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall inom två år
från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol.
Försummas det, hafve han förlorat sin talan.

13 §.

Hvad ägare eller annan utgifvit enligt 8—11 §§ äge han söka åter
af den, som vållat skadan.

14 §.

Hvad i 8—13 §§ är stadgadt äger icke tillämpning på velociped,
försedd med motor (motorcykel).

15 §.

Föres automobil å väg, gata eller plats, hvarest sådant icke är
tillåtet, eller med större hastighet än i hvarje fall är medgifvet, böte
automobilens förare från och med 10 till och med 500 kronor.

Till enahanda ansvar vare den förfallen, som utan vederbörligt tillstånd
utöfvar yrkesmässig autoin obiltrafik.

16 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
mot denna lag, samma förseelse, skall han, när han därtill varder
lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits,
fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade.

17 §.

Allmän åklagare skall åtala förseelse mot denna lag; dock må ej
öfverträdelse af förbud, hvarom i 3 § sägs, åtalas af allmän åklagare, där
ej förseelsen af målseganden angifvits till åtal.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

18 §•

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

19 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

20 §.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må ändring sökas hos Konnugen.

21 §.

Konungen meddelar bestämmelser i fråga om automobils beskaffenhet
så ock de närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
må för tryggande af säkerhet och ordning vid utöfvande af automobiltrafik
erfordras.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

17

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 30 oktober 1905.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lindbäck,

Wijkander,

Trollander,

Silverstolpe.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut deri 18 nästlidne maj handlingarna
rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade
förslag till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik
cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, hvilka
jämte till statsråd numera utnämnde justitierådet Petersson öfvervarit föredragningen
af förslaget, företogs nu detta ärende till slutlig behandling,
varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Angående den föreslagna lagens omfattning afgaf justitierådet T kolländer,
med hvilken justitieråden Lindbäck och Wijkander voro ense, följande
yttrande:

»I olikhet med det af kommitterade uppgjorda lagförslag innehåller
det nu remitterade förslaget bestämmelser dels angående de vägar och
platser, där automobiltrafik skulle få äga rum, och dels om den hastighet,
hvarmed automobil skulle få framföras. För min del anser jag bestämmelser
i nämnda hänseenden icke lämpligen böra inrymmas i en lag, stiftad
af Konung och Riksdag. Dessa bestämmelser, hvilkas syfte är att trygga
allmänheten mot de faror, som af automobiltrafik kunna uppkomma, men
på samma gång måste så afpassas, att icke en i stark uppblomstring stadd
och för det allmänna viktig industri genom för trånga skrankor hämmas i
sin utveckling, äro till sin natur politiföreskrifter och synas mig, för att

Bill. till Rilcsd. Prot 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Håft. 3

18

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

väl fylla sitt ändamål, böra meddelas i administrativ ordning så att de
lätt kunna ändras och anpassas efter ändrade förhållanden, såsom automobilindustriens
utveckling till högre fulländning, en allmännare uppfattning
af detta samfärdsmedels nytta och allmänhetens förvärfvade större
vana därvid m. m.

Jag hemställer således, att nämnda stadganden såväl som de däraf
föranledda straff- och åtalsbestämrnelserna måtte ur förslaget utgå och
lagen sålunda blifva allenast en »lag angående ansvarighet för skada i följd
af automobiltratik».

För den händelse denna hemställan ej vinner afseende, har jag emellertid
ansett mig böra ingå i granskning äfven af de bestämmelser, om
hvilkas uteslutande sålunda hemställts.»

I öfrigt föranledde förslaget följande anmärkningar.

3 §.

Justitierådet Thollander erinrade mot affattningen af denna §, att
det syntes oriktigt, att uttryckligen fastslå såsom en rättighet att med
automobil färdas å enskild väg, då meningen icke vore att göra inskränkning
i den enskilde vägägarens rätt öfver vägen utan endast att stadga
att, därest ägaren icke vill tillåta automobiltratik å vägen, han har att vända
sig till Konungens befallningshafvande, som förordnar i enlighet med vägägarens
önskan, utan att det tillkommer Konungens befallningshafvande att
pröfva skälen för denna önskan.

4 §•

Justitierådet Silverstolpe yttrade: »De föreslagna bestämmelserna angående
den hastighet, med hvilken automobil får framföras, kunna icke anses
uttömmande. Uppenbart är nämligen, att i gathörn och vägkorsningar
samt i allmänhet å lifligt trafikerade platser eller där vägbanan allenast
en obetydlig sträcka kan fritt öfverskådas, en automobil måste framföras
med vida större varsamhet, än som följer allenast af iakttagandet af
bestämmelsen om den högsta tillåtna farten. Också finner man, hurusom
kommitterade i det af dem afgifna förslag till stadga om automobiltratik,
förutom en bestämmelse af hufvudsakligen samma lydelse som ifrågavarande
§, i annat sammanhang upptagit en föreskrift, att automobil å ställen
af nyss omförmälda beskaffenhet skall framföras så sakta, att den kan
stannas ögonblickligen. Särskildt för vinnande däraf, att enahanda straff -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 65.

19

bestämmelser komma att tillämpas såväl å öfverskridandet af den tillåtna
maximifarten som å hvarje annan yttring af öfverdådig framfart vid körning
med automobil, torde det vara nödvändigt, att ett stadgande af väsentligen
sådant innehåll som det nu angifna tillfogas ifrågavarande §.

Det torde kunna med fog ifrågasättas, huruvida öfver hufvud taget
täflan med automobiler bör tillstädjas å allmän väg, gata eller torgplats
eller å enskild väg, som allmänneligen befares, då sådana täflingar svårligen
lära kunna anordnas så, att de icke lända till hinder och men för
den öfriga trafiken därstädes. I alla händelser saknas hvarje giltigt skäl
att vid dylika täflingar medgifva större hastighet än den eljest högst tilllåtna.
Däremot kunna åtskilliga andra fall tänkas, då det kan vara af vikt,
att automobil får framföras med starkare fart än den i allmänhet stadgade.
Detta torde exempelvis vara förhållandet, då automobil begagnas för brandväsendets
räkning eller såsom ambulansvagn, och kan möjligen äfven blifva
händelsen, därest automobiler komma till användning för militära ändamål.
Jag hemställer därför, att paragrafens sista stycke måtte sålunda
ändras, att Konungens befallningshafvande erhåller befogenhet att för sistberörda
och tilläfventyrs andra därmed likartade fall tillåta öfverskridande
af den annars medgifna största hastigheten.»

Justitierådet Thollander ansåg, att stadgandet i tredje stycket af denna
§ i alla händelser borde utgå, då täflingar med automobil på våra vanliga
vägar under inga villkor torde böra tillåtas.

Justitierådet Wijkander anförde: »Enligt sista stycket af denna §
skall det ankomma på Konungens befallningshafvande att för visst angifvet
undantagsfall, nämligen för den händelse tillstånd lämnats till täflan
med automobiler, medgifva öfverskridandet af den stadgade maximifarten.
Äfven andra fall torde emellertid finnas, då sådant medgifvande lämpligen
bör ifrågakomma, såsom vid körning med automobiler, använda för brandväsendets
räkning eller såsom ambulansvagnar eller för militärt ändamål
m. m. Ifrågavarande stycke torde därför böra affattas i en något allmännare
form än som skett.

Justitierådet Lindhäck delade de inom högsta domstolen uttalade betänkligheter
mot anordnande af täflingar med automobiler, hvilka täflingar,
efter hvad erfarenheter från utlandet ådagalagt, medföra synnerlig fara för
olycksfall.

6 §•

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitieråden Lindbäck och
Wijkander instämde, yttrade: »Förbud mot automobiltrafik synes böra på

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

det i §:n angifna sätt tillkännagifvas icke blott då förbudet afser väg å
landet utan äfven då det meddelats i fråga om väg å område, som är att
hänföra till stad, men icke är i stadsplanen intaget. _ Däremot torde sådant
tillkännagifvande icke erfordras beträffande förbud, som endast gäller
gata eller väg inom köpings eller municipalsamhälles planlagda område.

Under erinran därom, att enligt 21 § ordningsstadgan för rikets städer
sådant beslut, som i andra stycket af förevarande § omförmäles, kan
i visst fall komma att meddelas af magistrat eller annan däremot svarande
styrelse för stad, köping eller municipalsamhälle, hemställer jag, att nyssnämnda
stycke måtte erhålla en sådan affattning, att det alltid ankommer
på den myndighet, som meddelat beslutet om den högst tillåtna hastighetens
inskränkande, att jämväl pröfva, huruvida beslutet bör på angifvet
sätt tillkännagifvas.

Slutligen hemställer jag, att enär i förevarande fall lika litet som i
allmänhet, då fråga är om offentliggörande af myndighets påbud, kostnaden
härför bör drabba enskild person, bestämmelsen därom, att kostnaden
för uppsättande af anslag rörande i 3 § omförmälda förbud skall gäldas
af vägens ägare, måtte utgå.»

Justitierådet Thollander förenade sig med justitierådet Silverstolpe i
hans hemställan, att bestämmelsen om kostnaden för uppsättandet af anslag
rörande förbud, hvarom i 3 § sägs, måtte utgå.

7 §•

Justitierådet Thollander ansåg ett stadgande af detta innehåll icke
behöfva intagas i lagen och hemställde, att detsamma måtte utgå.

8. 9, 10 och 11 §§.

Justitierådet Silverstolpe anförde beträffande 8 .§: »Kommitterade hafva
antagit, att genom bestämmelsen om automobilägarens skyldighet att ersätta
skada, som vid körning med automobil uppkommit till följd af förarens
fel eller försummelse, garanti skulle vinnas därför, att endast verkligt
kompetenta och genom särskilda egenskaper lämpliga personer komme
att användas till förare. Att denna bestämmelse skulle medföra en sådan
påföljd, synes mig emellertid ytterst tvifvelaktigt. Då erfarenheten från
såväl in- som utlandet visat, att körning med automobil i stor utsträckning
betraktats såsom ett sportnöje, hvarvid behörig försiktighet vid fram -

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 65.

21

farten på ett hänsynslöst sätt åsidosatts, kan man taga för tämligen gifvet,
att i många fall den skärpta ansvarigheten för skada icke kommer
att förebygga, att automobilens handhafvande öfverlämnas åt person, som
icke innehar de i sådant afseende erforderliga kvalifikationer. Den af kommitterade
tillika föreslagna åtgärden att i administrativ författning stadga
bötesstraff för automobilägaren, om automobilen föres af därtill olämplig
person, torde ej heller vara ägnad att bereda det önskade skyddet mot
vårdslös och oförsiktig framfart, då någon pröfning af förarens lämplighet
ej skulle på förhand äga rum annat än vid yrkesmässig trafik. Enda sättet
att för öfriga trafikanter åstadkomma trygghet synes vara att anordna
en verksam kontroll beträffande kompetensen hos de personer, som föra
automobilerna. För sådant ändamål torde i lagen böra intagas ett stadgande
af innehåll, att för rätt att föra automobil å allmän väg, gata eller
torgplats eller å enskild väg, som allmänneligen befares, erfordras tillstånd
af offentlig myndighet, samt att sådant tillstånd endast må meddelas åt
deri, som uppnått viss angifven ålder och i den ordning, Konungen bestämmer,
visat sig äga full kännedom om automobils konstruktion, skötsel
och manövrering samt i öfrigt befunnits innehafva de för sådant fordons
framförande erforderliga egenskaper. I sammanhang härmed lära i lagen
böra inrymmas straffbestämmelser för automobils framförande genom därtill
obehörig person.

Enligt andra stycket af denna § har ägarens ansvarsskyldighet för
där afsedd skada begränsats till de fall, då för åkdon förspändt eller till
ridning användt djur varder skrämdt af automobil, samt skada, på sätt
vidare i paragrafen angifves, härigenom uppstår. Det kan emellertid lätt
inträffa, att ett kreatur äfven under andra förhållanden blifver skrämdt af
automobil, så att skada uppkommer vare sig å kreaturet själft eller å
annat föremål eller å människor; och svårligen torde något skäl kunna
åberopas, hvarför i sådant fall ägaren skulle undgå att ersätta skada, till
hvilken föraren genom underlåtenhet att vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder
varit vållande. Den enda begränsning, som uti förevarande hänseende
torde lämpligen böra uppställas, synes vara den, att kreaturet befinner
sig å eller i omedelbar närhet af den väg, där automobilen framföres.
Härför talar nämligen det skäl, att automobilens förare icke bör tvingas
att fästa sin uppmärksamhet på föremål, som befinna sig på längre afstånd
från den väg, där han färdas — något som uppenbarligen komrue
att menligt inverka på hans lugna och säkra handhafvande af automobilen.
På grund af hvad sålunda uttalats anser jag önskvärdt, att förslaget
undergår en omarbetning i nu angifvet syfte.»

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

I fråga om 9 § yttrade justitierådet Silverstolpe: »Enligt det föreslagna
lagrummet är automobilägarens skadeståndsskyldighet i förevarande
fall, utöfver hvad i 8 § sägs, utsträckt till att jämväl omfatta skada å
person, som vid olyckstillfället befordrades med automobilen. Någon
skyldighet för ägaren att gälda skada, som tillfogats med automobilen
befordrad egendom, är däremot icke i föreliggande § stadgad. Visserligen
kan till stöd härför åberopas, att något tvingande skäl att där intaga ett
sådant stadgande icke är för handen, då i allt fall den, som åtagit sig
egendomens fraktande — och i regel är denna liktydig med automobilens
ägare — redan på grund af fraktaftalets allmänna innebörd torde under
de i denna § angifna omständigheter vara pliktig att utgifva ersättning
för skada å sådan egendom. Då emellertid i vår lag allmänna bestämmelser
om fraktaftal saknas, samt därtill kommer, att det föreslagna lagrummets
lydelse lätteligen kan gifva anledning till den missuppfattning, att
ägaren vore ovillkorligen frikallad från hvarje ersättningsskyldighet i nu
nämnda afseende, synes paragrafen böra sålunda affattas, att ägaren enligt
densamma varder skyldig att ersätta skada å person och egendom,
som med automobilen befordras.»

Justitierådet Thollander yttrade: »Det torde öfverensstämma med
allmänt erkända rättsgrundsatser, att vid drifvandet af farliga företag den
är ansvarig för uppkommen skada, i hvars intresse företaget drifves. Vid
automobiltrafik, som måste räknas till farliga företag, bör således i vanligaste
fall ägaren vara ansvarig för skadan, och, om liera ägare finnas,
böra dessa ansvara solidariskt. Men om rätten att förfoga öfver en
automobil är af ägaren å annan öfverlåten, så att denne har full bestämmanderätt,
hvar och huru automobilen skall framföras, bör enligt min
åsikt den, som sålunda förfogar öfver automobilen, vara ansvarig för åstadkommen
skada, och det synes mig obilligt att i sådant fall lägga någon
ansvarighet på ägaren. Den gemensamma ansvarighet, förslaget ålägger
ägare och brukare med regress för den senare till den förre, kan jag för
min del således ej tillstyrka.

Vid brukande utan lof af annans automobil torde, på sätt förslaget
innehåller, brukaren böra svara för skadan.

I fråga om omfattningen af ansvarigheten anser jag lika med
kouimitterade, att den bör utsträckas till fall, då någon ljutit döden eller
lidit kroppsskada eller egendom, som icke mottagits för befordran med
automobil, blifvit skadad. Hänsyn till allmän säkerhet synes mig fordra,
att i fråga om skada å person skillnad ej göres på den, som med automobilen
befordrades, och andra personer. Beträffande gods, som med
automobil befordras, utgår förslaget, från, att skadeståndsskyldigheten bör

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

regleras efter allmänna grunder för fraktaftal. Därutinnan delar jag förslagets
ståndpunkt af det skal, att det torde innebära en inskränkning i
den vanliga skadeståndsskyldigheten, om denna gjordes beroende af bevisning
om vållande å förarens sida; men för undvikande af det missförstånd,
att någon skadeståndsplikt i afseende å sådant gods icke skulle för ägare
eller brukare af automobil finnas, torde i lagen böra intagas en hänvisning
till hvad därom i allmänhet gäller.

Uttrycket i 8 § »påkörning af automobil», som språkligt taget torde
innebära, att någon annan kör på en automobil, men som närmast torde
syfta på det fall, att en automobil köres på person eller egendom, synes
mig- således mindre väl valdt. Då därtill kommer, att det är svårt att
finna, hvad med »annat dylikt olycksfall» afses, och att begränsningen i
andra stycket, på sätt justitierådet Silverstolpe anmärkt, torde vara för
stor, anser jag det vara bättre att, såsom kommitterade föreslagit, endast
angifva, att skadan skall hafva skett »i följd af automobiltrafik».

Justitierådet Wijkancler anförde: »Da, med de undantag, som i lagen
särskildt må uppställas, automobilägare synes skola svara för all skada,
som vid körning med automobil genom förarens vållande tillfogas person
eller egendom, hvarom i första stycket af 8 § sägs, torde åt samma
stycke böra gifvas en affattning, som på ett fullt uttömmande sätt angifver
detta; och lärer under iakttagande häraf andra stycket af §:n böra utgå.

I 11 § uttalas den principen, att, om någon innehar automobil med
nyttjanderätt och i upplåtelsen af nyttjanderätten tillika ingår befogenhet
att anställa förare å automobilen, ej mindre innehafvaren än äfven
ägaren skall vara ansvarig för uppkommande, af föraren vållad skada.
För stadgande af en dylik oinskränkt skadeståndsplikt för ägaren föreligga
dock, efter mitt förmenande, ej tillräckliga skäl. Däremot kan ifrågasättas,
om ej en till automobilen, eventuellt dennes värde, inskränkt ansvarighet
skulle kunna åläggas ägaren. Med en sådan bestämmelse analoga
föreskrifter finnas, som bekant, redan i den svenska rätten; och dessutom
kan erinras om stadgandet i § 28 af dansk Lov om Körsel med Automobiler
den 15 maj 1903: »Den til Erstatning berettigede kan for Erstatningen
holde sig til Automobilet, hvad enten dette tilhorer den korende
eller ikke.»

För att göra ett stadgande af förenämnda beskaffenhet fullt effektivt
torde ock kunna ifrågasättas en supplerande föreskrift, enligt hvilken
automobilen kunde, på vederbörandes yrkande, utan vidare beläggas med
kvarstad, där ej pant eller borgen ställdes för skadeståndets gäldande.»

Justitierådet Lindbäck biträdde den af justitierådet Wijkander framställda
anmärkning mot 8 § och ansåg tillräcklig grund saknas att, på

24

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

sätt i 11 § föreslagits, låta för där afsedt fall ägaren af automobilen
drabbas af någon ansvarighet för inträffad skada. Dessutom yttrade
justitieråd et Lindbäck, med hvilken justitierådet Wijkander i denna del
instämde: »Då det icke lärer vara åsyftadt, att den föreslagna lagen skall
äga tillämpning i fråga om ägares eller innehafvares af automobil skyldighet
att ersätta skada å egendom, som för befordran med automobil mottagits
och under forslingen skadats, utan tvister härom torde vara att bedöma
efter de för fraktaftal i allmänhet gällande grunder, synes det
önskvärdt, att, till undvikande af missuppfattning, i lagen inflöte ett stadgande,
som angåfve nu antydda begränsning i lagens tillämplighetsområde.»

14 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Tillräckliga skäl torde knappast föreligga för att undantaga s. k. motorcyklar
från tillämpningen af de föreslagna skade3tåndsbestämmelserna. I
de länder, där särskild lagstiftning om skadestånd i följd af automobiltrafik
kommit till stånd eller är under utarbetande, lärer ej heller någon
skillnad i förevarande hänseende gjorts mellan motorcykler och öfriga
automobiler».

16 §.

Justitierådet Wijkander anförde: »Stadgandet i denna § torde kunna
inskränkas till de fall, på yrkesmässig automobiltrafik utöfvas utan vederbörligt
tillstånd, öfriga i lagförslaget afhandlade förseelser äro nämligen
af deri beskaffenhet, att den i 4 kap. 8 § strafflagen uttalade grundsats
allenast i sällsynta fall kan i afseende å dem vinna tillämpning; och för
dessa fall föreligger ej skäl att meddela några undantagsbestämmelser.

17 §.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken Högsta domstolens öfriga
ledamöter instämde, yttrade: »Enligt förslaget skulle allmän åklagare få
åtala öfverträdelse af förbud, hvarom i 3 § sägs, allenast efter därom af
målsäganden gjord angifvelse. Efter ordalydelsen blifver denna bestämmelse
tillämplig endast å öfverträdelse af särskildt, af offentlig myndighet
meddeladt förbud mot enskild vägs anlitande vare sig för all slags auto -

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

mobil trafik eller för körning därå med automobil af viss beskaffenhet.
Med berörda förseelse bör likväl tydligen äfven jämnställas det fall, då
någon mot vägägarens vilja färdats med automobil å enskild väg, där
sådant redan på grund af lagens innehåll icke är tillåtet, d. v. s. med
andra ord å enskild väg, som icke »allmänneligen befares». Emellertid
synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke, i enlighet med hvad som
gäller i fråga om de likartade, i 24 kap. strafflagen afhandlade åverkansförseelserna,
ifrågavarande öfverträdelser, där de allenast förnärma enskild
persons rätt, böra få åtalas endast af målsäganden.»

20 §.

Högsta domstolen anmärkte, att till ifrågavarande § borde göras ett
tillägg af innehåll, att af Konungens befallningshafvande meddeladt beslut
skulle, utan hinder af besvär, lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kunde blifva vederbörligen förordnadt.

Ur protokollet:

Carl Lundquist.

Bih. till Piksd. Prat. 1906.

1 Sami. 1 Afd. 31 Raft.

4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Utdrag af protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 7 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesert,

frih. Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström,

Justitieråden: Lindbäck,

Ramstedt.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet, hans excellens herr statsministern, i underdånighet: Högsta

domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 26 april 1905 till högsta domstolen remitterade förslaget
till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande, anförde
hans excellens herr statsministern:

Af de fyra ledamöter af högsta domstolen, som deltagit i ärendets
slutliga pröfning, hafva tre ledamöter anmärkt, att de bestämmelser i det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

27

remitterade förslaget, som angå dels de vägar och platser, där automobiltrafik,
skulle få äga rum, dels ock den hastighet, hvarmed automobil skulle
få framföras, icke lämpligen borde inrymmas i en af Konung och Riksdag
stiftad lag. Med anledning häraf hafva samma ledamöter hemställt, att
nämnda stadganden, äfvensom de däraf föranledda straff- och åtalsbestämmelserna,
måtte ur förslaget utgå och lagen sålunda blifva allenast en »lag
angående ansvarighet för skada i följd af autornobiltrafik.

För min del anser jag mig, på de af samma ledamöter anförda skäl,
böra biträda denna mening; och har förslaget till följd häraf undergått en
omarbetning, därvid samtliga nyssnämnda bestämmelser ur detsamma uteslutits.
Då således förslaget kommit att innehålla allenast stadganden af
rent civilrättslig natur, har ärendet äfven från civildepartementet blifvit
öfverlämnadt till justitiedepartementet.

Redan i detta sammanhang torde böra nämnas, att de ur förslaget
uteslutna bestämmelserna hafva med ett undantag, hvartill jag senare återkommer,
i stället upptagits i ett inom civildepartementet utarbetadt förslag
till förordning om autornobiltrafik. Ehuruväl denna författning tillhör
den ekonomiska lagstiftningens område, lärer likväl chefen för civildepartementet,
med hänsyn till frågans vikt och beskaffenhet, hemställa,
att Riksdagens yttrande måtte öfver förslaget inhämtas. Det synes mig
också lämpligare, att Riksdagen på detta sätt får tillfälle att göra sin uppfattning
gällande, än att, med förryckande af skillnaden mellan civilrättslig
och ekonomisk lagstiftning, åtskilliga till sistnämnda lagstiftningsområde
hörande bestämmelser upptagas i en i den ordning, § 87 Regeringsformen
angifver, stiftad lag. Endast på detta sätt kan under närvarande förhållanden
i någon mån förekommas, att högsta domstolens tid och arbetskrafter
upptagas med pröfning af en mångfald för domstolens egentliga uppgift
främmande lagstiftningsfrågor.

De bestämmelser, som sålunda vid förslagets omarbetning på grund
af nyssberörda anmärkning uteslutits, äro 2—7 äfvensom 15 och följande §§.
Förslagets rubrik har i sammanhang härmed ändrats till hvad i sådant
hänseende inom högsta domstolen föreslagits. För de jämkningar, förslaget
i öfrigt undergått, anhåller jag att i det följande få redogöra.

Vidkommande 1 §, hvilken lämnats utan anmärkning af högsta domstolen,
har jag ansett orden »enligt denna lag» böra utgå. Härigenom vinnes,
att den i nämnda § lämnade definition äfven blir tillämplig å andra
lagar eller författningar, hvarest samma term förekommer.

Beträffande 2 § (8 § i det remitterade förslaget) har jag, i öfverensstämmelse
med därom inom högsta domstolen framställda anmärkningar,
ansett lagrummet lämpligen böra erhålla en mer allmän affattning än i

28

Kurtgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

det remitterade förslaget var förhållandet. Någon ändring i sak är härmed
icke åsyftad.

Den 9 § i det remitterade förslaget, hvilken motsvaras af 3 § i det
nu föreliggande, innehåller, att, därest olycksfall inträffar under körning
med automobil, som tillhandahålles allmänheten mot ersättning, skall automobilens
ägare, till skillnad från hvad i allmänhet är föreslaget, vara
pliktig att jämväl ersätta skada å person, som med automobilen befordras.
Förslaget utgår tydligen från den uppfattning, att tvister i fråga om automobilägares
skyldighet att ersätta skada å egendom, som mottagits för
befordran med automobil och under forslingen skadats, böra bedömas efter
de för fraktaftal i allmänhet gällande grunder. Emellertid har af flertalet
af högsta domstolens ledamöter ansetts önskvärdt, att, till undvikande
af missuppfattning, i lagen inflöte ett stadgande, som angåfve denna begränsning
i lagens tillämplighetsområde. A andra sidan har af en ledamot
af högsta domstolen ifrågasatts, att i lagen skulle intagas bestämmelse
om automobilägarens skyldighet att i förevarande fall ersätta jämväl skada
å egendom, som med automobilen befordrades.

För min del anser jag väl, att automobilägarens skadeståndsskyldighet
för gods, som han till befordran mottagit, bör bedömas efter de för
fraktaftal i allmänhet gällande rättsgrundsatser. Att uttryckligen genom
ett tillägg till ifrågavarande lagrum utsäga detta synes mig emellertid
icke nödigt. Det torde vara påtagligt, att den ifrågasatta lagen endast
afser att reglera den särskilda skadeståndsplikt, som, utöfver hvad i allmänhet
gäller, bör åligga ägare eller innehafvare af automobil, hvaremot
tydligen jämväl mot automobilägaren kunna göras gällande sådana
skadeståndsbestämmelser, som eljest på grund af aftal eller allmänna rättsgrundsatser
äro tillämpliga. Emellertid har jag, särskildt med hänsyn
därtill att 7 § i det remitterade förslaget icke ingår i det nu föreliggande,
ansett ordalagen uti ifrågavarande lagrum böra undergå en redaktionell
jämkning.

I fråga om den skadeståndsplikt, som bör åligga en innehafvare af
automobil — bestämmelserna härom återfinnas i 11 § af det remitterade
samt 5 § af det af mig nu framlagda förslag —, hafva åsikterna under
ärendets gång visat sig synnerligen skiftande. De kommitterade, hvilka
erhållit uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet, hade — frånsedt
yrkesmässig automobiltrafik — icke upptagit någon bestämmelse i syfte
att, då automobil icke af ägaren nyttjades, mildra eller mellan denne och
nyttjanderättsinnehafvaren fördela den skadeståndsskyldighet, som kunde
ifrågakomma. Det remitterade förslaget utgick från den grundsatsen, att
i förevarande fall borde ägare och nyttjanderättsinnehafvare vara solida -

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

riskt ansvariga samt den förre mot nyttjanderättsinnehafvaren äga rätt till
regresstalan. I högsta domstolen hafva två ledamöter ansett skadeståndssbyldigheten
i förevarande fall böra hvila uteslutande å nyttjanderättsinnehafvaren.
En ledamot har väl ej velat biträda den i det remitterade
förslaget företrädda meningen men däremot ansett det kunna ifrågasättas,
om icke en till automobilen, eventuellt dennes värde, inskränkt ansvarighet
skulle kunna i förevarande fall åläggas ägaren. Slutligen har den fjärde
af de vid ärendets slutliga granskning deltagande ledamöterna i förevarande
punkt lämnat förslaget utan anmärkning.

För min del vill jag visserligen ej underkänna vikten af de anmärkningar,
som i högsta domstolen framställts mot att låta automobilägaren
äfven i förevarande fall ansvara för hela den uppkomna skadan utan annan
begränsning än den, som ligger i rätten till återgångstalan mot nyttjanderättsinnehafvaren.
Med hänsyn till önskvärdheten att förekomma uppkomsten
af skenaftal mellan ägare och annan person i syfte att å den
senare öfverföra ansvaret för möjligen uppkommande skada synes mig lagrummet
likväl böra bibehållas i väsentligen samma affattning som förut.
De förändringar, jag låtit detsamma undergå, äro endast af redaktionell
natur.

Enligt det remitterade förslaget (se § 14) voro s. k. motorcyklar
undantagna från tillämpningen af de ifrågasatta skadeståndsbestämmelserna.
I likhet med den mening, som utan skiljaktighet omfattats inom högsta
domstolen, finner jag bestämmelsen härom böra utgå.

Jag öfvergår nu till motivering af det framlagda förslaget till ändrad
lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen. Det remitterade förslaget upptog,
såsom jag redan nämnt, bland annat äfven straffbestämmelser för den, som
färdades med större hastighet än i hvarje särskildt fall var medgifvet.
öfverträdelse af dessa föreskrifter var belagd med böter från och med 10
till och med 500 kronor.

En ledamot af högsta domstolen har anmärkt, att berörda bestämmelser
icke kunna anses uttömmande; uppenbart vore nämligen, att i gathörn
eller vägkorsningar samt i allmänhet å lifligt trafikerade gator eller
där vägbanan allenast en obetydlig sträcka kunde fritt öfverskådas en
automobil måste framföras med vida större varsamhet än som följer allenast
af iakttagande af den högsta tillåtna farten. Då riktigheten åt denna anmärkning
svårligen torde kunna jäfvas, har jag ansett mig böra gifva den
föreslagna bestämmelsen en mera allmän affattning samt för detta ändamål
satt densamma i omedelbart sammanhang med närstående bestämmelser
om öfverdådig framfart i allmänna strafflagen. Ett tillägg till 11 kap.
15 § strafflagen synes mig således vara af nöden. Mot det föreslagna

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

bötesbeloppets storlek har icke förekommit någon anmärkning i högsta
domstolen.»

Efter att härefter hafva uppläst ifrågavarande båda lagförslag hemställde
hans excellens herr statsministern, att förslagen måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets föredragning
inom högsta domstolen anfört, i den mån hans anmärkningar icke
vid förslagets omarbetning blifvit beaktade.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna,
att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet
af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Stockholm 1906. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.