Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

N:o 30.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
afsättande af medel till pensionering af statens järnvägars
personal; gifven Stockholms slott den 30 december
1905.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva,

att, såsom bidrag till bestridande af pensionering af statens järnvägars
personal, må, utöfver hvad enligt gällande reglemente för
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning i sådant afseende kan komma
att utgå af statsmedel, för år 1907 af statens järnvägars trafikmedel
afsättas och till statskontoret öfverlämnas ett belopp af 350,000 kronor,
att af statskontoret, i enlighet med hvad därom kan varda af Kungl.
Maj:t föreskrifvet, tillsvidare för ifrågavarande ändamål förvaltas och
förräntas; samt

att Kungl. Maj:t må äga förordna om utbetalande af så stor del
af ifrågavarande belopp, som för ett orubbadt upprätthållande af pensionsinrättningens
verksamhet i enlighet med gällande grunder kan
under år 1907 erfordras.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Schotte.

Bih. till Bihd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 12 Säft. (N:o 30.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden1 hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
december 1905.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Tkolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesert,

friherre Marks yon Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

ScHOTTE,

Berg,

Bergström.

Departementschefen, statsrådet Schotte, yttrade:

Redan sedan flera år tillbaka har den finansiella ställning, hvari
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning befinner sig, utgjort föremål
för allvarliga bekymmer. Förberedande mått och steg i syfte att åstadkomma
utredning och förslag rörande de åtgärder, som böra vidtagas
för afvärjande af den ekonomiska kris, hvilken synes hota pensionsinrättningen,
hafva äfven af Eders Kungl. Maj:t vidtagits; och ehuruväl
denna utredning ännu icke kan anses till fullo afslutad, anser jag mig
likväl redan i det skick, ärendet nu befinner sig, böra i viss del underställa
detsamma Eders Kungl. Maj:ts pröfning. Såsom af efterföljande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

framställning torde framgå, synes nämligen ett skyndsamt ingripande
från statens sida vara af omständigheterna betingadt.

Till en början må det tillåtas mig att redogöra för uppkomsten
af ifrågavarande pensionsinrättning äfvensom för de orsaker, som närmare
sammanhänga med dess nu hotande obestånd.

Sedan fråga om bildande af en pensionsförening för tjänstemän
och betjänte vid statens järnvägar förevarit vid åtskilliga Riksdagar,
medgaf 1872 års Riksdag, på därom af Eders Kungl. Magt framställd
proposition, att såsom bidrag till en pensionsinrättning, upprättad i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som legat till grund
för och åtföljt den nådiga propositionen, finge årligen, räknadt från
och med år 1872, af trafikmedlen afsättas ett belopp, motsvarande 11U
procent af skillnaden mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster,
å ena sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, hvilket
belopp skulle pensionsinrättningen tillgodoföras enligt föreskrifter, som
af Eders Kungl. Maj:t i nådigt reglemente för samma inrättning kunde
varda fastställda; dock att, när berörda skillnad första gången uppginge
till 5 procent af den sammanräknade summa, som anläggningen af de
trafikerade stambanorna enligt styrelsens för statens järnvägstrafik
bokslut kostat, den till förmån för pensionsinrättningen utgående årliga
procent skulle ånyo bestämmas, efter hvad, på grund af då verkställda
sannolikhetsberäkningar angående pensionsinrättningens ekonomiska
framtid och öfriga på denna fråga inverkande omständigheter, kunde
finnas skäligt.

I det nådiga reglemente, som därefter den 6 september 1872 utfärdades
för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, intogos, bland
andra, följande stadganden:

i 3 §, att delägares årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund
af hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla bestämd
procent af honom tillkommande aflöning, hvilken procent skulle
utgöra lägst 1,5 procent för den, som inträdde före fyllda 30 år, och
högst 3,1 procent för den, som vid inträdet fyllt 60 år;

i 6 §, att berättigad till pension vore delägare:

a) som till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i
tjänstgöring vid statens järnvägstrafik ådragit sig, icke vidare kunde
behörigen sköta sin befattning och fördenskull af styrelsen afskedades;

b) som efter minst 10 tjänstår i ordinarie anställning vid statens
järnvägstrafik afskedades, emedan han antingen till följd af sjuklighet,
som han icke ådragit sig under tjänsteutöfning, eller till följd af ålderdomssvaghet
icke kunde behörigen sköta sin befattning;

Riksdagens
beslut år 1872*

Reglemente
för pensionsinrättningen

den 6 septem''
ber 1872.

Pensionernas

höjande

ifrågasattes.

Kung!» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

c) som efter minst 30 års tjänst i ordinarie anställning vid statens
järnvägstrafik uppnått sådan ålder, att lians lefnadsår och tjänstår sammanräknade
uppginge till talet 95; samt

i 7 § 1 inom., att årliga pensionsbeloppet skulle, i mån af den
pensionsberättigades tjänstår, hvilkas antal icke finge understiga tio,
utgå med viss i förhållande till tjänstetidens längd ökad procent af den
medelaflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista årsaflöningar,
i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före erhållet
afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen, sålunda att för
fulla 10 tjänstår erliölles 20 procent af medelaflöningen och för fulla
30 tjänstår 50 procent af medelaflöningen, hvilket utgjorde den högsta
pension, som kunde erhållas, och

i 7 § 2 mom., att delägare, som före uppnåendet af 20 tjänstår
skulle pensioneras på grund af bestämmelsen i § 6 a), alltid erhölle
såsom pension 35 procent af medelaflöningen. Inträffade pensionsrätt,
innan delägare varit fem år i tjänst, beräknades medelaflöningen efter
det mindre antalet årsaflöningar.

Redan kort tid efter utfärdande af nyssberörda nådiga reglemente
gjorde sig inom järnvägspersonalen den önskan gällande, att pensionerna
måtte bestämmas att utgå med högst 80 procent af aflöningen i
stället för allenast 50 procent, såsom i nämnda reglemente stadgats.
För utförbarheten häraf erfordrades emellertid, utöfver höjda
delägareafgifter, till hvilkas erläggande fullmäktige för pensionsinrättningen
förklarat sig villiga, ytterligare ett ökadt statsbidrag. Sedan
direktionen för pensionsinrättningen utarbetat förslag i nyssberörda
syfte, hvilket med underdånig skrifvelse den 30 september 1879 till
Eders Kungi. Maj: t öfverlämnades, aflät Eders Kungl. Maj:t till 1882
års Riksdag proposition i ämnet. I det propositionen åtföljande, af
dåvarande chefen för civildepartementet afgifna yttrande till statsrådsprotokollet
anförde denne, bland annat, att, ehuru de årliga bidrag, som
i enlighet med 1872 års riksdagsbeslut utginge till pensionsinrättningens
uppehållande, ingalunda vore obetydliga, framställningen om ytterligare
tillskott för ändamålet dock, på grund af hvad i ärendet förekommit,
syntes desto hellre böra vinna afseende, som därigenom och genom de
förhöjda pensionsafgifter, som delägarna vore villiga att åtaga sig, en af
behof och billighet påkallad förbättring af pensionsrätten möjliggjordes.
Staten skulle genom denna pensionernas höjning tillskyndas fördelen, att
tjänstemän vid trafikstaten, hvilka till följd af ålder eller minskade själs- och
kroppskrafter icke längre vore fullt tjänliga för sina befattningar, kunde på

'' Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 30.

pensionsstat öfverflyttas med mindre hänsyn till förekommande ömmande
omständigheter, än dittills rimligtvis bort iakttagas.

Riksdagen delade Eders Kungl. Maj:ts uppfattning om önskvärdheten
däraf, att förbättrade pensioner bereddes trafikpersonalen. I fråga
om sättet för utgörande af det ytterligare statsbidrag, som borde ifrågakomma,
ansåg sig Riksdagen däremot icke kunna gilla hvad Eders Kungl.
Maj:t föreslagit. Medan nämligen Eders Kungl. Maj:t hemställt, att, till
förhöjning af pensionsbeloppen, ett årligt fyllnadsbidrag finge af trafikmedel,
utöfver redan beviljadt statsbidrag af 1 Va procent af nettobehållningen
å trafiken, tillsvidare under vissa villkor utgå med 30
procent af summan af de för hvarje år utfallande pensioner, fann Riksdagen
åter, att medel till ifrågavarande ändamål borde sålunda beredas,
att ytterligare 1/s procent af nettobehållningen å trafiken härtill tills
vidare årligen ansloges.

Med anledning af detta Riksdagens beslut blef, med upphäfvande
af reglementet af den 6 september 1872, nytt reglemente af Eders
Kungl. Maj:t utfärdadt den 3 november 1882.

Uti detta, i hufvudsak ännu gällande reglemente intogos, bland andra,
följande bestämmelser:

i 3 §, att delägarnas årsafgifter skulle utgå med en viss, på grund
af ålder vid inträdet i pensionsinrättningen en gång för alla bestämd
procent af aflöningen, hvilken procent skulle utgöra lägst 3,2 procent
för den, som inträdde före fyllda 30 år, och högst 4,8 procent för den,
som vid inträdet fyllt 60 år;

i 6 §, angående rättighet till pension, enahanda stadganden, som,
enligt hvad här ofvan är anfördt, förekomma i samma paragraf af 1872
års reglemente; samt

i 7 §, att årliga pensionsbeloppet skulle, i mån af den pensionsberättigades
tjänstår, dock lägst 10, utgå med viss efter tjänstårens
antal till lägst 20 procent och högst 80 procent bestämd andel af den
aflöning, som uppkomme, då medeltalet toges af de fem sista årsaflöningar,
i förhållande hvartill den pensionsberättigade näst före erhållet
afsked erlagt årsafgifter till pensionsinrättningen.

Vid 1885 års Riksdag väcktes emellertid såväl i första som andra
kammaren motioner i syfte att, med ändring i vissa delar af nyssnämnda,
den 3 november 1882 utfärdade pensionsreglemente, åt tågoch
bevakningspersonalen vid statens järnvägar måtte medgifvas rätt
att tidigare än i reglementet vore fastställdt komma i åtnjutande af
pension. Uti Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1885 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel anfördes

Reglemente
för pensionsinrättningen

den 3 november
1882.

Motioner vid
1885 års
Riksdag.

6 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

i anledning af nu om förmäld a motioner, att Riksdagen väl funnit de i
motionerna angifna förhållanden vara förtjänta af uppmärksamhet, men
att Riksdagen, med hänsyn, bland annat, därtill att Riksdagen ej varit
i tillfälle att utröna, huruvida icke bifall till motionärernas förslag föranledde
därtill, att det af 1882 års Riksdag medgifna fyllnadsbidrag af Va
procent af skillnaden mellan statens järnvägstrafiks inkomster, å ena sidan,
och utgifter för drift och underhåll, å den andra, måste under längre
tid och i vidsträcktare mån än eljest vore behöfligt anlitas, funne sig
endast böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån förändrade grunder
för pensionering af betjäningen vid statens järnvägstrafik kunde vara
af billighet och rättvisa påkallade, samt därefter till Riksdagen aflåta
den framställning i ämnet, hvartill skäl kunde förefinnas.

Till följd af nådig remiss afgaf järnvägsstyrelsen, i anledning af
denna Riksdagens hemställan, den 22 februari 1892 underdånigt utlåtande,
hvaruppå den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för utredning
af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof m. m. anbefalldes
att vid fullgörande af sitt uppdrag taga handlingarna i omförmälda
ärende i öfvervägande. I anledning häraf öfverlämnade
kommittén med skrifvelse den 28 maj 1894 ett af inspektören öfver
försäkringsanstalterna, professor A. Lindstedt, på kommitténs begäran
afgifvet yttrande. I detta åberopades en af professor R. Rubenson för
pensionsinrättningens räkning kort tid förut verkställd utredning, enligt
hvilken utredning, till hvilken jag här nedan återkommer, pensionsinrättningens
ställning vore ytterst betänklig, så att den redan under
dåvarande förhållanden icke utan högst betydande ökning — 100 å 180
procent — af sina inkomster kunde uppfylla de pensionsinrättningen
i framtiden åliggande förbindelser. Det vore således tydligt, att förbättrade
pensionsvillkor icke utan genomgripande ändring af kassans
organisation kunde komma ifråga.

Genom nådigt bref till järnvägsstyrelsen den 5 oktober 1894
förklarade Eders Kungl. Maj:t Riksdagens ofvan omförmälda framställning
icke föranleda annan åtgärd, än att de ärendet berörande
handlingarna skulle genom styrelsens försorg öfverlämnas till direktionen
för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, som hade att,
efter vederbörlig utredning och sedan fullmäktige för pensionsinrättningens
delägare yttrat sig i ämnet, till styrelsen ingifva förslag till
förnyadt reglemente för pensionsinrättningen, vid hvilket förslags upprättande
Riksdagens berörda framställning borde tagas under öfver -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

vägande; och ålåge styrelsen härefter att till Kungl. Maj:t med eget
utlåtande öfverlämna handlingarna i ärendet.

Professor Rubensons ofvanberörda utredning hade verkställts på
grund af fullmäktiges för delägarna i pensionsinrättningen vid lagtima
möte år 1892 därom fattade beslut. Utredningen afsåg utrönande af
pensionsinrättningens ställning vid 1892 års slut; och utvisade nämnda
utredning, vid hvilken räntefoten beräknats till 4 procent, att, under
förutsättning af då gällande bestämmelser rörande pensionsrätt och
delägarafgifter, inrättningens då befintliga och för all framtid beräkneliga
tillgångar, 14,687,062 kronor, med ett belopp af 13,725,742 kronor
understege värdet, 28,412,804 kronor, af pensionsinrättningens dåvarande
och för all framtid beräkneliga utgifter.

Till fullgörande af föreskriften i nådiga brefvet den 5 oktober 1894
lät direktionen för pensionsinrättningen utarbeta »förslag till nya grunder
i fråga om pensionsrätt för statens järnvägstrafiks pensionsinrättnings
delägare», hvar jämte direktionen uppdrog åt lektor E. Jäderin att verkställa
en på detta förslag och med förutsättning af 3,8 procents räntefot
grundad ny utredning af pensionsinrättningens ekonomiska ställning
vid 1894 års slut. Ifrågavarande förslag inuehöll icke någon större
afvikelse från hvad redan var stadgadt; dock föreslogs, att pensionsrätt
skulle inträda enligt 6 § mom. c allenast för så framt delägaren
i pensionsinrättningen uppnått viss, efter den befattning, han beklädde
inom järnvägskåren, stadgad minimiålder. Förslaget innebar således en
skärpning af nu gällande pensions villkor, men det oaktadt framgick af
den af lektor Jäderin verkställda utredningen rörande pensionsinrättningens
ekonomiska ställning, att densamma var ännu mer bekymmersam,
än på grund af professor Rubensons utredning kunnat antagas.
Efter hvad direktionen uppgifvit i en underdånig skrifvelse den 1
december 1896, till hvilken jag senare återkommer, skulle anledningen
härtill vara att söka i den lägre förräntningsprocent, som vid lektor
Jäderins utredning förutsatts, samt i de olika antaganden rörande mortalitet
och invaliditet m. m., från hvilka resultaten blifvit i hvardera
fallet härledda. Härtill komme den omständigheten, att pensionsvärdena
för den ännu ej pensionerade personalen af professor Rubenson beräknats
i förhållande till de aflöningsvärden vid 1894 års slut, som vore
normerande för pensionsrätten, eller med andra ord utan hänsyn till
framdeles ifrågakommande löneförbättringar.

Af berörda af lektor Jäderin verkställda utredning framgick
emellertid, att, för fullgörande dels af pensionering utaf pensionsinrättningens
delägare vid utgången af år 1894 i enlighet med de af direk -

Utredning
af professor
Rubenson
angående
pensionsinrättningens
,
ekonomiska
ställning.

Ny utredning
af lektor
Jäderin angående
pensionsinrättningens

ekonomiska
ställning.

Möte af fullmäktige
för
pensionsinrättningen
i
oktober 1896.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 30.

tionen och förtroendemännen uppgjorda grunderna till modifierad pensionsrätt
och dels af förbindelserna till vederbörande pensionärer vid
nämnda års slut, erfordrades ett kapital af 25,976,100 kronor; att detta
belopp med icke mindre än 12,517,600 kronor öfverstege då för banden
varande kapitalbehållning, jämte dåvarande värdet så väl af delägarnas
beräknade framtida afgifter som af statens på grund af förhållandet
under åren 1892—1894 uppskattade bidrag; samt att, om beräkningen
vidare utfördes så, att häruti inbegrepes pensioneringsriskerna äfven
till sådana delägare, som efter nämnda tid kunde beräknas tillkomma,
berörda kapitalbrist ytterligare ökades med ett, efter approximativ
uppskattning, till 4,611,400 kronor uppgående belopp, i följd hvaraf
hela den för all framtid beräkneliga bristen sålunda skulle, jämväl efter
de modifierade pensionsgrunderna, utgöra 17,129,000 kronor.

Ifrågavarande utredning framlades vid det urtima möte med fullmäktige
för pensionsinrättningen, som afhölls i oktober 1896. Tillika
hänsköt direktionen till nämnda möte ett uppgjordt preliminärt förslag
till ordnande af pensionering såväl för pensionsinrättningens dåvarande
delägare och pensionärer som för efterkommande ordinarie tjänsthafvare
vid statens järnvägar. Härvid anförde direktionen, att det
icke med utsikt till framgång syntes kunna ifrågasättas att få ofvanberörda
betydande kapitalbrist afhjälpt genom ökadt statsbidrag, afsedt
att till den nuvarande pensionsinrättningen utgå. Ej heller vore någon
möjlighet för handen att få bristen fylld genom höjning af delägarnas
afgifter, enär dessa då skulle behöfva höjas med omkring 300 procent
och, om pensioneringsriskerna till nytillkomna delägare medtoges, med
omkring 400 procent. På grund häraf uttalade direktionen såsom sin
mening, att hos Eders Kung!. Maj:t borde göras hemställan dels därom,
att staten, mot rätt till pensionsinrättningens samtliga tillgångar och
delägarnas reglementsenligt fastställda afgifter under dessas återstående
tjänstetid, måtte åtaga sig anvaret för delägarnas och pensionärernas
pensionering enligt då gällande reglemente, i hvilket fall det till pensionsinrättningen
utgående årliga bidraget af trafikmedeln såsom icke vidare
behöfligt skulle upphöra, dels ock därom, att pensioneringen af den
personal, som framdeles komme att vid statens järnvägstrafik anställas,
måtte ordnas efter hufvudsakligen samma grunder, som kunde komma
att för statens civila tjänstpersonal i allmänhet fastställas.

Fullmäktige gillade emellertid icke direktionens berörda framställning.
Ett hembjudande till statsverket af pensionsinrättningens tillgångar
för att vinna trygghet för de dåvarande delägarnas pensionsrätt
syntes fullmäktige ingalunda vara af behofvet påkalladt. Staten måste

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

nämligen redan då anses pliktig ansvara för pensionernas utgående
enligt då gällande reglemente, därest och så länge delägarna i pensionsinrättningen
fullgjorde de förpliktelser, som stadgats såsom villkor
för den år 1882 beviljade förhöjningen. I enlighet med denna uppfattning
och på grund af hvad i öfrigt i ärendet anförts, beslöto
fullmäktige att hos direktionen anhålla, att direktionen ville dels
hos Kungl. Maj:t anmäla den kapitalbrist, som enligt lektor Jäderins
utredning förefunnes i pensionsinrättningen, äfvensom hemställa om
åtgärders snara vidtagande såväl för beredande af tillräckliga medel
för de dåvarande delägarnas pensionering i enlighet med de i nådiga
reglementet för pensionsinrättningen stadgade grunder, som ock för
ordnande af pensioneringen för den personal, som framdeles kunde
blifva anställd vid statens järnvägar, dels ock göra framställning därom,
att efter viss, af Kungl. Maj:t utsatt tidpunkt ny till trädande delägare
skulle vara underkastade den reglering af pensioneringen, som
framdeles kunde varda fastställd.

I ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 1 december 1896 förklarade
direktionen sig böra, utan att vilja anses därmed hafva biträdt
fullmäktiges yttrande till alla dess delar, ansluta sig till den af fullmäktige
uttalade allmänna uppfattningen; hvadan direktionen, i öfverensstämmelse
med fullmäktiges hemställan, dels anmälde den enligt lektor
Jäderins uträkning i pensionsinrättningen vid 1894 års slut befintliga
kapitalbristen samt hemställde om åtgärders vidtagande för beredande
af tillräckliga medel för de dåvarande delägarnas pensionering i enlighet
med de i reglementet för pensionsinrättningen stadgade grunder,
dels och, beträffande pensioneringen af den tjänstepersonal, som framdeles
kunde blifva vid statens järnvägar anställd., gjorde framställning,
att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ordnandet af denna
pensionering äfvensom meddela föreskrift därom, att tjänsteman eller
betjänt, som efter viss af Eders Kungl. Maj:t utsatt tidpunkt vunne
delaktighet i pensionsinrättningen, skulle vara underkastad den reglering
af pensioneringen, som framdeles kunde varda fastställd.

Den 1 december 1897 afgaf statskontoret, på befallning, underdånigt
utlåtande i ärendet. Därvid påpekade statskontoret, med erinran, att
staten redan genom pensionering, som ägt och ägde rum i enlighet
med 6 § mom. a och b, kunde anses hafva erhållit fullt vederlag för
det statsbidrag, som ditintills utgifvits, att den grund för statsbidragets
beräknande, som tillämpats, icke, något som äfven erfarenheten ådagalagt,
kunde anses äga den stadga, att tillförlitliga beräkningar därpå
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 12 Höft. 2

Skrifvelse den
1 december
1896 af direktionen
för
pensionsinrättningen.

Utlåtande af
statskontoret
den 1 december
1897.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Betänkande
den 26 juli
190ö af den i
ärendet
tillsatta
kommittén:
a) angående
pensionsinrättningens

ekonomiska
ställning.

kunde fotas. Bidragets storlek vore nämligen väsentligt beroende af
omständigheter, hvilka icke stode i något som helst sammanhang med
den ökade pensioneringsskyldigheten. Därest pensionsinrättningens bestånd
därför skulle varaktigt betryggas, borde, enligt statskontorets
åsikt, en annan beräkningsgrund för statens bidrag fastställas; och
kunde detta mål icke uppnås på annan väg, än att staten, i likhet med
hvad i utlandet flerstädes skett, iklädde sig garanti för pensionernas utgående
enligt af staten godkända grunder. Formen för statens bidrag
syntes därför lämpligen blifva ett efter förslag af Kungl. Maj:t af
Riksdagen anvisadt kreditiv, som ställdes till förfogande af pensionsinrättningens
direktion att användas till fyllande af behofvet, i den
mån detta icke kunde tillgodoses genom afkastningen af samladt kapital
och de afgifter, som skäligen kunde delägarna påläggas. Den utgift,
statsverket härigenom skulle komma att tillskyndas, syntes fortfarande
såsom ditintills böra afföras omedelbart å järnvägstrafikmedlen, på det
att i en och samma räkenskap måtte vinnas fullständig kännedom om
alla de med statens järnvägsdrift förenade omkostnader.

På grund af hvad statskontoret sålunda och i öfrigt anfört, förordade
statskontoret, att åtgärder måtte vidtagas ej mindre till åstadkommande
af ändring i gällande pensionsreglemente i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af direktionen utarbetade förslag, än äfven
till en sådan förändrad anordning beträffande det från statsmedlen
utgående pensionsbidraget, som af statskontoret ofvan föreslagits.

Härefter behagade Eders Kungl. Maj:t den 6 november 1903 uppdraga
åt en kommitté att efter vederbörlig utredning afgifva förslag
till de ändrade bestämmelser, som borde meddelas, för att pensioneringen
af tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar måtte blifva
på lämpligt och betryggande sätt anordnad.

Denna kommitté, som numera afslutat sitt arbete, har till Eders
Kungl. Maj:t ingifvit ett den 26 juli 1905 dagtecknadt underdånigt
betänkande i ärendet, för hvars innehåll jag nu anhåller att i korthet
få redogöra.

Kommittén har till en början lämnat en matematisk utredning
■ rörande ifrågavarande pensionsinrättnings finansiella ställning den 1
januari 1904. Utredningen, hvilken uppgjorts med antagande af en
räntefot af 3,8 procent, har gifvit följande resultat:

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition No 30.

Tillgångar.

Kapitalbehållning..................................................................... kr.

Värdet af kommande årsafgifter....................................... »

3> » » aflöningsförhöjningsafgifter...... »

Statsbidraget ........................................................................... )>

9,758,338

4,587,492

215,401

7,271,000

Summa tillgångar kr. 21,832,231
Brist » 37,163,805

kr. 58,996,036

Skulder.

Nuvarande personalens ålderspensionering
» » invalidpensionering

Utgående ålderspensioner .................................

)) invalidpensioner.................................

Förvaltningskostnader...........................................

kr. 40,187,701
» 11,315,121
» 4,000,481

» 3,352,733

» 140,000

Summa skulder kr. 58,996,036

Till förklaring af ofvanstående tablå anför kommittén följande:

»Pension si nr åt tnin gen har intill ofvannämnda tidpunkt således iklädt
sig följande förbindelser, nämligen: dels, i form af då utgående ålderspensioner,
, en årlig summa, som med hänsyn till den beräknade dödligheten
motsvarar ett kapital af 4,000,481 kronor, dels, i form af dä
utgående invalidpensioner, ett kapital af 3,352,733 kronor, dels, i form af
förbindelser för delägarnas vid 1903 års slut ålderspensionering, en summa,
hvars sannolika värde motsvarar ett kapital af 40,187,701 kronor, dels
ock, i form af förbindelser för nyssnämnda delägares invalidpensionering,
ett kapital af 11,315,121 kronor.

Summan af alla dessa pensionsinrättningens förbindelser, jämte
kapitalvärdet af förvaltningskostnaderna, beräknadt till 140,000 kronor,
uppgår till ett kapital af 58,996,036 kronor.

Till fullgörande af nämnda förbindelser äger pensionsinrättningen
följande tillgångar, nämligen: dels en kapitalbehållning af 9,758,338
kronor, dels det kapitaliserade värdet af delägarnas vid 1903 års slut
årsafgifter, 4,587,492 kronor, dels det kapitaliserade värdet af samma

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 30.

delägares aflöningsförhöjningsafgifter, 215,401 kronor, dels och det
kap i talis erad e värdet af statens bidrag till pensionsinrättningen. Detta
bidrag, hvilket från och med är 1883 utgått med belopp, motsvarande
2 procent af skillnaden mellan statens järnvägstrafiks samtliga inkomster,
å ena sidan, och utgifter för drift och underhåll, å den andra, uppgick
under år 1903 till 276,295 kronor 25 öre.

Det är tydligt, att detta bidrag, strängt taget, icke helt och hållet
får tagas i anspråk för fullgörande af pensionsinrättningens förbindelser
till dem, som vid 1903 års slut voro delägare i pensionsinrättningen,
utan att en del däraf borde reserveras för nytillträdande delägares räkning.
Då emellertid det torde vara så godt som omöjligt att på förhand
uppskatta antalet af sistnämnda delägare, eftersom den årliga ökningen
af statens järnvägars personal är synnerligen växlande, lärer en uppdelning
af statsbidraget, på sätt ofvan angifvits, svårligen kunna utföras.
Vid sådant förhållande och då, såsom i det följande skall visas, det
nuvarande statsbidraget måste anses alldeles otillräckligt, samt härvidlag
endast är fråga om att erhålla en ungefärlig öfversikt af pensionsinrättningens
ställning vid ofvannämnda tidpunkt, torde man vara
berättigad att tillgodoräkna dåvarande delägare hela statsbidraget, sådant
det för närvarande utgår. Med en beräkning af detta bidrag, jämväl
för framtiden, till enahanda belopp som för år 1903 skulle statsbidragets
kapitaliserade värde utgöra 7,271,000 kronor, och således summan af
pensionsinrättningens alla tillgångar uppgå till 21,832,231 kronor. Då
emellertid, såsom ofvan visats, pensionsinrättningen iklädt sig förbindelser
till ett belopp af 58,996,036 kronor, förefinnes alltså en brist
beträffande pensionsinrättningens förmåga att fullgöra samma förbindelser,
uppgående till 37,163,805 kronor.

Häraf framgår, att tillgångarna allenast utgöra högst 37 procent af
förbindelserna, och att sålunda pensionsinrättningen med sina tillgångar
vid 1903 års slut icke skulle vara i stånd att betala mera än 37 procent
af alla då utgående och därefter utfallande pensioner, detta dock under
förutsättning att pensionsinrättningen den 1 januari 1904 afstängts för
nya delägare.»

b) angående Orsaken till pensionsinrättningens dåliga ekonomiska ställning är

orsakerna till enligt kommitténs öfvertygelse hufvudsakligen att söka dels i de grunder,
inrättningens efter hvilka statsbidraget utgår, dels ock i detsammas otillräcklighet,
milla etTi°'' Penöi°DSj-nrMtningens första början hade detta bidrag utgått med

ning." viss procent af nettobehållningen å statens järnvägstrafik; och hade såsom
skäl härför framhållits att häri skulle ligga en kraftig sporre för personalen
att vid handhafvandet af järnvägens drift iakttaga den största

jKungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

möjliga sparsamhet. Alldeles frånsedt att kommittén på närmare anförda
skäl icke kunde dela den uppfattning'', som sålunda gjort sig
gällande, ansåge kommittén det tillämpade systemet i sig själft vara
ohållbart. Staten hade härvidlag, visserligen på det för staten ekonomiskt
mest fördelaktiga sätt, att fullgöra en staten åliggande skyldighet;
och det enda staten kunde fordra vore, att äfven den enskilde delägaren
i skälig mån bidroge till det gemensamma ändamålet. För
hvarje delägares pensionering skulle således bidrag lämnas dels från
staten och dels från delägaren själf. Dessa bidrag borde gifvetvis afpassas
så, att de satte pensionsinrättningen i stånd att, då pensionsrätt
för delägaren inträdde, utbetala den honom enligt reglementet tillkommande
pension. Delägarnas bidrag hade äfven bestämts i visst
förhållande till deras aflöning och därigenom äfven till deras pension;
statens åter hade, på sätt nyss nämnts, gjorts beroende af det ekonomiska
resultatet af statens järnvägsdrift för hvarje år. Alla de skiftande
omständigheter, som inverkade på statens järnvägars ekonomi,
hade således blifvit bestämmande för statsbidragets storlek. Därigenom
hade detta bidrag icke erhållit den stabilitet, som utgjorde första villkoret
för möjligheten att grunda en pensionsinrättning med förmåga att
i hvarje ögonblick fullgöra sina förbindelser. Ty att för en lång följd
af år framåt med någon större grad af sannolikhet beräkna statens
järnvägars nettobehållning vore näppeligen möjligt. Aflarslifvets växlande
konjunkturer, nya bandelars större eller mindre afkastningsförmåga,
förändringar i aflöningsförhållandena, fluktuationer i kolpris m. m.
vore allt omständigheter, som omöjliggjorde en dylik beräkning. Det
läge för öfrigt i öppen dag, att dessa omständigheter icke borde hafva
den ringaste betydelse, då det gällde att bestämma omfattningen af
statens skyldighet att sörja för sina tjänares pensionering.

Kommitterade hafva vidare i detta sammanhang företett åtskilliga
närmare utredningar dels angående statsbidragets storlek under hvarje
år, pensionsinrättningens öfriga inkomster äfvensom dess utgifter, antalet
delägare i pensionsinrättningen, statsbidragets förhållande till öfriga
inkomster och särskildt till delägarnas bidrag samt statsbidragets och
delägarbidragens förhållande till delägarantalet. För närmare kännedom
härom hänvisar jag till kommittébetänkandet. I detta sammanhang
torde det vara tillräckligt att påpeka vissa, äfven af kommittén
angifna sakförhållanden, som framgå af den förebragta utredningen.
Först och främst visar det sig, såsom äfven på förhand kunde antagas,
att statsbidraget utgått med ett högst växlande och ingalunda ens jämnt
stigande belopp, hvilket däremot gifvetvis varit fallet med den andra

c) förslag till
afhjälpande af
befintlig brist
hos pensionsinrättningen.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

af pensionsinrättningens inkomstkällor eller delägarnas årsafgifter.
Sålunda har statsbidraget företett så betänkliga fluktuationer som
mellan år 1898, då det belöpte sig till 317,858 kronor 6 öre, och år
1901, då det nedgick till 176,045 kronor 79 öre. Däremot har antalet
delägare, frånsedt en obetydlig nedgång under år 1896, varit stadt i
oafbruten ökning eller, från 1,870 år 1872, till 4,287 år 1882 samt
9,044 vid 1903 års slut. Följden häraf har naturligtvis varit, att statsbidragets
storlek i medeltal för hvarje delägare, som under året erlagt
delägarafgifter, i flög grad växlat. Sålunda utgjorde detta medeltal år
1897 51 kronor 68 öre och år 1901 21 kronor 22 öre. Såsom kommittén
riktigt anmärker, torde detta vara tillräckligt bevisande för
ohållbarheten ur pensionsteknisk synpunkt af det antagna systemet.

Slutligen anmärker kommittén, att det under åren 1883—1903
utgående statsbidraget till och med visat sig understiga det belopp,
hvartill i sammanhang med förarbetena till ofvanberörda, af Eders Kungl.
Maj:t vid 1882 års Riksdag framlagda proposition statsbidraget beräknats
komma att uppgå, därest detsamma, på sätt sedermera skedde,
bestämdes till 2 procent af nettovinsten af statsbanetrafiken. Dessa
beräkningar hade likväl utgått från förutsättningen, att ett på ifrågavarande
sätt bestämdt statsbidrag skulle vara tillräckligt för pensionerande
af ett delägarantal af allenast 4,000 personer. Vid 1903 års
slut hade emellertid antalet delägare i pensionsinrättningen, såsom nyss
nämnts, uppgått till ej mindre än 9,044.

I fråga om de medel, som borde tillgripas för ett upphjälpande af
pensionsinrättningens brydsamma ställning, har kommittén framlagtflera
olika förslag. Kommittén har till en början förklarat sig icke
kunna dela fullmäktiges vid ofvanberörda urtima möte år 1896 uttalade
mening, att staten vore pliktig att ansvara för pensionernas fulla utgående,
enligt gällande reglemente, till de nuvarande delägarna, så länge
dessa fullgjorde de förpliktelser, som stadgats såsom villkor för den
år 1882 beslutade pensionsförhöjningen. Således har kommittén ansett
sig oförhindrad att, äfven beträffande nuvarande delägare i pensionsinrättningen,
föreslå den jämkning i pensionsvillkoren, som kunde anses
lämplig eller af behofvet påkallad. Emellertid har kommittén, hvad nu
nämnda delägare angår, icke ansett någon höjning af pensionsafgifterna,
lika litet som en sänkning af pensionsbeloppen, böra ifrågakomma.
Däremot har kommittén, i likhet med direktionen för pensionsinrättningen
i dess ofvanberörda år 1894 uppgjorda förslag, hemställt, huruvida
icke en skärpning i pensionsvillkoren så till vida borde införas,
att viss minimiålder stadgades för rätt till åtnjutande af pension. Den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

ifrågasatta ändringen rörande pensionsåldern syntes för nuvarande delägare
endast böra blifva frivillig. Delägare, som icke ville underkasta
sig densamma, skulle således vara berättigad att bibehållas vid de gamla
villkoren oförändrade, men därmed också uteslutas från förmånen att
tillgodonjuta den garanti af staten för pensionernas utbekommande till
oförändradt belopp, som kommittén, på sätt framdeles skall nämnas,
jämväl föreslår. I vissa särskilda fall skulle nuvarande delägare äfven
äga rätt att oafkortad fordra tilllämpningen af nu gällande bestämmelse
om pensionsålder och likväl komma i åtnjutande af den af kommittén
ifrågasatta statsgarantien för pensionernas fulla erläggande.

För nytillkomna delägare har åter kommittén ifrågasatt vissa
förändringar beträffande såväl pensionsafgifternas som pensionsbeloppens
storlek.

Kommittén har uppgjort en utredning, i hvad mån den föreslagna
bestämmelsen om viss minimiålder skulle inverka å pensionsinrättningens
finansiella ställning, sådan densamma befunnits den 1 januari 1904;
och har kommittén på närmare angifna grunder beräknat, att, om berörda
af kommittén ifrågasatta förändringar i pensionsåldern för dåvarande
delägare tages med i beräkningen, pensionsinrättningens skulder
öfverstiga dess tillgångar med allenast 27,980,209 kronor. Den verkliga
bristen vid nämnda tidpunkt uppgår, såsom jag ofvan nämnt, enligt
kommitténs beräkning till ej mindre än 37,163,805 kronor.

Fn höjning af pensionsåldern för nuvarande delägare, på sätt
kommittén föreslagit, skulle således medföra en afsevärd förbättring i
pensionsinrättningens ekonomiska ställning.

Den brist, som återstår, är likväl, såsom Eders Kungl. Maj:t behagade
finna, högst betydlig. För densammas täckande har kommittén
icke funnit någon annan utväg än förändrade grunder för utgående
af det hittills för ifrågavarande ändamål beviljade statsbidrag. I sådant
hänseende har kommittén föreslagit, dels att staten skulle ensam öfvertaga
ansvaret för pensionering till följd af olycksfall eller sjukdom,
som ådragits under tjänstutöfning, d. v. s. att staten allena betalade
hela beloppet af utgående invalidpensioner enligt 6 § mom. a i gällande
reglemente, dels ock att staten borde åtaga sig att till två tredjedelar
ansvara för pensioneringen i öfrigt af statens järnvägspersonal. Men
vidare har, enär delägarnas årsafgifter icke motsvara en tredjedel, utan
allenast omkring en fjärdedel af den en hvar af dem tillkommande
pension, kommittén föreslagit, att staten skulle årligen lämna bidrag
till pensionsinrättningen med det belopp, som erfordrades såsom fyllnad,
för att pensionsinrättningen vid slutet af hvarje år skulle äga en kapital -

d) angående
förändrade
grunder för
statsbidragets
utgående.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

behållning, motsvarande, enligt matematiska grunder, skillnaden mellan,
å ena sidan, kapitalvärdet af tredjedelen af samtliga pensionsinrättningen
åliggande pensionsförpliktelser, med undantag af de pensioner, som,
enligt hvad ofvan är nämndt, skulle i sin helhet utgöras af staten, och,
å andra sidan, kapitalvärdet af delägarnas årsafgifter.

Värdet af hela det statsbidrag, staten, enligt de af kommittén föreslagna
grunder, skulle för år 1904 hafva utgjort, beräknas af kommittén
uppgå till omkring 637,000 kronor. Värdet ensamt af det bidrag, som
skulle utgå för invalidpensioner samt för statens öfvertagande af två
tredjedelar af öfriga pensioner, skulle uppgått till omkring 600,000 kronor;
och komme det statsbidrag, som i sistberörda båda hänseenden skulle
lämnas, enligt kommitterades beräkningar att för hvarje år betydligt
tillväxa. Sålunda skulle detta statsbidrag, därest kommitterades förslag
varit i tillämpning under åren 1897—1904, för hvart och ett af dessa
år, i jämförelse med närmast föregående, hafva ökats med omkring
34,000 kronor.

e) angående
hemställan till
1906 års Riksdag
om beviljande
af
förhöj dt statsbidrag.

Kommitténs förslag kräfver tydligen åtskillig tid, innan detsamma
i sin helhet kan genomföras. Med hänsyn härtill har kommittén äfven
tagit i öfvervägande de åtgärder, som redan nu böra vidtagas. Härvidlag
har kommittén utgått från eu beräkning, hurudan pensionsinrättningens
finansiella ställning vid ingången af år 1904 skulle varit, därest
kommitténs förslag till pensionslag redan då kunnat träda i tillämpning
och, bland annat, staten sålunda öfvertagit utbetalningen i dess helhet af
pensionerna till delägarna, som på grund af olycksfall i tjänsten erhållit
afsked, äfvensom af två tredjedelar af öfriga utgående pensioner. Enligt
denna beräkning skulle under nyssnämnda förutsättning pensionsinrättningen
ägt ett kapital, som jämte värdet af delägarnas årsafgifter med
omkring 572,000 kronor öfverstigit värdet af den återstående delen af
pensionsinrättningens förbindelser, då hänsyn icke tages till kommande
aflöningsförhöjningar — jag erinrar därom, att pensionen utgår med
visst procent af delägarens aflöning. Detta öfverskott skulle — uppger
kommittén — redan vid ingången af år 1905, om lagen först då trädt
i tillämpning, hafva utgjort allenast omkring 262,000 kronor. Detta berodde
därpå, att pensionsinrättningens förbindelser på grund af personalens
aflöningsförhöjningar och nya medlemmars inträde komme att ökas i
högre grad, än att förbindelserna skulle kunna täckas af de inflytande
afgifterna. Under sådant förhållande vore det högst sannolikt, att redan
vid ingången af år 1906 öfverskottet skulle hafva försvunnit och därefter
brist uppkomma, så framt icke staten skyndsamt trädde hjälpande

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition N:o 30.

emellan. På grund häraf har kommittén hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t behagade hos 1906 års Riksdag göra framställning, att, i stället för
det nuvarande bidraget till pensionsinrättningen, som, på sätt nämnts,
utgår med belopp, motsvarande 2 procent af nettoinkomsten af statens
järnvägstrafik, och hvilket bidrag för år 1904 utgjort omkring 304,000
kronor, finge, oberoende af nettovinstens storlek, för år 1907 af järnvägstrafikmedel
anvisas ett bidrag af 650,000 kronor, motsvarande det
belopp, hvartill pensionerna för delägare, som afskeda^ på grund af
olycksfall i tjänsten, samt två tredjedelar af öfriga utgående pensioner
kunde beräknas uppgå.

Det af kommittén afgifna betänkandet remitterades den 6 september
1905 till järnvägsstyrelsen, som, i hvad rörde aflåtande till 1906
års Riksdag af nådig proposition om det nuvarande statsbidragets till
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning höjande, hade att skyndsamt
afgifva särskild! underdånigt yttrande, hvarefter, beträffande ärendet i
öfrig!, styrelsen borde, efter direktionens och fullmäktiges för nämnda
pensionsinrättning hörande, afgifva ytterligare utlåtande.

1 förstberörda del har järnvägsstyrelsen den 31 oktober 1905 afgifvit
utlåtande. Däremot har styrelsen i öfrigt ännu icke kunnat fullgöra
nyssberörda föreläggande. Fullmäktige för pensionsinrättningen
hafva nämligen ännu icke sammanträd t till öfverläggning rörande de af
kommittén framställda förslag. Urtima möte med fullmäktige lär emellertid
för sådant ändamål, efter hvad lag försport, vara utlyst till den
5 februari 1906.

I berörda utlåtande har järnvägsstyrelsen i hufvudsak anfört följande:

Den af kommittén framlagda utredningen visade till fullo, att statens
nuvarande bidrag till statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
vore otillräckligt, och att förhöjning däraf måste äga rum. Såsom ett
ytterligare skäl härför kunde åberopas den betungande skyldigheten för
nämnda pensionsinrättning att pensionera de järnvägsmän, som till följd
af olycksfall under tjänstgöring blifvit oförmögna att sköta sin tjänst
och fördenskull afskedats. Det syntes därför styrelsen lämpligt, att
redan nu och oberoende af blifvande bestämmelser i ämnet åtgärder
från statsmakternas sida vidtoges i den af kommittén föreslagna riktning.

Då emellertid styrelsen för närvarande, och innan pensionsfullmäktige
och direktionen för pensionsinrättningen kunnat i ärendet höras,
icke vore beredd att yttra sig öfver vare sig de af kommittén föreslagna
grunder för bestämmande af statens bidrag till pensionsinrättningen
eller de förslag i öfrigt, som innefattades i kommitténs betänkande,
ansåg sig styrelsen icke kunna biträda kommitténs framställning,

Bill. till Riks cl. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Af cl. 12 Haft. 3

Järnvägsstyrelsens
utlåtande
den 31
oktober 1905.

.Departementschefens
yttrande.

18 Kung!,. Mgj.is Nåd. Proposition N:o 30.

att ett till visst belopp bestämdt anslag beviljades pensionsinrättningen
för ifrågavarande ändamål. Till förekommande af alltför stor utgift
för staten på en gång till pensionsväsendets ordnande funne sig styrelsen
däremot böra förorda, att ett visst belopp af statens järnvägars
trafikmedel afsattes redan för år 1907; och borde detta belopp beräknas
så, att detsamma, jämte det enligt nu gällande pensionsbestämmelser
för närvarande utgående statsbidraget, uppginge till det af kommittén
såsom behöfligt för år 1907 angifna beloppet 650,000 kronor.
Då statsbidraget enligt nuvarande grunder för sistnämnda år torde
kunna beräknas till omkring 300,000 kronor, skulle alltså ytterligare
erfordras 350,000 kronor.

Med åberopande häraf har styrelsen hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes utverka medgifvande af 1906 års Riksdag att, såsom
bidrag till bestridande af pensioneringen af statens järnvägars
personal, utöfver hvad enligt gällande pensionsreglemente i sådant
afseende kunde komma att utgå af statsmedel, finge för år 1907
af statens järnvägars trafikmedel afsättas och till statskontoret öfverlämnas
ett belopp af 350,000 kronor, att af statskontoret tills vidare förvaltas
och förräntas samt sedermera i mån af behof och efter Riksdagens
särskilda bepröfvande användas till pensionering af statens järnvägars
personal.

Såsom jag ofvan anfört, föreligger ifrågavarande ärende icke nu
till slutgiltig behandling. Dessförinnan torde infordrade yttranden af
direktionen och fullmäktige för pensionsinrättningen böra afvaktas.
Emellertid har kommittén, såsom jag nyss nämnt, hemställt därom, att
redan vid instundande Riksdag för pensionsinrättningens räkning måtte
utverkas afsättande af särskildt statsbidrag, utöfver det, som nu utgår.
Då ett beslut af förenämnda innehåll utan tvifvel är af stor betydelse särskildt
med hänsyn till det ansenliga belopp, som kräfves för pensionsinrättningens
betryggande, bär jag ansett mig böra lämna en så utförlig framställning
som skett öfver pensionsinrättningens uppkomst samt orsakerna
till dess hotande obestånd. För en ännu fullständigare kännedom
af den vidlyftiga utredning, som föregått omförmälda kommittés
tillsättande, hänvisar jag till hvad därom innehålles i kommitténs betänkande.

Genom den af kommittén förebragta utredning, hvilken ytterligare
bekräftas af liknande utredningar, som förut verkställts i enahanda syfte,
torde numera få anses ådagalagdt, att pensionsinrättningens ställning är
ekonomiskt undergräfd, och att densamma, därest icke högst betydliga tillskott
göras, inom kort kan blifva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Orsakerna till denna pensionsinrättningens bekymmersamma stallning
synas mig, med ledning af den utredning, som förebragts, icke
vara svåra att angifva. Såsom kommittén och tidigare äfven statskontoret
anmärkt, har tydligen icke någon hållbar grund för statsbidragets
beräknande förelegat. Da antalet delägare i pensionsiniättningen,
allt efter som statens järnvägsnät vidgats, högst betydligt ökats,
måste äfven statsbidraget blifva otillräckligt, så framt icke inkomsten af
statens järnvägstrafik skulle på ett oförutsedt sätt stiga. Men, såsom
bekant, har på grund af tillkomsten af de stora norrländska, delvis ännu
genom obygder gående järnvägarna statsbanornas nettoinkomster, i förhållande
till den trafikerade banlinjen, i allmänhet understigit den
årliga inkomsten under de år, som närmast föregingo antagandet vid
1882 års Riksdag af det nya pensionsreglementet. Faktiskt har ock
det utgående statsbidraget varit alltför ringa i förhållande till delägarnas
årsafgiftor. Tunder aren 18 ^2 1903 har statsbidrag et, enligt

af kommittén framlagd utredning, uppgått till sammanlagdt 4,804,355
kronor 1 öre. Under samma tid hafva åter delägarna i afgifter erlagt
5 528 099 kronor 21 öre eller således mera än hvad staten för ändamålet
utgifvit. Det må i detta sammanhang erinras därom, att kommittén
för ordnande af det civila pensionsväsendet lunnil sig böra uppställa
den regel, att pensionskostnaderna borde till två tredjedelar bestridas
af staten samt till allenast eu tredjedel genom pensionsafgifter.

Då således förnämsta orsaken till den ekonomiska kris, som hotar
pensionsinrättningen, är det hittills utgående statsbidragets otillräcklighet,
synes äfven flen första åtgärd, som bör ifrågakomma, vara dettas
höjande. Denna åtgärd torde äfven vara den enda, som kan bringa pensionsinrättningens
ekonomi på solida grunder. Näppeligen lär nämligen
kunna ifrågasättas, att den befintliga bristen ens till någon
del bör afhjälpas genom ett afknappande af de enligt pensionsreglementet
bestämda, nuvarande delägarna tillkommande pensioner. Lika
litet synes ett höjande af dessa delägares redan nu ganska ansenliga
pensionsafgifter böra äga rum; och har ej heller kommittén hemställt
om vidtagande af någon af dessa åtgärder. Däremot har kommittén
för upphjälpande af pensionsinrättningens ställning förordat pensionsålderns
höjande. Huruvida detta förslag är förenligt med vare sig de
fordringar, som ur trafiksäkerhetens synpunkt böra ställas på järn vägspersonalen,
eller de anspråk, nuvarande delägare kunna hafva att vid
den enligt nu gällande reglemente bestämda tidpunkt komma i åtnjutande
af pension, därom anser jag mig på frågans nuvarande skede
icke böra göra något uttalande. Men uppenbart är, såsom äfven af

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 30.

kommitténs betänkande framgår, att icke heller pensionsålderns höjande
kan i tillräcklig grad afhjälpa de svårigheter, hvari pensionsinrättningen
råkat. Den befintliga bristen är tydligen så stor, att ingen annan räddning
tor pensionskassan kan tänkas än statens mellankomst.

Da således, huru än frågan om järnvägspersonalens pensionering
löi framtiden må ordnas, en betydande förhöjning af statens bidra»''
klafves, ser jag däri, att ärendet ännu ej föreligger till slutlig behanch
lmg, intet hinder för bifall till pensionsinrättningens, af järnvägsstyrelsen
understödda hemställan om vidtagande af åtgärder för att
redan vid 1906 års Riksdag må afsättas ett särskildt belopp för pensionsinrättningens
stärkande. Det statsbidrag, som kräfves för ifrågavarande
ändamål, är uppenbarligen så betydande, att detsamma lämpligen
bör fördelas på flera år. Dessutom synes det mig af vikt, att staten
tedan nu tillkännagifver sin allvarliga vilja att söka rädda pensionsinrättningen
ur dess bekymmersamma läge. Djupt ingripande intressen
äro med pensionsinrättningens fortfarande bestånd förenade; och helt
naturligt är, att den stora personal, som däraf närmast beröres, under
nuvarande förhållanden med oro ser framtiden till mötes.

Ehuru kommittén och järnvägsstyrelsen i hufvudsak äro eniga,
förefinnes likväl en mindre olikhet mellan deras förslag. Den förra
hai hemställt, att .Eders Kung!. Magt hos 1906 års Riksdag behagade
gorå framställning att, i stället för det nuvarande bidraget
till pensionsinrättningen, hvilket bidrag för år 1904 utgjorde omkring.
304,000 kronor, måtte, oberoende af nettovinsten’ å statens
järnvägstrafik, för ar 1907 af järnvägstrafikmedel beviljas ett bidrag
i {^^,000 kronor, motsvarande det belopp, hvartill pensionerna för
delägare, som afskedades på grund af olycksfall i tjänsten, samt två
tredjedelar af öfriga utgående pensioner för närvarande kunde beräknas
uppgå. Järnvägsstyrelsen åter har föreslagit afsättande, utöfver det
sedvanliga nettobidraget, af 350,000 kronor. Såsom Eders Kung!, Maj:t
behagade finna, är skillnaden i sak mellan dessa båda framställningar
ganska obetydlig. Ehuru jag finner hvilketdera af de framlagda förslagen
som helst antagligt, är jag mest benägen att förorda järnvägsstyrelsens
förslag. ö J

I ör den närmaste tiden föreligger vall icke någon omedelbar fara,
att pensionsinrättningen icke skall so sig i stånd att uppfylla sina
förbindelser, k ör säkerhets skull torde dock ett bemyndigande böra
gåfvas Edeis Kungl. Maj:t att af det till afsättning föreslagna belopp
till pensionsinrättningen utbetala så stor del, som kan erfordras för ett

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

orubbadt upprätthållande under år 1907 af pensionsinrättningens verksamhet
i enlighet med gällande grunder.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

att, såsom bidrag till bestridande af pensioneringen af statens
järnvägars personal, må, utöfver hvad enligt gällande reglemente för
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning i sådant afseende kan komma
att utgå af statsmedel, för år 1907 af statens järnvägars trafikmedel
afsättas och till statskontoret öfverlämnas ett belopp af 350,000 kronor,
att af statskontoret, i enlighet med hvad därom kan varda af Eders
Kungl. Maj:t föreskrifvet, tillsvidare för ifrågavarande ändamål förvaltas
och förräntas; samt

att Eders Kungl. Maj:t må äga förordna om utbetalande af så stor
del af ifrågavarande belopp, som för ett orubbadt upprätthållande af
pensionsinrättningens verksamhet i enlighet med gällande grunder kan
under år 1907 erfordras.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle nådig proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.

Ur protokollet:

Carl Malmroth.

lull. till Riksdagens Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 12 Höft.