Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
1
N:o 152.
Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen
och till lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen för
krigsmakten den 7 oktober 1881; gifven Stockholms slott
den 4 maj 1906.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föx^eslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:
l:o) lag om vissa ändringar i 8 och 10 kapitlen strafflagen;
2:o) lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten den
7 oktober 1881.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj.-ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Karl Staaf.
Bill. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 88 Höft. (N:is 152 och 153). 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
Förslag
till
Lag
om vissa ändringar i 8 och 10 kapitien strafflagen.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § strafflagen skall upphöra
att gälla, samt att nedannämnda lagrum i 8 och 10 kapitlen samma lag
skola erhålla följande ändrade lydelse:
8 kap.
3 §■
Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller
i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till förräderi, som i 1 § sagdt är; dömes, när uppmaningen
ingen straffbar verkan hade, till straffarbete i högst sex år. Samma lag
vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida låtit, att därmed
komma sådant förräderi åstad.
8 §•
Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ock om uppmaning
till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill förleda gålle
hvad i 2 och 3 §§ sagdt är.
10 kap.
13 §.
Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,
utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning, utan
visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare af det upplopp
till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet till böter
från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas, öfvergå de
till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§ om
uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare
eller anförare, straff efter 9 § må nedsättas till straffarbete i två månader
eller till fängelse.
14 §.
Hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,
den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskildt med
straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Afsåg uppmaningen brott,
hvarå strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas.
Ar den skyldige i följd af uppmaningen förfallen till straff för delaktighet
i brott, som därå följt, gälle hvad i 4 kap. 1 § stadgas.
Där någon annorledes, såsom genom prisande af brottslig handling,
muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den han utspridt
eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1 mom. sägs.
Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda till
ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller fängelse.
Hvad i denna § är stadgadt gälle äfven om den, som annans skrift,
hvars innehåll är efter samma § straffbart, utspridt eller utsprida låtit
för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 77 § strafflagen för krigsmakten den 7
oktober 1881 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Har någon muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän
lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.
Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit, för att därmed komma uppror åstad.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
5
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott tisdagen den 24 april 1906.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,
Biesert,
friherre Marks von Wurtemberg,
Sidner,
Hellner,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström.
Chefen för justitiedepartementet hans excellens herr statsministern
anmälde inom departementet utarbetade förslag till:
1) lag om vissa ändringar i 10 kapitlet strafflagen ;
2) lag om upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7
oktober 1881.
Sedan förslagen blifvit upplästa, anförde departementschefen:
»De bestämmelser 10 kap. 14 § strafflagen för närvarande innehåller
i fråga om den, som inför folksamling uppeggar till brott, torde ej vara
tillfyllest att skydda samhället mot missbruk af yttrandefriheten.
Hvad först angår de i nämnda lagrum stadgade straffsatser, utgöras
de, som bekant, af böter till belopp af högst 500 kronor eller fängelse i
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
högst två år. Dessa straffsatser torde med hänsyn till rådande domstolspraxis,
som i allmänhet vid utmätande af straff låter detsamma vida mera
närma sig minimum än maximum, få anses alltför låga.
En jämförelse med de främmande strafflagar, som tillkommit under
senaste årtionden, utvisar också, att dessas motsvarande straffbestämmelser
innehålla ett högre maximum än det hos oss gällande. Sålunda kan
enligt den italienska och den nederländska strafflagen straffet för den, som
offentligen uppeggar till brott, under vissa förhållanden uppgå till straffarbete
i 5 år. Den nya norska strafflagen medgifver ådömande af ända
till 8 års fängelse — motsvarande vår lags straffarbete — för den, som
offentligen uppfordrar till eller tillskyndar verkställandet af en brottslighandling
eller förhärligar en sådan eller som tillbjuder sig att utföra eller
bistå vid utförandet af en dylik handling. Slutligen kan nämnas att det
bekanta schweiziska utkastet till strafflag stadgar straffarbete i ända till 15
år eller fängelse icke under sex månader för den, som offentligen uppfordrar
eller afsiktligen uppmuntrar till ett med straffarbete belagdt brott.
Den ifrågasatta skärpningen af bestämmelserna i 10 kap. 14 § strafflagen
har ansetts böra genomföras så, att i första momentet af paragrafen
införes en andra punkt, enligt hvilken, om uppmaningen afsåg brott, hvarå
strängare straff än fängelse kan följa, eller omständigheterna eljest voro
synnerligen försvårande, jämväl straffarbete kan ådöinas; och har maximum
för dylikt straffarbete ansetts böra bestämmas till fyra år, ett straff,
som visserligen understiger de straffmaxima, som förenämnda främmande
lagstiftningar i motsvarande fall stadga, men likväl innebär en betydande
ökning i nuvarande straffskala och torde stå i skäligt förhållande till vår
strafflags system i öfrigt.
De föreslagna förändringarna i paragrafens andra moment afse förnämligast
att uttryckligen låta paragrafen vinna tillämpning jämväl på den
uppeggelse, som använder andra medel än den direkta uppmaningen, en
tillämpning, som, om den ock låter härleda sig ur gällande lydelse af
paragrafen, dock icke med erforderlig tydlighet framgår af densamma.
Såsom särskildt betecknande för den indirekta uppeggelsen har ansetts
böra framhållas det fall, då någon brottslig handling prisas utan att
den skyldige direkt uppmanar till dess begående.
De i 14 paragrafens lydelse sålunda föreslagna ändringarna hafva
ansetts böra åtföljas af en förändring i dess räckvidd. Med hittillsvarande
lydelse har paragrafens andra moment kunnat tydas så, att därigenom
skulle vara öppnad möjlighet att bestraffa äfven uppmaning till
rent civil orätt. Bestraffning i sådant fall synes emellertid icke böra
ifrågakomma. Anser lagstiftaren själfva begåendet af en handling, låt
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
vara att den innebär en orätt, icke vara så farligt, att han behöfver ingripa
straffande mot den handlande, torde ej heller förledandet till en
sådan handling böra beläggas med straff. Med den nu föreslagna lydelsen
af paragrafen skulle endast försök att förleda till handling, som själf är
belagd med straff, kunna blifva föremål för bestraffning.
Efter den sålunda ifrågasatta ändringen af andra momentets formulering
kommer den uttryckliga uppmaningen till sådant brott, som omförmäles
i annan lag än strafflagen, ej, såsom hittills, att falla under andra
momentets tillämplighetsområde. Däraf följer, att i första momentet, som
för närvarande afser endast uppmaning till brott enligt strafflagen, måste
vidtagas sådan ändring, att momentet kommer att afse uppmaning till
äfven andra slags brott.
Vid de förändringar i den straffrättsliga behandlingen af offentlig
uppmaning till brott i allmänhet, hvilka sålunda föreslagits, har det icke
kunnat låta sig göra att bibehålla 11 § i 10 kapitlet strafflagen. Uppmaning
till uppror skulle nämligen därigenom kunna komma att blifva
lindrigare bedömd än uppmaning till annat brott af lika farlig beskaffenhet.
Samma skäl nödvändiggör äfven det föreslagna upphäfvandet af 77
§ i strafflagen för krigsmakten. Efter upphäfvandet af sistnämnda lagrum
kommer den, som begår där afsedda brott, jämlikt 3 § sistnämnda lag
att anses efter 10 kap. 14 § strafflagen, med dess betydligt strängare
straffbestämmelser.
I samband med ofvanberörda ändringar i 10 kapitlet strafflagen har
det ansetts lämpligt att jämväl upptaga frågan om en annan ändring i
samma kapitel. Enligt nämnda kapitels 13 § skola deltagarna i ett upplopp,
om de öfvergå till våld å person eller egendom, i allo behandlas såsom
upprorsmän. Upprepade gånger har emellertid tillämpningen af upprorsstraffet
i fråga om vissa deltagare i uppträden, som från början endast
varit vanliga upplopp, visat sig leda till så uppenbar hårdhet, att,
ehuru de skyldige dömts till det straff, som motsvarar straffskalans minimum,
Kungl. Maj:t ansett sig böra i nådeväg ytterligare lindra straffet.
Särskildt hafva i en del af de fall, på hvilka jag syftar, personer, som
från början mera af okynne och nyfikenhet sällat'' sig till hopen, måst dömas
såsom upprorsmän, därför att folkmassan utan något som helst deras
direkta förvållande och kanske utan att de ens kunnat iakttaga det börjat
öfvergå till våld. Framförallt vid större uppträden kan det lätt hända,
att en del af folkmassan ej rätt klart kan uppfatta, hvad som försiggår
på andra punkter af den plats, där uppträdet äger rum. Öfver hufvud
kan brottsligheten vid ett upplopp vara betydligt mera graderad än man
vid paragrafens affattande synes hafva föreställt sig. Dock torde någon
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
anledning ej föreligga att nedsätta straffminimum för anstiftare eller anförare.
Ändringen afser alltså endast att genom en sänkning af straffminimum
för andra deltagare i upploppet öppna utväg att bättre än som
med de nuvarande bestämmelserna låter sig göra taga hänsyn till det olika
måttet af brottslighet.»
Härefter hemställde departementschefen, att, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande öfver förslagen,
af den lydelse bilagorna A och B till detta protokoll utvisa, måtte inhämtas
genom utdrag af protokollet.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall.
Ur protokollet:
Lennart Berglöf.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 152.
9
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om vissa ändringar i 10 kapitlet strafflagen.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § strafflagen skall upphöra
att gälla, samt att 13 och 14 §§ samma kapitel och lag skola erhålla
följande ändrade lydelse:
13 §.
Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna
ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,
och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,
utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare af det upplopp
till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet till
böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas. Öfvergå
de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§ om
uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare
eller anförare, straff efter 9 § må nedsättas till straffarbete i två månader
eller till fängelse.
14 §.
Hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,
den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskildt med
straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Afsåg uppmaningen brott,
hvarå strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas.
Bih. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 88 Höft. 2
10
Kungl Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 152.
Är den skyldige i följd af uppmaningen förfallen till straff för delaktighet
i brott, som därå följt, vare lag som i 4 kap. 1 § skils.
Där någon annorledes, såsom genom prisande af brottslig handling,
muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den han utspridt
eller utsprida låtit, söker förleda till brott; straffes ock efter ty i 1
mom. sägs.
Hvad i denna § är stadgadt gälle äfven om den, som annans skrift,
hvars innehåll är efter samma § straffbart, utspridt eller utsprida låtit
för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
11
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
om upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 77 § strafflagen för krigsmakten den 7
oktober 1881 skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 1 maj 1906.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Herslow,
Claéson,
WlJKANDER,
Billing,
Bohman,
Ramstedt,
Westking.
T. f. byråchefen för lagärenden von Seth föredrog utdrag af protokollet
öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 24 april 1906, utvisande att högsta
domstolens utlåtande skulle för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler
inhämtas öfver utarbetade förslag till:
lag om vissa ändringar i 10 kap. strafflagen och
lag om upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7
oktober 1881; varande förslagen af den lydelse bilagorna B och C vid
detta protokoll utvisa.
Förslagen gåfvo anledning till följande anmärkningar:
l:o) förslag till lag om vissa ändringar i 10 kap■ strafflagen.
13 §.
Justitieråden Claéson, Wijkander, Bohman och Ramstedt förenade
sig om följande yttrande:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
13
»Såsom departementschefen erinrat torde enligt gällande lag ansvaret
för andra deltagare i upplopp än anstiftare och anförare kunna i vissa
fall blifva alltför strängt. Förslaget synes emellertid gå till en ytterlighet
i andra riktningen. Detsamma medger nämligen, att en deltagare i upplopp
må kunna, äfven om han därvid gjort våld å person eller egendom och
således i afseende å honom försvårande omständigheter föreligga, dömas
till ett så lindrigt straff som en månads fängelse. För att förekomma en
sådan tillämpning torde — om det nu kan anses tillrådligt att, för det
fall att man vid upplopp öfvergått till våld å person eller egendom,
straffets minimum sättes så lågt som förslaget upptager — sådan nedsättning
i straffet icke böra medgifvas i andra fall än då brottet är med
synnerligen mildrande omständigheter förenadt.»
14 §.
Justitieråden Claeson, WijJcander, Billing, Bohman, Ramstedt och
Westring förenade sig om följande yttrande:
»Enligt den nuvarande lydelsen af 14 § drabbas af straff dels den,
som uppmanar till någon i strafflagen med straff belagd handling, dels
ock den, som i andra fall söker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet. Erhåller sagda paragraf åter den nu föreslagna lydelsen,
skulle visserligen straff drabba direkta eller indirekta uppmaningar till alla
slags brott, vare sig brottet är i strafflagen eller i annan författning
belagdt, med ansvar, men däremot försök i andra fall att förleda till ohörsamhet
mot lag eller laga myndighet lämnas utan straff.
Att sålunda göra straffbarheten af offentligen framställda uppmaningar
till öfverträdelser af statens lagar eller statsmyndigheternas påbud
beroende på huruvida uppmaningen afser någon med straff belagd handling
eller ej, synes icke vara lämpligt. Ansvar för uppmaning, som afser
en icke med straff belagd handling, kan ofta vara mera påkalladt än ansvar
för uppmaning till en straffbar handling. Sålunda lärer t. ex. agitation
för underlåtenhet att betala skatt i allmänhet vara vida farligare än försök
att förleda till en med några kronors böter belagd politiöfverträdelse.
Straffbestämmelsen i det nuvarande andra stycket af 14 §, som enligt det
remitterade förslaget skulle bortfalla utom beträffande uppmaning till de
i andra författningar än strafflagen med straff belagda handlingar, afser i
öfrigt ej blott uppmaning till viss positiv åtgärd eller underlåtenhet utan
jämväl uppmaning att i allmänhet trotsa lagens eller laga myndighets bud,
och sådana offentligen framställda uppmaningar kunna innebära stor fara
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
för samhällsordningen, om de få ostördt fortgå. En motsvarighet till
detta stadgande återfinnes ock i ett flertal utländska strafflagar. På grund
häraf hemställes, att det nu i andra stycket af 14 § intagna stadgande,
som synes vara väl behöfligt för att bereda rättsordningen och statsverksamheten
nödigt skydd särskildt under oroliga tider, måtte bibehållas.
Den i det föreslagna andra stycket af 14 § intagna föreskrift om
straff för den, som annorledes än som i första stycket afses, söker förleda
till brott, innefattar, såsom i motiven framhålles, egentligen endast ett
förtydligande af föreskriften i första stycket, i syfte att uttryckligen fastslå,
att jämväl indirekt uppeggelse till brott skall straffas. Om ett sådant
förtydligande i afseende å denna bestämmelse kommer till stånd, synes en
motsvarande föreskrift böra meddelas beträffande de i 8 kap. 3 och 8 §§
omförmälda uppmaningar till förrädiska handlingar.»
Justitierådet Herslow anförde:
»Det har under senare tiden blifvit alltmer vanligt, att personer, eller
hela grupper af personer, hvilka stundom blifvit nämnda vid namn, stundom
blott i allmänhet karakteriserade, offentligen gjorts till föremål för muntliga
eller skriftliga yttranden, som uppenbarligen haft till syfte att hetsa
till våld eller annan rättskränkning mot bemälde personer. Så t. ex. har
det ofta förekommit, att s. k. strejkbrytare, vare sig de tillhöra eller icke
tillhöra någon organiserad arbetareförening, offentligen utpekats som värdiga
att, såsom det merendels hetat, behandlas efter förtjänst, hvarvid
namnen än uppgifvits, än icke. Erfarenheten har tillräckligen ådagalagt,
att dylika försåtliga yttranden pläga framkalla åsyftad verkan. Motiven
till andra stycket af ifrågavarande § utvisa väl, att straffhotet vänder sig
äfven mot den, som i indirekta och förtäckta ordalag uppeggar till brott,
hvilket sätt att gå till väga vanligen är kännetecknande för den egentlige
och förnämste anstiftaren, men enär det icke kan såsom visst antagas, att
yttranden af den innebörd, som af mig framhållits, komma, särskildt då
de åsyftade personerna icke namngifvits, att, på sätt dock otvifvelaktigt
är meningen, af domstolarne uppfattas såsom medförande straff, torde i
sagda stycke af ifrågavarande § böra i uttryck, som icke kunna missförstås,
utsägas, att straffhotet i förevarande § är riktadt äfven mot den,
som i förtäckta, men till syftet tydliga ordalag söker på i öfrigt i samma
stycke angifvet sätt förleda till brott.
I fråga om bibehållande af den i nuvarande andra stycket af 14 §
intagna straffbestämmelse i afseende å den, som offentligen uppmanar till
ohörsamhet mot lag eller laga myndighet i det fall, att ohörsamheten icke
är i lag belagd med straff, är jag ense med högsta domstolens öfriga ledamöter;
och anser jag, att det nu föreslagna stadgandet om den indirekta
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 152.
15
uppmaningens straffbarhet bör så affattas, att sådan uppmaning i alla afseenden
kommer att anses lika med direkt uppmaning.
Med den begränsning, som förslaget erhållit, skulle hetsande eller
uppeggande (agitation) till brott, som bedrifves muntligen och enskildt
man och man emellan, icke medföra straff i annat fall, än då detsamma
antingen åstadkommit ett fullbordadt brott eller ock är att hänföra till så
beskaffadt försök till brott, som är särskildt i lag belagdt med straff, i
hvilka båda fall stadgandet i 3 kap. 1 § strafflagen äger tillämpning.
Men med hänsyn till de sträfvanden, som på senare tiden, delvis med
framgång, öppet och ifrigt bragts å bane, att medelst den till värnpliktens
fullgörande inkallade ungdom sätta i gång bland krigsmanskapet en
muntligen och enskildt bedrifven agitation med syfte att, såsom orden
lyda i ett annat samtidigt med det nu föreliggande förslaget jämväl till
högsta domstolen remitteradt lagförslag, utplåna känslan af plikter mot
fosterlandet eller uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräfva krigslydnaden,
torde det icke vara tillrådligt att längre blunda för den samhällsfara,
som äfven en sådan agitation innebär. Det synes därföre böra
stadgas straff jämväl för en af och bland krigsmanskap på berörda sätt
utöfvad agitation i nyssnämnda syfte.
Vidare torde en tillbörlig omsorg om krigstukten fordra, att åtal för
sådan brottslig agitation, som föröfvas af och bland krigsmanskap, skall tillhöra
krigsdomstols handläggning, hvilket enligt förslaget och med den affattning,
som 18 § i gällande förordning om krigsdomstolar in. m. för närvarande
innehar, endast under vissa förhållanden skulle blifva fallet.
Dylikt åtal synes också påkalla skyndsammare behandling och afgörande,
än som i regeln kan åstadkommas med det allmänna domstolsförfarandet.»
2:o) förslag till lag om upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881.
Justitieråden Claeson, Wijkander, Billing, Bohman, Ramstedt och
Westring förenade sig om följande yttrande:
»Genom upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten skulle den
antagligen icke åsyftade påföljden inträda, att åtal för det i nämnda paragraf
omförmälda brott icke vidare skulle komma att handläggas vid krigsdomstol
utan tillhöra allmän domstol. Till förekommande häraf synes
stadgandet böra bibehållas med den jämkning, som påkallas af ändringarna
i 10 kap. strafflagen.»
Justitierådet Herslow anförde:
»Under förutsättning att, såsom jag redan förordat vid granskning
af förslaget till lag om vissa ändringar i 10 kap. strafflagen, alla mål,
som angå af och bland krigsmanskap offentligen eller enskild bedrifven
16
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
brottslig agitation, i lag förklaras tillhöra krigsdomstols handläggning och
pröfning, har jag icke något att anmärka mot förevarande lagförslag.
Men nog skulle det förefalla underligt, om, såsom af förslagets antagande
utan vidare blefve följden, åtal mot krigsman för det han uppmanat
krigsfolk till uppror skulle, där uppmanandet icke haft någon straffbar
verkan, vara undandraget krigsdomstols behörighet, då däremot åtal för
uppmanandet i annat fall äfvensom för underlåtenhet af krigsman att
uppenbara stämpling till uppror fortfarande skulle falla under krigsdomstols
kompetens.»
Ur protokollet
Carl Lundquist.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.
17
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott fredagen den 4 maj 1906.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Tuolle,
Statsråden: Ting,sten.
Bjesért,
friherre Marks von Wurtemberg,
Tamm,
Sidner,
Hellner,
Sciiotte,
Berg,
Bergström,
Justitieråden: Claéson,
WlJKANDER.
Chefen för justitiedepartementet hans excellens herr statsministern
anmälde högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 24 nästlidne april infordrade utlåtande öfver vid
samma protokoll fogade förslag till lag om vissa ändringar i 10 kapitlet
strafflagen samt till lag om upphäfvande af 77 § strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»I
anledning af hvad som af högsta domstolen anmärkts emot förslaget
till lag om vissa ändringar i 10 kapitlet strafflagen har en jämkning
föi’etagits i lydelsen af 8 kap. 3 och 8 §§ samma lag sålunda, att jämväl
i fråga om där omförmälda brott tydligt framgår, att det ej är endast det
direkta försöket till uppeggelse, som är straffbart enligt dessa lagrum,
utan äfven det indirekta. Nämnda jämkning har föranledt motsvarande
förändringar i förslagets rubrik och ingress, hvarjämte en mindre förändBih.
till Rikxd Prot. 1906. 1 Sami. 7 Afd. 88. Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 152.
ring gjorts i den föreslagna lydelsen af 2 mom. i 10 kap. 14 §. Vidare
har jag icke ansett mig böra emot högsta domstolens enhälligt uttalade
mening vidhålla tanken att ur sistnämnda paragraf borttaga stadgandet
om sträft för försök att i andra fall än då fråga är om brott förleda till
ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Någon anledning att äfven för
sådant försök till förledande skärpa den nuvarande straffbestämmelsen,
torde emellertid icke föreligga, I den för 14 § föreslagna lydelsen har
gjorts en mot hvad jag sålunda anfört svarande ändring. Däremot har
jag ansett hvad inom högsta domstolen anmärkts beträffande lydelsen af
10 kap. 13 §, icke böra föranleda ändring i förslaget. Med hänsyn till
de allmänna grundsatserna för straffmätning torde det i allt fall vara uteslutet,
att i afseende å den, som gjort våld å person eller egendom, en
domstol vid straffets utmätande skulle tillnärmelsevis gå ned till straffskalans
minimum.
Beträffande förslaget till lag om upphäfvade af 77 § strafflagen för
krigsmakten har jag på grund af hvad inom högsta domstolen däremot
anmärkts ansett tanken på nämnda lagrums upphäfvande böra få förfalla
och paragrafen i stället ändras därhän, att vid straffets bestämmande
efter allmän lag den omständigheten, att uppmaningen riktats till krigsmanskap
af någon, som är underkastad krigslag, skall tagas i betraktande
som en försvårande omständighet. Brott, hvarom sålunda stadgas, hör
nämligen enligt 18 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868 alltid till krigsdomstol. Dessutom har paragrafens
lydelse ansetts böra undergå en mot förut omförmälda jämkning
i lydelsen af 8 kap. 3 § strafflagen svarande ändring.»
Sedan departementschefen härefter uppläst förslagen i deras ändrade
lydelse, hemställde han, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.
Justitieråden Claeson och Wijkander åberopade hvad de vid ärendets
behandling i högsta domstolen anfört, i den man det ej vid förslagens omarbetande
vunnit beaktande.
Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan;
och täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
med bifall till denna hemställan, förordna, att
till Riksdagen skulle aflåta» nådig proposition i ämnet
af den lydelse bilagan B vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Carl Lundquist.