Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

N:0 101.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
afstående af kronans rätt till den så kallade Fiddevången
invid Falsterbo; gifven Stockholms slott den 9 mars 1906.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen medgifva,

att kronan må afstå från den rätt till den så kallade Fiddevången
invid Falsterbo, som till äfventyrs kan tillkomma kronan.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Åfd. 49 Haft. (N:o 101.)

Kungi. Maj.is Nåd. Propositio N:o 101.

Ansökan äf
gårdsägare i
Falsterbo.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms
slott den 9 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

SCHOTTE,

Berg,

Bergtröm.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift hafva S. M. Norman m. fl.
ägare af gårdar i Falsterbo, med förmälan att Hvellinge—Skanör—
Falsterbo järnvägsaktiebolags järnväg framdragits genom största delen
af de jordlotter, som tillhörde östra, och några af dem, som tillhörde
västra skiftet af den så kallade Fiddevången, hvilken utgjorde gårdejord
till sökandenas fastigheter i Falsterbo, samt att, därest för järnvägsanläggningen
toges i anspråk endast de å en ansökningen bifogad
karta angifna områden af Fiddevången, återstående delar däraf komme
att blifva nästan värdelösa för annan ägare än järnvägsbolaget, i underdånighet
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes medgifva, att för järnvägsanläggningen
icke erforderliga delar af ifrågavarande jordlotter finge från
respektive gårdar afskiljas och till bolaget försäljas.

Kungl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 101.

Till följd af nådiga remisser hafva underdåniga utlåtanden öfver
ansökningen afgifvits af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län den 8 september 1903, af kammarkollegium den 19 april 1905 och
af justitiekanslersämbetet den 31 januari 1906.

Kungl. Majds befallningshafvande har öfverlämnat underdåniga yttranden
i ärendet af magistraten i Skanör med Falsterbo samt af stadens
röstberättigade medlemmar vid allmän rådstuga den 20 juli 1903; och
har allmänna rådstugan, i likhet med Kungl. Majds befallningshafvande,
under visst villkor med afseende å köpeskillingens för jorden
i fråga användande, tillstyrkt bifall till den underdåniga ansökningen.

Då af kammarkollegium och justitiekanslersämbetet gjorts gällande,
att Kungl. Majd och kronan skulle kunna göra anspråk på
äganderätten till förevarande jord, anhåller jag att för belysande af
denna Kungl. Maj ds och kronans sålunda ifrågasatta rätt, hvilken härledts
från gammal tid, få till en början, med ledning af de upplysningar
kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande meddelat, lämna
en öfversikt rörande den så kallade Fiddevångens historia.

Skanör och Falsterbo, hvilka numera bilda en stadskommun med Historik öfver
benämning dels Skanör, dels ock Skanör med Falsterbo, utgjorde for- Flddev‘‘n§endom
två särskilda städer.

Uti sin den 24 februari 1854 afgifna underdåniga berättelse angående
Skanör med Falsterbo har kommittén till undersökning af grunderna
för städernas beskattning, på tal om den till Skanör med Falsterbo
hörande jord, anfört, att, då vid såväl Skanör som Falsterbo
i äldre tider funnits Kungliga slott, det icke kunde befcviflas, att till
dessa då varit lydande kringliggande jordområden, men att någon utredning
icke kunnat åvägabringas angående huru vidsträckt kronans
egendom varit eller på hvad sätt den sedermera åtkommits af städerna.

Under medeltiden voro Skanör och Falsterbo stora handelsplatser,
hvilka för sin betydelse hade att tacka det indräktiga sillfiske, som bedrefs
i deras närhet. Köpmän från åtskilliga tyska städer slogo sig då
ned ej blott i Skanör och Falsterbo, utan äfven i den kringliggande
trakten och idkade där i enlighet med särskilda privilegier af danska
konungar handel och fiske. Under 16:de århundradet minskades dock
tilloppet af sill vid kusten af Skåne.. Handels- och fiskeplatserna i
städernas omnejd började därvid öfvergifvas af sina forna innehafvare,
och år 1687 uppgaf magistraten i Skanör med Falsterbo uti sin till
skånska reduktionskommissionen den 17 augusti sistnämnda år ingifna
redogörelse för den till Skanör med Falsterbo lydande jord m. m., att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

på Falsterbo »fiidh» »i forna tider» funnits åtskilliga kompanilius, som
ägts af de vendiska städerna, men att dessa dåmera vore ödelagda,
utom ett, livilket tillhörde »de liibkske herrar,» och äfven det ganska
förfallet; hvarjämte magistraten tilläde, att kronan då icke hade någon
inkomst däraf.

Att äganderätten till den så kallade Skanörs ljung, hvaraf Fiddevången
eller Fidden, innan den, på sätt längre fram skall visas, uppläts
åt och fördelades mellan borgarna i Falsterbo, ingick såsom en till
gränserna mer eller mindre obestämd del, ännu på 1700-talet icke var
ostridig, framgår, bland annat, af ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län den 26 juni 1764 meddeladt utslag i tvist mellan
borgmästaren Magnus Grieses arfvingar och staden Skanör om bättre
rätt till skatteköp af ett utanför ljungmarken beläget marsvinsfänge.
Uti detta utslag förmälte sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej kunna
med något fullkomligt skäl och bevis inhämta, hvem äganderätten till
ljungmarken egentligen tillhörde, emedan den synts vid 1670 års jordrefning
ej blifvit annorlunda ansedd än såsom en ofruktbar utmark och
allmänning, hvilken således till samfäldt mulbete från äldre tider blifvit
nyttjad. Kungl. Maj:t, under hvars pröfning omförmälda tvist slutligen
drogs, pröfvade genom utslag den 5 augusti 1772 rättvist förklara, att
den eller de, som ville vinna någon förment rätt till ljungmarken, borde
därom lagligen instämma stadens invånare, och att emellertid med skatteköp
af marsvinsfänget komme att innehållas. Uti utslaget framhölls,
att genom Kungl. Maj:ts nådiga bref den 14 november 1766 angående
flygsandens dämpande i Skåne och Halland invånarna i Skanör medgifvits
rätt att så dädanefter som dittills, såsom deras enda tillgång till bränsle,
betjäna sig af torftäkt på den del af Skanörs utmark, som därtill nyttjades,
men att å andra delen af utmarken, som vore bevuxen med
pors, hvilken hindrade den därstädes befintliga flygsandens utvidgande,
porshuggning skulle vara förbjuden, samt att magistraten i Skanör borde
därå hålla allvarsam hand. Häraf torde framgå, att nyttjanderätten af
utmarken då innehades af staden.

Kångs, Kämpinge samt Stora och Lilla Hammars byamän anliängiggjorde
därefter i slutet af 1770-talet vid Skytts häradsrätt rättegång mot
borgerskapet och invånarna i Skanör och Falsterbo angående, bland annat,
fastställande af rågång mellan byarnas och städernas utmark på Skanörs
ljung. Under rättegången hade kronans ombud, befallningsmannen Peter
Berg, angående kronans enskilda rätt till ljungmarken förklarat, att han
icke kunde finna några sådana fullkomliga skäl och omständigheter, som
kunde ådagalägga, att ljungmarken, med någon af de tvistande parters

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

uteslutande, vore Kungl. Maj:t och. kronan enskildt tillhörig eller så kallad
kronosak. Under framhållande, hurusom ingen fråga om någon annans än
parternas ömsom påstådda bättre rätt till tvisteparken kunde under rättegången
komma under pröfning, tillerkände Skytts härads synerätt genom,
dom den 28 april 1780 byamännen äganderätt i ljungmarken. Skånska
lagmanssynerätten i Malmöhus län, hvarest städerna sökte ändring i
berörda dom, utlät sig genom dom den 18 augusti 1780, att som byamännens
påstående ej sträckte 6ig längre i väster än till vissa af dem
uppgifna råmärken, funne lagmanssynerätten, att tvisten ej anginge
den väster om dessa märken liggande delen af Skanörs ljung, utan
förklarades denna del af ljungen — hvarå Fidden är belägen —
med därutanför varande lägenheter såsom en Skanörs och Falsterbo
ostridiga tillhörighet. Hvad åter anginge parternas ömsom påstådda
rätt till den öster om samma märken belägna delen af ljungmarken,
pröfvade lagmanssynerätten rättvist och skäligt häradssynerättens dom
i så måtto gilla och fastställa, att rågångarna mellan Skanör och Falsterbo
socknar och utmark, å ena, samt byarnas samfälda betesmark,
å andra sidan, på Skanörs ljung skulle då som i urminnes tider blifva
och förblifva på i domen angifvet sätt.

Magistraten i Skanör med Falsterbo har uti sin till förberörda
kommitté den 27 december 1853 afgifna redogörelse framhållit, att stadens
utmark vore en dess ostridiga tillhörighet, bekräftad genom skånska
lagmanssynerättens omförmälda laga kraftvunna dom.

I öfverensstämmelse med den i denna dom uttalade åskådning —
att utmarken i fråga vore en stadens ostridiga tillhörighet — står det
förhållande, att stadens magistrat upplåtit vissa delar af utmarken åt
borgerskapet i Skanör och Falsterbo att intagas och uppodlas. Sålunda
pröfvade magistraten, på ansökan af borgerskapet i Falsterbo, genom
utslag den 8 maj 1797 skäligt bevilja borgerskapet i Falsterbo enskild
nyttjanderätt till ett närmare angifvet område af utmarken — sedermera
kartlagdt under namn af Fidden — hvilket, enligt hvad borgerskapet
vid tillfället uppgaf, endast tjänade »för svinen att uppröta.» Magistraten
förordnade genom utslaget, att området skulle af vederbörlig landtmätare
skiftas mellan borgerskapet, samt att de vid laga delningen gårdar och hus
tillfallande jordlotter aldrig finge skiljas därifrån genom köp, byte eller
gåfva, utan beständigt åtfölja dem såsom en tillhörighet. Genom resolution
den 20 april 1798 blef detta utslag af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet faststäldt.

År 1807 blef det till Falsterbo borgerskap sålunda upplåtna området,
kalladt Fidden, af kommissionslandtmätaren Klercks vikarie E. M. Rosell

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

affattadt å karta och fördeladt mellan borgarna. Enligt beskrifningen
till nämnda karta innehåller Fiddeji 36 tunnland 22 1 i kappland samt
har uppdelats i 46 lotter om 25 1U kappland hvar. Med nämnda areal
finnes Fidden upptagen äfven å den af Gustaf Ljunggren, på föranstaltande
af kommittén till undersökning af grunderna för städernas beskattning,
år 1853 upprättade karta öfver Skanör och Falsterbo med därtill
lydande ägor, af hvilken ett sammandrag torde få biläggas detta protokoll.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, att jämväl af de delar
af utmarken kring Skanör och Falsterbo, som ligger intill Skanör, upplåtelser
skett. Af ett vid handlingarna i nu förevarande ärende fogadt
utdrag af magistratens i Skanör med Falsterbo protokoll den 8 november
1779 framgår nämligen, att på ungefär samma villkor, som Fidden
upplåtits åt borgerskapet i Falsterbo, åt borgerskapet i Skanör upplåtits
vissa andra angifna omr åden af utmarken äfvensom ett område af Skanörs
gamla stadsplan, benämndt Gässlingekroken. År 1812 blefvo sistnämnda
samt två af de öfriga sålunda upplåtna områdena, nämligen de norr om
Skanör belägna Tosslussan och Knäet, af E. M. Rosell affattade å karta och
fördelade mellan borgarna i Skanör. Enligt å förutberörda af Gustaf
Ljunggren upprättade karta tecknad beskrifning innehåller Gässlingekroken
en areal af 9 tunnland 1 kappland, Tosslussan 7 tunnland 14
kappland och Knäet 25 tunnland 4 kappland. De å borgarna, gårdarna,
i Skanör och Falsterbo sålunda fördelade områdena, Fidden, Gässlingekroken,
Tosslussan och Knäet benämner ofvanberörda kommitté i sin
omförmälda berättelse »gård ej ordar.))

Förut har framhållits, hurusom under medeltiden köpmän från hansestäderna
slogo sig ned i trakten kring Skanör och Falsterbo och där
idkade handel och fiske. Kammarkollegium har vid sitt underdåniga
utlåtande fogat åtskilliga genom kammararkivets försorg verkställda afskrifter
af i diplomatarium suecanum intagna, af danska konungar under
13- och 14-hundratalen utfärdade privilegiebref, hvarigenom medborgarna
i städerna Liibeck, Wismar, Rostock, Demin, Stralsund, Greifswald, Stettin
och Anclam, med afseende å sin handel å och sin vistelse i och vid
(apud) Skanör och Falsterbo, tillförsäkrats vissa rättigheter, nämligen
att tullfritt föra varor till Skanör och Falsterbo, att sälja varor å
marknaderna därstädes, och att hafva egna fogdar med särskild domsrättighet.
För öfrigt har kammarkollegium beträffande frågan om de
forna handels- och fiskeplatserna i dessa trakter åberopat en af Dietrich
Schäfer i Halle 1887 utgifven afhandling »Das Recht des lubeckischen
Vogts auf Schonen», däruti Schäfer på ett ingående sätt behandlat
fiske- och handelsplatserna vid de skånska kusterna under medeltiden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101. 7

I kapitlet VI »Die Fitten und Läger» af inledningen till detta arbete
uppgifver Schäfer, att det måste antagas, att deltagarna i det skånska
fisket och besökarna vid de skånska marknaderna sedan äldsta tider
under sina uppehåll i Skåne nyttjat bestämda platser. Fiskrarna hade
sina platser, »die Läger», vid stränderna och köpmanfolket sina, »die
Fitten», omkring och mellan Skanör och Falsterbo. Schäfer uppräknar
öfver tjugu tyska städer, om livilka man vet, att de innehaft handelsplatser
omkring Skanör och Falsterbo. I allmänhet synas i de särskilda
privilegiebrefven ej hafva förekommit direkta upplåtelser af till
gränserna bestämda områden. Icke något af de privilegiebref, hvaraf
genom kammararkivets försorg afskrifter kunnat verkställas, innehåller
sådan upplåtelse. Schäfer anför emellertid ett par exempel på dylika
upplåtelser. Så heter det i förenämnda kapitel af hans berörda arbete:
»Köpmännen från Danzig grundade sina anspråk på konung
Waldemars förläning af den 28 januari 1370, som gaf dem ett fitt
(vittam) »på fältet vid Falsterbo (in campo nostro Falsterbothe) gränsande
till liibeckarnas fitt på ena sidan och på den andra till danskarnas, beläget
i närheten af hafvet och innehållande i längd 80 alnar och i bredd
290 alnar». Med ledning af de särskilda privilegiebrefven och i danska
och tyska arkiv förvarade urkunder och andra handlingar har Schäfer
sökt bestämma de i trakten kring Falsterbo belägna handelsplatsernas
läge samt å en vid arbetet fogad karta, hvaraf ett aftryck torde få biläggas
detta protokoll, sammanfattat det resultat, hvartill han genom sina undersökningar
kommit. Angående tillförlitligheten af dessa undersökningar
uppgifver Schäfer, att det naturligtvis icke kunde vara tal om att i detalj
fullkomligt säkert bestämma de särskilda platsernas gränser, men att det
syntes honom höjdt öfver hvarje tvifvel, att fiske- och handelsplatserna i
hufvudsak varit så belägna, som berörda karta utvisade. Emellertid synes
det, såsom kammarkollegium påpekat, af en jämförelse mellan den af Schäfer
uppgjorda planen öfver de gamla fiske och handelsplatserna vid Falsterbo
och berörda af Gustaf Ljunggren upprättade karta öfver Skanör och Falsterbo
framgå, att Fidden eller Fiddevången åtminstone hufvudsakligen utgöres af
delar af de områden, som i egenskap af handelsplatser, »Fitten», fordom innehafts
af städerna Stralsund, Lubeck, Danzig samt möjligen Rostock. Hvad beträffar
handels- och fiskeplatserna vid Skanör uppgifver Schäfer, att man
icke känner deras gränser och öfverhufvud endast undantagsvis deras läge.

På grund af den i ärendet verkställda utredningen har kammarkollegium
anfört följande. Ehuru staden Skanör med Falsterbo icke syntes
kunna styrka, på hvad sätt den jord, som af staden innehades, kommit
i dess ägo, syntes staden likväl få anses hafva äganderätt till all jord,

Kammarkollegiets
yttrande
den 19
april 1905.

Justitiekanslärsämbetets

yttrande den
31 januari
1906.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 101.

om hvilken annat förhållande ej kunde påvisas. Beträffande den del däraf,
som benämndes Fiddevången, finge det emellertid anses ådagalagdt,
att densamma eller åtminstone största delen däraf blifvit af danska kronan
till vissa tyska städer i äldre tider upplåten. Vare sig dessa upplåtelser
afsett ägande- eller allenast nyttjanderätt till de upplåtna områdena
syntes de, sedan de på grund af förändrade förhållanden af sina
nye ägare eller innehafvare såsom värdelösa öfvergifvits, hafva bort
återfalla till svenska kronan, som på grund af freden i Roskilde måste
anses hafva trädt i danska kronans rätt och ställe. Den omständighet,
att borgerskapet i Falsterbo — låt vara efter medgifvande af magistraten
i Skanör med Falsterbo samt Kung]. Maj:ts befallningshafvande i
länet — satt sig i besittning af och mellan sig fördelat ifrågavarande
område, hade, enligt kollegii förmenande, icke kunnat medföra någon förändring
till stadens förmån af äganderätten till detsamma, utan hölle
kollegium före, att Kung]. Maj:t och kronan fortfarande kunde göra anspråk
på äganderätten till området. På grund af hvad sålunda anförts,
ansåge sig kollegium icke böra underlåta att ifrågasätta, huruvida icke
Kungl. Maj:t kunde finna anledning hafva förekommit att anbefalla kammaradvokatfiskalsämbetet
att vidtaga de åtgärder, som kunde finnas vara
erforderliga för betryggande af kronans äganderätt till området.

Justitiekanslersämbetet förmäler sig hafva inhämtat, att i allmänhet
af rådstufvurätten i Skanör med Falsterbo lagfart meddelats å och inteckning
beviljats i »hus och tomt med tillhörande gårdejord». Dessa
ordalag kunde tolkas på två sätt, nämligen antingen så, att lagfarten
och inteckningen afsett allenast huset och tomten och att orden »med
tillhörande gårdejord» endast utgjorde ett beskrifvande tillägg, eller
också så, att orden »hus och tomt med tillhörande gårdejord» betydde
detsamma som »hus och tomt och tillhörande gårdejord» och att
således lagfarten och inteckningen afsåge äfven gårdejorden. Omöjligt
kunde icke anses, att domstolarna vid en eventuell tvist om
äganderätten till gårdejordarna skulle komma att tolka de i lagfartsoch
inteckningshänseende sålunda meddelade besluten så, att de borde
afse äfven gårdejorden. Godkändes denna uppfattning, kunde sannolikt
vissa gårdejordsinnehafvare, om de vore i god tro, på grund af förordningen
om tjuguårig häfd den 22 april 1881 göra anspråk på äganderätt
till de gårdejordar, de innehade. Att af hvad hittills i ärendet
förekommit bedöma, huruvida god tro förefunnes eller ej, vore
vanskligt. Omständigheter funnes, som talade emot, att innehafvarna af
gårdejordarna vore i god tro med afseende å äganderätt till dessa, såsom,
bland annat, den omständigheten, att de för att få de i ansökningen af -

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 101.

sedda jordarnas försäljning till stånd ansett sig behöfva bos Kungl. Maj :t
göra den nu föreliggande underdåniga ansökningen. Dessa omständigheter
kunde dock icke anses alldeles utesluta möjligheten af god tro.

Härefter anför justitiekansler en, att han för egen del, i likhet med
kammarkollegium, hade den uppfattningen, att på de af kollegium anförda
skäl Kungl. Maj:t och kronan kunde göra anspråk på äganderätten till
gårdejordarna, men med hänsyn ej mindre därtill, att, såsom af det förut
sagda framginge, på grund af förenämnda förordning hinder kunde möta
för Kungl. Maj:t och kronan att numera göra denna sin rätt gällande, än
äfven därtill, att gårdejordarna möjligen besvärades af inteckningar, å
hvilka, jämlikt samma förordning, talan ej vidare kunde föras, ansåge sig
böra ifrågasätta, huruvida icke nu angifna förhållanden i förening med den
omständigheten, att gårdejordarna, såvidt af handlingarna kunde bedömas,
icke behöfdes för något statsändamål, kunde anses utgöra giltig anledning
för Kungl. Maj:t och kronan att till förmån för staden afstå från den
rätt Kungl. Maj:t och kronan kunde äga till gårdejordarna. Ett dylikt
förfogande öfver dem skulle med all sannolikhet lända till båtnad för
staden och dess i knappa omständigheter lefvande invånare samt därigenom
äfven medelbart för staten.

Magistraten i Skanör med Falsterbo har meddelat, att för de jordlotter,
som i ansökningen afsåges, sökandena betingat sig en köpeskilling
af, enligt uppgift, 600 kronor för tunnland, men att, om, såsom i
framtiden kunde komma att ske, sagda jordlotter försåldes till villatomter,
desamma borde betinga ett väsentligen högre värde.

Vid olika tillfällen i senaste tid har Kungl. Maj:t på ansökan af
allmänna rådstugan i Skanör med Falsterbo, jämlikt särskilda dess beslut,
tillåtit staden att afhända sig vissa delar af den jord, som i det föregående
berörts. Så har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 25 november
1898 funnit godt förklara hinder icke möta för Skanör med
Falsterbo att af stadens gemensamma mark upplåta dels nödig mark
för banvall och stationsplan för omförmälda järnväg från Hvellinge
station till Skanör med Falsterbo, dels ock 35 hektar för anläggning af
en hafsbadanstalt vid Falsterbo, samt genom nådigt bref den 10 oktober
1902 medgifvit staden, att för anläggning af en hafsbadanstalt vid
Falsterbo af stadens gemensamma mark ytterligare upplåta ett område
om minst 70 hektar. Därjämte har Kungl. Maj:t genom nådigt bref
den 20 april 1897 förklarat staden Skanör med Falsterbo berättigad
att, i den ordning gällande författning om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof stadgade, till sig lösa de fastigheter och
fastighetsandelar, som för reglering af gator, torg och allmänna platser
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 49 Haft. 2

Departements chefens yttrande.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

enligt den för Falsterbo gällande plan erfordrades, jämte de gårdejordar,
som vore förenade med tomter, livilka i sin helhet komme att inlösas.
Vid behandlingen af dessa ärenden har sålunda icke ifrågasatts, att
Kungl. Maj:t och kronan skulle äga någon rätt till de däruti afsedda
områden.

På sätt af den föregående redogörelsen framgår, skulle kronans
anspråk på ifrågavarande område, Fiddevången eller Fidden, vara att
härleda därifrån, att äganderätten till området, hvilket under 1300-talet
af danska kronan öfverlämnats eller upplåtits till nyttjande åt vissa af
de tyska hansestäderna, genom freden i Roeskilde öfvergått från den
danska kronan till den svenska. Äfven om så vore förhållandet och
hvad i tidigare tvister angående förfoganderätt öfver området förekommit
icke finge anses innebära ett afstående från denna kronans
rätt, synes mig tillräcklig anledning icke föreligga att nu, efter flera
hundra år, genom en rättegång söka återvinna området till kronan.

Den ekonomiska fördel för Kungl. Maj:t och Kronan, som genom
en dylik åtgärd kunde vara att vinna, måste i allt fall anses obetydlig
i jämförelse med de intressen, som häraf skulle beröras. För att emellertid
för framtiden förebygga anledning till tvister eller osäkerhet rörande
rättsförhållandena, anser jag, att Riksdagens samtycke bör inhämtas till
ett afstående från kronans sida af anspråket på äganderätt till området
i fråga.

I följd häraf får jag i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen medgifva,

att kronan må afstå från den rätt till den så kallade Fiddevången
invid Falsterbo, som till äfventyrs kan tillkomma kronan.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna nådigt bifall samt förordnade, att
proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Carl, G. Edman.

^tockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1906.

KARTA

å/ter

S T Ä 1) E R A'' A

§MNÖ!loc.FAL§TEliBO

med dertill lydande

C O

pa /iniutidliwf/r tirOiMimillrrtt till riiu/rirö/.iiiHt) titymn
drnt" dir •''Utulrriitix hr.Attllnuiij rilrr 1''rrf''rfmrlirjl liii inlmu.
ilr npnitlail al- .In/. >///jj J''///////// Y/f

År 18*1.

SunimariskBeskriti
•fördärf och. lågenheter.* -namn''.	JOrd*;/, eth	B rf er mark	I	dn natta j
			\	\	%N
	JOéL				JOd
				Y	/Ao.
Åhmt						4«!
! hd
					.<*	lo
			JO	&	4 49.
	4	Jo,*		4	J4*.
	9	8		/O
	4/0	8»			4/0	8»
	JO				36.	5!U

			do		So
			033	iA	033

Sr	1998	Hd	m''/	/It	3/63 6	lai

					48	U!a
					93
Summa/---	__		__	—	Mrt

7 osuissan

KNÄ

SKA N OR S gTORK Te ANO

.b-Muignod

F LA L S T K SB O WANG

Hnng och

/Ljungmark. OK
KJJvnghus,''''—''

St.ocfiZJHammar

Korte 3£.

Falsterbo