Andra Kammarens Tillfälliga TJiskotts (N;o 3) Utlåtande N;o 13.
1
A;o 13.
Ank, till Eiksd. kansli den 30 mars 1906, kl. 6 e. m.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj it angående
utredning rörande lämpligaste sättet att bereda jordbruket
utväg att anskaffa erforderligt driftkapital m. m.
Uti en inom Andra Kammaren af herr Aug. Henricson m. fl. väckt
motion, n:o 110, hvilken för behandling hänvisats till bemälda kammares
tredje tillfälliga utskott, har hemställts:
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta föranstalta om en utredning angående lämpligaste
sättet att bereda jordbruket utväg att anskaffa erforderligt driftkapital,
och att härvid särskild uppmärksamhet må egnas småbrukets behof,
samt att Kungl. Maj:t ville förelägga Riksdagen de förslag, hvartill en
dylik utredning kan gifva anledning.»
Sedan i motionen lämnats en ur lagutskottets utlåtande n:o 56
vid 1905 års lagtima riksdag hämtad redogörelse för den behandling,
frågan om förbättrade kreditförhållanden för jordbruket förut undergått,
innehåller motionen följande motivering till den gjorda framställningen.
Bih. till Eiksd. Prot. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. (N:o 13.) 1
Motionens
innehåll.
2
Andra Kammarens Tillfälliga XJtskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
»Endast den omständigheten, att denna fråga så många gånger
dragits under Riksdagens pröfning, torde bevisa, att här föreligger ett
verkligt behof, som på ett eller annat sätt måste tillgodoses.
Mot medgifvande af rätt till förlagsinteckning i jordbruksinventarier
har hufvudsakligen invändts, dels att jordbrukarens personliga
kredit skulle härigenom tillintetgöras, dels att förlagsinteckning i jordbruksinventarier
skulle erbjuda en föga betryggad säkerhet.
Talet om, att rätt till inteckning i jordbruksinventarier skulle omintetgöra
den personliga krediten, har redan af 1886 års kommitté
vederlagts på följande sätt:
»Emot medgifvande af realsäkerhet i icke traderad lösegendom
har alltid anmärkts, att därmed den personliga krediten skulle helt och
hållet tillintetgöras. För att halten af detta påstående må kunna bedömas,
1 torde det behöfva närmare granskas. Den personliga krediten
i och för sig är väl ingenting annat än det förtroende, borgenären
hyser till gäldenärens personliga egenskaper, hans redbarhet och yrkesduglighet.
Att en person, som saknar alla tillgångar, kan tillvinna sig
detta förtroende, är dess bättre ingenting sällsynt, och en stor del af
handelskrediten har i själfva verket ingen annan grund. Att denna
rent personliga kredit skulle lida något afbräck genom förändrad lagstiftning
angående realsäkerhet i lösegendom, kan väl icke vara meningen.
Men personalkrediten förekommer icke allenast i sin ofvannämnda
rena form, utan äfven såsom supplement till det på gäldenärens
förmögenhetsförhållanden grundade förtroendet, och det är svårt, om ej
omöjligt, att säga, hvilketdera momentet i denna sammansättning i
hvarje särskildt fall är det principala.
Den omständigheten, att jordbrukaren mera än andra yrkesidkare
varit hänvisad till den personliga krediten, har emellertid bidragit att
ytterligare försvaga densamma, ty häraf har fostrats det borgenssystem,
som under form af ömsesidiga växelförbindelser på senare tiden i vidsträckt
mån uppträdt bland vår landtbefolkning. Ett sådant system af
ömsesidig ansvarighet emellan likställda och närboende yrkesidkare
kan vara både berättigadt och nyttigt, där det ej missbrukas, men,
sådant det nu förekommer i åtskilliga landsorter, medför det stora vådor.
Att inskränka jordbrukarens behof af den personliga kreditens anlitande
är ett önskningsmål, dit man för närvarande icke lärer kunna komma
på annan väg än genom beredande åt honom af kredit, grundad på
realsäkerhet i hans lösa egendom.»
Gentemot invändningar, att förlagsinteckning i jordbruksinventarier
skulle med anledning af svårigheten att förhindra inventariernas
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 8
vanvårdande eller förskingring, erbjuda en föga betryggande säkerhet,
förtjänar framhållas, att inventarierna flerstädes i utlandet, exempelvis
i Tyskland, anses tillhöra fastigheten och intecknas gemensamt med
denna. Vare sig nu särskild inteckning tages ^inventarierna eller dessa
intecknas gemensamt med fastigheten, är det ju klart, att risken, af
inventariernas vanvårdande eller förskingring i båda fallen blir lika
stor. Enligt hvad erfarenheten från Tyskland visat, är denna risk ej
synnerligen stor. Visserligen ha i enstaka undantagsfall de gemensamt
med fastigheten intecknade inventarierna vanvårdats eller förskingrats
och lånegifvaren lidit förlust. Men förlust i följd af egendomens
vanvård har, som bekant, undantagsvis förekommit bär i landet t. o. m.
på inteckningar liggande inom halfva taxeringsvärdet. Men undantagen
göra icke regeln. År jordbrukaren samvetsgrann och skötsam, torde
risken för förlust på en inteckning i inventarierna ej blifva synnerligen
mycket större än på en inteckning i fastigheten.
Med anledning af hvad sålunda anförts ha undertecknade vågat
ånyo draga denna angelägenhet under Riksdagens ompröfning i ändamål
att få en utredning till stånd. Nära tjugu år ha förflutit, sedan
1886 års kommitté afgaf sitt betänkande. Under denna tid bar det
svenska jordbruket tagit en storartad utveckling i riktning af allt större
intensitet. Värdet af inventarierna har ökats i långt högre grad än
värdet af själfva fastigheten. I andra långt rikare länder är jordbrukaren
i tillfälle att använda sina inventarier såsom kreditunderlag (utan att
detta tillintetgjort hans personliga kredit), men här i landet ha jordbrukarne
ett kapital, som numera torde närma sig en milliard kronor,
nedlagt i inventarier, för hvilkas användande såsom kreditunderlag
lagstiftningen hitintills föga eller intet åtgjort. Särskiidt för den under
senaste tid uppkomna egnahemsrörelsen är denna fråga, enligt hvad
som påvisades under debatten rörande densamma i Andra Kammaren
vid 1905 års lagtima riksdag, af stor betydelse.
Af den historik, som lagutskottets ofvan anmärkta betänkande vid
förra årets lagtima riskdag innehåller, framgår, att den fråga, som
genom motionen dragits under Riksdagens pröfning, tidigare varit föremål
för handläggning såväl hos Kungl. Maj:t som Riksdagen samt
därjämte behandlats af i sådant syfte tillsatta kommittéer.
Hitlorik.
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande Nio 13,
Utskottet har ansett lämpligt att, till kännedom om hvad i detta
ärende förut förekommit, här lämna en kortfattad och i kronologisk
ordning uppställd redogörelse af följande innehåll.
1847—1848 års riksdag. Ett vid denna riksdag af Kung!. Maj:t
framlagdt förslag till förordning angående förlagsinteckning afslogs af
Ständerna, under framhållande, att stadgandena om förlag snarare borde
upphäfvas än vinna ytterligare utsträckning, såvida icke rätt till förlagsinteckning
medgåfves äfven andra näringsidkare än dem, som voro
i förslaget afsedda. Förslaget hade nämligen icke upptagit rätt till
förlagsinteckning för jordbruksnäringen.
Lagberedningens år 1850 afgifna förslag till handelsbalk innehöll
bestämmelser om rätt till underpant af lös egendom i allmänhet.
1859—1860 års riksdag. Lagutskottet upptog lagberedningens
ofvan anmärkta förslag, och blef lagutskottets framställning af alla fyra
stånden bifallen. Förslaget blef dock ej af Kungi. Maj:t fastställdt på
grund af de anmärkningar, som emot förslaget framställdes inom högsta
domstolen, hvilken afstyrkte bifall till detsamma.
1865—1866 års riksdag. Vid denna riksdag antogs en författning
närmast i öfverensstämmelse med den af Kung]. Maj:t vid 1847—1848
års riksdag föreslagna, men med förlagsinteckningsrättens utsträckning
jämväl till jordbruksnäringen. Äfven emot detta förslag riktade
högsta domstolen anmärkningar, och Kungl. Maj:t fann icke skäl fastställa
detsamma.
1868 års riksdag. Frågan gjordes åter till föremål för Riksdagens
pröfning, i det lagutskottet framlade ett förslag, som närmast liknade
det af 1859—1860 års Riksdag antagna, men detta förslag föll i Första
Kammaren.
1879 års riksdag. Riksdagen beslöt att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla om revision af gällande föreskrifter rörande förlag, därvid
borde tagas i öfvervägande, huruvida ej rätt till underpant i lös
egendom kunde medgifvas alla näringar.®)
*) 1879 års skrifvelse innehåller, bland annat, följande: Kättigheten att lämna underpant i
lös egendom bör vara en rättighet för alla näringsidkare eller för ingen, och medgifvande åt sådan
rätt utgör endast den enklaste gärd af rättvisa åt de näringeidkande samhällsmedlemmar, som därmed
ej nu äro hugnade---—-----------------—-------
det bör vara lagstiftarens plikt att, för det fall att på det fria aftalets väg den näringsidkare, som
det behöfver, kan mot underpant i lös egendom erhålla den försträckning, han för sin ekonomiska
verksamhet behöfver, bereda en laglig form för pantaftalet-------------
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 5
Kommittébetänkaudet den 6 augusti 1881. Med anledning af 1879
års Riksdags skrifvelse tillsattes eu kommitté, som erhöll i uppdrag,
bland annat, att afgifva yttrande, huruvida eu utsträckning af förlagsinteckningsrätten
jämväl till andra näringar än dem, som då åtnjöte
en dylik förmån, vore för dessa näringars idkare af verkligt behof
påkallad och kunde förenas med de grundsatser, på hvilka vår lagstiftning
för öfrigt hvilade, samt för sådant fall föreslå de för utöfning
af en dylik rätt och till förekommande af dess missbruk nödiga bestämmelser.
Denna kommitté uttalade sig emot förlagsinteckningsinstitutets
utsträckande jämväl till jordbruksnäringen, men föreslog en »förordning
om vissa legoaftal angående kreatur», hvarigenom afsågs att ordna rättsförhållandet
emellan jordägare och arrendator, till hvilken jordägaren
jämte upplåtelse af brukningsrätten till jorden lämnade kreatur till
nyttjande i och för gårdsbruket.
1882 års riksdag. Vid denna riksdag framställdes af KuDgl. Maj:t
förslag dels till förordning angående fredande från utmätning af lösören,
som jordägare lämnat landbo till egendomens bruk, dels ock till förordning
angående den industriella förlagsinteckningen. Båda dessa förslag,
hvilka godkändes i Första Kammaren, förkastades i den Andra,
och »man kan icke misstaga sig på, att denna utgång berodde på
landtmännens åsikt, att förslagen icke ägde den omfattning, att de
kunde tillfredsställa jordbruksnäringens behof af lösegendomens användning
såsom kreditbasis».
1883 års riksdag. Nu gällande förordning om förlagsinteckning,
promulgerad den 13 april 1883, blef af Riksdagen antagen.
I det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kungl, propositionen i
ämnet, hade chefen för justitiedepartementet uttalat, att det rätta förfaringssättet
vore, att frågan om lättare tillgång för jordbruksnäringen
på förslagkapital gjordes till föremål för särskild utredning.
1886 års riksdag. Motion hade väckts om vidtagande af åtgärder
för underlättande af kreditförhållandena för jordbruket, bland
annat, genom medgifvande af underpant uti jordbruksinventarier, men
lagutskottet fann en framställning i berörda ämne från Riksdagens sida
öfverflödig vid det förhållande att en kommitté redan erhållit i uppdrag
»att utreda, huruvida genom förändrad lagstiftning lättad utväg kunde
beredas idkarne af jordbruksnäringen att anskaffa det för näringens
bedrifvande erforderliga förlagskapital, äfvensom afgifva de förslag till
sådan lagstiftning, som kunde finnas vara af omständigheterna påkallade.»
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.
Motionen föranledde icke någon åtgärd å Riksdagens sida.
Kommittébetänkandet den 23 september 1886. Detta kommittébetänkande
innehöll förelag dels om rätt för ägare af jordbruksfastighet att
i sammanhang med inteckning i den fasta egendomen jämväl få intecknade
vissa slag af lösören, som tillhörde gårdsbruket, dels om
förlagsinteckningsinstitutets tillämpning jämväl på förlag, som gåfves
den, hvilken på arrende eller såsom boställe eller fideikommiss innehade
fast egendom, hvarå jordbruk bedrefves, samt dels om bestämmelser,
hvilka voro afsedda att trygga den jordägares rätt, som till landbo
lämnati kreatur, redskap eller annat till det upplåtna hemmanets bruk.
Öfver detta kommittéförslag inhämtades högsta domstolens yttrande.
De anmärkningar, som inom högsta domstolen emot förslaget
framställdes, föranledde Kungl. Maj:t att icke aflåta någon proposition
i ämnet.
1896 års riksdag. Motion väcktes om sådan ändring i lagen om förlagsinteckning,
att rätten till förlagsinteckning jämväl komme att omfatta
jordbruket. I enlighet med lagutskottets afstyrkande utlåtande
afslogs motionen i Första Kammaren utan votering och i Andra Kammaren
med 134 röster mot 36.
1903 års hemställan från hushållningssällskapens ombud. Vid det
nämnda år hållna mötet med hushållningssällskapens ombud beslöt
mötet hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning »i hvad mån och på
hvilket sätt kreditförhållandena för jordbruket må kunna förbättras, särskilt
med fästadt afseende på den säkerhet, som från jordbruket kan
lämnas i inventarier, äfvensom genom föreningsväsendet» samt om vidtagande
af de åtgärder, hvartill nämnda utredning kunde gifva anledning.
1905 års riksdag. Vid denna riksdag hemställdes uti en inom Andra
Kammaren väckt motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i förnyadt öfvervägande frågan
om medgifvande af förlagsinteckning i jordbruksinventarier samt att
förelägga Riksdagen de förslag, hvartill ett sådant öfvervägande kunde
gifva anledning. Framställningen afstyrktes af lagutskottet, och blef
motionen utslagen af båda kamrarne, i Första Kammaren utan votering
och i Andra Kammaren med 123 röster mot 65.
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
Af den sålunda lämnade redogörelsen framgår, att behofvet af
nya kreditmedel för jordbruket med synnerlig styrka framträdt. Den
fasta pantens användande såsom kreditbasis bör naturligtvis, såsom
hittills, i första rummet ifrågakomma, men med den utveckling, jordbruksnäringen
numera vunnit, torde det icke vara nog för tillgodoseende
af jordbrukets kreditbehof att hafva blott den fasta egendomen
att tillgå såsom låneobjekt. Ju mer intensivt jordbruket bedrifves och
ju mer den moderna maskintekniken vinner insteg på jordbrukets område,
desto starkare framträder detta kreditbehof. Jordbrukets fortgående
utveckling leder därhän, säges i kommittébetänkandet af år
1886, att inventariernas och rörelsekapitalets värde mer och mer närmar
sig till fastighetsvärdet. Det anspråket synes därför vara fullt berättigadt,
som afser att vinna en laglig form för jordbruksinventariers användande
såsom basis för realkredit. I detta afseende är obestridligen
vårt land ogynnsammare ställdt än flera främmande länder. I Danmark
kan inteckningen i fastigheten utsträckas att omfatta jämväl inventarier,
afkastning och kreatursbesättning eller, såsom de i lånekontrakten förekommande
orden vanligen lyda: »byggningar, besättning och inventarium,
å egendomen befintlig gödsel och gröda i halm, hö eller säd, vare
sig den står på marken eller är inbergad». Föreningsväsendet inom
jordbrukskretsar har därstädes jämväl vunnit en hög grad af utveckling
och skänker jordbrukaren en mycket värdefull hjälp. Sålunda
förekommer en mängd af staten understödda s. k. förskottsföreningar,
hvilka hafva till ändamål att genom lån bereda sina medlemmar nödigt
rörelsekapital. Storleken af sådana lån rättar sig efter antalet inregistrerade
kreatur.
I Tyskland räknas viss lösegendom såsom tillbehör, (Pertinensstiicke)
till jordbruksegendomen, hvarför en pantförskrifning af fastigheten
jämväl omfattar sådana lösören.
Genom föreningsväsendet och särskilda kreditanstalter är sörjdt
för jordbrukarens behof af rörelsekapital.
Att i vårt land åtgärder böra vidtagas i det af motionärerna afsedda
syftet, finner utskottet icke kunna bestridas. Riksdagen har upprepade
gånger framhållit behofvet af förbättrade kreditförhållanden för
jordbruket. Vid 1882 års riksdag förklarade sig chefen för justitiedepartementet
beredd att »föreslå Kungl. Maj:t, som redan erkänt behofvet
af att utvägar bereddes jordbruket att skaffa sig förlagskapital,
att taga denna fråga i förnyadt öfvervägande, och då antagligen i större
utsträckning än dittills», och i kommittébetänkandet af den 23 september
1886 framhålles med synnerlig styrka nödvändigheten af att kredit
-
Utslottets
yttrande.
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N;o 13.
lagstiftningen för jordbruket varder ordnad på ett tillfredsställande
sätt.
De förslag, som i detta afseende framställts, hafva, på sätt af
förestående historik inhämtas, gått ut på att bereda rätt till underpant
i lös egendom, att utsträcka förlagsinteckningsinstitutet jämväl till jordbruksnäringen,
att medgifva inteckning i jordbruksinventarier i sammanhang
med inteckning i själfva fastigheten samt att freda från utmätning
de »lösören, som jordägare lämnat landbo till egendomens bruk».
Emot hvart och ett af dessa förslag hafva anmärkningar framställts,
hvilket föranleda att icke något af förslagen blifvit slutligen
fastställdt.
På grund af det slut, hvartill utskottet af nedan angifvet. skäl
kommit, finner utskottet icke anledning att upptaga till närmare skärskådande
de invändningar, som emot nämnda förslag framställts. Emellertid
vill utskottet framhålla, att de invändningar, som gjorts, näppeligen
kunna anses utesluta möjligheten att finna någon form för den
rörliga jordbruksförmögenhetens användande såsom kreditmedel, och
hvad förlagsinteckningsinstitutet beträffar, torde detsamma åtminstone
hvad beträffar mejerihandteringen, för hvilken ofta kräfves en högst
dyrbar uppsättning, utan svårighet kunna tillämpas.
Vid 1886 års kommittébetänkande fanns fogadt ett af en ledamot
i kommittén afgifvet särskildt yttrande och förslag att genom föreningsväsendets
organisation bereda jordbruksnäringens idkare och särskildt
de mindre bemedlade bland dem lättad tillgång till nödigt rörelsekapital.
På denna väg synes det utskottet, som om mycket kunde göras
till fromma för jordbruksnäringen såväl genom lämplig lagstiftning
som genom statens ekonomiska medverkan.
Utskottet delar alltså motionärernas mening om behofvet af en
sådan utredning, som i motionen ifrågasatts, men då denna angelägenhet
genom förut anmärkta, af hushållningssällskapens ombud fattade
beslut redan gjorts till föremål för Kungl. Maj:ts ompröfning, torde begäran
om utredning i saken jämväl från Riksdagens sida näppeligen
vara behöflig eller lämplig. Ty om eu sådan hemställan skulle göras,
borde, med anledning af det mottagande, frågan tidigare rönt, en bestämd
anvisning gifvas om det sätt, hvarpå saken, enligt Riksdagens
uppfattning, bör lösas. Men denna anvisning kan icke lämnas på grundvalen
af den utredning, som i motionen blifvit gjord eller utskottet
haft tillfälle att åvägabringa.
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N.o 13.
Efter livad utskottet inhämtat, har ärendet blifvit af Kung!. Maj:t
öfverlämnadt till kungl. landtbruksstyrelsen för inhämtande af dess yttrande,
och hos bemälda styrelse lärer pågå den utredning, som skall
tjäna såsom underlag för dess utlåtande.
Om det således enligt utskottets uppfattning är lämpligast, att
resultatet af den pågående utredningen och Kungl. Maj:ts i anledning
däraf fattade beslut afvaktas, innan något från Riksdagens sida åtgöres,
vill utskottet dock i sammanhang härmed framhålla önskvärdheten däraf,
att vid pröfning af ifrågavarande ärende Kungl. Maj:t jämväl ville
taga under öfvervägande, huru utväg må beredas innehafvare af lägenheter
på annans eller ofri grund att använda därå uppförda byggnader
såsom föremål för realkredit.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 mars 1906.
På utskottets vägnar:
K. H. BERGENDAHL.
Reservation
af herr Jesperson emot vissa delar af motiveringen.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft.
2