Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1906, kl. 12 midd.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3
i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående bestämmelserna om rang.

Till utskottet har för behandling hänvisats dels eu af herr von
Möller inom Första Kammaren väckt motion, n:o 29, och dels ett af
Andra Kammaren med anledning af dess fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 3, fattadt beslut rörande rangförhållandena.

Herr von Möllers motion har följande lydelse:

»1901 års Riksdags Andra Kammares tillfälliga utskott n:o 3
anför i utlåtande n:o 18: »Uti en inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 173, har herr H. A. Segerdahl föreslagit,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att alla bestämmelser om rang, utom för hofvet, måtte upphäfvas,
eller, om detta finnes ej höra ske, att liofrang och ämbetsrang fullständigt
skiljas från hvarandra, och att gällande bestämmelser om
ämbetsrangen ändras, så att de komma att bättre, än nu är händelsen,
motsvara de olika befattningarnas vikt och betydelse för

staten».------—----------- --.--

Med de ändringar, som under årens lopp genom särskilda
kungl. påbud tillkommo, fortfor 1714 års rangordning att gälla till
år 1766.

Den 12 november detta år utfärdades på framställning af
Rikets Ständer en förordning, hvarigenom alla förordningar och

Bih. till Riksd. Frat. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Käft. (N:o 5). 1

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

resolutioner angående rang till sin verkan upphäfdes, med undantag
af bestämmelser rörande hofrangen, i fråga om hvilken framhölls,
att »Kung! Maj:ts höghet och rikets värdighet fordrade, att dermed

förhlefve efter förra vanligheten».-----------

Efter 1772 års statshvälfning förlorade likväl förenämnda förordning
af den 12 november 1766 all betydelse och kraft af lag samt
återupplifvades förut gällande rangbestämmelser.

Nya, med rang förenade ämbeten och tjänster inrättades emellertid
under tidernas lopp, gamla sådana upphörde att finnas till, och
omflyttningar mellan rangklasserna gjordes, allt dock med bibehållande
af den gamla klassindelningen. De ändringar, som skedde,
motsvarade emellertid icke de kraf, som af samhällets fortgående
utveckling betingades. Med hänsyn därtill väcktes också vid 1840—41
års riksdag af Lars Hierta in. fl. motion därom, att det genom författning
må bestämmas den värdighet, som bör åtfölja ämbeten och
tjänster i förhållande till hvarderas vikt och äfven med beräkning
af därvid förutsatt lärdom, samt att kofämbetsmäns rang icke må

utsträckas utom hofvet. — -— ---—----—--

På tillstyrkan af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet hemställde
Rikets Ständer i skrifvelse den 9 juni 1841,

»att Kong! Maj:t, sedan statens ämbeten och tjänster blifvit
ordnade i öfverensstämmelse med den reglering, som ansetts nödig,
täcktes genom författning bestämma den hvarje ämbete och tjänst
tillkommande värdigheten i förhållande till dess vikt inom statsförvaltningen,
samt att Kong! Maj:t därvid täcktes fästa särskildt afseende
å det missförhållande, som dittills egt rum i detta fall genom
den högre rang, som tillerkänts hoftitlarne, helst då dessa ej voro
förenade med någon motsvarande tjänstgöring», i sammanhang hvarmed
Ständerna i underdånighet anhöllo, »att antingen ingen rang
måtte utom hofvet tillerkännas dessa titlar eller ock en vida lägre
och emot deras verkliga vikt afpassad».

Denna skrifvelse föranledde emellertid icke till någon omedelbar
eller genomgripande åtgärd från Kungl. Maj:ts sida — —- —

I vårt grannland Norge äro särskilda bestämmelser utfärdade
rörande dels ämbetsrangen och dels hofrangen. Ämbetsrangen är
fastställd genom kungl. reglemente den 26 juli 1820 och kungl. resolution
den 14 december 1889 m. fl. resolutioner och finnes uppdelad
i tolf klasser med hänsyn till de olika ämbetenas beskaffenhet. I

3

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

denna rangordning finnas icke några hoffunktionärer upptagna.
Bestämmelserna angående hofrangen äro fastställda genom en hofresolution
den 4 juni 1874.

Rangordningen är, såsom uteslutande andra medborgare i samhället
än tjänstemannakåren, för öfrig! ägnad att hos mången underhålla
den tanken, att tjänstemannakåren vore en privilegierad klass
och ej, såsom den i verkligheten är, det borgerliga samhällets tjänare;
rangordningens bibehållande torde därför bidraga till att motverka
de jämlikhetsprineiper, som endast i det sanna och verkliga människovärdet
vilja se en mätare af en människas rang och värdighet
i samhället.

Utskottet, som sålunda hyllar den åsikt, som redan år 1766
af Sveriges Rikes Ständer uttalades i fråga om rangordningen, och
anser, att den utan någon olägenhet bör kunna borttagas, delar
jämväl den mening, hvaråt motionären i sitt framställda förslag gifvit
ett uttryck, nämligen att uttalandet af ett önskemål härutinnan från
Riksdagens sida icke må omfatta bestämmelser om rang för liofvet.
Däremot vill utskottet hafva uttalat, att denna sistnämnda rang icke
bör utom liofvet göras gällande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet med
anledning af herr Segerdahls förevarande motion vördsamt hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, det Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj! anhålla, att Kung! Maj! täcktes
upphäfva alla de bestämmelser om rang, utom för liofvet, livilka
äro grundade vare sig på 1714 års rangordning eller ock på de
ändringar i eller tillägg till densamma, livilka efter nämnda år tillkommit.
»

Andra Kammaren biföll utan diskussion utskottets hemställan,
men Första Kammaren afslog frågan med 5 rösters majoritet. Ehuru
jag till fullo delar dåvarande Andra Kammarens uppfattning i denna
sak, synes det mig dock måhända mindre lämpligt att nu ånyo
draga frågan i dess helhet inför Riksdagen.

Första Kammarens tillfälliga utskott, som afstyrkte bifall,
uttalade sig emellertid alls icke om hvad medkammarens utskott
anfört beträffande hofrangen, nämligen, »att denna sistnämnda rang
icke bör utom hofvet göras gällande». Ej heller anfördes under
diskussionen i kammaren några skäl för eller önskningar om densammas
bibehållande utom hofvet.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 5.

Det är val knappast antagligt, att 1906 års Riksdag skulle dela
den uppfattning, som uttalas i k. förordningen 12 november 1766
rörande upphäfvande af all rang med undantag af hofrang, om
hvilken framhölls, »att Kung!. Maj:ts höghet och rikets värdighet
fordrade, att därmed förblefve efter förra vanligheten», ord, hvilka
under namnstämpelns tid och konungamaktens skuggtillvaro klingade
som en bitter ironi.

Snarare torde man vara berättigad antaga, att Riksdagen
biträder den af Riksens Ständer 1841 uttalade åsikten om »det
missförhållande, som dittills egt rum genom den högre rang, som
tillerkänts hoftitlarne, helst då dessa ej voro förenade med någon
motsvarande tjänstgöring», och att »ingen rang måtte utom hofvet
tillerkännas dessa titlar».

För mången är det säkerligen en öfverraskning, att 1714 års
rangordning i hufvudsak fortfarande är gällande med dess 40 rangklasser,
hvaraf visserligen hälften äro vakanta, och antediluvianska
bestämmelser såsom till exempel den klassiska n:o 1: »Eho som
tilägnar eller tilväller sig någon större Rang, än den honom efter
Kong! Fullmagt med rätta tilkommer eller ock för Skyld-, Weneller
Svågerskaps skull cederar någon, för hvilken han eljest, efter
ofvanbemälte Kong! Maj:ts Ordning om Rangen, borde taga och
hafva förträdet och således förringar det värde och den förmån,
som Kong! Maj:t har tillagt dess Ämbete, densamma skall utan all
nåde vara förfallen till 1,500 Riksdalers straff och böter, hvaraf
Domkyrkan i Residence-Staden niuter två delarne, nemligen 1,000
Riksdaler, och Fiscalen eller Angifvaren den öfrige tredningen».
Det må lämnas oafgjord!, huruvida skälet, att »Domkyrkan i Residence-Staden»
i våra dagar icke tycks haft att glädja sig åt någon
på detta sätt vunnen större inkomst, är att söka i den omständigheten,
att angifvaren ej låter locka sig af »tredningen», eller däri
att pliktkänslan hos våra dagars ranginnehafvare är så utpräglad, att
de icke »cedera sin rang», säkert är, att fåfänga och högfärd frodas
bland våra dagars människor likaväl som bland gamla tidens fariséer,
hvilka ju äfven »gärna sutto främst vid gästabuden och i synagogorna».
Af sikten med motionen är ej heller att försöka ett utrotningskrig
mot den mänskliga flärdbacillen, blott — att bringa under
Riksdagens ompröfning, huruvida den anser, att allt framgent Konungens
och de kungliga personernas enskilda funktionärer böra taga
försteget framför eller rang ibland statens ämbetsmän.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 5

Redan genom 1714 års rangrulla tilldelades hofpersonalen eu
framskjuten plats, med »Håf-Cancelleren» i 6:te, »Håf-Marskalkar»
i 8:de klassen, under det att »Kong! Maj:ts Håf-Stallmästare» i 15:de,
»Ceremonie-Mästaren» i 18:de, »Cammarkerrar, Håf-Jägmästaren,

Håf-Intendenten och Kong! Maj ds Lif-Medicus» i 25de klassen
fingo nöja sig med mindre.

Men genom en mängd af K. brefcirkulär och förordningar,
riksmarskalksmemorial och hofprotokoll hafva småningom hofvets
funktionärer uppflyttats på rangskalan och i* stället statens ämbetsmän
fått maka åt sig.

I regeringsformen § 34 säges, att »Statsminister och Ministern
för utrikes ärendena innehafva rikets högsta värdighet och Statsråden
den närmaste derintill», men jämlikt Kung! Majds beslut 31 oktober
1851 skola »Statsråd och Serafimerriddare anses till värdighet lika
och taga plats efter datum af deras utnämning», och enligt Riksmarskalkens
cirkulär 23 november 1885 äger Riksmarskalken taga
plats näst efter Statsministern och Ministern för utrikes ärendena,
därefter under Riksdag Första och Andra Kammarens talmän samt
först därefter öfriga ledamöter af Statsrådet. Enligt K. resolution
10 januari 1868 skola »de, som beklädt Riksmarskalksämbetet, sedan
de derifrån afgått, jemte Serafimerriddarna, ega värdighet näst efter
Statråds i tjenst varande ledamöter», men enligt K. resolution 3
november 1871 skola f. d. Statsministrar och Statsråd »icke åtnjuta
värdighet utöfver den, som på annan grund kan dem tillkomma».
Enligt Riksmarskalkens memorial 1834 den 10/2 äger Öfverstekammarherrar,
Öfverhofstallmästaren och Öfverhofjägmästaren, hvilka icke
återfinnas i 1714 års rangordning, att »fortfarande» hafva sin plats
i l:sta klassen tillsammans med den under fredstid obefintlige Fältmarskalken,
och enligt K. cirkuläret 1835 nU nedflyttades utan något
angifvet skäl Presidenter och Öfverståthållaren i Stockholm från
lista till 4:de klassen.

På grund af ofvannämnda memorial anträffas nu Öfverste
Kammarjunkare, hvilka jämte Öfverste Kammarherren äga att vid
högtidliga tillfällen uppbära släpet på den kungliga manteln, Förste
Hofmarskalkar, Förste Hofstallmästare och Öfver Kammarherrar
hos D. D. M. M. Drottningarna i 5:te klassen med Generallöjtnants
rang. På samma sätt hafva till 7:de klassen, Generalmajors rang,
avancerat Hofmarskalkar, Öfverceremonimästare!!, Kabinettskammarherrar,
Hofstallmästare, Förste Hofjägmästare, under det att Kam -

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

marherrar hos Drottningen, Ceremonimästaren och Expeditionschefen
i riksmarskalksämbetet fått nöja sig med Generaladjutants
rang i 8:de klassen, där äfven Expeditionschefer i Kung! Maj ds
Kansli samt Kabinettssekreteraren inhysts, mot det att denna rang,
enligt K. R. 1840 7/i2, meclgifves blott så länge de bestrida ämbetet.

Öfverstes rang, llde klassen, har tilldelats Stallmästare vid
hofvet, Kammarherrar, Hofjägmästare och Förste Hofintendenten,
hvaremot Hofintendenter och Lifmedici fått kvarstanna i 25de
klassen alltsedan 1714.

Förmodligen ansåg man vid den tiden, att tillsynen om Kungl.
Maj ds villebråd samt vården om Kungl. Maj ds hästar var en viktigare
och mera maktpåliggande befattning än Lifmedici uppdrag
att medelst mixturer, åderlåtning och klistir hålla de Höga Herrskapen
vid like och i högönsklig välmåga.

Äfven lämnade nog Stallmästarens och Jägarens yrke mera
valuta än dåtida medici med thy åtföljande sprutor och flaskor.

Men allt fortfarande intaga Lifmedici sin anspråkslösa plats,
måhända för att understryka, att vetenskap hg bildning och förtjänst
ej vinner utmärkelse genom en hög plats på rangskalan, hvilket ju
äfven bekräftas af det faktum, att Professorer vid Universiteten och
Förste Kammarpagen åtnjuta samma — Kaptens rang i 36de klassen,
under det att Kammarjunkare placerats i 28:de klassen med majors
rang, samt Hofkvartermästaren i sällskap med Hofsekreteraren följa
Professorerna hack i häl, i 37:de klassen »med rang mellan Kapten
och Löjtnant I.»

Hofkvartermästarbefattningen innehafves vanligen af en bland
Hoffurirerna, hvilka hafva öfverinseende öfver lakejerna, serveringen
vid taffeln o. s. v.

Sist i rangordningens 40:de klass, »efter underlöjtnant men
före fanjunkare, var Hofauclitören till 1902 placerad (befattningen
innehades för några år sedan af en rådman i Stockholm) tillsammans
med rådmän och magistratssekreterare i Göteborg samt stadskamreraren
(på grund af stadens privilegier 1716 24/5) äfvensom
kanslerssekreteraren vid universiteten enligt K. resolution 1711 14/n
(universitetskansleren själf bär som sådan ingen rang).

Enligt hofprotokoll 1902 17/3 erhöll Hofauditören enahanda
rang, som tillkommer Hof intendenter.

Förgäfves letar man efter någon rangplats för Öfverhofpredikant
eller Hofpredikanter i 1714 års förordning. Den enda präster -

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

liga befattning, som tyckes kafva blifvit hugnad med en dylik
uppmuntran, är: »Regements-Prästen vid Artilleriet, hvilken följer
näst efter Capitainerna därstädes», K. resolution, 168 6 28/g, möjligen
af det skäl att man ansåg, att Öfverhofpredikanter och
öfrige andans män ej ville eller borde trängas inom några rangklasser
emellan denna världens barn. Längre fram i tiden tycks
man emellertid hafva ändrat mening, ty genom K. R. 1837 17/a,
tjänstgöringsreglementet och svenska arméns rulla, reglementet för
flottan m. m. hafva Regements-, Garnisons-, Amiralitets-Pastorer
in. fl. tilldelats plats i 36:te, Sjukhus- och Fartygspräster i 38:de
klassen o. s. v., och »enligt vedertaget bruk» hänföras omsider
Öfverhofpredikanten till 18:de och Hofpredikanterna till 28:de klassen.

Äfven mot damerna, som tillhöra eller hafva tillhört hofvet,
har man visat artighet genom K. resolutioner och kofprotokoll. Så
bestämmer K. resol. 1680 V12 »rangen emillan Qwinfolken, nembl.
att hustrun folk er Mannens tiänst; efter som och K. Maj:t detsamma
hermed wil hafwa stabilerat och förordnat, så åt härwid inge andre
considerationer än chargerna gella skola; men dhe, som ogifte äre,
hafwa rangen sins emillan efter åldren och som de äre gamble».

De statsministers-, statsråds- och riksmarskalksfruar, som
erhållit sin höga värdighet före 1868 10/i, bibehålla densamma, och
de statsministers-, statsråds-, och riksmarskalksfruar, som erhållit sin
värdighet emellan 1868 10/i och 1871 3/n, taga plats näst efter i
tjänst varande statsrådsfruar, men de statsministers- och statsrådsfruar,
hvilka erhållit sin värdighet efter 1871 3/n, hafva efter männens
afskedstagande förlorat densamma. De damer, hvilka genom för dem
sj kifva af Konungen utfärdade öppna bref hafva fått sig tiflagd rang
och värdighet lika med den, som af ålder tillkommit de forna herrar
rikets råds fruar, bibehålla denna rang allt framgent.

Öfverhofmästarinnorna hos D. D. M. M. Drottningarna hafva
genom för dem utfärdade nådiga bref fått sig tillagd rang och
värdighet lika med den, som af ålder tillkommit de forna herrar
rikets råds fruar.

(Hofprotokoll 1859 16/s, 1880 18/2 och 1892 3/2.)

Statsfruar hos D. D. M. M. Drottningarna, utnämnda före
1883 15/u, hafva plats närmast efter deras excellensers fruar.

(Hofprotokoll 1883 16/n.)

Statsfruar hos D. D. M. M. Drottningarna, utnämnda efter

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 5.

1883 15/n, hafva vid courer och dylika tillfällen rang efter Stats
rådets och Serafimerriddares fruar.

(Hofprotokoll 1883 16/u.)

F. d. hofmästarinna!! hos H. K. H. Kronprinsessan har lika
rang och värdighet med statsfruar hos H. M. Drottningen, dock
näst efter dem.

(Hofprotokoll 1885 21/i.)

Hoffröknar hos D. D. M. M. Drottningarna rangera lika med
kammarherrar hos Drottningarna.

Öfriga hoffröknar rangera lika med öfriga kammarherrar.

Hvad kan nu afsikten med alla dessa underliga placeringar
och uppflyttningar af hofvets funktionärer i allt högre rangklasser
hafva varit, eller detta frikostiga utdelande af hoftitlar, om icke
detta, att man hoppats och trött detsamma, som Rikets Ständer
förde på tungan, nämligen att »Kong! Maj:ts höghet och rikets
värdighet fordrade, att dermed förblefve efter förra vanligheten».

Men vår tids uppfattning är nog en helt annan. Man anser
säkerligen icke nu längre, att »Kong! Maj:ts höghet och rikets
värdighet» på något sätt främjas genom, att de herrar och damer,
som äro anställda i de kungliga personernas enskilda tjänst, taga
försteget framför statens högst betrodde män, Riksmarskalken framför
flertalet af Statsrådets ledamöter, Öfverste Kammarherren, Öfverhofstall-
och Ö.-hofjägmästaren framför samtliga ämbetsmän, derest
desse icke äro Serafimerriddare, att Öfverste Kammarjunkare, Förste
Hofmarskalkar och Förste Hofstallmästare!! skall i värdighet likställas
med Justitieråd, Generallöjtnanter och Viceamiraler, eller
Hofmarskalkar med Generalmajorer och Landshöfdingar, eller Kammarherrar,
Stall- och Hofjägmästare med Regementschefer och
Kommendörer vid flottan.

Nog har väl motionären vid 1901 års riksdag rätt, då han
säger, att det borde »tagas i öfvervägande, huruvida icke såsom i
Norge ämbetsrang och hofrang kunde skiljas åt, så att sådana
oegenthgheter undvekos, som t. ex. att en ung studerande, hvilken
några dagar efter aflagd akademisk examen utnämnes till kammarjunkare,
såsom sådan får samma rang som major och därigenom
i ett tag kommer att i värdighet stå öfver sina förra lärare, professorerna,
eller att en ung godsägare, som hugnas med kammarherretitel
och därmed kommer upp i öfverstes rangklass, skall i
afseende å rang stå framför landssekreteraren och landskamreraren

9

Första Kammarms Tillfälliga UtsJcotls (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

i länet, eller att en löjtnant, som namnes till kammarherre, blir
likställd med sin öfverste eller måhända kommer att stå öfver honom,
ifall öfverstens ntnämningsdatum är senare än kammarherrens».

Onekligen ligger det något föråldradt öfver hela denna hofrangordning,
åtminstone när den göres gällande utom höfvel, något
af falsk, obehöflig förgyllning, hvilket åt densamma ger en anstrykning
af flärd och komik, som sannerligen icke kan vara ägnad att
öka »Kong! Maj:ts höghet eller rikets värdighet», där helt andra
faktorer tagas i räkningen.

Förvisso kan äfven, hvad af en talare i Första Kammaren
1901 yttrades beträffande rangordningen i dess helhet, äfven här
äga tillämplighet: »Jag skulle önskat, att det tillfälliga utskottet
fortsatt sitt citat och efter Andra Kammaren ytterligare anfört, att
»tjänstemännens ställning i samhället och förhållande till öfriga
medborgare bör framför allt vinnas och vidmakthållas genom det
förtroende och den tillit, som från deras medborgares sida kan
komma dem till del på grund af ett plikttroget och omsorgsfullt
utöfvande af sin tjänst samt genom ett samvetsgrant och nitiskt
iakttagande af sina medborgerliga plikter». Det är visst och sant,
hvad som blifvit sagdt med dessa ord, och visst och sant är äfven,
att rangordningen har lagt och, låt oss vara uppriktiga, ännu i
denna stund lägger hyende under vårt fåfängliga begär efter yttre
sken och flärd. Den befordrar tendensen hos oss att vilja synas vara
något annat och mera än vi äro. — —- —

Den har slutligen uppammat denna titelsjuka, som är en plåga
för vårt land.»

1906 års rikskalender upptager såsom tjänstgörande uppvaktande
i de olika hofstaterna omkring 80 personer med till och med
majors rang samt under rubriken »den öfriga hofstaten» f. d.
tjänstgörande och innehafvare af hoftitlar, omkring 160 personer
från Öfverkammarherrar och Öfverste Kammarjunkare till och med
Kammarjunkare, hvaribland 103 Kammarherrar.

Dessa högre hof tjänster eller titlar äro fortfarande med några
få undantag tilldelta personer af adlig börd såsom ett slags prerogativ,
eu tradition från den tid, då adeln som riksstånd utgjorde en faktor
af betydelse i det politiska lifvet.

Det vill synas, som om äfven de, hvilka anse, att en rangordning
icke kan undvaras af det skäl, att de i statens tjänst varande
ämbetsmännens inbördes ställning och förhållande till hvarandra

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Stift.

2

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

klöfver en dylik klassificering, icke borde kunna hafva några skäl
att anföra för ett fortsatt sammanförande och sammanblandande
af hof- och ämbetsrang.

Och då 1901 hela Andra Kammaren samt i Första Kammaren
minoriteten, som med endast 5 röster understeg motpartiet,
uttalat sig för borttagandet af rangordningen i dess helhet, borde
det ock kunna antagas, att 1906 års Riksdag skall anse önskvärd!
att hofrangen utom hofvet ej bör göras gällande i vår tid, då man
med rätta så mycket som möjligt söker borttaga alla oberättigade
klasskrankor och öfverklassprerogativ.

Jag tillåter mig därför vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla,
att Kung! Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att hofrang och
ämbetsrang blifva fullständigt skilda från hvarandra.»

Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande
lydelse:

»Till utskottet har för förberedande behandling hänvisats en af
herr E. G. IT. Åkerlund inom Andra Kammaren väckt motion, n:o
133, hvilken jämte bilaga lyder sålunda:

»Vid 1901 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren eu
motion, hvaruti föreslogs åtgärd alternativt för upphäfvande eller
förändring af gällande rangbestämmelser. Kammaren beslöt i enlighet
med "det första alternativet. Första Kammaren afvisade emellertid
förslaget, dock med endast fem rösters Övervikt. Minoriteten
röstade för samma beslut, som Andra Kammaren antagit.

I motionen framhölls särskild!, huru hög rang de militära
befattningarne i allmänhet vore tillerkända i förhållande till de
civila. Vidare erinrade motionären, hurusom den år 1714 tillkomna,
af Rikets Ständer år 1766 upphäfda, men efter statshvälfningen 1772
återupplifvade rangordningen varit föremål för Ständernas uppmärksamhet
vid riksdagen 1840-—1841, då Ständerna till Kung! Maj:t
aflåtit en skrifvelse, hvaruti de, med framhållande af att uti de
bestämmelser om ämbetens värdighet, som den gällande rangordningen
innehölle, företedde sig fyrfaldiga missförhållanden till följd
af de förändringar i samhällsskicket, hvilka inträdt under den längre
tidrymd, som förflutit sedan denna stadga utfärdades, anliöllo, att
Kung! Maj:t måtte genom författning bestämma den värdighet, som
tillkomma hvarje ämbete och tjänst, i förhållande till dess vikt

Första Kammarens lillfalliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 5. 11

inom statsförvaltningen. Ständerna ifrågasatte visserligen, huruvida
icke all lagstiftning i detta afseende, såsom i sig själf af föga vikt,
vore att betrakta såsom umbärlig, men framböllo å andra sidan,
att, därest lagstiftningen i detta afseende ansåges böra kvarstå, till
följd af mångårig häfd och de vanor, som därefter lämpat sig, den
dock borde stödjas på riktiga grander, såframt den skulle bibehålla
något anseende såsom lag. Jämväl begärdes i samma skrifvelse, att
Kung!. Maj:t måtte fästa särskilt afseende på det missförhållande,
som dittills ägt rum genom den högre rang, som tillerkänts hoftitlarne,
samt att antingen ingen rang blefve utom hofvet tillerkänd
dessa titlar eller ock en vida lägre och emot deras verkliga vikt
afpassad, än som dittills varit fallet.

Denna Ständernas skrifvelse föranledde icke till någon särskild
åtgärd af Kungl. Maj:t.

Uti en i dag inom Första Kammaren väckt motion, som i
afskrift härvid bifogas, har rangfrågan ånyo upptagits, dock endast
i den del, som afser hofrangs och ämbetsrangs fullständiga skiljande
från hvarandra. Då emellertid motiveringen i denna motion
synes gifva anledning till att upptaga frågan i vidsträcktare omfattning,
vill jag, med åberopande af samma motivering jämte hvad
här ofvan förut framhållits, hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att alla bestämmelser om rang, utom för hofvet, måtte upphäfvas,
eller, om detta finnes ej böra ske, att hofrang och ämbetsrang fullständigt
skiljas från hvarandra och att gällande bestämmelser om
ämbetsrangen ändras, så att de komma att bättre, än nu är händelsen,
motsvara de olika befattningarnes vikt och betydelse för staten.»

Efter intagande af den åberopade afskriften, hvilken utgöres
af herr von Möllers här ofvan intagna motion, fortsätter utskottet:

»Det rikhaltiga material, som lämnats i denna motion jämte
bilaga, torde tillräckligt belysa och klargöra deu omhandlade frågans
förhistoria och nuvarande läge. Redan det faktum, att den gällande
rangordningen daterar sig från 1714 samt med endast några få års
afbrott, 1766—1772, ännu i våra dagar utgör den reglerande normen
med afseende på rang, torde vara nog att beteckna den såsom olämplig
för våra dagars förhållanden, detta så mycket mera som under årens
lopp genom särskilda kungl. påbud tillkomna bestämmelser icke gått i
den riktning, som bör känneteckna ett modärnt samhälles utveckling.

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-.o 5.

Ej heller anser utskottet det nödigt att precisera sin ställning
till frågan om rangens berättigande eller icke-berättigande i och
för sig, lika litet som det finner föreliggande fråga kräfva belysande
hänvisningar till andra länders historia. Hvad vi i detta hänseende
lära af vår egen torde vara till fyllest för stadgandet af den uppfattningen,
att en snar reform vore önskvärd inom ifrågavarande område.

En stark opinion i denna riktning gaf sig till känna vid 1901
års riksdag, då Andra Kammaren med anledning af en af herr
Segerdahl väckt motion för sin del beslöt, »att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t täcktes upphäfva
alla de bestämmelser om rang, utom för hofvet, hvilka äro
grundade vare sig på 1714 års rangordning eller ock på de ändringar
i eller tillägg till densamma, hvilka efter nämnda år tillkommit»,
ett beslut, som dock icke föranledde till någon åtgärd, enär Första
Kammaren, dock med endast 5 rösters majoritet, afslog motionen.
Den stora anslutning, herr Segerdahls motion vann äfven i Första
Kammaren, synes tyda på, att frågan redan för fem år sedan kommit
i ett sådant läge, att dess lösning i den riktning motionen angifver
icke torde låta länge vänta på sig.

Det förefaller utskottet, som skulle opinionen inom Riksdagen
för ett upphäfvande af föråldrade, i åtskilliga fall orättvisa,
i andra otillfredsställande bestämmelser rörande rang sedan år 1901
vunnit i styrka och djup. Då det emellertid tillkommer Kungl.
Maj:t att bestämma den omfattning, i hvilken en reform i ifrågavarande
syfte bör sko, och då redan en reform i den riktning, som
motionären alternativt föreslagit, torde beteckna ett afsevärdt framsteg,
så får utskottet med anledning af den föreliggande motionen
hemställa,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, det Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes upphäfva alla de bestämmelser om
rang, utom för hofvet, hvilka äro grundade vare sig på 1714 års
rangordning eller ock på de ändringar i eller tillägg till densamma,
hvilka efter nämnda år tillkommit,

eller, om detta anses icke böra ske, att Kungl. Maj:t täcktes
vidtaga sådana åtgärder, att liofrang och ämbetsrang blifva fullständigt
skilda från hvarandra.»

Denna hemställan har, enligt utskottet meddeladt protokollsutdrag,
af Andra Kammaren bifallits.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 13

Af det beslut, Andra Kammaren fattat, framgår, att de däri
alternativt framställda önskningsmålen omfatta båda motionärernas
sinsemellan till räckvidden något olika förslag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning i det hänseendet,
att 1714 års rangordning, hvilken inom några år blir icke mindre
än två sekel gammal, i många fall måste anses utgå från för det
nu lefvande släktet skäligen främmande synpunkter och att den i
följd af de under årens lopp tillkomna ändringar och tillägg måste
anses sakna konsekvens och enhetlighet.

Af hvad herr von Möller därom andragit, synes det utskottet
som om ett sammanblandande af hofrang och ämbetsrang ej bör
förekomma, men skall denna fråga upptagas till utredning, anser
utskottet, att äfven den af herr Åkerlund i Andra Kammaren väckta
frågan om upphäfvande af samtliga bestämmelser om rang utom
för hofvet bör blifva föremål för pröfning.

Om det vid eu eventuell utredning af ämnet visar sig, att
upphäfvandet af all rang utom för hofvet vore lämpligt, skulle
nämligen det syftemål, herr von Möller genom sin motion velat
vinna, gifvetvis i än vidsträcktare mån ernås.

Utskottet får därför hemställa,

l:o att Första Kammaren behagade biträda
Andra Kammarens beslut;

2:o att, för den händelse kammaren bifaller
hvad under punkt 1 hemställts, herr von Möllers
motion därmed må anses besvarad.

Stockholm den 3 april 1906.

På utskottets vägnar.

OLOF JONSSON.

Reservation:

Af herr J. Kennedy, som ansett, att utskottets yttrande bort
hafva följande lydelse:

Det låter sig icke förneka att det i allmänhet är mindre
lämpligt, att Riksdagen, i frågor af ringa betydelse för det allmänna
såsom denna, utan särdeles vägande skäl vänder sig till Kungl.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Käft. 3

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 2) Utlåtande N:o 5.

Maj:t med framställningar i ärenden, hvilkas afgörande helt och
hållet är beroende af Kung! Maj:t.

Fastän, enligt livad allmänt är kändt och i de väckta motionerna
med exempel är visadt, vissa af nu gällande bestämmelser
om rangväsende äro otidsenliga och olämpliga, hemställer
utskottet dock,

att Första Kammaren icke måtte biträda det
af Andra Kammaren i ämnet fattade beslut och
att kammaren ville afslå den i frågan inom
. Första Kammaren väckta motionen.

Stockholm Oskar Eklunds boktryckeri 1906.