Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Eiksd. kansli den 20 april 1906, kl. 6 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af dels Kungl. Maj:ts ''proposition angående lönereglering
för lärare vid folkskolor m. m., dels ock nio med föranledande
af propositionen väckta motioner.

Genom proposition, n:o 51, af den 13 januari 1906 har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit Riksdagen att

dels medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflöningsförhållandena
för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning åt lärare vid
folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda lärarna, att för ordinarie
lärare bestämmes en begynnelselön af minst niohundra kronor, och
att storleken af hvart och ett af de tre ålderstilläggen bestämmes till
etthundrafemtio kronor för manlig lärare och etthundra kronor för kvinnlig;

dels besluta, att i de fall, då bidrag af statsmedel utgår till aflönande
af tjänstledig lärares vikarie, den tjänstledige läraren skall vara skyldig
att af sin lön till vikariens aflöning afstå ett belopp, motsvarande en
fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning, äfven om nämnda aflöning
framdeles kommer att höjas;

dels besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen, eller
som förordnas, efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall vara skyldig
ej mindre att, så snart han uppnått sextio års ålder och i vederbörlig
ordning förklarats berättigad till hel pension, afgå från tjänsten, vederbörande
skolstyrelse dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och
Bill. till Riksd. Prot. 1.906. 4 Samt. 2 Afd. 7 Höft. (N:o 7.) 1

2 Sammansatta Stals- och Lagutskottets Utlåtande 1V:o 7.

så länge den pensionsberättigades fortsatta tjänstgöring anses vara gagnelig
för folkskolan, än äfven att såsom bidrag till kostnaderna för pensioneringen
erlägga en årlig afgift, motsvarande två och en half procent
af den lön, för hvilken skoldistriktet med afseende å hans pensionering
vunnit delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning;

dels medgifva, att, med ändring af nu gällande grunder i fråga om
statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser må blifva
gällande:

1. Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid folkskola, som i årlig
lön åtnjuter, utom husrum och vedbrand eller ersättning därför, minst
niohundra kronor, samt hvarje annan examinerad, vid folkskola antagen
lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda naturaförmåner eller ersättning
därför, minst sexhundra kronor, äger skoldistrikt, därest läraren
årligen meddelar undervisning i skolan under minst åtta månader eller
34y2 veckor af året eller under den kortare tid, som Kungl. Maj:t på
grund af särskilda förhållanden kan medgifva, att af statsmedel bekomma
ett årligt bidrag, motsvarande två tredjedelar af den lön, läraren, förutom
husrum och vedbrand eller ersättning därför, åtnjuter, hvilket bidrag dock
ej, utom i här nedan angifna fall, må öfverstiga sexhundra kronor.

öfver gångsstad g ande. Då å innehafvande tjänst före den 1 januari
1901 anställd ordinarie lärare erhåller, förutom husrum och vedbrand,
minst åttahundra kronor samt därtill kofoder in natura enligt äldre bestämmelser
eller till mer än etthundra kronor uppgående ersättning därför,
äger skoldistrikt jämväl, därest läraren årligen meddelar undervisning
i skolan under minst åtta månader eller od1/^ veckor af året eller
under den kortare tid, som Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden
kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag af sexhundra
kronor.

2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oförvitligt
tjänstgjort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda undervisning
skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst ettusen femtio kronor till manlig lärare och minst
ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag
i förra fallet med sjuhundrafemtio kronor och i senare fallet med
sjuhundra kronor.

3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordinarie ytterligare
så länge, att den årliga lönen för samma undervisning af sådan
anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna
eller ersättning därför, minst ettusen tvåhundra kronor till manlig lärare
och minst ettusen etthundra kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt att

3

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med niohundra kronor och i senare
fallet med åttahundra kronor.

4. . Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort såsom
ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda undervisning
skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst ettusen trehundrafemtio kronor till manlig lärare och
minst ettusen tvåhundra kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen
erhålla statsbidrag i förra fallet med ettusen femtio kronor och i senare
fallet med niohundra kronor;

dels öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget
till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor med

2.150.000 kronor, eller från dess nuvarande belopp, 6,350,000 kronor, till

8.500.000 kronor;

dels och öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget
»Bidrag till folkskollärares pensionering», nu 622,873 kronor, med
49,993 kronor till 672,866 kronor.

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, såsom af det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet inhämtas, vid sakens föredragning i statsrådet
i korthet erinrat om de förändringar, som den ordinarie folkskollärarpersonalens
aflöningsförmåner undergått under de senaste tjugu åren,
samt därefter lämnat en öfversikt af nu gällande bestämmelser i ämnet,
redogör departementschefen för en af centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärarförening hos Kung!. Maj:t gjord framställning om vidtagande
åt åtgärder för höjande af folkskollärarnas aflöning. Vid berörda framställning,
som finnes i statsrådsprotokollet fullständigt återgifven, äro fogade
tvenne bilagor, den ena en i tabellform uppställd sammanfattning af från
Sveriges allmänna folkskollärarförenings särskilda kretsar inkomna uppgifter
rörande de genomsnittliga lefnadskostnaderna för folkskolans lärarpersonal
äfvensom rörande inkomstförhållandena inom vissa andra samhällsklasser
och den andra en kortfattad öfversikt af folkskollärarlöner i vissa
främmande länder. Härefter redogör departementschefen för de öfver
ofvanberörda framställning hörda myndigheternas uttalanden. Efter den
öfver ärendets föregående behandling sålunda lämnade redogörelsen, beträffande
hvilken utskottet tillåter sig hänvisa till propositionen, anför
departementschefen följande:

4

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Geparte- »Beliofvet af en löneförbättring för Sveriges folkskollärare är såväl i

^yttrande118 centralstyrelsens framställning som i de däröfver afgifna utlåtandena så
Behofeet af enhälligt vitsordadt och så till fullo uppvisadt, att något väsentligt därlöneförbätt-
utöfver icke synes mig vara att tillägga. Visserligen hafva i eu del yttnng''
randen olika meningar uttalats, men dessa hafva icke rört hufvudsaken,
eller beliofvet af en löneförbättring, utan endast sättet för detta behofs
afhjälpande. Om man bortser från frågan om storleken af lärarinnornas
ålderstillägg, hafva de skiljaktiga åsikterna i allmänhet allenast gällt mindre
viktiga detaljer.

Tid efter annan hafva visserligen folkskollärarna vunnit i någon män
förbättrade lönevillkor, men de nuvarande lönerna kunna ändock icke
anses tillräckliga att, under de numera i alla afseenden såväl på landet
som i städerna högt uppdrifna lefnadskostnaderna, bereda en lärare erforderliga
medel till hans nödtorftiga uppehälle.

För en barnalärare, hvilken har till sin hufvudsakligaste uppgift att väcka
ett lefvande intresse för bildning och andlig förkofran samt att genom ord
och personligt föredöme ingifva ungdomen verksamhetslust och arbetsglädje,
måste det anses i högsta grad angeläget, att han under den dagliga
utöfningen af detta sitt kall icke känner sig nedtyngd af ekonomiska
bekymmer, Indika måste förminska hans spänstighet och betaga honom
lugnet i hans arbete.

Beträffande omfånget af den ifrågasatta löneförbättringen skulle jag
gifvetvis helst önskat, att jag nu kunnat tillstyrka Eders Kungi. Maj:t framläggandet
för Riksdagen af ett förslag i fullständig öfverensstämmelse med
hvad som blifvit af centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
begärdt och af många bland de hörda myndigheterna understöda
Finansiella skäl, för hvilka enhvar måste böja sig, göra emellertid
sådant omöjligt, och jag har därför nödgats stanna vid förordandet af ett
förslag, som ej äger samma räckvidd, men hvars förverkligande likväl,
såsom jag vågar hoppas, skall i rätt afsevärd grad lätta folkskollärarkårens
bekymmer för den dagliga utkomsten.

Detta förslag berör, ehuru i olika grad, båda de delar, hvaraf den kontanta
ailöningen utgöres, nämligen begynnelselönen och ålderstilläggen, samt
därjämte äfven det förhållande, hvari stat och kommun lämpligen böra
deltaga i utgifterna för lön och ålderstillägg.

Begynnelse• I fråga om begynnelselönen instämmer jag till fullo med det ojämWnen.
förligt största antalet af de myndigheter, som yttrat sig och som yrkat
dess höjande från 700 kronor till 900 kronor. På de skäl, som af centralstyrelsen
och de hörda myndigheterna anförts, anser jag nämnda begyn -

5

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

nelselön vara ett minimum för såväl manliga som kvinnliga lärare, och detta
särsldi(it med hänsyn därtill att, såsom jag längre fram skall närmare utveckla,
med löneförhöjningen enligt min mening bör förbindas skyldighet
för läraren att själ! bidraga till sin pensionering med en årlig afgift, motsvarande
21/i procent af den lagstadgade slutlönen.

Mot förslaget kan den invändningen framställas, att aflöningsförhållandena
inom alla andra verksamhetsområden ordnats med hänsyn till
den erfarenheten, att manlig arbetskraft till följd af i regel drygare lefnadskostnader
icke står att erhålla pa samma villkor som kvinnlig, att
lönerna för män därför vanligen måst sättas alsevärdt högre än lönerna för
kvinnor, samt att intet särskildt skal blitvit uppvisadt, hvarför just i
fråga om folkskolan en motsatt princip skulle göras gällande. Endast för
ett par år tillbaka fastställde Riksdagen med afseende å såväl statens samskolor
som folkskoleseminarierna och dessas öfningsskolor olika lönebelopp
för lärare och lärarinnor, och samma skillnad har i allmänhet gjorts af
de kommuner, hvilka på grund af högre lefnadskostnader sett sig föranlåtna
att höja lönerna utöfver det i lag föreskrifna minimum.

Hvilken betydelse man än må tillmäta de skäl, som sålunda kunna
anföras för olikhet i aflöningsbelopp mellan lärare och lärarinnor, måste
säkerligen enhvar dock erkänna, att dessa skål icke äga fullt samma giltighet
för begynnelselönen som för ålderstilläggen. Under de första fem
tjänståren torde läraren i allmänhet vara ogift, och han är då ej familjeförsörjare
i annan mening, än äfven lärarinnan ofta är det, nämligen såsom
stöd och hjälp för ålderstigna och behöfvande föräldrar eller oförsörjda
syskon o. s. v. Under dessa fem ar lära lefnad skostnaderna därför
icke med nödvändighet behöfva ställa sig så synnerligen mycket högre för
lärare än för lärarinnor. Seminariekursen har för bada haft samma längd,
och om den, hvad lärarna angår, i många fall föregåtts af eu längre eller
kortare utbildning vid andra undervisningsanstalter, så gäller detsamma i
minst lika hög grad om lärarinnorna, hvadan det torde kunna antagas, att
om än de studie!*, som atläggandet af seminarieexamen betingat, mahända i
allmänhet för lärarinnan medfört något mindre skuldbörda att förränta och
afbetala än för läraren, så kan dock skillnaden i detta hänseende näppeligen
vara så betydande, att den ovillkorligen krafvel* fastställandet af
olika begynnelselön.

Härtill kommer ännu en omständighet, hvars afgörande betydelse
såväl i centralstyrelsens skrifvelse som af flera myndigheter starkt framhållits.
För närvarande bidrager kommunen till läraraflöningarna med
en tredjedel af dessas belopp, och någon ändring i detta förhållande har

Ålder stilläggen.

” Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

jag, hvad själfva begynnelselönen vidkommer, af flera skäl icke ansett
lämpligt att ifrågasätta. Om nu olika begynnelselöner bestämdes för
lärare och lärarinnor, skulle anställandet åt en lärare blifva för kommunen
dyrare än anställandet af en lärarinna, hvaraf helt säkert skulle
följa, att en mängd kommuner frestades att enbart af ekonomiska skäl
anställa lärarinnor äfven a platser, där förhållandena äro sådana, att användandet
af manlig lärarkraft uppenbarligen vore af behofvet påkalladt.
Under fragans föregående behandling hafva särskildt från lärarinnornas
sida olägenheterna häraf blifvit med synnerligen stor styrka framhållna.
Visserligen torde man kunna förmoda, att erfarenheten förr eller senare
skulle lära kommunerna, att den ekonomiska synpunkten icke får vara den
i främsta rummet bestämmande, då det gäller att afgöra, huruvida en viss
lärartjänst bör besättas med manlig eller kvinnlig innehafvare. Men i
händelse de åt staten fastslagna lönebestämmelserna skulle blifva sådana,
att det för kommunen ställde sig afsevärdt billigare att använda lärarinnor
än lärare, vore det ändock att förvänta, att den ekonomiska synpunkten
under lång tid framåt blefve den på många håll förhärskande.

Pa grund af hvad sålunda anförts håller jag före, att den lagstadgade
begynnelselönen fortfarande liksom hittills bör sättas till samma belopp
för lärare som för lärarinna, och detta ehuru jag ingalunda förbiser,
att lärare i olikhet med lärarinna är lagligen förpliktad att ingå som delägare
i folkskollärarnas änke- och pupillkassa och till denna erlägga årlig
afgift, hvithet medför, att läraren af sin begynnelselön i själfva verket får
behålla afsevärdt mindre än lärarinnan af sin. I

I viss man annorlunda ställer sig onekligen frågan om ålder stillägg en.
För sin tillkomst hafva dessa, såsom kändt är, hufvudsakligen att tacka
den erfarenheten, att med stigande ålder en tjänsteman i allmänhet intill
en„ v*ss £r^ns If*r ökade existensbehof samt på grund häraf kräfver och
maste kräfva ökade existensmedel. Ehuru äfven den tanken härvid till
någon del medverkat, att den med åren ökade skickligheten måste bidraga
att gorå själfva arbetet mer värdefullt, är systemet med ålderstillägg
framför allt byggdt på den principen, att olika lcfnadsbehof måste tillgodoses
genom olika lönebelopp.

Äfven hvad folkskolan beträffar har länge varit yrkadt, att ålderstilläggen
borde sättas högre för lärare än för lärarinnor. De skäl, som
härför blifvit anförda, äro ock sådana, att man vid omsorgsfullt öfvervägande
har svårt att förneka deras berättigande. Visserligen hafva lärare
och lärarinnor genomgått ungefär samma utbildning och få i allmänhet
äfven uträtta ungefär samma arbete. Billigt är ock, att de härför åtnjuta

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

godtgörelse af ungefär samma värde. Men som erfarenheten nogsamt visar,
äger samma lönebelopp allt efter omständigheterna ganska olika värde,
enär somliga därför kunna erhålla större förmåner, andra åter mindre. Hvad
rättvisans bud kräfver är icke, att lärare och lärarinnor för lika arbete godtgöras
med lika lönesumma, men val, att de med hänsyn till sina lefnadsvillkor
blifva lika förmånligt ställda. Frågar man sig nu, huruvida under rådande
kulturförhållanden ett visst lönebelopp kan förskaffa en lärare samma
ställning med afseende å den dagliga utkomsten som en lärarinna, lärer
svaret svårligen kunna blifva jakande. Under den allra första tjänstetiden
torde, såsom jag förut nämnt, skillnaden dem emellan i möjligheten att
med lika lön lika väl tillgodose sina lefnadsbehof icke vara så särdeles
stor. Men enär läraren sedermera i regel blir familjeförsörjare i detta
ords egentliga mening, blir skillnaden mellan honom och lärarinnan i detta
afseende med åren allt större. Uppmärksammas bör äfven, att, medan tillgången
på lärarinnor är jämförelsevis riklig, har tillströmningen till folkskolan
af manlig arbetskraft länge varit synnerligen knapp, och rådes ej
snar bot på detta missförhållande, måste det inom kort blifva alldeles
omöjligt att få den manliga lärarkåren så rekryterad, som omsorgen om
vår folkundervisnings framtid oundgängligen kräfver. Äfven om lärarinnornas
ålderstillägg af finansiella skäl måste tills vidare stanna vid sin
nuvarande storlek, är det därför enligt min öfvertygelse af rättvisa och
billighet påkalladt samt för folkskolans egen skull rent af nödvändigt, att
lärarnas ålderstillägg blifva åtminstone i någon mån höjda öfver sitt nuvarande
belopp. Ingen med förhållandena förtrogen lärer kunna förneka,
att de skäl för löneförbättring, som anförts af centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening samt flertalet af de hörda myndigheterna,
hafva sin fulla giltighet i fråga om lärare med familj. Dessa kunna med
nu stadgade löner svårligen utan hvarjehanda extra arbeten och bisysslor
bereda sig och de sina en någorlunda anständig bärgning samt äro därför
i högst betänklig grad utsatta för faran att under den dagliga oron för utkomsten
få sitt intresse förslappadt och sin arbetskraft undergräfd.

Hvad storleken af förhöjningen beträffar, skulle jag velat föreslå, att
lärarnas ålderstillägg måtte bestämmas till 200 kronor i hvarje lönegrad.
Men med hänsyn till de stora belopp från statens eller kommunernas sida,
som komrne att fordras härför, och med hänsyn därtill, att anspråkens
begränsning bör öka utsikterna för deras tillmötesgående, har jag ansett
mig böra stanna vid att föreslå ifrågavarande ålderstillägg till 150 kronor
i hvarje lönegrad.

Med bibehållande af ålderstilläggens antal vid tre, liksom hittills ut -

Statens
bidrag till
ålderstilläggen.

8

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

gående efter fem, tio och femton års oförvitlig tjänstgöring såsom ordinarie,
skulle lönerna i de olika lönegraderna alltså blifva:

för lärare........................ 900, 1,050, 1,200, 1,350 kronor,

» lärarinna .................. 900, 1,000, 1,100, 1,200 »

Om emellertid sålunda eu skillnad uppkommer mellan lärarnas och
lärarinnornas ålderstillägg samt skillnaden mellan lärarnas lägsta och högsta
lönegrad tillika göres större, än den för närvarande är, träder en ofta förut
behandlad fråga i förgrunden, nämligen angående sättet för ålderstilläggens
fördelning mellan staten och kommunen. Hittills har det alltjämt varit
bestämdt, att staten skall bidraga till lärarnas lagbestämda löner med två
tredjedelar i fråga om såväl begynnelselönen som ålderstilläggen. Jag
föreslår nu visserligen, att förhållandet mellan statens och kommunens
andelar uti begynnelselönen bibehålies, men anser däremot, att staten bör
helt och hållet öfvertaga ålderstilläggen.

Härför talar först och främst, att i annat fall kommunerna skulle,
såsom jag förut haft anledning framhålla, af ekonomiska skäl ofta föranledas
dels att antaga en lärarinna framför en lärare, äfven om platsen skulle
kräfva en manlig lärarkraft, dels ock att föredraga en yngre lärare framför
en äldre, äfven om den senare vore lämpligare. Hittills har denna
olägenhet icke framträdt i synnerligen hög grad, beroende därpå, att skillnaden
mellan lönerna i de olika lönegraderna varit jämförelsevis liten,
samt att anställandet af lärarinna endast genom den något lägre kostnaden
för bostad blifvit för kommunen billigare än anställandet af lärare. Men
om, med bibehållande af kommunernas skyldighet att fortfarande bidraga
till ålderstilläggen, dessa skulle för lärarna höjas från 100 kronor till 150
kronor, erhölle olikheterna mellan lärarnas lönegrader samt mellan lärarnas
och lärarinnornas löner otvifvelaktigt en stor ekonomisk betydelse för
kommunerna, och de högre lönerna komme då att i de fattigare kommunerna
blifva ganska betungande. Statens öfvertagande af ålderstilläggen
skulle vidare vara fördelaktigt för kommunerna i det afseende!, att deras
skolbudget därigenom blefve befriad från den växling, som alltid måste följa af
deras delaktighet i de olika ålderstilläggen. För hvarje lärartjänst komme
kommunen efter ifrågavarande förändring att hvarje år få bidraga med samma
belopp, eller 300 kronor, utgörande en tredjedel af den lagstadgade begynnelselönen.
Visserligen skulle de kommuner, som nu hafva en lärare i
fjärde lönegraden med en lön af 1,000 kronor, de tre ålderstilläggen inberäknade,
erhålla en minskning från sin nuvarande andel, 333 kronor 33
öre, till 300 kronor, d. v. s. med 33 kronor 33 öre. Detta kommer dock

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 9

att motvägas däraf, att höjningen af begynnelselönen från 700 kronor till
900 kronor föranledde en höjning af kommunens andel med 66 kronor
67 öre i lägsta lönegraden och 33 kronor 33 öre i den andra, under det
att i tredje lönegraden kommunens andel enligt nya ordningen blefve lika
som enligt den nuvarande. För en trettioårig tjänstetid, d. v. s. intill
lärarens inträdande i pensionsrätt, komrne ökningen i utgifter för de tio
första åren dock att blifva lika med minskningen i utgifter under de
femton sista åren. På grund af lärares afgång före pensionsåldern konune
dock kommunerna att samfäldt orsakas en, ehuru tämligen obetydlig, ökning
i utgifterna för lärarnas aflöning. Beräknas ställningen efter det
lärarantal, som förefanns i de olika lönegraderna vid 1904 års början,
eller 1,479 i första, 1,091 i andra, 976 i tredje och 3,257 i fjärde lönegraden,
skulle den nya anordningen orsaka rikets samtliga skoldistrikt
en ökad utgift för lärarnas aflöning af 26,400 kronor årligen, eller i medeltal
endast 11 kronor för hvarje skoldistrikt.

Skulle däremot kommunerna enligt nuvarande proportion deltaga
såväl i de föreslagna ålderstilläggen som i begynnelselönen, komme deras
utgifter för lärarnas aflöning att högst väsentligt ökas, nämligen utöfver
nyssnämnda belopp med 588,417 kronor. Men säkerligen torde det under
nuvarande förhållanden icke vara tillrådligt att i så hög grad stegra
kommunernas utgifter för folkskolan, då detta i många fall skulle verka
hämmande på densammas fortsatta utveckling. Jag vill anmärka, att jag
vid nu angifna kostnadsberäkningar endast tagit i betraktande kostnaderna
för den till lärarpersonalen utgående aflöningen och ej till de ökade
utgifter, som i form af större pensionsafgifter genom löneförbättringen
tillskyndas kommunerna. Till dessa senare skall jag längre fram återkomma.
Jag vill dock redan här framhålla, att den icke obetydliga
ökning i kommunernas årliga utgifter, som orsakas af de högre pensionsafgifterna,
utgör ett ytterligare skäl för att ålderstilläggen skola helt
och hållet utgå af statsmedel.

Några af de hörda myndigheterna hafva föreslagit, att såsom villkor
för att få komma i åtnjutande af de förhöjda aflöningsförmånerna skulle
stadgas, att lärare icke finge innehafva sådan allmän tjänst eller enskild!
uppdrag eller utöfva sådant näringsfång, som vederbörande myndighet —
domkapitel eller folkskoleinspektör — funne vara menligt för lärartjänsten
Härmed kan naturligtvis icke afses sådant extra arbete, som består uti
undervisning i fortsättningsskola eller slöjd, och ej heller åtagande af
sådana tjänster, vare sig såsom präst eller såsom organist eller klockare,

Bih. till Riked. Prot. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 7 Häft.

Särskilda

önskemål.

o

10

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

hviska enligt nu gällande särskilda föreskrifter kanna förenas med folkskollärartjänst.
Hvad öfriga bisysslor beträffar, är att märka, att äfven
utan uppställande af dylikt villkor en lärare torde kunna förhindras att
åtaga sig sådan verksamhet i den omfattning, att undervisningen i skolan
försummas, i det att, därest han gör detta, vederbörande skolråd kan med
tillämpning af 32 § i gällande folkskolestadga tilldela honom varning och,
om varningen visar sig fruktlös, skilja honom från lärartjänsten. Den
ifrågasatta pröfningen skulle dessutom helt säkert komma att vålla vederbörande
myndigheter — vare sig det blefve domkapitlen eller folkskoleinspektörerna
— ej ringa arbete och svårigheter.

De i vissa utlåtanden framkastade förslagen, att länsstyrelserna skulle
tillerkännas befogenhet att utöfver eu viss lagstadgad minimilön höja aflöningen
efter hvad förhållandena i de olika orterna kräfde och att bestämma
med hvilket belopp ersättning för naturaförmåner skulle utgå, kan
jag icke biträda. Rörande de förslag i fråga om skyldighet för lärare och
lärarinnor att vid uppnådd pensionsålder afgå från tjänsten, Indika
under ärendets behandling framkommit, skall jag senare något närmare
yttra mig.

Slutligen har af några folkskoleinspektörer uti deras yttranden i ärendet
uttalats, att eu löneförbättring för de ordinarie folkskollärarna borde
åtföljas af en höjning af aflöningen såväl för extra ordinarie, examinerade
folkskollärare och vikarier för folkskollärare, Indika erhållit tjänstledighet
på grund af sjukdom, som ock för småskollärare.

Hvad först beträffar aflöningen för extra ordinarie, examinerade folkskollärare,
är att märka, att, ehuru den för statsbidrags erhållande stadgade
minimilönen utgör endast 600 kronor, statsbidrag dock får utgå med
två tredjedelar af hela aflöningen, äfven om densamma höjes till ordinarie
folkskollärares begynnelselön. Någon förändring af nu gällande föreskrifter
beträffande dessa lärare anser jag därför icke med nödvändighet böra ske
i detta sammanhang.

Frågan om en höjning af det föreskrifna minimiarfvodet, 600 kronor,
åt vikarier för folkskollärare, som erhållit tjänstledighet på grund af sjukdom,
synes mig ej heller böra nu upptagas till pröfning, helst denna fråga
först bör blifva föremål för särskild utredning, som ännu icke föreligger.
Man torde dock kunna förutsätta, att eu framställning om höjande af
vikariearfvodet måste inom närmaste framtiden göras hos Riksdagen. Då
den tjänstledige läraren enligt gällande föreskrifter är skyldig att såsom
bidrag till vikariens aflöning af sin lön afstå ett belopp, motsvarande en
fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning, torde dock försiktigheten

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 11

bjuda att, i likhet med hvad som skedde vid den år 1904 beslutade löneregleringen
för småskollärarinnorna, redan nu i sammanhang med lönereglering
för den ordinarie folkskollärarpersonalen meddela föreskrift därom,
att den på grund af sjukdom tjänstledige läraren skall vara skyldig att
på nyssnämnda sätt bidraga till vikariens aflönande, äfven om dennes
kontanta minimiaflöning framdeles kommer att ökas, på det att icke något
anspråk på löneförhöjning må i framtiden kunna grundas på en sådan
ökning af vikariens lagstadgade minirniarfvode och därmed följande ökning
af det belopp, som den tjänstledige läraren bör vid tjänstledighet
afstå till vikarie.

Beträffande småskollärarinnorna bar jag redan omnämnt, att lönereglering
för dem skett så sent som vid 1904 års riksdag. Med hänsyn
härtill anser jag icke heller denna fråga nu böra bli föremål för behandling.
Jag vill dock framhålla att, om också småskollärarinnornas ekonomiska
ställning genom 1904 års Riksdags beslut blifvit förbättrad, densamma
likväl fortfarande måste anses bekymmersam; och det föreligger
sålunda skäl att verkställa utredning, huruvida icke en ytterligare förhöjning
af deras aflöning kan och bör åstadkommas.

I detta sammanhang vill jag äfven erinra, att frågan om aflöningen
åt lärare vid högre folkskolor, i enlighet med Riksdagens i underdånig
skrifvelse den 27 april 1905 därom gjorda anhållan, för närvarande är
föremål för utredning och torde, som jag hoppas, kunna föreläggas nästkommande
års Riksdag.

Hvad härefter beträffar den ökning i statsutgifter, som genomförandet
af den utaf mig nu föreslagna löneregleringen skulle medföra i form af ökadUtåuansiaget,
bidrag till lärarpersonalens aflöning, så erfordras för att kunna beräkna
denna att äga kännedom om antalet ordinarie lärare och lärarinnor vid
folkskolorna samt huru dessa äro fördelade i de olika lönegraderna. I
detta afseende föreligga icke uppgifter för senare tid än början af år 1904.

Med användning af dessa uppgifter ställer sig beräkningen sålunda:

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Till höjning af begynnelselönen från 700 kronor till 900 kronor fordras:

för 4,761 lärare å 200 kr............................... 952,200 kr.

» 2,042 lärarinnor å 200 kr................... 408,400 »

Summa 1,360,600 kr.,

hvaraf 2/3 komma på staten med ..........................................

Till ålderstillägg fordras:

för 667 lärare i andra lönegraden ål 50 kr.... 100,050 kr.

> 638 > i tredje » å300 » ... 191,400 »

» 2,578 » i fjärde » ä450 » ... 1,160,100 »

Summa 1,451,550 kr.,

hvarifrån afgår statens nuvarande andel.. 645,133 »

för424 lärarinnor i andra lönegraden å 100kr.... 42,400 kr.

» 338 » itredje » å200 » ... 67,600 »

» 679 » ifjärde » å300 » ... 203,700 »

Summa 313,7001a*.,

hvarifrån afgår statens nuvarande andel...... 209,133 »

Summa kronor 1,818,051 kr.

Den af mig tillstyrkta löneregleringen skulle således kräfva en ökad
statsutgift af 1,818,051 kronor, med livilket belopp det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor fördenskull borde höjas. Detta förslagsanslag,
som för år 1904 var i riksstaten upptaget till ett belopp af 5,250,000
kronor, blef af samma års Riksdag i sammanhang med den då beslutade
löneregleringen för småskollärarinnorna höj dt till dess nuvarande belopp
6,350,000 kronor, eller med 1,100,000 kronor. Af sistnämnda belopp beräknades
300,000 kronor vara erforderliga för löneregleringen. Höjningen
med återstående beloppet, 800,000 kronor, vidtogs i anledning däraf, att
ifrågavarande anslag under en följd af år öfverskridits med betydande
belopp, under år 1902 med 852,730 kronor 27 öre. Under åren 1903
och 1904 har emellertid anslaget öfverskridits med ännu betydligare summor,
eller med respektive 987,281 kronor 12 öre och 1,148,446 kronor
68 öre. För år 1905 torde därför kunna beräknas en brist i anslaget af
åtminstone 350,000 kronor. Med hänsyn härtill synes mig ifrågavarande
anslag nu böra ökas _ med 2,150,000 kronor, hvaraf 350,000 kronor för
lyIlande af denna brist samt 1,800,000 kronor för löneregleringen, eller
till 8,500,000 kronor.

907,067 kr.

806,417 »

104,567 »

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 13

Såsom centralstyrelsen i sin underdåniga framställning påpekat, kommer
en lönereglering för den ordinarie folkskollärarpersonalen att medföra
vissa ändringar beträffande pensionen. Centralstyrelsen yttrar härutinnan,
att styrelsen funne sig endast i förbigående behöfva påpeka detta,
viss att Eders Kung! Maj:t skulle vidtaga de åtgärder, som påkallades,
för att den nuvarande proportionen mellan lön och pension åtminstone
icke måtte försämras.

I nu gällande reglemente för folkskollärarnas pensionsinrättning stadgas
bland annat: att skoldistrikt är förbundet att för hvar och en af där befintliga
ordinarie folkskollärartjänster ingå i pensionsinrättningen efter det högsta
lönebelopp, hvaraf lärare på grund af tjänstålder enligt gällande författning
äger att komma i åtnjutande; att pensionsafgift, som erlägges endast
af skoldistrikt, skall utgå med 5 procent af delaktighetsbeloppet; att hel
pension utgår med 75 procent af delaktighetsbeloppet och afkortad pension
med vissa procent af hel pension; att rätt till hel pension tillkommer
hvarje pensionsberättigad folkskollärare, då han eller hon uppnått 55 års
ålder och räknar 30 tjänstår, af hvilka minst 20 såsom ordinarie; att folkskollärare,
som genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin
tjänst, äger att äfven dessförinnan erhålla hel eller viss afkortad pension,
därest lefnads- och tjänståren sammanräknade utgöra 85 och minst 10
af tjänståren äro ordinarie; samt att, därest pension skulle blifva tillagd
folkskollärare, innan skoldistrikt för den lön, efter hvilken delaktighet i
pensionsinrättningen med afseende å hans tjänst innehafves, erlagt så
många årsafgifter, som motsvara de ordinarie tjänstår, skolläraren för erhållande
af pension måste äga, skoldistriktet är förbundet att gälda beloppet
af de bristande årens afgifter, dock efter afräkning af det belopp,
som för en lägre lön under högst lika många år möjligen kan vara
erlagdt.

Då delaktighetsbeloppet nu är 1,000 kronor men enligt den af mig
föreslagna löneregleringen skulle ökas till 1,350 kronor för lärartjänst och
1,200 kronor för lärarinnetjänst, komma, med bibehållande af nu gällande
pensionsbestämmelser, hel pension och skoldistrikts pensionsafgift att ökas
på följande sätt:

Enligt den

Nu föreslagna lö neregleringen Hel

pension för lärare ......................................... 750: — 1,013: —

» » » lärarinna.................................... 750: — 900: —

Pensionsafgift för lärartjänst .............................. 50: — 67: 50

» » lärarinnetjänst........................ 50: — 60: —

Pensions frågan,

14

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Då vid 1904 års början antalet af den i tjänst varande ordinarie folkskollärarpersonalen
var 6,803, däraf 4,761 lärare och 2,042 lärarinnor,
samt antalet tjänster, för hvilka skoldistrikten voro delaktiga i pensionsinrättningen,
utgjorde 7,191, komma, med antagande att de vakanta 388
tjänsterna blifvit besatta med lärare eller lärarinnor i proportion efter de
i tjänst varande delägarnas fördelning i lärare och lärarinnor, och således
med 272 lärare och 116 lärarinnor, skoldistriktens ökade utgifter för år -

liga pensionsafgifter att blifva

för 5,033 lärartjänster efter 17 kronor 50 öre.............. kronor 88,077: 50

» 2,158 lärarinnetjänster efter 10 kronor................. » 21,580: —

eller tillsammans kronor 109,657: 50

Härtill komma de retroaktivafgifter, som skoldistrikten enligt förut
berörda bestämmelse i reglementet för pensionsinrättningen måste erlägga,
när pensioner efter de förhöjda delaktighetsbel öppen tilläggas lärare,
innan skoldistrikten för de förhöjda lönerna erlagt så många årsafgifter,
som motsvara det för pensions erhållande föreskrift^ antalet ordinarie
tjänstår.

Jämväl ifrågavarande lärarpersonals ställning till folkskollärarnas
änke- och pupillkassa beröres genom den af mig föreslagna löneregleringen.
I det för nämnda kassa gällande reglementet är föreskrifvet bland annat:
att skyldighet att vara delägare i kassan åligger hvarje folkskollärare, som
blifver ordinarie innehafvare af tjänst, för hvilken vederbörande skoldistrikt
i afseende å delägarens egen pensionering vunnit delaktighet i folkskollärarnas
pensionsinrättning; att folkskollärarinna, som befordras till ordinarie
tjänst, äger rättighet att såsom delägare inträda i kassan; att delägare
är skyldig att till kassan årligen betala pensionsafgift, hvilken
utgöres af folkskollärare med 3VS procent och af folkskollärarinna med
17a procent af den lön, för hvilken skoldistrikt i afseende å delägarens
egen pensionering vunnit delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning,
samt af manlig pensionstagare i nämnda inrättning med 2 72 procent
och af kvinnlig pensionstagare med procent af den lön, hvarefter
hans eller hennes pension i samma pensionsinrättning beräknas;
samt att, därest delägare i kassan efterlämnar änka men icke barn, det
tillkommer henne i pension 20 procent af den lön, för hvilken vederbörande
skoldistrikt i afseende å delägarens egen pensionering vunnit
delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning, och att, om delägare efterlämnat,
förutom änka, ett eller flera pensionsberättigade barn, berörda pension
varder förhöjd med 50 procent.

15

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Med bibehållande af nämnda bestämmelser i reglementet komma vid
genomförande af den af mig föreslagna löneregleringen pensioner och pen -

sionsafgifter att ökas på följande sätt:

Enligt den

Nu föreslagna lö neregleringen Pension

för änka ................................................... 200: — 270: —

» » » och barn.................................... 800: — 405: —

Pensionsafgift för lärare......................................... 33: 38 45: -—•

» » lärarinna ................................. 16: 67 20: —

» » manlig pensionstagare ......... 25: — 33: 75

» » kvinnlig » 12: 50 15: —

Såsom jag nyss nämnt, uttalar centralstyrelsen i sin förevarande framställning
icke någon annan åsikt i pensionsfrågan, än att den nuvarande
proportionen mellan lön och pension åtminstone icke bör försämras. I
ortmyndigheternas i ärendet afgifna yttranden förekomma ej heller andra
uttalanden härutinnan än de förslag beträffande skyldighet att vid
uppnådd pensionsålder afgå från tjänsten, som jag redan vidrört. Det
torde emellertid vara allmänt erkändt, att de nuvarande pensionerna, 750
kronor för delägare i pensionsinrättningen samt 200 kronor för folkskollärares
änka, icke motsvara behofven. Lika uppenbart synes mig vara, att
den förhöjning af pensionsbeloppen, som med bibehållande af den nuvarande
proportionen mellan lön och pension blir en följd af genomförandet af
den nu tillstyrkta löneregleringen, är synnerligen måttlig. Detta framgår
bland annat vid en jämförelse med de pensioner, som enligt 1905 års
Riksdags beslut och det af Eders Kung! Maj:t den 30 augusti samma år
fastställda reglementet för döfstumlärarnas pensionsan stalt skola utgå till
döfstumlärarpersonalen. Under det att pensionen för manlig folkskollärare
skulle blifva 1,013 kronor, är pensionen för manlig döfstumlärare fastställd
till minst 1,200 kronor och kan genom höjning af delaktighetsbeloppet
uppgå till 1,500 kronor. Pensionen för folkskollärarinna blir visserligen
densamma som minimipensionen för döfstumlärarinna, eller 900 kronor,
men åt den senare kan genom höjning af delaktighetsbeloppet beredas
en pension af 1,200 kronor. Jag skulle därför gärna velat föreslå en
större förhöjning af pensionerna för folkskollärarkåren än till 1,013 kronor
för lärare och 900 kronor för lärarinna, om ej på annat sätt så därigenom
att, såsom förhållandet är med afseende å döfstumlärarpersonalen, skoldistrikten
berättigades att öka delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen.
Men med hänsyn till den ökning af statens bidrag till pensioneringen,

16 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

sond, på sätt jag strax skall påvisa, ändock påkallas, har jag måst afstå
därifrån.

För att såvidt möjligt begränsa denna ökning och för att med afseende
å folkskolornas lärarkår tillämpa en princip inom pensionsväsendet,
som alltmera trängt sig fram, har jag, såsom redan i annat sammanhang
af mig omförmälts, ansett nu ifrågavarande lönereglering höra förbindas
med införande af skyldighet för lärarpersonalen att med årlig afgift, utgörande
viss procent af delaktighetsbeloppet, bidraga till sin egen pensionering.
Denna princip har af Riksdagen tillämpats vid de år 1904 beslutade
löneregleringarna för de allmänna läroverkens och folkskoleseminariernas
lärarpersonal, äfvensom vid den af 1905 års lagtima Riksdag
fastställda löneregleringen för rektorer och lektorer vid de tekniska elementarskolorna.
Den har vunnit tillämpning i de af samma Riksdag godkända
grunderna för döfstumlärarpersonalens pensionering; och Riksdagen
har i sin underdåniga skrifvelse angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tionde hufvudtitel den 20 maj 1905, jämte det Riksdagen i anledning
af en inom Riksdagen väckt motion angående höjning af de understödsbelopp,
som utgå från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
ifrågasatt, huruvida icke en sådan höjning borde kräfva en höjning
af de från skoldistrikten såsom bidrag till bestridande af pensionsanstaltens
utgifter utgående afgifterna, tillika anfört, att det syntes böra tagas under
öfvervägande, huruvida icke jämväl den egentliga folkskolans lärare och
lärarinnor borde, i likhet med hvad som gällde för lärare vid de allmänna
läroverken samt hvad under riksdagen af Eders Kungl. Maj:t föreslagits
beträffande de vid döfstumskolorna anställda lärarna och lärarinnorna, själfva
bidraga till sin pensionering.

Hvad beträffar beloppet af den pensionsafgift, som sålunda bör åläggas
folkskolans lärare och lärarinnor, torde vara lämpligt, att detta bestämmes
till hälften af skoldistriktens afgift för pensioneringen, d. v. s. till 2 1/2 procent
af delaktighetsbeloppet, hvithet ock är samma procentsats, som är
fastställd i reglementet för döfstumlärarnas pensionsanstalt. Pensionsafgiften
skulle härigenom blifva för folkskollärare 33 kronor 75 öre och för folkskollärarinna
30 kronor.

Äfven en annan bestämmelse, som har samband med pensioneringen,
anser jag böra i sammanhang med löneregleringen införas. Enligt nu
gällande reglemente tillkommer rätt till hel pension hvarje pensionsberättigad
folkskollärare eller folkskollärarinna, då han eller hon uppnått
55 års ålder och räknar 30 tjänstår. Någon skyldighet att vid viss
ålder afgå från tjänsten med pension finnes icke föreskrifven för denna
lärarpersonal. En ändring i detta förhållande, hvilket innebär en olikhet

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 17

mot hvad som i allmänhet gäller beträffande tjänstemän, har föreslagits
uti eu del al de i ärendet afgifna utlåtandena. Somliga myndigheter hafva
nämligen hemställt om föreskrift därom, att lärare eller lärarinna, som
uppnått 60 års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad
till hel pension, skall vara skyldig att afgå från tjänsten. Äfven jag anser,
att den, som vill komma i åtnjutande af de förbättrade löneförmånerna,
hör åläggas en sådan skyldighet, dock med den modifikation att, därest
vederbörande skolstyrelse finner den ifrågavarande lärarens eller lärarinnans
fortsatta tjänstgöring vara gagnelig för skolan, han eller hon må äfven
efter nämnda tid kvarstå i tjänsten.

Såsom framgår af hvad jag förut anfört, komma de förändrade bestämmelser
med afseende å pensioneringen, som jag ansett mig böra tillstyrka,
att påkalla vissa ändringar i gällande reglemente för folkskollärarnas
pensionsinrättning, hvarom, därest den af mig föreslagna löneregleringen
varder af Eders Kung! Maj:t godkänd och af Riksdagen bifallen,
Eders Kungl. Maj:t framdeles torde besluta.

Jag har redan antydt, att en höjning af folkskollärarpersonalens löner
och såsom följd däraf en höjning af pensionsbeloppen påfordrar en ökning
af statens bidrag till pensioneringen. På grund af befallning i särskilda nådiga
bref af den 26 augusti 1904 och den 29 september 1905 har direktionen
öfver folkskollärarnas pensionsinrättning verkställt utredning i denna del
af ärendet; och resultatet af denna utredning innehålles i direktionens förut
omförmälda, den 9 januari 1906 dagtecknade utlåtande, för livilket, såvidt
det sammanhänger med den af mig tillstyrkta löneregleringen, jag anhåller
att nu få redogöra.

Med anledning af framställning från de revisorer, som på grund af
nådigt förordnande granskat folkskollärarnas änke- och pupillkassas förvaltning
och räkenskaper för åren 1900—1902, samt direktionens öfver
folkskollärarnas pensionsinrättning häröfver afgifna utlåtande anbefallde
Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref flen 26 augusti 1904 direktionen,
bland annat, att, sedan vissa statistiska förarbeten utförts, låta genom sakkunnig
person verkställa undersökning af änke- och pupillkassans ekonomiska
ställning för utrönande, om och i hvad mån någon förhöjning af
därifrån utgående pensioner kunde vidtagas, samt att därefter till Eders
Kungl. Maj:t inkomma med det förslag i ämnet, hvartill omständigheterna
kunde föranleda.

Vidare blef, äfvenledes genom nådigt bref den 26 augusti 1904, direktionen
anmodad att inkomma med utredning och förslag, på hvad sätt
och under hvilka villkor skolområde, skoldistrikt, skolstyrelse eller annan

Bill. till Jiiksd. Frot. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 7 Haft. 3

18

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

myndighet, som för sina lärartjänster vore delaktig i folkskollärarnas pensionsinrättning
samt folkskollärarnas änke- och pupillkassa, kunde, med
bibehållande af nuvarande minsta delaktighetsbelopp, vinna delaktighet
i nämnda pensionsanstalter för ett lönebelopp af högst 2,000 kronor
för lärare och högst 1,600 kronor för lärarinna med skyldighet dels
för den lärare eller lärarinna, som vunnit delaktighet för högre lönebelopp
än 1,000 kronor, att för denna förhöjning själf erlägga en årlig pensionsafgift
med 2 1/-2 procent af det belopp utöfver 1,000 kronor, hvarför
delaktighet vunnits, dels ock för vederbörande myndighet att erlägga 5
procent å hela delaktighetsbeloppet.

Sedan därefter centralstyrelsens för Sveriges allmänna folkskollärarförening
förevarande framställning inkommit till Eders Kungl. Maj:t, aflat
Eders Kungl. Maj:t till bemälda direktion den 29 september 1905 ytterligare
ett nådigt bref, däri Eders Kungl. Maj:t, under erinran om dels
Riksdagens nyss omförmälda uttalande, dels ock förutberörda bestämmelse
i reglementet för döfstumlärarnas pensionsanstalt, anbefallde direktionen
att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med utredning angående den ökning
af statsbidragen till folkskollärarnas pensionsinrättning samt till folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, som blefve erforderlig, därest lönen i högsta
lönegraden för den ordinarie folkskollärarpersonalen och såsom följd däraf
jämväl det lägsta belopp, efter hvilket skoldistrikt vore förbundet att ingå
i folkskollärarnas pensionsinrättning, bestämdes enligt följande tre alternativ,
nämligen:

1) 1,200 kronor för både lärare och lärarinnor;

2) 1,500 kronor för lärare och 1,200 kronor för lärarinnor; och

3) 1,500 kronor för både lärare och lärarinnor;

och skulle beräkningen verkställas under förutsättning, att den pensionsafgift,
som skoldistrikt vore skyldigt att till pensionsinrättningen erlägga,
fortfarande skulle utgå med 5 procent årligen af delaktighetsbeloppet,
men att därutöfver tjänstinnehafvaren själf skulle erlägga en årlig
pensionsafgift af 2 x/2 procent af samma delaktighetsbelopp. Tillika anbefalldes
direktionen att särskildt för hvart och ett af nyssnämnda alternativ
beräkna den ytterligare ökning af statsbidragen till omförmälda två pensionsanstalter,
som erfordrades, därest skoldistrikten berättigades att, under
enahanda bestämmelser rörande skyldighet för distrikten och tjänstinnehafvarna
att erlägga pensionsafgift, som nyss vore sagd!, i folkskollärarnas
pensionsinrättning vinna delaktighet efter de i nådiga brefvet den 26
augusti 1904 angifna lönebeloppen af 2,000 kronor för lärare och 1,600 kronor
för lärarinna och till följd däraf tjänstinnehafvarna blefve delaktiga i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa efter samma förhöjda delaktighetsbelopp.

19

Sammansätta Stats- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

I sitt underdåniga utlåtande den 9 januari 1906 har direktionen förmält,
att, sedan under ledning af filosofie doktorn Hans Tiselius, såsom pa
dessa områden speciellt sakkunnig, de i förstberörda nådiga bref den 26
augusti 1904 angifna statistiska förarbetena afslutats, hade de matematiska
utredningarna i afseende å de särskilda uppgifter, som i de nådiga trefven
innehölles, likaledes blifvit af Tiselius utförda, hvarom denne afgifvit tre
vid direktionens skrifvelse fogade skriftliga utlåtanden. På gifven anledning
hade den sålunda gjorda utredningen jämväl omfattat det fall, att
delaktighetsbeloppen i folkskollärarnas pensionsinrättning bestämdes till
1,350 kronor för lärartjänst och 1,200 kronor för lärarinnetjänst.

Vidare anför direktionen: Tiselius hade såsom utgångspunkt för de
verkställda beräkningarna tagit förhållandena vid början af år 1905, eller
den tid, hvartill de förberedande undersökningarna framförts, och för
hvilken afslutade räkenskaper förelegat, då hans utlåtanden afgifvits. Resultaten
hade beräknats alternativt efter räntefot af 3 1/2 och 4 procent.
Emot de beräkningar angående delägarnas antal, delaktighetsbeloppen,
pensionsbeloppen, medelpensionsåldern, medelräntan samt värdet af pensionskassornas
passiva och aktiva, som i utlåtandena anfördes, hade direktionen
intet väsentligt att erinra.

Angående de resultat, som beräkningarna lämnat beträffande först
folkskollärarnas pensionsinrättning, vore att bemärka följande. Såsom inledande
moment och utgångspunkt för de olika frågornas besvarande hade
i första hand utförts en undersökning af pensionsinrättningens nuvarande
ställning, sådan den gestaltade sig enligt nu gällande reglementsbestämmelser
och befintliga faktiska förhållanden. Med räkning efter 3 Va procent
skulle förefinnas en kapitalbrist af 2,613,684 kronor, men med räkning
efter 4 procent ett öfverskott af 461,683 kronor. Om pensionsinrättningens
nuvarande och kommande medel icke kunde förräntas till högre procentsats
än 3 % skulle således pensionsinrättningen för att kunna fullgöra sina
förbindelser behöfva ett ytterligare årligt tillskott af 91,479 kronor, hvaremot,
om samma räntesats kunde förutsättas blifva efter 4 procent, ett årligt
öfverskott skulle komma att uppstå af 18,467 kronor.

Sedan direktionen härefter först omnämnt resultatet af den verkställda
utredningen beträffande alternativet, att, med bibehållande af delaktighetsbeloppet
å 1,000 kronor såsom minimum, delaktighet skulle i
pensionsinrättningen kunna vinnas för ett lönebelopp af högst 2,000 kronor
för lärare och högst 1,600 kronor för lärarinna, anmärker direktionen, att
för alla öfriga alternativ, hvarom utredning lämnas, gäller såsom eu gemensam
förutsättning, att den årliga pensionsafgift, som skoldistrikten med
flera äro skyldiga att till pensionsinrättningen erlägga, fortfarande skall

20

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

utgå med 5 procent af delaktighetsbeloppet, men att därutöfver tjänstinnehaf
vareu själ!'' skall erlägga en årlig pensionsafgift af 21/2 procent af samma
delaktighetsbelopp.

Direktionen redogör därefter för utredningen i de fall, att delaktighetsbeloppen
skulle bestämmas till antingen 1,200 kronor både för läraroch
lärarinnetjänster eller 1,500 kronor för lärår- och 1,200 kronor för
lärarinnetjänster eller 1,500 kronor för såväl lärår- som lärarinnetj änster.
Beträffande det alternativet, att delaktighetsbelopp eu bestämdes till
1,350 kronor för lärartjänst och 1,200 kronor för lärarinnetjänst, anmärker
direktionen till eu början, att detta alternativ skulle innebära en
höjning med 35 procent i delaktighetsbeloppet för lärartjänst och med 20
procent i delaktighetsbeloppet för lärarinnetj änst men fortfarande icke
innefatta medgifvande om förhöjd fakultativ delaktighet.

Härefter anför direktionen vidare:

Såsom al utredningen närmare framginge, skulle vid en dylik anordning
efter räkning med räntefot af 31/2 procent erfordras ett förhöjdt årligt
statsbidrag af 158,471 kronor och vid räkning efter räntefot af 4 procent
ett sådant bidrag af 31,526 kronor.

De beträffande de särskilda alternativen i direktionens skrifvelse angifna
resultaten hade, såsom kalkylerna visade, beräknats med tagen hänsyn till den
vid redogörelsen om pensionsinrättningens nuvarande ställning uppkomna
respektive bristen i pensionsinrättningens årsinkomst af 91,479 kronor vid
beräkningen etter räntesats af 31 /■. procent samt öfverskottet i samma
inkomst af 18,467 kronor vid beräkningen efter räntesats af 4 procent.

■ Kalkylernas anläggande, på sätt som skett, alternativt efter räntefot
af o‘/2 eller 4 procent syntes väl motiveradt, men naturligtvis vore icke
därmed afgjordt, hvilken räntefot som vid beräkningen af pensionsinrättningens
ställning borde väljas; och under alla omständigheter vore det
otvifvelaktigt mycket vanskligt att härom bilda sig en bestämd mening.
A ena sidan hade under vissa perioder af de förflutna åren förhållandena
varit sådana, att det icke låtit sig göra att fast placera pensionskassornas
medel efter högre räntesatser än 3,0, 3,65 och 3,7 procent, och till och med
under de senare åren, t. ex. under åren 1903 och 1904, hade de mest betydande
placeringarna icke gjorts till högre än 4 procent, då man ju alltid
sträfva! till att för pensionskassorna erhålla allenast första klassens
säkerheter. Men det borde å andra sidan bemärkas, att medelräntefoten
för folkskollärarnas pensionsinrättnings hela utlåning under år 1904, eller
det sista året, för hvilket densamma ännu kunnat beräknas, utgjorde 4,ll
procent och för de senaste fem åren i medeltal äfven utgjort 4,11 procent.
Då härtill komme, att direktionen alltid varit angelägen att såvidt möjligt

21

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

vid låns utgifvande betinga sig ouppsägbarhet i största möjliga utsträckning
— under senare åren äfven för ganska betydande lån under tjugu
år framåt — hvarigenom en viss fasthet i placeringarna kunnat vinnas,
så syntes få antagas, att, om också medelräntan komme att så småningom
nedgå, detta skulle ske jämförelsevis långsamt.

Enligt den af Tiselius verkställda utredningen kunde pensionsinrättningen
för det närvarande jämnt bära sig efter en något lägre räntefot än
4 procent, och man torde kunna antaga, att detta förhållande skulle inträda
vid eu räntefot af cirka 3,9 procent; och syntes då, med hänsyn till
det nyss anförda, beräkningarna med betryggande resultat för eu afsevärd
tid framåt lämpligen kunna göras efter en räntefot af 4 procent, dock med
den bestämda restriktionen, att vid beräkning af den höjning i statsbidraget,
hvartill en ny löne- och pensionsreglering för folkskollärarna kunde
föranleda, det efter beräkningsgrund af 4 procent nu förefintliga århga
öfverskottet i tillgångarna icke finge verka till en sänkning af det tillskott,
som kunde blifva behöfligt. I eu ekonomi af så stora dimensioner som
folkskollärarnas pensionsinrättnings kunde väl detta öfverskott i årsinkomst,
som, efter hvad som anförts, uppginge till 18,467 kronor, synas vara af
ringa betydelse, men det borde för ytterligare säkerhets skull få kvarstå
för att motväga sådana risker, som det, erbjudit vissa svårigheter att vid
beräkningarna bestämma, men som ändock finge anses hafva en viss betydelse
för den ekonomiska ställningen, exempelvis den århga ökningen
i antalet ordinarie folkskollärartjänster, hvilken Tiselius lämnat ur räkningen.

Utgående från det nu anförda ansåge direktionen, att med hänsyn
till de resultat, som de verkställda beräkningarna i öfrigt lämnat, man
kunde stanna vid att till grund för ränteberäkningen taga en räntesats af
4 procent, därvid förutsättande, att pensionsinrättningens ställning i närvarande
stund vore sådan, att dess tillgångar jämnt motsvarade dess förpliktelser.

Förhållandet med afseende å erforderlig ökning i eller i visst fall
möjlig minskning i statens bidrag till pensioneringskostnaden skulle, om
det nu befintliga öfverskottet i pensionsinrättningens årliga inkomster af
18,467 kronor således icke toges i beräkning och under de villkor i öfrigt,
för hvilka direktionen förut redogjort, ställa sig på af direktionen för de
särskilda alternativa fallen närmare angifvet sätt. Om delaktighetsbeloppet
bestämdes till 1,350 kronor för lärartjänst och 1,200 kronor för lärarinnetjänst,
vid hvilket fall någon fakultativ delaktighet icke ifrågasatts, skulle
ökadt statsbidrag komma att erfordras till belopp af 49,993 kronor.

Direktionen öfvergår därefter i sitt utlåtande till granskning af de

22

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlutande N:o 7.

resultat, som ur de gjorda beräkningarna vunnits i afseende å folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, samt anför i sådant hänseende, bland annat:

Såsom naturligt vore, hade äfven för denna kassa undersökningarna i
första hand riktats på den nuvarande ställningen, d. v. s. förhållandena
enligt de nu gällande reglementsbestämmelserna och öfriga nu förefintliga
faktiska förhållanden. Såsom man haft anledning att vänta, hade resultatet
visat sig synnerligen gynnsamt. Det hade sammanfattats så, att, då
hänsyn icke toges till det nu utgående statsbidraget, kassan ägde ett öfverskott,
motsvarande eu årsränta, som vid beräkning efter 31/2 procent uppginge
till 78,580 kronor och vid beräkning efter 4 procent till 120,652
kronor, samt att, om det till 63,500 kronor uppgående statsbidraget toges
med i beräkningen, dessa öfverskott motsvarade: vid räkning efter o1/2
procent en årsränta af 142,906 kronor och vid räkning efter 4 procent en
årsränta af 185,098 kronor. De följande beräkningarna vore i liera fall
utförda allenast efter 31/2 procent och i hvarje fall utan hänsyn till lärarinnorna
och deras delaktighet, hvilken begagnades i så ytterligt ringa
utsträckning, att någon hänsyn därtill icke borde tagas.

Om änkepensionerna komme att höjas till 25 procent och barnpensionerna
i samma proportion till 121/■_, procent af de nuvarande delaktighetsbeloppen
— hvithet för öfrigt skulle sammanstämma med det
förslag till pensionernas reglering, som af'' revisorerna utaf änke- och pupillkassans
räkenskaper för åren 1900—1902 åsyftades — skulle, utan att
vare sig högre afgifter, än som för närvarande utginge, behöfde utkräfvas,
eller något ytterligare statsbidrag lämnades, ändock förefinnas ett öfverskott,
motsvarande en årsränta af 73,893 kronor. Först en höjning af
kommande änke- och barnpensioner med 50 procent af de nu utgående
beloppen skulle medtaga ungefärligen hela det efter 3‘/.2 procent beräknade
årliga ränteöfverskottet. Pensionernas belopp skulle blifva: efter 25 procents
förhöjning för änka 250 kronor och för änka med barn 375 kronor
samt efter 50 procents förhöjning för änka 300 kronor och för änka med
barn 450 kronor.

I alla de fall, hvarom undersökning begärts, skulle den höjda pensioneringen
kunna genomföras, utan att statsbidraget behöfde höjas. Pensionsafgifterna
komme att för manliga delägare i kassan uppgå till följande
belopp: vid delaktighet efter 1,350 kronor till 45 kronor och vid
delaktighet efter 1,200 kronor till 40 kronor. Pensionernas belopp skulle
åter blifva: vid delaktighet efter 1,350 kronor för änka 270 kronor och
för änka med barn 405 kronor samt med delaktighet efter 1,200 kronor
för änka 240 kronor och för änka med barn 360 kronor.

Af det anförda vore uppenbart, att änke- och pupillkassans ställning

23

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

ägde den styrka, att de därifrån utgående pensionerna kunde i väsentlig
mån förbättras, utan att någon ökning i det till kassan utgående årliga
statsbidraget behöfde ifrågakomma. Eu sådan förbättring åstadkommes
redan genom delaktighetsbeloppens förhöjning, men det både blifvit ifrågasatt,
om icke, utan höjning af statsbidraget, en ytterligare förbättring
skulle kunna vinnas genom ökning af den procent af delaktighetsbeloppet
— för närvarande för änka utan barn 20 procent — med hvilken pensionen
utginge. Af Tiselius i sistnämnda hänseende efter anmodan verkställda
beräkningar gåfve vid handen, att, om delaktighetsbeloppet för alla
blefve 1,350 kronor, ifrågavarande procentsats kunde höjas till 262/s utan
att medtaga öfverskottet i årsinkomsterna, hvilket i sådant fall skulle uppgå
till cirka 6,000 kronor. Pensionerna blefve då för ensam änka 360 kronor
och för änka med barn 540 kronor.

Lika med direktionen anser jag, att man vid beräkning af den ökning
af statsbidraget till folkskollärarnas pensionering, som den af mig tillstyrkta
löneregleringen skulle påkalla, kan — äfven med iakttagande af
nödig försiktighet — utgå från en räntesats af 4 procent, men att det
öfverskott i pensionsinrättningens årsinkomster, som med en beräkning
efter nämnda räntesats för närvarande skulle förefinnas, icke bör verka
nedsättning i den annars erforderliga höjningen al statsbidraget. Med
dessa utgångspunkter skulle enligt den genom direktionen förebragta utredningen
en höjning af delaktiglietsbeloppen till 1,350 kronor för lärartjänst
och 1,200 kronor för lärarinnetjänst påkalla en ökning af statsbidraget
med 49,993 kronor. Hos Riksdagen bör således göras framställning därom,
att det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget: »Bidrag till
folkskollärarnas pensionering», nu 622,873 kronor, måtte ökas med 49,993
kronor, eller till 672,866 kronor.

Hvad folkskollärarnas änke- och pupillkassa beträffar, så ger den verkställda
utredningen vid handen, att densammas nuvarande ställning är så
gynnsam, att den af mig föreslagna löneregleringen kan genomföras, utan
att någon ökning af det till denna kassa utgående statsbidraget behöfver
begäras. Ja, en sådan ökning skulle icke erfordras, äfven om man i sammanhang
härmed höjde den procent af delaktighetsbeloppet, med hvilken
pensionen nu utgår, från 20 procent för änka utan barn till 262/3 procent.
Det torde dock måhända vara lämpligast att nu icke vidtaga en sådan
förändring i gällande bestämmelser. Såsom jag förut antydt, kan det
ifrågasättas, om icke i en nära framtid tillfälle bör beredas skoldistrikten
att höja delaktighetsbeloppen i folkskollärarnas pensionsinrättning till
vissa högre belopp än de nu föreslagna, hvilket samtidigt skulle medföra

24

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

en höjning af de från änke- och pupillkassan utgående pensionerna. Genom
den af mig föreslagna löneregleringen komma i alla fall änkepensionerna
att utgå med högre belopp än hvad revisorerna i sin förut omförmälda framställning
asyftat. Revisorerna hade nämligen, såsom förut nämnts, ifrågasatt
en höjning till 25 procent af nuvarande delaktighetsbeloppet 1,000
kronor, d. v. s. till 250 kronor, under det att enligt mitt förslag pensionen
för änka utan barn kommer att utgå med 270 kronor.

siutöfcersiht. För att underlätta bedömandet af den förbättrade ställning med afseende
å löner och pensioner, som genom ett bifall till det af mig nu tillstyrkta
förslaget skulle komma folkskolans lärare och lärarinnor till del,
vill. jag slutligen meddela följande öfversikt, vid hvilken i enlighet med
faktiska förhållandet blifvit förutsatt, att lärarinna i regel icke ingår såsom
delägare i änke- och pupillkassan:

A. Den behållna lönen skulle blifva:

a) under första femårsperioden såsom ordinarie:

för lärare 900 kronor med afdrag af 78 kronor 75 öre (33 kronor
75 öre till pensionsinrättningen och 45 kronor till änke- och pupillkassan)
= 821 kronor 25 öre;

för lärarinna 900 kronor med afdrag af 30 kronor till pensionsinrättningen
— 870 kronor;

b) under andra femårsperioden såsom ordinarie:

för lärare 1,050 kronor med afdrag af 78 kronor 75 öre = 971 kronor
25 öre;

för lärarinna 1,000 kronor med afdrag af 30 kronor ~ 970 kronor;

c) under tredje femårsperioden såsom ordinarie:

för lärare 1,200 kronor med afdrag af 78 kronor 75 öre = 1,121
kronor 25 öre;

för lärarinna 1,100 kronor med afdrag af 30 kronor = 1,070 kronor;

d) under återstående ordinarie tjänstår:

för lärare 1,350 kronor med afdrag af 78 kronor 75 öre = 1,271
kronor 25 öre;

för lärarinna 1,200 kronor med afdrag af 30 kronor — 1,170 kronor.

B. Den behållna pensionen skulle blifva:

för lärare 1,013 kronor med afdrag af 33 kronor 75 öre till änkeoch
pupillkassan = 979 kronor 25 öre;
för lärarinna 900 kronor.»

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 25

I sammanhang med ifrågavarande proposition har sammansatta statsoch
lagutskottet till behandling förehaft nio särskilda inom Riksdagen i
anledning af propositionen väckta motioner, nämligen: dels följande inom
Första Kammaren, n:o 28, af herr Bergström, n:o 35, af herr Albert
Anderson, och n:o 37, af herr Sörensson, dels ock följande inom Andra
Kammaren, n:o 130, af herrar L. P. Mallmin, J. TF. Lundin och E. A. Lindblad,
n:o 131, af herr A. F. Vennersten, n:o 134, af herr C. R. Johansson
i Jönköping, n:o 141, af herr E. Hammarlund, n:o 146, af herr O.
H. Svensson i Salang, och n:o 147, af herrar C. Persson i Stallerhult och
L. J. Janson i Djursätra.

Herr Bergströms motion, n:o 28, i hvars syfte herr Olsén instämt,
är af följande lydelse:

»Det läge, i hvilket rösträttsfrågan för närvarande befinner sig, är
en följd af att i det stora hela erkännande gifvits åt personlighetsprincipen
och att man i förhållande till denna underkänt de kvalifikationsbestämmelser
för politisk rösträtt, som hittills varit gällande. Jag vill ej
här inlåta, mig på att bedöma vare sig befogenheten häraf eller den varsamhet,
som ej vill medgifva rösträtt äfven åt kvinnan, oaktadt hennes
kraf därpå, lika litet som det sätt att se, som ej kan uppfatta henne som
personlighet. Det kan ej förnekas vara en vacker tanke, vara något tilltalande
i ett af de mera framhållna skäl, som anföras häremot, nämligen
att kvinnans naturliga verkningskrets är hemmet, hennes viktigaste värf,
viktigare till och med för det allmänna än hvarje annat, barnens fostran
och ledning.

Huru många kvinnor finnas dock icke, för hvilka möjligheten är
stängd att bilda hem och i dessa fostra egna barn! Dessa kvinnors otillgodogjorda
arbetskraft på det område, där de sålunda bäst borde kunna
gagna samhället, är en nationalförlust, som är större än den en motsvarande
emigration skulle orsaka, emedan landet ej behöfver föda dem, som
emigrerat. Ett sådant slöseri med arbetskrafter kan icke vara förenligt
med en klok nationell hushållning, allra minst i tider af så jäktande
konkurrens som nu, och då kvinnorna själfva allt kraftigare fordra vidgad
verkningskrets, ökadt arbete och ansvar. Allvarliga skäl synas därför
mana att söka utvägar för ett fullare tillgodogörande äfven af den kvinnliga
verksamhetsförmågan.

Det område, på hvilket detta naturligast låter sig göra, är folkskolans.
För hvarje kvinna, som där användes, blir en man ledig till produktivt

Bil), till RiTcsd. Prot. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 7 Höft. 4

Enskilda

motioner.

Ilerr Bergström*
motion.

26 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

arbete. Men äfven för skolans, för uppfostringsarbetets egen skull saknas
ej anledning antaga, att kvinnorna såsom barnaledare skulle vara att
föredraga framför männen. Innan skolorna tillkommo, fostrades och undervisades
barnen äfven under folkskoleåldern hufvudsakligast af sina
mödrar. Har efter folkskolans tillkomst och den hufvudsakliga manliga
ledningen af denna nationen utvecklats och stärkts i gudsfruktan, arbetsamhet,
sedlighet och fosterlandskärlek, ja ha kunskaperna, som i skolan
inhämtas, ens bidragit till den ekonomiska utvecklingen i någon väsentligare
mån? Jag har ej hört någon besvara dessa frågor med ja! Om
också andra orsaker ej blott kunna tänkas, utan också i verkligheten finnas
till detta djupt allvarliga förhållande, så torde dock vara svårt förneka,
att icke kvinnans aflägsnande från barnaledningen haft sin andel häri.

Detta oaktadt kunna ej statsmakterna hafva vare sig rätt eller befogenhet
till någon sorts ingripande mot de befintliga manliga lärarna,
hvilka måste erkännas i det stora hela med osparad möda, stort intresse,
arbetsamhet och trohet ha fullgjort sitt värf. De förhoppningar om verksamhet
och utkomst, som inkastat dem på lärarebanan, få ej svikas. Icke
heller torde för framtiden manliga krafter böra förhindras att ägna sig åt
folkskolans lärareverksamhet, utan täflan på området lämnas fri till skolans
egen fördel. Men att småningom öfvergå till utökad användning af kvinnliga
lärarekrafter, synes dock af det anförda ha så stora skäl för sig, att
åtgärder böra vidtagas härför.

De medel, som i sådant syfte borde kunna användas, äro exempelvis
att omvandla ett eller flera manliga seminarier till kvinnliga samt att
anordna löneförhållandena så, att däraf skulle bli en följd, att undervisningen
i folkskolan hädanefter komme att mera än hittills utöfvas af
kvinnor. Att särskilda premiera männen med högre löner än kvinnorna
kan väl gärna ej med fog försvaras, då de senare uträtta samma arbete
och, som ofvan påvisats, med ett för nationen till och med möjligen mera
välsignelserikt resultat.

Med anledning häraf hemställes,

att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj:ts proposition om folkskolelärarnes
löneförhöjning, behagade besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, i hvad mån kvinnans lärareverksamhet på folkskolans område
kan utsträckas; samt, om detta befinnes möjligt och lämpligt, inkomma
med förslag om sätt och medel härför.»

27

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande iS:o 7.

I sin motion, n:o 35, anför herr Albert Anderson följande:

»Med anledning af Kungl. Maj-.ts proposition till Riksdagen angående
lönereglering för lärare vid folkskolor får jag aflämna följande motion.

Enligt kungl. reglementet för folkskolelärarnes pension sinrättning den
30 november 1866 är hvarje skolområde i riket, där högre folkskola underhålles,
för hvar och en af dess läraretjänster, så ock hvarje skoldistrikt,
för där varande ordinarie läraretjänster vid egentlig folkskola, förbundet
till delaktighet i pensionsinrättningen för den lön lärare åtnjuter, eller
hvaraf han på grund af tjänstålder enligt gällande författning äger att
komma i åtnjutande, hvilken delaktighet dock icke i något fall må öfverstiga
ett tusen kronor. Till följd af de aflöningsbestämmelser, som jämlikt
kungl. kungörelsen den 13 juni 1902 meddelats, uppgår numera delaktighetsbeloppet
för hvarje läraretjänst till nyssnämnda summa.

Hel pension utgår för närvarande med tre fjärdedelar af delaktighetsbeloppet
och utgör alltså 750 kronor.

Enligt 14 § i 1866 års kungl. reglemente inträdde rätt till hel pension
vid uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår, men denna bestämmelse
ändrades på grund af enskild motion af 1876 års Riksdag och kungl.
kungörelsen den 24 november samma år sålunda, att rätt till hel pension
nu mera inträder redan vid uppnådda 55 lefnads- och 30 tjänstår. Till
jämförelse anser jag mig böra nämna, att enligt kungl. kungörelsen den
27 augusti 1904 pension tillkommer manlig lärare vid rikets allmänna
läroverk först vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår samt ämneslärarinna
vid samma läroverk vid uppnådda 55 lefnads- och 25 tjänstår. Med
skäl skulle kunna ifrågasättas, att i likhet med hvad ursprungligen varit
förhållandet folkskolelärares lefnadsålder för rätt till pension höjdes till
60 år, hvarigenom en afsevärd minskning i det till ej mindre än 622,873
kronor uppgående anslag, som staten årligen får vidkännas för folkskolelärares
pensionering, skulle åstadkommas, men med afseende på de skäl,
som år 1876 anfördes för pensionsålderns sänkning från 60 till 55 lefnadsår,
tilltror jag mig icke för närvarande yrka på någon ändring i nu
gällande bestämmelse i detta hänseende.

Enligt den af Kungl. Maj:t föreslagna löne- och pensionsregleringen
skall, på sätt af statsrådsprotokollet inhämtas, delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen
ökas från nuvarande 1,000 kronor till 1,350 kronor för
läraretjänst och 1,200 kronor för lärarinnetjänst samt den nu bestämda
helpensionen 750 kronor ökas för lärare till 1,013 kronor och för lärarinna
till 900 kronor. Äfven om lärare och lärarinna, såsom Kungl
Maj:t föreslagit, förpliktas att årligen betala 2 1/, procent å delaktighets,
beloppet, komme statens redan förut högst betydliga anslag till folkskole -

Herr Albert
Andersons
motion.

28

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

lärares pensionering att efter den föreslagna pensionsförhöjningen ej obetydligt
ökas, och ökningen af detta anslag har i den kungl. propositionen
föreslagits till 49,993 kronor.

Då det är tydligt, att en man, som uppnått 55 år, och ej lider af
sjukdom, ännu är fullt arbetsför samt att folkskolelärare, som vid nämnda
ålder afgår med pension, således kan genom arbete å annat område än
inom folkskolan förskaffa sig inkomst, måste en pension motsvarande tre
fjärdedelar af lönen vara onödigt hög. Inom statsförvaltningen utgör
pensionen i allmänhet omkring två tredjedelar af aflöningen. Därest pensionen
bestämmes till denna andel af aflöningen, skulle pensionsbeloppet
utgöra för lärare 900 kronor och för lärarinna 800 kronor och alltså
äfven i sådant fall öfverstiga det nuvarande beloppet af hel pension.

Då den inkomst, som tillgodokommer pensionsinrättningen genom
den föreslagna afgiften af 21/2 procent å delaktighetsbeloppet, kan antagas
komma att betacka kostnaden för den förhöjda pensioneringen, om pensionen
bestämmes till två tredjedelar af delaktighetsbeloppet, synes någon
förhöjning af anslaget till folkskolelärares pensionering icke vara erforderlig.
På grund af hvad sålunda blifvit anför dt, får jag föreslå:
l:o) att hel pension såväl för folkskolelärare som för folkskolelärarinna
må bestämmas till två tredjedelar af delaktighetsbeloppet; och

2:o) att Kungl. Maj:ts förslag om höjning af anslaget »Bidrag till
folkskolelärares pensionering» med 49,993 kronor icke måtte af Riksdagen
bifallas.»

Herr Sörenssons
motion.

Herr Sörensson anför i sin motion, n:o 37, följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition n:o 51, angående lönereglering för lärare
vid folkskolor m. in., föreslås bland annat den ändring i nu gällande
grunder i fråga om statsbidrag till aflönande af vissa lärare, att lärarnes
ålderstillägg skola uteslutande bekostas af staten, så att skoldistrikten,
äfven om lärare eller lärarinna åtnjuter ett eller flera ålderstillägg, likväl
icke behöfva bidraga till deras aflöning med mera än en tredjedel af begynnelselönens
belopp.

Då de nu gällande bestämmelserna därom, att skoldistrikten skola
bekosta viss andel icke blott af lärarnes och lärarinnornas begynnelseaflöningar,
utan äfven af deras ålderstillägg, enligt min åsikt äro grundade
på synnerligen goda skäl och böra fortfarande upprätthållas, har jag, som
å ena sidan lifligt behjärtar lärarnes och lärarinnornas behof af ökade
löneförmåner, men å andra sidan anser, att skoldistrikten icke böra alltför
hårdt betungas, velat till Riksdagens öfvervägande framställa det förslag,

29

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

att begynnelselönerna för lärare och lärarinnor må höjas med 100 kronor
eller till 800 kronor samt att ålderstilläggen, med af Kung! Maj:t föreslagna
belopp af 150 kronor för lärare och 100 kronor för lärarinnor,
må bestämmas till ett antal af fyra, eller samma antal som lärarnes vid
de allmänna läroverken ålderstillägg. Härigenom skulle slutaflöningen,
som enligt mitt förslag skulle uppnås efter tjugu tjänstår, blifva för lärare
1,400 kronor, eller 50 kronor mera än enligt Kungl. Maj:ts förslag,
och för lärarinna 1,200 kronor, eller samma belopp, som Kungl. Maj:t
föreslagit.

En jämförelse mellan en folkskolelärares sammanlagda löneinkomst
under trettio års tjänstgöring dels under nuvarande förhållanden, dels
enligt Kungl. Maj:ts förslag och dels enligt det af mig väckta förslaget
utfaller sålunda:

A. Beträffande manliga lärare:

Nuvarande aflöning

Kungl. Maj:ts förslag

Motionen

5

X

700 =

3,500

5

X

900 =

4,500

5

X

800 =

4,000

5

X

800 =

4,000

5

X

1,050 =

5,250

5

X.

950 =

4,750

5

X

900 =

4,500

5

X

1,200 =

6,000

5

X

1,100 =

5,500

5

X

1,000 =

5,000

5

X

1,350 =

6,750

5

X

1,250 =

6,250

5

X

1,000 =

5,000

5

X

1,350 =

6,750

5

X

1,400 =

7,000

5

X

1,000 =

: 5,000

5

X

1,350 =

6,750

5

X

1,400 =

7,000

27,000

36,000

34,500

B. Bett

''äffande lärarinnor:

5

X

700 =

: 3,500

5

X

900 =

4,500

5

X

800 =

4,000

5

X

800 =

: 4,000

5

X

1,000 =

5,000

5

X

900 =

4,500

5

X

900 =

: 4,500

5

X

1,100 =

5,500

5

X

1,000 =

5,000

5

X

1,000 =

= 5,000

5

X

1,200 =

6,000

5

X

1,100 =

5,500

5

X

1,000 =

= 5,000

5

X

1,200 =

6,000

5

X

1,200 =

6,000

5

X

1,000 =

= 5,000

5

X

1,200 =

6,000

5

X

1,200 =

6,000

27,000

33,000

31,000

Statens sammanlagda bidrag till en lärares aflöning under trettio års
tjänstgöring utgör nu 18,000 kronor, enligt Kungl. Maj:ts förslag 27,000
kronor och enligt mitt förslag 23,000 kronor samt till en lärarinnas aflöning
nu 18,000 kronor, enligt Kungl. Maj:ts förslag 24,000 kronor och
enligt mitt förslag 20,666 kronor 67 öre.

30

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag hemställa,
att Riksdagen må beträffande aflöningen för folkskolelärare och folkskolelärarinnor
besluta:

att begynnelselönen skall utgöra 800 kronor;

att manlig lärare skall äga uppbära fyra ålderstillägg efter respektive
fem, tio, femton och tjugu års tjänstgöring, hvartdera å 150 kronor;

att lärarinna skall äga uppbära likaledes fyra ålderstillägg efter respektive
fem, tio, femton, och tjugu års tjänstgöring, hvartdera å 100
kronor; samt

att skoldistrikt skall äga att af statsmedel bekomma bidrag till lärares
och lärarinnors aflöning, motsvarande två tredjedelar af deras här
ofvan angifna kontanta aflöning, ålderstilläggen inberäknade.»

HerrMaiimms Den af herr Mallmin m. fl. väckta motionen, n:o 130, i hvars syfte
herr Jh. Gr. H. Åkerlund instämt, är af följande lydelse:

»Vårt lands folkskoleväsen har ända hittills varit en kommunal angelägenhet.
Att man icke utan tvingande skäl bör bortkasta en sådan grundregel,
torde fa anses uppenbart. Ja, man bör ej ens inlåta sig på att
genom nya bestämmelser om ålderstilläggens betalande uteslutande af statsmedel
glida in på en annan uppfattning. Härmed skulle man göra vår
folkskola till en statens affär, låt oss säga med grundfondshypotek i kommunerna,
men hvartill detta kommer att leda, skola vi snart se. Hvad
hindrar, att de nu föreslagna ålderstilläggen om, låt oss säga, fem år befunnes
otillräckliga och af en välvillig motionär föresleges till dubbla beloppen.
Såsom enbart berörande statsmedel torde de därefter lätt kunna genomdrifvas
i gemensam votering. Det kan ingalunda vara lämpligt att i ett
obevakadt ögonblick släppa en regulator, som dock finnes, att ej alla
statstjänares löner hastigt nog skola springa i vädret; faktiskt har man
hittills ansett sig ej gärna böra sätta i fråga, att statsfunktionärer i allmänhet
med enbart folkskolekurs skola springa om eller ens hinna upp
till de examinerades löner.

Redan af detta skäl kunna vi ej biträda den nya principen i Kungl.
Maj:ts förslag; det bör enligt vårt förmenande orubbligen fastslås, att det
kommunala bidraget ej må släppas hvarken i fråga om grundlön eller
ålderstillägg. Det är ju uppenbarligen ytterst de sistnämnda, som reglera
lönen i stort sedt. Omkring hälften af hela lärarekåren befinner sig i
högsta lönegraden, och då denna aflöning också utgår under hälften af en
lärares normala tjänstetid, så inser man lätt, hvilken betydelse ålderstill -

31

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande Ar:o 7.

läggen hafva. Skulle kommunernas finanser ej medge någon ökning af
de från kommunerna utgående lönebidragen, så är det uppenbarligen
riktigare att nedgå från normen 1/s till 1/i af det hela, hellre än att göra
den uppdelning, som nu ifrågasättes.

Härtill kommer, att det är långt bättre, att man från kommunerna
lyfter pensionsbördan, såsom innebärande en ojämn och orättvis beskattning,
ytterst beroende af ett af Kungl. Maj:t fastställdt pensionsreglemente. Genom
den väsentliga höjning af lönerna, som nu genomföres, kommer gifvetvis
mången lärare, som eljest omedelbart tänkt afgå, att tjäna kvar så länge
som erfordras för att komma i åtnjutande af högsta möjliga pensionsbelopp
efter nya författningen. Följden af detta blir, att kommunerna komma
att drabbas af högst betydande retroaktiva pensionsafgifter, och dessa låta
sig ej tillnärmelsevis beräknas.

Enligt Kungl. Maj:ts proposition n:o 51 (sid. 39) betala kommunerna
pensionsbidrag för 7,191 skolläraretjänster. Om man i stället låter staten
öfvertaga betalningen af dessa pensionsafgifter, så blir detta för

5,033 läraretjänster å 67 kr. 50 öre........................ kronor 339,727: 50

och 2,158 lärarinnetjänster å 60 kr.................................. » 129,480: —

kronor 469,207: 50.

Men härtill komma de retroaktiva afgifterna, som drabba mycket
ojämnt inom kommunerna och som lätteligen göra, att den siffra, 588,417
kronor, som uträknas (sid. 34) såsom statsverkets ökade kostnad i ålderstillägg,
antagligen kommer att uppvägas af pensionsbördan, hvilken af
Kungl. Maj:t föreslås att fortfarande påhvila kommunerna, i all synnerhet
om man, såsom nedan föreslås, på lämpligare sätt afväger pensionsåldern
för kvinna.

Departementschefen uttalar sid. 32: »Uppmärksammas bör äfven, att
medan tillgången på lärarinnor är jämförelsevis riklig, har tillströmningen
till folkskolan af manlig arbetskraft- länge varit synnerligen knapp, och
rådes ej snar bot på detta missförhållande, måste det inom kort blifva
alldeles omöjligt att få den manliga lärarekåren så rekryterad, som omsorgen
om vår folkundervisnings framtid oundgängligen klöfver». De
anförda orden visa på en nära liggande utväg att hålla hela lönefrågan
inom rimlighetens gränser. Det är uppenbarligen ett ödslande med krafter
att äflas med att uppehålla så många manliga lärarebefattningar, då kvinnorna
intet bättre begära än att allt mera användas i skolans tjänst. Härtill
är hon ock synnerligen ägnad; det är uppfostran och ej blott skolläxor
som skall gifvas. I stället för att nu proportionen är 4,761 lärare mot
2,042 lärarinnor, kunde den motsatta val få anses önskvärd.

32 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Skulle detta nödvändiggöra uppförande af flera lärarinneseminarier
eller måhända hellre omändring af vissa manliga till kvinnliga, så se vi
däri endast en möjlighet till framtida besparingar och i hvarje händelse
ett fortsatt vidgande af kvinnans arbetsfält. Gifvetvis skola ändock alltid
en del platser med större fördel besättas med lärare, där skoldistriktets
— barnens — art så fordrar. Därmed skall ock vida bättre än nu kunna
motiveras den högre lönen till män än till kvinnor; de komma då helt
enkelt att användas till olika kräfvande befattningar.

I långt högre grad, än kung!, propositionen gör, borde skillnad kunna
införas i aflöning för manlig och kvinnlig befattning. Ser man på siffrorna
från Schweitz, så äro lönerna där i genomskärning 1,611 francs för lärare
och 1,010 francs för lärarinna. Hos oss äflas man synbarligen att uppehålla
antalet manliga platser, då man rent af uttalar sin rädsla för att
kommunerna skulle komma att föredraga lärarinnor, därest lönen ställdes
i ett riktigare förhållande, såsom fallet är inom andra statens tjänstebefattningar,
där både män och kvinnor finna användning. Det måste
uppenbarligen anses orätt och låter sig aldrig försvaras, att kvinnorna
här skulle till och med åtnjuta högre nettoaflöning än männen. Den på
sid. 49 intagna jämförelsen utvisar, att lärarinna i lista femårsperioden
får 870 kronor i årligt netto, under det mannen har kronor 821: 25;
i 2:dra femårsperioden ställa sig lönerna ungefärligen lika, för att först i
3:dje femårsperioden bli 50 kronor lägre för kvinna och därefter 100
kronor mindre. Sammanlagdt intjänar en lärare på 30 år kronor 33,637: 50
i netto och en lärarinna kronor 32,100, enligt förslaget. Erinrar man
vidare, att lärarinnelönerna, som äro relativt högre i början, medgifva
insättning i sparbank af det Överskjutande beloppet under de 5 första
tjänståren, så skulle enbart af dessa 250 kronors kapital vid 30-årsperiodens
slut med 4 procents ränta på ränta uppstå en summa af kronor
721: 95 och således till ofvanstående kronor 32,100 läggas ett belopp af
kronor 471: 95, motsvarande den eventuella räntevinsten.

Allt hvad propositionen talar om högre skuldbörda för man än för
kvinna vid afgång från seminarierna, äfvensom hvad som eljest brukar
vara bestämmande, nämligen hänsyn till bildande af familj och de äfven
därförutom större lefnadsomkostnaderna för männen, allt detta har lämnats
utan nöjaktigt beaktande. Vid utförandet är det blott pensionerna, som
ställt sig mindre för kvinnan, men till följd af hennes faktiskt större
sparsamhet och lättheten att ställa det billigare, slippa tjänarinna in. m.,
så utjämnas äfven den saken.

Det måste ock medgifvas, att det är en obehörig skillnad i löneförmåner,
då en småskolelärarinna med 2 års utbildning efter 15 års tjänst

33

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

erhåller 450 kronor årligen och utsikt till ett blygsamt ålderdomsunderstöd,
under det en folkskolelärarinna med 4-årig kurs åtnjuter 1,200
kronor efter samma tid samt vid afgång en ordentligt tillmätt pension.

Departementschefen ställer också i utsikt (sid. 36) att snarligen yrka
på förhöjning i löner, som reglerades så sent som af 1904 års Riksdag.
Det finnes dock ett sätt, som förefaller riktigare, och det är att begränsa
lärarinnelönerna vid folkskola med en lägre begynnelselön. Ställer man
denna till 800 kronor för lärarinna, så har man träffat en långt riktigare
proportion, och man undanröjer något af dessa konstlade hinder, som uppförts
för att kvinnorna mer än männen kunde få ägna sig åt uppfostrarekallet,
dit deras natur och håg drifver dem. — Slutlönen föreslå vi således
att blifva 1,100 kronor i stället för 1,200 kronor för kvinna.

Pensionsbeloppet, som komme att utgöra kronor 979: 25 netto för
lärare, blifver härvid 825 kronor för lärarinna, och betänker man, att den
förre i regel är gift, så torde öfverskottet ej få anses för mycket.

Samtidigt härmed vilja vi föreslå, att lärarinna må, till ersättning för
den mindre lönen, blifva tidigare pensionerad. Erfarenheten visar, att
det är hon, långt mer än läraren, som begagnar sig af rätten till afkortad
pension, och detta jämte mycket annat tyder på att hon fortare slites än
mannen. Pensionskassans ställning torde vara så fördelaktig, att den utan
tillskott kan bära ett dylikt kraf. Huru som helst, torde detsamma få anses
långt bättre befogadt än den, låt vara blott antydda, möjligheten att framdeles
på vissa villkor fakultativt öka pensionsbeloppet utöfver de nu föreslagna
obligatoriska siffrorna.

Slutligen vilja vi framhålla, att tillräckligt med vunna erfarenheter
tala för att, då lärarinna gifter sig, skoldistriktet må äga någon rätt till
uppsägning, om så befinnes nödigt. Intresset hos en gift lärarinna torde
ofta nog tidtals visa sig i hög grad slappadt, och äfven andra skäl kunna
åberopas, hvarför det må anses lämpligast för skolan, att gift lärarinna ej
skall äga ovillkorlig rätt att kvarstå. Man kan väl ock våga det påståendet,
att meningen med dessa platser icke är att kunna bilda familj. Slutligen
synes det i viss mån oegentligt, att en församling, som väljer en
ypperlig lärarinna, skall utan någon ändringsmöjlighet vara tvungen att
behålla lärarinnan, äfven då hennes hufvud sakliga intresse vändt sig åt
annat håll än skolan.

Med stöd af det anförda våga vi föreslå,

att Riksdagen måtte vid behandling af Kungl. Maj:ts proposition
n:o 51

dels vidtaga ofvan föreslagna ändringar, nämligen:

a) att kommunerna liksom hittills bidraga med 1/3 och staten med %

Bih. till Rihsd. Prot. 1906. 4 sand. 2 Afd. 7 Käft.

o

34 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande 1V:o 7.

i samtliga de i kung!, propositionen afsedda lärares och lärarinnors såväl
grundlön som ålderstillägg;

b) att pensioneringen af samma personal — så långt den nu föreslås
att drabba kommunerna — öfverflyttas på statsverket med iakttagande,
att jämväl alla retroaktiva afgifter härför hädanefter betalas af staten;

c) att grundlönen för kvinna sättes till 800 kronor och att högsta lön
för kvinna blifver 1,100 kronor;

d) att skoldistrikt må med domkapitlets eller annan öfverstyrelses
bifall äga rätt uppsäga gift lärarinna att efter 6 månader afgå från innehafvande
tjänst, då giltiga skäl därför kunna åberopas;

dels ock i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring af
reglementet för folkskolelärarnes pensionsinrättning, att lärarinna må medgifvas
rätt till hel pension, då hon uppnått femtiotre års ålder och räknar
tjugusju tjänstår, äfvensom rätt till afkortad pension, då lärarinna fyllt
fyrtiofem lefnadsår och tjugu tjänstår.

Anhalles vördsamt, att vederbörande utskott själf formulerar ändringsförslagen
i ofvan angifven riktning.»

Hen- Venner- I den af herr Vennersten afgifna motionen, n:o 131, i hvars syfte
ste™ motion. ]?_ Neess instämt, anföres följande:

»Principen om likställighet i fråga om lagstadgade löneförmåner för
lärare och lärarinna är på folkskolans område lika gammal som lärarinnas
användning i skolans tjänst. Ett frångående af denna princip
torde vid löneregleringar icke böra ifrågasättas, åtminstone så länge dessa
icke afse att höja lönen utöfver hvad som kan betecknas såsom existensminimum
för ogift lärare eller lärarinna.

Af den utredning, som åtföljer den till innevarande Riksdag aflämnade
kungl. propositionen om lönereglering för folkskolans lärarepersonal,
framgår, att såväl lärarekåren som en stor del af de hörda
myndigheterna ansett, att en betydande löneförbättring är af'' behofvet
påkallad, samt att denna bör utgå med lika belopp för lärare och lärarinna.

För en lika löneförhöjning kunna helt visst anföras flera skäl utöfver
de i den kungl. propositionen nämnda, ehuru dessa måhända äro de mest
vägande. Det synes rättvist och billigt, att staten, då den kräfver samma
arbete af lärarinnan som af läraren och af båda fordrar samma kompetens,
också skulle gifva samma ersättning åt båda; ty ett motsatt förhål -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 35

lande måste med nödvändighet alstra ett för uppfostringsarbetet ödesdigert
missnöje.

Lärarinnans arbete är enligt inspektörernas till ecklesiastikdepartementet
ingifna berättelser icke lärarens underlägset. För erhållande af
pension fordras samma antal tjänstår och samma pensionsålder för lärare
och lärarinna.

Den omständigheten, att läraren måste erlägga afgift till änke- och
pupillkassan, torde icke utgöra något verkligt skal för, att lärarinnans lön
skall sättas lägre, så mycket mindre som därmed icke införes någon ny
bestämmelse för läraren. Däremot torde kunna ifrågasättas, om icke inträdet
i kassan borde göras frivilligt för såväl läraren som lärarinnan.

Från flera håll gör man gällande, att kvinnans arbete borde ännu
mer än hittills tagas i anspråk för folkundervisningen, och nekas kan ju
icke, att kvinnan särskildt på detta område synnerligen väl försvarar sin
plats. Den nu rådande likställigheten mellan lärare och lärarinna i fråga
om lagstadgade löneförmåner torde mycket hafva bidragit till, att många
högt begåfvade och för kallet särskildt lämpliga kvinnor trädt i folkskolans
tjänst. Detta för skolan lyckliga förhållande torde komma att förändras,
om den nämnda likställigheten rubbas.

På grund af hvad här anförts, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen ville bifalla Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid folkskolor m. m. med den förändring, att storleken
af hvart och ett af de föreslagna tre ålderstilläggen bestämmes till etthundrafemtio
kronor för såväl manlig som kvinnlig lärare.»

Den af herr Johansson väckta motionen, n:o 134, i hvilken herrar F. O. Herr JohansBerg,
A. Thylander, J. A. Lundgren och ,/. T. Larsson i Lund instämt ochsons motion.
i hvars syfte herr J. G. Pettersson i Södertälje förklarat sig instämma, är
af följande lydelse:

»I proposition n:o 51 har Kungl. Maj:t för innevarande Riksdag framlagt
förslag om lönereglering för folkskolornas lärarepersonal enligt sådana
grunder, att minimilönen för ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola
skall utgöra 900 kronor och att ålderstilläggen skola vara 3 å 150 kronor
för lärare och 100 kronor för lärarinna.

Närmaste anledningen till detta förslag utgör en till Kungl. Magt
från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening inkommen
skrifvelse, däri begäran framställts om åtgärder för höjande af folk -

36

Sammansatta Stats- och La g utskottets Utlåtande N:o 7.

skolelärarnes aflöning. I denna skrifvelse har såsom önskemål uttalats,
att ordinarie folkskolelärares grundlön måtte bestämmas till 900 kronor
med 3 ålderstillägg å 200 kronor. Ingen skillnad borde i afseende å grundlön
eller ålderstillägg göras mellan lärare oeb lärarinna.

Behofvet af en löneförbättring för folkskolornas lärarepersonal har
vitsordats af nästan alla myndigheter, hvilkas yttrande i ärendet inhämtats.
Om man får döma efter tidningarnas uttalanden, erkännes också bland
allmänheten det berättigade och billiga däri, att en bättre utkomst beredes
åt folkskolornas lärare och lärarinnor.

Under sådana omständigheter och då nyssnämnda centralstyrelse för
Sveriges allmänna folkskolelärareförening i sin skrifvelse till Kungl. Maj:t
anfört goda skäl för beviljandet af de alldeles icke öfverdrifna lönebelopp,
om hvilka i nämnda skrifvelse anhållits, synes man hafva kunnat vänta,
att Kungl. Maj:t skulle hafva föreslagit en lönereglering i öfverensstämmelse
med centralstyrelsens begäran. En slutlön af 1,500 kronor kan
med nuvarande höga lefnad skostnader ingalunda anses vara för mycket
begärdt ens för en kvinnlig innehafvare af ordinarie anställning vid folkskola.
Som kändt är, kan eu kvinnlig befattningshafvare vid postverket
nå upp till en slutlön af 2,800 kronor. Inom telegrafverket, där dock
— såsom äfven i årets statsverksproposition erinras — eu löneförbättring
för de kvinnliga tjänsteinnehafvarne anses af behofvet påkallad, nå likväl
dessa till en slutlön af 1,600 kronor förutom bostad. Man skall kanske
invända, att för nämnda befattningar fordras större kvalifikationer än för
en folkskolelärarinnetjänst. I verkligheten är detta emellertid knappast
fallet. För närvarande äro fordringarna vid våra folkskolelärarinneseminarier
så högt uppdrifna, att kursen vid ett sådant tillika med de nödvändiga
förberedande studierna i det allra närmaste motsvarar den studiekurs,
som en kvinna måste genomgå för att vinna anställning vid postverket
eller som telegrafist. I ett icke obetydligt antal fall genomgår den
blifvande folkskolelärarinnan en högre flickskola såsom förberedelse till
seminariekursen och förvärfva!’ sig därigenom en utbildning, hvilken utan
gensägelse är både kostsammare och krafvel’ längre tid än den, som i
allmänhet presteras af kvinnliga sökande till befattningar vid posten och
telegrafen.

Undertecknad hyser visserligen för sin del den meningen, att grundsatsen
om lika aflöning för lärare och lärarinnor vid folkskolan i längden
icke kan vidhållas. På detta liksom på alla andra liknande områden
måste vid aflöningens bestämmande hänsyn tagas icke blott till arbetskrafvet,
utan äfven till lefnadsbehofven. Och det är obestridligt, att en
lärare, som i regeln har hustru och barn att försörja, är i behof af större

37

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

inkomster än en lärarinna. Men erkännandet häraf bör ingalunda leda
därtill, att man förvägrar lärarinnorna en aflöning, som med hänsyn till
deras utbildning och sociala ställning kan anses skälig. Efter min mening
utgöra de lönebelopp, om hvilkas beviljande centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskolelärareförening i sin skrifvelse till Kung! Magt framställt
begäran, ungefär hvad som rimligare bör tillkomma en ordinarie folkskolelärarinna.
För eu folkskolelärare med familj anser jag däremot dessa belopp
otillräckliga, såsom ock klarligen framgår af de till nämnda skrifvelse
som bilagor fogade statistiska utredningarna. Någon förhoppning om att
för lärarnes vidkommande för närvarande få till stånd en lönereglering
med högre belopp förefinnes emellertid icke. Vid sådant förhållande synes
man böra inskränka sig till att yrka bifall till centralstyrelsens begäran
för att såmedelst söka främja en lönereglering, hvilken åtminstone för
den ena kategorien af ifrågavarande lärarepersonal kan anses tillfredsställande.

För att aflöningen till ordinarie folkskolelärare och folkskolelärarinnor
skall kunna höjas till 900 kronor med 3 ålderstillägg å 200 kronor under
samma villkor och bestämmelser i öfrigt, som af Kungl. Maj:t föreslagits,
och hvilka synas böra godkännas, fordras enligt nedanstående tablå en
ökning i statens anslag för ändamålet af i rundt tal 2,600,000 kronor.
Då en lönereglering enligt sådana grunder kommer att medföra jämväl
en höjning af pensionsbeloppen för ifrågavarande lärare och lärarinnor,
kräfves af denna anledning en höjning äfven af statens bidrag till folkskolelärarnes
pensionsinrättning. Enligt från denna inrättning erhållna
uppgifter, skulle denna höjning belöpa sig till 173,520 kronor.

Tablå öfver erforderlig- ökning af statsbidraget.

1. Enligt Kungl. Maj:ts förslag:

Till höjning af begynnelselönen från 700 till 900 kronor fordras:

för 4,761 lärare å 200 kronor............... kr. 952,200: —

» 2,042 lärarinnor å 200 kronor » 408,400: —

Summa kr. 1,360,600: —

hvaraf 2/3 komma på staten med.......................................... kr. 907,067: —

Transport kr. 907,067: —

38

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Till ålderstillägg fordras:

Transport kr.

907,067: —

för 667 lärare i 2:a lönegr. å 150 kr.... kr.

» 638 » i 3:e » ä 300 » ... »

» 2,578 » i 4:e » å 450 » ... »

100,050: —
191,400: —
1,160,100: —

Summa kr.

1,451,550: —

hvarifrån afgår statens nuvarande andel »

645,133: — »

806,417: —

för 424 lärarinnor i 2:a lönegr. å 100 kr.... kr.

» 338 » i3:e » å200 » ... »

679 » i4:e » å300 » ... »

42,400: —
67,600: —
203,700: —

Summa kr.

313,700: —

hvarifrån afgår statens nuvarande andel »

209,133: — »

104,567: —

Summa kr. 1,818,051:

2. Enligt centralstyrelsens här tillstyrkta, förslag:

Till höjning af begynnelselönen från 700 till 900 kronor fordras
samma belopp som enligt Kungl. Maj:ts förslag, alltså... kr. 907,067: —

Till ålderstillägg fordras:

för 667 lärare i 2:a å 200 kr............. kr. 133,400: —

» 638 » i 3:e å 400 » ............ » 255,200: —

» 2,578 » i 4:e å 600 » ............ » 1,546,800: -

Summa kr. 1,935,400: —

hvarifrån afgår ...........................................» 645,133: — » 1.290,267: —

för 424 lärarinnor i 2:a å 200 kr....... kr. 84,800: —

» 338 » i 3;e å 400 » ...... » 135,200: —

» 679 » i 4:e a 600 » ...... » 407,400: —

Summa kr. 627,400: —

hvarifrån afgår ......................................... » 209,133: — » 418,267: _

Summa kr. 2,615,601: —

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

39

Med afrundning af förestående belopp och ^beräkning af den förhöjda
afgiften till folkskolelärarnes pensionsinrättning kräfves sammanlagdt
följande ökning af statens bidrag:

1. Enligt Kungl. May.ts proposition. 2. Enligt centralstyrelsens förslag.

För löneregleringen. . kr. 1,800,000
» pensioneringen ... » 49,993

— För löneregleringen... kr. 2,600,000

— » pensioneringen ... » 173,520

—

Summa kr. 1,849,993

— Summa kr. 2,773,520

—

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer undertecknad vördsamt,
att Riksdagen måtte

dels medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflöningsförhållandena
för de i § 1 af kungörelsen angående aflöning åt lärare vid
folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda lärarne, att för
ordinarie lärare bestämmes en begynnelselön af minst 900 kronor och att
storleken af hvart och ett af de tre ålderstilläggen bestämmes till 200
kronor för såväl manlig lärare som kvinnlig;

dels besluta, att i de fall o. s. v. (= Kungl. Maj:ts proposition);

dels besluta, att lärare o. s. v. (= Kungl. Maj:ts proposition);

dels medgifva, att med ändring o. s. v. (= Kungl. Maj:ts proposition);

1. Till aflönande o. s. v. (= Kungl. Maj:ts proposition);

Öfvergångsstadgande (= Kungl. Maj:ts proposition);

2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna egenskap oförvitligt
tjänstgiort under så lång tid, att den årliga lönen för sagda undervisning
skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst 1,100 kronor, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag
med 800 kronor.

8. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom ordinarie
ytterligare så länge, att den årliga lönen för samma undervisning af sådan
anledning skall utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna
eller ersättning därför, minst 1,300 kronor, äger skoldistrikt att årligen
erhålla statsbidrag med 1,000 kronor.

4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt tjänstgjort såsom
ordinarie så länge, att den årliga lönen för ofvannämnda undervisningskall
utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst 1,500 kronor, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag
med 1,200 kronor;

40

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

dels öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget
till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor med

2.950.000 kronor, eller från dess nuvarande belopp 6,350,000 kronor till

9.300.000 kronor;

dels och öka det under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget
»Bidrag till folkskollärares pensionering», nu 622,873 kronor, med 173,520
kronor till 796,393 kronor.»

Herr Hammarlunds

motion.

Herr Hammarlund anför i sin ofvanberörda motion, n:o 141, följande:

»I Kungl. Majrts till innevarande Riksdag afgifna proposition n:o 51,
angående lönereglering för lärare vid folkskolor, föreslås bland annat, att
Riksdagen måtte besluta,

att lärare, som ingår på den nya löneregleringen, eller som förordnas,
efter det kungörelse i ämnet utkommit, skall vara skyldig att, så snart
lian uppnått sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad
till hel pension, afgå från tjänsten, vederbörande skolstyrelse dock obetaget
att låta med afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigades
fortsatta tjänstgöring anses vara gagnelig för folkskolan.

Mot en dylik bestämmelse är principiellt intet att invända, helst statens
tjänstemän i allmänhet äro underkastade en liknande inskränkning
med afseende på sin rätt att efter viss ålder fortfarande innehafva tjänsten.
Afsikten med bestämmelsen är naturligtvis att tillgodose skoldistriktens
behof af friskare lärarekrafter till ersättning för de förbrukade äfvensom
de yngre lärarnes berättigade anspråk att ej alltför länge behöfva vänta
på ordinarie anställning.

Men då det nu gäller att gifva denna inskränkande bestämmelse tilllämplighet
på en tjänstemannakår, som icke förut drabbats häraf, synes
mig en kortare öfvergångstid vara önsklig. Eu sådan öfvergångstid är
behöflig dels för att tillmötesgå de äldre lärarnes lätt förklarliga önskan
att under någon tid komma i åtnjutande af de förbättrade löneförmånerna
och därmed följande rätt till högre pension, dels ock för att samma lärare
ma kunna hinna ordna för sig med afseende på framtida bostad o. s. v.

Därest ingen sådan öfvergångstid stadgas, skulle kunna inträffa, att
en äldre lärare eller lärarinna ställdes inför valet att antingen ingå på
den nya löneregleringen den 1 januari 1907 och samtidigt afgå från tjänsten
eller ock förklara sig icke ingå på nämnda lönereglering. I hvilketdera
fallet som helst skulle den högre pensionen ej komma att utgå, ehuru
dessa äldre lärare och lärarinnor, som mot en låg aflöning ägnat sitt lif

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 41

åt folkskolans tjänst, synas i hög grad vara förtjänta af en förbättring i
pensionsvillkoren.

Den ifrågasatta öfvergångstiden torde ej behöfva utsträckas till mera
än ett år. Detta är tillräckligt för att förebygga de här åberopade olägenheterna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och under framhållande, att
den ifrågasatta öfvergångstiden bör medgifvas äfven i det fall, att Riksdagen
beviljar de i herr R. Johanssons motion, n:o 134, föreslagna lönebeloppen,
hemställes,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kung! Maj:ts proposition
n:o 51 angående lönereglering för lärare vid folkskolor, att bestämmelsen
om skyldighet för lärare att i visst fall afgå från tjänsten vid sextio års
ålder skall vinna tillämpning först ett år efter det den nya löneregleringen
trädt i kraft.»

Herr Svenssons motion, n:o 146, i hvars syfte herr II. Andersson
i Grimbo instämt, lyder:

»Då nu en omfattande lönereglering skall genomföras för landets
folkskolelärarekår och densamma helt visst i en mycket snar framtid äfven
skall komma att återverka på småskolelärarinnornas lönefråga och således
stat och kommun inom kort skola finna sina anslag till skolväsendet komma
att på ett synnerligen kännbart sätt ökas, så synes plikten bjuda att, så
noga som det står till buds, rätt afväga dessa löner. Det synes nämligen
för mig vara en själfklar sak, att staten endast har att tillskifta lärarekåren
i stort sedt hvad som är nödvändigt för ett sorgfritt och ordentligt
uppehälle, med iakttagande därjämte, att skälig ersättning (amortering)
beredes för gjorda kostnader för studier. Ej gärna bör man dock tillmäta
dessa löner så, att äfven den burgnare delen af befolkningen rundt omkring,
som har ett vida tyngre och sträfsammare samt framför allt långvarigare
arbete, skall se på läraren med afund. —- Om sedermera inom rikare kommuner,
där befolkningens lefnadsförhållanden äro helt andra, detta skulle
nödvändiggöra, att äfven läraren finge en ännu högre lön, så bör detta
enligt mitt förmenande vara uteslutande den kommunens angelägenhet att
bekosta. Tänker man t. ex. på hyrornas dyrhet i städerna — där läraren
eller lärarinnan ofta ej åtnjuter fri bostad — och hurusom därstädes
ställas mycket större fordringar på kläder och kosthåll för en familj, så
synas i själfva verket en mängd städer och andra rikare orter med liknande
förhållanden nu hafva relativt mycket billigare lärarekrafter än en del

Bill. Ull Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 7 Raft. C

Herr

Svenssons

motion.

42

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

fattigare och kanske vida mera betungade landskommuner, hvilkas befolkning
på grund af skolafstånden därjämte betungas med den oupphörliga
matsäcksläggningen och dylikt, som ej förekommer i stad. Någon hänsyn
hör äfven tagas till detta, och framför allt böra ej löneförhöjningarna nu
på en gång tilltagas alltför stora, hvarigenom blott ökade lefnadsvanor
och pretentioner tillskapas.

För lärarinnor och den ogifte läraren gäller utan tvifvel, att de på
landsbygden kunna lefva och lefva väl på mindre löner, än Kung!. Maj:t
nu föreslagit. När man talar med äldre skollärare, som själfva börjat med
vida lägre löner och som nu ändtligen hafva hunnit så långt, att de få
750 kronors pension, och för denna summa och i bästa fall ett litet hopsparadt
kapital skola skaffa sig både husrum, vedbrand och uppehälle, så
finna dessa gamla lärare helt enkelt de nu föreslagna lönerna alldeles för
höga! Och hvad den öfriga befolkningen i aflägsnare bygder har att säga,
kan man äfven få höra. För dem är det ganska uppenbart, att man ej
får tillmäta lärarekårens egna önskningar och kraf någon afgörande betydelse.

Vill man alltså skifta rättvist, så synas 800 kronor vara nog begynnelselön
för lärarinnan; möjligen bör den ogifte läraren äfven hafva en smula
högre sådan eller 900 kronor, då han ej så lätt torde reda sig med sin
hushållning utan kvinnlig hjälp, och i all synnerhet som han måste betala
afgift till änke- och pupillkassan, hvilket i och för sig bevisar, att det
jämväl af denna orsak faktiskt är dyrare att lefva för män än för kvinnor.
Däremot finnes ingen anledning att tillmäta åld er stillägg en högre för den
ogifte läraren än för lärarinnan, och synas alltså dessa böra stanna vid
100 kronor för hvarje gång löneförhöjningen inträder.

Då det emellertid på landsbygden i de fattigare och svagast befolkade
trakterna förekommer hvarannandagsläsning och flyttande skolor, och det
kan blifva nödvändigt att tillmötesgå krafven på en längre och bättre
skolundervisning genom lästidens utsträckning till 9 månader i stället för
nu föreskrifna 8, så vill jag föreslå, att skoldistrikt, som aflönar lärare
eller lärarinna med minst 900 kronor i lön, skall äga att därför utkräfva
9 månaders läsning i folkskolan utan någon förhöjning i ersättningen.
Fortsättningsslcola och slöjdskola betalas dock som hittills. För en sådan
utsträckning af tiden tala samma skäl, som anfördes vid reglering af
lönerna för lärare vid allmänna läroverken.

Med stöd af det nu anförda tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att lönerna för folkskolans
lärare och lärarinnor måtte så ordnas, att begynnelselönen blir 800 kronor
för lärarinna och 900 kronor för lärare;

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 43

att tre ålders tillägg, hvarje å 100 kronor, beviljas för lärarinna och
ogift lärare;

att gift lärare åtnjuter de ålderstillägg Kungl. Maj:t föreslagit såsom
tillkommande den tjänsteklass han befinner sig i; och slutligen

att skoldistrikt, som aflönar lärare eller lärarinna med minst 900
kronors kontant lön, må äga att därför fordra 9 månaders läsning i
folkskola eller mindre folkskola, utan någon ytterligare förhöjd ersättning.»

I motionen n:o 141 hafva herrar Persson och Janson anfört följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition n:o 51, angående lönereglering för lärare
vid folkskolor m. in., föreslås högre löneförmåner med däraf följande högre
pensionsrätt för lärarepersonalen, än hvad för närvarande utgår.

Då enligt gällande reglemente för folkskollärarnes pensionsinrättning
stadgas bland annat, att skoldistriktet är förbundet att för hvar och en
af där befintliga ordinarie folkskolläraretjänster ingå i pensionsinrättningen
efter det högsta lönebeloppet, lärare på grund af tjänsteålder enligt gällande
författning äger att komma i åtnjutande af, att pensionsafgift, som erlägges
endast af skoldistrikt, skall utgå med fem procent af delaktighetsbeloppet,
samt att, därest pension skulle blifva tillagd folkskollärare, innan skoldistrikt
för den lön, efter hvilken delaktighet i pensionsinrättningen med
afseende å hans tjänst innehafves, erlagt så många årsafgifter, som motsvara
de ordinarie tjänsteår, läraren för erhållande af pension måste äga,
skoldistriktet är förbundet att gälda beloppet af bristande årens afgifter,
dock med afdrag af det belopp, som för en lägre lön under högst lika
många år möjligen kan vara erlagdt, så har denna föreslagna lönereglering
till följd, att skoldistrikt får vidkännas afsevärdt högre och olika utgifter
för skollärare genom de extra eller retroaktivafgifter till pensionskassan,
som distriktet måste erlägga.

Antag, att ett skoldistrikt, och sådana äro talrika, har en lärare,
som redan är berättigad till afsked med full pension, hvilken stannar
kvar i tjänsten, tills nya löneregleringen trädt i kraft och distriktet för
honom vunnit delaktighet i pensionskassan för den högre lönen, därefter
erhåller sitt afsked med äfven den högre pensionen. Ny lärare tillsättes,
och för denna tjänst måste distriktet erlägga stadgad pensionsafgift, hvartill
komma de extra eller retroaktivafgifterna för den afgångne pensionerade
läraren, som ock måste af distriktet under flera år samtidigt betalas;
således högst olika utgifter emot hvad ett annat distrikt med under senare
åren tillsatt yngre lärare har att utgifva. Att en lönereglering med sådana

Herrar
Perstont och
Jansons
motion.

44

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

följder i sin tillämpning hos de skattskyldige inom distrikten icke kommer
att hälsas med tillfredsställelse faller af sig själft; och bör denna ojämnhet
i utgifter från kommunernas sida, såvidt möjligt är, redan vid regleringen
af löneförhållandena undanröjas. Högst olämpligt synes det oss vara,
att en kommun eller skoldistrikt emot sin vilja skall nödgas för en afgången
lärare, som kanhända genast efter afskedstagande! lämnar samhället,
betala större eller mindre belopp blott för att bereda samme
lärare högre pension, än hvartill afgifterna, erlagda under tjänstetiden,
berättiga.

Det kan ifrågasättas, om extra afgifter till pensionskassan efter löneregleringen
behöfva uttagas, då skoldistrikten äfven därefter måste erlägga
fem procent å delaktighetsbeloppet, oaktadt lärarne få skyldighet bidraga
med två och en half procent å samma belopp, och af denna anledning
kunna möjligen bestämmelserna om extra pensionsafgifter helt och hållet
utur pensionsreglementet uteslutas. Skulle för vinnande af åsyftade utjämning
i distriktens utgifter de extra pensionsafgifterna icke kunna för
pensionskassan afvaras, så anse vi, att dessa böra erläggas af statsverket
och att härför erforderligt anslag beviljas af Riksdagen samt att behöflig
ändring vidtages uti pensionsreglementet. Då vidare för närvarande efter
senaste lönereglering för folkskollärare med högre delaktighetsbelopp i
pensionsinrättningen extra afgifter betalas af skoldistrikten, lärer, om
bestämmelsen angående extra afgifters vidare utgående upphäfdes, pensionskassan
af staten behöfva godtgörelse för inträdd minskning från skoldistrikten.

Vederbörande utskott torde emellertid lämpligen pröfva, huruvida och
i hvad mån statsanslag kräfves för den af oss åsyftade förändring, liksom
ock huruvida denna bör omfatta äfven de extra afgifter, som efter nu
gällande pensionsreglemente utgå, och för att utskottet må blifva i tillfälle
välja emellan olika möjligheter för frågans lösning, få vi alternativt
hemställa:

att Riksdagen, med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o Öl,
må såsom förutsättning för bifall till ny lönereglering för folkskollärare
med högre delaktighetsbelopp i folkskollärarnes pensionsinrättning besluta:

antingen att extra eller retroaktivafgifter för folkskollärarnes pensionering
ej vidare skola erläggas,

eller att extra eller retroaktivafgifterna för samma pensionering skola
erläggas af staten i stället för af skoldistrikten och att då för sådant ändamål
må beviljas ett förslagsanslag af 20,000 kronor.»

45

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Förevaraude proposition är, såsom af det vid propositionen fogade Uty''^°^nedtg
statsrådsprotokollet framgår, närmast föranledd af en utaf centralstyrelsen Behoj„et aj
för Sveriges allmänna folkskollärarförening hos Kungl. Maj:t gjord fram- wne/örställning
om vidtagande af åtgärder för höjande af folkskollärarnes afiö- battrin<>-ning. I berörda framställning, som grundade sig å uttalanden vid folkskollärarföreningens
sjunde ombudsmöte sommaren 1903 och inhämtade
yttranden från ett stort antal kretsföreningar, uttalades det önskemålet,
att folkskollärarnes grundlön, som nu är 700 kronor, måtte höjas till 900
kronor, samt att de nuvarande tre ålderstilläggen, hvardera å 100 kronor
efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring, måtte hvart och ett höjas
till 200 kronor. De öfver berörda framställning hörda myndigheterna,
nämligen Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, domkapitlen,
öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor samt statens folkskoleinspektörer,
hafva alla, med undantag endast af Kungl. Majrts befallningshafvande
i ett län, ansett en löneförbättring för folkskolans lärarpersonal
önskvärd och af behofvet påkallad, hvarför de också uttalat sig för vidtagande
af en lönereglering på detta område.

Såsom skäl härför har i hufvudsak framhållits: att under de senaste
tjugu åren lefnadsomkostnaderna blifvit på alla områden högst väsentligt
fördyrade; att i följd häraf äfven kostnaderna för folkskollärarnas utbildning
ökats, hvilket för de flesta medförde en ökad skuldbörda vid inträdet
på lärarbanan; att under samma tid krafvet på lärarkåren och dess utbildning
stegrats; att, oaktadt det således ännu mer än förr vore för de enskilda
lärarna erforderligt att genom fortsatta studier, deltagande i bildande
kurser, resor och dylikt förkofra sig för sitt viktiga kall, det härför erforderliga
ekonomiska underlaget i de flesta fall saknades; att i stället lärarna
mer och mer måste söka skaffa sig biförtjänster, stundom inom områden,
som hade föga samband med skolan, hvarigenom de lätt droges från sitt
egentliga verksamhetsfält och miste hågen för skolarbetet; att det af dessa
orsaker på sina ställen vore svårt att få några, lärare alls, särskildt där
skoldistriktet aflönade läraren endast med den fastställda minimilönen;
samt att inom lärarkåren rådde ett på arbetet menligt inverkande missnöje
med kårens ställning i ekonomiskt afseende, särskildt vid jämförelse med
förhållandena inom många andra lefnadskall af jämförlig art.

Kungl. Maj:t har ansett behofvet af en löneförbättring för Sveriges
folkskollärare vara till fullo uppvisadt, men funnit sig af finansiella skäl
hindrad att framlägga ett förslag till lönereglering i fullständig öfverensstämmelse
med hvad som blifvit af centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärarförening begärdt.

I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet folkskollärarkårens kraf

46

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Begynnelse lönen.

på förbättrade ekonomiska villkor fullt befogad, och bär utskottet vid
behandlingen af förevarande proposition och de i anledning däraf väckta
motionerna utgått från att en löneförbättring för landets folkskollärare är
en af rättvisa och billighet påkallad åtgärd, som dessutom betingas af omtanken
för folkskolans egen utveckling.

Den i propositionen föreslagna löneförhöjningen afser såväl begynnelselönen
som ålderstilläggen, hvarjämte i förslaget äfven beröres det förhållande,
hvari stat och kommun deltaga i utgifterna för grundlön och ålderstillägg.

Hvad först angår begynnelselönen, har Kung! Maj:t i anslutning till
centralstyrelsens ofvanberörda framställning föreslagit eu höjning Häraf från
dess nuvarande belopp, 700 kronor, till 900 kronor, hvilket sistnämnda
lönebelopp Kung! Maj:t ansett vara ett minimum för såväl manliga som
kvinnliga lärare. I det kungl. förslaget har således beträffande begynnelselönen
-— i motsats till hvad förslaget innehåller i fråga om ålderstillläggen
-— bibehållits den hittills på folkskolans område tillämpade principen
om lagstadgad lika lön för manlig och kvinnlig lärare. Mot förslaget i
denna del vända sig två af de i ämnet giorda framställningarna, nämligen
dels den af herr Mallmin med flera afgifna motionen och dels den af herr
Svensson väckta motionen, i hvilka båda motioner föreslås, att begynnelselönen
bestämmes för lärare till 900 kronor och för lärarinna till 800
kronor. Motionären herr Sörensson, som ej ifrågasätter någon ändring i
anordningen med lika begynnelselön för manlig och kvinnlig lärare, åter
hemställer, att denna lön för båda bestämmes till 800 kronor, men sistnämnda
motionärs framställning innehåller i stället förslag om ökning af
ålderstilläggens antal från nuvarande tre till fyra.

Vid öfvervägande af de olika förslagen om begynnelselönens bestämmande
har utskottet ansett sig böra ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag
såsom, enligt utskottets uppfattning, i detta hänseende bäst afvägdt. Om
än skäl kunna anföras för att jämväl i fråga om begynnelselönen icke
fasthålla den grundsats om lika lön för lärare och lärarinna, som hittills
följts, torde å andra sidan, såsom departementschefen anmärkt, dessa
skäl icke här äga samma betydelse, som då fråga är om ålderstillläggen.
Det bestämmande för utskottets ståndpunkt i frågan har dock varit,
att, med fästadt afseende å den föreslagna lönen i dess helhet och särskilt
med hänsyn till att ifrågavarande lönereglering torde komma att
gälla en afsevärd tid framåt, en begynnelselön af 900 kronor jämväl för
kvinnlig lärare icke lärer kunna anses vara för högt tilltagen. Detta har
också utgjort en anledning till att utskottet icke heller kunnat biträda
motionären herr Sörenssons förslag om en lägre begynnelselön och ett ökadt

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 47

antal ålderstillägg, men äfven därutinnan har utskottet ansett Kung! Maj:ts
förslag vara att föredraga, att detsamma tillförsäkrar läraren redan vid inträdet
på hans bana en ekonomiskt tryggare ställning, som möjliggör för
honom att förr kunna sätta bo och tidigare befria sig från studieskulder.

I fråga om åld er stilla g g en, som i den kungl. propositionen bibehållas
vid sitt nuvarande antal eller tre, föreslår Kungl. Maj:t, att hvart och ett
af dem bestämmes till 150 kronor för manlig och 100 kronor för kvinnlig
lärare. I denna del har Kungl. Maj:t sålunda icke ansett sig kunna
föreslå bifall till centralstyrelsens ofvannämnda framställning, utan förslaget
afviker därifrån såväl beträffande storleken af å! deraf illäggen som därutinnan,
att skillnad göres mellan manlig och kvinnlig lärare. Det af entralstyrelsen
framställda förslaget om en höjning af hvartdera ålderstillägget till 200
kronor för både manliga och kvinnliga lärare har däremot af herr Johansson
i hans motion upptagits. Motionären herr Yennersten anser likaledes,
att ålderstil läggen böra utgå lika för båda, men föreslår, att hvart
och ett af dem bestämmes till 150 kronor. Bägge dessa motionärer,
af hvilka den förstnämnde anser grundsatsen om lika aflöning för manlig
och kvinnlig lärare vid folkskolan icke kunna i längden vidhållas, angifva
såsom hufvudsaklig! motiv för den af dem förordade likställigheten uti
ifrågavarande afseende, att de af Kungl. Maj:t föreslagna beloppen icke
kunna anses för lärarinnorna innebära en efter deras förhållanden tillräcklig
aflöning. Vidare har en motionär, herr Svensson, som i fråga
om begynnelselönen vrkat skillnad mellan lärare och lärarinnor, ansett att
vid fördelning af ålderstilläggen i högre och lägre icke såsom i Kungl.
Majds förslag skillnad bör göras mellan manliga och kvinnliga lärare, utan
mellan å ena sidan gifta lärare och å andra sidan lärarinnor och ogifta
lärare. Slutligen beröres frågan om ålderstilläggen äfven i herr Sörenssons
ofvannämnda motion.

Då utskottet ansett sig böra förorda Kungl. Majds förslag om en begynnelselön
af 900 kronor, torde herr Sörenssons endast under förutsättning
om fastställande af en begynnelselön af 800 kronor väckta förslag
om fyra ålderstillägg icke erfordra vidare yttrande. Hvad de öfriga framställningarna
i fråga om ålderstilläggen angår, har utskottet jämväl i denna
del ansett sig böra biträda Kungl. Majds förslag. Utskottet, som finner
de af departementschefen anförda skälen för högre ålderstillägg åt manlig
än kvinnlig lärare icke kunna frånkännas giltighet, kan ej heller dela
motionärerna herrar Johanssons och Vennerstens uppfattning om otillräckligheten
af de lärarinna enligt propositionen tilkommande löneförmåner.
Tanken på de ökade kraf, som redan enligt Kungl. Majds förslag komma
att ställas på staten, synes i hvarje fall tala för att uti ifrågavarande
hänseende ej gå utöfver detta förslag, och torde under alla förhål -

Ålders tilläggen.

48 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

landen samma finansiella skal, som bestämt Kungl. Maj:t att ej i denna
del upptaga centralstyrelsens förslag, tala mot en lönereglering i öfverensstämmelse
med motionären herr Johanssons yrkande.

Hvad åter angår motionären herr Svenssons ofvanberöda förslag,
torde detsamma ur principiell synpunkt icke sakna ett visst berättigande,
då ett af de hufvudsakliga motiven till de föreslagna högre ålderstilläggen
för manliga lärare varit, att dessa vid tiden för ålderstiIläggens utgående
i allmänhet äro familjeförsörjare i detta ords egentliga mening. Erfarenheten
gifver emellertid vid handen, att af de ogifta folkskollärarne ojämförligt
största antalet utgöras af dem, som icke tjänstgjort så länge, att
de äro berättigade till ålderstillägg eller blott under kortare tid kommit
i åtnjutande däraf, samt att i de högre åldersklasserna antalet ogifta är
proportionsvis ringa. Af denna anledning och då med fog kan ifrågasättas
lämpligheten af att på folkskolans område genomföra en grundsats, som
på andra håll ei finnes tillämpad har utskottet ej heller kunnat biträda
ifrågavarande förslag.

statsbidraget Hvad härefter angår statens bidrag till folkskollärarnes löner, har på
Umåggen detta område hittills varit bestämdt, att staten skall bidraga till lärarnes
lagstadgade löner med 2/3 i fråga om såväl begynnelselönen som ålderstilläggen,
och att resten skall tillskjutas af kommunerna. I Kungl. Maj:ts
förevarande förslag bibehålies förhållandet mellan statens och kommunernas
andelar beträffande begynnelselönen, men föreslås, att ålderstilläggen
skola helt och hållet utgå af statsmedel.

Mot förslaget i sistnämnda del vända sig två af de i anledning af
propositionen väckta motionerna, nämligen dels herr Sörenssons motion
och dels den af herr Mallmin med flera afgifna motionen, och påyrkas i
båda dessa motioner, att kommunerna fortfarande liksom hittills skola
deltaga med 1j3 ej blott i fråga om grundlönen, utan äfven beträffande
ålderstilläggen.

Frågan om statens öfvertagande af ålderstilläggen är icke ny, utan
har redan förut vid olika tillfällen varit föremål för Riksdagens behandling.
Senast vid 1899 års riksdag framställdes af enskilda motionärer i
Andra Kammaren förslag i sådant syfte, men denna framställning, som
vann bifall inom Andra Kammaren, afslogs af Första Kammaren, hvarför
förslaget då ej ledde till någon Riksdagens åtgärd.

Vid denna frågas bedömande har utskottet ansett i främsta rummet
böra komma i betraktande, att den ökning i utgifter, som af den nu föreslagna
löneregleringen föranledes, så fördelas, att den icke kommer att
kännas alltför tyngande. I sådant afseende är det uppenbart, att, i sin
helhet sedt, staten i förevarande fall har minst svårt att bära de ökade

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

49

utgifterna. Att dessa, om det nuvarande sättet för ålderstilläggens fördelning
mellan stat och kommun bibehölles, skulle komma att verka
mycket tryckande för en del smärre kommuner, synes utskottet kunna med
visshet antagas, och det torde också kunna ifrågasättas, om åtskilliga förut
hårdt betungade kommuner verkligen äga sådan bärkrafr, att de utan en
till lindring ledande förändring i nuvarande grunder för statsbidragets
utgående kunna påläggas de ytterligare bördor, som ifrågavarande lönereglering
skulle för dem medföra. I många fall torde det kunna befaras,
att en dylik ökning i kommunernas utgifter skulle kunna verka hämmande
på folkskolans egen utveckling. Utom den jämnhet i bördornas fördelning
kommunerna emellan, som med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna del
skulle vinnas, torde ock böra bemärkas, att med förslaget ernås äfven den
fördelen, att kommunerna icke af några ekonomiska bihänsyn kunna förledas
att välja annan än den för platsen lämpligaste läraren. Grundade
skäl finnas således enligt utskottets åsikt att bifalla Kungl. Maj:ts förslag
jämväl i fråga om grunden för statsbidragets utgående.

Att däremot, med bibehållande af den nuvarande anordningen be- Pensionsträffande
ålderstilläggens fördelning mellan stat och kommun, för vinnande övertagande
af lindring i kommunernas bördor i stället på staten öfverflytta utgifterna01/ statsverketför
folkskollärarnes pensionering — en utväg, som af herr Mallmin och
hans medmotionärer föreslagits — synes utskottet, hvad angår de till
pensionsinrättningen utgående ordinarie afgifterna, ej hafva samma skäl
för sig. Framför allt skulle, då dessa afgifter utgå med lika belopp, utan
afseende på lärarens ålder, därigenom ej i samma män vinnas det jämnande
af bördornas fördelning olika kommuner emellan, som förslaget om statens
öfvertagande af åld ers till äggen är ägnadt att åstadkomma och som särskildt
skulle gagna de små och förut hårdt betungade kommunerna.

I fråga om retroaktivafgifterna torde emellertid förhållandet vara ett
annat. Såväl nyssnämnda motionärer som motionärerna herrar Persson
och Janson hafva påvisat, att genom antagande af den föreslagna löneregleringen
skoldistrikten få vidkännas afsevärdt högre sådana afgifter än
nu, och att desamma komma att ställa sig väsentligt olika för olika kommuner.
I likhet med motionärerna anser utskottet denna ojämnhet i kommunernas
utgifter böra, såvidt möjligt, undanröjas. I sådant syfte har
ifrågasatts, antingen att berörda afgifter, såsom för pensionsinrättningen
obehöfliga, icke vidare skola erläggas eller ock att desamma hädanefter
skola betalas af staten i stället för af skoldistrikten, och att i sistnämnda
fall för sådant ändamål må beviljas ett förslagsanslag af 20,000 kronor. Då
utskottet icke utan närmare utredning i frågan tilltror sig att afgöra,
huruvida ifrågavarande extra afgifter efter löneregleringens genomförande

Bill. till Rihscl. Prat, 1.908. 4 Samt. 2 Afd. 7 Häft, 7

Pensionens

storlek.

Pensions åldern.

50 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

möjligen kunna för pensionsinrättningen afvaras, har utskottet ansett det
lämpligt, att staten, så länge behof däraf förefinnes, öfvertager betalandet
af de extra pensionsafgifterna, däri inbegripna jämväl de extra afgifter, som
med hänsyn till nu gällande lönebelopp utgå; och torde det, därest detta
förslag vinner Riksdagens bifall, ankomma på Kungl. Maj:t att i pensionsreglementet
vidtaga de ändringar, som däraf må påkallas. Det för ändamålet
föreslagna anslagsbeloppet 20,000 kronor anser utskottet för sin del vara
tillräckligt för 1907. Enligt hvad utskottet inhämtadt utgjorde nämnda
afgifter för år 1905 sammanlagdt 16,401 kronor. Anslaget torde böra
uppföras på extra stat, hvarigenom för ett följande år ny pröfning kan
äga rum beträffande såväl anslagets behöflighet som storlek.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall efter den föreslagna löneregleringens
genomförande hel pension såsom hittills komma att utgå med 75 procent
af det högsta lönebelopp, hvaraf lärare på grund af tjänsteålder enligt
gällande författning äger att komma i åtnjutande, och då berörda belopp,
som nu är 1,000 kronor, är afsedt att höjas till 1,350 kronor för lärare
och 1,200 kronor för lärarinna, kommer hel pension, som nu är 750
kronor för både manliga och kvinnliga lärare, att ökas till 1,013 kronor
för de förra och till 900 kronor för de senare. Med hänsyn dels till den
ökade kostnaden för bidrag till pensioneringen, som bibehållandet af den
nuvarande proportionen mellan aflöning och pension skulle tillskynda
staten, och dels till folkskollärarnes relativt tidiga pensionsålder har eu
motionär, herr Albert Anderson, framställt förslag om att pensionen i
samband med ifrågavarande lönereglering bestämmes till 2/3 af delaktighetsbeloppet
i pensionsinrättningen i stället för såsom hittills 3/4, och har
samme motionär samtidigt yrkat afslag å Kungl. Maj:ts förslag om förhöjdt
statsbidrag till folkskollärarnes pensionering.

Utskottet har icke kunnat instämma med nämnde motionär’. Visserligen
torde, såsom motionären anmärkt, på andra områden inom statsförvaltningen
pension i regel utgöra omkring 2/3 af aflöningen, men i fråga
om folkskollärarnes pension är dock att märka, att vid bestämmandet af
det lönebelopp, efter livilket pensionen beräknas, ej medtagas de naturaförmåner
eller ersättning därför, som ingå i folkskollärarnes aflöning. I
betraktande af de alltjämt stegrade lefnadskostnaderna torde de pensionsbelopp,
som enligt Kung]. Maj:ts förslag skola komma att utgå, icke heller
anses vara för höga.

Enligt nu gällande pensionsbestämmelser är rätt till hel pension medgifven
hvarje folkskollärare, som uppnått 55 års ålder och räknar 30
tjänstår, af hvilka minst 20 såsom ordinarie, och äger folkskollärare, att
äfven dessförinnan erhålla viss afkortad pension, därest lefnadsåren uppgå

51

Sammansatta Stals- och Lagutskottets Utlåtande 2r.o 7.

till minst 50 och tjänståren till minst 25, kvarjämte folkskollärare, som
genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjänst, kan
redan efter minst 10 ordinarie tjänstår erhålla pension efter vissa i pensionsreglementet
närmare angifna grunder.

I dessa bestämmelser, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skola bibehållas
oförändrade, ifrågasätta herr Mallmin och hans medmotionärer den ändring,
att lärarinna medgifves rätt till hel pension, då hon fyllt 53 år och räknar
27 tjänstår, äfvensom rätt till afkortad pension, då hon fyllt 45 år och
räknar 20 tjänstår, och föreslå motionärerna, att Riksdagen skulle i skrifvelse
hos Kungl. Maj:t anhålla om ändring af pensionsreglementet i öfverensstämmelse
härmed.

Efter hvad utskottet inhämtat, utvisar statistiken, att medeipensionsåldern,
eller den ålder, vid hvilken pensionsberättigade i medeltal afgå,
visserligen från början varit ej så oväsentligt lägre för kvinnliga än för manliga
lärare, men att densamma efter hand dem emellan utjämnats, så att
lärarinnas medelpensionsålder numera är högst obetydligt lägre än lärares.

Den föreslagna förändringen, som af motionärerna ifrågasatts såsom ersättning
för den af dem föreslagna lägre begynnelselönen åt kvinnliga lärare,
synes sålunda icke vara påkallad af något verkligt behof och har ej heller
blifvit af lärarinnorna själfva påyrkad. Utskottet anser sig således icke
kunna tillstyrka någon förändring uti ifrågavarande afseende.

I öfverensstämmelse med en princip inom pensionsväsendet, som alltmera
trängt sig fram, har Kungl. Maj:t med ifrågavarande lönereglering till egen
ansett böra förbindas skyldighet för folkskolans lärarpersonal att bidraga pensionering.
till sin egen pensionering och i sådant hänseende föreslagit, att lärare,
som ingår på den nya löneregleringen, eller som tillsättes, efter det kungörelse
i ämnet utkommit, skall vara pliktig att såsom bidrag till kostnaderna
för pensioneringen erlägga en årlig afgift, motsvarande 2 7» procent
af den lön, för hvilken skoldistriktet med afseende å hans pensionering
vunnit delaktighet i folkskollärarnes pensionsinrättning. De af Kungl.

Maj:t till stöd härför anförda grunderna anser utskottet äga full giltighet,
och får utskottet alltså i denna del tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Vidare har Kungl. Maj:t i samband med löneregleringen ifrågasatt skyldighet
införande af en hittills på folkskolans område ej tillämpad bestämmelse att^rvid
om skyldighet för lärare att, så snart lian eller hon uppnått 60 års ålder
och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, afgå från
tjänsten, dock med den inskränkning, att, därest vederbörande skolstyrelse
finner den ifrågavarande lärarens eller lärarinnans fortsatta tjänstgöring
vara gagnelig för skolan, skolstyrelsen kan låta med afskedet anstå.

Med den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för lärare att afgå

Bidrag till
vikaries aflönande.

Särskilda

fram ställningar.

52 ! Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

vid uppnådda sextio år anser motionären herr Hammarlund böra förbindas
en kortare öfvergångstid dels för att tillmötesgå de äldre lärarnas önskan
att under någon kortare tid komma i åtnjutande af de förbättrade löneförmånerna
och därmed följande rätt till högre pension och dels för att
samma lärare må kunna hinna ordna för sig med afseende å framtida
bostad in. in., och hemställer därför motionären, att ifrågavarande bestämmelse
skall vinna tillämpning först ett år efter det den nya löneregleringen
trädt i kraft.

I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet föreskrift böra införas därom,
att lärare, som ingår på den nya löneregleringen eller förordnas efter det
kungörelse i ämnet utkommit, skall vara skyldig att afgå vid 60 år, med
den modifikation förslaget härutinnan innehåller. Den af motionären uttalade
farhågan att öfverårig lärare, som ingår på den nya löneregleringen,
skulle kunna afskedas utan att därvid komma i åtnjutande af den af
samma lönereglering betingade pensionen finner utskottet vara ogrundad.
Då härtill kommer, att att stadgande om öfvergångstid saknar motsvarighet
på andra områden inom statsförvaltningen, där löneregleringar genomförts
med föreskrift om skyldighet för vederbörande tjänsteinnehafvare att
vid viss ålder afgå, finner utskottet icke skäl att med afseende på folkskol
lärarkåren göra något undantag. Utskottet får alltså tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag oförändradt i denna del.

Under framhållande, att, efter vederbörlig utredning, framställning
om en höjning af det nu föreskrift^ minimiarfvodet, 600 kronor, åt
vikarie för på grund af sjukdom tjänstledig folkskollärare inom eu nära
framtid måste föreläggas Riksdagen, har Kungl. Maj:t, då den tjänstledige
läraren enligt gällande föreskrifter är skyldig att såsom bidrag till vikariens
aflöning af sin lön afstå ett belopp, motsvarande ]/4 af vikariens minimiaflöning,
ansett försiktigheten bjuda, att redan i sammanhang med nu
ifrågavarande lönereglering föreskrift meddelas därom, att den till följd
af sjukdom tjänstledige läraren skall vara skyldig att efter nysnämnda
grund bidraga till vikariens aflönande, äfven om dennes kontanta minimiaflöning
framdeles kommer att höjas.

Mot Kungl. Maj:ts förslag i denna del bär utskottet icke funnit
något att erinra.

Utöfver de nu behandlade frågorna, hvilka samtliga beröras i den
kungl. propositionen, innehålla några af de i ämnet väckta motionerna
äfven framställningar i andra afseenden. Så hafva herr Mallmin och
hans medmotionärer ifrågasatt införande af bestämmelse om rätt för
skoldistrikt att med domkapitels eller annan öfverstyrelses bifall uppsäga
gift lärarinna.

53

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Utskottet har inhämtat, att 1893 års kyrkomöte hos Kungl. Maj:t framställt
begäran om vidtagande af åtgärder i enahanda syfte, som motionärernas
förslag innehåller, men att Kungl. Maj:t efter åtskilliga myndigheters
hörande funnit framställningen icke böra föranleda till någon åtgärd.
Att under sådana förhållanden, och då den utredning, som för frågans
rätta bedömande måste föregå ett beslut i ämnet, icke af motionärerna
förebragts, nu ingå i en närmare pröfning af deras ifrågavarande förslag
synes utskottet vara mindre välbetänkt. Då denna fråga dessutom icke
står i något direkt sammanhang med förevarande lönereglering, har
utskottet ansett berörda förslag icke för närvarande böra föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Utskottet har icke heller funnit skäl förorda motionären herr Svenssons
förslag om rätt för skoldistrikt att under vissa i motionen anglfna
förhållanden fordra af lärare ökad undervisningstid utan särskild ersättning.
Bifall till nämnda förslag skulle nämligen medföra en ojämnhet i
löneförhållandena samt föranleda, att platser med nio månaders undervisningstid
blefve svårare att besätta. Utredning saknas ock angående alla
de ändringar, som genomförandet af ett dylikt förslag komme att medföra
på skoliagsstiffningens område.

Däremot finner utskottet det vara befogad!, att bland villkoren för
åtnjutande af de nya löneförmånerna eu bestämmelse intages därom, att,
därest i vederbörlig ordning den nu lagstadgade undervisningstiden af 34x/2
veckor skulle komma att för samtliga skoldistrikt förlängas, tjänstinnehafvare,
som ingår på den nya lönestaten, skall vara skyldig att utan
särskild ersättning underkasta sig den ökning af tjänstgöringsskyldigheten,
som sålunda kan varda stadgadt, dock högst med V/2 vecka, så att sammanlagda
årliga tjänstgöringstigen blir 36 veckor.

Något egentligt samband med själfva löneregleringen har ej den
af motionären herr Bergström väckta frågan om användande i allt
större utsträckning af kvinnlig arbetskraft på folkskolans område. Motionären
har emellertid ansett, att en utredning i detta hänseende bör
föregå regleringen af folkskollärarkårens löner, hvarför han också hemställt
om afslag å den kungl. propositionen samt yrkat, att Riksdagen i stället
måtte hos Kungl. Maj:t påkalla utredning af berörda fråga. Hvad
motionären såsom ett hufvudsakligt skäl för detta sitt yrkande anfört om
kvinnornas lämplighet som barnaledare och deras fallenhet för arbete på
folkskolans område anser utskottet visserligen äga sitt berättigande, men
å andra sidan torde böra framhållas, att inom folkskolan i ej så ringa
utsträckning äfven finnas lärarplatser, för hvilkas skötande det företrädesvis
fordras manliga lärare. I hvarje händelse synes ifrågavarande löne -

54

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

reglering vara af så stort behof påkallad, att densamma icke lämpligen
bör uppehållas af en vidlyftig utredning angående de förhållanden, som
i motionen beröras.

ökningen af Hvad slutligen angår de ökade utgifter för statsverket, som föranledas
statsanslaget. af den utaf Kuugl. Maj:t föreslågua löneregleringen, har utskottet mot
beräkningen af desamma samt mot de af Kung!. Maj:t i anledning häraf
framställda förslag icke funnit något att erinra.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition samt med afslag å herr Albert
Andersons motion, n:o 35, herr Sörenssons motion, n:o
37, herr Mallmins m. fl. motion, n:o 130, herr Vennerstens
motion, n:o 131, herr Johanssons motion, n:o 134,
herr Hammarlunds motion, n:o 141, och herr Svenssons
motion, n:o 146, såvidt dessa motioner afse ändringar i
propositionen, måtte

a) medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga
om aflöningsförhållandena för de i § 1 af kungörelsen
angående aflöning åt lärare vid folkskolor och småskolor
den 1 juni 1900 omnämnda lärarne, att för ordinarie
lärare bestämmes eu begynnelselön af minst niohundra
kronor;

b) medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga
om aflöningsförhållandena för de i § 1 af kungörelsen
angående aflöning åt lärare vid folkskolor och småskolor
den 1 juni 1900 omnämnda lärarne, att storleken af
hvart och ett af de tre ålderstilläggen bestämmes till
etthundrafemtio kronor för manlig lärare och etthundra
kronor för kvinnlig;

c) besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen
eller som tillsättes efter det kungörelse i
ämnet utkommit, skall vara skyldig att utan särskild
ersättning underkasta sig den ökade tjänstgöringsskyldighet,
som kan för honom uppkomma, därest i vederbörlig
ordning skulle komma att för samtliga skoldistrikt
stadgas förlängning af den nu lagstadgade undervisningstiden
af 341/- veckor, dock under en tid af sammanlagdt
högst 36 veckor om året.

55

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

d) besluta, att i de fall, då bidrag af statsmedel
utgår till aflönande af tjänstledig lärares vikarie, den
tjänstledige läraren skall vara skyldig att af sin lön
till vikariens aflöning afstå ett belopp, motsvarande en
fjärdedel af vikariens kontanta minimiaflöning, äfven om
nämnda aflöning framdeles kommer att höjas;

e) besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen,
eller som tiilsättes, efter det kungörelse i
ämnet utkommit, skall vara skyldig att, så snart han
uppnått sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats
berättigad till hel pension, afgå från tjänsten,
vederbörande skolstyrelse dock obetaget att låta med
afskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigades
fortsatta tjänstgöring anses vara gagnelig för folkskolan; f)

besluta, att lärare, som ingår på den nya löneregleringen,
eller som tillsättes efter det kungörelse i
ämnet utkommit, skall vara skyldig att såsom bidrag
till kostnaderna för pensioneringen erlägga en årlig afgift,
motsvarande två och en half procent af den lön,
för hvilken skoldistriktet med afseende å hans pensionering
vunnit delaktighet i folkskollärarnes pensionsinrättning; g)

medgifva, att, med ändring af nu gällande grunder
i fråga om statsbidrag till aflönande af vissa lärare,
följande bestämmelser må blifva gällande:

1. Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid
folkskola, som i årlig lön åtnjuter, utom husrum och
vedbrand eller ersättning därför, minst niohundra kronor,
samt hvarje annan examinerad, vid folkskola antagen
lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda naturaförmåner
eller ersättning därför, minst sexhundra kronor,
äger skoldistrikt, därest läraren årligen meddelar
undervisning i skolan under minst åtta månader eller
34V2 veckor af året eller under den kortare tid, som
Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden kan
medgifva, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag,
motsvarande två tredjedelar af den lön, läraren, förutom
husrum och vedbrand eller ersättning därför, åtnjuter,
hvithet bidrag dock ej, utom i här nedan angifna fall,
må öfverstiga sexhundra kronor.

56

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Öfvergång sstadgande. Då å innehafvande tjänst
före den 1 januari 1901 anställd ordinarie lärare erhåller,
förutom husrum och vedbrand, minst åttahundra kronor
samt därtill kofoder in natura enligt äldre bestämmelser
eller till mer än etthundra kronor uppgående
ersättning därför, äger skoldistrikt jämväl, därest läraren
årligen meddelar undervisning i skolan under minst åtta
månader eller 34Y2 veckor af året eller under den kortare
tid, som Kungl. Maj:t, på grund af särskilda förhållanden
kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett
årligt bidrag af sexhundra kronor.

2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna
egenskap oförvitligt tjänstgjort under så lång tid, att
den årliga lönen för sagda undervisning skall utgå med,
förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst ettusen femtio kronor till manlig
lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt
att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med
sjuhundrafemtio kronor och i senare fallet med sjuhundra
kronor.

3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola
såsom ordinarie ytterligare så länge, att den årliga
lönen för samma undervisning af sådan anledning skall
utgå med, förutom de i lag bestämda naturaförmånerna
eller ersättning därför, minst ettusen tvåhundra kronor
till manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor
till kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag
i förra fallet med niohundra kronor och i senare
fallet med åttahundra kronor.

4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt
tjänstgiort såsom ordinarie så länge, att den årliga
lönen för ofvannämnda undervisning skall utgå med,
förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst ettusen trehundrafemtio kronor
till manlig lärare och minst ettusen tvåhundra kronor
till kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag
i förra fallet med ettusen femtio kronor och i
senare fallet med niohundra kronor;

h) öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid

57

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

folkskolor och småskolor med 2,150,000 kronor, eller
från dess nuvarande belopp, 6,350,000 kronor, till
8,500,000 kronor;

i) öka det under riksstatens tionde hufvudtitel
uppförda anslaget »Bidrag till folkskollärares pensionering»,
nu 622,873 kronor, med 49,993 kronor till
672,866 kronor;

2:o) att Riksdagen med anledning af herrar Perssons
och Janssons motion, n:o 147, samt herr Mallmins
in. 11. motion, n:o 130, måtte besluta att från och med
den 1 januari 1907 de extra pensionsafgifter, hvilka på
grund af 8 § i reglementet för folkskollärarnes pensionsinrättning
nu utgå eller till följd af den nu föreslagna
löneregleringen komma att utgå, skola erläggas af stats
medel, och för sådant ändamål på extra stat för år 1907
bevilja ett förslagsanslag under riksstatens tionde hufvudtitel
af 20,000 kronor;

3:o) att herr Bergströms motion, n:o 28, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

4:o) att herr Albert Andersons motion, n:o 35, såvidt
den afser ändring i gällande bestämmelser om
grunderna för pensioneringen af folkskolans lärare och
lärarinnor, ej må af Riksdagen bifallas;

5:o) att herr Mallmins in. fl. motion, n:o 130, i
hvad den afser införande af bestämmelse om rätt för
skoldistrikt att uppsäga gift lärarinna, icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

6:o) att herr Mallmins m. fl. motion, n:o 130, i
hvad den afser ändring i gällande bestämmelser om
folkskollärarinnas rätt till pension, ej heller må af
Riksdagen bifallas; samt

7:o) att herr Svenssons motion, n:o 146, såvidt den
afser införande af bestämmelse om rätt för skoldistrikt
att i visst fall fordra af lärare ökad undervisningstid
utan särskild ersättning, icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 april 1906.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Bill. till liilcsd. Prot. 1906. 4 Sami. 7 Afd. 7 Höft.

8

58

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Beservationer

af herrar JBilling, Sövensson, Lsvggven, Tjillicsköld, Lindman och Sedenstierna,
hvilka beträffande frågan om ökningen af statens bidrag till den
föreslagna löneregleringen anfört:

»Enligt vår uppfattning bör den nu gällande bestämmelsen, att kommunerna
skola med Va deltaga i bekostandet ej blott af begynnelselönen
utan äfven af ålderstiliäggen, såsom grundad på synnerligen goda skal, fortfarande
bibehållas. Ehuru i så fall genom ifrågavarande lönereglering en
del kommuner komma att blifva ganska betungade genom utgifter för
folkskoleväsendet, bör dock detta förhållande ej utgöra eu berättigad anledning
att i fråga om ålderstiliäggen bryta mot den hittills gällande principen.
Med bibehållande af den nuvarande grunden för statsbidragets utgående
jämväl beträffande ålderstiliäggen synas de af löneregleringen föranledda
ökade utgifterna för kommunerna i allt fall ej blifva större än att de
kunna af dem bäras. Omsorgen om folkskoleväsendet är ju i första hand
en kommunens uppgift, och böra kommunerna därför också i samma man
som hittills vara ekonomiskt intresserade i saken. _ o

Af denna anledning hafva vi ej heller kunnat biträda det af saväl
herr Mallmin och hans medmotionärer som motionärerna herrar Persson
och Janson väckta förslaget att de extra eller retroaktivafgifter, som kommunerna
enligt gällande reglemente för folkskollärarnes pensionsinrättning
äro skyldiga att erlägga till folkskollärarnes pensionering, hädanefter skola
betalas af statsmedel.

Med bibehållande af den nuvarande grunden för statsbidragets utgående
jämväl beträffande ålderstiliäggen ställer sig den ökning i statsutgifter,
som löneregleringen skulle medföra i form af ökadt bidrag till
lärarpersonalens aflöning, sålunda: _

Till höjning af begynnelselönen från 700 kronor till 900 kronor fordras.

för 4,761 lärare å 200 kr............................ 952,200 kr.

» 2,042 lärarinnor å 200 kr. .................. 408,400 »

Summa 1,360,600 kr.,

hvaraf 2/s komma på staten med .......................................... 907,067 kr.

Till höjning af ålderstiliäggen för manliga lärare fordras:
för 667 lärare i andra lönegraden å 50 kr. 33,350 kr.

» 638 » i tredje » ä 100 » 63,800 »

» 2,578 » i fjärde » å 150 » 386,700 »

Summa 483,850 kr.,

.............. 322,567 »

Summa 1,229,634 kr.

hvaraf % komma på staten med

59

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Såsom ökadt bidrag till lärarpersonalens aflöning skulle sålunda i
rundt tal kräfvas 1,250,000 kronor, och då det icke torde vara något att
erinra emot, att det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget
till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, på
sätt Kungl. Maj:t föreslagit, ökas med 350,000 kronor för täckande af beräknad
brist i detta anslag, synes ifrågavarande anslag, hvars nuvarande
belopp är 6,350,000 kronor, böra ökas med 1,600,000 kronor, hvaraf
350,000 kronor för fyllande af berörda brist och 1,250,000 ki''onor för
löneregleringen, eller till 7,950,000 kronor.

Med anledning af hvad sålunda anförts anse, vi, att utskottet bort
hemställa,

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kunnat oförändrad bifallas,
i anledning af propositionen och med föranledande
af herr Sörenssons motion, n:o 37, och herr
Mallmins m. fl. motion, n:o 130, så vidt dessa motioner
afse bibehållande af den nuvarande grunden för
statens bidrag till folkskollärarnas ålderstillägg, samt med
afslag såväl å berörda två motioner, i hvad de afse ändring
i andra delar af propositionen, som å herr Albert
Andersons motion, n:o 35, herr Vennerstens motion, n:o
131, herr Johanssons motion, n:o 134, herr Hammarlunds
motion, n:o 141 och herr Svenssons motion, n:o 146,
såvidt dessa motioner afse ändringar i propositionen,
måtte

a) medgifva — — —

b) medgifva — — —

c) besluta J. ppa mec[ utskottet;

d) besluta — — —

e) besluta — — —

f) besluta — — —

g) medgifva, att, i fråga om statsbidrag till aflönande
af vissa lärare, följande bestämmelser må blifva
gällande:

1. Till aflönande af hvarje ordinarie lärare vid
folkskola, som i årlig- lön åtnjuter, utom husrum och
vedbrand eller ersättning därför, minst niohundra kronor,
samt hvarje annan examinerad, vid folkskola antagen
lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda

60

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

naturaförmåner eller ersättning därför, minst sexhundra
kronor, äger skoldistrikt, därest läraren årligen meddelar
undervisning i skolan under minst åtta månader eller
34 Y2 veckor af året eller under den kortare tid, som
Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden kan
medgifva, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag,
motsvarande två tredjedelar af den lön, läraren, förutom
husrum och vedbrand eller ersättning därför, åtnjuter,
hvilket bidrag dock ej, utom i här nedan angifna fall,
må öfverstiga sexhundra kronor.

Öfvergång sstadgande. Då å innehafvande tjänst före
den 1 januari 1901 anställd ordinarie lärare erhåller,
förutom husrum och vedbrand, minst åttahundra kronor
samt därtill kofoder in natura enligt äldre bestämmelser
eller till mer än etthundra kronor uppgående ersättning
därför, äger skoldistrikt jämväl, därest läraren årligen
meddelar undervisning i skolan under minst åtta månader
eller 341f2 veckor af året eller under den kortare
tid, som Kungl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden
kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett årligt
bidrag af sexhundra kronor.

2. Därest ordinarie lärare vid folkskola i denna
egenskap oförvitligt tjänstgjort under så lång tid, att
den årliga lönen för sagda undervisning skall utgå med,
förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst ettusen femtio kronor till manlig
lärare och minst ettusen kronor till kvinnlig, äger skoldistrikt
att årligen erhålla statsbidrag i förra fallet med
700 kronor och i senare fallet med 666 kronor 67 öre.

3. Har läraren oförvitligt tjänstgjort i folkskola såsom
ordinarie ytterligare så länge, att den årliga lönen för
samma undervisning af sådan anledning skall utgå med,
förutom de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning
därför, minst ettusen tvåhundra kronor till
manlig lärare och minst ettusen etthundra kronor till
kvinnlig, äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag
i förra fallet med 800 kronor och i senare fallet med
733 kronor 33 öre.

4. Om sådan lärare, som nu är i fråga, oförvitligt
tjänstgjort såsom ordinarie så länge, att den årliga lönen

61

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

för ofvarmämnda undervisning skall utgå med, förutom
de i lag bestämda naturaförmånerna eller ersättning därför,
minst ettusen trehundrafemtio kronor till manlig
lärare och minst ettusen tvåhundra kronor till kvinnlig,
äger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag i förra
fallet med 900 kronor och i senare fallet med 800
kronor;

h) öka det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor med 1,600,000 kronor, eller
från dess nuvarande belopp, 6,350,000 kronor, till 7,950,000
kronor;

i) öka — — lika med utskottet.

2:o) att herrar Perssons och Jansons motion, n:o
147, samt herr Mallmins m. fl. motion, n:o 130, i hvad
den sammanfaller med nyssnämnda motion, icke måtte
af Riksdagen bifallas.

3:o) att herr Bergströms --

4:o) att herr Albert Anderssons--

5:o) att herr Mallmins m. fl. — —

6:o) att herr Mallmins m. fl.--

7:o) att herr Svenssons ---

af herr Lindhagen, som beträffande vissa delar af motiveringen
anfört:

»Allt sedan kvinna på 1850-talet berättigades att bekläda folkskolelärarebefattning,
'' har full likställighet i löneförmåner ägt rum mellan lärare
och lärarinna, Den kungliga propositionen inför nu här för första
gången en skillnad genom att föreslå högre ålderstillägg för manlig än
för kvinnlig lärare.. Mot denna afvikelse från det bestående har från lärarinnorna
eller åtminstone från de ogifta bland dem rests en allmän opinion,
fordrande bibehållande af hvad man kallat den gamla inom folkskolan
tillämpade principen att lika arbete kräfver lika lön. Inom riksdagen
har deras sträfvande understödts af herrar Johansson och Vennersten
genom slutyrkandena i desses afgifna motioner. Herr Johansson tar
dock i sin motivering afstånd från själfva grundsatsen om samma lön för
lärare och lärarinna, under det herr Vennersten i viss män förordar den,
åtminstone, såsom han uttrycker sig, så länge lönen kan betraktas såsom
ett existensminimum.

lika med
utskottet.

62 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Utskottet synes mig nu hafva bort ägna någon allvarlig uppmärksamhet
åt denna för lärarinnorna utan tvifvel mycket viktiga sak, hvartill
utskottet dessutom fatt en direkt anmaning genom en till utskottet ingifven
masspetition från lärarinnor i Stockholm. Utskottets underlåtenhet i
detta afseende har emellertid åtminstone haft det goda med sig, att utskottet
å andra sidan ej heller uttryckligen underkänt allt berättigande i
förenämnda opinion, ehuruväl mellan raderna i framställningen kan läsas
en ganska stor obenägenhet gent emot all likställighet i aflöningshänseende
mellan lärare och lärarinna.

Det är dock på detta område som på alla andra af största betydelse
att till grundval för arbetets organisation lägga en samvetsgrann undersökning
om, hvad som är rättvist. Är det nu så, att det kvinnliga arbetet
i folkskolans tjänst, såsom allmänt synes vitsordas, är lika värdefullt som
det manliga, hör detta äfven finna ett klart uttryck i afvägandet af
betalningen för arbetet. Icke blott billigheten mot de arbetande kvinnorna
kräfver detta. Det måste äfven lända folkskolan till största gagn,
att lärarinnorna erhålla den själftillit och den arbetsglädje, som endast
ett aktningsfullt och rättvist bedömande af deras arbete kan förläna.

Frågan om ett rättvist afvägande af löneförhållandena är emellertid ej
så lätt att lösa utan kräfver åtskilliga såväl teoretiska som praktiska undersökningar.
Det är visserligen till en början sant, att utgångspunkten
måste vara »lika lön för lika arbete». Men äfven andra synpunkter kunna
inverka. Enligt min uppfattning är det sålunda riktigt, såsom i den
kungl. propositionen framhålles, att full hänsyn måste tillika tagas till de
oundgängliga lefnadsbehofven, som ju af skilda anledningar kunna vara
mycket olika. Hvad man i detta afseende utan vidare undersökning redan
vet är att med lika lön en familjeförsörjare i stort sedt har vida svarare t
att reda sig än en ogift medborgare. Det är därför hvarken rättvist eller
gagneligt att genom ensidigt fasthållande af principen »lika lön för lika
arbete» vidblifva en lönereglering för folkskolan, som ofta maste leda till,
att en lärarinna har det jämförelsevis bra, under det att den gifte läraren
och hans familj lida nöd.

Med denna uppfattning är det klart, att den nu omtvistade fragan rörande
ålderstilläggen borde under nuvarande förhållanden i hufvudsak
ordnas så, att de högre ålderstilläggen utgå till gifta lärare samt de lägre
till lärarinnor och ogifta lärare. I stället göres nu i berörda afseende
skillnad mellan manlig och kvinnlig lärare. Äfven om man väl kan första
de konjunkturer, som föranleda ett sådant tillvägagaende, så maste dock
tydligt framhållas, att man därmed, såvidt nu kan bedömas, öfvergifver

63

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande 1\:o 7.

rättvisans ståndpunkt samt därigenom också lätt vilseleder den allmänna
meningen till att framdeles inlåta sig på ännu farligare orättvisor.

Då jag emellertid ej varit i tillfälle att verkställa erforderlig utredning
för att kunna tillfredsställande formulera en framställning i förenämnda
syfte, samt frågans nuvarande läge äfven bortskymmer alla utsikter
till gehör för en sådan ny sak, nödgas jag afstå från att göra något yrkande
samt inskränka mig till denna reservation mot utskottets motivering.
Därmed har jag äfven velat betona, att det beslut, utskottet förordat, ej
bör få anses såsom ett definitivt underkännande af lärarinnornas berättigade
kraf utan endast såsom ett af förmenta opportunitetsskäl föranledt
tillfälligt undanskjutande till någon del af detsamma.

af herr D. Persson mot vissa delar af utskottets motivering
samt af herr Hammarlund likaledes mot vissa delar af utskottets motivering.