Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
1
N:o 4.
Ant. till Riksd. kansli den 19 mars 1906, kl. 2 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion angående befogenhet för riksförsäkringsanstalten
att för arbetare, som i anstalten försäkras för
olycksfall i arbetet, upptaga jämväl försäkring för olycksfall,
som inträffa utom arbetet.
Sammansatta stats- och lagutskottet har till förberedande behandling
förehaft en inom Andra Kammaren af herr C. J. F. Ljunggren vackt
motion, n:o 36, af följande lydelse:
»Bland de under senare åren från statens sida vidtagna åtgärder
till beredande af trygghet för dem, som arbeta i vissa yrken, intager
onekligen riksförsäkringsanstalten ett sådant framstående rum, att densamma
måste anses väl värd att af staten på allt sätt omhuldas och
stödjas ej endast genom nya, förbättrade anordningar eller sådana omändringar
i planen, hvilka ligga inom den ram af verksamheten, som från
början utstakats, utan jämväl genom sådana utvidgningar i själfva organisationen,
hvilka afse ett fullkomnande af den eu gång började verksamheten,
äfven om dessa sistnämnda åtgärder understundom kunna gå
utöfver det vid anstaltens inrättande angifna arbetsområdet.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Samt. 2 Afd. 4 Käft. (N:o 4.)
1
2 Sammansatta Stats- Coch Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
Förnämsta syftet med riksförsäkringsanstaltens inrättande var, såsom
bekant, att bereda tillfälle för arbetsgifvare att medelst erläggande af
premier öfverflytta på anstalten den dem genom lagen den 5 juli 1901
åliggande ersättningsskyldighet för skada till följd af olycksfall i arbete.
Emellertid visade det sig ganska snart, att anstaltens befogenhet
att meddela försäkring måste utvidgas, för så vidt verksamheten skulle
kunna motsvara de under tiden växande och alltmer fast uppträdande
anspråken från försäkringstagarnes och de försäkrades sida.
I anledning af upprepade framställningar från såväl arbetsgifvare
som äfven ett stort antal ortsombud hade riksförsäkringsanstalten ansett
sig böra hos Kungl. Maj:t göra underdånig hemställan, att nådig proposition
måtte framläggas för Riksdagen om sådan utsträckning af anstaltens
verksamhet, att den finge omfatta försäkring dels under den
tidigare undantagna s. k. karenstiden, dels ock för olycksfall utom arbetet.
Den kungl. propositionen i ämnet till 1904 års Riksdag innefattade
emellertid blott förstnämnda del af framställningen, men däremot icke
den del, som afsåg anstaltens befogenhet att meddela försäkring för olycksfall
utom arbetet, i anledning hvaraf herr O. G. Eklund i motion n:o
259 vid samma riksdag hemställde om stadgande därom, att riksförsäkringsanstalten
äfven måtte kunna lämna försäkring, som afsåge olycksfall
utom arbetet.
Sedan Riksdagen bifallit den kungl. propositionen, men afslagit herr
Eklunds på riksförsäkringsanstaltens underdåniga framställning grundade
motion, kvarstod i allt fall behofvet af den utvidgning i anstaltens verksamhet,
som erfarenheten ådagalagt vara ändamålsenlig.
Herr Eklund väckte därför förnyad motion vid 1905 års lagtima
riksdag (n:o 57), hvari han med åberopande af förutvarande motion och
dess behandling hemställde, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana förändrade bestämmelser i lagen angående
ersättning för skada till följd af olyckfall i arbete den 5 juli 1901 med
däri — jämlikt lagen af 3 juni 1904 — vidtagen ändring, att riksförsäkringsanstalten
erhåller befogenhet att meddela försäkring, berättigande
till ersättning jämväl vid olycksfall utom arbete, dock med de inskränkningar
och förbehåll, som af riksförsäkingsanstalten pröfvas nödiga.»
Sammansatta stats- (och lag-) utskottet yttrade i anledning af motionen
i sitt utlåtande n:o 3:
3
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
»Då genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 bestämdes, att nuvarande riksförsäkringsanstalten
skulle inrättas, var syftet med dess inrättande, att på anstalten
skulle kunna öfverflyttas den ersättningsskyldighet,nämnda lag pålade arbetsgivare
för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen af arbetsgivarens
yrke. Att detta syfte icke vunnits i den utsträckning, som med riksförsäkringsanstaltens
inrättande afsetts, lärer icke kunna förnekas. Genom
den sistlidet år vidtagna lagändringen, som tillerkände riksförsäkringsanstalten
befogenhet att meddela försäkring med rätt till sjukhjälp eller lifränta
äfven under de sextio första dagarna efter inträffadt olycksfall, eller under
den s. k. karenstiden, ehuru ersättningsskyldighet för sådan skada ej
enligt lag åligger arbetsgivare, har otvifvelaktigt riksförsäkringsanstalten
i högre grad än förut blifvit af arbetsgivare anlitad, och bör det äfven kunna
förväntas, att anslutningen till densamma kommer att än mera ökas.
Erfarenheten torde emellertid redan nu hafva visat, att anstaltens verksamhet
äfven med den sålunda utsträckta befogenheten att meddela försäkring
jämväl under karenstiden icke kan erhålla den omfattning, som
med anstaltens inrättande afsetts. Den obenägenhet, som synbarligen
ännu förefinnes hos flertalet arbetsgivare, hvilka genom förutnämnda
lag ålagts omförmälda ersättningsskyldighet, att öfverflytta denna risk
på riksförsäkringsanstalten, torde, såsom i förevarande motion angifves
och efter hvad utskottet äfven i öfrigt inhämtat, i främsta rummet bero
på den omständigheten, att riksförsäkringsanstalten är förhindrad att
bevilja försäkring jämväl för skada utom arbetet. Genom att undanröja
detta hinder och, såsom motionären föreslagit, tillerkänna riksförsäkringsanstalten
befogenhet att meddela dylik försäkring skulle enligt utskottets
förmenande riksförsäkringsanstaltens verksamhet blifva så ordnad, att
anstalten kan med fördel af arbetsgivare i allmänhet anlitas.
Mot en sådan utvidgning har i hufvudsak anmärkts, att riksförsäkringsanstaltens
verksamhet därigenom skulle föras för långt utom
det med anstalten afsedda ändamålet, nämligen att öfvertaga arbetsgivares
i lagen stadgade ansvarsplikt. Om än denna invändning i någon
mån kan anses hafva fog för sig, synes densamma dock ej böra tillmätas
någon afgörande betydelse för frågan, då, såsom utskottet anser, praktiska
skäl tala för den föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Också har ju, såsom motionären anmärkt, lagstiftaren redan
förut brutit mot berörda princip, såväl då vid lagens antagande riksförsäkringsanstalten
medgafs rätt att upptaga försäkring af arbetsgivare,
4
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
som icke äro underkastade ifrågavarande ansvarsplikt, äfvensom af arbetare,
oafsedt om de äro stadda i sådant arbete, som i lagen afses eller
ej, som ock då anstalten sistlidet år tillerkändes befogenhet att meddela
försäkring för skada jämväl under karenstiden.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 30 december 1903 har riksförsäkringsanstalten
själf hemställt, om icke anstalten lämpligen borde
erhålla den utsträckta verksamhet, som i motionen afses, och har anstalten
i berörda skrifvelse bland annat framhållit, att, därest densamma medgåfves
rätt att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet,
detta komme i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en
afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en
eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter,
under hvilka olycksfallet skett, blefve obehöflig. Denna synpunkt för
frågans bedömande synes utskottet också värd beaktande liksom äfven
det förhållande, att den större anslutningen till riksförsäkringsanstalten,
som genom den föreslagna utvidgningen af dess verksamhet torde vara
att vänta, otvifvelaktigt skulle, såsom äfven i berörda skrifvelse antydts,
komma att utöfva en för samtliga försäkringstagare fördelaktig inverkan
med afseende å premiesättningen.
Utskottet, som sålunda anser sig böra förorda bifall till en lagändring i
den af motionären åsyftade riktningen, vill emellertid samtidigt framhålla
nödvändigheten af, att vissa begränsningar göras i fråga om beskaffenheten
af den skada, som skall ersättas vid olycksfall utom arbetet, så
att ersättning ej utgår t. ex. för skada, som uppkommit under vågsamma,
med särskild fara förenade företag eller genom öfverträdelse af allmänna
förordningar, eller då den försäkrade befunnit sig i berusadt tillstånd,
och ej heller annan sådan skada, för hvilken en försäkringsanstalt icke
lämpligen bör lämna ersättning; och torde de vilkor, de enskilda försäkringsbolagen
i sådant hänseende bruka inrycka i aftalen angående
försäkring mot olycksfall utom arbetet, härvid lämpligen kunna tiäna till
ledning.
Emellertid torde det böra öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att i första
hand taga under öfvervägande, under hvilken form och på hvilka villkor
den ifrågasatta utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet bör
komma till stånd.
På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen i anledning af förevarande motion ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, under
5
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
hvilka villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten må tilläggas
befogenhet att för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall i
arbetet, jämväl upptaga försäkring för olycksfall, som inträffa utom arbetet,
äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hyartill detta öfvervägande
kan föranleda.»
Till utskottets utlåtande var fogad eu reservation, hvari yrkades
afslag å motionen.
Andra Kammaren biträdde utskottets hemställan, hvaremot Första
Kammaren antog reservationen.
Då motionen sålunda fallit vid sistlidna årets riksdag, men de i
riksförsäkringsanstaltens underdåniga skrifvelse af år 1903 anförda skäl
för utvidgning af rättigheten att teckna försäkring jämväl för olycksfall,
som inträffa utom arbetet, efter hvad jag trott mig finua, fortfarande äga
fullgiltig befogenhet, har jag vågat återupptaga herr Eklunds vid 1904
och 1905 års riksdagar väckta motioner i ämnet, med den förändring
likväl, att min förevarande framställning öfverensstämmer med den af
sammansatta stats- (och lag-) utskottet vid 1905 års riksdag gjorda hemställan.
Förutom en hänvisning till herr Eklunds förenämnda båda motioner
tillåter jag mig anföra följande:
Redan vid behandlingen i Riksdagen åren 1900 och 1901 af Kungl.
Maj:ts till Riksdagen nämnda år framlagda förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete ifrågasattes, huruvida
icke, därest en riksförsäkringsanstalt skulle inrättas, denna lämpligen borde
erhålla en mera utsträckt befogenhet i afseende å rätten att meddela
försäkring.
Särskilda utskottet vid 1900 års riksdag yttrade sålunda bland
annat:
»Utskottet har redan antydt, att utskottet velat medgifva försäkring
i riksförsäkringsanstalten jämväl på annat sätt än för öfverflyttande af
arbetsgifvares i lagen stadgade ersättningsskyldighet. Särskilt vid en
första början af lagstiftningen är det dock nödigt att iakttaga en viss
försiktighet, hvadan utskottet ej ansett sig kunna tillstyrka försäkringsrätt
till högre belopp än tre gånger beloppet af de i lagförslaget stadgade
ersättningar, liksom för närvarande ej torde böra ifrågakomma försäkring
mot olycksfall utom arbetet.»
Under diskussionen i Riksdagen år 1901 vid antagandet af lagen
6 Sammansatta Stats- (och Lag~)utskottets Utlåtande N;o 4.
den 5 juli 1901 yttrades, att det skulle vara önskvärd!, att försäkringar
kunde gälla äfven för olycksfall utom arbetet.
Frågan om denna utvidgning af anstaltens verksamhet är sålunda
visst icke oförberedd; tvärtom kan det sägas, att densamma varit föremål
för ompröfning alltifrån början, fastän försiktigheten bjudit att icke
genast låta riksförsäkringsanstalten påtaga sig för stor arbetsbörda eller
för stor risk, förrän det visat sig, att densamma är i tillfälle att öfvertaga
en utsträckt verksamhet.
I själfva verket förhåller det sig så, att anstaltens verksamhet på
långt när icke ernått det omfång, som beräkningarna från år 1900
omfattat.
Innan ersättningsskyldighet för skada till följd af olycksfall i arbete
stadgades, var ett betydande antal — omkring 150,000 — arbetare
med eller utan arbetsgifvarnes försorg olycksfallsförsäkrade i enskilda
försäkringsanstalter. Förhoppningar ansågos därför kunna ställas därpå,
att omkring 100,000 arbetare skulle kunna öfverföras på riksförsäkringsanstalten,
hvadan staten för den nya anstalten uppgjordes med beräkning
af detta antal försäkrade. Emellertid bär antalet försäkrade ännu
icke på långt när uppnått denna siffra. Antalet provisoriskt försäkrade
uppgår visserligen för närvarande till omkring 48,000, men det definitiva
antalet, som i regel ställer sig lägre än det provisoriskt angifna,
kan först längre fram fixeras. Dock torde en icke oväsentlig stegring
mot förut kunna konstateras därigenom, att det provisoriska antalet
under år 1904 uppgick till allenast 30,822. Detta provisoriska antal
för 1904 reducerades emellertid till cirka 26,000 definitivt försäkrade
emot cirka 24,000 år 1903, således eu relativt god ökning, om man
tager i betraktande, att den utsträckta karensförsäkringen icke tilllämpades
under längre tid år 1904 än sista kvartalet.
Nu hafva statsrevisorerna i senaste berättelsen anfört, att de i riksförsäkringsanstaltens
berättelse för verksamheten år 1904 meddelade
siffror, jämförda med motsvarande siffror för 1903, gifva vid handen,
att riksförsäkringsanstalten icke tagit önskad utsträckning, och då hänsyn
tages till vikten däraf, att försäkring med afseende å arbetsgifvares
ersättningsskyldighet enligt lagen den 5 juli 1901 i största möjliga
utsträckning underlättas, hafva revisorerna ansett sig böra fästa Riksdagens
uppmärksamhet på angifna förhållande, på samma gång en förmodan
uttalas, att premierna äro för höga. Riksförsäkringsanstalten
yttrar den 16 dennes i infordradt underdånigt utlåtande emot revisorernas
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
7
antydan, att den mindre anslutningen skulle hafva sin orsak i för höga
premier, att detta icke torde vara fallet, utan tillskrifves det anmärkta
förhållandet andra orsaker. Eiksförsäkringsanstalten anser, att eu af
dessa orsaker var med säkerhet den omständigheten, att anstalten ej
förrän på senare tiden haft rätt att afsluta försäkring, som omfattade
ersättning under karenstiden, hvilket också tydligt framgått af den
jämförelsevis starka tillökning i försäkringsstocken, som blef en följd
däraf, att denna rättighet beviljades.
Eiksförsäkringsanstalten yttrar vidare i förenämnda förklaring följande:
»Ett annat hinder, som jämväl har betydelse, är, att riksförsäkringsanstalten
ej äger rätt att äfven afsluta försäkring mot olycksfall utom
arbetet, hvarpå talrika exempel kunde anföras.»
För att i någon mån ådagalägga, att det verkligen är angeläget,
att riksförsäkringsanstaltens verksamhet utsträckes att jämväl omfatta
försäkring för olycksfall utom arbetet, anhåller jag få hänvisa till de
båda bilagorna 1 och 2, omfattande den ena uttalanden af arbetsgifvare
och riksförsäkringsanstaltens ombud, den andra en uppgift å vissa till
allmän kännedom komna »tariffaftal» mellan arbetsgifvare och arbetare
rörande arbetsgifvares skyldighet att gifva ersättning för olycksfall, som
inträffat utom arbetet. Det framgår af de i bilagorna lämnade upplysningarna,
att riksförsäkringsanstalten måste beredas tillfälle att kunna
meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet, därest icke verksamheten
allt fortfarande skall hållas inom den begränsade omfattning,
som hittills ernåtts, ty det ligger i sakens natur, att arbetsgifvare icke
utan nämnvärd uppoffring kunna anlita riksförsäkringsanstalten för enbart
en viss försäkring, men andra försäkringsanstalter för den utvidgade försäkring,
som ersättning för olycksfall utom arbetet kan medföra.
A andra sidan bör det icke lämnas obeaktadt, att, då arbetare i
vissa arbetsföretag tillerkännas ersättning för olycksfall utom arbetet,
det icke kan vara rimligt att bereda svårigheter för de arbetsgifvare,
som önska att påtaga sig denna ökade ersättningsplikt. Tvärtom synes
det mig, att staten bör bereda möjlighet genom riksförsäkringsanstalten,
att denna frivilliga åtgärd underlättas.
Det kan nu möjligen tänkas, att omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
här föreslagna ökade verksamhet skulle växa i sådan mån,
att det skulle blifva betungande för statsverket. Gentemot detta får jag
säga, att det gifvetvis handlar om en något ökad arbetsbörda för anstalten,
men förvaltningskostnaderna lära visst icke därför komma att stegras i
8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
någon afsevärd män. Af det i riksstaten uppförda beloppet för anstaltens
förvaltning lär nämligen för närvarande ej åtgå mera än cirka 75 %,
hvadan alltså ökning i anslaget för den närmare tiden knappast torde
ifrågakomma genom föreslagna utsträckningen af verksamheten.
Då kostnadsfrågan således kan sägas spela eu underordnad roll,
men många rent praktiska skäl tala för lämpligheten att bereda möjlighet
för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring för olycksfall utom
arbetet, vågar jag med stöd af hvad jag här anfört hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, under hvilka villkor och förutsättningar
riksförsäkringsanstalten må tilläggas befogenhet att för arbetare, som i
anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, jämväl upptaga försäkring för
olyckfall, som inträffa utom arbetet, äfvensom för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»
Beträffande de i motionen omnämnda två bilagorna tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.
Vid behandlingen af motionen har utskottet dessutom haft tillgång
till åtskilliga från riksförsäkringsanstalten öfverlämnade handlingar, bestående
af dels skrifvelse!- från anstaltens ombud samt arbetsgivare af
hufvudsakligen samma innehåll som de af motionären åberopade, dels
uppgifter å ingångna aftal rörande arbetares försäkring inom vissa yrken,
dels ock en tablå öfver försäkringar, som uppgifvas hafva under den
senaste tiden upphört att gälla i riksförsäkringsanstalten och i stället
tecknats i enskilda olycksfallsförsäkringsbolag på grund af att riksförsäkringsanstalten
ej kunnat meddela försäkring för olycksfall utom
arbetet.
De skäl, som af 1905 års sammansatta stats-och lagutskott anfördes
till stöd för ifrågavarande utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet
och hvilka i nu förevarande motion åberopats, synas utskottet
till fyllest ådagalägga befogenheten af eu skrifvelse i ämnet till Kungl.
Maj:t. Efter hvad utskottet funnit, torde ej mindre å arbetarnes sida än
äfven hos arbetsgifvarne själfva önskan förefinnas om eu utsträckt rätt
för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring jämväl för olycksfall
Sammansatta Stats■ (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4. 9
utom arbetet, och då, efter hvad förhållandena gifva vid handen, en
dylik utvidgning af anstaltens verksamhet icke torde behöfva föranleda
någon ökning af det för anstaltens förvaltning beviljade anslaget, synas
betänkligheter ej böra möta mot den föreslagna förändringens genomförande.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida samt
under hvilka villkor och förutsättningar riksförsäkringsanstalten
må tilläggas befogenhet att för arbetare, som
i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet, jämväl
upptaga försäkring för olycksfall, som inträffa utom
arbetet, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.
Stockholm den 19 mars 1906.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft.
2