Statsutskottets Utlåtande N;o 95.

1

N:o 95,

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af undervisning i huslig ekonomi i folkskolor,
högre folkskolor och folkhögskolor. (2:a U. A.)

Uti en till Riksdagen aflåten, den 30 december 1905 dagtecknad
proposition (n:o 36) har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen att dels för sin del godkänna de i statsrådsprotokollet
angifna grunderna för utdelande af statsbidrag till anordnande
af undervisning i huslig ekonomi i folkskolor, högre folkskolor och folkhögskolor,
med rätt för Kungl. Maj:t att, när i särskilda fall omständigheterna
därtill föranleda, meddela understöd af statsmedel för ifrågavarande
ändamål utan hinder däraf, att någon afvikelse från nämnda
grunder ägt rum, dels ock på ordinarie stat under riksstatens åttonde
hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag med titel: »För anordnande af

undervisning i huslig ekonomi i folkskolor, högre folkskolor och folkhögskolor»
å 90,000 kronor.

Till förenämnda statsrådsprotokoll har föredragande departementschefen
anfört följande:

»I skrifvelse den 15 maj 1902 anhöll Riksdagen, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och på hvilka villkor statsunderstöd
skulle kunna tilläggas folkskolor, högre folkskolor och folkhögskolor
för beredande af undervisning i huslig ekonomi, samt till
Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill en sådan utredning kunde
befinnas gifva anledning.

Såsom stöd för denna anhållan anförde Riksdagen, bland annat, att,
därest lämpliga anordningar kunde vidtagas för att i vidare kretsar af

Bill. till Riksd. Prof.. 1906. 4 Sami. 1 Afd. ,57 Höft. (N:o 95). 1

Riksdagens

skrifvelse.

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

befolkningen utbreda färdighet i tillagning af sund och kraftig föda,
i synnerhet af sådan beskaffenhet, att densamma lämpade sig för den
kroppsarbetande befolkningens ekonomiska villkor, dessa anordningar
tvifvelsutan skulle medföra sådant gagn, att desamma vore väl förtjänta
att af staten uppmuntras.

Därjämte uttalade Riksdagen, att den grundsats, som särskilt inom
undervisningsväsendet på åtskilliga områden antagits, att kommuner eller
enskilda borde jämte staten i viss proportion bidraga till aflöningar och
andra omkostnader, samt att visst maximibelopp för statsbidraget fastställdes,
syntes böra tillämpas äfven i fråga om de kostnader, som införandet
vid folkundervisningsanstalterna af undervisning i huslig ekonomi
skulle medföra.

Till grund för Riksdagens omförmälda framställning låg en inom
Riksdagen väckt motion om beviljande af ett anslag å 50,000 kronor
på extra stat för år 1903 till statsunderstöd åt sådana folkskolor, högre
folkskolor och folkhögskolor, som meddelade undervisning i huslig ekonomi.
Uti denna motion anfördes, bland annat, följande:

»Vikten och betydelsen af, att det uppväxande kvinnliga släktet
redan under skoltiden bibringas de allmännaste teoretiska och praktiska
insikterna i huslig ekonomi, är numera allmänt erkänd. På många ställen
måste skolan härvidlag ingripa, om något skall blifva åtgjordt, ty i hemmet
saknas ej sällan både tid och förutsättningar härför.

Riksdagen har ock erkänt behöfligheten af statens medverkan på
detta område. Så utgår sedan år 1903 ett statsanslag af 5,000 kronor
årligen för beredande af undervisning i huslig ekonomi vid högre lärarinneseminariet,
och från och med år 1897 har Riksdagen årligen anvisat
5,000 kronor till understöd åt de vid Uppsala enskilda läroverk och
Ateneum för flickor i Stockholm samt af Göteborgs allmänna folkskolestyrelse
anordnade undervisningskurser för utbildande af lärarinnor i
huslig ekonomi. Sistnämnda anslag har från och med år 1901 blifvit
af Riksdagen höjdt till 6,300 kronor.

I den mån lärarinnor i detta ämne blifvit utbildade, har vid allt
flera folkundervisningsanstalter, så i stad som på landet, undervisning i
huslig ekonomi blifvit införd. För att bereda intresse för ämnet särskild!,
å landsbygden hafva på senaste tiden i skilda delar af riket
(Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Dalarne) inrättats s. k. vandrande
skolkök. Enligt tillgängliga uppgifter funnos år 1901 skolkök inrättade
vid ett 60-tal folkskolor, vid tre högre folkskolor och vid sex folkhögskolor.

Att ämnet huslig ekonomi tills vidare emellertid blott förekommer
på undervisningsplanen vid ett jämförelsevis litet antal folkskolor, högre

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

3

folkskolor och folkhögskolor beror naturligtvis på de ganska betydande
kostnader, som äro förenade med detta ämnes införande. För undervisningens
praktiska ordnande är nämligen nödvändigt att inrätta ett s. k.
skolkök. De årliga utgifterna vid en större skola för ett dylikt skolkök
kunna beräknas till 2,000 ä 2,500 kronor. Enligt inhämtade upplysningar
uppgå kostnaderna för ett skolkök, som blifvit inrättadt vid en industriplats
på den svenska landsbygden, till omkring 950 kronor förutom
lokal och bränsle.

Om, i likhet med hvad nu blifvit af Kungl. Maj:t föreslaget beträffande
de högre flickskolorna och samskolorna, särskildt statsunderstöd
bereddes de folkskolor och högre folkskolor samt möjligen äfven folkhögskolor,
hvilka meddela undervisning i huslig ekonomi, skulle detta
i hög grad främja nämnda ämnes införande. Och något skäl för att
härvidlag ställa folkundervisningsanstalterna i en sämre ställning än öfriga
skolor kan näppeligen uppletas. Tvärtom tala kraftiga skäl för att i
främsta rummet de flickor, som erhålla sin uppfostran i folkskolan, där
bibringas sådana insikter, att de i framtiden, då lifvets plikter kalla dem
att sköta om ett hem, kunna göra detta med insikt och med iakttagande
af all möjlig omtanke och sparsamhet.

Säkraste medlet att arbeta för nykterhetens främjande torde ock vara
att gifva kvinnorna eu sådan uppfostran, att de väl förstå sig på att
ordna och sköta ett hem, och detta gäller särskildt de kvinnor, som
erhålla sin uppfostran i folkskolan. Tiden torde nu vara inne, att man
icke blott i städerna, utan äfven på landet tar i tu med att undervisa
de blifvande husmödrarna om näringsmedlens sammansättning, deras anrättning
på billigaste och tjänligaste sätt o. s. v. På grund af ren
okunnighet slösas nu ej sällan högst betydligt. Kosthållningen blir både
dyr och dålig. Bästa sättet att råda bot häremot är inrättandet af
skolkök — på större orter fasta och i verksamhet under större delen af
året, på mindre orter flyttande, så att kurser kunna meddelas på olika
platser, allteftersom förhållandena det kräfva.»

Med anledning af Riksdagens omförmälda skrifvelse har Eders Kungl.
Maj:t inhämtat yttranden i ärendet från ej mindre öfverståthållarämbetet
och Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande än äfven domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och öfverstyrelsen för Stockholms
stads folkskolor samt genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vederbörande folkskoleinspektörer, hvarjämte i ärendet inkommit
ett yttrande från styrelsen för »svenska folkhögskolans lärarförening».

4

, Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Ortsmyndighe
temas yttranden.

Bör statsunderstöd
lämnas
för ändamålet
?

Angående innehållet af de sålunda afgifna utlåtandena anhåller jag
få lämna en sammanträngd redogörelse.

Bland dem, som yttrat sig i ärendet, har det ojämförligt öfvervägande
flertalet uttalat sitt lifiiga erkännande af skolkökssakens stora betydelse
samt förordat beviljande af statsunderstöd för ett mer allmänt
anordnande af undervisning i huslig ekonomi vid folkundervisningsanstalterna.

Jag tillåter mig anföra några utdrag, innefattande dylika uttalanden
i frågan.

Ofverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor yttrar:

»Redan under den jämförelsevis korta tid, under hvilken vid en del
skolor undervisning meddelats i huslig ekonomi, torde erfarenheten hafva
gifvit vid handen, att denna undervisning varit till stort gagn för skolornas
kvinnliga lärjungar och haft ett välgörande inflytande på deras hem.
Därtill har bidragit icke blott den vunna färdigheten att bättre sköta
själfva hushållningen utan äfven, och kanske icke minst, en erhållen
vana vid ordning och renlighet vid vården af ett hem samt förmåga
att öka trefnaden i detta. Ovana och oförmåga i dessa hänseenden äro
ock som bekant ofta orsak till mannens utelif och allt därmed följande
husligt elände. Frågan är följaktligen af djup såväl moralisk som ekonomisk
innebörd, och synes det därför vara förenadt med statens intresse
att genom ekonomiskt understöd verka för spridande af detta slags
undervisning i allt vidare kretsar.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län anför i
fråga om nyttan och lämpligheten af ifrågavarande ämnes införande i
landets folkbildningsanstalter följande:

»Allmänt och med rätta erkännes den stora praktiska betydelse, som
eu rätt insikt i detta ämne måste äga för en husmoder, på samma gång
det måste medgifvas, att nödig kännedom härom alltför ofta saknas hos
landets kvinnor, beroende, särskilt hvad landtbefolkningen och de kroppsarbetande
klasserna beträffar, i de flesta fall därpå, att tillfälle till förvärfvande
af kunskap i nu omhandlade ämne icke med önskvärd lätthet
och billighet stått dem till buds. Då det därför synes ligga i samhällets
intresse att tillfälle till erhållande af undervisning i nu ifrågavarande
ämne mer allmänt beredes landets kvinnliga ungdom, och då det icke
torde kunna påräknas, att de enskilda kommunerna, som för sitt undervisningsväsende
i öfrigt allmänneligen åtnjuta bidrag af staten, äro villiga
och mäktiga att utan statsunderstöd bereda sin ungdom kostnadsfri
undervisning i huslig ekonomi, en undervisning, som, för att den må
medföra verkligt gagn, synes böra meddelas icke blott teoretiskt, utan

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

5

jämväl med praktisk tillämpning, för hvilket sistnämnda ändamål tarfvas
särskilda undervisningslokaler och undervisningsmateriell med däraf
föranledda afsevärda kostnader, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att staten bör, under vissa förutsättningar beträffande undervisningens
ordnande, lämna bidrag jämväl till sådan undervisnings införande
i landets folkbildningsanstalter.»

Domkapitlet i Visby anför:

»Behofvet af undervisning i huslig ekonomi torde öfverallt i vårt
land i mer eller mindre grad göra sig gällande, då i eu mängd hem tid
och förutsättningar saknas för bibringande af insikter häri. Betydelsen
af dylik undervisnings införande kan därför säkerligen i socialt och
ekonomiskt afseende anses vara mycket stor, därest den varder ledd af
kompetenta personer och får fortgå någon längre tid på samma ställe.»

Eu folkskoleinspektör inom Göteborgs stift skrifver:

»Om ock undervisning i huslig ekonomi uti våra skolor icke kan
sägas vara i samma grad af behofvet påkallad för våra vanliga allmogehem
som för de s. k. arbetarhemmen, enär de förra i allmänhet torde
hafva större förutsättningar att på egen hand bibringa flickorna åtminstone
de viktigaste kunskaperna och färdigheterna på den husliga ekonomiens
område, torde dock skolans biträde åt hemmen äfven i nu berörda
hänseende vara både värdefullt och nödvändigt. Men om hemmen
i allmänhet äro i behof af skolans tjänst för utbildande af flickor, som
en gång skola kunna förestå eget eller andras hem, så är skolans arbete
för ett så viktigt ändamål värdt ej blott församlingarnas utan ock statens
uppmuntran. Det torde nämligen ej vara att förvänta, att undervisning
i huslig ekonomi vinner en allmännare utbredning i våra folkskolor,
om icke staten meddelar understöd åt densamma.»

En annan folkskoleinspektör inom samma stift yttrar:

»Att här ifrågavarande ämne gjorts och ytterligare måste göras till
föremål för allmän undervisning, synes mig vara en företeelse af icke
enbart glädjande art. Det uppväxande kvinnliga släktets handledning i
matlagning och skötandet af ett hem borde väl framför allt annat få
anses som eu hemmets egen fostraruppgifr, hvilken endast i ett godt
hem kan på bästa sätt tillgodoses. Men då man står inför den bekymmersamma
verkligheten, att hemmen i allt större utsträckning icke kunna
eller vilja rätt vårda sig om detta sitt eget privilegium, inträder också
nödvändigheten af verksamma åtgärder från det allmännas sida till åvägabringande
af den fostran, som i detta afseende kan vinnas genom allmän
undervisning. Den erfarenheten gör sig alltmer gällande i städer och
större industriorter, att hemmen icke förmå lösa denna sin uppgift, och

6

Statsutskottets Utlåtande N;o 95.

ehuru bättre förhållanden ännu äro rådande på landsbygden, synes äfven
där det berörda inflytandet göra sig mer och mer gällande inom det
mig anförtrodda inspektionsområdet.»

Samme inspektör anser »understödjandet af skolköksverksamheten
vara ett statsändamål af den mest vitala art, enär den afser att skydda
och stärka hvad som af ålder ansetts såsom statens grundval».

Två folkskoleinspektörer inom Uppsala stift yttra i gemensamt utlåtande: »Bland

sakkunniga torde ingen förneka, att hvad som hör till läroämnet
huslig ekonomi är för den kvinnliga ungdomens fostran samt därigenom
för stat och samhälle i socialt och nationalekonomiskt hänseende
af minst lika stor vikt och betydelse som den numera ganska mycket
omhuldade slöjden, hvilken utan nämnvärd svårighet redan blifvit införd
i de flesta folkskolor.»

En folkskoleinspektör inom Växjö stift anför följande:

»Den omgestaltning, som det yttre lifvet i vårt land under de senaste
årtiondena undergått, har sträckt sina verkningar äfven till våra födoämnen
och måltider. Förr lefde det stora flertalet af vårt folk af födoämnen,
beredda af säd, potatis, mjölk samt salt fläsk, sill och kött.
Dessa födoämnen äro mycket närande, om än måltiderna blifva något
enformiga, och de kräfva visserligen arbete, men ej mycken konst för
tillredningen samt medgifva noggrant tillvaratagande af samtliga värdefulla
beståndsdelar. Ett på sådan hushållning grundadt lefnadssätt var
både ekonomiskt och hälsosamt, och man skulle gärna önskat, att det
förblifvit härskande sed. Men nu rådande förhållanden göra, att alla
förhoppningar i den vägen måste öfvergifvas. Den ökade industriella
verksamheten och de ökade arbetslönerna hafva gifvit tillgångar, de
lättade och ökade kommunikationerna hafva beredt möjlighet att skaffa
omväxlande och smakliga födoämnen och njutningsmedel. En stor klass
af industriidkare och mellanhänder har uppvuxit med uppgift att tillhandahålla
sådana. Färskt kött och fisk, hvetebröd, konserver, kafle
och te äro nu hvardagsmat på arbetarnas bord. Men dessa födoämnen
fordra både arbete och insikt för att tillagas så, att de blifva smakliga,
och så, att icke deras närande beståndsdelar bortslösas på ett i längden
ruinerande sätt. Hvarifrån skulle en sådan insikt komma, då de äldre
husmödrarna icke förstått någon annan matlagning än brödbakning,
välling- och grötkokning samt fläskstekning? Den nödiga tiden till ett
omsorgsfullt arbete och till att på egen hand praktiskt förvärfva någon
kokkonst hafva de yngre husmödrarna oftast icke, då de både före och
efter sitt giftermål åtaga sig arbete utomhus, och äfven om de skulle

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

7

äga tid, sakna de tålamod och förmåga därtill. Följden däraf är, att
den minst tid- och konstkräfvande matlagningen helt och hållet fått
öfverhand, och denna, som i själfva verket icke är någon matlagning,
hotar äfven att beröfva de spisande maten. Den består nämligen mest
i kaffekokning. Till kaffet spisas smör och bröd samt något pålägg,
som köpes färdigt och ofta dåligt i charkuteriet eller magasinet. Den
flera gånger om dagen upprepade kaffedrickningen förslappar matsmältningsorganen,
och den ensidiga smörgåsdieten fördärfvar matlusten.
Däraf följer kraftnedsättning och en känsla af behof af ersättning, som
ofta sökes på krogen. Erfarenheten är alldeles bestämd, att i ett oerhördt
stort antal hushåll, där tillgångarna skulle medgifva omväxlande,
tillräckliga och hälsosamma måltider, förstöras tillgångarna genom oförståndig,
planlös användning och familjemedlemmarnas hälsa, arbetskraft
och moraliska lif genom bristande insikt och förmåga hos husmodern.
Det är därför icke underligt, att man börjat bemöda sig att afhjälpa
ett missförhållande, som tär på folkets ekonomi, sundhet och moral.»

En annan folkskoleinspektör, tillhörande Uppsala stift, yttrar:

»1 de olika lefnadsförhållanden, hvarunder barnen uppväxa och
danas för lifvet, saknas eller förefinnes i allt för ringa grad det led i
deras uppfostran, som skulle sätta blifvande husmödrar och tjänarinnor
i stånd att på ett praktiskt, ekonomiskt och sundt sätt använda och
förvara näringsmedlen samt att genom ordning och enkel prydlighet göra
ett hem kärt och tilldragande. Och det är ej nog med att en sådan
brist förefinnes, därtill kommer ock, att hithörande göromål ofta aktas
som simpla, ja rent af förnedrande. Mångenstädes, där en mor kunde
gifva sina döttrar eu god handledning och väl kunde behöfva deras
biträde, utför hon hushållsgöromålen själ! och låter döttrarna syssla
med virkning, broderi och dylikt, hvarigenom en sådan förvänd uppfattning
af arbetets värde ytterligare stärkes hos de unga. Skolköket
har här en stor fostrande uppgift att fylla. Det bör lära, huru genom
användande af eftertanke och förstånd en mängd göromål kunna underlättas,
huru de i och för sig enkla hushållsgöromålen kunna utföras på
ett snyggt och trefligt sätt, samt huru man genom användande af den
moderna teknikens hjälpmedel i hög grad kan spara såväl arbetskraft
som husgeråd och därmed förekomma förtidig utslitning af både det
ena och det andra. Lyckas skolköksverksamheten fylla denna sin uppgift,
kommer den också att adla arbetet i hemmet samt göra detta arbete,
som nu ofta utföres slentrianmässigt, odlande för skönhetssinne och
intelligens. Och ett skolkök kan bättre fylla eu sådan uppgift än ett
stort antal hem därför, att det kan vara utrustad t med flera och bättre

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

resurser i fråga om undervisningsmateriellen, att, dess lärarinna bör äga
större insikt och utbildning än flertalet af barnens mödrar, och att det
för barnen alltid går lättare, när inbördes täflan eggar till arbete».

Ännu en annan folkskoleinspektör, äfven tillhörande Uppsala stift,
anför:

»Då jag vid inspektion af folk- och småskolor ofta och särskilt i
större samhällen lagt märke till, att barnen haft ett blekt och äfven i
öfrigt sjukligt utseende, samt sökt, så långt det varit mig möjligt, få
reda på orsakerna härtill, så hafva många tvifvelsutan samverkande
orsaker framhållits; men grundade skäl anser jag mig hafva för den
öfvertygelsen, att den mest djupgående utgöres af brist på lämplig föda.
Grunden till denna brist är dock i regel icke att söka i fattigdom. Jag
tror tvärtom, att kosthållet i många hem, där barnen under nuvarande
förhållanden ej erhålla sin nödtorftiga spis, skulle med ett sundt tillgodoseende
af barnens och öfriga familjemedlemmars behof ställa sig
afsevärdt billigare, än hvad det nu uppgår till, om husmödrarna ägde
nödig insikt i huslig ekonomi. Men okunnigheten i detta afseende är
stor. Och häraf födes en intresselöshet och likgiltighet, som åter i sin
ordning ökar utgifterna och undergräfver hemmets moraliska motståndskraft
mot dåliga inflytelser. Och så växa barnen upp utan erfarenhet
af de välsignelser, som en god huslig ekonomi för med sig, för att själfva
eu gång arbeta vidare på det ödesdigra ’låtgå-systemet\ Klart är, att
en stor del af vårt folk härigenom lider i många afseenden: fysiskt,
moraliskt och ekonomiskt. Och därför torde det vara en oafvislig plikt
att energiskt arbeta därpå, att de blifvande husmödrarna erhålla både
god insikt uti och varmt intresse för den husliga ekonomien».

Vidare erinrar en folkskoleinspektör, tillhörande Linköpings stift,
därom, »att genom inrättande af skolkök på landsbygden, åtminstone
där fasta sådana kunna komma till stånd, utsikter öppnas för lösningen
af äfven en annan fråga», som inspektören anser vara af synnerlig betydelse
för våra skolbarn, »nämligen den, att tillfälle beredes långväga
och i synnerhet fattiga barn att under skoldagen få en ordentlig måltid
af lagad mat och slippa att uteslutande lefva på matsäck».

I samma riktning yttrar sig eu folkskoleinspektör inom Luleå stift,
hvilken anför:

»En fråga, som genom inrättande af skolkök skulle vinna sin lösning,
är den om fattiga skolbarns bespisning. Då i synnerhet i öfre
Norrland de fattiga skolbarnen genom långa och besvärliga vägar äro
mer än på andra orter afstängda från skolan, vore skolkök, där dessa

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

9

barn kunde erhålla ett mål varm mat om dagen, det bästa medel för
vinnande af jämn skolgång».

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län förklarar
sig ock anse, att inrättandet af skolkök vid så många folkskolor
som möjligt inom länets vidsträckta socknar skulle väsentligt höja befolkningens
intresse för folkskolorna.

Slutligen yttrar en folkskoleinspektör inom Strängnäs stift, hvilken
tämligen vidlyftigt uttalat sig angående behofvet och gagnet af undervisning
i huslig ekonomi, att enligt hans åsikt en i vidare kretsar, särskilt
till de mindre bemedlade, spridd kunskap i detta ämne torde vara
»ej blott behöflig utan af oberäkneligt gagn och till oskattbar lycka för
hela vårt folk».

Icke en enda af dem, som haft tillfälle att yttra sig i frågan, har
uttalat sig i direkt afstyrkande riktning angående förslaget om undervisning
i huslig ekonomi.

O O nr Principiella

betänkligheter häremot hafva dock uttalats af eu folkskoleinspektör
inom Härnösands stift, hvilken, jämte det han förklarat,
att, där förhållandena vore sådana, att handledning i det förevarande
ämnet icke stode att erhålla inom hemmen, skolan helt visst borde taga
vid, yttrat följande:

»Efter hand har det gått därhän, att hemmen hafva beviljat sig
befrielse från den ena delen efter den andra af barnens handledning
och fostran, öfverlärnnande omsorgen härom till de offentliga skolorna.
Det börjar bli för trångt med ämnen och åligganden i skolorna, för tomt
i hemmen. Hittills har dock ett fält för den moderliga uppfostran kvarlämnats
åt hemmet: den unga dotterns handledning i hushållets och
matlagningens sysslor; då det nu gäller de första stegen för äfven detta
områdes förflyttning, må ju ett varningens ord få uttalas. Det lider
intet tvifvel att, om rikliga statsunderstöd härtill locka, den ena folkskolan
efter den andra äfven på den rena bondebygden lägger sig till
med skolkök; och mödrarna — både de, som behöfva, och de, som icke
behöfva denna hjälp — lämna villigt ifrån sig sitt sista tillfälle af moderligt
inflytande. Häremot vore nu intet att anmärka, därest den massuppfostran,
som kan meddelas i offentliga skolor, vore till sina verkningar
jämgod med hemuppfostran, men så är icke händelsen. Det är
min djupa öfvertygelse, att större delen af den ''ungdomens förvildning’,
hvaröfver i vår tid så ofta klagas, har sin rot i den brist på pietet,
som af denna offentliga uppfostran, där en konventionell disciplin skall
ersätta den naturliga föräldravördnaden, måste blifva en gifven följd».

I öfrigt har blott en folkskoleinspektör, nämligen inom ett af rikets

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 57 Häft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

nordligaste inspektionsområden, yttrat sig mot, att staten för närvarande
skulle inskrida i förevarande fall, samt hemställt, att Riksdagens ifrågavarande
framställning måtte få hvila i afvaktan på gynnsammare förhållanden
för den däri uttalade tankens förverkligande. Men detta har ej
skett, af principiella skäl. Fastmer erkännes af honom uttryckligen, att
meningarna näppeligen torde vara delade rörande behöfligheten af den
ifrågasatta undervisningen i huslig ekonomi, och han medgifver, att
denna undervisning kan i folkhögskolan och möjligen i fortsättningsskolan
anses vara till verkligt gagn. De skäl, på hvilka han grundar
sin hemställan, äro hufvudsakligen, att hinder för anordnande af skolkök
skulle uppstå på grund af lokala förhållanden, såsom de glest befolkade
platserna och de dåliga kommunikationerna inom inspektionsområdet,
att det vore ovisst, huruvida den kvinnliga ungdomen i folkskolorna
inom finnbygden skulle kunna anses äga nödiga förutsättningar för att
tillgodogöra sig ifrågavarande undervisning, samt, framför allt, att med
inrättandet af skolkök vore förbundna så dryga kostnader, att kommunerna
i dessa trakter endast i mycket ringa grad vore i tillfälle att
bidraga.

Vissa betänkligheter mot beviljande af statsbidrag för ändamålet
hafva äfven uttalats af Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län. Jämte det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande omnämner,
hurusom anslag till skolkök inom länet lämnats af en sparbank
äfvensom af vederbörande hushållningssällskap, förklarar sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande anse, att det närmast är en kommunernas angelägenhet
att verka för undervisning i huslig ekonomi åt den uppväxande
ungdomen, och uttalar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tvifvelsmål, huruvida, innan tillförlitlig kännedom vunnits om resultatet af
redan ordnad undervisning i huslig ekonomi äfvensom angående utbredningen
och varaktigheten af särskildt den på landsbygden bosatta kroppsarbetande
befolkningens intresse för saken, staten bör härvidlag lämna
understöd.

De invändningar eller tvifvelsmål, hvilka i öfrigt uttalats i de inkomna
utlåtandena, afse icke frågan, huruvida staten bör i skolkökssaken
träda hjälpande emellan, utan åsyfta dels den omfattning, hvari
detta lämpligen bör ske, och dels de villkor, som böra uppställas för
statsbidragets beviljande.

Till hvilka Hvad först angår frågan, till hvilka anstalter statsbidrag för ända amtcuterbör

målet bör utgå, hafva i ganska många af de inkomna yttrandena ututgå?
talats vissa betänkligheter mot anordnande af undervisning i huslig

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

11

ekonomi på det egentliga folkskolestadiet. Sålunda framhålles af somliga
svårigheten att öfverhufvud å undervisningsplanen inordna ett nytt ämne,
i all synnerhet ett af så pass tidskräfvande art som huslig ekonomi. Särskildt
har anmärkts, att i kommuner, som hafva folkskoleundervisningen
anordnad med s. k. hvarannandagsläsning, plats för skolköksundervisning
icke skulle kunna å schemat inrymmas, hvilket äfven af kostnadsskäl
blefve för dem omöjligt.

Många hafva ansett mindre lämpligt att vid folkskolor, där gossar
och flickor undervisas samtidigt, införa kurser, i hvilka blott de kvinnliga
lärjungarna deltaga, hvarjämte uttalats tvifvelsmål, huruvida flickor
vid så unga år som de, hvilka bevista den egentliga folkskolan, skulle
kunna hafva verklig nytta af ifrågavarande undervisning. En folkskoleinspektör,
tillhörande Skara stift, har t. ex. uttalat sig på följande sätt:
»Att inrätta skolkök för flickor i den egentliga folkskolan synes mig icke
vara lämpligt. Sådant skulle utan tvifvel verka synnerligt störande på
undervisningen i folkskolans obligatoriska ämnen, särdeles i folkskolorna
på landet, där nästan öfverallt gossar och flickor undervisas tillsammans.
Hvarmed skulle gossarna sysselsättas under den tid, som flickorna tillbragte
i skolköket? Skulle de fortsätta i lärokursens inhämtande, kunde
ju vid flickornas återkomst någon Barnundervisning icke vidare äga rum.
Då skolköksundervisningen kräfver sin särskilda lärarinna, måste denna undervisning
nämligen pågå på landet, där blott en skolkökskurs årligen kan
komma till stånd, under en sammanhängande tid. Skolköken måste enligt
min mening söka sina elever ofvanför den egentliga folkskolan, i hvilken
flickorna väl icke heller äga den mognad, som en dylik undervisning
förutsätter, om den skall kunna med verklig framgång bedrifvas. Mig
synes därför, som om blott en afslutad folkskolekurs beredde åt flickorna
det nödvändiga underlaget för en framgångsrik undervisning i huslig
ekonomi».

Hufvudsakligen på nu omförmälda skäl hafva åtskilliga af dem, som
hörts i ärendet, ansett, att ifrågavarande undervisning icke lämpligen
bör förekomma för andra folkskoleelever än dem, som redan afslutat
kursen i den egentliga folkskolan. En folkskoleinspektör inom Skara
stift anser till och med, att denna undervisning skulle vara till föga eller,
snart sagdt, intet gagn för flickor under sexton år. Några finna det lämpligast,
att undervisningen förlägges till fortsättningsskolan.

A andra sidan hafva en betydande del af dem, som yttrat sig i
frågan, ansett undervisning i huslig ekonomi kunna med nytta och framgång
meddelas på den egentliga folkskolans stadium, nämligen i folkskolans
fjärde årsklass eller till och med i den tredje. Beträffande

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

landsbygdens folkskolor har härvid från flera håll föreslagits, att skolkökskurserna
skulle, helt eller delvis, förläggas till ferierna.

Många, däribland Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands
och Örebro län, hafva hemställt, att äfven åt flickor, som lämnat
skolan, skulle beredas tillfälle att deltaga i skolköksundervisning; på
vissa håll har detta till och med betraktats såsom en hufvudsak.

Mot införande eller understödjande af undervisning i huslig ekonomi
i de högre folkskolorna har ingen invändning gjorts. Särskildt har
framhållits, att, då åt dessa skolor är medgifven större frihet i afseende å
läsämnen och lärotimmar i hvarje vecka, större lätthet där förefinnes
att inordna denna undervisning i läsordningen, äfvensom att flickorna i
dessa skolor äro på ett sådant ålderstadium, att de äga förutsättningar
att tillägna sig samma undervisning.

Detsamma har äfven framhållits beträffande folkhögskolorna, hvadan
undervisning i huslig ekonomi i dessa i allmänhet ansetts böra befrämjas.
En folkskoleinspektör inom Strängnäs stift har framhållit, att
genom dylik undervisnings införande vid folkhögskolorna särskildt småskollärarinnor
bereddes tillfälle att på billigt sätt förvärfva sig så mycken
utbildning i ämnet, att de kunde anses kompetenta att sedermera
själfva undervisa däruti. Dock hafva från ett par håll uttalats vissa betänkligheter.
Så yttrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län, att för ungdomen vid de kvinnliga folkhögskolorna ifrågavarande
slags undervisning syntes mindre behöflig än för flickor ur arbetar-
och obemedlade hem vid högre folkskolor och i folkskolornas
högre klasser, särskildt å sådana orter, vare sig städer eller landsbygd,
där industriell verksamhet i större omfattning bedrifves. Ed folkskoleinspektör
inom Göteborgs stift anser, att folkhögskolorna, som lyda under
särskilda styrelser, böra för den mer omfattande undervisning,
hvilken där bör kunna bringas till stånd, äga tillfälle att genom underdåniga
ansökningar i hvarje särskildt fall underställa äfven denna gren
af sin verksamhet Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning i och för det
ökade bidrag af statsmedel, som härför kan finnas erforderligt, alldenstund
dessa skolor äro få till antal samt närmast jämförliga med de
högre flickskolor och sainskolor, hvilka åtnjuta sådant understöd.

Bland dem, som yttrat sig i frågan, hafva några ansett skolkök tills
vidare icke kunna eller böra inrättas annorstädes än i städerna och
inom större industriidkande samhällen å landsbygden, där undervisning i
huslig ekonomi vore i högre grad af behofvet påkallad än i allmänhet
på landet. Andra hafva varmt förordat understödjandet af ifrågavarande

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

13

undervisning jämväl på landsbygden, särskild! i flyttande skolkök, och
hafva därvid flera påpekat önskvärdheten däraf, att statsunderstöd för
ifrågavarande ändamål må kunna beviljas äfven åt skolor, som äro fristående
och således ej stå i samband med folkundervisningsanstalter,
såsom hushållsskolor och dylika. Beträffande flyttande skolkök har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län anfört, att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande visserligen icke ville bestrida, att med
en sådan anordning en skicklig och af verkligt nit besjälad lärarinnas
verksamhet kunde medföra gagn, men dock vore mycket tveksam rörande
ändamålsenligheten och nyttan af sådana undervisningsanstalter.

Det läge nämligen i sakens natur, att hvarje för denna undervisning
anställd lärarinna snart nog måste tröttna vid att föra ett kringflackande
lif och därigenom förlora intresset för sin verksamhet. Uppenbart vore
äfven, att, då den på hvarje ställe erforderliga undervisningslokalen icke
behöfde användas längre än några få veckor hvarje år, det ej gärna
kunde påräknas, att fullt ändamålsenliga sådana lokaler skulle i allmänhet
tillhandahållas. En undervisningstid af allenast 6—B veckor syntes
dessutom vara alltför kort, om verkligt gagn af undervisningen åsyftades.

Kostnaderna för ett skolkök hafva uppgifvits olika. Ett skolköks Kostnaderna
första uppsättning har t. ex. af några beräknats uppgå till omkring 850 ^''artdTaf
kronor. Det årliga kostnadsbeloppet har ansetts kunna uppgå till 1,000 skolkök.
—1,400 kronor för fast skolkök, till 200—300 kronor för hvarje kurs i flyttande
skolkök, i bägge fallen oberäknad! kostnaden för lokal och bränsle
och med tillgodogörande af vinst, som kan uppstå genom försäljning af
matportioner. En folkskoleinspektör i Visby stift har uppgifvit, att den
årliga kostnaden för ett större välskött skolkök och undervisningen där
antagligen uppginge till minst 2,700 kronor. Lärarinnans aflöning ställer
sig naturligtvis olika på olika orter och växlar, enligt uppgift af öfverstyrelsen
för Stockholms stads folkskolor, från 160 kronor till 1,500 kronor.
I några af de större skolköken äro anställda biträdande lärarinnor
med något lägre aflöning. På de flesta ställen har lärarinnan utom
kontant lön äfven fria middagar under arbetstiden, stundom full kost.
Betydelsen häraf har framhållits af, bland andra, domkapitlet i Västerås.

Beträffande den grund, efter hvilken statsbidrag till ifrågavarande Grunden för
undervisning bör utgå, hafva de mest skiftande meningar uttalats. Hvad statsbidragets
först angår de särskilda ändamål, till hvilka statsunderstöd skulle få beraknm9''
tagas i anspråk, hafva några af dem, som hörts i ärendet, ansett staten
böra lämna bidrag äfven till skolkökens första uppsättning och utrust -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

ning med spisar och annan nödig materiell. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kalmar län tillstyrker exempelvis, att statsbidrag till första
uppsättningen må utgå med två tredjedelar af kostnaderna härför med
skyldighet för skoldistrikt, som erhållit sådant bidrag, att låta skolköket
vara i verksamhet under minst fem år utan annat ytterligare understöd
från statens sida än bidrag till lärarinnans aflöning med två tredjedelar
af kostnaden härför. Äfven har föreslagits, att staten skulle bidraga med
högst hälften af anläggningskostnaden, af en folkskoleinspektör med tre
fjärdedelar af samma kostnad. Många hafva ansett, att ett maximibelopp
borde uti ifrågavarande afseende fastställas, såsom 600, 800 eller 1,000
kronor, under det att många andra funnit statsunderstöd ej alls böra
lämnas till skolköks första uppsättning.

Alla, som öfver hufvud tillstyrka statsbidrags beviljande, äro därutinnan
ense, att bidraget i främsta rummet bör användas till lärarinnans
aflöning. Några, såsom öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor
samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands och Kalmar
län äfvensom vissa folkskoleinspektörer, anse, att statsbidrag ej bör få
användas till andra löpande utgifter än lärarinnans aflöning.

Enligt fleras åsikt bör dock staten bidraga jämväl till öfriga löpande
utgifter för skolköken, såsom till mat och diverse materiel.

I allmänhet har uttalats den meningen, att staten icke bör bidraga
till bestridande af kostnader för lokal och bränsle, hvilka ansetts böra
drabba vederbörande kommuner.

Vidkommande beräkningen af statsbidraget till aflöning af lärarinna
och till andra löpande utgifter, äro de uttalade åsikterna mycket växlande.
En folkskoleinspektör i Göteborgs stift, hvilkens utlåtande Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län åberopat
såsom eget yttrande i ärendet, har anmärkt, att såsom grund för de
särskilda bidragens bestämmande icke lämpligen torde kunna följas den
för lönetillskott till aflöning af lärare vid folkskolor nu i lag bestämda,
emedan aflöningen i de båda fallen icke stode i liknande förhållande
till totalkostnaden. Statsbidraget borde snarare bestämmas efter samma
grunder, som vore gällande i afseende å fortsättningsskola, med hvilken
undervisningen i huslig ekonomi dessutom närmast vore att jämföra.

Många anse, att statsbidrag bör utgå endast under villkor, att anslag
lämnas äfven af kommun eller enskilda, samt att dess belopp bör ställas i
visst förhållande till det anslag, som skolköket sålunda i öfrigt åtnjuter,
och utgå med viss del, t. ex. två tredjedelar eller hälften, af hela kostnaden
för löpande utgifter. Öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor
förmenar det ej vara möjligt att på ifrågavarande område fastställa någon

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

15

viss proportion mellan statsbidraget och de kommunala omkostnaderna.
Det lär i alla händelser — säger öfverstyrelsen — icke lida något tvifvel,
att vederbörande kommun nödgas för ändamålet underkasta sig omkostnader
minst lika stora som det af öfverstyrelsen ifrågasatta statsbidraget,
5 kronor för dag under den tid, undervisningen i huslig ekonomi pågår.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala och Östergötlands län
samt ett par folkskoleinspektörer anse staten böra bekosta lärarinnans
hela kontanta aflöning. Domkapitlet i Skara anser, att statsbidrag bör
kunna undantagsvis, efter Eders Kungl. Maj:ts bepröfvande i hvarje särskilt
fall, lämnas jämväl, där vederbörande kommun på grund af
fattigdom ej beviljat något anslag för ändamålet.

För beräkning af bidraget till de löpande utgifterna, särskild! till
lärarinnans aflöning, hafva många olika metoder föreslagits. Askilliga
hemställa, att nämnda aflöning skall utgå för fast anställd lärarinna vid
fast skolkök med visst belopp för helt arbetsår, t. ex. 600, 700 eller
750 kronor för en undervisningstid af åtta månader, samt att staten
skall antingen betala hela lönen, eventuellt jämte ålderstillägg, eller
ock bidraga med viss bråkdel, exempelvis två tredjedelar, af den kontanta
aflöningen. För annan lärarinna vid fast skolkök äfvensom för lärarinna
vid flyttande skolkök borde, enligt denna mening, utgå visst belopp
för hvar kurs, omfattande minst t. ex. 180 timmar under fem eller
sex veckor.

En folkskoleinspektör i Lunds stift har föreslagit, att till aflöning
af skolkökslärarinna, som har full tjänstgöring, statsbidrag skall utgå
efter enahanda grunder, som gälla beträffande småskollärarinnor, samt
att för aflöning af skolkökslärarinna, som har sex veckors tjänstgöring,
statsbidraget må utgöra 80 kronor, d. v. s. två tredjedelar af en aflöning
å 20 kronor för vecka eller 120 kronor för kurs.

Af ett pär folkskoleinspektörer i Uppsala stift har påpekats, att aflöningen
bör vara olika, allteftersom undervisningen skötes af en tjänstgörande
folkskollärarinna, som härför vunnit nödig kompetens, i hvilket
fall den enligt deras förslag skulle utgå med 200 kronor årligen, därest
undervisningen påginge en dag i veckan under åtta månader och med
tvåårig kurs för hvarje lärjunge, eller om undervisningen skötes af en
särskild lärarinna hela året om i samma skola, då aflöningen borde,
under villkor att undervisningen påginge fem dagar i veckan med skilda
afdelningar och med tvåårig kurs för hvarje lärjunge, utgöra 800 kronor
jämte rätt till husrum och vedbrand eller 200 kronor i ersättning för
dessa naturaförmåner, eller ock slutligen om undervisningen meddelas

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

af särskild, lärarinna vid flyttande skolkök, då lärarinnan borde för hvarje
skolkökskurs med minst åtta veckors undervisning på hvarje plats åtnjuta
ett arfvode af 250 kronor jämte ersättning för resekostnad, husrum och
vedbrand. Liknande förslag hafva framlagts af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västernorrlands län och domkapitlet i Härnösand
jämlikt framställning af eu folkskoleinspektör inom Härnösands stift.

Åtskilliga andra hafva hemställt, att aflöningen till lärarinnan eller
statsbidraget skall utgå med visst belopp för hvarje kurs å exempelvis
sex veckor eller trettio dagar o. s. v. med viss daglig undervisningstid.
Eu folkskoleinspektör har ansett aflöningen böra utgå med 150 kronor
för hvarje kurs, omfattande sex veckor, hvilket efter beräkning af fem
kurser årligen i fast skolkök eller kurser med flyttande skolkök på fem
platser skulle utgöra sammanlagdt 750 kronor om året. Statsbidraget
skulle då utgöra 100 kronor för hvarje kurs. Detta belopp har föreslagits
jämväl af Eders Kungl. Mapts befallningshafvande i Alfsborgs
län och domkapitlet i Västerås. Én annan folkskoleinspektör likasom
öfverståthållarämbetet har ansett en undervisningskurs å tjugufem arbetsdagar
vara till fyllest, under det att flera, som yttrat sig härom, funnit
såsom minimum böra fastställas en kurs på trettio dagar, antingen fördelade
med en dag i veckan eller sammanförda under t. ex. sex veckor
med fem dagar i veckan.

Flera hafva föreslagit, att statsbidraget skall utgå med visst belopp
för hvarje skola, där undervisning i huslig ekonomi under året pågått
en viss minimitid. Denna har ansetts böra vara än tre månader, än två
månader och enligt eu folkskoleinspektör ej mer än fyra veckor.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län hemställer,
i likhet med en folkskoleinspektör i Linköpings stift, att lärarinnans
kontanta minimilön bestämmes till visst belopp för kalendermånad,
lägre eller höger allteftersom hon har en eller flera grupper af
flickor att undervisa, och att statsbidraget till sådan lön må kunna utgå
för kortare eller längre tid af ett kalenderår, dock minst den tid, som
anses erforderlig för eu någorlunda grundlig kurs, eller två kalendermånader
med vissa timmars daglig undervisning. En folkskoleinspektör i
Lunds stift, som jämväl anser, att lärarinnans aflöning bör beräknas efter
månad, föreslår den månatliga aflöningen till en åttondel af småskollärarinnas
årliga aflöning.

öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor har, med hänsyn därtill,
att såväl undervisningstiden som antalet deltagare är och måste
komma att blifva mycket varierande, ansett det icke vara lämpligt eller

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

17

ens möjligt att bestämma statsbidragets storlek till något visst belopp
för undervisningskurs, utan förmenat det vara lämpligast att fastställa
detsamma till visst belopp för dag under den tid, undervisningen pågår;
och föreslås i sådant afseende 5 kronor, dock med den begränsning att
till samma lärarinna icke må utgå högre belopp än det lönetillskott,
som från staten utgår till vid folkskola anställd ordinarie lärare, och
att vid skola, där mer än en lärarinna i huslig ekonomi är anställd,
det årliga statsbidraget må utgöra högst 1,000 kronor. Samma förslag
innehålles i öfverståthållarämbetets yttrande. Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
i Örebro län uttalar liknande åsikt beträffande sättet för
beräkning af lärarinnans aflöning, dock att en aflöning per dag af 4 kronor
i städerna och 3 kronor på landet anses tillräcklig, därest icke för
lärarinnan skulle stadgas särskild genom examen styrkt kompetens, i
hvilken händelse aflöningen finge beräknas något högre, i hvarje fall
med lämplig begränsning af statsbidraget för år.

Andra, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings
län, hafva tillstyrkt, att statsbidragets belopp skall ställas i ett visst
förhållande till antalet elever, så att statsbidrag må utgå med högst 15
kronor för hvarje elev, som erhållit trettiofyra dagars undervisning, dock
icke utöfver 1,000 kronor årligen till hvarje skola. En folkskoleinspektör
i Växjö stift, som föreslår, att statsbidraget skall utgå med 600 kronor
för skolkök, som är i verksamhet åtta månader med minst sex elever
hvarje arbetsdag, har hemställt, att statsbidraget skall höjas med 100
kronor för hvarje ytterligare elev intill tio, samt att vid detta eller
större antal elever bidraget skall utgöra 1,000 kronor.

Såsom redan antydts, hafva många, i synnerhet de, hvilka i likhet
med öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor haft sin uppmärksamhet
riktad främst på de fasta skolköken, ansett, att ett maximibelopp
bör fastställas för det årliga statsunderstödet till hvarje skolkök.
Detta maximibelopp har af de flesta blifvit, liksom i motionen, föreslaget
till 1,000 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge
län vill hafva det satt till 1,500 kronor.

Beträffande det behöfliga anslaget har en stor mängd af dem, som
hörts i ärendet, framhållit vikten däraf, att, om statsbidraget skall
för befordrande af undervisningen i huslig ekonomi erhålla någon verklig
betydelse, dess belopp icke får sättas för lågt. Särskildt hafva Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de nordliga länen äfvensom domkapitlen
i Härnösand och Luleå betonat, att i landets nordligare trakter,
där kommunerna ändock äro så betungade af utgifter för sitt folkskoleväsen,
att någon benägenhet att därutöfrer göra nya, mer betydande upp*

Bill. till Rilcsd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 57 Haft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

offringar härför icke gärna kunde vara att förvänta, statens kraftiga ingripande
vore särskilt af nöden och helst., borde afse betäckande af
samtliga kostnader för denna undervisning. Äfven Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Södermanlands län, som, på sätt förut är nämndt,
ställer sig i viss mån betänksam beträffande ifrågavarande förslag i dess
helhet, erkänner på samma gång, att, därest statsunderstöd skulle anses
redan nu böra för ändamålet föreslås och Eders Kungl. Maj:t skulle
af det tilläfventyrs anvisade anslaget efter eget bepröfvande utdela sådant,
understöd till dem, som funnes vara mest i behof däraf, det i
motionen föreslagna beloppet, 50,000 kronor, komme att visa sig ganska
lågt, och att om, liksom i fråga om statsbidrag för undervisning i slöjd,
hvarje skoldistrikt, inom hvilket undervisning i huslig ekonomi anordnades
i folksiiola eller högre folkskola, skulle för hvarje sådan skola
under vissa villkor vara berättigadt till understöd af statsmedel, det i
motionen angifna beloppet säkerligen komme att behöfva mångdubblas
för att lämna möjlighet till mer afsevärda bidrag åt de särskilda kommunerna.

I flera af de afgifna yttrandena har framhållits, att, äfven om staten
kommer att lämna understöd för ifrågavarande undervisning, det med
hänsyn til! de dryga kostnader, som ändock komme att hvila å kommunerna,
vore i hög grad önskvärdt att, såsom redan nu inom flera
län vore fallet, landstingen eller hushållningssällskapen ville på ett eller
annat sätt understödja saken, särskildt vid första uppsättningen af skolkök.

viukor^för • ®es^a dom, som blifvit hörda i ärendet, hafva föreslagit vissa

erhållande a/för åtnjutande af rätt till statsbidrag för uppehållande af understatsbidrag.
visning i huslig ekonomi.

En folkskoleinspektör i Uppsala stift har framhållit, att dessa villkor
höra formuleras i så allmänna ordalag, att undervisningen kan anordnas
efter de olika lokala förhållandena.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län finner
det tillfyllest, om vederbörande skolråd med bevis från folkskoleinspektör
styrker, att ett fullt ändamålsenligt skolkök inrättats, och om för erhållande
af statsbidrag för undervisningens uppehållande tillämpas ungefär
samma bestämmelser, som gälla för statsbidrag till slöjdundervisningen.

I fråga om lärarinnans kompetens hafva många föreslagit, att hon
skulle hafva genomgått kurs vid någon af staten understödd anstalt för
utbildande af lärarinnor i ämnet. Åtskilliga hafva härtill lågt, att hon
borde vid anställd examen hafva erhållit betyg om minst godkänd prak -

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

19

tisk och teoretisk skicklighet. Andra hafva ansett tillräckligt, att lärarinnan
i folkskollärarinneexamen erhållit betyg om godkända insikter i
ämnet huslig ekonomi, eller att hon, efter aflagd folkskollärarinneexamen,
genomgått privat anstalt för utbildning af lärarinnor i samma ämne.
Ännu andra hafva funnit än mindre kompetensfordringar tillräckliga,
exempelvis Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län,
som ansett småskollärarinnekompetens jämte genomgången särskild kurs
i huslig ekonomi vara till fyllest. Öfverstyrelsen för Stockholms stads
folkskolor uttalar, att man för de större skolköken borde kunna förutsätta,
att lärarinnan skulle hafva genomgått en kurs vid någon af de anstalter,
som åtnjöte statsunderstöd för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi,
och vid anställd examen erhållit intyg om godkänd skicklighet,
men att åter vid sådana skolkök, där undervisning i ämnet meddelades
endast en eller annan dag i veckan eller under några veckor om året,
en så sträng bestämmelse helt visst skulle verka hämmande och hindrande,
hvarför man här torde få nöja sig med intyg af vederbörande
skolråd, skolstyrelse eller folkskoleinspektör, att undervisningen bedrifvits
på ett tillfredsställande sätt. Öfverståthållarämbetet har ansett, att tills
vidare ingå kompetensvillkor för lärarinna i huslig ekonomi borde uppställas.
Två folkskoleinspektörer i Uppsala stift hafva däremot kraftigt
framhållit vikten häraf, att lärarinnorna hade nödig kompetens, för att
icke hela saken redan i dess begynnelse skulle blifva förfuskad genom
skolkökens anförtroende åt mer eller mindre skickliga köksor såsom
lärarinnor.

Angående beskaffenheten af de yttre anordningarna för skolköken
hafva åtskilliga uttalat sig och därvid i allmänhet förordat, att såsom
villkor för statsbidrags åtnjutande skulle fordras, att skolköket vore försedt
med nödig och lämplig materiell samt förfogade öfver tillräckligt
utrymme. En och annan synes dock hafva funnit detta villkor mindre
viktigt. En folkskoleinspektör från Visby stift har till och med ansett
skolkök till en början, innan saken nått större utveckling, kunna anordnas
i lärarinnans bostad.

Rörande undervisningens förläggande till olika tider af aret hafva åtskilliga
uttalanden gjorts, särskilt hvad angår skolköken på landsbygden.
På sätt förut är nämndt, har sålunda framhållits, att denna
undervisning skulle kunna förläggas äfven till ferierna.

De olika förslag, som framställts rörande den utsträckning, hvarje
undervisningskurs minst hör erhålla, för att statsbidrag till densamma må
utgå, har jag redan omnämnt vid redogörelse för hvad de afgifna
yttrandena innehålla angående grunden för statsbidragets beräkning.

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Den dagliga undervisningstiden i skolköket har af många ansetts
böra fastställas till ett visst minimum, för att statsbidrag må kunna erhållas.
I sådant afseende har ofta föreslagits fyra timmar. Ett par folkskoleinspektörer
hafva hemställt, att någon sådan minimitid tills vidare,
intill dess större erfarenhet vunnits, icke måtte fastslås.

Angående den lämpligaste åldern för de flickor, som skola undervisas
i skolköken, har, såsom förut är vidrördt, ganska stor skiljaktighet rådt.
Den minimiålder, som i allmänhet ansetts böra bestämmas såsom förutsättning
för statsbidrags erhållande, har af några föreslagits till tolf år. Det
oftast förekommande förslaget i detta afseende är, att ifrågavarande undervisning
ej skulle meddelas åt yngre flickor än sådana, som tillhöra folkskolans
fjärde årsklass, d. v. s. uppnått en ålder af omkring 13—14 år.
Eu folkskoleinspektör inom Skara stift föreslår så hög minimiålder som
sexton år. Domkapitlet i Växjö anser skolköksundervisningen böra infalla
ungefär samtidigt med konfirmationsundervisningen. Såsom maximiålder
för elev i skolkökskurs har föreslagits af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands län sjutton år, af domkapitlet i Luleå aderton
år samt af domkapitlet i Västerås in. fl. tjugu år. En folkskoleinspektör
har ansett, att ingen maximigräns bör sättas..

Att antalet elever i hvarje kurs icke bör få öfverstiga ett visst maximum
har blifvit från flera håll påpekadt. Såsom det normala antalet elever
i hvar kurs har i allmänhet angifvits 10—12; såsom minimiantal har af
många föreslagits sex, af andra 10—12. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västmanlands län anser minimiantalet böra sättas till femton,
men föreslår, att, där antalet deltagande flickor är stort, undervisningen
bör kunna meddelas i afdelningar med minst tjugu i hvarje afdelning.
Såsom raaximiantal elever per kurs har i allmänhet föreslagits femton eller
sexton, men äfven lägre antal. Två folkskoleinspektörer, tillhörande Uppsala
stift, hvilka ansett, att antalet flickor, som samtidigt undervisades af en
lärarinna, borde vara minst åtta, högst sexton, anföra följande: »Bestämmandet
af dessa tal har sin särskilda grund däri att de grupper eller s. k.
''familjer’, af hvilka hvarje afdelning af samtidigt undervisade flickor
skall bestå, böra utgöras af fyra eller fem lärjungar; och böra två eller
tre, någon gång fyra sådana ''familjer'' kunna samtidigt undervisas af
samma lärarinna. Allt eftersom ''familjerna'' äro två, tre eller fyra, skall
skolköket bestå af dubbel, trefaldig eller fyrfaldig uppsättning af spisar,
bord, skåp, diskbänkar, kokkärl och serviser in. m.»

Flera folkskoleinspektörer anse, att såsom villkor för erhållande af
statsbidrag ej bör stadgas något minimiantal af elever, och en af dessa
folkskoleinspektörer, hvilken föreslagit statsbidrags utgående med visst

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

21

belopp för kurs, framhåller därvid, att skoldistriktets egna utgifter för
skolköket torde vara tillräcklig garanti för, att ej rätten till statsbidrag
missbrukas genom elevernas uppdelande i för små grupper.

Angående olämpligheten af att vid skolköken mottaga matgäster i större
omfång uttalar sig en folkskoleinspektör, tillhörande Lunds stift, på följande
sätt: »Att med skolköken sammanbinda gratis- eller billighets bespisning

för vare sig skolbarn eller lärarinnor, skolbarnen till obestämdt
antal för olika dagar, hvarom föreståndarinnan får kännedom
först om morgonen, när hon skall genomgå receptet för redan dagen
förut beslutade rätter, anser jag högst olämpligt, och göromålen varda
lätt öfveransträngande för både lärarinna och barn, som hafva svårt för
att handtera de stora kökskärl, som behöfva användas för anrättande af
måltider åt stundom öfver ett hundratal spisgäster, samt därpå följande
diskning och rengöring af både kök och matsal. Så lång tid tages
härför i anspråk, att skolkökselever svårligen medhinna oatt deltaga i
eftermiddagens undervisning i den skolklass de tillhöra». A andra sidan
har af en folkskoleinspektör inom Linköpings stift erinrats, hurusom
genom inrättande af skolkök på landsbygden, åtminstone där fasta sådana
kunde komma till stånd, utsikter öppnades för lösningen af frågan, huru
tillfälle kunde beredas långväga och i synnerhet fattiga barn att under
skoldagen få en ordentlig måltid af lagad mat och slippa att uteslutande
lefva på matsäck. Äfven från en folkskoleinspektör från Luleå
stift föreligger ett liknande uttalande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län påpekar,
att undervisningen bör meddelas kostnadsfritt. Att eleverna i skolköket
böra, åtminstone på landsbygden, utan ersättning erhålla spisning af
den mat de tillaga framhålles af en folkskoleinspektör; en annan erinrar,
att, därest någon afgift upptages af skolkökseleverna, denna bör sättas
tämligen låg, högst till 5 kronor, och ej affordras fattiga lärjungar.

De flesta, som hörts i ärendet, hafva framhållit nödvändigheten af
att undervisningen i skolköken skötes på ett af vederbörande folkskoleinspektör,
skolråd eller skolstyrelse godkänd! sätt; och har i sådant afseende
i allmänhet påyrkats, att undervisningen i huslig ekonomi skall
vara ordnad så, att öfriga skolämnen icke eftersättas. För utbekommande
af statsbidrag skulle intyg härom alltså fordras. Några, såsom
t. ex. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län, hafva
framhållit behöfligheten eller önskvärdheten däraf, att särskilda inspektriser
blefve af Eders Kungl. Maj:t eller af vederbörande landsting anställda
för öfvande af kontroll öfver skolkökens lämpliga anordning.

Angående sättet för utanordning och utbetalning af statsbidraget har

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

öfverståthållarämbetet hemställt, att härför skulle gälla samma regler
som i fråga om statsbidrag till undervisning i slöjd, d. v. s. att anslagen
skulle utbetalas i Stockholm af statskontoret och i öfriga delar af riket
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

mentschefens o Sedan jag sålunda redogjort för det viktigaste af de inkomna utyttrande.
låtandenas innehåll, må, innan jag går att för egen del yttra mig i frågan,
Frågans meddelas en framställning rörande hufvuddragen af skolköksfrågans ututcee/eitng
i yeckling i vårt land.

Tanken att genom särskild undervisning rörande de i ett hem förekommande
hushållsgöromålen meddela kvinnliga lärjungar insikt och praktisk
färdighet i sådana sysslor fick redan för omkring fyrtio år sedan insteg
i Sverige genom inrättande af de första så kallade hushållsskolorna.
Med undervisningen i dessa skolor åsyftades dock ej utbildning af flickor
i skolåldern. För inträde i dem uppställdes nämligen i regel såsom
villkor att hafva afslutat den obligatoriska skolgången. Ett af de viktigaste
syftemålen för dessa skolors verksamhet var dessutom att utbilda
dugliga tjänarinnor, och undervisningen var också härefter afpassad.
Om de sålunda med afseende på både ändamål och organisation skilde
sig från skolköken, kunna de dock så till vida sägas hafva gifvit upphofvet
till dessa, att frågan om undervisning i huslig ekonomi genom
deras framträdande kom att blifva föremål för en liflig diskussion, särskildt
inom hufvudstadens för skolfrågor och speciellt för den kvinnliga
undervisningen intresserade kretsar. Vid flickskoleinötet år 1886 framkastades
sålunda af en inledare frågan om skolundervisning i »hushållslära»;
och kort därefter blef i en facktidskrift frågan om betydelsen af
skolundervisning i ämnet föremål för eu sakrik utredning. Förslager
mötte visserligen i början ganska starkt motstånd. Det dröjde dock icke
länge, innan den framkastade tanken omsattes i praktiska resultat. Redan
på hösten 1889 var det första skolköket i gång — i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm — med undervisning i matlagning för de äldre flickorna
i församlingens folkskola. Ett biändamål med denna matlagningskurs
var härvid att få på billigt sätt tillredd den mat, som i skolan användes
till fattiga skolbarns bespisning. Exemplet följdes snart i andra
skolor i hufvudstaden. Så inrättades skolkök redan nästpåföljande år i
Hedvig Eleonora och Maria församlingar, år 1891 i Klara församling och
senare äfven i Katarina, Adolf Fredriks och Kungsholms församlingar.
Sedermera hafva hufvudstadens kommunala myndigheter på förslag af

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

23

folkskoleöfverstyrelsen år efter år beviljat anslag till aflönande af lärarinnor
och andra löpande utgifter för undervisning i huslig ekonomi vid
Stockholms folkskolor. Under år 1904 utbetalade Stockholms stad för
sådant ändamål 19,330 kronor 71 öre.

Jämväl i Göteborg, där hushållsskola redan länge varit i verksamhet,
väcktes, kort efter det skolköken i Stockholm tagit sin början, förslag
om anordnande af matlagningskurser för folkskolebarn samt om anslag
härtill. Det första skolköket i Göteborg, hvilket igångsattes med anlitande
af donation utaf enskild person, afslöt på sommaren 1891 sin första kurs,
i hvilken deltagit sexton flickor. Redan år 1893 hade undervisningen
utvidgats till åtta kurser med tillhopa etthundrafem lärjungar. Enligt
af vederbörande folkskoleinspektör lämnade uppgifter funnos i slutet af
år 1904 inom Göteborgs skoldistrikt tre fasta skolkök, af hvilka två
arbetade med dubbla afdelningar och hvilka sålunda tillsammans motsvarade
fem fasta skolkök med enkla afdelningar. Fasta skolkök funnos
vidare vid samma tid i Fässbergs och Partilleds angränsande skoldistrikt.

I Malmö började år 1892 hushålls- och matlagningsskolan sin verksamhet
med tjugufyra lärjungar och har sedan dess utvecklats betydligt.
Likaså följdes i ett flertal större och mindre städer det gifna exemplet;
så i Sundsvall, Hälsingborg, Lund, Norrköping, Landskrona, Växjö, Hedemora,
Uddevalla m. fl. Jämväl i Lysekil samt vid Skutskär hafva skolkök
varit inrättade, men hafva på grund af bristande tillslutning måst nedläggas.
Äfven må nämnas, att vid Uppsala enskilda läroverks fackskola
för utbildning af lärarinnor i huslig ekonomi, hvilken började sin verksamhet
vårterminen 1895, en särskild teoretisk och praktisk matlagningskurs
för folkskolans lärjungar årligen anordnats. I denna undervisades
under höstterminen 1905 etthundrafem lärjungar.

I den mån fackutbildade lärarinnor i huslig ekonomi till allt större
antal blefvo tillgängliga genom de härför inrättade och efter hand medelst
anslag af statsmedel understödda anstalterna, nämligen vid nyssnämnda
fackskola i Uppsala, vid högre lärarinneseminariet och Ateneum för
flickor i Stockholm samt vid Göteborgs skolkök, där från år 1893 iärarinneelever
till visst begränsad! antal mottagits, vann ock skoikökssaken
allt större anslutning; och i 1897 års folkskolestadga blef, på sätt jag
längre fram kommer att närmare omförmäla, ämnet huslig ekonomi uttryckligen
angifvet såsom ett folkskolans läroämne, hvilket ytterligare
framhölls i den år 1900 fastställda normalplanen för undervisningen i
folkskolor och småskolor.

I slutet af 1890-talet hade emellertid tanken på en ny form af undervisningsanstalter
för huslig ekonomi, nämligen så kallade flyttande

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

eller ambulatoriska skolkök, begynt arbeta sig fram. Denna tanke, hvilken
kan sägas hafva blifvit från Amerika öfver England och Skottland
öfverförd till de nordiska länderna, fick, sedan genom 1900 års normalplan
officiellt erkännande lämnats åt skolköksidén, snart tillämpning i
praktiken. På initiativ af förra lärarinnan vid Göteborgs skolkök Lotten
Lagerstedt, och med ekonomiskt understöd af enskild person börjades
våren 1901 den första skolkökskursen på landsbygden, nämligen å Sollum
i Hjärtums socken i Bohuslän. Inom kort följde flera dylika kurser
dels på ett par andra ställen i Bohuslän, dels å Bjärka-Säby i Östergötland
och dels i Dalarne, hvarest på föranstaltande af Ateneum för
flickor kurser vid flyttande skolkök på flera ställen anordnades. Snart
började äfven hushållningssällskapen i skilda län, såsom Älfsborgs, Göteborgs
och Bohus, Östergötlands, Kopparbergs, Värmlands, Hallands,
Örebro, Södermanlands, äfvensom åtskilliga landsting, sparbanker och
bolagsstjnrelser att intressera sig för saken och kraftigt understödja densamma
med penninganslag. En viktig insats i arbetet för de flyttande
skolköken har äfven gjorts af »svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran»,
som anordnat dylika kurser dels0i nordligaste Sverige, nämligen
i Arvidsjaur, Arjepluog, Jockmock och Asele med flera orter, dels
ock flerstädes i mellersta och södra Sverige. Slutligen har äfven berörda
fackskola i Uppsala anordnat flyttande skolkök i Hälsingland.

Vid ett flertal högre folkskolor och folkhögskolor har undervisning
i huslig ekonomi likaledes blifvit införd; i slutet af är 1904 var sådan
undervisning anordnad i ett tiotal folkhögskolor. Hela antalet skolkök
i Sverige torde för närvarande uppgå till ett åttiotal.

Arbetsordning och undervisningsmetoder torde hafva i de olika skolköken
af samma art varit ungefärligen enahanda. Undervisningen har
varit dels teoretisk och dels praktisk. Den teoretiska, som pågått t. ex.
en halftimme hvarje dag, har bestått i en lärokurs, omfattande vissa
hufvudpunkter af den husliga ekonomien och särskild! afhandlande sammansättningen
och näringsvärdet af de maträtter, som skolat under dagen
tillredas. Enligt de tryckta redogörelserna från fackskolan i Uppsala
omfattar t. ex. denna kurs: det hufvudsakligaste om spisen och dess
vård samt om bränslet, grunddragen af näringsämnesläran, läran om våra
viktigaste födoämnen med hänsyn till sammansättning, näringsvärde, lättsmälthet,
pris och behandling i hushållet, om njutningsmedel och smakämnen
samt deras betydelse, om valet af diet och dess beroende af ålder,
sysselsättning och hälsotillstånd, om rengöring och dess hygieniska betydelse
samt det viktigaste om åtgärderna vid plötsliga olycksfall, såsom
skärsår och brännskador m. m. Såsom läroböcker vid den teoretiska

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

25

undervisningen torde ofta hafva användts »Kokbok för skolkök och
enklare matlagning» af Lotten Lagerstedt samt »Hushållslärans första
grunder» af Sofi Nilsson, hvilka arbeten båda utgått i flera upplagor.

Den praktiska delen af undervisningen har omfattat enklare matlagning
— hvarvid såsom en viktig del däri ingått verkställande af beräkningar
angående kostnaderna för hvarje måltid och för hvarje person
— bakning, servering, diskning, rengöring och städning samt äfven på
sina ställen syltning och saftberedning, bärtorkning, brygd af dricka,
vidare förvaring af kött och fisk, grönsaker, bär och svamp m. m. samt
tvätt, strykning, mangling och väfning. På ett eller annat ställe har
med skolkökskurs äfven förenats trädgårdsskötsel eller hönsskötsel.

Ändamålet med undervisningen har angifvits såsom ej blott att
gifva lärjungarna färdighet i de förekommande sysslorna utan äfven och
framför allt att hos dem befordra flit, renlighet och ordentlighet samt
sparsamhet och omtanke.

Undervisningen har i allmänhet ordnats på det sätt, att de flickor,
som hört till samma kurs, och hvilkas antal växlat mellan åtta och
tjugufyra, fördelats i arbetslag eller så kallade hushåll efter antalet
spisar, med 3—8 elever i hvarje lag och med bestämd fördelning af
sysslorna på de särskilda medlemmarna i hvarje lag. Turvis genomgås
sålunda af hvarje elev samtliga olika göromål i skolköket.

Antalet arbetsdagar för hvarje elev torde hafva varit ganska växlande.
I några kurser hafva eleverna undervisats sammanlagdt allenast fjorton
dagar, medan i de flesta skolkök undervisningstiden för hvarje lärjunge
torde hafva uppgått till 24—36 dagar eller ännu mer, särskilt
där, såsom i Stockholm och Göteborg, det ej varit ovanligt, att lärjunge
genomgått två kurser efter hvarandra.

I de större kommunerna pågår i allmänhet undervisningen i skolköken
i det närmaste under hela skolåret, eller omkring 200—240 dagar. I dessa
skolkök är undervisningen antingen ordnad så, att flickorna i grupper om
12—24 undervisas en (lag i veckan med partiell eller fullständig befrielse
från den öfriga skolundervisningen den dagen eller ock så, att dylika grupper
i tur och ordning genomgå en sammanhängande kurs i skolköket under en
tid af fem till sju veckor, under hvilken tid de icke deltaga i skolans öfriga
undervisning. I mindre samhällen, t. ex. vid flyttande skolkök, synas
sammanhängande kurser vara det vanliga. De inom Ålfsborgs och Södermanlands
län anordnade flyttande skolkökskurserna hafva t. ex. pågått
sex veckor på hvarje station med undervisning sex dagar i veckan
och sex till sju timmars daglig arbetstid. Vid högre folkskolor och folkhögskolor,
där elevantalet likaledes icke är större, än att samtliga elever

Bill. till Riksd. Prot. 1906. å Sami. 1 Afd. 51 Raft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Skolkökssaken

i utlandet.

kunna samtidigt undervisas i skolköket, torde sammanhängande kurser
hafva meddelats på 40—60 dagar för hvarje kurs.

De flickor, som åtnjutit undervisning i de vid folkskolor anordnade
skolköken, hafva i allmänhet tillhört folkskolans fjärde klass, d. v. s.
varit ungefär i åldern 12—14 år, någon gång också tredje klassen. Ofta
hafva dock äldre elever mottagits, äfven sådana, som redan slutat sin
skolgång, ja, vid några skolkök sådana, som uppnått 17—25 års ålder.
Erfarenheten har visat, att flickorna redan då de äro i den ålder, att
de tillhöra folkskolans fjärde klass, ja till och med dess tredje klass,
kunnat verkligt intresseras för skolköksundervisningen.

_ Vid några skolkök hafva, såsom jag förut nämnt, spisgäster mottagits.
Dessa hafva antingen, såsom i hufvudstaden, utgjorts af fattiga
skolbarn, ofta till ganska stort antal; på landsbygden hafva dessa spisgäster
flerstädes varit vuxna arbetare, hvilka på detta sätt erhållit billig
men närande föda. Pa vissa håll, såsom i Stockholm och Landskrona,
hafva skolköken så till vida förknippats med välgörenhetsverksamhet
eller fattigvård, att matportioner eller måltider lämnats utan ersättning
till fattiga barn, pa andra ställen har en billig afgift för spisningen upptagits
såsom bidrag till skolkökets uppehållande. Af lärjungarna själfva
har i flera fall fordrats en bestämd låg afgift för deltagande i kursen,
t. ex. 5 kronor af hvarje elev, hvilken afgift på vissa håll uppgifves
hafva varit tillräcklig för att bekosta lärjungens frukost- och middagsmåltider
under hela kurstiden. I lärarinnans aflöning har å vissa orter
ingått fri spisning åtminstone vissa dagar i veckan. Medelpriset för middagsmåltid
har naturligtvis varit olika i olika delar af landet. Den uppgifves
hafva uppgått till belopp, växlande mellan 10 och 21 öre, någon
gång ännu mindre. Lägst torde denna kostnad hafva varit å sådana
skolkök, där ett större antal matportioner samtidigt tillagats, d. v. s. i
regel i de större städerna, där spisgäster i större antal mottagits.

På åtskilliga ställen i utlandet har undervisning i huslig ekonomi i
folkskolorna redan länge varit införd. I korthet må härom nämnas, att
i Frankrike sådan undervisning allt sedan år 1882 varit obligatorisk i
folkskolorna, samt att i England sedan midten af 1870-talet skolkök varit
anordnade i folkskolorna i London och möjligen några andra städer.
Äfven i de skotska folkskolorna har undervisning i huslig ekonomi länge
varit obligatorisk. Numera förekommer dylik undervisning äfven i flera
andra europeiska länder, såsom i Tyskland — Baden, Cassel —, Belgien,
Schweiz, Österrike, Danmark, Norge och Finland; i de båda sistnämnda

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

27

länderna infördes sådan undervisning ungefär samtidigt med frågans
uppkomst i Sverige.

Hvad särskildt beträffar England, där skolköken måhända längre än
i öfriga europeiska stater varit en fullt utbildad institution, må nämnas,
att statsbidrag utgår till skolköken med 4 shillings för hvarje elev, som
därstädes under skolåret erhållit minst fyrtio timmars undervisning och
däraf under tjugu timmar själf lagt hand vid matlagningen. Maximiantalet
elever i hvarje kurs utgör aderton vid de praktiska öfningarna,
femtiofyra vid de teoretiska lektionerna. Timantalet får ej öfverskrida
åtta i veckan och tre om dagen. Två kurser pågå samtidigt, däraf en
på förmiddagen och en på eftermiddagen. Fyra sådana matlagningskurser
anordnas årligen vid hvarje skola, hvarförutom förekomma kurser
dels i tvätt och strykning, dels ock i »housewifery», d. v. s. skötsel af
ett hem i allmänhet, städning, damning, bäddning, skötsel af sjukrum,
ventilation m. m.

Då jag nu öfvergår till att för egen del yttra mig i denna fråga, Bestämmafår
jag till eu början erinra därom, att i nu gällande folkskolestadga
samt normalplan för undervisningen i folkskolor och småskolor ämnet normaipiahuslig
ekonomi blifvit upptaget såsom ett frivilligt läroämne i folk- nen''
skolan. I folkskolestadgan § 12 mom. 7 stadgas: »Härjämte må, där
omständigheterna sådant medgifva, tillfälle till undervisning i huslig
ekonomi beredas de flickor, som begära och erhålla tillstånd att däri
deltaga»; och i normalplanen finnas härom följande föreskrifter:

för folkskolan:

»Huslig ekonomi (för flickor).

I. Matlagning och bakning, afseende att med iakttagande af nödig
sparsamhet, renlighet och klok uträkning tillreda en på samma gång närande,
hälsosam och välsmakande hvardagskost för ett allmoge- eller
arbetarhem.

II. Öfningar i skötseln af spisen, dess eldning och rengöring, vård
och renhållning af kökskärl, diskning, skurning och städning.

III. Praktisk hushållslära i korthet med anvisningar om de särskilda
födoämnenas tillvaratagande, lämplighet och betydelse för hushållningen»;

samt för folkskolans högre afdelning:

»Huslig ekonomi (för flickor).

Om undervisning i huslig ekonomi är anordnad endast för den högre
afdelningen, gäller för densamma den lärokurs, som förut angifvits för
folkskolan.

Har sådan undervisning förekommit redan i folkskolan, bör den -

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

samma i högre afdelningen omfatta fortsatta öfningar enligt samma
grunder.»

Enligt den i normalplanen angifna fördelningen af lärotimmarna i
folkskolans högre afdelning för flickor, bör undervisningen i huslig ekonomi
omfatta minst fyra timmar i veckan, hvarjemte föreskrifves, att härutöfver
behöflig tid för sådan undervisning skall förläggas utom de egentliga
. skoltimmarna. I en anmärkning förutsattes slutligen, att, där undervisning
i. huslig ekonomi ej förekommer, flickorna skola hafva motsvarande
ledighet för deltagande i husliga göromål i hemmet.

^undemtening frågan galler således icke nu, huruvida ämnet huslig ekonomi bör
i huslig eko- upptagas såsom undervisningsämne i våra folkbildningsanstalter, utan
nomU huruvida och i hvilken omfattning samt på hvilka villkor staten bör
ekonomiskt understödja saken.

Det kan då, enligt min tanke, ej med fog förnekas, att, på sätt
Riksdagen i sin skrifvelse antydt och många af de i ärendet hörda myndigheterna
betonat, ett allmännare införande vid våra folkbildningsanstalter
af ifrågavarande undervisning måste anses såsom ett statsändamål af
mycket stor vikt; och detta icke blott ur inskränkt pedagogisk utan lika
mycket ur allmän socialpedagogisk synpunkt.

Såsom allmänna erfarenheten visar, har under de senaste årtiondena
flerstädes en högst afsevärd försämring inträdt i afseende å de kroppsarbetande
klassernas kosthåll, i det att den forna enkla men solida
mathållningen med ^ gröt, välling och dylikt i stor utsträckning utbytts
mot s. k. torrskafining tillika med en orimligt stegrad kaffe- och öldriekning.
Utan tvifvel kunna den mångenstädes och ej utan skäl öfverklagade,
alltför ringa arbetsintensiteten hos våra kroppsarbetare samt den
ökade utbredningen af kroniska magsjukdomar bland arbetarbefolkningen
i ganska många fall föras tillbaka till dålig näring, beroende på illa beredd
mat samt dennas ersättande med mer eller mindre olämpliga eller
rent af skadliga surrogat. Frågan om födoämnenas lämpliga beredande
har en stor sanitär och nationalekonomisk betydelse. Med det bland
folket ganska allmänt tillämpade sättet att sköta hushållet förslösas
tvifvelsutan dagligen ej obetydliga värden, hvilka, därest i hvarje särskilt
fall iakttoges ett rationellt och omtänksamt tillvägagångssätt, skulle
kunna blifva till mycket stort gagn. Vidare torde det vara obestridligt,
att husmödrarnas verksamhet i hemmen för att göra dessa trefnare och
mera tilltalande är i hög grad beroende af deras vilja och förmåga i
afseende å snygghet, renlighet, sparsamhet och omtanke; och det är just
dessa egenskaper, som skolköksundervisningen framför allt afser att bi -

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

29

bringa. Skolkökets stora socialpedagogiska uppgift är att redan hos de
unga uppamma kärlek till samt inskärpa betydelsen och värdet af de
ofta ringaktade och försummade husliga sysslorna äfvensom att väcka
och utveckla deras ansvarskänsla och gifva dem insikt om husmoderns
ställning såsom oumbärlig medhjälperska i arbetet på nationens fysiska
och ekonomiska förkofran.

Om sålunda undervisningen i huslig ekonomi i första rummet får
anses vara ett led i sträfvandena för allmän folkuppfostran, så är att
märka, att den därjämte har en rent pedagogisk betydelse såsom medel
för utvecklingen af den enskildes andliga och kroppsliga förmögenheter,
hvarigenom dess införande såsom ett led i folkundervisningen blifver
ytterligare påkalladt. Det har ofta anmärkts mot det i folkskolorna tilllämpade
lärosystemet, att barnens utbildning blifvit allt för ensidigt
teoretisk, och denna anmärkning, hvilken endast delvis tystnat efter införande
af slöjden såsom undervisningsämne, måste tvifvelsutan anses
vara i viss mån berättigad. Skall den utveckling vinnas, som undervisningen
afser att bibringa, böra lärjungarna sysselsättas äfven med sådana
ämnen, hvilkas omedelbara användbarhet i lifvet de själfva fatta, och
för hvilka de af denna anledning kunna hysa ett naturligt intresse; och
detta gäller icke minst om flickorna såsom blifvande husmödrar eller husförestånderskor.
Genom skolköksundervisningen få de lära för det praktiska
lifvet och därvid särskildt ledas och uppfostras till sådana äfven
i allmänhet eftersträfvansvärda egenskaper som ordentlighet, noggrannhet
och påpasslighet.

Äfven må påpekas, att undervisningen i skolköket erbjuder ganska
många tillfällen att tillämpa undervisningen i vissa läroämnen, framför
allt i naturkunnighet, samt att flickorna genom arbetet därstädes få en
lämplig motvikt mot det ensidiga läxarbetet, hvilket förhållande ock
underlättar deras sunda kroppsutveckling.

En stundom hörd invändning i fråga om införandet å folkskolans
undervisningsplan af ämnet huslig ekonomi är, såsom äfven af det förut
sagda framgår, den, att rätta platsen för berörda undervisning vore
hemmen. Det bör dock härvid betonas, att denna undervisnings införlifvande
med skolan ingalunda syftar till att ersätta hemmens verksamhet
i omförmälda hänseende, utan endast att införa eleverna på det hithörande
området samt att såmedelst stödja och underlätta arbetet i
hemmet. För öfrigt har det ej sällan visat sig, att i hemmen saknats
tid, lust eller förmåga att lämna den nödiga handledningen.

Det anses ofta, att praktiskt behof af undervisning i huslig ekonomi
företrädesvis förefinnes i städerna. Men den är behöflig äfven för
landtbefolkningen. Mångenstädes på landet är matordningen allt för

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

oändamålsenlig, ohygienisk och för litet omväxlande. Man bör där lära
att tillvarataga och klokt använda åtskilliga för landtbefolkningen tillgängliga
födoämnen, hvilka af okunnighet nu förbises och få förfaras.
På landsbygden kunna skolkökskurser dessutom sättas i samband med
trädgårdsskötsel, hönsskötsel och dylikt.

Behovet af Qm sålunda är obestridligt, att undervisning i huslig ekonomi bör

Hatsunder- ^ ^ u ^ cj

stöd. göras tillgänglig för så många som möjligt af den kroppsarbetande befolkningens
döttrar — det är ju företrädesvis dem, som det här är fråga om —
så torde det ock vara tydligt, att denna undervisnings allmännare utbredning
förutsätter, att staten lämnar understöd. Med hänsyn till de
stora kostnader, som folkskoleväsendet redan ådrager kommunerna, och
de onekligen ganska dryga utgifter, som äro förenade med inrättandet
af undervisningskurser i huslig ekonomi, är det nämligen icke antagligt,
att kommunerna vilja eller ens kunna ensamma bära dessa utgifter; och
om man ock kan hoppas, att skolkökssaken äfven framdeles skall erhålla
ekonomiskt understöd från landsting, hushållningssällskap samt enskilda
personer och inrättningar, så är det tydligt, att detta understöd
icke kan blifva så allmänt och så rikligt, att statens hjälp icke skulle
därjämte erfordras.

Innan jag går in på frågan om beräkningen och storleken af det understöd,
som staten bör lämna, torde det vara nödvändigt att tillse, åt hvilka
undervisningen bör meddelas och huru omfattande densamma bör vara.

Hvilka elever Lämpligheten af att eleverna i folkskolans högre afdelning samt i

böra under* i <j ^ o ^

visas i ämnet t högre folkskolor och folkhögskolor erhålla undervisning i huslig ekonomi
är allmänt erkänd. Däremot äro meningarna delade därom, huruvida
äfven flickorna i den egentliga folkskolan böra beredas tillfälle till sådan
undervisning. De, som anse, att så ej bör ske, åberopa till stöd härför
hufvudsakligen två skäl, nämligen dels att flickorna i den egentliga folkskolan
ännu icke nått den ålder och mognad, att de kunna draga verklig
nytta af ifrågavarande undervisning, dels att densamma icke skulle kunna
införas utan att menligt inkräkta på folkskolans öfriga läroämnen.

Hvad det förra skälet beträffar, torde det icke med fog kunna anföras
med afseende å flickorna i folkskolans fjärde årsklass, hvilka i regel äro
12—14 år. Af de vittnesbörd, som föreligga, synes framgå, att det tvärtom
är ganska lämpligt, att undervisningen i huslig ekonomi förlägges till
detta stadium i folkskolan. Endast därigenom kunna alla flickor få del
däraf, ty, sedan flickorna afgått från skolan, få de i allmänhet så många
och så skilda uppgifter, särskildt för förvärfvande af eller bidragande till
sitt uppehälle, att många ej komma i tillfälle att sedermera deltaga i

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

31

dylik undervisning, och just de, som bäst behöfva denna undervisning,
måste ofta gå miste därom. Erfarenheten har ock visat, att sådan
undervisning med fördel kan meddelas på detta stadium. Däremot
torde det jcke vara skäl att förlägga undervisningen till något tidigare
stadium. A andra sidan anser jag, i likhet med många af dem, som yttrat
sig i ärendet, att undervisningen bör stå öppen äfven för flickor, som
redan lämnat den egentliga folkskolan utan att tillhöra folkskolans högre
afdelning, högre folkskola eller folkhögskola; och detta vare sig de förut
åtnjutit undervisning i huslig ekonomi eller icke. Dock är det nödvändigt
att för dessa elever fastställa en maximiålder, hvilken de vid undervisningens
början ej få hafva öfverskridit. Det är nämligen icke lämpligt att till
gemensam undervisning sammanföra lärjungar med alltför stor åtskillnad
beträffande ålder och utveckling i kroppsligt och andligt afseende. Åtminstone
till en början torde man kunna sätta åldersgränsen så högt som
till aderton år för att icke utestänga de många, hvilka nu icke varit i
tillfälle att såsom yngre erhålla undervisning uti huslig ekonomi.

Med hänsyn särskildt därtill att, såsom jag nyss nämnt, undervisningen
bör stå öppen äfven för flickor, som lämnat folkskolan, är
det ej nödvändigt eller ens lämpligt att fordra, att undervisningen skall
vara bunden vid en viss folkskola, utan bör den äfven kunna meddelas
i eu från de vanliga folkundervisningsanstalterna fristående skola. I
denna kunna då undervisas elever från olika skolor inom samma skoldistrikt,
och äfven elever från olika skoldistrikt kunna där sammanföras,
om sådant i öfrigt anses lämpligt. Det bör dock endast vara sådan
undervisning, som anordnas af skoldistrikt, hvilken bör erhålla understöd
af statsmedel. De skolkökskurser, som genom enskilda personer eller
inrättningar anordnas, torde nu icke böra ifrågakomma till statsunderstöds
erhållande.

Jag öfvergår härefter till det andra hufvudsakliga skäl, som anförts
mot införande af undervisning i huslig ekonomi för elever i den egentliga
folkskolan, eller att detta ej kan ske utan menligt inkräktande på
folkskolans öfriga läroämnen. Den större eller mindre svårigheten att
utan ett sådant inkräktande anordna skolköksundervisning för flickorna
i folkskolans fjärde årsklass beror på, å ena sidan, hvilken omfattning
denna undervisning skall få och, å andra sidan, under hvilken skolform
den öfriga folkskoleundervisningen meddelas.

På grund af vunnen erfarenhet torde med fog kunna göras gällande,
att en undervisningskurs bör omfatta minst trettio arbetsdagar med
minst fyra timmars undervisning hvarje arbetsdag. Lämpligast torde vara,
om undervisningen ordnas så, att hvarje elev får deltaga däri en viss dag i

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

veckan under hela läsåret. I skolor, där undervisningen i de vanliga
läroämnena är gemensam för gossar och flickor, kunna då gossarna under
den tid, flickorna arbeta i skolköket, sysselsättas med slöjd eller
annat praktiskt arbete såsom trädgårdsskötsel och dylikt. En sådan anordning
af undervisningen i huslig ekonomi behöfver ej heller göra
menligt intrång å undervisningen i de öfriga läroämnena. Lektionerna
i dessa ämnen kunna nämligen utan skada begränsas till tjugufyra, gymnastik,
slöjd och praktiska arbeten däri icke inräknade. Där arbetet i
skolan låter sig anordna på detta sätt, kan undervisningen i huslig ekonomi
meddelas af en vid folkskolan anställd folk- eller småskollärarinna, som
erhållit den för sådant ändamål erforderliga utbildningen. Härigenom
blir kostnaden för lärarinnans aflöning naturligtvis betydligt mindre, än
om en särskild lärarinna måste anställas för undervisningen i huslig
ekonomi.

En förutsättning, för att arbetet i skolköket skall kunna för de
särskilda eleverna äga rum en dag i veckan hela läsåret igenom, är
emellertid, att undervisningen i läsämnena är förlagd antingen uteslutande
till fem af veckans dagar eller ock upptager endast en eller
två timmar på en af dagarna. A landsbygden är dock i en mängd
skolor undervisningen i läsämnena fördelad å alla söckendagar i veckan.
Vid sådana folkskolor måste undervisningen i huslig ekonomi sammanföras
under en fortlöpande tid af ferierna. Äfven här kan som lärarinna
användas en i ämnet utbildad folk- eller småskollärarinna. Där
undervisning i folkskolan meddelas hvarje elev endast en del af läsåret,
vare sig på den grund, att så kallad hvarannandagsläsning eller så kallad
periodläsning förekommer, eller på den grund, att folkskolan är flyttande,
är det naturligtvis svårare att anordna undervisning i huslig ekonomi på
ett tillfredsställande sätt, utan att det blir alltför dyrbart. Här torde
de så kallade flyttande skolköken böra komma till användning. Om ock
denna form för undervisningen icke kan anses vara i allo tillfredsställande,
har dock erfarenheten ådagalagt, att äfven den kunskap och den
färdighet i ämnet, som vinnas vid de flyttande skolköken, kunna vara af
icke ringa gagn. Och för öfrigt vill jag här framhålla, att den omständigheten,
att på vissa orter undervisning i huslig ekonomi möjligen icke
kan på grund af de lokala förhållandena införas, ej bör föranleda, att
staten icke skall lämna understöd åt sådana kommuner, där hinder för
sådan undervisnings anordnande ej föreligga.

Grunden för Hvad härefter beträffar den grund, efter hvilken statsbidrag bör

statsoiaraaets ^ , o

beräkning. bestämmas, har den af mig lämnade redogörelsen för innehållet af

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

33

de i ärendet afgifna yttrandena gifvit vid handen, att förslagen härutinnan
äro många och sins emellan i hög grad olikartade. Då förhållandena
å olika orter med afseende å undervisningen i huslig ekonomi
måste blifva synnerligen olika, är det naturligtvis svårt att finna eu
grund för statsbidragets bestämmande, som kan lika bra tillämpas i alla
olika fall. Vid val af sådan grund torde man hufvudsakligast böra tänka
på förhållandena å landsbygden, där man ej kan inrätta skolkök af den art
och omfattning, som förefinnas i de större städerna, och hvarest statens
understöd sålunda är mest af behofvet påkalladt. Enligt min åsikt vore det
lämpligast, att statens understöd utginge efter skolkökskurs. Med skolkökskurs
förstår jag en grupp af flickor, hvilka samtidigt undervisas af en
lärarinna under så lång tid, att den meddelade undervisningen hinner
ett afslutadt mål. Såsom jag förut nämnt, bör denna tid sättas till minst
trettio arbetsdagar med minst fyra timmars arbete om dagen. En lärarinna
kan handhafva flera sådana kurser under ett år. Om en dag i
veckan anslås till hvarje kurs, kan hon medhinna sex sådana kurser
under ett läsår; och, om hvarje kurs anordnas under 5—6 veckor, kan
samma lärarinna likaledes medhinna sex kurser under året.

Såsom förut är nämndt, har ett stort antal af dem, som yttrat sig
i ärendet, förordat, att staten skall bidraga med viss del såväl af lärarinnans
lön som af öfriga kostnader.

Detta kan väl genomföras med afseende på lönen men blir svårare
i fråga om öfriga kostnader. Dessa kunna nämligen blifva mycket olika,
beroende dels på olika landsdelars förhållanden, dels på anordningarnas
större eller mindre enkelhet och dels därpå, huruvida elevernas och
lärarinnans spisning inberäknas i kostnaderna, huruvida afgifter för spisning
upptagas af eleverna, huruvida spisgäster, hvilka ej erlägga afgift,
finnas o. s. v. Jag anser därför, att ett visst belopp bör såsom statsbidrag
lämnas för hvarje kurs. Detta bidrag bör dock utgå med ett
särskildt belopp till lärarinnans lön, så stort, att därigenom alltid .en
viss minimilön tillförsäkras henne, och med ett särskildt belopp för öfriga
löpande kostnader, däri dock ej inberäknade kostnaderna för lokal och
bränsle, hvilka sistnämnda vederbörande skoldistrikt eller skolstyrelser
alltid böra vidkännas oafkortade.

Kostnaden för den första uppsättningen af skolkök anser jag
staten icke böra bidraga till. Det skulle påkalla alltför stort statsanslag,
om staten skulle lämna bidrag till såväl anläggningskostnaden som de
årliga utgifterna; och det synes mig viktigast, att staten så verksamt
som möjligt deltager i de senare. Det torde för öfrigt kunna förväntas,

Bih. till liiksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 51 Höft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

att landsting och hushållningssällskap äfven framdeles skola lämna anslag
för inrättande af skolkök, hvilka anslag då sårskildt kunna afses för
den första uppsättningen.

Såsom jag nyss antydde, är det nödvändigt, att kommunerna kunna
påräkna ett icke alltför knappt tillmätt statsbidrag. Detta dels därför
att kostnaderna för ifrågavarande undervisning äro ganska dryga, dels
ock därför att de utgifter, som ändock måste bestridas af kommunerna,
icke få blifva så stora, att de afskräcka från undervisningens införande.

Innan jag närmare yttrar mig om storleken af det statsbidrag, som
bör lämnas till befrämjande af undervisningen i huslig ekonomi, anser jag
mig böra redogöra för de villkor för statsbidrags erhållande, hvilka höra
uppställas. Jag vill då först framhålla vikten af, att dessa villkor ej
göras för stränga eller för snafva, så att vederbörande skoldistrikt eller
skolstyrelse därigenom hindras att anordna undervisningen på det sätt,
som för de särskilda orterna är lämpligast.

Undervisning
gens uppgift.

Lärarinnans

kompetens.

All s. k. finare matlagning, som går utöfver tillredning af enkel och
god husmanskost, bör vid skolköksanordningarna vara utesluten. För
vinnande af en sådan begränsning mot de högre skolornas undervisning
i huslig ekonomi bör bland villkoren upptagas den fordran, att undervisningen
erhållit den i normalplanen för undervisningen i folkskolor och
småskolor angifna uppgiften.

Af lärarinna, som undervisar i huslig ekonomi, bör fordras fackutbildning.
Hon behöfver äga ej allenast allmän praktisk duglighet utan äfven
teoretisk insikt. Flera, som yttrat sig i ärendet, hafva yrkat, att blott sådana
lärarinnor skola godkännas, som genomgått en kurs vid statsunderstödda
utbildningsanstalter. Häremot torde dock med skäl kunna invändas,
dels att endast få sådana anstalter ännu finnas, nämligen i Uppsala,
Stockholm och Göteborg, samt att brist på lärarinnor således lätt skulle
kunna uppstå, dels ock att det icke torde vara lämpligt att utesluta dem,
som genomgått andra enskilda utbildningsanstalter, hvilka lättare kunna
lämpa, sin undervisning efter olika landsdelars behof och särskildt förhållandena
å landsbygden. Redan nu finnas dylika utbildningskurser vid August
Abrahamsons stiftelse å Nääs för lärarinnor vid folkskolor och småskolor.
För att icke försvåra anskaffandet af lämpliga lärarkrafter torde, åtminstone
till en början, specificerade kompetensvillkor icke böra uppställas.
Okandet af de statsunderstödda utbildningsanstalternas antal liksom ock
anordnandet af fortbildningskurser för redan anställda lärarinnor i huslig
ekonomi torde blifva uppgifter för framtiden. Folk- och småskollära -

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

35

rinnor, som genomgå en särskildt för dem anordnad kurs, synas i många
fall kunna blifva dugliga skolkökslärarinnor, helst om de redan vid
seminariet fått genomgå en första, grundläggande kurs. Genom användande
af sådana lärarinnor torde undervisning i huslig ekonomi kunna
införas i många skoldistrikt, som annars icke skulle kunna finna någon
utväg härtill. De kunna, såsom jag redan antydt, antingen undervisa
en dag i veckan eller ock under eu del af sin ferietid, där deras öfriga
undervisning är begränsad till åtta månader.

Vidare bör fordras, att skolköken skola vara inrymda i tillräckligt Lokal m. m.
rymliga och ändamålsenliga lokaler samt vara försedda med materiel,
fullt tillräcklig för elevantalet. Eleverna böra nämligen uppdelas i
skilda arbetslag eller så kallade hushåll med helst fyra, men möjligen
äfven tre eller fem elever i hvarje. Hvarje sådant »hushåll» måste hafva
sin särskilda spis och sina särskilda redskap i öfrigt.

Att undervisningen bör pågå minst fyra timmar under hvar och en Arbetstid.
af kursens trettio arbetsdagar bär jag förut nämnt. I denna tid får då
inräknas tiden för middagsspisning samt för alla rengöringsarbeten.

Beträffande frågan åt hvilka elever undervisningen bör meddelas
har jag redan yttrat mig.

I fråga om antalet elever i hvarje skolkökskurs bör fastställas såväl Antalet elever
ett minimum som ett maximum. Båda dessa tal böra vara delbara medl/ioa,/e “r*‘
fyra för att möjliggöra det lämpligaste indelandet i hushåll. På landsbygden
har det ofta visat sig, att utrymme icke funnits för mer än två
spisar. Af denna anledning bör minimiantalet sättas till åtta. Detta
antal bör alltid kunna fyllas, ty äfven om det icke kan uppnås inom en
och samma skola, kan det utfyllas med elever från annan skola eller
med elever, som redan slutat sin skolgång.

Hvad maximiantalet beträffar har erfarenheten visat, att en lärarinna
icke kan på ett fullt nöjaktigt sätt handleda och öfva tillsyn öfver flera
än sexton elever, fördelade på fyra hushåll. Det lämpligaste antalet
torde vara tolf, fördelade på tre hushåll.

Genom att förena bespisning af matgäster med skolköksundervisningen Matgäster.
vinnes visserligen en ekonomisk fördel, men själfva undervisningen blir därmed
onekligen i viss mån förryckt från sitt egentliga ändamål. I fall man,
såsom på vissa håll skett, till bespisning i skolköket mottager ett större
antal fattiga barn, kommer undervisningen att lida i flera afseenden. Eleverna
måste då tillaga mat i stora kvantiteter och få icke vänja sig att beräkna,
huru mycket som går åt i hushållet för en mindre familj. I hvarje
elevhushåll bör lagas mat just för ett sådant antal personer, som ungefär
motsvarar ett normalt hushåll ute i lifvet. Äro spisgästerna många,

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 95

Af gift er.

Tillsyn.

Kostnaden
för anordnande
af en
skolkökskurs.

måste kärl och redskap tagas så stora, att barnen ej orka lyfta eller
sköta dem ensamma. Under sådana förhållanden måste matlagningsarbetet
och ännu mer rengöringsarbetena blifva allt för dryga och betungande
för barnen. Arbetet blir jäktande och öfveransträngande både
för lärarinna och elever. För att billigt kunna bespisa de många matgästerna
måste man inskränka sig till ett fåtal mycket billiga rätter,
under det att under andra förhållanden, likasom i ett hem, de allra
billigaste rätterna få omväxla med de något mer kostsamma. Eleverna
få lära sig för litet och blifva icke intresserade för ämnet.

Blir vid fattigbespisningen nivån i mathållningen för låg, torde den
däremot vid mottagande afbetalande spisgåster i skolkök lätt blifva för hög.
De betalande gästerna visa sig ofta fordrande, och genom sitt sätt och
sina anmärkningar förmå de lätteligen förr eller senare lärarinnan att,
spisgästerna till behag, anordna maten af annat slag än det, som kan
lämpa sig för en billig och sparsamt tillredd hvardagskost för ett vanligt
hem. För de betalande matgästerna finnes intet sparsamhetsintresse.
Om eleverna själfva äta den mat, som de laga, kan tillagningen mer
öfverlåtas åt dem själfva, då det däremot lätt händer, att lärarinnan,
om hon skall mottaga mer eller mindre kinkiga och fordringsfulla spisgäster,
icke vågar släppa eleverna till svårare och ömtåligare arbeten, utan
själf utför dem. Säkerligen önskar man dock på många ställen få mottaga
spisgäster; men då böra de vara af samma art som de arbetande
eleverna och ej flera, än att de tillsammans med eleverna i hvarje hushåll
motsvara antalet i en icke alltför stor familj. Jag har därför ansett
spisgästernas antal böra begränsas till hälften af de arbetandes antal,
tagna ur deras egen krets.

Bäst är, om eleverna få åtnjuta undervisningen och förtära den
lagade maten utan erläggande af särskild afgift, önska vederbörande
dock upptaga någon ersättning för spisningen, bör den sättas mycket
låg, för att icke på grund af afgiften de fattigare skola afhållas från
deltagande i den särskilt för dem viktiga undervisningen.

Slutligen bör för erhållande af statsbidrag fordras, att vederbörande
folkskoleinspektör eller, hvad Stockholm beträffar, stadens konsistorium
vitsordar, att undervisningen varit anordnad på ett ändamålsenligt sätt.
Att inrätta särskild inspektion för denna undervisning torde icke nu
böra ifrågasättas.

Kostnaderna för anordnande af en skolkökskurs torde ställa sig
ganska olika i olika delar af riket, för att icke tala om skillnaden mellan
stad och land.

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

37

En beräkning af kostnaderna för en kurs å tolf elever torde ställa
sig på ungefär följande sätt:

Lärarinnans lön.................................................

Bränsle ................................................................

Matvaror.............................................................

Lyse, rengöringsraateriel, komplettering
diverse utgifter.......................................

af redskap och

kronor 100: —

» 30: —

» 60: —

» 60: —

Summa kronor 250: —

Häri äro icke inräknade kostnaderna för lokal eller för resor och
frakt för flyttande skolkök, likasom ej heller utgifter för amortering af
kostnaden för skolkökets första uppsättning.

Utgifterna för bränsle kunna naturligtvis å orter med billig vedtillgång
ställa sig mycket lägre, än jag nyss angifvit.

I anslutning till nyss anförda förslagsberäkning och till hvad jag iSte^^***
öfrigt förut yttrat, anser jag, att det bidrag af statsmedel, som på ansökan
skulle kunna beviljas skoldistrikt eller skolstyrelse för anordnande
af undervisning i huslig ekonomi, bör för hvarje skolkökskurs, som är
inrättad i enlighet med gifna bestämmelser, utgå med 100 kronor till
lärarinnans aflöning och 50 kronor till öfriga löpande utgifter.

För beräkning af hela det statsanslag, som för ändamålet varder st°^^oraf
erforderligt, torde man kunna förutsätta, att under en afsevärdt lång cieriiga statsbegynnelsetid,
särskilt med hänsyn till svårigheten att erhålla utbildade a™la9*tlärarinnor
och de ganska dryga kostnaderna för anläggningen och första
redskapsuppsättningen, i medeltal icke mer än en fjärdedel af de skoldistrikt
och skolstyrelser, som skulle kunna komma i åtnjutande af statsbidrag,
anordnar en kurs i huslig ekonomi under året. Då vid 1904 års
slut skoldistriktens antal var 2,407 samt antalet högre folkskolor och
folkhögskolor utgjorde respektive 19 och 31, skulle för samtliga kunna beräknas
614 kurser. För dessa kurser skulle efter 150 kronor för hvarje
sålunda erfordras 92,100 kronor, eller afrundadt 90,000 kronor.

Jag anser sålunda, att skoldistrikt eller skolstyrelse, som i folkskola,
högre folkskola eller folkhögskola eller i särskild anstalt anordnat
undervisning i huslig ekonomi med praktisk tillämpning i skolkök, bör
för hvarje kurs, som omfattar minst trettio arbetsdagar, fördelade på
flera eller färre veckor med en eller flera arbetsdagar i veckan, erhålla
etthundra kronor såsom bidrag till lärarinnans aflöning samt femtio
kronor såsom bidrag till bestridande af öfriga löpande utgifter, dock ej

Utskottets

yttrande.

^ Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

för lokal och bränsle, samt att för åtnjutande af statsbidrag i förevarande
afseende följande villkor i öfrigt böra blifva gällande, nämligen:

1) att undervisningen har den i normalplanen för undervisningen i
folkskolor och småskolor angifna uppgiften;

2) att undervisningen handhafves af en duglig, för ifrågavarande
undervisning särskildt utbildad lärarinna;

3) att skolköket är tillräckligt rymligt och ändamålsenligt inrättadt
samt utrustadt med lämplig, i förhållande till elevantalet tillräckli<=»•
materiel;

4) att den teoretiska och praktiska undervisningen pågår under tillsammans
minst fyra timmar om dagen;

o) att undervisningen, såvidt den meddelas i folkskola eller särskild
anstalt,, ej meddelas åt andra elever än flickor, som antingen äro intagna
i^ folkskola och där uppflyttats till fjärde årsklassen eller ock
genomgått den egentliga folkskolan men icke äro öfver aderton år gamla;

6) att antalet, elever i .hvarje kurs är minst åtta, högst sexton;

7) att undervisningen icke är förenad med servering till andra främmande
matgäster än elevernas skolkamrater till ett antal, motsvarande
högst hälften af elevernas;

. 8) att af eleverna ej upptages annan afgift än ersättning för spis ning

i skolköket, och att sådan afgift icke sättes högre än medelpriset
för de använda matvarorna; samt

9) att undervisningen enligt intyg af vederbörande folkskoleinspektör
eller i Stockholm af stadens konsistorium varit anordnad på ändamålsenligt
sätt.

0 ^essa grunder böra underställas Riksdagens godkännande på samma
gång som erforderligt anslag för ändamålet äskas. Dock bör, liksom förut
i liknande, fall ägt rum, Eders Kungl. Maj:t uttryckligen tillerkännas rätt
att, när i särskilda fall omständigheterna därtill föranleda, meddela
understöd af. statsmedel för ifrågavarande ändamål, utan hinder däraf
att någon afvikelse från de af Riksdagen fastställda grunderna ägt rum.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde departementscheren,
att Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Kungl. Maj:ts förevarande proposition har föranledts af Riksdagens i
skrifvelse den 15 maj 1902 (n:o 117, punkten 81:o), till Kungl. Maj:t

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

39

framställda anhållan, att Ivungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om
och på hvilka villkor statsunderstöd skulle kunna tilläggas folkskolor,
högre folkskolor och folkhögskolor för beredande af undervisning i huslig
ekonomi, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill en sådan
utredning kunde befinnas gifva anledning.

Utskottet är öfvertygadt därom, att införandet i våra folkbildningsanstalter
af undervisning i huslig ekonomi i väsentligen större omfattning än
hittills kunnat ske skulle medföra synnerligen gagnande verkningar, och vill
i afseende härå dels åberopa Riksdagens i nyssberörda skrifvelse gjorda
uttalande, att, därest lämpliga anordningar kunde vidtagas för att i vidare
kretsar af befolkningen utbreda färdighet i tillagning af sund och kraftig
föda, i synnerhet af sådan beskaffenhet, att densamma lämpade sig för den
kroppsarbetande befolkningens ekonomiska villkor, dessa anordningar tvifvelsutan
skulle medföra sådant gagn, att desamma vore väl förtjänta att
af staten uppmuntras, dels ock hänvisa till öfverstyrelsens för Stockholms
stads folkskolor i statsrådsprotokollet intagna yttrande i ämnet, så
lydande: »Redan under den jämförelsevis korta tid, under hvilken vid en
del skolor undervisning meddelats i huslig ekonomi, torde erfarenheten
hafva gifvit vid handen, att denna undervisning varit till stort gagn för
skolornas kvinnliga lärjungar och haft ett välgörande inflytande på deras
hem. Därtill har bidragit icke blott den vunna färdigheten att bättre sköta
själfva hushållningen, utan äfven, och kanske icke minst, en erhållen vana
vid ordning och renlighet vid vården af ett hem samt förmåga att öka
trefnaden i detta. Ovana och oförmåga i dessa hänseenden äro ock som
bekant ofta orsak till mannens utelif och allt därmed följande husligt
elände. Frågan är följaktligen af djup såväl moralisk som ekonomisk
innebörd, och synes det därför vara förenadt med statens intresse att genom
ekonomiskt understöd verka för spridande af detta slags undervisning
i allt vidare kretsar.»

Vid bestämmandet af grunderna för utdelande af statsbidrag för undervisning
i huslig ekonomi bör enligt utskottets åsikt noga beaktas, hurusom
de synnerligen olikartade förhållandena inom olika delar af vårt land
kunna betinga skilda former för undervisningens anordning. Den faran
synes nämligen ligga nära till hands, att, därest mera detaljerade föreskrifter
angående denna undervisning meddelas, dessa, om de än å många
orter kunna visa välgörande verkningar, likväl skola å andra orter befinnas
mindre ändamålsenliga samt därigenom verka hämmande på den ifrågavarande
undervisningen och hindra dess utveckling.

Vid granskning af de föreslagna, i slutet af statsrådsprotokollet under

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

mom. 1)—9) upptagna villkoren för erhållande af statsbidrag har utskottet
funnit sig böra framställa följande erinringar.

I mom. 2) föreskrifves, att lärarinna i huslig ekonomi skall vara för
undervisning i ämnet särskildt utbildad. Då emellertid tillgången till
lärarinnor, som genomgått särskilda utbildningskurser, för närvarande torde
vara ganska begränsad, har utskottet ansett, att omförmälda bestämmelse
skulle vara ägnad att försvåra anskaffandet af lärarinnor. Härtill kommer,
att enligt utskottets mening vid undervisningen i huslig ekonomi den
hufvudsakliga vikten ligger på den praktiska handledningen af eleverna,
hvilken handledning kan meddelas äfven af en lärarinna, som icke genomgått
särskild utbildningskurs för lärarinnor i huslig ekonomi. A andra
sidan kan tydligen icke hvarje i hushållsbestyr duglig kvinna vara lämplig
att meddela undervisning af ifrågavarande beskaffenhet; men den pröfning,
som i detta afseende bör föregå antagandet af lärarinna, synes utskottet
kunna anförtros åt vederbörande skolråd, utan att detta behöfver vara
hänvisadt att välja endast bland sådana sökande, som genomgått särskilda
för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi inrättade kurser. Eu dylik
frihet torde kunna rnedgifvas med hänsyn särskildt till den föreslagna
bestämmelsen, att folkskoleinspektör skall vitsorda, att undervisningen varit
anordnad på ändamålsenligt sätt. Utskottet har därför ansett sig böra
föreslå ett tillägg till ifrågavarande moment af innehåll, att, då lärarinna
icke är såsom sådan särskildt utbildad, hennes lämplighet att leda undervisning
i ämnet bör vara af skolrådet pröfvad. Det torde kunna anses
själffållet, att, äfven om ifrågavarande kompetensbestämmelse borttages, de
särskildt utbildade lärarinnorna i allt fall komma att i första hand anlitas.

Med afseende å bestämmelsen i mom. 3), att skolkökets materiel
skall vara i förhållande till elevernas antal tillräcklig, och i anledning af
departementschefens i statsrådsprotokollet gjorda uttalande, att eleverna i
hvarje arbetslag eller hushåll, hvilket måste hafva sin särskilda spis och
sina särskilda redskap i öfrigt, borde vara helst fyra, men möjligen äfven
tre eller fem, har utskottet allenast velat uttala, att alltför bestämda föreskrifter
angående högsta antalet elever i hvarje hushåll synas utskottet
böra undvikas.

Enligt mom. 4) skall undervisningen i hvarje kurs vara dels teoretisk
och dels praktisk. Då enligt utskottets mening den hufvudsakliga vikten
vid undervisningen bör läggas på dess praktiska del och någon särskild,
därifrån skild teoretisk undervisning icke nödvändigtvis synes behöfva i
hvarje kurs förekomma, har utskottet ansett sig böra hemställa om en
ändrad formulering af ifrågavarande moment.

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

41

Bestämmelsen i mom. 5), att undervisning i huslig ekonomi i folkskola
får meddelas endast åt elever, som uppflyttats till fjärde årsklassen,
har utskottet ansett icke böra oförändrad godkännas. Då elevernas mottaglighet
för undervisningen torde vara mera beroende af deras ålder än
af de framsteg de gjort i sina bokliga studier, har utskottet ansett
anledning saknas att förvägra de elever i folkskola, som icke uppflyttats
till fjärde årsklassen, men uppnått den ålder, att de lämpligen kunna
i undervisningen deltaga, rättighet härtill; och har till följd häraf utskottet,
som funnit minimiåldern för de elever, som icke inträdt i fjärde
årsklassen, böra bestämmas till tolf år, trott sig böra föreslå, att mom. 5)
i nämnda syfte ändras.

Det högsta tillåtna antalet elever i hvarje kurs, hvilket af Kungl.
Maj:t enligt mom. 6) föreslagits till sexton, har utskottet ansett böra bestämmas
till tjugu.

Utskottet, som delar den af departementschefen i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattningen, att mottagande af matgäster i större utsträckning
skulle menligt inverka på undervisningen, har likväl ansett hinder icke
böra möta för servering åt främmande matgäster, helst elevernas skolkamrater,
till samma antal som antalet af de i undervisningen deltagande
eleverna; och har utskottet föreslagit ändring i sådant syfte af mom. 7).

Då de i ingressen till ifrågavarande bestämmelser använda orden
»undervisning i huslig ekonomi med praktisk tillämpning i skolkök» synas
kunna gifva anledning till den uppfattningen, att den praktiska tillämpningen
skulle utgöra ett bihang till den egentliga undervisningen och att
denna borde vara hufvudsakligen teoretisk, har utskottet, i anslutning till
den uppfattning, som i detta afseende här ofvan uttalats, ansett orden
»med praktisk tillämpning», hvilka ord för öfrigt icke förekomma i den
af Kungl. Maj:t till Riksdagen gjorda hemställan, böra utgå.

Statsbidragets belopp skulle enligt berörda ingress utgöra för hvarje
kurs 100 kronor såsom bidrag till lärarinnans aflöning samt 50 kronor
såsom bidrag till bestridande af öfriga löpande utgifter, dock ej för lokal
och bränsle. Utskottet har emellertid ansett försiktigheten bjuda, att för
närvarande, och tilldess någon erfarenhet vunnits angående verkningarna
af statens ingripande i nu ifrågavarande undervisning, statsbidragets belopp
för hvarje kurs begränsas till 100 kronor, däraf 75 kronor böra
utgöra bidrag till lärarinnans aflöning och 25 kronor bidrag till öfriga
löpande utgifter. Äfven ett statsbidrag med sålunda reduceradt belopp
kommer tvifvelsutan att bereda kommunerna så afsevärd lättnad vid anordnandet
af undervisning i huslig ekonomi, att en kraftig utveckling af
denna undervisning inom alla delar af landet bör vara att motse.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 afd. 57 Raft.

6

42 Slatutskottets Utåtande N:o 95.

Ridare liar utskottet ansett bestämmelse böra lämnas därom, att, därest
i samma skolkök flere kurser i huslig ekonomi gifvas under samma år,
statsbidrag dock icke må utgifvas för flere än sex kurser årligen.

Den af utskottet förordade ned sättningen i statsbidragens belopp
synes böra föranleda, att det för ändamålet begärda förslagsanslaget bestämmes
till allenast 60,000 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må

a) för sin del godkänna följande grunder för utdelande
af statsbidrag till anordnande af undervisning i
huslig ekonomi i folkskolor, högre folkskolor och folkhögskolor,
nämligen:

att skoldistrikt eller skolstyrelse, som i folkskola,
högre folkskola eller folkhögskola eller i särskild anstalt
anordnat i skolkök meddelad undervisning uti huslig
ekonomi, skall äga att för hvarje kurs, som omfattar
minst trettio arbetsdagar, fördelade på flera eller färre
veckor med en eller flera arbetsdagar i veckan, erhålla
etthundra kronor, däraf sjuttiofem kronor såsom bidrag
till lärarinnans aflöning samt tjugufem kronor såsom
bidrag till bestridande af öfriga löpande utgifter, dock
ej för lokal och bränsle, samt att för åtnjutande af statsbidrag
i förevarande afseende följande villkor i öfrigt
skola blifva gällande, nämligen:

1) att undei''visningen har den i normalplanen för
undervisningen i folkskolor och småskolor angifna uppgiften
;

2) att undervisningen handhafves af en duglig, för
ifrågavarande undervisning särskildt utbildad eller eljest
af skolrådet lämplig befunnen lärarinna;

3) att skolköket är tillräckligt rymligt och ändamålsenligt
inrättadt samt utrustadt med lämplig, i förhållande
till elevantalet tillräcklig materiel;

4) att undervisningen, som hufvudsakligen bör vara
praktisk, pågår under tillsammans minst fyra timmar
om dagen;

5) att undervisningen, såvidt den meddelas i folkskola
eller särskild anstalt, ej meddelas åt andra elever
än flickor, som antingen äro intagna i folkskola och

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

43

vare sig där uppflyttats till fjärde årsklassen eller uppnått
tolf års ålder eller ock afslutat sin skolgång och
icke äro öfver aderton år gamla;

6) att antalet elever i hvarje kurs är minst åtta,
högst tjugu;

7) att undervisningen icke är förenad med servering
till flera främmande matgäster än som motsvarar
elevernas antal, hörande dessa matgäster helst utgöras
af elevernas skolkamrater;

8) att af eleverna ej upptages annan afgift än ersättning’
för spisning i skolköket, och att sådan afgift
icke sättes högre än medelpriset för de använda matvarorna; 9)

att undervisningen enligt intyg af vederbörande
folkskoleinspektör eller i Stockholm af stadens konsistorium
varit anordnad på ändamålsenligt sätt; samt

10) att, därest i samma skolkök flera kurser anordnas
under samma kalenderår, statsbidrag dock icke utgår
för mer än högst sex kurser årligen;

med rätt för Kung! Maj:t att, när i särskilda fall
omständigheterna därtill föranleda, meddela understöd
af statsmedel för ifrågavarande ändamål utan hinder
däraf, att någon afvikelse från nämnda grunder ägt
rum; samt

b) på ordinarie stat under riksstatens åttonde hufvudtitel
bevilja ett förslagsanslag, med titel: »För anordnande
af undervisning i huslig ekonomi i folkskolor,
högre folkskolor och folkhögskolor», å 60,000 kronor.

Stockholm den 27 april 1906.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Keservation:

af herr E. Hammarlund, som ansett, att det i mom. a) under n:o 7)
upptagna villkor bort erhålla följande lydelse:

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

»7) att undervisningen icke är förenad med servering
till andra främmande matgäster än elevernas skolkamrater
till ett antal, motsvarande högst elevernas.»

Herrar D. Persson och K. Starbäck hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i förenämnda ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Tvär HasggstrSms Boktryckeri A. B. 1906.