Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
1
N:o 143.
Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1906, kl. 3,no e. m.
Utlåtande, i anledning af Kängl. Maj:ts proposition angående
anvisande af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall,
lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar.
(R. A.)
I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 102) af den 23 mars 1906
liar Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af
protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
dels medgifva, att inköp af sådana, helt eller delvis, i enskild ägo
befintliga vattenfall, som inom den närmaste framtiden anses komma att
för drift af statens järnvägar erfordras och bvilkas inköp icke utan men
för staten anses kunna uppskjutas, må af Kungl. Maj:t beslutas till ett
sammanlagdt belopp af intill fem millioner kronor; samt att den afkastning,
samma vattenfall kunna komma att lämna under tiden, intill dess
de varda för det med inköpet afsedda ändamålet använda, skall inlevereras
till statskontoret för att redovisas under titel extra uppbörd;
dels ock bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att i mån af
behof, enligt Kungl. Maj:ts rekvisition, utanordna för ändamålet erforderliga
medel intill nämnda summa.
Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
till en början anfört följande:
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Samt. 1 Afd. 88 Hä/t. (N:o 143.)
1
Riksdagens
skrifvelse den
2 maj 1898
ang.utredning
af statens
vattenfall.
Vattenfallskammittén
och dess
uppdrag.
Vattenfallskommitténs
betänkande af
17 mars 1903.
2 Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
»I underdånig skrifvelse den 28 februari 1905 har järnvägsstyrelsen
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte till don år 1905 församlade Riksdagen
aflåta nådig proposition om anvisande af ett anslag å 4,000,000 kronor
att i form af ett kreditiv ställas till järnvägsstyrelsens förfogande till
inköp af sådana helt eller delvis i enskild ägo befintliga vattenfall, som
inom den närmaste framtiden ansages komma att för drift af statens
järnvägar medelst elektricitet erfordras och hvilkas inköp ej utan men
för staten kunde uppskjutas, med åliggande för järnvägsstyrelsen att i
hvarje särskildt fall underställa frågan Kungl. Maj:ts pröfning.
Innan jag närmare redogör för denna framställning, tillåter jag mig
omnämna de undersökningar och utredningar, som föregått densamma.
I skrifvelse den 2 maj 1898 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa undersökning och utredning beträffande de mera
betydande vattenfall, hvilka helt och hållet eller delvis ansåges. vara i
statens ägo, som ock om hvilka åtgärder borde från statens sida vidtagas
för att dessa naturtillgångar kunde komma landet i dess helhet till godo.
Med anledning däraf beslöt Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 att åt
eu kommitté uppdraga att verkställa den begärda utredningen.
Sedermera blef, genom nådig remiss den 30 juni 1899, till nämnda
kommitté öfverlämnad, för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af
det kommittén lämnade uppdrag, en af generaldirektören och chefen för
järnvägsstyrelsen gjord framställning, att åt kommittén matte uppdragas
att utreda, hvilka statens vattenfall hade sådan belägenhet och sådant
energiförråd, att de ansåges kunna med fördel användas för alstrande
af drifkraft åt statens järnvägar. Efter det kommittén med anledning
häraf uppdragit åt professorn i fysik vid Stockholms högskola S. Arrhenius
att, jämte kommitténs sekreterare docenten A. Aström, i utlandet
inhämta kunskap om sättet för tillgodogörande därstädes af vattenkraft,
särskildt för alstrande af elektrisk energi, äfvensom rörande den ställning
frågan om användning af elektrisk kraft vid järnvägsdrift kunde
anses intaga, samt professorn Arrkenius afgifvit berättelse öfver sin lesa,
afgaf kommittén den 2 juli 1901 underdånigt utlåtande i förberörda ämne.
I sitt den 17 mars 1903 afgifna betänkande har kommittén i afseende
å betydelsen för vårt land af att reservera vattenkraft för statsjärnvägarnas
''behof framhållit, att, sedan frågan om drifvande af järnvägar
medelst elektrisk kraft från vattenfall kommit på dagordningen,
det vore lätt insedt, att denna fråga icke kunde förfalla eller åsidosättas.
Ångkraftens ersättande med elektrisk kraft för drifvande af våra järn
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
3
vägar vore särskilda för vårt land af så stor ock genomgripande betydelse,
att åtgärder i sådant syfte ju förr desto hellre borde vidtagas,
allra helst den tekniska utförbarheten icke vidare kunde ifrågasättas,
äfven om ännu mycket återstode att utreda i detta hänseende. För vårt
lands vidkommande funnes särskild! de allra viktigaste omständigheter,
som talade för sådan drifts införande. Den ena af dessa vore af betydelse
för landets försvar samt näringslifvets och kommunikationsväsendets
möjligast ostörda funktionerande vid krigstillfällen, den andra vore af
nationalekonomisk art. Det vore lätt insedt, för hvilka rubbningar hela
vårt näringslif, våra järnvägsförbindelser och vår sjötrafik skulle blifva
utsatta, därest vid krigstillfälle vår stenkolsimport, om också blott för
någon kortare tid, blefve afbruten eller i nämnvärd omfattning oroades.
Hvarje steg i riktning att göra vårt land oberoende af en dylik eventualitet
måste därför anses vara af stor betydelse, äfven om en sådan
åtgärd möjligen skulle behöfva köpas med någon tillfällig uppoffring.
Men därtill komme den nationalekonomiska fördel, som vårt land skulle
draga däraf, att ångan vid järnvägarnas drift ersattes med elektricitet.
Yår import af stenkol endast för järnvägarnas behof vore så betydande,
att redan en väsentlig inskränkning af densamma skulle medföra en afsevärd
förbättring af vår handels- och betalningsbalans. Men vid sådant
förhållande läge det också tydligen stor vikt uppå, att de kraftkällor,
som kunde anses lämpliga för drifvande af någon del af landets järnvägar,
icke borde för industriens eller andra näringars behof tillgodogöras,
utan reserveras för ofvan antydda ändamål.
I sitt nyssberörda, den 2 juli 1901 afgifna utlåtande öfver chefens
för järnvägsstyrelsen framställning anför kommittén följande.
Såsom allmän förutsättning för införande af elektrisk järnvägsdrift
kunde framhållas, att nu förekommande stora, af ånglokomotiv framförda
tåg syntes böra sönderdelas i smärre, bestående af ett mindre antal
vagnar, så att driften komme att blifva i möjligaste mån kontinuerlig.
Ju mera detta önskemål kunde uppnås, desto större möjlighet förefunnes
för ett från ekonomisk synpunkt fördelaktigt användande af för ändamålet
tillgängliga kraftkällor.
Beträffande frågan om ett vattenfalls läge i förhållande till viss
järnvägslinje, inhämtades af professor Arrhenius’ omnämnda berättelse,
att det största afstånd från kraftkällan, på bvilket elektriska tåg för
närvarande kunde med ekonomiskt gynnsamt resultat framföras, vore
200 ä 250 kilometer. Därest ett vattenfall både den gynnsammast möj
-
Vattenfallskommitténs
utlåtande den
2 juli 1901
i fråga om
vattenfall,
lämpliga för
statens järnvägsdrift.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
liga belägenhet omedelbart invid eu järnvägslinje, skulle detsamma alltså
kunna förse denna med elektrisk kraft på en sträcka af 400 ä 500 kilometer,
hälften i hvardera riktningen. Då emellertid endast få vattenfall
torde hafva ett sådant läge, uppstode den viktiga frågan, inom kvilket
afstånd från en järnvägslinje ett vattenfall borde vara beläget för att
kunna för berörda ändamål användas. Att för besvarandet häraf uppställa
en allmän regel ansåge kommittén för sin del vanskligt och mer
eller mindre godtyckligt. Men ehuru berörda fråga, enligt kommitténs
uppfattning, alltså måste blifva föremål för teknisk och ekonomisk utredning
för hvarje särskild järnvägsanläggning, som kunde komma att
förses med elektrisk kraft från vattenfall, ville kommittén likväl framhålla
de allmänna synpunkter, som varit för kommittén i förevarande hänseende
bestämmande. Då ledningen från kraftkällan till närmaste punkt
på järnvägslinjen utan direkt nytta för järnvägsdriften ökade anläggningskostnaden,
borde sagda ledning icke öfverstiga mot denna kraftkällas
storlek proportionell del af hela ledningens längd, så att det afstånd
från en järnvägslinje, på hvilket ett vattenfall borde vara beläget för
att kunna användas för elektrisk järnvägsdrift, berodde på storleken af
fallets energiförråd. Ju mindre detta vore, på desto mindre afstånd från
järnvägslinjen måste fallet vara beläget för att kunna för sagda ändamål
användas. Vattenfall, belägna på långt afstånd från järnvägslinjen,
kunde komma till användning endast under den förutsättning, att de hade
ett stort energiförråd. På grund däraf hade kommittén i sin förteckning
å för ändamålet lämpliga vattenfall sålunda upptagit bland andra Harsprånget,
ehuru detta vore beläget på ett afstånd af omkring 40 kilometer
från statsbanan Luleå—Riksgränsen, men däremot uteslutit sådana
vattenfall, hvilkas energiförråd ej synts stå i lämpligt förhållande till
afståndet från närmaste järnvägslinje. Hvad särskilt beträffade nyssnämnda
linje, Luleå—Riksgränsen, hade kommittén, då tillgången på
lämpliga vattenfall i dess närhet vore synnerligen riklig, i förteckningen
upptagit ett rätt stort antal sådana, oaktadt det icke synts kommittén
otänkbart, att hela denna järnvägslinje skulle kunna förses med elektrisk
drifkraft från den betydande kraftkällan Harsprånget med eller utan
tillhjälp af bredvid liggande vattenfall, samt lämnat åt den särskilda
tekniska utredning, som måste föregå det slutliga afgörandet, men som
läge utom området för kommitténs uppgift, att bestämma, hvilka bland
dessa vid utförandet borde föredragas.
Hvad vidare anginge frågan om det energiförråd, som ett vattenfall
Statsutskottets Utlåtande N:o 14S.
5
borde äga för att i angifna afseende kunna tagas i betraktande, tilläte
sig kommittén framhålla, att, då under i öfrigt likartade förhållanden
m större vattenkraftsanläggning i allmänhet kunde inrättas och drifvas
med mera gynnsamt ekonomiskt resultat än flere mindre anläggningar
med tillhopa motsvarande hästkraftantal, och då, såsom förut anförts,
under vissa förhållanden eu del af ledningarna från de för elektrisk
järnvägsdrift inrättade vattenkraftsanläggningarna utan direkt nytta för
järnvägsdriften ökade anläggningskostnaden, så vore det påtaglig!, att
vattenfall, som tillgodogjordes för ifrågavarande ändamål, borde vara
tämligen ansenliga. Kommittén hade fördenskull ansett, att ett sådant
vattenfall om mindre än 1,500 naturhästkrafter vid lågvattenstånd i regel
icke vore ägnadt att här tagas i beräkning.
Utom de staten helt tillhöriga vattenfall, som kunde för järnvägsdrift
komma till användning, funnes äfven några andra för samma ändamål
lämpliga, i hvilka staten endast ägde del. Då statens andel i dessa
senare vattenfall möjligen kunde med fördel tillgodogöras eller fråga
kunde uppstå om förvärf för staten af dessa vattenfall i deras helhet,
hade kommittén ansett sig böra i sin förteckning upptaga äfven dessa
med angifvande af storleken af statens andelar i desamma, såvidt kunskap
härom kunnat af kommittén vinnas. Vidare vore att iakttaga, att
för drifvande af järnvägar medelst elektricitet erfordrades ett året om
särdeles konstant kraftförråd. Den kraft, som de flesta af landets vattenfall
alstrade, vore emellertid mycket växlande, beroende på det synnerligen
varierande vattenståndet i älfvarna. Fördenskull kunde ifrågasättas,
huruvida för nu afsedda ändamål annan del af ett vattenfalls energiförråd
kunde komma till användning än den, som under årets alla månader
vore att påräkna. Men då det kunde tänkas blifva ekonomiskt
fördelaktigt att i vissa fall för järnvägsdrift använda det större kraftbelopp,
som konstant under endast en del af året, exempelvis 8 ä 9
månader, finnes tillgängligt, under det att ångkraft användes för utfyllande
af bristen, hade kommittén ansett sig höra för de särskilda
vattenfallen lämna uppgift om dels den kraft, som under årets alla månader
kunde från dem påräknas, och dels den kraft, som kunde från
dem erhållas under endast 8 ä 9 månader af året; och detta så mycket
hellre, som genom framtida reglering af en del vattendrag det senare
eller högre kraftbeloppet syntes i fråga om många vattenfall kunna uppdrifvas
till ett under hela året jämförelsevis konstant minimum.
Den verkställda utredningen utvisade, att statens tillgång på vatten -
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
fall, lämpliga för elektrisk järnvägsdrift, till största delen vore belägna
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Härförutom funnes ett
sådant vattenfall — Landaforsen — i Gäfleborgs län samt två — Lakolmsfallet
och möjligen Karseforsen — i Hallands län. Från dessa
vattenfall syntes endast följande linjer af statsjärnvägarna, helt eller
delvis, kunna förses med elektrisk kraft, nämligen: statsbanan Luleå—
Riksgränsen, stambanan genom öfre Norrland, statsbanan Bräeke—Storlien,
stambanan genom nedre Norrland och statsjärnvägarna vid Sveriges
västkust. Härförutom hade kommittén fäst sin uppmärksamhet därå, att,
om linjen Kiirunavaara—Riksgränsen skulle komma att dritvas med
elektrisk kraft, jämväl den ifrågasatta bibanan Kiirunavaara—Svappavaara
sannolikt torde blifva anordnad med samma slags drifkraft, hvarför
kommittén i förteckningen upptagit ett vattenfall i Torne älf såsom
lämplig kraftkälla för berörda ändamål.
I enlighet med sin sålunda angifna uppfattning hade kommittén
upprättat en förteckning öfver de staten helt eller delvis tillhöriga vattenfall,
som skulle lämpa sig för alstrande af elektrisk drifkraft för staten
tillhöriga järnvägar; och vore dessa i förteckningen ordnade dels efter
de järnvägslinjer, för hvilkas drifvande de af kommittén ansetts lämpliga,
och dels efter de skilda flodsystem, som de tillhörde, samt i den
ordning, hvari de förekomme, räknadt från källflödena. Därjämte hade
kommittén å eu öfversiktskarta låtit utmärka ifrågavarande vattenfall
med beteckningar, utvisande deras viktigaste tekniska och rättsliga förhållanden.
Berörda förteckning upptager följande 25 vattenfall, hvilka närmare
beskrifvits, nämligen:
Nakerijårvis s. k. döda fall, Tarrakoski, Yakkokoski, Ropivarakoski,
Levasjoensuukoski, Rautassaarikoski och Paurangikoski, alla dessa tillhörande
Torne älfs flodsystem, Porjusfallen, Harsprånget, Liggakuojka,
Porsiforsen och Edeforsen i Störa Lule älf, Storforsen, Fällforsen och
Jönsforsen i Pite älf, Granbergsforscn, Vargforsen och Kusforsen i Skellefte
älf, Ristafallen, Hjärpeforsen, Kattstrupeforsen och Hammarforsen,
tillhörande Indalsälfvens flodsystem, Landaforsen i Ljusne älf samt Karseforsen
och Laholmsfallet i Lagan.
Sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 4 oktober 1901 anbefallt
järnvägsstyrelsen att inkomma med det förslag i ämnet, hvartill
vattenfallskommitténs utredning kunde föranleda, har styrelsen i underdånigt
utlåtande den 23 december 1902 anfört följande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
7
För vinnande af en verklig öfverblick af den föreliggande viktiga Järnvägsfrågan
hade styrelsen ansett sig böra låta undersöka, huruvida icke uUatandTden
äfven andra kraftkällor än statens vattenfall med fördel skulle kunna 33 december
användas för alstrande af drifkraft på statens järnvägar, nämligen såväl vatten%llsi
enskild ägo befintliga vattenfall, hvilka genom sin belägenhet i vissa kommitténs
fall till och med kunde äga företräde framför statens, som ock i när- ''f^%rnvägsheten
af statsbanorna belägna större torfmossar, å hvilka kraft- drift lämpliga
stationer kunde upprättas för tillgodogörande af torfvens bränslevärde vattenfal1-till alstrande af elektrisk ström. Därjämte hade styrelsen velat förskaffa
sig kännedom om resultaten af elektroteknikens särdeles snabba framsteg
under de senaste två åren, särskildt hvad beträffade dess användande
vid järnvägsdrift. I ändamål att erhålla upplysningar om nyssnämnda
kraftkällor hade styrelsen dels anmodat civilingenjören J. Gustaf Richert
att lämna redogörelse öfver i statens järnvägars närhet belägna, lämpliga
vattenfall, dels genom landtbruksstyrelsens bemedling fått under
någon tid disponera öfver statens torfingenjör för verkställande af undersökning
rörande en del invid statsbanan befintliga torfmossar; och hade
båda dessa sakkunnige till järnvägsstyrelsen inlämnat rapporter. För
vinnande af kännedom om elektroteknikens nuvarande ståndpunkt i hvad
den berörde järnvägsdriften, hade järnvägsstyrelsen visserligen haft tillgång
till de yttranden i detta ämne, som på grund af företagna studieresor
afgifvits såväl af professorn Arrhenius som af järnvägsstyrelsens
ingenjör A. Lundberg. Men dels hade dessa utlåtanden varit af mera
generell natur och ej innehållit ingående beräkningar öfver frågans
ekonomiska innebörd för vårt land, dels hade högst väsentliga tekniska
framsteg gjorts under den tid, som gått sedan dessa utlåtanden afgåfvos.
Då en ny utredning därför varit nödvändig, hade järnvägsstyrelsen af
särskildt sakkunnig, civilingenjören Robert Dahlander, inhämtat erforderliga
upplysningar. Utaf dessa såväl som af de båda andra sakkunniges
utlåtanden samt af hvad i öfrigt i frågan upplysts, syntes det styrelsen
ådagalagdt, att den elektriska driften utan olägenhet kunde införas på
en linje, där ångdrift begagnades, utan att denna senare därför måste
upphöra; att numera den elektriska driften icke påfordrade något frångående
af det vid ångdrift lämpliga trafikeringssättet med koncentrering
af trafiken i ett mindre antal tåg och att sålunda nödvändigheten att i
och med införandet af den elektriska driften förändra detta trafikeringssätt
till ett sådant med många och små tåg icke förelåge; samt slutligen
att fullt tillräckliga kraftkällor för den elektriska driften syntes förefinnas
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
på lämpliga afstånd från hvarandra och från järnvägen utefter alla
statsbanelinjerna. I norra och mellersta Sverige utgjordes dessa kraftkällor
af vattenfall, i södra Sverige dels af vattenfall och dels af torfmossar.
Då sålunda något hinder i tekniskt afseende ej syntes möta för införandet,
om så vore, på hela statsbanenätet af elektrisk drift, hade
styrelsen låtit verkställa en utredning af den ekonomiska delen af frågan,
hvarvid styrelsen anlitat nyssnämnde ingenjören Dahlander såsom sakkunnigt
biträde. Denna ekonomiska utredning gåfve vid handen, att
om på eu bansträcka, hvars trafikintensitet och omkostnader för drift och
underhåll motsvarade de nuvarande förhållandena i medeltal vid samtliga
statens järnvägars linjer, ångdriften förändrades till elektrisk drift, och
därvid ångmaterielen utbyttes mot elektrisk rörlig materiel till samma
värde, så blefve de årliga utgifterna för 3Va % ränta å det för kraftkällan
och den fasta delen af den elektriska installationen utgifna kapitalet
, samt kostnaderna för underhåll och försliten materiels ersättande
med ny, jämte öfriga genom den elektriska driften framkallade kostnader,
i det närmaste lika med de utgifter för ångdrift, som samtidigt bortfölle.
Denna likhet förutsatte visserligen ett så högt pris på stenkol som nära
20 kronor per ton, men i betraktande af den kända omständigheten, att
den elektriska driften blefve i proportion till trafikmängden allt billigare
ju mera trafiken växte, och därjämte af den stora sannolikheten, att
elektroteknikens framsteg äfven komme att gå i riktning af minskade
kostnader vid den elektriska järnvägsdriften, samt slutligen däraf, att
en höjning af stenkolspriset utöfver det pris af 15 å 17 kronor per ton,
som för närvarande betingades, väl vore att förvänta, syntes äfven i
ekonomiskt hänseende intet bestämdt hinder möta för införande på statens
järnvägar af elektrisk drift. Vid sådant förhållande vore också lösningen
gifven af det viktiga nationalekonomiska problemet att göra statens
järnvägars drift oberoende af utländskt bränsle genom utnyttjandet af
vattenfallens kraft och torfbränslets tillgodogörande på ett fullt rationellt
sätt. Torffältens exploaterande för anskaffande af bränsle på lokomotiv
framstode vid sidan däraf endast såsom ett lämpligt palliativ, intilldess
den elektriska driften hunnit genomföras. På grund häraf ville järnvägsstyrelsen
såsom sin bestämda åsikt uttala, att ersättandet i vidsträckt
mån af ångdriften med elektrisk drift på statens järnvägar vore en åtgärd,
som ej finge underlåtas eller undanskjutas, ty den nationalekonomiska
vinst, som denna åtgärd innebure, vore af så stor betydelse, att
Statsutskottets Utlåtande N:o 143. - 9
i jämförelse därmed den vinst, som vid ångdrift möjligen skulle kunna
ernås på grund af låga stenkolspris, ej finge vara afgörande.
Huru mycket än bruste i teknisk fullkomning af äfven de bästa nu
kända systemen för elektrisk drift, kunde ofullkomligheterna därvid dock
ej föranleda till tvekan om huruvida vägen till utbyte af drifkraft på
statens järnvägar borde beträdas, utan endast till noga öfvervägande
om i hvilken ordning detta borde ske och när början därmed borde
göras. Då vore först att lägga märke till, hurusom —- med hänsyn till
det ofantligt stora kapital, som måste ytterligare nedläggas på statens
redan trafikerade järnvägar, om de i sin helhet skulle omgestaltas till
elektrisk drift — reformen kräfde en lång tid samt ett varsamt och
systematiskt införande. Redan denna omständighet manade till att så
fort som möjligt skrida till verket, ty i viss mån måste hvarje år, som
intill dess förflöte, anses medföra eu nationalekonomisk förlust, en försummelse
att göra en del af landets tillgång på vattenkraft fruktbärande.
Men dessutom måste äfven tillses, att de vattenfall, som vore lämpligast
för järnvägsdriften, äfven i tid åt densamma reserverades och ej toges
i anspråk för industrien i större mån, än hvad som med hänsyn till
järnvägarnes framtida behof kunde medgifvas, en sak, som äfven gällde
i fråga om de i järnvägarnes närhet befintliga torfmossarna. Mot det
ofördröjliga påbörjandet af reformens successiva införande, för hvilket
dessa båda omständigheter talade, syntes endast kunna invändas, att det
måhända vore skäl att vänta med äfven det varsammaste steg från önskningar
till verklighet, intilldess från utlandet rikare erfarenhet kunnat
samlas. Men hur lärorik än en sådan erfarenhet kunde blifva och hur
nödvändigt det än vore, att den med noggrannhet inhämtades, så vore
dock vårt lands förhållanden i det ifrågavarande afseendet så säregna,
att den utländska erfarenheten ingalunda ensamt kunde blifva vägledande.
Så till exempel vore i Tyskland elektroteknikernas uppmärksamhet för
närvarande framförallt riktad på att söka uppnå en för vårt land tills
vidare umbärlig, högt uppdrifven hastighet hos snälltåg. I Italien och
Schweiz ställde trafikförhållandena, på grund af den ofantligt stora
persontrafiken, delvis andra fordringar på den elekriska driften än i
Sverige; och äfven hvad som vore att lära från Förenta Staterna måste
säkerligen noga skärskådas och här i landet afprofvas efter våra förhållanden,
innan det på allvar infördes. Det syntes järnvägsstyrelsen vara
illusoriskt att hoppas finna ett fulländadt utländskt mönster af elektrisk
järnvägsdrift, som utan vidare kunde i Sverige införas såsom i allt
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afl. 88 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
lämpligt att ersätta ångdriften, och att vänta därpå skulle endast föra
till ett ofruktbart och därför äfven olämpligt uppskof. Järnvägsstyrelsen,
som i enlighet med det sålunda anförda hade utarbetat en plan till åtgärders
vidtagande redan under den närmaste framtiden för påbörjande
med införandet af elektrisk drift på statens järnvägar, ville såsom en
följd af det anförda framhålla nödvändigheten af att inga staten tillhöriga
vattenfall afhändes, utarrenderades eller delvis eller helt och hållet
toges i anspråk för annan industri, utan att först hänsyn tagits till och
noga blifvit utredt, i hvilken utsträckning de lämpligen borde användas
för järnvägsdrift på statsbanorna.
På statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet föredragning
den 20 mars 1903 af vattenfallskommitténs förberörda underdåniga utlåtande
och järnvägsstyrelsens i anledning däraf afgifna yttrande fann
Kungl. Maj:t för det dåvarande icke skäl till annan åtgärd än att till
domänstyrelsens kännedom meddela hvad som i ämnet förekommit.
Järnvägs- Emellertid hade järnvägsstyrelsen, samtidigt med sitt förut omnämnda
framställning underdåniga utlåtande den 23 december 1902, i särskild underdånig skrif^1902^an
° ve^se a*'' nySSQämnda dag afgifvit förslag för tillvägagåendet vid införande
tillvägagdende af elektrisk drift å statens järnvägar. Styrelsen anförde därvid, att det
f^/elektrisk*^°rs^a s^e&ek som borde tagas, syntes vara anordnandet af grundliga
drift åstatens förstudier angående de nyaste förbättringarna dels i ledningar för kraftjämvägar.
öfverföring medelst mycket hög spänning och på längre afstånd, dels i
konstruktionen af elektriska lokomotiv för drift medelst växelström och
dels i anordningar för arbetsackumulering å lokomotivet, hvarigenom
detta sattes i stånd att gå kortare sträckor utan strömtillförsel från någon
ledning, hvarjämte kännedom borde tagas om senaste erfarenheter rörande
elektrisk järnvägsdrift i allmänhet.
Sedan dessa förstudier, som gifvetvis måste utföras af sakkunnig
person och i samband med studieresor såväl i Europa som i Nordamerikas
Förenta Stater, afslutats, syntes beslut kunna fattas angående hvithet
elektromotoriskt system, som i hufvudsak borde införas, hvarefter styrelsen
med tillhjälp af sakkunnigt biträde skulle låta utarbeta förslag till utförandet
af sådana elektriska anläggningar å någon kortare bansträcka, vid
hvilken sedermera, under styrelsens kontroll, försök skulle utföras i ändamål
att fastställa de tekniska detaljerna.
Styrelsen hade tänkt att medhinna utarbetandet af förslag till anordnandet
af eu sådan försöksbana under loppet af år 1903, för att i
slutet af nämnda år kunna till Kungl. Maj:t inkomma med underdånig
Statsutskottets Utlåtande N;o 143.
11
framställning om anskaffande af därtill erforderliga medel. Under år
1904 skulle beställning och installation af den elektriska materielen till
försöksbanan äga rum, och försöken därstädes påbörjas samt sedermera
fortsättas under år 1905. Samtidigt därmed, och i den mån erfarenheten
af försöken hunne tillgodogöras, skulle detaljeradt förslag utarbetas
till införandet af elektrisk drifkraft i större utsträckning å vissa bandelar,
som särskilt lämpade sig för ändamålet, och frågor om inköp
eller disposition af enskildes vattenfall och torfmossar utredas. På grund
däraf anhöll styrelsen att få under år 1903 använda ett belopp af
15,000 kronor till aflöning åt sakkunnig ingenjör, studieresor m. fl.
förberedande arbeten.
Genom nådigt bref den 6 februari 1903 erhöll styrelsen sådant bemyndigande;
och har Kungl. Maj:t sedermera enligt nådiga bref den 31
december 1903, den 16 december 1904 och den 30 december 1905 lämnat
järnvägsstyrelsen enahanda bemyndigande jämväl för åren 1904, 1905
och 1906.
Vidare tillåter jag mig erinra att, sedan Kungl. Maj:t, i anledning
af eu utaf järnvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 10 december elektriskJör1903
gjord hemställan, föreslagit 1904 års Riksdag att, för anställande söksdrift.
af försök med elektrisk järnvägsdrift å statsbanorna, för år 1905 på extra
stat bevilja ett anslag å 425,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att
låta förskottsvis under år 1904 af tillgängliga medel utanordna detta
belopp, denna framställning blifvit af Riksdagen enligt skrifvelse den
9 mars 1904 bifallen, hvarefter Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 8
april 1904 ställt berörda belopp till järnvägsstyrelsens förfogande.
I sin förstberörda underdåniga skrifvelse den 28 februari 1905 har
nu järnvägsstyrelsen anfört följande: Då en stor del af de vatten- framställning
fall,''som för elektrisk drift af statsbanorna vore mest lämpliga, befunne ang. åtgärd^
sig i enskild ägo, vore det, såsom järnvägsstyrelsen förut framhållit, 1Vattenfall7
nödvändigt, att dessa vattenfall i tid reserverades för berörda ändamål
och ej toges i anspråk för industrien i större mån, än som med hänsyn enari 19e05.
till statens järnvägars framtida behof kunde medgifvas, hvilket äfven
gällde i fråga om de i järnvägens närhet befintliga torfmossarna.
Beträffande dessa sistnämnda syntes emellertid någon brådska för ögonblicket
icke vara för banden, enär dels full klarhet ännu ej vunnits
beträffande lämpligaste sättet att omsätta torfvens bränslevärde till
elektrisk energi, dels torfven redan nu kunde, om ock i mindre utsträckning,
användas för järnvägsdrift genom dess direkta förbränning i
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
lokomotivpannorna, dels ock slutligen därför, att den elektriska ström,
som alstrades i kraftstationen å torfmosse, på torfteknikens nuvarande
ståndpunkt ställde sig ej obetydligt dyrare än ström från vattenkraftsstation,
hvarför vattenfallen för närvarande erbjöde bättre ekonomiska
förutsättningar för elektrisk järnvägsdrift än torfmossarna.
Hvad däremot vattenfallen beträffade, ansåge järnvägsstyrelsen nödvändigt,
att snarast åtgärder vidtoges för att tillförsäkra staten
äganderätt till en del sådana, helt eller delvis i enskild ägo befintliga,
fall, som vore för ändamålet mest erforderliga och som i annat fall
torde komma att inom den närmaste framtiden tagas i anspråk för
industriella ändamål, hvarigenom vid deras framtida öfvertagande af
staten priset komme att blifva mångfaldigt högre, än om staten i tid
hade försäkrat sig om äganderätten till desamma. Det kunde måhända
synas, som om resultaten af de nu omedelbart förestående försöken
med elektrisk järnvägsdrift, till hvilka på Kungl. Maj.ts framställning
Riksdagen beviljat medel, borde afvaktas, innan åtgärder vidtoges från
statens sida för inköp af vattenfall. Enligt järnvägsstyrelsens förmenande
funnes dock synnerligen viktiga skäl för att icke vänta med
inköp af erforderliga vattenfall. Införandet af elektrisk drifkraft å större
delar af statsbanorna vore nämligen enligt järnvägsstyrelsens uppfattning
endast en tidsfråga. Genom de i utlandet på senaste tiden gjorda försöken
kunde frågan om elektrisk järnvägsdrift anses såsom löst, och vore
sådan drift redan praktiskt genomförd å bland andra följande järnvägar:
Murnau— Oberammergau i Bayern, Innsbruck—Eulpmes i Tyrolen och
Lecco Colico Sondrio—Chiavenna i Italien. Försöken å bandelarna
Tomteboda Värtan och Stockholm—Järfva afsåge hufvudsakligen att
samla erfarenhet för fastställande af de för våra förhållanden lämpligaste
detalj anordningarna, hvartill äfven hörde den elektriska strömmens användande
för tågens belysning, uppvärmning och bromsning. Men de afsåge.
äfven att utröna den högsta ur säkerhetssynpunkt lämpliga kontaktledningsspänningen
och andra omständigheter, som inverkade förbättrande
på de ekonomiska förutsättningarna för elektrisk järnvägsdrift, och att
utröna banströmmarnes inverkan på längs järnvägen löpande telegrafoch
telefonledningar samt sätten att förebygga olägenheter genom dessa
strömmar.
Såsom styrelsen redan i sin förberörda underdåniga skrifvelse den
23 december 1902 i fråga om åtgärders vidtagande för införande af
elektrisk drift å statens järnvägar antydt, vore det styrelsens afsikt att,
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
13
i den mån erfarenheten af försöken hunne tillgodogöras, utarbeta och
till Kungl. Maj:t inkomma med detaljeradt förslag till införande af elektrisk
drifkraft i större utsträckning å vissa bandelar, som särskild! lämpade
sig för ändamålet.
Efter omförmälande i sina hufvuddrag af en upprättad plan för den
elektriska drifkraftens införande, anför styrelsen följande:
Genom att redan nu börja inköpa sådana i enskild ägo befintliga
vattenfall, som vid elektrisk drifts införande i första rummet kunde
komma i fråga, skulle staten endast riskera att under några år få vara
utan ränta på det utlagda kapitalet. Det vore däremot att vänta, att
om sådant köp ej mycket snart komme till fullbordan, skulle för åtskilliga
fall det pris, som staten längre fram måste erlägga, dels genom
spekulation och dels genom anläggningars utförande blifva så afsevärdt
högre än det pris, hvartill köpeaftal nu kunde träffas, att vid jämförelse
därmed de nyss förutsatta ränteförlusterna blefve af ingen betydelse.
Järnvägsstyrelsen ansåge ej lämpligt eller ens möjligt att nu uppgifva,
hvilka vattenfall som närmast åsyftades, och detta till dels af det skäl,
att ett sådant utpekande skulle gifva anledning till spekulation och däraf
följande prisstegring, hvilket det just varit styrelsens afsikt att i möjligaste
mån undvika, utan hade styrelsen tänkt sig att, om medel blefve för
ändamålet af Kungl. Maj:t och Riksdagen anvisade, styrelsen sedan skulle
äga att inkomma till Kungl. Maj:t med underdånig framställning för
hvarje särskild! fall.
Beträffande storleken af den summa, som för ändamålet kunde komma
att erfordras, vore det naturligen omöjligt göra några exakta beräkningar.
Uppskattningsvis ansåge dock styrelsen, att en summa af 4,000,000
kronor skulle vara tillräcklig för hvad som under de närmaste åren kunde
blifva nödvändigt att köpa, och ville styrelsen därvid framhålla, att styrelsen
ej vore i tillfälle att nu föreslå användandet af någon större dol af
detta belopp, utan ansåge hufvudvikten ligga däruti, att möjlighet bereddes
till ett snabbt ingripande i de fall, då styrelsen funne, att sådant vore
nödvändigt för tillvaratagandet af statens intresse i ifrågavarande afseende.
Af detta skäl hade styrelsen äfven tänkt sig, att nämnda summa lämpligen
borde beviljas i form af ett kreditiv.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
Jämvägssty- Järnvägsstyrelsens förevarande framställning hann icke föreläggas
Tställning X» fymirets Riksdag, men har styrelsen nu i skrifvelse den 10 mars 1906,
10 mars 1906. under framhållande af att efterfrågan på större vattenfall blifvit synnerligen
lifligt under det år, som förflutit, sedan styrelsens underdåniga
framställning af den 28 februari 1905 gjordes, och att således de
omständigheter ännu tydligen förelåge, som gifvit styrelsen anledning till
sistnämnda framställning, nämligen önskvärdheten att kunna åt staten i
i god tid betrygga besittningen af sådana vattenfall, som vore behöfliga
för införande af elektrisk drift å statens järnvägar, anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida icke nådig framställning
i berörda syfte lämpligen borde framläggas för den nu församlade Riksdagen.
Den på senaste tiden ytterst lifliga spekulationen i sådana vattenfall,
som lämpade sig för större anläggningar, och de däraf föranledda
stigande anspråken hos sådana vattenfalls ägare hade emellertid
hos järnvägsstyrelsen framkallat farhåga, att det förlidet år begärda beloppet,
fyra miljoner kronor, icke skulle visa sig tillräckligt för att förvärfva
de vattenfall, som närmast afsåges; och funne sig järnvägsstyrelsen
därför manad att göra hemställan om nyssnämnda belopps höjande till
fem miljoner kronor.»
Härefter har departementschefen lämnat redogörelse dels för nyare
erfarenheter i andra länder angående elektrisk järnvägsdrift, dels ock
för järnvägsstyrelsens försöksdrift å Yärtabanan m. in.; och tillåter sig
utskottet att med afseende å dessa redogörelser hänvisa till statsrådsprotokollet
sid. 14—23.
Slutligen har departementschefen för egen del yttrat:
Departe- »Visserligen kan den erfarenhet, som hittills vunnits hos oss, icke
mt"yttrande*** annu anses sa stadgad, att ett slutligt beslut redan nu kan fattas om ett
allmännare införande af elektrisk drift på de svenska statsbanor, för hvilkas
drifvande medelst elektricitet lämpliga kraftkällor finnas. Af hvad
som förut meddelats torde emellertid framgå, att det är stor sannolikhet
för att en dylik drift skall, i afsevärd omfattning, befinnas såväl
tekniskt som ekonomiskt möjlig och lämplig. Att med afseende å den
ekonomiska synpunkten uttala något fullt bestämdt, allmänt omdöme,
torde visserligen ej låta sig göra, då kraftkällans läge och pris härutinnan
spelar eu afsevärd roll. Men, af allt att döma, synes det vara
viktigt, att staten på allvar bereder sig att kunna i afsevärd omfattning
införa elektrisk drift å statsbanorna, när frågan härom vunnit tillräcklig
utredning.
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
15
Staten disponerar emellertid icke själf alla de vattenfall, som
skulle behöfvas för att leverera erforderlig kraft till statsbanornas
elektriska behof, utan befinna sig flere af dessa i enskild ägo. Dispositionen
öfver dessa, i lämplig omfattning, är gifvetvis ett nödvändigt
villkor, om elektrisk drifkraft skall mera allmänt införas å våra statsbanor.
Då under senaste tiden eu allt lifligare verksamhet varit rådande
till förvärfvande och utnyttjande för enskilda industriella ändamål af
den betydande kraft, som finnes nedlagd i landets talrika vattenfall,
synes förtänksamheten bjuda, att staten i tid försäkrar sig om äganderätten
till de kraftkällor, som behöfvas och hvilka icke äro statens egendom,
för att icke, då tiden är inne att tillgodogöra sig den färdigvunna
erfarenheten på den elektriska bandriftens område, vara för erhållande af
kraftkällor hänvisad till aftal med enskilda ägare, hvilket, antagligen
skulle, i hvad form det än komme till stånd, visa sig blifva ekonomiskt
ofördelaktigt. Fördelen att i god tid, innan prisen å vattenfall ännu
nått den stegring, som med säkerhet kan beräknas inträffa, och medan
möjlighet ännu finnes att välja mellan flere användbara kraftkällor, förskaffa
den erforderliga vattenkraften i statens hand synes därför påtaglig.
Staten är visserligen i nu förevarande frågor mera oberoende än i
åtskilliga andra ärenden, där staten behöfver tillhandla sig enskild egendom,
i det att här ofta finnas flere vattenfall, som kunna lämpa sig för
inköp och användande till drifkraft för en viss statsbanelinje, liksom ju
staten, där ett öfvergående till elektrisk drifkraft genom själfva kraftkällans
höga pris blir ofördelaktigt, kan bibehålla ångdriften, som nog
ändock behöfver anlitas som reserv. Men just för att betrygga statens
fulla frihet i nämnda hänseende, måste det vara af vikt att i tid vidtaga
förberedelser för att kunna inköpa lämpliga vattenfall för skäliga pris.
Mot att staten uppträder som spekulant i afsevärdare omfattning å
enskilda vattenfall för att därmed tillförsäkra sig erforderlig kraft för ett
allmännare införande af elektrisk drift å statsbanorna kan emellertid
den invändningen göras, att därmed fara kunde föreligga, att möjligheten
för landets industri att förvärfva för dess utveckling lämpliga fall
alltför mycket inskränkes, till skada för den uppblomstring af industrien,
som man förväntar och som är af sådan betydelse för hela landet.
Vidare kan ock den invändningen framställas, att staten, genom att uppträda
som konkurrent till den enskilda industrien, skulle uppdrifva prisen
å vattenfallen i allmänhet till en höjd, som vore menlig för vattenfallens
användande såsom kraftkälla i industriens tjänst. Jag anser dock, att
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
dessa invändningar icke äga afgörande betydelse. Tillgången på vattenfall
i vårt land är riklig, och inånga af dem äro så belägna eller hafva så
ringa eller ojämn kraft, att de icke lämpligen kunna ifrågakomma till förvärf
af staten för järnvägsdrift. Att staten genom att uppträda såsom
spekulant å enskildas vattenfall emellanåt kommer i konkurrens med den
enskilda industrien, kan icke alldeles undvikas, men detta uppväges åter
däraf, att staten å andra sidan kan till enskildas bruk upplåta staten
tillhöriga vattenfall, som ej lämpa sig för elektrisk drifkraft för statens
järnvägar.
Det torde äfvenledes böra bemärkas, att anläggandet af elektriska
kraftstationer, afsedda för järnvägsdrift, äfven i andra afseenden kan vara
af betydelse. Från järnvägens störa kraftstationer kan nämligen ofta,
utan hinder för deras egentliga ändamål, levereras ström till privat industri,
landtbruk, belysningsändamål m. m. Framför allt för landtbrukets behof,
i den mån maskiner därstädes komma i allt allmännare bruk, måste detta
förhållande blifva af icke ringa betydelse.
Äfven om, mot förmodan, det skulle visa sig, att den drifkraft, som
med elektricitetens hjälp kan hämtas ur vattenfallen, ej skulle kunna lämpligen
användas för ett ekonomiskt och i öfrigt fördelaktigt drifvande af
tågen å statens järnvägar i den omfattning, jag anser mig ha anledning
att förutsätta, kan någon risk icke vara förenad med här ifrågasatt förvärf
af enskilda tillhörande vattenfall. Det lärer nämligen icke möta
någon svårighet att, om staten så finner lämpligt, realisera de inköpta
vattenfallen på sådana villkor, att den utgift, som deras inköp
betingat, blir till fullo uppvägd. Öfriga industriella ändamål kräfva
med växande begärlighet så mycket af detta slags kraft, att hvad
staten däraf kan äga alltid kommer att behålla ett betydligt ekonomiskt
värde. Och skulle staten, hvilket antagligen vore än klokare,
i stället för att sälja flere eller färre af de för eventuell elektrisk
statsbanedrift inköpta vattenfall, som icke komma att härför användas,
vilja göra de i dessa fall nedlagda medel fruktbärande medelst fallens
upplåtande för viss tid åt enskilda eller genom anläggande af kraftstationer
och levererande af elektrisk energi från dessa till andra industriella
ändamål än järnbanedrift, lärer staten säkerligen erhålla god
afkastning å dessa medel.
Jag vill dock framhålla, att staten bör gå fram med varsamhet, då
det gäller inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, samt att härvid särskildt
afseende torde böra fästas, utom vid fallets belägenhet och lämplighet i
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
17
öfrig!'', jämväl vid det förhållande, om staten förut äger en del af vattenfallet
eller icke. Samlande af ett vattenfall på en hand utgör gifvetsvis en
fördel för dess lämpliga utnyttjande. En noggrann pröfning af hvarje
förekommande fråga om inköp blir således nödvändig. Hufvudsaken är,
att möjlighet beredes Kungl. Maj:t att, om och när för elektrisk järnvägsdrift
lämpliga vattenfall stå till buds, förvärfva desamma. Att med
nu ifrågasatt kreditiv bestrida alla de kostnader, som erfordras för inköp
af sådana, enskilda tillhöriga vattenfall och vattenfallsandelar, som
lämpa sig såsom kraftkällor vid ett allmännare införande å statsbanorna
af elektrisk drifkraft, torde visserligen icke vara möjligt; men den här
ifrågasatta åtgärden bör alltid blifva till gagn såsom en afsevärd början
till sådana förvärf.
Jag har i följd häraf icke något att erinra mot det belopp, som
af järnvägsstyrelsen för ändamålet föreslagits. Hvarje särskild fråga om
inköp skall ju i hvarje fall underställas Kungl. Maj:t, som därvid icke lärer
underlåta tillse, om det ifrågasatta förvärfvet kan ske till fördel för staten.
För att, oberoende af spekulationer och däraf föranledd prisstegring,
kunna vid blifvande inköp afsluta för staten fördelaktigaste aftal, hvilket
ju ock är syftet med den nu föreliggande framställningen, är det nödvändigt,
att anbuden skola kunna inom kortast möjliga tid slutgiltigt
pröfvas. Det torde därför icke böra ifrågasättas att för hvarje gång
draga inköpsfrågorna under Eiksdagens pröfning.
Med afseende å sättet för medlens anskaffande anser jag, att, då
fråga är om utgifter, som kunna uppgå till så afsevärda belopp som nu
förevarande, riksgäldskontoret bör tillhandahålla erforderliga medel. Medan
frågan om införande af elektrisk drift å statsbanorna ännu är sväfvande,
synes medelanskaffandet böra få en mera provisorisk karaktär och slutgiltigt
ordnas först i sammanhang med de betydande anslag, gifvetvis
utgående af lånemedel, som erfordras, om och när statsjärnvägarne i
större omfattning öfvergå till elektrisk drifkraft. Det af mig här nedan
föreslagna sättet för ifrågavarande anslags utgående är således allenast
interimistiskt, hvilket torde vara så mycket mera påkalladt, som de inköpta
vattenfallen, därest de ej skulle komma att användas såsom kraftkällor för
drifvande af statsjärnvägarna, torde komma att afyttras eller, med bibehållande
i statens ägo, öfverflyttas till annan förvaltning än stafsjärnvägamas. i
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 88 Käft.
3
Utskottets
yttrande.
18 Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
Utskottet inser till fullo de stora fördelar i nationalekonomiskt och
politiskt hänseende, som skulle vinnas för vårt land, därest ångdriften å
statens järnvägar kunde i vidsträckt omfattning ersättas med drift genom
elektrisk kraft från våra vattenfall. Ehuru ännu mycket återstår att
utreda i fråga om tillvägagåendet vid införandet af elektrisk järnvägsdrift,
synes det dock utskottet vid ofvan" angifna förhållande vara viktigt, att
staten vid lämplig tid tillförsäkrar sig äganderätten till sådana i enskild
ägo befintliga vattenfall, som kunna anses behöfliga för ett allmännare
införande af elektrisk drift å statsbanenätet. Ett bifall till den kungl.
propositionen synes emellertid utskottet kunna framkalla enskild spekulation
och stegring i priset å de fall, som skulle kunna komma i fråga
till inköp för detta statsändamål. Äfven anser utskottet, att, då det här
gäller betydande belopp, hvarje särskild! inköp bör underställas Riksdagens
pröfning. Detta synes bäst kunna ske på det sätt, att villkorliga, under
viss tid för säljaren bindande köpeaftal upprättas och framläggas för
Riksdagen jämte utredning särskild! med afseende å den kraft, som det
ifrågakomma vattenfallet kan antagas lämna, och de kostnader, som erfordras
för kraftens uttagande. Under uttalande häraf får utskottet
hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 8 maj 19.06.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Statsutskottets Utlåtande N:o 143.
19
Reservation
af herrar S. 0. Nyländer och E. Hammarlund, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till Kung!. Maj:ts ifrågavarande fram
-
ställning. |
|
Herr K. |
Starbäck bar begärt få antecknadt, att han icke deltagit i |
detta ärendes behandling inom utskottet.
Rättelse
i Statsutskottets Memorial N:o 126.
Å sista raden i utskottets hemställan, sid. 2 står: 26,050 kronor.
skall vara: 26,000 kronor.
Bih. till Biksd. Brol. 1906. 4 Sami. 1 Afd.