Statsutskottets Utlåtande N:o 13S.
1
Iso 135.
Ank. till Eiksd. kansli den 7 maj 1906, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maf.ts proposition angående försäljning
af äganderätten till kronans till Torsébro
krutbruk hörande fastigheter. (I. A.) I
I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 137) af den 30 sistlidne
mars har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att medgifva,
att äganderätten till Torsébro krutbruk tillhörande fastigheterna
Tyskemölla, mantal, och Biskopsmölla, mantal, i Färlöfs socken
och Kristianstads län, inbegripet äganderätten till magasin och kasthus
för krutproberingen, samt all kronan i egenskap af ägare till berörda
fastigheter tillkommande rätt till vatten måtte till kammarherren James
Kennedy försäljas mot en köpeskilling, hvilken på köparens bekostnad
skulle bestämmas i den ordning, som i fråga om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof vore föreskrifven i kungl. förordningen den 14
april 1866, under iakttagande därvid, att denna köpeskilling icke finge
understiga 27,725 kronor, samt
att köpeskillingen måtte ingå till landtförsvarets fond för byggnader
och andra försvarsändamål.
Bih. till Riksd. Prof. 1906. i Sami. 1 Afä. 82 Höft. (N:o 135)
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
I detta ärende har departementschefen till ofvanberörda statsråds
protokoll anfört följande:
»Uti underdånig skrifvelse den 15 maj 1905 har kammarherren m. m.
James Kennedy gjort framställning om ordnandet af de mellan Kungl.
Maj it och kronan, å ena, samt honom såsom innehafvare af Torsebro
krutbruk, å andra sidan, bestående rättsförhållandena och i sådant afseende
anhållit, att han måtte få förvärfva äganderätten till de krutbruket
tillhörande fastigheterna Tyskemölla, 1/s mantal, och Biskopsmölla, 1/s
mantal, i Färlöfs socken och Kristianstads län med tillhörande vattenfall;
därvid sökanden, vidkommande den köpeskilling, som af honom borde
erläggas, dels hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes förordna om undersöknings
verkställande för utrönande af vattenkraftens storlek och det pris,
som med hänsyn därtill och med fäst afseende å den sökanden redan tillkommande
okvalda besittningsrätt och oinskränkta nyttjanderätt till nämnda
fastigheter skäligen borde honom affordras för äganderättens förvärfvandé,
dels ock meddelat, att, därest Kungl. Maj:t skulle finna skäligt, att köpeskillingen
bestämdes i den ordning, som stadgades i kungl. förordningen
den 14 april 1866, angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, eller genom några på annat sätt af båda parterna utsedda gode
män, sökanden för sin del icke hade något däremot att erinra.
Fråga om öfverlåtelse af kronans äganderätt till omförmälda krutbruksfastigheter
med vattenrätt förelåg äfven vid 1903 års riksdag, då
Kungl. Maj:t, i proposition n:r 77, föreslog Riksdagen medgifva, att
äganderätten till samma fastigheter med allt hvad därtill hörde, inbegripet
äganderätten till magasin och kasthus för krutproberingen, samt kronan i
egenskap af ägare till fastigheterna tillkommande rätt till vatten eller till
annan fastighet finge till kammarherren Kennedy försäljas för ett pris af
27,725 kronor.
I det nämnda proposition bilagda statsrådsprotokoll af den 13 mars
1903, som af sökanden i hans nu föreliggande underdåniga skrifvelse
åberopas, och de af vederbörande myndigheter därförut i ärendet afgifna
underdåniga utlåtanden, förekommer utredning angående ifrågavarande
krutbruk samt den rätt, kronan och krutbruksinnehafvaren därtill äga.
Däraf inhämtas, att krutbruket af konung Carl XI anlagts på kronohemmanen
Tyskemöllans och Biskopsmöllans kvarnars grund, att berörda
kvarnar i 1671 års jordrefningsprotokoll uppgifvas vara kronans möllor,
att därefter hemmantalssättning å möllorna till 1/& mantal för hvardera
ägt rum, att i jordeböckerna 1681—1724 om hemmanen antecknats, att de
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
3
vore Torsebro krutbruk underlagda, att om dem, som i 1725 års jordebok
uteslutits och i 1825 års jordebok förekomma under skattetitel, sedermera
i jordeboken anmärkts, att de, enligt kammarkollegii bref den 22
februari 1831, vore af krononatur, samt att de i 1874 års jordebok vore
uppförda såsom kronohemman under allmän disposition med enahanda
anteckning som i förstnämnda jordeböcker.
Krutbruket drefs till en början omedelbart för kronans räkning; men,
jämlikt kungl. bref den 7 februari 1716, hvari förklaras, hurusom Kungl.
Maj:t funnit godt lämna krutbruken i landet under privatfolks förvaltning,
öfverläts detsamma åt direktören Geolog Danckwardt och stadgades
därvid, att bruket, dess hus och byggnader samt vattenverk med allt
hvad därtill läge skulle till Danckwardt öfverlämnas utan någon den
ringaste afgift, vidare än att han alltsammans vidmakthölle, att de vid
bruket befintliga materialier och instrument af järn, koppar och mässing
med kopparafputspannor och lutterkittlar samt i förråd varande svafvel
skulle inventeras och värderas samt för det åsätta priset öfverlåtas till
Danckwardt, som skulle få betala med krut, att, om mera krut kunde
tillverkas, än som för kronans räkning beställdes, Danckwardt finge detsamma
afyttra inom eller utom landet på sätt, han själf bäst funne, samt
att, om Danckwardt skulle hafva någon son eller måg, som vore så skicklig
att drifva bruket efter honom som någon annan, krutbruket skulle
honom framför andra vid Danckwardts frånfälle varda upplåtet. På grund
af dessa »privilegier» innehades krutbruket af en efter annan utaf Dankwardts
söner, till dess detsamma, jämlikt nådigt bref den 24 april 1770,
öfverlämnades till öfverstelöjtnanten friherre C. J. Stael von Holstein. Genom
den härom den 31 juli samma år dagtecknade afhandling »uppdrogs
Torsebro krutbruk, dess hus och byggnader samt vattenverk med allt
hvad därtill läge eller framdeles tillvinnas kunde och kronan tillhörigt
vore» åt bemälde öfverstelöjtnant. Uppå alla vid bruket befintliga hus
och lägenheter skulle laga syn hållas och »desamma herr baron och öfverstelöjtnanten
tillinventeras». Skulle några öfverloppshus finnas, som till
bruksdriften vore oundgängliga, ankomme det på hans eget ompröfvande
att desamma antingen efter öfverenskommelse inlösa eller andra i stället
upprätta.
Efter friherre Stael von Holsteins död år 1775 öfvergick krutbruket
till hans änka, friherrinnan Sofia Stael von Holstein, född Beck-Eriis.
Med anledning af samtliga krutbruksägares och förvaltares alltsedan
år 1778 gjorda underdåniga klagomål öfver otillräcklig utkomst, anbefallde
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
Kungi. Maj:t krigskollegium och statskontoret den 7 april 1783 att med
vederbörande upprätta nya kontrakt, lämpade efter de förändrade omständigheterna
i anseende till såväl förmåner som skyldigheter. I anledning
häraf blef, angående Torsebro krutbruk, nytt kontrakt med friherrinnan
Stael von Holstein afslutadt den 23 juni 1784, hvarigenom henne tillförsäkrades
en ständig och okvald besittning af krutbruket med därtill hörande
åkrar, äng och öfriga ägor jämte hus, byggnader, krut- och mjölkvarnar
samt vattenverk och öfriga inrättningar af hvad namn och beskaffenhet
de vara månde. Denna förmån skulle sträcka sig äfven till friherrinnans
barn och arfvingar, såvida de till alla delar uppfyllde hvad kontraktet
i bokstafven förmådde och innehölle samt så länge kronan behöfde bruket
därtill. Det vore friherrinnan eller hennes rättsinnehafvare äfven tillåtet
att med vederbörligt bifall afstå besittningen till någon annan. Besittningshafvaren
skulle på egen bekostnad bygga och ständigt i godt stånd vidmakthålla
berörda hus och inrättningar, utan att kronan finge besväras med någon
kostnad därför. Härifrån undantoges likväl krutmagasinet och profkastningshuset,
som skulle fortfarande för kronans räkning byggas och repareras.
Alla såväl för salpeterluttringen som kruttillverkningen nödiga
instrumentalier och materialier af koppar, mässing, järn, metall och trä
af hvad beskaffenhet som helst skulle anskaffas och underhållas af friherrinnan
och af henne såsom enskild egendom disponeras. Efter bestämmelser
om kruttillverkningen och betalningen därför förekommer slutligen
i kontraktet stadgande om ansvar, därest vid årligen skeende inventeringar
någon brist af krut eller salpeter förmärktes eller levereradt
krut icke vore af försvarlig godhet och pålitlighet. För första och andra
gången sådant komme friherrinnan till last, skulle hon vara underkastad
plikt, men tredje gången vara kontraktet och krutbruksförvaltningen
förlustig.
På grund af berörda kontrakt har besittningsrätten öfvergått från
en till annan af friherrliga ätten Stael von Holstein och genom öfverlåtelse
den 8 maj 1875 af friherre C. L. J. Stael von Holstein till Torsebro
krut- och stubinfabriksaktiebolag samt den 22 oktober 1901 från
nämnda bolag till kammarherren Dermed)7, hvilken för närvarande innehar
krutbruket. Dessa öfverlåtelser hafva af arméförvaltningen godkänts,
dock, såsom af arméförvaltningen tillagts, med kronan förbehållen rätt
att, utan utgifvande af ersättning för de å krutbruket med tillhörande
maskiner nedlagda kostnader, förordna om upphörande af kruttillverkningen
för statens räkning och återtagande af dispositionsrätten till de
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
5
bruket anslagna hemman och lägenheter samt med förpliktelse för innehafvaren
att tills vidare till arméförvaltningen årligen erlägga ett belopp
af 300 kronor för den fördel, bruket hade af Torsebromölla. Uti sedermera
afgifna förklaringar om krutbruksinnekafvarens rättigheter och skyldigheter
har arméförvaltningen dock anfört, att fastigheternas återtagande
skulle vara förknippadt med betydliga utgifter i lösen för de krutbruksinnehafvaren
tillhöriga byggnader och inventarier, hvadan arméförvaltningen
anser omförmälda tillägg icke innefatta befrielse för kronan från skyldighet
att vid kruttillverkningens upphörande utgifva lösen för berörda
byggnader och inventarier.
Af åtskilliga utaf sökanden nu företedda handlingar framgår, att de
i 1784 års kontrakt föreskrifna villkor i vissa afseenden blifvit till krutbruksinnehafvarens
förmån ändrade, liksom ock innehållet af berörda handlingar
utgör en förklaring af innebörden utaf samma villkor.
Sålunda har Kungl. Maj:t i resolution den 23 maj 1807, uppå dåvarande
krutbruksinnehafvarens, friherre C. L. Stael von Holsteins underdåniga
framställning, bland annat, om årlig beställning af viss myckenhet
krut och om ändring af kontraktets bestämmelse rörande ansvar för
felaktig leverans, förordnat, dels att tillverknings- och underhållskostnad
icke vidare skulle sammanföras under den gemensamma titeln arbetslön,
utan särskiljas så, att tillverkningskostnaden beräknades för hvarje centner
krut, som förfärdigades, men att underhållskostnaden, som skulle innefatta
»revenue å nedlagdt kapital», bestämdes till visst belopp för året,
dels ock att krutbruksinnehafvarens ansvarighet vid timande kassationer
skulle inskränkas, i fredstid till förbindelse för honom att för samma arbetslön
omarbeta det kasserade krutet till godt krut, dock med förbehåll
att det icke sammanblandades med annat, som till probering framgåfves,
samt i krigstid, då rikets säkerhet fordrade all möjlig uppmärksamhet,
till böter för synbar vårdslöshet i beredningen eller felande ingredienser
med 500 riksdaler första gången och dubbelt, om en lika kassation
samma år inträffade.
Öfverstelöjtnanten hade tillika anhållit om ändring af § 1 i 1784
års kontrakt angående tiden för besittningsrättens bestånd. Härom anförde
krigskollegium — som ansåg, att hvad nämnda § innehölle om besittningsrättens
bestånd endast så länge Kungl. Maj:t och kronan ville
därstädes krutbruk bibehålla, varit egentliga anledningen till berörda
anhållan — att, då sådan händelse förmodligen icke inträffade, om han
fullgjorde sina skyldigheter, kollegium funne det han ej däraf borde
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
»befara någon osäkerhet för en besittning eller härleda någon mindre åhåga
för krutbrukets vidmakthållande och utvidgande». Men som bestämmelsen
»väckt dess farhåga», ville kollegium »för att betaga honom allt tvifvelsmål»
tillstyrka, att anförda mening utur kontraktet finge utgå och
friherrens orubbade besittning endast bindas vid dess skyldighet att kontraktet
fullgöra. Kungl. Maj:t fann emellertid ej anledning att härutinnan
göra någon ändring af kontraktet.
Sedan Kungl. Maj:t den 26 november 1811 förordnat om upprättande
af nytt kontrakt med krutbruken, anhöll samme friherre Stael von
Holstein på anförda skäl, att krigskollegium måtte anbefallas, bland annat,
att undersöka krutbrukets beskaffenhet med de förändringar det tid efter
annan undergått, på det vid kontraktets afslutande äganderätten måtte
försäkras, emedan krutbrukets innehafvare nedlagt kostnader till brukets
iståndsättande, instrumentaliers och inventariepersedlars anskaffande samt
nybyggnaders uppförande och det alltså syntes vara ett olämpligt villkor
i kontraktet, att äganderätten skulle upphöra utan bestämd ersättning, i
fall kronan ville verket flytta eller nedlägga.
Efter det den begärda undersökningen blifvit i nåder anbefalld och
verkställd, har krigskollegium i underdåniga utlåtanden den 20 april och
den 6 augusti 1812 anfört, bland annat, att innehafvaren af krutbruket
hade, förutom äganderätt till vissa för krutbruksdriften begagnade hemman,
besittningsrätten, så länge krutbruk på stället bibehölles, till öfriga
lägenheter; att äganderätt till inventarier och byggnader, med undantag
af ett kronans magasin och kasthuset för proberingen, icke blifvit honom
bestridd; samt att således hvad krutbrukets innehafvare icke kunde tillerkännas
vore endast äganderätten till Tyske- och Biskopsmölla grund
och ägor, hvilka vore kronan tillhöriga, samt Torsebromölla n:o 1, som
tillhörde Araslöfs säteri och skulle i händelse af krutbrukets nedläggande
till säteriägaren återställas.
Med denna undersökning förklararade sig sökanden nöjd, hvarför med
sökandens medgifvande Kungl. Maj:t, enligt nådig resolution den 8
februari 1814, förklarade, att ansökningen i denna del finge förfalla; men
biföll Kungl. Maj:t genom samma resolution af krigskollegium gjord framställning
därom, att nödiga förbehåll rörande de ersättningar, krutbruksinnehafvaren
kunde tillkomma i händelse kruttillverkningen vid Torsebro
skulle efter år 1828 nedläggas eller därifrån förflyttas, måtte uti det blifvande
leveranskontraktet intagas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
7
Uti det kontrakt om kruttillverkning, som därefter den 7 mars 1814
upprättades, förekommer:
i § 2: »Inträffa betydeliga olyckshändelser — — — åstadkommas;
Och som detta på kronan tillhöriga hemmanen Tyska och Biskopsmölla
grund och ägor till större delen anlagda krutbruk för öfrigt, utom krutmagasinet
och kasthuset, till byggnader, inredningar och inventarier äro
bruksinnehafvarens enskilda ägendom och tillhörigheter, så äger han ensam
däröfver styra och vårda; beroendes på dess eget val och omdöme
att förändra och bestämma hvad inrättningar och verkstäder han anser
bäst tjänliga för krutarbetet».
i § 4: »Emot det att bruksinuehafvaren på föreskrifvet sätt underhåller
krutbruket, har noga tillsyn och vård öfver brukets drift och står
i risk för de olyckshändelser, som kunna drabba verket, samt är försedd
med nödig bruksbetjaning, njuter han därföre såväl som därunder beräknad
ersättning för räntan å nedlagdt kapital i byggnader och inventarier
jämte deras underhållande en årlig oafkortad summa af två tusende två
hundrade riksdaler nu gångbart banco speciemynt, hvaraf för det löpande
året hälften i januari och andra hälften i juli månader utfaller utan afseende
om kruttillverkningen för bristande salpetertillgång eller olyckshändelse
upphinner det bestämda kvantum eller ej».
i § 5: »I ersättning för de omkostnader, som erfordras till förfär
digande
af en centner krut med allt hvad därtill hörer, såsom — — —
— erhåller bruksinnehafvaren under namn af tillverkningskostnad tre
riksdaler banco».
I § 11 återkomma de i kung! resolutionen den 23 maj 1807 föreskrifna
villkor om påföljd i händelse af felaktig leverans och i § 16
stadgas om bruksinnehafvarens rätt till ersättning för nedlagda kostnader
å bruket, därest detta skulle flyttas eller nedläggas. Friherre Stael von
Holstein var emellertid ej nöjd med kontraktet i åtskilliga delar, hvarom
han gjorde anmärkning hos krigskollegium, som den 10 november 1814
resolverade, att § 16 skulle hafva följande lydelse:
»Hvad medelst det — — — den 7 sistlidne mars författade kontrakt
— — — — förordnadt och öfverenskommet blifvit, kommer att
äga oryggligt bestånd i 21 års tid, räknad från 1808 års början till
slutet af år 1828, då till underdånigste följe af .Kungl. Maj:ts nådiga
bref den 8 februari 1814 om de förändrade villkor, som enligt högst
åberopade nådiga bref den 26 november 1811 kunna vid kontraktstidens
utgång komma att föreskrifvas, endast med afseende på de för kruttill
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
verkningen vid Torsebro genom sist omförmälda kungl. bref fastställda
betalningsvillkor, förnyadt kontrakt kommer att upprättas; sträckandes
dessa förmåner och rättigheter, på sätt 1 § uti 1784 års med dåvarande
krutbruksinnehafvaren upprättade kontrakt rörande bruket lagligen tillhörande
lägenheter förmår, sig äfven till innehafvarens hustru, barn och
arfvingar, så vida bokstafliga innehållet af detta kontrakt af dem uppfylles
och fullgöres; och äga de eller deras rättsinnehafvare att med
vederbörligt tillstånd afstå detta kontrakt till någon annan, som pröfvas i
stånd att verket drifva och fortsätta; äfvensom i händelse kruttillverkningen
vid Torsebro skulle efter år 1828 nedläggas eller därifrån förflyttas,
hvarom Kungl. Maj:t och kronan, eftersom omständigheterna då
pröfvas fordra, äger att förordna, bruksinnehafvaren har att, på sätt sist
högst åberopade nådiga bref den 8 februari 1814, i anledning af hvad
kungl. kollegium därom i underdånighet hemställt, förordnar, njuta den
skäliga ersättning för de därvid nedlagda kostnader, som då närmare kommer
att pröfvas och bestämmas».
Enahanda bestämmelser förekomma i kontraktet af den 31 mars 1831
och den 11 april 1844; dock har däri med bibehållande af bestämmelse
om krutbruksinnehafvarens rätt till ersättning för nedlagda kostnader i
händelse af brukets nedläggande eller flyttning uteslutits, att Kungl.
Maj:t skulle äga därom förordna.
Då, efter det kruttillverkningen förklarats från och med år 1859
vara en fri näring, nytt leveranskontrakt med dåvarande bruksinnehafvaren
upprättades, intogs däri icke bestämmelse om krutbruksinnehafvarens
rätt till ersättning i händelse af brukets nedläggande. Häröfver besvärade
sig krutbruksinnehafvaren, och blef ärendet slutligen afgjordt af
Kungl. Maj:t den 25 januari 1859, därvid Kungl. Maj:t förklarade, att
krutbruksinnehafvarens rätt till ersättning, i händelse kruttillverkningen
nedlades eller från bruket förflyttades, ej ginge förlorad därigenom, att
något förbehåll om en sådan förmån icke intoges i leveranskontraktet.
I underdånigt utlåtande den 30 juni 1902 öfver kammarherren Kennedys
då föreliggande ansökning om förvärfvande af äganderätt till krutbruket
anförde arméförvaltningen, att kronan svårligen kunde tillgodogöra
sig någon förmån af äganderätten till Tyskemöllan och Biskopsmöllan
med därunder lydande lägenheter i anseende till icke allenast de med
fastigheternas återtagande förknippade betydliga utgifter i lösen för byggnader
och inventarier, som vore krutbruksinnehafvarens egendom, utan
äfven sökandens redan träffade aftal om förvärfvande af den vattenkraft
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
9
därstädes, hvaröfver kronan ej förfogade. Yid sådant förhållande hade
arméförvaltningen icke något att erinra däremot, att äganderätten till
krutbruket öfverlätes till sökanden, efter det, för bestämmande af köpeskillingen,
egendomen värderats af sakkunnige och ojäfvige män. Dock
ansåg arméförvaltningen, att såsom villkor för öfverlåtelsen borde såsom
ett bruket åliggande servitut stadgas skyldighet för dess ägare att, så
länge kronan hade behof af så kalladt svartkrut, för kronans räkning på
beställning och mot betalning tillverka sådant.
Då, enligt hvad arméförvaltningen sålunda antydt, bruket fortfarande
behöfde tagas i anspråk för utförande af beställningar å krut för kronans
räkning, fann kammarkollegium, i underdånigt utlåtande den 4 september
1902, sig icke kunna tillstyrka bifall till framställningen.
Den af arméförvaltningen föreslagna värderingen blef emellertid, sedan
sökanden biträdt förslaget, af Kungl. Maj:t anbefalld den 25 oktober 1902
och därefter verkställd af tre personer, som utsågos, en af arméförvaltningen,
en af sökanden och den tredje af desse gemensamt.
Med underdånig skrifvelse den 30 december 1902 öfverlämnade
arméförvaltningen värderingsnämndens den 3 samma månad afgifna utlåtande.
Nämnden hade ansett sig böra till en början uppskatta ifrågavarande
fastigheter, Tyskemölla och Biskopsmölla, hvilkas sammanlagda taxeringsvärde
då utgjorde 12,000 kronor, utan hänsyn till den dispositionsrätt
därtill, som tillkomme innehafvaren af krutbruket, d. v. s. till det värde,
egendomen skulle hafva för kronan, om kronan till densamma hade full
dispositionsrätt, därvid följande värden åsattes:
2,50 hektar åker ................................................ kr. 1,000: —
1 » trädgård ........................................... » 600: —
0,37 » ängsmark .......................................... » 370: —
41 ,50 » park, skog och betesmark....................... » 4,150: —
växande skog...................................................... » 3,500: —
Vattenkraften, som enligt utlåtande den 30 januari 1902
af majoren vid väg- och vattenbyggnadskåren L. Broomé
motsvarade 84 effektiva hästkrafter, beräknades efter de
för nämnden i andra fall kända arrendeafgifter för vattenkraft
till 150 kr. för hvarje hästkraft ............... » 12,600: —
Transport kr. 22,220: —
Bih. till Biksd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 83 Saft.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
Kronans byggnader:
det ena magasinet...................
det andra ............................
kasthus- och laboratoriebyggnaden
Transport kr. 22,220: —
3,000: — |
|
» |
3,500: — |
» |
1,500: — |
Summa kr. |
30,220: — |
I fråga om krutbruksinnehafvaren tillhöriga byggnader hade antecknats,
att desamma uti ett den 29 mars 1902 af borgmästaren A. Åkerman,
ingenjören A. ~W. Påhlsson och direktören E. Möller upprättadt värderingsinstrument
uppskattats till:
krutfabriken med tillhörande byggnader m.m............. kr.
kvarstående murar till en stubinfabrik jämte ett vattenhus
............................................................. *
127,225: —
4,000: —
disponent- och arbetarebostäder jämte kontors- och öfriga
byggnader ...................................................
samt maskiner och elektricitetsverk m. m................
53,600
70,500
eller tillhopa kr. 255,325
Själfva krutbruket vore bevillningstaxeradt till 75,000 kronor.
Sökandens fördelar af den ifrågasatta öfverlåtelsen förlorade, enligt
nämndens åsikt, väsentligt i betydelse, då man besinnade, att sökanden
utan någon afgift innehade fastigheterna med besittningsrätt, som ej kunde
rubbas, förr än kronan, efter att hafva förordnat om krutbrukets upphörande,
återtoge fastigheterna. Då ett dylikt återtagande emellertid torde
vara förenadt med skyldighet för kronan att lösa de krutbruksinnehafvaren
tillhöriga dyrbara byggnader och inventarier, kunde en dylik eventualitet
med all sannolikhet icke under en afsevärd framtid inträffa.
På grund af det anförda ansåge nämnden, att vid bestämmandet af
det belopp, sökanden för att erhålla full och ovillkorlig äganderätt till
ifrågavarande fastigheter och byggnader skulle i lösen till kronan utgifva,
det af nämnden befunna verkliga värdet 30,220 kronor borde nedsättas
med minst 25 procent eller till, i rundt tal, 23,000 kronor.
Arméförvaltningen hade emellertid föreslagit, att öfverlåtelsen skulle
ske under villkor, att vid Torsebro bruk fortfarande, så länge behof däraf
förefunnes, för kronans räkning på beställning tillverkades svartkrut, och
att denna skyldighet såsom servitut skulle vidlåda bruket. Frånsedt svå
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
11
righeten att lagligen göra detta villkor gällande, i hvilket fall servitutsinstitutet
näppeligen kunde komma till användning, vore detsamma högst
betungande för den blifvande ägaren och medförde dessutom väsentliga
inskränkningar i förfoganderätten öfver vattenkraften, under det att just
fri dispositionsrätt till denna väl varit ett hufvudskål för ansökningen.
Det kunde sättas i fråga, huruvida sökanden, om ett dylikt villkor fästades
vid hans förvärf, vunne någon rätt, som han icke redan nu innehade.
Särskilt borde framhållas, att, om kruttillverkning vid Torsebro för kronans
räkning fortfarande skulle äga rum, sökanden icke hade någon som
helst anledning att inlösa de för kruttillverkningen därstädes för kronans
räkning uppförda byggnader. Därest emellertid sökanden jämväl med
detta villkor skulle önska förvärfva äganderätten till fastigheterna och
byggnaderna, borde en ytterligare högst betydlig reduktion af ofvan satta
verkliga värde företagas; och ansåge nämnden, att detta värde i sådant
fall borde nedsättas med minst 60 procent, så att lösesumman komme att
utgöra, i rundt tal, 12,000 kronor.
Sedan sökanden, med förmälan att han icke kunde godkänna det af
arméförvaltningen föreslagna villkor för öfverlåtelsen, som i sådant fall
blefve för honom alldeles värdelös, medgifvit att för äganderättens förvärfvande
utan sådant villkor erlägga det belopp, 23,000 kronor, hvartill
kronans rätt af nämnden uppskattats, och generalfälttygmästaren efter
verkställd utredning funnit det af arméförvaltningen föreslagna villkor
vara utan betydelse, då svartkrut, hvaraf behofvet för kronan vore ringa,
kunde från annat bruk inom landet erhållas, tillstyrkte arméförvaltningen
antagandet af sökandens sist gjorda anbud.
Jämväl kammarkollegium tillstyrkte i underdånigt utlåtande den 9
februari 1903 försäljning af krutbruket till sökanden, därvid kollegium
likväl, under framhållande att vattenkraften, enligt majoren Broomés beräkningar,
kunde uppgå till 140 hästkrafter, motsvarande, efter det af
nämnden beräknade värde för hvarje hästkraft, 21,000 kronor eller 8,400
kronor mer än nämnden åsatt kraften, ansett köpesumman böra bestämmas
till något högre belopp än sökanden erbjudit. Presidenten H. Wikblad
hade emellertid en härifrån afvikande mening och anförde: »Vid det
förhållande att kronan, till följd af den för närvarande af kammarherren
Denne dy innehafda ständiga besittningsrätt till ifrågavarande fastigheter,
Tyskemöllan n:r 1 och Biskopsmöllan n:r 1, ej af nämnda fastigheter
åtnjuter någon afkastning, och att ett återvinnande af dispositionsrätten
till fastigheterna synes vara förenadt med så betydande kostnader, att en
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 135,
dylik åtgärd ej lärer kunna ifrågakomma; och. då den fördel af kruttillverkningen
vid Torsebro, som ursprungligen legat till grund för upplåtelsen
af besittningsrätten, enligt hvad upplyst blifvit, numera för kronan
förlorat all betydelse, hvaremot ett afsevärdt gagn för landets industri
torde vara att förvänta af den möjlighet till vattenkraftens vid Torsebro
användning, som genom den ifrågasatta försäljningen komme att beredas,
anser jag mig böra, i likhet med arméförvaltningen, i underdånighet tillstyrka,
att ifrågavarande, till .12,000 kronor bevillningstaxerade fastigheter
må till kammarherren Kennedy försäljas för den af honom erbjudna, på
den i ärendet hörda nämndens uppskattning grundade köpeskillning 23,000
kronor.»
Till statsrådsprotokollet den 13 mars 1903 anförde dåvarande statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet, att han vid jämförelse
med uppskattadt värde af Elfkarlebyfallens vattenkraft funne det af värderingsnämnden
för Torsebrofallet beräknade värde af 150 kronor för
hvarje hästkraft vara skäligt, samt anförde vidare angående ifrågavarande
vattenfall:
»Vidkommande det kraftbelopp, som vid Torsebrofallet förefinnes,
har majoren Broomé i det handlingarna i målet bilagda utlåtande, som
legat till grund för värderingsnämndens uppskattning, på grund af undersökningar,
som af honom under åren 1897 och 1898 samt 1901 verkställts,
funnit, att högsta flodvattenmängden upp
ginge
till ................................................ 173 kubmtr pr sekund
och högvattenmängden i allmänhet till ............ 73 » » »
att medelvattenmängden utgjorde .................. 22 » » »
samt lägsta vattenmängden........................... 8 » » »
Yäl hade vattenmängden under hösten 1901 nedgått till 5 ä 6 kubikmeter
i sekunden, men ett sådant förhållande torde högst sällan inträffa,
utan kunde för anläggning af verk en nära nog ständig vattenmängd af
8 kubikmeter i sekunden beräknas. Af denna lågvattenmängd framginge
nära 4 kubikmeter genom den fria öppningen mellan de öfverstå leddammarna
och omkring två kubikmeter till hvardera sidans verk. Af
medelvattenmängden (22 kubikmeter i sekunden) afginge 8 å 10 kubikmeter
genom öppningen mellan leddammarna, hvadan, vid fördelning af
återstoden, 6 å 7 kubikmeter tillkomme hvardera sidan. Det vore dock
vanskligt att beräkna brukets kraft efter en vattenmängd, som endast
periodvis återkomme, utan måste man därvid utgå från den vattenmängd,
2 kubikmeter i sekunden eller af lågvattenmängden, som hela året
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
13
vore för bruket disponibel. Höjdskillnaden vid vanligt vattenstånd mellan
vattenytan ofvan de öfverstå leddammarna vid Torsebro och vattenytan
nedom krutbrukets turbinhus, d. v. s. hela fallet vid Torsebro krutbruk, utgjorde
7 meter, och vore detta fall äfven vid lägre vattenstånd ungefär
detsamma. Med sistangifna vattenmängd och fallhöjd uppginge den för
krutbruket disponibla vattenmängden till 140 effektiva hästkrafter, om
motorerna lämnade 75 % af naturkraften. Denna kraft kunde dock icke
åstadkommas utan förändringar å såväl nuvarande leddammen och kanalen
som motorerna, ty med nu befintliga anordningar kunde icke uttagas mera
än måhända 60 procent af angifna kraft.
Vatten fallskommittén, som låtit verkställa utredning angående kronans
och krutbruksinnehafvarens ömsesidiga rättigheter och därvid kommit till
enahanda resultat som de i förevarande fråga hörda myndigheter, har vid
bedömande af vattenfallet, efter hvad hos kommittén inhämtats, haft tillgängligt
ett af majoren Broomé den 10 december 1898 afgifvet betänkande
rörande vattenreglering för de vid denna tid Torsebro krutoch
stubinfabriks-aktiebolag tillhöriga vattenverken på Helgeåns västra
sida, hvarjämte bland kommitténs handlingar förefinnas dels antecknade
uppgifter till protokoll vid afvägning af Ilelgeån vid Torsebro krutbruk
den 8 november 1899 samt af löjtnanten E. Sundvallson i december samma
år afgifven berättelse om ifrågavarande fall. Enligt de uppgifter om fallet,
som efter berörda aktstycken antecknats i kommitténs s. k. vattenfallsbok,
af hvilken jag erhållit utdrag, som bilagts handlingarna i målet,
hade vattendraget på en längd af 700 meter en fallhöjd af 7,Y0 meter
samt nedanför på en längd af 250 meter en fallhöjd af 2 å 2,73 meter.
Lågvattenmängden hade antecknats till omkring 15, industriella medelvattenmängden
till omkring 26, exceptionella lågvattenmängden till 8, högsta flodvattenmängden
till 173 och vanliga högvattenmängden till 73, allt kubikmeter
per sekund. Såsom häraf framgår, äro de för högsta flodvattenmängden
och vanliga högvattenmängden angifna tal desamma som motsvarande
i majoren Broomés förstnämnda utlåtande.
I anledning af förekommande skiljaktiga uppgifter, särskildt beträffande
lågvattenmängden såsom grundläggande för beräkningen af kraftbeloppet,
har majoren Broomé, efter anmodan att afgifva närmare utredning
angående betydelsen af de i vattenfallsboken förekommande anteckningar
om vattenkraften samt dessas förhållande till majoren Broomés
uppgifter därom, till eu början erinrat, att synnerligen stora svårigheter
mötte, särskildt i Helgeå, att angifva exakta siffror i berörda hänseende,
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
enär vattendraget med dess sidoleder under större delen af sitt lopp
genomginge Skånes slättbygd, hvarest snösmältning och nederbörd vida
hastigare afrunne än i de orter, hvarest sådant hämmades genom skogsbygd
och vattenreservoarer. Häraf förklarades den stora skillnaden emellan
den såväl af kommittén som af majoren Broomé uppgifna exceptionella
hög- och lågvattenmängden, i förra fallet 173 och i senare 8 kubikmeter
per sekund eller förhållandet af ungefär 22:1 mot det i mellersta Sverige
vanliga 10 ä 14:1. Denna omständighet borde särskild! framhållas såsom
anledning därtill, att de lämnade uppgifterna kunde vara olika. Yid
beräkning af vattenmängden uti ifrågavarande vattendrag kunde man därför
ej utgå från samma afrinningskvantiteter per kvadratmeter utaf nederbördsområdet,
som kunde gälla för mellersta Sveriges vattendrag och som
åtminstone delvis blifvit följd i den s. k. vattenfallsboken. Angående
lågvatten mängden, som i vattenfallsboken uppgifvits till 15 och exceptionellt
till 8 kubikmeter per sekund, borde uppmärksammas, att man vid
kraftberäkning i allmänhet måste utgå från en vattenmängd, som alla
tider på året vore disponibel. Under växlande perioder af 2 ä 3 månader
hvarje år nedginge vattenmängden till 8 kubikmeter per sekund, under
det att åter såsom exceptionellt låg måste betraktas 5 å 6 kubikmeter
per sekund, hvartill vattenmängden på hösten 1901 nedgått. Utgående
från 8 kubikmeter i sekunden hade majoren i sitt utlåtande angifvit, att
häraf omkring 2 kubikmeter framginge till Torsebrosidan; och hade denna
uppgift senast under denna vinter funnits riktig, liksom det konstaterats,
att samtliga vid Torsebro krutbruk använda motorer kunde i händelse af
behof utveckla en kraft af omkring 60 elfektiva hästkrafter, ehuru endast
73 uäraf nu toges i anspråk. Yäl både majoren beräknat, att 140 effektiva
hästkrafter kunde uttagas, men härför erfordrades, att såväl leddammen
och kanalen som samtliga turbiner eller vattenhjul ombyggdes, hvarför
kostnaderna knappast torde komma att understiga 25,000 å 30,000
kronor.
Den industriella medelvattenmängden, som upptagits af vattenfallskommittén
till 26 och af majoren Broomé till 22 kubikmeter per sekund,
vore det svårt att bestämma. Om emellertid krutbruket skulle uttaga
denna under en stor del af året befintliga vattenmängd, skulle erfordras
ej mindre att erhålla tillstånd att öfverbygga kungsådran och använda
den däruti framrinnande vattenmängden, än äfven att fullständigt ombygga
dammar, kanal och kruthusbyggnaderna, hvilka vore belägna på
den enda plats, som stode till buds för kanalens framdragande. — Yid
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
15
kommande fallhöjden, som i vattenfallsboken beräknats till 7,70 meter på
700 meters längd för det egentliga krutbruket och 2 ä 2,7a meter på 250
meters längd för den s. k. Pilblads kvarn (Torsebromölla), måste densamma,
som vore ganska variabel, beräknas med afdrag af den lutning,
som vattenytan å de olika kanalsträckorna måste intaga, hvilket gjorde,
att det nyttiga fallet för krutbruket utgjorde endast 7 meter vid vanligt
vattenstånd å 700 meters längd.
Såsom af det ofvan anförda framgår, är vattenmängden uti ifrågavarande
vattendrag synnerligen växlande, och äro härigenom skiljaktigheterna
emellan vattenfallskommitténs och majoren Broomés uppgifter om lågvattenmängden
lätt förklarliga. De å ömse sidor lämnade uppgifter äro dock
grundade på upprepade undersökningar, hvilka särskildt hvad majoren
Broomés angå omfatta flera år. Då vid sådana förhållanden uppgifterna
hvar för sig, ehuru skiljaktiga, äro uttryck för faktiska förhållanden under
särskilda tider, synes mig riktigast vara att antaga lågvattenmängden,
efter hvilken beräkning af kraftbeloppet bör ske, till ett medeltal emellan
majoren Broomés för denna mängd uppgifna 8 och vattenfallskommitténs
15 kubikmeter i sekunden och sålunda för beräkning af kraftbeloppet
utgå från en lågvattenmängd af 12 kubikmeter i sekunden, hvaraf följaktligen,
i öfverensstämmelse med majoren Broomés på anförda skäl grundade
uppgifter, eu fjärdedel eller 3 kubikmeter skulle tillkomma Torsebro
krutbruk. Med tillämpning jämväl i öfrigt af de vid värderingen följda
beräkningsgrunder skulle sålunda med en fallhöjd af 7 meter hela kraftbeloppet,
som efter företagande af angifna ändringar och byggnadsarbeten
kunde uttagas, blifva 210 hästkrafter och 60 procent däraf eller 126
hästkrafter antagas såsom möjliga att utan större ändringar komma till
användning; motsvarande nu uppgifna tal 210 och 126 de i värderingsinsimmentet
upptagna resp. 140 och 84 hästkrafter. Värdet af vattenkraften
sådan den befinnes skulle sålunda, efter 150 kronor för hvarje
hästkraft, vara, utan hänsyn till bruksinnehafvarens nyttjanderätt, 18,900
kronor och, med afdrag af 25 procent eller 4,725 kronor för denna
nyttjanderätt, 14,175 kronor eller 4,725 kronor mera än det salubelopp,
hvartill kraften af värderingsnämnden uppskattats. Med sistnämnda belopp
bör därför, enligt min åsikt, det uppgifna saluvärdet af hela egendomen,
mot hvars värdering i öfrigt jag ej har något att erinra, ökas, och detsamma
följaktligen bestämmas till 27,725 kronor.»
Emot Kungl. Maj:ts framställning om krutbrukets försäljning hade
1903 års Biksdags statsutskott icke annat att erinra, än att köpeskil
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
lingen syntes böra på köparens bekostnad bestämmas i den ordning, som i
fråga om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof vore föreskrifven
i kungl. förordningen den 14 april 1866, dock under iakttagande, att
köpeskillingen icke komme att understiga den af Kungl. Maj:t föreslagna,
eller 27,725 kronor. En förnyad uppskattning af berörda fastigheter med
därtill hörande rätt till vatten syntes utskottet så mycket angelägnare,
som, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, väsentligen afvikande uppfattningar
gjort sig gällande i fråga om den vattenkraft, hvars afyttring nu
föreslagits. Härigenom skulle äfven vinnas den fördel, att vid den förnyade
värdering, som af uppskattningsnämnden komme att verkställas,
nämnden komme i tillfälle att taga i ompröfning, huruvida någon ersättning
borde till statsverket utgå för det belopp å 300 kronor, som skolat
till arméförvaltningen årligen erläggas för det gagn, bruket haft af
Torsebromölla, och hemställde utskottet fördenskull om bifall till framställningen
på det sätt, att Riksdagen måtte medgifva, att äganderätten till de
Torsebro krutbruk tillhörande fastigheterna Tyskemölla, ]/8 mantal, och
Biskopsmölla V8 mantal, i Eärlöfs socken och Kristianstads län, däri inbegripet
äganderätten till magasin och kasthus för krutproberingen, samt
all kronan i egenskap af ägare till berörda fastigheter tillkommande rätt
till vatten eller till annan fastighet finge till kammarherren James Kennedy
försäljas mot köpeskilling, som skulle på köparens bekostnad bestämmas i den
ordning, som i fråga om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
vore föreskrifven i kungl. förordningen den 14 april 1866, under iakttagande
därvid, att denna köpeskilling icke finge understiga 27,725 kronor.
Utskottets hemställan bifölls af Första, men afslogs af Andra Kammaren,
hvarför frågan för den Riksdagen förföll.
Då kammarherren Kennedy nu förnyat sin framställning om äganderättens
till krutbruksfastigheterna förvärfvande, har han därvid erinrat, att
statens vattenrätt omfattade endast en del af vattenkraften vid Torsebro,
under det att den öfriga delen innehades af sökanden dels med nyttjanderätt
såsom fideikommissarie till Råbelöf och dels med full äganderätt.
Ett rationellt utnyttjande af vattenkraften förutsatte emellertid, att hela
kraften funnes samlad i en hand. Staten kunde icke för egen räkning
utnyttja sin andel i vattenkraften, så länge nu rådande rättsförhållanden
mellan kronan och sökanden ägde bestånd. A andra sidan måste han för
att bevara den utaf honom genom stora ekonomiska uppoffringar för byggnader,
maskiner och inventarier m. m. förvärfvade nyttjanderätten till
statens andel i vattenfallet alltid vara beredd att kunna fullgöra eventuella
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
17
beställningar af krut, hvarför han ej kunde använda vattenkraften för
andra produktiva ändamål. Uppenbart vore, att dessa förhållanden, hvilka
hindrade såväl ägaren som nyttjanderättsinnehafvaren att tillgodogöra sig
vattenkraften, föranledde en högst afsevärd årlig nationalförlust, liksom
de, hvad nyttjanderättsinnehafvaren anginge, hindrade honom att göra
räntabelt det kapital, han nedlagt på grund af de förbindelser, som på
statens föranledande tillkommit under sådana tider och omständigheter,
att de ansåges medföra motsvarande fördelar, som nu icke vore att påräkna.
Vidkommande omfattningen af den vattenkraft vid Torsebro, som till
komme kronan, syntes det sökanden, att denna i Kungl. Maj:ts proposition
till 1903 års Riksdag blifvit snarare för högt än för lågt beräknad; och
hvad anginge den af arméförvaltningen föreskrifna afgift af 300 kronor
för det gagn, krutbruket hade af Torsebro molla, syntes denna afgift
sakna all rättslig grund, om än dess tillkomst kunde historiskt förklaras.
Uti underdånigt utlåtande den 11 juli 1905 öfver nu föreliggande
ansökning har arméförvaltningen, då bibehållandet af krutbruket ej vore
af behofvet påkalladt och återkallandet af besittningsrätten till detsamma
ej heller vore förenligt med fördel för kronan, som i sådan händelse vore
skyldig inlösa krutbruksinnehafvaren tillhöriga byggnader, maskiner och
inventarier och som icke heller utan stora kostnader kunde förvärfva den
återstående delen af vattenkraften, hvilken tillhörde bruksinnehafvaren och
vore behöflig för ett rationellt utnyttjande af hela vattenkraften, tillstyrkt
bifall till kammarherren Kennedys ansökning, därvid armé förvaltningen ansett
köpeskillingen böra på sökandens bekostnad bestämmas i den ordning, som
i fråga om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof vore stadgadt.
Arméförvaltningen ansåge emellertid erforderligt, att, såsom förberedande
åtgärd för erhållande af ett fackkunnigt bedömande af det värde,
hvartill kronans andel i Torsebro vattenfall borde skäligen uppskattas,
sökanden hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorde framställning om
förordnande af kompetent person att verkställa utredning i fråga om det
af sökanden såsom krutbrukets innehafvare disponerade vattenfallets storlek
i hästkrafter vid olika vattenstånd, vid hvilken förrättning sökanden borde
med vederbörliga handlingar styrka sin äganderätt till och omfattningen
af den del af Torsebrofallen, som han eljest innehade.
Sedan sökanden i anledning häraf hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort framställning om den af arméförvaltningen förordade utredningen,
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 10 oktober 1905 förordnat
chefen i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, majoren m. m. F. Enblom
Bill. till Biksd. Prof. 1906. å Sand. 1 Ajd. 82 Häft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
att densamma verkställa, har sökanden med skrifvelse den 9 december 1905
till landtförsvarsdepartementet inlämnat af majoren Enblom den 5 samma
månad afslutad »Utredning angående Torsebro vattenfall i Helgeå, Kristianstads
län» jämte ett därvid fogadt utdrag af karta öfver Tyske- och Biskopsmöllorna
samt Torsebromöllan n:o 1 äfvensom öfver Torsebrokvarn n:is 1,
2 och 3 samt n:is 4 och 5.
Enligt denna utredning består Torsebro vattenfall af en omkring 1
kilometer lång fors, afbruten af mycket korta, lugnare delar. Yattenfallets
hela höjd vore i rundt tal 10,4 meter, fördelad mellan flera på båda
åstränderna belägna vattenverk, tillhörande olika egendomar, hemman och
lägenheter. Sålunda belöpte utefter västra stranden en fallhöjd af 7,7 meter
å Torsebro krutbruk, omfattande 1/s mantal Tyskemöllan och 1/s mantal
Biskopsmöllan, samt tillhopa 2,7 meter å Torsebromölla n:o 1 och Skrynarp.
Utefter östra stranden vore fallhöjden fördelad med sammanlagdt 8,8 meter
å egendomarna Fjelkestad n:o 15, Torsebro kvarn n:o 4 och 5, Torsebro
kvarn n:o 3, Torsebro kvarn n:o 2, Torseke n:o 14 och Torseke n:o 9
samt med 1,6 meter å Torsebro kvarn n:o 1. Kammarherren Kennedy
vore, enligt företedda köpebref och andra handlingar, ägare till de å västra
stranden belägna Torsebromölla n:o 1 och Skrynarp samt af de å östra
stranden liggande egendomarna, Fjelkestad n:o 15, Torsebro kvarn n:o 4
och 5, hvilka senare tillhörde Kåbelöfs fideikommiss, som innehades af
kammarherren Kennedy. Torsebro kvarn n:o 3 och Torsebro kvarn n:o 2,
Torseke n:o 14, Torsebro kvarn n:o 1 och Torseke n:o 9 ägdes af honom,
därvid dock vore att märka, att Torsebro kvarn n:o 1 gått i byte från
kronan mot egendomen Torsebro molla n:o 1, men att bytet i händelse
af kruttillverkningens upphörande skulle återgå, med rätt för ägaren af
Torsebromölla n:o 1 att skatteköpa Torsebro kvarn n:o 1. De återstående
å västra stranden belägna egendomarna Tyskemöllan och Biskopsmöllan
med tillhörande vattenrätt ägdes af kronan, men innehades på grund af
kontrakt den 23 juni 1784 och öfverlåtelse den 22 oktober 1901 af
kammarherren Kennedy. Han vore sålunda, så länge han tillverkade krut
vid Torsebro, dels ägare, dels ständig innehafvare af all strand- och vattenrätt
vid Torsebro vattenfall, hvaremot kronan vore ägare till och skulle
kunna, om kruttillverkningen upphörde, disponera den del af vattenrätten
i fallet, som belöpte å de vid västra stranden liggande Biskopsmöllan och
Tyskemöllan samt å den vid östra stranden liggande Torsebro kvarn n:o 1.
Med framhållande, att vattenfallets natur vore så regelbunden, att
det med säkerhet kunde anses, att båda stränderna hade lika stor vatten
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
19
rätt, och att sålunda hvardera stranden tillkom me 50 % af vattenmängden,
sedan kungsådrans vattenmängd afskilts, beräknade distriktsekefen,
att kronans andel i vattenkraften utgjorde vid västra stranden 37 % och
vid östra stranden 8 % eller tillhopa 45 % af vattenfallets hela kraftbelopp.
Beträffande den i ån vid olika årstider framrinnande vattenmängden
hade af statens landtbruksingenjör i Kristianstads län verkställda direkta
mätningar ådagalagt, att under åren 1883—1901 den minsta vattenmängden
under 9 år nedgått till mindre än 8 — åren 1886 och 1887
till 6 — kubikmeter i sekunden samt under de 10 öfriga åren varit
mellan 8 och 12,5 kubikmeter. Minsta medelafrinningen för månad under
tioårsperioden 1892—1901 hade, såsom framginge af en utaf samme
landtbruksingenjör upprättad tabell, varit sådan, att man för hel månad
ej kunde med säkerhet räkna på mera än 8 kubikmeter i sekunden. För
en industri, som vore i behof af jämn vattentillgång, kunde därför ej
beräknas mer än 8 kubikmeter i sekunden, hvarmed dock ej vore uttaladt,
att vattenverk därstädes icke borde beräknas för en något större vattenmängd.
Den vattenkraft, som baserades på 8 kubikmeters tillgång, kunde
utom i ovanliga fall drifva en industri hela året och därför anses hafva
ett normalt värde, hvaremot den vattenkraft, som baserades på en större
vattenmängd, exempelvis på dubbla minimimängden 16 kubikmeter, som
kunde här påräknas 7 till 11 månader af året, hade ett väsentligen
mindre värde och för vissa industrier intet värde alls. På grund af
vattendragets beskaffenhet vid fallets öfre del kunde det antagas, att vid
lågvatten omkring hälften af vattenmängden afrunne genom den mot
kungsådran svarande mellersta delen af vattendraget, under det att den
andra hälften fördelades lika mellan de bägge strändernas vattenverk,
hvilka sålunda hvardera kunde tillgodogöra sig en fjärdedel af hela vattenmängden,
hvarför, då hela fallets höjd vore 10,4 meter och med tidsenliga
anläggningar omkring 10 meter däraf borde kunna tillgodogöras,
häremot svarade vid en sådan anläggning och vid 4 kubikmeters vattentillgång
för verken en vattenkraft på turbinaxeln af 400 hästkrafter, men
vid 8 kubikmeters vattentillgång för verken 800 hästkrafter. Af nämnda
alltid tillgängliga vattenkraft, 400 hästkrafter, ägde sålunda kronan vid
krutbruket 37 % eller 148 hästkrafter och möjligen vid byteskvarnen
Torsebro kvarn n:o 18% eller 32 hästkrafter. Denna till 148 och 32
hästkrafter uppgående vattenkraft, såsom varande tillgänglig hela året,
skulle, under förutsättning af full ägande- och nyttjanderätt, hafva ett
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
normalt värde, under det att den lika stora vattenkraft, som vid den
större vattentillgången af 16 kubikmeter i sekunden ytterligare kunde
tillgodogöras under 7—11 månader af året, både ett väsentligen mindre
värde och den vattenkraft, som vid ännu större vattentillgång kunde tillgodogöras
under mindre än 7 månader, för de flesta industrier saknade
allt värde. Vid bedömande af vattenkrafternas värde vore att märka, att
de beräknade respektive 400 och 800 hästkrafterna ej kunde uttagas utan
fullständigt nya dammar och nya vattenverk, och att kronan ägde endast
den råa naturkraften. Genom kungsådrans öfverbyggande kunde kraftbeloppen
fördubblas.
Sedan handlingarna i ärendet remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för afgifvande af underdånigt utlåtande, har nämnda styrelse
anmodat distriktschefen Enblom att fullständiga utredningen genom yttrande
om det värde, hvartill ifrågavarande vattenkraft kunde uppskattas; och
har distriktschefen i anledning häraf uti särskild skrifvelse till styrelsen
den 30 december 1905, under erinran att värdet af rå naturkraft i vårt
land ännu ej vore stadgadt och i alla händelser beroende på en mängd
omständigheter, anfört, att värdet, enligt sista tiden gjorda försäljningar
af obebyggda fall i mellersta Sverige, kunde beräknas i rundt tal till
100 kronor för hvarje hästkraft, tillgänglig hela året rundt. Hvad
Torsebrofallet anginge, hade detta å ena sidan ett högre värde därför,
att vattenkraften vore mindre samt väl belägen, men å andra sidan nedsattes
naturkraftens värde väsentligen därigenom, att fallet utgjordes af
en mycket långsträckt fors, hvilket förhållande medförde höga kostnader
för fallets bebyggande, hvarför distriktschefen ansåge det af värderingsnämnden
den 3 december 1902 åsätta värdet 150 kronor för hästkraft
vara skäligt, ehuru jämförelsevis högt. Enligt denna beräkning vore sålunda
värdet af de 148 hästkrafterna vid krutbruket 22,200 kronor och
af de 32 hästkrafterna vid Torsebrokvarn n:o 1 4,800 kronor. En ny
hållpunkt för bedömandet af värdet erhölles genom en jämförelse med de
försäljningspris, som varit ifrågasatta vid stora vattenfallsköp i sydliga
delen af landet år 1905, då inköpsprisen blifvit för olika fall bestämda
till 40 å 80 kronor eller i medeltal 67 kronor för hvarje af det antal
hästkrafter, för hvilka maskiner afsetts att uppsättas. För ifrågavarande
fall torde med hänsyn härtill antalet hästkrafter kunna beräknas till dubbla
uppgifna antalet eller för vattenkraften vid krutbruket till 296 eller, i
rundt tal, 300 och vid Torsebro kvarn 64 eller, i rundt tal, 60 hästkrafter,
och värdet sålunda blifva för vattenkraften vid krutbruket, i
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
21
rundt tal, 20,000 kronor och vid Torsebro kvarn, i rundt tal, 4,000
kronor, hvilka värden efter nuvarande uppfattning syntes riktigare än de
förut anförda.
Yare sig värdena antoges efter den ena eller andra beräkningsgrunden,
gällde de endast under förutsättning, att kronan ägde full
ägande- och dispositionsrätt till fallen. Men som dispositionsrätten vore
öfverlåten för all framtid, så länge innehafvaren tillverkade krut, vore
det tydligt, att kronan af vattenkraften ej kunde få någon som helst inkomst,
så länge villkoret om kruttillverkningen uppfylldes; och då kronan
ej heller till någon annan än krutbruksinnehafvaren kunde afyttra sin
andel i fallet, hade detta strängt taget för kronan ej annat värde än fördelen
af att krut tillverkades vid Torsebro, hvilken fördel af vederbörande
ansetts vara obetydlig, om ens någon. Om sålunda fallet för kronan ej
både något värde, vore det dock tydligt, att äganderätten till kronans
andel både värde för kammarherren Kennedy, såsom ägare och innehafvare
af den öfriga vattenkraften, emedan han icke utan full äganderätt kunde
på ett tidsenligt sätt tillgodogöra sig den vattenkraft, som han nu besutte.
Detta förhållande både äfven iakttagits af 1902 års värderingsman,
hvilka värderat äganderätten till 75 % och nyttj anderätten till 25 %
af fallets värde. Distriktscbefen ansåge emellertid värdet af äganderätten
under nu rådande förhållanden vara obetydligt i förhållande till värdet
af en besittnings- och dispositionsrätt utan afgift för all framtid, hvarför
värdet af äganderätten under inga omständigheter syntes honom kunna
sättas högre än till fallets halfva värde, således till 10,000 kronor för
fallet vid krutbruket och 2,000 kronor för fallet vid Torsebro kvarn n:o 1.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för egen del, beträffande värdet
af äganderätten till den till 8 % af Torsebrofallet uppskattade vattenkraften
vid Torsebrokvarn n:o 1, erinrat, att detta värde icke kunde beräknas
till mera, än hvad skatteköpeskillingen för kvarnen skulle utgöra,
Ägaren af Araslöfs säteri hade nämligen enligt nådiga brefvet den 14
februari 1770 tillförsäkrats rätt att vid återgång af det byte, hvarigenom
han mot öfverlämnande till kronan af ny ttj anderätten till Torsebromölla
n:o 1 erhållit ny ttj anderätten till Torsebro kvarn n:o 1, skatteköpa sistnämnda
kvarn. Löseskillingen vid skatteköp utgjorde 10 gånger kronoräntan,
och skulle, enligt vidfogadt utdrag af jordeboken för år 1825,
utgöra 133 kronor 28 öre, hvilket sålunda vore värdet af kronans äganderätt
till denna del af vattenfallet.
Beträffande de 37 % af vattenkraften i Torsebro vattenfall, hvilka
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
belöpte å Tyskemöllan och Biskopsraöllan, vore att beakta, att, så länge
villkoret om kruttillverkning uppfylldes, kronan ej ägde besittnings- och
nyttjanderätt till denna vattenkraft. Då vattenkraften för hvarje annan
än brukets innehafvare vore i det närmaste värdelös, kunde kronan ej
heller till någon annan försälja sin äganderätt. På grund af de särskilda
med denna vattenrätt förknippade omständigheter representerade äganderätten
ett betydligt mindre realvärde än kammarherren Kennedys besittnings-
och nyttjanderätt. Såvidt af handlingarna i ärendet kunnat utrönas,
funnes icke något som helst hinder för kammarherren Kennedy att, äfven
om han ej förvärfvade äganderätten, på tidsenligt sätt under förutsättning
af erhållet tillstånd att öfverbygga kungsådran tillgodogöra sig hela den
kronan och honom gemensamt tillhöriga vattenkraften. Det med besittningsrätten
förenade villkor att vid bruket tillverka krut kunde nämligen
äfven efter utförandet af moderna anläggningar uppfyllas. I detta särskilda
fall kunde styrelsen ej finna annat, än att staten ej borde förvägra
den begärda försäljningen till krutbrukets innehafvare, enär ett tidsenligt
tillgodogörande af vattenkraften vid Torsebro med däraf uppstående industriell
verksamhet å platsen därigenom säkrast skulle främjas samt statens
och det allmännas fördel icke torde i detta alldeles säregna fall kunna
på annat sätt tillgodoses.
Med hänsyn till kammarherren Kennedys ständiga besittnings- och
nyttjanderätt kunde värdet af kronans äganderätt till ifrågavarande 37 %
af hela vattenkraften vid Torsebro ej uppskattas till mera än högst 25
å 30 % af det värde, som kraften skulle ägt, om kronan innehaft jämväl
besittnings- och nyttjanderätten.
Därest kungsådran öfverbyggdes, skulle maskiner lämpligen kunna
installeras för hela den dubbla minimivattenmängden eller för 16 kubikmeter
i sekunden, hvarigenom erhölles å turbinaxeln 1,600 hästkrafter,
hvaraf 37 % eller 592 hästkrafter motsvarade kronans andel. Om ägandeoch
nyttj anderätten vore förenade i samma hand, skulle värdet af kronans
del sålunda utgöra 39,664 kronor, men under nuvarande förhållanden
kunde all den på kronans del belöpande kraft, som kunde uttagas ur
fallet, ej uppskattas till mer än högst 10,000 å 12,000 kronor.
På grund af det anförda tillstyrkte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bifall till kammarherren Kennedys ansökning, med erinran att den del af
köpeskillingen, som skulle anses utgöra lösen för vattenrätten, icke borde
öfverstiga sistnämnda belopp jämte 10 gånger lcronoräntan för Torsebro
kvarn n:o 1.
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
23
I ämbetsskrifvelse den 12 december 1905 anmodade jag arméförvaltningen
att låta genom minst tre oj afviga och sakkunniga personer, af
hvilka kammarherren Kennedy ägde utse en, verkställa värdering af de
krutbruksinnehafvaren tillhöriga byggnader m. m. och i öfrigt inkomma
med utredning beträffande de kostnader, som statsverket komme att vidkännas,
därest besittningsrätten skulle återgå till kronan. Med underdånig
skrifvelse den 15 nästlidne februari har arméförvaltningen, med
tillkännagifvande att till värderingsman utsetts, af arméförvaltningen f. d.
revisionssekreteraren, häradshöfdingen Ernst Håkansson, af kammarherren
Kennedy hofrättsrådet A. Borgström och af dessa två ingenjören F. E.
Malmqvist, öfverlämDat ett den 27 sistlidne januari dagtecknadt värderingsinstrument,
utvisande, att värderingsmännen, som vid besiktning och
värdering af byggnader anlitat biträde af eu byggmästare, åsatt krutbruksinnehafvaren
tillhöriga byggnader och maskinerier ett sammanlagdt värde
af 222,520 kronor; och har arméförvaltningen, med förnyadt tillstyrkande
af bifall till kammarherre Kennedys föreliggande ansökan, meddelat, att
nämnda belopp utgjorde den kostnad, statsverket hade att vidkännas vid
återgång till kronan af besittningsrätten till krutbruket.
Taxeringsvärdet å berörda byggnader, som utgöra själfva krutbruket,
är numera 100,000 kronor.
Biskops- och Tyskempllorna, hvardera ljs mantal, äro nu taxeringsvärderade
till 14,400 kronor.
Den till berörda fastigheter hörande mark, som antages omfatta omkring
45 hektar, däraf omkring 41 hektar skog och betesmark, har värderats
till 9,620 kronor. Den kan icke af tillgängliga kartor noggrant
till gränserna bestämmas; och det synes tvistigt, huru mycket däraf tillkommer
Torsebromölla n:o 1. Gränsen mellan kronans och Araslöfs säteris
ägor utgjordes förut af den gamla krutbruksmuren; men sedan Torsebromölla
n:o 1 kommit att nyttjas under bruket, har muren flyttats, så att
en del af Torsebromölla ägor inhägnats tillsammans med krutbrukets
gamla område.
Uti föreliggande ansökan är fråga allenast om Tyske- och Biskopsmöllorna
med tillhörande vattenrätt, hvaremot någon framställning i fråga
om Torsebromölla n:o 1 och Torsebro kvarn n:o 1 ej gjorts. Enligt hvad
jag förut anfört, uttalade Kiksdagens statsutskott år 1903, såsom skäl för
krutbruksfastigheternas uppskattande af eu nämnd, bland annat, att denna
nämnd kunde komma i tillfälle att taga i ompröfning, huruvida någon
ersättning borde till statsverket utgå för det belopp å 300 kronor, som
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
skolat till arméförvaltningen årligen erläggas för det gagn, bruket käft af
Torsebromölla. I anledning häraf anser jag mig böra nämna något äfven
om denna fastighet.
I statsrådsprotokollet till 1903 års proposition anföres därom följande:
»Då under 1690-talet, efter det en del af krutbruket blifvit genom
vådlig händelse förstörd, fråga uppstod om anläggande af en ny krutkvarn,
föreslog dåvarande innehafvaren, att därför måtte användas den intill
bruket belägna frälsemjölkvarnen Torsebromölla n:r 1, lydande under
godset Araslöf, som då var sekvestreradt för skuld till kronan; och emedan
vid samma å på andra sidan fanns en kronokvarn, som i stället kunde
läggas under Araslöf, ansåg generalguvernören i Skåne hinder ej förefinnas
för förstnämnda kvarns läggande till krutbruket. Sedan cornetten,
sedermera ryttmästaren Carl Gustaf Bonde inbördat Araslöf och tillerkänts
äganderätten till nämnda egendom, anhöll han att få till Araslöfs gård
bibehålla Torsebromölla n:r 1, men Kungl. Maj:t förklarade, enligt nådig
resolution den 18 september 1698, att, som jämngodt vederlag gåfves för
kvarnen, supplicanten icke skulle visa någon ''oginhet att afstå det Kungl.
Maj:t för krutbruket kunde betarfva’. Därefter anordnades likväl ett byte
emellan kronan och ryttmästaren Bonde, hvarigenom kronan skulle erhålla
Torsebromölla n:r 1, mot det att den vid andra stranden belägna Torsebromölla
n:r 3 och kronohemmanet Peremölla, mantal, tillägnades
Araslöf. Bytet blef sedermera, enligt nådigt bref den 14 februari 1770,
sålunda bestämdt, att tillhörigheterna af åker, äng och laxfiske till Torsebromölla
n:r 1 genast skulle återställas till Araslöfs gård under sin förra
insocknerätt, dock med villkor, att krutbruket, så länge det på samma
ställe existerade, behölle själfva kvarnen, som blifvit till krutkvarn inrättad,
jämte den del af jorden, som vore belägen inom den omkring krutbruksplatsen
efter 1700 års byte uppdragna stenmur; hvaremot innehafvaren
af Araslöf under tiden skulle åtnjuta fri dispositionsrätt öfver Torsebromölla
n:r 3 samt i ersättning för Peremölla till kronan afstå utsocknefrälsehemmanet
Knappstorp n:r 1, 3/8 mantal; men om krutbruket antingen
ödelädes eller bortflyttades, skulle Torsebromölla n:r 1 med all därtill
hörande jord återfalla till Araslöf samt kvarnen Torsebromölla n:r 3 till
kronan återställas, med rätt likväl för ägaren af Araslöf att densamma
emot årliga räntans erläggande besitta och nyttja samt äfven under skattemannarätt
efter laga värdering till sig lösa.
Hemmanet Knappstorp har därefter den 16 februari 1804 af krutbrukets
innehafvare skatteköpts med villkor, att det från bruket icke
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
25
finge skiljas, utan därunder städse förblifva. Trots detta villkor bar hemmanet
öfvergått till annan ägare och blifvit bruket frånhändt.
Lägenheten Torsebromölla n:r 1 är i 1825 års jordebok upptagen
under frälsetitel bland utjordar och kvarnar samt i 1874 års jordebok
såsom kvarntorp bland kronolägenheter.»
På grund af omförmälda rättsförhållande har, såsom jag anfört, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ansett värdet af kronans rätt, hvilken i fall
af krutbrukets nedläggande inskränker sig till äganderätten till Torsebro
kvarn n:o 1, som i bytesurkunderna benämnes Torsebromölla n:o 8, icke
kunna bestämmas till högre belopp än den lösesumma, 10 gånger kronoräntan,
som skulle utgå vid skatteköp.
Omförmälda årsafgift, 300 kronor, föröden fördel, bruket har af
Torsebromölla n:o 1, bestämdes första gången, då, efter det kruttillverkningen
förklarats från och med år 1859 vara en fri näring, nytt leveranskontrakt
upprättades; och har bestämmelse om afgiftens erläggande intagits
i därefter upprättade leveranskontrakt, dock icke under de senaste
åren. Beloppet har i allmänhet uttagits på det sätt, att, då betalning för
kontraherad krutleverans ägt rum, detsamma fråndragits kontraktssumman.
För åren 1859—1891 har afgiften genom sådant afdrag kommit kronan
till godo. Under åren 1892—1896, då krutleveranser från Torsebro ej
förekommo, inbetaltes årsafgiften kontant till arméförvaltningen. Efter år
1896 har afgiften icke, vare sig på ena eller andra sättet, uttagits, ehuru
under denna tid krutleveranser förekommit under åren 1899, 1901 och
1902. Angående den verkliga rättsgrunden för denna afgift har utredning
icke af tillgängliga handlingar kunnat erhållas och ej heller rörande
anledningen därtill, att bestämmelse om afgiften införts i leveranskontrakten.
Vid pröfning af kammarherren Ivennedys nu föreliggande ansökning
har jag i likhet med myndigheterna kommit till den uppfattning, att det
med hänsyn till de i detta fall säregna förhållandena är för kronan lämpligast
att till krutbruksinnehafvaren försälja den äganderätt, hvarom nu
är fråga, en rätt för öfrigt, af hvilken kronan svårligen kan bereda sig
någon afkastning. Äfven om det skulle vara kronan fritt att när som
helst återtaga nyttjanderätten till ifrågavarande fastigheter, torde i betraktande
af därmed sammanhängande konsekvenser, särskildt de med ett
återtagande af nämnda rätt förenade utgifter, en försäljning vara att föredraga.
Ivrutbruksinnehafvarens rätt att vid upphörande af kruttillverkning
för kronans räkning erhålla ersättning för byggnader, inventarier
Bill. till RUcsd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 82 Höft. 4
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 135.
och instrumentalier synes vara obestridlig, hvarför kronan skulle hafva att
erlägga lösen härför, som enligt den verkställda utredningen skulle uppgå
till 222,520 kronor. Tager man därjämte i betraktande, att kronan ej
skulle kunna i afsevärd mån tillgodogöra sig egna eller krutbruksinnehafvarens
byggnader in. m. och att den förenade ägande- och nyttjanderätten
till mark och vatten under förutsättning af kungsådrans öfverbyggande,
som kräfver särskild kostnad, värderats allenast till sammanlagdt omkring
49,000 kronor, torde ett återtagande af nyttj anderätten ej kunna anses
ekonomiskt fördelaktigt.
Mot det värde, hvartill kronans vattenrätt af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppskattats, eller 10,000 ä 12,000 kronor under förutsättning
af kungsådrans öfverbyggande, har jag för min del icke något väsentligt
att erinra. Ehuru det synts mig lämpligt, att köpeskillingen för
fastigheterna bestämmes af en nämnd, som blifver i tillfälle att taga i
öfvervägande alla på frågan inverkande omständigheter, torde dock ett
visst minimipris böra fastställas, hvilket pris icke lärer böra understiga
hvad vid 1903 års riksdag varit ifrågasatt och af sökanden då godkänts,
eller 27,725 kronor. Sökanden har ock, enligt underdånig skrifvelse den
26 denna månad, meddelat, att han, för att få rättsförhållandena ordnade,
ej hade något att erinra däremot, att detta belopp bestämdes såsom minimum
.
Beträffande köpeskillingsbeloppet anser jag, att detsamma, i likhet
med hvad af Ivungl. Maj:t föreslogs vid 1903 års riksdag, bör läggas till den
fond, som under benämning »landtförsvarets fond för byggnader och andra
försvarsändamål» förvaltas af statskontoret och endast efter Riksdagens
medgifvande får användas.
På grund af den i ärendet nu förebragta utredning får utskottet
hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 7 maj 1906.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Stockholm, tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag 1906.