Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Biksd. kansli den 20 april 1906 kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riJcsstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indrag ning sstaterna.

(l:a U. A.).

Pensionsstaten.

l:o) I den till Riksdagen den 13 januari 1906 aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har Kungl. Maj:t i
punkten 1 under tionde hufvudtiteln föreslagit, att det å ordinarie
stat uppförda anslaget för bidrag till pensionering af änkor och barn
efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, nu 114,082 kronor,
måtte höjas med 1,535 kronor till 115,617 kronor.

Jämlikt vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet
öfver landtförsvarsärenden för den 15 december 1905 har statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet angående detta ämne och
hvad därmed sammanhänger anfört följande:

>1 underdånig skrifvelse den 29 november 1905 har direktionen
öfver arméns pensionskassa gjort framställning rörande höjning af det
å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln anvisade bidraget till pensionering
af änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. (N:o 11.) 1

Angående
höjning eif
statsbidraget
till pensionering
eif änkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid armén.

[i-]

o

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vid armén. Jämlikt Riksdagens skrifvelse den 13 juni 1883 skulle
detta statsbidrag utgå med 1 i procent årligen på summan af de löner
ocli beklädnadsbidrag, hvilka enligt gällande stater kunde läggas till
grund för bestämmandet af fyllnadspension, och måste alltså röna inverkan
af hvarje förändring i lönestaterna. Sammanlagda beloppet af
berörda löner och bidrag uppginge, enligt 1906 års stater, för arméns
befäl och underbefäl med vederlikar samt för de från armén till kustartilleriet
öfverflvttade, vid delaktighet i arméns änke- och pupillkassa
fortfarande bibehållna löntagare till 7,707,815 kronor, hvarå 1 i- procent
utgjorde, i helt krontal, 115,617 kronor; och föreslår direktionen,
att anslaget i 1907 års riksstat uppföres med detta belopp.

Ifrågavarande anslag hade i staten för år 1906 uppförts med
114,082 kronor, beräknadt på grund af de då kända, i 1905 års
stater upptagna löner. Enär emellertid åtskilliga nya beställningar
tillkommit för år 1906, borde anslaget, såsom förut angifvits, utgå med
115,617 kronor. Direktionen anhölle därför, att, i likhet med hvad
förut ägt rum, framställning måtte hos Riksdagen göras om beviljande
på extra stat för år 1907 af ett särskildt anslag å 1,535 kronor, motsvarande
skillnaden mellan sistnämnda två belopp, till förstärkande af
det för år 1906 utgående statsbidraget till pensionering af änkor och
barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén.

Slutligen har direktionen lämnat uppgift rörande beloppet af det
anslag, som för år 1907 är af nöden dels för upprätthållande af arméns
pensionskassas egen pensionering och dels till fyllnadspensioner i enlighet
med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners utgående.

Sistnämnda anslag, som före år 1878 fanns i riksstaten uppdeladt
i två särskilda anslag, sammanfördes af 1877 års Riksdag till ett anslag
samt uppfördes i riksstaten för år 1878 med 900,000 kronor. Efter
att under åren 1879—1887 hafva utgått med enahanda belopp, höjdes
anslaget därefter årligen till och med år 1893, då det för år 1894 bestämdes
till 1,540,000 kronor, hvarmed det sedermera oförändradt utgått.

Emellertid hafva de utgifter, som från detta anslag skola gäldas,
alltjämt ökats i följd af dels arméns omorganisation, hvarigenom flere
till pension berättigade löntagare tillkommit, och dels de under senare
åren företagna löneregleringar för officerare och underofficerare med
vederlikar, hvarigenom pensionsbeloppen blifvit höjda. Med anmälan
att ifrågavarande anslag på grund af angifna förhållanden måst årligen
under de senaste tio åren öfverskridas med allt högre belopp, har

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

O

O

direktionen uppgifvit, att bristen för innevarande år kunde beräknas
till minst 810,000 kronor, i anledning hvaraf och då det torde få
anses önskvärdt, att de af Riksdagen äskade förslagsanslag så nära som
möjligt motsvarade de med anslagen afsedda årsbehof, direktionen hemställt,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå näst sammanträdande Riksdag
att för år 1907 höja anslaget med 810,000 kronor till 2,350,000
kronor.

Uti häröfver den 8 december 1905 afgifvet underdånigt utlåtande
har arméförvaltningen förklarat sig icke hafva något att anmärka mot
de af direktionen verkställda beräkningarna rörande nu anmälda anslagsbehof.
»

Då de pensioner, som skulle gäldas af anslaget för upprätthållande
af arméns pensionskassas egen pensionering och till fyllnadspensioner,
utginge i enlighet med förut bestämda grunder, samt statsverket genom
den ifrågasatta förhöjningen af detta anslag följaktligen icke komme
att tillskyndas några ökade utgifter, hade departementschefen, som icke
hade något att erinra mot de af direktionen i öfrigt gjorda framställningar,
i underdånighet tillstyrkt, att framställningar i enlighet med
direktionens öfver arméns pensionskassa förenämnda förslag måtte göras
hos Riksdagen.

På grund af hvad i ofvanintagna utdrag af statsrådsprotokollet
meddelats, får utskottet förorda Kungl. Majtts nu förevarande framställning
och hemställer alltså,

att det å ordinarie stat uppförda anslaget för
bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl
och underbefäl med vederlikar vid armén må höjas
med 1,535 kronor eller från 114,082 kronor till
115,617 kronor.

2:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under tionde
hufvudtiteln i punkten 2 föreslagit, att Riksdagen, i afseende å kostnaderna
för småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning
och verksamhet under år 1907, måtte medgifva:

att Kungl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som
för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga;
samt

att de för berörda förvaltningskostnader och för anstaltens ut -

Anguende
kostnaden för
förvaltningen
af småslcollärares
m. /?.
ålderdomsunderstödsanstalt.

[2-]

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

gifter i öfrigt under samma år erforderliga medel må af Kungl.
Maj:t, i den mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda
afgifter, i den mån de under året ingå, eller, därest dessa afgifter
skulle för året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af
Riksdagen.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 innehåller härom följande anförande af departementschefen:

»Till statsrådsprotokollet den 21 december 1900 erinrade dåvarande
departementschefen, att direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning den 11 oktober 1898 anmodats att, därest direktionen
funne sig vara i tillfälle med någon större säkerhet öfverskåda den
blifvande omfattningen af småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
och beräkna kostnaderna för förvaltningen däraf, till ecklesiastikdepartementet
inkomma med uppgift, huru stort belopp kunde för bestridande
af anstaltens förvaltningsbestyr anses årligen erforderligt,
samt med förslag å sättet för detta belopps användande och arbetets
anordning inom anstalten, äfvensom att direktionen i anledning däraf
i skrifvelse den 1 november 1898 förklarat, att direktionen på grund
af åberopade skäl funne det mindre lämpligt, att frågan om ålderdomsunderstödsanstaltens
ordnande å fast stat vid dåvarande tidpunkt bringades
till afgörande.

Vid föredragning den 8 december 1904 af frågan om kostnaderna
för förvaltningen af ålderdomsunderstödsanstalten under år 1906 anförde
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, efter att hafva erinrat
om nyssberörda yttrande till statsrådsprotokollet den 21 december 1900,
att, enär de af direktionen till stöd för dess åsikt anförda förhållandena
fortfarande förefunnes, det syntes vara eu fördel, att den provisoriska
anordningen af ålderdomsunderstödsanstaltens förvaltning ännu någon
tid fortfore, helst som fråga förelåge om att åt direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning jämväl skulle anförtros vården af en
ifrågasatt pensionsanstalt för de vid döfstumskolorna anställda lärare
och lärarinnor, hvilken fråga då vore i det skick, att den efter förnyade
kostnadsberäkningar syntes kunna föredragas inför Eders Kungl.
Maj:t i början af år 1905.

Uti nådig proposition den 18 februari 1905 föreslog därefter Eders
Kungl. Maj:t Riksdagen att godkänna vissa grunder för inrättande af
en pensionsanstalt för döfstumlärare, innehållande bland annat att

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionsanstalten skulle förvaltas af direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning enligt de närmare föreskrifter, som meddelades af
Konungen, och fann Eders Kungl. Maj:t godt i sammanhang härmed —
med tillkännagifvande bland annat, att Eders Kungl. Maj:t, efter det
närmare erfarenhet vunnits angående omfånget af de göromål, som tillhörde
anstalten, samt dessa göromåls lämpliga fördelning, komme att
till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten — i afseende å
kostnaderna för anstaltens förvaltning och verksamhet under år 1906
föreslå Riksdagen medgifva:

att Kungl. Maj:t finge för år 1906 bestämma de belopp, som
för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr kunde varda erforderliga;
samt att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter
i öfrigt under nämnda år erforderliga medel finge af Kungl. Maj:t,
i den mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf tillgängliga
statsmedel såsom förskott att antingen ersättas af berörda afgifter, i
den mån de under året till anstalten inginge, eller, därest sagda afgifter
skulle för året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande
af Riksdagen.

Sedan Riksdagen godkänt de af Kungl. Maj:t föreslagna grunder
samt jämväl i öfrigt bifallit Kungl. Maj:ts berörda framställning, har
Kungl. Maj:t vid anmälan af Riksdagens nämnda beslut den 30 augusti
1905 funnit godt fastställa reglemente för döfstumlärarnas pensionsanstalt.

Ett definitivt ordnande af förvaltningen af småskollärares in. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt samt döfstumlärarnas pensionsanstalt synes
mig icke heller under år 1907 böra äga rum. Såsom i förut omförmälda
proposition framhållits, torde närmare erfarenhet först böra
vinnas angående omfånget af de göromål, som tillhöra den senare anstalten
samt dessa göromåls lämpliga fördelning. Till frågan om kostnaderna
för förvaltningen af döfstumlärarnas pensionsanstalt anhåller
jag att vid annat tillfälle få återkomma.»

Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning, som öfverensstämmer
med hvad Riksdagen under en följd af år besluta, har utskottet icke
haft något att erinra och får alltså hemställa,

att hvad Kungl. Maj:t uti ifrågavarande afseende
föreslagit må af Riksdagen bifallas.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ant).

förhöjning af
underst öds -beloppen
från småskollärares
m. fl.
ålderdomsunderstodsanstalt.

3:o) Kung!. Maj:t lian uti eu den 9 mars innevarande år afiåten
proposition (n:o 92) föreslagit Riksdagen medgifva sådan förhöjning af
de understödsbelopp, Indika efter utgången af år 1906 beviljades från
småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd skulle utgöra 250 kronor för år;
att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkomme lärare eller
lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått
en lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgjort minst 20 år och
för hvilken summan af lefnads- och tjänstår uppginge till minst 80,
skulle utgöra 165 kronor;

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör
ansåges på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller
hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt
lämplig att sköta sin tjänst, skulle, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare,
som fyllt 50 år, och lärarinna, som fyllt 45 år, vara berättigade att,
då han eller hon om understöd gjorde ansökning, efter afgång från
tjänsten bekomma afkortadt årligt understöd till följande belopp:
a) lärarinna,

som fyllt 45 år :.....................

........................ 115 kronor

» »

46 » ......................

........................ 125 »

» »

47 » ......................

........................ 135 »

» »

48 » .......................

.................... 145 »

» >

49 » ......................

.................... 155 »

b) lärare eller lärarinna,

som fyllt 50 år ........................

....................... 165 kronor

» »

51 » ........................

....................... 180 »

» »

52 > .........................

.................... 195 »

» »

53 » ......................

....................... 215 »

» »

54 » .......................

........................ 230 »

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkomme lärare eller
lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, samt
efter uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst
20 år, af förut nämnda skäl icke vidare ansåges fullt lämplig att
sköta sin tjänst, skulle utgöra, om summan af lefnads- och tjänstår
uppginge till:

75 år

76 »

77 »

78 »

79 »

115 kronor
125 »

135 »

145 »

155

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

samt att det årliga understöd, till h vilket den lärare eller lärarinna
vore berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller afkortadt
understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan
han eller hon tjänstgjort minst 15 år, genom obotlig sjukdom blifvit
urståndsatt att vidare sköta sin tjänst, skulle utgöra 115 kronor.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för den 9 mars 1906 har departementschefen i ämnet
anfört följande:

»Vid 1905 års lagtima Riksdag har uti väckt motion föreslagits,
att Riksdagen ville besluta sådan förhöjning af de understödsbelopp,
Indika efter utgången af år 1905 beviljas från småskollärares m. fl.
ålderd omsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor för år;

att det årliga understödsbelopp, livilket tillkommer lärare eller
lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880, uppnått
en lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgjort minst 20 år och
för hvilken summan af lefnads- och tjänstår uppgår till minst 80,
utgör 165 kronor;

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör
anses på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller
hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt
lämplig att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare,
som fyllt 50 år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då
lian eller hon om understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten
bekomma afkortadt årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som

fyllt 45 år...........................

..................... 115

kronor

»

»

46 » ..........................

...................... 125

»

»

»

47 » ...........................

...................... 135

»

»

48 » ..........................

..................... 145

»

»

»

49 » ..........................

»

b) lärare eller lärarinna,

som fyllt 50 år..........................

kronor

»

51 » ..........................

...................... 180

»

»

»

52 » .........................

...................... 195

>

»

53 > ..........................

..................... 215

»

»

»

54 » ..........................

...................... 230

»

att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkommer lärare eller
lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 samt,

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

efter uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af minst
20 år, af förut nämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta
sin tjänst, utgör, om summan af lefnads- och tjänstår uppgår till

samt att det årliga understöd, till hvilket den lärare eller lärarinna
är berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af helt eller
afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan
han eller hon tjänstgjort minst 15 år, genom obotlig sjukdom blifvit
urståndsatt att vidare sköta sin tjänst, utgör 115 kronor.

Till stöd för omförmälda framställning har i motionen anförts
följande:

''Sedan 1893 års början åtnjuter småskollärarkåren — häri inbegripna
icke blott lärare och lärarinnor vid den egentliga småskolan,
utan äfven lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor äfvensom biträdande
och öfriga icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolan

— rätt till ålderdomsunderstöd.

Genom Kungl. Majrts reglemente den 22 juni 1892 för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt fastställdes helt understöd till
150 kronor för år oberoende af de löner, som vederbörande åtnjutit
under sin tjänstgöring. Om man granskar de utredningar, på hvilka
inrättandet af småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt grundat
sig, skall man emellertid finna, att det nämnda beloppet, 150 kronor,
blef valdt med särskild hänsyn därtill, att det var hälften af den då
antagna medellönen eller sannolika lönen — bostadsförmånen oberäknad

— för ifrågavarande lärare. Yi hänvisa i detta afseende till 1891 års
kommittébetänkande angående ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor
vid småskolan m. fl., sid. 33, samt G. Eneströms utredning om
ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor in. fl.,
sid. 31.

Vid tiden för ålderdomsunderstödsanstaltens tillkomst var ingen
laglig minimilön för småskollärare in. fl. fastställd, men såsom villkor
för statsbidrags erhållande gällde, att lönen skulle vara minst 200
kronor; det högsta lönebelopp, efter hvilket statsbidrag utgick, var
300 kronor. Med ledning af från skolrådens ordförande infordrade

75 år

76 »

77 »

78 »

79 »

115 kronor

125

135 »

145 »

155 »

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

9

statistiska uppgifter kom G. Eldström till det resultat, att medellönen
för samtliga lärare och lärarinnor kunde beräknas till 300 kronor
utom bostad.

På grund af beslut af 1897 års Riksdag fastställdes lönen för
examinerade småskollärare m. fl. från ock med 1898 till minst 300
kronor med rätt till förböjning efter tio tjänstår till minst 350 kronor
förutom bostad och vedbrand. Då i betraktande tages, att i många
skoldistrikt lönen för småskollärarpersonalen utgår med högre lönebelopp
än det lagstadgade minimum, kunde efter 1898 års ingång medellönen
för lärare eller lärarinna, som afgick med ålderdomsunderstöd,
beräknas öfverstiga 350 kronor ocli närma sig 400 kronor.

Då den grund för bestämmande af understödets storlek, som vid
ålderdomsunderstödsanstaltens inrättande tillämpades, sålunda blifvit
rubbad, väckte berr J. H. G. Fredliolm samt undertecknad Hammarlund
vid 1898 års riksdag motion om förböjning af ålderdomsunderstödens
storlek. Riksdagen beslöt i anledning häraf aflåtandet af en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i ärendet.

Sedan dylik utredning försiggått, inkom Kungl. Maj:t till 1900
års Riksdag med proposition om sådan förböjning af understödsbeloppen
som af 1898 års motionärer blifvit ifrågasatt, och Riksdagen godkände
denna proposition.

Efter 1901 års början utgår på grund häraf helt understöd med
200 kronor och de afkortade understöden i proportion härefter.

I de år 1900 gällande lönebestämmelserna för småskollärarpersonalen
hafva sedan dess två förändringar ägt rum på grund af Riksdagens
beslut. Från och med 1901 tillerkändes examinerade småskollärare
m. fl. ett andra ålderstillägg, så att lönen efter femton tjänstår
skulle utgöra minst 400 kronor. Och från 1905 års början gäller, att
för examinerade småskollärare m. fl. lönen skall vara minst 350 kronor
med förböjning efter tio tjänstår till minst 400 kronor och efter femton
tjänstår till minst 450 kronor.

Lönen för de lärare och lärarinnor, livilka afgå med ålderdomsunderstöd,
bar sålunda efter år 1900, då understödet fastställdes till
sitt nuvarande belopp, blifvit böjd med i regeln 100 kronor. För att
den ursprungliga proportionen mellan lön och understöd fortfarande
skall bibehållas, bör alltså helt understöd böjas med 50 kronor, d. v. s. från
200 till 250 kronor, och de afkortade understöden i proportion därefter.

Bih. till Biksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Yi tillåta oss erinra därom, att, då fråga förelåg om understödets
höjande från 150 till 200 kronor, direktionen för folkskollärarnas pensionsinrättning
särskildt framhöll i sitt till Kungl. Maj:t afgifna utlåtande,
att om vid anstaltens inrättande man af vissa orsaker funnit
sig böra bestämma helt understöd till endast hälften af den då beräknade
medellönen eller den sannolika lönen, hvilket otvifvelaktigt
måste anses såsom en för understödstagarna icke särdeles gynnsam
beräkningsgrund, billigheten syntes fordra, att åtminstone denna proportion
mellan lön och understöd, då eu reglering af understödsbeloppen
ifrågasattes, fortfarande, såvidt möjligt vore, vidmakthölles.

Eu förhöjning i understödet påkallas emellertid icke blott för att
bibehålla den ursprungliga proportionen mellan lön och understöd,
utan ock med hänsyn till de alltjämt stegrade lefnadskostnaderna.
Ingen torde väl vilja förneka, att till och med det högsta understödet,
som för närvarande kan utdelas af anstalten, eller 200 kronor om året,
måste anses otillräckligt för lärare och lärarinnor, hvilka å ena sidan
slitit ut sina krafter på en för fosterlandet så viktig verksamhet som
barnaundervisningen och å andra sidan härför uppburit eu lön, hvilken
icke medgifvit dem att göra besparingar för ålderdomen, om man icke
till sådana besparingar vill räkna den årsafgift, som det åligger dem
att erlägga till anstalten.

Härtill kommer en annan betydelsefull omständighet, nämligen den,
att, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, det största antalet understödstagare
icke erhåller helt understöd. Sålunda erhöllo:

Genom beslut
år

Helt understöd om

150 kronor

Afkortadt understöd om
70 till 140 kronor.

1893

10

43

1894

12

46

1895

15

34

1896

15

33

1897

15

39

1898

16

32

1899

12

34

1900

9

25

Helt understöd om

Afkortadt understöd om

200 kronor.

70 till 185 kronor

1901

26

43

1902

27

43

1903

38

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

Under de 11 år, för Indika uppgifter föreligga, hafva alltså endast
195 erhållit helt understöd, under det 404 fått nöja sig med afkortadt
understöd. Medelbeloppet af de understöd, som uppburos från anstalten
under år 1903, torde hafva uppgått endast till omkring 134 kronor.
Vid årets början funnos nämligen 454 och vid dess slut 512 understödstagare,
medeltal alltså 483, och då under året utbetalts 64,545
kronor i understöd, gör detta i medeltal 134 kronor på enhvar.

Om man på grund af hvad sålunda blifvit anfördt måste dela den
uppfattningen, att eu förhöjning af ålderdomsunderstödet för småskollärare
och småskollärarinnor är af behofvet påkallad och lämpligen nu
bör vidtagas, samt att för bibehållande af den ursprungliga proportionen
helt understöd bör sättas till 250 kronor, så blir nästa fråga, med hvilka
belopp de afkortade understöden böra utgå.

Den inverkan, som en förhöjning af helt understöd bör utöfva på
de afkortade understöd, hvilka utgå enligt gällande reglemente, § 7,
öfvergångsstadgandet, § 8 och § 9, kan utan svårighet bestämmas, om
man härvid tillämpar — på samma sätt, som skedde vid ändringen år
1900 — de grunder, hvilka ursprungligen blifvit följda i fråga om dessa
understöd.

Paragraf 8 i gällande reglemente har enligt kungl. kungörelsen
den 15 juni 1900 följande lydelse:

Anses af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör lärare eller
lärarinna på grund af försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel eller
annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att
sköta sin tjänst, vare, efter uppnådda 25 tjänstår, lärare, som fyllt 50
år, och lärarinna, som fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon
om understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt
årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som fyllt 45 år ............................................. 90 kronor,

» » 46 » ...............

......... 100

»

» » 47 » ...............

......... 105

»

» » 48 » ...............

......... 115

»

» » 49 » ...............

lärare eller lärarinna,

......... 120

»

som fvllt 50 år ...............

......... 130

»

» » 51 » ...............

......... 145

»

12 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

som fyllt 52 år ............................................. 155 kronor,

» » 58 » 170 »

» » 54 > 185 »

Lärare, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari 1880 och

uppnått en lefnadsålder af minst 55 år, vare, om han tjänstgjort minst
20 år och af förutnämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att
sköta sin tjänst, likaledes berättigad att efter afgång från tjänsten
erhålla afkortadt årligt understöd sålunda:

om summan af lefnads -

och tjänstår uppgår till till belopp af

75 år .......................................... 90 kronor,

76 » 100 »

77 » 105 »

78 » 115 »

79 » 120 »

De i denna paragrafs hufvudstadgande ursprungligen fastställda
beloppen äro — såsom af ofvannämnda kommittébetänkande, sid. 32
—35, framgår — erhållna på sådant sätt, att man tagit resp. 45, 49,

53, 57, 61, 66, 72, 78, 85 och 92 procent af 150 kronor (= helt
understöd) och afrundat beloppen. De i öfvergångsstadgandet bestämda
beloppen äro åter genom Riksdagens beslut satta lika med de fem
första i hufvudstadgandet. Om man förfar på samma sätt, utgående
från ett helt understöd af 250 kronor, erhåller man:
a) 45 % af 250 kronor — 112: 50 kronor, afrundadt till 115 kronor,

49

%

»

»

»

= 122: 50

»

»

»

125 »

53

%

»

»

»

= 132: 50

»

»

»

135 »

57

%

»

»

»

= 142: 50

»

»

y>

145 »

61

%

»

»

»

= 152: 50

»

»

»

155 »

b) 66

%

»

»

»

= 165

»

»

»

165 »

72

%

»

»

»

= 180

»

»

»

180 »

78

%

»

»

»

= 195

»

»

»

195 »

85

%

»

»

»

= 212: 50

»

»

»

215 »

92

%

»

»

»

= 230

»

»

230 »

Och

de

i öfvergångsstadgandet nämnda

beloppen böra sättas lika

med de fem under a) angifna eller resp. 115, 125, 135, 145 och 155
kronor.

Det i § 7, öfvergångsstadgandet, medgifna understödet, som för
närvarande är 130 kronor eller lika med det först anförda i § 8 b),

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

13

bör i öfverensstämmelse härmed nu bestämmas till 165 kronor, och
det i § 9 medgifna (vid obotlig sjukdom), som nu utgår med 90 kronor
eller lika med det första i § 8 a), bör nu sättas till 115 kronor. Några
andra understödsgrader förekomma icke i nu gällande reglemente.

På detta sätt skulle understödsbeloppen inom samtliga understödsgrader
ökas med omkring en fjärdedel. Medelunderstödet, som
år 1903 var ungefär 134 kronor, skulle efter detta blifva omkring 168
kronor årligen, motsvarande 46 öre om dagen.

Mot detta kan naturligtvis invändas, att det föreslagna beloppet
är för lågt tilltaget. Helst borde ju understödet utgå i högre proportion
till lönen, än hvad hittills varit fallet. Vi hafva emellertid icke velat
nu ifrågasätta ändring i de af Kungl. Maj:t och Riksdag en gång fastställda
grunderna, utan blott föreslagit sådana ändringar, att dessa
grunder äfven i verkligheten vinna tillämpning och icke ytterligare
afprutas.

Beträffande slutligen den tillökning i kostnad, som skulle blifva
en följd af nu föreslagna förhöjning af understöden, så är klart, att
denna, hvad blifvande understödstagare angår, skulle blifva i proportion
till understödens förhöjning och således belöpa sig till 25 procent.
För att bedöma, om detta bör verka afskräckande för förslaget, får
man erinra sig, att kostnaden för ålderdomsunderstödsanstalten, såvidt
hittills kunnat visa sig, blifvit mycket mindre, än som från början var
beräknadt. Förhållandet mellan beräknad kostnad och verklig kostnad
ställer sig under anstaltens elfva första år sålunda:

Verksamhetsår

Beräknad understöds-

kostnad

Utbetaldt understödsbelopp
(öretalen ox''äknade)

l:a

24,000 kronor

3,999

kronor

2:a

29,000 »

10,448

»

3:e

34,000 »

15,119

»

4:e

38,000 »

20,372

»

5:e

46,000 »

25,575

»

6:e

53,000 »

30,955

»

7:e

60,000 »

35,570

»

8:e

69,000 »

38,503

»

9:e

78,000 »

44,070

»

10:e

89,000 »

54,108

»

ll:e

98,000 »

64,545

»

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Samtidigt hafva skoldistriktens och lärarnas afgifter inbringat
betydligt mera, än man väntat sig, äfven med inbegrepp af dessa senare
eller lärarnas afgifter, hvilka, af Kungl. Maj:t ej ifrågasatta, beslutades
af Riksdagen. Kommittén beräknade skoldistriktens afgifter till 44,000
kronor årligen, men redan år 1899 uppgingo de till dubbla beloppet
och hafva sedan dess ytterligare stigit, så att de år 1902 belöpte sig
till 93,720 kronor.

Följden häraf har blifvit,, att långt ifrån att statsbidrag behof!
anlitas för bestridande af anstaltens utgifter — något som alltid varit
af Riksdagen ifrågasatt — i stället anstalten till godo i statskontoret
uppsamlats en fond, som uppgick (öretalen oräknade) vid slutet af år

1894 till..................................................... 118,846 kronor

1897 » ...................................................... 287,674 »

1900 » ..................................................... 426,565 »

1903 » ...................................................... 516,340

Kommittén beräknade (sid. 45), att fyllnadsbidrag från statsverket
skulle blifva erforderligt efter omkring 7 år från det anstalten började
sin verksamhet. Trots den år 1901 inträdda förhöjningen i understödsbeloppen
öfverstiga skoldistriktens årliga afgifter allt fortfarande ganska
A^äsentligt beloppen af de utbetalda understöden. Det torde komma
att dröja ännu många år, innan statsmedel för ändamålet behöfva tagas
i anspråk, och detta ehuru ingen ränta beräknas på de i statskontoret
uppsamlade medlen. Innan någon utgift från statens sida kan komma
i fråga för detta ändamål, måste först och främst de årliga understödsbeloppen
stiga upp till belopp, som motsvara skoldistriktens årliga
afgifter, och sedan under åtskilliga år öfverskrida sistnämnda afgifter
med sådana belopp, att de i statskontoret samlade öfverskotten varda
förbrukade. Ännu torde detta dröja flera år, äfven om den af oss ifrågasatta
förhöjningen blir genomförd. Det är nämligen att märka, att
denna förhöjning ej kan komma, förutvarande understödstagare till godo,
ty Riksdagen håller ju strängt på den principen, att en förbättring i
pensionsvillkoren för en kår icke har retroaktiv verkan.

Ett bifall till vårt förslag kommer alltså icke för närvarande eller
under de närmast kommande åren att medföra någon statsutgift.’

I sin skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel den 20 maj 1905 (n:o 147) anförde Riksdagen, att
Riksdagen beträffande ifrågavarande motion väl funnit en höjning af
ålderdomsunderstöden för småskollärare och småskollärarinnor kunna
vara af behofvet påkallad, men, då Riksdagen ansåge nödigt, att frågan

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

15

om dylik höjning underkastades en allsidig utredning af vederbörande
myndigheter, ansett motionen allenast böra föranleda Riksdagen att
hos Kungl. Maj:t anhålla om en dylik utredning samt om framläggande
af det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

I fråga om denna utredning syntes det böra tagas under öfvervägande,
huruvida icke en ytterligare höjning af understödsbeloppen
kräfde en höjning af de från skoldistrikten såsom bidrag till bestridande
af pensionsanstaltens utgifter utgående afgifterna samt i sammanhang därmed,
huruvida icke jämväl den egentliga folkskolans lärare och lärarinnor
borde, i likhet med hvad som gällde för lärarna vid de allmänna läroverken
samt af Kungl. Maj:t föreslagits beträffande de vid döfstumskolorna
anställda lärare och lärarinnor, själfva bidraga till sin pensionering.

Riksdagen anhöll därför hos Kungl. Maj:t, det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån de från småskollärares
in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt utgående understödsbeloppen
må böra höjas, samt till Riksdagen inkomma med den framställning,
hvartill en sådan utredning må finnas gifva anledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 juni 1905 har direktionen
öfver folkskollärarnas pensionsinrättning, hvilken jämväl förvaltar småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, anbefallts att till Kungl.
Maj:t inkomma med den af Riksdagen begärda utredningen i fråga om
höjning af understödsbeloppen från anstalten.

Direktionen har med anledning häraf beträffande den kostnad, som
skulle orsakas af understödens ökande i den ifrågasatta omfattningen,
låtit verkställa vissa beräkningar genom sakkunnig person, aktuarien
Ivar Hultman, hvilken jämväl lämnade direktionen liknande biträde
vid utarbetandet af det förslag, som direktionen afgaf i afseende å den
höjning i understöden som genom kungl. kungörelsen den 15 juni 1900
blef stadgad.

Med öfverlämnande af dennes redogörelse i ämnet jämte därtill
hörande tre tabeller, har direktionen nu i underdånigt utlåtande den
15 november 1905 anfört bland annat:

’Den utredning om villkoren för höjning af ålderdomsunderstöden,
som Riksdagen begärt, är föranledd af omförmälda motion. Redan
häri ligger en anledning att till utgångspunkt för undersökningen
taga de förslag, som i motionen framställas, men ännu mer manas
direktionen att så förfara af motionens eget innehåll, som synes direktionen
vara i rätt riktning anlagdt och icke gående utöfver hvad
konsekvens och billighet fordra.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Motionen åsyftar, som synes; intet annat, än att den beräkningsgrund
för understöden, som vid anstaltens inrättande blef tillämpad —
den nämligen att understöden skola utgå med hälften af den beräknade
eller sannolika lön, som småskollärare och med dem i dessa delar
likställda andra lärare under tjänstetiden åtnjuta — och hvilken beräkningsgrund
i enlighet med inträdda ändrade löneförhållanden äfven
beaktades vid den höjning af understöden, hvilken redan en gång
vidtagits, jämväl numera, sedan i motionen närmare angifna ytterligare
löneförbättringar för småskollärarna erhållits, måtte uppehållas och
vinna tillämpning. Och förslaget åsyftar endast blifvande understödstagare,
det vill säga, sådana som från den tid, då de afsedda nya
bestämmelserna skulle komma att träda i kraft, blifva till understöd
berättigade. Dessa skulle tillförsäkras till sina förr åtnjutna löneförmåner
proportionellt lika stora understöd, som tidigare afgångna
småskollärare erhållit. Hvad som föreslås, anse motionärerna, säkerligen
på goda grunder, icke gå utöfver hvad som under alla omständigheter
erfordras för uttjänta småskollärares ålderdomsförsörjning, och
därför synas de gärna sett, att de föreslagna förbättringarna kunnat
komma jämväl dem till godo, som, innan de åsyftade nya bestämmelserna
hinna genomföras, kommit att å understödsstaten uppföras, men något
förslag i denna riktning framställes icke, utan beaktas i denna delen
den princip, som Riksdagen strängt fastliållit, att det icke må gifvas
retroaktiv verkan åt förbättringar, som vidtagas beträffande ämbetsoch
tjänstemannagruppers pensionering.

Såsom jämväl i motionen framhålles, har direktionen för sin
del tidigare uttalat sin anslutning till det, som kan sägas vara
motionens grundtanke, därvid anmärkande, att den ursprungligen
antagna beräkningsgrunden mellan småskollärares löneförmåner och deras
ålderdomsunderstöd icke kunde sägas vara för dem särdeles gynnsam,
och att det då vore desto mer angeläget, att densamma vid skeende
omreglering åtminstone icke gjordes ännu snäfvare. Direktionen hyser
allt fortfarande samma uppfattning, men finner ej heller tjänligt att
framställa något förslag, som skulle gå längre än motionärernas, då
häraf till äfventyra lätteligen kunde följa, att frågans lösning skulle
försvåras eller fördröjas.

Såsom förut anförts, har Riksdagen särskildt framställt, att det
må undersökas, om icke vid en ytterligare höjning af understödsbeloppen
det borde kräfvas, att de från och genom skoldistrikten inflytande bidragen
till understödskostnadernas bestridande också höjdes.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

17

Enligt § B i det för understödsanstalten nådigst fastställda reglementet
utgår dylikt bidrag för det närvarande med 10 kronor för
hvarje i § 1 af reglementet omförmäld lärare, för hvilken skoldistriktet
utbekommer lönetillskott af allmänna medel, med undantag allenast
för vikarie vid ordinarie folkskollärartjänst, med skyldighet för vederbörande
lärare att å sin lön härför vidkännas ett årligt afdrag af 4
kronor. Skoldistriktet är således ställdt såsom den i förhållande till
staten betalningsskyldige, med rätt för distriktet att i sin ordning uttaga
lärarens andel genom innehållande å lönen af ett mot denna andel
svarande belopp. Det lärer dock ofta förekomma, att lärarens andel
i bidraget icke från skoldistriktets sida utkräfves, utan bestrider skoldistriktet
bidraget i dess helhet. Detta uppenbarligen i den afsikten
att bespara småskolläraren en utgift, som för hans ringa villkor kan
vara ganska kännbar, men som åter anses för skoldistriktet föga betungande.
Principen om eu löntagares skyldighet att själf lämna bidragtill
den ålderdomsförsörjning, som han genom statens försorg får tillgodonjuta,
hvilken princip mer och mer göres gällande, har således
alltifrån småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalts inrättande
tillämpats å den lärarpersonal, för hvilken denna anstalt är afsedd.
Det må bemärkas, att detta moment om lärarens skyldighet att lämna
dylikt bidrag icke på sin tid upptogs vare sig uti det förr berörda
kommittéutlåtandet, som af därtill utsedda afgals, innan anstalten upprättades,
eller uti den nådiga propositionen angående anstalten, som
af Kungl. Maj:t år 1892 afläts till Riksdagen, utan att detsamma tillfogades
vid frågans behandling i Riksdagen. I kommitténs förslag
likasom äfven i den nådiga propositionen ifrågasattes endast bidrag
från skoldistriktet, och detta med det belopp af 6 kronor, som allt
hittills varit gällande.

Uppenbart är, att den sålunda vidtagna, i och för sig ganska
betydande ökningen i bidragets belopp mycket förstärkt understödsanstaltens
ekonomiska ställning och varit en väsentligen medverkande
orsak till att denna visat mer gynnsamma resultat än från början beräknats.
I följd häraf har någon skyldighet för staten att lämna bidragtill
understödens bestridande ännu ej inträdt och kommer antagligen
törst om åtskilliga år härefter att inträda. I afseende å sist berörda
förhållande torde icke med skäl göras gällande, att ökning uti de från
och genom skoldistrikten ingående bidragen är behöflig för att bringa
anstaltens ekonomi uti ett af omständigheterna påkalladt förbättradt
läge, och således stöder sig väl en fordran om en dylik åtgärds vidBih.
till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tagande mer på principiella skäl. Vid ökade utgifter vill man i hvarje
händelse trygga ställningen genom ökade inkomster och särskilt lärarna
vidkommande anses det till äfventyra vara af vikt att i samband med
bättrade lönevillkor och ålderdomsunderstöd uppehålla fordringen på
erläggande af förhöjdt bidrag till ålderdomsförsörjningen. Härvid må
dock erinras, att, när de från anstalten utgående understöden, jämlikt
kungl. kungörelsen den 15 juni 1900, höjdes till de belopp, med hvilka
de för det närvarande utgå, hvilket medförde eu ökning af 33 Vs procent
i understödens därförut gällande belopp, någon höjning af de nu omhandlade
bidragen från skoldistrikt och lärare icke stadgades eller ens
blef satt i fråga.

Om emellertid eu åtgärd i denna riktning anses nu böra företagas,
synes det ligga närmast till hands att såsom beräkningsgrund
jämväl i detta afseende taga densamma, som må blifva anlagd för
höjningen af ålderdomsunderstöden, och att således, om, såsom i motionen
föreslagits och direktionen jämväl vill biträda, ålderdomsunderstöden
höjas med 25 procent af de nuvarande beloppen, skoldistriktens bidrag
i lika mån höjas, hvarigenom, i stället för nu utgående bidrag af 10
kronor för hvarje lärare, komme att erläggas 12 kronor 50 öre.
Vidare fördeladt och med tillämpning af den hittills iakttagna proportionen
mellan skoldistriktets och lärarens bidrag, skulle af det nyss
angifna beloppet 12 kronor 50 öre skoldistriktet hafva att erlägga 7
kronor 50 öre, läraren åter 5 kronor.

Uti motionen hafva såväl vid § 7 som vid § 8 bibehållits öfvergångsstadganden,
afseende dem, som före den 1 januari 1880 varit i tjänst
anställda, och till hvilka vid anstaltens inrättande särskild hänsyn ansetts
böra tagas både i följd af deras antagligen högre ålder och flera andra
skäl. Då, vid eventuellt bifall till motionen, ändringar i enlighet därmed
icke lära kunna komma till stånd förr än mer än 25 år förflutit från den
tidpunkt, som uti öfvergångsstadgandena sålunda angifvits, kan det väl
synas, som om öfvergångsstadgandet under § 8 numera kunde uteslutas,
då därunder bestämbara fall ej vidare skulle förekomma. Erfarenheten
visar dock, att jämväl på allra sista tiden detta öfvergångsstadgande
behöft tillämpas, beroende på att lärare, som varit i tjänst anställda före
den 1 januari 1880, sedermera under längre tider af brutit sin verksamhet
och så åter upptagit densamma. Då åtminstone formellt sedt stadgandetär
å sådana fall tillämpligt, torde med dess borttagande ännu böra anstå.

Vid de af aktuarien Hultman nu gjorda beräkningarna har man,
såsom i redogörelsen framhålles, genom erfarenhetsrön, som omfatta ett
flertal år, kunnat justera den beräkning öfver underatödstagarnas framtida

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

19

antal, som före anstaltens tillkomst af kommitterade utfördes — en justering,
som kunnat göras så omfattande, att detta antal reducerats till 60
procent af det tidigare antagna — livarjämte till utgångspunkt för beräkningen
af anstaltens tillgodoliafvande hos statskontoret kunnat tagas den
vid 1904 års utgång där innestående behållningen.

De nu föreliggande beräkningarna hafva, såsom synes, framförts till
och med år 1925, medan de tidigare, såväl kommitténs som de af aktuarien
Hultman i och för den år 1900 verkställda höjningen af understödsbeloppen
gjorda beräkningarna icke gingo längre än till år 1918.

Af hvad tabellerna utvisa må följande framhållas såsom särskildt
beaktansvärdt.

Antalet understödstagare, som under anstaltens första verksamhetsår
uppgick till endast 42 emot af kommittén beräknade 180, skulle enligt
de nu gjorda beräkningarna för år 1905 uppgå till 594 samt år 1925
hafva hunnit upp till 1,527.

Under förutsättning att understöden komme att fortfarande utgå
efter de nu gällande grunderna eller med 200 kronor för helt understöd och
med medelbelopp för samtliga understöd efter 140 kronor, skulle bidrag
af statsmedel till understödskostnadens bestridande första gången blifva
erforderligt år 1917, således under det tjugufemte året sedan anstalten
trädde i verksamhet, för hvilket år detta bidrag dock komme att utgå
allenast med 270 kronor, för att, hvilket ju är af större betydelse, under
följande år eller 1918 springa upp till 84,240 kronor, hvarefter bidraget
med successivt ökade belopp men med efter hand minskad stegring skulle
år 1925 hafva kommit att utgöra 108,980 kronor. Den stora ökningen i
statsbidraget från det första till det andra året af dess förekomst är, såsom
genast inses, en följd däraf, att statsbidraget kan sägas i första hand
ersätta de uppsamlade besparingarna, som undan för undan tillitats, och
är det således för beräkning af samma bidrags framtida belopp betydelselöst,
om skillnaden mellan den sista återstoden af de besparade medlen
och det första gången behöfliga årstillskottet varit större eller mindre.

Skulle åter understöden från och med år 1907 för blifvande understödstagare
höjas i nu ifrågasatt omfattning, eller med 25 procent af
de nuvarande beloppen, därvid helt understöd komme att utgå med
250 kronor och medelbeloppet af samtliga understöd beräknats till 175
kronor, utan att någon höjning förekomme i det genom skoldistrikten
inflytande bidraget till understödskostnaden, skulle statsbidrag för denna
kostnad blifva erforderligt första gången år 1914 eller under det tjuguandra
året sedan anstalten trädde i verksamhet, och då med belopp af
46,050 kronor, hvilket belopp under därpå följande året eller 1915

20

Statsutskottets Utlåtande ]S:o 11.

skulle kafva ökats till 113,700 kronor, hvarefter samma bidrag likaledes
med successivt ökade belopp men med efter hand minskad stegring
skulle år 1925 hafva hunnit upp till 157,425 kronor.

Om slutligen under enahanda förutsättningar som de sist anförda
ökning af understöden ägde ruin, men det bidrag till understödskostnaden,
som genom skoldistrikten inflyter, tillika höjdes och äfven denna
höjning bestämdes till 25 procent af nuvarande beloppet, så att bidraget
i dess helhet komme att utgöra 12 kronor 50 öre; skulle bidrag
till samma kostnad från statens sida blifva behöfligt första gången år
1916 eller under anstaltens tjugufjärde verksamhetsår och då med ett
belopp af 15,350 kronor, liviiket belopp det påföljande året 1917 skulle
hafva ökats till 97,775 kronor, hvarefter samma bidrag komme att
med ökade belopp men med efter hand minskad stegring hafva år 1925
vuxit upp till 127,675 kronor.

Såsom synes, är skillnaden i afseende å tidpunkten, då statens
bidrag till understödskostnaden skulle erfordras, om höjning af understöden
vidtoges med eller utan höjning af de genom skoldistrikten inflytande
bidragen, allenast två år. Skillnaden i den utgift för staten,
som under de nyss nämnda olika förutsättningarna komme att påfordras,
är mer i ögonen fallande; den skulle vid det sista år, till
hvilket dessa beräkningar framförts, komma att utgöra i rundt tal
30,000 kronor.

Kostnaden för anstaltens administrerande bär vid beräkningarna
antagits skola ökas med 500 kronor under fyra år och därefter från
och med år 1909 konstant förblifva vid 9,200 kronor. Mot den antagna
slutsiffran har direktionen ej anledning att erinra, men håller
före, att kostnaden i berörda afseende tidigare kan uppgå till samma
siffra, än som har antagits, då omordnande i deras helhet af de genom
direktionen administrerade pensionsanstalternas förvaltning genom upprättande
af en för dem alla gemensam lönestat är en angelägenhet,
som direktionen sträfva!’ till att med det snaraste få genomförd; och
synes det sannolikt, att det bidrag för småslcollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
som därvid må ifrågakomma, icke skall understiga
hvad i beräkningarna såsom det högsta upptagits. Denna siffra är
för beräkningarnas probabilitet af ringa betydelse, men direktionen
har dock velat här beröra densamma.

Såvidt direktionen kan finna, böra inga betänkligheter hysas för
den ökade kostnad, som i hvarje händelse först åtskilliga år härefter
skulle åsamkas statsverket genom de nu ifrågasatta förhöjningarne i de
från småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt utgående ålder -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

21

domsunderstöden. Denna ökning kan icke sägas afsevärd i förhållande
till den billiga och angelägna sak. som därmed skulle främjas.

Småskollärarnas ålderdomsförsörjning liar, sedan den ordnades,
icke till närvarande stund förorsakat statsverket några kostnader, ehuru
vid dess inrättande det förutsattes, att detta redan skulle blifvit fallet.
Om då framdeles statens bidrag komme att påfordras något förr och
till något högre belopp, än hvad som skulle blifva fallet, om de nuvarande
understödsbeloppen bibehölles, så må ju detta likasom afräknas
på hvad som därförinnan åt statsverket besparats och som kommer
att besparas, mest i följd af de bidrag till understödsanstaltens uppehållande,
som småskollärarna m. fl. själfva lämnat.»

Med stöd af hvad direktionen sålunda anfört och under förklarande
att direktionen ej heller funne anledning till någon erinran mot
det sätt, hvarpå de särskilda understödsformerna blifvit uträknade i
den vid 1905 års riksdag väckta motionen om ålderdomsunderstödens
förhöjning, har direktionen, med anslutning till hvad däri föreslagits,
underdånigst förordat, att Kungl. Maj:t till Riksdagen ville ingå med
nådig proposition i ämnet; och har direktionen framlagt förslag till
den ändrade lydelse, som. därest de ifrågasatta förhöjningarna blefve
beslutade, borde gifvas åt §§ 6, 7, 8 och 9 i nådiga reglementet för
småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt den 22 juni 1892.

Direktionen framhåller slutligen, att därest det anses vara af omständigheterna
påkalladt, att i samband härmed ökadt bidrag till ålderdomsunderstöden
lämnas från skoldistrikten samt genom dessa jämväl
från lärarna, i öfverensstämmelse med den princip, som det kan finnas
skäl att härvid tillämpa, ändring jämväl bör göras i § 3 af reglementet.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 15 februari 1900
afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och därvid anfört, bland annat:
Lika med direktionen funne statskontoret den ifrågasatta höjningen af
understödsbeloppen vara af rättvisa och billighet påkallad; och då icke
heller finansiella hänsyn kunde anses lägga hinder i vägen för densamma,
ville statskontoret för sin del biträda direktionens förslag.

Därest, i sammanhang med understödsbeloppens höjning på sätt
nu föreslagits, beslut fattades om en däremot svarande ökning af de
till anstalten från skoldistrikten ingående afgiftsbeloppen, torde ett
sådant beslut icke kunna anses annat än principiellt riktigt. Det syntes
dock statskontoret kunna ifrågasättas, huruvida icke med denna afgiftsförhöjning
möjligen kunde tills vidare anstå. Den minskning i inkomster,
som härigenom uppstode, komme visserligen att förorsaka, att

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

statens bidrag till det med anstalten åsyftade ändamål måste tidigare
och till större belopp tagas i anspråk än hvad eljest blefve fallet, men
om, såsom statskontoret i alla händelser ansåge riktigt, de i statskontorets
kassa för anstaltens räkning inneliggande afgifterna, uppgående
vid 1905 års början till 533,806 kronor 14 öre, gjordes räntebärande,
skulle denna åtgärd bereda anstalten eu tillgång, som under den närmaste
tiden komrne att ungefär uppväga den uteblifna afgiftsförhöjningen.
Om en förräntning af dessa medel blefve beslutad, läge väl
närmast till hands, att detta förvaltningsbestyr öfverlämnades åt direktionen
öfver folkskollärarnas pensionsinrättning; men skulle Kungl.
Maj: t anse lämpligare att åt statskontoret, till hvilket dessa afgifter
nu inginge från länsstyrelserna, uppdroges att göra afgiftsmedlen räntebärande,
torde detta kunna ske, utan att statskontorets fondförvaltningsbestyr
härigenom afsevärdt ökades.

Statskontoret hemställde på grand häraf, att Kungl. Maj:t måtte
i nådig proposition föreslå Kiksdagen medgifva, att de understödsbelopp,
hvilka efter utgången af år 1906 komme att beviljas från småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, måtte förhöjas på det sätt, som
uti ifrågavarande motion föreslagits och jämväl af direktionen öfver
folkskollärarnas pensionsinrättning blifvit tillstyrkt.

Direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning har på grund
af nådig remiss den 26 februari 1906 afgifvit förnyadt underdånigt
utlåtande i ärendet, därvid direktionen, under åberopande af hvad
direktionen yttrat i sitt tidigare afgifna underdåniga utlåtande beträffande
det af statskontoret berörda spörsmålet, huruvida, i samband med
understödsbeloppens höjning, enahanda åtgärd borde vidtagas i afseende
å de afgiftsbelopp, som skoldistrikten hade att till understödsanstalten
erlägga, direktionen anfört, att direktionen, angående det af statskontoret
härmed sammanställda förslaget, att de i statskontorets kassa
för anstaltens räkning innestående afgifterna borde till anstaltens förmån
göras räntebärande, för sin del ansåge, att denna åtgärd borde bedömas
hufvudsakligen ur statsfinansiell synpunkt, och att, om den sålunda
betraktad, funnes lämplig, direktionen mot dess vidtagande icke hade
något att erinra.

I afseende å sättet för en sådan anordnings åvägabringande, så då
det här gällde förvaltningsbestyr, som endast under ett begränsadt antal
år skulle komma att tillämpas, och statskontoret, som enligt ålderdomsunderstödsanstaltens
reglemente hade sig anförtrodd dessa afgiftsmedels
uppbörd från länsstyrelserna, förklarat sig kunna ombesörja samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

23

medels förräntande, utan att statskontorets fondförvaltningsbestyr därigenom
afsevärdt skulle ökas, hemställde direktionen, att, därest denna
åtgärd ansåges böra vidtagas, åt statskontoret uppdroges att ombesörja
densamma.

Om så skedde, syntes de härför nödiga anordningarna kunna
träffas utan att någon ändring eller något tillägg gjordes i ålderdomsunderstödsanstaltens
reglemente, och annan åtgärd torde — direktionen
vidkommande — icke erfordras, för att de till anstaltens drift erforderliga
medlen framdeles såsom hittills skulle blifva tillgängliga, än att direktionen
finge sig ålagdt att viss tid före hvarje kalenderårs början, exempelvis
före den 1 oktober hvarje år, hos statskontoret göra anmälan om de
belopp, som i rundt tal ansåges behöfliga till utgifternas bestridande
under påföljande år.

Såsom framgår af den utaf mig nu lämnade redogörelsen för den
i ärendet förebragta utredningen, hafva såväl direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning som statskontoret funnit den höjning af
understöden från småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, som
föreslagits i den till grund för Riksdagens skrifvelse i ämnet liggande
motionen, vara af rättvisa och billighet påkallad samt ansett den med
dess genomförande förbundna ökningen af statens kostnader icke vara
af beskaffenhet att böra framkalla några betänkligheter. Att den
sålunda föreslagna höjningen af understödsbeloppen nu kan och bör
vidtagas, torde vara obestridligt.

I enlighet med Riksdagens önskan har vid frågans utredningtagits
under noggrant öfvervägande, huruvida denna höjning skall anses
kräfva höjning i de från skoldistrikten till anstalten utgående afgifterna.
Hvarken direktionen eller statskontoret har emellertid förordat höjning
af afgifterna, utan hafva de tvärtom anfört skäl, som tala för att med
sådan höjning bör tills vidare anstå. Därvid har bland annat framhållits,
att anstalten i ekonomiskt afseende visat långt gynnsammare
resultat för staten med hänsyn till dess bidragsskyldighet, än man på
grund af förut gjorda beräkningar antagit. Jag vill i detta afseende
påpeka ett par omständigheter, som framgå vid jämförelse mellan å
ena sidan resultatet af de genom direktionens försorg nu gjorda beräkningarna
och å andra sidan resultatet af de i och för den år 1900
verkställda höjningen af understödsbeloppen gjorda beräkningarna. För
dessa senare beräkningar finnes redogjordt i det vid propositionen i
ämnet till 1900 års Riksdag fogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för den 22 december 1899.

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Enligt sistberörda beräkningar skulle antalet understödstagare
från anstalten komma att år 1918 uppgå till 1,929 samt, under förutsättning
af bifall till den sedermera genomförda höjningen af understödsbeloppen,
bidrag af statsmedel till understödskostnadens bestridande
för första gången inträda under 1910, för hvilket bidraget beräknades
uppgå till 22,632 kronor; och skulle samma bidrag för år 1918 komma
att uppgå till 208,620 kronor. Enligt de nu gjorda beräkningarna
skulle åter antalet understödstagare från anstalten komma att år 1918
uppgå till endast 1,336 och till och med år 1925 ej stiga högre än
till 1,527 samt statens bidrag till understödskostnadens bestridande,
under förutsättning att understöden komme att fortfarande utgå efter
nu gällande grunder, första gången erfordras år 1917 — således 7 år
senare än förut beräknats — och då med 270 kronor, hvilket bidrag
skulle år 1925 ej stiga högre än till 103,980 kronor; och, äfven om
understödsbeloppen, på sätt nu ifrågasättes, höjdes med ytterligare omkring
25 procent, utan att någon höjning förekomme i det genom
skoldistrikten inflytande bidraget till understödskostnaden, skulle ställningen
blifva ej obetydligt bättre, än man år 1900 antog att den
skulle blifva, om understöden bestämdes till de belopp, som nu äro
gällande.

Orsaken härtill torde vara, dels att i själfva verket långt flera
lärare och lärarinnor, än man förut beräknat, afgå från tjänsten före
den ålder, då de äro berättigade till understöd från anstalten, dels
ock att medelbeloppet af de utgående understöden är lägre, än man
förut antagit att det skulle blifva.

Med hänsyn särskildt till den gynnsamma ekonomiska ställning,
anstalten visar, anser jag, att i sammanhang med den i motionen
ifrågasatta ökningen i understödsbeloppen icke bör vidtagas någon
höjning i de nuvarande afgifterna till anstalten.

Ett ytterligare skäl att icke företaga någon afgiftsförhöjning tillkommer,
om anstaltens inkomster under de närmaste åren ökas därigenom,
att, såsom statskontoret föreslagit och äfven jag finner lämpligt,
det i statskontorets kassa för anstaltens räkning inneliggande
öfverskottet å afgifterna, hvilket vid 1906 års början uppgick till
533,086 kronor 14 öre, likasom de afgifter, som härefter inflyta till
statskontoret för anstaltens räkning, må, till den del de icke behöfva
anlitas för anstaltens utgifter, göras räntebärande. I fråga om förvaltningen
af dessa medel anser jag lika med direktionen, att detta
bestyr bör tillkomma statskontoret; och ämnar jag framdeles för Kungl.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

25

Maj:t föreslå utfärdande af de närmare bestämmelser i afseende å förvaltningen,
som må anses erforderliga.»

Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande, af nästlidna års lagtima Riksdags
skrifvelse i ämnet föranledda framställning om förböjning af understödsbeloppen
från småskollärares m. fl. understödsanstalt med 25 procent af
nuvarande understödsbelopp bär utskottet, då därigenom den ursprungliga
proportionen mellan lön och understödsbeloppen skulle komma att
bibehållas, ansett böra vinna Riksdagens bifall. Det torde visserligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke de från skoldistrikten och lärarepersonalen
såsom bidrag till bestridande af pensionsanstaltens utgifter
utgående afgifter borde böjas i samma mån som understödsbeloppen,
men med hänsyn till den afsevärda summa, hvartill öfverskottet å
anstaltens afgiftsmedel uppgår, anser dock utskottet, att en höjning i
afgifterna bör under den närmaste tiden kunna ersättas genom den
i statsrådsprotokollet omförmälda, af utskottet såsom lämplig ansedda
åtgärd att för anstaltens räkning göra dess öfverskottsmedel räntebärande;
och har utskottet på denna grund icke nu velat föreslå någon
förhöjning i pensionsafgifterna.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må medgifva sådan förhöjning
af de understödsbelopp, Indika efter utgången af år
1906 beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

att beloppet af helt understöd utgör 250 kronor
för år;

att det årliga understödsbelopp, hvithet tillkommer
lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst
anställd före den 1 januari 1880, uppnått en lefnadsålder
af minst 55 år samt tjänstgjort minst 20 år
och för hvilken summan af lefnads- och tjänstår
uppgår till minst 80, utgör 165 kronor;

att, om lärare eller lärarinna af vederbörande
skolråd eller folkskoleinspektör anses på grund af
försvagad hälsa, bristande syn eller hörsel eller annan
liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt
lämplig att sköta sin tjänst, äro, efter uppnådda 25
tjänstår, lärare, som fyllt 50 år, och lärarinna, som
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 4

Utskottets

yttrande.

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang.

höjning af
statsbidraget
till lärarnes
vid elementarläroverken

änke- och
pupillkassa.

[3-]

fyllt 45 år, berättigade att, då lian eller hon om
understöd gör ansökning, efter afgång från tjänsten

bekomma afkortadt årligt understöd till

följande be-

lopp:

a) lärarinna,

som fyllt 45 år..............................................

115

kronor

» » 46 » ...............................................

125

»

> » 47 » ..............................................

135

»

» » 48 » .............................................

145

»

» » 49 » .............................................

155

b) lärare eller lärarinna,

som fyllt 50 år ..............................................

165

kronor

» » 51 » ..............................................

180

»

> » 52 » ............................................

195

»

» » 53 » ...............................................

215

»

» » 54 » ...............................................

230

»

att det af kortade årliga understöd,

hvilket till-

kommer lärare eller lärarinna, som blifvit i tjänst
anställd före den 1 januari 1880 samt, efter uppnådd
lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid af
minst 20 år, af förut nämnda skäl icke vidare anses
fullt lämplig att sköta sin tjänst, utgör, om summan
af lefnads- och tjänstår uppgår till
75 år ............................................................. 115 kronor

76

77

78

79

125

135

145

155

samt att det årliga understöd, till hvilket den
lärare eller lärarinna är berättigad, som ej upphunnit
det för erhållande af helt eller afkortadt understöd

bestämda antalet lefnads- och tjänstår, men, sedan
han eller hon tjänstgjort minst 15 år, genom obotlig
sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjänst,
utgör 115 kronor.

4:o) Kungl. Maj:t har i punkten 3 af denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att till höjande af det såsom bidrag till pensionering af änkor
och barn efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

27

in. m. uppförda anslaget, för närvarande utgörande 87,763 kronor, bevilja
ett belopp af 3,974 kronor, hvarigenom omförmälda anslag skulle
komma att uppgå till 91,737 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 22 december
1905 innehåller i detta ärende följande yttrande af departementschefen:

»I underdånig skrifvelse den 16 oktober 1905 har direktionen
öfver lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa på grund
af erhållen anmodan att afgifva utlåtande i anledning af den berättelse,
som de för granskning af kassans förvaltning och räkenskaper under
åren 1902—1904 utsedda revisorerna til Eders Kungl. Maj:t afgifvit, bland
annat anfört följande:

»Uti § 6 af revisionsberättelsen hafva revisorerna hemställt, att då
1905 års lagtima Riksdag på ordinarie stat beviljat anslag dels till 4
nya lektors- och 23 nya adjunktsbefattningar vid de allmänna läroverken,
dels ock till 2 nya lektorat vid Chalmers tekniska läroanstalt
i Göteborg, hvilka samtliga tjänsters innehafvare blefve delägare i änkeoch
pupillkassan, Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
rörande det ökade bidrag af statsmedel, som genom dessa 29 nya
tjänsters delaktighet i kassan blefve erforderligt, samt därefter till
Riksdagen aflåta nådig proposition om förhöjning af det till kassan
utgående statsanslaget.»

I enahanda afseende torde böra beaktas, att genom beslut af
1903 års Riksdag om utvidgning af det dåvarande femklassiga allmänna
läroverket å Östermalm i Stockholm till ett å reallinjen fullständigt
läroverk inrättats 5 nya lektorsbefattningar samt beviljats nödig ökning
af lönerna för öfningslärarna vid läroverket. För dessa nya lektorsbefattningar,
likasom för de förstnämnda befattningarna af samma slag
är det ju af vikt, att statsbidrag till elementarlärarnas änke- och
pupillkassa utverkas. Däremot torde med den ökning i samma bidrag,
som skulle betingas däraf, att öfningslärarna vid Östermalms högre
allmänna läroverk erhållit förhöjd aflöning, böra tills vidare anstå, då
det tillskott, hvarom det i följd häraf kunde blifva fråga, i och för
sig är af ringa betydelse, samt de åtgärder, som däraf må påkallas,
likasom beträffande åtskilliga andra öfningslärartjänster, lämpligen
böra uppskjutas, till dess frågan om reglering af änke- och pupillkassans
och dess delägares inbördes ställning och om eventuella ändringar
i beräkningen i dess helhet af det till kassan utgående statsbidraget,

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Angående
bidrag till
do fstumlärarnas
pensionsanstalt.

[4-]

efter livad förhållandena gifva vid handen, ganska snart härefter torde
komma till afgörande.

Instämmande i hvad revisorerna för sin del anfört och med åberopande
af nyssberörda förhållanden får direktionen underdånigst hemställa,
att nådig proposition måtte till Riksdagen aflåtas, att för tillkomna,
9 nya lektorsbefattningar och 23 nya adjunktsbefattningar vid de allmänna
läroverken samt 2 nya lektorsbefattningar vid Chalmers tekniska
läroanstalt, hvilka samtliga tjänsters innehafvare blifva delägare i
elementarlärarnas änke- och pupillkassa, förhöjdt årligt statsbidrag till
kassan måtte beviljas med belopp, som enligt verkställda och vederbörligen
kontrollerade beräkningar böra bestämmas för lektorsbefattningarna
vid de allmänna läroverken efter 97 kronor 25 öre för hvarje
befattning, eller till 875 kronor 25 öre, för adjunktsbefattningarna vid
samma läroverk efter 123 kronor 20 öre för hvarje befattning, eller till
2,833 kronor 60 öre, samt för 2 lektorsbefattningar vid Chalmers tekniska
läroanstalt efter 132 kronor 50 öre för hvarje befattning, eller
till 265 kronor, i sammanlagd summa således 3,973 kronor 85 öre.

Beträffande de af direktionen omförmälda lektors- och adjunktsbefattningarna
vid de allmänna läroverken samt lektorsbefattningarna
vid Chalmers tekniska läroanstalt vill jag erinra, att Eders Kungl. Maj:t
genom särskilda nådiga beslut den 13 juni och den 31 december 1903,
den 2 december 1904 samt den 9 juni och den 6 oktober 1905 förordnat
om åtgärders vidtagande för tillsättning af dessa befattningar.»

På grund af hvad sålunda till statsrådsprotokollet anförts, finner
utskottet sig böra tillstyrka bifall till förevarande framställning och
får alltså hemställa,

att Riksdagen må höja det såsom bidrag till
pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna
läroverk, pedagogik’, seminarier in. m. uppförda
anslag med 3,974 kronor, eller från 87,763
kronor till 91,737 kronor.

5:o). Uti statsverkspropositionen har Kungl. Maj:t under punkten
4 af denna liufvudtitel föreslagit, att för år 1907 på ordinarie stat
under tionde hufvud titeln måtte uppföras ett förslagsanslag å 14,000
kronor, under rubrik »Bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt», samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

29

att Riksdagen måtte medgifva, att Kung].. Maj:t finge af detta anslaganvisa
erforderligt belopp till bestridande af nämnda anstalts förvaltningskostnader
för år 1907.

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 30 december
1905 bär departementschefen i denna fråga anfört följande:

»Uti en till 1905 års lagtima Riksdag den 18 februari 1905 aflåten
proposition gjorde Eders Kungi. Maj:t framställning om beredande af
pension åt döfstumlärarpersonalen samt dess änkor och barn.

Eders Kungl. Maj:ts förslag i ämnet var grundadt på ett af utsedda
kommitterade den 23 mars 1899 afgifvet betänkande, i hvilket
kommitterade såsom sin åsikt framhållit, att för bestridandet af kostnaderna
för pensioneringen skulle förutsättas medverkan, förutom af
själfva lärarpersonalen, jämväl af döfstumskoldistrikten och staten; att
för ifrågavarande personals pensionering borde upprättas en särskild
pensionsanstalt, benämnd döfstumlärarnas pensionsanstalt, hvilken skulle
förvaltas af direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning; att
staten skulle åtaga sig garantien för pensioneringen; att bidragen från
skoldistrikten och personalen borde samlas till en fond; samt att. enär
pensionerna i början af pensionsanstaltens verksamhet måste blifva
jämförelsevis få, de borde äfven vid denna anstalt kunna under en rätt
lång tid bestridas af de årligen inflytande afgifterna samt af nämnda
fond, hvadan, först sedan fonden till fullo åtgått, statsbidrag blefve beliöfligt,
motsvarande storleken af det belopp, hvarmed pensionsanstaltens
utgifter för året öfverstege samma års avgifter från distrikt och lärarpersonal.

För den noggrannare beräkningen af den sannolika pensioneringskostnaden
hade kommitterade haft biträde af professorn Anders Lindstedt,
hvilken till kommitterade afgifvit två särskilda utlåtanden. I det
första af dessa, dagtecknadt den 12 september 1898, fann Lindstedt på
grund af gjorda beräkningar, att statens årsbidrag till pensioneringen
af döfstumlärarpersonalen skulle i framtiden komma att uppgå till
omkring 19,000 kronor, och anförde Lindstedt därefter följande:

»Enligt kommitténs förslag skulle distriktens och personalens
afgifter jämte därmed i början, innan pensioneringen nått sin jämvikt,
samladt kapital jämte räntor användas till bestridande af pensionskostnaden,
så att under denna första tid något bidrag från statsverket
ej skulle erfordras. Först sedan kapitalet gått åt, skulle statsbidrag
blifva nödigt för att bestrida hvad som icke genom de nämnda af -

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

gifterna kunde täckas. När denna sistnämnda tidpunkt skulle komma
att inträffa, kan naturligtvis icke med något anspråk på noggrannhet
beräknas. Efter eu ungefärlig uppskattning synes dock något statsbidrag
icke blifva erforderligt under de 15 första åren af pensionsinrättningens
verksamhet, men därefter blifva nödigt och till sitt belopp
efter hand växa upp till ett medelbelopp af omkring 19,000 kronor.»

Uti sitt senare utlåtande, afgifvet den 28 november 1898, förklarade
Lindstedt, att, med vissa, af kommitterade beträffande antalet
lärare samt medelåldern vid antagandet till ordinarie befattning gifna
utgångspunkter samt under antagande af de beräkningsgrunder i öfrigt,
som funnes angifna i utlåtandet den 12 september 1898, medelpensioneringskostnaden
komme att i framtiden stiga till omkring 37,250 kronor,
och att, då distriktens och lärarpersonalens bidrag härifrån afräknades,
återstode en årlig pensionskostnad af 24,000 å 25,000 kronor, hvartill
statens årliga utgift i framtiden skulle komma att uppgå.

Öfver kommitténs betänkande afgåfvos yttranden af vederbörande
ortsmyndigheter, inspektören öfver döfstumskolorna, direktionen öfver
folkskollärarnas pensionsinrättning och statskontoret. För vinnande af
ytterligare utredning angående lämpligaste sättet för ordnandet af ifrågavarande
lärarpersonals pensionering anbefallde Eders Kungl. Maj:t genom
nådigt bref den 26 augusti 1904 direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning att med anlitande af sakkunnigt biträde verkställa
och snarast möjligt till Eders Kungl. Maj:t inkomma med utredning
angående kostnaden för döfstumlärarnas pensionering i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med kommitténs förslag med iakttagande af vissa
utaf direktionen gjorda erinringar och med vissa i det nådiga brefvet
angifna ändringar i afseende på liufvudgrunderna.

I anledning af denna remiss verkställdes på anmodan af direktionen
utredning i frågan af filosofie doktorn Hans Tiselius under inseende
af Lindstedt. Enligt denna utredning, vid hvilken antagits såsom
utgångspunkter samma antal lärare och samma medelålder som vid
den af professor Lindstedt i november 1898 verkställda beräkningen,
skulle med afseende å döfstumlärarpersonalens pensionering i eu anstalt,
så anordnad som i nådiga brefvet den 26 augusti 1904 ifrågasatts,
det årliga statsanslag, som i framtiden, då pensioneringen efter 80—90
års förlopp kunde beräknas hafva nått sin jämvikt, blefve erforderligt,
komma att uppgå — med tillämpning af de högsta ifrågasatta delaktighetsbeloppen
— till 30,850 kronor och — med tillämpning af de
lägsta ifrågasatta delaktighetsbeloppen — till 23,950 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

31

I underdånigt utlåtande den 16 december 1904, hvarmed öfverlämnades
berörda af Tiselius gjorda utredning, förklarade sig direktionen
icke hafva funnit anledning till erinran mot beräkningarnas innehåll.

I förut af mig omförmälda, till 1905 års lagtima Biksdag aflåtna
proposition föreslog Eders Kungl. Maj:t Riksdagen att godkänna vissa
grunder för inrättande af en pensionsanstalt för döfstumlärare, hvilka
grunder i allt väsentligt öfverensstämde med de grunder, som innefattades
i nådiga brefvet den 26 augusti 1904; hvarjämte Eders Kungl.
Maj:t, med tillkännagifvande dels att Eders Kungl. Maj:t, därest dessa
grunder af Riksdagen godkändes, ämnade för den nya anstalten utfärda
reglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af kommittén
därtill uppgjorda förslaget, med de ändringar däri, som af tillämpningen
af de föreslagna grunderna kunde föranledas, dels att Eders Kungl. Maj:t,
efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget af de göromål,
som tillhörde anstalten, samt dessa göromåls lämpliga fördelning, komme
att till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten, dels ock att
Eders Kungl. Maj:t, i den mån särskild! bidrag från statsverket till
anstaltens uppehållande blefve erforderligt, komme att till Riksdagen
aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt
anslag, föreslog Riksdagen att i afseende å kostnaderna för anstaltens
förvaltning och verksamhet under år 1906 medgifva:

att Eders Kungl. Maj:t finge för sistnämnda år bestämma de
belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blefve
ei-forderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter
i öfrigt under nämnda år erforderliga medlen finge af Eders Kungl. Maj:t,
i den mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf tillgängliga
statsmedel såsom förskott att antingen ersättas af berörda afgifter, i
den mån de under året till anstalten inginge, eller, därest sagda afgifter
skulle för året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af
Riksdagen.

Såsom af det vid den nådiga propositionen fogade utdraget af
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 18 februari 1905
framgår, yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet vid
ärendets anmälan inför Eders Kungl. Maj:t, bland annat, beträffande
det erforderliga statsbidraget till pensioneringen, att något bidrag från
staten icke till en början skulle utgå; att, i den mån distriktens och
tjänstinnehafvarnas afgifter icke erfordrades till årets utgifter, dessa
afgifter skulle samlas till en fond, som gjordes räntebärande, hvarvid

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

såväl af kastningen af denna fond som fondens kapital skulle jämte
afgifterna användas för utgifternas bestridande; att, först sedan fonden
till fullo åtgått, staten skulle tillskjuta årligt fyllnadsbidrag; samt att
enligt den af professor Lindstedt gjorda utredningen staten sannolikt
skulle först om 15 år, efter det anstalten börjat sin verksamhet, behöfva
börja att lämna fyllnadsbidrag.

Hvad i den nådiga propositionen föreslagits blef af Riksdagen
bifallet, hvarefter Eders Kungl. Maj:t den BO augusti 1905 utfärdade nådigt
reglemente för döfstumlärarnas pensionsanstalt. I detta reglemente stadgas,
bland annat, att pensionsanstalten skall träda i verksamhet med år
1906; att de för pensionsanstaltens ändamål erforderliga kostnaderna skola
bestridas genom afgifter af dels vederbörande skoldistrikt, dels ock
vederbörande tjänstinnehafvare samt genom fyllnadsbidrag af staten;
att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning
enligt de närmare föreskrifter, som af Eders Kungl. Maj:t
meddelades; att distriktens och lärarpersonalens afgifter skola, i den
mån de ej åtgå till årets utgifter, samlas till en fond, hvilken skall
göras räntebärande mot fullgod säkerhet; att pensionsanstaltens alla
utgifter skola bestridas i första rummet af afgifterna samt denna fonds
afkastning och kapital, så att, först sedan fonden till fullo åtgått,
staten skall tillskjuta erforderligt årligt fyllnadsbidrag; att förslag till
stat för anstalten samt om sättet för arbetets anordning inom densamma
skall uppgöras af direktionen och anmälas till Eders Kungl. Maj:ts
nådiga pröfning och fastställelse; samt att före den 1 oktober hvarje
år direktionen skall till Eders Kungl. Maj:t afgifva förslag å det fyllnadsbidrag
af statsmedel, som anses böra i nästföljande statsreglering upptagas
till bestridande af pensionsanstaltens utgifter under det år, samma
statsreglering omfattar.

Med anledning af sistberörda bestämmelse har direktionen den
13 november 1905 till Eders Kungl. Maj:t aflåtit en underdånig skrifvelse,
däri direktionen beträffande de utgifter, som för år 1906 kunde för
pensioneringen af döfstumlärarpersonalen erfordras, och sättet för deras
bestridande anfört följande:

För beräkningarna i detta hänseende stode icke till buds några
fasta utgångspunkter, då i närvarande stund det icke kunde med visshet
förutsägas, för Indika lärartjänster och till Indika belopp delaktighet
komme att sökas, och man icke genom inkomna årsuppgifter vunnit
kännedom angående ålders- med flera förhållanden för den i tjänst varande
döfstumlärarpersonalen. Under förarbetena med pensionsanstaltens upp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

33

rättande hade emellertid direktionen låtit från styrelserna i de respektive
döfstnmskoldistrikten införskaffa hvarjehanda statistiska uppgifter,
som, afseende förhållandena år 1900, vid beräkningen af de blifvande
pensioneringskostnaderna användts; och hade direktionen med ledning
af dessa uppgifter, korrigerade i någon mån genom annotationer ur
de årsberättelser, som till ecklesiastikdepartementet från styrelserna
för döfstumskolorna ingifvits, verkställt den beräkning, hvars resultat
härmed framlades.

Med hänsyn till lefnadsåldern skulle under år 1906 kunna pensioneras
3 föreståndare, 3 lärare och 3 lärarinnor, för hvilkas tjänster
delaktighetsbeloppen kunde uppgå, enligt hvad reglementet högst medgåfve,
till sammanlagdt 21,200 kronor och, enligt hvad lägst kunde
förekomma, till 16,800 kronor, eller efter medeltalet till 19,000 kronor.
Pensioneringssumman, som för hela pensioner utginge med 75 procent
af delaktighetsbeloppen, skulle således eventuellt utgöra högst 15,900
kronor och lägst 12,600 kronor, eller efter medeltalet af dessa båda
summor 14,250 kronor. — Om denna sistnämnda summa, hvilken skulle
motsvara en jämförelsevis säkert beräknad normal pensioneringssumma,
förhöjdes, såsom plägade ske, med vissa procent för täckande af eventuella
pensioner i följd af så kallad half invaliditet och obotlig sjukdom,
och denna höjning, efter hvad försiktigheten syntes bjuda, sattes
så högt som till 50 procent, eller 7,125 kronor, skulle utgifterna till
pensioner för året komma att utgöra 21,375 kronor.

Högsta antalet tjänster, för hvilka det kunde beräknas, att inträde
skulle sökas, syntes vara 7 manliga föreståndare''änster, 36 lärartjänster
— inberäknad t 1 kvinnlig föreståndare änst — och 40 lärarinnetjänster.
Sammanlagda delaktighetsbeloppet för dessa tjänster uppginge,
efter högsta möjliga beräkning, till 164,000 kronor och, efter lägsta
beräkning, till 128,000 kronor, eller i medeltal till 146,000 kronor.
Årsafgifterna, som från döfstumskoldistrikten och tjänstinnehafvarna
skulle erläggas med sammanlagdt 7 V2 procent, skulle således, om redan
under första verksamhetsåret delaktighet söktes för samtliga tjänster,
komma att utgöra högst 12,300 kronor och lägst 9,600 kronor, eller
i medeltal 10,950 kronor. Till sistnämnda belopp borde å ena sidan
läggas extra pensionsafgifter efter enahanda grunder, beräknade till i
medeltal 1,425 kronor, men å andra sidan frånräknas 10 procent för
tjänster, beträffande hvilka delaktighet icke komme att omedelbarligen
tillämpas, eller 1,095 kronor, då slutsumman af beräknade afgifter skulle
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 4 Samt, 1 Åfd. 11 Höft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

uppgå till 11,280 kronor. Skillnaden mellan de för pensioneringen
beräknade kostnaderna 21,375 kronor och de beräknade årsafgifterna
11,280 kronor skulle således uppgå till 10,095 kronor.

Med stöd af det anförda har direktionen — som hållit före, att
vid denna nog i och för sig vanskliga beräkning nödig försiktighet
iakttagits — anhållit, att till täckande af den brist i pensioneringen
vid döfstumlärarnas pensionsanstalt, som för år 1906 kunde komma att
uppstå, måtte af tillgängliga statsmedel förskjutas i jämnadt belopp
10,000 kronor.

Vidare har direktionen — under åberopande hurusom det jämlikt
§ 32 i nådiga reglementet för anstalten ålåge direktionen att hvarje
år till Eders Kungl. Maj:t afgifva förslag å det fyllnadsbidrag af statsmedel,
som ansåges böra i nästföljande statsreglering upptagas till
bestridande af pensionsanstaltens utgifter under det år, samma statsreglering
omfattade — anfört, att då angeläget torde vara, att denna
föreskrift omedelbarligen och utan afseende å att anstalten ännu icke
trädt i verksamhet, såvidt möjligt vore, funne tillämpning, och att
således sådant förslag nu afgåfves för statsregleringen för år 1907,
direktionen sökt för detta år fullfölja beräkningen af pensioneringskostnaden.
Efter förut angifna grunder hade direktionen funnit skäl
antaga, att denna kostnad skulle komma att uppgå till 22,725 kronor,
hvaremot skulle svara årsafgifter, som skäligen borde beräknas till
samma belopp som för år 1906, eller till 11,280 kronor, hvadan
skillnaden mellan dessa summor utgjorde 11,445 kronor.

Men då därtill skulle läggas kostnaden för anstaltens förvaltning,
hvilken direktionen icke funne anledning att för år 1907 beräkna till
annat belopp än det, som direktionen uti särskild underdånig framställning
den 13 november 1905 anhållit skola för år 1906 anvisas,
eller till 2,250 kronor, förutom det belopp, som enligt Eders Kungl.
Maj:ts bepröfvande anvisades till direktionens ordförande och ledamöter,
finge direktionen — med framhållande ännu en gång af den stora ovisshet,
hvilken måste vidlåda de beräkningar, som i dessa afseenden redan
nu uppgjordes — underdånigst anmäla, att direktionen ansåge, att
såsom förslagsanslag för år 1907 till bestridande af döfstumlärarnas
pensionsanstalts utgifter ett fyllnadsbidrag af statsmedel å 14,000 kronor
borde i statsregleringen upptagas.

Efter nådig remiss har statskontoret den 20 december 1905 i
ärendet afgifvit underdånigt utlåtande och därvid anfört följande:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

35

Enligt en af sakkunnig person år 1898 uppgjord, i den till Riksdagen
i ämnet aflåtna nådiga propositionen åberopad beräkning angående
den sannolika kostnaden för döfstumlärarpersonalens pensionering hade
staten ansetts först om 15 år, sedan pensionsanstalten begynt sin
verksamhet, behöfva börja att lämna fyllnadsbidrag till nämnda pensionering.
Då direktionen för folkskollärarnas pensionsinrättning nu
kommit till ett annat resultat och beräknat, att sådant statsbidrag
vore erforderligt redan det första år, hvarunder anstalten trädde i
verksamhet, med omkring 10,000 kronor, vore statskontoret för sin del
icke i tillfälle att kunna om denna skiljaktighet i beräkningen yttra
sig i vidare mån, än att densamma syntes kunna åtminstone till någon
del förklaras genom det förhållandet, att förstnämnda beräkningar vore
uppgjorda sju år tidigare, än de direktionen nu framlagt, hvadan döfstumlärarpersonalen
under denna tid ryckt sju år närmare pensionsåldern,
hvarjämte det syntes kunna ifrågasättas, huruvida, såsom direktionen
i sistberörda beräkningar gjort, kostnaden för eventuella pensioner
i följd af så kallad half invaliditet och obotlig sjukdom, hvilken
pensionering väl måste anses endast mer undantagsvis förekomma, borde
uppskattas till så högt belopp, som femtio procent af de ordinarie
pensionerna.

Emellertid skulle, huru härmed än förhölle sig, enligt de för
pensionsanstalten fastslagna grunderna staten fylla det belopp, som,
utöfver till anstalten inflytande medel, erfordrades för döfstumlärarpersonalens
pensionering, vare sig detta belopp blefve större eller mindre
än hvad direktionen nu beräknat. I betraktande häraf syntes det icke
nödigt eller lämpligt att, såsom direktionen föreslagit, fixera det belopp,
som skulle få under år 1906 för ändamålet förskjutas, utan borde
direktionen äga att i mån af behof hos statskontoret rekvirera hvad
som under nämnda år i förevarande afseende åtginge.

I fråga om det för år 1907 erforderliga beloppet ansåge statskontoret
i likhet med direktionen lämpligt, att i sagda års riksstat
uppfördes ett förslagsanslag till bestridande af den fyllnad i pensionsanstaltens
utgifter, som fordrades, sedan i första rummet därför tagits i
anspråk de under samma år till pensionsanstalten inflytande inkomsterna.

På grund häraf tillstyrkte statskontoret, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes dels anbefalla statskontoret att, efter ingången af år 1906, till
direktionen, på dess rekvisition i mån af behof, under förskottstitel af
under händer varande medel utbetala hvad som utöfver de under samma
år till döfstumlärarnas pensionsanstalt inflytande inkomsterna åtginge till
bestridande af statens fyllnadsbidrag till döfstumlärarpersonalens pen -

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

sionering, hvilket förskott sedermera borde hos Riksdagen till ersättande
anmälas, dels ock föreslå Riksdagen att för år 1907 på ordinarie stat
under tionde hufvudtiteln bevilja ett förslagsanslag å erforderligt belopp
under rubrik: »Bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt».

I anledning af direktionens i särskild skrifvelse den 13 november
1905 gjorda anhållan om anvisande af medel för bestridande af pensionsanstaltens
förvaltningskostnader under år 1906 äfvensom direktionens
framställning om förskott af statsmedel för bestridande af utgifterna för
pensioneringen under samma år har Eders Kungl. Maj:t förut denna dag
dels med godkännande af direktionens förslag härutinnan förordnat,
att tills vidare folkskollärarnas pensionsinrättnings kamrerare, kassör,
sekreterare och ombudsman samt vaktmästare äfvensom den vid småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt anställda bokhållaren må användas
för fullgörande af deras nuvarande befattningar motsvarande göromål
hos döfstumlärarnas pensionsanstalt, samt att arbetet inom densamma
må fördelas mellan nämnda befattningshafvare i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de föreskrifter, som innehållas i den för folkskollärarnas
pensionsinrättning fastställda arbetsordningen;

dels medgifvit, att till härefter nämnda ändamål må utgå följande
belopp, nämligen

till bestridande af organisationskostnaden för döfstumlärarnas
pensionsanstalt ........................................ kronor 1,100: —

till arfvoden under år 1906

åt direktionens ordförande .............. kronor 250: —

„ ,, ledamöter, efter 200

kronor åt hvardera,

400

—

kamreraren ....................................

500

—

kassören ............................................

400

—

sekreteraren och ombudsmannen

300

—

bokhållaren .....................................

400

—

vaktmästaren ...................................

hyra, ved, lyse, skrifmaterialier,
extra biträden, vikariatsarfvoden

5?

50

in. m. under år 1906 ................

utgörande af statens fyllnads-bidrag under år 1906 till döf-

>5

600:

„ 2,900: —

stumlärarnas pensionsanstalt;

„ 10,000:—,

dels anbefallt statskontoret att till direktionen, på dess rekvisition

i män af behof, förskottsvis af under händer varande medel utbetala
dessa belopp;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

37

dels ock föreskrifvit, att hvad sålunda förskjutits skall af direktionen
godtgöras med de under år 1906 till pensionsanstalten inflytande
utgifter, så långt dessa räcka, samt att återstoden sedermera skall anmälas
till ersättande af Riksdagen.

Af direktionens ifrågavarande framställning framgår, att redan
från och med år 1906 bidrag från statens sida till döfstumlärarnas
pensionsanstalt är af nöden, hvadan för år 1907 ett förslagsanslag å
erforderligt belopp bör i riksstaten under tionde hufvudtiteln uppföras.
Detta torde, såsom statskontoret i sitt utlåtande framhållit, i viss mån
förklaras däraf, att pensionsanstalten trädt i verksamhet flera år senare
än hvad som antagits vid verkställandet af de beräkningar, som legat till
grund för Eders Kungl. Maj:ts framställning i ämnet till Riksdagen, hvarigenom
döfstumlärarpersonalen ryckt sju år närmare pensionsåldern. Lika
med statskontoret finner jag emellertid det kunna ifrågasättas, huruvida
icke direktionen i sin ifrågavarande framställning beräknat utgifterna
för pensioneringen högre än som varit erforderligt, men jag anser mig
dock icke böra tillstyrka, att anslaget bestämmes till lägre belopp än
direktionen begärt, helst anslaget bör vara af förslagsanslags natur.
Med detta anslag böra jämväl bestridas kostnaderna för pensionsanstaltens
förvaltning, och torde Eders Kungl. Maj:t äfven för år 1907 böra bestämma
de belopp, som för detta ändamål må anses erforderliga. Jag
hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
för år 1907 på ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppföra ett
förslagsanslag å 14,000 kronor under rubrik »Bidrag till döfstumlärarnas
pensionsanstalt», äfvensom medgifva, att Eders Kungl. Maj:t må af
detta anslag anvisa erforderligt belopp till bestridande af nämnda anstalts
förvaltningskostnader för år 1907.»

Med anledning af hvad departementschefen sålunda anfört rörande
behofvet redan nu af statsunderstöd för pensionering af döfstumlärarpersonalen
finner sig utskottet böra förorda Kungl. Maj:ts förslag om
uppförande å ordinarie stat af ett förslagsanslag för detta ändamål.

I fråga om de förvaltningskostnader för döfstumlärarnes pensionsanstalt,
som, enligt det föreliggande förslaget, må efter Kungl. Maj:ts
bepröfvande bestridas af nämnda anslag, har utskottet velat erinra, att
de föreslagna arfvodesbidragen vid folkskollärarnes pensionsinrättning
samt småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt synas alltför
höga i betraktande af dömstumlärarkårens fåtalighet samt det jämförelsevis
ringa beloppet af de från döfstumskoldistrikten och döfstum -

Utsleottets

yttrande.

38

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

Ang. höjning
eif statsbidraget
till
folkskollärares
pensionering.

[5-]

Ang.

Öfverlämnande
till statsverket
af reservation
å
anslaget för
blesserade
Öfveroch
underofficerare.

[6.]

lärarne själfva inflytande årliga afgifterna, men då utskottet erfarit,
att utredning pågår för reglering af först berörda personals aflöningsförmåner
med hänsyn särskildt till storleken af de olika pensionsfonder,
som af folkskollärarnas pensionsinrättning förvaltas, har utskottet icke
ansett nödigt, att nu afgifva något förslag i förevarande hänseende.

Utskottet får alltså hemställa,

a) att för år 1907 på ordinarie stat under tionde
hufvudtiteln må uppföras ett förslagsanslag å 14,000
kronor, under rubrik »Bidrag till döfstumlärarnas
pensionsanstalt», samt

b) att Riksdagen må medgifva, att Kungi. Maj:t
må af detta anslag anvisa erforderligt belopp till bestridande
af nämnda anstalts förvaltningskostnader
för år 1907.

6:o) Uti särskild proposition den 13 januari 1906 har Kungl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att öka det under tionde hufvudtiteln uppförda
anslaget »Bidrag till folkskollärares pensionering», nu 622,873
kronor, med 49,993 kronor, eller till 672,866 kronor.

Öfver denna Kungl. Maj:ts framställning kommer det sammansatta
stats- och lagutskottet att afgifva utlåtande, hvilket utskottet härigenom
skolat för Riksdagen

anmäla.

7:o) Kungl. Maj:t har under punkten 6 af tionde hufvudtiteln
för Riksdagen anmält, att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 sistlidna
december förordnat, att den till och med 1905 års slut uppkommande
reservation å anslaget »för blesserade öfver- och underofficerare» skall
till statsverket öfverlämnas.

Jämlikt statsverkspropositionen bilagdt utdrag af protokollet öfver
landtförsvarsärenden för den 30 december 1905 har, efter gemensam
beredning inom landt- och sjöförsvarsdepartementen, chefen för landtförsvarsdepartementet
i denna fråga anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 12 december 1904, hvaraf utdrag
blifvit till landtförsvarsdepartementet öfverlämnadt, har statskontoret

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

39

fäst uppmärksamheten å det under tionde hufvudtiteln uppförda reservationsanslaget
»för blesserade öfver- och underofficerare», därvid statskontoret
anmält, att, sedan reservunderlöjtnanten vid flottan E. O.
Sjögren, hvilken den 2 augusti 1889 i nåder tillerkänts en årlig pension
å 1,000 kronor från nämnda anslag, aflidit den 28 december 1902,
någon statsutgift icke från anslaget blifvit bestridd, och att reservationerna
vid 1903 års slut uppgått till 44,542 kronor 71 öre.

Angående detta anslag erinrar statskontoret, att Kungl. Maj:t,
till befrämiande af arméns rörlighet och tjänstbarhet samt på det att
fäderneslandets försvarare måtte varda tryggade för nöd, föreslagit 1810
års Riksdag att 5 å 6,000 riksdaler årligen måtte afsättas för att
användas till pensioner åt officerare och underofficerare, hvilka till
följd af undfångna blessyrer under de sista två krigen vore till tjänstgöring
oförmögna, samt att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts
förslag och i enlighet med vederbörande utskotts tillstyrkan enligt
beslut den 15 oktober nämnda år beviljat ett anslag å 5,500 riksdaler.

Anslaget, som enligt Riksdagens beslut den 23 oktober 1823
minskades till 5,000 riksdaler (7,500 kronor), öfverflyttades enligt Riksdagens
skrifvelse den 28 oktober 1860 från »allmänna indragningsstaten»
å 9:de hufvudtiteln till dess förra afdelning »pensionsstaten», enär det
syntes olämpligt, att detsamma, som vore reservationsanslag, i riksstaten
upptoges under rubriken »allmänna indragningsstaten», som vore af
förslagsanslags natur.

1870 års Riksdag minskade anslaget till 5,000 kronor, hvarefter,
i anledning af Riksdagens anhållan det Kungl. Maj:t täcktes tillse,
huruvida icke den uppkomna reservationen skulle kunna utan olägenhet
till statsverket öfverlämnas, denna i 1871 års rikshufvudbok öfverförts
till statsverket. Anslaget minskades ytterligare af 1884 års Riksdagtill
4,000 kronor och af 1897 års Riksdag till 2,400 kronor, med hvilket
belopp det fortfarande utgår.

Vid sistnämnda riksdag ifrågasattes af enskild motionär, att anslaget,
som under en följd af år visat öfverskott, skulle uteslutas ur
riksstaten.

Ehuru för närvarande icke några utgifter äro anvisade att från
anslaget utgå, synes mig dock ej lämpligt att helt och hållet indraga
anslaget, hvaremot nu befiniliga reservationer må kunna utan olägenhet
öfverlämnas till statsverket.»

Emot Kungl. Maj:ts omförmälda beslut har utskottet icke funnit
anledning till erinran, hvilket utskottet härmed skolat för Riksdagen

anmäla.

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. anslagen
under pensionsstaten.

Ang. pension
åt extra fånggevaldigern

E. Waltner.

[7-]

8:o) I fråga om beloppen af anslagen under pensionsstaten har i
statsverkspropositionen erinrats, hurusom enligt Kungl. Maj:ts förslag
ökningen under denna stat komme att utgöras af följande belopp,
nämligen

höjning af bidraget till pensionering af änkor och barn efter
befäl och underbefäl med vederlikar vid armén
höjning af bidraget till pensionering af änkor
och barn efter lärare vid allmänna läroverk, peda gogier,

seminarier m. m............................................

bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt
höjning af bidraget till folkskollärares pensionering
.........................................................................

tillsammans kronor 69,502: —
Om härtill lades summan af de ordinarie anslagen
till pensionsstaten enligt nu gällande riksstat___„__2,102,139: —

komme de ordinarie anslagen till pensionsstaten
att sluta å ett belopp af ........................... kronor 2,171,641: —

I afseende å öfriga anslag under pensionsstaten har icke föreslagits
någon förändring, och får utskottet hemställa,

att samtliga de anslag under pensionsstaten, i
afseende å hvilka förändring nu icke blifvit ifrågasatt,
må i riksstaten för år 1907 upptagas med oförändrade
belopp.

kronor 1,535: —

3,974: —
14,000: —

49,993: —■

Indragningsstaten.

9:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under tionde
kufvudtiteln i punkt 7 föreslagit, att extra fånggevaldigern i Gäfleborgs
län Erik Waltner måtte berättigas att från och med månaden
näst efter den, i hvilken han från gevaldigersbefattningen erhölle afsked,
åtnjuta årlig pension till ett mot gevaldigerslönen svarande belopp af
500 kronor.

Jämlikt vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 13 januari 1906 har departementschefen
i denna fråga anfört följande:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

41

»Uti underdånig skrifvelse den 22 september 1905 har fångvårdsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition till
Riksdagen göra framställning därom, att extra gevaldiger!! i Gäfleborgs
län Erik Waltner måtte berättigas att å allmänna indragningsstaten
undfå pension till ett mot gevaldigerslönen svarande belopp af 500
kronor.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att Waltner, som är född
den 26 mars 1833, den 7 oktober 1863 blifvit anställd såsom extra
vaktknekt vid länsfängelset i Gäfle och den 30 maj 1864 erhållit
fångvårdsstyrelsens förordnande såsom ordinarie vaktknekt; att han den
12 april 1872 antagits till extra fånggevaldiger inom Gäfleborgs län och
den 23 januari 1883, sedan ledighet inträffat af en ordinarie gevaldigersbefattning,
förordnats att tills vidare upprätthålla denna gevaldigersbefattning
mot åtnjutande af löneförmåner enligt fastställd stat; samt
att lian fortfarande bekläder denna syssla.

Anledningen därtill, att Waltner år 1883 endast erhöll förordnande
tills vidare, har fångvårdsstyrelsen uppgifvit vara en då väntad minskning
i fångtransporterna inom länet, i följd hvaraf tjänsten ansågs icke
böra definitivt återbesättas.

Waltner, som uppnått 72 lefnadsår, bär alltså tjänat staten i
42 år och därunder nära 8 år varit ordinarie vaktknekt samt mer än 22 år
uppehållit en ledig ordinarie fånggevaldigersbefattning med lika tjänstgöring
som ordinarie gevaldiger och full aflöning å det i riksstat uppförda
bestämda anslaget till fångars vård och underhåll. Under sin
långa tjänstetid har han förvärfva t det vitsord, att han plikttroget
fullgjort sina åligganden samt iakttagit en absolut nykter och i allo
hedrande vandel.

Fångvårdsstyrelsen har anfört, att, om Waltner i sin tjänst varit
ordinarie å den af 1882 års Riksdag fastställda aflöningsstat, i hvars
ställe numera gäller den af 1902 års Riksdag godkända nya lönestaten,
han skulle hafva uppfyllt de genom nådiga kungörelsen den 13 juni
1902 för befattningskafvandes vid fångvården berättigande till pension
å allmänna indragningsstaten stadgade villkor. Det förhållande, att
Waltner af skäl, som icke beröra hans lämplighet eller duglighet för
tjänsten, varit i saknad af dylikt konstitutorial, bör ej billigtvis lända
honom till men, när han efter långvarig och hedrande tjänstgöring
måste på grund af ålder och försvagadt hälsotillstånd från befattningen
afgå. I likhet med Kung!. Maj:ts befallningshafvande, som till fångvårdsstyrelsen
öfverlämnat framställning i ämnet från Waltner, har
Bill. till Eiksd. Prof.. 1906. 4. Sami. 1 Afd. 11 Höft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

styrelsen därför funnit sådana omständigheter vara för handen, att
pension af statsmedel bör Waltner beredas.

Statskontoret, som hörts i ärendet, har instämt i fångvårdsstyrelsens
hemställan. Det hinder, som möter för tillämpning å Waltner
af de allmänna pensioneringsgrunder, hvilka blifvit för fånggevaldiger
fastställda, är enligt statskontorets mening af så uteslutande formell
natur, att det skulle vara i hög grad obilligt, därest ej detta hinder
undanröjes.»

Utskottet, som icke haft anledning till erinran emot Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Any.

pension åt
förra aröeterskan
vid
ammunitionsfahriken
B. K.

Ersdotter.

10:o) Kungl. Maj:t har under punkten 8 af förevarande hufvudtitel
föreslagit, att förra arbeterskan vid ammunitionsfabriken Bengts Karin
Ersdotter måtte under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension
af BOO kronor, att utgå från och med den 1 januari 1905.

[8.] Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 30 december

1905 har departementschefen i denna fråga anfört följande:

»Efter framställning af styresmannen för ammunitionsfabriken
har arméförvaltningen å artilleridepartementet i underdånig skrifvelse
den 14 sistlidne september anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
hos Riksdagen utverka pension från allmänna indragningsstaten å 300
kronor årligen från och med innevarande år åt förra arbeterskan vid
fabriken Bengts Karin Ersdotter. Arméförvaltningen har därvid, med
öfverlämnande af frejd-, läkar- och arbetsbetyg, anfört, att Bengts
Karin Ersdotter, som är född den 10 augusti 1844, i mera än 35 år,
eller från den 1 maj 1868 till den 13 december 1904, oafbrutet varit
i ammunitionsfabrikens tjänst, att hon på grund af kronisk reumatism
och sin ålder vore mindre arbetsför, samt att hon under anställningen
vid fabriken erhållit vitsord om ett hedrande uppförande och om utmärkt
arbetskunnighet.

Efter nådig remiss har medicinalstyrelsen den 27 september 1905
i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande och därvid hemställt om nådigt
bifall till arméförvaltningens ifrågavarande framställning. Denna har
jämväl af statskontoret uti infordradt utlåtande den 17 oktober 1905
förordats.

Statsutskottets Utlutande N:o 11.

43

Som Bengts Karin Ersdotters 35-åriga anställning i statens tjänst
synes mig berättiga henne, då hon numera på grund af ålder och
sjuklighet icke kan genom arbete försörja sig, att från staten erhålla
hjälp till sitt uppehälle, biträder äfven jag omförmälda framställning.»

Utskottet, som inhämtat, att under år 1903 Bengts Karin Ersdotters
arbetsförtjänst uppgått till 582 kronor, hvarjämte hon åtnjutit
fri bostad och vedbrand, anser pension böra, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit,
henne beredas, och hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

ll:o) Kungl. Maj:t har uti en den 16 februari 1906 allåten pro- Ang. pension
position (n:o 56) föreslagit Riksdagen medgifva, att besiktningsrust- ^ingsrust
mästaren vid Gottlands tygstation Per Gustaf Andersson finge från och mästaren
med månaden näst efter den, hvari han erhölle afsked från sin beställ- p- G- Anders~
ning, under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 1,216 kronor.

Till det propositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
för förenämnda dag har departementschefen härom haft
följande uttalande:

»Uti en af tygmästaren på Gottland till arméförvaltningen å
artilleridepartementet insänd och af arméförvaltningen jämte eget underdånigt
utlåtande den 21 september 1905 öfverlämnad skrifvelse har
besiktningsrustmästaren vid Gottlands tygstation Per Gustaf Andersson
anhållit, att åt honom, som nu vid uppnådda 64 lefnadsår stode inför
sannolikheten att inom kort ej nöjaktigt kunna uppehålla sin tjänst,
måtte, då han enligt skrifvelsen bifogad styrkt tjänsteförteckning tjänat
staten i mer än 40 år, men icke varit i tillfälle att vinna delaktighet
i arméns pensionskassa, utverkas pension å allmänna indragningsstaten
med 1,216 kronor årligen, motsvarande 80 procent af hans nuvarande
lön jämte ålderstillägg.

Såsom af handlingarna i ärendet inhämtas, blef Andersson, som
är född den 19 augusti 1841, anställd den 28 juli 1865 såsom extra
besiktningsrustmästare och den 23 januari 1866 förordnad att vara
besiktningsrustmästare vid tygstationen på Gottland med lön på arméförvaltningens
artilleridepartements stat. Hans aflöning, som till eu

44

Statsutskottets Utlåtande N;o 11.

början utgått från artilleridepartementets andel i förutvarande statsanslaget
till försvarsverket till lands i allmänhet och sedermera varit
uppförd å de af Eders Kungl. Maj:t årligen fastställda stater, rörande
användningen af anslaget till arméns vapen, ammunition och skjutöfningar
samt artilleriets öfningar och materiel, har under åren 1877
—1901 uppgått till 1,500 kronor årligen samt från och med år 1902
utgjort lön 1,020 kronor och dagaflöning 730 kronor jämte ålderstillägg
å lönen med 500 kronor.

Arméförvaltningen, som med hänvisning till bestämmelserna i
nådiga brefvet den 11 augusti 1818 närmare redogjort för anledningen
därtill, att Anderssons aflöning såsom besiktningsrustmästare å Gottland
icke kommit att uppföras å någon af Riksdagen fastställd stat, framhåller,
hurusom Andersson i anledning häraf icke kunnat vinna delaktighet
i arméns pensionskassa och fördenskull icke kan tillerkännas
pension från nämnda kassa eller fyllnadspension från de till arméns
pensionering anvisade statsmedel; och bär arméförvaltningen i likhet
med tygmästaren tillstyrkt ansökningen med erinran, att andra besiktningsrustmästare
efter den af Riksdagen senast beviljade löneförbättring
hade en lön af 1,200 kronor jämte ålderstillägg å 500 kronor,
hvadan de vid afskedstagandet vore berättigade till pension och fyllnadspension
å tillhopa 1,300 kronor.

Direktionen öfver arméns pensionskassa, som den 1 november
1905 i ärendet afgifvit yttrande, har dels bekräftat, att Andersson ej
har delaktighet i nämnda kassa, dels ock erinrat, att den af Andersson
begärda pensionen enligt nådiga brefvet den 22 juni 1877 skulle hafva
tillkommit honom, därest hans beställning varit förenad med sådan
delaktighet.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 28 december 1905
tillstyrkt aflåtande till Riksdagen af nådig proposition om pension å
allmänna indragningsstaten för Andersson med det af honom begärda
beloppet, 1,216 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den,
under hvilken han varder entledigad från sin befattning.

Då jag härutinnan biträder hvad statskontoret tillstyrkt, föranledes
jag därtill i främsta rummet af de utaf Andersson själf anförda förhållanden,
men därjämte af det vid Gottlands tygstation med dess afskira
läge föreliggande behofvet af en fullt tjänstduglig samt med den
nya gevärs- och artillerimaterielen förtrogen besiktningsrustmästare,
hvilka egenskaper man icke, med hänsyn till Anderssons höga ålder,
kan hos honom påräkna.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

45

Utskottet får med anledning af hvad i detta ärende upplysts
hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.

12:o) Uti en till Riksdagen den 16 februari 1906 aflåten proposition Ang. pension
(n:o 57) bär Kungl. Maj:t föreslagit, att t. f. fabriksförvaltaren vid galtar™ a.
ammunitionsfabrikens afdelning å Karlsborg A. E. V. Wännerdahl måtte E.v.Wännerfrån
och med månaden näst efter den, i hvilken han blefve entledigad dahlm
från sitt förordnande såsom fabriksförvaltare, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 1.056 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden sistnämnda
dag har departementschefen i ämnet anfört följande:

»Med tillkännagifvande, att t. f. fabriksförvaltaren vid ammunitionsfabrikens
afdelning å Karlsborg A. E. Y. Wännerdahl i en af styresmannen
för fabriken med tillstyrkan öfverlämnad ansökning anhållit
om utverkande af pension åt honom, då han vid uppnådda 65 år skulle
från tjänsten afgå, har arméförvaltningen i underdåning skrifvelse den
28 augusti 1905 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen
aflåta nådig proposition om beviljande åt Wännerdahl af en
årlig pension, motsvarande den pension med fyllnadspension, hvartill
han enligt gällande bestämmelser varit berättigad, därest han vunnit
delaktighet i arméns pensionskassa, eller 1,056 kronor, utgörande 80
procent af fabriksförvaltarelönen enligt gällande stat, 1,320 kronor.

Arméförvaltningen har därvid erinrat, hurusom arméförvaltningen
i underdånig skrifvelse den 23 september 1901 angående tillämpningen
af den för år 1902 fastställda staten för ammunitionsfabriken anfört,
att redogöraren vid fabrikens afdelning å Karlsborg, förvaltaren Wännerdahl,
i sådan egenskap anställts medelst förordnande den 18 april 1888
mot ett årligt arfvode, som till en början utgjort 1,000 kronor, men
i november 1893 höjts till 1,800 kronor, samt att Wännerdahl vid
sådant förhållande och då han i tjänsten ådagalagt synnerligt nit samt
skicklighet och plikttrohet, skäligen borde tills vidare bibehållas vid
befattningen, äfven sedan densamma från och med år 1902 blifvit
uppförd såsom beställning på stat, men att Wännerdahl, som då redan
uppnått 60 år, icke kunde utan erläggande af betydande retroaktivafgifter
för pensions- och fyllnadspensions erhållande vinna delaktighet
i arméns pensionskassa och i öfrigt icke kunde erhålla därför erforder -

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

liga tjänstår, hvarför arméförvaltningen hemställde om nådigt tillstånd
för Wännerdahl att fortfarande få på förordnande bestrida
förvaltaretj änsten.

Såsom arméförvaltningen jämväl erinrat, har Eders Kung!. Maj:t,
enligt nådiga beslut den 22 november 1901 och den 29 maj 1903, medgift,
att arméförvaltningen finge till bestridande af beställningen
såsom fabriksförvaltare vid ammunitionsfabriken förordna Wännerdahl
tills vidare till dess han fyllt 65 år, därest lian intill denna tid befunnes
skicklig att tjänsten upprätthålla, hvarefter Eders Kungl. Maj:t, med
bifall till arméförvaltningens i sammanhang med framställningen om
utverkandet af pension åt Wännerdahl gjorda hemställan, den 15
september 1905 medgifvit, att Wännerdahs förordnande finge fortgå
till dess pensionsfrågan blefve afgjord.

Enligt den underdåniga skrifregel! bilagda intyg och tjänsteförteckning
har Wännerdahl, som är född den 5 september 1840,
under åren 1870——1877 samt från och med år 1880 till den 1 april
1887 tjänstgjort såsom biträde åt fabriksförvaltaren vid ammunitionsfabriken
å Marieberg samt från och med sistnämnda dag haft anställning
såsom tillförordnad fabriksskrifvare därstädes, till dess hans
förordnande såsom fabriksförvaltare vid fabrikens afdelning å Karlsborg
den 18 april 1888 tog sin början, hvadan hans tjänstgöring vid ammunitionsfabriken
omfattar en sammanlagd tid af öfver 33 år. Styresmannen
för *fabriken har, enligt arméförvaltningens uppgift, vitsordat,
att Wännerdahl städse med nit och odeladt intresse ägnat sin tid åtfabrikens
tjänst.

Statskontoret har i afgifvet underdånigt utlåtande i ärendet den
28 december 1905 anfört, att, ehuru det syntes tvifvelaktigt, huruvida
Wännerdahls anställning såsom biträde under mer än 15 år åt fabriksförvaltaren
å Marieberg kunde Wännerdahl tillgodoräknas såsom statstjänst,
enär berörda anställning torde hafva berott af enskild öfverenskommelse
och aflöningen för arbetet åtminstone icke direkt utgått af
statsmedel, statskontoret likväl, i betraktande däraf, att Wännerdahls
arbete äfven under nämnda anställning kommit ammunitionsfabriken
till godo, och med hänsyn till Wännerdahls långvariga och väl vitsordade
tjänstgöring såsom tillförordnad fabriksskrifvare och tillförordnad
fabriksförvaltare funnit sig böra tillstyrka, att framställning hos Riksdagen
måtte i enlighet med arméförvaltningens hemställan göras till
beredande åt Wännerdahl af pension, mot hvars föreslagna belopp statskontoret
icke hade något att erinra.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

47

Då, efter det den fabriksförvaltartjänst, som Wännerdahl alltsedan
den 18 april 1888 bestridt, blifvit, jämlikt Eders Kungl. Maj:ts med
1901 års Riksdag fattade beslut, å stat uppförd, fråga första gången
uppstod därom, att Wännerdahl fortfarande på förordnande skulle upprätthålla
denna tjänst, lät Eders Kungl. Maj:t därom inhämta yttrande
af direktionen öfver arméns pensionskassa, som beträffande möjligheten
för Wännerdahl att förvärfva delaktighet i pensionskassan, om han
blefve å ordinarie stat anställd, i underdånig skrifvelse den 30 oktober
1901 meddelade, att han först den 18 april 1918, under förutsättning
att han då kvarstode i tjänst, blefve berättigad till pension, samt att
han blefve skyldig att erlägga i retroaktiv- och befordringsafgifter till
arméns pensionskassa 307 kronor 50 öre och till arméns nya änkeoch
pupillkassa 1,086 kronor 78 öre, ehuru han vore ogift och redan
innehade den lefnadsålder, efter hvars uppnående delägare i händelse
af därefter ingånget äktenskap icke ägde grunda pensionsrätt.

Äfven om Wännerdahl blifvit uppförd å stat, skulle han, då det
ej var tänkbart, att han intill fyllda 77 7/j2 lefnadsår bibehölle tjänstbarhet,
icke hafva kunnat förvärfva pensionsrätt, hvarför det varit
obilligt att genom sådan anställning tvinga honom till erläggande af
omförmälda, för honom otvifvelaktigt högst kännbara utgifter. Detta
förhållande kan emellertid ej förminska Wännerdahls på långvarig och
plikttrogen statstjänst grundade anspråk på pension, då han ej längre
förmår att förrätta sådan tjänst. Vid bedömandet af Wännerdahls
anspråk i sådant afseende anser jag hänsyn äfven böra tagas till den
tid af öfver 15 år, då han tjänstgjort som biträde åt fabriksförvaltaren
å Marieberg, enär Wännerdahls arbete utförts för statens räkning och
den omständigheten, att anställningen varit grundad på ett enskildt
aftal och ej på förordnande af någon statsmyndighet, sannolikt varit
föranledd af dåvarande organisatoriska förhållanden.»

Med anledning af hvad till stöd för denna framställning anförts
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må bifalla hvad Kungl. Maj:t i
förevarande afseende föreslagit.

13:o) Kung!. Maj:t har i en till Riksdagen den 16 februari 1906
aflåten proposition (n:o 58) föreslagit, att arbetarne vid det till Karlsborgs
fästningsbyggnad hörande kalkstensbrottet vid Borghamn, hamnvakten
och förrådsdrängen Hans Gottfrid Engqvist och stenhuggaren

Ang. pension
för arbetarne
//. G. Engqvist
och F.
O. Svanberg.

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Frans Otto Svanberg måtte från och med år 1906 å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 300 kronor hvardera.

Beträffande denna framställning har statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet ofvannämnda dag
anfört följande:

»Uti särskilda af frejd-, läkar- och arbetsbetyg åtföljda skrivelser
till fortifikationsbefälhafvaren å Karlsborgs fästning hafva arbetarne vid
det till fästningsbyggnaden hörande kalkstensbrottet vid Borghamn,
hamnvakten och förrådsdrängen Hans Gottfrid Engqvist samt stenhuggaren
Frans Otto Svanberg anhållit om utverkande åt dem af statsunderstöd
i form af pension.

Af ansökningshandlingarna, som till arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
öfverlämnats och af arméförvaltningen med underdånig
skrifvelse den 6 december 1905 till Eders Kungl. Maj:t insändts,
inhämtas:

att Engqvist, som är född den 14 februari 1834, alltsedan år 1849
innehaft anställning vid förutnämnda kalkstensbrott, men numera efter
upprepade hjärnblödningar med däraf följande förlamning är till arbete
oförmögen och i behof af ständig vård, utan att något hopp förefinnes
om förbättring i hans tillstånd;

att Svanberg är född den 6 november 1829 och att han alltsedan
år 1853 innehaft anställning vid kalkstensbrottet, men numera till följd
af sjuklighet och på grund af framskriden ålder nedsatta krafter är
oförmögen att förrätta sitt arbete; samt

att såväl Engqvist som Svanberg under tjänstetiden städse ådagalagt
nit och redbarhet i arbetet och uppfört sig på ett i allo hedrande
sätt, hvarför ock båda såsom vedermäle därför erhållit sällskapet Pro
Patrias silfvermedalj.

Uti omförmälda skrifvelse har arméförvaltningen på grund af de
bevekande omständigheter, som förelåge, hemställt, det Eders Kungl.
Maj:t täcktes i nådig proposition till Riksdagen utverka åt hvardera af
bemälde ålderstigna arbetare en årlig pension af 300 kronor, att utgå
från och med år 1906.

Statskontoret har den 29 december 1905 afgifvit infordradt utlåtande
i ärendet; och enär omständigheterna syntes med nödvändighet
bjuda, att understöd på ålderdomen bereddes ifrågavarande, i kronans
tjänst utslitna arbetare, samt pensioner till enahanda belopp, som arméförvaltningen
föreslagit, blifvit af 1904 års Riksdag beviljade för fyra

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

49

arbetare vid Karlsborgs fästningsbyggnad, bär statskontoret biträdt
arméförvaltningens hemställan.

Enligt hvad jag inhämtat, har arbetsförtjänsten under år 1905
uppgått för Engqvist till något öfver 500 kronor och för Svanberg till
omkring 300 kronor, hvarjämte de åtnjutit fri bostad och vedbrand.»

1 likhet med myndigheterna ansåge departementschefen ifrågavarande
åldriga arbetare på grund af långvarig och trogen tjänst hafva
gjort sig förtjänta af de för dem föreslagna pensionerna.

Utskottet, som håller före, att staten bör åt ifrågavarande, under
eu afsevärdt lång tid i statens tjänst använda arbetare lämna understöd
på deras ålderdom, har emot de föreslagna pensionsbeloppen icke haft
något att erinra och hemställer alltså:

a) att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts framställning
i fråga om pension till arbetaren vid det till
Karlsborgs fästningsbyggnad hörande kalkstensbrottet
vid Borghamn, hamnvakten och förrådsdrängen Hans
Gottfrid Engqvist; samt

b) att Kungl. Maj:ts förslag onrpension åt arbetaren
vid samma kalkstensbrott, stenhuggaren Frans
Otto Svanberg jämväl må af Riksdagen bifallas.

14:o) Uti eu den 16 februari 1906 aflåten proposition (n:o 59)
har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att vaktmästaren vid
landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition Carl Magnus Fägerholm
måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle
afsked från berörda beställning, å allmänna indragningsstaten åtnjuta
pension till belopp af 600 kronor årligen.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har beträffande
denna framställning till statsrådsprotokollet ofvannämnda dag
anfört följande:

»Vaktmästaren vid landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition
Carl Magnus Fägerholm har anhållit, att, då hans krafter icke
mera tillåta honom att upprätthålla nämnda vaktmästaresyssla, komma
i åtnjutande af pension från allmänna indragningsstaten.

Fägerholm, som är född den 29 januari 1841 och sålunda fyllt
65 år, har, enligt ansökningen vidfogade intyg och tjänsteförteckning,
Bill. till Eilcsd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7

Ang. pension
för vaktmästaren

vid landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition
C. M.
Fäger holm.

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

efter det han den 16 maj 1859 antagits till underkanonier vid flottan,
innehaft anställning såsom underkanonier och kanonier vid flottan 3 år
6 månader 8 dagar samt därefter såsom sergeant vid kronoarbetskåren i
Karlsborg och vid Hallands bataljon 6 år 8 månader 4 dagar, hvarefter
han, på grund af vederbörligt förordnande, tjänstgjort såsom vaktmästare
vid länscellfängelset i Falun 2 år, såsom sergeant vid straffängelset å
Långholmen 11 månader, såsom vaktmästare vid länsfängelset i Gäfle 8
månader 8 dagar, hvarunder han tidtals jämväl bestridt direktörsbefattning,
samt såsom portvakt vid statens järnvägars verkstäder å Liljeholmen
7 år 11 månader 8 dagar. Sin nuvarande beställning såsom
vaktmästare vid kommandoexpeditionen har han innehaft sedan den
30 september 1890 eller mer än 15 år 4 månader, hvadan Fägerholm
innehaft statstjänst i öfver 37 år.

Fägerholm, hvilken af chefen för kommandoexpeditionen, som
tillstyrker ansökningen, erhållit det vitsord, att han utmärkt väl fullgjort
sin tjänst därstädes, och hvilkens tjänstgöring i öfriga befattningar
äfven väl vitsordats, har, i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut
den 4 november 1904, erhållit medaljen i silfver af åttonde storleken
med inskrift »för nit och redlighet i rikets tjänst». Dessutom har
Fägerholm, hvilken såsom frivillig stått i dansk krigstjänst under år
1864, af Hans Maj:t Konungen af Danmark erhållit minnesmedalj för
deltagande i kriget nämnda år och utnämnts till dannebrogsman.

Enligt läkarbetyg kan Fägerholm till följd af ålclerdomsbräcklighet
och reumatiska krämpor svårligen någon längre tid sköta sin tjänst.

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet infordrats, har funnit
goda skäl föreligga för framställning till Riksdagen om pension å allmänna
indragningsstaten åt Fägerholm, då han uppnått den lefnadsålder
och det antal tjänstår, som, därest han innehaft ordinarie tjänst,
skulle hafva berättigat honom till pension; och anser statskontoret
pensionsbeloppet böra bestämmas till 80 procent af det till Fägerholm
nu utgående årsarfvode eller 600 kronor årligen, motsvarande hvad
en ordinarie vaktmästare vid Eders Kungl. Maj:ts kansli efter intjänande
af ålderstillägg äger bekomma i pension.

För den beställning vid kommandoexpeditionen, som af Fägerholm
innehafves, är i staten för landtförsvarsdepartementet uppfördt ett
arfvode af 750 kronor. I likhet med statskontoret anser jag den omständigheten,
att beställningen ej är ordinarie tjänst med lön och
sålunda ej heller, enligt gällande bestämmelser, förenad med pensionsrätt,
icke befria staten från skyldigheten att försörja en åldrig tjänare,
då lian icke längre med fördel kan bibehållas vid tjänsten. Som Fäger -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

51

holme tjänst är jämförlig med vaktmästarbeställning i kansliet, biträder
jag jämväl det af statskontoret, med tillämpning af bestämmelserna för
sådan vaktmästares pensionsrätt, afgifna förslag i afseende å pensionsbeloppet.
»

Utskottet, som emot denna Kungl. Maj:ts framställning icke haft
något att erinra, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

15:o) Uti en den 23 februari 1906 afbiten proposition (n:o 83) har
Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att musiksergeanten af
andra klassen vid Kalmar regemente Gustaf Emanuel Lindberg finge
från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle afsked
från sin beställning, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension till belopp af 780 kronor.

Beträffande denna framställning har statsrådet och chefen för
landtförsvardepartementet till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
ofvannämnda dag anfört följande:

»Chefen för Kalmar regemente har i underdånig skrifvelse den
15 december 1905, med förmälan att musiksergeanten af andra klassen
vid regementet Gustaf Emanuel Lindberg genom operation förlorat
ena fotens främre del och sålunda blifvit till krigstjänst oduglig, anhållit,
att Lindberg måtte, för att af regementschefen kunna skiljas
från tjänsten, komma i åtnjutande af pension från allmänna indragningsstaten.

Såsom af den underdåniga skrifvelsen inhämtas, blef Lindberg,
som är född den 16 oktober 1866, anställd såsom spel i nummer vid
Kalmar regemente den 17 januari 1885 och, efter vunnen befordran
till vice korpral och korpral, den 11 maj 1901 utnämnd och förordnad
till fältmusikant samt den 7 februari 1902, i anledning af beslutet om
arméns omorganisation, antagen till musiksergeant af andra klassen, i
egenskap hvaraf han från 1903 års början uppburit aflöning; och har
Lindberg, alltsedan han förordnades till fältmusikant, erlagt föreskrifna
afgifter till arméns pensionskassa.

Enligt intyg afl vederbörande regementsläkare, har Lindberg, som
till följd af kärlsjukdom undergått operation och därigenom förlorat

Ang. *
pension åt
musiksergeanten

G. E. Lindberg.

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

vänstra foten med undantag af bakre delen, innehållande hälbenet och
språngbenet, på grund häraf blifvit oförmögen till krigstjänst.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har den 10 sistlidne
januari afgifvit infordradt utlåtande i ärendet och därvid anfört, att
Lindberg, som uppnått endast 39 lefnadsår och 19 tjänstår efter 20:de
åldersåret och ej erhållit omförmälda skada i tjänsten, icke på grund
af gällande bestämmelser vore berättigad till pension från arméns
pensionskassa, men att giltig anledning syntes direktionen föreligga
att genom nådig proposition till Riksdagen åt Lindberg utverka pension
från allmänna indragningsstaten å 780 kronor, eller samma belopp,
hvarmed Lindbergs pension, om han varit berättigad till sådan från
arméns pensionskassa, skolat jämte tillagd fyllnadspension utgå.

Statskontoret, som anser, att Lindberg icke kan, med stöd af
punkt 8 i nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 angående grunder för
pensioneringen af arméns befäl och underbefäl in. m., mot sin vilja
från tjänsten skiljas, har uti afgifvet underdånigt utlåtande af den 29
sistlidne januari, under erinran att Lindbergs aflöning utgjordes af lön
780 kronor och dagaflöning, i gällande stat förslagsvis upptagen till
383 kronor 25 öre, hemställt, att, därest af hänsyn till regementets
fördel pröfvades nödigt, att Lindberg afginge från sin tjänst, hos Riksdagen
måtte äskas pension för honom med det af direktionen för
arméns pensionskassa föreslagna belopp.

Enligt det af statskontoret angifna författningsrum, kan den löntagare,
som i minst tre år lidit af lamhet, utan att anledning förefinnes,
att han kan återvinna tjänstbarhet, utan egen ansökning från
tjänsten skiljas mot åtnjutande af pension från allmänna indragningsstaten
till belopp, motsvarande pension från arméns pensionskassa
jämte fyllnadspension. I likhet med statskontoret anser jag den Lindberg
åkomna skadan icke vara hänförlig till sådan sjukdom, som i omförmälda
punkt af berörda nådiga cirkulär afses. Den medför emellertid
samma verkan eller fullkomlig otjänstbarhet. Vid sådant förhållande
synes det mig nödigt att genom utverkande af rätt till pension åt
Lindberg gifva honom tillfälle att redan nu från tjänsten begära afsked;
och som Lindberg, därest han på grund af bestämmelsen i 1877
års cirkulär kunnat utan egen begäran entledigas, varit berättigad till
full pension eller 780 kronor, anser jag samma belopp nu böra honom
tillerkännas.»

Då, enligt hvad af statsrådsprotokollet framgår, Lindberg, ehuru,
enligt läkares intyg, till krigstjänst oförmögen, icke kan jämlikt gällande

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

53

grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl m. m. mot
sin vilja från tjänsten skiljas, liar utskottet ansett, att honom bör beredas
tillfälle att med rätt till pension afgå ur krigstjänsten; och får
utskottet, som i afseende å pensionens belopp biträder Kungl. Maj:ts
förslag, hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

16:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion Ang. cn inom
(n:o 122) har herr E. Räf föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja åt t” fS
förre musiksergeanten vid Karlskrona grenadjärregemente Johannes Elias motion.
Nordström en årlig pension af 300 kronor.

Utskottet får beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna
framställning, hänvisa till själfva motionen.

Då, enligt hvad utskottet inhämtat, Kungl. Maj:t, efter vederbörande
myndigheters hörande, vid föredragning den 7 oktober 1904
af en utaf Nordström gjord ansökning om pension förklarat sig anse
hvad i ärendet förekommit icke vara af beskaffenhet att böra föranleda
framställning till Riksdagen af pension åt Nordström, utan tilldelat
Nordström en gratifikation för en gång af 300 kronor, har utskottet
icke ansett sig böra, på hemställan af enskild motionär tillstyrka
bifall till nu ifrågavarande framställning.

Utskottet får alltså hemställa,

att herr Rafs förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

17:o) Kungl. Maj:t har uti eu den 2 februari 1906 aflåten propo- Ang. pension
sition (n:o 35) föreslagit Riksdagen medgifva, att vaktmästaren hos ren hos iäns.
länsstyrelsen i Jönköpings län Karl Johan Jansson finge för sin åter- styrelsen i
stående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension °n
af 600 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, under K- ■> Jansson.
hvilken afsked från vaktmästarsysslan blefve honom beviljadt.

Statsrådet och chefen för civildepartementet har i detta ärende
till statsrådsprotokollet öfver civilärenden ofvannämnda dag anfört
följande:

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Uti skrifvelse den 30 oktober 1905 bär Eders Kung! Maj:ts
befallningshafvande i Jönköpings län gjort underdånig hemställan därom,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för beredande af pension
åt vaktmästaren hos länsstyrelsen i Jönköpings län Karl Johan
Jansson.

Vid den underdåniga framställningen har fogats ett den 31 oktober
1905 ntfärdadt läkarbetyg, utvisande, att Jansson den 22 oktober
1904 träffats af hjärnblödning med efterföljande förlamning af vänstra
armen och benet samt oförmåga att låta urinen, hvilka symptom så
småningom gått tillbaka, men att Janssons psykiska förmåga och arbetsförhet
därefter synnerligen förminskats, i synnerhet som Jansson dessutom
lede af arterioskleros,

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har vitsordat, att Jansson,
som till följd af ålder och tilltagande sjuklighet länge saknat förmåga
att på ett nöjaktigt sätt sköta sin vaktmästarbefattning, numera vore
alldeles urståndsatt att fullgöra sina med nämnda syssla förenade åligganden,
äfvensom framhållit, att någon lämplig person icke torde finnas
villig att för de med tjänsten i fråga förenade tjänstgöringspenningar,
hvilka uppginge till allenast 300 kronor för år, såsom vikarie uppehålla
tjänsten.

För öfrigt bär Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beträffande
Jansson meddelat: att han, enligt bifogadt frejdbetyg, vore född den

27 augusti 1838 och sålunda uppnått eu ålder af 67 år; att Jansson,
som den 27 november 1880 antagits till vaktmästare hos länsstyrelsen
i Jönköpings län, den 15 november 1862 blifvit anställd såsom extra
vaktmästare vid civildepartementets expedition, hvarest han uppgifvits
hafva tjänstgjort i tre år, hvadan han nu skulle innehafva omkring

28 tjänstår; att Jansson städse ådagalagt villighet i tjänsten och efter
bästa förmåga fullgjort sina skyldigheter; samt att den hjärnblödning,
hvaraf Jansson träffats, efter hvad han själf förmenade, vore, om icke
direkt förorsakad, så åtminstone påskyndad däraf, att Jansson, som vid
det föreskrifna ordnandet af landskontorets arkiv medelst handbår verkställt
flyttning af arkivalier, under detta arbete ansträngt sig mera, än
hans krafter och ålder tillåtit.

På grund af hvad sålunda anförts har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hemställt, att, ehuru Jansson icke uppnått de i nådiga
brefvet den 1 juni 1877 för rätt till pension å allmänna indragningsstaten
för civila ämbets- och tjänstemän samt betjänte föreskrifna 35
tjänstår, pension å allmänna indragningsstaten måtte beredas Jansson

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

55

med 600 kronor för år, motsvarande det belopp, hvartill lians lön med
ålderstillägg uppginge.

Efter härå erhållen nådig remiss har statskontoret den 5 januari
1906 inkommit med underdånigt utlåtande och därvid anfört, att, då af
hvad i ärendet förekommit syntes uppenbart, ej mindre att Jansson
för afl framtid vore oförmögen att sköta sin ifrågavarande befattning,
än äfven att lämplig vikarie för honom icke kunde för någon längre
tid erhållas mot åtnjutande af endast de med befattningen förenade
tjänstgöringspenningar, statskontoret funne fullgoda skäl föreligga för
tillstyrkande af nådig framställning till Riksdagen om pension för
Jansson; och har statskontoret hemställt, att, då enahanda pensionsbelopp,
som i detta fall föreslagits — motsvarande hvad Jansson, därest
han uppnått 35 tjänstår, varit berättigad att i pension å allmänna indragningsstaten
bekomma — blifvit på Eders Kungi. Maj:ts förslag af
Riksdagen vid flera tillfällen beviljadt för vaktmästare hos länsstyrelser,
den ifrågasatta pensionen måtte bestämmas till 600 kronor årligen.

Enligt hvad jag inhämtat, har Jansson uppburit aflöning såsom
extra ordinarie vaktmästare vid civildepartementets expedition för tiden
från antagningsdagen den 15 november 1862 till och med den 30 juni
1864. Huruvida eller i hvad mån Jansson utöfver nämnda tid haft
tjänstgöring vid civildepartementets expedition, har icke kunnat utrönas.»

Utskottet, som emot hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit icke
haft något att erinra, hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.

18:o) Uti punkten 9 af denna liufvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit, Ang. aäjunk
att för adjunkten vid pedagogien i Nora Per Richard Billmanson måtte å mansons JpV
allmänna indragningsstaten uppföras ett belopp af 3,500 kronor, att förande a
af honom årligen åtnjutas från och med månaden näst efter den, då ^frågning™
till följd af pedagogiens indragning hans tjänstgöring därstädes icke staten.
vidare påkallades. [9-]

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 har departementschefen beträffande denna framställning anfört
följande:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1904 i anledning af
Eders Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad anordning af rikets

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda lärare
anmält, att Riksdagen medgifvit, att tvåklassiga pedagogien i Nora
Unge indragas, förordnade Eders Kung! Maj:t enligt nådigt beslut den
23 september 1904, att undervisningen i första klassen vid pedagogien
skulle upphöra med utgången af läsåret 1904—1905 samt att domkapitlet
i Västerås skulle, efter vederbörandes hörande, till Eders
Kung! Maj:t inkomma med förslag rörande undervisningens upprätthållande
vid pedagogien, i öfverensstämmelse med hvad nyss nämnts,
under läsåret 1905—1906 äfvensom med erforderliga upplysningar i
fråga om adjunkten Per Richard Billmansons skyldighet eller villighet
att underkasta sig förflyttning till annat läroverk och om de löneförmåner,
som kunde anses böra tillkomma honom, därest han försattes
på indragningsstat.

Efter det domkapitlet medelst skrifvelse den 11 januari 1905
fullgjort den erhållna nådiga befallningen, samt statskontoret, efter
nådig remiss, den 3 april 1905 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet,
i hvad det rörde Billmansons förflyttning till annat läroverk eller
uppförande på indragningsstat, blefvo genom Eders Kungl. Maj:ts beslut
den 9 juni 1905 bestämmelser fastställda i afseende å undervisningens
upprätthållande vid pedagogien under läsåret 1905 1906, hvar jämte

Eders Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles meddela beslut
angående Billmansons ställning efter pedagogiens indragning. Sedan
härefter öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, på grund af nådig
remiss, den 4 november 1905 yttrat sig i ärendet, har slutligen Eders
Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 17 november 1905 förordnat,
att ifrågavarande pedagogi skall indragas med utgången af juni
månad 1906.

Efter denna redogörelse ber jag att få upptaga den fråga, som.
enligt hvad det föregående gifvit vid handen, ännu krafvel’ Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet i detta ärende, nämligen frågan om adjunkten
Billmansons ställning efter pedagogiens indragning. Hvad handlingarna
i ärendet härutinnan hafva att närmare upplysa är följande.

Med anledning af det förständigande, som genom nådigt bref
den 23 september 1904 meddelades domkapitlet i Västerås i afseende
å Billmanson, anmodades denne af domkapitlet att afgifva yttrande.
Billmanson anförde därvid, att han ej önskade att vid pedagogiens
förestående fullständiga indragning öfverflyttas till annat läroverk.
Efter många års undervisningsarbete behöfde han hvila och vore dessutom
med många band fäst vid Nora samhälle. Han ansåge ej heller,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

57

att han, som numera vore en af de äldsta tjänstgörande lärarna inom
stiftet, vore skyldig att mot sin vilja underkasta sig transport. Hvad
anginge de löneförmåner, som borde tillkomma Billmanson vid öfverflyttning
på indragningsstat, ville Billmanson härom framdeles göra
underdånig ansökning, grundad på sina tjänstemeriter.

I sin underdåniga skrifvelse den 11 januari 1905 har domkapitlet
— under erinran att Billmanson tjänstgjorde såsom tillförordnad rektor
vid pedagogien, hvadan hans förflyttning eller försättande å indragningsstat
icke börda ifrågakomma förrän vid pedagogiens fullständiga
indragning —- anfört, att Billmanson, som vore född den 6 februari
1835 och utnämnd till ordinarie lärare vid Nora pedagogi år 1866
samt alltså vid utgången af år 1905 uppnått öfver 70 lefnadsår
och räknade minst 39 tjänstår, vid så hög ålder icke borde förflyttas
till annat läroverk, äfven om han mot sitt bestridande kunde
förpliktas därtill; och har domkapitlet fördenskull hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes, vid fullständig indragning af pedagogien, förklara
Billmanson berättigad till pension å allmänna indragningsstaten till
belopp, utgående efter enahanda grunder, som gällde för motsvarande
lärare vid de läroverk, där den nya lönestaten enligt nådiga kungörelsen
den 27 augusti 1904 angående ny löne- och pensionsreglering för
lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk vunnit tillämpning.

Innan statskontoret afgaf sitt utlåtande, lämnade statskontoret
Billmanson tillfälle att yttra sig öfver det af domkapitlet i afseende
å honom framställda, förut omförmälda förslag. Nämnda yttrande jämte
afskrift af Billmansons fullmakt och ett af eforus öfver Västerås stifts
allmänna läroverk den 27 mars 1905 utfärdadt intyg rörande Billmansons
tjänstgöring äro vidfogade statskontorets utlåtande.

Utöfver hvad Billmanson förut anfört innehöll hans förnyade yttrande
en förklaring, att han vore nöjd med domkapitlets förslag. Hvad
beträffade beloppet af den pension, han borde få uppbära å allmänna
indragningsstaten — yttrade Billmanson vidare — ville han hänvisa, såsom
på honom tillämpligt, till hvad, i enlighet med 1904 års Riksdags
beslut, innehölles i mom. F punkt c) af förutberörda nådiga kungörelse
den 27 augusti 1904, nämligen »att tillförordnad rektor, som fullgjort
de i fråga om ämneslärare för pensions erhållande stadgade villkor
och i minst 15 år innehaft rektorsförordnande, skall vara berättigad
att i pension uppbära sin lön som rektor oafkortad.» Billmanson borde
Bih. till Eiksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

så mycket mer vara härtill berättigad, som lian vid slutet af läsåret
1905—1906, om lian då lefde, vore 71 år gammal och varit lärare i
statens tjänst i 41 läsår, med en tjänstgöring, som hela tiden varit
trägnare än den, som motsvarande lärare vid de högre allmänna läroverken
haft.

Nyssnämnda af eforus utfärdade intyg innehöll, att Billmanson
tjänstgjort såsom kollega vid Nora pedagogi sedan den 1 januari 1867
och sedermera af domkapitlet i Västerås förordnats att från den 31
augusti 1884 tillsvidare uppehålla rektorsbefattningen vid pedagogien,
samt att Billmanson från nämnda tider med nit och skicklighet uppehållit
sina befattningar och städse iakttagit en hedrande vandel.

För egen del anförde statskontoret: Enligt den för Billmanson
den 19 december 1866 utfärdade fullmakten vore han skyldig att jämlikt
nådiga brefvet den 22 november 1861 underkasta sig den förändrade
tjänstgöring, som framdeles kunde varda föreskrifven. Det sålunda
åberopade nådiga brefvet angående lönereglering för lärare vid
stadspedagogierna hade bland annat stadgat, att för att komma i åtnjutande
af den löneförhöjning, som under samma dag blifvit dåvarande
lärare vid pedagogierna beviljad, dessa lärare skulle vara skyldiga att
underkasta sig den förändrade tjänstgöring, som framdeles kunde vara
föreskrifven, livilket villkor borde intagas i fullmakten för de lärare,
som därefter utnämndes. Detta förbehåll kunde dock näppeligen anses
innebära, att Billmanson, som genom berörda fullmakt förordnats att
»vara kollega i matematik, latin och naturalhistoria vid Nora stads
pedagogi», skulle vara skyldig att underkasta sig förflyttning till annat
läroverk. Men äfven om så vore händelsen, ansåge statskontoret i likhet
med domkapitlet det icke böra ifrågasättas, att Billmanson, som vid
pedagogiens i Nora fullständiga indragning, hvilken syntes komma att
äga rum efter utgången af läsåret 1905—1906, skulle hafva uppnått
en lefnadsålder af 71 år och en tjänstetid af mer än 40 år, då skulle
förflyttas till tjänstgöring vid läroverk å annan ort; utan statskontoret
funne rättvisa och billighet fordra, att Billmanson, hvilken såsom lärare
vid pedagogi icke ägde författningsenlig rätt till pension af statsmedel
vid afskedstagandet från adjunktstjänsten, men å andra sidan icke borde
kunna frånhändas de honom genom kollegafullmakten tillförsäkrade
löneförmåner å ordinarie stat, blefve vid pedagogiens fullständiga upphörande
med bibehållande af dessa löneförmåner Överflyttad å allmänna
indragningsstaten.

Lönen vid Billmansons tjänst utgjorde 1,500 kronor, och enligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

59

nådigt bref den 28 januari 1887 ägde Billmanson att åtnjuta ålderstillägg
till lönen med 2,000 kronor, hvadan Billmansons ordinarie
lön såsom adjunkt utgjorde sammanlagdt 3,500 kronor. I egenskap af
tillförordnad rektor vid Nora pedagogi uppbure Billmanson dels den å
stat uppförda rektorslönen, 2,500 kronor och, enligt bestämmelse i
nådiga brefvet den 26 augusti 1884, af sin adjunktslön 1,000 kronor,
dels ock på grund af nådigt bref den 27 augusti 1904 under år 1905
ett å extra stat såsom tillfällig löneförbättring anvisadt belopp af 1,500
kronor, hvilket sistnämnda belopp betraktades såsom tjänstgöringspenningar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, ville statskontoret —
som i anledning af hvad Billmanson yttrat beträffande tillämplighet å
honom af bestämmelsen i mom. F punkt c) af förutnämnda kungörelse
den 27 augusti 1904 ansåge sig böra erinra, att den i nämnda kungörelse
innehållna löne- och pensionsreglering icke hade afseende å den
vid pedagogierna anställda lärarpersonal — hemställa, det Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för Billmanson å allmänna indragningsstaten
uppföra ett belopp, motsvarande hans lön å stat, 1,500
kronor, jämte därå intjänade ålderstillägg, 2,000 kronor, eller tillhopa

3,500 kronor, att af honom åtnjutas från och med månaden näst efter
den, då till följd af pedagogiens i Nora indragning hans tjänstgöring
därstädes icke vidare påkallades.

Denna statskontorets hemställan har biträdts af öfverstyrelsen,
som uti sitt afgifna utlåtande, under instämmande i hvad statskontoret
anfört, ytterligare betonat olämpligheten af att lärare, som med afseende
på lefnadsår hade uppnått nu stadgad pensionsålder eller 65
år, förflyttades till tjänstgöring vid annat allmänt läroverk, enär sådana
lärares kvarstående i tjänsten stode i rak strid mot den uppfattning,
som legat till grund för hithörande bestämmelser i senaste pensionsreglering
för lärarna vid de allmänna läroverken, och som förnämligast
ginge ut därpå, att bestämmandet af en högre pensionsålder än
65 år skulle vara undervisningsväsendet till skada.

Lika med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag det icke
böra ifrågasättas att förflytta Billmanson till tjänstgöring vid läroanstalt
å annan ort. På de af statskontoret anförda skäl bör därför
nådig framställning göras till Riksdagen om Billmansons försättande å
indragningsstat vid den tidpunkt, då pedagogiens i Nora verksamhet
upphör, med rätt för Billmanson att åtnjuta det af statskontoret föreslagna
belopp,;)

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. läroverksadjunleten
A. H. Hallbergs
uppförande
å
allmänna indragningsstaten.

[10.]

Med hänsyn till de omständigheter, som enligt statsrådsprotokollet
åberopats till stöd för framställningen, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

19:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, punkt 10, föreslagit,
att för adjunkten vid lägre allmänna läroverket i Sölvesborg
Adolf Ilenrik Hallberg måtte å allmänna indragningsstaten uppföras
ett belopp af 3,500 kronor, att af honom årligen åtnjutas från och
med månaden näst efter den, då till följd af läroverkets indragning
hans tjänstgöring därstädes icke vidare påkallades.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1904 i anledning af
Eders Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad anordning af rikets
allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda lärare
anmält, att Riksdagen medgifvit, att treklassiga allmänna läroverket i
Sölvesborg finge indragas, förordnade Eders Kungl. Maj:t genom nådigt
beslut den 23 september 1904, att undervisningen i första klassen vid
läroverket skulle upphöra med utgången af läsåret 1904—1905 och
undervisningen i andra klassen med utgången af läsåret 1905—1906,
samt att af de läroverket tilldelade lärarkrafterna en då ledig ämneslärarbefattning
skulle indragas med utgången af juni månad 1905 och
aflöningen besparas statsverket, hvarjämte domkapitlet i Lund anbefalldes
att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande undervisningens
upprätthållande vid läroverket, i öfverensstämmelse med
hvad nyss nämnts, under läsåren 1905—1906 och 1906—1907 äfvensom
med erforderliga upplysningar i fråga om adjunkten vid läroverket
Adolf Henrik Hallbergs skyldighet eller villighet att underkasta sig
förflyttning till annat läroverk och om de löneförmåner, som kunde
anses tillkomma Hallberg, därest han försattes å indragningsstat.

Till åtlydnad häraf afgaf domkapitlet den 30 november 1904
underdånigt utlåtande, därvid tillika öfverlämnades infordrade yttranden
af Hallberg och tillförordnade rektorn vid ifrågavarande läroverk C.
L. Lohmander. Sedan häruppå statskontoret, på grund af nådig remiss,
den 10 mars 1905 yttrat sig i ärendet, i hvad det afsåg Hallbergs
förflyttning till annat läroverk eller uppförande på indragningsstat,
meddelade Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 9 juni 1905

Statsutskottets Utlåtande N;o 11.

61

bestämmelser med afseende å uppehållande af undervisningen vid
läroverket under läsåren 1905—1906 och 1906—1907, och föreskrefs
därvid beträffande sistnämnda läsår, bland annat, att undervisningen
i läsämnena i den då återstående tredje klassen äfvensom rektors -göromålen skulle bestridas af innehafvaren af adjunktsbefattningen, hvarjämte
Eders Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles meddela beslut
angående Hallbergs ställning efter läroverkets indragning.

Efter det sedermera öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
den 4 november 1905 i ärendet afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
förordnade Eders Kungl. Maj:t, enligt nådigt beslut den 17
november 1905, att lägre allmänna läroverket i Sölvesborg skulle indragas
med utgången af juni månad 1907.

Beträffande frågan om Hallbergs förflyttning till annat läroverk
eller uppförande å indragningsstat efter läroverkets indragning, hvilken
fråga ännu återstår att afgöra, har i ärendet förekommit följande.

Hallberg, som den 19 december 1877 blifvit utnämnd till kollega
vid ifrågakomna läroverk, och i hvilkens fullmakt icke finnes intagen
bestämmelse om skyldighet för honom att underkasta sig förflyttning
till annat läroverk, har förklarat sig icke vilja underkasta sig sådan
förflyttning samt anhållit, att, därest han försattes på indragningsstat,
få såsom löneförmåner uppbära sin nuvarande lön i femte lönegraden,
utgörande 8,500 kronor årligen.

Lohmander yttrar, att, då Hallbergs fullmakt å kollegatjänsten
vid Sölvesborgs allmänna läroverk endast ålade honom att »uti detta
sitt Embetes förvaltning sig till noga efterlefnad ställa etc.» men icke
innehölle något om den i nådiga cirkuläret den 29 december 1860
föreskrifna skyldigheten för yngsta kollegan vid tre- eller femklassiga
läroverk att vid behof inträda i tjänstgöring vid annat läroverk, det
icke torde kunna anses vara Hallbergs skyldighet att underkasta sig
en sådan förflyttning, samt att, därest Hallberg försattes å indragningsstat,
hans lön torde böra utgöras af den till honom nu utgående
adjunktslönen i femte lönegraden, uppgående till 3,500 kronor.

Till hvad Hallberg och Lohmander sålunda anfört tillägger domkapitlet,
att, äfven om Hallberg, oafsedt den omständigheten att i
den för honom utfärdade fullmakten å hans innehafvande befattning
icke funnes inryckt den i nådiga cirkuläret den 29 december 1860
föreskrifna skyldighet för yngsta kollegan vid tre- eller femklassiga
läroverk att vid behof inträda i tjänstgöring vid annat läroverk, finge
anses skyldig underkasta sig förflyttning, domkapitlet i allt fall icke

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

funne skäl tillstyrka vidtagande af sådan åtgärd. Erfarenheten hade
nämligen, yttrar domkapitlet vidare, tydligt visat, hurusom gamla
lärares förflyttningar till andra läroverk med dessas olikartade förhållanden
sällan blifvit till gagn för undervisningen, och då Hallberg
förklarat sig icke vara villig underkasta sig förflyttning, hemställde
domkapitlet, att Hallberg, som vore född den 6 mars 1846 och sedan
vårterminen 1872 tjänstgjort såsom lärare vid allmänt läroverk,
måtte försättas å indragningsstat och därvid varda bibehållen vid sin
nuvarande lön af 3,500 kronor årligen.

I sitt förut berörda underdåniga utlåtande har statskontoret anfört,
att Hallberg så mycket mindre torde vara skyldig underkasta sig den
enligt 1860 års cirkulär yngsta kollega åliggande förflyttning till annat
läroverk, som Hallberg icke kunde betraktas såsom »yngsta kollega»,
då af de två å stat uppförda kollegatjänsterna vid detta läroverk den
ena sedan flera år tillbaka stode vakant, och har statskontoret för den
skull hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att
för adjunkten Hallberg å allmänna indragningsstaten uppföra ett belopp,
motsvarande hans lön å stat 1,500 kronor jämte därå intjänade ålderstillägg,
utgörande enligt nådiga brefvet den 22 januari 1898 2,000
kronor, eller tillhopa 3,500 kronor, att af honom åtnjutas från och
med månaden näst efter den, då till följd af läroverkets i Sölvesborg
beslutade indragning hans tjänstgöring vid nämnda läroverk icke
vidare påkallades.

Öfverstyrelsen har i sitt underdåniga utlåtande anfört, att då
öfverstyrelse!! ej funne Hallberg på grund af sin fullmakt vara skyldig
underkasta sig förflyttning till annat läroverk, öfverstyrelsen ansåge,
att Hallberg, som vore född år 1846 och utnämnts till sin kollegabefattning
år 1877, samt sålunda icke uppnått stadgad pensionsålder,
borde, på sätt förut i dylika fall ägt rum, i samband med läroverkets
indragning öfverflyttas på indragningsstat med bibehållande af honom
såsom ordinarie kollega tillförsäkrade aflöningsförmåner, samt att då
emellertid Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 9 juni 1905
förordnat beträffande läsåret 1906—1907 vid allmänna läroverket i
Sölvesborg, att undervisningen i läsämnena i den då återstående tredje
klassen äfvensom rektorsgöromålen skulle bestridas af innehafvare!! af
adjunktsbefattningen, ville öfverstyrelsen, under förutsättning att Eders
Kungl. Maj:t komme att föreskrifva, att nämnda läroverk skulle efter
läsåret 1906—1907 fullständigt indragas, tillstyrka, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för Hallberg å allmänna indragningsstaten
uppföra ett belopp motsvarande hans lön å stat, 1,500

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

63

kronor, jämte därå invänta ålderstillägg, 2,000 kronor, eller tillhopa

3,500 kronor, att af honom åtnjutas från och med den 1 juli 1907.

Af hvad i ärendet sålunda förekommit synes mig med all tydlighet
framgå, att, äfven om adjunkten Hallberg skulle vara skyldig
att vid läroverkets i Sölvesborg indragning underkasta sig förflyttning
till annat läroverk, en sådan förflyttning icke är att förorda.»

På grund af de i statsrådsprotokollet omförmälda omständigheter
synes Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning böra bifallas, hvadan
utskottet hemställer,

att hvad Kungl. Maj:t i förevarande afseende
föreslagit må vinna Riksdagens bifall.

20:o) Under förevarande hufvudtitel, punkt 11, har Kungl. Maj:t boverks
föreslagit, att för adjunkterna vid lägre allmänna läroverket i Söder- adjunkterna
köping Johan Malkolm Blomberg och Johan August Aurén samt tecknings- M- ^omjlärarinnan
vid samma läroverk Nanny Emerentia Sofia Beuterskiöld måtte å l.ff Aurens
allmänna indragningsstaten uppföras, för hvar och en af Blomberg och ,samt. techr
Aurén ett belopp af 3,500 kronor samt för Nanny Emerentia Sofia Zan^R1 s.
Reuterskiöld ett belopp af 300 kronor, att af vederbörande årligen Seuterskiöids
åtnjutas från och med månaden näst efter den, då till följd af läro- ZaMmärnia inverkets
successiva indragning deras tjänstgöring vid detsamma ej vidare dragningspåkallades.
staten.

I denna fråga har till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 15 december 1905 af departementschefen anförts följande:

»Med anledning däraf, att treklassiga allmänna läroverket i Söderköping
på grund af Riksdagens bifall till Eders Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning skall indragas, förordnade Eders Kungl. Maj:t den
23 september 1904,

att undervisningen vid nämnda läroanstalt såsom allmänt läroverk
skulle upphöra i första klassen med utgången af läsåret 1904—1905
och i andra klassen med utgången af läsåret 1905—1906, samt

att domkapitlet i Linköping skulle, efter vederbörandes hörande,
till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande undervisningens
upprätthållande vid läroverket under läsåren 1905—1906 och 1906—

1907 äfvensom med erforderliga upplysningar i fråga om adjunkterna

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Johan Malkolm Blombergs och Johan August Auréns skyldighet eller
villighet att underkasta sig förflyttning till annat läroverk och om de
löneförmåner, som kunde anses höra tillkomma bemälda adjunkter och
teckningslärarinnan Nanny Emerentia Sofia Reuterskiöld, därest de försattes
å indragningsstat.

Sedan domkapitlet till åtlydnad af den sålunda gifna föreskriften
med eget underdånigt utlåtande den 5 april 1905 till Eders Kungl.
Maj:t öfverlämnat infordrade yttranden af läroverkets inspektor och
tillförordnade rektor, äfvensom af Blomberg, Aurén och Nanny Emerentia
Sofia Reuterskiöld, samt statskontoret den 8 juni 1905 afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande i ärendet, föreskref Eders Kungl. Maj:t den 30
juni 1905, att undervisningen under läsåret 1905—1906 skulle bestridas
af tillförordnade rektorn och den ena af adjunkterna äfvensom ordinarie
teckningslärarinnan och vikarierande gymnastik- och musiklärare samt
under läsåret 1906—1907 af tillförordnade rektorn och öfningslärare
som under läsåret 1905—1906, hvarjämte Eders Kungl. Maj:t beträffande
Blomberg och Aurén förordnade, att Blomberg skulle under läsåret
1905—1906 tjänstgöra vid läroverket i Söderköping, men att Aurén
skulle, med bibehållande af de aflöningsförmåner, som tillkomme honom
såsom adjunkt vid nämnda läroverk, hänvisas att från och med läsåret
1905—1906 tills vidare tjänstgöra vid annat allmänt läroverk, som af
öfverstyrelse!! för rikets allmänna läroverk bestämdes; och förklarade
Eders Kungl. Maj:t sig vilja framdeles meddela beslut angående Blombergs,
Auréns och Nanny Emerentia Sofia Reuterskiölds ställning, hvad
Blomberg anginge efter slutet af läsåret 1905—1906 och hvad Aurén
och Nanny Emerentia Sofia Reuterskiöld beträffade efter läroverkets
indragning.

I skrifvelse den 26 juli 1905 hemställde öfverstyrelsen, att, sedan
öfverstyrelse!! beviljat Blomberg på grund af styrkt sjukdom tjänstledighet
under läsåret 1905—1906, Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna,
att Aurén skulle med bibehållande af de aflöningsförmåner, som tillkomme
honom såsom adjunkt vid läroverket i Söderköping, under
nämnda läsår tjänstgöra vid detta läroverk såsom vikarie för Blomberg;
och biföll Eders Kungl. Maj:t den 7 augusti 1905 denna framställning.

Sedan härefter öfverstyrelsen, på grund af nådig remiss, den 4
november 1905 afgifvit underdånigt utlåtande, förordnade Eders Kungl.
Maj:t genom nådigt beslut den 17 november 1905, att lägre allmänna
läroverket i Söderköping skulle indragas med utgången af juni
månad 1907.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

65

Jag anhåller nu att få öfvergå till en redogörelse för hvad i
ärendet förekommit beträffande frågan om adjunkterna Blombergs och
Auréns samt teckningslärarinnan Reuterskiölds ställning efter läroverkets
indragning.

Uti omförmälda, af Blomberg, Aurén och Nanny Emerentia Sofia
Reuterskiöld afgifna yttranden anfördes:

af Blomberg: att enligt den för honom utfärdade fullmakten han
vore underkastad skyldighet att inträda i tjänstgöring vid annat läroverk
endast så länge han vore yngsta kollega vid läroverket i Söderköping,
men att Aurén vore senare befullmäktigad kollega därstädes
än Blomberg; att han vid slutet af läsåret 1905—1906 komme att
hafva uppnått en ålder af 69 lefnadsår, vid hvilken ålder förflyttning
till tjänstgöring vid annat läroverk icke borde ifrågakomma; samt
att Blomberg på grund häraf anhölle, att han med hänsyn till sin
ålder och långa tjänstgöringstid måtte blifva försatt på indragningsstat
med den ordinarie lönen i pension;

af Aurén: att han, som vore född år 1843, hade en sammanlagd
tjänstgöringstid vid allmänna läroverk af mer än 40 år samt dessutom
varit verksam såsom språkforskare och läroboksförfattare; att hans
framskridna ålder, långa tjänstetid och under arbete i skolans tjänst
ådraget sjukdomstillstånd medfört en nedsättning af hans krafter, så
att en verksamhet på en ny plats under de vid de allmänna läroverken
inträdande nya förhållandena icke rimligtvis kunde medföra åsyftadt
gagn; att hans fullmakt såsom kollega vid läroverket i Söderköping
visserligen innehölle bestämmelse om skyldighet för honom att underkasta
sig förflyttning till annat läroverk, därest sådant blefve föreskrifvet,
men att billighet och undervisningens bästa syntes kräfva, att
denna bestämmelse icke tillämpades på en lärare med så hög lefnadsoch
tjänstålder som Aurén; samt att han på grund häraf anhölle att,
när hans verksamhet vid läroverket i Söderköping på grund af läroverkets
indragning måste upphöra, blifva uppförd på indragningsstat,
under förutsättning att minskning i med tjänsten förenade löneförmåner
icke därigenom tillskyndades honom; samt

af Nanny Emerentia Sofia Reuterskiöld: att hon, som enligt sin
fullmakt icke vore underkastad förflyttning till annat läroverk, anhölle
att, då hennes tjänstgöring vid läroverket i Söderköping på grund af
läroverkets indragning vid slutet af vårterminen 1907 upphörde, med
bibehållande af nuvarande löneförmåner blifva Överflyttad på indragningsstat.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Samt. 1 Afd. 11 Höft.

9

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad läroverkets inspektor
i sitt utlåtande föreslagit hemställde domkapitlet i sitt förut omför -mälda utlåtande,

att Blomberg, som icke vore skyldig att underkasta sig förflyttning
till annat läroverk och, trots sin höga ålder af 69 år, såsom kvarstående
å gammal stat icke heller att afgå med pension enligt förutvarande
bestämmelser, måtte från och med den 1 juli 1905 försättas
å indragningsstat med bibehållande af sin nuvarande lön, 3,500 kronor;

att Aurén, ehuru han syntes vara skyldig att underkasta sig förflyttning
till annat läroverk, dock på grund af ålder och försvagad
hälsa måtte fritagas från denna skyldighet och tillåtas att fortfarande
under läsåret 1905—1906 tjänstgöra vid det läroverk, där han nu vore
anställd, samt därefter med afseende å sin långa och förtjänstfulla
verksamhet såsom lärare och vetenskapsman försättas å indragningsstat
från och med den 1 juli 1906 med enahanda lön, som af domkapitlet
föreslagits för Blomberg; samt

att teckningslärarinnan Pieuterskiöld måtte försättas å indragningsstat
från och med den 1 juli 1907 med bibehållande af sin nu
varande lön 300 kronor.

Vidkommande nu föreliggande fråga om Blombergs, Auréns och
Nanny Emerentia Sofia Reuterskiölds öfverflyttande på indragningsstat
erinrade statskontoret i sitt utlåtande den 8 juni 1905 därom, att
genom nådigt bref den 16 mars 1858 förordnats, att lärare vid elementarläroverken
skulle komma i åtnjutande af enahanda rättighet till
pension å allmänna indragningsstaten, som enligt gällande författningar
tillkomme civila ämbets- och tjänstemän, och att i afseende å dessa
vore genom nådigt bref den 25 juni 1818 såsom villkor för erhållande
af pension föreskrifna en lefnadsålder af 70 år samt minst 30 års oafbruten
tjänstetid, hvilka villkor genom nådigt bref den 12 november
1823 ändrats därhän, att pension kunde erhållas vid uppnådda 65
lefnadsår, då efter vid pass 40 års tjänstgöring vederbörandes sjuklighet
eller försvagade hälsa genom laglig läkarattest styrktes. Vidare anförde
statskontoret: dessa bestämmelser, hvilka fortfarande gällde för

de lärare vid de allmänna läroverken, hvilka icke ingått på den nya
löne- och pensionsregleringen för dessa läroverk, eller på hvilka denna
eljest icke vore tillämplig, hade emellertid icke ansetts kunna tillämpas
på teckningslärarna, utan hade för sådana lärare pensioner å allmänna
indragningsstaten beviljats, först efter det Riksdagen i hvarje särskildt
fall därtill lämnat sitt medgifvande. Enligt hvad handlingarna utvisade,
vore Blomberg född den 10 maj 1837 och hade alltså nyligen upp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

67

nått 68 års ålder samt räknade 38 tjänstår såsom ordinarie kollega.
Aurén, född den 4 februari 1843, vore 62 år gammal samt räknade
öfver 40 tjänstår, hvarjämte lian enligt bifogadt läkarbetyg under flera
år vårdats vid sanatorium för bröstsjukdom ocli lede, ehuru relativ
hälsa återvunnits, fortfarande af kraftnedsättning. Ingen af de lärare
vid allmänna läroverket i Söderköping, hvilkas öfverflyttning å indragningsstat
blifvit af domkapitlet föreslagen, hade således fullständigt uppfyllt
de för dem gällande villkoren för erhållande af pension å allmänna
indragningsstaten. Blomberg vore icke heller skyldig att underkasta
sig förflyttning till annat läroverk, och Aurén vore visserligen
skyldig att, så länge han vore yngsta kollega vid läroverket, inträda
i tjänstgöring vid annat läroverk, därest sådant blefve af Eders Kungl.
Maj:t föreskrift; men då han efter Blombergs afgång icke vidare
kunde sägas vara »yngsta» kollega, syntes icke heller han vid utgången
af läsåret 1905—1906 kunna mot sitt bestridande förflyttas till tjänstgöring
vid annat läroverk. Hvad beträffade teckningslärarinnan Reuterskiöld
vore hon, enligt hvad statskontoret inhämtat, född år 1848 och
uppnådde alltså år 1907 59 års ålder, hvarjämte hon, som den 5 januari
1870 konstituerats och förordnats till sin nuvarande befattning, alltså
vid utgången af läsåret 1906—1907 räknade 37 tjänstår. Icke heller
hon vore underkastad förflyttning till annat läroverk. Vid nu anförda
förhållanden syntes samtliga ifrågavarande lärare — hvillca på grund
af de för dem utfärdade fullmakter och förordnanden vore berättigade
att fortfarande uppbära sina aflöningsförmåner enligt stat — i sammanhang
med läroverkets indragning böra, på sätt tillförene i dylika fall
ägt ruin, öfverflyttas på indragningsstat med bibehållande af nuvarande
aflöning, utgörande för hvar och en af Blomberg och Aurén lön 1,500
kronor jämte ålderstillägg därå med 2,000 kronor enligt nådiga bref
den 27 januari 1888 och den 27 januari 1904 samt för Nanny Emerentia
Sofia Reuterskiöld arfvode 300 kronor.

Öfverstyrelsen har i sitt förut omförmälda underdåniga utlåtande
anfört, att det kunde ifrågasättas, att endera af Blomberg eller Aurén
skulle såsom ensam af staten aflönad ämneslärare och på samma gång
tillförordnad rektor bestrida undervisningen vid läroverket under läsåret
1906—1907, men att, då rektorsgöromålen, som på grund af läroverkets
ombildning till kommunal samskola torde vara ganska maktpåliggande,
icke lämpligen borde uppdragas åt en så gammal lärare, en sådan
anordning icke torde böra anlitas. Angående Auréns förflyttning till
annat läroverk vid ingången af läsåret 1906—1907 har öfverstyrelsen
framhållit, att Aurén vid nämnda tidpunkt komme att hafva uppnått

■68

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
för

teonsistorievaktmästaren

T. Andersson.

en lefnadsålder af mer än 63 Va år, och att, ehuru en lärares pensionsålder
med afseende på lefnadsåren för närvarande vore bestämd till
uppnådda 65 år, olämpligheten att använda ålderstigna lärare framträdde
i ännu högre grad, när de skulle förflyttas till annat läroverk och där
sätta sig in i nya förhållanden. På grund häraf har öfverstyrelsen,
jämväl med hänsyn till Auréns synnerligen långa och väl vitsordade
tjänstgöring vid de allmänna läroverken och till hans af läkare vitsordade
försvagade hälsotillstånd samt oafsedt den frågan, huruvida han
kunde anses skyldig underkasta sig förflyttning, ansett sig icke kunna
tillstyrka hans förflyttning till annat läroverk. I öfrigt har öfverstyrelsen
instämt i hvad statskontoret i ärendet anfört.

Af hvad sålunda förekommit framgår, att Blomberg och teckningslärarinnan
Reuterskiöld icke äro skyldiga och ej heller villiga att låta
sig förflyttas till annat läroverk. Hvad Aurén beträffar synes det
mig ock otvifvelaktigt, att han, med afseende å sin ålder och svaga
hälsa, icke skäligen bör åläggas förflyttning till annat läroverk, där
hans tjänstgöring ej heller torde blifva af synnerligt gagn. Ifrågavarande
lärare böra därför förflyttas å indragningsstat, Blomberg och
Aurén efter utgången af läsåret 1905—1906 och teckningslärarinnan
Reuterskiöld vid läroverkets fullständiga indragning.»

Utskottet, som icke haft anledning till erinran mot hvad Kring!.
Maj:t i förevarande afseenden föreslagit, hemställer

att för nedannämnda vid lägre allmänna läroverket
i Söderköping anställda lärarpersonal må å allmänna
indragningsstaten uppföras följande belopp, att
af vederbörande årligen åtnjutas från och med månaden
näst efter den, då till följd af läroverkets successiva
indragning deras tjänstgöring vid detsamma ej vidare
påkallas, nämligen:

a) för adjunkten Johan Malkolm Blomberg ett
belopp af 3,500 kronor;

b) för adjunkten Johan August Aurén ett belopp
af 3,500 kronor, samt

c) för teckningslärarinnan Hanny Emerentia Sofia
Reuterskiöld ett belopp af 300 kronor.

21:o) Under denna hufvudtitel, punkten 12, har Kungl. Maj:t
iöreslagit, att vaktmästaren vid domkapitlet i Strängnäs Jonas Ander -

Statsxitskottets Utlåtande N:o 11.

69

son måtte från och med månaden näst efter den, hvari han blefve entledigad
från vaktmästarbefattningen, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 500 kronor
årligen.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit domkapitlets i
Strängnäs skrifvelse till Kung! Maj:t den 23 augusti 1905, däri domkapitlet,
med öfverlämnande af en utaf vaktmästaren vid domkapitlet
Jonas Andersson gjord ansökning, anhållit om utverkande af pension
åt Andersson vid afskedstagandet; uti hvilket ärende statskontoret den
11 oktober 1905 till Kungl. Maj:t afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Andersson uti nyss berörda ansökning, med förmälan att han
ärnade begära afsked från sin tjänst från den 1 maj 1906, hos domkapitlet
anhållit, att domkapitlet ville göra underdånig framställning,
att pension vid afskedstagandet måtte varda honom beviljad; till stöd
för hvilken framställning sökanden anfört, att han, som enligt företedt
prästbetyg vore född den 2-6 september 1832, antagits till vaktmästare
vid domkapitlet den 8 mars 1876; att han enligt vederbörande läkares
intyg sedan flera år tillbaka lede af kronisk reumatism och svagt bröst,
hvilka åkommor tidvis hindrade honom att förrätta sin tjänst; samt
att han under sådana förhållanden skulle utan eu pension, någorlunda
motsvarande den lön han förut haft, sakna tillräckliga existensmedel;
äfvensom att, enligt af vederbörande konsistorienotarie styrkt uppgift,
med ifrågavarande vaktmästareänst varit förenad en aflöning af omkring
500 kronor, hvilken aflöning dock från och med år 1903 höjts till
omkring 760 kronor;

att domkapitlet i sin förenämnda skrifvelse anfört, att Andersson
med utmärkt punktlighet, trohet och nit skött sin tjänst; att af hans
aflöning 550 kronor utginge af statsmedel och omkring 210 kronor
af Strängnäs domkyrka; att af det i domkyrkans stat till understödstagare
anvisade beloppet, högst 200 kronor, för närvarande 187 kronor
vore för sitt ändamål disponerade; att domkyrkans tillgångar på
grund af blifvande restaurering komme att så starkt anlitas, att däraf
icke något kunde utgå såsom bidrag till pensioneringen; samt att domkapitlet
i anledning häraf ansåge sig äga skäl i underdånighet tillstyrka,
det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för beredande af pension af
statsmedel åt vaktmästaren Andersson efter beviljadt afsked ur tjänsten till
så stort belopp, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma; samt

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
för extra
ordinarie
professorn
H. H. Hildebrandsson.

[13.]

att statskontoret i sitt uti ärendet afgifna utlåtande, under erinran
att af den utredning, som åtföljde Kungl. Maj:ts förslag till 1902 års
Riksdag angående lönereglering för tjänstemän och betjänte vid domkapitlens
expeditioner, inhämtades, att ifrågavarande vaktmästarsysslas
förening med annan tjänst icke vore möjlig samt tillfälle till extra
förtjänst synnerligen ringa, anfört, att statskontoret med afseende å
Anderssons höga ålder, långa tjänstetid och öfriga till stöd för framställningens
befogenhet förekomna omständigheter ansåge pension af
statsmedel böra honom beredas samt förty i underdånighet hemställde,
det Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
bevilja Andersson ett årligt pensionsbelopp af 500 kronor, att
under hans återstående lifstid utgå från och med månaden näst efter
den, hvari han afginge från befattningen såsom vaktmästare hos domkapitlet
i Strängnäs.

Utskottet, som icke käft något att häremot erinra, hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.

22:o) Kungl. Maj:t har under punkten 13 af denna hufvudtitel
föreslagit, att extra ordinarie professorn i meteorologi vid universitetet
i Uppsala Hugo Hildebrand Hildebrandsson måtte från och med månaden
näst efter den, i hvilken afsked från professorsbefattningen blefve honom
beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp af 4,300 kronor årligen.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit en af bemälde
Hildebrandsson hos Kungl. Maj:t gjord ansökning, att Kungl. Maj:t
täcktes till Riksdagen aflåta proposition om beviljande åt Hildebrandsson
af en årlig pension å 4,300 kronor vid afskedstagande!; öfver hvilken
ansökning ej mindre kanslern för rikets universitet, efter hörande af det
större akademiska konsistoriet i Uppsala, den 13 oktober 1905 sig
yttrat, än äfven statskontoret den 27 i samma månad afgifvit införd -radt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Hildebrandsson, som vore född den 19 augusti 1838 och således
uppnått eu ålder af 67 år, under åren 1865—1869 varit amanuens
vid fysiska institutionen vid Uppsala universitet, år 1866 förordnats

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

71

till docent i fysik vid universitetet och år 1874 till extra ordinarie
adjunkt ocli chef för astronomiska observatoriets meteorologiska afdelning
samt den 24 augusti 1878 utnämnts till extra ordinarie professor
i meteorologi och föreståndare för meteorologiska institutionen;

att kanslern, under framhållande att det begärda beloppet stode
i öfverensstämmelse med den allmänna regeln, att pension borde motsvara
den fasta lönen tillika med intjänade ålderstillägg, liksom det
större akademiska konsistoriet förordat den gjorda ansökningen; samt

att statskontoret uti sitt i ärendet till Kungl. Maj:t afgifna utlåtande
anfört, att, därest å de extra ordinarie professorerna varit tillämpliga
enahanda bestämmelser, som gällde för ordinarie professorers vid rikets
universitet rätt till pension å allmänna indragningsstaten, Hildebrandsson
såsom öfver 65 år gammal nu skulle varit berättigad till pension motsvarande
lönens belopp; att någon allmän bestämmelse om extra ordinarie
professorers rätt till pension å allmänna indragningsstaten emellertid
ännu icke kommit till stånd, utan fråga om extra ordinarie professors
pensionsrätt måste i hvarje särskildt fall underställas Riksdagens pröfning;
samt att statskontoret förty och med stöd af Riksdagens tid efter annan
fattade beslut om pensioner å allmänna indragningsstaten åt extra
ordinarie professorer, senast år 1904 åt extra ordinarie professorn
M. K. Löwegren, funne sig böra hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t
i proposition föreslå Riksdagen att för Hildebrandsson, hvilken enligt
den för extra ordinarie professorerna vid rikets universitet gällande
stat af den 27 maj 1898 åtnjöte, förutom tjänstgöringspenningar, lön
till belopp af 8,300 kronor jämte därå enligt bref den 27 januari
1899 beviljade ålderstillägg med 1,000 kronor, uppföra å allmänna
indragningsstaten en årlig pension till ett nämnda lön jämte ålderstillägg
motsvarande belopp af 4,300 kronor, att utgå från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked från tjänsten blefve honom
beviljadt.

Med förordande af Kungl. Maj:ts förevarande förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.

23:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, punkt 14, föreslagit,
att vaktmästaren vid universitetsbiblioteket i Uppsala Per Eriksson
måtte från och med månaden näst efter den, hvari afsked från

Ang. pension
för liblioteksvaktmästaren

P. Eriksson.

[14.]

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vaktmästare ärtsten blefve honom beviljad t, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 700 kronor
årligen.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit kanslerns för rikets
universitet skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1905, däri kanslern,
med öfverlämnande af en utaf bibliotekarien vid universitetet i Uppsala
L. Bygden till större akademiska konsistoriet därstädes ingifven skrift
samt konsistoriets i anledning däraf hos kanslern gjorda framställning,
anhållit om beredande af årlig pension åt vaktmästaren vid universitetsbiblioteket
Per Eriksson; öfver hvilken ansökning statskontoret
den 21 november 1905 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Eriksson vore född den 18 november 1831 och således uppnått
en ålder af 74 år;

att universitetsbibliotekarien i sin berörda skrifvelse anfört, att
Eriksson, som i juni 1872 tillträdt sin vaktmästartjänst vid universitetsbiblioteket,
allt sedan dess under sträfsamt arbete utan afbrott bestridt
densamma och följaktligen räknade en tjänsteålder af 33 år; att på
grund af Erikssons höga ålder svårigheter numera mötte för honom
att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, i följd hvaraf och då
universitetsbiblioteket med sin starka utveckling vore för sin tillbörliga
skötsel i behof af alla disponibla friska krafter, arbetsbördan nu folie
så mycket tyngre på de andra vid biblioteket anställda vaktmästarna;
att Eriksson allt sedan år 1901, då lönerna för universitetsvaktmästarna
höjdes, åtnjutit en lön af 700 kronor jämte två ålderstillägg, hvartdera
å 100 kronor, eller tillhopa 900 kronor, å hvilket belopp han ock
åtnjutit dyrtidstillägg; att med hänsyn till de sålunda åtnjutna löneförmånerna
en pension af 700 kronor måste anses skälig; och att universitetsbibliotekarien
på grund häraf anhölle, att konsistoriet ville för
Eriksson utverka pension till nämnda belopp;

att konsistoriet, med tillkännagifvande att universitetets drätselnämnd
förklarat, att universitetet icke kunde af egna medel bidraga
till bestridandet af kostnaderna för pensioneringen, hos kanslern förordat
universitetsbibliotekariens framställning;

att kanslern förklarat sig anse det begärda pensionsbeloppet, 700
kronor, ingalunda vara oskäligt; samt

att statskontoret i sitt utlåtande anfört, att, med hänsyn till
Erikssons höga lefnadsålder och långa tjänstetid, den sökta pensions -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

73

förmånen måste anses af billighet påkallad; och att statskontoret icke
hade något att erinra mot det föreslagna pensionsbeloppet.

Med hänsyn till hvad i statsrådsprotokollet sålunda meddelats
finner utskottet väl pension böra vaktmästaren Eriksson beredas men
anser emellertid pensionsbeloppet icke böra sättas högre än hvad enligt
gällande bestämmelser eu ordinarie vaktmästare äger att i pension
högst uppbära, eller 600 kronor.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
af Riksdagen på det sätt bifallas, att vaktmästaren
vid universitetsbiblioteket i Uppsala Per Eriksson må
från och med månaden näst efter den, hvari afsked
från vaktmästartjänsten varder honom beviljadt, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp af 600 kronor årligen.

24:o) Under tionde hufvudtiteln, punkt 15, har Kungl. Maj:t uti An(J''^mon
statsverkspropositionen föreslagit, att vaktmästaren och portvakten vid vaktmästaren
högre lärarinneseminariet änkan Margareta Andersson, född Kilsdotter. °CMargareta''
måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken hon blefve ent- Andersson.
ledigad från sin anställning vid seminariet, under sin återstående lifstid
uppbära pension till belopp af 400 kronor årligen.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit direktionens öfver
högre lärarinneseminariet skrifvelse den 19 maj 1905 med hemställan
om utverkande af pension för vaktmästaren och portvakten vid seminariet,
änkan Margareta Andersson, född Kilsdotter; i hvilket ärende statskontoret
den 14 juni 1905 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att änkan Andersson vore född den 8 november 1839 och sålunda
uppnått en ålder af 66 år samt vore änka efter vaktmästaren och
portvakten vid seminariet Anders Andersson, hvilken år 1861 antagits
till denna befattning och sedermera i densamma kvarstått till sin död
år 1894;

Bih. till BiJcsd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

10

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att då alla de med tjänsten förenade göromål, till Indika hörde,
bland annat, ombesörjande af eldning och städning af seminariets lokaler
äfvensom utförande af åtskilliga budskickningar, icke kunnat skötas af
Andersson ensam, hans hustru under hela hans tjänstetid biträdt honom
i hans göromål, hvilka mellan makarna så fördelats, att hustrun hufvudsakligen
skött portvaktsysslan och städningen af lokalerna;

att änkan Andersson vid mannens död antagits till vaktmästare
och portvakt vid seminariet, dock utan skyldighet att ombesörja eldningen
af lokalerna;

att hon i aflöningsförmåner för denna tjänst åtnjutit, förutom
bostadslägenhet på två rum och kök med fri vedbrand och lyse,
aflöning med successivt växande belopp, för närvarande uppgående till
sammanlagdt 1,100 kronor;

att direktionen i sin ifrågavarande skrifvelse, med framhållande
af att det varit för en person omöjligt att samtidigt sköta alla de
sysslor vid seminariet, som ålegat aflidne vaktmästaren Andersson, samt
med vitsordande af att änkan Andersson under den tid af 44 år, hvarunder
hon arbetat i seminariets tjänst, med omtanke, nit och aldrig sviktande
trohet utfört sitt arbete, i hvithet afseende direktionen jämväl åberopat
tre särskilda af förutvarande rektorer vid seminariet för änkan Andersson
utfärdade tjänstebetyg, hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen
aflåta proposition om beviljande af en årlig pension af 400
kronor åt änkan Andersson, att af henne uppbäras från och med månaden
näst efter den, då hon blefve entledigad från sin befattning vid
läroverket; samt

att statskontoret i sitt utlåtande, jämte meddelande att den för
seminariet genom Kungl. brefvet den 16 september 1870 fastställda
utgiftsstaten upptoge lön åt vaktmästaren 600 kronor, arfvode åt
portvakten 100 kronor, för städning vid seminarium och normalskolan
300 kronor, för eldning i värmeapparaten 300 kronor samt till
diverse utgifter 450 kronor, anfört, att de göromål vid seminariet, som
ålegat aflidne vaktmästaren Andersson, enligt hvad som framginge af
såväl direktionens därom lämnade uppgift som förberörda tjänstebetyg,
varit af den art och omfattning, att de icke kunnat af en person utföras;
att, enligt hvad af direktionen vitsordats, portvaktsysslan och
städningen af seminariets lokaler redan under mannens tjänstetid hufvudsakligen
ombesörjts af änkan Andersson; att, om ock denna fördelning
af arbetet mellan Andersson och hans hustru icke haft sin grund i
något direktionens uttryckliga beslut, och hustrun därför formellt taget
måste anses hafva utfört sitt arbete såsom biträde åt mannen, likväl

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

75

vid bedömande af frågan om pension åt änkan Andersson, synnerlig
betydelse borde tilläggas den omständighet, att hon redan innan hon
tillträdde sin nuvarande befattning under en tid af B3 år faktiskt utöfvat
en väsentlig del af de med denna förenade göromål; att då hon
nu uppnått 65 års ålder och under 44 års tid ägnat sitt arbete, som
erhållit mycket goda vitsord, åt seminariets tjänst, hon syntes skäligen
böra vid sin afgång från tjänsten komma i åtnjutande af pensionsförmåner;
och att statskontoret ej heller hade något att erinra beträffande
det föreslagna pensionsbeloppet, 400 kronor, hvilket motsvarade i seminariets
förberörda utgiftsstat upptagna arfvoden åt portvakten och för
ombesörjande af lokalernas städning eller således den kontanta ersättningen
för de göromål, som af änkan Andersson under hela hennes
arbetstid vid seminariet utförts.

Med hänsyn till hvad sålunda i statsrådsprotokollet meddelats
finner sig utskottet böra biträda föreliggande förslag om pension åt
änkan Andersson, hvadan utskottet hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

25:o) Kungl. Maj:t har uti punkten 16 under denna hufvudtitel
föreslagit, att städerskan vid folkskoleseminariet i Kalmar änkan Maria
Sofia Karlsson, född Sporsén, måtte från och med månaden näst efter
den, i hvilken hon blefve entledigad från sin omförmälda befattning,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
pension till belopp af 300 kronor årligen.

Enligt statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 har departementschefen nämnda dag anmält domkapitlets
i Kalmar skrifvelse den 11 oktober 1905, däri domkapitlet, med
anledning af en från rektor vid folkskoleseminariet i Kalmar till domkapitlet
inkommen framställning, anhållit om utverkande af pension
för städerskan vid nämnda seminarium, änkan Maria Sofia Karlsson,
född Sporsén; i hvilket ärende statskontoret den 27 oktober 1905 afgifvit
infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att änkan Karlsson, som vore född den 14 april 1837 och således
uppnått en ålder af 68 år, under seminariets trettioåriga tillvaro oafbrutet
tjänstgjort såsom städerska därstädes;

Ang.

pension för
städerskan vid
folkskoleseminariet
i
Kalmar Maria
Sofia Karlsson.

[16.]

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang.

pension för
öfverläraren
vid tekniska
skolan i Stockholm
C. A.
Söderman.

[17.]

att rektor i ofvanberörda framställning dels vitsordat, att änkan
Karlsson i sin ifrågavarande befattning ådagalagt högst berömlig
trohet, nit och skicklighet jämte en oförtröttad, aldrig svikande villighet,
dels ock vidare anfört, att hennes arfvode för tjänsten, som
från början utgjort 200 kronor för år, sedermera successivt förhöjts,
så att detsamma numera från och med år 19ÖB utginge med 600 kronor
årligen, hvarjämte hon åtnjöte fri bostad och vedbrand; att hon, enligt
utfärdadt läkarbetyg på grund af kronisk ledgångsreumatism och ålder
hade mer och mer svårt att fullgöra sina tjänsteåligganden; samt att,
då hon således icke syntes kunna någon längre tid bibehållas vid sin
befattning och hvarken gjort några nämnvärda besparingar eller ägde
anhöriga, som kunde taga vård om henne, pensionen i fråga vore för
henne behöflig, för att hon skulle undgå att framdeles falla fattigvården
till last;

att domkapitlet på de af rektor angifna grunderna tillstyrkt framställning
till Riksdagen om beredande åt änkan Karlsson af en pension
å 300 kronor årligen, att af henne uppbäras från och med månaden
näst efter den, då hon kunde komma att lämna sin befattning vid
seminariet; samt

att statskontoret i sitt utlåtande, under åberopande af de till
stöd för framställningen anförda förhållandena, hemställt, det täcktes
Kungl. Maj:t i proposition föreslå Riksdagen medgifva, att änkan
Karlsson finge från och med månaden näst efter den, hvari hon
från nämnda befattning entledigades, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till belopp af 300 kronor
årligen.

På grund af hvad sålunda i statsrådsprotokollet meddelats anser
sig utskottet böra tillstyrka förevarande förslag och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.

26:o) Uti statsverkspropositionen har Kungl. Maj:t under denna
hufvudtitel i punkten 17 föreslagit, att öfverläraren i figurmodellering
vid tekniska skolan i Stockholm Carl August Söderman måtte från och
med månaden näst efter den, i hvilken han afginge från öfverlärarbefattningen,
under sin återstående lifstid uppbära pension till belopp af

1,500 kronor årligen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

77

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 15 december
1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit styrelsens för
tekniska skolan i Stockholm skrifvelse den 13 september 1905 med
framställning om utverkande af pension åt öfverläraren vid skolan Carl
August Söderman; i hvilket ärende statskontoret den 27 oktober 1905
afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Söderman, som vore född den 26 augusti 1885 och alltså uppnått
eu ålder af 70 år, sedan den 28 oktober 1875 eller under mer
än 30 år, i egenskap af öfverlärare uti figurmodellering varit anställd
vid skolan, men enligt läkarbetyg nu lede af betydligt nedsatt synförmåga
och allmän nervsvaghet, i följd hvaraf han icke kunde sköta
sin tjänst;

att styrelsen i sin ofvanberörda skrifvelse, med vitsordande af
att Söderman i fullgörandet af sina åligganden vid skolan visat utmärkt
nit och framstående skicklighet, meddelat, att styrelsen, med hänsyn
därtill att Söderman af sina befattningar i skolan åtnjutit en inkomst
af tillhopa 2,200 kronor för år, ansåge den ifrågasatta pensionens belopp
skäligen kunna bestämmas till 1,500 kronor årligen; samt

att statskontoret uti sitt utlåtande anfört: att den genom nådiga
brefvet den 11 juli 1879 för tekniska skolan i Stockholm fastställda
staten för öfverlärare i figurmodellering upptoge aflöning med särskilda
belopp för undervisning i olika afdelningar af skolan, tillhopa
2,100 kronor; att, ehuru tekniska skolans ordinarie öfverlärare, hvilka
i enlighet med 35 § i skolans stadgar af styrelsen antoges medelst
förordnande, icke vore berättigade till pension, sådan förmån likväl vid
upprepade tillfällen blifvit öfverlärare vid skolan beviljad, senast genom
nådigt bref den 21 juni 1901, enligt hvilket öfverlärarna F. T. Liljeblad
och H. Nerpin tillerkänts pension till belopp af 2,000 kronor årligen
för dem hvardera; samt att statskontoret förty hemställde, det Kungl.
Maj:t täcktes i proposition föreslå Riksdagen att för Söderman uppföra
å allmänna indragningsstaten en årlig pension till det af styrelsen
föreslagna beloppet, 1,500 kronor, att utgå från och med månaden
näst efter den, hvarunder han efter erhållet afsked frånträdde sin befattning
såsom öfverlärare vid skolan.

Med hänsyn till hvad sålunda i åberopade statsrådsprotokollet
anförts, finner sig utskottet böra förorda föreliggande förslag och hemställer
alltså,

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang.

understöd, åt
äldre behöfvande
folkskollärare.

[18.]

Ang.

understöd åt
äldre behöfvande
småskollärare

med flera.

[19.]

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

27:o) I enlighet med hvad Kungl. Maj:t i punkten 18 under
tionde hufvudtiteln föreslagit, hemställer utskottet,

att för år 1907 må anvisas ett anslag å 4,900
kronor, att, enligt de närmare bestämmelser, Kungl.
Maj:t kan finna godt meddela, användas till understöd
af högst 350 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare,
hvilka oförvitligt skött sin tjänst, men
därifrån erhållit afsked före år 1867.

28:o) Under tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t under
denna hufvudtitel i punkten 19 föreslagit, får utskottet hemställa,

att för år 1907 må anvisas och till Kungl.
Maj:ts disposition ställas ett anslag af 18,000 kronor
för beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare
och lärarinnor vid småskola eller mindre folkskola
samt biträdande och extra ordinarie lärare och
lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i
minst femton års tid oförvitligen tjänstgjort, afgått
från tjänsten utan att erhålla understöd enligt Kungl.
reglementet den 22 juni 1892, samt under enahanda
villkor och bestämmelser i öfrigt, som beträffande
det för år 1906 uti förevarande afseende beviljade
anslag blifvit af Kiksdagen stadgade, nämligen:

att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutats
så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda
reglemente icke kunnat honom eller henne
beviljas, eller före utgången af år 1891;

att sådan från tjänsten afgången lärare eller
lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst femtifem
år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande
omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må
meddelas, bestämmes till 100 kronor årligen; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

79

att Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare
föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

29:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, punkt 20, föreslagit,
att förra renskrifvaren i ecklesiastikdepartementet Oskar Wilhelm
Helin måtte från och med månaden näst efter den, då hans anställning
såsom biträde å departementets folkskolebyrå upphörde, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
till 1,200 kronor förhöjd årlig pension.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 22 december
1905 innehåller härom följande anförande af departementschefen:

»I statsverkspropositionen till 1904 års Riksdag gjorde Eders
Kungl. Maj:t framställning därom, att renskrifvaren i ecklesiastikdepartementet
Oskar Wilhelm Helin måtte från och med månaden näst
efter den, då hans anställning därstädes såsom biträde å folkskolebyrån
eller såsom renskrifvare upphörde, under sin återstående lifstid uppbära
pension, uppgående, så länge Helin bibehölles vid sin anställning
såsom biträde å folkskolebyrån till 600 kronor, men, då han helt
och hållet entledigades från departementets tjänst, till 1,200 kronor
årligen.

I skrifvelse den 18 maj 1904 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel förklarade emellertid Riksdagen,
att Riksdagen, med hänsyn till hvad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
vid ärendets föredragning inför Eders Kungl. Maj:t anfört,
funnit sig visserligen böra bevilja pension med 600 kronor åt Helin,
så länge han bibehölles vid sin anställning såsom biträde å ecklesiastikdepartementets
folkskolebyrå, men ansett någon pröfning af det belopp,
hvartill pensionen borde uppgå, efter det Helin helt och hållet entledigats
från departementets tjänst, ej då böra äga rum. Riksdagen
hade därför på det sätt bifallit Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, att Helin finge från och med månaden näst efter den,
då hans anställning därstädes såsom renskrifvare upphörde, uppbära
pension till belopp af 600 kronor.

Helins anställning såsom renskrifvare i ecklesiastikdepartementet
upphörde med utgången af juni månad 1904. Sedan hans hälsotillstånd
alltmera försämrats, har han nu till sist blifvit urståndsatt att själf
uppehålla sin befattning såsom biträde å departementets folkskolebyrå.

I en till mig ställd skrift har Helin, under förmälan att han på
grund af sjukdom nödgades frånträda sin anställning såsom biträde å

Ang.

pension åt
renskrifvaren
O. W. Helin.

[20.]

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang.

pensioner åt
lärarinnorna
M. F. E. G.
Langéen, B.
M. C. T ammelön
i född Bock,
och E. M.
Claes on.

[21.]

departementets folkskolebyrå från ocli med den 1 april 1906, anhållit
om utverkande af en höjning från och med berörda den 1 april af den
honom beviljade pensionen till det af Eders Kungi. Maj:t i framställningen
till 1904 års Riksdag föreslagna beloppet, 1,200 kronor årligen,
varande vid skriften fogadt intyg af legitimerad läkare af innehåll,
att Helin, som enligt uppgift lede af stundom påkommande svindelanfall,
beroende på af läkaren konstaterad arterioscleros, på grund däraf
vore oförmögen att längre sköta den befattning, han hittills innehaft.

Beträffande denna pensionsfråga anhåller jag att få åberopa hvad
till det vid omförmälda statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 31 december 1903 af dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet anförts, och vill endast tillägga, att, enligt
hvad byråchefen å folkskolebyrån meddelat mig, Helin under sin fortsatta
tjänstgöring såsom biträde å nämnda byrå alltjämt ådagalagt
synnerligt nit och samvetsgrannhet.

Då Helin nu helt och hållet lämnar departementets tjänst, anser
äfven jag, att med hänsyn till hans synnerligen långa, gagnande och
väl vitsordade arbete en till 1,200 kronor förhöjd pension bör åt
honom utverkas.»

Med anledning af hvad sålunda i detta ärende förekommit, får
utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.

30:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under denna
hufvudtitel, punkt 21, föreslagit, att biträdande lärarinnorna vid det
under musikaliska akademiens inseende ställda musikkonservatoriet
Maria Fredrika Elisabet Cecilia Langéen, Bertha Mathilda Carolina
Tammelin, född Bock, och Eugénie Martina Claéson måtte, en hvar från
och med månaden näst efter den, under hvilken hon frånträdde sin
befattning vid musikkonservatoriet, under sin återstående lifstid uppbära
årliga pensioner till belopp af 616 kronor för lärarinnan Langéen
samt 440 kronor för hvardera af lärarinnorna Tammelin och Claéson.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 22 december
1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit musikaliska
akademiens skrifvelse den 28 september 1905, däri akademien

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

81

efter hörande af sin läroverksstyrelse, med öfverlämnande af särskilda
af biträdande lärarinnorna vid det under akadmiens inseende ställda
musikkonservatoriet Maria Fredrika Elisabet Cecilia Langéen, Bertha
Matbilda Carolina Tammelin, född Bock, och Eugénie Martina Claéson
till akademien ingifna ansökningar om utverkande af pensioner för
dem vid afskedstagande^ hemställt om vidtagande af åtgärder i sådant
syfte; i hvilket ärende statskontoret den 14 december 1905 afgifvit
infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att lärarinnan Langéen; som vore född den 17 augusti 1827 och
således uppnått en ålder af 78 år, alltsedan januari månad 1872 oafbrutet
tjänstgjort såsom lärarinna i italienska språket vid musikkonservatoriet
med en undervisningsskyldighet, som under de senaste
åren utgjort 7 timmar i veckan, samt härför uppburit en årlig ersättning
af 770 kronor, hvarförutom hon sedan många år utan någon ersättning
lämnat eleverna i regeln två timmars undervisning i veckan;

att lärarinnan Tammelin, som vore född den 21 december 1836
och således 69 år gammal, höstterminen 1879 anställts såsom lärarinna
i deklamation vid musikkonservatoriet och sedan dess oafbrutet bestridt
nämnda befattning, med en undervisningsskyldighet, som växlat
mellan 4 och 5 timmar samt under de senaste åren utgjort 5 timmar
i veckan, och därför åtnjutit en aflöning, som under de senare åren
uppgått till 550 kronor om året;

att lärarinnan Claéson, som vore född den 28 juli 1841 och således
uppnått 64 års ålder, varit från och med höstterminen 1860 till och
med vårterminen 1902 med oafbruten tjänstgöring anställd såsom
ackompanjatris vid solosånglektionerna å musikkonservatoriet samt
tillika alltifrån vårterminen 1882 likaledes oafbrutet tjänstgjort därstädes
såsom biträdande lärarinna i pianospelning, hvilken befattning
omfattat en undervisningsskyldighet, som växlat mellan 4 och 5 timmar
i veckan samt under de senaste åren utgjort 5 timmar i veckan, och
medfört en aflöning, som under de senaste åren utgått med 550 kronor
årligen, hvarförutom lärarinnan Claéson, som ända till år 1902 mot
särskild men ringa ersättning biträdt med ackompanjemang vid
examina, musikföredrag och offentliga uppvisningar, genom framstående
musikalisk begåfning och skicklighet varit i stånd att göra en
beaktansvärd insats i det offentliga musiklifvet i vårt land;

att samtliga ifrågavarande lärarinnor enligt läkares intyg på
grund af ålder och nedsatta krafter samt, hvad lärarinnan Tammelin
Bih. till Biksd. Prat. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 11

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

beträffade, jämväl nedsatt synförmåga inom kort torde vara nödsakade
lämna sina befattningar;

att musikaliska akademien uti sin berörda skrifvelse, med
förmälan att sökandena visserligen benämndes biträdande lärarinnor,
men att deras befattningar i själfva verket vore af en helt och hållet
själfständig karaktär, vidare meddelat, att lärarinnan Långben, såvidt
akademien kände, icke ägde några andra inkomster än dem, som härrörde
från hennes anställning vid konservatoriet, att de biträdande
lärarna vid konservatoriet förordnades af akademien för en termin i
sänder och således visserligen icke kunde sägas innehafva någon fast
anställning i statens tjänst, samt att de därför hvar för sig icke vore
uppförda på akademiens stat, i det att deras aflöning utginge dels från
ordinarie dels från extra statsanslag dels ock till en mindre del af
akademiens egna medel; hvarjämte akademien vidare anfört, att, då
ifrågavarande lärarinnor, hvilka städse med berömvärdt nit och utmärkt
skicklighet bestridt sina befattningar, under mycket lång tid
utan afbrott tjänstgjort vid statens musikaliska läroverk och nu måste
anses på grund af ålder och minskad arbetsförmåga vara så godt som
urståndsätta att vidare uppehålla sina befattningar, det syntes vara med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att staten, som så länge
tagit deras arbetskraft i anspråk, också, då denna vore förbrukad,
beredde dem något understöd på deras ålderdom; att sökandenas ålder
och tjänstgöringstid betydligt öfverstege den ålder af 60 år och det
antal af 20 tjänstår, som enligt kungi. brefvet den 10 juli 1884 erfordrades,
för att lärare vid musikkonservatoriet skulle äga att efter
afskedstagandet uppbära pension å allmänna indragningsstaten; att,
innan musiklärare vid de allmänna läroverken år 1904 erhållit pensionsrätt,
Riksdagen vid många tillfällen på förslag af Kungl. Maj:t beviljat
pensioner åt dylika lärare, hvilka i visst hänseende kunde anses
jämförliga med nu ifrågavarande kategori af lärare; samt att akademien.
under uttalande af den meningen, att pensionsbeloppet icke borde
för någon af sökandena sättas lägre än det belopp, hvarmed aflöningen
under de senaste åren utgått och för närvarande utginge, hemställde,
det Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om beviljande
å allmänna indragningsstaten af årliga pensioner åt ifrågavarande tre
lärarinnor med minst 770 kronor till lärarinnan Långben samt minst
550 kronor till hvardera af lärarinnorna Tammelin och Claeson att
utgå från och med månaden näst efter den, i hvilken hvar och en af
dem komme att entledigas från sin befattning vid musikkonservatoriet;
samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

83

att statskontoret i sitt uti ärendet afgifna utlåtande anfört, att
med hänsyn till den långa följd af år, hvarunder ifrågavarande lärarinnor
med goda vitsord undervisat vid musikkonservatoriet och då de
numera på grund af ålder och nedsatta krafter ansåges icke längre
kunna på ett tillfredsställande sätt gagna läroverket, statskontoret funne
sig visserligen höra förorda, att framställning hos Riksdagen gjordes
till utverkande af pensioner för bemälda lärarinnor, men att, enär för
hvar och en af dem anställningen vid konservatoriet med hänsyn till
de få undervisningstimmar i veckan, som af dem kräfts, och den till
följd däraf jämförelsevis obetydliga inkomst, som från befattningarna
vid konservatoriet tillflutit dem, icke kunde anses hafva utgjort en
hufvudsaklig del af deras verksamhet utan fastmer, hvad dem alla beträffade,
finge betraktas hafva haft egenskapen af bisyssla, statskontoret
ansåge pensionsbeloppen skäligen böra begränsas för hvar och en af
dem till 80 % af den årliga aflöningen under senare åren; samt att statskontoret
alltså hemställde, det täcktes Kungl. Maj:t till Riksdagen
aflåta proposition om uppförande å allmänna indragningsstaten af årliga
pensioner till belopp af 616 kronor för lärarinnan Langéen samt 440
kronor för hvardera af lärarinnorna Tammelin och Claéson, att utgå
från och med månaden näst efter den, under hvilken hvar och en af
dem entledigas från sin befattning vid musikkonservatoriet.

Utskottet, som, på grund af hvad i statsrådsprotokollet meddelats,
anser sig böra biträda Kungl. Maj:ts förevarande förslag, hemställer:

a) att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts framställning
i fråga om pension till biträdande lärarinnan
vid det under musikaliska akademiens inseende ställda
musikkonservatoriet Maria Fredrika Elisabet Cecilia
Langéen;

b) att Kungl. Maj:ts förslag om pension åt biträdande
lärarinnan vid nämnda musikkonservatorium
Bertha Mathilda Carolina Tammelin, född Bock, må
vinna Riksdagens bifall; samt

c) att Kungl. Maj:ts framställning i fråga om
pension till biträdande lärarinnan vid samma musikkonservatorium
Eugénie Martina Claeson må af Riksdagen
bifallas.

31:o) Under punkt 22 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj:t
föreslagit, att Sofia Rosendahl måtte från och med månaden näst efter

Ang.

pension åt
kokerskan S.
Rosendahl.

[22.]

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

den, hvari hon blefve entledigad från sin syssla såsom kokerska vid
institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, under sin återstående
lifstid uppbära pension till belopp af 240 kronor årligen.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 22 december
1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit direktionens för
institutet och förskolan för blinda å Tomteboda skrifvelse den 30
oktober 1905 med framställning om utverkande af pension för kokerskan
vid institutet Sofia Rosendahl, i hvilket ärende statskontoret den 14
december 1905 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att kokerskan Rosendahl, som vore född den 23 januari 1843, sedan
den 11 september 1890 varit anställd såsom kokerska vid institutet;

att hon enligt läkares intyg numera vore utarbetad och mindre
arbetsför samt med största sannolikhet inom den närmaste framtiden
blefve oförmögen att sköta sin tjänst;

att direktionen i sin berörda skrifvelse anfört, att kokerskan
Rosendahl under den tid, hon haft ansvaret för all matlagning i institutets
kök, visat den största punktlighet och noggrannhet samt
genom sin omtanke och förmåga att taga vara på allt gjort kosthållet
vid institutet jämförelsevis billigt; att de besparingar till belopp af
ungefär 1,000 kronor, kokerskan Rosendahl kunnat göra å sin lön,
snart skulle varda förtärda, därest hon, oförmögen som hon vore att
åtaga sig något nytt arbete, blefve hänvisad att lefva uteslutande på
sina besparingar; att det ej vore staten värdigt att låta henne lämna
institutets tjänst med utsikten att efter tre eller fyra år vara hänvisad
till fattigvården; att direktionen icke ägde medel om hand att bestrida
hennes underhåll, sedan hon lämnat institutet; att kokerskan
Rosendahl för närvarande åtnjöte i lön 300 kronor jämte husrum, kost,
värme, lyse och tvätt; samt att direktionen i underdånighet hemställde,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen
att bevilja en årlig pension för kokerskan Rosendahl till ett 80 procent
af hennes kontanta aflöning motsvarande belopp af 240 kronor, att
utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken hennes tjänst
vid institutet upphörde; samt

att statskontoret uti sitt i ärendet afgifna utlåtande, med erinran
att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts framställningar beviljat år
1898 en pension af 300 kronor åt kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm Maria Nilsson och år 1905 en pension af 360
kronor åt kokerskan vid Kronprinsens husarregemente Josefina Katarina

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

85

Sjöbergh, yttrat, att statskontoret, med afseende å hvad af direktionen
till stöd för ifrågavarande framställning blifvit anfördt, ville tillstyrka
bifall till densamma.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet i detta ärende meddelats
anser sig utskottet böra tillstyrka föreliggande förslag och hemställer
alltså,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

32:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, punkt 23, föreslagit,

att vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma anställda
föreståndaren och första läraren Carl Emanuel Heurgren, andra läraren.
Carl Herman Lindstedt, första lärarinnan Ester Ingrid Maria Braaten
och andra lärarinnan Emma Cecilia Ander son-Häckner måtte, enhvar af
dem från och med månaden näst efter den, hvari han eller hon frånträdde
sin befattning vid läroanstalten, under sin återstående lifstid
uppbära årliga pensioner till belopp af: 2,250 kronor för Heurgren,

1.500 kronor för Lindstedt och 900 kronor för hvardera af lärarinnorna
Braaten och Anderson-Häckner, med villkor dock beträffande enhvar
af nämnda fyra personer, att, därest pensionär framdeles skulle erhålla
anställning med aflöning af statsmedel eller vid någon af de med statsbidrag
understödda läroanstalterna för döfstumma, pensionen skulle för
den tid, sålunda vunnen anställning varade, minskas i den mån den
nya aflöningen tillhopa med pensionen öfversköte det nu till pensionären
utgående årsarfvodet.

Ang.

pensioner
för första
läraren C. E.

Heurgren,
andra läraren
G. H. Lindstedt,
första
lärarinnan
E. I. M.
Braaten
och andra
lärarinnan
E. G. Anderson-Häckner.

[23.]

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 22 december
1905 har departemenschefen i ämnet anfört följande:

»Med underdånig skrifvelse, som den 27 oktober 1905 inkommit
till ecklesiastikdepartementet, har direktionen öfver läroanstalten i Bollnäs
för öfveråriga döfstumma öfverlämnat och därvid till nådigt bifall
förordat särskilda till direktionen ingifna ansökningar, däruti, med
anledning af läroanstaltens nära förestående upphörande, vid densamma
anställda föreståndaren och första läraren Carl Emanuel Heurgren,
andra läraren Carl Herman Lindstedt, första lärarinnan Esther Ingrid
Maria Braaten och andra lärarinnan Emma Cecilia Anderson-Häckner hvar
för sig i underdånighet anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes till Riks -

86

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

dagen aflåta framställning om beviljande af lifstidspension, att utgå från och
med månaden näst efter den, hvarunder vederbörande sökandes tjänstgöring
vid läroanstalten komme att upphöra, till årligt belopp af
2,250 kronor för Heurgren, 1,500 kronor för Lindstedt samt 900 kronor
för hvardera af lärarinnorna Braaten och Anderson-Häckner. Uti detta
ärende har statskontoret den 9 december 1905 afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtas:

beträffande Heurgren:

att han, som är född den 24 oktober 1852, efter ett par månaders
tjänstgöring vårterminen 1875 såsom vikarierande lärare vid högre
allmänna läroverket i Jönköping och efter att hafva under 3 f års tid
skött lärartjänst vid Skånes anstalt för döfstumma, den 1 januari 1881
tillträdt andra lärarbefattningen vid läroanstalten i Bollnäs och den
9 maj 1891 befordrats till föreståndare och första lärare för nämnda
läroanstalt; att hans arfvode i sistnämnda egenskap utgått och fortfarande
utgår efter 3,000 kronor för år räknadt, hvartill komma arfvedel!
af dels 300 kronor för religionsundervisning dels ock 200 kronor
för räkenskapsföring; och att det, enligt såväl Heurgrens egen som
ock direktionens uppfattning, ej torde blifva möjligt för Heurgren att
börja någon ny verksamhet, hvarigenom han efter anstaltens indragning
skulle kunna förvärfva sitt lifsuppehälle;

beträffande Lindstedt:

att han, som är född den 28 mars 1843 och själf är döfstum,
efter att hafva under åren 1863—1868 varit anställd såsom skrifvare
vid postkontoret i Norrtälje och därefter intill den 1 februari 1880
varit lärare vid allmänna institutet för döfstumma å Manilla, sistnämnda
dag blifvit anställd såsom underlärare vid läroanstalten i Bollnäs
och vid densamma befordrats, den 1 januari 1881 till tredje lärare
och den 1 juni 1891 till sin nuvarande anställning såsom andra lärare;
att han i sistnämnda egenskap åtnjuter ett arfvode af 2,000 kronor
för år räknadt; och att direktionen funnit det vara uppenbart, att
Lindstedt, sedan hans tjänstgöring vid förenämnda anstalt upphört,
icke kan påräkna att genom eget arbete erhålla någon nämnvärd förtjänst
till sitt uppehälle;

beträffande lärarinnan Braaten:

att hon, som är född den 8 mars 1868, blifvit, efter att hafva under
en half månad varit vikarierande lärarinna vid läroanstalten i Bollnäs,
den 1 september 1891 antagen till första lärarinna vid nämnda anstalt;
att hennes arfvode i sistnämnda egenskap utgör 1,800 kronor för år

87

Statsutskottets Utlåtande N:o"*ll.

räknadt; att kon, enligt behörigt läkarintyg, under de senare åren
företett och alltjämt företer symtom af allmän kropps- och nervsvaghet;
och att direktionen såsom skäl för tillstyrkande af pension
åt henne anfört, att det funnes anledning antaga, att det trägna arbetet
vid anstalten varit orsaken till hennes nedsatta kroppskrafter och svaga
hälsotillstånd, äfvensom att hon genom att stanna i statens tjänst offrat
utsikten till anställning vid distriktens döfstumskolor vid den tid, då
sådan vida lättare än nu kunnat erhållas; samt

beträffande lärarinnan Anderson-Häckner:

att hon, som är född den 24 mars 1861, alltsedan den 15
oktober 1879 tjänstgjort vid statens läroanstalter för öfveråriga döfstumma
samt från och med den 1 juli 1897 innehaft sin nuvarande
befattning vid läroanstalten i Bollnäs; att hennes arfvode såsom andra
lärarinna utgör 1,200 kronor för år räknadt; att hon, enligt intyg af
vederbörande läkare, lider af lungtuberkulos, kronisk strupkatarr och
nedsatt hörselförmåga samt är oförmögen att, sedan hennes nuvarande
anställning upphört, försörja sig själf; och att direktionen, under förklarande
att ett mycket ansträngande arbete vid anstalten bidragit
att undergräfva hennes hälsa, meddelat, att hon under de senare åren
för sjukdom varit tjänstledig en tid af ett och ett hälft år samt därunder
själf måst aflöna sin vikarie.

Uti sin förutberörda underdåniga skrifvelse har direktionen vidare
anfört: Såväl lärarna som lärarinnorna i fråga hade ägnat sin tid åt
ett mycket speciellt fack, nämligen undervisning af öfveråriga döfstumma.
Detta gjorde, att de, äfven om ålder, hälsa och krafter eljest
tilläte det, icke så lätt skulle kunna börja någon ny verksamhet, icke
ens få befordran till lärarplatser vid de enligt lagen angående döfstumundervisningen
den 31 maj 1889 upprättade skolorna, vid h vil ka
lärometoderna vore andra än de vid öfveråriga döfstummas undervisning
använda, och hvarest på grund af döfstumfrekvensens minskning nya
lärarkrafter numera endast ytterst sällan beliöfdes. Samtliga hade
med synnerligt nit och skicklighet skött sina åligganden, och oaktadt
den i ekonomiskt hänseende ovissa ställning, hvari de befunnit sig —
anstalten hade ju när som helst kunnat nedläggas — hade de dock af
kärlek till sitt kall stannat kvar på sin post i stället för att, medan
ungdom och krafter ännu räckt till, i tid skaffa sig eu tryggare ställning.

Undervisningen af öfveråriga döfstumma vore synnerligen ansträngande.
På grund af elevernas olikhet i fråga om ålder, begåfning
och mottaglighet för undervisning hade hvarje klass måst delas i flera

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

skilda afdelningar, h vilket gjort, att lärares och lärarinnors tid ständigt
varit upptagen af arbetet, och att särskilt de senares kroppskrafter
tidigt förbrukats. Med undantag af 10 procents dyrtidstillägg, som
de åtnjutit under de senaste fem åren, både i deras löneförmåner aldrig
ingått några tillägg, vare sig ålderstillägg eller hyresersättning, ehuru
lefnadskostnaderna på platsen varit höga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då alltså samtliga
ifrågavarande lärare och lärarinnor antingen på grund af ålder eller
försvagad hälsa icke vore i stånd att för sin utkomst börja någon ny
verksamhet, och då Heurgren, Lindstedt och lärarinnan AndersonHäckner
hade en lång tjänstetid i statens tjänst, och lärarinnan Braaten,
äfven om hennes tjänstetid varit kortare, likväl under tjänstetiden
fått sitt hälsotillstånd betydligt försämradt, samt då dessa lärare och
lärarinnor icke vore berättigade att åtnjuta pension från döfstumlärarnas
pensionsanstalt, hvilken endast stode öppen för föreståndare,
lärare och lärarinnor vid skolor, som vore upprättade enligt lagen
angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889, ville direktionen
hos Eders Kungl. Maj:t hemställa om proposition till Riksdagen
om beviljande af pensioner åt ifrågavarande lärare och lärarinnor,
att utgå från och med månaden näst efter den, då deras anställning
vid anstalten upphörde; och i betraktande af hvad direktionen anfört
och att lefnadskostnaderna nu vore mycket högre än de varit, då för
nära 28 år sedan lönerna till beloppet bestämdes, samt då slutligen
för personalen vid distriktens döfstumskolor pensionen kunde uppgå
för föreståndare till 2,400—3,000 kronor, för lärare till 1,200—1,500
kronor och för lärarinna till 900—1,200 kronor, ville direktionen tillstyrka
de underdåniga ansökningarna, äfven hvad anginge pensionsbeloppen.

Statskontoret har i sitt underdåniga utlåtande, jämte erinran
att de för uppehållande af undervisningen vid ifrågavarande läroanstalt
nödiga medlen årligen anvisats till utgående från åttonde hufvudtitelns
extra stat och under en följd af år utgjort 16,400 kronor, samt att,
enär anstalten förutsatts komma att indragas vid slutet af vårterminen
1906, för nämnda år anvisats för ändamålet endast 9,000 kronor,
anfört: Af handlingarna framginge, att af ifrågakomna personer föreståndaren
och första läraren Heurgren hade en tjänstålder af omkring
29 år, om, såsom i detta sammanhang syntes rättvist, i tjänståren
inräknades tiden för hans anställning vid Skånes läroanstalt för döfstumma,
andra läraren Lindstedt en tjänstålder af vid pass 40 år,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

89

första lärarinnan Braaten en tjänstålder af mer än 14 år och andra
lärarinnan Anderson-Häckner en tjänstålder af 26 år. De föreslagna
pensionsbeloppen utgjordes af nu innehafvande kontanta aflöningsförmåner:
för Heurgren ungefär 64 procent, för Lindstedt och lärarinnan
Anderson-Häckner 75 procent och för lärarinnan Braaten 50 procent.

Åberopande besluten om beviljande af pension å allmänna indragningsstaten
vid 1899 års riksdag åt föreståndaren och förste läraren vid
läroanstalten i Skara för öfveråriga döfstumma P. A. Borg och andre
läraren därstädes C. O. J. Carlström, vid 1901 års riksdag åt lärarinnan
vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstumma Elfrida Ernestina
Charlotta Franke och vid 1902 års riksdag åt föreståndaren och förste
läraren vid samma läroanstalt E. A. Zotterman och första lärarinnan
därstädes Emma Amanda Thim, ville statskontoret anföra, att statskontoret
med afseende å sökandenas tjänstålder, de goda vitsord de
för sin tjänstgöring erhållit, nu rådande dyra lefnadsomkostnader och
öfriga förekomna omständigheter, ansåge skälig anledning till nedsättning
i de af direktionen för dem föreslagna pensionsbeloppen icke
förefinnas, men hölle före, att vid pensionernas beviljande borde, såsom
i liknande fall förut skett, fästas det villkor att, därest pensionär
framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel eller
vid någon af de med statsbidrag understödda läroanstalterna för döfstumma,
pensionen skulle för den tid, sålunda vunnen anställning
varade, minskas i den mån, den nya aflöningen tillhopa med pensionen
öfversköte det nu till pensionären utgående årsarfvodet.

Med erinran att Eders Kungl. Maj:t enligt beslut den 27 oktober
1905 förordnat, att verksamheten vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga
döfstumma skall upphöra med slutet af vårterminen 1906, får jag
på grund af hvad i ärendet förekommit hemställa, det Eders Kungl. Maj:t
täcktes i nådig proposition äska Riksdagens medgifvande därtill, att
vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma anställda föreståndaren
och förste läraren Carl Emanuel Heurgren, andre läraren
Carl Herman Lindstedt, första lärarinnan Esther Ingrid Maria Braaten
och andra lärarinnan Emma Cecilia Anderson-Häckner må, enhvar
af dem från och med månaden näst efter den, hvari han eller hon
frånträder sin befattning vid läroanstalten, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära årliga pensioner till belopp af
2,250 kronor för Heurgren, 1,500 kronor för Lindstedt och 900 kronor
för hvardera af lärarinnorna Braaten och Anderson-Häckner, med
villkor dock beträffande enhvar af nämnda fyra personer att, därest
pensionär framdeles skulle erhålla anställning med aflöning af statsjBill.
till Riksd. Prot. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 12

90

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

medel eller vid någon af de med statsbidrag understödda läroanstalterna
för döfstumma, pensionen skall för den tid, sålunda vunnen anställning
varar, minskas i den mån den nya aflöningen tillköpa med pensionen
öfverskjuter det nu till pensionären utgående årsarfvodet.»

Emot beredande af pension af statsmedel åt enhvar af ifrågavarande,
vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma anställda
lärare och lärarinnor har utskottet på de i statsrådsprotokollet anförda
skäl icke haft något att erinra.

Beträffande beloppen af de för andre läraren Lindstedt och lärarinnan
Anderson—Häckner ifrågasatta pensionerna har utskottet, i
betraktande af Lindstedts långa tjänstetid af omkring 40 år äfvensom
den omständigheten att han själf vore döfstum samt med hänsyn därtill
att lärarinnan Anderson—Häckner på grund af sjukdom vore oförmögen
att, sedan hennes nuvarande anställning upphört, försörja sig
själf, ansett de af Kungl. Maj:t för dem föreslagna pensionsbeloppen,
nämligen 1,500 kronor för den förre och 900 kronor för den senare,
böra dem beviljas. Däremot har utskottet funnit pensionsbeloppen
böra nedsättas såväl för föreståndaren och förste läraren vid ifrågavarande
anstalt Heurgren som för lärarinnan Braaten, nämligen för
den förre till 2,000 kronor eller samma belopp, som 1902 års Riksdag
beviljade åt föreståndaren och första läraren vid läroanstalten i Vadstena
för öfveråriga döfstumma E. A. Zotterman, samt för den senare,
som endast under omkring 14 år utöfvat sitt lärarinnekall, till 700
kronor. Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
må på det sätt bifallas, att enhvar af nedannämnda,
vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma
anställda personer må från och med månaden näst
efter den, hvari han eller hon frånträder sin befattning
vid läroanstalten, under sin återstående lifstid
uppbära årlig pension till följande belopp, nämligen,

a) föreståndaren och förste läraren

Carl Emanuel Heurgren............................ 2,000 kronor

b) andre läraren Carl Herman Lindstedt.
................................................................ 1,500 »

c) första lärarinnan Ester Ingrid

Maria Braaten................................................ 700 »

samt

d) andra lärarinnan Emma Cecilia

Anderson—Häckner .............................. 900 >

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

91

med villkor dock beträffande enhvar af de under
mom. a)—d) angifna personer att, därest pensionär
framdeles skulle erhålla anställning med aflöning af
statsmedel eller vid någon af de med statsbidrag understödda
läroanstalterna för döfstumma, pensionen skall
för den tid, sålunda vunnen anställning varar, minskas
i den mån den nja aflöningen tillhopa med pensionen
öfverskjuter det nu till pensionären utgående årsarfvodet.

33:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under denna Ang. pension
liufvudtitel, punkt 24, föreslagit, att vaktmästaren vid realskolan i vaktmästaren
Lidköping Johan Petter Bryngelsson måtte från och med månaden näst J.r.BryngeUefter
den, i hvilken han blefve entledigad från sin vaktmästarsyssla vid [oTi
nämnda läroverk, under sin återstående lifstid uppbära pension till L
belopp af 400 kronor årligen.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 30 december

1905 inhämtas, att departementschefen då föredragit en af rektor vid
realskolan i Lidköping gjord framställning om beredande af pension
åt vaktmästaren vid nämnda läroverk Johan Petter Bryngelsson; i
hvithet ärende öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och statskontoret
afgifvit infordrade utlåtanden.

Af handlingarna i ämnet inhämtades,

att Bryngelsson vore född den 6 januari 1821 och således uppnått
en ålder af 85 år;

att rektor i sin förutberörda framställning, med förmälan att
Bryngelsson, som år 1882 antagits till vaktmästare, i följd af sin höga
ålder och de stegrade anspråk, som den nya läroverksstadgan ställde
på innehafvare!! af vaktmästarsysslan med afseende på de hygieniska
anordningarna inom läroverket, svårligen kunde utöfver läsåret 1905—

1906 vid sin befattning bibehållas och ej ens skulle kunnat tjänstgöra
så länge, därest han ej haft kraftigt bistånd af sin nu jämväl till hög
ålder komna hustru, anhållit, att, då Bryngelsson, som vore alldeles
medellös, icke borde lämnas utan allt understöd vid afskedet ur det
allmännas tjänst, där han under 23 år med största trohet och nit
verkat, eu mindre pension måtte honom beredas från och med år
1907, äfvensom, jämte meddelande att Bryngelssons aflöning uppgått
till 600 kronor för år, föreslagit, att pensionsbeloppet måtte bestämmas
till 450 kronor årligen;

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att öfverstyrelsen uti sitt, den 16 november 1905 afgifna utlåtande
anfört, att ehuru visserligen Bryngelsson innehaft sin vaktmästarsyssla
jämförelsevis kort tid, honom dock i betraktande af
hans höga ålder och med hänsyn därtill, att han vore alldeles
medellös, syntes böra beredas en mindre pension, men att då Bryngelsson
innehaft vaktmästarsyssla vid ett lägre allmänt läroverk och
under kortare tid än de vaktmästare vid högre allmänna läroverk,
åt hvilka Riksdagen hittills beviljat pension och hvilka samtliga tillerkänts
pension efter 500 kronor årligen, pensionsbeloppet för Bryngelsson
lämpligen borde bestämmas till 400 kronor; samt

att statskontoret i sitt berörda utlåtande, afgifvet den 14 december
1905, instämt i hvad öfverstyrelsen sålunda anfört.

Utskottet, som på de i statsrådsprotokollet anförda skäl anser
sig böra biträda förevarande förslag, hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må af Riksdagen bifallas.

Ang. pension
för öfverläraren

A. R■ Meijers
änka.

[25.]

34:o) Uti punkten 25 af denna hufvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit,
att öfverläraren vid tekniska skolan i Stockholm Axel Rikard
Meijers änka, Maria Charlotta Meijer, född Strömberg, måtte från och
med maj månad 1905, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve,
uppbära pension till belopp af 350 kronor årligen.

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 30 december
1905 har departementschefen i ämnet anfört följande:

»Med underdånig skrifvelse den 28 oktober 1905 har styrelsen
för tekniska skolan i Stockholm till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat
en af öfverläraren vid nämnda skola Axel Rikard Meijers änka Maria
Charlotta Meijer, född Strömberg, gjord ansökning, däruti änkan
Meijer, under åberopande af ansökningen bifogade transsumt af den
efter hennes man hållna bouppteckningen och af ett utaf makarna
upprättadt inbördes testamente samt prästbevis, anhållit, att då hennes
man icke efterlämnat några tillgångar, hvaraf änkan Meijer kunde
hafva ens den nödtorftigaste bärgning, samt hon icke allenast saknade
alla inkomstmöjligheter utan ock hade en åldrig moder att försörja,
styrelsen måtte göra hemställan om någon pension åt henne.

Af handlingarna i ärendet inhämtas: att öfverläraren Meijer,
hvilken, född den 25 november 1842, aflidit den 20 april 1905, allt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

93

ifrån höstterminen 1861 varit verksam såsom biträdande lärare i frikandsteckning
dels vid slöjdskolan i Stockholm och dels efter dess
ombildning vid tekniska skolan därstädes, hvarjämte han från den 11
oktober 1880 innehaft förordnande såsom öfverlärare i välskrifning
och textning; att han under år 1904 i löneförmåner åtnjutit såsom
biträdande lärare 1,085 kronor och såsom öfverlärare 300 kronor, eller
tillsammans 1,385 kronor, hvartill kommit dyrtidstillägg med 30 kronor;
att öfverläraren Meijer såsom stärbhusdelägare efterlämnat sin änka
och en afliden broders barn; att i boet förefnnnits en behållning
till belopp af 1,029 kronor 80 öre, som enligt det emellan makarna
Meijer upprättade, numera af öfriga sterbliusdelägare godkända testamentet,
odeladt tillfaller sökanden; äfvensom att sökanden är född den
14 juni 1842 och således uppnått en ålder af 63 år.

I sin berörda underdåniga skrifvelse har styrelsen för tekniska
skolan framhållit, att Meijer under den långa tid af 44 år, hvarunder
han tjänstgjort vid skolan, med stort nit och intresse fullgjort sina
åligganden, och att han därigenom på sin om ock anspråkslösare plats
otvifvelaktigt gagnat det tekniska yrkeslifvet ej blott i Stockholm utan
äfven inom hela landet. Med erinran att skolans lärare — i olikhet
med rikets öfriga lärare vid såväl de allmänna som de tekniska läroverken
— ännu icke ägde rätt till pension vare sig för egen del eller
för efterlefvande familj, har styrelsen vidare anfört, att vid sådant förhållande
och i synnerhet då, såsom i föreliggande fall, behofvet af
pension vore mycket stort, det syntes styrelsen ej vara billigt, att
skolans lärares efterlefvande skulle vara beröfvade den hjälp, som tillförsäkrats
andra tjänstemäns efterlefvande familjer; och har styrelsen
på grund däraf i underdånighet hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes åt sökanden utverka pension till ett enligt styrelsens mening
skäligt belopp af 350 kronor.

I infordradt underdånigt utlåtande den 14 december 1905 har
statskontoret anfört, att statskontoret, på grund af hvad i ärendet
förekommit och då öfverläraren Meijer icke haft möjlighet att genom
inbetalning i någon med statsmedel understödd pensionskassa tillförsäkra
sin efterlefvande maka något understöd, ansåge sig med stöd jämväl
däraf, att Riksdagen år 1885 på framställning af Eders Kungl. Maj:t
beviljat en pension af 400 kronor åt änkan efter öfverläraren vid tekniska
skolan i Stockholm August Pasch, böra tillstyrka aflåtande af
nådig proposition till Riksdagen om uppförande å allmänna indragningsstaten
af en pension för änkan Meijer till det af styrelsen före -

94

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pensioner
för seminarier
aktmästaren
E.
G. Hedman
och''hans
hustru Elisabet
Hedman.

[26.]

slagna beloppet af 350 kronor att från och med maj månad 1905 utgå,
så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve.»

Utskottet, som anser sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må bifalla hvad Kungl. Maj:t i
förevarande afseende föreslagit.

35:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, punkt 26, föreslagit,
att vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Falun Erik Gustaf
Hedman och hans hustru, städerskan vid samma seminarium Elisabet
Hedman, född Hedberg, måtte hvardera från och med månaden näst
efter den, i hvilken han eller hon blefve entledigad från sin tjänst vid
seminariet, under sin återstående lifstid uppbära årliga pensioner till
belopp af 400 kronor för Hedman och 200 kronor för hans hustru.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 30 december
1905 innehåller härom följande anförande af departementschefen:

»Med särskilda underdåniga skrivelser den 27 september och den
8 november 1905 har domkapitlet i Västerås till Eders Kungl. Maj:t
öfverlämnat och därvid till bifall förordat af rektor vid folkskoleseminariet
i Falun den 25 september och den 30 oktober 1905 gjorda
framställningar om beredande af årligt ålderdomsunderstöd dels af 400
kronor åt vaktmästaren vid nämnda seminarium Erik Gustaf Hedman
och dels af 200 kronor åt dennes hustru, städerskan vid samma seminarium
Elisabet Hedman, född Hedberg.

Till stöd för sin framställning om ålderdomsunderstöd åt vaktmästaren
Hedman har rektor anfört: att Hedman, hvilken vore
född den 6 juni 1834 och alltså nu uppnått eu ålder af 71 år, allt
ifrån början af seminariets verksamhet, eller från och med höstterminen
1875, med samvetsgrannhet och plikttrohet utfört sina åligganden
i seminariets tjänst; att hans hustru Elisabet Hedman, född
den 11 augusti 1835, under hela denna tid såsom städerska af seminariets
lokaler varit sin man behjälplig med tillsynen af seminariebyggnaden
och seminarieträdgården; att under åren 1875—1882, då seminariet
varit inrymdt i hyrd lokal, Hedman icke haft egentlig anställning såsom
vaktmästare men utfört de åligganden, som under dåvarande omständigheter
kunnat kräfvas, såsom huggning och sågning af ved m. m.,
hvarjämte hans hustru från första början ombesörjt lokalernas städning;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 95

att, när seminariet vid början af höstterminen 1882 inflyttat i egen
lokal, Hedman erhållit anställning såsom vaktmästare med en lön af,
förutom bostad, vedbrand och lyse, i ett för allt 900 kronor för år’
häraf 600 kronor för egen räkning och 300 kronor för hustruns; att
då emellertid Hedmans krafter de senare åren varit i märkbart aftagande,
det arbete, som af honom fordrats, inskränkts till det nödvändigaste;
att han därför uppburit i lön 400 kronor för år och dessutom
för hustruns arbete med städning och dylikt 300 kronor, eller sammanlagdt
700 kronor för år; samt att, då Hedman och hans hustru slitit
ut sina krafter i seminariets tjänst och nu vid öfver 70 års ålder icke
längre kunde pa fullt tillfredsställande sätt tjänstgöra och vore ur stånd
att på annat sätt förvärfva sitt uppehälle, rättvisa och billighet syntes
kräfva, att något understöd lämnades dem på ålderdomen, hvilket
understöd icke rimligtvis borde understiga 400 kronor för år.

Vid domkapitlets skrifvelse fanns jämväl fogadt yttrande af
seminariets inspektor, däri denne, med vitsordande af att Hedman genom
nit och trohet i arbetet på allt sätt gjort sig förtjänt af ålderdomsunderstöd,
uttalat sin anslutning till den af rektorn i ämnet gjorda
framställning.

Statskontoret har i infordradt underdånigt utlåtande den 11 oktober
1905, under åberopande af de till stöd för framställningen anförda
förhållanden, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att bevilja Hedman å allmänna indragningsstaten en årlig pension af
400 kronor. I

I sin sedermera gjorda framställning angående ålderdomsunderstöd
åt hustru Hedman har rektor anfört: Hustru Hedman, som vore född
den 11 augusti 1835, hade alltsedan seminariets början höstterminen
1S75 alltså vid detta läsårs slut tillsammans 31 år — varit anställd
såsom städerska vid Falu folkskoleseminarium mot en årlig aflöning af
300 kronor. Med plikttrohet, punktlighet, noggrannhet och nit hade
hon år efter år skött sitt ihållande och tröttande arbete. Tilltagande
ålderdomsskröplighet äfvensom åderbråck å benen, gjorde henne numera
oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta denna befattning. Det
syntes då, som om staten här borde träda emellan för att bereda en trogen
tjänare något understöd på ålderdomen. Visserligen kunde det sägas, att,
om mannen finge det begärda understödet af 400 kronor om året, detta
också skulle komma hustrun till godo. Men då hans krafter de senare åren
i synnerlig grad aftagit, vore det ingalunda otänkbart, att hustru Hedman
genom mannens frånfälle kunde snart nog beröfvas den hjälp, som genom

96

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ett sådant understöd eljest skulle komma äfven henne tilldel; och hon
hade faktiskt likaväl som mannen varit anställd i statens tjänst och
i denna tjänst slitit ut sina krafter.

Vid denna framställning funnos fogade två läkarintyg, utvisande,
det ena att vaktmästaren Hedman, på grund af genom åldern försvagade
krafter, icke kunde anses i stånd att på ett tillfredsställande sätt
vidare sköta sin befattning, samt att han af samma orsak icke heller
ägde förmåga att genom annat arbete förvärfva hvad han till sitt
uppehälle behöfde, och det andra att hustru Hedman numera dels på
grund af genom åldern nedsatta krafter i allmänhet, dels på grund af
åderbråck å benen, hvaraf på sista tiden stundom uppstått sår, icke
kunde anses äga förmåga att på ett tillfredsställande sätt sköta de
åligganden, hon hittills haft om händer, samt icke heller vore i stånd
till att genom arbete på annat sätt förvärfva hvad hon till lifvets
uppehälle behöfde.

Statskontoret, som anbefallts att afgifva yttrande jämväl angående
denna framställning, har i underdånigt utlåtande den 14 december 1905,
under erinran att statskontoret förut förordat bifall till rektors hemställan
om pension för mannen Hedman, vidare anfört, att, enär i sistnämnda
framställning redan tagits hänsyn till det arbete, hustru Hedman
— egentligen såsom mannens biträde vid bestridande af vaktmästargöromålen
— utfört i seminariets tjänst, samt detta arbete alltså
icke borde under mannens lifstid föranleda till beredande af särskild
pension för hustru Hedman, och det icke heller syntes lämpligt att
nu till pröfning upptaga frågan om hvad som skäligen borde tilläggas
hustru Hedman i understöd, om och när hon genom mannens frånfälle
kunde blifva beröfvad existensmedel, statskontoret icke funne sig kunna
förorda den sålunda gjorda framställningen.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet sålunda förekommit och i
betraktande däraf, att såväl mannen Hedman som hans hustru varit
anställda i seminariets tjänst, finner jag båda makarna nu böra af statsmedel
beredas någon pensionsförmån. Beträffande beloppet af den
pension, som bör tillkomma vaktmästaren Hedman, anser jag, att, med
hänsyn till de aflöningsförmåner, han åtnjutit för det af honom själf
verkställda arbetet vid seminariet, och i jämförelse med hvad som
plägat tillerkännas andra statstjänare i hans ställning, pensionsbeloppet
bör för honom bestämmas till det i rektors framställning föreslagna
beloppet 400 kronor. Pensionsbeloppet för hustru Hedman torde skä -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

97

ligen, och jämväl med afseende å hvad i liknande fall brukat beviljas,
böra fastställas till 200 kronor.»

Med hänsyn till hvad sålunda till åberopade statsrådsprotokollet
meddelats har utskottet funnit pension böra beredas vaktmästaren
Hedman med det af Kungl. Maj:t föreslagna beloppet 400 kronor.

Hvad däremot beträffar Kungl. Maj:ts framställning om beredande
af särskild pension åt vaktmästaren Hedmans hustru Elisabet Hedman
har utskottet på de skäl, som af statskontoret ifråga härom anförts,
ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till denna framställning.

Utskottet får alltså hemställa,

a) att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts framställning
i fråga om pension åt vaktmästaren vid folkskoleseminariet
i Falun Erik Gustaf Hedman; samt

b) att Kungl. Maj:ts förslag om pension åt vaktmästaren
Hedmans hustru, städerskan vid samma seminarium
Elisabet Hedman, född Hedberg, icke må af
Riksdagen bifallas.

36:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, punkt 27, föreslagit
Riksdagen medgifva, att, därest professorn Alfred Gabriel Nålborst
före början af år 1907 inginge på de bestämmelser, som skulle gälla
för åtnjutande af löneförmåner enligt det af Kungl. Maj:t gillade förslaget
till lönereglering för intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum,
dels den åt honom på allmänna indragningsstaten anvisade personliga
lönen finge från början af år 1907 uppbäras med 5,000 kronor fast lön,
inberäknadt ålderstillägg, och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar, att
utgå enligt samma bestämmelser, som komme att gälla för riksmuseets
intendenter i allmänhet, med skyldighet för Nålborst att under vetenskapsakademiens
inseende vårda vissa delar af riksmuseets samlingar på sätt
i Kungl. brefvet den 10 juli 1884 angifvits samt att ställa sig till efterrättelse
den instruktion, akademien för honom redan utfärdat eller komme
att utfärda, dels ock till ersättning åt vikarie för Nathorst måtte från
allmänna indragningsstaten årligen från och med år 1907 utgå 250 kronor. I

I detta ämne har departementschefen till statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 13 januari 1906 anfört följande:

Bih. till Biksd. Prot. 1906. 4 Samt. 1 Afd. 11 Häft.

XJt skott ds
yttrande.

Ang. löneförhöjning
åt professorn
A. G.
Nathorst.

[27.]

13

98

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»I öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts förslag medgaf
1884 års Riksdag, att på allmänna indragniugsstaten finge anvisas en
personlig lön åt filosofie doktorn Alfred Gabriel Nathorst, att af honom
under hans återstående lifstid eller till dess han kunde varda befordrad
till annan statens tjänst, uppbäras till samma belopp, som utginge till
det under vetenskapsakademiens inseende ställda naturhistoriska riksmuseets
ordinarie intendenter, nämligen 4,000 kronor fast lön, 1,000
kronor tjänstgöringspenuingar och två ålderstillägg, hvardera å 500
kronor, att utgå enligt de i nådiga brefvet den 12 maj 1876 meddelade
bestämmelserna rörande aflöningen för öfriga intendenter vid nämnda riksmuseum,
med skyldighet för Nathorst att under vetenskapsakademiens
inseende vårda vissa delar af riksmuseets botaniska och paleontologiska
samlingar, hufvudsakligen efter den fördelningsgrund, som i akademiens
skrifvelse den 14 september 1881 vore antydd, och som akademien för
öfrigt kunde efter sig företeende omständigheter finna skäl närmare bestämma,
samt att ställa sig till efterrättelse den instruktion, som vetenskapsakademien
skulle äga att för honom utfärda.

Efter det härom den 10 juli 1884 aflåtits nådigt bref till vetenskapsakademien,
har på grund däraf professor Nathorst alltsedan år 1884
varit anställd såsom intendent vid naturhistoriska riksmuseet, där han
förestår afdelningen för arkegoniater och fossila växter, och uppgå hans
löneförmåner numera, inberäknadt två ålderstillägg, till 6,000 kronor.

Eders Kungl. Maj:t har förut denna dag bifallit min vid anmälan
af åttonde hufvudtitelns anslagsbehof gjorda hemställan om framläggande
för Riksdagen af förslag till lönereglering för de å naturhistoriska riksmuseets
stat upptagna intendenterna. Enligt detta förslag skulle deras
nu till 1,000 kronor om året uppgående tjänstgöringspenuingar höjas
till sitt dubbla belopp och ålderstilläggen hänföras till lönen. Motsvarande
förmåner böra komma professor Nathorst till del, om han ingår
på de bestämmelser, som enligt samma förslag skulle gälla för åtnjutande
af de nya löneförmånerna.«

Under hänvisning till den utredning, som lämnats vid behandlingen
af frågan om lönereglering för intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum,
hemställde departementschefen, att ifrågavarande framställning
måtte göras hos Riksdagen.

Under erinran att Riksdagen bifallit hvad statsutskottet under
punkten 35:o) af dess utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, hemställt i fråga om förändringar
i aflöningsstaten för naturhistoriska riksmuseum, på grund hvaraf de i

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

99

samma stat upptagna intendenterna tillerkänts tjänstgöringspenningar
till belopp af 2,000 kronor årligen samt dem tillkommande ålderstillägg
hänförts till lönen, får utskottet, som i likhet med Kungl. Maj:t anser,
att enahanda förmåner böra professorn Nathorst beredas, hemställa,

att Kungl. Majts ifrågavarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

37:o) Uti en till Riksdagen den 9 mars 1906 afbiten proposition (n:o
97) har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet för samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att
vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Vänersborg Anders Gustaf
Johansson finge från och med månaden näst efter den, i hvilken han
blefve entledigad från sin vaktmästarsyssla, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 500 kronor
årligen.

Departementschefen har till förenämnda statsrådsprotokoll i ämnet
anfört följande:

»I underdånig skrifvelse den 1 februari 1906 har öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk, med öfverlämnande af en utaf vaktmästaren
vid högre allmänna läroverket i Vänersborg Anders Gustaf Johansson
till läroverkets rektor N. Lindskog ingifven skrift samt rektors i anledning
däraf hos öfverstyrelsen gjorda framställning äfvensom öfriga handlingar
i ärendet, anhållit, det Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition
om beviljande åt Johansson af pension å allmänna indragningsstaten.

Af handlingarna i ärendet inhämtas:

att Johansson är född den 5 december 1840 och således uppnått
en ålder af 65 år;

att, enligt hvad rektor i sin förutberörda framställning upplyst,
Johansson varit anställd såsom vaktmästare vid läroverket alltsedan
den 1 oktober 1876;

att enligt två i ärendet ingifna tjänstgöringsbetyg, utfärdade det
ena af rektor Lindskog och det andra af dennes företrädare i rektorstjänsten,
Johansson med utmärkt nit, ordning och punktlighet fullgjort
sina tjänståligganden och fört eu hedrande vandel samt härigenom tillvunnit
sig rektors och lärarnas aktning och välvilja, hvarjämte läroverkskollegiet
i anledning af Johanssons ansökan om pension vid samman -

Ang. pension
för läroverksvaktmästaren

A. G. Johansson.

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
för chefen för
Sveriges geologiska
undersökning
A. E.
TÖrnebohm.

[28.]

träde den 18 december 1905 uttalat sin synnerligen stora belåtenhet
öfver det utmärkta sätt, hvarpå Johansson fullgjort sina åligganden;

att Johansson, enligt ett den 7 december 1905 för honom utfärdadt
läkarbetyg, på grund af framskriden ålder, kronisk lungkatarr och andtäppa,
endast med stor svårighet numera kan sköta sin tjänst;

att rektor i sin förutnämnda framställning, under åberopande af
omförmälda läkarbetyg och tjänstgöringsbetyg samt med förmälan att
läroverkskollegiet år 1901 åt Johansson utverkat Patriotiska sällskapets
mindre medalj i guld, och att Johansson sedan längre tid tillbaka åtnjutit
en årlig lön af 750 kronor jämte fri bostad och vedbrand, hemställt, att
öfverstyrelsen måtte utverka en årlig pension af 750 kronor åt Johansson
vid afskedstagande från vaktmästartjänsten;

att öfverstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse anfört, att då Riksdagen
vid olika tillfällen på nådig framställning beviljat pension åt vaktmästare
vid allmänna läroverk, jämväl i detta fall framställning till
Riksdagen om beviljande af pension sjmtes böra ske, särskildt med hänsyn
till Johanssons mångåriga och väl vitsordade skötande af vaktmästarsysslan
samt till innehållet i det vid rektors skrifvelse fogade läkarintyget,
men att, då samtliga de vaktmästare vid högre allmänna läroverk,
åt hvilka Riksdagen hittills beviljat pension, tillerkänts sådan med
500 kronor årligen, öfverstyrelsen ansåge den åt Johansson ifrågasatta
pensionen böra bestämmas till enahanda belopp, på grund hvaraf
öfverstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta
nådig proposition, att Johansson måtte från och med månaden näst
efter den, hvari afsked blifvit honom beviljadt, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta pension af 500 kronor
årligen; samt

att statskontoret, som den 26 februari 1906 afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande, biträdt öfverstyrelsens i ämnet gjorda hemställan.
»

Utskottet har icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag och hemställer alltså,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

38:o) Kungl. Maj:t har uti punkten 28 af denna hufvudtitel föreslagit,
att chefen för Sveriges geologiska undersökning, professorn Alfred
Elis Törnebohm, måtte, under förutsättning att han frånträdde den rätt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

101

till pension, som möjligen skulle tillkomma honom i egenskap af lektor
vid tekniska högskolan, från och med månaden näst efter den, hvarunder
han afginge från sin befattning såsom chef för Sveriges geologiska
undersökning och, om han då ännu vid lekt or stjänsten kvarstode, från
sistnämnda tjänst, under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension
af 5,000 kronor.

Beträffande denna framställning har till statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden den 22 december 1905 departementschefen anfört
följande:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 3 april detta
år har chefen för Sveriges geologiska undersökning, professorn Alfred
Elis Törnebohm, med förmälan att han, som under därpåföljde oktober
månad komme att ingå i sitt sextiåttonde år, vore betänkt på att i
en nära framtid begära entledigande från chefsbefattningen vid berörda
undersökning. För att möjliggöra detta finge han därför i underdånighet
göra framställning om erhållande af lämplig pension vid afskedstagandet.
Såsom framginge af den ansökningen bilagda tjänsteförteckning,
hade sökanden varit öfver 40 år i statstjänst. Därest han
fortsatt att sköta den lektorstjänst vid tekniska högskolan, å hvilken
han ännu innehade fullmakt, skulle han vara berättigad att från densamma
afgå med en pension af 3,000 kronor. På grund häraf har
sökanden, med framhållande, att chefsbefattningen vid den geologiska
undersökningen vore i fråga om löneförmåner ungefärligen likställd
med en ordinarie professur vid tekniska högskolan eller vid rikets universitet,
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder,
som kunde erfordras för att bereda honom fyllnadspension, så att hela
det honom tillkommande pensionsbeloppet blefve detsamma, som en
professor i regel ägde åtnjuta, eller 5,000 kronor, hvilket belopp äfven
tillerkänts hans företrädare vid dennes afgång.

Af berörda tjänsteförteckning och ett införskaffadt åldersbetyg för
sökanden inhämtas, bland annat, att han är född den 16 oktober 1838
och således 67 år gammal; att han i juni 1859 anställts vid Sveriges
geologiska undersökning; att han, som den 20 maj 1862 blifvit »fortfarande
antagen och förordnad såsom biträdande geolog», den 3 december
1870 förordnats till geolog, samt den 14 april 1874 erhållit begärdt
afsked från befattningen såsom geolog; att han från ingången af vårterminen
1878 till den 27 november 1884 bestridt extralärarbefattningen
i mineralogi och geologi vid tekniska högskolan samt, sedan
denna extralärarbefattning blifvit förvandlad till lektorat, sistnämnda

102

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

dag utnämnts till lektor därstädes; samt att lian den B december 1897
erhållit nådigt förordnande att vara chef för Sveriges geologiska undersökning,
hvilken befattning han jämväl förut på grund af särskildt förordnande
bestridt under tiden från den 7 december 1869 intill utgången
af år 1870.

Statskontoret har den 18 sistlidne april afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande i detta ärende och därvid erinrat, hurusom lönen för
lektorn i geologi och mineralogi vid tekniska högskolan, å hvilken
befattning sökanden innehade fullmakt, enligt gällande lönestat utgjorde
2,000 kronor jämte tjänstgöringspenningar å 1,000 kronor med rätt
för innehafvaren att efter 5 och 10 års tjänstgöring erhålla ålderstillägg
till lönen, hvardera gången med 500 kronor. Enligt den för
geologiska undersökningen af Eders Kungl. Maj:t fastställda aflöningsstat
för år 1905 utgjorde aflöningen för undersökningens chef 7,000
kronor, livilket belopp, liksom hela det för sagda undersökning afsedda
anslag, vore nppfördt å extra stat under nionde hufvudtiteln. Under
åberopande häraf äfvensom af den utredning angående pensionsförhållandena
vid Sveriges geologiska undersökning, som funnes intagen i statsverkspropositionen
till 1897 års Riksdag vid punkten 10 under nionde
hufvudtiteln, samt statsutskottets utlåtande och Riksdagens beslut samma
år i den då föreliggande frågan om beredande af pension åt undersökningens
dåvarande chef, har statskontoret i anledning af den nu
förevarande ansökningen hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen medgifva, att Törnebohm finge, under förutsättning att
han frånträdde den rätt till pension, som möjligen kunde tillkomma
honom i egenskap af lektor vid tekniska högskolan, från och med
månaden näst efter den, hvarunder han afginge från sin befattning
såsom chef för Sveriges geologiska undersökning och, om han då ännu
kvarstode vid lektorstjänsten, från sistnämnda tjänst, under sin återstående
lifstid åtnjuta en årlig pension af 5,000 kronor å allmänna
indragningsstaten.

Den utredning rörande pensionsförhållandena vid Sveriges geologiska
undersökning, som i statskontorets förberörda utlåtande afses,
återfinnes i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 9 januari 1897
och framlades i anledning af fråga om pension åt dåvarande chefen
för Sveriges geologiska undersökning, e. o. professorn Otto Martin
Torell. Vid ärendets föredragning erinrade föredragande departementschefen,
hurusom Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition till 1888 års
Riksdag föreslagit, att chefen för berörda undersökning jämte de vid

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

103

undersökningen anställde geologer skulle äga att efter erhållet afsked
komma i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten; att för
undersökningens chef pensionsrätten skulle inträda vid 65 lefnadsår
och efter 35 års anställning i statens tjänst, samt att pensionsbeloppet
för chefen skulle utgöra 5,000 kronor. Föredragande departementschefen
anförde därefter vidare: Chefen för Sveriges geologiska undersökning
skulle därigenom komma att åtnjuta samma pensionsbelopp,
som tillkomme cheferna för vissa andra med det nu ifrågavarande närmast
jämförliga verk, såsom landtmäteristyrelsen och statistiska centralbyrån.
Eders Kungl. Maj:ts omförmälda, år 1888 gjorda framställning
hade dock icke vunnit Riksdagens bifall. Då statskontoret år 1896
yttrat sig angående frågan om pension åt Torell, hade statskontoret
framhållit, att Riksdagens sistberörda beslut uppenbarligen icke haft
sin orsak däri, att det arbete i statens tjänst, som af ifrågavarande
tjänstemän utfördes, ansetts vara mindre förtjänt af erkännande än
annat sådant arbete, utan föranledts allenast häraf, att, då hela anslaget
för de geologiska undersökningarna vore uppfördt på extra stat
och således vore att anse såsom mera tillfälligt, något allmänt medgifvande
af pensionsrätt för undersökningens personal icke synts Riksdagen
erforderligt.

Eders Kungl. Maj:t fann, med anledning af hvad sålunda förekommit,
godt föreslå Riksdagen bevilja Torell en årlig pension å 5,000
kronor, i öfverensstämmelse med hvad år 1888 ifrågasatts för innehafvaren
af befattningen såsom undersökningens chef. Vid behandling
af denna pensionsfråga förklarade statsutskottet, att utskottet ansåge,
att chefen för Sveriges geologiska undersökning borde jämnställas
med ordinarie professorer vid universiteten, livilkas pension då utgjorde

4,500 kronor, samt föreslog därför för Torell pension å sistnämnda
belopp. Efter gemensam votering bestämde Riksdagen dock pensionsbeloppet
till 5,000 kronor.

Jag tillåter mig med anledning af statsutskottets berörda uttalande
erinra, att genom Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut
år 1902 pensionen för ordinarie professorer vid universiteten blifvit
höjd till 5,000 kronor.

Med hänsyn till Törnebohms ålder och långa tjänstetid finner jag
mig böra tillstyrka, att pension varder honom tillförsäkrad med det
belopp och på det sätt, statskontoret föreslagit.»

Utskottet, som emot Kungl. Maj:ts föreliggande förslag icke haft
något att erinra, hemställer,

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

åt3iänsveteri- 39:o) Uti punkten 29 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj:t

nären n. f. föreslagit, att länsveterinären i Kronobergs län Nils Fredrik Nyman
Nyman, måtte från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked
från länsveterinärtjänsten blefve honom beviljadt, under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af 1,800 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 30 december 1905
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti eu till Eders Kungl. Maj:t ställd, af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Kronobergs län med underdånigt utlåtande den
13 oktober 1905 öfverlämnad ansökan har länsveterinären i nämnda län
Nils Fredrik Nyman, med förmälan att han den 19 april 1906 tjänstgjort
såsom länsveterinär under 30 år, anhållit att, oaktadt han, som
enligt bilagdt frejdbetyg vore född den 14 juni 1838, först den 14
juni 1908 uppnådde 70 lefnadsår, måtte erhålla afsked från länsveterinärtjänsten
den 19 nästkommande april med rätt till full pension
af 1,800 kronor årligen. Till stöd för denna ansökan har han åberopat,
att han, enligt hvad bilagdt läkarintyg utvisade, på grund af obotliga
och svåra kroniska sjukdomar vore urståndsatt att nöjaktigt fullgöra
en länsveterinärs åligganden; att han i följd af sin ekonomiska ställning
icke kunde söka tjänstledighet och därigenom till en vikarie afstå
en väsentlig del af löneinkomsten, att han, som den 29 oktober 1861
aflagt veterinärexamen, tjänstgjort nästan oafbrutet från början af år
1863 till och med år 1870 såsom veterinär först inom Kinnehärads
kretsafdelning af Skaraborgs läns hushållningssällskap och därefter inom
Älfsborgs läns södra hushållningssällskaps distrikt; samt att han den
19 april 1876 utnämnts till länsveterinär i Norrbottens län och den
9 april 1884 transporterats och förordnats till länsveterinär i Kronobergs
län.

Af det åberopade läkarintyget inhämtas, att sökanden lider af
organiskt hjärtfel och kronisk tarmkatarr, samt att han i följd af dessa
sjukdomar är urståndsatt att företaga de länsveterinärbefattningen åtföljande
ansträngande tjänsteresorna och andra i den enskilda veterinärtjänsten
ofta förekommande mer ansträngande göromål.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, då det för veterinärvårdens
behöriga handhafvande inom länet vore af stor vikt, att läns -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

105

veterinärbefattningen blefve på ett i allo effektivt sätt bestridd, hemställt
om bifall till ansökningen.

Medicinalstyrelsen har uti infordradt underdånigt utlåtande af den
13 nästlidne november anfört följande.

Gällande föreskrifter om länsveterinärernas pensionsrätt återfunnes
i sista punkten af nådiga kungörelsen den 22 november
1901, jämförd med nådiga brefven den 25 juni 1818 och den 12
november 1823, hvilka båda sistnämnda bref innefattade de i sagda
kungörelse antydda »bestämmelser, som härutinnan förut tillämpats»
och hvilka enligt kungörelsen skulle fortfarande lända till efterrättelse.
I 1818 års bref uppställdes såsom pensionsvillkor för civila ämbets- och
tjänstemän i allmänhet 70 lefnads- och 30 tjänstår. I 1823 års bref
nedsattes terminen för nämnda ämbets- och tjänstemäns rätt att taga
afsked med bibehållande af sina löneförmåner oafkortade till 65 års
ålder, »då, efter vid pass 40 års tjänstgöring deras sjuklighet eller försvagade
hälsotillstånd genom laglig läkarattest bestyrkes». Beträffande
sökanden Nyman uppginge hans lefnadsålder vid den tidpunkt, från
hvilken han begärt, afsked, till ej fullt 68 år och enligt ett af medicinalstyrelsens
ombudsman afgifvet utdrag ur styrelsens veterinärmatrikel
skulle hans tjänstålder i statens tjänst vid samma tidpunkt utgöra
jämnt 30 år. Han uppfyllde således icke, om 1818 års bref skulle
tillämpas, fordringarna i afseende på lefnadsålder och, om 1823 års
bref tillämpades, fordringarna beträffande tjänstålder. Visserligen hade
medicinalstyrelsen, med hänsyn till det tänjbara uttryck, som i sistnämnda
nådiga bref begagnats i fråga om tjänståldern, hemställt om
afsked med 1,800 kronors pension för två länsveterinärer (Hammarstrand
och Örström, båda 1905), ehuru deras tjänstålder med respektive
omkring 3 i och 2 i år understigit 40, och Eders Kungl. Maj:t hade
äfven härtill täckts lämna bifall; men en nedprutning i detta afseende
med, såsom här ifrågasättes, ända till 10 år ansåge sig styrelsen dock icke
kunna tillstyrka, hur önskvärdt det än kunde vara, om en så gammal
och sjuklig veterinär som Nyman blefve ersatt med en yngre och
kraftigare.

Därefter har statskontoret till följd af nådig remiss den 16 december
1905 yttrat sig i ärendet och därvid anfört, att Nyman författningsenligt
torde först den 14 juni 1908, då han fyllde 70 år, kunna, om
lian då lefde, tilläggas pension, hvilken i sådant fall jämlikt 1901 års
riksdagsbeslut och nådiga kungörelsen den 22 november samma år
skulle utgå med 1,800 kronor. Enligt den stat för länsveterinärer,
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami 1 Afd. 11 Haft. 14

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

Ang. pension
åt stuteriveterinären

L. M. Nordenssons

änka.

som den 7 juni 1901 fastställdes, utgjorde lönen 1,200 kronor och
tjänstgöringspenningarna 600 kronor. Härtill komme efter tio års tjänst
ett ålderstillägg å lönen af 500 kronor; men som i dessa 10 år icke
finge räknas tid, som infallit före 1902, kunde Nyman icke hafva intjänat
dylikt ålderstillägg. Lika med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge emellertid statskontoret talande skäl i detta fall föreligga
att bereda Nyman tillfälle att afgå från sin tjänst, och har statskontoret
därför hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen
medgifva, att länsveterinären Nyman måtte från och med månaden
näst efter den, hvari han undfinge afsked från länsveterinärtjänsten,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension af 1,800 kronor.

På grund af hvad i detta ärende förekommit anser jag mig böra
i likhet med statskontoret tillstyrka, att proposition till Riksdagen
aflåtes om beredande af pension åt Nyman redan före den tid, då han
blifver därtill berättigad. Jämväl medicinalstyrelsen har framhållit
önskvärdheten af att det beredes honom tillfälle att afgå ur tjänsten,
ehuruväl nämnda styrelse icke ansett sig kunna förorda, att rätt till
pension medgifves honom på grund af gällande pensionsbestämmelser.
Fullt skäl synes mig dock i detta fall föreligga att göra ett tillfälligt
undantag från dessa bestämmelser, hvilket äfven förut understundom
plägat ske i fråga om andra tjänstemän.»

Då, enligt hvad af statsrådsprotokollet framgår, länsveterinären
Nyman författningsenligt kan redan den 14 juni 1908 blifva berättigad
att uppbära pension till det belopp, som nu för honom begäres,
och då sålunda de ofvan angifna, med hans kvarstående i tjänst förknippade
olägenheter komma att försvinna redan omkring två år härefter,
finner utskottet, i likhet med medicinalstyrelsen, tillräckliga
skäl icke föreligga att i detta fall frångå gällande pensionsbestämmelser,
utan hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
icke må af Riksdagen bifallas.

40:o) Uti eu 23 februari 1906 aflåten proposition (n:o 73) har Kungl.
Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att stuteriveterinären vid Flyinge
hingstdepå L. M. Nordenssons änka Klara Maria Sofia Nordensson, född
Granström, finge, så länge hon förblefve änka, å allmänna indragnings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

107

staten åtnjuta en årlig pension af 400 kronor att utgå från och med
den 1 januari 1906.

Till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden ofvannämnda dag
liar departementschefen anfört följande:

»Uti en till stuteriöfverstyrelsen ställd, af chefen för Flyinge hingstdepå
förordad ansökning har aflidne stuteri veterinär en vid nämnda hingstdepå
Lars Magnus Nordenssons änka Klara Maria Sofia Nordensson,
född Granström, hemställt, att styrelsen ville söka föranstalta därom,
att en årlig pension, helst ej å lägre belopp än 500 kronor, måtte
varda henne af allmänna medel tillerkänd. Till stöd för denna hemställan
har sökanden åberopat, bland annat, att hennes aflidne man i
omkring SO år varit anställd i statens tjänst såsom veterinär, först vid
Ottenby stuteri och därefter vid Flyinge hingstdepå mot en jämförelsevis
ringa aflöning, å hvilken han på grund af de med åren allt mer stegrade
prisen på lifsförnödenheter och i följd af en ganska talrik familj ej
kunnat göra några besparingar; att sökandens andel i boet, efter delning
mellan henne och den aflidnes efterlefvande barn af boets ringa behållning
blefve helt obetydlig; att sökanden, som vore i saknad af enskild
förmögenhet, sålunda för sin utkomst vore uteslutande hänvisad till
eget arbete; att hennes arbetsduglighet och förmåga att sig försörja
emellertid i följd af en hjärtsjukdom vore i betydlig mån förminskade;
samt att det yngsta barnet, som ännu ej fyllt 18 år, fortfarande vore
i behof af understöd. Vid skriften i fråga voro fogade dels af vederbörande
pastorsämbete utfärdadt frejdbetyg, utvisande att sökanden vore
född den 3 juli 1865, dels i transsumera!! afskrift instrument öfver en
den 20 oktober 1905 efter aflidne stuteriveterinären Nordensson förrättad
bouppteckning, hvaraf framginge, att Nordensson aflidit den 26 september
1905, att han såsom arfvingar efterlämnat, förutom efterlefvande
makan i andra giftet Klara Granström, sex i första giftet födda barn,
af hvilka sonen Lars Ludvig, född den 9 mars 1885, och dottern Lilly
Elfrida, född den 12 februari 1888, ännu vore omyndiga; samt att
behållningen i boet uppginge till 1,313 kronor 86 öre, och dels ett af
läkaren vid Flyinge hingstdepå, professoren Seved Ribbing utfärdadt
intyg därom, att sökanden lecle af kronisk hjärtsjukdom samt att hennes
arbets- och försörjningsförmåga till följd däraf vore betydligt förminskad.

Med underdånig skrifvelse den 29 december 1905 har stuteriöfverstyrelsen
öfverlämnat berörda ansökning jämte tillhörande handlingar
och därvid meddelat, att aflidne stuteriveterinären Nordensson,
efter det han allt sedan den 29 juni 1877 såsom vikarie bestridt stuteri -

108

Statsutskottets Utlåtande N:o tL

Ang. anslaget
till allmänna
indragningsstaten.

[30.]

veterinärbefattningen vid öttenby stuteri, den 15 augusti 1889 konstituerats
och förordnats till innehafvare af samma befattning; att Nordensson
innehaft denna befattning till den 17 oktober 1892, då han på
egen ansökan förflyttades att vara stuteri veterinär vid Flyinge hingstdepå,
i hvilken egenskap han vid sitt frånfälle kvarstod; samt att
Nordensson allt sedan den 29 juni 1877 åtnjutit de med stuteriveterinärbefattning
förenade löne- och öfriga förmåner. Med hänsyn till de af
sökanden åberopade ömmande omständigheter och särskild! därå att,
såsom det företedda läkarbetyget utvisade, sökandens arbets- och försörjningsförmåga
till följd af den kroniska hjärtsjukdom, hvaraf hon lede,
vore betydligt förminskad, har stuteriöfverstyrelsen tillstyrkt, att pension
å 500 kronor måtte henne beredas.

Statskontoret, som den 29 nästlidne januari afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande öfver ansökningen har, under åberopande af
Riksdagens bifall dels till Kungl. Maj:ts i 1893 års statsverksproposition
framställda förslag om pension till änkan efter stuteriveterinären
vid Flyinge hingstdepå C. A. von Zweigbergk och dels till Kungl.
Maj:ts den 15 februari 1901 aflåtna nådiga proposition om pension
till änkan efter förre beridaren vid samma hingstdepå B. K. Rudolf,
tillstyrkt aflåtande till Riksdagen af nådig proposition om beviljande
åt änkan Nordensson af en årlig pension å 400 kronor att utgå från
och med den 1 januari 1906.»

Utskottet, som med hänsyn till de i åberopade statsrådsprotokollet
anförda omständigheter anser sig böra biträda Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts uti nu
ifrågavarande proposition gjorda framställning.

41 :o) Kungl. Maj:t har i punkten 30 af tionde hufvudtiteln föreslagit,
att anslaget till allmänna indragningsstaten måtte höjas med
182,042 kronor eller från 2,109,882 kronor till 2,291,924 kronor.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har till statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 13 januari 1906 anfört, att utgifterna
från detta anslag i runda tal uppgått, år 1900 till 2,181,200 kronor,
år 1901 till 2,157,300 kronor, år 1902 till 2,161,100 kronor, år 1903
till 2,230,300 kronor och år 1904 till 2,299,200 kronor. Anslaget
borde därför ökas med ett belopp, som för jämnande af riksstatens

109

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

slutsumma upptoges till 182,042 kronor, eller från 2,109,882 kronor
till 2,291,924 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må i riksstaten för år 1907 höja
anslaget till allmänna indragningsstaten med 182,042
kronor, eller från 2,109,882 kronor till 2,291,924
kronor; dock med rätt för utskottet att vid uppgörande
af riksstaten för år 1907 i anslagets slutsumma
vidtaga den jämkning, som för jämnande af
riksstatens slutsumma kan finnas erforderlig.

Extra anslag.

42:o) Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten
31 under denna hufvudtitel gjorda framställning och med hänvisning hållande af
till det vid punkt l:o) härofvan intagna utdrag af statsrådsprotokollet inöfver
landtförsvarsärenden den 15 december 1905 hemställer utskottet, [31.j

att Riksdagen må å extra stat för år 1907
anvisa ett förslagsanslag af 2,350,000 kronor att användas
såväl till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med fastställda pensionsbelopp.
mot skyldighet för pensionskassan att afstå
det för året densamma tillkommande vederlag för de
till statsverket indragna rnsthållsafgifterna, som ock
till fyllnadspensioner i enlighet med fastställda grunder
för sådana pensioners utgående.

43:o) I enlighet med Kungl. Maj:ts i punkten 32 af tionde hufvudtiteln
ni orda framställning hemställer utskottet, statsbidraget

till pensio att

Riksdagen må till förstärkande af det i 1906 217/och

års riksstat uppförda anslag för bidrag till pensione- barn efter bering
af änkor och barn efter befäl och underbefäl
med vederlikar vid armén på extra stat för år 1907 armén.
anvisa ett belopp af 1,535 kronor. [32.]

44:o) Uti punkten 33 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj:t
föreslagit att för tidigare pensionering af afskedadt indelt manskap, i pensionering

ö 5 ° * af afskedadt

indelt manskap.

[33.]

no

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. två inom
Andra Kammaren
väckta
motioner.

enlighet med de af Kung!. Maj:t med 1905 års lagtima Riksdag bestämda
grunder, måtte å extra stat för år 1907 anvisas ett förslagsanslag
å 50,000 kronor, att tilldelas Vadstena krigsmanshuskassa.

Enligt statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 15
december 1905 hade statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
i fråga om detta förslag erinrat, hurusom 1905 års Riksdag i enlighet
med Kung! Maj:ts därom gjorda framställning medgaf, att indelt manskap,
som afskedades efter minst 25 års tjänstetid, finge åtnjuta underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa med 36 kronor årligen; hvarjämte
Riksdagen, för pensionering af dylikt manskap med en tjänstålder
vid afskedet af 25—30 år, under tionde hufvudtiteln å extra stat
för år 1906 anvisade ett förslagsanslag å 50,000 kronor med benämning
»för tidigare pensionering af afskedadt indelt manskap», att tilldelas
krigsmanshuskassan.

I skrifvelse den 10 nästlidne november hade arméförvaltningen
å civila departementet anmält behofvet af enahanda anslag för år 1907.

I samband med förevarande punkt 33 bär utskottet förehaft till
behandling två inom Andra Kammaren väckta, till utskottet remitterade
motioner, däruti hemställts,

dels uti motionen n:o 4 af herr C. F. Vahlquist, att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att nu kvarstående indelt manskap
måtte redan efter uppnådda 20 tjänstår kunna erhålla afsked
med rätt till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa, på expektans,
så snart den afskeda de uppnått en lefnadsålder af 50 år och 30 år
från hans antagande i tjänst förflutit;

dels ock uti motionen n:o 30 af herr D. Holmgren, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag dels till förbättrad pensionering
af det indelta manskapet vid armén och flottan, dels ock till
förhöjning i de gratialer och ålderdomsunderstöd, som enligt nu tillämpade
grunder utginge till redan afskedadt manskap, och i samband
därmed utreda, hvad utöfver för sådant ändamål befintliga tillgångar
kräfdes af statsmedel för en dylik förbättrad pensionerings fullständiga
genomförande.

I afseende å de skäl, som uti hvar och en af ofvanberörda
motioner anförts till stöd för däri framställdt förslag, tillåter sig
utskottet hänvisa till motionerna i fråga.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

in

Mot Kung!. Maj:ts förevarande framställning har utskottet icke
något att erinra.

Hvad åter beträffar herr Vahlquists ifrågavarande förslag finner
utskottet, vid det förhållande att den af nästlidna års lagtima Riksdag
medgifna nedsättningen i tjänståldern för det indelta manskapet
i fråga om rätt till understöd från Vadstena krigsmanshuskassa först i
och med ingången af innevarande år trädt i kraft, någon tids erfarenhet
beträffande verkningarna af denna lindring i bestämmelserna
för erhållande af sådant understöd böra afvaktas, innan af statsmakterna
vidtagas ytterligare dylika åtgärder, som kunna tänkas påskynda
afgången af indelt manskap mer än under nuvarande öfvergångsskede
vid armén torde vara lämpligt.

Till belysande häraf får utskottet meddela, att — sedan chefen
för landtförsvarsdepartementet, med anledning af den utaf herr Vahlcpiist
vid 1904 och 1905 årens riksdagar väckta frågan om beredande
af rätt för kvarstående indelt manskap till underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa efter 20 tjänstår, föranstaltat en utredning beträffande
det inflytande på hvarje truppförbands tjänstbarhet en bestämmelse
om rätt för indelt manskap, som erhölle afsked efter 20 tjänstår, att
vid uppnådda 45 lefnadsår tillträda pension från Vadstena krigsmanshuskassa
skulle medföra — bland andra militära myndigheter chefen för
generalstaben uti afgifvet utlåtande framhållit, att enligt hans åsikt
pensionsåldern för indelt manskap för närvarande icke borde sänkas
utöfver hvad vid nästlidna års lagtima riksdag beslutits, då nämligen
försiktigheten bjöde att icke påskynda det indelta manskapets afgång
förrän den nya arméorganisationen vunnit erforderlig stadga.

Genom bifall till herr Vahlquists ifrågavarande förslag skulle för
öfrigt uppstå en ny kategori gratialister, som icke skulle komma i
åtnjutande af dem tillkommande pensioner förrän ett visst antal år
efter afskedet, något som utskottet icke anser lämpligt.

Ej heller finner utskottet sig böra tillstyrka herr Holmgrens
ofvanberörda motion. Enligt hvad den senaste officiella redogörelsen
för underhållsutdelningen från Vadstena krigsmanshuskassa utvisar,
beräknades gratialisternas antal under nästlidna år till 12,500 man,
hvilket antal alltjämt ökas, och skulle således äfven eu obetydlig höjning
af gratialens belopp medföra en högst betydlig årlig statsutgift.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att Riksdagen må för tidigare pensionering
af afskedadt indelt manskap, i enlighet med de af

Utskottets

yttrande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kungl. Maj:t med 1905 års lagtima Riksdag bestämda
grunder, å extra stat för år 1907 anvisa ett förslagsanslag
å 50,000 kronor, att tilldelas Vadstena
krigsmanshuskassa;

b) att Riksdagen må afslå herr Vahlquists nu
ifrågavarande motion; samt

c) att ej heller herr Holmgrens förevarande motion
må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 20 april 1906.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

113

Reservationer:

vid punkt 22 (ang. pension för e. o. professorn H. H. Hildebrandsson):

af herr P. Pehrson, som ansett utskottet höra- föreslå, att ifrågavarande
pension måtte bestämmas till ett belopp af 4,000 kronor;

vid punkt 39 (ang. pension åt länsveterinären N. J. Nyman):

af herrar grefve K. A. Posse, E. Fränekel, A. Wiklund, J. A. Sjö,
K. Slarbäck, A. H. Hammarskjöld, E. Hammarlund och C. G. Johansson,
hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Det skulle här antecknas, att herrar friherre J. 1. Gripenstedt
och D. Persson icke deltagit i förestående hufvudtitels behandlinginom
utskottet.

Likaledes skulle här antecknas, att herr L. Eriksson icke deltagit
i utskottets slutbehandling af hufvu dtiteln.

Bill. till Jliksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

15

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. lätt. Ä.

Allmänna indragningsstaten.

Ny anvisning.

Extra fånggevaldigern i Gäfleborgs ]än Erik Waltner, pension ......

Förra arbeterskan vid ammunitionsfabriken Bengts Karin Ersdotter,

pension ......................................................................................

Besiktningsrustmästaren vid Gottlands tygstation Per Gustaf Andersson,
pension............................................................................

t. f. Fabriksförvaltaren vid ammunitionsfabrikens afdelning å Karlsborg
A. E. V. Wännerdahl, pension....................................

Arbetaren vid kalkstensbrottet vid Borghamn, hamnvakten och

förrådsdrängen Hans Gottfrid Engqvist, pension ...............

Arbetaren, vid kalkstensbrottet vid Borghamn, stenhuggaren Frans

Otto Svanberg, pension...........................................................

Vaktmästaren vid landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition

IpCarl Magnus Fägerholm, pension .......................................

Musiksergeanten af andra klassen vid Kalmar regemente Gu

Emanuel Lindberg, pension ...................................•...............

Vaktmästaren hos länsstyrelsen i Jönköpings län Karl Johan Jansson,

pension .................................................................................

■Adjunkten vid pedagogien i Nora Per Richard Billmansson, pension
Adjunkten vid lägre allmänna läroverket i Sölvesborg Adolf Henrik

Hallberg..................................................................................

Adjunkten vid lägre allmänna läroverket i Söderköping Johan Malkolm

, Blomberg ..................................................................................

[Adjunkten vid lägre allmänna läroverket i Söderköping Johan August

Aurén ................................................................................

Teckningslärarinnan vid lägre allmänna läroverket i Söderköping

Nanny Emerentia Sofia Reuterskiöld ...................................

Vaktmästaren vid domkapitlet i Strängnäs Jonas Anderson, .....

e. o. Professorn i meteorologi vid universitetet i Uppsala Hugo

Hildebrand Hildebrandsson, pension .......................................

Vaktmästaren vid universitetsbiblioteket i Uppsala Per Eriksson,

pension ...................................................................................

Vaktmästaren och portvakten vid högre lärarinneseminariet, änkan
Margareta Andersson, född Nilsdotter, pension....................

Transport

Kronor.

ö.

500

—

300

—

1,216

—

1,056

—

300

—

300

—

600

—

780

—

600

_

3,500

_

3,500

—

3,500

—

3,500

—

300

_

500

—

4,300

—-

600

—

400

_

25,752-

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

115

Kronor.

Ö.

Transport

25,752

Städerskan vid folkskoleseminariet i Kalmar, änkan Maria Sofia
Karlsson, född Sporsén, pension ..........................................

300

Öfverläraren i figurmodellering vid tekniska skolan i Stockholm Carl
August Söderman, pension.......................... ..............................

1,500

|

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före 1867 ......

4,900

_

Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola eller
mindre folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor
vid folkskola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjänstgöring
afgått från tjänsten före utgången af år 1891 ..........................

18,000

''

Förre renskrifvaren i ecklesiastikdepartementet Oskar Wilhelm Helin,
höjning af pension ...................................................................

600

Lärarinnan vid musikkonservatoriet Maria Fredrika Elisabet Cecilia

616

440

Lärarinnan vid musikkonservatoriet Bertha Mathilda Carolina Tam-melin, född Bock, pension ..........................................................

Lärarinnan vid musikkonservatoriet Eugénie Martina Claeson, pension

440

—

Kokerskan vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda Sofia
Rosendahl, pension ....................................................................

240

Föreståndaren och förste läraren vid läroanstalten i Bollnäs för
öfveråriga döfstumma Carl Emanuel Hem-gren, pension ..........

2,000

Andre läraren vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma
Carl Herman Lindstedt, pension .................................................

1,500

Första lärarinnan vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma
Ester Ingrid Maria Braaten, pension .......................................

700

Andra lärarinnan vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma
Emma Cecilia Ånderson-Häckner, pension.................................

900

Vaktmästaren vid realskolan i Lidköping Johan Petter Bryngelsson,
pension ....................................................................................

400

Öfverläraren vid tekniska skolan i Stockholm A. R. Meijers änka,

Maria Charlotta Meijer, född Strömberg, pension.....................

Vaktmästaren vid folkskoleseminariet i Falun Erik Gustaf Hedman,
pension ....................................................................................

350

400

_

Professor Alfred Gabriel Nathorst. löneförhöjning ............................

1,000

—

Till ersättning åt vikarie för professor A. G. Nathorst...................

250

_

Vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Vänersborg Anders
Gustaf Johansson, pension ...........................................................

500

_

Chefen för Sveriges geologiska undersökning, professorn Alfred Elis
Törnebohm, pension ................................................................

5,000

Stuteriveterinären vid Flyinge hingstdepå L. M, Nordenssons änka,
Klara Maria Sofia Nordensson, född Granström, pension ..........

400

—!

Summa

66,188

—

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1906 års riksstat

anslår:

Anvisning i
kontant.

Kronor. |

Ö

112,286

_i

;

146,802

_ |

243,640

83.000

489,470

60,350

| 2^00

Tpt 1.137.948 —

Pensions- och

A. Pensions -

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile ämbets- och tjänstemän ........................................

Dito för deras änkor och omyndiga barn ....................................................

Ersättning för mistade löneinnehållningar ....................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar........................................

För pensionering af kommissionslandtmätare jämte deras änkor och barn
För dito af tjänstemän och betjänte vid skogsstaten och skogsskolorna
För dito af föreståndare, lärare och betjänte vid tekniska högskolan ....
För dito af ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid väg- och vattensom
af deras änkor och barn........................................................................

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar ....................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar........................................

Bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med
Ökas med .......................................................................................................

Vadstena krigsmanshuskassa ................................................................................

Förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap .......................................

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden .....................................................................................

» gratialfonden ............................................................................................

» pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar,
» pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (däraf högst
handtverksstaterna inrättade invalidstat), förslagsanslag ............

Invalidhusfonden ....................................................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag ........................

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

117

Litt. B.

riksstatens Tionde hufvudtitel.

indraguingss laterna.

staten.

—

Förslag till
blifvande riksstat.

Anvisning i
kontant.

Kronor.

ö.

.......................................................................................................... 37,500: —

........................................................................................................... 45,000: — ;

.......................................................................................................... 2,246: —

............................................................................................................ 6,540: — !

........................................................................................................... 7,200: —

............................................................................................................. 9,000: — I

........................................................................................................... 3,500: — |

byggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfven.
......................................................................................................... 1,300: — |

............................................................................................................ 4,640: —

............................................................................................................ 28,080: —

vederlikar. Nuvarande belopp................................ 114,082: —

..................................................................................... 1,535: — 115,617:—1

112,286 —

i

148,337 ! — I
243,640 j — |
83,000 ! —!

....................................................................................... 36,320: —

........................................................................................ 16,650: — 52,970: —

förslagsanslag................................................................................... 270,000:—■ j

9,030 kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och

........................................................................................................... 166,500: — 489,470 —!

................................................................................................................................... 60,350 i —

................................................................................................................................... j 2,400 1 —

Transport, 1,139,483 j — j

118

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1906 års riksstat
anslår:

Anvisning i
kontant.

Kronor.

ö.

Tpt

1,137,948

—

25,000

—

6,700

—

20,000

—

11,000

—

78,000

—

87,763

—

40,000

622,873

66,855

—

6,000

—;

Sgr

1 2,102,139

—

2,109,882

S:a

4,212,021

—

För gäldande af statens andel i kostnaden för pensionering af lasaretts Bidrag

till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag...................................

Till bestridande af statens bidrag till pensionering af barnmorskor, förslagsTill
gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas pensionsBidrag
till handelsflottans pensionsanstalt att af tullmedlen direkt utgå,
Bidrag till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läro OJcas

med ...........................................................................................................

Bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre nick- och samskolor, förslags Bidrag

till döfstumlärarnas pensionsanstalt, förslagsanslag. (Nytt) ............

Bidrag till folkskolelärares pensionering*) .......................................................

Bidrag till folkskolelärarnes änke- och pupillkassa ........................................

Bidrag till kung!, teaterns pensionskassor .......................................................

B. Allmänna

Till diverse föremål. Förslagsanslag. Nuvarande belopp
Ökas med ............................................................................

*) Öfver detta anslag kommer utlåtande att framdeles afgifvas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

119

läkare, förslagsanslag

anslag ...................................................................................

anstalt, förslagsanslag, högst .............................................

förslagsanslag........................................................................

verk, pedagogier, seminarier in. in. Nuvarande belopp

anslag .....................................................................................

indragningsstaten.

Transport

87,768: —
3,974: —

S:gr

2,109,882: —
182,042: —

Förslag till
blifvande riksstat:

Anvisning i
kontant.

Kronor.

ö.

1,139,483

—

25,000

_

6,700

—

20,000

—

11,000

—

78,000

—

91,737

_

40,000

—

14,000

—

622,873

—

66,855

—

6,000

—r

2,121,648

—

2,291,924

4,413,572 | —

Summa

StaUutéotMs Utlåtande N:o 11.

120

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Tionde hufvudtitel.

Pensionera ten.

För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
med fastställda pensionsbelopp samt till fyllnadspensioner,

Kronor.

ö. 1

2,350,000

1,585

50,000

j -

/Ui öf/Clustlrtol/tlU ..................................

Till förstärkande af det i 1906 års riksstat uppförda anslag för
bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och

unaerDerai meci

För tidigare pensionering af afsked ad t indelt manskap, förslags-

- Summa

2,401,535

—

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1906.