Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
1
JST:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 2 April 1906 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord framställning,
blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15 januari
1905 till och med den 14 januari 1906 i statsrådet förda protokoll,
nämligen öfver
justitiedepartementsärenden från och med den 20 januari 1905 till och
med den 18 januari 1906;
justitieärenden från och med den 8 februari till och med den 30
december 1905;
utrikesdepartementsärenden från och med den 20 januari 1905 till och
med den 13 januari 1906;
landtförsvarsärenden från och med den 20 januari 1905 till och med
den 13 januari 1906;
sjöförsvarsärenden från och med den 20 januari 1905 till och med
den 18 januari 1906;
civilärenden från och med den 20 januari 1905 till och med den 13
januari 1906;
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sami. 5 Höft. (N:o 5).
1
2
Konstitutionsutskottets Memorial Ko 5.
finansärenden från och med den 20 januari 1905 till och med den
18 januari 1906;
ecklesiastikärenden från och med den 20 januari 1905 till och med
den 18 januari 1906; samt
jordbruksärenden från och med den 20 januari 1905 till och med
den 13 januari 1906.
På därom framställd begäran hafva därjämte till utskottet öfverlämnats
styrkta, utdrag af de inför Kungl. Maj:t under tiden från och med
den 7 juni till och med den 2 oktober 1905 förda protokoll öfver kommandomål
för armén och flottan, i hvad samma protokoll angå ärenden i
sammanhang med det politiska läge, hvari Sverige då befann sig, äfvensom
styrkta afskrifter af till nämnda protokoll hörande handlingar med
vissa angifna undantag.
Vid den granskning af ofvan omförmälda protokoll, som, i öfverensstämmelse
med grundlagens föreskrift, blifvit af utskottet företagen och
nu fullbordad,
har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
hvaremot utskottet
funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen
anmälas, nämligen:
1 :o.
(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden för den 17 mars 1905, n:o 9).
Uti § 1 mom. 1 i Kungl. förordningen angående lotsverket den 15
februari 1881, sadant detta inoment lyder enligt Kungl. kungörelsen den
27 november 1896, stadgas följande:
»När fartyg ankommer från eller afgår till utländsk ort, skall kronolots
anlitas för fartygets vägledning i alla de lotsleder, som passeras, i
förra fallet från öppen sjö till första lossnings- eller lastningsort äfvensom
till plats, som anlöpes för uppläggning eller, om fartyget innehar
last, för inhämtande af order, och i senare fallet från sista lastningsorten
eller, om fartyget är barlastadt, från sista afgångsorten till öppen sjö.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. 3
Såsom öppen sjö anses Skagerack, Kattegat, Öresund Östersjön med
Kalmar sund söder om Grimskär och norr om Skäggenäs, Ålands haf samt
Bottniska viken.»
Med anledning däraf att befälhafvaren å ett från Hvaleröarne i Norge
kommande fartyg framställt förfrågan, huruvida han, som på väg till Hedestrand,
beläget innanför norra delen af Sotefjorden, från svensk—norska
gränsen å Säckefjorden passerat genom Kosterfjorden till Väderöarna, där
lots tagits till Dyngö, varit skyldig att anlita lots öfver Kosterfjorden,
gjorde lotskaptenen i Göteborg uti skrifvelse till Kungl. lotsstyrelsen den
14 mars 1901 framställning därom, »att styrelsen måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke § 1 mom. 1 af Kungl. förordningen angående lotsverket
den 15 februari 1881 borde ålägga fartyg, som öfver skärgards(rränserna
mellan Sverige å ena sidan samt Norge eller Finland a andra
sidan inlöpte i svensk lotsled, att anlita kronolots i likhet med hvad som
vore stadgadt för fartyg, som på resa från utrikes ort till svensk lossnings-
eller lastningsort inlöpte i svensk lotsled ''från öppen sjö, samt
huruvida icke lotspliktighet borde införas för fartyg, som genom svensk
lotsled passerade till Norge eller Finland öfver skärgårdsgränsen.»
Med föranledande häraf ingick lotsstyrelsen den 2 april 1901 med
underdånig framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Styrelsen erinrade
därvid, att den väckta frågan i viss män haft sin motsvarighet i
Norge. Enligt den norska lagen om lotsväsendet den 26 maj 1899
inträdde i Norge för ett från utländsk ort kommande fartyg skyldigheten
att betala lotspenningar, när fartyget passerade den gräns, som
därstädes med hänsyn till lotsväsendet genom nådig resolution den 24
februari 1900 blifvit bestämd mellan utom- och inomskärsfarvatten, och
genom särskilda den 29 oktober 1900 utfärdade »Tilläggsbestämmelser,
angående lotsplikt för fartyg, som komma från eller gå till Sverige»,
hade stadgats: »För fartyg, som går i fart mellan en plats i Sverige och
en plats i Norge, och som från inomskärs liggande svenskt farvatten kommer
öfver i norskt farvatten utan att hafva passerat den genom kungl. resolutionen
den 24 februari 1900 fastställda utomskärsgränsen, skall riksgränsen träda i
stället för utomskärsgränsen, så att lotsplikten kommer att inträda vid riksgränsen,
och denna blifver utgångspunkten för beräkning af milpennmgarna.»
Liksom, på sätt ofvan nämnts, i Norge föreskrift meddelats, att
lotsplikten för fartyg, kommande från Sverige, inträdde vid riksgränsen,
syntes det lotsstyrelsen, att bestämmelserna angående lotspliktighet i Sverige
4 Konstitutionsutskottets Memorial N:o o.
^ör fartys- som utan att passera öppen sjö komine från eller ginge
till Norge dier Finland, fullständigas med föreskrift angående skyldighet
för dylikt fartyg att anlita kronolots från riksgränsen vid kommande
från Norge eller Finland och till riksgränsen vid gående till det ena eller
det andra af nämnda länder. På grund häraf hemställde styrelsen, att
™onJ'' 1 o7 ^ 1 1 kun§1- förordningen angående lotsverket den 15 februari
1881, sadant nämnda mom. lydde enligt kung], kungörelsen den 27 november
1896, matte erhålla följande lydelse:
»När fartyg ankommer från eller afgår till utländsk ort, skall kronolots
anlitas för fartygets vägledning i alla de lotsleder, som passeras, i
form fallet från öppen sjö eller riksgränsen till första lossnings- eller lastningsort
äfvensom till plats, som anlöpes för uppläggning, eller, om fartyget
innehar last, för inhämtande af order, och i senare fallet från sista
lastningsorten eller, om fartyget är barlastadt, frånfsista afgångsorten till
öppen sjö eller riksgränsen.
Såsom öppen sjö anses Skagerack, Kattegat, Öresund, Östersjön med
Valmar sund söder om Grimskär och norr om Skäggenäs, Ålands haf
samt Bottniska viken.»
Sedan kommerskollegium genom remiss den 23 april 1901 fått sig
anbeialldt att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande, anmodade kollegium
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län samt
Norrbottens län att rörande ifrågavarande förslag — befallningshafvanden
, Göteborgs och Bohus län, såvidt förslaget rörde fartyg, som ankomme
tran eller aflinge till Norge, samt befallningshafvanden i Norrbottens
län, savidt rorde från Finland ankommande eller dit afgående fartyg —
lämna handels- och sjöfartsnämnderna inom länen tillfälle att
atgitva yttranden än äfven med egna utlåtanden till kollegium inkomma.
Uti sitt till följd häraf till kommerskollegium afgifna utlåtande anförde
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, att, ehuru införandet
af Illpliktighet för fartyg, som utan att passera öppen sjö ankomme
från eller afginge till Norge, syntes kunna blifva i viss män betungande
för den svenska sjöfarten, det dock vid närmare undersökning
tramginge, att de kostnader, som därigenom skulle uppstå, korame att för
densamma ställa sig helt obetydliga. De fartyg, som skulle träffas af
denna kostnad blefve hufvudsakligen de, som anlöpte orter, belägna inom
Strömstads tullkammardistrikt. Förutom fyra ångfartyg, hvilka uppehölle
regulier förbindelse emellan Göteborg och Kristiania samt därunder an
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
löpte Strömstad under resan såväl till som från Norge, utgjordes de svenska
fartyg, som utefter kusterna färdades mellan Sverige och Norge i allmänhet
af mindre farkoster, hvilkas afgiftspliktiga dräktighet icke öfverstege
40 tons. Befriade från skyldighet att anlita kronolots vore sistnämnda mindre
fartyg äfvensom fartyg, som gjorde resa endast emellan svensk ort och utländsk,
innanför linjen Lindesnäs—Hanstholmen belägen plats, när det passerade
lotsled, för hvilken fartyget under det löpande kalenderåret redan erlagt
lotsafgifter tio gånger, om det vore ångfartyg, och fem gånger, om det
vore segelfartyg. Däraf följde, att, därest den föreslagna bestämmelsen
blefve vidkommande Norge gällande, nagra vidare olägenheter därigenom
icke skulle uppstå för den svenska sjöfarten. Å andra sidan borde beaktas,
att icke så få norska fartyg, hvilkas afgiftspliktiga dräktighet öfverstege
40 tons, ankomme från Norge till Sverige eller från svensk hamn
afginge till Norge utan att passera öppen sjö. I anledning däraf och då
en mot den föreslagna bestämmelsen svarande föreskrift redan funnes, införd
i Norge, ansåg Konungens befallningshafvande sig icke böra något
erinra däremot, att sådan ändring vidtoges i gällande bestämmelser, att
fartyg, som utan att passera öppen sjö ankomme från eller afginge till
Norge, blefve lotspliktiga.
Handels- och sjöfartsnämnderna i Göteborg och Uddevalla tillstyrkte
det af lotsstyrelsen framställda förslaget, hvaremot handels- och sjöfartsnämnden
i Marstrand, som befarade, att den ifragaställda lotspliktigheten skulle
komma att blifva betungande för sjöfarten, fann sig icke kunna förorda detRäinniB»
Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län äfvensom handelsoch
sjöfartsnämnderna i Luleå och Pitea förklarade sig icke hafva något
att erinra mot lotsstyrelsens förslag.
Den 14 juni 1904 afgaf kommerskollegium till Kungl. Magt utlåtande
i ärendet och anförde därvid följande:
»Ehuru kollegium visserligen för sin del i såväl den allmänna samfärdselns
emellan de Förenade Rikena som ock den svenska,^ sjöfartens intresse
anser önskvärd!, att skärpta bestämmelser i afseende a skyldigheten
att anlita kronolots för fartyg, som ankomma från eller afgå till Norge,
må kunna undvikas, synes kollegium likväl redan i och för sig det anmärkta
förhållandet, att den frihet från sagda skyldighet, som med nu gällande
affattning af ofvan åberopade moment i lotsstadgan svenska och
norska samt äfven andra med svenska likställda fartyg vid fart mellan
rikena öfver riksgränsen här i riket åtnjuta, numera icke längre har sin
” Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
motsvarighet i Norge, i viss mån innebära en oegentlighet och kunna vara
ägnadt att i afseende å gränstrafiken ställa den norska sjöfarten å Sverige i
gynnsammare ställning än som kommer den svenska sjöfarten å Norge till del,
hvadan giltig anledning torde förefinnas att taga i öfvervägande, huruvida
icke åtgärd må kunna, utan att medföra olägenhet af annan art, vidtagas
i syfte att bringa förevarande bestämmelser i de båda länderna till likformighet.
^ Kollegium anser för sin del önskvärdt, om en sådan likformighet
kunde åvägabringas genom utverkande af eftergift i den norska lagens
bestämmelser rörande lotsplikt för fartyg, som ankomma från eller afgå
till Sverige. Därest emellertid hinder härför skulle möta, anser kollegium,
med hänsyn därtill att, enligt hvad jämväl de i ärendet inkomna yttranden
gifva vid handen, den svenska sjöfarten icke torde komma att i någon
afse värd mån åsamkas ökade kostnader eller andra väsentliga olägenheter
genom införandet af den af lotsstyrelsen föreslagna utsträckningen af lotspliktigheten
för fartyg, som utan att passera öppen sjö ankomma från
eller afgå till Norge eller Finland, sig äga anledning i underdånighet tillstyrka
att, för ernående af nyss angifna syfte, § 1 mom. 1 af nådiga förordningen
angående lotsverket måtte erhålla sådan förändrad lydelse, som
af lotsstyrelsen föreslagits.»
I afseende å innehållet af kommerskollegii utlåtande var en af dess
ledamöter af i viss mån skiljaktig mening och fann sig böra för sin del
afstyrka bifall till lotsstyrelsens förevarande förslag.
Med anledning af hvad kommerskollegium i ärendet anfört afläts den
29 oktober 1904 skrifvelse till norska regeringens försvarsdepartement
med. förfrågan, huruvida icke den ifrågasatta likformigheten i bestämmelser
i Sverige och Norge skulle kunna ernås därigenom, att i Norge medgåfves
lotsfrihet i förevarande fall. Till svar härå meddelade emellertid
nämnda departement uti skrifvelse den 2 mars 1905, att departementet,
lika .med overlodsen i det sandenfjeldske distrikt, hvilkens yttrande i ärendet
inhämtats, funne sig icke kunna tillstyrka någon förändring i de i
Norge gällande bestämmelser i förevarande afseende.
Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 17 mars 1905 hemställde
föredragande departementschefen, statsrådet Palander, att Kungl.
Maj.t matte finna hvad i ärendet förekommit icke vara af beskaffenhet
att föranleda ändring i gällande bestämmelser uti ifrågavarande afseende
samt förty lämna lotsstyrelsens förevarande framställning utan bifall.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o >5. ‘
I denna hemställan förenade sig statsrådets öfriga ledamöter; och biföll
Kungl. Maj:t hvad statsrådet sålunda tillstyrkt.
Enligt hvad utskottet inhämtat har under en längre följd af år lotsning
i svenska farvatten bedrifvits af norska lotsar. Detta a västkusten
allmänt kända förhållande torde Icke hafva kunnat undgå vederbörande
departementschefs uppmärksamhet. På grund af vissa bestämmelser i den
norska lagen om lotsväsendet, hvilka föranleda en skarp konkurrens mellan
de enskilda lotsarne, hafva dessa funnit med sin fördel förenligt att med
sina båtar begifva sig långt bort från norska farvatten för, att i god tid
utanför den svenska kusten möta fartyg, som äro stadda på färd till norska
hamnar, och erbjuda dem sina tjänster. Dessa fartyg hafva därefter af
de norska lotsarne förts genom den bohuslänska skärgården upp till sina
respektive bestämmelseorter. Understundom har det jämväl inträffat, att
lotsarne stigit ombord på fartygen inom svenskt område. Då någon tillåtelse
från svensk sida icke gifvits de norska lotsarne att på detta sätt
föra fartyg genom svenska farvatten och genom lotsleder, där utprickning
och underhåll i öfrigt bekostas af svenska medel, har deras tillvägagångssätt
varit olagligt och utgjort ett intrång i^de svenska lotsarnes
tjänsteutöfning. För att undanröja detta missförhållande tillkom lotsstyrelsens
of vanberörda framställning om ändring uti gällande förordning
angående lotsverket. Under den tid af fyra år denna framställning hvilade
hos Kungl. Maj:t har, såsom vid derå tillfällen af vederbörande konstaterats,
den olaga lotsningen alltjämt bedrifvits.
Uppenbart är, att de norska lotsarnes tilltag inneburit icke blott ett
ingrepp i de svenska lotsarnes näringsfång, utan äfven utgjort en kränkning
af Sveriges öfverhöghetsrätt, öfver egna farvatten. Detta oaktadt
har, såsom af ofvan lämnade redogörelse framgår, föredragande departementschefen
vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t funnit lotsstyrelsens,
af vederbörande myndigheter förordade framställning icke vara af beskaffenhet
att böra föranleda ändring i gällande bestämmelser. Den omständigheten,
att föredragande departementschefen, med instämmande af
statsrådets öfriga ledamöter, tillstyrkt Kungl. Maj:t att fatta ett beslut,
hvarigenom Sveriges rätt och svenske mäns intressen åsidosatts, har synts
utskottet vara af den allvarliga natur att icke böra af utskottet lämnas
oanmärkt; och har utskottet förty funnit sig böra hos Riksdagen göra
anmälan om det rådslag, i enlighet hvarmed ifrågavarande beslut blifvit
fattadt.
8
Konstitutionsutskottets Memorial Ko 5.
2:o.
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 17 november 1905, n:o 72).
Genom kungörelse den 17 november 1905 har Kungl, Maj:t förordnat,
att §§ S och 33 i nådiga stadgan angående folkundervisningen
\ nket den 10 december 1897 skola erhålla viss ändrad lydelse. Ändringen
består däruti, att i nämnda §§ införts nya moment af födande
innehåll: J
§ 8.
7. Vid skolrådets sammanträden äger af de inom
skoldistriktet anställda lärarna, förutom den eller dem,
som tilläfventyrs må vara valda till ledamöter i skolrådet,
ytterligare eu lärare vara tillstädesj och har denne
därvid samma befogenhet, som enligt mom. 4 tillkommer
folkskoleinspektör, dock att sådan lärare ej
må deltaga i behandling af frågor, som omförmälas
i § 8 inom. 2 samt §§32 och 33. Finnas inom skoldistrikt
två eller flera vid folkskoleväsendet anställda
lärare, som ej äro valda till ledamöter i skolrådet, äge
dessa att för ofvannämnda ändamål bland sig för eu
tid af fyra kalenderår utse en representant jämte en
suppleant för honom. Val af sådan representant och
suppleant sker med slutna sedlar vid sammanträde med
lärarpersonalen inom skoldistriktet på kallelse af den
i tjänsten äldsta läraren och under ledning af den
ordförande, som personalen själf utser för tillfället.
Vid lika antal röster skilje lotten. Afgår representant
under den för honom bestämda tiden, anställes ersättningsval,
och bör den sålunda valde tjänstgöra under
den tid, som återstått för den afgångne. Protokoll om
valet tiilställes skolrådets ordförande, hvilken det åligger
att till skolrådets sammanträden kalla lärare, som, enligt
hvad ofvan är sagdt, har rätt att vara’tillstädes
vid dessa sammanträden. Vid utgången af den tid, för
hvilken representant blif v it vald, eller då af annan
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
9
anledning sådant val bör äga ram, skall skolrådets
ordförande lämna underrättelse härom åt den i tjänsten
äldsta läraren inom skoldistriktet,
§ 33.
2. Har vederbörligen examinerad, ogift lärare,
som till befattning, hvarom i § 23 förmäles, blifvit af
skolrådet antagen tills vidare med ömsesidig uppsägningsrätt,
och som ännu ej är till ålderdomsunderstöd berättigad,
tjänstgjort i sammanlagdt fem år å ifrågavarande
eller annan likartad tjänst, må sådan lärare
entledigas endast af sådana orsaker, som omförmälas i
§ 32, eller på grund däraf att tjänsten i fråga genom
en i behörig ordning godkänd omorganisation af skolväsendet
skall förändras till folkskolelärarstjänst eller
indragas, öfver skolrådets beslut om sådant entledigande
må besvär anföras af läraren på sätt, som omförmäles
i § 32.
Kungl. Maj:ts förevarande beslut har föranledts af tvenne till Kungl.
Maj:t ingifna petitioner, nämligen dels en af centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening gjord underdånig framställning om införande
i folkskolestadgan af bestämmelser, att vid hvarje småskola minst en lärare
eller lärarinna skulle vara anställd såsom ordinarie m. m., dels ock eu af
K. L. Larsén m. fl. gjord underdånig framställning om lagstadgad rätt för
folkskollärarkåren att representeras i skolrådet.
Af handlingarna i detta ärende har utskottet inhämtat följande.
Uti en den 11 april 1903 till Kungl. Maj:t ingifven skrift anhöll centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening, att Kungl. Maj:t måtte
i folkskolestadgan införa en bestämmelse af det innehåll, att vid hvarje
småskola minst en lärare (lärarinna) skulle vara anställd såsom ordinarie,
samt vidtaga de ändringar i gällande stadganden angående tillsättningen af
småskollärare, som i sammanhang därmed kunde anses nödiga.
Till stöd för sin framställning anförde centralstyrelsen hufvudsakligen
följande:
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 3 Sund. 5 Häft.
2
Konstitutionsutskottets Memorial Ko 5.
Till följd af den i § 1 mom. B af gällande folkskolestadga lämnade
föreskriften, att vid ^hvarje folkskola minst en lärare skulle vara anställd
såsom ordinarie, hade flertalet af den vid vårt lands folkskolor
anställda lärarpersonalen kommit att erhålla en någorlunda tryggad rättslig
ställning. Hvad däremot anginge den vid småskolor och mindre folkskolor
anställda lärarpersonalen, vore dess rättsliga ställning afsevärdt sämre
än folkskollärarnes. De flesta af de vid nämnda skolor anställda lärarne
och lärarinnorna till- och afsattes ungefär på samma sätt som enskildas
tjänare. Visserligen föreskrefve folkskolestadgan i § 24, att det vore
skolråd »obetaget att, där kyrkostämman så besluta, i enlighet med bestämmelser
i vederbörligen stadfäst reglemente gifva lärare vid småskolan
en fastare anställning». Men i stort sedt hade denna föreskrift visat sig
alltför litet verksam lör att leda till det med densamma åsyftade målet.
För att vinna en mera allmän förbättring i småskollärarpersonalens rättsliga
ställning måste andra lagbestämmelser utfärdas. Sedan småskolan i
vårt land genom åtskilliga under de senaste 25 åren vidtagna åtgärder fått
en allt fastare organisation, syntes det vara ett naturligt steg i utvecklingen,
att de vid denna skola anställda lärare och lärarinnor erhölle i verklig
mening ordinarie anställning. Detta syntes endast kunna vinnas genom
en föreskrift, att vid hvarje småskola minst en lärare (lärarinna) skulle
vara anställd såsom ordinarie. Att utsträcka denna föreskrift att gälla
äfven vid folkskolan biträdande lärare samt lärare och lärarinnor vid
mindre folkskolor syntes däremot ej tillrådligt. Dessa lärartjänster vore
nämligen af mera tillfällig natur och kunde därför icke gärna blifva ordinarie.
Enligt centralstyrelsens åsikt borde den fordran uppställas, att
ingen ägde söka ordinarie småskollärarplats utan att vara vederbörligen
examinerad eller ock hafva erhållit dispens från examen. I öfrigt borde
ungefär liknande stadganden gälla som i fråga om tillsättande af ordinarie
folkskollärare.
Öfver centralstyrelsens ifrågavarande framställning afgåfvos underdåniga
utlåtanden dels af Konungens befallningshafvande i länen efter vederbörande
folkskoleinspektörers hörande, dels ock af samtliga domkapitlen.
Af de i ärendet inkomna utlåtandena framgår, att sex bland Konungens
befallningshafvande funnit den af centralstyrelsen gjorda framställningen
vara af beskaffenhet att böra i oförändradt skick bifallas. En liknande
uppfattning af saken uttalades af domkapitlet i Linköping, som emellertid
ansåg, att den ifrågasatta bestämmelsen borde utsträckas att gälla jämväl
den vid mindre folkskolor anställda lärarpersonalen. Åtskilliga andra
Konstitutionsutskottets Memorial N-o 5.
11
Konungens befallningshafvande äfvensom tvenne domkapitel tillstyrkte i
hufvudsak bifall till ansökningen, dock under vissa villkor. Sålunda framhölls,
att endast sådana lärarinnor, som aflagt examen eller i vederbörlig
ordning därifrån erhållit dispens, borde kunna utnämnas till ordinarie befattning;
att dylik anställning skulle kunna vinnas först efter viss tids
oförvitlig tjänstgöring; samt att vid skeende omorganisation af skolväsendet
läraren eller lärarinnan skulle kunna af vederbörande skolråd entledigas
eller ock vara skyldig underkasta sig den förändring i tjänstgöring,
som af vederbörande kunde varda föreskrifven. Fyra Konungens befallningshafvande
funno sig höra afstyrka bifall till framställningen, men
höllo före, att det åsyftade målet skulle kunna vinnas genom att i folkskolestadgan
införa en bestämmelse därom, att lärare eller lärarinna,
tillsatt enligt § 24 samma stadga, skulle kunna af vederbörande skolråd
entledigas från sin plats endast af skäl, hvarom i § 32 i merberörda stadga
omförmäldes, såvidt ej platsen indroges eller lärarinnan blefve berättigad
till ålderdomsunderstöd eller trädde i äktenskap. Åtskilliga af Konungens
befallningshafvande och domkapitlen afstyrkte den gjorda framställningen,
men föreslogo, att bestämmelsen i § 24 mom. 3 af gällande folkskolestadga
ändrades därhän, att uppsägning från skolrådens sida af sådan
vederbörligen examinerad och ogift småskollärarinna, lärarinna vid mindre
folkskola och biträdande lärarinna i folkskola, som inom distriktet oförvitligen
tjänstgjort under minst fem år, skulle för att blifva gällande
underställas domkapitlet, som efter vederbörande folkskoleinspektörs hörande
ägde fatta beslut om uppsägningens verkställighet. Ett af domkapitlen
höll före, att ett bifall till ansökningen skulle å många ställen framkalla
indragandet af redan befintliga småskolor och förhindra inrättandet af
nya sådana. Rådligast vore därför att fortfarande låta vederbörande skolråd,
på sätt och under villkor i § 24 mom. 3 af gällande folkskolestadga
vore medgifvet, vidtaga de åtgärder, som bäst passade för de särskilda orternas
olika förhållanden. En liknande uppfattning hystes äfven af en
bland Konungens befallningshafvande. Slutligen blef den gjorda framställningen
afstyrkt af tre Konungens befallningshafvande och tre af domkapitlen,
utan att dessa myndigheter ansågo sig böra föreslå någon ^särskild
åtgärd för vinnandet af det med den underdåniga ansökningen åsyftade
målet.
Vidare hafva K. L. Larsén m. fl., jämlikt dem af Göteborgs stifts
andra folkskolläraremöte lämnadt uppdrag, uti en den 25 november 1904
12 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
till Kungl. Maj:t inlämnad petition anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga
erforderliga åtgärder för sådan ändring i nu gällande bestämmelser
om skolråd,
att i kommuner, där endast en folkskollärare vore anställd, denne
måtte vara själfskrifven medlem af skolrådet, samt
att i kommuner, hvarest flera lärare och lärarinnor vore vid folkskolan
anställda, dessa matte blifva berättigade att inom sig utse en lärare
och en lärarinna, hviika skulle erhålla säte och stämma i skolrådet.
Såsom skäl för den ifrågaställa ändringens genomförande åberopades
hufvudsakligen följande:
Den nutida utvecklingen kräfde med nödvändighet en afsevärd höjning
af folkundervisningen. Ett tidsenligt främjande af folkbildningen
kunde emellertid ej försiggå, med mindre än att den erfarenhet och den
fackbildning, folkskollärarkåren innehade, finge utöfva sitt inflytande vid
folkskolans ledning å de särskilda orterna. Den i folkskolestadgan gifna
föreskriften om arliga sammanträden mellan skolråd och lärarkår hade i
icke så få kommuner ej tillämpats, eller ock hade ganska ofta lärarkårens
rätt att med skolrådet öfverlägga om ärenden rörande skolväsendet
inom distriktet kringskurits och inskränkts genom af skolrådet
utfärdade godtyckliga bestämmelser, ägnade att göra ifrågavarande sammanträden
i det närmaste till en proformasak. Äfven om dylika sammanträden
pa allra bästa sätt anordnades, skulle de dock icke i nämnvärd grad
kunna ersätta lärarerepresentanter i skolrådet; ty om en facklig upplysning
skulle för skolrådet kunna vara till nytta, så måste den omedelbart
föregå det beslut, på hvilket den hade afseende.
Genom särskilda nådiga remisser anbefallde Kungl. Maj:t samtliga
domkapitel i riket att, hvart för sig, efter vederbörande folkskoleinspektörers
hörande afgifva underdånigt utlåtande i ärendet.
Af de afgifna utlatandena framgår, att den gjorda framställningen icke
blifvit af något domkapitel i oförändradt skick förordad. Fyra domkapitel
tillstyrkte dock i hufvudsak, att folkskollärarkåren, på sätt i ansökningen
ifrågasatts, skulle blifva representerad i skolrådet, med rätt för representanten
att deltaga i skolrådets såväl öfverläggningar som beslut. Ett domkapitel
ansåg, att en medlem af lärarkåren borde i alla pedagogiska och
organisatoriska frågor äga säte och stämma i skolrådet, ett annat att endast
i pedagogiska frågor rörande viss skola dylik adjunktion borde äga rum.
Fyra domkapitel; förordade, att bestämmelser måtte meddelas därom, att
inom hvarje skoldistrikt en medlem af lärarkåren skulle vara berättigad
Konstitutionsutskottets Memorial N-o 5.
18
att vid skolrådets samman tråden närvara och i dess öfverläggningar men
ej beslut deltaga, eventuellt med rätt för honom att få sin afvikande
mening i protokollet antecknad. Beträffande sättet för utseende af lärarkårens
representant i skolrådet i de distrikt, där flere lärarkrafter funnes
anställda, hafva flera stiftsstyrelser förordat, att denne skulle å kyrkostämma
utses eller af skolrådet tillkallas, andra åter att valet borde af lärarpersonalen
förrättas, hvarjämte ett domkapitel föreslagit, att valet borde ske på
sätt i det för distriktet fastställda reglementet närmare bestämdes. I de
afgifna utlåtandena hafva vissa domkapitel framhållit, att eventuella bestämmelser
i ämnet borde införas i kommunallagstiftningen, medan andra
ansett tillfyllest, att de intoges i folkskolestadgan. Slutligen hafva tre
domkapitel hemställt, att den gjorda ansökningen icke måtte af Kungl.
Maj:t bifallas.
Förenämnda båda framställningar föredrogos i ett sammanhang inför
Kungl. Maj:t den 17 november 1905 af chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Berg. Statsrådets ledamöter tillstyrkte därvid, att Kungl. Maj:t
måtte utfärda nådig kungörelse om sådan ändrad lydelse af §§ 8 och 38
i nådiga stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december
1897, som ofvan omförmältS; och blef denna , statsrådets hemställan af
Kungl. Maj:t bifallen.
Hvad först angår den uti § 8 folkskolestadgan införda nya bestämmelsen,
har därigenom medgifvits rätt för en af de inom hvarje skoldistrikt anställda
lärarne, förutom den eller dem, som tilläfventyrs må vara valda till
ledamöter i skolrådet, att vid dettas sammanträden vara tillstädes med befogenhet
för honom att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga, äfvensom
att, där han så önskar, få sin uttalade mening antecknad i skolrådets protokoll.
I behandlingen af frågor rörande tjänstgöringsbetygs utfärdande
samt lärares skiljande från tjänsten äger dock sådan lärare icke deltaga,
men väl uti handläggningen af alla andra inom skolrådet förekommande
ärenden, vare sig dessa äro af pedagogisk, organisatorisk eller ekonomisk
natur. Att ett dylikt stadgande, som på det närmaste berör fragan om
skolrådets sammansättning och verksamhet, blifvit af Kungl. Maj:t på administrativ
väg utfärdadt, har icke kunnat undgå att ådraga sig utskottets
uppmärksamhet. Skolrådet såsom institution är nämligen organiseradt genom
förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862. Uti denna förordning, om hvilken Konung och Riksdag ge
-
14 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
mensamt skola besluta, äro särskilda bestämmelser gifna angående de kvalifikationer,
som erfordras för att kunna till skolrådsledamot utses, så ock angående
skolrådets sammansättning. Då det af Kungl. Maj:t utfärdade
stadgandet —. hvUket kan föranleda, att äfven en lärare, som icke blifvit af
kyrkostämma till sin befattning antagen, och som är i saknad af de personliga
kvalifikationer, hvilka erfordras af skolrådets ledamöter, blifver berättigad att
deltaga i skolrådets förhandlingar — på det närmaste berör förhållanden,
om hvilka i kyrkostämmoförordningen stadgas, har utskottet funnit ifrågavarande
stadgande vara af den natur, att Riksdagen bort sättas i tillfälle
att därom uttala sig.. T sammanhang härmed har utskottet jämväl
velat framhålla, att de uti första punkten af förevarande moment inskjutna
orden: »förutom den eller dem, som tilläfventyrs må vara valda
till ledamöter i skolrådet», otvifvelaktigt i flera fall komma att gifva anledning
till den uppfattning, att Kungl. Maj.t velat utan Riksdagens medverkan
afgifva förklaring öfver kyrkostämmoförordningens föreskrifter angående
valbarhet till skolråd.
Genom det i § 33 införda nya momentet har af skolrådet med ömsesidig
uppsägningsrätt tillsvidare antagen biträdande lärare vid folkskola samt
lärare i mindre folkskola och småskola tillerkänts en fastare ställning än
han förut haft. För den händelse sådan lärare är ogift, vederbörligen
examinerad och till ålderdomsunderstöd ännu icke berättigad samt tjänstgjort
i sammanlagdt fem år å ifrågavarande eller annan likartad tjänst,
kan nämligen skolrådet, förutom i det fall att tjänsten genom en i behörig
ordning godkänd omorganisation af skolväsendet skall förändras till
folkskollärartjänst eller indragas, icke entlediga honom af andra orsaker än
dem, som omförmälas i folkskolestadgans § 32, d. v. s. om han befunnits
oskicklig till eller försumlig i förrättandet af sin tjänst eller ådagalagt
sadant uppförande, att han ej bör såsom lärare längre bibehållas.
Hvad ifrågavarande stadgande beträffar vill utskottet till en början
framhålla, att detsamma hvarken öfverensstämmer med den af centralstyrelsen
för folkskollärarföreningen gjorda framställningen eller med de förslag,
som afgifvits af de i ärendet hörda myndigheterna. Ehuru centralstyrelsen
förklarat sig anse, att det ej vore tillrådligt att utsträcka den
ifragaställda förmånen till biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid
mindre folkskolor, har Kungl. Maj:t dock funnit sig böra tillerkänna dessa
lärare samma förmån som lärare vid småskolor/
Vid granskningen af ifrågavarande moment framträder genast, att detsamma
icke blifvit affattadt, med den försiktighet och noggrannhet, som
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. * \ - , 15
1 ’V%i
kräfves vid utarbetandet af ett allmänt stadgande, för att detsamma icke \
skall gifva flerfaldig anledning till missförstånd, och hvartill vederbörande
bort känna sig särskildt manad af den mångfald skiftande förslag och
yrkanden, de i ärendet hörda myndigheterna framställt. De lärare, som
bestämmelsen afser, skola enligt § 24 folkskolestadgan antagas af skolråden
antingen för viss tid, icke öfverstigande ett läsår, eller ock tills vidare med
en ömsesidig uppsägningsrätt af minst fyra månader. Lärarens anställning
är således grundad på ett mellan honom och vederbörande skolråd ingånget
aftal, hvilket, afslutadt i enlighet med gifna föreskrifter, icke kan
utan båda kontrahenternas samtycke ändras eller upphäfvas.
Den af Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelsen innebär emellertid icke blott
ett ingrepp uti den församlingarna tillerkända rätten att på det för skolväsendet
lämpligaste sätt och på de för församlingarna förmånligaste villkor anställa
lärare, utan äfven ett underkännande af församlingarnas och deras lagstadgade
organs förmåga att själfva bedöma, när anledning föreligger att gifva lärare vid
småskolan den fastare anställning, hvarom i § 2 4 mom. 3 förmäles. Uppenbart
är, att ett stadgande därom, att biträdande lärare vid folkskola samt
lärare vid mindre folkskola och småskola icke skall kunna utom i vissa fall
från sin befattning entledigas, innebär något helt annat med afseende å församlingarnas
och skolrådens ställning till ifrågavarande lärarpersonal än de
bestämmelser i enahanda syfte, som, enligt hvad de i ärendet infordrade
utlåtandena gifvit vid handen, finnas intagna uti de för vissa skoldistrikt
fastställda reglementen. I sammanhang härmed vill utskottet jämväl framhålla,
att den formulering stadgandet erhållit synes göra detsamma tilllämpligt
icke blott på de aftal, som efter dess ikraftträdande afslutas, utan
äfven på dem, som dessförinnan blifvit ingångna.
Anmärkningsvärdt synes vidare vara, att den tjänstgöring, som erfordras
för att komma i åtnjutande af den i stadgandet af sedda fastare ställning
— för hvilken tjänstgöring icke ens uppställts fordran på oförvitlighet
— icke behöfver hafva ägt rum inom samma skoldistrikt, ehuru
detta dock blifvit af flera myndigheter föreslaget, Eu lärare, som tjänstgjort
sammanlagdt fem år inom flera olika skoldistrikt och måhända ganska
kort tid å hvarje ställe, kommer sålunda i åtnjutande af enahanda
förmån, som den, hvilken under hela tiden tjänstgjort på en och samma
befattning och därvid tillvunnit sig vederbörande församlingars förtroende.
Utskottet vill vidare framhålla, att man af stadgandets formulering icke
kan sluta till, huruvida den fastare anställningen skall vinnas först efter
fem års sammanlagd tjänstgöring antingen såsom biträdande lärare vid
16,
Konstitutionsutskottets Memorial N:o S.
smasFola eller mindre foikskola eller ock huruvida ifrågavarande förmån
skall för honom inträda, om han exempelvis under viss del af de fem
åren tjänstgjort i småskola och återstoden i folkskola. Likaledes lämnas
man i fullständig ovisshet om, huruvida tjänstgöringen skall hafva ägt
rum i sammanlagd följd eller kan hafva fullgjorts med längre eller kortare
afbrott. Fn annan oklarhet i stadgandet finner utskottet ligga däruti, att
bestämmelse saknas, huruvida läraren äger att tillgodoräkna sig den tid
han tjänstgjort före examens afläggande. Tvekan torde också kunna komma
att uppstå, huruvida vid dylik lärares entledigande af orsaker, som omförmälas
i § 32 folkskolestadgan, jämväl det i samma § föreskrifna tillvägagångssätt
maste iakttagas. Den fastare ställning man velat bereda läraren
liksom ock den honom medgifna besvärsrätten synas gifva stöd för antagandet,
att så är förhållandet, ehuru bestämmelsens ordalag gifva antydan
i motsatt riktning. Att ett stadgande, som blifvit så obestämdt och
oklart affattadt, och som skall tillämpas af så många olika myndigheter
och afser sa ömtåliga förhållanden, skall gifva anledning till mycket olika
tolkningar och föranleda tvistigheter mellan församlingarna och lärarpersonalen,
finner utskottet vara alldeles uppenbart.
Slutligen vill utskottet framhålla, att hvarje anledning saknats, att,
på sätt som skett, utesluta de gifta lärarne från förmånen att vinna den
fastare anställning, som man funnit skäl medgifva de ogifta lärarne och
lärarinnorna.
Då enligt utskottets åsikt föredragande departementschefen vid behandlingen
af ifrågavarande ärende icke ådagalagt den försiktighet och
noggranna omsorg man haft anledning att fordra, när det gällt att gifva
bestämmelser pa ett område, som så nära berör kommunernas verksamhet
för dem lagligen ålagda uppgifter, har utskottet funnit sig böra hos
Riksdagen mot föredragande departementschefen göra anmälan enligt^ 107
regerinsgformen.
Stockholm den 2 april 1906.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
KonstU-utionsutskoäets Memorial N:o 5.
17
Reservationer:
A) vid punktm l:o af utskottets memorial:
af herrar af Callerholm, Ericsson i Va 11 st a, Bann, Jansson, Kvarntellus,
Beckman -och Jönsson, som ansett den i punkten l:o här ofvan
omförmälda regeringsåtgärd, med afseende å förhållandena vid den tidpunkt,
då densamma vidtagits, icke bort föranleda utskottet att därom
hos Riksdagen göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen; samt
af herr Centerwall mot viss del af utskottets motivering''.
B) vid punkten 2:o af utskottets memorial:
af herrar af Callerholm, Ericsson i Vallsta, Kvarnzelius, Beckman,
Jönsson och Sundström, hvilka ansett det. i punkten 2:o omförmälda regeringsärende
icke vara af beskaffenhet, att det bort föranleda utskottet att
därom hos Riksdagen göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen; samt
af herr Bann mot vissa delar af utskottets motivering.
Det skulle här antecknas, att herr Centerwall icke deltagit i behandlingen
af det ärende, som omförmäleg under punkten 2:o af memorialet.
Bih. till Riksd. Fiol. 1906. 3 Sami. 5 Haft.
3